RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1896:21

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1896. Första Kammaren. N:o 21.

Onsdagen den 29 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 22 i denna månad.

Herr statsrådet Wersäll aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen, angående anskaffande af tomt till nytt posthus i
Stockholm m. m.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran lagutskottets
under gårdagen bordlagda utlåtanden n:is 63—66.

Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 22 och 24 i denna Förslag till
månad bordlagda utlåtande n:o 9, i anledning af Kongl. Maj:ts pro-_gj»ndlagsposition
med förslag till äudringar i 50, 70, 72, 98, 109 och 111 §§ ”i4»&aBL»"S
regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen äfven- styrelse m. m.
som i anledning af väckt motion om ändringar i samma grundlagsparagrafer
med undantag af § 111 regeringsformen.

Herr Bergius: Jag får hemställa, att föredragningen af detta
betänkande måtte ske sålunda, att första och andra punkterna föredragas
i ett sammanhang.

Denna hemställan bifölls.

Sedan härefter båda punkterna föredragits, anförde:

Herr statsrådet Wersäll: Den nu föreliggande propositionen är

närmast föranledd af 1894 års Riksdags skrifvelse, deri Riksdagen anhöll,
att Kongl. Maj:t ville till Riksdagen framkomma med förslag till
omorganisation af vårt bankväsen. Förevarande banklagstiftningsreform
innehåller såväl grundlag som civillag, och propositionen innehåller således
dels ett definitivt förslag till grundlagsändring och dels ett utkast
till förslag till lag för riksbanken, och det är Kongl. Maj:ts

Första Kammarens Prof. 1896. K:o 21. 1

K:o 21. 2

Onsdagen den 29 April.

Förslag till mening att, i händelse grundlagsförslaget antages såsom hyllande, till
grundlags- uästa Riksdag framlägga proposition i öfverensstämmelse med den nu
iksbanlcens framlagda banklagen. Den föreliggande grundlagsändringen afser hufs/yreise
m. m.vudsakligen dels att den lag, som normerar bankens förvaltning, skall
(Forts.) erhålla civillags natur, och dels att åt Kongl. Maj:t skulle inrymmas
rättighet att deltaga i val af riksbankens styrelse. Att bankreformen
icke bör genomföras utan att riksbanken kommer under civillags hägn,
derom torde väl alla, som något satt sig in i frågan, vara ense. Men
beträffande Kongl. Maj:ts rätt att deltaga i val af styrelse, derom hafva
meningarna varit mycket delade, och att sammanföra dessa olika
meningar till något, som är antagligt och betryggande, deri torde den
största svårigheten bestå. 1890 års förslag, enligt hvilket Kongl. Maj:t
skulle ega rätt att utse tre af riksbankens styrelseledamöter, var enligt
min åsigt ett mycket godt förslag, men det lyckades ej vinna Riksdagens
godkännande; och med kännedom om hvad som sedermera i Riksdagen
förekommit, är jag alldeles förvissad derom, att detta förslag aldrig
skulle kunna hafva någon utsigt till framgång. Då emellertid 1894
båda kamrarne enade sig om att skrifva till Kongl. Maj:t med anhållan,
att Kongl. Maj:t skulle framlägga ett nytt förslag till banklag, och
detta skedde oaktadt meningarna hade varit så olika beträffande den
nu ifrågavarande punkten, kunde denna skrifvelse ej vara föranledd af
något annat än en önskan hos Riksdagen att få framlagdt ett förslag,
som, på samma gång Kongl. Maj:t ansåg det betryggande, kunde hafva
någon utsigt till framgång i Riksdagen. Det är ett sådant förslag,
som nu föreligger. Att Kongl. Maj:t ej skulle kunna hafva något att
erinra mot att få insätta tre ledamöter i riksbankens styrelse är en
gifven sak, men ett envist fasthållande dervid tror jag skulle innebära
en verklig fara för bankfrågans lyckliga lösning. Jag befarar nemligen,
att, om frågan nu ej löses, den är för en mycket lång framtid undanskjuten,
och när den en gång kommer att lösas, blir det måhända och
till och med kanske troligen i en mycket sämre form och mycket mindre
betryggande än hvad nu är föreslaget. Då 1894 års Riksdag förklarat
sig önska se bankfrågan löst, har Kongl. Maj:t ansett sig böra nu föreslå,
att Kongl. Maj:t skulle erhålla rätt att insätta eu styrelseledamot
i riksbanken, under förutsättning dock att denne blefve ordförande i
stället för, såsom år 1890 var föreslaget, att Kongl. Maj:t skulle insätta
tre. Kongl. Maj:t har ansett sig så mycket hellre böra föreslå
detta, som afsigten dermed, att Kongl. Maj:t skulle deltaga i valet af
riksbanksstyrelse, ju aldrig har varit att åt Kongl. Maj:t bereda någon
dominerande magtställning inom riksbanken, utan endast att erhålla
eu garanti derför, att under alla förhållanden sunda och opartiska åsigter
och bankmannaerfarenhet måtte bli representerade inom riksbankens
förvaltning. Jag tror, att detta är en objektiv och säker grund att
stå på och eu grund, som Kongl. Maj:t ej någonsin bör öfvergifva.
Deremot tror jag det är ganska svårt att finna en sådan objektiv grund
för talet tre. Blir emellertid riksbanken ensam sedelutgifvande bank,
väl fonderad, och erhåller den sådan trygghet och det skydd, som
lagen bjuder, innebär det förhållande, att Kongl. Maj:t får utse ordförande,
säkerligen något tillfredsställande ur alla synpunkter — åtminstone
enligt min mening.

Onsdagen den 29 April.

3 S:o 21.

Då utskottet har hemstält om afslag å Kongl. Maj:ts proposition, Förslag till
anser jag mig böra bemöta utskottet, äfven om jag ju kan ha skäl att. 9j«ndla9«-antaga, att utskottets mening ej är denna kammares. Utskottet anser,“"riksbankens1
att om Riksdagen skulle afhända sig den dyrbara rättigheten att ensam styrelse m. m.
tillsätta riksbankens styrelse, eu af grundpelare i det ypperligt afvägda (Forts.)
statsskick, som 1809 års lagstiftare förstått att skapa åt vårt land,
skulle rubbas. Ja, mine herrar, äfven om vårt statsskick i öfrigt är
väl afvägdt, lär man väl ej kunna påstå, att de lagar, som normera
riksbanken, såsom det nu är stäldt, äro väl afvägda. Man finner i
ena vågskålen Riksdagen med hela sin magt och myndighet, och i den
andra, hvad finner man väl der? Knappt något! Således saknar man
just den lag, som skulle åstsdkomma jemvigten. För öfrigt tror jag,
att utskottets fruktan, att något hot skulle ligga mot Riksdagens magt,
är alldeles obefogad. Det föreslagna reglementet likasom grundlagen
lägger alldeles ett absolut hinder för att Kongl. Maj:t skulle få någon
magt. Ty jag ber att få erinra derom, att enligt förslaget till grundlag
och till reglemente skulle äfven den fullmägtig, Kongl. Maj:t skulle
tillsätta, vara Riksdagens fullmägtig och vara underkastad Riksdagens
reglemente och föreskrifter och Riksdagens decharge. Jag kan vidare
påpeka, att i nästan alla civiliserade land, der man har en centralbank,
har regeringen någon rätt att deltaga i tillsättande af styrelse för
banken. Jag behöfver blott gå till våra grannland, Danmark och
Norge; der tillsätter Kongl. Maj:t ordförande.

Utskottet menar vidare, att de fördelar, som genom förslaget skulle
vinnas, ingalunda kunde anses utgöra ett vederlag, som i någon nämnvärd
mån skulle motsvara arten af den föreslagna eftergiften från
Riksdagens sida. Jag förmenar, att utskottet här gjort sig skyldigt till
att betydligt underskatta förslagets betydelse. Sjelfva hufvudsaken ligger
ju ej deri, att Kongl. Maj:t skulle få insätta en af de sju styrelseledamöterna
i riksbanken, utan sjelfva kärnpunkten ligger deri, att riksbanken
öfvertager sedelutgifningsrätten, väl fonderad och tryggad af
lagen, samt att riksbankens verksamhet blir inskränkt till ett sådant
område, som är lämpligt just för en centralbank, hvars förnämsta uppgift
är att upprätthålla penningevärdet. Om detta kommer att arrangeras,
är det väl otvifvelaktigt, att penningevärdet mycket bättre upprätthålles
på detta sätt än med den nuvarande organisationen, der man å ena
sidan har 27 enskilda banker i landets olika delar, som konkurrera
med riksbanken i sedelutgifning — sedlar grundade på guldmyntfot,
men utan lagstadgad skyldighet för bankerna att hålla guldkassa —
och å andra sidan eu riksbank, som bland annat sysslar med affärer,
som borde vara öfverlåtna uteslutande åt enskilda banker, och hvars
metalliska kassas storlek och fonders beskaffenhet icke äro lagstadgade,
utan beroende af eu tillfällig riksdagsmajoritet, vunnen genom gemensam
votering. Mine herrar, jag tror, att, om dessa nu påpekade missförhållanden
kunna genom det nu framlagda förslaget undanrödja.?, detta
skulle vara en mycket betydande vinst, som ej bör underskattas.

Mot utskottets yttrande, att frågan bör hvila till dess riksbanken
hunnit den utveckling, att den är i stånd att fylla uppgiften af eu
verklig centralbank, skulle jag vilja anmärka, att riksbanken beträffande
biide storleken af sina fonder och i öfrigt verkligen har nått en sådan

N:o 21. 4

Onsdagen den 29 April.

Förslag till utveckling. Det är endast en ändamålsenlig organisation, som fattas
grundlags- ännu, och det är förslaget till en sådan organisation, som Kongl. Maj:t
ö ” ik skank ens ''Magt den kongl. propositionen; och detta förslag är i öfverensstämmelse
styrelse m. m.nied Riksdagens önskan. Det är nemligen ungefär 1890 års förslag,
(Forts.) hvilket Riksdagen i princip gillat. Öfvergångsstadgandena äro olika
mot hvad de voro 1890, men jag har anledning förmoda, hvilket jag
hört många framstående bankmän säga, att öfvergångsstadgandena äro
sådana, att öfvergången kommer att ske mjukt och lätt utan några
rubbningar i våra affärsförhållanden. Hvad som jag hört deremot anmärkas
är det, att riksbankens sedelutgifniugsrätt under öfvergångsåren
1899—1903, då riksbanken skulle tillhandahålla de enskilda bankerna
kreditiv, vore något trångt tilltagen; men detta skulle kunna hjelpas
derigenom, att riksbanken finge bland de valutor, på hvilka enligt § 8
i reglementet sedlar finge utgifvas, äfven räkna sina fordringar på
grund af dessa kreditiv. Ett stadgande härom skulle ju lämpligen
kunna införas i öfvergångsstadgandena.

Jag ber att endast få tillägga, att, såsom kändt är, pennin geställningen
för närvarande är sådan, att en öfvergång skulle kunna vara
jemförelsevis lätt, äfven ur denna synpunkt. Om nu denna kammare
skulle vilja antaga Kongl. Maj:ts förslag, skulle derigenom eu sammanjemkning
med Andra Kammaren vara möjlig, men i fall detta förslag
åter skulle förkastas, tror jag, att vi stå inför det betänkliga förhållande,
att frågan är undanskjuten till en obestämd framtid med den
risk, som ligger i en sämre lösning.

Herr Behm: Då den föregående ärade talaren framhöll, att den

kongl. propositionen grundar sig på Riksdagens skrifvelse 1894, nämnde
han ej, att i samma skrifvelse Riksdagen uttalade sin önskan, att lagförslaget
skulle grunda sig på 1889 års bankkomités betänkande och
fullmägtiges i riksbanken yttrande i frågan. Då dessa utlåtanden af
bankkomitéu och riksbanksfullmägtige med bestämdhet framhållit önskvärdheten
af att de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt skulle upphöra
och öfverflyttas på riksbanken, kan det ej annat än förvåna, då
man nu finner utskottet sätta i fråga, om en sådan reform som den
föreslagna skulle, från Riksdagens synpunkt sedt, vara värd att eftersträfva.
Mig synes det vara alldeles gifvet att, sedan Riksdagen uttalat
sig så i sin skrifvelse som den gjort, frågan ej kan anses vidare
gälla, om riksbanken skall öfvertaga hela sedelutgifningen, utan endast
sättet och vilkoren derför. Dessa vilkor äro enligt komiténs förslag,
dels att de stadganden, som normera riksbankens rörelse och förvaltning,
skulle i vida större utsträckning än nu eger rum erhålla karakter
af lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt, d. v. s. att ur bankreglementet
skulle en mängd bestämmelser flyttas in i banklagen, hvilka
sålunda skulle undandragas de tillfälliga rubbningar, som kunna vara
en följd af Riksdagens ensamma inflytande, dels ock att åt konungamagten
skulle beredas rätt att på ett verksamt sätt taga del i sammansättningen
af riksbankens styrelse. Den kongl. propositionen tillgodoser
blott i det förra afseendet dessa anspråk, då den nemligen föreslår,
att banklagen skall stiftas på sätt 87 § 1 mom. regeringsformen föreskrifver;
men med afseende å Kongl. Maj:ts rätt att taga del i sam -

Onsdagen den 29 April.

5 N:o 21.

mansättningen af riksbankens styrelse inskränkes och förändras denna Förslag till
rätt till något helt annat, än hvad bankkomitén hade tänkt sig och 9jundla9s''
som den så utförligt och förträffligt motiverar. Anledningen till att a".;C"anLn«?''
regeringen frånträdt bankkomiténs förslag och Kongl. Maj:ts proposition styrelse m. m.
till 1890 års Riksdag i detta afseende ligger tydligen ej i någon vunnen (Forts.)
öfvertygelse derom, att förändringen skulle innefatta en förbättring,
utan — jag tror, att man temligen tydligt kan i statsrådets yttrande
till statsrådsprotokollet läsa, att han helst skulle önskat att få bibehålla
det förra förslaget oförändradt — i hänsyn till Andra Kammarens
ställning till frågan. Men det förefaller mig som hade regeringen,
om den äfven tagit hänsyn till Första Kammarens ställning till frågan,
sådan den tydligen framträdde vid 1890 års riksdag, icke behöft gåså
långt i eftergift för Andra Kammarens mening, som nu skett till stor
skada för förslaget. Kongl. Maj:t föreslår nemligen nu, att blott en
ledamot skulle af Kongl. Maj:t insättas i riksbankens styrelse i stället
för de tre, som 1890 års förslag upptog, derigenom minskande ledamöternas
hela antal från nio till sju, och i stället, såsom ett slags ersättning,
medgifvande att denne ende ledamot skulle få bli styrelsens
sjelfskrifne ordförande. Beträffande då först antalets inskränkning från
9 till 7, måste det af mig åtminstone anses vara en gifven försämring.

Då man nemligen fäster afseende vid bankens härefter ökade uppgifter
och mängden af de provinskontor, som böra upprättas och som måste
af bankstyrelsen inspekteras, bör väl antalet nödvändigt ökas utöfver
det nuvarande, om ej detta redan är för stort. Det Hns väl knappt
någon enda mera betydande enskild bank, som har ett så ringa antal
styrelseledamöter som just riksbanken. Hvad åter angår ordförandeplatsen
i riksbankens styrelse, torde rigtigheten af de skäl, som i bankkomiténs
betänkande framhållas mot ett sådant arrangement som att
Kongl. Maj:t skall utse denne ordförande, svårligen kunna jäfvas. Jag
tillåter mig att ur komiténs betänkande uppläsa hvad den derom yttrar:

»Men det inflytande på sammansättningen af riksbankens styrelse,
som således bör inrymmas åt Konungen, skulle, i komiténs tanke, blifva
vida mer ett sken, en formsak, än en verklighet, om det inskränktes
till hvad förut varit ifrågasatt, eller rätt för Konungen att utse en
ledamot i styrelsen. Äfven om denne ledamot i och med den kungliga
utnämningen gjordes sjelfskrifven att vid styrelsens förhandlingar fora
ordet, vore dermed tydligtvis snarare sörjdt för hans yttre ställning än
för hans verkliga inflytande. Vald icke af styrelsen sjelf, icke heller
af dem, livilka den öfriga styrelsen måste betrakta såsom sina egentliga
principaler, skulle eu sådan ordförande, isolerad och stäld på annan
fullmagtsgrund än styrelsen i öfrig!, lätteligen känna sig sjelf och af
öfriga styrelseledamöter betraktas såsom en främling, hvilken man derför
så vidt möjligt hölle utanför den egentliga bankförvaltningen».

Rigtigheten af dessa skäl torde knappt kunna bestridas, och ännu
i dag eger nog denna motivering sin tillämpning och giltighet. Dessa
skäl bli säkerligen ej heller försvagade genom den nu föreslagna bestämmelsen
i banklagen, att ordföranden skall tillförsäkras eu betydande
aflöning, nemligen eu half gång till så hög som de öfriga ledamöterna
bland riksbanksfullmägtige erhålla. —- En annan nyhet i det kongl.
förslaget är den tillämnade suppleanten för styrelsens ordförande.

N:o 21. 6

Onsdagen den 29 April.

Förslag till Denne suppleant skulle helt säkert få eu mycket svår uppgift att fylla,
andbar anq0m llan utan att vara mne i eller van vid ärendenas behandling i rikshelt
oförmodadt skulle inkallas vid förfall för ordföranden att
styrelse m. m.fungera i dennes ställe. Att finna en fullt kompetent och (kvalificerad
(Ports.) person, som vill åtaga sig en sådan befattning, för hvilken han ej skulle
få någon bestämd lön, utan endast stå till disposition, torde möta rent
af oöfyerstigliga svårigheter. Bäst synes mig vara, såsom också bankkomitén
säger, att styrelseledamöterna — de må vara utsedda af Kongl.
Maj:t eller Riksdagen —- allesamman vore fullt likstälda, så att de
kunde sjelfve bland sig utse ordförande och vice ordförande. På det
sättet skulle det bästa samarbetet och samförståndet mellan styrelsens
ledamöter vinnas.

