RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1896:24)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1896. Första Kammaren. N:o 24.

Torsdagen den 7 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Upplästes ett inkommet läkarebetyg, så lydande:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare, E. Torelius, lider
af en katarr i de öfre luftvägarne med feber och på grund häraf är
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet tills vidare, intygar

Stockholm den 6/ä 1896.

Tkorbjörn Hwass.
Legitimerad läkare.

Herr talmannen tillkännagaf, att herr Reuterswärd skriftligen
anmält, att han till följd af sjukdom vore tills vidare hindrad att
lemna sina rum.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial:

n:o 73, med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka böra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontoret,

n:o 74, med förslag till voteringspropositioner m. m., i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut angående utskottets utlåtanden n:is 54
och 56 samt memorial n:o 67, och

n:o 75, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj:ts proposition om beviljande af ett räntefritt lån för uppförande
af ny läroverksbyggnad i Östersund, äfvensom
Första Kammarens Prot. 1896. N:o 24.

N:0 24. 2 Torsdagen den 7 Maj.

sammansätta banko- och lagutskottets utlåtande och memorial:

n:o 1, rörande herr M. Dahns motion angående förändringar och
tillägg i lagen om Rikets Ständers bank af den 1 mars 1830, samt
n:o 2, angående ersättning åt utskottets sekreterare.

Herr talmannen tillkännagaf, att efter öfverenskommelse med hem
talmannen i Andra Kammaren omröstningar jemlikt 65 § riksdagsordningen
komme att anställas vid kamrarnes sammanträden nästa
lördag.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets under gårdagen bordlagda memorial n:o 16.

Föredrogs och lades till handlingarna sammansatta stats- och
lagutskottets nästlidne dag bordlagda memorial n:o 12, i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande väckt motion om utbytande
af folkskolelärares rätt till kofoder mot kontant ersättning m. m.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande under gårdagen bordlagda ärenden, nemligen: sammansatta
stats- och lagutskottets utlåtande n:o 13, bankoutskottets utlåtande
och memorial n:is 14—16 samt lagutskottets utlåtanden n:is 76—78.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 5 och 6 i
denna månad bordlagda betänkande n:o 29, i anledning af väckt
motion om nedsättning af tullen å kaffe, biföll kammaren hvad utskottet
i detta betänkande hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottetsden
5 och 6 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 68, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om
anskaffande och framläggande af upplysningar rörande embets- och
tjenstemäns dagliga arbetstid samt anvisande af anslag för detta
ändamål.

Torsdagen den 7 Maj.

N:0 24.

Punkten a).

Herr von Strokirch: Jag hemställer, huruvida Första Kammaren
kan anse det vara lämpligt att aflåta en skrifvelse i det syfte,
motionen afser. Förlidet år fattade kammaren beslut i samma ämne
och afslog det förslag, som då förelåg, utan votering. Jag hemställer,
att Första Kammaren måtte vidhålla sitt beslut, och yrkar afslag på
den förevarande punkten.

Friherre von Otter: Då föregående talare hemstält om afslag
på utskottets utlåtande, skall jag, som hade äran leda de båda afdelningarnes
i statsutskottet förberedande behandling af detta ärende,
här bedja att få bemöta hans yrkande. Såsom kammaren behagade
erinra sig, och såsom föregående talare äfven nämnde, förelåg samma
motion äfven förra riksdagen. Vid motionens behandling i utskottet
anfördes förhållanden, som enligt utskottets mening borde mana till
undersökning för rättelses vinnande. Härom voro samtlige ledamöter
i utskottet eniga, och vid föredragningen i kammaren anfördes icke
några skäl för afslag. Det skäl, som anfördes, var af mera formel
beskaffenhet och gick ut derpå, att ett bifall icke vore under då föreliggande
omständigheter grundlagsenlig!; då statsutskottet afstyrkt anslaget,
hade hela frågan, ansåg man, förfallit. Vid frågans behandling
i utskottet innevarande riksdag yrkades afslag på den grund, att densamma
varit före vid förra riksdagen, men just på den grund, att då
icke några skäl för afslag anfördes, ansåg man sig icke kunna gå in
på denna vägen, utan böra framställa förslag i öfverensstämmelse med
hvad utskottet gjorde förra året. På dessa skäl anhåller jag, herr
grefve och talman, om bifall till statsutskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i enlighet
med derunder förekomna yrkanden propositioner först på bifall
till hvad utskottet i förevarande punkt hemstält samt vidare på afslag
derå, och förklarade sig anse den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten a) af
sitt utlåtande n:o 68, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ifrågasatt utredning
ang.
tjensteman
dagliga
arbetstid.

Ja—33;
Nej —50.

N o 24.

Torsdagen den 7 Maj.

Om aflöning
åt tjensteman
vid Vadstena
hospital och
asyl.

Tunkten b).

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 5 och 6 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 69, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående aflöning åt tjensteman vid Vadstena hospital och asyl.

Herr B i 11 ing: Mot detta statsutskottets betänkande hafva alla
Första Kammarens ledamöter reserverat sig. Jag anhåller att få redogöra
för huru denna fråga ligger. Med Vadstena hospital har förenats
en asyl, hvarigenom patienternas antal ökats från 400 till 800. Med
anledning deraf har Kongl. Maj:t framlagt förslag till ny lönestat och
deri bland annat föreslagit, att öfverläkarens aflöning skulle höjas med
1,000 kronor och att sysslomannens aflöning skulle höjas med 800
kronor. Skilnaden mellan Första Kammarens och Andra Kammarens
ledamöters i statsutskottet åsigt är den, att Första Kammarens ledamöter
vilja förorda bifall till Kongl. Maj:ts proposition, då deremot
Andra Kammarens ledamöter vilja nedsätta den af Kongl. Maj:t föreslagna
öfverläkarelönen från 7,500 till 7,000 kronor och sysslomannens
lön från 4,000 till 3,600 kronor. För min del anser jag den sålunda
föreslagna förändringen i den kongl. propositionen hvarken rättvis eller
billig.

Om jag jemför öfverläkarens vid Vadstena hospital och asyl löneförmåner
med löneförmånerna för hans likstälda kamrater vid flera
större hospital eller de i Upsala, Stockholm och Lund, så synes det
mig, som om orättvisa skulle vederfaras den förstnämnde, om statsutskottets
förslag godkändes. Det förhåller sig nemligen på följande
sätt. Vid Upsala hospital finnas 400 patienter. Der är öfverläkarens
aflöning 8,500 kronor. Således 1,000 kronor mer, än nu föreslagits
för öfverläkaren i Vadstena. Vid Stockholms hospital finnas 270 sjukplatser.
Öfverläkarens aflöning är 8,500 kronor. Således 1,000 kronor
mer, än som föreslagits för öfverläkaren i Vadstena. Detta oaktadt
öfverläkaren i Vadstena har att tillse 800 patienter, då öfverläkaren
i Upsala har ungefärligen hälften af detta antal och öfverläkaren i
Stockholm icke på långt när hälften. I Lund finnas 1,200 patienter.
Der är öfverläkarens lön 9,200 kronor. Således 1,700 kronor mer, än
som föreslagits åt öfverläkaren i Vadstena. Häraf synes mig framgå
alldeles uppenbart, att den af regeringen föreslagna lönen för öfverläkaren
i Vadstena — och hvad jag säger om lönen för öfverläkaren,
gäller också om den för sysslomannen föreslagna lönen — icke är för
hög i jemförelse med lönerna för motsvarande tjenstebefattningar vid
andra dylika anstalter, utan snarare lägre än dessa. Nu kan man
invända, att öfverläkayne i Stockholm, Upsala och Lund hafva sina
aflöningar delvis från andra titlar än den, från hvilken öfverläkarens
i Vadstena skulle utgå, ty de hafva löner såsom extra ordinarie professorer.
Men denna olikhet har ringa betydelse. Hufvudsaken är,

Wto 24.

Torsdagen den 7 Maj. 5

huru höga löner de hafva, de må nu få dem från ena eller andra Om aflöning

hållet. En jemförelse med Vadstena hospital och asyl och dessa tre

andra anstalter talar således bestämdt för det kongl. förslaget. hospital och

Om jag nu ser på detta förslag utan att anställa en sådan jern- asyl.
förelse och blott tager i betraktande hvad öfverläkaren i Vadstena (Forts.)

har för arbete, så synes mig regeringens förslag icke högre, än hvad
billighet och rättvisa kräfva. Öfverläkaren i Vadstena har hittills
hatt 6,500 kronor, och 400 patienter hafva då stått under hans vård.

Nu får han 800 patienter. Är det då för mycket att bevilja en löneförhöjning
af 1,000 kronor, då han får 400 obotligt sinnessjuka menniskor
att tillse?

Naturligtvis får han också till sin hjelp en ny underläkare, ty
det beräknas en ny underläkare för hvarje 400-tal. I Lund, der det
linnes 1,200 patienter, äro tre underläkare anstälda. Här, der patienternas
antal är 800, skulle det finnas två underläkare.

Jag vill då fråga, om det kan vara för mycket, att, då han får
under sin tillsyn nya 400 obotligt sinnessjuka, han får en ersättning
af 2 kronor 50 öre för hvarje af dessa patienter om året. Utskottet
har tyckt, att 1,25 för stycket skulle vara nog, hvilket skulle göra
500 kronor in alles. Detta är dock en orimligt liten läkareersättning.

För 1,25 får man icke ens den ringaste ordination på annat håll, och
man begär, att denne läkare skall för 1,25 sköta en obotligt sinnessjuk
under ett år.

Jag anhåller att få yrka afslag å utskottets förslag och bifall
till reservationen.

Herr Almén: Denna fråga är i Kongl. Maj:ts proposition så
nöjaktigt utredd, att det måste väcka en viss förvåning, att tillstyrkande
af Kongl. Maj:ts förslag icke kunnat vinnas, och detta så mycket
mera, som det här gäller frågor på åttonde hufvudtiteln, och särskildt
humanitetsfrågor, der partierna icke uppträda såsom sådana, och man
derför brukar kunna få bifall till hvad som är rätt och billigt. Söker
man förklaringen till detta utskottets ändringsförslag, skulle den ligga i
utskottets motivering på sid. 10, der det heter, att den minskade aflöningen
skulle bero på en jemförelse mellan förhållandena vid andra
hospital, hvaraf åter skulle framgå, att aflöuingarna för öfverläkaren
och sysslomannen vid Vadstena hospital och asyl borde blifva lägre,
än Kongl. Maj:t föreslagit. Granskar man, huru det förhåller sig med
patientantalet på andra motsvarande anstalter, så kan man icke jemföra
Vadstena hospital och asyl med annan anstalt än Lunds hospital och
asyl. Der finnas 1,200 patienter. Här i Vadstena skulle finnas 800
patienter. Lönerna borde då vara i proportion härtill, med behörigt
afseende tillika på antalet läkare, vid Lund G, vid Vadstena åter 3.

Men utskottet säger härom i en mellanmening, som är värd att taga
vara på för framtiden: en aflöning af 6,500 kronor “förutom särskildt
arfvode för undervisning åt medicine kandidater, hvilket vid denna
jemförelse icke synes böra tagas i betraktande1*. — Man har vid löneregleringar
alltid varit van att höra motsatsen, eller att, utom den lön,
vederbörande har af statsmedel, han kan beräknas få så och så mycket

N:0 24.

Torsdagen den 7 Maj.

Om aflöning från annat håll samt att lönen derför kan minskas, o. s. v. Nu får
VidjeVa fauna man kora, att statsutskottet icke fäster sig vid annan aflöning än den,
hospital och som utgår af statsmedel, och att det icke betyder något, att öfverasyi.
läkaren får högre afiöningsförmåner, om han får en del från annat
(Forts.) håll. I sanning oväntadt, och detta än mer här, då båda utgifterna
bestridas af statsmedel, om ock från olika anslag. Ställer man jemförelsen
till andra hospital och frågar, hvilka löneförmåner böra tillkomma öfverläkaren
vid
måner vid andra hospital, så får man till svar, att öfverläkaren i Vadstena
enligt Kong], Maj:ts förslag skulle få 1,000 kronor mindre än
öfverläkaren vid Stockholms hospital och 1,700 kronor mindre än
samma tjensteman vid Lunds hospital och asyl. Och jag tror mig
kunna påstå, att öfverläkaren i Vadstena får, om icke mera arbete, så
ingalunda mindre än någon af öfverläkarne vid de båda nu nämnda
anstalterna. Det är då obilligt att gifva honom tusen kronor mindre
än den ene och 1,700 kronor mindre än den andre af nämnda öfverläkare.
År således statsutskottets förslag obilligt, om jag jemför öfverläkarnes
aflöning vid ifrågavarande anstalter på grund af patientantalet
och arbetet, så är det icke mindre obilligt, om jag begagnar den
minst fördelaktiga jemförelsen och frågar: hvad erhåller läkaren i aflöning,
beräknad för en hvar vårdad sinnessjuk vid andra hospital än
de i Stockholm, Upsala och Lund? Vid de öfriga finnas högst 300
sjukplatser och öfverläkarnes aflöning är der 6,000 kronor, på sätt är
angifvet å sid. 6 af utskottets betänkande. Vid dessa hospital erhåller
alltså öfverläkaren minst 20 kronor för en hvar sjukplats. Afiönades
nu öfverläkaren i Vadstena efter samma norm, skulle hans aflöning
stiga till 16,000 kronor. Statsutskottets jemförelse mellan iäkarnes
afiöningar vid andra hospital är alltså endast tomma ord, icke öfverensstämmande
med verkligheten.

Jemföres åter öfverläkarens aflöning enligt det kongl. förslaget
med hvad han tillförene haft, så kan ju sägas, att han får någon löneförhöjning,
ty han skulle erhålla en med 1,000 kronor ökad lön, men
tills vidare bibehållas vid 1,200 kronor i hyresersättning i stället för
boställsvåning. Nu är förslag redan uppgjordt till byggande af nytt
hus till bostad åt öfverläkaren. Beräknar man ränta och underhåll
efter byggnadskostnaden till 4 j procent, så skall derigenom göras
en bésparing af 400 kronor. Skilnaden 500 kronor mellan statsutskottets
och Kongl. Maj:ts förslag kan således härigenom inom ett
par år i det närmaste utjemnas. Beräknar jag dertill, att skatterna i
Vadstena uppgå till omkring 9 procent af alla inkomster, så är det
klart, att han kommer i en ofördelaktig ställning i jemförelse med
andra hospitalsöfverläkare.

Till sist får icke förbises, att Riksdagen vid bifall till Kongl.
Maj:ts förslag år 1885 fastade det välbetänkta vilkoret, att öfverläkare
vid hospital icke må utom hospitalet utöfva enskild praktik mot
betalning, med undantag af hvad som rörer sinnessjukdomar. Äfven
härigenom kommer öfverläkaren i Vadstena i sämre ställning än sina
kamrater vid de andra hospitalen, enär en sådan enskild praktik väl
kan gifva någon inkomst i Upsala, Stockholm och Lund, men icke i

N:o 24.

Torsdagen den 7 Maj.

Vadstena. Goda skäl finnas obestridligen för den löneförhöjning, Kongl.
Maj:t föreslagit. Löneförhöjningen är så obetydlig, att det vore sorgligt,
om man skulle pruta derpå.

Hvad sysslomannen angår, erhöll han enligt 1885 års stat 3,200
kronor i lön jemte bostad och andra naturaförmåner. Nu föreslås för
honom en tillökning af 800 kronor. Sysslomanstjensten i Vadstena är
en tung befattning, jordbruk idkas på två håll, utgiftsstaten uppgår
för år till betydliga belopp, medförande deremot svarande arbete och
ansvar.

Slutligen vill jag fästa uppmärksamhet! på att sysslomansbefattning
vid ett hospital är af den beskaffenhet, att stora besparingar kunna
göras, om befattningen skötes med nit och intresse, mycket större än
beloppet af nu föreslagna löneförhöjningar. Vill man, att dessa tjenster
skola skötas väl, bör man icke missunna deras innehafvare skälig inkomst.
För öfrigt äro skatterna höga. Lika med den siste talaren
anser således äfven jag, att rättvisan kräfver bifall till Kongl. Maj:ts
förslag. För öfrigt bör icke förbises, att den nuvarande innehafvaren
har fullmagt på tjenster, hvarför det är tvifvel underkastadt om han
kan tvingas åtaga sig ökad tjenstgöring vid en ny anstalt, asylen.
Skulle han säga nej, komme man i en mycket svår ställning, ty två
sysslomän kan man icke hafva. För öfrigt må det framhållas, att det
är ganska otacksamt att söka göra besparingar, der sådana kunna ske,
då man ser, huru det prutas på hvad som är rätt och billigt. Asylbyggnaden
i Vadstena lyckades man köpa för ett röfvarpris och dock
funktionerar den, sedan den ordnats för sitt ändamål, på ett i allo
tillfredsställande sätt med det betydligt ökade patientantalet. Dessa
och andra åtgärder, ledande till besparingar, föreslogos af medicinalstyrelsen
och godkändes af Kongl. Maj:t. Härigenom åstadkoms mycket
större besparing än det belopp, som här är i fråga såsom tillökning i
tjenstemännens löner.

Å lön till predikanten blir besparingen 400 kronor, för läkaren
skulle, efter det nybyggnaden blifvit färdig, inbesparas 400 kronor, tillhopa
minst 800 kronor. År det då rätt och billigt att pruta ned beloppen
under hvad Kongl. Maj:t begärt?

Jag yrkar afslag å utskottets förslag och bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande förevarande utlåtande endast yrkats, att
kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
fogade reservation.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
hemstält samt vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande; och
förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

Om aflöning
åt tjensteman
vid Vadstena
hospital och
asyl.
(Forts.)

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 5 och 6 innevarande
maj bordlagda utlåtande n:o 70, i anledning af Kongl. Maj:ts

Nro 24.

förslag till
lag om
hemmansklyfning
m. m.

Torsdagen den 7 Maj.

proposition angående utvidgning af Kristinehamns hospitals område,,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 1 och 2 i denna månad bordlagda
utlåtande n:o 72, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om hemmansklyfning, egostyckning och joraafsöndring,
lag angående ändrad lydelse af 3, 58 och 69 §§ i stadgan om
skiftesverket i riket den 9 november 1866, lag om ändrad lydelse af
6 § i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den 16
juni 187o och lag om ändrad lydelse af 58 § i förordningen angående
inteckning i fast egendom den 16 juni 1875, dels ock väckt motion
angående ändring i förordningen angående hemmansklyfning ochjordafsöndring
den 6 augusti 1881.

Herr Hasselrot: Jag anhåller att få göra den hemställan, som
är sedvanlig vid behandlingen af vidlyftigare lagförslag, nemligen att
ifrågavarande utlåtande skall punktvis samt det af utskottet i första
punkten af afdelningen a) tillstyrkta lagförslaget paragrafvis föredragas,
dervid §§ 2 och 3 torde föredragas i ett sammanhang, att af lagförslagens
paragrafer ej skola uppläsas andra än de, beträffande hvilka
uppläsning begäres, att, sedan det i punkt 1 intagna lagförslagets
paragrafer och slutmening blifvit genomgångna, förslagets rubrik föredrages,
att det under punkt 3 upptagna lagförslaget punktvis föredrages,
att, sedan alla lagförslagen i afdelningen a) blifvit genomgångna,
utskottets yttrande i afseende på dessa lagförslag föredrages, samt att,
för den händelse lagförslagen eller något af dem i vissa delar komma
att af den ena eller andra kammaren återförvisas, utskottet skall
lemnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i afseende å
de paragrafer, hvilka blifvit med eller utan ändring godkända, föreslå
sådana jemkningar, som af ifrågasatta förändringar i återförvisade delar
kunna föranledas.

Denna hemställan bifölls.

Afdelningen a).

Utskottets i punkten 1 intagna lagförslag.

1 § och öfver skriften till 1 kapitlet.

Godkändes.

2 och 3 §§.

Herr Öländer: Då jag genomläste förslaget, såsom det föreligger
från Kongl. Maj:t, fann jag det särdeles tilltalande hufvudsakligen till
följd af det sätt, hvarpå en hemmansegare enligt detsamma blifver i

N:o 24.

