RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1896:22

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1896. Första Kammaren. N:o 22.

Lördagen den 2 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 25 sistlidne april.

Upplästes ett inkommet läkarebetyg, så lydande:

Att ledamoten af Riksdagens lista kammare herr Robert Almström
är af sjukdom (influensa) hindrad att deltaga i Riksdagens arbeten,
intygar

Stockholm den 2 maj 1896. Karl Rudberg.

Med. Doktor.

Anmäldes och bordlädes:

statsutskottets memorial n:o 67, om anvisande af de i regeringsformens
63 § föreskrift^ kreditivsummor,

sammansatta stats- och lagutskottets memorial n:o 10, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande dels framställningar med
afseende å delning af Hernösands stift, dels ock förslag om ändring
i förordningen angående allmänt kyrkomöte, samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 73, i anledning af väckt motion angående ändring af förordningen
om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862, och

n:o 74, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 1 § i
lagen om sjukkassor den 30 oktober 1891.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran
följande under gårdagen bordlagda ärenden, nemligen: konstitutionsutskottets
utlåtanden n:is 11 — 13, statsutskottets utlåtanden och me I -

Första Kammarens Prot. 1896. N:o 22.

N:o 22. 2

Lördagen den 2 Maj.

morial nås 56—66, bevillningsutskottets memorial u:o 27 och betänkande
n:o 28 samt lagutskottets utlåtanden nås 71 och 72.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den 29
nästlidne april och den 1 innevarande maj bordlagda utlåtanden:

n:o 50, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, angående anslag
för införande af elektrisk belysning vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori,

n:o Öl, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen,
angående upplåtelse till skjutfält af en del af kronoparken Götaström
i Tofteryds socken, Östbo härad af Jönköpings län,

n:o 52, i anledning af Kongl. Majrts proposition om beviljande af
ett extra anslag för år 1897 till gymnastiska centralinstitutet,

n:o 53, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående godkännande
af uppgjordt förslag i fråga om uppförande vid Kristinehamns
hospital för Vermlands läns räkning af eu vårdanstalt för sinnessjuke,
och

n:o 54, i anledning af väckt motion om åtgärder för vissa förändringar
inom riksdagshuset,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Låneunderstöd Föredrogs å nyo statsutskottets den 29 sistlidne april och den 1
''lin "af uJrié-*nuevaran<*e månad bordlagda utlåtande n:o Öb, i anledning af Kongl.
"h,j.arie"^hij:ts proposition angående beviljande af statsbidrag för ny reglering
af viss del af Mariestad i följd af den staden år 1895 öfvergångna
brand.

Herr Wijk: Jag har icke kunnat ansluta mig till utskottets förslag,
då jag för min del funnit, att utskottet alltför styfmoderligt behandlat
Mariestad.

I den kongl. propositionen föreslås anvisande af ett statsunderstöd
af tillhopa 150,000 kr., deraf 50,000 kr. såsom anslag utan återbetalningsskyldighet
och 100,000 kr. såsom lån räntefritt i fyra år. Detta
skulle göra ett statsbidrag af omkring 60,000 kr. Nu har utskottet
föreslagit att helt och hållet stryka anslaget och i stället lemna ett
lån på 150,000 kr. räntefritt i fyra år, således ett statsbidrag af 21,600
kr. i stället för 60,000 kr. För min del skall jag instämma med
utskottet deri, att man icke bör jemföra den olycka, som öfvergått
Mariestad med de större eldsvådor, som öfvergått t. ex. Söderhamn,
Luleå och Umeå. Jag vill likväl upplysa om att Söderhamn fick ett
anslag af 60,000 kr. och ett lån på 200,000 kr., således ett direkt statsbidrag
af 110,000 kr., Luleå i anslag 50,000 kr., i lån 100,000 kr., i
statsbidrag 66,000 kr., Umeå i anslag 75,000 kr., i lån 200,000 kr., i
statsbidrag 107,000 kr. Men deremot vill jag i detta afseende jemföra
Mariestad med Strömstad och Hudiksvall. Staten lemnar ju egentligen

Lördagen den 2 Maj.

3 fl:o 22.

bidrag för åvägabringande af stadsregleringar. Kostnaden för stadsreg-^neande^öd
teringen i Strömstad gick upp till 175,000 kr., i Mariestad till 210,000^’’ ny, I?91 ?''
kr. Strömstad fick ett statsanslag af 130,000 kr. och ett lån på 50,000nn? ,ta^ant
kr., således ett statsbidrag af 52,500 kr., då Mariestad endast skulle få (ports.)
21,600 kr. Hudiksvall fick intet anslag, men ett lån på 200,000 kr., således
ett bidrag från staten af 45,000 kr. Jemför man nu Hudiksvalls
regleringskostuad, 270,000 kr., med samma kostnad för Mariestad,

210,000 kr., blir det samma förhållande som fem till fyra. Jemför man deremot
Mariestad med Strömstad i detta afseende, finner man, att regleringskostnaden
var betydligt mindre i Strömstad; der uppgick den till
endast 175,000 kr. Det vill derför synas mig, som man varit ganska
njugg mot Mariestad.

Jag skulle naturligtvis helst hafva önskat bifall till Kongl Maj:ts
förslag, men då jag anser, att detsamma icke har någon utsigt till
framgång, har jag endast velat göra den ändringen, att lånet beviljas
räntefritt i 7 år, d. v. s. till 1903 års slut, hvilket motsvarar ett statsbidrag
af 37,800 kr.

Man har inom utskottet icke tagit hänsyn till de ekonomiska förhållandena
i städerna. I Hudiksvall t. ex. uppgår bevillningen till
staten till 14,400 kr., i Mariestad endast till 8,115 kr., och Hudiksvall
har 4,500 invånare och Mariestad endast 3,411. Jag skulle kunna
erkänna, att skatterna i Mariestad för närvarande icke äro höga, men
det är alldeles uppenbart, att då af fastigheterna, som äro taxerade
för tillsammans 1,786,400 kr., nedbrunnit fastigheter till ett taxeringsvärde
af 523,000 kr., och då af 119 personer bland invånarne, som
bodde inom den nedbrända delen af staden, skatt erlagts för en beräknad
inkomst af tillsammans 129,000 kr. —- det är uppenbart, säger jag,
att bevillningen skall sjunka och kommunalskatten stiga högst betydligt.

På grund af hvad jag nu anfört ber jag att få yrka den förändring
i utskottets förslag, att i 3:e punkten insättas, i stället för
orden till 1900 års slut, orden till 1903 års slut.

Herr Tamm, Hugo: Det resultat, hvartill statsutskottet i denna

fråga kommit, grundar sig egentligen på en jemförelse med de mest
likartade från de städer, som fått del af dylik hjelp från staten. Man
kan nemligen svårligen jemföra detta fall med de stora norrländska
eldsvådorna, hvilka också af den siste talaren erkändes hafva varit betydligt
större. Hudiksvall är det fall, som närmast öfverensstämmer
med det här föreliggande, och utskottet har för sin del icke funnit
rätt, att man skulle i detta fall sträcka sig längre än då i hjelpsamhet,
ty af handlingarna framgår alldeles tydligt, att ställningen för Mariestad
är betydligt bättre, än hvad den var för Hudiksvall. Sålunda
uppgingo, såsom herrarne kunna se af betänkandet, kommun alutskylderna
i Mariestad till, kan man säga, ringa belopp, kommunalskatten
för innevarande år till 1,80 och till kyrka och presterskap till 1,49,
under det att samma utskylder redan 1880 uppgingo för Hudiksvall,
kommunalskatten till dubbelt belopp, 3,35 för man och 2,so för qvinna,
oberäknadt aflöning till presterskap^. Då man som skäl för statsbjelp
angifver stadens stora skuldsumma, får man ej glömma, att helt
naturligt skulden kan vara stor, derför att uttaxeringen hållits låg.

N:o 22. 4

Lördagen den 2 Maj.

Låneun*r»(udMed blicken härpå kan man ingalunda säga, att Hudiksvall var i bättre,
ring af Marie u^an bestämdt i sämre förhållanden, än hvad fallet är med Mariestad.
y stad. I utskottet saknades ej röster, som vid frågans behandling principielt
(Forts.) ifrågasatte, huruvida staten fortfarande skulle lemna något bidrag alls
till dylika regleringar. Mariestad har dock, i jemförelse med hvad
Hudiksvall fått, af utskottet föreslagits erhålla samma räntefrihet på
samma tid som Hudiksvall, men det är eu betydlig skilnad för Mariestad,
om den nu får betala ränta efter 3,6 procent i stället för, såsom
Hudiksvall fått och fortfarande får göra, efter 5 procent. Det är således
icke blott räntebeloppet, som skänkes efter, utan man måste
äfven taga i betraktande, att det blir en betydligt mindre ränta som
kominer att betunga Mariestad, än hvad fallet varit med Hudiksvall.

Under sådana förhållanden synes det mig, som om utskottet stält
kyrkan så midt i byn som möjligt, och att det anslag, som faktiskt
ligger i räntefriheten, samt den låga räntefoten, 3,6 procent, är ett
ganska vänligt bemötande af denna framställning.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr Stråle: Till ytterligare stöd för det yrkande, herr Wijk
framstält, och emot herr Tamms anförande ber jag att få fästa uppmärksamheten
derpå, att Hudiksvall är ett ganska lifligt samhälle med,
såsom det vill synas, temligen vacker framtid; och att utskylderna der
blifvit betydliga, ligger i sakens natur. Så är icke förhållandet med
Mariestad, som är belägen vid en bibana från Sköfde, i en af krok;
och det är svårt nog för staden att hålla sig uppe på den punkt, der
den nu stål''. Såsom exempel ber jag att få nämna, att det mött nästan
oöfvervinneliga svårigheter att sälja hus i Mariestad. Jag vet åtminstone
ett fall, då man bjudit ut hus i många år, utan att man lyckats
finna köpare. Jag tror derför, att jemförelsen mellan Hudiksvall och
Mariestad icke är fullt lämplig.

Jag anhåller att få instämma i hvad herr Wijk anfört och yrkat.

Herr Wijk: Herr Tamm yttrade, att Hudiksvall får betala 5

procent, då Mariestad endast skulle betala 3,6 procent. Det är mycket
listigt, men man skall väl egentligen taga hänsyn till hvad staten
offrar. Nu kostar det icke staten mer än 3,6 procent, då bör staten
icke heller taga mer.

Jag kan icke finna någon rättvisa uti, att staten lemnar Mariestad
endast 21,600 kronor, då Hudiksvall fått 45,000 kronor och Strömstad
52,500 kronor.

Dessutom ber jag att få påpeka, att Hudiksvall är eu liflig handelsstad.
Dess export utgör 21 millioner för trävaror och dess import
3 millioner. Mariestad deremot har vida ogynsammäre läge och kan
härutinnan icke ställas i jemförelse.

Herr Tamm, Hugo: Att påstå, att Hudiksvall är ett så framåtgående
samhälle, måste bero af brist på kännedom om sakförhållandena
på platsen. Dess affärer röra sig egentligen omkring ett trävarubolag,
soni finnes der, och jag tror icke, att man kan säga, att någon stor
affärsverksamhet existerar der, utan snarare skulle jag vilja påstå, att

Lördagen den 2 Maj.

6 N:o 22.

Hudiksvall förr hotar att gå tillbaka än framåt. Det är således ogent- Låneunderstöd
ligen på detta trävarubolag, som Hudiksvall har att lefva. Mariestad^0’'' ”•!
är deremot residensstad och har dessutom bestämdt flera inkomster attn”s gla^ ‘
draga på än den andra. Dessutom vill jag ännu en gång mot herr (forts.)
Wijk påpeka den billiga räntan 3,6 procent, då Hudiksvall är tvunget
att betala 5 procent.

Mariestads skuldsumma har till stor del uppkommit i och för rent
produktiva företag, såsom 30,000 kronor för en qvarn, af hvilken staden
har god inkomst, 50,000 kronor för aktier i en jernväg samt för sådana
anläggningar som vattenledning för 100,000 kronor, hvilket allt
lärer vara oberördt af eldsvådan. Hvad har Hudiksvall mot detta?

När man motiverar hjelp på grund af skuldsummor, tror jag, att man
bör se efter, om det finnes någon motsvarande valuta, samt huruvida
penningarne äro placerade produktivt.

Jag tycker icke, att det här föreligger så ömmande omständigheter,
och bestämdt haltar jemförelsen med Hudiksvall i afseende å de båda
städernas utvecklingsförmåga.

Friherre Klinckowström: Liksom kammarens öfrig» ledamöter

deltager jag lifligt i den stora olycka, som genom eldsvådan träffat
detta samhälle. Jag tycker verkligen, att herr Wijks anhållan om den
lilla förändringen rörande lånets återbetalning, som belöper sig till
endast 3 år, är så billig, att oaktadt jag i denna kammare torde vara
känd för att vara kammarens störste rikshushållare, kan jag icke neka
mig nöjet att i denna fråga vara af olika åsigt med den siste ärade
talaren, sjelf ledamot af statsutskottet, ett utskott, som — såsom vi
litet hvar veta — just icke är kändt för alltför stor hushållning med
statens medel, och jag får således varmt förorda den förändring i utskottets
förslag, som af herr Wijk blifvit påyrkad.

Herr Philipson: Äfven jag skulle önska få till protokollet an tecknadt,

att jag yrkar bifall till herr Wijks reservation. Jag gör det
af flera skäl, men hufvudskälet för mig är, att, då en olycka nu öfvergått
Mariestad och enskilda personer hafva skyndat att i sin mån
söka afvärja följderna häraf, det synes mig rätt och billigt, att staten
äfven söker lindra de bekymmer och svårigheter, som genom denna
eldsolycka uppstått för Mariestad och dess invånare. Visserligen har
utskottet icke satt sig emot en sådan hjelp, men de, som hittills försvarat
utskottets mening, tyckas hafva utgått från grundsatsen af eu
jemförelse mellan hvad som lemnades till Hudiksvall och hvad utskottet
anser böra lemnas till Mariestad. För mig deremot synes jemförelsen
med Hudiksvall icke vara af den betydelse, att hvad som dä bestämdes
om det utgående statsunderstödet skall anses såsom ett prejudikat eller,
om jag så får säga, fastslagen lag, ty omständigheterna böra i hvarje
fall få gälla, och endast derför, att till Hudiksvall gifvits så eller så
mycket, bör väl icke följa af sig sjelf!, att Mariestad skall hafva så
och så mycket. Man har här framhållit den billigare räntan, hvartill
Mariestad skulle få sitt lån, än Hudiksvall den fick, men jag får säga,
att för donna lägre räntesats behöfver den icke tacka staten, ty på
samma vilkor kunde det lätt få lån hos enskilde. Det enda, vi hafva

N:o 22. 6

Lördagen den 2 Maj.

Låneunderstöd att fästa oss vid, är tiden för den räntefrihet, som statsutskottet tillHn
af Z-tstyrker> men som ^err Wijk önskar få förlängd. Jag hemställer då till
r 9 s{ad.ari<! *lerrarne’ huruvida, när nu Mariestad till följd af sitt läge och öfriga
(Forts.) förhållanden har mycket svårt att i dessa tider gå framåt under den
rådande täflan med andra städer, hvilka genom många förhållanden
hafva det för sig bättre stäldt, det kan vara skäl att pruta på det af
reservanten till Mariestad föreslagna statsunderstödet. Jag kan för
min del icke finna det och ber således att få yrka bifall till den af
herr Wijk afgifna reservationen.

Herr Bil lin g: Då så många talat emot utskottets förslag, synes

det mig, som om någon iller än ordföranden för riksgäldsafdelningen
borde försvara detsamma.

Ingen lärer i allmänhet vilja misstänka mig för att icke mycket
gerna rösta för understöds beviljande åt enskilda och samhällen, som
träffats af olycka, men då jag satte mig in i frågan och hörde diskussionen
i statsutskottet, kom jag till en bestämd öfvertygelse, att
statsutskottets förslag verkligen är billigt. Om man i alla fall beviljar
en större summa, än statsutskottet föreslagit, kommer man troligen att
gå längre, än man en annan gång vill gå. Till de skäl, herr Tamm
anförde, vill jag lägga ett, som från Andra Kammarens ledamöters
sida betonades med mycken styrka och, synes det mig, icke utan fog,
och som för dem motiverade deras uppfattning, att den kongl. propositionen
kanske snarast borde afslås. Enligt deras åsigt kunde det
nemligen sättas i fråga, huruvida man ännu bör fortsätta att lemna
statsbidrag till understöd åt städer, som härjats af eldsvåda, under det
sådant alldeles icke ifrågasättes i afseende på landet. Det funnes dock
laudtkommuuer, som i det afseende, här är på tal, äro likstälda med
städerna och kunna träffas af eldsvådor lika ödeläggande som dessa
småstäder. Dessa städer hafva samma tillgång som landsbygden att
brandförsäkra sina hus, och den fördel, städerna i allmänhet hafva af
eu omreglering, är så stor, att dess genomförande icke är något talande
skäl för att staten mellankommer och bidrager. Det synes mig icke
kunna frånkännas detta från andra sidan anförda skäl ett visst berättigande,
och då det icke torde vara anledning att, när denna mening
är kompakt i Andra Kammaren, åvägabringa en gemensam votering i
ärendet, anhåller jag om bifall till utskottets förslag.