Nu invänder man säkert mot mitt förslag, att det väl ej lärer
finnas någon utsigt att för detsamma vinna framgång i Andra Kammaren,
och jag medgifver att detta antagande har goda skäl för sig.
Men ulan torde dock kunna hoppas, att om Första Kammaren nu skulle
vidblifva sin eu gång intagna ståndpunkt i denna fråga, d. v. s. antaga
min nu i ämnet väckta motion, så skulle man sedermera med något
tillmötesgående och eftergift å ömse sidor kunna åstadkomma en sammanjemkning
af kamrarnes skilda meningar, som kunde leda till ett
godt resultat. Det är i sådant syfte, herr talman, som jag tillåtit mig
framställa det förslag, som i min motion innefattas och hvartill jao- nu
får anhålla om bifall.

Grefve Hamilton: Man måste erkänna, att de sedelutgifvande
enskilda bankerna, hvilka jemte riksbanken hittills hufvudsakligen
handhaft bankrörelsen i vårt land, på ett i allmänhet tillfredsställande
sätt fullgjort sin uppgift, och man får häri söka verkliga anledningen
till, hvarför utskottet icke ansett, att något i denna så vigtiga bankfråga,
som otaliga gånger förelegat till behandling inom Riksdagen,
behöfver vidtagas. Men vissheten om att bankerna hittills väl fullgjort.
sin uppgift är icke tillräcklig. Man måste äfven hafva trygghet
för, att de för framtiden kunna så göra, och detta sakna vi.

Det enskilda bankväsendets svagaste sida ligger onekligen deri,
att dess tillvaro under sin nuvarande form är beroende på en gemensam
votering. Vid en sådan kan nemligen bevillningen höjas derhän,
att de enskilda bankerna nödgas indraga sina till bortåt 60 å 70 millioner
kronor utelöpande sedlar, och de menliga följder eu dylik i hast,
utan nödig öfvergångstid, företagen åtgärd skulle medföra, icke för de
enskilda bankerna, ty deras vinst är i allmänhet störst då penningtillgången
är knapp, och icke för riksbanken, utan för den lånebehöfvande^
allmänheten, äro så i ögonen fallande, att jag icke behöfver
framhålla dem för denna kammares upplysta män.

Hvad riksbanken beträffar, är den visserligen i många afseenden
en ytterst stark bank, men äfven den har sina svaga sidor. Dess förvaltning
kan under oroliga tider lätt blifva en lekboll i de politiska
intrigernas händer, och är riksbanken i vissa fall äfven beroende på
gemensamma voteringar.

Motståndet emot eu bankreform härleder sig säkerligen till icke
ringa grad från den fruktan, man hyser, att en dylik reform skulle

7 N:o 21.

Onsdagen den 29 April.

tvinga de enskilda bankerna att inskränka området för _sin verksamhet Förslag till
och indraga sina afdelningskontor, samt att riksbanken icke^ skulle, P^ändringar ang
grund af de formella band, som gifvetvis måste läggas på en sådan riksbankens
bank, och på grund af bankens mindre lokal- och personkäunedonutyreke m. m
inom vissa orter, vara mägtig att på ett med de enskilda bankerna (Forts.)
jemförligt sätt tillfredsställa den allmänna penningerörelsens behof.

Men dessa farhågor böra kunna häfvas, då man af det förslag till ny
lag för riksbanken, som åtföljer den kongl. propositionen, inhemtar
att afsigteu är, att ett samarbete skall ega rum mellan riksbanken
och de enskilda bankerna, hvarigenom riksbanken blir i tillfälle att
häfda sin naturliga ställning såsom centralbank och de enskilda bankerna
få förmedla penningerörelsen, samt såsom vilkor för ett dylikt
samarbete är fästadt, att de enskilda bankerna icke utan Kongl. Maj:ts
tillåtelse få indraga något afdelningskontor.

Hvad utskottets betänkande beträffar, synes utskottet sluta sig till
den af Andra Kammaren 1892 uttalade åsigt, att Riksdagen icke bör
afstå från sin 1809 förvärfvade rättighet att ensam råda öfver riksbanken
»helst», tillägger utskottet, »de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt
sannolikt inom eu ej allt för aflägsen framtid torde
komma att försvinna, oberoende af om Riksdagen afstar från sin förenämnda
rättighet eller icke». Jag förmodar, att utskottet dermed
åsyftat den af mig nyss antydda gemensamma voteringen, hvarigenom
de enskilda bankerna i hast skulle beröfvas sin sedelutgifningsrätt
en i sanning för vårt lands ekonomiska välfärd ödesdiger utväg att
nå målet, hvilken hvarje klok lagstiftare måste söka förekomma. För
öfrigt behöfver jag väl icke i denna kammare vidare uppehålla mig
vid eller bemöta utskottets skäl för afslag.

Hvad åter herr Behms in. fl. reservation beträffar, så ansluter den
sig till den af Första Kammaren år 1890 uttalade åsigt och afser, att
Kongl. Maj:t icke bör afstå från rättigheten att oktrojera enskilda
banker och utöfva kontroll öfver deras verksamhet, med mindre Riksdagen
vill åt Kongl. Maj:t inrymma rättighet att utse 3 ledamöter
biand föreslagna 9 bankofullmägtige. Kongl. Maj:t åter väljer en
medelväg och åtnöjer sig med att utse ordföranden bland 7 fullmägtige.

Jag kan icke finna annat, än att Kongl. Maj:ts förslag är fullkomligt
betryggande för riksbankens förvaltning, och att det likaväl kan accepteras
af Första Kammaren, som det i sina Imfvudsakliga delar redan
accepterats af Andra Kammaren, samt kommer att pa ett lyckligt sätt
leda till frågans lösning. Kongl. Maj:ts inflytande inom riksbanken
blir för öfrigt i hvarje fall af moralisk art, och da kan det lika väl
blifva utöfvadt af ordföranden med utslagsröst, som af 3 fullmägtige.

Ett bifall till herr Behms förslag eller reservationen är, såvidt jag
känner till ställningen i Andra Kammaren, liktydigt med frågans
uppskjutande under minst 3 år och ett fortfarande osäkerhetstilistand
inom vårt bank- och penningväsende, till skada och men för våra
näringar och vår industri.

Hvad nu Andra Kammarens beslut beträffar, måste jag erkänna,
att jag ansluter mig till detsamma derutinnan, att Konungens fullraägtig
icke skulle utses för längre tid än 3 år i sänder, att, derest
ansvarsfrihet blir fullmägtige vägrad, nytt förordnande af samtlige full -

>'':o 21. 8

Onsdagen den 29 April.

Förslag till mägtige borde ega ram, och att frågan om ansvarsfrihet för fullmägändringa^ang}1^
y6r val? underkastad gemensam votering. Men då jag förmodar,
riksbankens .t dessa skal komma att göra sig gällande vid en blifvande sammanstyrelse
m. ^jemkning, derest denna kammare tager Kongl. Maj:ts förslag, skall jag
(Forts.) icke yrka på medkammarens beslut i frågan.

För att nu sammanfatta mitt uttalande, anser jag, att då den nuvarande
osäkerheten på bank- och penningväsendets områden kan, om
icke föranleda, sa åtminstone icke förekomma en möjligen blifvande,
för vårt lands ekonomiska välstånd ödesdiger kris, då Kongl. Majrts
förslag är. fullt betryggande för bankens förvaltning, då det förslag
till lag för riksbanken, som åtföljer Kongl. Maj:ts proposition, kan,
derest nagra ändringar vidtagas, under nästa år, när det kommer attbehandlas,
skänka oss ett lämpligt och väl ordnadt bankväsende, och
da den nuvarande tidpunktens lugn och rikliga penningtillgång är
synnerligen lämplig för en bankreform, kommer jag att rösta för Kongl.
Maj:ts förslag, till hvilket jag nu ber att få yrka bifall.

Herr Moberg: Då jag vid 1893 och 1894 årens riksdagar, vid
den. förra med framgång, vid den senare utan sådan, framstälde mina
betänkligheter emot aflåtande af den då ifrågasatta skrifvelsen till
Kongl. Maj:t, så skedde det just derför, att jag befarade, att följden
deraf skulle blifva, hvad den nu också blifvit, nemligen att Kongl.
Maj:t skulle frånträda den uppfattning, som tillförene hos Kongl.
Maj:t och jemväl inom denna kammare gjort sig gällande, eller att en
af de förnämsta förutsättningarna för att riksbanken skulle blifva allena
sedelutgifvande bank och dermed äfven centralbank, skulle ligga deri,
att åt Kongl. Maj:t inrymdes rätt att, i enlighet med 1889 års komités
förslag, på ett verksamt sätt deltaga i riksbanksstyrelsens sammansättning.

Det syntes, mig nemligen uppenbart, att, sedan denna kammare
vid 1890 ars riksdag biträdt Kongl. Maj:ts i sådant afseende afgifna
förslag, kammaren, efter det medkammaren afslagit detsamma, skulle
genom eu skrifvelse i det obestämda och oklara syfte, hvari densamma
affattats, anses hafva frånträdt ett af de hufvudsakligaste vilkoren, på
Indika denna kammare önskade en bankreform, och, såsom sig visat
och som äfven af herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
framhållits, har också Kongl. Maj:t sålunda uppfattat Riksdagens berörda
skrifvelse.

Om man med någon, om än ringa, insigt i bankväsendet genomläser
de klara och på objektiv grund framhållna skäl, hvarpå 1889 års
komité framhåller angelägenheten deraf, att åt Riksdagen ensam icke
inrymmes beslutanderätt angående sammansättningen af riksbankens
styrelse, af hvilka skäl jag tager mig friheten framhålla endast ett, som
i sig sammanfattar hela bevisningskraften af de förut anförda, nemligen
följande: »Det kan ej vara riktigt att, då banken är eu statsbank och
då regeringen i vårt land eljest har på det ekonomiska området så
stor befogenhet och så vidsträckt ansvarighet, regeringsmagten skall
hållas^ utestängd från en punkt af statsmaskineriet, så vigtig att, om
det råkar i olag, deraf följer en ögonblicklig förlamning af landets hela
ekonomiska Rf» -— om man, säger jag, betänker det rigtiga uti detta

Onsdagen den 29 April.

9 N:o 21.

skäl ock vigten deraf, att regeringsmagten icke uteslutes ifrån del- Förslag till
tagande i förvaltningen af riksbanken, regulatorn för kela vårt penning-..
väsende, ock derefter spörjer sig, om detta vilkor, om detta önskemåU^^iLnT
är vordet tillfredsstäldt derigenom, att Kong! Maj:t får insätta ei\styreUe m. m
ledamot, låt vara att han blir ordförande, i riksbankens styrelse, så (Forts.)
kan jag, för min ringa del, derpå icke svara annat än ett obetingadt
nej. Men min åsigt betyder ju så ytterst ringa, derför vill jag äfven
i detta afseende vädja till 1889 års komité, på hvars förslag Kongl.

Maj:t i öfrigt byggt sin framställning. Då emellertid yttrandet härom
nyss blifvit af en ärad talare uppläst, skall jag ej besvära kammaren
med att ånyo föredraga det, utan endast än ytterligare åberopa
detsamma.

Jag skall ej keller, huru frestande det än kunde vara, ingå i
någon utläggning eller något bedömande deraf, huruvida det är ett
framför allt annat eftersträfvansvärdt önskemål, att riksbanken varder
en allena sedelutgifvande bank, vare sig från riksbankens eller ifrån
allmänhetens sida.

Det bar så länge och ofta och, jag medgifver det allt för gerna,
af framstående män på bankområdet blifvit framhållet, hurusom detta
vore det enda sunda vilkoret för hela vårt ekonomiska lif. Under
sådana förhållanden tjenar det ytterst ringa till för mig, med den
ringa vederhäftighet jag eger i slika ting att, på den ljusa bild, hvilken
man dervid älskar upprulla för beundrande blickar, kasta någon skugga.

Det skall för visso vara framtiden förbehållet att frammana densamma.

För mig skymta dessa skuggor redan i ett icke alltför aflägset fjerran,
när jag i den kongl. propositionen läser derom, hvad för öfrigt nog
varder fallet, att, om afdelningskontoren i landsorten försvinna, desamma
skola ersättas med folkbanker, sparbanker och andra dylika
inrättningar till allmänhetens beqvämlighet. Hvad följden deraf blir,
det torde en hvar lätt kunna tänka sig, och jag tror att den dag
då varder kommande, då man skall önska sig tillbaka till en förgången
tid. Men härom skall jag dock, som jag sagdt, icke vidare tala. Det
synes mig emellertid vara eu sak, hvarom man borde kunna förena
sig, då man nu står i begrepp att omdana hela vårt bankväsende,
detta bankväsende, som under ett 60-tal af år, under den mest glänsande
perioden af vår utveckling, på ett sätt, som ådragit sig utländingens
beundrande uppmärksamhet, fylt näringslifvets behof, till såväl
långifvarens som låntagarens, den svenska allmänhetens, fromma —
nemligen angelägenheten deraf att fota den nya bankbyggnaden på
en hållbar och, så vidt möjligt är, från partiinflytauden inom Riksdagen
oberoende grund. I sådant afseende kan jag icke, såsom jag förut
nämnt, finna, att önskemålet är tillfredsstäldt genom Kongl. Maj:ts
förslag.

Nu vet jag mycket väl, och det har också blifvit sagdt från statsrådsbänken
och äfven annorstädes, att det visserligen vore önskvärd!
och att man skulle gerna se, att riksbankens styrelse finge den sammansättning,
som 1889 års komité föreslagit, men att det icke är möjligt
att vinna ett sådant önskemål med hänsyn till Andra Kammarens ställning
i denna fråga. Derpå vill jag endast svara, att om, såsom sig
visat, just från medkammaren framkomma de flesta motionerna om

N:o 21. 10

Onsdagen den 29 April.

Förslag till förändringar i vårt bankväsende, så tillhör det också denna kammare
■ändrhfaran c^e uPP°ör>ugar, som för önskuingsmålets ernående af Första

Kammaren anses erforderliga och nödvändiga och för landet gagnande.
styrelse m. m. Jag tillåter mig, mine herrar, i sammanhang med denna min upp(Forts.
) fattning uttala min förundran öfver den motivering, hvarmed konstitutionsutskottet
beledsagar sitt afstyrkande af den kongl. propositionen.
I nämnda motivering talas nemligen derom, att »Riksdagen skulle,
genom eftergift af grundslagsenliga rättigheter, bereda konungamagten
ett i vårt statsskick hittills okändt inflytande på riksbanken och dess
förvaltning» och, heter det vidare, »äfven om ett sådant mål må vara
värdt att eftersträfva, kan utskottet dock ej finna, att de fördelar, som
derigenom skulle vinnas, kunna anses utgöra ett vederlag, som i någon
nämnvärd mån skulle motsvara arten af den föreslagna eftergiften från
Riksdagens sida». Med dessa uttalanden uppkonstruerar utskottet den
statsrättsliga doktrinen, att Riksdagens förnämsta uppgift är att vårda
sig om de former, hvari Riksdagen utöfva!- sin beslutanderätt i rikets
angelägenheter, så att dessa former icke i någon mån må rubbas, utan
tillräckligt vederlag, till förmån för konungamagten. Jag vågar hysa
den föreställning, måhända anses den enfaldig, att konungamagtens
liksom Riksdagens förnämsta uppgift är att vårda sig om landets
båtnad såväl i ekonomiskt som politiskt afseende, och om dervid befinnes,
att till främjande, såsom i förevarande fall, af ett statsändamål
den ena statsmagten bör åt den andra inrymma deltagande i en angelägenhet,
som krafvel- bådas ömsesidiga medverkan, så bör väl hvarken
konungamagten eller Riksdagen motsätta sig sådant, derför att eu
rättighet, som den ena har sig ensam förbehållen, skulle komma att
delas med den andra. Med en sådan uppfattning ställas de båda statsmagterna
mot hvarandra såsom motståndare, som hafva att kämpa om
magten, utan att man besinnar, att det hvarken är den enas eller den
andras magtställning, som grundlagsstiftaren velat i annan mån tillgodose,
än för så vidt landets val derigenom vinnes.

På grund af hvad jag nu tagit mig friheten yttra hemställer jag
om bifall till herr Behms m. fl. ieservation.

Herr Rudebeck: Med den uppfattning jag haft och fortfarande
har rörande de enskilda bankernas gagnande verksamhet, hvilket jag
vid föregående tillfällen, då denna fråga varit på tal, framhållit, kan
jag icke frigöra mig från den mening, att den förändring i denna verksamhet,
som blir eu följd af den förestående bankreformen, särskild!
med hänsyn till skeende indragning af ett sannolikt icke ringa antal
afdelningskontor å landsbygden, kan komma att medföra afsevärda
svårigheter. Jag emotser fördenskull denna reform med mycken
tvekan, huruvida de fördelar, som vinnas deraf, verkligen kunna uppväga
olägenheterna.