Torsdagen den 7 Maj.

stånd att upplåta delar af sitt hemman och derigenom kan medverka, Förlag till
att mindre bemedlade kunna förskaffa sig egna jordbruk. Enligt nu he)l^9ia^2iyy.
gällande lag kunna visserligen äfven nu egare af hemman afyttra delar ning m_ m,
af sin jord antingen genom hemmansklyfning eller genom jordafsöndring. (Forts.)
Hemmansklyfningen är dock ett sätt, hvilket, för att upplåtelsen skall
blifva effektiv, och den, till hvilken upplåtelsen egt rum, kunna begagna
sig af densamma, är förenadt med stora kostnader, besvär och tidsutdrägt.
Hemmansegaren afyttrar då en viss del af sitt hemmans
skattetal; men innan denna kan af köparen göras till godo, måste
förordnande meddelas landtmätare att genom hemmansklyfning afskilja
denna del från hemmanets öfriga skattetal. Hvarken säljare eller köpare
veta sålunda på förhand, hvilka egor komma att till det upplåtna
skattetalet utstakas. Det kan då hända, att just de egor, som säljaren
minst kan undvara eller köparen minst behöfver, komma att läggas till
det nya skattetalet; med ett ord hvarken köparen eller säljaren eget''
vid försäljningen kännedom om, hvilken jord med köpet atses. Detta
sätt är således olämpligt samt dessutom, såsom jag förut nämnt,
förenadt med kostnader, besvär och tidsutdrägt. Det andra sättet,
eller jordafsöndring, då hemmansegaren af sitt hemman upplåter ett
visst bestämdt jordområde, har det felet, att dervid icke får upplåtas
mer än ^ åt hemmanets hela areal och att hemmansegaren äfven efter
upplåtelsen står i ansvar för de på det upplåtna jordområdet belöpande
skatterna. Han har visserligen, såsom vi veta, rätt att i ersättning
härför af områdets innehafvare uppbära en viss årlig afgäld, men denna
skall fastställas af Kongl. Maj:ts befallningshafvande, och denna åtgärd
är förenad med icke så obetydliga kostnader. Genom det nu föreliggande
förslaget åter skulle hemmansegaren få rätt att af sitt hemman
till andra personer upplåta, hvilka, huru många och huru stora delar
som helst, hvilka på förhand och genom en mycket enkel och mycket
litet kostsam procedur äro afskilda från hemmanets öfriga egor, till
sitt läge utstakade och till sina gränser bestämda samt åsätta ett
visst bestämdt skattetal, hvarmed naturligtvis det ursprungliga hemmanets
skattetal minskats. Jag sade, att denna procedur är mycket enkel
och mycket litet kostsam; detta är naturligt, då den innefattar en
förrättning, vid hvilken endast hemmansegarens vilja är bestämmande.
Landtmätaren har endast att rätta sig efter de föreskrifter, som han
af hemmansegaren erhåller. Landtmätaren bär här endast att utstaka
de egor, som hemmansegaren anvisar, och åsätta dem skattetal, hvarefter
de äro eu fastighet för sig, hvilken hemmansegaren utan vidare
kostnad eller besvär kan till annan person försälja. Både säljare och
köpare ega härvid fullständig kännedom om, hvilken jord både till
storlek, läge och gränser, som genom köpet erhålles.

Då jag emellertid närmare granskade förslagets detaljer, föreföll
mig denna åtgärd icke fullt så enkel, som jag från början antog. I
5 § står, att landtmätare skall biträdas af gode män, då hemmansegaren
det fordrar eller landtmätaren anser det nödigt. Vidare säger
ö §, att “angående bestämmande af gränserna för egor, som skola
styckas, gälla skiftesstadgans bestämmelser i fråga om laga skifte:
skolande gode män vid sammanträde med rågrannar biträda". I 8 §

N o 24.

Förslag till
lag om
hemmansklyfning
m. m.
(Forts.)

Torsdagen den 7 Maj.

bestämmes, att icke “till någon kemmanslott må läggas flera än tre
skiften, utan så är, att till hemmanet bör större antal skiften, i bvilket
fall till hvarje hemmafislott må läggas lika många skiften, som tillhöra
hemmanet, samt att i öfrigt bör vid egornas fördelning iakttagas, att,
så vidt egornas beskaffenhet och belägenhet samt det med egostyckningen
afsedda ändamål det medgifva, skiftena blifva reguliera och skilnadslinierna
till afhägnad beqväma", hvarjemte i 12 § föreskrifves, att om
förrättningsmännen finna “hvad af hemmanets egare blifvit bestämdt
vara stridande mot denna lag, varde beslut meddeladt, att styckningen
ej kan ega rum“. Alla dessa föreskrifter föreföllo mig komma att
inveckla och försvåra den åtgärd, som från början syntes mig så enkel.
Att emellertid dessa farhågor endast voro skenbara, blef tydligt, då
jag betänkte, att här icke finnes någon annan part än hemmansegaren.
Man kan nemligen icke gerna tänka sig, att hemmansegaren skulle
begära biträde af gode män och derigenom sjelf åsamka sig kostnader,
och ännu mindre är det att antaga, att landtmätaren icke skulle anse
sig kompetent att ensam bringa en så enkel förrättning till slut. Att
åter rågångarne skola vara på förhand uppgångna, är så klart och
tydligt och för framtida säkerhet så nödvändigt, att den härför erforderliga
kostnaden icke gerna kan undvikas. Hvad åter beträffar stadgandet
i 8 §, att egorna icke få läggas i flera än ett visst antal skiften,
medför detta ju icke någon svårighet, så länge det blott finnes en enda
part, ty hemmansegaren kan i bestämmelserna angående storleken och
formen å de upplåtna egorna när som helst göra de modifikationer
och ändringar, han behagar och som finnas nödiga, och landtmätaren
är skyldig rätta sig derefter, så vida de äro med denna lag öfverensstämmande.
Mitt slutomdöme blef sålunda, att, trots bestämmelserna i
dessa paragrafer, förrättningen är och förblir af enklaste beskaffenhet
och särdeles lämplig att för jordegare underlätta upplåtelsen af jord
från deras hemman. Men helt annat blir förhållandet, om, såsom
utskottet föreslagit, egostyckning skall kunna ega rum äfven sedan
upplåtelsen redan egt rum. Hela syftet med denna lag och alla fördelar,
densamma skulle medföra, vinnas då icke. Syftet är ju detta,
att eu hemmansegare skall kunna af sitt hemmans skattetal afsöndra
en viss del med dertill redan på förhand bestämda och utstakade egor;
men detta syfte förryckes genom utskottets förslag. Fördelen af enkelheten
i egostyckningsförrättningen vinnes icke heller, ty den kommer
då att närmast likna en hemmansklyfning. De paragrafer i förslaget,
som jag fruktade skulle komma att inveckla och försvåra förrättningen,
men hvilka betänkligheter jag ansåg undanröjda, derigenom att endast
en part egde att här föra talan, uppträda nu med en helt annan innebörd
och icke blott försvåra, utan äfven många gånger, ja, till och med i
de flesta fall tillintetgöra och förhindra egostyckningen. Enligt Kongl.
Maj:ts förslag, är, såsom jag förut nämnde, endast hemmansegarens
vilja bestämmande; den utgör sålunda grunden för egostyckningen.
Enligt utskottets förslag åter skall egostyckningen grunda sig på ett
kontrakt, som redan på förhand upprättats mellan hemmansegaren och
den, till hvilken upplåtelsen egt rum. Om nu detta kontrakt innehåller
något, som strider mot denna lag, huru skall detta kunna ändras?

Torsdagen den 7 Maj.

N:o 24.

Derutinnan kan ingen ändring ske annat än genom kontraktets omskrifning,
hvartill båda kontrahenternas samtycke erfordras. Detta
kan inverka på köpeskillingen och andra i kontraktet införda bestämmelser,
och det är icke sagdt, att kontrahenterna kunna enas om dylika
vigtiga förändringar i ett en gång redan uppsatt och underskrift kontrakt.
Den, till hvilken upplåtelsen egt rum, kan just vara i behof af
de egor och den form på desamma, som kontraktet innehåller, och det
är icke sagdt, att han för det ändamål, hvartill de skola användas,
är betjenad af den jord, som genom en för hemmansklyfningen nödvändig
förändring af kontraktet kan varda bestämd. Alla dessa förhållanden
måste ovilkorligen medföra tvistighet^- och obehag, så mycket hellre
som köpeskillingen för den upplåtna jorden troligen då redan blifvit
erlagd. Dertill kommer den omständigheten, att man icke vet, när
lagfart på upplåtelsen skall sökas. Enligt lagfartsförordningen skall
detta ske inom viss tid efter köpet. Men denna bestämmelse passar
icke in på förevarande fall, ty man kan icke få lagfart på den upplåtna
delen, innan den blifvit afskild från hemmanet. Enligt Kongl.
Maj:ts förslag kan hemmansdelen åter icke säljas förrän efter egostyckningens
fullbordande, och då gäller naturligtvis i fråga om tiden för
lagfarts sökande, hvad lagfartsförordningen i sådant afseende föreskrifver.
Utskottets förslag synes med ett ord egnadt att helt och hållet förrycka
den nu föreliggande lagens hela syfte och mening, hvars hufvudmål
är att bereda jordegare tillfälle att från sitt hemman afyttra visst
skattetal med dertill redan på förhand utstakade, till sina gränser bestämda
egor; jag yrkar derför afslag på utskottets och bifall till
Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Widmark: Nu föreliggande lagförslag har länge varit efterlängtadt
och kommer säkerligen att medföra, såväl för jordbruket som
äfven för skogsbruket, högst betydliga förbättringar emot hvad hittills
varit förhållandet. Sålunda kommer det att på det kraftigaste underlätta
bildande af smärre jordbruk på fullt egen grund, till följd af
den enkla proceduren vid sjelfva utbrytningen, och likaledes- komma
vederbörande att undgå de kostnader, som nu äro förenade med hemmansklyfning.
Förslaget kommer äfven i ett annat hänseende att för
många blifva af synnerligen stor betydelse. Vi känna alla, hvilken
vigt för landet, den s. k. trävarurörelsen för närvarande har. Den
har från början af sin tillkomst varit byggd på afverkningskontrakt å
viss tid af skog ifrån hemmanen. Detta sätt har förlamat en verkligt
rigtig skogsvård, ty skogsupplåtarne, som för en längre tid afhändt
sig nyttjandcrätten till sin skog, hafva icke haft någon särskild sporre
att för skogens framtid vidtaga några åtgärder, som skulle förbättra
skogskulturen och lemna inkomster äfven i en aflägsen framtid. Icke
heller är en sådan skogskultur af intresse för sågverksegaren, som
ju blott för en kortare tid innehar skogen. Derför hafva i Norrland
sågverksegarne, för att icke deras verk, i och med detsamma skogsarrendekontrakten
tilländagå, skulle blifva öfverflödiga och behöfva
nedläggas, och till betryggande af rörelsens framtida existens, vidtagit
den hittills enda och säkra åtgärden för att förvärfva skogen för all

Förslag till
lag om
hemmansklyfning
m. m.

(Forts.)

N:0 24.

Förslag till

lag om

hemmansklyf ning

m. to.

(Forts.)

Torsdagen den 7 Maj.

framtid, eller att inköpa äfven hemmanen. Detta har i synnerhet skett
inom de vestra, skogsrikare delarne af Norrland, och förhållandet är verkligen
nu sä, att i sådana bygder största delen af hemmanen ligga i trävarubolagens
eller sågverksegarnes händer. Jordbrukarne derstädes
äro nu arrendatorer och sågverksegarne sjelfva underhålla och vårda
skogen. Detta skall för visso komma att hjelpa upp skogsvården, då
den kommer i sågverksegarnes egna händer, men det har det med sig,
att den sjelfegande jordbrukarestammen så småningom försvinner.

Antages nu detta lagförslag, uppstår det förhållande, att då icke,
såsom förr, vid hemmansklyfning till ett hemman skall läggas alla slag
af egor, så kan skogsmarken afsöndras eller afstyckas likasom inegorna.
Sågverksegarne hafva nu blifvit hemmansegare och kunna bibehålla
skogen och slippa besvär och omtanke att kontrollera och tillse, huru
deras arrendatorer fullgöra sina skyldigheter i afseende å jordbruket.
Sågverksegarne kunna nemligen, tillämpande föreslagna lagen, afskilja
skogen och behålla den med sitt särskilda mantal och deremot aflemna
till en sjelfständig, sjelfegande och fri jordbrukare inegorna och dertill
husbehofsskog; och af denne har man att förvänta, det man icke har
af en arrendator, att han sköter sitt jordbruk på ett sådant sätt, att
det blir bättre och bättre. Derför ser jag i det nu framlagda förslaget
ett stort steg framåt och en förbättring af nuvarande förhållanden.

Desslikes är det en fördel med detta förslag, att det, så att säga,
legaliserar ett sätt, som hittills varit särdeles allmänt och skett på
sidan om lagen. Det har nemligen varit ett allmänt bruk just den
egostyckning, som här föreslås. I afseende på hemmans-afhandlingar
händer det oupphörligen, att t. ex. arftagarne till ett hemman infinna
sig hos en landtmätare eller en räknekunnig nämndeman eller annan
person och säger: “Vi skola dela hemmanet och skiljas åt. Jag skall
taga hemmanet och han skall få den och den utegan. Huru stor del
utgör denna ega af hemmanet?1'' Lätt får han svar härpå af landtmätaren
och lätt nog äfven af någon annan räknekunnig; och sedan
upplåter han till den och den egan att svara emot det och det mantalet,
och köpebref upprättas med sådant innehåll. I Norrland begagnas
aldrig uttrycket mantal, utan man begagnar i stället åtskilliga benämningar
å mantalsdelar, såsom t. ex. öresland, penningland, trög, tunnland,
kappland och dylikt. Alla äro de faktiskt icke annat än mantals-delar,
som hafva särskilda namn. Ofta kommer också en hemmansegare och
vill hafva en sådan uträkning, då han finner, att han icke vill behålla
en viss ega, hvars besittande ej lemnar honom någon fördel, emedan
den ligger aflägse. Genom denna undgår man kostnaderna för en
skiftesförrättning, som annars skulle varit erforderlig. I en socken,
Jerfsö, och äfven annorstädes i Helsingland har det enligt min tanke
gått något för långt i detta fall, ty der hafva bönderna, för att få
i hop sina egor, på omnämnda sätt sålt till hvarandra sina utegor och
derigenom fått i hop sina egor till stora jordkomplex. Men i stället
hafva de derigenom rifvit sönder jordeboken och deruti blifvit antecknade
för ända till 10 å 12 lotter, s. k. subbar, i olika hemman.
Sammanförandet af egoväldet har dock sålunda genom laga skifteskostnader
undvikits.

N:o 24.

Torsdagen den 7 Maj.

Detta egostyckningsförfarande tiar dessutom af staten i senare Fä[^9oi^iU
tider blifvit användt. Vid försäljning af indragna militieboställen har hem^ai°lMyf.
nemligen Kongl. Maj:t, efter domänstyrelsens hörande, sagt, att det och ning m. m.
det hemmanet skall säljas i så och så många delar, den delen för sig (Forts.)

och den delen för sig, och att skogen skulle behållas åt Kongl. Maj:t
såsom kronopark. I det Kongl. Maj:t gillat sådana förslag ifrån
domänstyrelsen, har Kongl. Maj:t tillika uppdragit åt Konungens befallningshafvande
att låta verkställa s. k. mantals-fördelning, och sedan
har Konungens befallningshafvande faststält mantalet, samt de olika
till mantalet bestående delarne sedermera till den högstbjudande genom
auktion försålts.

Detta är emellertid ett sätt, som alldeles strider emot föregående
författningar, men det bär fått passera, och, hvad bättre är, dessa aftal
och köp, som åt köpare bestämt ett visst både mantal och en viss
ega, har ''vunnit häradsrättens godkännande och fastställelse. Nu skulle
detta genom de föreslagna bestämmelserna blifva ett fullt lagligt sätt,
då det hittills tillämpats endast si så der på sidan af lagen.

Jag tror, i motsats mot en föregående talare, att det också, med
hänsyn just till att aftal på sätt, som blifvit nåmndt, länge skett, det
vara lämpligt, att de mera lösa och tvifvelaktiga aftalen måtte som i
§ 3 nu är föreslagen kunna, så att säga, legaliseras genom en fullt
laglig förrättningsåtgärd. Jag anser det icke vara svårt eller betänkligt,
då enligt 16 § delegare skola förena sig om erforderliga ändringar i
ett sådant äldre, redan träffadt aftal, och att, om tvist dem emellan
icke kan slitas, förrättningen då skall förklaras icke kunna verkställas,
och torde på detta sätt vara sörjdt för, att icke genom lagförslaget
några olägenheter åstadkommas.

Det förefaller kanske herrarne underligt, att jag, som hela tiden
talat till fördel för förslaget, likväl har begärt ordet, då egentligen
ingen hittills ännu derå yrkat afslag. Det är också med en viss tvekan,
jag gör det yrkande, jag kommer att framställa. Förhållandet är nemligen,
att den stora fördel, som genom författningen skulle tillskyndas
såväl jordbruket som skogsskötseln, på vissa orter går om intet, till
följd af föreskriften i § 2, der det heter: “sådan egostyckning vare
dock tillåten allenast å hemman, hvilket antingen icke legat i samfällighet
med annat hemman eller ock blifvit ur samfällighet utbrutet
genom sådan delning, att hemmanets egor icke må utan egarens samtycke
med annan mark intagas i skifte i annat fall, än som omförmäles

1 3 § 3 mom. af skiftesstadgan“.

Denna föreskrift gör, att en stor del af Gefleborgs och Kopparbergs
län icke får någon nytta af detta lagförslag, såvidt icke till denna

2 § fogas den undantagsföreskrift, som jag nu vågar föreslå. Jag
känner mycket väl, att kammaren är motvillig mot undantagsföreskrifter,
men denna nya lag vill jag räkna såsom ett supplement till skiftesstadgan,
som är dess förebild, och på den grund anser jag, att en
undantagsföreskrift i denna supplementlag bör vara tillåten och äfven
är nödvändig. Skiftesstadgan innehåller nemligen flera undantagsföreskrifter,
såsom i § 78 mom. 4, som rör orter, som under bergslag
höra, och består deruti, att å skogsmark verkstäldt storskifte icke må

N:0 24.

Förslag till

lag om

hemmansklyf ning

m. m.

(Forts.)

Torsdagen den 7 Maj.

rubbas genom laga skifte, nästa mom. i samma § innehåller det undantaget
för de fem norrländska länen, att, när skogen förut icke är afmätt,
delegarne slippa vid laga skifte intaga hela skogen, utan blott
behöfva låta en liten del ingå i laga skiftet, om de så önska.

§ 87 i skiftesstadgan innehåller också ett undantagsstadgande för
de fem nordliga länen beträffande en så vigtig fråga, som i afseende å
det antal egoskiften, som till hvarje delegare får utläggas, då det
nemligen tillätes att i Norrland utlägga flera skiften än i det öfriga
Sverige. Det är sålunda icke med någon nyhet, jag kommer, då jag
i denna lag föreslår ett specielt tillägg, som skulle afse Gefleborgs och
Kopparbergs län.

För att än mera visa det berättigade i ett sådant undantagsstadgande,
vill jag nämna, att frågan om, huruvida laga skifte skall ske
eller icke ske inom skifteslag i dessa båda län, måste behandlas annorlunda
än inom landet i öfrigt och att vilkoren för laga skiftens företagande
i dessa län äro helt andra än de för landet i allmänhet gällande.
Fn särskild författning för Dalarne af 1859 säger nemligen,
huru förfaras skall, då laga skifte sökes inom Öster- och Vesterdalarne,
som äro storskiftade på Kongl. Maj:ts och kronans bekostnad, och
under hvilka vilkor sådant sökt laga skifte må ske. För Gefleborgs
län gälla ock särskilda föreskrifter i kongl. bref af år 1839 huru
förfaras skall då lagoskifte sökes inom ett skifteslag, som bestod af flere
byar, ja, ofta nog af en hel socken. Då rättigheten att begagna föreslagna
egostyckningsåtgärder är beroende af huruvida laga skifte kan
ifrågakomma eller ej samt vilkoren för laga skiftes företagande och
gamla storskiftens fortfarande bestånd för Gefleborgs län äro annorlunda
än i landet för öfrigt enligt åberopade nådiga bref af 1839 och
1859, så torde än mera vara tydligt, att en undantagsföreskrift här
är åt behofvet påkallad och berättigad. Den är i synnerhet nödvändig
för en del af Dalarne, den del nemligen, som har undergått storskifte
efter år 1859, då kongl. brefvet af samma år, innehållande särskilda
stadganden såväl i fråga om storskiften som laga skiften, föreskrifter,
att hädanefter skall vid storskifte i Dalarne skiftesstadgan i allo tilllämpas.
Sålunda äro de efter 1859 verkstälda storskiften i Dalarne
endast till namnet storskiften, i verkligheten och till gagnet äro de
sannerligen laga skiften. Till följd af samma kungabrefs föreskrifter
kunna dessa storskiften, verkstälda efter år 1859, blott och bart derför
att de heta storskiften, dock rubbas genom laga skifte. I 1859 års bref
är nemligen gjordt det vilkor, att om en mindre pluralitet bland
delegare är för att laga skifte skall ske inom skifteslaget, så beror
det på landtmätarens och förrättningsmännens pröfning och sedermera
på egodelningsrätten och domstolen, om det skall ske skifte eller icke.
Men uppgår pluraliteten för laga skifte till -|. så, oberoende af huru
väl och huru bra storskiftet är inrättadt, skall laga skifte dock
skifteslaget öfvergå. Jag tror icke, att det egentligen är att befara,
att onödigtvis en sådan pluralitet för rubbning i storskiften kan uppstå,
men visshet derpå finnes ej, och man kan naturligtvis icke veta,
om icke en tillfällig opinion kan bilda en sådan ^-pluralitet, och för ty
kan man ej heller säga, att icke hemmanen i dessa trakter kunna

N:0 24.

Torsdagen den 7 Maj.

komina under laga skifte, i hvilket fall sålunda de icke få åtnjuta
egostyckningsförmån.