Herr Nyström, Carl: Jag skall bedja att få instämma med
herr Wijk.

Jag anser jemförelsen med Hudiksvall icke öfvertygande, och jag
tror, att det är ganska svårt att på fri hand göra eu uppskattning af
tvenne städers resurser och framtida utsigter. Den framställning, som
gjorts från sjelfva orten, synes mig fullkomligt bevisande för att den
förmån, som herr Wijk bär påyrkat, måtte beviljas.

Herr W ijk: Jag ber om ursäkt, att jag ännu en gång tager
kammarens tid i anspråk, men jag kan icke underlåta att besvara herr
Billings anförande.

Den ärade talaren nämnde, att det kunde blifva fråssa om, huru ''

o ''

7 N:o 22.

Lördagen den 2 Maj.

vida från landskommuner till Riksdagen inkomna likartade ansökningarLåne«ndeM<od
borde bifallas; men denna jemförelse synes mig icke vara vigtig, ty på^ ”j.
landet äro kommunerna, såsom vi känna till, icke underkastade om- 3la‘d
regleringar som städerna. Om det brinner på landet, äro byggnaderna (Forts)
der brandförsäkrade, liksom i städerna, men jorden, som skall bära
skatten, finnes qvar. Jemförelsen mellan land och stad i detta fall
synes mig derför icke hållbar.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på förevarande utlåtande yrkats, dels att hvad utskottet hemstält
skulle bifallas, dels ock, af herr Wijk, att utskottets hemställan
måtte bifallas med den ändring, att uti det under 3) upptagna^ vilkoret
skulle införas orden »till 1903 års slut» i stället för »till 1900 års slut».

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på godkännande af herr
Wijks förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad
n:o 55, röstar

Den, det ej vill, röstar

statsutskottet hemstält i sitt utlåtande

Ja;

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, att
uti det under 3) upptagna vilkoret införas orden »till 1903 års slut» i
stället för »till 1900 års slut».

Omröstningen företogs, och vid dess slut, sedan jemväl den förseglade
sedeln öppnats, befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

J a 55;

Nej — 54.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande sammansatta
stats- och lagutskottets den 29 sistlidne april och den 1 innevarande
maj bordlagda utlåtande n:o 7, i anledning af väckta motioner rörande
folkskolelärares aflöning.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Mom. a). Ang. ett andra

ålderstillägg

Herr Öländer: Jag har icke något att anmärka emot utskottets/i» foiUkoUkläm
i punkten a), men så mycket mer mot de motiv, hvarpå ut- lärare.
skottet stöder densamma.

N:o 22. 8

Lördagen den 2 Maj.

Ang. ett andra Utskottet säger: »utskottet håller före, att, derest ett andra åldersskulle
införas, denna förmån icke borde tillkomma samtlig©
lärare, ordinarie lärare, utan i hvarje särskilt fall göras beroende af för handen
(Forts.) varande omständigheter». Vidare anser utskottet, att lärarne icke
skulle erhålla detta lönetillägg förrän efter 15 års tjenstgöring, och
slutligen vill utskottet, att kommunerna skola bidraga till detsamma.
Det kan icke förnekas, att den lön, folkskolelärarne för närvarande
åtnjuta, och som närmast är att förlikna vid en dränglön, icke kan
vara tillräcklig för lifvets uppehälle. Äfven om de kommit i åtnjutande
af det första lönetillägget, uppgår den kontanta lönen icke till
mer än 700 kronor. Dessa lärare äro derför att anse såsom de sämst
aflönade af alla tjensteman i riket, och dock är deras uppgift icke
ovigtig och deras arbete kanske ett af de tyngsta. Man kan ju icke
tänka sig något vigtigare värf än att åt det uppväxande slägtet
meddela den undervisning, som skall utgöra grunden för det sätt,
hvarpå den blifvande mannen och qvinnan kommer att fatta sin uppgift
såsom medborgare och samhällsmedlem. Det är således staten, som
på sätt och vis af denna undervisning drager den största fördelen;
och det är derför icke mer än billigt, att staten härtill bidrager på
ett verksammare sätt än hittills. Såsom skäl, hvarför icke alla lärare
.skulle få åtnjuta det andra ålderstillägget, påpekar utskottet, att »ett
ej obetydligt antal folkskolelärare jemte denna tjenst bestrida befattningar,
hvarigenom de bereda sig en biförtjenst till sådant belopp, att
vederbörande församlingar icke kunna känna sig uppfordrade att bidraga
till ett andra älderstillägg». Men det är väl just detta, som man
bör försöka förekomma; det är alldeles nödvändigt, att folkskolelärarne
egna all sin verksamhet, all sin kraft och all sin tid åt siu vigtiga
uppgift. Detta är under nuvarande förhållanden, och med den ringa
lön, de nu åtnjuta, alldeles omöjligt. De måste förskaffa sig biförtjenster
för att derigenom fylla, hvad som fattas i deras existensmedel.
Synnerligast i Norrland, der lifsförnödenheterna äro dyrare än annorstädes,
kan icke en ensam person, än mindre en familj, äfven med iakttagande
af den största sparsamhet, bereda sig en knapp bergning på
dessa ringa löneinkomster. Skolläraren måste af den tid och det arbete,
som borde egnas ensamt åt skolan, undandraga eu del för att skaffa
sig extra inkomster. Att såväl skolan som undervisningen skall lida
deraf, är uppenbart. Det är således enligt min åsigt af största vigt,
att alla folkskolelärare utan undantag komma i åtnjutande af detta
andra lönetillägg samt att de icke behöfva vänta derpå i 15 tjenstår.
Hvad åter angår, att staten skulle vidkännas hela bidraget, så får jag
saga, att staten i de flesta andra länder vårdar sig mycket bättre än
vi om folkupplysningen och i förhållande till sina tillgångar dertill anslår
mycket större belopp än vi. Man kan icke gerna lägga den härför
erforderliga afgiften på de af så många andra och stora utskylder
hardt betungade kommunerna. Men staten, som för närvarande befinner
sig i lysande ekonomiska omständigheter och af sina öfverskott
har gifvit anslag till så många andra ändamål, som, huru nyttiga och
behöfliga de än må vara, knappast kunna vara mer behjertansvärda
och gagneliga än detta, staten, säger jag, bör icke undandraga sig att
af sina millionöfverskott använda denna jemförelsevis ringa summa till

Lördageu den 2 Maj.

9 N:o 22.

ett ändamål, som bör ligga hvarje stat om hjertat, nemligen folkbild-^»s- ett andra

ningens befrämjande. för^foulkoie Jag

kan naturligtvis, då jag är med om sjelfva klämmen, icke7 lärare.
hafva något yrkande att framställa. (Forts.)

Herr Billin g: Då den siste talaren icke gjorde något yrkande,

kunde det kanske vara öfverflödigt att försvara utskottets hemställan,
men då i detta fall tydligen en synnerlig vigt ligger på motiveringen,
och talaren kritiserade principer, som utskottet i denna motivering
velat fastslå, anser jag mig böra med några ord bemöta hvad han sade.

Inom utskottet var enigheten ganska stor rörande detta ärende;
man var enig derom, att folkskolelärarnes löneförhållanden i många
fall behöfva förbättras. Man var också enig uti att icke vilja gå in
på motionärens förslag derom, att staten ensam skulle betala det eventuella
ålderstillägget. Samma grunder, som bevekte Första Kammaren att
nyss utan diskussion bifalla utskottets hemställan om afslag å motionen
rörande kofodret, lära väl också göra, att kammaren icke anser staten
ensam böra betala ålderstillägget.

Nu har emellertid den föregående talaren klandrat, att utskottet
har i sin motivering förordat, hvad jag kan kalla ett fakultativt ålderstillägg,
men deremot afrådt ett obligatoriskt eller, med andra ord, icke
tillrådt, att alla lärare skulle vara bestämdt berättigade till detta andra
ålderstillägg, utan att det skulle bero på de särskilda förhållandena i
de särskilda fallen. Eller, för att formulera saken noggrannare, det
man vill förorda, det är, att om en församling beslutat tilldela eu
folkskolelärare efter femton års tjenstgöring ett andra ålderstillägg,
skulle församlingen ega att härtill få bidrag af staten efter samma
norm, som nu gäller i fråga om det första, d. v. s. 2jv

Framställningen om ett nytt ålderstillägg motiveras af behof vet
för våra lärare. Men det var för utskottet klart, att detta behof icke
föreligger i alla enskilda fall. Utskottet kunde icke anse, att lärarinnorna
skulle vara i behof af detta andra ålderstillägg, då lärarinnorna
icke hafva någon annan att sörja för än sig sjelfva. Derför ville
utskottet inskränka området för det andra ålderstillägget till de manliga
lärarne. Vidare ansåg utskottet, att det icke vore rätt lämpligt
att bestämma, att det andra ålderstillägget skulle erhållas efter 10
års tjenstgöring, utan det vore lämpligare, att det erhölles efter 15 år.
Detta icke blott på grund af den besparing, som derigenom bereddes
staten och kommunerna, utan också derför, att, då en folkskolelärares
tjenstetid, för att han skall blifva helt pensiousberättigad, är 30 år,
man ansåg det vara lämpligast, att det sista ålderstillägget förlädes
midt i hans tjenstgöringstid.

Så ansåg utskottet också, att åtskilliga folkskolelärare hafva sådana
biförtjenster, att man icke kan säga, att behofvet af det andra ålderstillägget
är synnerligen trängande. Sådana biförfjenster hafva de på olika vägar. De
förena med sin tjenst t. ex. klockare- och organistbefattning, de hafva särskilt
arfvode såsom slöjdlärare etc. Dertill kommer, att åtskilliga hafva
äfven andra befattningar, som gifva dem ofta ganska afsevärda inkomster,,
befattningar, som icke sammanhänga med skolan. Nu sade den siste talaren,
att detta är skadligt och något som bör undvikas, och han framstälde

N:o 22. 10

Lördagen den 2 Maj.

Ang. eu andrasåsom eu axiomatisk sats, att det mest önskvärda skulle vara, att folkyw:S-sk0lelärarue
aldri8’ befattade sig med någonting annat än sin skola.
} r lärare. Denna sats anser jag vara så litet axiomatisk, att jag tvärtom tror
(Forts.) vara bestämdt ovigtig. Enligt min förmening är det så långt

ifrån att det är helsosamt för våra folkskolelärare att icke hafva med
något annat att göra än med sin folkskola, att det tvärtom är för dem
och för skolan nyttigt, att de hafva något annat vid sidan. Det gäller
icke allenast om dem, kanske dock något mera om dem än om många
andra, utan äfven om oss allesammans, att det är för oss ganska helsosamt
och för vår egentliga befattning helsosamt, att vi hafva hvad jag
vill kalla ett bredvidgöra. Jag tror, att det är ett behof hos den
menskliga naturen och det bereder eu nödvändig och helsosam omvexling,
att man icke allt igenom och ideligen, dag för dag, år efter
år sysselsätter sig med blott en och samma sak. Detta gäller nu också
om folkskolelärare. Det är för dem ganska helsosamt att hafva något
annat omvexlande, dock naturligtvis ej allt för mycket intresse och
kraft slukande arbete, än detta repeterande af samma undervisning år
efter år inom småkurser. Då nu folkskolelärarne slutligen kunna
hafva och, enligt min tanke, böra hafva något annat bredvidgöra, och
härigenom kunna bereda sig extra inkomster, så anser jag, att det
icke kan sägas i alla fall vara behöfligt med ett andra ålderstillägg.

Dertill kommer slutligen, att det kanske icke saknar sitt värde,
att församlingarna hafva denna rättighet att icke bevilja detta andra
ålderstillägg i alla händelser. Det kan finnas lärare, som icke deraf
gjort sig förtjenta och som derför icke med detta höra uppmuntras
eller som behöfva i denna vinkande uppmuntran se en maning att
iakttaga rättelse i åtskilliga fall.

Väl inser jag, att der kan blifva åtskilligt bryderi, då församlingarna
skola tillämpa denna fakultativa rätt, som utskottet vill skänka
dem, men jag tror dock, att i det stora hela äro dessa bryderier af
mindre fara, än det skulle innebära att gå motionärernas framställning
mera till mötes, än utskottet i sin motivering har velat göra.

Det förekommer mig, som om, beträffande detta andra ålderstillägg,
i alla händelser det vore rigtigare att iakttaga samma försigtighet och
gå samma väg, som man har gjort beträffande det första ålderstillägget,
hvilket till eu begynnelse stäldes såsom fakultativt. Sedan kan en
ny framställning göras, om förhållandena gestalta sig så, att man anser
sig höra gå ölver till det obligatoriska. Detta är nu den åskådning,
som jag gjort gällande inom utskottet och som utskottet, för sin del,
också har accepterat. Jag tror, att den är rigtig och att derför äfven
motiveringen i utskottets förslag förtjenar erkännande.

Jag yrkar således bifall till den af utskottet gjorda framställningen.

Herr Lybeck: Då jag inom utskottet deltagit i behandlingen
af denna fråga, ber jag att i korthet få yttra några ord. Jag lofvar,
att det skall blifva helt kort.

Innan denna fråga förekom inom utskottet, hade jag sökt inom
den ort, jag representerar, från tillförlitligt håll göra mig underrättad
om huru folkskolelärarnes ekonomiska ställning der förelåg. Jag har
från åtskilliga håll fått upplysningar härutinnan, och resultaten hafva

11 N:o 22.

Lördagen den 2 Maj,

vant, att hvad beträffar dem, som äro gifta och hafva familj och äro^»?- eu andra
hänvisade att uteslutande lefva af sin lön, utan några biinkomster"*?*®^^
der är den ekonomiska ställningen klen, ja, i vissa fall rent af be- lärare.

kymmersam. Jag lemnar derhän, huruvida det kan vara för skolan (Forta-)

lämpligt att tvinga skolläraren att för sin ekonomiska existens sysselsätta
sig med uppdrag af hvarjehanda slag, men visst är, att nödgas
en skollärare arbeta under ekonomiska bekymmer för det dagliga uppehället,
då för han icke skolan längre framåt, då uträttar han ett i
sanning klent arbete.

Jag skulle helst önskat bifall till motionen, men då jag icke såg
någon utsigt att vinna framgång härför inom utskottet, ber jag nu
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Fehrman: Icke heller jag har någon anmärkning att göra
mot utskottets kläm, men det är eu punkt i motiveringen, som jag,
för min del, icke kan finna mig uti. Utskottet säger, att^ löneförhöjning
för hela folkskolepersonalen icke är af behofvet påkallad, och
menar särskild^ att lärarinnornas aflöningar redan nu i allmänhet är
tillräcklig. Jag kan, för min del, icke instämma deruti. Det är väl
arbetet, som man gifver betalning för, och om tillfälligtvis, af en eller
annan orsak, vare sig en lärare eller eu lärarinna är i den ekonomiska
ställning, att det för ekonomiens del icke är absolut nödvändigt att
få den ifrågasatta löneförhöjningen, så bör väl den omständigheten,
hurudan en lärares och en lärarinnas enskilda ekonomi är, icke
inverka på den betalning, som man är skyldig för det arbete, som
utförts.

En ärad talare har erinrat om att det kan vara nyttigt att hafva
någonting att »göra bredvid», att det kan vara nyttigt såsom en omvexling
och i liera andra afseenden. Jag vill nu icke bestrida detta,
men jag tror likväl, att påståendet bör mottagas med urskilning. En
sak är att hafva någonting bredvid att skaffa såsom en omvexling,
och en annan sak är att vara nödgad för sin ekonomiska existens att
hafva någonting bredvid att skaffa. Det förra kanske kan vara nyttigt,
det senare tror jag, för min del, icke kan verka annat än till skada.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Boström, Filip: Af det utlåtande, som kommit Riksdagens
ledamöter till hända ifrån en större del af landets folkskoleinspektörer,
framgår otvetydigt nödvändigheten deraf, att ett andra
ålderstillägg tilldelas folkskolelärare e i allmänhet. Man kan väl förstå,
att med den utredning, som föreligger i motionerna, och med den
korta tid för deras behandling, som utskottet haft att tillgå, utskottet
icke kunnat komma till annat slut, än hvad här föreligger. Jag har
emellertid, på samma gång jag uttalar önskvärdheten, att någonting
göres i det syfte, som motionärerna framstält, endast velat göra en
anmärkning emot eu del af motiveringen, den anmärkning nemligen,
om icke det andra alderstillägget skulle kunna komma dem till del
förr, än de tjenstgjort i 15 år. Nu har sammansatta utskottets ordförande
förklarat anledningen härtill vara dels besparingsliänsyn och
vidare, att läraren efter 15 års tjenstgöring tjenstgjort hälften af den

N:o 22. 12

Lördagen den 2 Maj.