En föregående talare berörde, hvad jag vill särskildt betona och
hvarpå jag lägger synnerlig vigt, nemligen betydelsen af de enskilda
bankernas afdelningskontor och kommissionskontor, och jag befarar, att,
när en indragning af dem kommer att ske, det blir svårt att ersätta
dem. Att dessa bankkontors verksamhet skulle upptagas af folkbanker
eller sparbanker genom utveckling af dem, är väl en tanke, som uttalats,

Onsdagen den 29 April.

ii N:o 21.

men enligt mitt förmenande vinnes dermed ej ersättning på ett be- Förslag till
tryggande sätt, hvaremot en sådan anordning lian blifva äfventyrlig.. 9rundla9soch
medföra ganska bekymmersamma och svara torhallanden. riksbankens

Om emellertid nu eu reform ovilkorligen skall ske, och riksbanken*^,-else m. m.
ombildas så att den kommer att beherska hela rikets penningväsen, (Forts.)
då synes det mig vara ett oeftergifligt vilkor — förutom det att hvad
som kan göras till minskning i de svårigheter, som, såsom jag förut
framhållit, af reformen äro att befara, varder noga beaktadt — att
riksbanken ställes under kontroll af de båda statsmagterna. I valet
mellan hvad 1890 års förslag härutinnan innehåller och hvad det nu
föreliggande kongl. förslaget erbjuder, står jag icke i någon tvekan.

Jag kan, för min de], icke finna, att den kontroll regeringsmagten bör
ega verkligen kan sägas blifva tillgodosedd genom bestämmelser, sådana
som de, livilka äro inrymda i det nu framlagda kongl. förslaget. Deremot
är 1890 års förslag, att Konungen skulle utse 3 ledamöter i riksbankens
styrelse, eu vida bättre och större garanti för att Konungen får det
inflytande han bör fä vid tillsättandet af denna styrelse.

De skäl, som äro anförda för 1890 års förslag af de komiterade,
som utarbetade detsamma, och livilka skäl jemväl äro betonade af föregående
talare, och till hvilka reservanterna i sin reservation ock hänvisa,
dessa skäl äro, enligt min mening, få beaktansvärda, att jag anser,
att de icke kunna eller böra ens till någon del öfvergifvas.

Af hvad jag nu yttrat framgår, att jag, för min del, icke anser
att man kan vid reformen gå längre, än 1890 års förslag innehåller.

Det har sagts, att den, som ställer sig på denna ståndpunkt, omöjliggör
eu sammanjemkning. Jag vågar naturligen icke uttala mig bestämdt
om möjligheten härutinnan, men måste dock bekänna, att jag
icke kan inse, hvarför intagandet af denna ståndpunkt skulle omöjliggöra
en sammanjemkning. Hvarför skall en sammanjemkning mellan
1890 års förslag och det nu af Andra Kammaren antagna vara mindre
möjlig än en sammanjemkning mellan Kongl. Maj:ts nu framlagda
förslag och Andra Kammarens beslut? Nog bör en sammanjemkning i
båda fallen vara möjlig, men resultatet, synnerligast i senare fallet, af
föga värde.

Det är på dessa skäl, herr grefve och talman, som jag ber att få
instämma i herr Behms in. fl. reservation.

Friherre Klinckowström: Jag får tacka konstitutionsutskottet
för det slut, hvartill utskottet i denna fråga kommit, om jag också icke
i allo delar utskottets motiv. Hvad chefen för finansdepartementet
äfvensom de talare, som efter honom haft ordet, yttrat i frågan tiar
på mig gjort det intryck, att dessa herrar hufvudsakligen sysselsatt sig
med finansiella småsaker för dagen — om jag så må säga — men
alldeles icke yttrat sig öfver det väsentliga, icke sett denna högst vigtiga
fråga hvarken i dess forntid eller i dess framtid. Och, mi ne herrar,
den nuvarande organisationen af riksbanken bar ju, visserligen med
skiftande förordningar och bestämmelser, men dock i hufvudsak existerat
under tolf konungars regering, och jag hoppas till Gud, att den måtte
fortfara under ännu flere konungars regering.

I § 38 riksdagsordningen föreskrifves, att endast de ändringar i

N:o 21. 12

Onsdagen den 29 April.

Förslag ull våra grundlagar skola föreslås, Indika äro högst nödiga eller högst nyttiga
indraga?anq0C^ möJ^oa att verkställa. Jag måste medgifva, att Kong!. Maj:ts

rifa,4anifcen/''förslag rörande riksbanken är möjligt att verkställa, men kan ej inse,
styrelse m. m.att det är hvarken högst nödigt eller högst nyttigt. Jag ber att för
(Forts.) frågans framtid få i mitt yttrande till protokollet framlägga hvad Kongl.

Maj:ts förslag väsentligen innehåller, och det är, att Kongl. Maj:t eger
nämna och ombyta den riksbanksfullmägtig, som skall vara ordförande,
jemte dennes suppleant; att Riksdagen utser de öfriga sex fullmägtige;
att riksbanken har ensam sedelutgifningsrätt efter år 1903; att riksbanken
förbjudes att mot räntegodtgörelse mottaga penningar på deposition
eller löpande räkning; att de enskilda bankerna hafva rättighet
att under åren 1899 — 1903 af riksbanken erhålla kassakreditiv; samt
att de enskilda bankerna hafva rättighet att under åren 1904—1908
^diskontera vexlar på de billiga vilkor, som bankofullmägtige för sin
del vid flera tillfällen godkänt. -— I finnen häraf, mine herrar, att
det väsentligaste bytesmedel, Kongl. Maj:t förespeglar Riksdagen för
afträdandet af den dyrbara rättighet, som Riksdagen för närvarande
grundlagsenlig! eger att sjelf styra och förvalta riksbanken liksom riksgäldskontoret,
är upphörandet inom viss tid af de enskilda bankernas
sedelutgifningsrätt. Ja, mine herrar, detta innebär verkligen att Kongl.
Maj:t bjuder svenska folket, såsom står i den Heliga skrift, i stället
för bröd, stenar. Hvar och en, som något sysselsatt sig med riksdagsangelägenheter,
vet ganska väl, att upphäfvande! af de enskilda bankernas
sedelutgifningsrätt kan af Riksdagen vinnas utan Kongl. Maj:ts
tillstånd och på ett enkelt sätt, nemligen genom att så högt beskatta
den enskilda sedelutgifningen, att de enskilda bankerna icke vidare anse
med sin fördel förenligt att utgifva sedlar. Att fördelen af att utgifva
sedlar skulle vara för de enskilda bankerna så stor, att, om den blefve
dem beröfvad, de icke skulle, kunna bestå såsom bankinrättningar, är
en alldeles falsk föreställning. Vi hafva nemligen en hel klass af enskilda
bankinrättningar, de så kallade aktiebankerna, hvilka icke utgifva
sedlar, och hvilkas vinst i procent af grundkapitalet, enligt de offentliga
månadsredogörelserna, ofta äro .större än de sedelutgifvande enskilda
bankernas. Sålunda kunna de enskilda bankerna mycket väl bestå
utan sedelutgifningsrätt. Och Riksdagen, såsom svenska folkets representant,
kan mycket väl borttaga denna sedelutgifningsrätt utan att
dertill begära eller erhålla Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd.

Det är ej första gången — det vet hvar och en äldre riksdagsman —
som Kongl. Maj:t begärt att få — om jag så får säga — ett finger
med i riksbankens styrelse och förvaltning. Under den tid jag varit
riksdagsman — och det är ganska länge — har jag varit med om
många sådana propositioner, hvilka alltid — enligt min mening lyckligtvis
— hafva rönt afslag af Riksdagen. Det skedde år 1890 och kanske
äfven förut. Äfven enskilda hafva, såsom I, mine herrar, torden påminna
eder, motionerat om förändring af riksbanken till en centralaktiebank,
der enskilda personer skulle dela vinsten med banken, allt
under förevändning att det skulle vara så beqvämt och fördelaktigt för
de finansiella förhållandena. Man har velat förflytta från reglementet
till lagen — detta afser äfven förevarande kongl. proposition — de
väsentligaste bestämmelserna för bankens rörelse. I veten, mine herrar,

Onsdagen den 29 April.

13 N:o 21.

att civillag och strafflag stiftas och förändras af Riksdagen och Konungen Förslag till
gemensamt, och bestämmelserna i bankoreglementet nu för tiden gifvas.. 3junilla9s~
af Riksdagen ensam. Det är en ganska stor skilnad. Om, såsom jag
befarar, Kongl. Maj:ts proposition i denna fråga skulle bifallas, s^styrelse m. m.
kunnen I, mine herrar, vara förvissade derom, att de tre, af Kongl. (Forts.)
Maj:t en föregående gång och nu af enskilda personer föreslagna styrelseledamöter,
som Kongl. Maj:t skalle ega att utse, skulle komma efter.

Och det andra steget från Konungens sida vore att söka på samma
sätt vinna inträde i riksgäldskontorets styrelse och förvaltning. Båda
dessa åtgärder vore mycket att beklaga, och jag skall aldrig med min
röst bidraga till eu sådan sakernas förändrade ordning.

Man säger, att Konungens rätt att tillsätta ordförande icke skulle
hafva någon större betydelse för riksbankens styrelse och förvaltning.

Jag tror tvärtom. Kongl. Maj:t kommer att tillsätta en i allo skicklig
person för att befordra regeringens intressen inom riksbanken. Och
det skulle vara underligt, om icke denne ordförande genom sina kunskaper,
sin skicklighet och sitt inflytande skulle åtminstone få ett stort
inflytande på riksbanksfullmägtige från denna kammare. — Jag nämnde,
att såväl chefen för finansdepartementet som de herrar, hvilka efter
honom hade ordet, i allmänhet betraktat denna fråga i dess närvarande
skick, icke skådat frågan i förra tider eller framtiden. I berörda afseende
vill jag gifva eder, mine herrar, några exempel på huru Sveriges
riksbank har varit anlitad, och huru svåra strider, som nära nog rört
hela bankens bestånd, under förflutna tider egt rum mot konungamagten,
som med all magt och myndighet velat anlita banken till eu
grad, som skulle hafva störtat hela bankinrättningen. »I augusti och
september 1718 lät Konungen tillkännagifva, att banken ej vidare kunde
utbetala de der insatta enskilda medel, utan endast räntan derå, och
att bankens tillgångar skulle förvandlas i aktier, hvilkas kapital skulle
aldrig, men räntan alltid utfalla. På detta sätt skulle äfven kronan
slippa betala sin skuld till banken och kunde sätta sig i besittning af
alla i banken varande redbara medel, mot förbindelse att betala
ränta derå. — Bankens fullmägtige så väl som kammarkollegium anmärkte,
att förslaget vore stridande mot laga stadgar, mot gifna löften
och mot den säkerhet, banken borde åtnjuta, om den skulle kunna
bibehålla allmänhetens förtroende. De kände ej heller, hvilka tillgångar
kronan hade att betala ifrågavarande räntor, men Görtz mente
att sådana tillgångar nog skulle finnas, och Konungen undrade öfver
kollega motstånd. Förslagets verkställighet förekoms emellertid genom
hans död.»

Konungens bref är dateradt Flaga vid lida skans den 4/8 1718.

Konungen ifrågasatte deri, om ej bankens åstundan att betala sina
skulder till enskilde för de af dem i banken insatta kapital vore mer
skadlig än nyttig.

Bankofullmägtige sammankommo dels ensamme, dels med kammarkollegium
och deputationer och dels med Rikets Ständers deputerade
den 18/s, den */9, den 2-/g, den 10/)0 och den -"/ln, tillsammans 5 gånger.

Åt dervid hållna protokoll synes, att Konungen ville tillgripa bankens
redbarheter och erbjöd såsom säkerhet för räntorna stora sjötullens och
kopparkompaniets inkomster, som han redan sedan flera år användt.

N:o 12. 14

Onsdagen den 29 April.

Förslag till Om trängande nöd fordrade att någon bankens enskilda fordringsändrin^åran
eoare behöfde sitt i banken innestående kapital, så skulle han fä i
“”^ja^^räntekammaren lyfta det — i mynttecken!!
styrelse m. m. Detta var Carl XII:s svåra attentat mot riksbanken.

(Forts.; Den som forskat i Konung Gustaf Illa regeringshistoria, beträffande

de finansiella förhållandena, finner utan svårighet huru Konungen sökte
tömma bankens tillgångar och kredit, synnerligen under 1788—90 årens
krig. — Redan 1789 inrättade Konungen riksgäldskontoret, men i dess
styrelse och förvaltning ingrep Konungen med nog hård hand. Och
bankens så väl som riksgäldskontorets understöd af lån dref han till
det yttersta. Slutligen dref Konungen bankrörelse på egen hand och
inrättade såsom bekant sin egen sedelutgifvande bank vid Drottningholms
lustslott.

Under Konung Gustaf IV Adolfs regering biträdde Riksens Ständers
penningeverk Konungen med stora lån, synnerligen under krigen. Men
några dagar före slutet af denne konungs envåldsregering fordrade han,
att banken skulle till honom utlemna större delen af sina reella fonder;
och samma dag, han blef afsatt, befalde han detta ytterligare, under
hot att i annat fall med våld göra sig åtlydd. Han ämnade med dessa
penningar lemna hufvudstaden, åtföljd af då i Stockholm förlagda
enkedrottningens tyska regemente.

Detta är de tre tillfällen, då konungamagten velat ingripa mot
riksbanken. Hvad skulle hafva händt, om konungamagten da haft del
i styrelsen af riksbanken och riksgäldskontoret?

Svenska folket har genom grundlagen sig tillförsäkrad en mängd
magtmedel, och kanske är det för de fleste af herrar riksdagsmän icke
fullt klart, hvad sådana rättigheter egentligen betyda. Det är skada,
att dessa rättigheter äro så litet kända och använda af svenska folkets
ombud vid Riksdagen. Dessa magtmedel borde organiseras till, om
jag så må säga, en folhnagt gent emot konungamagten, icke för att
strida mot denna senare, utan för att på ett värdigt sätt hjelpa och
biträda denna, då så fordrades, och synnerligast för att i allo bevaka
svenska folkets fri- och rättigheter. Jag skall be kammaren tillåta
mig att här sammanföra alla dessa magtmedel, grupperade efter huruvida
de utöfvas af Riksdagen allena, af Riksdagen i samråd med
konungamagten eller af Riksdagen samfäldt med norska Stortinget.

Ensamt egen Riksdagen,

enligt regeringsformen § 72, styrelsen och förvaltningen öfver
riksbanken;

enligt regeringsformen § 66, styrelsen och förvaltningen öfver
riksgäldskontoret;

enligt regeringsformen §§ 62 och 69 samt riksdagsordningen § 39,
hela statsregleringen enligt riksstaten;

enligt regeringsformen §§ 60—62 och riksdagordningen §§ 39, 40,
bestämmandet af bevillningarne;

enligt riksdagsordningen § 72, granskning af statsverkets räkenskaper
genom revisorer;

enligt regeringsformen §§ 103—106 jemte riksdagsordningen § 38
mom. 2, granskning af statsrådsprotokoll genom konstitutionsutskottet ;

Onsdagen den 29 April.

15 N:o 21.

enligt regeringsformen § 49, att samlas hvarje år den 15 januari; förslag till
enligt regeringsformen § 57, att allena beskatta svenska folket;.. s^undla9aenligt
regeringsformen § 9b och riksdagsordningen § 68, att genom<I"i^‘^“j.e“''/''
justitieombudsmannen öfva tillsyn öfver lagarnes efterlefnad af domareStyreJ<e m. m,
och embetsman; (Forte.)

enligt regeringsformen § 103 och riksdagsordningen § 69, att
genom opinionsnämnden inför Konungen anklaga högsta domstolens
ledamöter;

enligt regeringsformen § 107, att begära att Konungen må skilja
från embetet den eller de rådgifvare, som Riksdagen anser gjort sig
deraf förtjente;

samt enligt regeringsformen § 108 och riksdagsordningen § 70,
att genom justitieombudsmannen och 6 utsedde förtroendemän utöfva
vård öfver tryckfriheten.

Gemensamt med Konungen tillkommer Riksdagen,

enligt regeringsformen § 87 l:o och § 53, allt stiftande eller förändring
eller förklaring af allmän, krigs- och kommunallag;

enligt regeringsformen § 87 2:o, allt stiftande eller förändring af
kyrkolag, dervid fordras samtycke af allmänt kyrkomöte;

enligt regeringsformen § 80, ändring i rikets indelning för armé
och flotta;

samt enligt regeringsformen § 79, förändring i rikets mynt till
skrot och korn.

Slutligen tillkommer Riksdagen gemensamt med norska folket
genom dess storting följande rättigheter:

enligt riksakten § 3, att välja tronföljare;
enligt riksakten §§ 6 och 7, att tillsätta interimsregering;
enligt riksakten § 8, att välja förmyndare för omyndig konung;
enligt riksakten § 10, att förordna om omyndig konungs uppfostran;
samt enligt riksakten § 11, att välja nytt konungahus.

Den som läser våra grundlagar och jemför dem med den s. k.
riksakten har svårt att finna, huru det kan vara möjligt för statsmyndigheterna
att åtlyda dessa lagars mot hvarandra så bjert stridande
föreskrifter. Vi veta alla, att grundlagarne icke känna något om Norge,
och att norska Stortinget skulle gemensamt med svenska Riksdagen
hafva alla de rättigheter, jag nyss uppläste, rörande Sveriges och Norges
unionsförhållanden i detta afseende. Det torde dock vara nödvändigt,
att konstitutionsutskottet sysselsätter sig med dessa förhållanden, ty
det är föreskrifvet, att våra grundlagar skola efter ordalydelsen tillämpas.
Konungamagten har tid efter annan af Riksdagen tillskansat sig många
fördelar inom lagstiftningens, inom bevillningens och beskattningens
områden samt beträffande dispositionen af .statens medel. Riksdagen
har, i brist på eu sammanhållande myndighet för sina rättigheter, haft
svårt att göra motstånd, och de enskilda riksdagsmännen hafva icke
haft fullt reda på förhållandena eller sina egna rättigheter, för att
koncentrera detta motstånd mot konungamagten. Det är derför, som
jag — på sätt I, mine herrar, redan kunnen hafva hört af mitt
yttrande — under alla förhållanden motsätter mig att konungamagten

N:o 21. 16

Onsdagen den 29 April.

