RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1896:26
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1896. Första Kammaren. N:o 26.
Lördagen den 9 maj.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 2 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
n:o 76, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anskaffande
af tomt till nytt posthus i Stockholm m. m., och
n:o 77, i anledning af väckta motioner angående pension åt
enkan efter aflidne registratorn i justitieombudsmansexpeditiouen
Oriel Otto Afzelius,
sammansatta stats- och lagutskottets memorial n:o 14, angående
anvisande af ersättning till utskottets kansli,
bevillningsutskottets betänkande n:o 30, angående beräkning af
vissa bevillningar för år 1897,
lagutskottets memorial n:o 79, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande viss del af utskottets utlåtande n:o 8 i anledning
af justitieombudsmannens framställning rörande lösen för gravationsbevis,
samt
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 14, i anledning
af väckt fråga om huru sjukvård må kuuna beredas alkoholister
i vidsträcktare mån än hittills å enskilda anstalter.
Första Kammarens Prot. 1896. N:o 26.
1
N:o 26. 2
Lördagen den 9 Maj.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 57 föreslagna och af båda
kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som i likhet med Andra Kammaren, vill, att punkt 4:o)
i vilkoren för lån från det af innevarande års Riksdag till låneunderstöd
för enskilda jernvägar beviljade och till Kongl. Maj:ts förfogande
stälda extra anslag å 7,500,000 kronor skall erhålla följande lydelse:
4:o) att i afseende å ifrågavarande försträckningar skall iakttagas
:
a) att annuiteten beräknas till fem procent å ursprungliga försträckningsbeloppet,
af hvilken annuitet först godtgöres ränta efter
fyra och en half för hundra å oguldet kapitalbelopp och återstoden
utgör afbetalning derå;
b) att anstånd med räntans erläggande må medgifvas för högst
tre år, dock icke utöfver ett år från den dag, då, enligt Kongl.
Maj:ts bestämmande, jernväg senast skall vara färdig och för trafik
öppnad; skolande beloppet af den ränta, med hvars erläggande anstånd
sålunda medgifves, till staten inbetalas, sedan genom de stadgade
annuitetsliqviderna all öfrig ränta, med hvilken anstånd icke
beviljats, blifvit gulden och kapitalet godtgjordt, så att efter nämnda
tids förlopp med annuitetens erläggande fortfares så länge, till dess
äfven beloppet af den ränta, med hvars erläggande anstånd medgifvits,
blifvit till staten inbetaldt; och
c) att kapitalafbetalning skall vidtaga tre år efter den dag, då,
enligt Kongl. Maj:ts bestämmande, jernväg senast skall vara färdig
och för trafik öppnad; röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen beslutat, att ofvan omförmälda punkt
4:o) skall erhålla denna lydelse:
4:o) att i afseende å ifrågavarande försträckningar skall iakttagas:
a)
att annuiteten beräknas till fyra och en half procent å ursprungliga
försträckningssummau med tillägg af det belopp, hvarom
i mom. b) förmäles, af hvilken annuitet först godtgöres ränta efter
fyra för hundra å oguldna kapitalbeloppet och återstoden utgör afbetalning
derå;
b) att anstånd med räntans erläggande må medgifvas för högst
tre år, dock icke utöfver ett år från den dag, då, enligt Kongl.
Maj:ts bestämmande, jernväg senast skall vara färdig och för trafik
öppnad; skolande beloppet af den ränta, med hvars erläggande anstånd
sålunda medgifves, efter anståndstidens slut läggas till kapi
-
Lördagen den 9 Maj. 3 N:o 26.
talet, för att jemte detta i föreskrifven ordning förräntas ock amorteras;
c)
att kapitalafbetalning skall vidtaga tre år efter den dag, då,
enligt Kongl. Maj:ts bestämmande, jernväg senast skall vara färdig
och för trafik öppnad.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 49;
Nej — 90.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 299, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 141 ja och 72 nej samt att båda bamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 190 ja och 162 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 74, punkten I, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen,
i anledning af herr C. W. Collanders m. fl. i ämnet väckta motion,
må uppdraga åt fullmägtige i riksgäldskontoret att, för anskaffande
af rymligare mat- och kafélokaler, låta inom Riksdagens hus utföra
vissa förändringar i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det på föranstaltande
af fullmägtige uppgjorda förslag, som beräknats betinga
en kostnad af 7,650 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen afelagit så väl statsutskottets hemställan
som den i ämnet väckta motionen.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 113;
Nej — 26.
N:o 26. 4
Lördagen den 9 Maj.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 300, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 115 ja och 100 nej samt att häda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 228 ja och 126
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattat i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 74, punkten II, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen
till bestridande af kostnader för kompletteringsarbeten å Vestkustbanan
beviljar ett belopp af 1,350,000 kronor, röstar
*
Ja j
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen på det sätt bifallit Kongl. Maj:ts i
ämnet aflåtna proposition, att till bestridande af kostnader för kompletteringsarbeten
å Vestkustbanan beviljas ett belopp af 1,270,000
kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 109;
Nej — 30.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 301, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 87 ja och 132 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 196 ja och 162
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 74, punkten III mom.
l:°j föreslagna och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
5 Nso 26.
Lördagen den 9 Maj.
Den, som vill, att den i regeringsformens 63 § först omförtnälda
kreditivsumma under tiden intill nästa riksdag bestämmes till
7,500,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har ifrågavarande summa för nämnda tid blifvit
bestämd till 4,500,000 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 138;
Nej - 3.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 302, som upplästes, och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 77 ja och 140 nej samt att båda kamrarnes
sammanräknade röster befunnits utgöra 215 ja och 143 nej,
hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial u:o 74, punkten III mom.
2:o, föreslagna och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att den andra af de i regeringsformens 63 §
omnämnda kreditivsummor, eller det s. k. stora kreditivet, vid innevarande
riksdag bestämmes till 7,500,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har ifrågavarande summa vid innevarande riksdag
blifvit bestämd till 6,500,000 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 140;
Nej - 1.
Ji:o 26. 6
Lördagen den 9 Maj.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 303, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 81 ja och 136 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 221 ja och 137
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsoroningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 75 föreslagna och af
båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts
framställning, för uppförande af ny byggnad för allmänna läroverket
i Östersund, beviljar ett räntefritt lån af 15,000 kronor, med skyldighet
för läroverket att af dess byggnadsfond i vederbörlig ordning
återbetala samma lån med 500 kronor årligen under 30 år, röstar
Ja:
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner NTej, har Riksdagen afslagit Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna
proposition.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 118;
Nej — 19.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 304, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen
derstädes utfallit med 70 ja och 142 nej samt att båda
kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 188 ja och 161
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.
Vid föredragning af statsutskottets under gårdagen bordlagda
utlåtande n:o 9 a, angående vissa anslag under riksstatens åttonde
hufvudtitel, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande
hemstält.
Lördagen den 9 Maj. ‘
Vid förnyad föredragning af sammansatta bauko-ocl) lagutskottets
den 7 och 8 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 1, rörande
herr M. Dabns motion angående förändringar och tillägg i lagen
om Rikets Ständers bank af den 1 mars 1830, biföll kammaren,
hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.
Föredrogs å nyo sammansatta bevillnings- och lagutskottets den Om åtgärder
5 och 6 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 2, i anledning a • rnskades
väckta motioner om åtgärder till befrämjande af hushållningen med skogar.
enskildes skogar.
Herr Wallin: Då i min motion, som finnes återgifven på
sid. 1 och 2 af utskottets betänkande, finnas anförda de hufvudsakliga
skälen för sjelfva frågan, har jag icke något vidare att
tillägga. Jag skulle dock önskat att utskottet tillstyrkt åtgärder
endast till erhållande af eu lag om skogsåterväxt, emedan det ä,r
att befara, att, om allt, Hvarom i öfriga motioner handlas, skall
blifva föremål för pröfning, frågan nu åter komme att förfalla. Det
vore enligt mitt förmenande högst önskligt, att ärendets utredning
nu öfverlätes åt en komité, så att det icke erhölle samma ödesdigra
behandling som förut, Ehuru jag således anser, dels att en aterväxtlag
vore det önskligaste och för närvarande det enda, hvartill
man borde sträfva, dels att frågan borde beredas af en komité, far
jaa- dock nöja mig med utskottets förslag och yrka bifall dertill,
under förhoppning att Kongl. Maj:t måtte tillsätta en komité åt
duglige och praktiske män för frågans utredning.
Herr af Buren: Af detta betänkande finner kammaren, att
jag och ett par representanter från Andra Kammaren reserverat oss
mot utskottets förslag, emedan utskottet afslagit icke allenast nnn,
utan äfven herr Johnssons i Bollnäs motion angående inköp af markei
för bildande af länsallmänningar liksom det af oss föreslagna sätt,
hvarpå medel skulle kunna erhållas för inköp af dessa marker.
Min ståndpunkt i denna fråga är emellertid följande. Utan att
marken eges af någon korporation, som lefver längre än den enskilda
menniskan och som på ett forstmessigt sätt sköter skogsmarken sa,
att man icke allenast sår och planterar, utan också vardar den unga
planteringen och derefter under uppväxttiden rensar och gallrar och
slutligen vid afverkningen. ser till att man icke tager mer än arsliycget
eller räntan af sjelfva skogen — afverkningen ma sedan ske
i form af vara sig pitprops, trämasseved eller sågtimmer, ja, kappar,
beroende på afsättningsförhållanden och lägen jag sager, utan
dessa grundvilkor tror jag icke, att man genom några lagstiftningsåtgärder
kan förhindra de enskilda skogarnes ödeläggelse
För att sålunda åt kommande generationer kunna bevara skogarne
i vårt land, måste man i enlighet med dessa grundprinciper
N:o 26. 8
Lördagen den 9 Maj.
Om åtgärder för det första inköpa marker med eller utan expropriation, för att
aZiides bllda länsallmänningar, och detta icke endast de utaf enskilde skogsbär.
'' egare disponerade skogstrakter, som gränsa mot fjellen, utan äfven
(Forts.) ^e. trakter af landet, som, ehuru till skogsbörd lämpliga, hafva blifvit
missvai dåde, planlöst afverkade och kalhuggna, hvilka sålunda bildade
allmänningar skulle stå under statens vård och kontroll.
För det andra maste man bestämma, huru för ändamålet erforderliga
medel skola anskaffas, för det tredje hvilken auktoritet, som
skall utöfva förvaltningen, och slutligen på hvad sätt blifvande inkomster
från dessa allmänningar skola fördelas.
Hvad beträffar de skogsbälten, som gränsa mot fjellen, så äro
de lyckligtvis skyddade i Norr- och Vesterbotten genom det utsyningstvång,
som der finnes. Återstår sålunda det skogsbälte, som
bildar trädgränsen i Jemtland; der har staten visserligen för renbeten
inköpt hemman invid skogsgränsen, men det återstår dock
ganska betydliga sträckor, som egas af enskilda skogsegare, hvilka
drifva afverkningen sa hardt upp mot skogsgränsen, att man kan
frukta för att den skall blifva blottad. Hvilken fara, som ligger
deri, att skogsgränsen blir blottad, det torde vara för kammarens
ledamöter väl kändt. Man kan nemligen icke vidare få skog att
växa der, emedan marken blifver så förvildad, att någon ny ”skog
icke kan erhållas vare sig genom sjelfsådd eller genom sådd och
plantering. All den stora fara, som till följd häraf hotar i första
rummet* Norrland och i andra rummet öfriga delar af vårt land i
klimatiskt afseende, kan svårligen beräknas.
Hvad beträffar andra missvårdade, planlöst afverkade och kalhuggna
marker, hafva vi deraf ty värr i vårt land ett stort fält för
vår verksamhet med att göra dem skogbärande, så vidt som de äro
till skogsbörd tjenliga. Bland dessa marker vill jag särskilt angifva
Ryarne i Kristianstads län, flygsandsfälten i Skåne, Svältorna,
Hallands ås m. fl.
Mot dessa inköp af skogsmark har man gjort det inkastet, att
skogssköflingen derigenom skulle premieras. Jag kan icke förstå
detta, da^vi i mansålder hafva tillräckligt att göra med att söka
få skog på dessa kalhuggna trakter.
Den andra fragan är den, på hvad sätt medel skola anskaffas
till dessa inköp. Jag har i min motion föreslagit i sådant afseende,
att det skulle bestämmas en exportafgift af 30 öre per kubikmeter.
Äfven mot detta förslag har man invändt, att det skulle medföra
en premiering af skogssköflingen, men huru skall man kunna förstå
detta, då denna afgift uteslutande skulle användas för att åstadkomma
skog, för att skaffa material åt sågverksindustrien? Denna
afgift är, synes det mig, berättigad derför, att vi i vårt land icke
hafva någon industri, som lernnat sina idkare så stor inkomst som
just sågverksindustrien. Vi hafva ej heller någon industri i vårt
land, som haft ett sa ödesdigert inflytande på en del af befolkningen
som just sågverksindustrien, i det att en stor del sjelfegande bönder
9 N:o 26.
Lördagen den 9 Maj.
derigenom blifvit förvandlade till utarmade arrendatorer. Dessutom Om åtgärder
veta vi, att en stor del af dessa sågverk och skogar egas af ut- fore^ide7
ländingar, och med dessa har jag ingen misskund, om de skulle fa skogar.
betala denna exportafgift. Man säger också, att afgiften är för hög. (Forts.)
Är en procent af värdet för högt? Jag tror icke det, då man vet,
att trävarorna fluktuera i pris med 5 å 10 procent, hvarför jag
anser det icke vara för mycket, om man finge en procent af värdet
i exportafgift för att uteslutande användas till åstadkommande af
skog, för att släppa till material till sågverken. Detta är nu min
åsigt i denna vigtiga fråga, men vill Riksdagen pa annat sätt bevilja
medel till att åstadkomma dessa markinköp för att deraf bilda
länsallmänuingar, skall jag ingalunda sätta mig deremot; och sannerligen
det synes mig, som om det icke kan finnas ett mera behjertansvärdt
ändamål att bevilja penningar till, än att, innan det blir för
sent. afhjelpa de skador, som skogssköflingen framkallat, och att
bevara skogarne åt landet och kommande generationer.
Ja" ville derför, såsom kammaren väl kan förstå, att mitt förslag
ej skulle helt och hållet afslås af utskottet, utan jag ville, att
äfven mitt förslag skulle komma fram, dock utan att derför utesluta
de andra motionärernas förslag om en aterväxtlag. Här år nu uti
reservanternas förslag icke blott fråga om aterväxtlag, utan äfven
om dimensionslag, markinköp och exportafgift, således skogsfrågan
hvad de enskilda skogarne beträffar i hela sin omfattning, hvaremot
utskottets förslag rör sig endast om en liten del af skogsfrågan,
nemligen om eu återväxtlag.
Till slut några ord om huru det nu tillgår med atervåxten och
planteringen af våra skogar. I år har Riksdagen beviljat 50,000
kronor att utdelas till hushållningssällskapen, hvilka hafva att använda
medlen för att åstadkomma återväxt åt skog på kalhuggna
trakter. Det har dock visat sig, att hushållningssällskapen, oaktadt
en 30-årig verksamhet i detta syfte, icke kunnat derutinnan åstadkomma
något effektivt, utom i det fall, såsom i Bohuslån, att hushållningssällskapen
inköpt och ega marken. Der finnas nu ock
skogbärande trakter, som skötas på ett forstmessigt sätt, der man
icke blott sår och planterar, utan ätveu vårdar den unga planteringen,
hvithet utgör ett ytterligare bevis för mitt påstående, att man
fcke kan åstadkomma en effektiv skogslag, som förhindrar de enskilda
skogarues ödeläggelse, med mindre än att någon korporation,
som lefvei” längre än den enskilde, eger och disponerar marken.