A’7d e" a"rf,''°tid! som ha11 är skyldig tjenstgöra för att uppnå pension, nemligen

ålder,tillägg 30

år.

lärare. Hvad nu besparingshänsyn beträffar, så bör man naturligtvis icke

(Forts.) tänka alltför mycket derpå, för så vidt saken i och för sig är nödvändig
och nyttig; och hvad sjelfva tiden angår, så auser jag, för min
del, att det icke finnes något motiv för att ändra den tid, som redan
är faststäld för första ålderstillägget eller 5 år, att ändra denna tid
för det andra ålderstillägget till 15 år. I allmänhet uppbäres ju ålderstillägg
hvart 5:te år. Så åtnjuta t. ex. elementarlärarne sina ålderstillägg
efter 5 års tjenstgöriug. Hvarför skall man nu, då man
börjat pa samma vis för folkskolelärarne, slå in på en annan väg i
afseende å deras andra ålderstillägg? Det synes mig icke hålla i hop.
Jag kan icke annat än beklaga, att denna passus föreligger i utskottets
motivering.

Jag har naturligtvis ingenting annat att yrka än bifall till utskottets
hemställan.

Herr Olsson: Det är dels med fästadt afseende på det samman satta

utskottets motivering, som jag ber att få säga några ord, och
dels med fästadt afseende på hvad en högt ärad talare i denna fråga
nyss yttrade angående de grundsatser, som man anser borde göra
sig gällande vid frågans utredning eller slutliga framläggande för
Riksdagen. ~

För min del tillåter jag mig uttala den uppfattning, att det sammansatta
utskottet skulle måhända hafva handlat mera principrigtigt,
om det uppskjutit med motiveringen så mycket som möjligt, till dess
frågans utredning förelåge. Det är visserligen sant, att då Ivongl.
Maj:t skall låta göra en utredning i en fråga, kan Kongl. Maj:t behöfva
del af de åsigter, som hafva uttalats i samma fråga inom Riksdagen.
Men det är likaledes klart, att de principer, som skola göra
sig gällande vid en sådan utredning, äro mycket svåra att på förhand
kunna bestämma. Det synes mig sålunda, hvilket likaledes förut
har anmärkts, som om utskottet gått saker och ting kanske något i
förväg.

På samma gång jag villigt erkänner, att folkskolelärarne — och
jag skulle vilja fråga: hvarför icke också fölkskolelärarinnorna — behöfva
en förbättring i sina löner, på samma gång är det väl alldeles
tydligt, att denna förbättring bör, så vidt omständigheterna sådant
medgifva, ställas så, att det icke blir att gifva med den ena handen
och taga tillbaka med den andra. Skola kommunerna eller skall Kongl.
Maj:t — det blir eu annan fråga, som sedermera kommer att bestämmas
— vid afgörandet om löneförbättringar taga i öfvervägande vare sig
skollärarnes eller lärarinnornas ekonomiska ställning för det fall, att
de hafva t. ex. en enskild förmögenhet, eller undersöka, hvilka biinkomster
de hafva vid sidan om sin skollärarelön, och fästa det afseende
vid denna undersökning, att man derpå skall basera en förbättring
af deras löner eller ett afslag, så fruktar jag, att man kastar
sig in på ett område, som blir mycket svårt att i sina detaljer tilllämpa.

Här har förut anmärkts, att det är arbetet, som skall aflönas, och

Lördagen den 2 Maj.

13 N:0 22.

deri instämmer jag fullkomligt. År det eu skollärares rätt att eu andra

under vissa förhållanden, sin lön något förbättrad, så må denna rätt
icke tagas ifrån honom genom att fästa afseende vid sådana tillfälliga''iårare_
omständigheter, som kunna föra de beslutande in på godtycklighetens (Forts.)
område.

Jag vill visserligen, i likhet med den antydde högt ärade talaren,
erkänna, att det kan vara nyttigt att hafva något arbete vid sidan af
sin verkliga och närmaste kallelse, och detta arbetes utförande kan,
förmodar jag, ofta bero på den personliga ställning eller den enskilda
förmåga, som vederbörande besitter för att kunna utföra dels sitt
ordinarie och dels sitt extra arbete. Men att dessa omständigheter
skulle hindra honom ifrån att uppbära sin ordinarie lön, då han är
antagen för att sköta sitt ordinarie arbete och är antagen under de
förutsättningar, som äro nödvändiga för att kunna få en sådan syssla,
det tror jag vara eu grundsats, svår, om icke omöjlig, att tillämpa.

De skäl, som tala för en löneförbättring åt dessa lärare och lärarinnor,
äro dessutom så i ögonen fallande, att man verkligen icke,
synes det mig åtminstone, bör kunna sätta i fråga en vägran på
grund af sådana tillfälliga omständigheter, som här äro framstälda i
motiveringen till utskottets betänkande i denna punkt. Man får icke
glömma, hvilken lön dessa lärare och lärarinnor hafva. Den är ovedersägligen
för liten, hvilket också af alla erkännes. Den är för liten
icke blott med fåstadt afseende på deras arbete, som kanske är det
vigtigaste, men den är för liten äfven med afseende på de förändrade
konjunkturer, som för närvarande råda. Penningvärdet faller, räntesatserna
falla och skolläraren måste dock följa med sin tid och skaffa
sig sådana förnödenheter, som erfordras, äfven om det kostar honom
mera, än förut varit fallet.

Då man derjemte besinnar den vigtiga plats, skollärarne och lärarinnorna
hafva i samhället och hvilket stort inflytande deras undervisning
utöfva!’ på det uppväxande slägtet, synes det mig vara klart
och tydligt, att den tillökning i lönen, som kommer att beviljas dessa
lärare — och hvarför icke äfven lärarinnorna, jag upprepar det —
lemnas dem med fästadt afseende på de förhållanden, som föreligga
beträffande dem såsom lärare och de der äro utsedda att sköta de
sysslor, som äro dem anförtrodda.

Jag har naturligtvis icke något särskilt yrkande att framställa,
utan ber att få instämma i det slut, hvartill utskottet kommit, med
ogillande af de åsigter, som i motiveringen äro uttalade, utan att jag
dock vill till herr talmannen framställa något yrkande i detta hänseende.

Herr Larsson: .lag har icke hört annat, än att alla de, som
uppträda yrkat bifall till utskottets förslag, men de flesta hafva haft
anmärkningar emot utskottets motivering. Jag har begärt ordet för
att gifva till känna, att jag också kommer att yrka bifall till utskottets
förslag, och jag gör det just derför, att en sådan motivering som denna
föreligger för utskottets hemställan. Utan en dylik motivering skulle
jag icke varit med om att bifalla utskottets förslag, om det nemligen
afsett ett rent bifall till motionärernas framställning. Det lär väl,

N:o 22. 14

Lördagen den 2 Maj.

Ang. androsåsom också påpekats, vara alldeles nödvändigt, att det måste i första
^ÄLrlimme* bero på vederbörande eller församlingarna, huruvida de vilja
T°r lärare.06 gifva ett ytterligare ålderstillägg åt skollärarne, och att detta således
(Forts.) icke blir obligatoriskt. Jag medgifver mycket villigt, i likhet med
öfriga talare, att i många fall är det af behofvet påkalladt, att en
löneförbättring för folkskolelärarne kommer till stånd, men att göra
den obligatorisk, så att alla skola hafva den, derom vill jag, för min
del, icke vara med. Det är icke obekant, åtminstone för en stor del
af herrarne, hurusom skollärare numera finnas — och eu sorglig erfarenhet
deraf från åtskilliga ställen gifves — som sköta sina skolor,
snart sagdt, som en bisak, under det att de sjelfva blifva politiska
agitatorer i radikalismens tjenst, de der vilja upplösa både stat och
kyrka, stiftande missnöje och fiendskap mellan alla. Skall då församlingen
vara tvungen att gifva eu sådan lärare en lönetillökning, då
den ingenting högre önskar än att vara qvitt en sådan upprorsstiftare,
som oftast möter stora svårigheter. Huru mycket ondt, han än gör
inom församlingen, måste denna hafva honom qvar och tvingas att
gifva honom ålderstillägg på köpet. Det är någonting högst orimligt,
efter mitt sätt att se saken. Jag ber derför att till alla delar få instämma
i den motivering, som utskottet här framstält och som närmare
blifvit utredd af afdelningens ordförande. För öfrigt anhåller
jag om bifall till utskottets betänkande.

Grefve Hamilton: Blott ett par ord. Jag ber få ansluta mig
till dem, som anse, att en löneförbättring för folkskolelärarne är synnerligen
nödvändig. Deras ansvarsfulla kall att uppfostra det uppväxande
slägtet gör, att de böra hafva eu oberoende ställning, hvilket de nu i
många fåll sakna.

Jag har egentligen begärt ordet får att påpeka ett förhållande,
som synes mig värdt uppmärksamhet. Mången påstår, att skollärarens
aflöning är tillräcklig. Vi veta alla, att deras lön uppgår till 600 å
700 kronor, jemte kofoder, fri bostad och vedbrand. Jag har händelsevis
i min band reglementet för riksbanken och ser af detsamma, att
vaktbetjeuingen vid riksbanken i Stockholm har, efter 10 års tjenstgöring,
1,400 kronor i årlig aflöning, samt i Göteborg 725 kronor i
lön utom fri bostad och eldbrand. Jag hemställer till eder, mine herrar,
om det ligger någon rättvisa uti att en skollärare i många fall har
mindre lön än en vaktbetjent. Det är ingalunda min åsigt, att lönen
för dessa senare bör nedsättas, men synes mig rättvisan kräfva, att
skollärarne, som måste uppehålla sig 4 år vid ett seminarium, borde
erhålla högre ersättning för sitt arbete, än som nu är förhållandet.
Vill man hafva en bra skollärarecorps, måste man vara beredd att aflöna
den ordentligt.

Jag har intet yrkande att göra.

Herr Rodhe: Jag hade icke trott, att någon diskussion skulle

utspinna sig rörande denna fråga, då jag tagit för gifvet, att samtliga
ledamöter i denna kammare gerna unna vår folkskolelärarecorps den
föreslagna löneförbättringen. Ingen har heller gjort något yrkande på
afslag å utskottets betänkande, men några anmärkningar hafva fram -

Lördagen den 2 Maj.

16 Nso 22.

stälts mot motiveringen, hvilken i några punkter blifvit klandrad af dng. eu andra
ett par talare. Jag beder då äfven att få framställa eu sådan an- fålder/t?!lakg9,
märkning, och den sammanfaller helt och hållet med herr Boströms/ r i^are.°
Mig synes, att det vore billigt, att, om ett lönetillägg beviljas folkskole- (Forts)
lärarne, det kommer dem till godo redan efter 10 års tjenstgöring.

Om vi besinna, att folkskolelärarne i allmänhet inträda i äktenskap
strax efter erhållandet af en ordinarie syssla, kunna vi också inse, att
då de tjenstgjort 10 år, äro de i den ställning, att de allra bäst behöfva
en förökning af sina inkomster. På grund häraf skulle jag för
min del önskat, att utskottet framhållit detta behof för skollärarn e af
den föreslagna lönetillökningens inträdande redan efter 10 års tjenstgöring.

För öfrigt har jag intet att anmärka mot betänkandet, till hvilket
jag yrkar bifall.

Herr Törnebladh: Jag har intet att anmärka mot den hem ställan,

utskottet ansett sig böra göra, men med detsamma jag förklarar
mig instämma i denna, vill jag uttala ett och annat tvifvelsmål om
den motivering, som derför blifvit förebragt. Icke så, att jag skulle
vara emot det uttalande, som blifvit gjordt angående att det andra
ålderstillägget icke borde helt och hållet utgå af statsmedel — jag
tror det är fullt rigtigt, att det blifver på samma sätt i afseende å
aflöningen som förut — men i fråga om aflöningens fakultativa karakter
vill jag fästa uppmärksamheten på att den torde vara förenad med
ganska stora svårigheter. Vidare är jag något tveksam, om det skulle
göras någon skilnad beträffande lärare och lärarinnor. Jag tror, att
det hade varit klokt att icke framställa så bestämda grunder, som här
skett, men mot utskottets hemställan har jag, som sagdt, intet att
anmärka.

Herr Alin: Då jag anser det vara ett synnerligen vigtigt stats intresse,

att folkskolelärarne, med den uppgift, de hafva, icke utgöra
en missnöjd klass, och vidare att de utgöra en klass af män, hvilkas
platser synas eftersträfvansvärda för personer med den gedigna bildning,
som behöfs för folkets uppfostran, kan jag naturligtvis icke annat
än vara med om det lilla steg till beredande af förbättring i deras
ekonomiska ställning, som utskottet föreslår. Med afseende å motiveringen
anhåller jag att få instämma uti hvad här af mer än en
föregående talare, särskildt herrar Lybeck och Boström, yttrats.

Herr Nyström, Carl: Äfven jag tycker, att det kunde vara ett
och annat att säga emot motiveringen, men det synes mig öfverflödigt,
då i alla fall hvad som deruti kunde brista blifvit upphjelpt af klämmens
tillfredsställande beskaffenhet. Har motiveringen varit något
sträng mot lärarinnorna, befinnes, att klämmen i förslaget framsläpper
dem till skälig utsigt att blifva med om denna löneförbättring. Och
då äfven i klämmen icke förekommer något inskränkande förslag i afseende
å det fakultativa eller det obligatoriska, som här så mycket
diskuterats, utan äfven dervidlag full frihet lemnas att komma till det
bästa och förmånligaste resultat, som vid förnyad pröfning skall framgå,

N:o 22. 16

Lördagen den 2 Maj.

Ang. eu amfratycker jag, man kan lemna derhän motiveringen och hålla sig till
yfr "Sköte-kommen, som af de flesta förklarats tillfredsställande.

lärare.

(Forta.) Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren

hvad utskottet i föreliggande moment hemstält.

Mom. It).

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och lagutskottets
nedannämnda, den 29 nästlidne april och den 1 innevarande månad
bordlagda utlåtanden:

n:o 8, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
af allmänna medel till döfstumskoldistrikt, som till enskild undervisningsanstalt
öfverlemnat sinnesslött döfstumt barn, och

n:o 9, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående beredande af tillfälle för fiskeribefolkningen i Göteborgs och
Bohus län att förvärfva eganderätt till de tomter, hvarå dess bostäder
äro uppförda m. m.,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets nedannämnda,
den 29 sistlidne april och den 1 innevarande maj bordlagda betänkande!]
:

n:o 25, angående hvitbetssockertillverkningsafgifteu, och

n:o 26, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i gällande förordning angående stämpelafgiften,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemstält.

ifrågasatt åt- Föredrogs å nyo baukoutskottets den 29 nästlidne april och den 1
kamrers- och innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 11, med anledning af
kassörstjen- väckta motioner om åtskiljande af kamrers- och kassörstjensterna vid
Mena vid »wariksbankens mindre afdelningskontor.

riksbankens

afdelnings kontor.

Herr Törnebladh: Under denna brådskande tid torde detta
betänkande icke hafva ådragit sig så mycken uppmärksamhet af kammarens
ledamöter; men den, som deltagit i behandlingen af ärendet
hos bankofullmägtige, kan icke underlåta att för kammaren framställa,

Lördagen den 2 Maj.

17 >:o 22.

hurusom bankoutskottets referat af hvad fullmägtige i detta ärendefA<fyasa« fasligt
är egnadt att bibringa kammaren en mindre rigtig uppfattning af Giljande af
hvad saken rör och huru den blifvit utredd. bausritjm Jag

vill först göra en anmärkning i afseende å hvad som står hjerna vid vissa
sid. 5 i betänkandet. Bankoutskottet säger der: »motionärernas förslag riksbankens
har sålunda gifvit anledning till en framställning från fullmägtiges “/delmngssida,
som går ut på en ny organisation af de mindre riksbankskontoren.» °n or''

Ja, det är helt naturligt; eftersom motionärernas förslag går ut på en 01ts''^
ny organisation af de mindre riksbankskontoren, lära fullmägtige icke
kunna underlåta — om de anse motionerna befogade — att föreslå
något sådant, ty den förändrade organisationen skulle bestå deruti, att
kamrerare- och kassörstjensterna åtskildes i stället för att de, såsom nu,
äro förenade. Någon ny organisation derutinnan, att några nya tjenster
skulle tillskapas, förekommer icke egentligen. Det är visserligen sant,
att vid två kontor, i Falun och Hernösand, har blifvit föreslagen en
tredje tjenst, men denna torde äfven under nuvarande förhållanden
snart blifva behöflig. Deremot har vid ett annat kontor föreslagits indragning
af eu tjenst, så att summan, om förslaget gått igenom, hade
blifvit en tjenst till, icke mera.

Utskottet fortsätter sedan och anför, att det är fråga om en bankreform
— det känna vi alla — och att denna kan hafva inflytande på
afdelningskontoren och deras verksamhet. Ja, det är mycket möjligt
och till och med ganska troligt, att reformen kommer att hafva inflytande
på afdelningskontoren, hvarigenom dock befogenheten af motionen
än ytterligare framträder. Ty skulle deras verksamhet utvidgas
i någon mån, är det ännu mera nödvändigt att åtskilja kamrerare- och
kassörstjensterna. Alltså, detta bevisar rakt ingenting eller snarare
motsatsen af hvad som skulle bevisas.