Förslag till skall få dela eller tillskansa sig något af alla de magtmedel, som Riks.
grundlags- dagen enligt grundlagarne eger till sitt förfogande. Hur skall detta
^"riksbankens9 ^■uuna förhindras? Det är en fråga, som är ganska allvarlig, och jag
styrelse m. »».skulle icke nu hafva vidrört densamma, om icke just nu förligger ett
(Forts.) fall, då konungamagten vill beröfva, om jag så må säga, den svenska
folkmagtens representanter en stor del af deras magtmedel, nemligen
den absoluta rätten till vården och administrationen af riksbanken.
Denna Riksdagens absoluta rätt är en af de dyrbaraste, som grundlagarne
tillförsäkrat Riksdagen, och det vore att bittert beklaga, om
Riksdagen skulle bevilja denna Kongl. Maj:ts begäran i hvad form det
än vara månde. Jag tror, att om icke Riksdagen organiserar sig till
en verklig folkmagt och skaffar sig ett embetsverk för att sköta dess
angelägenheter mellan riksdagarne, komma vi att illa motsvara det
förtroende, som svenska folket har satt i våra händer. Jag vill derför
nu — för att få det infördt i Riksdagens protokoll — framställa min
mening om en sådan folkmagtens koncentration. Jag tror att den
till en början lämpligen kunde ske genom en s. k. Riksdagens allmänna
ärendens beredning. Ett sådant embetsverk, organiseradt enligt
samma grunder som riksbanken och riksgäldskontoret, med fullmägtige
och tjenstemän, skulle förbereda och utreda de stora riksdagsfrågorna;
lemna nödiga upplysningar åt Riksdagens ledamöter; upprätta laga
förteckningar å kandidater till Första Kammaren; öfvertaga riksgäldskontorets
åligganden med allt riksdagstryck och dylikt; vårda och
ordna Riksdagens bibliotek och arkiv med mera dylikt; vårda Riksdagens
hus och öfriga byggnader. Ett af dess vigtigaste åligganden
vore att till början af hvarje riksdag hafva uppgjort en kritisk granskning
af hela statsregleringen, synnerligen den ordinarie.

Den, som studerar vår riksstat, finner med bedröfvelse, att den
allra största delen deraf — för närvarande mellan 70 och SO millioner
kronor årligen — hemfaller under den s. k. ordinarie statsregleringen,
hvilken skiljer sig från den extra ordinarie derutinnan, att statsutskottet
och Riksdagen godtyckligt och icke gruudlagsenligt anse, att den ordinarie
statsreglingen icke skall rubbas. Detta är en obekant sak för grundlagarne.
Statsutskottet borde pligtenligt genomgå hela den ordinarie
statsregleringen, såsom statsutskottet nu behandlar endast den extra
ordinarie statsregleringen. Och stora väsentliga besparingar kunde
åstadkommas, om ett särskildt embetsverk mellan riksdagarne öfvervägde
och kritiskt bedömde den ordinarie statsregleringen samt vid
början af hvarje riksdagstermin lemnade Riksdagen del af sina undersökningar.
Dessutom borde detta embetsverk utreda svåra beskattningsfrågor,
frågor rörande skogar, fisken, bergsbruk, torrläggningar öfver
allt i landet. Jag har mycket sysselsatt mig med skatteförhållandena
under en tid, då eu reglering och förändring af grundskatterna ännu
icke egt rum. Jag hade då sammanskrifvit en bok om grundskatterna
samt rustnings- och roteringsbesvären, hvilken bok utgafs år 1875, och
deraf synes, hvilka orättvisor svenska folket under framfarna tider
lidit på grund deraf att icke någon myndighet funnits för att taga
vård om dess angelägenheter.

Jag har sjelf erfarenhet derom, och jag skall bedja att få framlägga
ett lysande exempel på, hvad våra embetsverk anse sig vara

Onsdagen den 29 April.

17 Njo 21.

skyldiga det svenska folket för att bevaka dess rättigheter och skydda Förslag till
det mot prejeri. Jag skall bedja att få upptaga kammarens tid några 9™ndiagsfå
minuter, sedan skall jag sluta. “wSLn"/''

År 1863 klagade en hemmansegare i Färentuna härad, Stockholmss<3,re;se m.
län, att han för sitt hemman Väsby blifvit för högt beskattad för s. k. (Forts.)
drängespanmål, nemligen efter oförmedladt mantal, ehuru det bort ske
efter förmedladt mantal. Vid den undersökning, som med anledning
deraf egde rum i kammarkollegium, befans att klagomålen voro befogade,
och rättelse egde rum.

Det tyckes efter sådan utredning och utslag, att alla öfriga i
Färentuna varande skattskyldiga hemman äfven bort få njuta sin förmedling
till godo, emedan detta genom kammarkollegii utslag var
deras obestridliga rätt; kammarkollegium hade väl bort vaka öfver, att
en sådan rätt blifvit iakttagen vid derefter skeende uppbörd. Men
detta skedde icke, utau endast några få hemman, hvilka ytterligare
klagade, blefvo genom kammarkollegii utslag år 1868 befordrade till
samma rätt, som Väsby vederfors.

Då förenade sig 1869 de flesta återstående hemman inom Färentuna
härad, 102 till antalet, hvilka, ehuru förmedlade, fortfarande erlade
drängespanmål efter oförmedlade hemmantalet, i en gemensam anhållan,
att vid ifrågavarande utskylds utgörande få påräkna sig förmedlingen
till godo; och den 21 juli 1870 resolverades ock af kammarkollegium
i enlighet med denna anhållan.

Ofvanstående beskattningsfråga lemnar anledning till åtskilliga,
rätt nedslående betraktelser. Genom de skattdragandes okunnighet
eller oförmåga att, i brist på nödiga handlingar eller svårighet att
dem anskaffa, kunna inse sin rätt och vidtaga åtgärder att se den
erkänd, hade eu i öfrigt nog hårdt beskattad menighet i 149 år, eller
frän och med 1719 till och med 1869, nödgats utbetala en skatt,
hvarifrån den lagligen bort vara befriad. Nittio oförmedlade, till
4710/48 förmedlade mantal hade nemligen årligen under nämnda tid
erlagt tillsammans 85''/2 tunnor spanmål för mycket. Ett svårt ansvar
dervid drabbar vederbörande, häradsskrifvare, landshöfdingeembete och
kammarkollegium, hvilka ej, deras pligt likmätigt, och med kännedom
att en skatt, påförd ett helt härad, var för hög och således delvis
olaglig, upplyst de skattdragande om deras rätt och rättat den olagliga
beskattningen, då dessa vederbörande väl bort hafva sig bekant att
»embetsman som uppsåtligen å annan lägger eller af honom uttager
annan eller högre skatt, tull eller annan allmän utskyld, än beviljad
eller påbuden är, varde afsatt och förklarad ovärdig att i rikets tjenst
vidare nyttjas».

Om man sammanräknar de sålunda under 149 år för mycket utbetalda
85V2 tunnor spanmål om året, uppgår beloppet med ränta på
ränta till ett kapital af många millioner, som dessa i Sverige kanske
hårdast beskattade personer fått utbetala. Jag utförde rättegången
för dessa hemmansegare, som blefvo af kammarkollegium förklarade
skyldiga att betala endast efter förmedladt hemmantal. I stället för
att de emellertid skulle fått tillbaka för 149 år, fingo de icke mer än
för 3 år. Jag frågade i kammarkollegium — här finnes en i kammaren,
som haft med den saken att göra, nemligen generaldirektör Anderson

Första Kammarens Prot. 1896. N:o 21.

2

Trio 21. 18

Onsdagen den 29 April.

Förslag till — huru tlet korn sig, att, då kammarkollegium upplystes om den
grundlags- 0rigtiga beskattningen för 105 hemman, kollegium icke gaf dessa
°heraman rätt lika val som hemman, som hade klagat. »Nej», svarade
styrelse m. m.kammarkollegii embets- och tjensteman, »instruktionen för karnmar(Forts.
) kollegium föreskrifver, att kollegium har att sysselsätta sig med att
Kongi. Maj:t och kronan får sin rätt fullt upp, men bryr sig icke om,
huruvida det svenska folket eller den enskilde få sin rätt. De må
klaga, och då tagas deras besvär upp.» Detta finner jag vara höjden af
orättvisa. Det utom embetsverken stående svenska folket har ingen,
som tager vård om dess rättigheter.

Nu tror man, att, till följd af omsättningen af grundskatterna, alla
olika artiklarne måste hänföras till spannmål och några få artiklar, och
att sedermera genom deras afskaffande allt är klappadt och klart, men så
är icke förhållandet. Vi hade i Färentuna härad en kronoallmänning,
som sedan urminnes tider varit en besittning, som tillhört Färentuna
härad, och hvarifrån hemtats allt virke till Svartsjö slott. Den låg i
närheteten af Södertelge och omgafs af några herrgårdar och förmöguare
hemman, men under frihetstiden togo några stormän helt
enkelt och kapade åt sig hela allmänningen. Rättegången om denna
skogsfråga är så gammal och så svår — jag har icke reda på den —
att allmogen derå gånger bjudit till att få den afgjord till sin förmån,
men de hafva icke haft någon målsman för sig och inga handlingar
att tillgå. Frågan blef hänskjuten till Gustaf Adolf men kunde
icke komma till afgörande till följd af de stora krig, hvari han var
invecklad. Sedermera har ingen tagit allmogens sak om hand för att
föra rättegången till ett godt slut.

Det är på grund af allt detta jag icke under några vilkor kan
förena mig med dem, som önska bifall till Kongi. Maj:ts förslag,
emedan det vore att beröfva folkmagten en af dess dyrbaraste rättigheter,
då den aldrig nog kan vårda sig om, hvad grundlagen lemnat
i dess händer, och bör akta sig för att afstå något häraf under någon
tid till konungamagten. Om det vore det sista ord jag hade säga till
mina politiska vänner i Riksdagen, skulle jag varna dem innerligt och

allvarligt för att bifalla detta förslag eller något annat dylikt, som

syftar derhän att minska folkets magtområde enligt grundlagen. Jag

får på grund af hvad jag nu yttrat yrka bifall till konstitutions utskottets

förslag.

Herr Rettig: Få frågor hafva varit så debatterade och så ofta
föremål för Riksdagens behandling, som den nu föreliggande. Den
ena motionen har under åratal atiöst den andra, dels i form af högre
sedelbeskattning, dels i form af afskaffande af de enskilda bankernas
rätt att utgifva 10-kronesedlar och dels i form af skrifvelseförslag till
Kongi. Maj:t för frågans utredning. Sådan utredning har äfven förevarit
och förslag hafva till Riksdagen inlenmats, men intet dylikt har
hittills vunnit Riksdagens godkännande, beroende antagligen derpå, att
de garantier regeringen fordrat icke kunnat af Riksdagen accepteras.
Emellertid hafva sådana bestämmelser och garantier ovilkorligen måst
stipuleras, att Kongi. Maj:t icke skulle utestängas från deltagande i
styrelsen öfver riksbanken, för att utgöra eu motvigt mot ett politiskt

19 N:o 21.

0 Onsdagen den 29 April.

bankvälde. Många hafva sagt, att det har varit ömhet för de enskilda Förslag till
bankerna och ett visst eget intresse för dem, som bidragit till förslagens.. 9rundlassfall.
Jag vill dervidlag ovilkorligen taga de enskilda bankernas ocha",^“je“"s''
de för dem intresserades parti. Ingen kan väl förneka de stora tjänster,streke m. m.
de enskilda bankerna gjort vårt land. De hafva varit föregångare för (Forts.)
alla nyttiga reformer inom bankväsendet. Hvem var det, som uppfann
den storartade idén om postremissvexlar ? Icke riksbanken utan
de enskilda bankerna. Hvilken har lärt folket att räkna ränta, eller
att begagna upp- och afskrifningsräkning, kreditiv- och depositionsräkning?
Det mesta hafva de enskilda bankerna dertill bidragit.

Jag vill icke förneka, att denna sedelutgifningsrätt visserligen varit
dem till stor fördel, men det har icke varit den, som förnämligast
gifvit dem deras vinst, ty, om vi jemföra denna med den vinst aktiebankerna
lemnat, är den senare fullkomligt likstäld med den vinst de
sedelutgifvande bankerna gjort. I det hänseendet kan icke någon, som är
intresserad för de enskilda bankerna, vilja för sedelutgifningsrättens
skull taga deras försvar; och i närvarande stund står sedelutgifningen
på den punkt, att någon speciel fördel antagligen icke är dermed
förenad. Sedelskatten har blifvit så hög, hvartill kommer den nödvändiga
förpligtelsen, att man är tvungen att hafva ett guldförråd
inne, som ligger räntelöst, en vexelkassa, för hvilken mau icke heller
får någon ränta, och omkostnader för kronoombud. Vidare är man
tvungen att hafva en grundfond, visserligen i obligationer och inteckningar,
som löpa med ränta, men dock så beskaffad, att dessa handlingar
alltid äro bundna och ej användbara, då de möjligen skulle kunna behöfvas.
Jag är en varm beundrare af de enskilda bankerna och är
den förste, som skulle vilja försvara och bevara dem, men under sådana
förhållanden, då opinionen tränger på att något måste g-öras och att
sedelutgifningen bör ligga i eu enda banks hand, tycker jag, att man
skall väga på hvad som bjudes och söka få en öfverenskommelse till
stånd under den lugna tiden och under lugna förhållanden. Jag bar
ett stöd för denna min åsigt i det underdåniga utlåtande, som afgafs
af Stockholms enskilda banks direktion angående bankkomiténs betänkande
och förslag till ändrad lagstiftning för riksbanken och de
enskilda bankerna. Detta betänkande är afgifvet den 7 februari 1884,
och det kan kanske intressera dem, som icke läst det, att höra slutet
af betänkandet. Det lyder sålunda:

»Då nu direktionen tillåtits inför Konungen afgifva ett underdånigt
utlåtande i bankfrågan, så vågar direktionen, med liflig öfvertygelse
om Konungens landsfaderliga afsigter och goda vilja att betrygga
den ekonomiska ställningen, i djupaste underdånighet hemställa
om eu snar slutbehandling af de väckta förslagen till genomgripande
förändringar i Sveriges hela bankväsende. Uppskof från år till år
med besluts fattande af statsmagterna i hithörande frågor han leda
derhän, att sådana frågor företagas till afgörande under eu inträffad
politisk eller finansiel kris. Faran af en sådan olycka är så uppenbar
och så stor, att direktionen icke anser sig behöfva ens försöksvis teckna
densamma. Hvad näringslifvet i landet behöfver, det iir stadga och
trygghet i den lagenliga utöfningen af alla lofliga näringsgrenar».

Det är Stockholms enskilda bank, som år 1884 afgifvit ett sådant

IT:® 21. 20

Onsdagen den 29 April.

Förslag till utlåtande. Berrame se deraf, att direktionen ovilkorligen varit af den
grundlags- öfvertygelsen, att man under lugna förhållanden skall söka få stadga
riksbankens och kygghet .1 denna vigtiga fråga.
styrelse m. m. De enskilda bankernas oktrojer utgå samtliga år 1903. Om vi
(Forts.) nu gå på till dess, utan att tänka på någon öfverenskommelse, kommer
det att bero på den blifvande regeringen, om den vill gifva ny oktroj
åt de enskilda bankerna. Skulle så ej ske, upphör på eu gång alla
dessa bankers sedelutgifningsrätt, och riksbanken skall då ögonblickligen
öfvertaga den sjelf. Huru står det i de oktrojer, som Kongl. Maj:t
lemnar de enskilda bolagen? Jo, att Kongl. Maj:t hvilken dag som
helst kan återkalla rättigheten för de enskilda bankerna att utgifva
10-kronesedlar. Och skulle denna Kongl. Maj:ts rätt användas, hafva
de då intet annat att göra än att sluta med sedelutgifningen. Att
utgifva 50- och 100-kronesedlar spelar ingen roll. En blifvande finansminister
kan ju önska, att riksbanken skall ensam öfvertaga sedelutgifningen.
Man kan ju tänka sig regeringen så sammansatt, att han
får sin önskan igenom, och att regeringen beslutar att 10-krouesedlarne
skola indragas. Det behöfves således icke för eu sådan reform,
att Riksdagen beslutar en så hög sedelskatt, att de enskilda bankerna
derigenom skola upphöra, utan det kan helt enkelt vara en åtgärd af
regeringen, som har till följd, att de enskilda sedelutgifvande bankerna
måste upphöra såsom sådana. Jag anser derför, att man under lugna
tider bör söka få en sådan öfverenskommelse till stånd, som nu här
föreligger. Och om riksbanken årligen öfverenskommer med ett visst
antal enskilda banker att öfvertaga deras sedelutgifning, så skulle år
1903 riksbanken vara den enda sedelutgifvande bank i vårt land, och
hela affärsverlden skulle i så fall icke känna någon rubbning. Jag
anser derför, att det är nödvändigt att göra någon ändring. Men jag
vill icke gå in derpå utan att det blir något vederlag, och ett sådant
ser jag deri, att vissa bestämmelser rörande riksbanken blifva af civillags
natur. Detta är ett oeftergifligt vilkor, som under inga omständigheter
får rubbas. Om regeringen sätter in en eller tre ledamöter i
styrelsen, är för mig af mycket mindre betydelse, än om banklagen
är af civillags natur. Finnes ej denna lag, så kan Riksdagen när den
för godt finner ändra bestämmelserna såväl angående maximum af sedelutgifningen
som äfven hvad söm skall ligga till säkerhet för samma,
och jag finner det derför förvållande att utskottet kan yttra sig så,
som det gör, då det säger, att det är inga fördelar, som vinnas genom
Kongl. Maj:ts förslag, sådant det nu är affattadt.