Det är derför jag, ehuru jag lifligt önskar framgång åt förslaget
i öfrigt, vill anhålla, att till 2 § måtte fogas ett så lydande tillägg:
“I St. Kopparbergs och Gefleborgs län må egostyckning likväl få ega
rum å hemman, som genom storskifte erhållit sitt egoområde bestämdt. “

Såsom det var fordom, skulle jag naturligtvis icke brytt mig om
att bråka om denna sak, då skiftesförfattningen behandlades såsom en
ekonomisk författning, men om man nu skulle låta detta gå oanmärkt,
så är fara för, att på en motion i ämnet vid en kommande riksdag
man finge till svar, att man icke kan göra någon ändring i en så ny
och opröfvad författning. Yore det som förr, tror jag nog, att det
kunde gå ändå, om skiftesförfattningen stode såsom eu ekonomisk författning;
ty 1827 års stadga är utfärdad i sådan ordning. Och egendomligt
är, att samma dag, som den faststäldes af Kongl. Maj:t att
gälla för hela riket, afiät Kongl. Maj:t en skrifvelse till Konungens
befallningshafvande i St. Kopparbergs och Gefleborgs län, att de skulle
inkomma med förslag, om det icke möjligen behöfdes särskilda föreskrifter
för dessa län. Detta gaf anledning till tvenne konungabref,
som utfärdades 1836, hvilka dock senare blifvit ändrade genom de än
i dag gällande kongl. brefven af 1839 och 1859. Nu har författningen
sedermera ansetts vara af civillags natur, och derför har det varit mig
angeläget att framställa det yrkande, jag gjort och som jag ansett det
vara min pligt att göra, dels såsom representant för Gefleborgs län och
dels såsom tjensteman inom skiftesverket i St. Kopparbergs län.

Herr statsrådet Annerstedt: Med anledning af det utaf den
siste talaren föreslagna tillägget till den föredragna paragrafen vill
jag endast upplysa, att samma yrkande blifvit framstäldt i Andra
Kammaren, men der afslagits på den grund, att, då vid ärendets
föregående behandling inom högsta domstolen särskildt framhållits
nödvändigheten deraf, att laga skifte skall hafva öfvergått den jord,
som skall egostyckas, på det att rubbning i den afstyckade delens
läge icke framdeles må kunna ifrågakomma, man icke kunde på förhand
bedöma, hvilka invändningar i högsta domstolen skulle göras
emot ett sådant tillägg, som den föregående talaren föreslagit. Det
är nemligen uppenbart, att detta tillägg innebär en så stor rubbning
i afseende å principerna i § 2, i fråga om dessa två län, att man
icke utan en föregående granskning kan bilda sig ett bestämdt omdöme,
huruvida lagen kan godkännas eller icke med ett sådant tillägg.
Rätta vägen för erhållande af ett sådant tillägg, som af den siste
talaren begärts, är uppenbarligen den, att han eller någon annan, som
eger kännedom om landtmäteriärenden inom Kopparbergs och Geflebogs
län, inkommer till Kongl. Maj:t med framställning om tillägg till lagen
i det af honom förordade syfte. Efter en sådan framställning kommer
naturligtvis ärendet att undergå en sådan behandling, att deraf framgår,
huruvida undantag för dessa två län bör göras eller icke. Finner
man dervid, att sådant undantag kan göras, ligger det i öppen dag,
att detta bör ske utan afseende derå, att lagen är ny. Ty det saknas

Förslag till

lag om

hemmansklyf ning

m. m.

(Forts.)

N:o 24.

Förslag till
lag om
hemmansklyfning
m. m.

(Forts.)

Torsdagen den 7 Maj.

icke exempel derpå, att likartade undantag framkallats genom tilllämpningen
af nya lagar, och jag tager för gifvet, att den föregående
talaren icke skall vid nästa riksdag mötas af en sådan invändning, om
det befinnes lämpligt att göra det af honom påyrkade undantaget
från ifrågavarande stadgande.

Herr Hasselrot: I öfverensstämmelse med hvad den förste

ärade talaren yttrade skall jag be att få uttala den uppfattning, att
nu föreliggande lag, särskilt hvad rör egostyckning, skall visa sig
synnerligen fördelaktig och särdeles egnad att förenkla och befordra
jordstyckningen i vårt land. Jag erkänner, att herr Öländer har rätt
derutinnan, att, om man inskränker detta egostyckningsförfarande, såsom
det gjorts i Kongl. Maj:ts förslag, derhän, att det endast får
ske, då en person fortfarande ensam eger sitt hemman och, oberoende
af alla köpeaftal, får bestämma, huru styckningen skall ske, sådant
medför enkelhet och reda. Men jag tror, att man köper denna
enkelhet och reda på bekostnad af det gagn och den nytta, som lagen
verkligen bör medföra. Jag vädjar till herrarnes egen erfarenhet,
huru det förhåller sig i allmänhet. Är det mera vanligt, att en person,
som har ett hemman, utan att han har något bestämdt köpeanbud
eller bestämdt aftal om köp, gör upp en plan att stycka sönder hemmanet
under förhoppning att få sälja en bit hit och en annan bit
dit? Så går man möjligen till väga invid större stationssamhällen eller
städer, der man tänker ordna för framtiden med mindre bostadslägenheter
och dylikt. Men ser man på förhållandena beträffande jordbruksfastigheter,
så vågar jag påstå, och erfarenheten, tror jag, gifver mig
rätt deruti, att det i vanliga fall, då egostyckning kommer att begagnas,
är det, att egaren vet, att en person vill köpa en viss lott eller en
viss ega, och det göres upp köpeaftal derom. Det är just för detta
fall, som, enligt mitt förmenande, lagen har sitt väsentligaste gagn
och sin största nytta. Om egaren skall stycka ut på måfå, så får
han bestämda gränser för de olika lotterna faststälda för all framtid,
utan att egaren på förhand vet, om han får sälja dem. Om en köpare
anmäler sig, men de bestämda gränserna icke passa honom, kan arealen
icke ändras utan stora kostnader. Har egaren deremot ett köpeanbud,
vet han, huru styckningen skall ega rum, och då kan denna ske till
båda parternas gagn och nytta.

Jag tillåter mig dessutom påpeka, att denna lag är frukten af
ett långvarigt och inveckladt arbete. Grunden för densamma är ett
komitéförslag, som upprättades angående hemmansklyfning, egostyckning
och jordafsöndring.

Detta förslag omarbetades i civildepartementet, och sedan hördes
öfver detta förslag högsta domstolen. I begge dessa förslag förefunnos
båda de sätt, som jag nu tänkt mig, nemligen att en egare åt
hemman sjelf styckar detsamma och att styckning kan ske, då en
person redan sålt en lott. Också svarade högsta domstolen: “Beträffande
den del af förslaget, som handlade om egostyckning, hade
de af högsta domstolens ledamöter, hvilka deltagit i granskningen,
uti de af dem hvar för sig afgifna yttranden, icke någon anmärkning

N:o 24.

Torsdagen den 7 Maj.

.att framställa emot införande i lagstiftningen af ett jordstyckningsiörfarande,
hvarigenom tillfälle bereddes ej mindre för den, som ville
förvärfva en del af ett hemman såsom sjelfständig, direkt till det allmänna
skattskyldig fastighet, att på förhand förvissa sig om, hvilka
-egor, han genom sitt köp skulle bekomma, än äfven för hemmansegaren
att, medan han ännu vore ensam egare af sitt hemman, under laglig
form få detsamma fördeladt i lotter". Sålunda ingen anmärkning
emot användningen af de båda förfaringssätten. Men i afseende å
de former, hvarunder egostyckningen skulle ega rum, gjordes anmärkning.

Detta hade till följd, att lagförslaget omarbetades i justitiedepartementet,
der det då var eu annan chef. Äfven detta förslag upptog
begge sätten, både att en hemmansegare sjelf fick göra egostyckning
och att egostyckning fick ske, då en viss lott redan på förhand var
såld. Detta förslag gick åter till högsta domstolen, och såvidt jag
läst rätt, var det ingen, som gjorde anmärkning häremot, utan endast
mot formuleringen af bestämmelserna i ämnet. Det olika förfarandet
var i berörda förslag upptaget under §§ 1 och 2 i stället för i §§ 2
och 3 i utskottets förslag. Beträffande 2 § yttrade sålunda ett
justitieråd, att han ansåg, “att den ifrågasatta lagen skulle blifva
mera lättfattlig, om i densamma först meddelades fullständiga bestämmelser
angående det slag af egostyckning, som omnämnes i 1 §, och
derefter upptoges till särskild behandling det fall, som afses i 2 §“.
Detta var hans anmärkning. Då man sedan kom till den paragraf,
som innehöll de närmare bestämmelserna, voro 6 af justitieråden ense
derom “att, till underlättande af uppfattningen utaf föreskrifterna i
4enna paragraf, densamma måtte delas i tvenne paragrafer, af hvilka
den förra skulle innehålla reglerna för sådan styckning, som afsåges
i 1 §, och den senare för sådan styckning, som afsåges i 2 §“. Det
var således endast formella anmärkningar, och dessa tror sig utskottet
hafva undanröjt på det sätt, att det följt den anvisning, högsta domstolen
gifvit.

I detta sammanhang tillåter jag mig göra en anmärkning för
att förekomma en möjlig missuppfattning, som jag hört vara rådande
hos eu och annan. Meningen med lagutskottets förslag är icke att
förhindra det af Kongl. Maj:t ifrågasatta förfarandet, att en egare
får sjelf dela sitt hemman som han behagar, utan att, jemte rätten
för egaren att göra detta, egostyckning bör få ega rum äfven då eu
viss lott blifvit på förhand såld.

Hvad den ärade talaren på gefleborgsbänken yttrade är redan
bemött af chefen för justitiedepartementet, så att derom behöfver jag
ej uttala mig. Jag tror, att ett sådant tillägg är omöjligt med lagens
närvarande form och beskaffenhet.

Jag tillåter mig yrka bifall till lagutskottets förslag i 2 och
3 paragraferna.

Herr Tamm, Hugo: Det var egentligen ett uttalande af en
representant på gefleborgsbänken, som gjorde, att jag begärde ordet,
-emedan jag i detta fäll icke kan dela hans åsigter, då han nemligen

Första Kammarens rrot. 1896. N:o

Förslag till

lag om

hemmansklyf ning

m. in.

(Vorts )

N:0 24.

Förslag till
lag om
hemmansklyfning
m. m.

(Forts.)

Torsdagen den 7 Maj.

förklarade, att särskilt för Norrland denna lag skulle blifva af så
stor fördel, derigenom att man kunde skilja jorden och skogen. Jag
har någon erfarenhet äfven om dessa norrländska förhållanden, och
jag vet alltför väl, att alltid, då man skall köpa skog, är det den
olägenhet med, att man äfven måste köpa hela hemmanet med dess
inegor. Det är alldeles klart, att sågverksegarne ingalunda vilja hafva
hemmanet med, och jag känner väl, huru svårt det sedermera är att
vare sig utarrendera eller blifva af med det. Deraf drager jag den
slutsatsen, att genom denna lag sågverken komma allt mer att få
i sina händer skogen och att denna alltmer kommer att skiljas från
hemmanen. Då^ står för mig den frågan qvar: huru går det sedan
med hemmanet? Det är i detta hänseende, som jag hyser mycket
störa betänkligheter. Jag hyser dessa betänkligheter på den grund,,
att tillståndet för den, såsom det heter, sjelfegande allmogen blifver
ganska svårt och ganska betungande. Man hör ju redan här nere
under betydligt lättare förhållanden, huru det blifvit såsom en trosartikel
framstäldt, att det går icke mera än nätt och jemt att draga
sig fram på jordbruk. Tror man då, att jordbrukaren der uppe,
beröfvad sin skog, som är hans naturligaste förtjenst, under det jordbruket
är eu ^förtjenst, skall i längden kunna hålla ut? Jag skulle
således på dessa grunder, af rädsla för att det skulle gå på det viset
i synnerhet i de fattigare delarne af Norrland, der jorden är magrare,,
hysa fruktan för att antaga detta förslag, om icke den talare, som
framkallat mig, yttrat, att i alla händelser påginge ett sådant förhållande,
som nu är ifrågasatt att legalisera, att man redan nu säljer
delar af skogen och af jorden. Då den saken, antager jag, icke torde
hjelpas upp genom ett afslag å förslaget, och då jag dessutom-i detta
förslag ser en sak, som jag anser vara af allra största vigt, nemligen
att jordomsättningen blifver allt lättare och lättare, att jorden kommer
allt mera i händerna på flera personer, än den nu är, och då denna
lag, såvidt jag kan förstå, för det öfriga Sverige kommer att verka
ytterst gagneligt i socialt och ekonomiskt afseende, kan jag trots mina
betänkligheter i förutnämnda fallet icke annat än yrka bifall till förslaget,
och jag gör det särskildt i denna punkt, som är en hufvudpunkt,
dervid anslutande mig till utskottets förslag.

Herr statsrådet Annerstedt: En föregående talare har sagt, att
utskottets förslag skulle hafva eu fördel framför Kongl. Maj:ts deri,
att en jordegare, som fått en spekulant å någon del af sitt hemman,
kan sälja denna del, och sedermera kan köparen begära egostyckningsförfarandet,
hvaremot det kongl. förslaget skulle hafva allenast den
tillämpningen, att en egare, som vill utstycka “hela“ sitt hemman i
olika delar, skulle begära samma förfarande. Men det synes mig kunna
deremot exänras, att den naturliga gången i det af den ärade talaren
framställa fallet är, att den jordegare, som funnit en spekulant på en
viss ega, gör upp ett vilkorligt aftal med denne. Den förstnämnde
begär derpå att få egostyckningsförfarandet genomfördt, i fråga om
den ega, som den andre vill inköpa, och när inga hinder för egostyckning
möta, får han fastställelse, och sedermera blifver köpet fullbordad!

N o 24.

Torsdagen den 7 Maj.

och liqvid sker. Så går man till väga i stad, då frågan gäller en tomt,
som skall frånstyckas en större. Under vilkor att tomten blifver afstyckad,
afslutas köpet och liqviden derför erlägges, sedan styckningen
faststälts af vederbörande myndigheter. På samma sätt skulle det
kunna gå till på landet, så att äfven om den paragraf, som utskottet
tillagt, blir utesluten, vinnes i realiteten samma fördel med den nya
lagen. Skilnaden blir endast, att enligt Kongl. Maj:ts förslag egostyckningsförfarandet
först genomföres i fråga om den egolott, hvarå
spekulant finnes och köpeaftalet sedermera fullbordas. Skulle likväl
utskottets förslag icke vara förenadt med några olägenheter, kunde
man gerna acceptera det. Jag tror dock, att det, betraktadt från civilrättslig
synpunkt, skall medföra icke obetydliga olägenheter. Det förhåller
sig väl så, att högsta domstolen icke egentligen framstält några
direkta anmärkningar mot 3 § i utskottets förslag eller, rättare sagdt,
mot de bestämmelser i de äldre förslagen, som motsvara denna §.
Men högsta domstolen gjorde dock den generella anmärkning, att för
att icke olägenheter skulle uppkomma, borde det formella förfarandet
vid egostyckniDg i förevarande fall förses med sådana bestämmelser,
hvarigenom dessa olägenheter förebyggdes. Och åtminstone en af ledamöterna
påpekade, hvad af utskottet icke iakttagits, att man borde
tillåta egaren af en lägenhet, beträffande hvilken egostyckningsförfarandet
är ifrågasatt, att genom egoutbyte få sådana olägenheter afhjelpta,
som förhindrade fastställelse af egostyckningen. Detta är naturligtvis
en ganska vigtig omständighet, som talar för, att utskottets förslag,
sådant det formulerats, icke är utan sina olägenheter. Jag vill derjemte
påpeka, att i afseende å andra bestämmelser framhållits, att för egostyckning
af en viss redan förut såld ega passa icke alla de föregående
paragraferna i afseende å förfarandet såväl som de göra efter Kongl.
Maj:ts förslag. Det är derjemte att observera, att på det sätt, som
utskottet tänkt sig egostyckningsförfarandet, såsom efterföljande försäljningen,
kommer att i många fall upphäfvas en af de väsentligaste
fördelarna af laga skifte, den sammandragning af egor, som derigenom
med stor kostnad och mycket besvär blifvit för landet i dess helhet
åstadkommen. Såsom bekant får ej utan särskildt medgifvande mer
än tre skiften i rikets södra och mellersta delar tilldelas hvarje delegare
vid laga skifte. Om nu en person skulle vilja kringgå detta, kan han
först göra upp aftal på huru många egoparceller inom skifteslaget han
behagar, så blifver han egare af dem; sedan begär han egostyckningsförfarandet
och får detta visserligen afslaget, men egare lörblifver han
till de spridda egostyckena. På samma sätt, om han förvärfvar egor
af den beskaffenhet, att skiftesstadgans föreskrift om egofigurernas lämpliga
gränser och deras möjlighet att begagnas för jordbruksändamål
icke äro iakttagna, kan ej heller egostyckning medgifvas, men äfven i
detta fall förblifver han egare till dessa olämpliga egofigurer. Denna
3 § och det tillvägagående, hvartill denna paragraf gifver anledning,
åstadkommer, att vi i landet få en klass jordegare, som visserligen äro
fullständiga egare till sin jord, men sakna det skydd för sin eganderätt,
som beviljad lagfart medför, och den möjlighet att inteckna jorden,
de ega. Det kan väl icke vara lämpligt att utan trängande behof

Förslag till

lag om

hemmansklyf ning

m. m.

(Forts.)

N:0 24.

Förslag till

lag om

hemmansklyf ning

m. m.

(Forts )

Torsdagen den 7 Maj

tillskapa en sådan klass af jordegare; och det förefaller mig. som
dessa jordegare i längden icke skola finna sig synnerligen väl af ett
sådant tillstånd. Det vore väl bättre att ordna förhållandet så, att
den, som ville sluta aftal med en annan om försäljning af jord, först
finge egostyckning på den ega, som den andre vill köpa.

Af dessa skäl anhåller jag, att kammaren ville, med bifall till
Ivongl. Maj:ts proposition, afslå utskottets förslag till ändring deri.
Ehuru Andra Kammaren redan antagit 2 och 3 §§ efter utskottets
förslag, framställer jag min anhållan, och detta icke så mycket för
att få ändring i dessa 2 och 3 §§, utan i hopp, att, om kammaren
antager 2 och 3 §§ efter den af Kongl. Maj:t föreslagna lydelsen och
sedermera äfven den 20 § i den lydelse, som Kongl. Maj:ts förslag
innehåller, det sedermera skall kunna finnas en möjlighet att sammanjemka
Första och Andra Kammarens beslut. Beträffande nämnda 20
§, synes mig det verkligen vara så angeläget att åstadkomma en ändring
i utskottets förslag, att man för detta ändamål väl kan medgifva
att sammanjemkningsvis antaga 2 och 3 §§ i den af utskottet föreslagna
lydelsen.

På dessa hufvudskäl anhåller jag vördsamt, att kammaren ville
antaga 2 och 3 §§ i den form, Kongl. Maj:t föreslagit.

Herr Crusebjörn: Jag begärde ordet med anledning af de betänkligheter,
som uttrycktes af en föregående talare i afseende å förhållandena
i Norrland i händelse af bifall till detta förslag.

Då jag representerar denna bygd, får jag meddela, att opinionen
såväl bland sågverksegare som bland allmogen går i den rigtningen,
att den påfordrar en sådan egostyckning, som länge nog varit påtänkt.
Det vore nog bra, om hemmanens jordbruk kunde vara förenadt med
skogsbruk, såsom man tänkt sig saken vid den afvittring, som deruppe
skett. Men litet hvar vet, huru skogens värde har gifvit anledning
till, att de mägtiga sågverksbolagen mer och mer sökt på ett
eller annat sätt förvärfva densamma. Till eu början skedde det genom
köp af skog till vissa dimensioner och på vissa år; men, tyvärr, detta
var icke någon lycklig sak för hemmansegaren. Sedermera skedde det
dock på ett sätt, som blef ännu mera ödesdigert för honom, nemligen
så, att bolaget började köpa hemmanen i dess helhet i stället för att
blott inlåta sig på skogsarrende på vissa år. Dessa skogsköp hafva
utvecklat sig i en ganska betydlig grad särskilt i Vesterbotten och
fortgå år från år på ett sådant sätt, att det väckt uppmärksamhet
såväl i Vesterbottens läns landsting som äfven inom Riksdagen. Landstinget
har afiåtit en underdånig framställning rörande denna sak till
Konungen och likaså har Riksdagen gjort, såsom vi alla veta. År 1893
hade dessa hemmansköp gått så långt, att i en socken i Vesterbotten
hade hälften af skattetalet blifvit inköpt af bolagen; i en annan socken,
Åsele socken, hade icke mindre än en tredjedel af all skattejord blifvit
af bolagen inköpt; i öfriga socknar äro förhållandena ännu icke så
långt gångna som i dessa två, men likväl äro de på väg att blifva
sådana. Gör man nu ingen förändring i det bestående förhållandet i
den retning, att bolagen kunna lättare förvärfva eganderätt till skogen

N:0 24.

Torsdagen den 7 Maj.

med rrteslutande af sjelfva inegorna, är fara värdt, att inom några år
största delen af de hemman, som ega någon skog af värde, skall vara
i bolagens händer.