Vidare har utskottet erinrat, att 1888 väcktes motion i samma
ämne, men att denna då afstyrktes af fullmägtige och utskottet och ej
heller bifölls af Riksdagen. Visserligen, men sedan 1888 hafva 8 år
förflutit, hvilka hafva gifvit afdelningskontoren eu betydligt större utveckling
än förut, och särskilt hafva under denna tid kassagöromålen
tillväxt så mycket, att föreningen af kamrers- och kassörstjensterna föranleder
betydligt större svårigheter, än fallet var 1888. Jag skall icke
anföra några siffror i detta hänseende. Det torde vara för kammarens
ledamöter väl kändt, att afdelningskontoren hafva under denna tid
utvidgats högst betydligt, så mycket mer som det tillkommit ganska
vigtiga och betydande kontor, såsom t. ex. det i Örebro, och äfven
rörelsen vid de öfriga i allmänhet utvecklats särskildt i allt, som gäller
att betjena allmänheten vid vexling, postremissvexlar och sådant, hvarförutom
äfven lånerörelsen tilltagit. Under sådana förhållanden gäller
det skäl, som gälde 1888, icke nu. Och man kan lätt förstå, att med
den utveckling af riksbankens verksamhet, som egt rum från 1888 till
1896, det nu icke går an att åberopa sig på hvad som då skedde.

Sedan fortsätter utskottet:

»Sedermera hafva hvarken från afdelniugskontoreus styrelser eller
från fullmägtige utgått något initiativ till ändring i den nuvarande
organisationen på grund af bristande kontroll, förr än vid denna riks Första

Kammarens Vrot. 1896. AT:o 22. 2

N:o 22. 18

Lördagen den 2 Maj.

ifrågasatt åt-dag i följd af enskilda motionärers förslag fullmägtige uppgjort förslag

skiljande af tJU Uya stater. 2

kassoratjen- Ja., det liar icke utgått från fullmägtige, det är sant, ty fullatemavidrwaamägtige
hafva i det längsta dröjt att göra hemställan i detta afseende,
nksbankens och för öfrigt är fullmägtiges framställning icke sådan, att den mot
afdelnmgs- bankoutskottets åsigt kan komma till Riksdagen. Och fullmägtige
or'' hafva erfarenhet från de stater, som hafva blifvit behandlade på de
C°rt8.) senare åren, nemligen för kontoren i Göteborg och Malmö, beträffande
hvilka just framställning gjorts från afdelningskontorens styrelser och
understödts af fullmägtige, men slutligen skrinlagts af bankoutskottet.
Under sådana förhållanden voro motionerna eu ganska kärkommen anledning
att behandla ärendet. Detta har också blifvit behandladt och
det mycket fullständigt och efter inhemtande af yttranden från styrelser
och verkställande direktörer vid kontoren.

Vidare säger utskottet, att förslaget, »såsom synes framgå af fullmägtiges
yttrande, snarare torde hafva tillkommit för beredande af eu
snabbare expedition af göromålen och ett förändradt aflöningssätt för
vissa tjensteman än för vinnande af en skärpt kontroll». Detta går
mycket vill an att säga, och det är helt naturligt, att kammarens ledamöter
skulle få den uppfattningen, då kammarens ledamöter icke haft
tillfälle att läsa hvad som står i fullmägtiges yttrande just om denna
sak, emedan det endast delvis förekommer på sidan 5 i form af transsumtionstecken,
och dessa lemna ingen upplysning om hvad som är
sagdt. Der dessa transsumtionstecken börja, hafva fullmägtige i sitt
yttrande angifvit hufvuddrageu af den blifvande organisationen och
fördelningen af göromålen, en fördelning af göromålen, som skulle
bereda ökad kontroll, snabbare expedition och åtskilliga förmåner. Men
dessa hufvuddrag har utskottet helt enkelt icke omtalat; och när det
icke skett, kau man naturligtvis icke föreställa sig. hvilka de kunna
vara. Och hvad kontrollen beträffar, är det så myckdt mera vigtigt,
att man får veta hvad fullmägtige verkligen sagt. I fullmägtiges
yttrande säges, att öfverinseendet öfver det hela skulle tillhöra den
handhafvande ledamoten, hvarjemte på det bestämdaste uttalas, att
kamreraren skulle handhafva hela kontrollen i stället för att han nu
på en gång är bankens kamrerare och kassör och således icke kan
utöfva kontroll öfver sig sjelf i egenskap af kassör. Det är en högst
väsentlig skilnad. Det slutomdöme fullmägtige afgifva, sedan de föreslagit
den nya lönestaten —■ som endast skulle blifva 3,900 kronor
utöfver hvad som är beräknadt nu med tillägg af arfvode för kommissionsbestyr
— lyder på följande sätt: »Emot denna ökade kostnad för
de här ifrågavarande 11 kontoren» — således för ett kontor i medeltal
icke stort mera än 350 kronor — »skulle deremot såsom vinst svara
en afgjordt bättre anordning af göromålen, ledande till säkrare kontroll
och snabbare expedition samt afskaffande af de s. k. kommissionsarfvodena.
» Och det resultat, som fullmägtige der framställa såsom det
första och såsom det vigtigaste, har bankoutskottet ansett sig utan
vidare kunna utelemna och blott talat om den snabbare expeditionen
och det afskaffade arfvodet. Jag vet icke hvad man skall säga om
detta sätt att referera fullmägtiges yttrande, men att kammaren derigenom
helt naturligt får ett origtigt begrepp om hvad fullmägtige

Lordageu den 2 Maj.

19 N:o 22.

sagt, tror jag mig hafva ådagalagt med hvad jag nu anfört. Utskottetl/Våjasn» ätbar
också verkligen sjelf sagt, att ändringen förtjenar ganska stort afseende;
och det enklaste vore val, om utskottet hade velat skänka kassörstjennärmare
uppmärksamhet åt saken, att anmoda fullmägtige att till nästasiernamdwjsa
Riksdag inkomma med ytterligare förslag och utredning på den grund, riksbankens
som här blifvit ifrågasatt, i fall man icke ausett full utredning nu vara
förebragt. Jag skall dock icke derom göra något yrkande, men jag
har icke kunnat underlåta att för kammaren framställa, huru saken or s''
verkligen förhåller sig. Jag har ansett det vara min pligt, på det
kammareu icke måtte tro, att fullmägtige hafva i onödau eller utan
tillräckliga skäl afgifvit sitt förslag.

Grefve Hamilton: Jag bär icke kunnat biträda utskottets förslag i
denna fråga. Hvar och en i bankkontorsgöromål någorlunda hemmastadd
bör lätt kunna inse det olämpliga uti, att kamrers- och kassörsbefattningarna
äro förenade, såsom förhållandet är vid en del af riksbankens
afdelningskontor, enär dessa befattningars innehafvare böra gifvetvis
kontrollera hvarandra. Jag har icke tänkt mig, att motionärernas
förslag skulle föranleda till någon åtgärd, då alla dylika förändringar
böra utgå från bankofullmägtige. Men då bankofullmägtige biträdt
motionerna och ansett nödigt att skilja ifrågavarande befattningar och
framkommit till bankoutskottet med förslag derom, anser jag för min
del, att man borde gå in på bankofullmägtiges förslag.

Då jag reserverade mig, var min afsigt att hemställa, att Riksdagen
ville besluta att uppdraga åt bankofullmägtige till nästa år inkomma
till Riksdagen med förslag i ärendet. Men då ett dylikt beslut
i denna kammare möjligen kan föranleda till gemensam votering, och
vi redan äro långt komna på denna riksdag, skall jag för närvarande
icke framställa något yrkande, utan har blott velat till protokollet
anföra anledningen till min reservation.

Herr Falk: Då ingen af de föregående talarne gjort något yrkande,
kunde det vara onödigt att uppträda, men jag skall bedja att
ändå få säga några ord med anledning af herr Törnebladhs yttrande.

Bankofullmägtige hafva, med anledning af väckta motioner om
åtskiljande af kamrers- och kassörstjensterna vid de mindre afdelningskontoren,
till utskottet afgifvit ett vidlyftigt och mycket förtjenstfullt
förslag till reglering af tjenstebefattningarna vid dessa kontor. Då
utskottet emellertid icke funnit sig för närvarande böra tillstyrka detta
förslag, ansågs det ej heller nödvändigt att in extenso intaga det bland
handlingarna. Utskottet ansåg nemligen, såsom tydligen framgår af
betänkandet, att den närvarande tidpunkten icke är lämplig att företaga
en omorganisation af afdelningskontoren, enär man har hopp att
redan nästa år ett förslag till en genomgående omorganisation skall
framläggas. Detta var orsaken, hvarför utskottet ansåg sig icke böra
understödja bankofullmägtiges framställning, och orsaken, hvarför den
icke blifvit i utskottets betänkande intagen.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

N:o 22. 20

Lördagen den 2 Maj.

ifrågasatt åt- Efter härmed slutad öfverläggning, biföll kammaren hvad utskottet
skiljande aj ; föreliggande utlåtande hemstält.

kamrers- och 00

kassörstjen- _

sterna vid vissa

"fcMntn"- Vid förnyad föredragning af bankoutskottets nedannämnda, den
"kontor! 29 sistlidne april och den 1 innevarande maj bordlagda memorial:

(Forts.) n:o 12, angående fastställande af aflöningsstat för riksbankens af delningskontor

i Umeå, och

n:o 13, angående höjning i anslaget till extra biträde m. m. vid
afdelningskontoret i Falun,

biföll kammaren hvad utskottet i nämnda memorial hemstält.

Ang. disposi- Föredrogs å nyo lagutskottets den 29 nästlidne april och den 1
"^^''innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 67, i anledning af väckt
vid "Ickhsi! m°fi°n om ändringar i förordningen angående hushållningen med de
stika bo- allmänna skogarne i riket.

ställena.

Herr Hasselrot: Föreliggande motion sönderfaller, såsom kammaren
torde finna, i tre olika delar, och jag skall tillåta mig i korthet
redogöra för motionens innebörd i hvar och eu af dessa delar för sig.

Som kammaren har sig bekant, stadgas i ecklesiastika boställsordningen,
hvad angår ecklesiastika boställsskogar, som äro indelade
till ordnad hushållning, att sedan all kostnad för skogens skötsel afräknats,
boställsinnehafvaren och församlingen fått sitt behof samt
boställshafvaren derutöfver bekommit ersättning för vård och tillsyn å
skogen, skall öfverskottet öfverlemnas antingen till presterskapets löneregleringsfond
eller till de ecklesiastika boställenas skogsfond. Från
denna skogsfond bekostas sedermera skogsindelning och skogsodling på
andra ecklesiastika boställen, och på det viset hafva inkomster från
ett boställe öfverflyttats på andra boställen af samma slag inom riket,
detta, såvidt jag förstår, till synnerlig förmån för skogsvården i dess
helhet. Dessa bestämmelser gälla dock endast för sådana hemman,
som icke äro af menighet inköpta eller af enskild för ändamålet donerats.
För sådana boställsskogar, som af menighet inköpts eller af
enskild donerats, får icke öfverskottet af skogsafkastningen gå till
löneregleringsfonden eller till de ecklesiastika boställenas skogsfond,
utan skall den användas till församlingens enskilda nytta i enlighet
med Kongl. Maj:ts för hvarje särskilt fall derom meddelade föreskrift.
Nu är det emellertid i många fall svårt att tillförlitligen utreda, huruvida
ett boställshemxnan är anslaget af staten eller är af menighet
inköpt eller af enskild donerats. Bevisskyldigheten har hittills ålegat
den enskilda församlingen, och det gör att i de allra flesta fall har det
gått efter den norm, som jag först nämnde, med öfverskottet af skogsafkastningen.
Nu ifrågasätter motionären en omkastning af bevisskyldigheten,
så att, der. icke kan visas, att boställe är af staten anslaget,
skall församlingen behålla öfverskottet af skogsafkastningen för
sin enskilda del. Så vidt jag förstår, vore det en mycket äfventyrlig

Lördagen den 2 Maj.

21 Nso 22.

sak, om en sådan grundsats finge göra sig gällande. Utskottet har ej Ang. disposiheller
direkt tillstyrkt ett sådant förslag, som motionären ifrågasatt,itonen af skogsmen
gått honom till mötes i åtskilliga andra afseenden. Huru långt “/i^lTkUsiautskottet
vill gå, kan man dock icke tydligt se af den sväfvande mott- stika Soveringen
i betänkandet. Jag tror för min del, att förhållandena i detta ställena.
hänseende äro väl ordnade så som de nu äro, och att man icke med (Forts.)
skäl kan från presterskapets sida klaga öfver det förhållande, som hittills
egt rum. Det har icke undandragits de ecklesiastika boställena
någonting; hvarenda skillings öfverskott är användt, om icke just vid
det boställe, der öfverskottet uppkom, så vid andra ecklesiastika boställen,
eller till löneförbättring åt prestmän i andra församlingar.

Den andra delen af motionärens förslag afser att få in i lagen
uttrycklig bestämmelse, huru med öfverskottet af skogsafkastningen
skall förfaras på sådana boställen, som af enskild upplåtits. Derom
linnes för närvarande intet annat stadgande, än att användningen af
dylikt öfverskott skall i hvarje specielt fall bestämmas af Kong], Maj:t.

Utskottet har icke tillstyrkt en sådan ändring, då, såsom utskottet
säger, det är svårt att stadga sådana bestämmelser, som lämpa sig för
hvarje specielt fall. Och då erfarenheten dessutom visat, att församlingens
förslag i sådant hänseende städse af Kongl. Maj:t gillats, då
de varit lämpliga, symes det hittills använda förfarandet böra bibehållas.

Det tredje förslaget, motionären framstält och som reservanterna
från denna kammare tagit upp, rör det nu befintliga stadgandet, att,
om vid ett boställe skogen förstöres genom vådeld eller storm och
måste realiseras, hela behållningen skall, sedan kostnaderna blifvit betalda,
gå till de ecklasiastika boställenas skogsfond. Derigenom kan
olägenhet uppkomma för boställsinnehafvaren. Man kan nemligen förutsätta,
att större delen af skogen förstörts genom eld eller storm;
den måste då huggas och realiseras samt öfverskottet lemnas till de
ecklesiastika boställenas skogsfond, och under en lång följd af år sitter
kanske boställsinnehafvaren utan skog och utan ersättning för hvad
han förlorat. Det är i denna del reservanterna tro, att rättelse bör
ske, och sådan rättelse skulle vinnas derigenom, att boställsinnehafvaren
af den ecklesiastika skogsfonden finge årlig ersättning af hvad som
dit influtit för hvad han möjligen mistat. Formen för reservationen
är dock kanske i en detalj icke fullt rigtig. Det står nemligen, att
reservanterna »ansett, att utskottet bort tillstyrka Riksdagen att i
skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla endast om sådan ändring uti ifrågavarande
kongl. förordning, att, derest innehafvare!! af ecklesiastikt
boställe till följd af sådana förhallanden, som omnämnas i sista punkten
af 22 § i samma kongl. förordning, får vidkännas någon minskning i
den för honom beräknade årliga skogsafkastningen å bostället» etc.

Det är nemligen icke alltid säkert att sådan afkastning är beräknad, ty det
finnes en mängd boställen, der ordnad hushållning ännu icke är införd.
Jag tror således, att det är rigtigare att i stället för »beräknade»,
använda ordet »tillkommande», och att till följd häraf ordalagen böra
ändras i öfverensstämmelse härmed, så att den senare delen af reservationen
kommer att lyda: »— —- — får vidkännas någon minskning i
den honom tillkommande årliga skogsafkstningen å bostället, han må
kunna tillerkännas ersättning härför af de i samma punkt omförmälda

Ji:o 22. 22

Lördagen den 2 Maj.

vinj. disposi- medel». Och skall jag tillåta mig att yrka bifall till reservationen i

tionenafekogs-frd<y,d me(f en sa(]an förändring af dess ordalydelse.

afkaslnmgen ° °

tika bo- Herr Pettersson, Carl: Den nästföregående talaren gaf det

ställena, vitsord åt de nu befintliga förhållandena med boställsskogarne, att allt

(Ports.) är synnerligen väl bestäldt, samt att det knappt kan bättre ordnas.