Beträffande den fruktan flere talare framhållit, att, om de enskilda
bankerna skulle upphöra, på eu mängd ställen folkbanker och sparbanker
skulle uppstå, vill jag medgifva, att detta kan vara möjligt,
men då måste man göra sådana bestämmelser för dessa banker, att
de äro lika betryggande som aktiebankerna. Min tro är den, att eu
bank, som på en ort haft affärer under längre tid, icke släpper af
dem utan behåller dem, om affärerna äro vinstgifvande, och att allmänheten
håller sig till den bank, der den kan hafva trygghet och
säkerhet för de penningplaceringar, som den gör. Jag tror derför,
att den fara, som flere talare omnämnt rörande folkbankerna icke är
nog stor, att den behöfver inverka på denna sak. För folkbankerna

Onsdagen den 29 April.

21 N;<x 2h

må vi se till, att lagstiftningen blir sådan, att äfven de må kanna Förslag till

med trygghet arbeta. ändZZfa»

Jag skulle hafva mera att säga i denna sak, men jag vill ick^ZikTbankZs
upptaga herrarnes tid längre utan skall endast bedja att få yrka bifalls^re/ie m. >».
till Kongl. Maj:ts förslag. (Forts)

Herr Törnebladh: Jag behöfver icke erinra kammaren om vigten
af bankfrågans lösning, emedan dels derom talats i dag, och dels —
och detta betyder mera — Riksdagen sjelf skrifvit till Kongl. Maj:t
derom för icke längre tid tillbaka än två år. Man bar visserligen
från denna plats helt nyligen sökt resonnera bort betydelsen af Riks-*,
dagens skrifvelse af år 1894, men detta bortresonnerande skedde från
en person, som då försökte här, ehuru förgäfves, bekämpa skrifvelsen.

Det har säkerligen mycket litet att betyda, om eljest Riksdagens uttalande
har mera vigt än en enskild opponents, hvilkens mening blifvit
underkänd.

Det har vidare sagts, också från denna plats, att 1889 års komité
har föreslagit, att Kongl. Maj:ts inflytande i afseende på riksbankens
styrelse skulle på det sätt garanteras, att Kongl. Maj:t insatte tre
ledamöter i densamma, och man har i det afseendet vädjat just till
den auktoritet, som denna komité skulle, enligt talarens förmenande,
ega, men talaren har dragit försorg om alt vederlägga sig sjelf, och
det är just denna vederläggning jag skall be att få konstatera. Ty
han har icke erkänt komitéus auktoritet i ett annat fall. Han har
nemligen emot det bestämda uttalandet af 1889 års komité vågat påstå,
att det icke brådskade eller vore något synnerligt önskvärdt att få
baukfrågau löst, och derutinnan har han satt sin auktoritet emot 1889
års komités. För min del undrar jag dock, hvilken som väger mera?

Och ej nog med att denna komité med full bestämdhet sagt, att eu
lösning af bankfrågan i den rigtningen, att sedelutgifningen öfverlemnades
åt en centralbank, vore önsklig, och att detta borde ske
ganska snart, på det att stadga skulle kunna vinnas. Den åsigten har
nemligen uttalats äfven af den föregående komitén och har äfven nyss
blifvit omfattad och försvarad af den talare, som näst före mig hade
ordet. Men det är icke blott denna komités och 1881 års komités
auktoritet och uttalanden, som här gälla, utan det är sakens egen
innebörd, om det nemligen i allmänhet måste anses vara rigtigt, att
den bank, som har att svara för upprätthållandet af myntvärdet, såsom
det heter, också skall hafva i sin hand att reglera det representativa
rörelsemedlet. Riksbanken är i sj elfva verket redan nu tillsatt
att vara en regulator af myntvärdet, men dess verksamhet i det afseendet
förlamas deraf, att den icke har det representativa rörelsemedlet
i sin hand. Den kan således icke i tider af faror och kriser
uppträda med den fasthet och styrka, som redan dess nuvarande uppgift
ställer på den, men som i ännu högre grad måste ställas på en
verklig centralbank. För denna uppgifts fyllande är det just erforderligt,
att det blir en fördelning af bankverksamheten så, att sedelemissionen
stannar på ena sidan och inlåningen mot ränta på den
andra.

Om det, såsom jag tror, är en allmänt erkänd sats, att dessa båda

N:o 21. 22

Onsdagen den 29 April.

Förslag till verksamhetsformer i allmänhet icke böra finnas hos en och samma bank,
ändringara„ förefinnes således nu hos oss en dubbel fara, bestående dels i att sedel“”riksbanicens''utgifning
och stark depositionsrörelse förekomma hos de enskilda banstyrelse
m. m.kerna och dels i att sedelutgifning icke finnes i tillräckligt mått hos
(Forts.) riksbanken. Det är också fallet, att det i tider af finansiel oro visat
sig, att om flere banker äro sedelutgifvande, sedelutgifningen sammankrymper,
under det att förhållandet just i sådana tider borde vara
motsatt.

Jag har nu talat om förslagets sakliga innebörd och skall derefter
fästa mig vid den fara, som, efter hvad man framhållit, skulle ligga i
den möjligen inträffande indragningen af de enskilda bankernas afdelningskontor.

Först och främst ber jag då att få anmärka, att genom öfvergångsstadgandet,
sådant det föreligger i banklagen, denna fara bör
blifva aflägsnad för en ganska lång tid, under hvilken rörelsen kan
med trygghet och lugn ordna sig. Det torde ock för framtiden kunna
tillgå på det sätt, att de enskilda bankerna finna med sitt intresse och
sin fördel öfverensstämmande att, oaktadt de mistat sedelutgifningsrätten,
ändock uppehålla sin verksamhet icke blott vid hufvudkontoret,
utan äfven vid flere afdelningskontor. — I förbigående ber jag att få
påpeka, att, då i öfvergångsstadgandet talas om afdelningskontor, man
torde böra förstå detta uttryck så, att det omfattar äfven alla kontor,
hvilka utgöra filialkontor, nemligen kommissionskontor, expeditionskontor
och hvad de allt kunna heta. ■— Men om det också skulle vara
så, att andra bankinstitutioner måste träda i stället, såsom folkbanker,
behöfver jag icke erinra kammarens ledamöter om, att denna kammare
i likhet med Andra Kammaren nyligen fäst sin uppmärksamhet just
på vigten af att trygga dessa folkbankers ställning, då kammaren beslutat
en skrifvelse till Kongl. Maj:t i ändamål att åstadkomma en
bättre kontroll öfver folkbankerna. Detta beslut visar, att Riksdagen
redan har sin blick fäst på det förhållande, att folkbankerna äro stadda
i utveckling och i likhet med andra banker behöfva regleras. För
öfrigt behöfver jag icke tala om, hvilken betydelse check- och anvisningssystemet
kan få under den blifvande bankverksamheten. Kongl.
Maj:t har nemligen redan tillsatt personer, som gemensamt med delegerade
från de andra nordiska länderna skola taga denna sak i ompröfning.

Jag öfvergår efter denna utredning af sakens vigt och betydelse
till en granskning af de förslag, som föreligga, och jag fäster mig
dervid först vid det af reservanter från denna kammare framstälda
förslaget att åt Kongl. Maj:t inrymma den delaktighet i riksbankens
styrelse, att tre af ledamöterna deri skulle tillsättas af Kongl. Maj:t.
Jag skall icke för min del hvarken från riksbankens styrelses synpunkt
eller såsom riksdagsman yttra något för eller mot denna anordning,
så till vida som Kongl. Maj:t skulle få ett större inflytande på riksbanken.
I och för sig torde det icke kunna vara synnerligt farligt;
men hvad jag bestämdt påstår, är, att den af 1889 års komité föreslagna
anordning att bestämma ledamöternas antal till nio för hela
styrelsen och till fyra för den dagliga förvaltningen, är af den beskaffenhet
att den, långt ifrån att stärka riksbankens förvaltning, ten -

23 Nso 21.

Onsdagen den 29 April.

derur till att försvaga densamma. Förhållandet är nemligen det, att Förslag till
riksbanken icke kan röra sig på samma sätt som de enskilda bankernaångJ“” ar9°~
eller under så fria former som dessa, utan der fordras kollegiala beslut riksbankens
för den största delen ärenden. Att då skilja löpande ärenden och styrelse m. m.
låneaffärer från allmänna ärenden och låta de senare behandlas eu dag (Forts.)
i veckan, men de förra hvar dag, är både ofördelaktigt och opraktiskt.

Jag kan således icke finna, att detta skulle vara till gagn för riksbanken,
med de former, under hvilka den verkar, då Riksdagen och
bankoutskottet fordra, och detta med allt skäl, att allt skall ske under
noga reglerad ansvarighet för styrelsen och med framläggande af motiv
och beslut, som icke fattats af en, utan af flere. Under sådana förhållanden
kan jag icke finna, att ökandet af fullmägtiges antal skulle
vara ett sätt att stärka riksbanken, utan tvärtom. Jag vet, att andra
hafva en annan åsigt, men senare tiders erfarenhet har allt mer och
mer gifvit vid handen, huru svårt det är för en kollegial bankstyrelse
att vara bunden vid en dag i veckan och att den väl behöfver oftare
sammanträda för att följa med rörelsen och hafva lättare att röra sig.

Jag skall nu vända mig mot den reservation, som antagits af
Andra Kammaren. I det fallet har jag först och främst att anmärka,
att i 72 § 2 mom. regeringsformen Andra Kammaren insatt följande:

»Den af Konungen förordnade ordinarie ledamoten vare fullmägtiges
ordförande, men kan ej utses till direktör eller vice direktör för riksbanken».

Jag har aldrig sett förr, huruledes i eu grundlag midt inuti en
paragraf det omnämnes befattningar, om hvilka förut icke på något
sätt talats. Om direktör eller vice direktör står annars icke ett ord i
grundlagen, utan derom kommer att stadgas i den blifvande banklagen.

Det vill säga, grundlagen tager hänsyn till förmodade stadganden i
en civillag, om hvilken, så vidt jag vet, hvarken Andra Kammaren
eller Första Kammaren här i dag diskuterat. För att såga, att det
skall vara en direktör eller vice direktör i riksbanken, maste man först
göra klart för sig, hvilka dessas funktioner skulle vara, och innan man
har gjort detta klart för sig, bör man icke sätta in benämningarna i
grundiagen. Det är en grundlagsändring, som hvarken kan anses
nödig eller nyttig.

Vidare synes det afses, att vägran af ansvarsfrihet skulle gälla
äfven den af Konungen tillsatte ledamoten. Jag skall icke yttra mig,
om detta bör eller icke bör ske — derom kan tvistas —, men hvad
jag vill säga, är, att grundlagen skall vara klar, och det är icke fullt
klart i hvad mån vägran af ansvarsfrihet gäller den ene eller den
andre, hvilket framgår af att det heter på följande sätt:

»Fullmägtig, som af Riksdagen vägrats ansvarsfrihet, skall afgå
från sin befattning och må ej återväljas».

Af det sista uttrycket ser det ut, som skulle bestämmelsen gälla
endast de af Riksdagen valde fullmägtige, men meningen är nog, att
den skulle gälla alla. Ett sådant gruudlagsbud är icke klart och tydligt,
och det är det första man begär.

För öfrigt synes det mig obilligt, att en sådan person icke skulle
kunna återväljas, ty det kan ju hända, att, om ansvarsfrihet vägras
och åtal anställes, åtalet befinnes obefogad!;. Det vore hårdt, om i

Nio 21. 24

Onsdagen den 29 April.

Förslag un sådant fall Riksdagen icke skulle ega i sin magt att gifva upprättelse
åndrilgarang,för den o1:,efo?a(Je vägran af ansvarsfrihet, hvarför möjligen den ifrågariksbankens
varande personen . genom en partivotering blifvit utsatt. Är det så,
styrelse m. m.att eu fullmägtig icke bör återväljas, lärer han nog icke heller blifva
(Forts.) återvald, utan att man behöfver sätta in förbud häremot i grundlagen.

Vidare skiljer sig reservanternas förslag från Kongl. Maj:ts i 3:e
momentet, der nu varande stadgandet i afseende å sedelutgifningsrätten
bibehållits. Nu varande stadgandet härom har åtskilliga gånger klandrats^
derför att det förmenats innebära tvångskurs. Detta vill jag väl
icke i allo erkänna, men huru som helst har detsamma blifvit i Kongl.
Maj:ts förslag utbytt mot ett stadgande om »laglig» kurs, d. v. s. att
sedlarne sa länge de inlösas med guldmynt skola gälla såsom mvnt.
Otvifvelaktigt är detta en förbättring, men jag tror dock, att man
utan alltför stor olägenhet kan låta det nuvarande stadgandet vara,
om den ena kammaren håller derpå.

Hvad angår borttagandet af ordet »allena», är det klart, att med
den lydelse, Kongl. Maj:ts förslag eger, ordet »allena» måste bortfalla.
Hade det insatts, hade det förhindrat de enskilda bankerna att under
öfvergångstiden utgifva sedlar, hvilket icke varit rätt. Deremot försvarar
det sin plats enligt nuvarande lydelse, med hänsyn till den
följande, relativsatsen, »som för mynt i riket må erkännas».

.1 sista momentet af 71 § riksdagsordningen förekommer en redaktion,
som är synnerligen olycklig. Man kan visserligen sluta sig
till hvad dermed skulle afses, men af sjelfva ordalagen är det så godt
som omöjligt att förstå meningen. Det heter:

»Fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret välje sjelfve bland
sig vice ordförande; egande» o. s. v.

Jag trotsar någon, som läser detta, att kunna derur uppleta annan
mening, än att fullmägtige i båda verken tillsammans skola välja vice
ordförande. Naturligtvis skulle det heta: »Fullmägtige i riksbanken
och fullmägtige i riksgäldskontoret välja, hvartdera verkets styrelse för
sig», eller något dylikt.

Men det svåraste återstår, jag har sparat det till sist. I 72 § 1
mom. bär Kongl. Maj:t föreslagit följande:

»Riksbanken förblifver under Riksdagens garanti samt förvaltas
enligt särskild lag, stiftad i den ordning 87 § 1 mom. stadgar».

Det har tvistats om, huruvida dessa ord »i den ordning 87 § 1
inom. stadgar» skola stå här eller icke, derför att deri är inval verad
högsta domstolens granskningsskyldighet. Det har tvistats härom i
denna kammare för sex år sedan, och framstående auktoriteter stå emot
hvarandra. Regeringen har ansett lämpligt att antaga den strängare
anattningen, och jag tror den låter försvara sig, om man tänker sig,
att banklagen icke skall innefatta alltför mycket detaljerade bestämmelser,
hvilket, jag anmärker det i förbigående, dock är fallet med
det af regeringen framlagda förslaget till sådan lag. Detta är dock
något ^som kan hjelpa? och är icke något hufvudsakligt. —- Reservanterna
åter hafva föreslagit denna lydelse åt 72 § 1 mom.:

o ^Riksbanken förblifver under Riksdagens garanti, så att den ostörd
ma förvaltas af dertill förordnade fullmägtige, efter af Konungen och
Riksdagen gemensamt stiftad lag» — här är således 87 § 1 mom.

25 N:o 21.

Onsdagen den 29 April.

regeringsformen icke omtalad; möjligen är detta något tvifvelaktigt — Förslag till
»samt de stadgar och reglementen, hvilka redan gjorda äro eller vidare^""*®^"
af Riksdagen göras kunna». _ ^ riksbankens

Ja, att här står »reglementen» förstår jag, då det förekommerStyr<*e m. m.
ofvan i 70 §, men att »stadgar» här influtit, förstår jag mindre. Då (Forts.)
man gjort skilnad mellan banklag och reglemente, fattar jag icke hvad
»stadgar» hafva här att göra. »Att den ostörd må förvaltas» är en
qvarlefva från gamla tider, då Riksdagen ensam förvaltade den, och
detta uttryck betyder icke så mycket. Men det står i 70 §:

»När, i fråga om riksbankens styrelse och förvaltning, dess reglemente
samt inkomster och utgifter, kamrarne stanna i stridiga beslut,
skola kamrarne derom hvar för sig rösta, såsom i nästföregående paragraf
sägs» — d. v. s. 69 §, som handlar om gemensam omröstning.

! Kongl. Maj:ts förslag saknas orden »styrelse och förvaltning», och
detta på grunder, för hvilka jag nu skall redogöra. 1889 års komité
säger i sin motivering på 95:e sidan följande, som jag skall uppläsa,
dervid jag skall tillåta mig att vid sjelfva framsägandet kursivera
vissa ord:

»Med de förändrade grunder för riksbankens styrelse och förvaltning,
komitén föreslagit, lära stridiga beslut härom kamrarne emellan
icke kunna blifva föremål för gemensam omröstning annat än i fråga
om reglemente för riksbanken. 70 § regeringsformen och 65 § riksdagsordningen
torde derför böra ändras så, att uttrycken ''riksbankens
styrelse och förvaltning’ utbytes mot ''reglemente för riksbanken’».