Uti det utskottsbetänkande inom landstinget, som låg till grund
för landstingets underdåniga framställning rörande dessa hemmansköp,
finner man följande uttalande, som jag skall taga mig friheten uppläsa,
Sedan utskottet framhållit de vådor, som äro förenade med att
den sjeifegande allmogen förvandlas till arrendatorer och att bolagen
låta sina arrendegårdar förfalla såväl i byggnadsväg som i afseende å
jordbrukets skötsel, kommer utskottet till följande uttalande: “att söka
hjelp mot detta onda bor vara landstinget angeläget, men att föreslå
hjelpmedlen torde kanske icke komma landstinget till. Utskottet har
emellertid tänkt sig, att ifrågavarande olägenheter skulle kunna i någon
mån förekommas, om sådan ändring i gällande lagar företoges, att
frånskiljandet af skogen från inegojorden blefve underlättad, så att
jordegaren kunde sälja sin skog, men behålla sin inegojord och således
fortfara att vara sjelfständig jordegare. Eu dylik åsigt lär äfven den
s. k. jordbrukslägenhetskomitén hafva uttalat.“

Vi finna således af dessa af landstinget godkända motiv, att landstinget
uttalat den meningen, att en sådan egostyckningsiag, som nu
föreligger, är af gagn för ordnandet af förhållandena i Vesterbotten.
Och länsstyrelsen derstädes har varmt tillstyrkt den föreliggande författningen
på grund af den kännedom, länsstyrelsen härom förhållandena
i detta afseende. Befolkningen ser äfven med mycken oro, huru
den ene hemmansegaren efter den andre förvandlas till arrendator; och
det är intet tvifvel om, att dessa arrendatorers ställning är mycket
dålig. Visserligen betala de inga höga arrenden, men då jordbruket
icke är en så lofvande näring i dessa trakter, hafva de icke det intresse,
som medföljer eganderätten, och jordbrukets utveckling blifver
sålunda icke stor; framför allt hafva hemmansinnehafvarne, sedan de
förlorat eganderätten, icke längre att lita sig till sina barns intresse
att stanna hemma och biträda vid jordbruket. Återigen, få de behålla
eganderätten till jorden, hafva de ett intresse, som fortfarande gör,
att de arbeta på jorden, och det kan hända, att de tider icke äro
långt aflägsna, då detta arbete blifver mera fruktbärande än det, som
af många hemmansegare, som hafva sin skog qval-, nu uedlägges på
jordbruket, enär dessa mest lita till att kunna sälja skog så länge de
hafva någon sådan. Det går icke. såsom man tänkt sig, då man anser
sig hafva ordnat så väl. Menniskorna äro icke sådana. De se icke
så långt in i framtiden. De låta sålunda sitt intresse stanna vid det,
som ligger dem närmast, hvarigenom de lättast kunna förvärfva sig
kontanta inkomster. Huru allvarsamt det än är, att skogen kan gå
från hemmanen, tror jag ändå, att det intresse, som derefter hos befolkningen
kan komma att verka för sjelfva jordbruksnäringen, då man
ser, att man endast har den att lita sig till, skall motväga förlusten
af skogen. Å andra sidan kan man icke förutsätta annat, än att
skogskulturen blifver bättre tillgodosedd, då skogen kommer i sågverksbolagens
ego. Nu hafva emellertid förhållandena, såsom jag nyss visat,
utvecklat sig så långt, att så stor del af hemmanen är uti sågverks -

Förslag till

lag om

hemmansklyf ning

m. m.

(Forts.)

N:o 24.

Förslag till

lag om

hemmansklyf ning

m. m.

(Forts.)

Torsdagen den 7 Maj.

bolagens ego, att mycket jordbruk inom länet derigenom blifver tilibakasatt
för sägverksbolagens intressen. Men man hoppas, att, sedan
denna egostyckningslag blifvit faststäld, flertalet af bolagen skall vara
redo att låta afstycka sjelfva gårdarna med inegor och nödig husbehofsskog
och att derigenom klassen af sjelfegande hemmansegare återigen
skall utvidgas. Och jag har hört så många uttalanden i den rigtningen
af sågverksegarne sjelfve, att jag icke betviflar, att så kommer att ega
rum till fromma för det hela.

Hvad nu angår frågan, huruvida utskottets eller Kongl. Maj:ts
förslag här är att föredraga, vill jag visst icke inlåta mig på ett uttalande
om hvilketdera är formelt rigtigast. Men så mycket tror jag
mig känna skaplynnet hos den jordegande befolkningen uppe i Norrland,
som består nästan uteslutande af allmoge, att, har man icke
alldeles klart för sig, att en försäljning kommer till stånd, eller kar
man icke aftalat redan på förhand med eu köpare om försäljning af
ett stycke odlingsmark etc., utan skall man först företaga sig denna
egostyckning och bestrida dermed förenade kostnader, så är jag säker
på, att egostyckning sällan skall komma till stånd. Ty allmogen är
så trög och så försigtig och så rädd för kontanta utgifter, att har han
icke full säkerhet för att köpet kommer till stånd, kommer i allmänhet
icke eu bonde att på förhand göra egostyckning för att sedermera
möjligen få sälja hvad han styckat utaf. Jag tror således för min
del, att, för att denna bestämmelse om egostyckning skall blifva fullt
fruktbärande, utskottets förslag är att föredraga.

Herr Forssell: Lagutskottet har i 3 § inryckt bestämmelse om
rätt till egostyckning äfven i det fall, att sådant hemman, som i 2 §
omförmäles, öfvergått genom köp till annan person, och har tydligen
förestält sig, att utskottet derigenom i detta i’ättsinstitut infört en
nyhet, som icke förekommer i det kongl. förslaget. Jag ber utskottet
om ursäkt, men för mig har det varit omöjligt att uppfatta denna
nyhet. Det är fullkomligt rigtigt, som utskottet har sagt, att den
metod för hemmansklyfning, hvilken i 3 § är beskrifven, är den, som
antagligen oftast kommer till användning. Men så vidt jag kan finna,
är uti det kongl. förslaget intet förbud eller hinder mot en egostyckning
just af den art, som i 3 § enligt utskottets förslag närmare
beskrifves. Det kongl. förslaget säger blott, att “under enskild eganderätt
varande hemman, som får klyfvas, må ock styckas i två eller flere
lotter sålunda, att viss till gränserna bestämd egovidd utlägges till
hvarje lott och hemmanets mantal derefter mellan lotterna fördelas“,
men äfven efter denna definition på egostyckning möter det intet
hinder för hemmanets egare att först uppgöra köpeaftal om eganderätten
till vissa lotter och att sedan låta verkställa den lagliga förrättning,
som är nödig för besittningsrättens ordnande. Den enda
verkliga skilnaden mellan det kongl. förslaget och utskottets synes
mig således ligga deri, att Kongl. Maj:ts förslag endast medgifver
hemmansegaren rätt att påkalla hemmansklyfning, under det att utskottet
har utsträckt denna rätt till egarne af de försålda egolotterna. För
min del kan jag icke finna, att någon olägenhet uppkommer af att

N:0 24.

Torsdagen den 7 Maj.

tilldela delegare i det genom köpeaftal styckade hemmanet rätt att
påkalla den lagliga styckningen, och derför saknar jag egentlig anledning
att motsätta mig utskottets utförligare beskrifning i 3 § på
-det förfarande, som äfven enligt det kongl. förslaget måste anses vara
tillåtet, åtminstone icke förbjudet. Det är mycket rigtigt, såsom eu
talare redan yttrat, att i alla de fall, då flere delegare uppträda vid
styckningsförfarandet, så invecklas visserligen icke styckningsförrättmingen,
men de eganderättsförhållanden som uppstå, i fall denna förrättning
går om intet. Styckningsförrättningen är enligt min åsigt
fullt lika enkel i det ena fallet som i det andra. Landtmätaren och
gode männen få icke svårare att afgöra, huruvida den föreslagna styckningen
öfverensstämmer med lag eller icke derför att hemmansegaren
beredt sig genom ett aftal med vissa köpare. Men om landtmätaren
och gode männen förklara, att den styckning, hvarom aftal är träffad,
är så olämplig, att den icke kan vinna laga fastställelse, då kunna
visserligen de civilrättsliga förhållanden, hvilka sedermera uppkomma,
blifva ganska invecklade. Dermed hafva vi dock, såvidt jag förstår,
intet att göra i 2 och 3 §§, hvaremot svårigheterna lära framträda i
lagen om ändrad lydelse af förordningen angående lagfart af fast egendom,
der utskottet har gått vida längre än Kongl. Maj:t, i ty att enligt
Kongl. Maj:ts förslag ingen föreskrift är gifven derom, att lagfart
skall vägras, då egostyckning blifvit vägrad, en bestämmelse, som der-emot
finnes intagen i utskottets förslag och som möjligen kan medföra
åtskilliga förvecklingar. För min del har jag intet emot att biträda
den 3 §:s lydelse, sådan den nu är affattad, lemnande derhän, huruvida
det kan hänföras till den parlamentariska taktiken att antaga
Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt för att vid eu blifvande sammanjemkning
släppa detsamma.

Herr Finger: I likhet med den föregående talaren vill äfven

jag förorda bifall till utskottets förslag, och jag tror icke heller, att
det ur synpunkten af den parlamentariska taktiken är skäl att, när
man har denna åsigt, afstå derifrån.

Hvad herr justitieministern invände derom, att, om utskottets förslag
antoges, det skulle kunna blifva så många skiften och oregelbundenheter
som helst, beroende på förut träffadt aftal, så tror jag,
att detta beror på ett missförstånd, alldenstund i 3 § säges, att egostyckning
må ske, derest hinder ej möter uti det rörande upplåtelsen
träffade aftal. Skulle aftalet innehålla, att det finge läggas i flera
skiften, så möter derför hinder i 8 §, och skulle aftalet innehålla, att
det finge läggas i oregelbundna figurer, så lägger äfven samma paragraf
hinder derför. Denna anmärkning mot utskottets förslag är, så
vidt jag förstår, ej grundad på förhållandena, och då jag icke heller
hört någon annan anmärkning, som bör föranleda till att efterskänka
de fördelar, som skulle vinnas genom antagande af utskottets förslag,
anhåller jag att till detsamma få yrka bifall.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på de nu förevarande paragraferna yrkats: l:o) att desamma

Förslag till
lag om
hemmansklyfning
m. m.

(Forts.)

N:o 24.

Förslag till

lag om

hemmansklyf ning

m. rn.

(Forts.)

Torsdagen den 7 Maj.

skulle godkännas, 2:o) af herr Widmarh, att paragraferna skulle godkännas,
dock att, hvad § 2 beträffade, till denna paragraf gjordes ett
så lydande tillägg: “I Stora Kopparbergs och Gefleborgs län må egostyckning
likväl få ega rum å hemman, som genom storskifte erhållit
sitt egoområde bestämdt", samt 3:o) att paragraferna skulle godkännasmed
den lydelse, som af Kong!. Maj:t föreslagits.

Härefter gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på godkännande af paragraferna med den aF
utskottet föreslagna lydelse vara med öfvervägande ja besvarad.

4-11 §§.

Godkändes.

12 §.

Herr statsrådet Annerstedt: Den af utskottet föreslagna än—
dring i den 12 §, som motsvarar 16 § i Kongl. Maj:ts förslag, synes
mig först, och främst i afseende på redaktionen gifva anledning till
den anmärkningen, att då i första stycket stadgas, att nyttjanderätt
till väg- och grustägt icke må undantagas från fördelningen mellan
de särskilda hemmansdelarne, och i andra stycket att jord eller lägenhet,
som vid skifte eller egostyckning afsatts såsom lör de särskilda
hemmanen gemensam, kan tilldelas en af lotterna, så strida dessa bestämmelser
mot hvarandra. Förhållandet är nemligen det, att ganska
ofta på landet nyttjanderätten till väg- eller grustägt för en hemmansdel
just består deri, att jord eller lägenhet vid skiftet afsatts för
gemensamt behof, till allmänna vägar inom skifteslaget eller till grustägt
för.. skifteslaget. Den lydelse, utskottet gifvit åt senare stycket
af 12 § är derför i behof af en omredigering, hvarigenom denna stridighet
de båda styckena emellan blifver afhjelpt, och af denna anledning
har äfven 12 g af Andra Kammaren till utskottet återremitterats.

Hvad sjelfva saken angår, hafva vid ärendets föregående behandling
inom högsta domstolen åtskilliga ledamöter ganska starkt framhållit
olägenheten af att skapa mantal inom samma skifteslag med olika
rättigheter. Sedan någon tid gått, måste ett sådant förhållande ovilkorligen
gifva anledning till missuppfattning och stridigheter delegarne
emellan, med deraf följande rättegångar, hvarför dessa ledamöter inom
högsta domstolen påyrkat, att såsom en allmän regel utan undantag
skulle i lagen intagas den grundsats, som innehålles i 16 § af Kongl.
Maj:ts förslag. På detta skäl vågar jag i främsta rummet yrka, att
paragrafen måtte antagas enligt den lydelse, den har uti 16 § af Kongl.
Maj:ts proposition, men derest detta yrkande icke skulle af kammaren
bifallas, antager jag, att någon af lagutskottets ledamöter yrkar paragrafens
återremitterande.

Herr Hasselrot: Endast ett par ord med anledning af den siste
talarens anmärkning.

Jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att första stycket af 12 §

N:o 24.

Torsdagen den 7 Maj.

icke afser afgäld från för alltid afsöndrad lägenhet, utan del i afgäld
från sådan lägenhet, och utskottet har formulerat paragrafen sådan,
som den är enligt anvisning af högsta domstolen vid förslagets granskning
der. Om en afsöndrad lägenhet i sin helhet hör till det hemman,
som styckas, finnes icke något hinder för att till en af lotterna lägga
hela afgälden, men om ett sådant hemman icke har hela afgälden,
utan blott en del, torde det ofta leda till oreda och trassel att till en
af lotterna lägga den qvotdel af afgälden, som hör till hemmanet.
Det är i sådant fall enklare att anse denna andel af afgälden såsom
en förmån, hvilken följer med hemmanet i dess helhet. Jag har velat
påpeka, att det här gäller blott en del af afgälden. År afgälden uteslutande
tillhörande det hemman, som styckas, kan den läggas till en
af lotterna.

Herr Dickson: Jag ber att få instämma i yrkandet om återremiss
och ber särskildt att få påpeka önskvärdheten deraf, att orden
“i afgäld från för alltid afsöndrad lägenhet" måtte från första momentet
nedflyttas till det andra. Afgäld från för alltid afsöndrad lägenhet
är i allmänhet ytterst obetydlig, och det skulle leda till olägenheter
å ömse håll, om den skulle delas på flera olika hemmansdelar.
Man kan i detta afseende tänka sig det förhållandet, att parterna
önska, att mantal skall åsättas densamma, och då blir det svårigheter,
om mantalet skall jemkas på flera hemmansdelar.

Jag yrkar återremiss.

Herr Hasselrot: På de skäl, som chefen för justitiedeparte mentet

anfört, ber jag att få instämma i hans senare yrkande, nemligen
om återremiss.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr vice
talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar,
att beträffande förevarande paragraf yrkats, dels att densamma
skulle godkännas med den af Kongl. Maj:t föreslagna lydelse,
dels ock att paragrafen skulle visas åter till utskottet.

Efter framstälda propositioner blef paragrafen visad åter till
utskottet.

13-17 §§.

Godkändes.

18 §.

Herr Helander: I afseende på denna § är det endast beträffande
de två sista raderna, hvilka hafva lika lydelse i Kongl. Maj:ts och
utskottets förslag, som jag vill yttra några ord, alldenstund jag rätt
mycket sysselsatt mig med frågor, som gälla mantalets fördelning.

Vid 1890 års riksdag väckte jag motion om exakta mantalsbråks
utbytande mot decimalbråk eller, kanske rättare uttryckt, deras ut -

Förslag till
lag om

hemmansklyfning
m. m.
(Forts.)

N:o 24.

Förslag till

lag om

.hemmansklyf ning

m. m.

(Forts.)

Torsdagen den 7 Maj.

bytande mot hela, högst 3-sifiriga tal, hvilka man antager hafva en
gemensam divisor i talet 1,000. Denna motion förklarades icke böra
föranleda till någon Riksdagens åtgärd på den grund, som jag vill
minnas, att man ansåg mantalet såsom fördelniugsgrund för allmänna
utskylder dåmera icke ega samma betydelse som förut. Jag skall icke
uppehålla mig vid den saken nu, eller huruvida mantalet i det hänseendet
numera har en annan betydelse; men det lär väl ändå litet
hvar inse, att om detta lagförslag vinner bifall, får mantalet icke blott
samma betydelse som förut, utan långt derutöfver, härledande sig deraf,
att mantal då komme att åsättas hvarje från hemman genom egostyckning
afskild del, hvarom alla de vederbörande, hvilka öfver lagförslaget
yttrat sig, haft allenast en mening, nemligen att det blir
nödvändigt att åsätta mantal på hur liten del som helst. Hvad den
saken beträffar, har emellertid endast den komité, som handlagt detta
ärende, fasett nödvändigheten utaf att vid egostyckning använda decimalbråk.
Komité^ antog dervid, att bråket borde innehålla 4 decimaler.
Jag föreslog i min nyssnämnda motion blott 3 decimaler, men jag
kunde då icke föreställa mig, att man skulle komma att utsträcka
mantalsfördelningen i så hög grad, som nu är föreslaget. Hade jag
kunnat föreställa mig detta, så hade nog äfven jag föreslagit 4 decimaler.
Innan jag går vidare för att visa, hvarthän det leder att i ifrågavarande
fall icke använda decimalbråk, skall jag först meddela några
siffror ur min åberopade motion för att ådagalägga, hur det lörhåfler
sig med mantalsbråken för en mängd hemman i vårt land.

I denna min motion meddelade jag den uppgift, att bland en
stor mängd mantal — sannolikt uppgående till många tusental, hvarå
jag anförde exempel från dera läu, upptagande åtskilliga sidor i motionen
— förekommo, bland andra, följande i Örgryte socken af Göteborgs
län:

Gärda, som hade
litet mantal som

67 delegare, bland hvilka en delegare hade så

18 2 1

Kallebäck Mellangärden, S. B. Svenssons mantal var j-ff-g-f
Krokslätt Kongegården om AVAVu mantal hade 24 delegare,1 bland
hvilka A. F. Eriksson: TVV^WA¥rWr mantal.

I Malmöhus län förekom:

Stora Svedala n:o 13 med följande mantalsbråk:

o. s. v.

3 26 48004652
T¥¥TTUWr77T7''

16013809

Jemtlands läns alla skattehemman under hvardera
utvisar ett mantalsbråk med 32 siffror i både

Flädie n:is 6 och 9:

Summan af
-af åren 1881 och 1SS3

täljare och nämnare. Om hela hemmantalet divideras i länets hela
areal, så utvisar i detta bråktal hvarje qvadrilliondel eu sådan ytterlig
noggranhet som ungefärligen 200-hundra-tusen-milliondelen af eu qvadratlinie,
antagligen så pass som tusen-milliondelen af det hål, som med
Ren finaste synålspets kan åstadkommas.

Återgående till frågan om vederbörandes yttranden öfver ifrågavarande
del af lagförslaget, och dervid i främsta rummet det, som afgifvits
af landtmäteristyrelsen, som lärer uppstält ett särskilt förslag,
har detta blifvit åberopadt af åtskilliga länsstyrelser, hvilka förklarat,
att de funnit landtmäteristyrelsen halva visat olämpligheten af att vid

N:o 24.

Torsdagen den 7 Maj.

■mantalsstyckning använda decimalbråksräkning. Jag är af eu alldeles
motsatt åsigt, och anser, att styrelsen icke i ringaste mån bevisat hvad liem^anMyf.
■som skulle visas. Styrelsen anför såsom skäl, bland annat, att be- n^ng m_ m
.uränsningen af det bråk, hvartill hemmanet skall delas, lättare kan (Forts.)
ske med vanligt bråk än med decimalbråk, och anför styrelsen såsom
exempel härå y-dels mantal. Detta bråk borde, såsom afslutadt, uttryckas
med 0,015625, hvarigenom man således skulle få ett tal med
7 siffror. Men gälde det blott att uträkna hvad som belöper på O-j
mantal efter ett visst belopp för helt sådant af exempelvis 64 kionor,
så lärer ingen vara så oförståndig att först till decimalbråk förvandla
nämnda exakta mantalsbråk, då det ju är vida lättare att finna resultatet
genom att dividera beloppet med 64. Använder man dock
undantagsvis decimalbråket, erforderligen reduceradt, så finner man,
att då i förra fallet på denna hemmansdel belöper 1 krona, beloppet
i det senare blir 99,84 öre, eu skilnad af A- öre, hvarå naturligtvis
intet afseende bör fästas. Men styrelsen synes icke halva tänkt sig,
att det kan förekomma andra än så ofantligt enkla bråk som y-del.
Hädanefter, om styckning skall ske på sätt som är föreslaget, lär det
blifva en slump, om man någon gång annat än helt undantagsvis får
ett så enkelt bråk som detta. Deremot förekomma bråk med 15 till
16 siffror i både täljare och nämnare, och man kan få ett tal, som
»ör exempelvis 9,487-delen af ett dylikt mantäisbråk, Att räkning
med sådana exakta bråk föranleder ett alldeles ofantligt arbete med
hela saken, torde väl för hvar och en vara tydligt. För att återkomma
till det exakta bråktal, som styrelsen exempelvis uppgifver,
nemligen ^ydei, så erfordras icke, att detta uttryckes med en nolla
såsom° helt0 tal och sex decimaler, d. v. s. 7 siffror, utan går det forståndigtvis
till så, att icke blott hela talet 0, utan äfven nästföljande
nolla jemte de båda sista siffrorna bortfalla, då således blott tre siffror,
eller talet 156, står qvar, en i sjelfva verket ganska enkel operation.
Märkvärdigt nog tillägger styrelsen, att de exakta bråktalen borde göras
liknämniga med fyra siffror i nämnaren. Hvilket oerhördt arbete, som
skulle vållas af en sådan räkneoperation, kan man dock tänka sig, om
tillämpning skulle ske med bråktal bestående af bortåt tjugu siffror i
täljare och nämnare, hvarefter ifrågakommande fördelningsbelopp skulle
multipliceras med täljaren och divideras med nämnaren, då åter, med
användande af decimalräkningen endast en enkel multiplikation erfordras.
I förra fallet kan man nödgas använda dagar för att erhålla
resultatet; i det senare endast en eller annan timme. Härom kan man
•få något begrepp af följande exempel:

Ibland en stor mängd hemmanslotter med mantalsbråk innehållande
ända till 20 siffror, eller derutöfver, i nämnare och täljare, kan tagas
såsom exempel en nyss nämnd hemmanslott uti Orgryte socken af Göteborgs
län, som har följande mantalsbråk, nemligen tVViVtVAvWt Om

man antager, att denna hemmanslott har en areal af 67 4
tunnland och att från denna skulle skiljas 6 kappland, så utgör, efter
arealen räknadt, frånskilda delen hemmanslotten ostyckad eller

^ 15 ‘jo/,,4 2cr4 7 53 mantal. För att få kännedom om hvad som af
liemmansiotten efter styckningen återstår, måste naturligtvis sedermera,

N:o 24.