Jag har i det fallet åtskilliga tvifvel och vet mig icke vara ensam
derom. Nämnde talare yttrade vidare, att uti förevarande fall åligger
bevisningsskyldigheten boställshafvaren och församlingen, och det tyckte
han vara rigtigt; skulle kronan hafva bevisningsskyldigheten, vore det,
enligt hans åsigt, »en äfventyrlig sak». För vinnande af klarhet i
frågan torde vara bäst att börja från början och gå tillbaka till den
tid, då kristna församlingar först bildades i vårt land. Det har uppgifvits
för mig, att kyrkobalken i medeltidens landskapslagar föreskref,
att en nybildad församling skulle bestå presten boställe jemte eu viss
areal jord, till hvilken naturligtvis äfven hörde ett visst skogsområde.
Hvilken få vi nu anse vara rätter egare till bostället med åtföljande
jord och skog, om icke församlingen, som sjelf släppt till det? Yttermera
förökades dessa boställen i vidd under den katolska tiden på så
sätt, att åtskilliga personer gåfvo för själamessor och dylikt viss jord,
och jag vet, att i mellersta och södra delarne af vårt land förekomma
ängar och vretar tillhörande pastorsboställena. hvilka utan tvifvel bortskänkts
för berörda fromma ändamål. Skall då icke den kyrka, till
hvilken dessa gåfvor lemnats, få anses för egare deraf? Men nu betraktas
snart sagd! alla pastorsboställen såsom varande af krononatur.
Huru bar denna förändring inträffat, att jord, som ursprungligen varit
(andligt) frälse, blifvit krono? Det skulle vara intressant att under
diskussionens lopp kunna erhålla klar och tillfredsställande upplysning
derom. Yi känna alla till Gustaf Vasas reduktion och huruledes han
indrog till kronan två tredjedelar af tionden och gods, som tillhörde
biskoparne, äfvensom en del af klostrens egendom; hvad beträffar aflöningen
till presterskapet eller den s. k. tertialtionden, fick den vara
i fred, och icke heller har jag hört, att han reducerade boställena, som
tillhörde församlingarnas presterskap. Någon vidare reduktion på detta
område känner jag icke till af vår historia. Men icke förty veta vi,
att vederbörande öfver de flesta presterliga boställen, om hvilka man
ej kali bevisa att de äro af skattenatur, satt denna öfverskrift: »Detta
är krono», och då är bostället underkastadt de förordningar, som gälla
för kronojord. Då man nu hyser eu svag misstanke, att ett boställe
icke är krono, säger domänstyrelsen: »Bevisa att det ej är krono».
Men det är icke alltid så godt att bevisa den saken. Ibland kan det
dock lyckas. Jag har, hvad angår mitt boställe, bland en mängd arkivhandlingar
anträffat ett par dokument, hvilka ådagalägga, att eu del
af bostället är tillkommet på grund af donation, eu annan del inköpt af
församlingen. Om jag nu icke haft sådana handlingar, att jag händelsevis
kunnat styrka detta förhållande, hade nog vederbörande sagt:
»Detta är krono alltsammans». Derigenom att jag kunde framställa
nödigt bevisningsmaterial lyckades jag ådagalägga, att en femtedel af
bostället icke var krono, hvarigenom jag således kom i åtnjutande af
den rätt man i nåder medgifver åt donerad jord med åtföljande skog.

23 N:0 22.

Lördagen den 2 Maj.

Men huru inånga bevisningshandlingar hafva icke genom eldsvådor Ang. disposioch
vårdslöshet förkommit, hvarigenom bevisningsskyldigheten blir
en mängd fall för presterskapet och församlingen alldeles omöjlig att "vid
fullgöra. stika bo För

jemförelsens skull skall jag anhålla att få läsa upp hvad kongl. ställena.
förordningen den 11 juli 1862 innehåller i § 9 inom. 1: »Afgifter, som (Forts.)
af en församling till dess presterskap utgöras, må ej till aflönande af
annan församlings prest användas, icke heller inkomster, hvilka tillkomma
presterskapet antingen till följd af bidrag utaf församlingarna
gemensamt, såsom då till löneförbättring för presterskapet hemman
och lägenheter blifvit inköpta och andra fördelar anskaffade, eller ock
från enskilda personer för samma ändamål gjorda anslag och donationer».
Detta gäller lönerna för presterskapet, hvilka utgå i spanmål
och smör med förvandling i penningar. Här är det bestämdt förbjudet
att från en församling lemna tillskott till eu annan församling.

Men helt andra bestämmelser gälla i afseende på skogarne. Om, såsom
fallet är i de Dordligare delarne af vårt land, boställen finnas
med ringa jordbruk, men med stora skogar, så gäller icke nämnda
förordning; der skall skogsafkastningen användas till fördel för rikets
öfriga delar. Om man tänker på förhållandena i Norrland och Dalarne,
der jordbruket är jemförelsevis obetydligt, men skogarne äro
vidsträckta, och tillika besinnar, hvilka omkostnader åtfölja drifvandet
af ett jordbruk, de i industriidkande orter mer än eljest betungande
aflöningarna för tjenstfolk m. in., tyckes det väl, som om presteu, för
att kunna bibehålla och bedrifva jordbruket, borde få en större del af
eller —• hvarför icke? — hela boställets skogsuf kastning. Men på det
örat vill man icke höra. Förr må jordbruket och boställsinnehafvaren
ruineras.

Jag anser detta förhållande vara i hög grad betänkligt och har
derför reserverat mig mot några delar af utskottets motivering. Jag
anhåller att få nämna ett par sådana ställen. På sid. 7 förekommer
följande: »Dels hyser utskottet den åsigt, att såsom den allmänna
regeln verkligen kan med rätta uppställas det fall, att bostället anslagits
— vare sig af kronan eller enskilde personer — till fromma
för kyrkan i dess helhet». Högst märkvärdig synes mig denna regel,
att bostället skulle anslagits till kyrkan i dess helhet, men icke till
församlingen och presten. Om det nu tillätes mig att få omnämna
ett förhållande, hvilket särskild! berör mig, så var jag här om dagen
nere i kammararkivet och forskade efter en handling, om hvilken jag
förut egde kunskap. Det var ett af Gustaf II Adolf den 19 mars
1622 utfärdadt kongl. bref, enligt hvilket han anslog ett kronohemman
Aboren i Suudborns socken till prestboställe. I detta bref förekommer
bland annat: »Och förbjuda vi härmed våra kammarråd och öfrige
vederbörande att göra innehafvare af detta boställe något men».

Det tyckes mig verkligen, som om man med ett sådant kongl. bref
och förbud i hand skulle kunna få fritt disponera afkastningen af sitt
boställe. För öfrigt har det uppgifvits för mig, att alla kongl. bref,
som handla om dylika ärenden, lära hafva samma lydelse; således
hafva framlidne konungar vid donationer af kronohemman till prestboställen
förbjudit vederbörande att tillfoga inneliafvarne något men.

Ji:o 22. 24

Lördagen den 2 Maj.

Ang. duposi- Men nu påstår jag, att innehafvarne lida men derigenom, att de icke
‘‘afkastiinJn^ behålla hela skogsafkastningen oafkortad, utan den skall användas
vid"eckUtia- ^ a^t befordra återväxten af skogarne på vissa ställen, den s. k. extra
stu-a bo- afverkningen; den ordinarie afverkningen anslås till att förbättra lönerna.
ställena, på andra ställen i riket. Derigenom hafva bildats två fonder: de eckle(Forts.
) siastika boställenas skogstamd och presterskapets löneregleringsfond.
Det »men» jag för min del lidit, utgör en förlust af mellan 30 och
40 tusen kronor, som genom försäljning af skog från mitt boställe inslagits
i dessa fonder.

Den andra anmärkningsvärda punkten i utskottets utlåtande lyder
så: »Likaså tror utskottet, att det visat sig, det full legal bevisning i
vanlig mening derom, att ett boställe blifvit anskaffadt af församlingen
eller doneradt till densamma, icke är af nöden för Kongl. Maj:s bifall
till en ansökan om rätt för församlingen att för sina kyrkliga ändamål
disponera öfver skogsafkastningen». Jo, det är verkligen »full legal
bevisning» som erfordras, för att behålla rätten. Utan det vapnet står
man värnlös.

Jag har här uti min hand ett litet häfte »Om ecklesiastika boställens
skogar» af J. M. Och jag tror mig icke röja någon hemlighet,
om jag yppar, att den har till författare en tjensteman i domänstyrelsen.
Han säger der: »Författningarna gifva inga positiva föreskrifter
om, huru behållningen från en inköpt eller donerad skog skall
disponeras; blott ett är gifvet, nemligen att skogsinkomsten lika litet
som boställets afkastning i öfrigt får användas till andra pastorats
nytta, och att således inga skogsmedel derifrån få tilläggas presterskapets
löneregleringsfond eller de ecklesiastika boställenas skogsfond,
men detta innebär ju ingen laglig rätt för innehafvaren att för sin
egen del få större inkomst från en dylik skog än ifrån en af vanlig jordnatur».
Således, om eu person har skänkt en församling en ega med
densamma åtföljande skog, innebär det ingen »laglig» rätt för boställsliafvaren
att få åtnjuta af kastningen af densamma. Ordspråket säger:
Aptiten ökas, medan man äter, och så tyckes det verkligen vara här,
der det till och med ifrågasattes, om man får behålla sådant, som är
skänkt eller doneradt åt boställshafvaren. Emellertid har Kongl. Maj:t
föreslagit, att sådant får man behålla, och likväl ser man, att här utkastas
tvifvel, om detta skall gälla i afseende på skogsafkastningen.

Längre fram i broschyren fröjdar sig författaren åt, att domänstyrelsen
inslagit på en väg, som skall vara så särskildt lyckobringande;
jag skall bedja att fä läsa upp hvad han i den delen har att andraga:
»Emellertid bär man under senaste tid inslagit på en väg, som synes
båda mycket godt för framtiden och som, ehuru den ännu så länge
endast fört mot norden, väl torde komma att fortsättas äfven söderut,
när blott vederbörande hunnit lära sig inse dess fördelar framför den
gamla oxvägen. Vi kunna redan glädja oss åt fyra prejudikat, alla
tillkomna under sistlidna år och afseende kyrkoherdeboställen i Norrland».

För att herrarne må fatta hvad härmed menas, vill jag nämna,
att man inslagit på den vägen, att icke presterskapet skall få en viss
andel af skogen, beroende på försäljning, utan att det redan vid skogsindelningen
skall bestämmas, huru stor andel af skogsafkastningen

25 >:o 22.

Lördagen den 2 Maj.

presterskapet skall erhålla för all framtid, hvarvid såsom faktor ingår Ang. dispo,ihäusyn
till de löneförmåner presten åtnjuter af församlingen. Har han
en mindre lön af församlingen, får han således större andel i skogs- fid eckusiaafkastningen;
har han god lön, får han liten andel af den sistnämnda, stilen boom
han också egen aldrig så stor skog. Låtom oss se till, huru pre- ställena.
judikaten lyda. De äro till antalet fyra och återfinnas i en not. Först (Forts.)
och främst kongl. brefvet den 8 juni 1894 angående Rödö kyrkoherdeboställe
i Jernband; årliga virkesöfverskottet värderadt till 852 kronor,
årligt anslag 350 kronor beviljadt boställshafvaren, således mindre än
hälften. Vidare kongl. brefvet den 27 juli 1894 angående kyrkoherdebostället
Nolby Stom i Eda socken, Vermland: årliga öfverskottet
värderadt till 1,033 kronor, årliga anslaget till boställshafvaren 400
kronor. Derpå kongl. brefvet den 9 november 1894 angående Fors’
kyrkoherdeboställe i Jemtland: årligt öfverskott värderadt till 1,515
kronor, årliga anslaget till boställshafvaren 500 kronor, således icke
fullt en tredjedel; samt slutligen kongl. brefvet denc 30 november
samma år angående Anundsjö kyrkoherdeboställe i Ångermanland:
årligt öfverskott värderadt till 2,400 kronor, deraf anslaget till boställshafvaren
1,000 kronor.

Det är nu öfver detta broschyrförfattaren uttalar sin tillfredsställelse.
Jag undrar, om vederbörande boställsinnehafvare dela hans
glädje. Här omtalas ju en, som icke ens får tredjedelen af den beräknade
skogsafkastningen från sitt boställe. Mig förefaller detta
underligt, jag hade så när sagdt upprörande. Och det kunna vi väl
alla vara öfverens om, att vi härmed hafva slagit in på statssocialismens
väg. Men icke hade det väl varit nödigt att beträda den banan.

Hvarför icke sammanslå församlingar och indraga klent aflönade
komministraturer i rikets mellersta trakter? Ty det är hufvudsakligen
dessa, som få godt af räntan å presterskapets löneregleringsfond. Hade
detta skett, så hade hvar och eu församling fått »sitt behålla och
besitta».

Det förslag, lagutskottet framställer, är, efter min åsigt, af så
liten omfattning, att man torde påräkna Riksdagens bifall dertill. Jag
skulle dock hafva önskat, att utskottets kläm stått i närmare öfverensstämmelse
med motionärens framställning i slutet på sid. 5, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att---de här

ofvan angifna syftemålen dermed vinnas, nemligen dels att boställshafvarens
och församlingens rätt i fråga om dispositionen af skogsafkastningen
må kunna göras lika väl gällande som kyrkans eller det

allmännas ---—. Detta är i utskottets kläm omkastadt, så att

församlingens rätt satts i första rummet. Med denna bila rättelse
yrkar jag vördsamt bifall till lagutskottets föreliggande utlåtande.

Herr Hammarskjöld: Det har yttrats så grufligt mycket i den
föreliggande frågan, att jag i detta ögonblick känner mig ganska förlägen,
hvar jag skall begynna och hvar jag skall sluta.

Man har börjat med att tala om landskapslagarne och hvad dessa
stadgade om de presterliga boställenas tillkomst. Ja, sådana stadganden
som de anförda finnas nog. Men huru hvarje särskilt boställe
tillkommit, det torde i de allra flesta fall vara alldeles omöjligt att

N:o 22. 26

Lördagen den 2 Maj.

Ang. disposi- nu utreda. Att afgöra frågan om, hvilken som från katolsk kyrk^åfkasiiingw^^v
ståndpunkt må anses varit egare af de ecklesiastika boställena,
vid ecklesia- torde ej gå så lättvindigt, som den siste talaren tycktes föreställa sig,
.dika bo- då han helt kategoriskt förklarade, att de tillhörde de individuella förstäilena.
samlingarna. Detta har tvärtom alltid varit eu bland kyrkorättslärare
(Forts.) ytterst omtvistad sak, om det skulle anses vara kyrkobyggnaden, eller
den enskilda församlingen, eller hela kyrkoinstitutionen, som skulle
vara rätter egare, ja, ännu åtskilliga flera teorier finnas, hvilka på detta
område kämpa om herraväldet. — Anledning saknas till antagandet,
att reformationen gjort någon väsentligare ändring i de förutvarande
förhållandena derutinnan. — Derefter tillkomino presterskapets privilegier,
hvilka tryggade presterskapet vid sina boställen, stomhemman
och hvad det allt heter samt öfriga inkomster, i hvilket afseende ingen
förändring kunde göras utan presterskapets eget bifall. Hvad boställsskogen
beträffar, var äfven den skyddad genom presterskapets privilegier,
men vi skola komma i håg, till hvad ändamål boställsskogen på
den tiden fick användas. Boställshafvaren fick i regeln ej använda
boställets skog till annat än boställets husbehof, någon försäljning
skulle i allmänhet ej få ega ruin. Undantag funno.s visserligen. Der
skogarne voro af en större betydenhet, medgaf Kongl. Maj:t understundom
boställshafvarne rätt att afverka eu viss qvantitet virke eller
kola ett visst antal stigar kol, men detta, som sagdt, blott undantagsvis.

Kom så frågan om en lönereglering för presterskapet. Man fann
det orätt, att somliga prester skulle sitta med mycket stora inkomster
och andra så godt som svälta på sina små löner. Äfven andra synpunkter
voro framme vid pröfningen af denna fråga, hvarmed jag dock
icke här behöfver sysselsätta mig. För att nu åstadkomma en utjemning
af dessa missförhållanden, beslöts bland annat inrättandet af
den s. k. presterskapets löneregleringsfond. Till denna fond skulle
ingå afkastningen från sådana hemman, stomhemman, annex- och
mensalhemman m. fl., hvilka ansågos kunna skiljas från vederbörande
pastorat, dock att fäll förekomma, der afkastningen af något
sådant hemman, utan att ingå till löneregleringsfonden, direkt öfverlemnas
åt någon prestman i en annan församling. Hvad den siste
talaren yttrade derom, att man endast i Norrland och Dalarne tagit
inkomster från vissa pastorat för att användas till presterskapet inom
andra, håller sålunda icke streck. Detta har skett öfver hela Sverige,
ej minst i Skåne, hvarest många sådana pastorat finnas, hvarifrån afkastning
af hemman ingår till prestlöneregleringsfonden för att delas
ut till prester i andra församlingar, under det att den förut uppbars
af pastor i den församling, till hvilken hemmanet från början hört.

Men äfven en annan reglering tänkte man på, nemligen en reglering
i afseende på boställsskogarne. Man hade numera fått lära sig
.skogens stora värde och betydelse. Här var onekligen en inkomstkälla.
Det var oförnuftigt, att stora boställsskogar skulle stå och ruttna
ned, under det att innehafvaren ej finge använda mera än till sitt
husbehof, såsom det regulier förhållandet var. Vid 1862—1863 års
riksdag bestämdes, att de ecklesiastika boställsskogarne skulle blifva
föremål för reglering. De skulle skötas efter forstliga grunder. Somliga
skulle direkt ställas under skogsstyrelsens omedelbara vård och för -

27 K:o 22.

Lördagen den 2 Maj.

vältning, om andra skulle pimsten sjelf hafva vård. I senare fallet Ano- disposition?,
boställshafvaren få en viss andel, högst hälften, utaf afkastnin-<‘“”f^“/^’''
gen såsom ersättning för sitt besvär, den andra delen skalle ingå till aJid (Ch"^al.
prestlöneregleringsfonden. Stode skogen under domänstyrelsens vård, enka bohade
naturligtvis presten icke något särskildt besvär dermed. Då ställena.
kunde han icke hafva bestämdt anspråk på någon större försäljnings- (Forts.)
afkastning än att, när presten, på grund af kongl. bref eller resolution
hade någon särskild rätt att kola eller att sälja virke o. s. v., han
skulle få ersättning för förlusten af denna sin speciella rätt.