Hvad menas nu med »reglemente» här? Jag kan icke förstå annat,
än att det afses bestämmelserna i reglementet, och jag tror det vara
rigtigt. »Inkomster och utgifter» tror jag också rätteligen här upptagas.
Man skulle dock möjligen kunna göra sig denna fråga: Då
komitén i sin motivering yttrar, att grunderna för riksbankens styrelse
och förvaltning förändrats, men det i förslagets text icke talas om
dessa grunder, så som det heter i fråga om riksgäldskontoret i 69 §,
utan blott om »styrelse och förvaltning», har icke komitén då gjort
ett slags språng från motiveringen till textredaktionen? Ty deraf, att
man icke får votera om »grunderna» för riksbankens styrelse och förvaltning,
såsom om grunderna för riksgäldskontorets styrelse och förvaltning
skall ske, följer icke, att det ej får voteras om förvaltningssättet.
Hvad innebär då detta? Jo, till förvaltningssättet hör fullmäktiges
sätt att sköta sig, och derom skall Riksdagen döma i sista
hand, då den beviljar eller vägrar ansvarsfrihet. Derom tinnes ingenting
i Kongl. Maj:ts förslag, ehuru det är en alltför vigtig sak för att
kunna vara helt och hållet borta ur grundlagen. Nu kau det sägas,
att, om ansvarsfrihet vägras af den ena kammaren, så kan man dervid
låta bero. Detta är icke min uppfattning, men i alla händelser bör
ett stadgande om, huru i afseende å ansvarsfrihet skall förfaras, finnas
i grundlagen. Det räcker icke med »reglemente» och »inkomster och
utgifter», men ännu mindre hjelper det att, såsom reservanterna gjort,
insätta »styrelse och förvaltning», ty dermed skjuter man vida öfver
målet och kommer att votera i afseende å hvad som står i banklagen,
åtminstone om tolkningen deraf. Det blir tvifvelaktigt, hvad man tär
votera öfver, och det är detta Kongl. Maj:t velat förekomma. I af -

N:o 21. 26

Onsdagen den 29 April.

Förslag till seende å gemensam votering torde jag icke behöfva påminna karnmaändringar
an rens ledamöter om, att vi hafva tillräckligt med dunkla stadganden
°wSnL«7 förut i det ämnet, utan att behöfva öka dem med ännu ett. Jag kan
styrelse m. »^således icke godkänna denna affattning.

(Forts.) Om jag således kommer till det resultat, att reservationen icke

bör antagas sådan den är, återstår att eftertänka, hvad man bör göra
för att bereda möjlighet till frågans lösning vid denna och slutligt vid
nästa riksdag. Det förefaller mig då, som om det klokaste vore att
antaga Kongl. Maj:ts förslag. Jag har angifvit, att jag funnit detsamma
lida af eu formel oegentlighet, men detta kan afhjelpas vid
sammanjemkningen, och det blir ett godt sammanjemkningsmedel, stäldt
mot andra bestämmelser i det af Andra Kammaren antagna förslaget,
såsom om suppleanten, direktörerna m. in., just ett sådant medel, som
kan användas. Om man deremot tager reservanternas från Första Kammaren
förslag med tre af Konungen insatta styrelseledamöter och sätter
detta gent emot det af Andra Kammaren antagna förslaget, skulle
möjligheterna till en lycklig lösning, enligt mitt förmenande, högst
betydligt förminskas. Detta tror jag mig särskildt kunna sluta till af
det intryck debatten i frågan i Andra Kammaren gjorde på mig, då
jag fann det deraf framgå, att man på intet vis ville gå längre än
Kongl. Maj:t föreslagit, men möjligen göra några modifikationer deri.
Om man således vill, att frågan skall kunna räddas, föreställer jag mig
det klokaste vara att antaga Kongl. Maj:ts förslag. Jag får emellertid
erinra om, att det äfven finnes en annan liten formel oegentlighet,
men denna är dock icke af så stor betydelse, att den behöfver hindra
antagandet. Det råder nemligen eu viss motsats mellan 72 § sådan
den är redigerad i Kongl. Maj:ts förslag och 111 § 2 mom. regeringsformen,
hvilket qvarstår i viss mån oförändradt. Den har visserligen
ändrats något, men icke tillräckligt. Det står följande:

»Fullmägtige i riksbanken och i riksgäldskontoret samt Riksdagens
revisorer kunna ej, i och för sin befattning, emottaga befallningar utan
af Riksdagen allena, och enligt dess instruktioner, ej heller till redo
och ansvar ställas, utan efter Riksdagens beslut.»

Det ligger i uttrycket »instruktioner» visserligen ett slags motsats
mot orden i 72 g, der det står, att riksbanken förvaltas enligt särskild
lag, men denna motsats finnes i viss mån redan nu, då 1830 års banklag
ännu är gällande, oaktadt 111 § är oförändrad. Jag har blott
velat fästa uppmärksamheten härpå.

Nu säger man: hvilken betydelse skall den af Kongl. Maj:t insatte
ordföranden få? Finge man sluta till ordförandens betydelse efter hvad
en ledamot i Andra Kammaren under diskussionen yttrade, nemligen
att ordföranden skulle vara en mellanlänk mellan Kongl. Maj:t och
fullmägtige, då skulle jag vara den förste att afstyrka förslaget härom.
Men jag tror det vara en origtig tolkning, och jag fann detta så
mycket mera vara förhållandet, då jag gaf akt på, hvad chefen för
finansdepartementet vid början af diskussionen i dag anförde. Jag tror
vidare, att man icke för mycket får fästa sig vid ordet »administrerande»,
som står i statsrådsprotokollet. Huruvida ordföranden skall,
såsom en annan ledamot af Andra Kammaren yttrade, vara kontrollerande,
det lemnar jag derhän. Jag tror snarare, att man möjligen

27 N:o 21.

Onsdagen den 29 April.

har att fästa mera afseende vid, hvad komiténs ledamöter sagt, att lian Förslag till
skulle blifva »ett sken och en formsak». Men jag antager, att den^™” "fana.
person, Kongl. Maj:t insätter i riksbankens styrelse, skall blifva en riksbankeng
man, som i allo kan fylla sin plats och genom sina egenskaper, sin styrelse m. m.
skicklighet och sitt intresse utöfva det inflytande, som Kongl. Maj:t (Forts.)
afser. Det är Kongl. Maj:ts sak att sätta in en person, som gör sig
gällande, icke genom yttre tryck utan genom magten af sin personlighet
och sina insigter. Det är så jag fattat betydelsen af den af
Kongl. Maj:t tillsatte ordföranden.

Nu finnes en annan omständighet med afseende å det kongl. förslaget,
som synes mig behöfva beaktas så mycket mera, som det för
oss tillbaka till forna tider för sextio år sedan, då ungefärligen samma
fråga ventilerades i riksstånden under ungefärligen samma former. Det
förelåg vid 1834 års riksdag förslag till ändring af 72 § regeringsformen.
Grundlagsändringsförslaget hade antagits såsom Infilande, och
Kongl. Maj:t inkom den 2 februari till Riksdagen med en skrifvelse,
deri han anhöll, att det hvilande förslaget måtte så fort som möjligt
företagas, på det att Kongl. Maj:t derefter måtte kunna inkomma med
det förslag till banklag, som han hade i sinnet att till Riksdagen aflåta.

Genom enskilda framställningar från landtmarskalken och talmännen,
fästes emellertid Kongl. Maj:ts uppmärksamhet derå, att det vore bättre,
att förslaget till banklag framlades för Riksdagen, innan konstitutionsutskottets
betänkande förekom, och Kongl. Maj:t fann den härom uttalade
önskan så rigtig, att Kongl. Maj:t den 3 mars inkom med definitivt
förslag till banklag, hvilket således var kändt, då frågan företogs
i riksstånden den 11 mars. Frågan om ändring af grundlagsparagrafen
föll i borgare- och bondestånden och bland motiven åberopades,
att man icke var nöjd med den framlagda banklagen. Förslaget
antogs deremot af ridderskapet och adeln med 21(3 röster mot 161 och
i presteståndet med en ringa majoritet, men hade emellertid genom de
andra ståndens fallit. Banklagsförslaget remitterades till vederbörligt
utskott, men kunde naturligtvis ej blifva antaget, då förutsättningen
derför ej fans. Jag föreställer mig nu, att, om vid det nu framlagda
banklagsförslaget kunna göras åtskilliga anmärkningar mot detaljer eller
i vigtigare afseenden, det vore en fördel, om det kunde omarbetas i
någon mån, utan hinder af att det är framlagdt i sammanhang med
grundlagsändringsförslaget. Det vore då måhända bättre, om det framlades
vid nästa riksdag, innan grundlagsändringsförslaget, om detta nu
varder förklaradt hvilande, företages till definitiv pröfning, Riksdagen
obetaget att då låta påverka sig af banklagens lydelse vid behandling
af grundlagsförslaget eller antaga den under förutsättning, att grundlagsändringen
godkännes och fasthålles.

Jag har blott velat fästa uppmärksamhet vid prejudikatet från 1834
och uttala en önskan i afseende på sättet för banklagens framläggande.

I detta sammanhang vill jag beträffande banklagsförslaget säga
några ord. Det förefaller mig'' dels som om öfvergångsstadgandena
behöfva undergå någon jemkning och dels att frågan kan vara, huruvida
man skulle behöfva bibehålla förbudet för riksbanken att bevilja
kassakreditiv mot namnsäkerhet. Jag tror nemligen att huru teoretiskt
rigtig än den åsigteu må vara, att kreditiv på tolf månader icke borde

Jf» 2h 28

Onsdagen den 29 April.

Förlag till beviljas mot sådan säkerhet, det vore betänkligt, särskilt med hänsyn
ändringar ang^1 afdelningskontoreps rörelse, att nu stadga ett sådant förbud för
riksbankens riksbanken. Jag är likaledes tveksam om lämpligheten af de stränga
styrelse m. »».föreskrifter, hvilka taga sig synnerligen väl ut i text, men icke så väl
(Forts.) i praktiken, de nemligen, att riksbanken icke skulle få diskontera
andra vexlar än som pröfvas vara grundade på verkliga handelsaffärer,
hvarigenom skulle uteslutas särskildt alla s. k. förlagsvexlar, hvilka
torde kunna presenteras för riksbanken, dels direkt och dels rediskonteringsvis.
Jag har velat uttala detta, derför att det möjligen vore
skäl att taga det i betraktande, i fall banklagen omarbetas.

Summan af hvad jag sagt är således detta: Jag anser att kaminaren
skulle göra klokt i att bifalla Kougl. Maj:ts förslag såsom basis
för eu blifvande sammanjemkning. Man kan dock häremot säga, att
Andra Kammaren lika väl kan afslå denna sammanjemkning. Der
voro 67 ledamöter borta i lördags natt, då omröstningen egde rum sent
på natten, såsom ju icke är ovanligt vid Riksdagens slut. Men jag
föreställer mig, att, om Andra Kammaren nu vill afslå eu billig sammanjemkning,
så är ställningen vid nästa riksdag lika klar och tydlig, nemligen
så till vida att man då icke kommer att godkänna förslaget.
Men jag har redan förut fäst uppmärksamheten på att frågan är af
vigt, måhända mindre för riksbanken direkt än för landet, i och genom
den ställning riksbanken bör få intaga, och likaledes för de enskilda
bankerna, hvilkas framtid lika väl kan äfventyras genom afslag på allt.
Det äfventyr et har blifvit framhållet här af eu bland dessa bankintressens
representanter och framstod tydligt för min föreställning, då
jag åhörde, huruledes i Andra Kammaren sades, att, om hvad Andra
Kammaren bjöde blefve tillbakavisadt, så skulle man finna sig oförhindrad
att tillgripa medlet att höja sedelbeskattningen, för att icke
tala om att Kongl. Maj:t har i sin magt att när som helst indraga
tio-kronorna. Det är således särskildt tio-kronorna, som hotas af ett
dubbelt Damokles-svärd, både ofvanifrån och nedifrån. Och faran är
tillräckligt stor för att man ej från det hållet bör skapa svårigheter
för eller söka omöjliggöra en centralbanksverksamhet vid sidan af de
enskilda bankerna och i förening med dem, om de också få röra sig
utan sedelutgifning.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 på aftonen.

Herr Berg, Gustaf Axel: Då jag inom utskottet tillhört dem,
som bidragit till det slut, hvartill utskottet kommit, skall jag anhålla
att få i korthet redogöra för de skäl, som dervid varit för mig bestämmande.

Till en början skall jag då be att få tillkännagifva, att jag principielt
erkänner rigtigheten af förslagen såväl att inom riksbankens
styrelse åt Konungen inrymmes det inflytande, som Konungen kan få
derigenom att eu ledamot i styrelsen af honom tillsättes, som ock att
den lag, som^ normerar riksbankens verksamhet, skall stiftas af Riksdagen
och Konungen gemensamt. Men detta oaktadt har jag icke

Onsdagen den 29 April.

29 N:o 21.

kunnat biträda vare sig Kongl. Maj:ts proposition eller herr Behms Förslag till

reservation. ändringar an

Hvad nu först angår den kongl. propositionen, ber jag att få säga ,a"rik*banictns
att om åt Kongl. Maj:t skall inrymmas rätt till inflytande i riksbankensa(yre/se m. m.
styrelse, detta inflytande bör vara verkligt och effektivt, och icke blott (Forts.)
skenbart och dekorativt, såsom jag fruktar att detta inflytande skulle
blifva genom ett bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Såsom stöd för
Kongl. Maj:ts framställning i denna del har herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet till statsrådsprotokollet åberopat de skäl, som
finnas anförda i 1889 års bankkomités betänkande. Ja, de skäl herr
statsrådet sålunda anfört förekomma der, men de anföras af komitén
såsom stöd för komiténs uppfattning att Konungen skulle erhålla rätt
att i riksbankens styrelse insätta tre ledamöter, under det att herr
statsrådet, med särskild hänsyn till erfarenheten från 1890 års Riksdag,
kommit till det resultat, att framställning nu borde göras derom, att
endast en ledamot i styrelsen skulle insättas af Kong], Maj:t. Mot en
sådan anordning ber jag dock att få åberopa just ett uttalande, som i
detta sammanhang förekommer i samma komités motivering. Det har
visserligen redan förut under disskussionen erinrats om detta yttrande,
men detta är af den stora betydelse, att jag hoppas jag icke träder
grannlagenheten för nära, om jag ännu eu gäng repeterar detsamma.

Komitén säger i förevarande hänseende följande:

»Men det inflytande på sammansättningen af riksbankens styrelse,
som således bör inrymmas åt Konungen, skulle, i komiténs tanke, blifva
vida mer ett sken, en formsak, än en verklighet, om den inskränktes
till hvad förut varit ifrågasatt, eller rätt för Konungen att utse en
ledamot i styrelsen. Äfven om denne ledamot i och med den kungliga
utnämningen gjordes sjelfskrifven att vid styrelsens förhandlingar föra
ordet, vore dermed tydligtvis snarare sörjdt för hans yttre ställning än
för hans verkliga inflytande. Vald icke af styrelsen sjelf, icke heller
af dem, hvilka den öfriga styrelsen måste betrakta såsom sina egentliga
principaler, skulle en sådan ordförande, isolerad och stäld på annan
fullmagtsgrund än styrelsen i öfrigt, lätteligen känna sig sjelf och af
öfriga styrelseledamöter betraktas såsom en främling, hvilken man derför
sä vidt möjligt hölle utanför den egentliga bankförvaltningen.»

Detta är den konklusion, hvartill bankkomitén kommit, då den
motiverar sin framställning om rättighet för Kongl. Maj:t att deltaga
i riksbankens förvaltning, och denna komiténs kritik visar med tungt
vägande skäl att genom en sådan anordning, som den af Kongl. Magt
föreslagna, den af honom tillsatte ledamotens inflytande icke skulle
blifva effektivt, utan blott skenbart. Till följd häraf kan sägas, att
derigenom ej heller Kongl. Maj:ts inflytande på riksbankens förvaltning
skulle blifva verkligt och effektivt.

Jag har också ett annat skäl, som för mig varit bestämmande att
icke antaga Kong!. Maj:ts proposition sådan den föreligger, och*detta
skäl är att Kongl. Maj:t föreslår, att Kongl. Maj:t äfven skulle hafva
rättighet att tillsätta suppleant för ordföranden, men att denne suppleant
icke skulle deltaga i bankofullmägtiges förhandlingar vid andra tillfällen
än dä ordföranden vore af förfall hindrad att fungera. Dä skall

N:o 21. 30

Onsdagen den 29 April.

Förslag till han deremot inträda och fungera på ett verksamhetsområde, som af helt
<1Härdar an na^ur^oa skäl måste vara för honom fullkomligt främmande.

‘riksbankens Slutligen torde det vara synnerligen olämpligt att införa ett stadstyrelse
m. »agande, hvarigenom, i händelse decharge af Riksdagen skulle vägras
(Forts.) ordföranden eller hans suppleant, desse ändock skulle fortfara att fungera.
Jag hemställer, om icke ett sådant stadgande ur principal synpunkt
är omöjligt att acceptera.