Förslag till
lag om
hemmansklyfning
m. m.

(Forts.)

Torsdagen den 7 Maj.

från det förra störa bråket det senare afdragas samt vidare på enahanda
satt förfaras vid hvarje derefter följande egostycknin°''.

, . invänder man i stället decimalbråk eller, såsom här antages,
decimiller, så utgör hela hemmanslotten 723 och den frånskilda delen
2 dyhka samt återstoden af hemmanslotten 721 decimiller, hvarigenom
rakmngsbesväret alldeles ofantligt underlättas utan att resultatet i
nämnvärd mån förändras.

Jag nämnde här “decimiller“. Det beror derpå, att jag i min
motion, i enlighet med ett förslag, som förut var framlagdt, benämnt
den förekommande delar af helt mantal för miller eller tusendelar,
IN ar det, enligt komitens förslag, skulle vara fyra decimaler, har detta
vant anledningen till hvarför jag anväudt benämningen decimiller, eller
tiondedelen af en miller, motsvarande en tiotusendedel af helt mantal,
Man kan naturligtvis taga hvilken benämning som helst, men ett ytterligare
skal, hvarför jag vält denna term, är, att uti vårt nya metersystem
hafva vi både decimeter och deciliter för att icke nämna centiliter
och millimeter o. s. v.

, .^f11 ^ändelse, att delar af hemman styckas med användande

fuoimi fta'', ^,ncl®r ,flet att andra delar, tills vidare åtminstone,
behålla exakta bråk, intilldess att styckning äfven för dem efter hand
itrågakommer, lemnas följande exempel, som torde utvisa, att detta
sammanställande af olika bråkberäkningar icke medför någon svårignet,
hvarvid nuvarande bråktalen äro hemtade från ett hemman i Önnums
socken åt Skaraborgs län, samt de två sista bråken förvandlade till
decimiliertal. Vidare antages, att ett belopp för helt mantal skall utgå
med 1,000 kronor, således för ifrågavarande | mantal med 500 kronor.

Nuvarande bråktal.	Decimiliertal.
7 ■31 .............	........ (2059) ...
y i T olfTF.............	........ (892) ...
i	....... (98)
1 6"ö’ ..............	........ (167) ...
1	........ (79)
1	....... (99)
1 TT) ..............	....... (143) ...
w ..............	........ (260) ..
„2104061562897	....... 134 ...
1 6 6 906168220949	....... 1069 ...

Summa \ mantal ......... 5000

Beloppet 500 kronor, fördeladt,

.............. 205: 88.

.............. 89: 22.

.............. 9: 80.

.............. 16: 67.

............. 7: 94.

.............. 9: 90.

.............. 14: 29.

.............. 26: 00.

.............. 13:40.

.............. 106: 90,

.............. 500: —

Denna uppställning torde visa, att genom förfarandet lättnad,,
men icke svårighet, beredes. Efter uträkning med de två stora exakta
bräken hade beloppen blifvit 13: 41 och 106: 91 i stället för 13: 40 och
106: 90.

<pm hemmanets 8 öfriga delar (med exakta bråken) qvarstå ostyckade,
fordelas på dem, efter innehafvande mantal, skilnaden emellan hela
beloppet 500 kronor samt 13: 40 + 106: 90 = 120: 30, eller 379 kronor
70 öre.

Enligt min åsigt vore det förvillande, om orden "mantalen skota

N:0 24.

Torsdagen den 7 Maj.

jemkas till så beqväma tal ske kan“ skulle komma att qvarstå utan
något närmare förklarande tillägg, ty då det förut i denna 18 § heter,
att, om vid förut verkstad landtmäteriförrättning skett gradering, som
af sakegare godkännes, denna gradering skall lända till efterrättelse
vid mantalets fördelning, så är derigenom ock eu sådan grund redan
i dylika fall bestämd, som icke tillåter jemkning till beqväma tal och
som på samma gång väsentligen ökar antalet af mångsiffriga bråktal.

Det synes mig derför, som skulle det vara lämpligt, om till orden
“mantalen skola jemkas till så beqväma tal ske kali" lades: “tillvinnande
af hvilket ändamål helt mantal antages vara deladt i 10,000
delar, kallade decimiller, hvilka tecknas såsom hela, högst fyrsifiriga
tal. Under antagande, att styckning aldrig sker till mindre delar än
hela decimiller, skall hvad som understiger en sådan räknas för hel,
så att aldrig delar af decimiller förekomma.“ Härigenom skulle man
aldrig behöfva använda några bråktal, utan alltid hela tal. Hvarför jag
föreslår, att äfven del, som är mindre än en decimiller, skulle räknas
som hel, kommer deraf, att det redan är beslutadt, att styckning får
ske huru långt som helst. Upplysningsvis bör jag nämna, att, om styckning
sker till en decimiller, storleken af denna tiotusendel af helt
mantal, under antagande att mantalets hela areal utgör 1000 tunnland
— som bör kunna antagas såsom varande ett medeltal för riket —
blott utgör 3,2 kappland, efter arealen räknadt, d. v. s. ungefärligen
dubbla golfytan i denna sal, under hvilken areal man väl näppeligen
kan anse delen tillräcklig, för att, såsom det heter, bereda mindre
bemedlad förmånen af eget jordbruk.

På sätt redan blifvit nämndt, skulle likväl härigenom binder icke
möta för styckning till än mindre del, fast sådan borde såsom hel decimiller
beräknas, något som, med hänseende till den obetydliga arealen,
icke kan hafva nämnvärd betydelse.

Jag skulle under andra förhållanden ej ifrågasatt något tillägg,
men när nu åtskilliga andra §§ blifvit återremitterade, så skall jag
be, att äfven denna 18 § blir till utskottet återförvisad.

Herr Hammarskjöld: Den siste, ärade talaren har yrkat på, att
i denna § skulle införas bestämmelse om att mantalsfördelningen
skulle ske efter decimalsystemet. Jag inlåter mig icke på frågan,
huruvida en öfvergång till decimalsystemet i afseende på mantalet är
önskvärd eller icke. Det är alltför möjligt, att den det är. Men det
lär väl ej böra bli fråga om att i en författning sådan som denna
göra förändringen såsom partiel, innan allmän bestämmelse gifvits, att
mantalet hädanefter i Sverige skall beräknas efter decimalsystemet.
Att göra det i denna författning, vore enligt min mening att föra in
bestämmelsen på ett ställe, der den icke har sin plats. Jag hemställer
om bifall till paragrafen, sådan den är föreslagen.

Herr Helander: Med anledning af den föregående talarens yttrande,
vill jag fästa uppmärksamheten på hvad som redan blifvit antyda
eller att jag för sex år sedan försökt få en allmän bestämmelse
uti ifrågavarande hänseende till stånd, fast då utan framgång, samt

Förslag till

lag om

hemmansklyf ning

m. m.

(Forts.)

N:o 24.

Förslag till
lag om
hemmansklyfning
m. m.
(torts.)

Torsdagen den 7 Maj.

att det synes mig icke vara främmande för saken, att närmare bestämmelse
lemnas i en så väsentlig del af frågan som den af mig framhållna.
Jag vidhåller derför mitt yrkande om återremiss.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med derunder
förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande af den nu
föredragna paragrafen samt vidare på densammas återförvisning till
utskottet, och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,,
vara med öfvervägande ja besvarad.

19 §, 2 kapitlets öfverskrift och 20 §.

Godkändes.

21 §.

Herr Asker: Då lagutskottet i nu föreliggande § ifrågasatt borttagandet
af bestämmelsen derom, att afhandling rörande jordafsöndring
för alltid skall ingifvas till Kongl. Maj:ts befallningshafvande, men bibehållit
bestämmelsen i § 22 derom, att, när afsöndring ensam eller
tillsammans med hvad redan kan vara från hemmanet för alltid afsöndradt
utgör mer än af dess egoområde, det skulle ankomma på
Konungens befallningshafvande att sådant tillåta, kan jag för min del
icke finna detta fullt konseqvent, ty antingen bör frågan i dess helhet
underkastas Konungens befallningshafvandes bedömande eller ock synes
mig frågan i samma omfattning höra hänskjutas till domstols afgörande.
Jag är för öfrigt fullt öfvertygad om, att mera ordning och reda skulle
vinnas i jordafsöndringsförhållandena, derest Kongl. Maj:ts proposition
i denna del bifölles, än om utskottets förslag antoges. Och hvad särskildt
beträffar åsättande af namn och nummer på en afsöndrad lägenhet,
måste detta blifva lättare för den, som eger tillgång till jordeboken
än för den, som endast har lagfartsboken till ledning för frågans
bedömande.

Då härtill kommer, att jag befarar, att kostnaderna ingalunda,
på sätt utskottet förmenar, skulle blifva mindre, utan snarare större
genom att frågan behandlades af domstol, får jag vördsamt hemställa
om bifall till Kongl. Maj:ts proposition i denna punkt.

Herr statsrådet Annerstedt: Under det att de föregående ändringar
i den kongl. propositionen, som af utskottet föreslagits, alla varit
af den beskaffenhet, att, om också olika meningar om deras lämplighet
kunna förekomma, man dock, då kammaren beslutit den lydelse, utskottet
föreslagit afvikande från den kongl. propositionen, kan finna förslaget
ändock godt och acceptabelt, komma vi nu till en af utskottet föreslagen
ändring, om hvilken detta omdöme endast med största tvekan
kan afgifvas, om det ens är möjligt att derom afgifva något sådant
omdöme.

Här har utskottet ifrågasatt, att i stället för det af Kongl. Maj:t
föreslagna tillvägagåendet, att afsöndringens beskaffenhet skulle pröfvas

N:o 24

Torsdagen den 7 Maj.

af Kongl. Majrts befallningshafvande, innan lagfartsfråga af häradsrätten
beviljas å afsöndringen, Kongl. Maj:ts befallningshafvande skulle skiljas
från all befattning med ärendet utom i det undantagsfall, att det vore
fråga om att afsöndra mer än i af egoområdet. Nu kan man genast
anmärka, att det är en inkonseqvens att, då man borttagit Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes befattning med ärendet i öfrig!, hafva
bibehållit den i denna särskilda punkt. Är häradsrätt den tjenliga
myndigheten att pröfva afsöndringens befogenhet i samtliga de hänseenden,
som af utskottet antagits, borde den äfven i alla afseenden vara
det och således en motsvarande ändring vidtagas i den efterföljande
paragrafen.

Utskottet har gått så långt, att det till och med till domstolarne
öfverflyttat pröfningen af afsöndringar från de under stadgad åborätt
upplåtna hemman, en pröfning, hvarvid Konungens befallningshafvande
efter Kongl. Maj:ts förslag är bibehållen och som väl svårligen kan
ifrågakomma att från Konungens befallningshafvande öfverflytta på
domstolarne. Och skälet till den genomgripande förändring, som af
utskottet föreslagits, är icke annat än det, att utskottet anser, att kostnaderna
skulle minskas genom det af utskottet föreslagna tillvägagåendet.
Men det förhåller sig tvärtom. Det är ej svårt att ådagalägga, att
kostnaderna bli större genom det af utskottet föreslagna tillvägagåendet
än genom det kongl. förslaget, och detta så mycket mera, som det ej
möter det ringaste hinder för Riksdagen att besluta, att i jordafsöndringsmål
Konungens befallningshafvandes expeditioner skola befrias från
stämpel. Detta synes i teoretiskt afseende vara helt berättigad!, då
Konungens befallningshafvandes befattning med ärendet sker, icke för
den enskildes skull, utan för det allmännas räkning i ändamål att upprätthålla
ordning och reda i jordegandeförhållandena. Deremot kommer
helt visst lösen för domstolens protokoll och karta fortfarande att utgå
och svårligen torde särskildt för dylika lagfartsärenden kunna ifrågasättas
något undantag från expeditionstaxans föreskrifter angående
lösen. Tänker man på våra häradsrätters organisation, skall man lätt
inse, att det af utskottet förordade förfarandet i de flesta fall skall
medföra, att det blir ej blott en expedition, som den rättsökande får
lösa, utan det kan bli två eller flere. Ty det lär ofta förekomma, att
lagfartssökanden ej från början har med sig sina papper så fullständigt,
att ansökningen kan bifallas, utan att det erfordras företeende af någon
handling utöfver dem som af sökanden ingifvits. Och fattas det minsta,,
kan påföljden från häradsrättens sida ej bli annan än den, att ärendet
uppskjutes och sökanden förelägges att anskaffa felande handlingar till
ett annat rättegångstillfälle — och så genast ett nytt protokoll! Då
nu dertill kommer, att Konungens befallningshafvande i sitt närmaste
granskap och under sig har förste landtmätaren och länets landtmäterikontor,
torde lätt inses, huru mycket lättare pröfningen af afsöndringsväsendet
blir för Konungens befallningshafvande i de afseenden, pröfning
skall ifrågakomma, än för häradsrätten, som hos sig icke har
några andra handlingar från början att tillgå än sitt lagfartsprotokoll.
Det har derjemte redan påpekats, att bestämmandet af afsöndringens
namn och nummer är en åtgärd, som till följd af sjelfva sin natur

Förslag till

lag om

licmmansklyf-''

ning m. m.

(Forts.)

N o 24.

Förslag till
lag om
hemmansklyfning
m. in.
(Forts.)

Torsdagen den 7 Maj.

tillhör Konungens befallningshafvande, hvilken har befattning med
jordeboken, eu befattning, som icke tillkommer häradsrätten.

På alla dessa skäl vågar jag vördsamt hemställa, att kammaren
måtte med afslag å utskottets hemställan angående lydelsen af 21 §
antaga 20 § i Kong!. Maj:ts förslag.

Ilerr Piudebeck: I afseende på behandlingen vid domstol af lagfart
rörande jordafsöndringar har hittills inom olika delar åt landet
ett olika förfarande egt rum. Eu del domstolar hafva icke beviljat
lagfart på afsöndrad lägenhet med mindre än att dessförinnan afgäld
blifvit af Konungens befallningshafvande faststäld, under det andra
domstolar åter icke tagit hänsyn till den frågan, huruvida afgäld blifvit
förut pröfvad och faststäld, utan, oafsedt det förhållandet, beviljat
lagfart, då i öfrigt så kunnat ske. För min del har jag tillämpat båda
dessa grundsatser, nemligen så, att jag i enlighet med seden i den trakt,
der jag först tjenstgjorde som domare, icke beviljade lagfart med mindre
än att Konungens befallningshafvande faststäit afgäld, hvilket förfarande
jag äfven till eu början iakttog i den domsaga, som nu är mig anförtrodd.
Men sedan klagan förts öfver eu häradsrätts beslut i sådant
ärende och dervid af högsta domstolen förklarats, att den omständigheten,
att afgäld icke blifvit af Konungens befallningshafvande faststäld,
icke, såsom häradsrätten ansett, utgjorde hinder för köparens till afsöndringar
rätt att derå erhålla lagfart, har jag förfarit i enlighet med
denna af högsta domstolen uttalade åsigt. Kär jag fick kännedom om
detta högsta domstolens utslag och sedermera flere rättsökande inom
domsagan hänvisade derpå och meddelade mig, hurusom inom andra
domsagor lagfart beviljades utan föregående administrativ åtgärd, och
då jag vid närmare öfvervägande ansåg mig kunna gå till väga på detta
sätt, som ovilkorligen lände till lättnad för parterna, har jag under
de senare åren tillämpat detta senare förfaringssätt. Jag har sålunda
derigenom ock varit i tillfälle att bedöma, huruvida olägenheter deraf
verkligen uppkomma, och huruvida detta förfarande således är mindre
gagneligt för vinnande af nödig reda och ordning än det förra. Men
jag får bekänna, att jag icke har något enda fäll att åberopa, deri
jag funnit, att detta senare tillvägagående vållat olägenheter af betydelse.
Om jag både någon den ringaste tanke på, att genom bifall till utskottets
förslag mindre reda och mindre ordning vinnes, än om Kongl. Maj-.ts
förslag antages, skulle jag vara den siste att förorda utskottets förslag.
Men enligt min fulla öfvertygelse kommer det icke att blifva så och
allra minst sedan numera bestämmelsen om afgäld borttagits. Deremot
kommer tillvägagåendet sålunda att afsöndriugen behandlas först hos
Konungens befallningshafvande att medföra ganska afsevärda olägenheter
för de rättsökande. Det är ju alldeles gifvet, att dessa olägenheter
komma att kännas ännu mera på de många orter inom landet,
der domstolen hittills utan föregående pröfning hos Konungens befallningshafvande
har meddelat lagfart och således ett alldeles nytt tillvägagående
skulle tillämpas. Att dessa olägenheter uteslutande skulle
bestå i kostnaderna, är icke rigtigt, ty besväret och tidsutdrägten, då
två särskilda myndigheter skola anlitas, äro ock afsevärda. Allmogen

N:o 24.

Torsdagen dan 7 Maj.

till

drager sig visserligen ofta mest för kostnader^ och skilnaden deri vid Förslag
tillämpning af Kongl. Maj:ts eller utskottets förslag är icke så obetydlig, hemmaniUyf.
som föregående talare framhållit, ty det är icke endast och allenast ning m
orotokollskostnad hos Konungens befallningshafvande, utan ganska (torts.)
många andra kostnader, såsom ombuds användande, godtgörelse till
landtmätare i de fall, sådan af Konungens befallningshafvande anlitas
in. m. Om pröfningen af af handlingens rigtighet enligt förevarande
lag, såsom utskottet föreslår, varder Överflyttad till domstolarne, har
det icke varit utskottets mening, att deraf skulle föranledas en särskild
pröfning af domstolen beträffande afsöndringens giltighet enligt förevarande
lag och en beträffande lagfartsfrågan, utan det framhölls tydligt
i utskottet, att det var i lagfart sär endet, som pröfningen äfven i hvad
den afsåg afsöndringens giltighet skulle ske, och att således icke denna
fråga skulle först afgöras och domstolen deröfver särskilt yttra sig
samt sedermera i en särskild paragraf lagfartsfrågan behandlas. Genom
ett sådant tillvägagående medgifver jag, att kostnaderna blefve betydligt
ökade och då vore vinsten relativt mindre. Men så har icke utskottets
mening varit, utan att i lagfartsärendet båda frågorna skola pröfvas.

Kär domstolarne hittills kunnat så förfara utan att svårigheter
uppkommit, kan jag icke förstå, hvarför domstolarne icke skulle kunna
hädanefter utöfva en lika allsidig pröfning. Nu säger man, att Konungens
befallningshafvande har bättre kännedom om de förut befintliga
utsöndringarna än domstolarne. Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten
derpå, att i de län, der domstolarne, utan föregående pröfning
hos Konungens befallningshafvande, handlagt dessa ärenden, hafva afsöndringarna
icke kommit till Konungens befallningshafvandes kännedom.

Men i lagfartsböckerna hos hvarje domstol finnas de intagna, och lagfartsböcker
hafva, såsom herrarne känna, funnits i 20 års tid. I dessa
lagfartsböcker äro antecknade alla de afsöndring^-, å hvilka under
denna tid lagfart sökts, och bland dessa hafva många kommit till stånd
längre tillbaka än 20 år, fastän de först vid lagfarten blifvit synliga.

Således kan jag icke finna annat, än att domstolarne i allmänhet bättre
än Konungens befallningshafvande känna äldre afsöndiingais tillvaro
och för den skull äro i tillfälle att bedöma hvilket namn och nummei,
som kan och skall åsättas de lägenheter, som hädanefter varda afsöndrade
och för lagfart uppvista. Deremot kan det inträffa, om namnet
och numret bestämmes hos Konungens befallningshafvande, att vid
lagfarten domstolen vid granskning af lagfartsböckerna finnei numret
icke vara antagligt.

Man säger vidare, att detta är en åtgärd, som rätteligen icke bor
tillkomma domstol att behandla. I det fallet vill jag dock fästa uppmärksamheten
derpå, att våra underrätters ordförande ålagts mångahanda
arbete och åtgärder, som strängt taget icke borde tillkomma
en domare, och deribland särskild! hvad den senast antagna stämpelförordningen
fordrar. Anser man, att det för landtdomaren är möjligt
lösa denna, delvis verkligt svåra uppgift, så bör man icke tvifla på
törmågan hos landtdomstolarne att fortfarande, såsom hittills delvis
skett, kunna bedöma, huruvida vid jordafsöndringar iakttagits, hvad
lagen för dem stadgar. Det är ju alldeles gifvet, att för landtdom Försla

Kammarens Prot. 1S9G. N:o

N:c 24.

Förslag till
lag om
hemmansklyfning
m. m.

(Forts.)