Berörda lagstiftning tillkom, efter det att Riksdagen dertill gifvit
sitt bifall, och särskildt gäller detta om prestestånd^. Enär saken
ansågs beröra presterskapets privilegier, ansågs dess bifall nödvändigt.

1 beslutet talades tillika om den rätt, som församlingen kunde hafva
att under vissa förhållanden ur skogen taga virke till kyrko- och prestgårdsbyggnad.
— Alltså har nu gällande lagstiftning tillkommit efter
beslut af Konung och Riksdag gemensamt samt särskildt, det ber jag
att ännu en gång få betona, med bifall af presteståndet, enär det
gälde presterskapets privilegier.

Den föregående talaren framstälde en fråga om, huru de ecklesiastika
boställena blifvit krono. Ja, det är nu en ganska kuriös historia.

Egentligen äro de icke krono. De återfinnas i de gamla jordeböckerna
under olika titlar, kyrkohemman, geistliga, och hvad de nu allt benämnas,
men omkring år 1700, om jag minnes rätt, ansågs det önskligt
att få en förenklad uppställning af jordeböckerna. Då tog man bort
en hel mängd af de särskilda titlar, som förut begagnats, och man
bestämde sig för allenast tre sådana, nemligen frälse, skatte och krono,
och då bestämdes äfven, att de till ecklesiastikstaten hörande hemman
skulle i regeln föras upp under kronoliteln. Men någon tid derefter,
jag minnes nu icke årtalet, gafs af Kongl. Maj:t, på framställning af
presteståndet, uttrycklig förklaring derom, att den omständighet, att
dessa hemman numera voro upptagna såsom krono, skulle icke medföra
någon förändring i afseende på dessa hemmans natur eller de rättigheter,
kyrkan af ålder till dem haft.

Nu kommer jag tillbaka till riksdagen 1862—1863, då de nya
bestämmelserna beslötos. Man gjorde då icke någon skilnad på sådana
boställen, hvilka skulle hafva tillkommit genom enskilda donationer
eller genom köp af församlingarna, samt öfriga boställen. Så vidt jag
kan erinra mig riksdagshandlingarna från denna tid, äro bestämmelserna
alldeles generella, så att de skulle gälla de ecklesiastika boställena
samt och synnerligen och utan något som helst undantag.

Men icke långt derefter förekom ett mycket flagrant fall; det var
komministersbostället i Misterhults församling i Kalmar län. Det var
alldeles uppenbart, huruledes det bostället kommit till. Det var under
Carl XI eller Carl XII, som församlingen hade skaffat det för att få
en komminister och lemnat det på ett sätt, att det ansågs omöjligt
att låta inkomst af skogen till detta boställe, hvilken skog då för tiden
ansågs vara rätt betydlig, gå in till löneregleringsfonden, utan Kongl.

Maj:t förklarade, att af kastningen deraf skulle bibehållas af komministern.
Detta skedde, skulle jag tro, på 1860-talet, jag mins ej årtalet,
och denna kongl. resolution har sedan varit såsom en regel, hvar -

N:o 22. 28

Lördagen den 2 .Maj.

Ang. dispo si- efter Kongl. Maj:t, så vidt jag känner förhållandena, rättat sig, så att
Afkastning!!1™ ^ kumiat bestämdt uppvisas, att ett boställe i sin helhet eller
vid ecklesia- ^1 någon del varit inköpt och doneradt af församlingen eller doneradt
stika bo- af enskild person, har man förfarit efter mönstret af komministersställena.
bostället i Misterhult. Men detta står, som sagdt, icke i 1862—1863
(Fort?.) års riksdagsbeslut, utan det är något, som Kongl. Magt har af billighetshänsyn
gjort på sidan om det beslut, som åt Kongl. Maj:t och Riksdagen
och äfven presteståndet var fattadt, så vidt jag nu erinrar mig
riksdagshandlingarna. Jag vill icke bestrida, att det finnes billighetsskäl
för detta tillvägagående, men påpekar, att när det nu kommer
anspråk på, att med boställena skulle i regel förfaras på det sätt, att
de skulle betraktas såsom församlingarnas enskilda tillhörighet och
endast undantagsvis behandlas på annat sätt, så är detta ett fullständigt
upp- och nedvändande af det beslut, som Konung och Riksdan
1862 fattade.

Ku har det emellertid, såsom den siste talaren erinrat, kommit
något annat till, och det är den extra afverkningen. Det har genom
kongl. beslut tagits viss afkastning af ecklesiastika boställsskogar —
berednings- och rensningshyggeu och åtskilligt annat, hvad det nu
heter — till en ny sådan fond, som kallas ecklesiastika boställenas
skogsfond och för hvilken herrarne finna redogörelse i statskontorets
riksbokslut. Denna fond användes till att bekosta skogarnes skötsel,
att odla skog m. m. på sådana boställen, der det ej finnes tillräcklig
afkastning för att genomföra eu förnuftig skogshushållning och der
man vill uppbringa skogen i ett bättre skick än förut. Det får jag
upprigtigt bekänna, att i 1862 års beslut finnes ej något laga stöd för
detta tillvägagående, och jag tror — det måste jag säga — att det
hade varit formelt rigtigt att, innan en sådan bestämmelse gafs, höra
kyrkomötet, som numera är den myndighet, som har att gifva sitt
bifall, när det gäller något, som har afseende på presterskapets privilegier.
Presterskap^ hade gått in på, att det fick tagas från ett
boställes skogsafkastning för att genom löneregleringsfondens förmedling
hjelpa, upp aflöningen åt prester i andra pastorat. Men för att inrätta
ecklesiastika boställenas skogsfond tror jag det hade varit formelt
rigtigare att . gå till väga på ett annat sätt. Så har emellertid icke
skett. Vid sista kyrkomötet väcktes motion i ämnet, i viss mån uti
samma rigtning som den siste talaren yttrat sig för. Jag hade den
äran att vara ordförande i det utskott, som hade att behandla denna
fråga. Ehuru åtskilliga uppgifter i motionen befunnos vara icke rigtiga,
enade sig likväl utskottet om en framställning till Kongl. Maj:t, som
äfven af kyrkomötet bifölls, att när hädanefter några åtgärder vidtoges,
som berörde hushållningen med ecklesiastika boställsskogar, kyrkomötet
måtte få varda hördt — något, som jag verkligen tror, att
kyrkomötet har all möjlig rätt att begära.

Jag ber om ursäkt för, att jag nu mot min vana varit ganska
lång i min inledning. Nu skall jag komma till mitt slut. Jag kan
med anledning af min ståndpunkt alls icke vara med om hvad motionären
har yrkat, och derför ej heller hvad utskottet, om ock med eu
niodifierande motivering, föreslagit. Det synes mig peka åt ett uppridande
af 1862 års anordningar. Deremot finnes det mycket billighet

29 N:o 22.

Lördagen den 2 Maj.

för hvad reservanterna, herrar Hasselrot, Öländer, G. Andersson, Rude- Ang. dispoaibeck
och von Stapelmohr, föreslagit. Det skulle åtminstone vara nheontw™na/s,c°3S''
jemkning i den obillighet, som enligt min uppfattning sker mot prester, ,.id ec^e„ahvilkas
boställsskogar blifvit genom vådeld, storm eller på annat sätt vika boförstörda,
och hvilkas inkomster derför under följande år blifvit lägre ställena.
än eljest, i fall någon ersättning komme dem till godo från de s. k. (Forts.)
ecklesiastika boställenas skogshult — en fond, hvars lagliga basis, som
sagdt, förefaller mig vara ganska tvifvelaktig.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande förevarande utlåtande yrkats: l:o) att hvad
utskottet hemstält skulle bifallas, 2:o) af herr Pettersson, Carl, att
utskottets hemställan måtte bifallas med den ändring, att deri förekommande
orden »församlingens och boställshafvarens rätt» utbyttes
mot orden »boställshafvarens och församlingens rätt», samt 3:o) af herr
Hasselrot, att kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen skulle
i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, att sådan ändring måtte varda
vidtagen i förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen
med de allmänna skogarne i riket, att, derest innehafvare af ecklesiastikt
boställe till följd af sådana förhållanden, som omnämnas i sista
punkten af 22 § i samma förordning, får vidkännas någon minskning
i den honom tillkommande skogsafkastningen å bostället, han må
kunna tillerkännas ersättning härför af de i samma punkt omförmälda
medel.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på godkännande af herr Hasselrots yrkande
vara med öfvervägande ja besvarad.

hennes presterskap
eller
betjening.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 29 sistlidne april och den 1 Ang. befrielse
innevarande mai bordlagda utlåtande n:o 68, i anledning af väckt/01'' främmad
motion om ändrad lydelse af 13 8 i förordningen angående främmande ros ‘ an~
trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873. iägga vissa

stadgade af Herr

Hasse.lrot: Såsom kammaren behagade finna, är vid b%-gif ten till sventänkandet
fogad eu reservation, till hvilken jag skall tillåta mig yrka ska hJrkan
bifall. Det förhåller sig med denna fråga så, att i den gamla förordningen
om främmande trosbekännare af år 1860 fans uttrycklig
bestämmelse derom, att de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade
afgifter till svenska kyrkan eller hennes presterskap eller betjening må
ej påföras främmande trosförvandt i annat fall, än att slik förrättning
blifvit på hans egen begäran verkstäld. Samma bestämmelse återfinnes
i 1873 års förordning. Denna grundsats, som, såvidt jag kan förstå,
både är rigtig och fortfarande står i vår lag, har emellertid undergått
en väsentlig modifikation till följd af en felaktig tillämpning af förordningen
1862, der det beträffande regleringen af presterskapets löner
är stadgadt, att dittills utgående afgifter, såsom påskpenningar, jura
stola1, offer m. m., skola sammanslås till eu viss kontant afgift och
fördelas på alla församlingsmedlemmar. Denna kontanta afgift har i

N:0 22* 30 Lördagen den 2 Maj.

Ang. befrielse de flesta församlingar debiterats lika både för främmande trosbekännare
de trotbekån-0^ andra‘ .Genom denna åtgärd har, så vidt jag förstår, eu orättnare
att er- visa och obillighet egt rum emot främmande trosbekännare. Förut
lägga vissa voro de naturligtvis icke skyldiga att anlita statskyrkans presterskap
stadgade af- till dop, vigsel och dylikt eller gifva dem några påskpenningar eller
9l{kakylrkZn''oSer- Meu da Jessa tillfälliga inkomster numera inberäknats i berörda
hennesprester^1^^^ och denna utdebiteras äfven på dem, hafva de derigenom

skap eller fatt en utgift, som ej öfverensstämmer med lagens mening. I ett
betjening, speciel fall, som rörde en församling, der det kunde utredas, huru

(Forts.) mycket af denna afgift som motsvarade de så kallade jura stolse, har

också Kongl. Maj:t tolkat författningen så, att mosaiske trosbekännare
befriats från att utgöra den del af afgiften, som motsvarade jura stolae.
Genom ett bifall till den reservation, som är fogad vid betänkandet,
skulle en rättelse härutinnan kunna ega rum i alla församlingar. Utskottet
medgifver också, att sådant möjligen skulle kunna vara billigt

och rigtigt; men, säger utskottet, det är en så liten affär och medför

så mycket besvär, att det ej kunnat tillstyrka någon åtgärd i sådant
syfte. Jag tror, att man i detta fall bör i främsta rummet se på hvad
som är rigtigt och icke hvad som är besvärligt, och erkänner man att
en sådan rättelse är rigtig, anser jag skäl vara att hos Kongl. Maj:t
gorå anhållan derom. Jag vill dertill lägga, att om också utredningen
blir besvärlig, har man dock derigenom kanske för eu lång tid kommit
ifrån dessa oupphörligen återkommande motioner om rättelse i nu bestående
förhållande.

Det skadar aldrig, då man är intresserad för en sak, att åberopa
en god auktoritet, och jag tillåter mig göra det. då jag påminner om,
att den reservation, jag nu framstält, är formulerad af lagutskottets
förutvarande orförande, landshöfdingen Bergström. Kammarens äldre
ledamöter hafva helt säkert det förtroende för honom, att de lita på
att reservationen i formelt hänseende är rigtig, och äfven i sak lärer
hans mening hafva sin stora betydelse. Jag tillåter mig emellertid
att i reservationen göra en liten modifikation genom att utesluta de
sista raderna, som börja med »dels», emedan de torde vara obehöfliga,
samt att i stället efter ordet »må» insätta ordet »kunna».

Herr Fröberg: Det är visserligen sant, att, såsom nästföregående
talare yttrade, före prestlöneregleringen enligt 1862 års förordning
främmande trosbekännare voro befriade från erläggande af de afgifter,
som utgingo för särskilda kyrkliga förrättningar, d. v. s. af dem han
uppräknade, jura stolse, offer, påskpenningar. Men då regleringen
skedde, utbyttes i stället dessa afgifter mot en personlig afgift, i hvilken
äfven ingår ej blott ersättning för jura stolae m. m. utan äfven för
dagsverken, som skulle utgöras för prestbolets skötsel ej allenast af
dem, som betjeuade sig af presten, utan af alla matlag inom socknen,
oberoende af den bekännelse, matlagens medlemmar tillhörde. Den
personliga afgiften är följaktligen icke uteslutande en ersättning för
jura stol®, offer o. d., utan äfven för dagsverken och åtskilligt annat.
Under sådana förhållanden och då löneregleringarna ej äro uppgjorda
på sådant sätt, att deraf synes, hvad som utgör ersättningen för den
ena eller andra titeln, kan någon rättelse i sådant syfte, som här ifråga -

Lördagen den 2 Maj.

31 >'':0 22.

satts, ej åstadkommas, utan att löneregleringarna, som dock äro fas t-Ang. befrielse
stälda för en tid af femtio år, skola göras om. Jag vill erinra om.^rt{.r0as™e™™~
att en dylik motion som denna har varit före flera gånger förut; först åareZtt erår
1886 och, om jag mins rätt, sedan år 1891. Den föregående talaren lägga visso
har åberopat en auktoritet, och jag skall äfven begagna tillfället att stadgade afåberopa
eu auktoritet. Då frågan var före bär år 1886, var det just9''s^r
utskottets dåvarande ordförande, som sökte göra den mening gällande,pre»”*»--som här af utskottets nuvarande ordförande framhållits. Men hur gick skap eller
det i denna kammare? Jo, han fick af dess vid tillfället talrikt samlade betjening.
ledamöter ej mera än 12 med sig den gången. Sista gången frågan (Forts.)
var före här afslogs den utan diskussion. Om nu en sådan anordning
skulle vidtagas som den af utskottets ordförande föreslagna, och ändring
ske i de upprättade löneregleringarna, kommer det naturligtvis att i
innehafvarnes löner uppstå brist. Huru skall den fyllas? För några
dagar sedan förevar till behandling i kammaren ett förslag, väckt af
herr Mankell, i syfte titt alla personliga afgifter till presterskapet skulle
försvinna. Motionen afslogs då af denna kammare, och det var hufvudsakligen
af det skäl, att man ej ville göra någon rubbning i de redan
uppgjorda och faststälda löneregleringarna. För öfrigt får jag säga,
att om den grundsatsen skulle tillämpas att ingen annan än den, som
begagnar sig af presterliga förrättningar, skulle betala den afgift, som
här är i fråga, skulle äfven andra, som ej äro främmande trosbekännare,
men som icke begagna sig af särskilda presterliga förrättningar, med
lika skäl kunna göra anspråk på att få åtnjuta samma befrielse.

Emellertid är det nu så anordnad!, att äfven svenska kyrkans medlemmar
äro befriade från alla afgifter till presterskapet för förrättningar
af ifrågavarande beskaffenhet, hvilken förmån också främmande trosbekännare
torde få åtnjuta, då de anlita statskyrkans presterskap. Som
det nu är stäldt, synes det mig, att någon rubbning ej kan ske i den
förut bestående ordningen, och derför vågar jag anhålla, att kammaren
nu likasom förr behagade bifalla utskottets förslag.

Herr Pettersson, Carl: Återigen nödgas jag uppträda. Det är
ledsamt, att lagutskottets ordförande och dess ledamöter icke alltid äro
af samma mening, utan tvärtom ofta nog måste kämpa med hvarandra.

Så är äfven fallet här, då han uppträdt med en reservation.

Till hvad den siste talaren redan anfört har jag ej mycket att
tillägga. Jag vill blott påpeka, hvad utskottet erinrat om, att svenska
kyrkans presterskap utom kyrkliga förrättningar har till embetsåliggande
att tjena staten jemväl i borgerligt afseende, såsom bokföring
äfven af främmande trosbekännare, utfärdande af flyttnings- m. fl.
betyg. Fordom tick presterskapet eu afgift för dessa betyg; nu är den
förbjuden, men betygen måste de utfärda. Dessa främmande trosbekännare,
som i borgerligt hänseende höra församlingen till, hafva
samma rätt att fordra betyg som de ortodoxa. Skola de gå fria från
all afgift derför att de ej tillhöra lutherska kyrkan?