Jag har ej något vidare att tillägga, utan ber att få yrka bifall
till min reservation.
Herr Bremberg: Herr Walliu har i sin motion föreslagit endast
eu lag, en återväxtlag, och han föreslår, att skogsegare skulle
vara skyldig styrka, att lian efter 8 å 10 år efter afverkniugen sörjt
lör skogens återväxt; men om man tänker sig, att hau hugger ned
sin skog redan första året och underlåter att så eller plantera under
N:o 26. 10
Lördagen den 9 Maj.
Om åtgärder de återstående åren och skogen således är borta, hvarigenom hem
tEnskildef
nianet kan hafva blifvit värdelöst och han sjelf utfattig, då lämpar
skogar. s''o enligt mitt förmenande icke en sådan bestämmelse, utan andra
(Forts.) effektivare åtgärder måste vidtagas. Herr Hammarskjöld säger, att
skogsförhållandena äro olika och att de derför kräfva olika skogslagar.
Detta är sant, ty på vissa håll måste man hafva en lag,
som skyddar ungskogen, på andra ställen är det tillräckligt med en
lag om återväxt. Detta hindrar icke, att ungskogen bör få afverkas,
då sådant är ekonomiskt lämpligt, såsom i närheten af städerna,
till ved, pitprops etc., derest det sker under kontroll. Om
denna kontroll skall ske genom staten, blir den icke dyr, och den
torde också ske bäst genom statens försorg, då frågan är af stor
vigt. Unga skogstjenstemän skulle för ganska ringa arfvode åtaga
sig dylik tjenstgöring, då de samtidigt kunde meritera sig för blifvande
befordran. Att välja kommunalordförande härtill, anser jag
icke lämpligt. De äro icke sakkunniga och äro vanligen äldre personer,
som skulle anse en sådan kontroll besvärlig, i synnerhet då
fråga är om resor på 8 å 10 mil. Dessutom skulle slägtskap med
skogsegarne mången gång menligt inverka på kontrollen.
Herrar af Buren och Johnsson i Bollnäs önska en exporttull.
För min del kan jag icke vara med om eu sådan orättvisa, ty det
kan icke vara rätt, att öfre Norrland, som har skog, skall bidraga
till att åter kultivera trakter i södra och mellersta Sverige, der
skogen blifvit afverkad, i synnerhet då man vet, att i Norrbottens
och Vesterbottens län man redan har en lag, som skyddar skogen.
Det vore hårdt, om skogsegarne i dessa län skulle vara skyldiga att
kultivera skog för skogsegare i det öfriga Sverige, och dessutom betviflar
jag, att staten skulle vara nöjd med en sådan anordning, ty
enligt domänstyrelsens berättelse år 1894 sålde staten virke, i rundt
tal utgörande 1,270,000 kubikmeter. Om jag då beräknar eu exporttull
af 30 öre, skulle detta blifva 381,000 kronor och efter 10 öre
127,000 kronor, hvaraf staten skulle gå i mistning på sin inkomst
af försåld skog. Visserligen får man afdraga en del, som afgår i
sagningen, så att man kan reducera detta belopp till en tredjedel.
Gör man det, tror jag, att man skulle få det rätta värdet af det
belopp, staten skulle förlora. För att emellertid få en fullständig
utredning om hvilken lag, som skulle erfordras på olika platser,
anser jag nödvändigt, att, på sätt utskottet föreslagit, eu komité tillsättes;
men dessutom anser jag det vara lämpligt, att denna komité
på ort och ställe gjorde sig underkunnig om förhållandena, på sätt
lappkomitén gjorde förliden sommar. Om komitén dessutom med
sig adjungerade två af landstingen utsedda ledamöter för hvarje län,
skulle dessa kunna lemna sådana upplysningar, att frågan kunde på
ett snabbt och säkert sätt lösas. I enlighet härmed får jag vördsamt
föreslå, att utskottets förslag antages med den förändrade lydelse
af 3:dje mom., att detta kommer att lyda sålunda:
11 Xso 26.
Lördagen den 9 Maj.
»att, i anledning af i ämnet väckta motioner, Riksdagen må be- Om, åtgärder
sluta att i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t ville efter verkstad
utredning i frågan om lagstiftning rörande vården af enskildes sko- skogar,
gar i de delar af vårt land, der sådan lagstiftning ännu icke korn- (Forts.)
mit till stånd, framlägga de förslag, hvartill, med hänsyn till de
inom olika landsdelar rådande särskilda förhållanden, utredningen
oäfvet- anledning; men att denna utredning verkställes af eu dertill
utsedd komité, som med sig adjungerar tvenne af vederbörande
landsting valda ledamöter, hvilka deltaga i komiténs arbeten angående
hvarje särskildt län samt på ort och ställe inhemta kännedom
om hvilken skogslag för länet kan vara den lämpligaste.»
Herr Lybeck: Jag ber först att få uttala ett tack till utskottet
för det väl motiverade utlåtande, som inkommit, och för den
välvilja, det visat motionerna. Jag hoppas äfven,^ att i denna kammare
bifall skall kunna erhallas för utskottets utlåtande, sa att något
för sakens befrämjande måtte kunna göras. De flesta af herrarne,
hvilka som ledamöter deltagit i sistlidet års landsting, hafva sig för
visso väl bekant det förslag till lag, som förelåg från kongl. domänstyrelsen,
och hvaröfver landstingen hade att afgifva yttranden.
Detta lagförslag var enligt mitt förmenande synnerligen opraktiskt;
det dömde sig sjelft till döden redan uti ingressen, der denna lag
betecknas såsom gällande för hela riket, med undantag af Vesterbottens
och Norrbottens län, Gotland samt någon socken i Dalarne.
I synnerhet framgick detta af hvad som föreslogs angående åldersbestämmelserna
och dimensionslagen. Det är möjligt, att sådant är
nyttigt och behöfligt för norra delarne af Sverige, men att det för
södra Sverige vore en omöjlighet, såsom allt för mycket inkräktande
på eganderätten, är min fulla öfvertygelse. Ytterligare talades om
att ställa skogarne under polisuppsigt och kontroll af en så förfaren
domstol som kommunalnämnderna på landet. Deremot står ingenting
eller åtminstone mycket litet taladt om åter växten och bestämmelserna
derom. Hurudant är förhållandet i allmänhet pa de trakter
i södra Sverige, der skogsförådlingen, för att använda ett vackert
uttryck, gått fram så grundligt, att det icke finnes en enda buske
qvar? Der Ur i allmänhet marken upplåten till bete föi småbrukares,
backstugusittares och torpares kreatur. Dessa, som i allmänhet
svältföda sina kreatur x)ch (ifver vintern behålla ett större antal,
än de i förhållande till fodertillgången beqvämligen borde, utsläppa
djuren tidigt på våren, innan det ännu finnes ett grönt strå pa
marken, och hvad skola då djuren lefva af? Jo, uteslutande af
skogsplautor, och det är eu synnerlig tur, om en enda planta undgår
deras hungriga blickar. Hade man hår gjort framställning om
inskränkning af betesrätten pa dylik skogsmark under varen, hade
åtminstone något i praktisk rigtning blifvit föreslaget. Jag är fullt
öfvertygad, att om Kongl. Maj:t tager frågan om hand och flamlägger
förslag till lag, lämpad efter de olika trakternas i landet be
-
N:o 26. 12
Lördagen den 9 Maj.
Om åtgärder hof, hvarom kunskap lätteligen torde kunna vinnas på grund af de
^enskildes uttalandeni som landsting och hushållningssällskap i frågan afgifvit,
skogar. sa slcuHe för visso en sådan åtgärd lända till välsignelse för stora
(Forts.) trakter af landet, der nu skogssköflingen gjort sig till godo hvad
generationer sparat, utan ringaste tanke på hvad som efter vår tid
skall inträffa, och huru de skola reda sig, som efter oss skola bygga
och bo här i landet.
Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Öländer: Jag har, såsom herrarne finna, reserverat mig
mot utskottets förslag; detta ingalunda på den grund, att jag icke
anser fara för skogens bestånd förefinnas, eller att eu lag till dess
skydd ^icke skulle vara erforderlig. Lika litet vill jag bestrida statens
både rätt och pligt att under förhandenvaraude omständigheter
ingripa i den enskilda eganderätten, då det visat sig, att densamma
utöfvas pa ett sätt, som äfventyrar det allmänna bästa genom att
till egen vinning förstöra landets dyrbaraste rikedom. Det är helt
andra skäl, som bestämt min åsigt i fragan. Jag kan nemligen
icke förstå, huru man kan tänka sig en enda för hela riket gällande
lag med gemensamma bestämmelser för ett land af så stor
utsträckning som vårt och med deraf betingade olika förhållauden
inom dess olika delar. Klimatet, marken, växtligheten äro inom
skilda delar af landet af sa olika beskaffenhet, att om också eu
dylik lag skulle passa för ett eller annat område, skulle den säkerligen
vara oanvändbar för många och skadlig för de flesta. Nu har
emellertid utskottet antydt, att med dess skrifvelseförslag icke afses
ovilkorligen eu enda lag, utan särskilda lagar, som skulle kunna
lämpas efter hvarje orts förhållauden. Detta är visserligen godt och
väl, men huru skall detta tillgå? För detta ändamåls vinnande erfordras
tydligen eu noggrann kännedom om hvad som för hvarje
särskild! område betingar den derför erforderliga lagen, och denna
kännedom kan man icke erhålla utan genom inhemtande af upplysningar
från befolkningen inom orten, myndigheterna och representanterna
i landstinget. Det är således dessas utlåtanden, som böra
ligga till grund för de lagar, som här äro i fråga. Men huru skulle
icke tillkomsten af dylika lagar försvåras och fördröjas genom ett
sådant tillvägagående, mot om landstingen, från hvilka upplysningarna
dock maste vinnas, sjelfva få framkomma hvar med sitt lagförslag,
när de anse en sådan lag verkligen erforderlig för läuet;
med ett ord, om lagstiftningsarbetet i skogsfrågan finge fortgå på
samma sätt som hittills. På så sätt hafva Norrbottens-, Vesterbottens-
och Gotlauds-lagarna tillkommit. Att icke dylika lagar äfven
för andra län på samma sätt antagits, är icke länens, utan
domänstyrelsens och regeringens fel. Lagförslag i sådant syfte hafva
till regeringen inlemnats från Jemtlands, från Kalmar och nu äfven
tran Vesternorrlands län, men domänstyrelsen har afstyrkt och regeringen
afslagit dem; åtminstone har detta varit händelsen med de
13 N:o 26.
Lördagen den 9 Maj.
lagförslag, som kommit från de båda förstnämnda länen. Hvad Om åtgärder
lagförslaget från Yesternorrlands län angår, har någon åtgärd alls
dermed ännu icke blifvit vidtagen. Det är sannolikt, att äfven skogar.
andra län, som ömma för den enskilda skogsvården och anse, att (Forts.)
något bör göras för att hindra skogssköflingen, skulle följa de förras
exempel. Jag vet sådana åsigter vara rådande nästan öfver allt. Det
skulle icke dröja länge, förrän det ena länet efter det andra framlade
sitt förslag i ämnet, om det trodde regeringen vara böjd för
att uppmärksamma det. Dessa förslag kunna i redaktionelt och möjligen
äfven i andra hänseenden vara mycket felaktiga och derför
omöjliga att i oförändrad form fastställa, men då de skola undergå
pröfning af regering och Riksdag, torde dessa fel väl kunna rättas.
Man vet åtminstone genom dessa förslag hvad länet vill, hvad det
behöfver och hvad för detsamma är nyttigt och lämpligt. Sa och
endast så har jag ansett skogslagstiftningen böra bedrifvas. Jag
kan derför icke vara med om utskottets utlåtande, hvarför jag vidhåller
min reservation och yrkar afslag på utskottets förslag.
Herr Lundström: Då denna fråga förevar vid sista riks
dagen,
hyste jag stora betänkligheter och kunde icke med min röst
bidraga till de då framlagda förslagens framgång. Orsaken härtill
var dels det af lagutskottet, till hvars behandling motionen i ämnet
remitterats, framstälda skälet, hvilket äfven tinnes intaget i det nu
föreliggande utskottsbetänkande^ att »ett ingripande af lagstiftningen
på detta område borde föranledas af ett utaf förhållandena inom
orten uppkommet allmänt behof, och fragan icke underställas de lagstiftande
myndigheternas pröfning, förr än en allmännare uppfattning
af behofvet och lämpligheten af ett sådant ingripande gjort sig
gällande och funnit sitt uttryck i en framställning från länens landsting»,
dels ock den omständigheten, att jag liksom utskottet ansag
förhållandena i olika delar af vårt land vara så olika, att en och
samma lag icke kunde vara lämplig för hela riket, utan att lagens
bestämmelser måste vara olika och rätta sig efter de olika förhållandena
inom skilda delar af landet. Sedan dess hafva nu landstingens
yttranden blifvit inhemtade i anledning af domäustyrelsens
förslag till lag mot förödelse af ungskog, och af deras utlåtanden
framgår, att de flesta af dem uttalat sig för och yrkat på eu lagstiftning
för befrämjandet af återväxten på afbrukade marker. Jag
har derför ansett mig kunna biträda utskottets skrifvelseförslag, och
detta så mycket hellre, som af detsamma tydligen framgår, att
utskottet anser lagstiftningen böra vara olika för olika landsdelar
samt böra rätta sig efter hvarje trakts olika förhållanden. Deremot
har jag icke kunnat instämma uti den af herr Buren m. fl.
afgifna reseservationen. Han fordrar nemligen en utredning af skogslagstiftningsfrågan
i hela dess vidd; detta skulle naturligtvis innefatta
lämpligheten af både en dimensions- och eu återväxtlag, men
då en dimensiouslag för hela riket synes mig vara omöjlig, har jag
N:o 26 14
Lördagen den 9 Maj.
Om åtgärder icke kunnat förena mig med reservanterna härom. Dessutom inne''Inskildef
^a^ar herr Buréns motion förslag om en exportafgift samt om inköp
skogar. af länsallmänningar. Hvad exportafgifteu beträffar, hyser jag visser(Forts.
) hgen icke så stora betänkligheter deremot som utskottet. Jag tror
nemligen, att en måttlig sådan afgift kan blifva af behofvet påkallad,
om en lagstiftning för vården af enskildas skogar skall kunna genomföras.
Icke heller torde man behöfva befara, att den skulle blifva
ruinerande för trävaruindustrien, något som bestyrkes deraf, att förslaget
om eu exportafgift först framstäldes af en bland de största
af våra trävaruiudustri-idkare, och lian hade väl icke kunnat föreslå
en dylik afgift, om han ansett, att densamma skulle verka ruinerande.
En så stor afgift som den, herr Buren föreslagit, kan jag dock icke
vara med om. Icke heller tror jag, att det föreslagna inköpet af
mark för bildande af länsallmänningar skulle vara tillräckligt verksamt.
^ Dessa inköp skulle ju icke kunna verkställas annat än under
en lång följd af år, och under tiden blefve skyddet för återväxten
intet.
Af den talare, som först hade ordet, anmärktes, att utskottet i
den föreslagna skrifvelsen icke betonat nödvändigheten deraf, att
Kongl. Maj:t tillsatte en komité. Men utskottet har ju begärt en
fullständig utredning och velat öfverlemna åt Kongl. Maj:t sättet,
på hvilket denna utredning skulle verkställas. Det lärer väl således
icke vara något hinder för tillsättandet af eu komité, om sådant
behöfves.