Af dessa skäl har jag icke kunnat biträda Kongl. Maj:ts förslag;
och ber jag att nu få öfvergå till de skal, hvarför jag icke heller kunnat
vara med om 1890 års förslag, som upptagits af herr Behm m. fl. reservanter.
Jag medgifver, att detta förslag är af beskaffenhet att åt
Kongl. Maj:t inrymma ett verkligt inflytande på riksbankens styrelse,
och jag skulle obetingadt varit villig att antaga detsamma, om det
varit fristående och icke sammanbundet med en banklag, som jag af
flera skäl, specielt två, icke kan för min del gilla. Jag anser nemligen
för det första att banklagen, sådan den föreligger, skulle skjuta ett
grundskott mot de enskilda bankerna, så att dessa, sedan denna banklag
blifvit antagen, skulle komma att föra ett tynande lif. Det är
visserligen sant, att de enskilda bankerna skulle kunna hålla sig uppe
genom de kassakreditiv, som till år 1903 skulle af riksbanken iemnas
dem mot den låga räntan af 2 procent, äfvensom genom den rätt till
rediskontering af vexlar, som de skulle åtnjuta till år 1908; men det
är min lifliga öfvertygelse, att, när dessa förmåner icke längre komma
de enskilda bankerna till del, de skola komma att förete ett märkbart
tillbakagående i sin verksamhet. Jag vågar dock påstå, att de enskilda
bankerna förtjena att lefva och att konkurrensen emellan dem och riksbanken
varit och, jag vill tillägga, äfven för framtiden kan vara ganska
väl behöflig. Det kan väl så vara, att denna konkurrens i någon mån
minskat riksbankens afkastning, men konkurrens är behöflig för näringslifvet,
och riksbanken och de enskilda bankerna behöfva enligt min
öfvertygelse hvarandra. Riksbanken skulle, jag vågar uttala det, icke
stå der den nu står, om den icke haft att konkurrera med de enskilda
bankerna, och de enskilda bankerna hafva å andra sidan haft mycket
att lära af riksbanken och hafva fortfarande att göra detta, specielt i
fråga om kontrollen.

Det andra skälet, hvarför jag för min del icke kan gilla den framlagda
banklagen, är att jag anser det icke alldeles gifvet, att riksbanken
skall vara i tillfälle att inom så kort tid som t. ex. tio år blifva eu verklig
nationalbank. För att riksbanken skall kunna blifva eu sådan nationalbank
fordras enligt min åsigt icke blott att riksbanken får hela sedelutgifningsrätten
i sin hand, utan äfven att riksbanken skall hafva afdelningskontor
i alla län och dessutom vara beredd att med sådana
kontor remplacera alla enskilda bankkontor, som efter min och mångas
tro ovilkorligen komma att indragas, sedan de enskilda bankernas verksamhetssfer
blifvit så betydligt kringskuren. De enskilda bankerna
hafva för närvarande 133 bankkontor och jag är alldeles fullkomligt
förvissad om att af dessa en mycket stor de! komma att indragas, om
denna banklag blir af Riksdagen antagen, men fråga är, om riksbanken
är färdig att inom så kort tid som ungefär tio år ersätta dessa enskilda
bankkontor med af riksbanken upprättade kontor.

31 N:o 21.

Onsdagen den 29 April.

att
lag

kunnat antaga denna grundlagsreform, sådan den föreligger i 1890 Års styrelse m. m.
af herr Behm upptagna reservation. Icke heller tror jag, att det här (Forts.)
kan vara någon fara med ett dröjsmål; för mig åtminstone är icke
något förhållande kändt, som kunnat öfvertyga mig om förekomsten af
någon sådan fara, och icke vill jag tro, att det skulle gå, såsom här
blifvit antydt, att under det de enskilda bankerna ännu hafva sedelutgifningsrätten
sig garanterad, Första Kammaren skulle söka på en
omväg, genom förhöjd beskattning, omintetgöra denna rätt.

Slutligen ber jag att få tillägga, att jag icke kunnat till alla delar
gilla deu motivering, hvarmed utskottet beledsagat sitt förslag, men då
jag i sak kommit till samma slut som utskottet, har jag icke velat öka
det redan förut nog stora antalet reservanter.

På nu anförda skäl får jag yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Larsson: Jag anser denna fråga vara af så stor vigt och

betydelse, att jag funnit mig böra deri uttala några få ord. Jag lofvar
att yttra mig kort och jag kan så mycket hellre göra detta, som
herr Törnebladh redan sagt allt hvad jag skulle vilja säga, och mera
dertill.

Jag är icke helt och hållet belåten vare sig med Kongl. Maj:ts
proposition eller med friherre Barnekows och hans medreservanters
förslag, som blifvit Andra Kammarens beslut, utan skulle jag kunna
hafva några smärre anmärkningar att göra mot båda förslagen, men
ännu mycket mindre kan jag vara med om och gilla herr Behms eller
herr Ljungmans reservationer, och allra minst kan jag godkänna utskottets
motivering och det slut, hvartill utskottet kommit. Särskildt
hade jag tänkt fästa uppmärksamheten på hvad herr Törnebladh redan
framhållit eller nödvändigheten af att, då banklagen förelägges nästa
Riksdag, denna lag måtte inkomma, innan grundlagsförslaget slutligen
pröfvas, om nemligen detsamma nu, såsom jag hoppas, varder
antaget såsom hvilande. Dervid torde också några modifikationer, i
den rigtning herr Törnebladh påpekat och som jag derför icke beköfver
ytterligare uppehålla mig vid, böra göras i denna banklag.

Ehuru jag således förklarat, att jag icke är alldeles belåten
med något af de föreliggande förslagen, får jag dock fråga, hvem
af oss är så förmäten, att han tror sin åsigt vara den enda rätta
och icke kan alls jemka med sig? åtminstone är icke jag det, utan
det är väl så både i det allmänna och det enskilda lifvet, att den,
som vill gagna och komma till ett önskadt mål, måste vara med om
både eftergifter och jemkningar i detaljer, blott hufvudmålet viunes.

När jag läste det kongl. förslaget, helsade jag det också med största glädje,
derför att det är just ett sådant eftergifternas och jemkningarnes förslag,
genom hvilket man skall kunna så vidt sådant är möjligt få en lösning af
denna fråga, som man så länge sträfvat att få löst. Jag trodde derför
icke att detta förslag skulle beträffande hufvudfrågan röna motstånd i
Riksdagen, hvarken i den ena eller andra kammaren, om än invändningar
kunde komma att göras mot mindre detaljer, utan att Jiiks -

De båda skäl, jag nu anfört, hafva för mig varit bestämmande, så Förslag till
jag icke kunnat godkänna förslaget till banklag, och, då grund-^S™"^*^
reformen är satt i förbindelse med denna banklag, har jag ej heller0"

N:o 21. 32

Onsdagen den 29 April.

Förslag till dagen, som så många gånger uttalat sig för behofvet af större utveck.
ormdlags- ]jng och stadga hos riksbanken, verkligen skulle önska en lagändring
a"riiksbcmkens '' sådant syfte och derför äfven sluta sig till Kongl. Majrts förslag.
styrelse m. ».Om dem, som yrkat bifall till herr Behms reservation, kan man der(Ports.
) emot säga, att deras yrkande blott är en omsägning af yrkande på
rent afslag, ty de måste veta lika väl som jag, att det icke är möjligt
att få denna reservation antagen i Andra Kammaren, äfven om den
skulle antagas af Första Kammaren.

En talare från Vermlands län lät tydligt förstå, att han icke ville
vara med om indragningen af de enskilda bankernas sedelutgifning,
och att det var der skon klämde. Dock tror jag icke, att ett bifall
till det föreliggande grundlagsförslaget och den banklag, som är dermed
förbunden, skall innebära, såsom den siste talaren yttrade, ett
grundskott mot de enskilda bankerna, så att de derefter skulle komma
att föra ett tynande lif, utan antager jag tvärtom, att de derefter
skola kunna fortlefva lika väl som hittills, oafsedt att de icke längre
hafva sedelutgifningsrätt. Icke lärer väl ändå den siste talaren vilja
påstå, att alla bankinrättningar, som nu icke hafva sedelutgifningsrätt,
fora ett tynande lif, såsom dock enligt hans uttalande borde vara fallet.
Jag undrar eljest hvad t. ex. Skandinaviska kreditaktiebolaget och
andra liknande banker skulle säga om ett sådant vittnesbörd. Erfarenheten
gifver nog vid handen att de föra eu fullt så blomstrande tillvaro
som någonsin de sedelutgifvande bankerna.

Jag är äfven öfvertygad att det skulle vara ytterligt oklokt att
nu skjuta upp bankreformen, som alla eftersträfva, till dess verklig fara
står för dörren. Ett sådant dröjsmål vore lika oklokt som att uppskjuta
ordnandet af landets försvar till dess kriget står för dörren.
Det är under lugna förhållanden vi måste ordna vårt försvar, så att
vi äro beredda, då faran kommer, och likaså är det under lugna förhållanden
som vi böra ordna vårt bankväsen, så att detta må befinnas
i största möjliga trygghet, när faran inträffar. Yi minnas litet hvar
att fara förefunnits för vårt bankväsen inom icke så aflägsen tid,
hvarigenom mycken oro åstadkoms, och, med kännedom om hvad som
då försiggick, vill jag icke vara med om att dela ansvaret med dem,
som hafva mod att afslå denna lag, hvarigenom riksbanken skulle
göras stark i de motgångens dagar, som kunna komma.

Konstitutionsutskottet har nu stält sig rent afvisande emot Kongl.
Maj:ts förslag och vill icke göra något i saken, och jag har redan
antydt, att herr Behms reservation, som är mera konungsk än Konungen
sjelf, leder till samma resultat, då det är sådant, att man vet det vara
omöjligt att få förslaget antaget af Andra Kammaren. Man ser ibland
sådana ansatser hos en eller annan att vara mer konungsk än Konungen
sjelf och hans regering, och detta är verkligen ett sådant fall, ty här
har Konungen icke begärt att få mer än en ledamot i riksbankens
styrelse, men reservanterna säga, att Konungen måste hafva mer än
han sålunda ansett för ifrågavarande ändamål nödvändigt.

Jag trodde verkligen, att de, som förfäkta de enskilda sedelutgifvande
bankernas intresse, skulle känt sig tacksamme, när de fingo
läsa det förslag till banklag, som åtföljer Kongl. Maj:ts proposition
om grundlagsändringen, men när de nu icke synas känna ett spår till

Onsdagen den 29 April.

33 N:0 21.

tacksamhet öfver de stora förmåner, som i banklagen stälts i utsigt Förslag till
för de enskilda bankerna, så tyckes det mig att de gå öfver grän-., 9jundla9s''
serna för rättvisa och billighet och äfven utöfver hvad som synes mig“"riksbankens
klokt. Det veta vi alla, att icke går tidsandan i den rigtningen, att styrelse m. m.
man vill utvidga konungamagten, utan snarare tvärtom. Då emeller- (Forts.)
tid detta oaktadt Andra Kammaren gått in på det förslag, den autagit,
så har väl detta uteslutande skett derför att Andra Kammaren
insåg det oafvisliga behofvet af att vi under lugna tider organisera
vårt bankväsen för att deri hafva trygghet under de oroliga tider,
som kunna stunda. Och att man i Andra Kammaren skulle kunna få
något ännu mera, synes icke antagligt, då man ser med hvilken knapp
majoritet det lyckades att der genomdrifva ett förslag med åtskilliga
mindre betydande inskränkningar i Kongl. Maj:ts proposition. Man
har nu framhållit, att Riksdagens rätt inom riksbanken blefve för stor,
om Kongl. Maj:t icke i dess styrelse finge insätta åtminstone tre ledamöter,
men jag vet icke hvad man i detta fall är rädd för. Icke är
man väl rädd för Andra Kammaren, tv har icke Andra Kammaren
visat många gånger och senast denna riksdag, hur angelägen den är
att förstärka riksbanken för att göra den stark under kommande tider.

Andra Kammaren har flere gånger försökt dermed, men Första Kammaren
har sagt nej. Faran från det hållet tyckes mig derför icke
kunna vara afskräckande. Icke heller kan jag tro, att något fog kan
finnas för den farhågan, att Första Kammaren skulle, om icke Konungen
får insätta tre ledamöter i riksbankens styrelse, ställa till något
för landet och riksbanken olyckligt.

Jag skulle mycket beklaga, om Första Kammaren nu skulle fatta
ett beslut, hvarigenom en sammanjemkning omöjliggöres, och intet
resultat kan vinnas. Den tid kan komma, då ansvaret för dem, som
deltagit i ett sådant beslut, skulle kännas tungt, och det fordras mer
mod än jag eger för att dela ett sådan ansvar. Jag skulle till och med
kunna vara med om ett sådant beslut som det, Andra Kammaren fattat,
ehuru rätt många formella betänkligheter gifvas deremot, detta derför
att, då man vet huru svag majoriteten var i Andra Kammaren och
huru många som voro borta från voteringen, det skulle kunna tänkas
att Andra Kammaren möjligen skulle vilja komma från det beslut den
fattat i ämnet. Men då jag här hört, att det anses visst att, om ett
sammanjemkningsförslag antages i Första Kammaren, det äfven skall
antagas i Andra, så skall jag för min del ej hafva något annat yrkande
att framställa än om bifall till Kongl. Maj:ts förslag, sådant det föreligger,
såsom utgörande det bästa och kanske enda möjliga medlet till
frågans lösning.

Herr von Ehrenheim: Jag har inga sympatier för den reform,
som nu föreliggande grundlagsförslag afser att förbereda. Då jag
emellertid icke kan undgå att inse, att den allmänna meningen går i
rigtning af eu sådan reform med mycken styrka, är jag skyldig söka
medverka dertill, att vilkoren för en förändring blifva så göda som
möjligt. Då nu härtill kommer, att jag äfven utan afseende på sjelfva
bankreformen icke skulle hafva något att invända emot inrymmandet

Första Kammarens Prof. 1896. N:o 21. 3

i\'':o 21. 34

Onsdagen den 29 April.

Förslag till åt Kongl. Maj:t af lätt att utnämna någon del af riksbankens styrelse,
grundlags- hvarigenom ett inflytande i denna styrelse komme att beredas, som
"riksbanken YOve fristående från det, som tillkommer Riksdagen, och hvarigenom
tyrelse m. m.den eller de ledamöter, som skulle nämnas, blefve nämnda under det
(Forts.) strängare personliga ansvar, som alltid åtföljer en af Kongl. Maj:ts
regering gjord utnämning, följer deraf, att jag icke har något att
erinra emot den tanke, som ligger till grund för den kongl. propositionen.
Jag anser äfven, att genom denna proposition en rigtig andel
blifvit anvisad åt den genom Kongl. Maj:t tillkomna delen af riksbankens
styrelse, ty jag fäster mig icke det ringaste vid antalet af de
styrelseledamöter, som må kunna utnämnas af Konung eller Riksdag.
Det må vara alldeles tillräckligt, att i riksbankens öfverläggningar
höres eu stämma, som icke härflyter från samma myndighet, som utsett
de öfriga styrelseledamöterna, för att derigenom skall tryggas det,
som man här ansett böra tryggas.

För öfrigt vill jag säga, att jag icke delar de farhågor, som blifvit
så bjert framstälda i komitébetänkanden och vid andra tillfällen, och
från hvilka icke ens Kongl. Maj:ts proposition är fullkomligt fri, angående
Riksdagens rätt att välja sina fullmägtige. Om man också vid
enstaka val skulle kunnat önska utgången annorlunda, måste dock erkännas,
att enligt erfarenhetens vittnesbörd detta så mycket omtalade
partiinflytande dervid alldeles icke gjort sig gällande. Och sannerligen,
mine herrar, har icke Riksdagen så många vigtiga ärenden att
handlägga, att skulle man i allmänhet förutsätta sådana inflytanden
vid Riksdagen, skulle det vara ganska klent stäldt med vårt fädernesland.
Jag tror derför att man mycket väl kan aflägsna dessa farhågor,
då man något mera satt sig in i denna fråga.

Skälen, hvarför jag föredrager Kongl. Maj:ts proposition framför
det af herr Behm väckta förslaget, äro alldeles desamma, som de af
herr Törnebladh anförda, rent bank-administrativa skäl. Enligt min
uppfattning fungerar bankstyrelsen för närvarande så enkelt, som man
med dess kollegiala form och med dess ofantliga ansvar kan begära,
att densamma skall göra. Men detta komme att fullständigt förändras,
om den komme att delas i en större och en mindre styrelse. Det är
följaktligen hvarje åtgärd, som går i denna rigtning och nödvändiggöres
af eu sådan fördelning, som jag anser böra undvikas.

Mot det kongl. förslaget har jag tvenne detaljanmärkningar, äfven
dessa redan framstälda. Det vill först och främst synas, som om Riksdagen,
i händelse grundlagsförändring kommer till stånd enligt det kongl.
förslaget, icke skulle komma att votera gemensamt om ansvar för
fullmägtige. Något sådant kan svårligen hafva varit afsedt, då ingen
ifrågasatt någon förändring i det sätt att gå till väga, som i detta
afseende för närvarande gäller. Det andra är, att Konungen enligt
propositionen skulle jemte ordföranden äfven nämna suppleant för ordföranden,
men det kan icke vara lämpligt, att den, som tillfälligtvis
såsom suppleant inkallas, också sitter som ordförande i kollegiet.

Det skulle således, om det icke funnes någon annan möjlighet att
rätta dessa anmärkta oegentligheter, för mig vara nästan nödvändigt
att begära återremiss, men lyckligtvis förhåller det sig så, att man
icke behöfver finna sig i en sådan nödvändighet, ty genom ett bifall

Onsdagen den 29 April.

35 N:o 21.

till Kongl. Maj:ts förslag kommer ärendet att blifva föremål för sam- Förslag till
maniemkning i konstitutionsutskottet, och med god villa är det då så 9>''undla9smycket
mindre någon svårighet att, sa vida de erkannas vara sadana, riksbankens
bortjemka dessa oegentligheter, som i Andra Kammarens beslut finnes streke m. m.
åtskilligt, hvilket enligt min uppfattning är alldeles oantagligt, såsom (Forts.)
t. ex. förslaget att i sjelfva grundlagen införa föreskrift om att ordföranden
icke får nämnas till direktör eller vice direktör, ehuru dessa
befattningar för närvarande icke finnas annat än i ett till påseende
framlagdt förslag, och vidare den egendomliga föreskriften, att Riksdagen
skulle för all framtid beröfvas rättigheten att återvälja fullmägtig,
som icke fått decharge. Jag är således fullkomligt öfvertygad,
att om kammaren behagade bifalla Kongl. Maj:ts proposition, hvarom
jag anhåller, ärendet bör komma till en god utgång.