För öfrigt tycker jag, att herr Hasselrot gjort sin reservation nästan
omöjlig, då han nu vill taga bort det sista stycket, der han föreslår
godtgörelse för den minskning i tillförsäkrade löneförmåner, som ifrågasatta
frikallelse kan anses föranleda, och söker hjelpa det genom att

N:0 22. 32

Lördagen den 2 Maj.

Ang. befrielse
Jör fråmman
de trosbekännare
att erlägga
vissa
stadgade afJjifter
till sven
ska kyrkan,
hennes presterskap
eller
betjening.
(Forts.)

längre upp inskjuta ett »kunna» i stället för »må». »Kunna» — blir
''saken bättre genom det? Det lemnas således åt möjligheten, att det
skall kunna ske. »Må» eller »böra» tycker jag vore bättre.

Jag yrkar bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Hasselrot: Med anledning af hvad den siste ärade talaren
.anfört vill jag påpeka, att jag med ändringen i min reservation ej
afsett någon ändring i sak. Det synes mig vara alldeles uppenbart,
att en sådan befrielse, som jag ifrågasatt, ej kan ega rum, utan att
ersättning lemnas presterskapet. Vidare vill jag påpeka, att jag icke
i reservationen — det har motionären gjort, men i reservationen förekommer
det ej — ifrågasatt annat, än att de främmande trosbekännarne
skola gifva ersättning till presterskapet för allt bestyr beträffande bokföring,
utfärdande af betyg m. m. Hvad som i reservationen är ifrågasatt
är, att de skola slippa betala ersättning för sådana tjenster, som
lagen uttryckligen säger, att de ej skola gifva ersättning för, men som
af misstag kommit att inberäknas i den personliga afgift, som löneregleringarna
ålagt alla i församlingen. Det är uppenbarligen på grund
af missförstånd, som detta skett, och det är endast ett återgående till
hvad som i lagen är bestämdt, som jag ifrågasatt; icke något annat.
Frågan kan ju synas liten, men en fråga om rättvisa är, enligt min
mening, aldrig eu liten fråga.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på föreliggande utlåtande yrkats, dels att utskottets hemställan
skulle bifallas, dels ock, af herr Hasselrot, att kammaren ville för sin
del besluta, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
om vidtagande af erforderliga åtgärder, på det att medlemmar af lagligen
erkänd församling, som bekänner annan kristen troslära än den
evangeliskt-lutherska, och hvars prest eller föreståndare är behörig och
pligtig att föra anteckningar öfver medlemmarnes borgerliga förhållanden,
äfvensom mosaiska trosbekännare, i fråga om hvilka alla det torde få
anses utredt, att de före utfärdandet af förordningen angående allmänt
ordnande af presterskapets löneinkomster den 11 juni 1862, förordningen
angående ordnande af presterskapets i de territoriella församlingarna i
Stockholm aflöning den 1 november 1872 samt förordningen angående
allmänt ordnande af klockares löneinkomster den 2 november 1883 icke
varit lagligen skyldige att erlägga de för särskilda kyrkliga förrättningar
stadgade afgifter till svenska kyrkan eller hennes presterskap eller betjening,
ej heller påskpenningar, offer eller andra dylika lönebidrag,
må kunna, utan hinder af de på grund af åberopade författningar
verkstälda löneregleringar, åter komma i åtnjutande af motsvarande
frihet och således frikallas från skyldighet att deltaga i betalning af
hvad som af reglerade löner af hit hänförlig beskaffenhet kan anses
utgöra aflöning och ersättning för omförmälda, numera upphörda afgifter
och lönebidrag.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

Lördagen den 2 Maj.

33 N:o 22.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets nedannämnda, den 29
nästlidne april och den 1 innevarande månad bordlagda utlåtanden:

n:o 69, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 11
i kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars
1862, och

n:o 70, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändrad
lydelse af § 17 mom. 1 värnpligtslagen,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 28 och 29 sistlidne
april bordlagda utlåtande n:o 63, i anledning af väckt motion angående
tillägg till 5 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21
mars 1862, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 28 och 29 nästlidne april bordlagda
utlåtande n:o 64, i anledning af väckt motion angående skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till ändring
i visst syfte af förordningen angående inteckning i fast egendom den
16 juni 1875.

Herr Hasselrot: Jag erkänner villigt, att, såsom motionären i
sin motion anfört, väsentliga olägenheter förefinnas i det förhållande,
som han påpekat, och jag skulle således för min del ej hafva något
emot, att en skrifvelse afiätes till Kongl. Maj:t, derest icke den regeln
städse gjort sig gällande såväl inom lagutskottet som i Riksdagen, att
det ej är nog med att, då man skrifver till Kongl. Maj:t, säga, att det
fins olägenheter, som man önskar undanröjda, utan man måste också
påpeka någon väg, något sätt, hvarpå utskottet och Riksdagen tänkt
sig att dessa olägenheter skulle kunna afhjelpas. Riksdagen har särskild!
i år i ett fall, der motion väckts om undanrödjande af olägenheterna
deri, att vid val af sysslomän i konkurs personer, som faktiskt
icke hade några verkliga fordringar, dock kunde dominera ett godmansval,
erkänt dessa olägenheter, men då man ej kunnat påvisa något sätt
för undanröjandet af dem, afslogs motionen. Det är samma grundsats,
som i detta fall föranledt min reservation. Både motionären och utskottet
ha visserligen antydt, att de ifrågasatta olägenheterna, nemligen
att två delar af en tomt kunna vara besvärade af olika inteckningar,
skulle kunna undanrödjas genom stadgande, dels att en tomtdel ej finge
sammanläggas med en annan tomt utan att förut vara frigjord från
inteckningar, och dels att den tomtdel, som lades till en annan, skulle
i och med detsamma participera i de inteckningar, som finnas i den
gamla tomten. Jag är emellertid för min del öfvertygad derom, att
införande af dylika stadgande!! skulle möta oöfvervinneliga svårigheter.
Det går väl för sig att vid en reglering för stadens räkning begagna
expropri.ationsförfarandet för att betala den del af en inteckning, som
belöper sig på eu tomtremsa, som behöfs för en gata eller dylikt,

Första Kammarens fröt. 1890. N:o 22. 3

Ang. ändring
i inteckningsförordningen.

ff:o 22. 34

Lördagen den 2 Maj.

Ang. ändring emedan den qvarvarande tomten under sådana förhållanden bibehåller

1 förordningen eoent^oa värde och i allt fall får fasad mot gatan, och det således

jo,(f rf"'' ^us en lämplig grund, arealen, hvarefter värdet af denna remsa kan
01 '''' bedömas i förhållande till tomten i sin helhet. Men förhållandet blir
icke detsamma, då det gäller enskilda rättsförhållanden. Det kan kända,
att en tomtdel, som skall läggas till eu annan tomt, eller att den del
af tomten, som i sådant fall blir qvar, ej alls har någon fasad åt gatan,
utan att den ligger inne i ett qvarter. Det lärer då, så vidt jag förstår,
icke kunna gå för sig att mot den enskilde inteckningshafvarens
bestridande stadga, att han, för att en del af tomten må frigöras från
inteckningar, skall taga emot en större eller mindre summa i afbetalning
å sin inteckning och för resten åtnöja sig med den säkerhet,
som den återstående tomtdelen kan erbjuda. Hvarken arealen eller
någon annan rimlig grund lärer då kunna bestämmas såsom mätare
på de olika tomtdelarnes inbördes värdeförhållande, utan endast det
rena godtycket, och jag tviflan på, att lagstiftningen i vårt land kommer
derhän, att expropriationsförfarandet kan begagnas i sådana fall.
Det andra stadgandet afsåg, att den tomtdel, som lägges till en annan,
skall i och med detsamma ansvara för alla inteckningar, som finnas i
den gamla. För att detta skall kunna ske, måste emellertid köparen
vara så förmögen, att han kan göra den nya tomtdelen fri från inteckningar,
om sådana finnas. Han skall kontant betala hela köpeskillingen,
ty säljaren har ju eljest äfven utan inteckning sin förmånsrätt i
tomtdelen för den del af köpeskillingen, som öfverskjuter möjligen befintliga
inteckningar. För att de gamla inteckningarna i liufvudtomten
skola kunna gravera den ny tillagda tomtdelen, fordras således, att hela
köpeskillingen för denna kontant erlägges, men huru skall köparen få
tillgång härtill, om, såsom ej sällan torde vara förhållandet, den gamla
tomten är så hårdi intecknad förut, att en inteckning med sämre
förmånsrätt, äfven om den beviljas i hela den nya tomten, har föga
värde.

Jag är fullkomligt öfvertygad om, att olägenheterna af nuvarande
bestämmelser icke kunna hjelpa^ på det sätt, som motionären och utskottet
ifrågasatt, och att då skrifva till Kongl. Maj:t derom, kau jag
för min del icke vara med om. Detta är skälet, hvarför jag tager
mig friheten att yrka afslag på utskottets förslag.

Herr Nyström, Carl: Det är klart, att jag skall vara lagutskottet
mycket tacksam för det välvilliga sätt, hvarpå det bemött motionen, men
jag är äfven lagutskottets ordförande tacksam, då han, som har så
mycken skärpa till sitt förfogande, i alla fall har utöfvat en så pass
mild kritik. Det får ursäktas, att jag icke förstår, att, om man på
lagutskottets initiativ skrifver till Kongl. Maj:t i en lagfråga, nödvändigt
skall vara att på förhand beskrifva, huru den föreliggande lagfrågan skall
lösas. Jag har alltid trott, att, om bevisadt och fulltygadt var, att
med det nuvarande tillståndet voro förenade grafva missförhållanden,
en bestämd rättsosäkerhet, detta utgjorde tillräcklig anledning att
skrifva till Kongl. Maj:t och anhålla, det Kongl. Maj:t ville vidtaga
åtgärder för undanrödjande häraf, utan att man tillika hehöfde begära
en bestämd formulering af den åstundade lagen. Nu synes mig

35 N:o 22.

Lördagen den 2 Maj.

rättsosäkerheten i detta fall vara ganska lätt att bevisa. Jag ber eder, Ang. ändring
mine herrar, att för ett ögonblick lyssna till hvad det är för slag
rättsosäkerhet, hvarom här är fråga. Utskottet har beskrifvit för- ™ 5

hållandet, jag skall anföra ett exempel, som torde tjena till belysning. °
Antag en tomt om 500 qvadratmeter, som är bebyggd och intecknad.

Antag vidare, att till denna tomt, på grund af gaturegleriug, på grund
af egoutbyte, på grund af korrigering af tomtens utstakning eller af
annan anledning lägges ett stycke gatumark om 50 qvadratmeter,
hvilken remsa naturligtvis i de flesta fall kommer att bilda fasad.

Den nyskapade tomten utgör således 550 qvadratmeter. Nu säga inteckningshafvarne:
det var en förträfflig åtgärd, vi hafva fatt tomten
ökad med 50 qvadratmeter och eu ny fasadlinie för egendomen utlagd;
nu stå väl våra inteckningar bättre än förut. Ser man närmare på
saken, är förhållandet, såsom det dömes i Stockholm och efter lagens
ordalydelse måste dömas, sådant, att de gamla inteckningshafvarne
hafva sina inteckningar endast i den gamla byggnadskomplexen, den
gamla tomten, och icke derjemte i den nya tomtdelen. Sedan sammanläggningen
skett, börjar en ny iuteckningsserie, som omfattar de 550
qvadratmeterna. Huset har således två inteckningssystem. Det ena
omfattar 500, det andra 550 qvadratmeter. Redan detta är väl illa
nog, men icke det värsta. Äfven den tillkomna tomtbiten kan hafva
sina egna inteckningar, sina egna möjligheter till utmätning m. in.,
och det befinnes då, att innehafvarne af inteckningar i den gamla
egendomen, långt från att genom sammanläggningen förvärfva bättre
rätt och trygghet, i stället efter sammanläggningen hafva inteckningsrätt
i en byggnadsmassa, som icke har fasad. Fasaden har kommit
till på det tillagda området och kan, oberoende af den gamla byggnadsdelen,
säljas, utmätas m. m. Ett sådant osäkerhetstillstånd är ju icke
hållbart. Detta fall är taget såsom exempel, men exemplen skulle
kunna mångfaldigas och tillsättas med sådana, hemtade från utbyten
grannar emellan. Jag har tagit det anförda exemplet för att påvisa
ett konkret fall, till hvilket motsvarighet nyligen förekommit i
Stockholm.

Lagutskottets ärade ordförande har vändt sig mot två punkter i
den blifvande lagstiftningen. Han har sagt, att det är ovisst, huru
det skall gå med relaxationen. Tomtremsan skall först göras inteckningsfri
på ett eller annat sätt •—■ det gamla sättet behöfver icke beskrifvas
och ett nytt sätt är ifrågasatt. Detta är nu första skedet.

Med denna åtgärd tror man att allt är färdigt, men såsom nyss är
visadt, är det icke tillräckligt härmed. Osäkerheten är i alla fall lika
stor, intill dess man kommit derhän, att eu lag blifvit införd, som
stadgar, att, sedan sammanläggningen är gjord, den tillkomna tomtdelen
skall participera i den förut varande inteckuingsmassan, och egendomen
således fortfarande endast hafva ett inteckningssystem, hvarigenom
allas trygghet blefve tillgodosedd. Detta vore önskemålet.

Det märkvärdiga inträffar här, att det, som är lag och efter de flestas
påstående, intill deri ändring vidtages, måste förblifva lag, duger icke,
utan skapar rättsosäkerhet, och det, som skulle skapa rättssäkerhet —
en praxis, som man påstår tillämpas i Göteborg — är icke lag. År
det icke under sådana förhållanden full anledning att begära en för -

N:o 22. 36 Lördagen den 2 Maj.

Ang. ändring bättring i detta rättstillstånd? Man har sagt, att på andra orter prakti lfårorMnnenSeias

pä sätt, att inteckning meddelas icke i en areal, utan i eu
(Forts ) »tomt», och att, när tomten utvidgas, de gamla inteckningarna utan

vidare gravera äfven det tillagda stycket, således hela den nyskapade
tomten. Om så är, inträffar det märkvärdiga förhållande att, såsom
jag nyss nämnde, det lärer dömas på ett sätt på en del håll och på
annat sätt på andra håll. Härtill kommer, i afseende på auktoriteten,
att hvad lagutskottets ordförande förklarat vara omöjligt, förklarar eu
annan mycket stor auktoritet vara sjelffallet. Om det icke gälde annat
än att få en likformig praxis tillämpad, skulle detta utgöra tillräckligt
skäl för en lagändring. Men då det, såsom nu är fallet och hvilket
är ännu vigtigare, gäller att undanrödja en ytterst farlig rättsosäkerhet,
tycker jag, att kammaren borde, såsom Andra Kammaren redan gjort,
antaga förslaget och dermed befordra ett bättre sakernas skick, hvarför
jag vördsamt yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Fröberg: Jag för min del tror, att den ifrågasatta lagändringen
alls icke är af behofvet påkallad, utan att, om gällande lag
haudhafves såsom den bör, den osäkerhet, herr Nyström talat om, icke
bör förekomma. För hvarje stadssamhälle skall finnas eu stadsplan,
som fastställes af Konungen, och i sammanhang dermed skall också
finnas en tomtindelning, som äfven på samma sätt fastställes. Vid
genomförandet af denna tomtindelning kan stadssamhället utverka sig
Kongl. Maj:ts tillstånd till verkställande af expropriation. Det ligger
i sakens natur, att om eu tomtdel skall skiljas från eu tomt och
läggas till en annan, måste expropriation ega rum, om icke godvillig
öfverenskommelse parterna emellan kan ske. Och vid expropriationen
afgöres, huruvida tomtdelen eller hela tomten skall lösas. Saken blir
i detta fall fullständigt ordnad, så att jag kan icke finna, att, om en
tomtdel, som är intecknad, lägges från en tomt till en annan, man
har att befara de olägenheter, som herr Nyström framhållit. Jag vill
nämna, att tomtindelning icke får ändras, utan en sådan, faststäld af
Kongl. Maj:t, skall, liksom andra tomtindelningar, hvilka funnos, då
1874 års byggnadsstadga kom till stånd, bibehållas i gällande kraft.
Ändring kan visserligen ske, men icke i annat fall, än att behörig
myndighet på vederbörandes begäran afgifver förslag till sådan ändring.
I sådant fall kan regleringen genomföras antingen genom enskild
öfverenskommelse mellan tomtegaren och inteckningshafvarne eller ock
derigenom, att Kongl. Maj:t, om tomtregleringen är för det allmänna
nödig och nyttig, lemnar tillstånd till markens exproprierande. Således
kan under dessa förhållanden en tomtdel, som afskiljes från eu tomt,
alltid blifva frigjord från inteckningar, hvadan det i detta fall icke
bör behöfva komma i fråga, att en tomtdel besväras af en inteckning
och en annan af andra. Är det så, att man vill lemna fritt lopp åt
godtycket och låta en tomtegare sälja en del af tomten utan att förberörda
förfarande iakttages, åstadkommes ett virrvarr, som är förfärligt,
men detta tillåter icke lagen, sådan den nu är. Annat är förhållandet,
om eu tomtdel blifver lagd till en annan tomt, som förut
är intecknad. För att förekomma de olägenheter, som af herr Nyström
i det fallet anmärkts, erfordras blott — derom är jag öfvertyga d —

Lördagen den 2 Maj.