Samme talare gjorde vidare den anmärkningen, att han endast
ville hafva en aterväxtlag. Jag är fullt enig med honom härutinnan,
men anser för min del, att utskottets kläm just fordrar en sådan
lag, ty utskottet yrkar först afslag på herr Buréns motion i afseende
på bildande af länsallmänningar, vidare på herrar Buréns och
Johnssons motioner om exportafgift å trävaror och föreslår slutligen,
i anledning af herr Johnssons motion i öfrigt samt herrar
Wallins och Hammarskiölds motioner, en skrifvelse med begäran om
utredning. Da nu, sedan förslagen om exportafgift samt om inrättandet
af länsallmänningar blifvit undantagna, dessa motioner
icke fordra annat än en återviixtlag, synes mig utskottet just hafva
föreslagit hvad den förste talaren önskat.
Mot utskottets motivering har jag dock att göra några erinringain
Utskottet säger på 25:te sidan: »Beträffande påföljden för
underlåtenhet att sörja för återväxten efter verkstäld utverkning, har
ifragasatts dels, såsom i Gotlands-lagen stadgas, bestämmelser om förbud
för skogsegaren att nyttja sin öfriga skog för annat än husbehof,
dels ock viten och vidtagande af de för återväxten erforderliga åtgärder
på jordegarens bekostnad, då denne oaktadt påminnelse tredskas
att fullgöra sin skyldighet i detta hänseende.» Den senare, af
utskottet ifrågasatta åtgärden synes mig vara för sträng och lätt
kunna valla stora svårigheter vid lagens tillämpning. Den förstnämnda
påföljden synes mig vara fullt tillräcklig och tillfjdlest
-
15 N:o 26.
Lördagen den 9 Maj.
görande. Den bär ju under eu lång följd af år varit tillämpad på Om åtgärder
Gotland och der visat sig vara tillräckligt verksam, och att under JoreJ^dJ
sådant förhållande stadga strängare åtgärder, än som äro behöfliga, sko<jar.
synes icke vara särdeles lämpligt. o (Forts.)
Äfven är jag mycket tveksam, om kommunalnämnden, såsom
utskottet antydt, °kan vara fullt lämplig för verkställandet af kontrollen
öfver lagens efterlefnad. Det var törst ifragasatt, att denna
kontroll skulle utöfvas ensamt af skogstjenstemäunen; men vid tanken
på de stora kostnader, som detta skulle medföra, ansags det icke vara
möjligt.
Jag glömde nyss att beröra en annan af utskottet föreslagen
påföljd ”vid underlåtenhet att skaffa återväxt, På sidan 26 ifrågasätter
utskottet, att »staten skulle erkännas rätt i vissa fall att expropriera
af verkad skogsmark, der jordegaren underlåtit hvad honom
med afseende å skogens återväxt alegat.» Jag förstår icke, huiu
detta skulle gå till. Man kan icke gerna tänka sig, att staten skulle
på en större skogsmark expropriera här och hvar ett och annat
årshygge, som blifvit utan återväxt, men låta marken för öfrigt förblifva
i den enskilde egarens hand. Icke heller kan man väl i ett
sådant fall som det nyssnämnda tillerkänna staten rätt att expropriera
hela den skogbärande marken. Möjligen kunde ifrågasättas,
att staten skulle tillerkännas rätt att expropriera sådan afverkad,
kal skogsmark, som vid lagens trädande i kraft befunnes vara utan
återväxt och å hvilken den enskilde icke mägtade åstadkomma sådan.
Då, såsom i förra årets utskottsbetänkande erinrades, erfarenheten
såväl i Sverige som i andra länder visat, att hvarje lagstiftningsåtgärd
i detta ämne, som icke vunnit understöd åt allmänna
meningen samt af skogsegarne sjelfva, varit föga verksam, och då
allt för stränga åtgärder skulle verka hindrande för vinnande af ett
sådant understöd och göra lagens tillämpning i måuga fall omöjlig,
har jag velat framhålla dessa mina betänkligheter emot en del af
utskottets motivering, men då jag är öfvertygad, att vid fragans
allsidiga utredning äfven de af mig framballna omständigheterna
skola ”komma att tagas i betraktande, har jag intet annat yrkande
att göra, än att kammaren ville bifalla utskottets förslag.
Herr Stephens: De svenska skogarne intaga en ytvidd åt nära
30 millioner hektar. Exporten af skogsprodukter från Sverige uppgick
1894 till ett värde af 138,432,938 kronor, och om man dertill
lägger exporten af jeruhandteringen, som är baserad pa skogens produkter,
hvilken senare samma år uppgick i värde till nära 26 millioner
kronor, uppgår således exporten i sin helhet af vara skogsprodukter
med jern till 55 procent åt hela var export, som 1894
uppgick till 298,655,234 kronor. Af allt å statens jernvägar under
1894 Oaktadt gods utgjorde skogsprodukterna 40 %. Då dertill
kommer den stora mängd skogsetfekter, som ingar i den inhemska
förbrukningen, torde häraf synas, hvilken för vårt lands ekonomiska
N:o 26. 16
Lördagen den 9 Maj.
Om åtgärder utveckling vigtig plats våra skogars framtida bestånd intager. Att
^''enskildes^ man un(^er sådan a förhållanden länge med bekymmer sett skogarnes
skogar! utverkning pågå efter eu norm, som med trygghet kan sägas öfver(Forts.
) skrida deras återväxt och således slutligen kommer att leda till deras
uttömmande, finner jag för min del helt naturligt. Att vidare skogsfrågan
länge stått på dagordningen och mångfaldiga förslag inkommit,
är ju också ett förhållande, som man kunnat vänta sig. Att
en lösning icke kommit till stånd, kommer sig deraf, att denna stora
fråga berör så många, olika och vigtiga intressen samt är beroende
af de många olika förhållanden, som äro rådande i olika delar af
vårt vidsträckta land. Vid innevarande riksdag hafva, såsom vi
finna, icke mindre än fyra motionärer framstält förslag och sökt att
på olika vägar komma till något resultat i frågan. Vid behandlingen
af dessa motioner har utskottets majoritet kommit till den
slutsatsen, att någon allmän, för hela landet gemensam lag rörande
enskildes skogsvård icke står att finna, men allmänna grundsatser,
som skulle kunna göras gällande för hela landet anser utskottet
föreligga. En af dessa grundsatser är nemligen, att man bör sörja
för, att den kalhuggua skogsmarken får ämnen, hvaraf skog kan
uppstå. Detta kan naturligen icke ske på annat sätt, än att man
drager försorg om att skogsmarken blir återbärande genom att den
erhåller skogsplantor, vare sig genom naturens egen medverkan, derigenom
att man lemnar fröträn, eller ock på mera konstlad väg genom
sådd och plantering af skogsplantor. Man har derför ansett
första vilkoret för skogarnes framtida bestånd vara det, att man
sörjer för deras återväxt, men meningarna angående sättet för åstadkommande
af en dylik hafva varit delade. Utskottet har då enat
sig om att föreslå frågans öfverlemnande till Kongl. Maj:t för erhållande
af utredning.
Af motionärerna hafva äfven andra förslag framkastats. Bland
andra har herr af Buren föreslagit att genom bildande af länsallmänningar
skaffa vårt land skydd för skogarue. Vid ett närmare
betraktande af detta förslag, tror jag, att man snart skall finna, att
det icke kommer att leda till det önskade resultatet. Då det hufvudsakligen
är i mellersta och södra Sverige, som, dels till följd af
der under längre tid befintliga bättre kommunikationer, dels till följd
af den tätare befolkningen och i följd deraf större förbrukningen af
skogsprodukter, skogarne företrädesvis blifvit öfver sin norm afverkade,
så är det här allmänningar bäst skulle komma att behöfvas,
i fall dylika allmänningar skulle finnas önskliga, och hvar man
borde i första rummet söka att bilda sådana. Men, mine herrar, för
att bilda allmänningar måste man också vara i tillfälle att få samlade
skogskomplex i så stor vidd, att det kan löna sig att sköta
dem. Men detta tror jag kommer att visa sig vara mycket svårt.
Om man vidare tänker sig möjligheten att komma derhän att såsom
allmänningar erhålla i medeltal för hvarje af Sveriges 2,388 landtkommuner
500 hektar skogsmark, skulle man, då de enskilda sko
-
17 N:o 26.
Lördagen den 9 Maj.
-warne uppgå till mer än 22,300,000 hektar och allmänningarne i så Om åtgärder
fall att utgöra 1,200,000 hektar, hafva ernått ett så ringa resultat, färe2kildéf
att den väl vårdade skogen endast utgjorde 5‘/s % af alla enskilda akogar.
skogar, och den öfriga delen af desamma fortfarande fick skötas på (Forte.)
samma sätt som förut varit brukligt.
Beträffande kostnaderna för dessa allmänniugar finner jag åt
domänstyrelsens berättelse, att statens skogar i mellersta och södra
Sverige äro upptaxerade till 120 kr. pr hektar. Om jag nu antager,
att man skulle kunna köpa skogsmark till halfva detta pris eller 60
kr. per hektar, då marken naturligtvis vore till största del kalhuggen.
skulle det för inköp af 1,200,000 hektar erfordras eu summa
af 72,000,000 kr., men då är denna mark till större delen kal, ^och
för att beså denna mark, för att skaffa den återväxt, skulle åtgå
ungefär 30,000,000 kr. Slutresultatet blir då, att man får lägga ut
100,000,000 kr. för att få 1,200,000 hektar skogbärande skogsmark
med endast tillstymmelse till skog, med endast nya plantor, hvilka
icke kunna komma att lemna någon inkomst förrän om ungefär 40
år. Hvad detta kapital skulle växa till med ränta på ränta på denna
långa tid, har jag icke räknat ut, men hvilken stor summa detta
kommer att blifva kunna herrarna föreställa sig. Att på den vägen
söka åt landet bevara våra skogar tror jag vara mycket olämpligt.
Jag tror, att den ringa skogsareal, som man på detta sätt skulle få
under skogskultur, skulle komma att kosta ofantligt mycket mera,
än den i verkligheten vore värd. Således kan jag för min del icke
vara med om förslaget att genom bildande af allmäuningar åstadkomma
vård af de enskilda skogarne.
Hvad nu exportafgiften beträffar, som herr af Buren äfven har
begärt, att vi skulle införa, så anser jag den både olämplig, orättvis
och skadlig från alla de synpunkter, från hvilka jag kan betrakta
den. Först och främst kommer den naturligtvis att fördyra
våra trävaror och således inverka på vår export. Exportörerna
måste konkurrera med andra länder, som icke hafva exportafgift.
och således måste de naturligtvis antingen göra förlust eller också
lägga denna förlust på skogsegarne. Troligt är, att förlusten kommer
att delas af begge parterna. Jag vill endast nämna, huru
känslig trämarknaden är. Det är icke mer ån ett ar sedan exportörerna
af plank från Hvita Hafvet satte ner priset å desamma. De
svenska exportörerna vägrade i början att följa med, men de tvungos
slutligen. De måste slutligen sälja sina plank 10 shillings lägre till
följd af konkurrensen. Således är det tydligt, att utländingen kommer
icke att betala exportafgiften. Det blir nog vi sjelfva, vårt
eget land, i främsta rummet jordegarne och skogsegarne, som få betala
den. Huru kommer den då att fördelas på dessa skogsegareV
Jo, bruksegare, som använda sin skog till kolning och jernproduktion,
slippa att betala skatten. Äfven sådana pappersmassefabriker
som tillverka för inhemsk förbrukning, slippa att betala skatten.
Deremot få alla. som direkt eller indirekt exportera skogseffekter^
Forsta Kamma,rons Vrål. 1 S!)tj. N:o ‘JO. 2
5:o 26. 18
Lördagen den 9 Maj.
On åtgärder betala skatt. "Vidare alla de skogsegare, som vanvårdat eller sköflat
enskildes^ 0C^ ^ie ^a^va s''n s^°o i behåll, slippa att betala skatt, hvaremot
skogar. ^e skogsegare, som varit måna om och skött sin skog och hafva
(Forts.) tillgång på skog till export, få betala skatt för att återställa skogen
hos de personer, som vanvårdat sin skog. Således finner jag den
föreslagna exporttullen från alla sidor sedt orättvis och skadlig, hvarför
jag icke kan vara med om densamma.
För öfrigt har det inom utskottet varit mycket tal om, på hvad
vis man skulle kunna göra eu skogslag effektiv. Ja, mina herrar,
det är icke så lätt. Det är så många enskilda förhållanden och intressen,
som härvidlag göra sig gällande. Men jag tror dock, att
om det för den enskilde skogsegaren, som måste inse, att det är till
hans egen nytta, att hans skogsmark blir produktiv, i en skogslag
påbjudes, att han för framtida nytta måste vidtaga en så enkel åtgärd
som att återså eller återplantera den afverkade marken, tror
jag, att det blir mycket få fall, der så icke kommer att ske. Det
har visserligen varit tal om inom utskottet, att tredskaude skogsegares
mark skulle exproprieras, men det har icke varit min mening.
Jag har icke reserverat mig i denna punkt, men inom utskottet var
jag af den åsigt, att en så radikal åtgärd icke borde vidtagas. Deremot
anser jag, att det arbete, som nedlägges på skogsegarens mark
för befordrande af hans eget intresse, får och bör han betala, i den
händelse han icke sjelf vill verkställa detsamma.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Rettig: Talet om skyldighet för jordegaren att vårda sig
om sin skog är icke nytt. Det talet har förts i vårt land under
lång tid, sedan två å tre hundra år tillbaka. Jag vill icke påstå,
att allting är väl bestäldt. Jag kan gå in på, att det är behöfligt,
att något göres, men jag kan icke vara med om att säga, att allting
nu sköflas, och att ödeläggelse!! nu är större än hvad den i
forna tider var. Om jag tänker på denna skogssköfling och besinnar,
huru man i forna tider brände stora sträckor skogsmark för
nyodlingar, huru man högg hvilka träd som helst för kolning, stora
timmer till ved och ståtliga mastträd till hustimmer, är förhållandet
numera ett helt annat. Numera vet man, hvilken dyrbar egendom
man har i skogen, och hvar och en söker förvalta den bättre
än förut. Derför påstår jag, att sköflingen numera icke kan jemföras
med den sköfling, som egde rum i forna tider. De nuvarande
skogsegarne sköta ovilkorligen sina skogar mycket bättre än hvad
som gjordes förr. Alla veta, hvilken dyrbar egendom de hafva i sin
skog, och naturligtvis förvalta de den på bästa sätt. Ett och annat
missbruk förekommer, en och annan sköter sin skog dåligt, men så
är det i alla affärer. Ett landtbruk skötes mycket val, gården bredvid
skötes illa. Icke kan man derför säga, att landtbruket i allmänhet
skötes dåligt.
Hvad som ovilkorligen är en förbättring för skogens vård är,
19 X:o 26.
Lördagen den 9 Maj.
att afverkuingskontrakten fått en annan natur, än de förut kade. Om åtgärder
Förut hade man rätt att upprätta afverkningskontrakt på 50 år, och
vanligen var det sådana kontrakt, der afverkningsmnehafvaren hade skogar
rätt att taga »rubb och stubb». Nu är tiden fixerad till högst 20 (ports.)
år, och i de flesta fall innehålla de bestämmelse om hvilka dimensioner,
som få tagas. Detta är ovilkorligen en förbättring mot hvad
som var förut. Jag är i allmänhet emot alla undantagslagar, och
jag vågar påstå, att detta är ett ingrepp i eganderätten, som jag
icke kan erkänna. En person har eu skog, som han sköter efter
bästa förstånd. Han säljer af den till pappermasseved, ellei han säljer
af skogen till kolved eller till timmer; det vore i sanning underligt,
om han icke skulle fä taga från sin egendom och sälja det,
som är mest renderande. Naturligtvis får han ej vansköta den sa,
att de klimatiska förhållandena lida deraf, men det är endast för
sådant fall man bör lagstifta. Derest jag sköter ^min skog så, att
jag försämrar förhållandena för mina grannar, da ma lagen träda
hindrande emellan, men är det endast för mig sjelf jag försämrar,
så berör detta endast min egen rätt. Jag kan icke vara med om
vare sig det ena eller det andra i det föreliggande förslaget. Jag
skulle kunna yrka bifall till en del af utskottets förslag, nemligen i
hvad det afser att hos Kongl. Maj:t anhålla om utredning i denna
sak, men jag kan icke vara med om att, såsom utskottet ifrågasatt,
gå in på herrar Wallms och Hammarskjölds i ämnet väckta motioner
i fråga om eu återväxtlag. Jag skulle kunna vara med om att
påyrka en skrifvelse till Kongl. Maj:t utan hänvisning till motionerna,
men då något sådant förslag icke föreligger, yrkar jag rent
utslag.