Torsdagen den 7 Maj.

stolarnes ordförande kali det icke vara någon särskild önskan att få
behandla dessa ärenden i första hand, hvilket icke skulle tillföra dem
någon ökad lösen, utan för dem är vida behagligare att blifva derifrån
befriade, men när jag vet, dels på grund af hvad inom utskottet förekommit
och dels i öfrigt, att den allmänna önskan hos allmogen är
för det tillvägagående, som utskottet föreslagit, och då jag för min
del vågar påstå, att hinder eller omöjlighet derför icke linnes, hvaremot
det skulle för allmänheten medföra fördel och icke så ringa
fördel, så har jag ansett det vara en pligt att icke motsätta sig denna
allmänna önskan. Dessa skäl hafva för mig varit bestämmande, hvarför
jag nu ock anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr Hammarskjöld: Allt sedan den tid, då högsta domstolen
förklarade, att fastställelse å jordafsöndringar af Konungens befallningshafvande
icke var nödvändig för meddelande af lagfart å afsöndringarna,
har naturligtvis i det öfvervägande antalet fall den person, som förvar
fvat sig en ny jordafsöndring, vändt sig direkt till domstolen och
fått lagfart, och han har icke brytt sig om att underkasta aftalet den
granskning af dess laglighet, som enligt lag skulle ske genom Konungens
befallningshafvande. Och, såsom den siste talaren sagt, detta
har varit ofantligt beqvämt för allmänheten; det har icke mött någon
svårighet för domstolen heller. Nej, naturligtvis, ty så vidt jag kan
läsa lagen, har domstolen icke, enligt nuvarande lag, att pröfva, huruvida
jordafsöndringen är laglig i enlighet med jordafsöndringsförfattningen,
utan endast om här föreligger en fastighetsupplåtelse enligt
vilkoren i jordabalken, d. v. s. ett skriftligt aftal, försedt med två vittnen,
och om säljarens åtkomst är behörigen styrkt. Har allt detta
varit utredt, har domaren gifvit lagfart, och någon skyldighet, jag
skulle nästan vilja säga någon rättighet att gå derutöfver har han
icke haft.

Nu har utskottet, som väl insett, att nuvarande praxis ledt derhän,
att den inskränkande bestämmelsen i jordafsöndringsförfattningen
i de flesta fall stannat vid en tom bokstaf, satt in eu ny bestämmelse
i lagfartslagen, enligt hvilken “lagfart å upplåtelse, hvarigenom jord
eller annat från hemman eller lägenhet afsöndrats, må ej beviljas, der
upplåtelsen ej är med lag öfverensstämmande". Hädanefter blir det
således en skyldighet för domaren att se efter, icke blott att här finnes
ett formelt rigtigt köpebref och en laglig åtkomst för säljaren, utan
äfven att bestämmelserna i jordafsöndringsförfattningen äro fullgjorda..
Jag betviflar icke ett ögonblick, att häradshöfdingarne komma att med
all möjlig samvetsgrannhet iakttaga dessa bestämmelser och att således
kontrollen hädanefter kommer att blifva effektiv. Att den hittills icke
varit det, har berott på, såsom jag nyss nämnde, att häradshöfdingarne
icke haft pligt, ej ens någon rätt att inlåta sig i pröfning af
denna sak? Nå, hvad är det för bestämmelser? Yi hafva strax en,,
som det egentligen gäller. Man får icke utan Konungens befallningshafvandes
medgifvande afsöndra mer än en femtedel af hemmanets
areal, eller så, att den nya afsöndringen plus de redan befintliga afsöndringarne
tillsammans utgöra en femtedel deraf. Alltså få härads -

N:o 24.

Torsdagen den 7 Maj.

höfdingarne hädanefter fordra icke blott en fullt laglig upplåtelsehandling
jemte bevis om säljarens åtkomst, utan äfven bevis, a a ]iemmanMyfsöndringen
plus de förut befintliga afsöndringarne icke utgöra mer ^ ning m.
en femtedel af det hemman, från hvilket afsöndringarne skett, itet (Forts.)
blir något mer än förut. En utredning måste förebringas om arealen,
arealen för hemmanet, arealen på den nya afsöndringen, arealen p
de gamla afsöndringarne. Hvilka medel har nu häradsrätten att åstadkomma
denna utredning? Har parten icke gjort den — och vi törel0
väl få förutsätta, att det vanliga, när lagfart begäres, kommer att blifva,
att papperen i den delen icke äro fullständiga — har haradshofdingen
icke annan utväg än uppskof, och så får parten komma igen, och det
finnes alla möjliga chancer, att han får komma igen ganska många
gånger, innan han kan åstadkomma denna utredning. Hvilken utväg
har åter Konungens befallningshafvande? Såsom från statsrådsbanken
nämnts, har Konungens befallningshafvande tillgång till landtmaterikontoret,
dess kartor och handlingar. Vidare har han små underlydande,
kronofogdar, länsmän och fjerdingsman, hvilka kunna lemna
upplysningar. Således förefinnas långt större utsigter, att saken pa
sådant sätt blir lättare och relativt billigare ordnad än genom ett
system af kontinuerliga uppskofsbeslut. Jag tror att de, som hafva
erfarenhet af dylika, icke älska dem, icke finna dem hvarken angenama

eller billiga. „ . . , „ „ ..

Af dessa skäl anser jag, att regeringens förslag just från allmänhetens
synpunkt har ett alldeles afgjordt företräde framför det åt utskottet
framlagda; och anhåller jag derför att få yrka bifall till regeringens
förslag.

Ilerr Bergius: Jag har begärt ordet egentligen för att få till
protokollet antecknadt, att jag i allo instämmer i det yttrande, som
afgifvits af herr Rudebeck. Men jag ber derjemte få saga, att jag
alltid från det jag först började att utöfva doraareembetet hyst clen
åsigt, att den omständigheten, att en afhandling om jordafsondrmg
icke blifvit af Konungens befallningshafvande faststäld, icke utgor hin er
för domstolen att meddela lagfart å afsöndringen, såvidt nemligen afliandlingen
är af den beskaffenhet, som i gällande lag foreskrifyes. bä
har jag också alltid, sedan jag blef ordinarie domare, tillämpa!; lagen.
— Då det i lagen stadgas att en dylik afhandling skall innehålla noggrann
beskrifning på den afsöndrade jordens storlek, läge och gränser,
kan jag för min del, i motsats till föregående talare, icke finna annat,
än att det är domstolens skyldighet att vid lagfartsansokmng ti se,
att denna föreskrift är iakttagen. Så har jag tillämpat berörda stadgande,
och alla underdomare, jag känner, hafva tillämpat det på samma
sätt. Af de hundratals afsöndringar, hvarå lagfart sökas och beviljas
vid den häradsrätt, der jag är domare, är det ytterligt få tall, der
icke beskrifningen är sådan, att den är tillfredsställande. Hander det
någon gång, hvilket är mycket sällan — blir det visst icke, såsom
föregående talare ifrågasatte, uppskof, utan ansökningen förklaras hyllande.
— På grund af hvad jag anfört, ber jag att få hemställa om
bifall till utskottets förslag.

N o 24.

Förslag till
lag om
hemmansklyfning
m. m.
(Forts.)

Torsdagen den 7 Maj.

Herr Iiudebeck: Hot är endast med anledning åt'' ett yttrande
åt en föregående talare, att han icke sjelf vore älskare och icke trodde
att andra i allmänhet vore älskare af uppskofsbeslut på uppskofsbeslut
som jag^ ber att få taga till ordet, — Den, som känner till förhållandena
på landet nu, sedan häradsrätternas sammanträden blifvit så
talrika mot hvad de förut varit, och vet, huru förhållandet i allmänhet
brukar vara mellan domare och parter, vet väl, att förbindelsén dem
emellan numera är ganska liflig, och att i ansökningsärende parten,
innan det skall förekomma vid domstolen, förfrågar sig hos domaren
och att pa den vägen undvikes uppskofsbeslut. Och hvad beträffar’
såsom samme talare yttrade sig, uppskofven på uppskof på uppskof i
lagfartsbesluten, vill jag säga, att siffran på uppskjutna lagfartsärenden
numera ar ofantligt ringa. Jag vill framhålla detta, blott emedan
anmarkta yttrandet kan anses innebära en antydan, att en domare då
han foiordar detta förslag, dermed skulle hafva afseende på egen vinning.
Då man anser ett anspråk, sådant som det allmänheten härutinnan
hyser, hvarom jemväl Andra Kammarens beslut vittnar, vara berättigadt
— ar man enligt min tanke icke skyldig att undertrycka denna
sm öfvertygelse åt fruktan för misstydning. Det är derför jag yrkat
och fortfarande yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr M i dmark: Jag vill i afseende på denna fråga nämna, att
det vore en ganska enkel och klar sak att hos Konungens befallningshatvande
bibehålla denna granskiiingsrätt, och att det möjligtvis skulle
gä tattare för jordegaren eller rättsökanden, om det gamla sättet bibeholles.
Men nu ar verkligen förhållandet, att, till följd af att någon
obligatorisk skyldighet att begära fastställelse af afgäld icke förefunnits
Konungens befallningshafvande för närvarande sväfvar i fullkomlig
okunnighet, om hvilka afsöndringar redan förut finnas, om eller när
maximum, eu femtedel, är uppnådd. Och begär han att få upplysningar
från förste landtmätaren eller landtmäterikontoret, får han
endast veta, hvad hela hemmanet innehåller af egor, emedan ej heller
i landtmäterikontoret finnas några handlingar, som visa, hvilka afsöndringar
förekommit, Jag tror derför, att hela pröfningen i detta fall
skulle gå mycket enklare vid häradsrätten. Ty sökanden kan naturligtvis
medtaga bykarta och bibeskrifniiig, domstolen till upplysning i
saken, och våra nämndemän äro sannerligen verkliga lexika i afseende
ä hvad som rorer dessa förhållanden inom deras kommuner, så att
domaien har tillgång att få veta, om några afsöndringar förut äro
gjorda; och nan har bestämdt lättare att få upplysningar än Konungens
befallningshafvande. Jag får derför yrka bifall till utskottets
förslag, ehuru jag dock skulle anse, att hela denna pröfning i fråga
om eu femtedel äfven kunde fråntagas Konungens befallningshafvande
. “^delande af den tillåtelse, som särskild! omnämnes i 22 S, samt
till häradsrätten förflyttas.

^frr ^}an<^er: dag är visserligen icke så särdeles angelägen om,
att det myckna arbete, som enligt utskottets förslag skulle tillkomma
domarena, lägges på dem, men jag kan dock icke finna annat, än att

N o 24.

Torsdagen den 7 Maj.

det ovilkorligen för parterna skall blifva mycket billigare och mycket **

lämpligare, att häradsrätten vidtager de åtgärder, som i detta afseende hemJansl:lyf.
erfordras. Jag vill dock icke nu yttra mig i sjelf v a saken, da den ning m. m.
blifvit temligen fullständigt debatterad, och de skäl, som för utskottets (Forts.)
förslag angifvits, äro förut ganska fullständigt framhållna. Jag ber
blott få påpeka, att om nu detta förslag skulle af Första Kammaren
förkastas och Kongl. Maj:ts förslag antagas, sedan Andra Kammaren
redan antagit utskottets förslag, så kan någon sammanjemkning icke
gerna åstadkommas mellan de båda kamrarnes beslut. Då skulle sålunda
hela förslaget förfalla, och äfven ur den synpunkten anser jag,
att man icke bör förkasta utskottets förslag, till hvilket jag alltså
yrkar bifall.

Herr Hasselrot: Jag har reserverat mig, såsom kammaren
finner, mot utskottets förslag i denna del, och skall be att till hvad
som här förut är anfördt få lägga några få ord. Jag har i den domsaga,
jag har äran förestå, aldrig böjt mig för det kongl. prejudikatet,
att lagfart kunde beviljas å afsöndrad jord, innan afsöndringen faststälts,
utan städse, såsom förut varit vanligt, för lagfart fordrat eu
handling, utvisande, att fastställelse å afsöndringen meddelats, hvilket
gör, att förhållandena der i afseende å afsöndring äro rediga och
ordentliga. . Men jag känner andra domsagor, der förhållandena härutinnan
icke äro sådana. Det finnes en och annan domare, hvilken,
såsom herr Rudebeck, anser sig skyldig att granska handlingens form
och innehåll och se till, att de öfverensstämma med lagen, men jag
vågar påstå, att detta utgör undantag. I regel går så till, att
domaren ser till endast, att handlingen är affattad i enlighet med de
i lag bestämda förmer för köp af fastighet, och det har den effekt,
att efter kortare eller längre tid uppstå rättegångar mellan egaren
af afsöndringen och egaren af hemmanet. — Då jag anser synnerligen
vigtigt, att reda och ordning i dessa förhållanden komma att införas,
vigtigare, än att saken ordnas så att det blir billigt, har jag vant af
den uppfattning, att dessa afsöndringars beskaffenhet skola prötvas,
innan lagfart beviljas.

Nu säger man, att detta vilkor fyller jemväl utskottet genom tilllägget,
att häradsrätten skall ingå i sådan pröfning. Jo. val, men jag
vågar påstå, att det blir svårare för häradsrätten än för Konungens
befallningshafvande att verkställa en sådan pröfning, utom det att
denna är en åtgärd, som egentligen icke bör tillkomma domaren, utan
administrativ myndighet. Såvidt jag förstår, kan häradsrätten icke
bedöma afsöndringens enlighet med lag på andra handlingar än de,
som skola företes hos Konungens befallningshafvande, och om man nu
förutsätter, att, såsom redan nämnts af justitieministern, utslag derutinnan
skall lemnas utan afgift, blifver skilnaden endast den, att man
får anlita cn kommissionär för att inlemna handlingarna till Konungens
befallningshafvande, då man deremot kan personligen vånda sig
till häradsrätten. Olikheten blifver för öfrig!, den, att, om jag vid
häradsrätten icke har fullständiga handlingar, ärendet, om det ock
måhända icke uppskjutes, förklaras hyllande — hvilket är ett annat

N:o 24.

Torsdagen den 7 Maj.

FÖiZlaomm DaT, samraa. sak T ?ch effekten bäfver, att sökanden får lösa två
hemmansklyf- §r?i ■’ e^’ n^r ansökningen göres, och ett, när den beviljas. Och
ning m. m. detta kan upprepas många gånger.

(Forts.) Jag är fullt öfvertygad derom, att det, praktiskt sedt, är enklare

och redigare, att Konungens befallningshafvande hädanefter, såsom hittills,
får denna pröfningsrätt, och jag tviflar icke på möjligheten af
sammanjemkning i denna del, i synnerhet om det kan tillförsäkras dem
som tanka hufvudsakligen på billigheten, att få Konungens befallningshafvandes
utslag gratis. Jag tillåter mig yrka bifall till Kong!. Mai:ts
förslag. J

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen,
jemlikt derunder förekomna yrkanden, propositioner först på
godkännande af den nu föredragna paragrafen samt vidare derpå att
kammaren skulle antaga motsvarande paragraf af Kongl. Maj:ts förslag
i ämnet; och förklarade herr talmannen sig finna den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 21 § i lagutskottets förslag till lag om
hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkänner kammaren motsvarande § af Kongl. Mai ts
förslag i ämnet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—47;

Nej—58.

22—28 §§, 3 kapitlets öfverskrift, samt 4 kapitlet, slutmeninaen
och rubrucen.

Godkändes.

Utskottets i punkten 2 intagna lagförslag.
Godkändes.

Utskottets i punkten 3 afgifna lagförslag.
1 stycket.

N:o 24.

Torsdagen den 7 Maj.

Herr statsrådet Annerstedt: Med anledning af kammarens
beslut vid 21 8 torde ett följande stycke i denna paragraf behöfva
omredigeras, och då vid sådant förhållande det torde vara lämpligast,
att lagutskottet har fria händer i afseende på hela paragrafen får
jag vördsamt yrka, att första stycket af denna paragraf måtte återremitteras.

Förslag till
lag om
hemmansklyfning
m. m.
(Forts.)

Efter härmed slutad öfverläggning visades nu föredragna stycket
Åter till utskottet.

Öfriga delar af förevarande lagförslag.

Visades åter till utskottet på särskilda, af herr statsrådet Annerstedt
<lerom framstälda yrkanden.

Bet i punkten 4 intagna lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i afseende å de i afdelningen a) förekommande
lagförslag.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredragningen
af de särskilda lagförslagen.

Afdelningen b).

Herr Hasselrot: Jag tillåter mig yrka återremiss jemväl af
•denna utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, visades förevarande
afdelning åter till utskottet.

Vid förnyad föredragning af konstitutionsutskottets nedannämnda,
den 5 och 6 i denna månad bordlagda utlåtande och mernorial:

n:o 14, i anledning af väckt motion om andrad lydelse åt w

reger^.g . a’njedning af kamrarnes skiljaktiga beslut vid behandling
af första punkten i utskottets utlåtande n:o 7 :angående Kongl. Ma.p ts
proposition med förslag till ändrad lydelse af 2 § 4:o och 3 § 10.O
tryckfrihetsförordningen äfvensom väckt motion om ändring af 3 § lO.o

tiyckfrihetsforo^nmgen^ad utgkottet ; des3a betänkanden hemstält.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 5 och G innevarade
månad bordlagda utlåtande n:o 71, i anledning af vackt motion

N:o 24.

Angående
ändring i
remontering«■
väsendet m. m

Torsdagen den 7 Maj.

om skrifvelse till Kong], Maj:t, angående afskaffande af mantalspenningarna;
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

hörediogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 5 och 6 i denna månad bordlagda memorial n:o 72,
med anledning af kamrarnes olika beslut i afseende å två punkter i
utskottets utlåtande i anledning af Riksdagens år 1895 församlade
revisor ers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under

or 180/1 °

Punkten 1.

Herr Bohnstedt: Jag har reserverat mig mot detta sammanjemkmngsförslag
derför, att jag anser, att kamrarnes olika beslut äro
sa skiljaktiga, att någon sammanjemkning knappast kan vara möjli",
så vida icke kammaren vill helt och hållet frångå det beslut, som
kammaren fattat för circa 14 dagar sedan. Kammaren beslöt då
att i skrifvelse till Kong!. Maj:t anhålla “att Kongl. Maj:t täcktes taga
i betraktande, huruvida icke dels en sådan förändring i remonteringsväsendet
måtte vidtagas, att detsammas ombesörjande öfverlemnades
åt eu af tre personer sammansatt kommission, samt dels förändring,
måtte åvägabringas såväl i afseende å anordningarna och förvaltningen
vid Ottenby remontdepot som beträffande inseendet öfver densamma,
dervid Kongl. Maj it tillika täcktes taga i öfvervägande, huruvida antalet
vid Ottenby uppstälda remonter kunde inskränkas14.

Detta var Första Kammarens beslut. Andra Kammarens beslut
var sådant, att “Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kong], Maj:t täcktes taga i betraktande, huruvida icke dels
en sådan förändring i remonteringsväsendet måtte vidtagas, att hästlnköpen
öfverlemnades åt en remonteringsnämnd, bestående af en militär,
såsom ordförande, en veterinär och en af landsting eller hushållningssällskaps
förvaltningsutskott vald ledamot, och dels att remontdepoten
a Ottenby indroges11. Nu har utskottet sammanjemka!; dessa båda
beslut i det utlåtande, som här föreligger, och der hemställer utskottet,
att kamrarne måtte “anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
dels huruvida en sådan förändring i remonteringsväsendet
må vidtagas, att detsammas ombesörjande öfverlemnas åt en remontermgsnämnd
bestående af tre personer, deraf en militär såsom ordforande,
en veterinär och en särskilt för bevakande jemväl af hästuppfodarnes
intresse utsedd person, och dels huruvida remontdepoten
ä Ottenby må kunna indragas".

Hvad då den första delen af frågan beträffar, d. v. s. om remontermgskommissionen,
så har kammaren ju redan beslutit, att den skall
bestå af tre personer. Här vill utskottet hemställa, att kammaren
äfven skall specificera, huru dessa tre personer skola vara qvalificerade.
et äi således att rent af binda Kongl. Maj:t vid hvilka personer

Torsdagen den 7 Maj.

N:o 24.

Angående
ändring i

skola utnämnas. För min del kan jag ingalunda vara med om ett
sådant beslut derför, att jag för det första har den åsigten, att en remonterings,
veterinär är alldeles öfvertiodig i kommissionen., Eu sådan maste v^en(iet m.m~
naturligen vara närvarande för att vara besigtningsman, om chefen (Forts.)
vill anlita eu sådan; men att han skall sitta i remonteringskommissionen,
anser jag vara alldeles olämpligt, ty våra veterinärer äro icke
tillräckligt hästkännare för att i kommissionen afgifva det utlåtande,
som behöfves. Och för det andra kan jag icke vara med era ett
sådant förslag derför, att det innehåller, att i kommissionen skulle
insättas en person, som särskildt skulle bevaka hästupp födar nes intressen.
Jag vill fråga, hvad får denne herre för pligt i kommissionen ?
Kommissionen är tillsatt för att bevaka kronans intresse, har vill man
tillsätta en person att bevaka hästuppfödarnes intressen. Huru skall
han då förfara, när det gäller kronan? Jag kali åtminstone icke vara
med om ett så opraktiskt förslag, hör min del anser jag kommissionen
endast böra bestå af två personer, af Kongl. Maj:t tillsatta,
med rätt för chefen att, när han så anser nödigt, tillkalla en veterinär

som besigtningsman. . . ,

Hvad nu den andra frågan beträffar, nemligen Ottenby, sä har
ju Första Kammaren beslutit att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att sådana förändringar må vidtagas med afseende pa förvaltningen
och med afseende på öfverinseendet öfver Ottenby remontdepot, som
Kongl. Maj:t kan anse nödvändiga till följd af hvad som der passerat.