37 N:o 22.

att torategaren, som bör vara intresserad af tomtregleringens genom- Ang. ändring
förande, medgifver och vidtalar dem, som hafva inteckningar i den ur-''^:"™9*n
sprnngliga tomten, att för livar och en inteckning efter dess ordning söka (7or78T”
och erhålla inteckning äfven i den tillagda delen. Förhållandet är ock ^Ms'')
så, att har en tomtdel blifvit tillagd en annan tomt, äro dessa två
områden tillsammans en tomt, som icke får styckas annat än efter
vederbörligt tillstånd; och kan för ty den tillagda tomtdelen ej få intecknas
särskild! eller för annan fordran än den, som är afsedd att
besvära hela den nya tomten, emedan eljest tomtsammanslagningen
skulle vid fastighetens exekutiva försäljning kunna komma att upphäfvas
eller tillintetgöras. Jag tror, att någon olägenhet under nuvarande
förhållanden icke bör förefinnas, i fall man förfar med varsamhet.
Det är mig icke bekant, att det fall, herr Nyström omnämnde,
någonsin varit föremål för Kongl. Maj:ts pröfning, utan endast blifvit
behandladt och afgjordt i de lägre instanserna, hvadan något prejudikat
härutinnan icke förefinnes. Huru som helst, hemställer jag om afslag
å utskottets förslag.

Herr Hammarskjöld: Jag har här i min hand ett betänkande,
afgifvet af eu komité, tillsatt af Stockholms stadsfullmägtige. I denna
komité sutto justitierådet Afzelius, stadsmäklare Ekengren, rådman
Hjortsberg, öfverste Lindgren och doktor Nyström. Komitén hade till
uppgift att utreda, huru man skulle afhjelpa åtskilliga olägenheter och
svårigheter rörande nuvarande tomtförhållandena i Stockholm, och den
har framkommit med eu vidlyftig utredningjooh hvarjehanda förslag.

Komitén är alldeles enhällig i att påpeka just de svårigheter, som af
motionären och utskottet blifvit framhållna, samt den stora angelägenheten
af att genom lagstiftningsåtgärder få dem afhjelpta. Det har
nu yttrats, att det skulle vara omöjligt att hjelpa saken, och derför
borde man icke skrifva till Kongl. Maj:t. Jag skall då först komma
med ett litet »argumentum ad hominem». Det torde vara kammaren
väl bekant, att justitierådet Afzelius mer än de flesta jurister i Sverige
sysselsatt sig just med lagstiftningsarbeten, särskild! såsom gammal
medlem af lagberedningen och äfven såsom byråchef för lagärenden.

Man bör väl kunna antaga, att om han ansett saken vara fullkomligt
omöjlig, skulle han icke hafva satt sitt namn under en framställning,
att man hos Kongl. Maj:t skulle begära något, som han sjelf trodde
vara omöjligt. Således har jag här en auktoritet, som väl torde hafva
någon betydelse i det hänseendet, att saken förtjenar en undersökning.

Om jag får säga min mening, så synes det mig vara klart, att i en
mängd fall ett afhjelpande icke alls är omöjligt. I alla de fall nemligen,
då det är fråga om eu remsa, som förut tillhört staden och som således
är ointecknad, kan det icke möta någon formel svårighet att, sedan
denna remsa blifvit förklarad hädanefter vara en integrerande del af
den tomt, till hvilken den köpts, låta de gamla inteckningarna gälla
äfven i denna remsa. 1 den ena vigtiga klassen af fall är alltså ett
afhjelpande af svårigheterna alldeles uppenbart möjligt.

Hvad den andra klassen af fall beträffar, är det alldeles otvifvelaktigt,
att svårigheterna äro betydligt större. Jag kan icke i närvarande
ögonblick med visshet säga, om de kunna öfvervinnas eller

N:o 22. 38

Lördagen den 2 Maj.

Any ändring icke, men nog förefaller mig saken vara af den vigt, att en under fZVrJniTgln.

n iu£ derutinnan bör ske. Någon öfvertygelse om omöjligheten har

(Forts) ''H''8 alldeles icke, åtminstone i så måtto, att, derest inteckningen i den

tillköpta delen först relaxerats, man sedermera kan låta de gamla inteckningarna
i den tomt, till hvilken den inköpta delen lagts, gälla
äfven. i den inköpta delen. Sådant kan åtminstone icke vara något
rättsvidrigt eller medföra någon omöjlighet. Under sådana förhållanden,
och då saken åtminstone här i hufvudstaden anses vara af mycket stor
betydelse, och Andra Kammaren, ehuru denna fråga råkar vara ett
Stockholms-intresse, ändock ansett sig kunna vilja vara med om att
föra den fram till Kongl. Maj:t, hemställer jag till kammaren, om den
icke skulle vilja göra detsamma.

Herr Dickson: I likhet med motionären och utskottet måste

man anse, att ett ordnande af de i motionen berörda förhållandena är
både önskligt och nödvändigt. De kollisioner, som förekomma, synas
mig bero pa en bristande öfverensstämmelse mellan de privaträttsliga
och de administrativa stadgandena. Ett hus är i och för sig en enhet,
som icke har samma värde, om det styckas, så vida icke meningen är
att omgestalta det på annat sätt. Icke har det något värde att vara
egare endast af^ en park eller eu del af en gårdsplats utan rätt att
bebygga den, då tomten enligt byggnadsstadgan är betraktad såsom
enhet, som icke far styckas? Men privaträttsligt kan under nuvarande
förhållanden tänkas, att olika tomtdelar äro graverade af olika inteckningar,
^och då måste man vid en exekutiv auktion tänka sig olika
anbud å särskilda stycken af tomten på ett sätt, som för de olika
köparne skall göra deras olika delar temligen värdelösa eller åtminstone
söndra det hela på ett betänkligt sätt. Sådana kollisioner kunna uppkomma
i det fall, att en tomtdel flyttas från eu tomt till en annan.
Båda tomterna äro bebyggda och intecknade. Låter man då inteckningen
stå qvar i den del, som öfverflyttats från tomten A till tomten
B, blir ju denna senare behäftad med två olika grupper af inteckningar.
Vid en exekutiv försäljning skulle tomten falla sönder. Detta kan
förekommas derigenom, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke bifaller
förslag om öfverflyttning af del af en tomt till eu annan med
mindre än att den öfverflyttade biten blir gravationsfri, och en sådan
praxis iakttages på somliga ställen och har godkänts af Kongl. Maj:t;
men den öfverflyttade biten, den, som nu är gravationsfri, blir enligt
lagen, så vidt jag tror, icke besvärad af de inteckningar-, som gälla i
den fastighet, till hvilken den blifvit Överflyttad. Nya inteckningar
tillkomma i det hela, och det uppstår sålunda konflikter vid den exekutiva
försäljningen.

Svårigheter kunna äfven uppstå, då två tomter sammanslås. Sådant
sker ganska ofta, och då blir hvardera tomten besvärad af sina gamla
inteckningar, men vid den exekutiva försäljningen skulle då den stora
tomten kunna blifva styckad, och en på densamma kanske uppförd stor
fabriksbyggnad blifva delad på två eller flera händer, utan sann båtnad
för någon. I sådana fall tror jag icke, att enligt nu gällande förhållanden
saken kan någorlunda ordnas utan ett fullständigt omordnande
af inteckningarna i hela fastigheten, så att man dödar de gamla in -

Lördagen den 2 Maj.

39 N:o 22.

teckningarna och beviljar nya. Ordföranden i lagutskottet har fram- Ang. ändring
hållit de svårigheter, som dermed skulle vara förknippade. Jag tror* inteckningsdock
icke, att de i praktiken skulle visa sig så stora, tv i städerna^rordn!B?e”-finnas nu många penni ogin rättnu) gar, som utan tvifvel åtaga sig (Forts-)
ordnandet af dessa förhållanden. Då jag således tror, att saken är
ytterst önskvärd, och att man kan hafva förhoppning om, att frågan
på något sätt skall lösas, skall jag anhålla att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jemlikt derunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i förevarande utlåtande hemstält samt vidare på afslag derå;
och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med
öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 28 och 29 sistlidne april bord-ifrågasatt laglagda
utlåtande n:o 65, i anledning af väckt motion angående ändrade andrtn9
bestämmelser om exekutiv torsaljmng åt fastighet in. m. försäljning af

fastighet.

Herr Leman: Då jag väckte denna motion, skedde det i den
förhoppning, att jag i min ringa mån derigenom skulle kunna bidraga
något till underlättande af svårigheterna för jordbrukskrediten. Utskottet
har nu åtminstone erkänt, att de olägenheter, jag framhållit,
förefinnas, men anser, att de medel, jag föreslagit, äro omöjliga att begagna.
Jag måste alltså foga mig i hvad utskottet denna gång sagt.

Jag tror dock för min del icke, att omöjligheterna äro så stora, som
utskottet utmålat dem, ty vi hafva ett färskt exempel på, att lagstiftningen
i det af mig antydda syftet kan, äfven på basis af svensk rättsuppfattning,
införas.

I Finland har man nemligen antagit en ny utsökningslag, som
skall gälla från 1 januari 1897. I denna lag, som för öfrigt är nästan
ordagrant lika med den svenska, har mau just infört hufvudgrunderna
i det preussiska systemet. Det kulminerar i 28 §, der det heter: »Det
lägsta bud, som vid försäljning af utmätt fast egendom får antagas,
skall öfverstiga sammanlagda beloppet af de fordringar samt utmätnings-
och öfriga kostnader, hvilka böra ur köpeskillingen utgå med
bättre rätt än de belopp, som utsökas». Det är denna grundsats, som
nästan alla civiliserade länder, utom Sverige, hafva infört, och, såsom
jag förut nämnt, hyser jag fortfarande den åsigt, att det ingalunda
skulle vara så synnerligen svårt att införa den af mig omförmälda
grundsats äfven i svensk lag; men, som sagdt, då utskottet icke har
velat eller kanske icke haft tillfälle taga kännedom om den finska
lagen, må frågan ju falla för denna gång. För min del skall jag, om
jag lefver till en annan riksdag, återkomma till frågau, och skall då
söka påvisa möjligheten af införandet i den svenska lagstiftningen af
principen om borttagande af det speciella konkursförfarandet. Jag vill
nu icke uppehålla kammaren med de många exempel, jag skulle kunna
anföra på det verkligen förderfbringande, som detta förfarande innebär.

Jag får uppskjuta härmed, till dess jag, såsom jag hoppas, får tillfälle
att vid eu annan riksdag återkomma till frågan.

N:o 22. 40

Lördagen den 2 Maj.

ifrågasatt lag- Herr Hasselrot: Då den siste ärade talaren icke framstäf något

ändring ro- yr]ianc[e, skulle jag kanske icke behöfva försvara utskottets utlåtande.
försäljning*J/Jag skall dock tillåta mig att yttra några ord. Jag vill då till en
fastighet, början erkänna, att det från många synpunkter sedt skulle vara syn(Forta.
) nerligen fördelaktigt, om det förslag, motionären framlagt, kunde antagas
och ingå i vår svenska lagstiftning, i synnerhet beträffande jordbrukskrediten.
Jag tror, att kanske icke något medel skulle lätta och
ordna förhållandena härutinnan så väl som en sådan utsökningslag,
som han ifrågasatt. Utskottet har emellertid haft den uppfattning, att
öfriga lagbestämmelser i vårt land, särskild! beträffande de tysta förmånsrätterna,
skulle medföra så väsentliga svårigheter vid tillämpningen,
att lagutskottet icke tilltrott sig förorda något förslag i motionens syfte.
Såvida emellertid den nya finska lagen härom visar sig kunna tillämpas
utan nämnvärda olägenheter i Finland, hvars lagstiftning i allmänhet
är byggd på enahanda grunder som hos oss, skall jag vara den förste
att gå in på en modifikation af nuvarande förhållanden i den rigtning,
motionären önskar, men att komma igen redan nästa år med förslaget,
tror jag vara väl tidigt. Om motionären vill gömma på det, till dess
man fått se, huru den nya lagen slagit ut i vårt grannland, men också
först då, tror jag att det vore möjligt att taga detsamma i allvarligt
öfvervägande. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 28 och 29 nästlidne
april bordlagda utlåtande n:o 66, i anledning af väckt motion om förslag
till ny legostadga, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemstält.

Herr talmannen hemstälde, att de anslag, som utfärdats till sammanträdets
fortsättande på aftonen, måtte få nedtagas.

Härtill lemnade kammaren sitt bifall.

Herr von Ehrenheim afgaf eu motion, u:o 54, angående pension
åt enkan efter aflidue registratorn i justitieombudsmansexpeditionen
Oriel Otto Afzelius.

Denna motion hänvisades till statsutskottet.

Justerades sju protokollsutdag för denna dag.

Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:

Jag får vördsamt föreslå, att de i dag första gången bordlagda
ärendena måtte uppföras främst på föredragningslistan för nästa plenum,
och att statsutskottets memorial n:o 57, med förslag till voterings -

41 H:o 22.

Tisdagen den 6 Maj.

proposition i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående punkt
2 af statsutskottets utlåtande n:o 49, måtte sättas främst bland andra
gången bordlagda ärenden.

På gjord proposition bifölls denna hemställan.

Kammaren åtskildes kl. 2,3 5 e. m.

In fidem

Aug. Alströmer.

Tisdagen den 5 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m., och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 28 nästlidne april.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande och memorial:

n:o 14, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 17
regeringsformen, och

n:o 15, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut vid behandling
af första punkten i utskottets utlåtande n:o 7 angående Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till ändrad lydelse af 2 § 4:o och 3 § 10:o
tryckfrihetsförordningen äfvensom väckt motion om ändring af 3 §
10:o tryckfrihetsförordningen,

statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 68, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om anskaffande och framläggande af upplysningar rörande
embets- och tjenstemäns dagliga arbetstid samt anvisande af anslag för
detta ändamål,

n:o 69, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående aflöning
åt tjensteman vid Vadstena hospital och asyl,

n:o 70, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående utvidgning
af Kristinehamns hospitals område,

Första Kammarens Prot. 1896. N:o 22.

4

N:o 22. 42

Tisdagen den 6 Maj.

n:o 71, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kong!
Maj:t angående afskaffande af mantalspenningarna, och

n:o 72, med anledning af kamrarnes olika beslut i afseende å två
punkter i statsutskottets utlåtande i anledning af Riksdagens år 1895
församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets^
jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1894,

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande n:o 11, i anledning
af väckta motioner om revision af allmänna hypoteksbanken m. m.,

bevillningsutskottets betänkande n:o 29, i anledning af väckt motion
om nedsättning af tullen å kaffe,

sammansatta bevillnings- och lagutskottets utlåtanden:

n:o 1, i anledning af väckt motion om förbud mot utlemning af
spirituösa mot efterkraf, och

n:o 2, i anledning af väckta motioner om åtgärder till befrämjande
af hushållning med enskildes skogar,

lagutskottets utlåtande n:o 75, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående köttbesigtnings- och slagttvång
m. m., äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 11, angående förslag till ändrade bestämmelser för handeln
med vin och maltdrycker,

n:o 12, i anledning af vissa motioner, som afse förändring i lagstiftningen
om vin och maltdrycker, samt

n:o 13, i anledning af väckt motion rörande genomförandet af en
läroverksreform.

Vid föredragnig af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 282, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver dess
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 21 angående herr P. Waldenströms
motion i fråga om alkoholismens betraktande såsom en sjukdom m. m.,
beslöt Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott
n:o 2.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 50, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående ändring i gällande bestämmelser i fråga om beskattning
af hvitbetssockertillverkningen i riket.

Tisdagen den 5 Maj.

43 N:o 22,

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran statsutskottets
den 2 i denna månad bordlagda memorial n:o 67.

Föredrogs och lades till handlingarna sammansatta stats- och lagutskottets
den 2 innevarande maj bordlagda memorial n:o 10, i anledning
af kamrames skiljaktiga beslut beträffande dels framställningar
med afseende å delning af Hernösands stift, dels ock förslag om ändring
i förordningen angående allmänt kyrkomöte.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran lagutskottets
den 2 i denna månad bordlagda utlåtanden n:is 73 och 74.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 1 och 2 innevarande
månad bordlagda memorial n:o 57, med förslag till voteringsproposition
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående punkt
2 af utskottets utlåtande n:o 49, godkändes den föreslagna voteringspropositionen.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde skulle uppföras främst de
ärenden, som denna dag bordlagts första gången, samt derefter statsutskottets
utlåtanden n:is 67, 56, 58, 64, 65 och 66 i nu nämnd ordning,
äfvensom att lagutskottets utlåtande n:o 72 skulle på samma
lista sättas näst efter konstitutionsutskottets utlåtande n:o 11.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 2,4 5 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.