Herr Treffenberg: Kammaren erinrar sig säkert den väldiga
ansats jag gjorde för två år sedan för att få utredningen af skogsfrågan
öfverlemnad åt en komité, d. v. s. skogsfrågan i sin helhet,
tv den omfattar icke endast de enskilda skogarne, såsom utskottets
utlåtande här gör och äfven motionerna, utan äfven statens skogar.
Herrarne erinra sig också den snöpliga utgång denna fråga fick.
Derför beslöt jag mig för i fjol, då frågan återupptogs af åtskilliga
motionärer, att tiga, och detta helt enkelt derför, att min öfvertygelse
var då, att skogssköflingen ingalunda inom det öfre Norrland,
hvarest den icke finnes eller ens kan finnas, utan i öfriga delar af
landet måste fortgå ännu någon tid, för att man rigtigt i Riksdagen
måtte lära känna behofvet af en utredning af denna omfattande
fråga. Jag kanske borde hafva tegat äfven nu och tagit den omständigheten
med i beräkning, att jag till följd åt mina kända
slägtförbindelser med norrländska »träpatroner» möjligen är soup£onné
d’étre suspect, men saken är den, att mitt mod bär stigit,
derför att jag märker på motionerna och äfven på detta utlåtande,
att rymden börjar ljusna, och att man börjar närma sig det håll,
ditåt jag vill. Det är derför jag vill yttra några ord. Det blir
Ji:o 26. 20
Lördagen den 9 Maj.
Om åtgärder
för värd af
enskildes
skogar.
(Ports.)
dock icke några, utan kanske allt för många, men frågan är så vigtig,
att kammaren torde ursäkta, om jag blir något utförlig. Jag
lofvar likväl på förhand att icke blifva så lång som för två år
sedan.
Jag börjar med att göra ett par anmärkningar med afseende på
motionerna och först beträffande herr Hammarskjölds motion. Det
är egentligen derför, att utskottet åberopat denna motion i sin kläm
och med anledning af densamma gjort sin hemställan om skrifvelse
i ämnet. Det är nemligen här i motionen en passus, som behöfver
berigtigas, icke direkt af mig sjelf, utan genom mig af en verkligt
vetenskapligt bildad fackman, helt visst en af de mest kompetenta
af alla att bedöma hit hörande frågor. Jag skickade till honom
detta betänkande, af hvilket man finner, att herr Hammarskjöld
uppstält den grundsatsen, på hvilken den nya skogslagstiftningen
skalle byggas, att
»der skog blifvit afverkad antingen genom fullständig kalhuggning
eller genom utglesning, så att den naturliga återväxten genom
sjelfsådd syntes omöjliggjord eller otillfredsställande, borde skogsegaren
afrödja marken, befria den från ris, grenar, buskar och dylikt
och derefter beså eller plantera densamma med lämpliga trädslag».
Mot detta anmärkte min man, att denna regim icke passar för
alla skogar, nemligen icke för de s. k. torra, der den metoden är
oanvändbar, enär riset der icke får föras bort, utan måste qvarligga
för att beskugga marken.
Herr af Burens motion skall jag nu bedja att något litet få
beröra. Han yttrar der, bland annat, att »det är fara på färde för
den s. k. fjellgränsen; erfarenheten har visat för Norrland, att fjellgränsen
efter skogsafverkningar der flyttar ned åt bygden». Detta,
mina herrar, är dock en sanning med modifikation. Det gäller icke
om granskogen. Visserligen har det visat sig, att tallskogen möjligen
har tendens att mer och mer flytta nedåt landet, men det är
så långt ifrån att gälla om granskogen, att den fast hellre visar benägenhet
till att skrida upp mot fjellen. Det är åtminstone icke
ännu bevisadt, att tallskogen går nedåt, men om granen är man alldeles
viss, att den har tendens att sträcka sig uppåt. Det är således
icke, enligt min tanke, för att vinna det mål, som herr af Buren
nämnt, som åtgärder böra vidtagas, utan helt enkelt derför, att
nedanför liggande skogar måste skyddas, och det vore sålunda önskvärd!,
om staten inköpte allt hvad som icke redan innehafves ofvanför
kulturgränsen för att bilda sammanhängande skogsband till
skydd för nedanför belägna skogar. Men inköp af skogsmark kostar
penningar, anmärker herr af Buren och erinrar, att när man slutat
sälja de mindre statsdomänerna, så skulle källan till inkomster för
statsverket utsina; men herr af Buren glömmer, att vi hafva så
omätligt stora tillgångar i statens skogsegendomar, och att det endast
gäller att taga vara på dem, både för att utvidga området,
21 N:o 26.
Lördagen den 9 Maj.
inom hvilket skyddsskogar böra bildas, och inköpa annan behöflig Om åtgärder
skogsmark. Det är derför beklagligt, att de afgifna motionerna j"[ldJ
icke afse jemväl de publika skogarne, men jag hoppas, att om Riks- skogar.
dagen bifaller utskottets hemställan och Kongl. Maj:t tillsätter en (Forts.)
komité för att utreda frågan om lagstiftning rörande de enskilda
skogarne, komitén sedermera erhåller utvidgad befogenhet, så vida
Riksdagen derom gör framställning.
Herr af Buren tycks vidare hafva den åsigten, att det är nödvändigt
att koncentrera nästan alla skogar i statens hand till förekommande
af skogssköfling. Jag får då säga, att efter mitt förmenande
vore detta rakt detsamma som att dödsdöma all träindustri.
Huru tro herrarne, att det skulle gå, om staten blefve egare till
alla skogar i Norrland? Hela träindustrien skulle undermineras och
ramla i° samma stund den drabbades af ogynsamma konjunkturer.
Skall träindustrien kunna lefva här i landet, måste den grundas på
stora privata skogskomplexer, eller sågverk med egna skogar.
Herr af Burén anmärker äfven, »att den privatiserande egennyttan
alltid finner det förenligt med sin ekonomiska fördel att realisera
skogskapitalet i penningar i stället för att endast taga räntan
af detta kapital».
För tusende och första gången vill jag da konstatera, till tjenst
icke blott för kammaren, utan för pressen och den stora allmänheten,
att skogssköfling för närvarande icke kan ega rum i hela öfre
Norrland, ty det är omöjliggjordt genom dimensionslagarne, som
gälla för kustlanden, och genom lappmarkslagen, som gäller för
Lappland. Det bevisar eu ytterlig okunnighet att påstå något annat.
Det är endast inom Vesternorrland och Jemtland som skogssköflingeu
pågått, i Jemtland dock icke genom svenskar, utan genom
norrmän och skottar.
Jag får tillfälle att beröra några andra delar al herr af Burens
motion i sammanhang med den granskning, jag nu skall tillåta mig
af utskottets betänkande.
Herrarne minnas det öde, herr Hammarskjölds motion undergick
förra gången. Den afstyrktes af lagutskottet, men bifölls af Andra
Kammaren, som önskade en skrifvelse i den retning herr Hammarskjöld
föreslagit. Första Kammaren afslog den, sa vidt man kan inhemta
af diskussionsprotokollet, emedan kammaren ansåg, att frågan
icke var tillräckligt utredd. Sedermera, och med anledning deraf
att Jemtlands läns landsting ingått till Kongl. Maj:t med begäran
att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägende fragan om åvägabringande
af eu dimensionslag icke blott för Jemtlands utan äfven för
Vesternorrlands och Gefleborgs län, afgaf, såsom vi veta, i fjol domänstyrelsen
ett yttrande, i livilket domänstyrelsen afböjde förslaget.
enär en dimensionslag icke vore tillrådlig, derför att den omöjliggjorde
eu rationel skogsvård. Sjelf utarbetade deremot domänstyrelsen
ett förslag till lagstiftning rörande de enskilda skogarne,
innefattande två hufvudpunkter, den ena angående åtgärder till före
-
Jim 26. 22
Lördagen den 9 Maj.
Om åtgärder kommande af förödelse af ungskog och den andra angående exportör
vård af afgift för trävaror. Sedermera hafva från landsting och länsstyreleskogar*
ser yttranden häröfver infordrats och inkommit till Kongl. Maj:t
(Forts) me<^ undantag för Jönköpings landsting, som begärt och fått tillstånd
att dröja med sitt utlåtande, samt Elfsborgs läns landsting
och styrelse, och utskottet har nu upprättat ett sammandrag af
domänstyrelsens förslag och de deröfver afgifna yttranden, hvilka
synas utskottet gifva en fullständig och mångsidig belysning af ämnet,
och som äro af synnerligt intresse, enär i dem finnas uttalade
de åsigter och önskningar, som i landets olika delar äro rådande i
frågan om lagstiftningens ingripande till befrämjande af den enskilda
skogshushållningen. Ja, det är sant, men jag hade, långt
innan detta betänkande föll i min hand, under hösten varit i tillfälle
att taga kännedom om de flesta af dessa utlåtanden, och jag
fick det intrycket vid granskning af desamma, att de visserligen, såsom
utskottet säger, innefatta »eu fullständig och mångsidig belysning
af ifrågavarande ämne», men tillika, att dessa utlåtanden skifta
i alla regnbågens färger, och att der knappast finnes enighet mer
än i en enda punkt, nemligen i det nästan gemensamma ogillandet
af domänstyrelsens förslag. Derom voro visserligen de flesta ense,
men lika oense voro länsstyrelserna och landstingen sins emellan.
Att detta icke är blott prat af mig, vill jag konstatera genom att
erinra derom, att under det sornliga anse statens ingripande vara eu
rättskränkning, anse andra ett sådant ingripande vara absolut nödvändigt,
om man skall få bugt på skogssköflingen; ätt under det
somliga förmena att, om lagen skall göra nytta, den måste omfatta
hela riket, så säga andra, att, såsom vi nyss hört en talare här
påstå, vi måste hafva en särskild lagstiftning för hvarje del af riket;
att, under det att domänstyrelsen förkastar successiv afverkning
enligt dimensionslag, andra deremot anse eu sådan lagbunden afverkning
vara bäst egnad att skydda vissa skogstyper och lemna
största af kastningen; att under det domänstyrelsen yrkar på successiv
afverkning enligt ålderslag, så hafva de allra flesta varit enhälliga
i sin åsigt om, särskildt för Norrland, det absolut opraktiska i
en ålderslag, som förutsätter att man skall gå och borra i hvarje
träd för att få reda på årsringarne; att, under det att somliga länsstyrelser
och landsting anse en återväxtlag utan inskränkning i afverkningsrätten
tillräcklig, andra åter hålla före, att en sådan lag
icke hindrar en öfverdrifven afverkning; att, under det att domänstyrelsen
vill, att de kommunala myndigheterna skola öfvervaka
efterlefnaden af lagen, andra yrka att denna skyldighet bör tillkomma
publika tjensteman; samt att, under det att domänstyrelsen
föreslår exportafgift på trävaror, så anses af andra en sådan afgift
orättvis och olämplig, dervid särskildt den hufvudanmärkning framhålles,
att, om afgiften sättes hög, den kan alldeles motverka en
rationel skogsvård, emedan följden deraf skulle blifva, att den sämsta
skogen, som borde borttagas, finge stå qvar, derför att den icke
23 N:o 26.
Lördagen den 9 Maj.
kunde bära exporttullen. Slutligen uttalas i alla dessa utstånden Om åtgärder
en mängd stridiga omdömen om hushållningsplauer, skogskultur ,0^k[lJesx
m. m. Summa summarum — jag återkommer till detta —, att sk0gar.
det är rakt omöjligt att åt dessa utlåtanden från länsstyrelser och (Forts.)
landsting komma till annat resultat, än att de äro ense derom, att
något måste göras, men hvad som bör göras, derom äro alla oense.
Här har nu utskottet upptagit eu mycket vigtig fråga, den om
flen omnämnda exportafgiften. Utskottet gillar icke en sådan afgift,
och det undrar jag icke på. Det är så många betänkligheter, som
resa sig emot densamma, och vi hafva äfven i dag hört, att man
anser den orättvis och olämplig på flera sätt. För min del får jag
dock säga, att jag, trots de stora betänkligheter, som framhållits
gent emot de fördelar, som man, under vissa förutsättningar, skulle
kunna vinna af en sådan afgift, icke ställer mig absolut afvisande
emot eu bestämmelse i sådant syfte, under förutsättning att afgiften
icke får vara för högt tilltagen, enär, utom det att i sådant fall,
såsom redan blifvit sagdt, de dåliga träden icke blifva borttagna,
dertill kommer en annan olägenhet, nemligen att de mindre och
kanske äfven medelstora sågverken skulle krossas, i den händelse
man satte exportafgiften så hög, som det varit i fråga, eller till 30
öre per kubikmeter. En moderat exporttull deremot skulle jag, för
min del, ingenting hafva emot, och jag har en mycket säker anledning
att tro, att jag icke är ensam om den meningen, att äfven
dessa hatade »träpatroner i Norrland» icke skulle motsätta sig densamma,
under förutsättning, att de genom tullen inflytande medlen
komme att på ett fullt tillfredsställande sätt användas. Huru det
skall ske, ber jag att nu få nämna.
Jag vill för detta ändamål påminna derom, att för omkring 14
dagar sedan hölls ett möte på Hotel Continental W- 6, der säkerligen
åtskilliga af kammarens ledamöter voro närvarande. Pa detta
möte behandlades skogsfrågan af lektor Lundström vid Ultuna landtbruksinstitut.
Derunder ansåg han sig också böra uttala sig i^den
mycket omtvistade frågan om en dimensionslag. Emedan en sådan
lag på många håll blifvit så misskrediterad af det skäl, att, da man
talar om en dimensionslag, man dermed aldrig vill förstå annat än
den, som nu tillämpas i Norr- och Vesterbotteu, sa var det för
honom angeläget att låta publiken veta, att han icke gillade en sa
beskaffad dimensionslag, utan med mycket stora modifikationer.
Han nämnde då först, att hufvudändamålet med en rätt afpassad dimensionslag
vore att skydda de fullt växtliga träden, så att de finge
qvarstå under tiden för den lifligaste tillväxten, hvilket för skogsegaren
medförde icke förlust, utan tvärtom en ekonomisk vinst.
Vidare amärkte doktor Lundström, att med dimensionslagens införande
måste följa äfven inrättande af eu ny institution, eller anställandet
af så kallade skogsingeniörer, som skulle hafva den tredubbla
uppgiften, att dels kontrollera efterlefnaden af de föreskrifter,
som dimensionslageu iunehölle, dels verkställa utsyning af skadade
A:o 26. 24
Lördagen den 9 Maj.
Om åtgärder och oväxtliga samt för gallring tjenliga träd, och dels slutligen att
enskildef unc^ervisa befolkningen i skogsvård.
skogar. Det är nn gifvet, att om en ny sådan tjenstemaunacorps komme
(Forts.) frättas, så skulle detta medföra betydande kostnader, helst som
antalet tjensteman måste blifva ganska stort. Om nu — och jag ber
att här fa återkomma till hvad jag nyss åsyftade -—- exportafgiften
sättes till f. ex. 5 å 10 öre per kubikmeter, så skulle en sådan tull
inbringa i förra fallet omkring 250,000 kronor och i senare fallet omkring
500,000 kronor. Om vidare dessa medel finge ingå till statskassan,
så skulle man dermed mycket väl kunna aflöna ett tillräckligt stort
antal skogsingeniörer för att fullgöra dessa tre af mig nu nämnda funktioner.