Andra Kammaren har deremot yrkat, att depoten måtte helt och
hållet indragas. Ku säger utskottet här i sitt förslag, att det önskar
en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, att denna måtte taga i
öfvervägande, huruvida remontdepoten må kunna indragas. På den
frågan anser jag, att Kongl. Maj:t icke kan svara annat än nej, ty
på samma gång man rör vid denna fråga, har man också till en del
kastat öfver bord hela depotsystemet. Arméförvaltningen har nemligen
uppgjort ett kontrakt med arrendator^ af Ottenby, hvithet kontrakt
gäller till 1903, och har i det kontraktets inom. 3 bestämt, att så
länge några hästar skola uppsättas på depot, så är arrendator!! vid
Ottenby berättigad att få 200 remonter der uppstälda.^ Skal. nu
denna sak ändras, så kan detta endast ske, om Kongl. Maj:t beslutar,
att inga unghästar vidare skola uppställas å depot. Jag vill icke taga
arméförvaltningen i försvar för det kontrakt, den har uppgjort med
arrendator^ ty det kontraktet är verkligen opraktiskt. Exempel derpå
är ej svårt att anföra. För min del anser jag, att det hade varit
bra inycket klokare, att arméförvaltningen hade arrenderat Ottenby
på en gång af domänstyrelsen. Dä hade mycken besparing blifvit
gjord på underhållet af depoten. Jag vill icke heller taga depotchefen
i något försvar, derför att jag anser, att han icke har rätt uppfattat
den magt, han haft, men jag tror också, att man har påbördat honom
mycket mer, än han egentligen har förtjenat. Hade den, som har
öfverinseendet öfver depoten, nemligen kavalleriinspektören, brukat
sin magt och myndighet, då hade aldrig det passerat, som nu verkligen
inträffat. Arrendatorn vill jag icke tala om, hans uppfattning åt
åtagna förbindelser kan ej annat än i hög grad ogillas. Hvad jag

N:o 24.

Torsdagen den 7 Maj.

Angående deremot vill försvara, det är sjelfva Ottenby, ty jag anser, att Ottenby
remontering!- en mycket lämplig plats för att uppfostra, härda och stålsätta ung■väsendet
m. m. hästar, blott de der få tillräcklig föda, och sådan behöfver ej saknas.

(Forts.) Hvad jag äfven vill försvara, är sjelfva depotsystemet, tv så länge
armén icke kan köpa 4-åringar, utan måste köpa 3-åriugar, så måste
en depot finnas, och derför måste väl äfven Ottenby bibehållas, till
dess det omnämnda kontraktet utgår. Då jag således icke kan vara
med om det förslag, som här är framstäldt i afseende å kommissionens
sammansättning, och jag för öfrigt anser, att det är nödvändigt, att
förändringar vidtagas med afseende å förvaltningen vid Ottenby och
öfverinseendet deröfver, samt jag anser detta icke blott vara nödvändigt,
utan äfven mycket väl kunna ske, så ber jag att få yrka
afslag å utskottets förslag.

Herr Torner hjelm: Den föregående talaren har yrkat afslag å
den nu föreslagna sammanjemkningen på åtskilliga skäl, dels derför att
han anser, att Första Kammaren skulle frångå sitt föregående beslut, och
att det tillägg, som gjorts angående kommissionens sammansättning, skulle
binda händerna på Kongl. Maj:t, dels ock derför, att han anser Ottenby

ganska lämpligt och icke böra indragas. Jag ber att få fästa upp märksamheten

på, att ett förslag till sammanjemkning naturligen icke
kan tillfredsställa alla parter, utan måste vara ett kompromissförslag,
sammansatt af de båda kamrarnes olika åsigter. Jag ber också få

protestera mot det påståendet, att Första Kammaren skulle genom

antagande af förslagets första del helt och hållet frångå sitt föregående
beslut, ty om man vill granska det förslag, hvilket utskottet
först framlade, och som blef Första Kammarens beslut, så innehöll
dess kläm visserligen endast, att kommissionen skulle vara sammansatt
af tre personer, men det var af det skälet, att utskottet, då det uppsatte
sitt förslag till skrifvelse, ansåg sig böra, såsom vanligt är med
skrivelser till Kongl. Maj:t, i motiveringen mera detaljerad! uttrycka
sina åsigter och deremot göra klämmen mera kortfattad. Derför bör
man läsa motiveringen i utskottets förslag för att få veta, hvad som
var meningen med denna skrifvelse, och hvad som blef Första Kammarens
beslut, hvilket fattades utan diskussion. Den reservation, som
blef Andra Kammarens beslut, hade deremot inlagt något mera i
klämmen. Kär nu en sammanjemkning skall göras, så kommer ingen
motivering att åtfölja skrifvelsen, utan den kommer att bestå i en enkel
kläm, och då är det naturligt, att man vid uppsättandet af sammanjemkningsförslaget
måste inlägga flera detaljer i klämmen. Det
förslag, som finnes infördt i klämmen angående kommissionens sammansättning,
är alldeles öfverensstämmande med den motivering i fråga
om kommissionens sammansättning, som Första Kammaren antagit.
Utskottet säger nemligen, att kommissionen bör bestå af tre personer,
och att deri bör beredas plats för en veterinär, och sedan säger utskottet:
“Den person, som jemte ordföranden och veterinären skulle
komma att utses till ledamot i kommissionen, synes utskottet böra tillsättas
såväl med hänsyn till bevakande af kronans bästa vid remonteringen
som äfven på det att inom kommission särskild uppmärksam -

N:0 24.

Torsdagen den 7 Maj.

het må vid hästinköpen fastas derå, att de enskilda hästuppfödarne
må varda, så vidt med statens intresse förenligt är, tillgodosedda". remo^ngs.
Således har redan med motiveringen till utskottets förslag af Riks- ^endet m. m.
dagen godkänts en sammansättning ungefär i den anda, som nu (Forts.)
förekommer i klämmen i stället för i motiveringen. Jag kan derför
icke fatta, att Första Kammaren genom antagande af ifrågavarande
del af förslaget skulle frångå sitt förut fattade beslut. Det är nu
fråga om endast att till klämmen öfverflytta hvad som förut funnits i
motiveringen.

Hvad den senare delen af förslaget vidkommer, ar det delvis
samma förhållande äfven der, ty utskottet säger i motiveringen till
sitt först framlagda förslag: “Hvad Ottenby beträffar, synes kunna
ifrågasättas, huruvida denna plats må vara fullt lämplig till remontdepot,
men i allt fall håller utskottet före, att, innan full visshet
vunnits, huruvida platsen, äfven efter de förändrade anordningar derstädes,
som af behofvet med nödvändighet påkallas, må vara för ifrågavarande
ändamål tjenlig, antalet dit öfverlemnade hästar bör så vidt
möjligt inskränkas11. Sålunda har utskottet äfven i denna punkt uttalat
sin tvekan om, huruvida Ottenby vore lämpligt, och uttalat sin
önskan, att Kongl. Maj:t skulle undersöka lämpligheten af att Ottenby
indroges. Andra Kammaren har emellertid i sitt beslut definitivt sagt,
att Ottenby bör indragas. Det är således en betydlig skilnad emellan
Andra Kammarens beslut och hvad som nu föreslås, nemligen att
Kongl. Maj:t skall pröfva, huruvida remontdepoten vid Ottenby må
kunna indragas. Att något tillägg icke blifvit gjordt derom, att, i fall
Kongl. Maj:t finner depoten ej kunna indragas, densamma bör förändras,
tror jag icke är af synnerlig betydelse, ty jag tror, att denna
fråga om Ottenby verkligen har gjort så mycket väsen af sig, att, om
Kongl. Maj:t icke finner depoten kunna indragas, Kongl. Maj:t nog
lärer vidtaga nödiga förändringar vid Ottenby, utan att detta behöfver
särskild! begäras i Riksdagens skrifvelse, såsom törsta Kammarens
första beslut innehöll.

Vidare yttrade den föregående talaren, att igenom en skrifvelse,
sådan som denna, skulle man binda händerna pa Kongl. Maj:t. Jag
tror det icke, jag tror, att Kongl. Maj:ts händer skulle kunna blifva
hårdare bundna en annan gång, ty från det håll, der man yrkat på
den reservation, som sedan blef Andra Kammarens beslut, gick man
mycket längre. Der var det fråga om att tillsätta eu ledamot från
hvarje landstingsområde, hvilket åtminstone ledamöterna från denna
kammare ansågo vara komplett oantagligt. I'' rån samma håll sades
också, att det icke var så noga, om frågan bleke lust i år, ty man
kunde begagna en annan väg än att skrika till Kongl. Maj:t, man
kunde vid anslags beviljande till remonteringsväsendet vidhänga ett vilkor,
att remonteringskommissionen skulle vara så och så beskaffad.

Den skulle då naturligen icke gifvetvis blifva så beskaffad, som Andia
Kammaren ville, det komma att bero på gemensam votering, men om
reservanternas åsigt der drefves igenom, då bleke händerna på Kongl.

Maj:t mycket mer bundna, än hvad som nu kommer att ske. bkrifvor
Riksdagen vid anslagets beviljande, att uppköpen skola ske så och så,

N:0 24.

Torsdagen den 7 Maj.

ändring d,ä bl‘r If0nIgl-, Ma);t tvungen att rätta sig härefter, men i den nu föreremonterings.
®la.f.na: skri f velse n förekommer blott ett uttalande af Riksdagen, vid
väsendet m. m. hvilket Kongl. Maj:t kan fästa det afseende, han vill. Finner han detvala
lämpligast att förfara på annat sätt, än skrifvelsen innehåller,
kan han gorå det. Hans händer äro således icke så mycket bundna
genom detta förslag. Under sådana förhållanden tror jag, att det vore
skäl, att k örsta Kammaren antoge detta sammanjemkningsförslag äfven
om det icke kan tillfredsställa alla, hvilket ett sammanjemkningsförslag
naturligen icke kan göra. Jag yrkar bifall till förslaget.

I riheire Gripenstedt: I likhet med den förste talaren har jag reser\eiat

tillfredsställande. Sammansättningen af remonteringskommissionen anser
jag höra öfverlemnas åt Kongl. Majfts bestämmande, och jag kan icke tro, att
Kong!. Maj:t skulle finna en sådan sammansättning som den här föreslagna
lämplig. Att eu veterinär deri insattes har jag icke så mycket emot,
men desto mera mot bestämmelserna angående den tredje personen
om hvilken här säges, att han särskild! skulle bevaka hästuppfödarnes
intresse. Jag förstår icke meningen härmed eller att en sådan person
skulle behöfvas för att stå på hästuppfödarnes intresse gent emot
ordföranden och veterinären. Afsåge man, att äfven dåliga eller underhaltiga
hästar skulle köpas in, så kunde jag förstå meningen, men är
afsigten den, att vi skola få goda hästar, då borde alla tre ledamöternas
intressen sammanfalla.

Mina invändningar mot förslaget grunda sig dock icke så mycket
på hvad som säges om remonteringskommissionen som på hvad
som yttras angående Ottenby. Skrifvelseförslaget innehåller i denna
del, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida remontdepoten
å Ottenby må kunna indragas, men här står intet annat
alternativ, såsom om förändring och förbättring af depoten, i fall den
icke skulle indragas.

Den föregående talaren nämnde, att i denna sak förut så mycket
blifvit taladt och skrifvet, att det vore mycket antagligt, att Kong!.
Maj:t i hvarje fall skulle vidtaga de förändringar, som erfordras.
Detta är sannolikt, men då är det också troligt, att Kong!. Maj:t
skall så gorå, äfven om det icke blir någon Riksdagens skrifvelse alls,
och bättre än en skrifvelse i den anda, som här föreslagits, finner lag
ingen alls. J 6

Jag yrkar derför afslag å utskottets hemställan.

Herr Ehrenborg: Då jag var närvarande i statsutskottet,
när denna fråga der förekom, må det tillåtas mig att deri yttra
några ord. J

Jag ställer mig på samma sida som heir Tornerhjelm, i det jag
nemligen anser sammanjemkningsförslaget vara för begge kamrarne
fullt tillfredsställande. Man ser, att i första punkten har Första
Kammaren fått sig tilldelad eftergiften och i andra punkten har Andra
Kammaren fått den. — Vi hafva i 2 -1 timmar i utskottet debatterat
denna sak för att komma till ett resultat, och det vore säkerligen

N:o 24.

Torsdagen den 7 Maj.

från alla synpunkter bäst, om den föreslagna skrifvelsen nu icke folie Angående
i Första Kammaren, utan finge afgå till Kongl. Maj:t. rmmterings Mot

hvad den förste talaren anförde, beträffande insättandet åt Vfisen(iei, m.

en veterinär i remonteriugskommissionen, vill jag erinra, att jag anser (Forts.)
det alldeles nödvändigt, att denna kommission bär biträde af en veterinär
med rätt till röst i kommissionen. Jag bar varit i tillfälle att
se den kommission, som fans före år 1890, arbeta, der veterinär endast
varit närvarande såsom biträde. Då gick det till så, att alla hästarne
först visades för veterinären, och lian hade rätt att skjuta undan de
hästar, han icke ville hafva, men detta sätt att gå till väga är felaktigt.
Veterinären bör vara tillstädes i kommissionen samtidigt med
de andra, och alla hästar böra der granskas på eu och samma gång,
så att veterinären icke har rätt att före granskningen skjuta undan
någon häst. På denna grund anser jag således, att veterinären bör
hafva säte och stämma i kommissionen.

Hvad beträffar den tredje ledamoten i kommissionen, så har Andra
Kammaren hållit på, att denne skulle vara eu civil person, vald af
landsting eller hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Detta var nu
en sak, som Första Kammaren icke kunde gå in på, och jag behöfver
icke här upprepa de skäl, som i statsutskottet kraftigt nog rigtats
mot denna Andra Kammarens åsigt. Jag vill blott i detta sammanhang
bemöta ett yttrande, som fäldes i Andra Kammaren, då denna
fråga der förekom. Eu ledamot från Kristianstads län yttrade da,
att lian väl ansåge, att en sådan civil ledamot borde insättas i kommissionen,
men att förvaltningsutskottet i Kristianstads lån icke vore
lämpligt att välja honom, emedan det icke representerade folkets vilja.

Mot detta yttrande vill jag göra eu gensaga. I förvaltningsutskottet
sitta 9 ledamöter, af dessa äro 5 riksdagsmän, deraf 3 i Första Kammaren
och 2 i Andra Kammaren, bland dessa märkas länets höfding
och landstingets ordförande, de 4 öfriga äro valda distriktsvis per
capita. Det synes mig, att man icke gerna skall kunna påstå, att
icke detta utskott skulle vara egnadt att välja ledamot i remonteringskommissionen.
Jag gillar icke sjelfva saken med att insätta en civil
person i kommissionen, men ännu mindre kan jag gilla, att sådant
yttrande blifvit fäldt om förvaltningsutskottet i Kristianstads län.

Jag kommer härefter till den andra delen af utskottets hemställan,
den som rör Ottenby. Jag har nu alltid hyst betänkligheter emot
förläggandet af eu depot till Ottenby, och detta af två skäl. Det första
är, att, om Sverige skulle råka i konflikt med en annan magt, fiendens
första åtgärd säkerligen skulle vara att lägga en kanonbåt utanför
kusten vid Ottenby och förstöra hela depoten. Det är visserligen
sant, att det värde, hästarno vid Ottenby, enligt tillgängliga uppgifter,
representera, icke uppgår till mer än 400,000 kronor, och en förlust
till detta belopp kunde nog landet tåla, men en större skada uppkommo
derigenom, att en hel årgång hästar ginge förlorad för armén.

Man kan icke ersätta en sådan förlust genom att taga äldre eller yngre
hästar; det veta vill de af eder, linne herrar, soin tjenstgjort vid
kavalleriet. — Mitt andra skäl är, att den långa transporten fördyrar
hästarne och att dessa måste föras öfver sjön. Man kastar icke öfver

N:0 24.

Angående
ändring i
remonteringsväsendet
m. m

(Forts.)

Torsdagen den 7 Maj.

bord, såsom här blifvit sagdt, hela depotsystemef, derför att man uttalar
sig emot depoten på Ottenby, men deremot är väl möjligt, att
. en eller annan häst går öfver bord vid transporten mellan Ottenby
och fastlandet.

Nej, jag talar icke emot Ottenby derför, att jag ogillar alla depoter;
min åsigt är, att depoter behöfvas, om man vill hafva kraftiga
hästar, men jag anser, att saken skulle vara ordnad på annat sätt än
det nuvarande. I stället för några få stora depoter skulle vi hafva
flere mindre. I den stora militärstaten Preussen har man numera
frångått dessa stora depoter, men från början hade man der sådana,
efter hvilkas mönster Ottenby är inrättadt. Vid Ottenby har det nu
varit så, att i en box gått ända till 40 hästar, och af dessa har det
alltid varit en eller annan, som på flere dagar icke kunnat lägga sig
eller taga foder. Fodret måste läggas midt i boxen på marken och
i krubbor efter väggarne, för att alla hästarne skola kunna komma åt
det, men detta går dock icke, då man har så många hästar samlade,
utan en eller annan blir trängd tillbaka. Skälet till, att man i Preussen
inrättade sådana stora depoter, var, att man ville vänja de unga
hästarne att trifvas tillsammans. Man trodde, att man derigenom i
fält blott skulle behöfva sitta af, afsadla hästarne samt klafbinda dem
med en lina och sedan låta dem gå lösa och taga foder. Men dessa
försök utföllo på det sätt, att en stor del af hästarne, de nervösa,
blefvo i högsta grad argsinta och onda, och detta visade, att hela
systemet var felaktigt, hvarför man ock, såsom nämndt, frångått detsamma
i Preussen.

Jag menar nu, att äfven vi borde öfvergå till depoter af mindre
storlek. Jag menar, att lika väl som kronan nu köper in hästar från
uppfödarne, skulle kronan kunna göra aftal med desse, enligt hvilka
de på sina egendomar toge 5, 10 ända till 50 hästar. Denna idé tror
jag icke är så omöjlig att realisera. Naturligtvis finge inspektion görasmånga
gånger om året öfver huru hästarne underhöllos, och detta
kunde väl ske genom remonteringsväsendet, — Om man ser på huru
det preussiska kavalleriet remonteras, finner man, att dess hästar ära
af mycket god beskaffenhet. Man har sagt mig, och det är nu äfven
bevisadt, att under de senaste krigen de äldre hästarne stått bäst ut
med strapatserna. De voro mera oömma och tåliga än de yngre.
Derför har man ock i Preussen kommit till den åsigten, att man bör
spara hästarne under de första åren för att kunna behålla dem så
länge som möjligt. Så gör man deremot icke här i landet, Här tager
man hästarne i bruk vid 3 år och derför äro de äfven förbrukade vid
13 år, som är medeltal för kassationsåldern. Detta är stor misshushållning.
Man borde inköpa hästarne vid 3 år, vid 4 år sätta
dem i ridskola, vid 5 år insätta dem i mindre truppförband och vid
6 år i slutna förband.

På grund af hvad jag här haft äran anföra, yrkar jag bifall tilL
utskottets förslag.

Herr vice talmannen: Sedan fyra kavallerister eller f. d. kaval -

N o 24.

Torsdagen den 7 Maj.

lerister yttrat sig i frågan, torde det tillåtas en f. d. infanterist att
också säga några ord.

Jag medgifver, att det varit en vansklig uppgift för statsutskottet
att sammanjemka de ifrågavarande besluten, hvilka enligt min uppfattning
icke lämpligen kunna sammanjemkas, och följden häraf har
naturligtvis blifvit, att det hufvudsakligen är Andra Kammarens åsigt,
som framkommit i sammanjemkningsförslaget. Beträffande nu remonteringskommissionen,
så hafva kamrarne derom fattat lika beslut så till
vida, att denna kommission skulle utgöras af tre personer. Men för
min del hade jag förestält mig, att meningen härmed vore att återgå
till den sammansättning, som förefans för några år sedan, då kommissionen
utgjordes af er. ordförande samt en representant för kavalleriet
och en representant för artilleriet. Denna anordning synes mig hafva
goda skäl lör sig, då man klagar öfver mannamån under det nuvarande
systemet, enligt hvilket inköpen af remonter beslutas af en person,
chefen för remonteringsväsendet. Och jag vill tillägga, att under det
förra systemet det var kommissionen obetaget att tillkalla en veterinär,
hvilket naturligtvis alltid skedde. Enligt detta sammanjemkningsförslag
skulle kommissionen deremot bestå af en militär såsom ordförande, en
veterinär och eu särskildt för bevakande af hästuppfödarnes intresse
utsedd person. Att nu hästuppfödarne skulle behöfva någon, som
särskildt bevakar deras intresse, tror jag dock ingalunda. Jag tror
icke, att hästuppfödarne äro så menlösa, att de icke sjelfva kunna bevaka
sitt intresse; i allmänhet är det ju hästhandlare, som tillhandahålla
remonterna, och desse äro, som kändt är, alls icke bortkomma af sig.

Denne tredje person, som skulle bevaka hästuppfödarnes intresse,
skulle på samma gång äfven bevaka statens intresse, men det är alldeles
motsatta uppgifter detta, att på samma gång bevaka statens och
hästuppfödarnes intresse. Denne tredje person får derför en ofantlig
kinkig, för att ej säga olöslig uppgift att fylla.