Detta vore af helt ar.nat värde än det man vunne genom
förslaget att använda dessa inkomster till inköp af skogsmarker.
Herrar motståndare till dimensionslagen göra vanligen icke
mindre än 6 särskilda invändningar emot denna lag, livilka jag skall
antyda. Man invänder sålunda emot dimensionslagen: att den hindrar
borttagande af sämre småträd, att den hindrar kalhuggning,
der sådan är nödvändig, att den omöjliggör trakthuggning, att den
hjelper granen att uttränga tallen, att den icke tillgodoser återväxten
och att den åstadkommer en qvantitativ minskning i virkesproduktionen.
Jag har här i min hand en promemoria, tillgänglig för en hvar
och upptagande alla dessa anmärkningar med en vederläggning af
desamma, grundad på lektor Lundströms auktoritet, men jag skall
icke upptaga kammarens tid med att ingå i några detaljerade redogörelser
härför. Slutanmärkningen i promemorian är den, att lika
väl som hvarken en återväxtlag eller en fridlysningslag duger utan
tilläggsbestämmelser, lika litet duger en dimensionslag utan enahanda
bestämmelser; men om med en dimensionslag man från tillämpningen
deraf undantager oväxtlig, skadad och gallringsskog, kulturskogar
och till trakthuggning indelade skogar, så lärer icke någon nämnvärd
invändning kunna göras emot en sådan lag.
Jag skall nu be att få beröra en vigtig sida af denna fråga,
om hvilken skiljaktiga meningar råda. Man har nemligen sagt, att
det skulle vara omöjligt att åstadkomma en för hela riket lämplig
skogslag. Den måste vara partiel och afpassad efter de olika orternas
behof. Starkast framhölls detta nyss af reservanten herr
Olander, som ville att man skulle vänta, till dess landstingen taga
initiativ för att få denna skogsfråga för hvarje särskilt län afgjord.
Men det kan icke nog ofta erinras derom, att i samma mån som
man genom dessa partiella dimensionslagar — Norr- och Yesterbottens-lagen
och delvis äfven Gotlands-lagen — inskränker det område,
der afverkningsrätten är fri, så är det ju påtagligt, att just
dessa områden, som bäst behöfva skyddas, skola komma att mest
utsättas för skogssköfling, under förutsättning, att köplusten utomlands
är densamma som förut. Det har också visat sig, att under
det Norrbottens-lagen ensam gälde, högg man friskt undan med
25 N:o 26.
Lördagen den 9 Mai.
sparrar. pitprops och dylikt i Vesterbotten, men sedan dimensions- Om åtgärder
lagen blef utsträckt äfven till Vesterbotten, har skogssköflingen i
Vesternorrlands län antagit stora dimensioner. Också ligger det i skogar.
sakens natur, att om nu en dimensionslag införes i Vesternorrland (Fort*.)
och Jernband, sa kommer behofvet pa utrikes ort af smäckrare virke
att tillgodoses uteslutande på södra och mellersta Sveriges bekostnad,
hvilket ju vore en synnerligen olycklig vändning. Derför måste det
vara en mycket rigtig tanke, utskottet framhållit, då det betonat
vigten af att man söker åstadkomma eu lag gemensam för hela
riket och upptagande vissa hufvudgrunder, lika för alla delar deraf,
men i detaljerna afpassad efter de särskilda orternas behof.
Det torde nu tillåtas mig att få tillägga ett par anmärkningar.
Såsom herrarne sett, är detta betänkande atföljdt af flere reservationer,
afgifna af herr Öländer, hvars mening jag förut angifvit, och
vidare af herrar af Buren, Bruzelius och Fredholm, hvilkas åsigter
mest tilltala mig, emedan de postera, att frågans utredning bör
öfverlemnas till eu komité. Jag ber eder, mine herrar, tänka på
denna sak. För herr finansministern bör det väl icke vara förenadt
med synnerligen mycket bryderi att, så länge statsverkets inkomster
flyta så rikligt som under senare år varit fallet, åstadkomma jemnvigt
i debet och kredit i budgeten, inen man bör besinna hvad denne
embetsman i öfrigt har att göra, då, förutom alla de löpande ärendena,
på hans skuldror hvila tre stora ännu olösta frågor, bankfrågan,
bevillningsfrågan och skogsfrågan, och säkerligen åtskilliga
andra vigtiga frågor, fastän jag nu icke erinrar mig dem. Sant
är visserligen, att genom det beslut, kammaren i går fattade, bankfrågan
något lossnat, men vi veta, att det finnes störa och vigtiga
delar åt densamma, som ännu äro oafgjorda. Hvad åter bevillnmgsfrågan
beträffar, så torde herrarne erinra sig, att det jarit två komitéer,
som under ett par år sönderslitit hvarandra, så att det icke
är möjligt för någon, att kunna i dessa olika komité-betänkanden utfinna
några sammanhållande grundtankar. Huru skall det då vara
möjlföt för chefen för finansdepartementet, att under sådana förhållanden,
framlägga ett förslag till ordnande af denna ytterst svårlösta
fråga, så att Riksdagen skall komma att blifva nöjd dermed.
.Tåg kan icke nog förarga mig på mig sjelf, att då för någon tid
sedan här förevar eif i Andra Kammaren väckt, men af bevillningsutskottet
afstyrkt motion, hvilken gifvit, herr Fredholm anledning
att i en reservation yrka pa tillsättande af en tredje komité för
ytterligare utredning af bevillningsfrågan, — jag kan icke nog förarga
mig, säger jag, öfver att jag da satt och pratade der borta i
hörnet och lät klubban falla, innan jag hann begära ordet för att biträda
reservationen, dä jag nemligen anser det omöjligt att få bevillningsfrågan
på det klara utan en ny komité. Den tredje stora olösta
frågan var, som jag nämnde, den nu föreliggande skogsfrågan, och
herrarne hafva nyss hört huru stridiga meningarna i denna fråga
äro inom landstingen, mellan hvilka finansministern har att skilja.
N:o 26. 26
Lördagen den 9 Maj.
Om åtgärder Men det finnes en gräns för den menskliga förmågan. Skall man
för värd af kunna begära att regeringen skall verkställa utredningen af denna
Zoga" fråSa utan hjelp af sakkunniga personer?
(Forts.) Lika vigtigt dock som det är, att för denna fråga få eu komité
nedsatt, lika vigtigt är det, att denna komités sammansättning blir
sådan, att alla med frågan förenade hvar för sig vigtiga intressen
blifva behörigen tillgodosedda. I eu sådan komité böra sitta representanter
för statens, för den enskilde skogsegarens, för den hithörande
administrationens, för de träkonsumerande industriernas, för
handelns, för vetenskapens och för den allmänna och kommunallagstiftningens
intressen. Då först kan det blifva någonting utaf.
Eljest blir, enligt min tanke, denna komités verksamhet mer eller
mindre fruktlös.
Utom den här af utskottet omnämnda uppgiften för en särskild
komités verksamhet, vore det väl icke för mycket begärdt, att i ett
träexporterande land, sådant som vårt, hvarest värdet af trävaruexporten
uppgår till hälften af värdet utaf hela rikets export, en
skogskomité förberedde inrättande af en skogsbiologisk försöksstation.
En sådan privat anstalt finnes, såsom bekant, endast i Vesternorrlands
län, och den station, som der finnes, kan man säga är endast
ett embryo till en sådan. Statens station skulle hafva till ändamål
att undersöka skogarnes produktionsförmåga, deras lefnadsförhållanden
och de olika skogsbrukssätten m. in. För behofvet af eu sådan
anstalt vittnar mera än annat de misslyckade skogskulturerna och
de olämpliga afverkningssätten öfver allt i landet.
Jag skall nu till slut be att kammaren icke dömer mig för
hårdt, derför att jag upptagit kammarens tid så mycket, men min
ursäkt må ju vara, att vi här hafva att göra med en af de allra
vigtigaste frågor, i hvilken man måste söka att någonsin komma
till ett resultat. Jag anhåller att få yrka bifall till den af herrar
af Burén, Bruzelius och Fredholm afgifna reservation, under förhoppning,
att, om en komité blifver tillsatt, Kongl. Maj:t gifver
denna komité utvidgad befogenhet att sysselsätta sig äfven med de
publika skogarne, eller ock att Riksdagen gör en framställning i sådant
syfte.
Herr vice talmannen, som öfvertagit ledningen af kammarens
förhandlingar, tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 på aftonen.
Hen Tamm, Hugo: Jag tror icke att det är skäl, att vi gå
in i eu lång diskussion om skogens vård och förvaltning och framlägga
vara individuella åsigter i denna skogsfråga, hvilka måste till
en viss grad vara ofantligt divergerande på grund af de speciella förhållanden,
som hvar och en känner inom sin ort, och efter hvilka
han naturligtvis dömer.
27 X:o 26.
Lördagen den 9 Maj.
Enligt min tanke bär denna fråga kommit i opinionen så val
inom denna kammare som inom medkammareu derhän, att Riksdagen
nu önskar, att, så vidt möjligt är, en utredning uti ärendet
skall ske och att de åtgärder, som äro möjliga att vidtaga för att
motverka misshushållningen med vara skogar och föranleda en
bättre vård af den enskildes skog, också blifva vidtagna.
Det är således, enligt min åsigt, endast det, som i dag gäller,
att finna en form för den skrifvelse, i hvilken Riksdagen på öfligt
sätt vill för Kongl. Maj:t framställa denna sin önskan.
Hvad denna skrifvelses innehåll beträffar, tror jag att den bör
ställas i så allmänna ordalag som möjligt och så omfatta de olika
meningarna, att vi skogsvänner icke redan från början slita sönder
oss genom denna skrifrelsefråga. Vi lära här icke kunna utreda
den, ''utan den bör gå genom Kongl. Maj:t och genom en mera koncentrerad
församling än den vi här representera.
Hvad de olika förslagen angår, så har jag förut en gång uttalat,
att jag icke har synnerligt förtroende till någon verklig förbättring
eller verklig vard af skogen, sa länge den är i enskild hand.
Jag har således en afgjord sympati för, och anser det vara det enda
möjliga för att skogen skall fa eu verkligt bättre skötsel, att den
kommer i statens händer. Dervid måste jag medgifva, att på så sätt
ofantligt små arealer blifva räddade, att det är ett långsamt arbete
och att man icke kan låta kon do, medan gräset växer. Nu är emellertid
opinionen allmänt för, att det skall vidtagas åtgärder för de enskilda
skogarnes bevarande och vard. Här har yrkats pa en dimensionslag
och på återväxtlag och på fridlysningslag in. m., m. in. Men
jag tror dock, att vi måste i denna stund släppa hvar och eu sina
individuella åsigter och förena oss om den skrifvelse, som^ nu är
föreslagen, men deri innesluta sa manga som möjligt af dessa asigter.
Vi kunna ingalunda gå så långt, att vi säga, att vi vilja hafva
en allt för omfattande utredning i skogsfrågan, ty vi hafva icke rätt
att gå längre än motionerna sträcka sig, som äro föremal för behandling.
Således anser jag, att, för att få den största utsträckning
för en undersökning genom Kongl. Majrt, man icke bör inskränka
sig till en eller tva af motionerna, utan att man bör, om
jag så må säga, stoppa dem alla i en påse och säga, att med anledning
af dessa förslag lemnas hela fragan till utredning. Jag försäkrar
eder, mine herrar, att de, som halla pa en aterväxtlag, komma
att möta motstånd af norrliiudingarne, då denna lag icke passar för
Norrland, och då norrländingarne komma med sina önskningsmäl,
äro de icke tillämpliga eller passa för södra Sverige. Skola vi få
denna fråga framåt, böra vi icke bryta sönder densamma. Det är
på denna grund jag, för min del, skulle önska att man i denna
skrifvelse visade, att man ville taga, så långt omständigheterna
medgifva, alla motionerna i denna fråga såsom eu anledning att
skrifva till Kongl. Maj:t.
Om åtgärder
för vård af
enskildes
skogar.
(Forts.)
N:o 26. 28
Lördagen den 9 Maj.
Om åtgärder Dessutom vill jag säga, att tager man saken på detta sätt, så.
enskildes^ ^a^va ^e’ som önska denna speciallag, som ligger innesluten i utskogar.
skottets betänkande, nemligen återväxtlagen, fått in sina åsigter
(Forts.) under behandling och böra icke vara missbelåtna dermed. Hvarför
jag är rädd att taga den föreslagna skrifvelsen är, såsom en af
utskottets ledamöter också sade, att man i denna skrifvelse önskar
få fram grundsatserna för en skogslagstiftning, gemensam för hela
vårt land. Detta går emellertid icke för sig och träffar icke alls
den norrländska misshushållningen, och har ingen betydelse för denna.
Jag är icke så mycket med -om utskottets skrifvelse på den grund,
att jag ville hafva den så vid som möjligt. Men utskottets skrifvelse
har en ofantlig fördel derutinnan, att den pekar på det, enligt
min tanke, enda möjliga sättet, att få en lösning på denna fråga,
och den gar i den rigtning, som jägmästaren Bremberg angaf.
Jag tror icke heller, att det är möjligt att hitta på någon gemensam
lag för hela riket, utan man måste gå till väga på det vis,
att Kongl. Maj:t får tillsätta en komité för norra och en komité
för södra Sverige, och jag tror att dessa komitéer måste i de olika
länen, på lämpliga ställen, med sig adjungera personer och, på det
engelska sättet, inhemta yttranden i frågan af så väl allmogen som
såverksegarne och sakkunniga personer i orten. Med ett ord, denna
komité maste blifva en rörlig komité inom det distrikt, der den
finnes, och som samarbetar med landstingen inom detta sitt distrikt.
Jag är öfvertygad om, att Kongl. Maj:t kommer att gå den
vägen, emedan jag icke kan se någon annan väg, som man kan gå.
Det synes mig, som om den af jägmästaren Bremberg framstälda
tanken skulle kunna komma fullt fram, om man i slutet af reservationen
instucke nagra ord ifrån utskottets kläm. Jag får då hemställa
till herr vice talmannen om proposition på, att Första Kammaren
behagade besluta: »att — — —, med anledning af dessa
olika motioner, Riksdagen må besluta, att i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville tillsätta en komité af sakkunnige
män för att utreda, hvilka åtgärder lämpligen kunna vidtagas
för vinnande af en tillfredsställande vård af de enskilda skogarne
och derefter framlägga de förslag, hvartill denna utredning,
med hänsyn till de inom de olika landstingen rådande särskilda förhållandena,
gifver anledning.»
Jag tror, att, om man tager denna skrifvelse så vidsträckt, som
det är möjligt med de motioner, som nu föreligga, det blir den
bästa och säkraste lösning, som vi vid denna riksdag kunna gifva
åt denna ofantligt svårlösta fråga. Jag ser icke något annat sätt
för dess lösning än att Kongl. Maj:t får samverka med personer
inom de olika orterna för att på detta sätt komma till ett resultat.
Herr Nyström, Carl: Det måste för hvar och en vara glädjande
att höra det nit för denna stora sak, som gått igenom de sista anförandena,
och det är icke annat än ett godt förebud för sakens
29 Jf:o 26.
Lördagen den 9 Maj.
framgång. — När nu herr Tamm, såsom jag tror med allt skäl, Om åtgärder
ville “stoppa alla motionerna i en påse för att de skulle röna vederbörlig
uppmärksamhet, skulle jag verkligen vilja bedja, att i en liten ^ogar.
ytterficka på påsen få sticka in någonting annat, nemligen en för- (portg)
hoppning eller kanske rent af eu vördsam anhållan till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet, att, när denna riksvigtiga
sak kommer under behandling, han matte gifva en välvillig pröfning
åt ett förslag — ingalunda okändt för regeringen för resten —,
utarbetadt af sakkunnige män och som afser inrättande af en försöksstation,
hvarom herr Treffenberg också nämnde, i syfte att utreda
en del problem, som stå i nära och ytterst vigtigt samband med
skogsfrågan. Sådana problem äro till exempel frågan om skogsträdens
sjukdomar, om livilka vi sannerligen veta ganska litet, hvilket
hvar och en kan erfara, om han försöker fråga sig fram i den vägen.
Vidare frågan om våra skogars lifs- och växtvilkor, om hvilka arter
som skola ”införas, i hvilket afseende otroligt mycket syndats i vårt
land, och mångfaldiga andra sådana problem. Utan dessa undersökningar
blefve det arbete, för hvilket man nu nitälskar, utan tvifvel
vacklande och famlande och osäkert, och man skulle icke komma
dit man ville komma i sina bemödanden att vidmagthålla och öka
skogstillgången i vårt land.
Jag har naturligtvis intet yrkande att göra, men jag har velat
gifva uttryck åt en förhoppning och ett önskemål.
Herr Rodlie: Då jag är en af våra skogars hängifne vänner,
som under många år sörjt och klagat öfver att de blifva allt glesare i
vårt förr så skogrika land, och under manga ar längtat och trängtat efter
att vi skulle få till stånd ett lagligt skydd för dem, har jag icke kunnat
annat än glädja mig öfver, att det börjar se ut, som om nu omsider
insigten om behöfligheten af en sådan lag skulle genombryta de
hinder, som hittils rest sig upp mot densamma, och som oin vi
skulle kunna hoppas, att inom en icke aflägsen framtid få till stånd
en sådan lag eller rättare lagar, ty att olika bestämmelser måste
göras gällande för olika delar af landet, torde vara allmänt erkändt.
Jag knyter detta hopp till länsstyrelsernas och landstingens utlåtanden,
hvilka, huru olikartade de än sins emellan äro, dock i allmänhet’
vitsorda nödvändigheten af lagstiftningens ingripande. Jag knyter
detta hopp också till utskottets förslag, åt hvilket jag af fullaste
hjerta önskar framgång. Man har invändt, att man bör öfverlemna
åt landstingen sjelfva att begära ett skydd för skogen inom de olika
landstingsområdena. Skall man det göra, fruktår jag, att det kommer
att dröja ännu länge, innan vi fa till stånd en skogslag. Erfarenheten
torde hafva gifvit vid handen, att det är mycket svart
att inom landstingen få till stånd ett beslut, som innefattar en begäran
om eu skogslag. Och hvad behöfs detta nu, da landstingen
i allmänhet hafva förklarat, att en skogslag är nödvändig? Det är
JS:o 26.
30
Lördagen den 9 Maj.
Om åtgärder val icke redligt att försumma eller uppskjuta hvad som är nödför
vård af vändigt.
€718 k''tid? S ~
skogar. Man har vidare invändt, att ett illgrepp af lagstiftningen skulle
(Ports.) vara ett kränkande af eganderätten; om en enskild person skadar
sin egen välfärd, förderfvar sin egendom genom att sköfla skogen,
låt det vara hans ensak, säger man. Ja, men om ett sådant till—
vägagående medför ett skadande af det allmänna, eftersom skogen
är icke blott en härlig prydnad för vår natur, utan äfven vilkor
rent af för beboeligheten uppe i den höga norden, åtminstone vilkor
för bevarandet och utvecklingen af jordens kultur i vårt land, öfver
hufvud vilkor för bevarandet och främjandet af vår ekonomiska välfärd,
månne det icke då kan vara berättigadt att lagstifta till förmån
för skogen?
Herr vice talman, jag beder att få yrka bifall till utskottets
förslag, men vill dock hafva tillagdt, att, om den modifiering deraf,
som herr Tamm föreslagit, skulle vinna större tillslutning i kammaren,
jag icke skall hafva något emot att sluta mig till densamma.
Herr Rudebeck: De flesta talare, som yttrat sig, hafva uttalat
sympatier för utskottets tillvägagående i denna fråga, hvilket ju
är en tillfredsställelse för dem, som tillhört utskottet, och ej minst
för mig, som haft äran leda utskottets förhandlingar. Den hufvudsakliga
erinring, som blifvit gjord mot utskottets hemställan, är, att
det skulle hafva varit bättre att öfverlemna frågan i större vidd till
Kongl. Maj:ts pröfning, än utskottet gjort. Men jag vill fästa uppmärksamheten
derpå, att då i två af de väckta motionerna särskildt
yrkats på bildande af allmänningskogar och att detta skulle ske genom
exportafgifter, det var utskottets ovilkorliga skyldighet att taga
denna fråga under särskildt bedömande, och vid detta bedömande
blef utskottets majoritet enig derom, att bildandet af allmänningskogar,
om ock önskvärdt, dock ur många synpunkter icke kunde
låta sig genomföras. Detta likasom skälen derför äro af den ledamot
af utskottet, som i början af dagens diskussion yttrade sig i
frågan, framhållna. Vidare vill jag bemärka, att detta motionärernas
förslag om bildande af allmänningskogar, hvilar derpå, att Riksdagen
skall besluta exportafgifter. Ty det är under förutsättning,
att sådana komma till stånd, som allmänningskogar skulle anskaffas
och inköpas. Då utskottet bedömde frågan om exportafgifter, tog
utskottet hänsyn till de utlåtanden, som af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
och landstingen afgifvits öfver domänstyrelsens förslag.
Och den som granskar dessa utlåtanden angående lämpligheten af
exportafgifter, finner att ej mindre än 15 landsting och 14 länsstyrelser
hafva helt och hållet afstyrkt förslaget om dylika utgifter.
Vid sådant förhållande kunde, synes det mig, utskottet icke, såsom
en talare yttrat, stoppa helt enkelt denna fråga med i säcken och
öfverlemna den till blifvande pröfning, utan borde utskottet egna
31 N:o 26.
Lördagen den 9 Maj.
den eu särskild pröfning och äfven ett särskildt uttalande. De skäl,
som uti dessa länsstyrelsers och landstings utlåtanden härutinnan
anförts, voro enligt utskottets mening betydande och tungt vägande,
hvadan utskottet med stöd af dessa skäl ansåg sig icke kunna tillstyrka
Riksdagen att acceptera förslaget om exportafgifter, och deraf
följde, att denna fråga icke kunde inrymmas under den skrifvelse
till Kongl. Maj:t utskottet ville hos Riksdagen förorda. Med denna
fråga sammanhänger, såsom jag förut sagt, förslaget om allmänningskogar,
hvilket på den grunden äfven blef undantaget från skrifvelseförsTaget.
Om emellertid nu kammaren beslutar och Riksdagen allåter
^en skrifvelse till Kongl. Maj:t i det syfte, som reservanterna,
herrar af Buren, Bruzelius och Fredholm önska, så accepteras dermed
af kammaren äfven tanken på allmänningskogars bildande och exportafgifters
bestämmande. Ett ytterligare skal, hvarför utskottet,
med dess uppfattning om dessa båda frågor, ansåg angeläget att de
afskildes från de öfriga skogsfrågorna, var utskottets önskan, att
dessa senare skulle vinna en så snar lösning som möjligt och att
man derför icke skulle framlägga till bedömande andra än dem,^ om
hvilka man var ense, att de borde upptagas. Af dessa skäl håller
jag fortfarande före, att genom utskottets förslag bättre än genom
reservanternas vinnes det afsedda målet.
Vidare beder jag att få fästa kammarens uppmärksamhet derpå,
att då utskottet icke begagnat orden »tillsätta en komité», orsaken
dertill är den, att utskottet ansåg uppenbart vara, att, om Kongl.
Maj:t fann, att för frågans utredning en särskild komité eller tillkallande
af sakkunnige erfordras, Kongl. Maj:t, oberoende deraf, om
detta var i Riksdagens skrifvelse särskildt framhållet eller icke,
skulle finna sig oförhindrad att derom besluta. Härvid är ock att
bemärka den tanke, som utskottet tydligen framhållit, att det icke
kan blifva fråga om en för hela riket gemensam lag, utan att det
måste blifva särskilda lagar för olika delar af riket, hvaraf följer,
att tillvägagångssättet vid den blifvande utredningen ej torde på förhand
kunna så bestämdt angifvas, utan böra helt och hållet åt Kongl.
Maj:t öfverlemnas.
I anledning af herr Öländers yttrande, att det icke vore möjligt
att få eu för hela riket gemensam lag, vill jag ännu en gång
påpeka, att utskottet sjelft tydligt betonat detta. Utskottet har endast
sagt, att vissa allmänna grundtankar eller hufvudregler borde
kunna gälla för hela riket, men att i öfrigt eu för hela riket gemensam
lag icke är tänkbar. V idare vill jag framhålla, att, hvad
i utskottets betänkande ock är sagdt, landstingens initiativ i fråga
om antagande af partiella skogslagar ingalunda måste äfventyras
eller omöjliggöras genom det tillvägagående utskottet föreslagit.
En talare, såvidt jag hört hittills den ende, som yttrat en sådan
uppfattning, har sagt, att allt vore väl bestäldt och att i skogsangelägenheter
en hvar bäst kunde sköta och äfven bäst skötte sitt.
Han påstod vidare, att numera icke någon skogssköfiing kunde sägas
Om åtgärder
för vård af
enskildes
skogar.
(Forte.)
N:o 26. 32
Om åtgärder
för vård af
enskildes
skogar.
(Forts.)
Lördagen den 9 Maj.
förekomma, men väl förr. Detta visar på eu mycket märkvärdig
uppfattning, och, ehuru jag icke anser mig sakkunnig i den meningen,
att jag fullkomligt kan bedöma allt hvad till skogsvården
hörer, vågar jag dock bestrida rigtigheten af denne talares mening
och är öfvertygad att en hvar, som bor i en skogsbygd, kan lemna
det vitsordet, att det är långt ifrån att allt är väl bestäldt. Det block
vida långt ifrån att hvar och en bäst förstår att sköta sin
egendom i afseende å skogen. Tvärtom är det obestridligen, äfven
enligt verkligt sakkunniges omdöme, så, att i allmänhet enskild egare
till skog oerhördt vanvårdar den. Det finnes socknar, exempelvis
en inom den domsaga, der jag har min verksamhet, der vidsträckta,
förut med skog bevuxna marker, nu äro totalt kalhuggna. I nämnda
socken är skogen så nedhuggen, att på stora sträckor finnes icke
ett träd qvar och intet göres för återväxten. Lika är förhållandet
på andra orter. Huru man under sådana förhållanden kan påstå,
att icke något behöfver eller bör göras, är minst sagdt ofattligt.
Och den meningen, att i ett så ytterst trängande fall som detta ett
åtgörande från statens sida, så som man här tänkt sig, skulle innebära
ett obehörigt ingrepp i den enskilda eganderätten, synes mig
icke kunna försvaras. Det är visserligen sant, att det är skilnad
mellan skogssköflingen nu och förr. Ty förr sköflades skogen på
sådant sätt, att den förstördes af okunnighet eller sorglöshet, utan
att jordegaren tog vara på dess värde. Nu blifver det visserligen
penningar för skogen, då den sköflas, men så sker ock sköflingen i
en oerhörd omfattning och oftast blott för viustbegäret, och det
göres ingenting för att ersätta den framtida skada och förlust, egendomen
gör genom en sådan sköfling.
Det har af en ledamot af utskottet, hvilken antecknat sig såsom
reservant mot utskottets motivering, framhållits några punkter
deri, som syntes honom icke hafva bort i utskottets betänkande inflyta.
Jag vill emellertid i detta hänseende fästa kammarens uppmärksamhet
derpå, att, såsom kammaren väl kan förstå, det var
många skiftande meningar, som inom utskottet gjorde sig gällande.
Den ene angaf eu synpunkt, som han nödvändigt ville hafva framhållen,
i annat fall ville han icke vara med om en skrifvelse, den
andre en annan, på hvilken han lade synnerlig vigt och hvarförutan
han ville motsätta sig hemställan om ett skrifvelseförslag. Hellre
än att äfventyra förslagets fall inom utskottet, var det då skäl att
tillmötesgå de särskilda yrkandena genom att upptaga i utskottets
betänkande åtminstone delvis de punkter och de bestämmelser, som
från olika håll föreslagits; men — och jag beder att få betona detta
— utskottet har icke accepterat dem så, att utskottet framhållit
dem såsom de der ovilkorligen skola vara bestämmande. Utskottet
har endast framhållit, att den synpunkten och den synpunkten har
varit föremål för tankeutbyte och synts böra beaktas och bedömas,
och för den skull bör denna motivering icke utgöra hinder för godkännande
af förslaget om skrifvelse.
33 N:o 26.
Lördagen den 9 Maj.
Innan jag lemnar ordet, beder jag att få för kammaren upp- Om åtgärder
märksamma, att vid behandlingen af denna fråga under förra riks- /o^Jde“j
dagen antogs inom Andra Kammaren ett skrifvelseförslag i enlighet skogar.
med herr Hammarskjölds då väckta motion med 115 röster mot 55. (p0rta.)
Dessa 55 voro också för en skrifvelse, ehuru af något olika lydelse.
Således tyckes man der vara ganska enig om att en skrifvelse till
Kongl. Maj:t i frågan bör aflåtas. Inom Första Kammaren föll frågan,
men det var icke större skilnad i röster, än att det var 39 för
bifall till en skrifvelse och 45 för afslag.
Då jag fortfarande är af den uppfattningen, att det sätt för
frågans lösning, som utskottet föreslagit, skulle bäst främja ändamålets
vinnande, beder jag, herr talman, att fa yrka bifall till utskottets
förslag.
Grefve Wachtmeister, Fredrik: Jag är utskottet tacksam
för det välvilliga bemötande, det egnat de af herrar Wallin och
Hammarskjöld väckta motionerna, enär jag är af den tanke, att en
skrifvelse i den rigtning, utskottet föreslagit, är ett steg i den rätta
rigtningen.
Då jag begärt ordet, har det varit för att opinera mot eu passus
i motiveringen, der utskottet talar om, huru kontrollen öfver lagens
efterlefnad skulle verkställas. Utskottet kasserar det förslaget, att
kontrollen skulle öfverlemnas åt kommunalnämnden, och säger, att
den i sista hand borde åligga skogsstatens tjensteman. Jag är visserligen
af den åsigten, att en jägmästare bör öfvervaka lagens
efterlefnad, men det synes mig betänkligt att lemna detta uppdrag
uteslutande till skogsstatstjenstemännen. Jag fruktar nemligen., att
den magt, som derigenom blifver dem lerunad, skulle kunna föranleda
trakasserier och godtyckligt förfarande mot enskilde skogsegare.
Bättre och säkrare resultat synes mig kunna vinnas på det sättet,
att kontrollen öfverlemnas åt en skogsstatstjensteman, biträdd af två
af kommunen särskildt för ändamålet valde gode män. Dessa gode
män hade jag tänkt mig skulle väljas häradsvis och att i denna
tremannauämnd jägmästaren skulle vara ordförande, men de bada
gode männen hvar för sig hafva samma befogenhet som han. Något
yrkande har jag icke att göra.
Herr Berg, Lars: Jag begärde ordet för att bemöta ett par
uppgifter, särskildt af eu ärad representant pa kopparbergsbänken,
men efter jag fått ordet, vill jag på samma gång uttrycka en olika
mening med utskottet uti eu punkt, i afseende å den blifvande
skogslagstiftningeu.