Hvad beträffar sjelfva Ottenby, säger nu statsutskottet: “Af utskottets,
utaf Första ''Kammaren godkända motivering för dess hemställan
i denna del torde kunna dragas den slutsats, att, om än Ottenby
ej ansetts fullt lämpligt till remontdepot, förslag framstälts endast om
en inskränkning i remontantalet vid Ottenby af den anledning, att det
mellan arrendator)! af Ottenby och armeförvaltningen uppgjorda kontrakt
om remontdepotens anordnande möjligen skulle kunna utgöra hinder
för ett fullständigt upphörande af Ottenbys användande till remontdepot
under den i kontraktet bestämda tid.“

Rörande statsutskottets motivering, så är det nu en känd sak —
och jag, som i många år suttit i statsutskottet, har någon erfarenhet
derom — att statsutskottets styrka ligger i “klämmarne11, men att
statsutskottet deremot icke är starkt i motiveringen, och detta förhållande
har fått ett mycket pregnant uttryck af en framstående ledamot
i statsutskottet, soro i utskottet eller i kammaren — jag minnes icke
rätt hvilketdera — förklarade: “jag gör eu konst i motiveringen, bara
klämmen är riktig.11 Jag tror derför, att man icke får draga allt för
förhastade slutsatser af statsutskottets motivering.

Nu säger statsutskottet i sitt förra utlåtande: Hvad Ottenby be -

Ang fiende ändring

remonterings--

väsendet m. mi,

(I orts.)

W:0 24. 48 Torsdagen den 7 Maj.

Angående, träffar, synes kunna ifrågasättas, huruvida denna plats må vara fullt
•refmonterings■ !ämP1-1S ti}1. remontdepot, men i allt fall håller utskottet före att,
väsendet m.m. innan full visshet vunnits huruvida platsen, äfven efter de förändrade
(Forts.) anordningar derstädes, som af behofvet med nödvändighet påkallas, må
vara för ifrågavarande ändamål tjenlig, antalet dit öfverlemnade hästar
bör så vidt möjligt inskränkas.

Här står “innan full visshet vunnitsdetta utlåtande är dateradt
den 21 april, och i dag hafva vi den 7 maj. Har verkligen under
mellantiden någon “full visshet" vunnits om Öttenbys lämplighet? Jag
vågar bestämdt påstå att någon visshet i det fallet icke vunnnits. Vill
man nu helt och hållet öfvergifva depotsystemet, ja, då tror jag att
det är mycket lämpligt, att man uttalar sig för upphäfvande af remontdepoten
vid Ottenby, men vill man bibehålla detta system, så finnes
väl intet skäl att öfvergifva Ottenby, då det visats, såsom äfven uppgifves
i herr Danielsons reservation, att af de hittillsvarande depoterna
Ottenby är den billigaste. Det årliga underhållet för eu häst har
nemligen uppgått vid Ottenby till 256 kronor, vid Strömsholm till 316
kronor och vid Gustafslund till 320 kronor-. Att ifrågasätta upphäfvande
af just den billigaste depoten, synes mig ganska underligt.
Om man jemför kostnaden för Ottenby med kostnaden vid de andra
depoterna, gör skilnadeu eu besparing för staten af minst 12 tusen
kronor årligen för blott de hela året der uppstälda remonterna.

Hvad nu angår depotsystemet, har jag varit infanterist och vågar
icke åberopa någon egen erfarenhet i fråga derom, men jag ber att
få erinra om att chefen för generalstaben till 1892 års urtima riksdag
mycket bestämdt yttrade sig för detta system. Han sade nemligen,
att genom dess användning skulle ernås både större tjenstbarhet och
längre tjenstetid för hästarne, hvarigenom en afsevärd besparing skulle
vinnas, och han “vågade uttala den djerfva förhoppningen“ att kostnaden
i depot emellan mötena skulle kunna minskas till 200 kronor
om året per häst. Nu utgör, såsom nämndt, underhållskostnaden för
hela året vid Ottenby 256 kronor, hvilken summa således kommer
mycket nära den “djerfva förhoppning", chefen för generalstaben uttalade
1892.

Nu kan man säga, att om Första Kammaren icke går in på
sammanjemkningen, så förfaller skrifvelsen, men jag håller före, att i
denna fråga redan skrifvits så tillräckligt, att Konungens rådgifvare
och särskild! departementschefen nog kunna veta, huru de böra handla,
äfven om Riksdagens kamrar i denna fråga skulle stanna i olika meningar.
Statsrevisorerna hafva skrifvit, arméfor v ältning en har skrifvit,
depotchefen har skrifvit, statsutskottet har skrifvit, Kongl. Maj:t har
skrifvit till justitiekansler!!, justitiekanslern har skrifvit till vederbörande,
enskilde hafva skrifvit till justitieombudsmannen, justitieombudsmannen
har skrifvit till enskilde och hela pressen från Ystad
till Haparanda och från Haparanda till Ystad har skrifvit i frågan.
Jag frågar då: är det icke tillräckligt skrifvet? För min del är jag
öfvertygad att, äfven om kamrarne stanna i olika beslut, det på frågans
nuvarande ståndpunkt icke är någon fara. Deremot anser jag,
att det är fara, om Första Kammaren biträder sammanjemkningsför -

N:o 24.

Torsdagen den 7 Maj.

slaget, som enligt min mening lemnat allt för stort utrymme åt åtskilliga
förhastade åsigter, som uttalats''i x\ndra Kammaren, men allt
för litet utrymme åt de förståndiga och sansade åsigter, som Första
Kammaren i sin skrifvelse uttryckt.

Jag yrkar derför, att kammaren med vidblifvande af sitt förra beslut
vill afslå utskottets förslag.

Herr Wijk: Då det är utskottets skyldighet att sammanjemka

förslag, har utskottet äfven gjort det i det förslag, som här föreligger.

Såsom herrarne veta, hade både Första och Andra Kammaren
uttalat den önskan, att remonteringsnämnden skulle bestå af tre personer.
Första Kammaren har icke sagt, hvilka de skulle vara, men
Andra Kammaren höll särskildt på, att en ledamot skulle väljas af
landsting eller hushållningssällskap. Detta motsatte Första Kammaren
sig på den grund, att derigenom icke skulle blifva någon kontinuitet
i uppköpen. Detta vilkor har Andra Kammaren frånträdt. Således
har första Kammaren vunnit i denna punkt.

Hvad åter angår Ottenby, uttalade Första Kammaren, att man
borde se till, huruvida icke antalet remonter kunde inskränkas. Andra
Kammaren deremot yrkade, att remontdepoten skulle helt och hållet
indragas. Nu har detta sammanjemkats så, att Riksdagen skulle i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande,
huruvida remontdepoten å Ottenby må kunna indragas. Man
har äfven der gått en medelväg. Det synes mig således, att sammanjemkningen
är tillfredsställande. Det beror nu på, huruvida kammaren
vill taga den. För min del yrkar jag bifall till densamma.

Herr Lundeberg: Mig vill det nästan förefalla, som om vi

stode vid afgörande af statsrevisorernas berättelse och det i densamma
anmärkta förhållandet, rörande nu föredragna ärende, ty så stora
dimensioner har denna diskussion tagit. Jag hade förestält mig, att
frågan i dag egentligen vore, huruvida utskottet lyckats med sin sammanjemkning,
och att diskussionen om det reella i saken redan vore
förut undanstökad.

Att utskottet lyckats i sin sammanjemkning, vågar jag liksom
åtskilliga föregående talare påstå. Utskottet har icke ensidigt, såsom
den näst siste talaren sade, till Andra Kammarens fördel framstält
eller upprättat detta sammanjemkningsförslag. Jag vågar nästan säga,
att man icke skall vilja läsa rigtigt innantill, då man påstår något
sådant. Första Kammaren har nemligen sagt, att kammaren önskade,
att remonteringskommissionen skulle bestå af tre personer. Det är
fortfarande bibehållet. Hvarför Första Kammaren fattade detta beslut,
berodde helt enkelt derpå, att när remonteringsväsendet numera
handhafves af endast en person, skulle man undvika att återgå till
de höga kostnader, som voro förenade med det gamla sättet, om man
begränsade remonteringskommissionen till tre personer och i denna
kommission insatte en veterinär, som derigenom skulle få mera ansvar,
än han förut hade, då han tillkallades såsom rådgifvare och kanske
Föräta Kammarens rrot. 1300 N:o 2$. 4

Angående

ändring i

remonterings väsendet

m. 77K

(Forts.)

N:0 24.

Angående
ändring i
rcmonteringsväsendet
m. m

(Forts.)

Torsdagen den 7 Maj.

en mycket litet respekterad rådgifvare åt den af tre personer bestående
kommissionen.

Huruvida i denna kommission, såsom samma talare nämnde, äfven
borde vara insatt en representant för infanteriet, vågar jag icke yttra
mig om, men jag föreställer mig, att Kongl. Maj.-t skall hafva mycket
lättare att kunna ordna kommissionen, om man icke gör några bestämda
föreskrifter i detta fall.

Samma talare angaf också, att han icke kunde förstå, hvarför
hästuppfödarnes intressen skulle här tillgodoses. Han har dock biträdt,
hvad kammaren vid ett föregående tillfälle beslutat, då revisionsberättelsen
låg på kammarens bord, ty i det utlåtande, som statsutskottet
då afgaf, stod tydligt, att utskottet ansåg, att i denna kommission
borde insättas eu person, som skulle hafva till uppgift att
just bevaka hästuppfödarnes intressen. Således äro vi i dag fullkomligt
berättigade att taga upp, hvad kammaren redan förut i detta afseende''
beslutat.

Beträffande den anmärkta differensen i åsigter, som skulle hafva
gjort sig gällande, sedan betänkandet förra gången var före, beder jag.
att få hänvisa den högt ärade talaren till ett annat moment i samma
utlåtande, som af honom refererats och hvilket angifver, att Första
Kammaren då fann, att det kanske borde tagas i öfvervägande, huruvida
Ottenby egendom vore lämplig såsom depot. Första Kammaren
säger nemligen på sid. 28 i samma betänkande: “deremot bar utskottet
tagit i öfvervägande, huruvida förvaltningen och öfverinseendet öfver
remontdepoten må kunna anses på ett tillfredsställande sätt ordnad,
samt huruvida Ottenby egendom må ega de betingelser, som för anordnandet
af en sådan depot måste förefinnas. “ Med ett sådant uttalande
af Första Kammaren kan åtminstone icke jag för min del förstå,
att statsutskottet öfverskridit sin befogenhet, då det slutit sig till Andra
Kammarens uttalande så till vida, att utskottet vill sätta i fråga, huruvida
Ottenbydepoten må kunna indragas. I detta sammanhang ber
jag att få nämna, att jag tror, att en annan ärad talare hade något
orätt, då han angaf, att det endast fans ett alternativ angifvet i fråga om
Ottenby, ty i detta “må kunna“ bör väl det andra alternativet kunna
underförstås. Och för utskottet, som i hvarje fall har till uppdrag
att göra sammanjemkningar, må det väl vara berättigadt att, då det
vill fullgöra sin skyldighet, söka lösa frågan på ett sätt, som, på samma
gång det tillmötesgår Andra Kammarens önskan om indragning af
Ottenby remontdepot, likväl icke motsatt sig Första Kammarens åsigt,
att en sådan indragning icke skall ske utan förutgången noggrann''
ompröfning.

Hen näst siste talaren sade äfven, att Första Kammaren borde
stå vid sin förut uttalade åsigt och icke sluta sig till Andra Kammarens,
förhastade åsigt. Jag vågar fortfarande påstå, att Första Kammaren
står vid sin förut uttalade åsigt, och att det hufvudsakligen är Andra
Kammaren, som har fått gifva efter. Andra Kammaren ville nemligen,
såsom redan är påpekadt, att det skulle absolut preciseras, hvilka
qvalifikationer, de tre ledamöterna i kommissionen skulle hafva, men
detta parerades af Första Kammaren, som icke ville medgifva införande -

Torsdagen den 7 Maj.

N:o 24.

af andra bestämmelser än dem, vi voro ense om förut, nemligen om
ordföranden och hans biträde. Hvad den tredje personen angår, står
det fortfarande Kongl. Maj:t fritt att välja hvilka han vill, då Andra
Kammaren deremot i sitt första beslut uttryckligen förklarat, att en
af dem skulle tillsättas af landsting eller förvaltningsutskott.

Het är tillräckligt skrifvet! Ja, det är nog sant, att det är tillräckligt
skrifvet både från Ystad till Haparanda och från Haparanda
till Ystad om denna sak, men liksom det är den föregående talarens,
så är det äfven min åsigt, att om icke detta rimliga sammanjemkningsförslag
nu skulle vinna Första Kammarens tillslutning, så kommer det
nog, trots allt som är skrifvet, att blifva ett mycket värre nummer
vid nästa riksdag, ett nummer, som vi lära få ganska svårt att lösa,
och ett nummer, som torde komma att yttra sig i vida större öfverdrifter
än hvad nu är ifrågasatt; och med den kännedom man har
om hvad vår medkammare vid dylika tillfällen kan orka med, tror jag,
att Första Kammaren gör klokt i att taga detta sammanjemkDingslorslag,
som, säga hvad man vill, likvisst är i öfverensstämmelse med
Första Kammarens redan förut i ämnet uttalade åsigt.

Herför anhåller jag, herr grefve och talman, att få yrka bifall till
statsutskottets förslag.

Friherre Gripenstedt: Den siste talaren vände sig till mig och
sade, att jag skulle hafva sagt, att det icke var något alternativ framlagdt
för Kongl. Maj:t utan endast fråga om att indraga remontdepoten
vid Ottenby. Så var åtminstone icke min mening. Men jag framhöll,
att i sammanjemkningsförslaget förutsattes endast som alternativ att
antingen skall Ottenby depot indragas eller också må det blifva såsom
det är. Jag skulle dock vilja hafva detta senare alternativ uttryckt
så, att om Ottenby remontdepot icke indroges, det åtminstone vidtoges
de förändringar eller förbättringar, som kunde vara af behofvet påkallade.

Fn annan talare, herr Ehrenborg, tycktes tydligen åsyfta att få
Ottenby slopadt som remontdepot, ty han höll skarp polemik mot detsamma.
Han försvarade dock depotsystemet och önskade att få små
depoter i stället. Jag kan icke neka, att detta system med små depoter
tilltalar äfven mig, men det finnes ett hinder i vägen, och det
är arrendatorns kontrakt, som tillförsäkrar honom, att han skall hafva
200 remonter om vintern och intill 400 remonter om sommaren ända
till 1903. Jag tror visst icke, att Ottenby är idealet för inrättande
af en remontdepot, men jag håller på depotsystemet, och under sådana
förhållanden anser jag icke, att det är lämpligt att göra ett så starkt
uttalande, som här föreligger.

Herr vice talmannen: Statsutskottets ärade ordförande yttrade,
att man skulle tillvitat utskottet, att det öfverskridit sin befogenhet.
Om det skulle vara jag, som fält det yttrandet, får jag
förklara, att ett sådant yttrande har jag icke fält, och jag anser icke,
att utskottet öfverskridit sin befogenhet, men jag anser, att statsutskottet
sökt åvägabringa mer än hvad det egentligen behöft göra,
då det försökt åstadkomma den här sammaDjemkningen. Ty jag tror,

Angående

ändring i

remontering s väsendet

m. m.

(Forts.)

N:0 24.

Angående

ändring i

remonterings väsendet

m. m.

(Forts.)

Torsdagen den 7 Maj.

att statsutskottet mycket väl kunde kafva förklarat, att meningarne
icke kunde sammanjemkas.

Beträffande motiveringen antydde jag förra gången, att man i allmänhet
icke kan fästa alltför stor vigt vid motiveringar, och att begära,
att derför att man godkänt utskottets hemställan och kläm, på
samma gång hvarje ledamot af Riksdagen skall anses hafva känt motiveringen
och vara bunden af den — det är en uppfattning, som jag
åtminstone icke kan dela, och jag tror icke, att det är många, som
vilja godkänna den. Utskottets kläm, sådan den här förekommer, har
jag godkänt, men mot motiveringen har jag för min del haft ganska
mycket att anmärka. Att framställa dessa anmärkningar, då jag var
nöjd med klämmen, ansåg jag dock icke vara skäl.

Hvad beträffar, att om ingen skrifvelse nu komme till stånd,
frågan nästa riksdag skulle inträda i ett mycket värre skede, tror jag
icke mycket på sådana der saker; jag tror icke på skuggbilder, som
man målar på förhand, utan jag tror, att i det skede frågan nu inträdt
och efter de uttalanden, som skett inom Riksdagen, skall Kong!.
Maj:t och hans rådgifvare förstå att till nästa riksdag ordna saken
så, att ställningen och stämningen då blir ganska lugn, äfven om Riksdagen
icke skrifver till Kongl. Maj:t i denna fråga.

Herr Falk: Blott några få ord. Här har blifvit framhållet, att
för så vidt Första Kammaren afslår det föreliggande sammanjemkningsförslaget,
kommer hvardera kammaren att vidhålla sitt beslut, och då
förfaller hela frågan.

En talare har ansett, att dermed vore ingen skada skedd, ty det
vore så mycket skrifvet i denna sak, att Kongl. Maj:t egde tillräcklig
ledning för bedömande af de åtgärder, som äro af nöden. Ja, nog är
det mycket skrifvet, men jag ber att få hemställa, om det ändå icke
fattas en skrifvelse, nemligen från Riksdagen, ty skulle nu hela denna
fråga förfalla, skulle Riksdagen med allt det materiel, som nu föreligger,
icke hafva ett ord att säga i eu fråga, som så upprört hela
landet, tror jag, att det skulle uppfattas såsom temligen besynnerligt
och såsom vittnande om bristande intresse från Riksdagens sida. Jag
tror verkligen, att situationen påkallar en skrifvelse från Riksdagen.
Jag är för min del visserligen icke belåten med sammaujemkningsförslaget,
men jag ser icke någon annan utväg att få en skrifvelse till
stånd än att antaga detsamma, och derför yrkar jag, herr talman, bifall
till det föreliggande förslaget.

Med anledning deraf att eu föregående talare synes hafva uppfattat
sammanjemkningsförslaget såsom rigtadt mot hela depotsystemet.
vill jag säga, att det, enligt min åsigt, blott är rigtadt mot depoten
vid Ottenby; och för min del tror jag visserligen, att det finnes ganska
många andra platser, som äro minst lika lämpliga till remontdepot,
som Ottenby och der kostnaderna äfven kunna blifva lika billiga
som der.

Friherre Åkerhielm, Gustaf: Herr grefve och talman, mine
herrar! Jag skall endast hålla mig till den föreliggande frågan, det

N:o 24.

Torsdagen den 7 Maj.

sammanjemkningsforslag, som det varit statsutskottets skyldighet att
framlägga och som utskottet framlagt. Visserligen kan man tänka sig,
att en sammanjemkning kan för utskottet vara en ytterst vansklig och
svår sak, men i motsats till hvad här blifvit sagdt af en högt aktad
ledamot af kammaren, ber jag att få framhålla, att om utskottets
skyldighet att sammanjemka tror jag icke att man bör tvista. Deremot
qvarstår alltid kammarens rätt att pröfva sammanjemkningen och,
der kammaren finner sammanjemkningen gå för långt, afslå den. Jag
är af den meningen, att det förslag till skrifvelse, som nu föreligger,
icke är ett godt förslag till skrifvelse. Jag är vidare af den meningen,
att Riksdagen icke skrifver för sällan utan snarare för ofta, och att
skrifvelseförslagen icke alltid äro tillräckligt noga afvända.

Jag är vidare af den meningen, att det är en tillfällig slump, om
inom Riksdagens kamrar finnes den erforderliga sakkunskapen i en
fråga som denna. Att det i föreliggande fråga finnes några i kammaren,
som benämna sig kavallerister eller f. d. kavallerister, och några,
som benämna sig infanterister eller f. d. infanterister och sist
hästuppfödare, som i frågan kunna anses ega sakkunskap, är en ren
händelse

Skall man vara så angelägen att skrifva till Kongl. Maj:t i en
fråga, som blifvit så utförligt omhandlad både i pressen och inom
Riksdagen, att man, endast för att Riksdagen också skall något hafva
gjort, skall sammanjemka mer än man vill sammanjemka? Dertill svarar
jag nej! Kongl. Maj:t reder saken bättre utan någon mer eller mindre
oklar skrifvelse. Derför instämmer jag med dem, som yrkat afslag
på sammanjemkningsförslaget.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen, jemlikt
derunder förekomna yrkanden, propositioner först på bifall till hvad
utskottet i förevarande punkt hemstält samt vidare derpå, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle vidhålla sitt förut i
ämnet fattade beslut; och förklarade herr talmannen sig finna den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 1 af
sitt memorial n:o 72, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och vidhåller
sitt förut i ämnet fattade beslut.

Förtid Kammarens Frat. 7S9C. N:o 24.

N-.o 24. 54 Torsdagen den 7 Maj.

Omröstningen företogs, och vid dess slut, sedan jemväl den förseglade
sedeln öppnats, befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—50.

Nej—51.

■ i

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.

Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:
Jag tager mig friheten hemställa, att kammaren måtte besluta, att
statsutskottets utlåtanden n:is 59, 60, 61, 62 och 63 samt bevillningsutskottets
utlåtanden n:is 27 och 28 måtte på föredragningslistan uppföras
näst efter stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 11.

Denna hemställan bifölls; hvarjemte kammaren, på framställning
af herr talmannen, beslöt, att de ärenden, som denna dag bordlagts
första gången, skulle uppföras främst på nämnda föredragningslista.

På framställning af herr Benedicks beviljades honom ledighet från
riksdagsgöromålen under återstående delen af riksmötet.

Kammaren åtskildes kl. 3,56 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm, Isaac Marcua’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1896.