Liksom många föregående talare är jag djupt tacksam för utskottets
visade större skyddsvänlighet mot ungskogen, än hvad fallet
varit vid flera föregående riksdagar, och för dess positiva uttalande,
att nu är tiden ändtligen kommen, att något snart måste
göras i lagstiftningsväg för att skydda landets skogar. Hvad jag
Första Kammarens Frat. 1896. N:o 26. 3
Nso 26. 34
Lördagen den 9 Maj.
Om åtgärder dock har att anmärka mot utskottet, gäller dess uttalade princip, att
enskildef laSen.. s.ku11® omfatta endast skyldighet för den, som afverka!- skog,
skogar. sörja för dess återväxt, som skulle styrkas med intyg, att den
(Ports.) fullgjorts, samt att den unga skogens återväxt »åtminstone någon
tid skulle vara skyddad, exempelvis genom inskränkning af betesrätten»
etc. Jag kan icke tolka denna förordade lagbestämmelse på
annat sätt, än att hvarje skogsegare, som har sköflat eller huggit
ned sin skog, skulle vara fri från allt ansvar, blott han å den kalhuggna
marken hade återstält skogsplantorna. Man kan få en plantskog,
som växt öfver betesfåran, på 8 å 10 år, och såsom följd af
en dylik lag skulle säkerligen komma att i bästa fall inträffa, att
en stor del af landets skogar snart kom me att utgöras af planteller
ungskogar af minsta dimensioner utan egentligt värde annat än
exempelvis som pitprops, men ingalunda duglig såsom husbehofs- eller
exportvirke. För mig framgår häraf tydligt, att vill man ändamålet,
som är att bevara skogens kapital, d. v. s. duglig skog åt efterkommande,
så måste man med en återplanteringsskyldighet förena
en dimensionslag af den beskaffenhet, att det verkligen kommer att
finnas sadana träd, som duga för det ändamål, hvartill vi och våra
efterkommande behöfva dem och framför allt träd, som äro fullt
fröbara och kunna åstadkomma ny skog. Detta vore dessutom en
bestämmelse, som måste gälla lika väl för Haparanda som för Ystad
och som kan vara lika och gemensam för hela riket, hvarigenom
den dugliga skogen blefve skyddad på all mark, der endast skog finnes
eller kan växa, men detta vinnes icke med den bestämmelse om
återväxt, som föreslagits, lika litet som med det resonnement, som
en föregående talare upprepade, att man kan och bör lagstifta för
skogsvård med bibehållande af den enskildes afverkningsrätt och
fria disposition af skogen. Detta är en fras, som är vanlig, men
det är endast en fras. Håller man på densamma efter ordalydelsen,
så låtom oss ej vidare tala om någon lagstiftning i detta hänseende.
Skola vi genom lagar främja skogens vård, måste vi ingripa i eganderätteu,
det kan icke hjelpas.
Jag öfvergår nu till ett egendomligt yttrande, som nyss fäldes
af en norrländing, att han icke kunde begripa, hvarför en skogslag
vore behöflig, hvarför man icke hade rätt att hugga ned sin egen
skog; »det vore väl egarens enskilda affär», sade han. Nej, miue
herrar, den, som skördar mogen skog, skördar en växt af ett och
annat sekels ålder. Man kan således icke jemföra detta med att
skörda sitt hvete eller sin trädgård med ett- å två-åriga växter.
Här gäller det andra skördar, som hafva 100 å 200 års ålder och
som således äro lemnade i arf från flera generationer af förfäder,
icke för att man skall på en gång sköfla arfvet, utan för att bevara
det, så att invånarne i detta land ständigt skola hafva tillgång till
ett så ovilkorligt lifsbehof som skogen. I ett land som vårt, hvars
största rikedomskälla skogen är, hvars vigtigaste lifsvilkor den är
och som blifver rent åt obeboeligt och beröfvadt allt värde utan
Lördagen den 9 Maj.
85 N:o 26.
skog, der inträder uppenbarligen både rättighet och till och med Om åtgärder
skyldighet att inskränka den enskildes rätt att afverka och förstöra
densamma. Den, som mottagit vacker skog och förstör den, han skogar.
beröfvar således, enligt min tanke, efterkommande äfven deras rätt (Poi.ts)
uti förfädrens lemnade kapital. Deraf följer, att vi både hafvalrätt
och pligt att hämma den skogssköfling, som nästan öfverallt pagår.
Samme talare påstod, att sköflingeu varit lika stor af ålder;
men den är i verkligheten betydligt större nu än förr, äfven under
den tid det svedjades, och detta förekommer ännu här och der.
Forstmännen anse numera, att svedjande i form af löpeld är en
utomordentligt lämplig åtgärd att främja skogsåterväxten och rekommendera
elden såsom ett bland de utmärktaste skogsföryngringsmedlen,
blott man använder den som en god dräng och icke låter
den blifva en farlig husbonde. Det går så många vexlande teorier
och mod inom forstvetenskapen. Yi hafva redan hunnit vara med
om trakthuggning och plantering såsom den lämpligaste skogsvården,
derefter om blädningen, och nu hafva vi kommit till sjelfsadden.
Liksom man förr ansåg mycket skadligt att lemna qvar toppar
och tullar och då ville derifrån rensa skogen, så säger forstkuuskapen
nu, att detta »tullskydd» är det bästa, som finnes, emedan det
skyddar först och främst skogsfröet och qvarhåller fuktigheten samt
sedan skyddar plantorna för snötryck och bete.
Emellertid får jag icke uppehålla herrarne med dessa detaljer,
utan öfvergår till bemötandet af de uppgifter om skogsgränsen och
om skyddandet af denna, som meddelades af talaren på kopparbergsbänken.
Han yttrade, att det var ingen fara för att fjellen inkräktade
på skogsgränsen, utan att det fans exempel pa, att granen
utbredde sig på fjellets bekostnad. Detta är sa långt ifrån fallet,
mine herrar, om man afser vårt svenska fjell-land, att saväl de rön,
som gjorts vid sjösänkningar, vägarbeten och odlingsföretag nära
fjellen som ock de direkta undersökningar, som företagits, ådagalagt,
att vid fjellsjöar, vattensamlingar på talrika ställen lemningar
påträffats efter stor och rik skog flera mil ofvanför nuvarande skogsgräns.
Särdeles i fjellmyrar har man träffat sådana lemningar på
2 å 3 fots djup. För 30 å 40 år sedan företog jag ofta vandringar
i de norrländska fjell- och skogstrakterna. Då jag vid ett tillfälle
under min första fjellresa på eu lös mosse sjönk ned med min lappskobeklädda
fot djupt under ytan af myren, fick jag känna eu hal,
rund stam. Då det var 5 å G mil till närmaste furuskog, förundrade
detta mig högeligen. Jag kände emellertid närmare efter
och fann tydliga tecken, att här måste ligga eu trädstam. Jag och
några kamrater gräfde nu i marken och togo, ehuru med någon
svårighet, upp eu 12-tums furustam. Liknande fall hafva sedan upprepats
många gånger.
Hvar man går fram i fjellgränsen, som jag passerat mänga
gånger längs efter de nordligaste länen, finner man för öfrigt andra
påtagliga bevis för att skogen fordom gått högre upp än den nu
-
Nso 26. 36
Lördagen den 9 Maj.
% St? viBra1nd° sJWfowen. Detta visar sig tydligast, då man går utföre
'' enskildes „ 1 , 80m är långsamt sluttande, ty om fjellen äro branta,
skogar. ar skogsgränsen dragen som eu linie, men om det, som sagdt, är
(Forte.) sluttande mark, möter man först en och annan liggande gren, som
sticker upp ur fjellmossen från derunder liggande grafva träd. Avancerar
man nagra kilometer längre ned, träffar man derefter kullfallna,
torra träd och sedan ännu stående, död skog, som icke har
ett enda barr, derefter kommer man till den halfdöda, topptorra
skogen, och slutligen är man åter inne i den gröna skogen, som
ännu ar gles, fyld med fjällbjörk i mellanrummen, derefter tätnar
den, men är utan återväxt. Ingå plantor växa, förr än man kommer
längre nedom skogsgränsen. Detta visar ju påtagligen, huru
skogen är på retur och håller på att do och huru de käla fjellen
utvidgas. För att möta denna fara synes enda medlet vara att, enligt
motionärens förslag, skaffa skyddsskogar såsom fjellkappa, och
detta har äfven egt rum inom de båda nordligaste länen, der fjellen
tillhöra kronan. Längre ned i Jemtland, der afvittring skett tidigare
och på det sätL att skogen kommit under enskild eganderätt,
har den häyjats af sågverksrörelsen, och der är större fara å färde.’
Men äfven inom de norra länen linnés eu fara, som jag anser mig
skyldig att nämna. Staten har nemligen genom sina skogstjenstemän
flerstädes der utstämplat skog till salu dels för nybyggen och
kronans räkning på ett sådant sätt, att skogsgränsen gått
tillbaka. Jag skall bedja att ur femårsberättelsen för Norrbottens
län för 1886—1890 få anföra några ord angående resultatet af den
undersökning, som verkstäldes af en framstående forstman, hvilken,
efter anmodan af länets hushållningssällskap, studerade anledningarna
till skogens tillbakagang i fjellgränsen. Han yttrar härom:
»Orsakerna till de lokala rubbningarna i skogsgränsens läge befunnos
vara dels hänsynslös och oförsigtig afverkning i skogens mot
fjellen längst framskjutna delar, till husbehof och till vinnande af
mosslaf åt renarne, dels undantagsvis skogseld, hvarjemte det konstaterades,
att, om än skogsgränsens tillbakaskridande för närvarande
mera äfventyrades genom husbehofsafverkning, det dock ej kan förnekas,
att en för långt drifven saluafverkning jemväl egt rum.»
V idare anser han att, för att råda bot för detta''onda, fins'' det tills
vidare icke något annat medel än att försöka bättre ordna afverkningen
till husbehofvet och lapparnes behof; ty att försöka vinna
återväxt genom plantering eller sådd, dertill finnes här ingen möjlighet.
Nu ber jag herrarne bemärka dessa ord, derför att de bevisa,
att äfven utskottets förslag rörande utfärdande af lokala lagar,
huru man skall plantera eller så för skogens återväxt, icke kan låta
sig praktiskt utföra i de norra orterna, emedan forstvetenskapen icke
star på den standpunkten, att den till fullo känner lagarne för skogens
återväxt och vet, huru skogsföryngringen lämpligast skall i
olika orter anordnas. Medan vi vänta på klarhet häruti, få vi tillgripa
andra medel. Nämnde forstman yttrar sig nemligen härom
37 Nio 26.
Lördagen den 9 Maj.
på detta sätt: »Skogsodling i större skala vore också ett missgrepp Om åtgärder
utan förut vunnen erfarenhet rörande vilkoreu för skogens återväxt
härstädes, dess fröproduktion m. in. För vinnande af sådan erfa- skogar.
renhet anser förrättningsmannen förberedande försök böra utföras (Forts.)
och omfatta: 1) insamling och klängning af kottar och noggrant
utförda fröprof, 2) anordnande af smärre sjelfsåningshyggen efter för
trakten lämpliga metoder, samt 3) skogsodlingsförsök. Det är i
detta afseende, som en eller flere skogsbiologiska anstalters upprättande
är så nödvändigt och som staten såsom förste skogsegare försummat
så mycket. Hushållningssällskapen hafva gjort sådana försök
för att locka staten till efterföljd, men ännu har icke sådant
skett, utan först i år har domänstyrelsen gjort ansökan att få en
skogsbi ologisk anstalt till stånd. Först sedan denna löst sin uppgift,
är det möjligt att lösa skogsfrågan medelst lokala återväxtlagar.
Men då så förhåller sig, finnes intet annat medel än en dimensionslag
i förening med återplanteringsskyldighet, der sådan är
nödvändig.
Jag vill endast tillägga några ord med anledning af ett yttrande
af en representant från Norrland, som reserverat sig och lifligt
förordat, att man skulle vänta med skogslagstiftningen, till dess
förslag derom väckts från landstingen. Han åberopade också såsom
skäl derför, att lagen genomdrefs i Norrbotten och Vesterbotten på
förslag af vederbörande landsting. Vi, som voro med derom, veta,
* huru felaktig den senare uppgiften är. Landstingens åsigter böra
naturligtvis vara synnerligen värdefulla och upplysande; men, niine
herrar, landstingens åsigter i detta fall, det är skogsegarnes. Landstingen
der uppe och kanske de flesta i riket beherskas af jordegarne,
sågverkspatronerna och bruksegarne. Det är dessas åsigt,
som gifver sig uttryck i landstingen, och den är naturligtvis ytterst
vigtig, men den är icke alltid densamma som allmänna opinionens,
och landstingens åsigt i skogsfrågan stämde icke med den allmänna
opinionens strax före den tid, när denna lyckades genomdrifva Norroch
Vesterbottenslagen till och med mot flere finansministrar och
många andra motståndare derjemte. Men det gick ändå till stor
välsignelse och lycka för detta vårt. nordliga landskap. Emellertid
bör det framhållas, att dessa landstingens beherskare, sågverksegarne,
behöfde lång tid för att öfvertygas om, att det låg i deras intresse
att få en dimensionslag gällande, men sedan de öfvertygats — och
det var således från början dels egarne af annan fastighet, dels inkomsttagare
och dels städernas inbyggare, som utgjorde den allmänna
opinionen — lyckades man med sågverksegarnes hjelp, men
delvis mot de små skogsegarne, att genomföra lagens antagande.
Men detta skall icke lyckas i landsdelar, der det tills stora intressen
för utverkning af mindre dimensioner, och derför får man allt
försöka att skydda våra skogar, medan något finnes att skydda, genom
lagstiftning, utan att invänta landstingens förslag härom. Alla
öfriga skogsegare i öfre Norrland voro i början mycket upprörda
N:o 26. 38
LördageD den 9 Maj.
Om åtgärder öfver denna lag och försökte under många år att i landstingen rifva
''enskildes LIPP sa^ien a uyo, nien nu äro de hjertligen belåtna. Detta synes
skogar. utgöra ett bevis för, att eu dimensionslag är det enda möjliga
(Forts.) medlet att verksamt skydda skogen, åtminstone i norra Sverige.
Då Riksdagen försökte att gifva Gotland en teoretiskt god skogslag
genom att ställa skogen under afverkningsförbud, misslyckades detta
och man måste snart öfvergå till och sätta den i sammanhang med
eu dimensionslag.
Jag vill slutligen blott tillägga, att jag hyser sympatier äfven
för de af motionären föreslagna allmäuningarne och för en exporttull
å virke. Det är icke så, att denna tull är något nytt och
främmande, ty vi hafva ej längesen sjelfva haft dylik exporttull
på vissa virkesslag, och norrmännen, som hafva en mycket liflig och
högt drifven skogsförädlingsrörelse, hafva ännu delvis exporttull, och
de konkurrera mycket väl med oss. Det sades nyss, att denna tull
»är orättvis. Nej, om något är rättvist, måtte det väl vara en skälig
tull på exportvirke; om något är vist i afseende på beskattning,
sa är det väl att beskatta den mest lönande och vinstgifvande rörelse,
som finnes i riket. På grund deraf, att den verkligen ruinerar
skogarne, denna rörelse, och konsumerar föregående seklers produkter
och borttager efterföljandes andel, är det icke för mycket, att
den också bidrager till att möjligen bota det onda, den gör, och på
annat sätt återställa den sköflade skogen. Då jag dessutom lika
med utskottet är öfvertygad derom, att denna afgift eller tull verkligen
kommer att egentligen drabba exportören, är jag så mycket
mer ense med motionären, att en exporttull är en god och rigtig
tanke, som äfven bör komma under ompröfning vid det nya lagförslagets
utarbetande.
Jag gör icke något annat yrkande, än att jag helst förenar mig
med herr Tam in.
Herr La rssou: Sedan jag begärde ordet, hafva så många talare
uppträdt, att om jag skulle säga hvad jag ämnat, skulle jag upprepa,
hvad flere före mig yttrat; och mig synes så mycket vara
redan förut sagdt och omsagdt i denna fråga, att det icke behöfver
ytterligare upprepas. För egen del är jag obetingadt för lagutskottets
förslag oförändradt, sådant det föreligger i de tre föredragna punkterna.
Jag tror äfven, att de, som yrkat bifall till detta förslag
med åtskilliga ändringar deri, större eller mindre, gjorde klokt i att,
då de alla önska, att eu skrifvelse måtte aflåtas till Kongl. Maj:t,
afstå från sina yrkanden och förena sig om utskottets förslag; ty
detta lär väl hafva den största utsigten att gå igenom i Andra
Kammaren. Derigenom kommer då en skrifvelse äfven till stånd.
Men om man skulle splittra sig i olika meningar eller förena sig
om något, som icke finnes tryckt, vare sig i form af motion eller
annorledes, vore utgången osäker; och då saken är af så stor vigt,
39 Nso 26.
Lördagen den 9 Maj.
synes det mig derför, som om vi borde förena oss om lagutskottets Om åtgärder
betänkande, sådant det föreligger. _ _ enskilde7
Den ort, jag tillhör, och äfven jag sjelf, bar länge varit af den skogar.
mening, att man icke bör ingripa i de enskildes hushållning med sina (Forts.)
skogar. Men åren — och i synnerhet de senare — hafva gifvit erfarenhet
derom, att om icke något ingrepp sker från statens sida,
komma stora olyckor att inträffa; och hvad särskildt Dalarne beträffar,
ser det ut, att stora trakter deraf skulle, så att säga, blifva
en ödemark. Der har på senaste tiden hushållats med skogarne så,
att man nästan är färdig att gråta, när man får se, hurusom på
trakter, der det funnits ståtliga skogar, dessa nu äro så bortsopade,
att det icke finnes ett märke qvar efter dem annat äu stubbar. På
det sättet har man der, i all synnerhet ett större bolag, gått fram,
och detta under påstående, att denna totala sköfling vore rationel
skogsbruk, som infördes. .Tåg tror derför, att med stor nödvändighet
kräfves en sådan utredning, som ifrågasatts, så att man må få utredt,
om icke någon hjelp finnes för att afvända den hotande olyckan,
För min del har jag äfven så stort förtroende för Kongl. Maj:t, att
jag lugnt vågar hoppas, att, när denna utredning sker, man tager
hänsyn till de olika förhållanden, som äro rådande på de olika orterna.
Det är nemligen icke olikhet emellan alla län. Men inom
samma län kunna förhållandena vara ytterst olika, t. ex. i Dalarne
är skilnaden mellan södra och norra Dalarne så stor, att man kan
säga, att den ej är större mellan norra och södra Sverige.
Med allt detta tror jag, att genom den utredning, som skulle
komma till stånd och hvarigenom man då fått något att bygga på,
äfven något lyckligt resultat skall kunna vinnas.
.lag yrkar bifall till utskottets betänkande.
Herr Cederberg: En rätt egendomlig omständighet har för
anledt
mig att begära ordet. .Tåg bar nemligen icke kunnat fatta,
huru de, som alldeles ogilla domänstyrelsens lagförslag, kunna yrka
bifall till utskottets skrifvelseförslag; ty så vidt jag kan fatta, gå de
ungefär i samma retning. Man har anmärkt mot domänstyrelsens
förslag, att det icke är grundadt på återväxtprincipen, och det skall
vara eu derpå grundad lag, som åsyftas i utskottets skrifvelseförslag.
Det är sant, att domänstyrelsens lagförslag till formen är en förbudlag;
den innehåller nemligen i sin första paragraf förbud mot
sköfling af ungskog och innehåller vidare bestämmelser om det äfventyr,
som träffar den, hvilken gör sig skyldig till sådan sköfling.
Dit hör, att skogsegare skulle förbjudas att afverka skog annat än
till husbehof på annan skogsmark, när han sköflat sin ungskog.
Men detta förbud skulle enligt domänstyrelsens förslag kunna upphäfvas,
bland annat, när det visar sig, att å den afverkade marken
erhållits återväxt. Det står för mig klart, att detta stadgande måste
verka precis som eu återväxtlag, och hvad mera är, det verkar enligt
min åsigt ganska praktiskt; ty man har vid tillämpning deraf
»so 26. 40
Lördagen den 9 Maj.
Om åtgärder utväg att på hvarje ställe för sig bedöma, huruvida den använda
Enskildes^ me^oc''en Passar för platsen, och man slipper intaga positiva föreskogar.
skrifter om den ena eller andra odlingsmetoden, som skulle kanske
(Forts.) beböfvas i en ren återväxtlag. Dermed ha, efter hvad mig synes,
förfallit de anmärkningar, som från den synpunkten äro gjorda.
Utskottet säger vidare i sin motivering, att tillsynen öfver lagens
efterlefnad, denna återväxtlags efterlefnad, borde icke lemnas
uteslutande åt kommunalnämnden. Detta har icke heller domänstyrelsen
föreslagit, ty styrelsen har föreslagit, att den skulle öfvervakas
äfven af vederbörande kronobetjening. Vidare säger utskottet
i sin motivering, att tillsynen eller kontrollen på återväxtlagen skulle
i sista hand åligga skogsstatens tjensteman. På sätt och vis har
domänstyrelsen föreslagit detta också. Den har till och med föreslagit
mer, nemligen att skogstjenstemännen skola biträdas af 2 gode
män, alldeles i öfverensstämmelse med talarens på södermanlandsbänken
nyss gjorda uttalande om förändrad lydelse af det i utskottets
utlåtande framlagda skrifvelseförslag.
Jag torde knappt behöfva taga upp mera för att visa, att i stort
sedt sammanfalla utskottets skrifvelseförslag och domänstyrelsens
lagförslag. Jag medgifver mer än gerna, att i domänstyrelsens förslag
förekommer åtskilligt, som antagligen icke skulle visa sig praktiskt,
specielt rörande bestämmelserna om hvad som skall hänföras
till ungskog och hvad som icke är att räkna till ungskog. Vidare
medgifves, att i samma förslag förekommer äfven åtskilligt, som
skulle kunna föranleda till betydliga kostnader för landstingen och
kanske äfven för skogsegarne och staten. Men min öfvertygelse är,
att domänstyrelsens förslag genom att omarbetas med ledning af de
anmärkningar, som vederbörande Konungens befallningshafvande och
landsting rigtat mot detsamma, skall till sist kunna så förändras,
att det blifver acceptabelt, och då nu så är, att ett initiativ i frågan
redan af vederbörande myndighet är taget och då slutligen det af
denna myndighet utarbetade lagförslag är föremål för granskning
och vidare behandling, anser jag för min del, att det af utskottet
förordade skrifvelseförslaget är obehöfligt, och på denna grund, men
också endast på denna grund anhåller jag om anslag å såväl utskottets
förslag som de i ämnet väckta motioner.
Herr Wallin: Efter att hafva åhört alla mer och mindre upp
lysande
anföranden i frågan, har min öfvertygelse angående densamma
allt mera stadgat sig, nemligen att frågan så mycket som
möjligt bör förenklas, om något gynsamt resultat skall kunna vinnas.
Jag har ingenting emot, att landstingen med sin sakkännedom och
auktoritet understödja frågan om en återväxtlag, men jag måste inlägga
en gensaga mot den fjerde talarens i ordningen påstående, att
en sådan lag icke kan stiftas för landet i sin helhet, Jag kan icke
finna annat, än att öfver allt, der skog kan växa, der bör också
Lördagen den 9 Maj. 41
en sådan lag om återväxt kunna tillämpas, om ock tiden för densamma
bör bestämmas olika för olika orter.
Herr Forssell: För alla dem, som kommit till den öfver
tygelsen,
att i denna fråga måste, såsom en talare uttryckte sig, ovilkorligt
någonting göras, om man också ej så noga vet hvad, vore
utan tvifvel berr Tamms förslag det hittills bäst lyckade försök till
skilda meningars förening. Det skiljer sig från utskottets derutinnan,
att det uttryckligen begär en stor komité, dit, såsom herr Tamm
uttryckte sig, alla de hittills framkomna förslagen, såsom lagda i en
påse, skulle kunna befordras. Men jag ber förslagsställaren om ursäkt
— i den påsen finnes något, som, om man närmare betraktar saken,
är mera egnadt att splittra än att ena, och det är herr af Burens
och herr Johnssons förslag, i hvad de afse åsättandet af eu exporttull.
Dessa förslag ha nemligen — det torde ej kunna bestridas —
förutom sitt syfte att befrämja skogsvården äfven en icke obetydligt
tullpolitisk karakter; ty de kunna anses åsyfta ej blott att i möjligaste
mån främja skogsvården, utan äfven att genomföra en led i
det nya inom Riksdagen dock ännu omtvistade systemet. Vore det
nu fråga om ett förslag, hvars genomförande berodde på denna kammare
allenast, skulle naturligtvis denna omständighet verka mera
enaude än splittrande; men som vi måste taga hänsyn äfven till
medkammaren och behöfva ett samfäldt uttalande från Riksdagens
sida, förmodar jag, att det för alla dem, som äro vänner af att
ett endrägtigt förslag till skogsvårdens främjande måtte framkomma,
vore ganska önskligt, att den tullpolitiska striden alldeles
hölles utom räkningen.
Jag vänder mig till den ärade motionären sjelf och hemställer,
huruvida jag icke har alldeles rätt i den uppfattningen, att han har
väckt detta förslag icke för tullpolitiskt syfte, utan helt enkelt af
finansiella grunder för att på det efter hans tanke lättaste och bästa
sätt skaffa medel för det stora förstuga ändamålet Men då är det
ju också alldeles klart, att den frågan, huru medel skola anskaffas,
är en neutral fråga och framför allt en fråga, soin kan framställas
i ett senare skede, sedan den forstliga utredningen verkstälts. I frågans
nuvarande skede skulle det, enligt min tanke, verka till mera
endrägt och väcka mindre oro, om man helt enkelt uteslöte det hälft
tullpolitiska problemet och för närvarande läte dessa förslag om exporttull
icke till någon Riksdagens åtgärd föranleda, men upptoge
herrar af Burens och Johnssons förslag i hvad de hafva forstligt
syfte och innebära anvisningar till skogsvårdens främjande jemte de
öfriga förslagen och derpå grundade en skrifvelse till Kongl. Maj:t.
1 det syftet har jag vågat uppsätta ett förslag till kammarens, beslut,
som skulle lyda så: Datt herr af Burdus motion, n:o 18 samt
herr Johnssons motion, i hvad de afse exportafgift å trävaror, icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda», samt sedan i hufvudsaklig
anslutning till utskottets och herr Tamms förslag, att, i au
Första
Kammarens Prat. 1896. N:o 20. 4
N:o 26.
Om åtgärder
för vård af
enskildes
skogar.
(Forts.)
Jfso 26. 42
Lördagen den 9 Maj.
Om åtgärder ledning af hvad herrar af Buren och Johnsson i öfrigt föreslagit
^enskildes afveilsom af herrar Wallins och Hammarskjölds i ämnet väckta mo
skogar.
fioner, Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t
(Forts.) anhålla, att Kongl. Maj:t ville tillsätta en komité af sakkunnige män
för att utreda, hvilka åtgärder lämpligen kunna vidtagas för vinnande
af en tillfredsställande vård af de enskilda skogarne och derefter
framlägga de förslag, hvartill denna utredning, med hänsyn
till de inom olika landsdelar rådande förhållanden, gifver anledning.
Herr Törnebladh: Endast ett par ord för att fasta uppmärksamheten
på en sida af saken, som kanske kunde förtjena att framhållas
i kammaren och som redan är antydd i utskottets motivering.
Det är nemligen, att frågan om lagstiftning i detta ämne för
en och annan landsdel redan avancerat så långt, att det är möjligt,
att något förslag kan framläggas till regeringen, hvilket åter kan
föranleda en regeringsåtgärd för lagstiftning i ämnet. Om nu kammaren,
såsom jag antager, beslutar sig för en utredning med eller
utan komité,^är det väl temligen klart, att detta i och för sig icke
bör utgöra något hinder för regeringen att, om den vill, efter pröfningen
af något landstings förslag, framlägga detsamma i förändradt
eller oförändradt skick till Riksdagen. Det förefaller mig nemligen,
som, da lagstiftningen i alla händelser icke lär kunna blifva gemensam
för hela riket, detta mycket väl kan gå för sig. Men man
borde pa förhand, i händelse man beslutar sig för en utredning genom
komité, deri inlägga den åsigten, att binder för en partiel
reform i det nämnda afseendet icke möter genom komitéarbetet.
Herr Tamm, Hugo: Jag kan icke finna, det säger jag öppet,
att denna exporttull skulle vara någon tullpolitisk fråga, och jag
tror, det motivet hade gerna kunnat vara borta. Deremot är det
alldeles säkert, att det är en fiskalisk-finansiel åtgärd, som föreslagits
till vinnande af det af motionärerna åsyftade resultat. Men
denna exporttull har utskottet redan afslagit, och jag har ingenting
emot, att, ur den kläm jag ifrågasatt, denna tvistefråga om exporttullen,
hvilken icke är en skogsfråga, afsöndras, och skogsfrågan
blir så ren och klar som möjligt; frågan om exporttull kan mycket
väl tagas upp när och huru som helst, och således kan jag för min
del gerna instämma uti det af herr Forssell nyss väckta förslag.
Herr af Burén: Jag anhåller att få afstå från mitt förra yrkande
och instämmer i det yrkande, som nu är framstäldt af herr
presidenten Forssell.
Herr Treffenberg: Äfven jag anhåller att få nedlägga mitt
förra yrkande och förenar mig med presidenten Forssell uti det af
honom framstälda.
Herr Bremberg: Äfven jag anhåller att få förena mig med
det förslag, som af herr presidenten Forssell är framstäldt.
Lördagen den 9 Maj.
43 N:o 26.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
att beträffande förevarande utlåtande yrkats: l:o) att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, 2:o) att kammaren skulle bifalla hvad utskottet
hemstält i punkterna 1 och 2, men afslå utskottets hemställan
i punkten 3, samt 3:o) af herr Forssell, att herr af Burens
motion, n:o 18, samt herr Johnssons motion, i hvad de afse exportafgift
å trävaror, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda,
samt att, i anledning af hvad herrar af Buren och Johnsson i öfrigt
föreslagit äfvensom af herrar Wallius och Hammarskjölds i ämnet
väckta motioner, Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville tillsätta en komité af sakkunnige
män för att utreda, hvilka åtgärder lämpligen kunna vidtagas
för vinnande af en tillfredsställande vård af de enskilda skogarne
och derefter framlägga de förslag, hvartill denna utredning,
med hänsyn till de inom olika landsdelar rådande förhållanden, gifver
anledning. •
Sedermera gjorde herr vice talmannen propositioner i enlighet
med dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkännande
af herr Forssells förslag vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
dervid antagits det under 2:o) här ofvan omförmälda yrkande,
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller herr Forssells yrkande i afseende å sammansatta
bevillnings- och lagutskottets utlåtande n:o 2, röstar
Ja j
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bifalles hvad utskottet hemstält i punkterna 1 och 2
af nämnda utlåtande, men afslås utskottets hemställan i punkten 3.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 79;
Nej — 23.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 44, till Konungen, angående regleringen af utgifterna
K:o 26. 44 Lördagen den 9 Maj.
under riksstatens femte hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvaret.
Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial n:o 78, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande Kongl. Maj:ts
proposition om aflöning åt tjensteman vid Vadstena hospital och asyl.
Kammaren åtskildes kl. 3,4 2 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
STOCKHOLM, CENTKAL-TRYCKERIET 189C.