Medan jag har ordet, vill jag i afseende å den framlagda banklagen
endast tillkännagifva, att jag delar de betänkligheter, som uttalats
af herr Törnebladh, och att jag således hoppas, att förslaget må blifva
föremål för omarbetning hos Kongl. Maj:t eller vid en blifvande riksdag.

Herr Billin g: Aldrig har jag förut begärt ordet vid någon bank frågas

behandling i Riksdagen, och då jag nu gjort det, har det visst
icke berott derpå, att jag trott mitt yttrande kunna inverka på någon
ledamot i kammaren —- hvar och en vet, huru föga sakkunskap
jag har i detta ärende — utan jag har gjort det derför att, då det
nu ser ut, som om Riksdagen skulle fatta ett beslut, hvarigenom för
framtiden de enskilda bankernas ställning skulle väsentligen förändras,
jag för min del vill till protokollet hafva uttalat några mycket enfaldiga
men, såsom jag anser, oemotsägliga sanningar. Jag har aldrig
egt och kommer sannolikt aldrig att ega någon aktie i någon enskild
bank, har aldrig haft lån i någon enskild bank och hoppas aldrig få
något dylikt. Jag kan då åtminstone icke misstänkas att tala i eget
intresse, då jag fått lust att till Riksdagens protokoll i en så afgörande
stund, som nu tycks vara inne, uttala ett ord om dessa enskilda bankers
stora meriter om vårt svenska folk och om grunden till att man
kan vara mycket betänksam, då det gäller att fatta ett beslut, som
leder till en så väsentlig förändring i våra ekonomiska föidiållanden,
som indragningen af de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt medför.

Det har så många gånger upprepats, att det skulle vara ett så
vigtigt intresse för vårt folk, så helsosamt för vårt penningväsen att
beröfva de enskilda bankerna deres sedelutgifningsrätt. Det har upprepats
så många gånger om och om igen, att det blifvit ett slagord,
som menniskor upphört att i sina tankar reagera emot. De taga det
såsom eu fastslagen sanning. För min del tror jag, att det i mycket
väsentlig mån är ett slagord, som småningom prentats in i folkmedvetandet
utan att vara uppburet af tillräcklig verklighetsgrund.

Man må nu säga hvad som helst, men ingen lärer ändå bestrida.,
att borttagandet af denna sedelutgifningsrätt kommer att i väsentlig
mån förändra våra enskilda bankers ställning, kommer att i framtiden
medföra ett upphäfvande af dessa enskilda banker med en solidarisk,
svensk ansvarighet. Ligger icke häri något allvarligt, betänkligt. De
enskilda bankerna med solidarisk ansvarighet hafva, det kan ej för -

N:o 21. 36

Onsdagen den 29 April.

Förslag till nekas, i stor mån bidragit till det ekonomiska lifvets utveckling och
grundlags- till dess nuvarande förbättrade tillstånd. Det kan icke bestridas, att
aritltanten/''dessa enskilda banker hafva afvärjt det utländska penningväldets instyrelse
m. m.flytande i Sverige, att de bidragit till höjandet af den svenska kre(Forts.
) diten i utlandet och att de hafva för vårt folk haft eu i visst hänseende
uppfostrande betydelse genom den lärdom de gifvit angående
besparingars bildande och insättande i bankerna.

Mångfaldiga gånger har gifvits det erkännande åt vårt svenska
banksystem, att det kanske är det bästa, som finnes i verlden, och
ingen vill väl neka, att det motsvarar mycket högt stälda fordringar,
först och främst fordran på säkerhet. Vi må dock besinna, att de
enskilda bankerna i öfver sjuttio år fungerat i vårt land, och ännu
har ingen svensk man på dem förlorat ett enda öre. Att detta väsentligen
hänger på den solidariska ansvarigheten är väl säkert, men jag
betonar tillika något, som vi icke heller böra glömma i en stund som
denna, att så betydelsefull den solidariska ansvarigheten än må hafva
varit, har den dock icke i Sverige behöft anlitas för uppehållandet af
de enskilda bankernas säkerhet. Vidare motsvara dessa enskilda banker
på ett utmärkt sätt krafvel! på beqvämlighet och tillgänglighet genom
sina många afdelningskontor, genom de lättnader de derigenom bereda
för alla. Jag har fått uppgift om att årligen i Sverige försändas för
l1/2 milliard postremissvexlar, och detta kostar den allmänhet, som

banken och bidragit till att utveckla formerna äfven inom den.

När sä är förhållandet, frågar jag: kan man icke hysa betänkligheter,
icke för de enskilda bankerna sjelfva, men för näringslifvet,
att göra eu sådan omhvälfning, som här är i fråga? Kan man icke
tveka, då det föreslås en anordning, som medför att den solidariska
ansvarigheten kommer att försvinna, att de nuvarande bankerna ersättas
af aktiebanker och dylikt? Hvad betyder detta? Jo, det betyder,
att vi öppna portarne för det utländska kapitalet, och att detta kapital
kommer att i Sverige handhafvas af — ja, af hvem? I alla händelser
icke af sådana, bakom kvilka står ett solidariskt ansvarigt bolag. Kan
man icke hysa betänkligheter mot att beröfva det svenska folket de
lättnader och den beqvämlighet, som ligger i de enskilda bankernas
sätt att arbeta, ty det lär icke någon betvifla, att genom borttagandet
af sedelutgifningsrätteu komma dessa banker att tvingas till indragning
af sina afdelningskontor, om icke helt och hållet, så i stor mån.

Dessa tankar jag nu uttalat äro enfaldiga tankar, säga kanske de
herrar, som äro inne i bankfrågornas mysterier, men jag tror det icke
kunna bestridas, att de innehålla sanning. Jag har emellertid velat
uttala dem för att göra mitt inlägg gent emot det slagordet, att det
skulle vara så önskligt att draga in de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt,
att man fördenskull borde göra medgifvanden åt det ena
hållet eller det andra.

Ser jag nu på det förslag, som här föreligger, så, fast än det icke
är min sed att med nöje tala emot en kongl. proposition, kan jag
dock icke hålla tillbaka den tanken, att den här föreliggande innehåller
för litet. Jag vågar emellertid nu icke, särskildt då tiden är

begagnar sig deraf, icke ett enda öre. Det kan icke heller bestridas,
att de enskilda bankerna varit till ganska stor nytta gent emot riks -

37 N:o 21.

Onsdagen den 29 April.

så långt framskriden, ytterligare besvära kammaren med mina tankar Färsing till
härom, synnerligast då jag vet mig vara en i bankfrågor icke
kunnig man. Jag har velat uttala min mening, ty jag tror många i riksiankens
landet hafva samma åsigter som jag, ehuru det finnes kanske icke styrelse m. m.
mången här i Riksdagen, som har kunnat uttala det så fritt och så (Forts.)
utan att misstänkas tala i eget intresse. Under de föreliggande förhållandena
vet jag icke rätt hvad jag skall yrka; jag vill blott säga,
att ställes jag i valet mellan Kongi. Maj:ts och reservanternas, herrar
Behms m. fl. förslag, röstar jag för reservationen.

Herr Philipson: Det kanske är förmätet att uppträda vid denna
sena timme, efter de många, långa och sakrika anföranden, som här
i dag presterats, men då jag några år sysselsatt mig med bankangelägenheter
och är lifligt intresserad för den af Kongi. Maj:t föreslagna
bankreformen, må det lända till min ursäkt, om jag för ett ögonblick
behåller ordet.

Så många talare hafva framhållit, huru förhållandena genom den
af Kongi. Maj:t föreslagna bankreformens genomförande skulle komma
att ställa sig, men man har, synes det mig, under diskussionen allt
för litet påvisat våra nuvarande förhållanden och jemfört dessa med
dem, hvilka skulle blifva eu följd af ett antagande af Kongi. Maj:ts
förslag. För mig har alltid den benämning, som riksbanken fått, synts
något egendomlig, nemligen benämningen riksbank. Den hette förr
»riksens ständers bank»; och den benämningen var nog den rigtiga.
Riksbanken är icke någon rikets bank, utan en Riksdagens bank, ty
endast den ena statsmagten, Riksdagen, har något att säga och förordna
angående skötseln af denna vårt lands största och vigtigaste
penninginstitution liksom alla dess angelägenheter. Mig synes detta
förhållande vara ett, som bland alla först tarfvar en snabb och kraftig
reform, eu reform, åsyftande att Kongi. Maj:t och regeringen äfven
måtte åtminstone få något att säga vid och något deltaga i förvaltningen
af denna för vårt lands ekonomiska välfärd och dess bestånd
så vigtiga institution, och detta öfverväger i min tanke de betänkligheter,
som af motståndarne till det nu föreliggande förslaget blifvit
framstälda. Förvaltningen af riksbanken bestrides nu, som vi veta, af
personer af Riksdagen allena dertill valde, och tvärtemot hvad en ärad
talare nyss nämnt, vill jag drista mig påstå, att vid utseende af dem,
som skola förvalta denna institution, man ofta tagit mer hänsyn
till personers politiska förtjenster än till deras merkantila och finansiella
insigter. Jag vill endast påminna om, huru det brukat tillgå vid dessa
val och huru det tillgick förlidet år, dä vid valet åt riksbanksfullmägtige
underhandlingarna med medkammaren om personers insättande i eller
uteslutande ur riksbanksstyrelsen fortgingo under Henne veckors tid,
innan man kunde ena sig om kandidaterna, och jag vill ytterligare
betona, att, enligt de upplysningar jag fatt, svårigheter lärer möta
att i Stockholm, landets största handelsstad, finna affärsman, lämplige
och villige att ingå i riksbankens styrelse. För mig utvisar detta, att
i riksbankens styrelse icke alltid och uteslutande sitta sådana personer,
som vi litet hvar, om vi bilda bankbolag eller äro delegare i dylika
bolag, helst önska få till dessas styresmän, och om jag på samma gång

N:o 21. 38

Onsdagen den 29 April.

förslag till säger, att deri förvaltning, som hittills egt rum af riksbanken, varit
dndwLa7o"no.ylt0m.0rc*ent^gt 8’0(^..— ^en f>ar varifc fullkomligt mönstergiltig — kan

riksbankens ja§ }c^e undgå känslan af stor farhåga, att med nuvarande egenstyrelse
m. m. domliga. lag och bestämmelse under tider af politiska förvecklingar,
(Forts.) då partierna stå skarpt mot hvarandra, förhållanden kunna inträffa,
som, i fall dervid ekonomiska rubbningar och finansiella oordningar
tillstöta, varda af den största, olycksdigraste betydelse för riksbanken
och för hela vårt lands affärs- och förmögenhetsförhållanden.

Det förslag Kongl. Maj:t nu framlagt, som med längtan motsetts
af aflärsmän och bankmän, och som först framkommit, sedan redan för
13 ar sedan eller ar 1883, liksom derefter 1889 koinitéer tillsattes för
att utreda denna stora fråga och derjemte afgifva förslag till ny banklag,
synes mig, om icke i allo tillfredsställande, dock gå i rätt syfte
och, så att säga, bilda underlaget för vidare reformer i eu, efter mitt
förmenande, rätt rigtning. Bland dessa reformer synes mig den, att
riksbanken skulle förvaltas efter ett reglemente, upprättadt af Kongl.
Majd, och Riksdag gemensamt, af civillags natur, liksom att deltagandet
i förvaltningen af riksbanken genom någon dertill utsedd lämplig
person ej skall vara undandragen Kongl. Maj:t, vara den allra vigtigaste.
Det kan icke vara rätt, att i vårt land, till skilnad från förhållandet
i alla andra länder, Riksdagen skall ensam handhafva riksbankens
förvaltning, denna bank, som är och alltid bör vara eu regulator
för hela vårt penningväsende, för alla finansiella institutioner i
landet. För närvarande är den, tack vare, bland annat, gällande bestämmelser,
icke en centralbank, utan en verksam konkurrent till alla
öfriga bankinrättningar i landet, och detta hvarken till fördel för
den sjelf eller för de öfriga bankerna. Man kan icke tänka sig att
en bankinrättning, fungerande som riksbank, med rättighet att utgifva
sedlar och i besittning af sådana stora fonder, som den nu har,
skall behöfva gå derhän, att den inbjuder till insättning och mottager
allmänhetens penningar på upp- och afskrifnings- och depositionsräkning
— och detta skulle den icke komma att få göra, om det föreliggande
förslaget bifalles. Icke heller synes det mig lämpligt, att
den, såsom nu är fallet, genom sitt begär att diskontera och belåna
papper, såväl små som stora, konkurrerar med alla dessa öfriga bankiurättningar
i landet, då deremot i andra länder en riksbank eller
centralbank är en regulator för all öfrig bankverksamhet derstädes
och som vanligen sätter räntan högre än den är i den allmänna marknaden.
Detta förhållande, att vara eu vanlig bank, i stället för att
kunna vara en centralbank, som vid behof understödjer öfriga banker,
leder derhän att riksbanken, i täflan efter stor så väl in- som utlåningsrörelse,
bidrager till att allmänna inlåningsräntan håller sig
för hög och utlåningsräntan mången gång blir för låg. Jag vill anföra,
hurusom Banks of England diskontosats, enligt sista underrättelserna,
är 2 procent, då räntesatserna i den öppna marknaden
noteras till 1% ä ln/16 procent — och hvarför denna skilnad?
Jo, derför att Bank of England icke täflar med de öfriga diskontörerna
eller^ bankerna, utan att den vet och beaktar, att det är till Bank
of England, som just dessa repliera för att fylla sina eventuella

39 ?i:o 21.

Onsdagen den 29 April.

nennin<?behof, sedan de distribuerat sina tillfälligt lediga medel bland Förslag till

.. P , 1 grundlags allmanlieten.

ändringar ang.

Här bar talats kanske väl mycket om de enskilda bankerna, ty riksbankens
de flesta talare, som motsatt sig det kongl. förslaget, hafva framhållit styrelse m. m.
de olägenheter, som de enskilda bankerna genom reformens genom- (Forts.)
förande, enligt deras förmenande, skulle tillskyndas. Pa samma gång
jag i allo instämmer uti och kraftigt betonar hvarje uttryck, som fälts
om de enskilda bankernas förträfflighet och nytta för landet och allmänheten,
ber jag få säga, att jag för min del anser det tillfälle, det
vederlag, som nu erbjudes de enskilda bankerna till reorganisation af
den del af deras verksamhet, som stöder sig på rättigheten att utgifva
egna sedlar, vara det för dem lyckligaste och bästa, och såsom bevis
pa, att jag om denna min åsigt ej står ensam, vill jag nämna, att
bland bankmän, med hvilka jag talat, tre framstående ledare af stora
enskilda sedelutgifvande banker förklarat, att de för sin del icke hade
något emot den nu af Kongl. Maj:t föreslagna bankreformen, utan
tvärtom önskade framgång åt densamma.

Man har här, som jag förut anfört, så mycket talat om de enskilda
bankerna och påstått, att en indragning af deras sedlar äfven skulle
medföra indragning af några eller flera deras afdelningskontor. Detta
kan nog komma att blifva händelsen, men afgjordt är det icke. Och
dessutom, i fall några få indragas, må det icke förglömmas,_ att bredvid
de enskilda bankerna hafva på senare tider uppstått aktiebauker —
och jag vågar säga under de sista dagarne många aktiebanker — och
är det så, att de enskilda bankerna indraga några afdelningskontor i
landsbygden, kan jag icka fatta annat än att, såvida afdelningskontorens
verksamhet varit lönande, aktiebankerna komma att öfvertaga och söka
nyttigt fullfölja densamma; ty jag tror icke, att man af den allmänhet,
som vändt sig till aktiebankerna och deras många kontor, fått höra
några klagomål öfver att den af dessa icke blifvit ganska väl
betjenad.

I fråga om den föreslagna bestämmelsen, att riksbanken allena
skulle utgTfva sedlar, har, enligt mitt förmenande, icke framhållits eu
omständighet, dock värd beaktande, som jag ber att få påpeka. Man
har deremot uttalat befarade svårigheter för riksbanken att kunna betjena
allmänheten med sedlar och tillfredsställa rörelsens behof deraf,
då den ensam skulle vara sedelutgifvande bank, och man har sökt
framhålla, att riksbanken vore för svag dertill. Nej, mine herrar ■—
så skulle ej blifva fallet — svagheten finnes nu, ty nu har riksbanken
icke allenast att tänka på och sörja för vidmagthållandet af sin egen
sedelutgifningsrätt, utan riksbanken, såsom vårdare åt det finansiella
lifvet i landet, såsom vårdare af den allmänna ekonomiska tryggheten,
har att noga följa med bankrapporterna och se till, huru störa belopp
sedlar de enskilda bankerna hafva utelöpande. Ty inträffar någon
olycka, gäller det någon förlägenhet, något betryck för de enskilda
bankerna, hvar är då regressen, hvar är för dessa tillflykten? ^Jo, hos
riksbanken, och derpå maste riksbanken alltid vara betänkt. Får riksbanken
sedelutgifningsrätten i egen hand, får riksbanken till sitt guldförråd
en ökning genom hela den guldkassa, som nu, föreskrifveu
såsom delvis underlag för deras sedelutgifuing, är liggande hos de eu -

N:o 21. 40

Onsdagen den 29 April.

Förslag till skilda bankerna, då funnes tillräckligt deraf för riksbanken för att
andrmgårangme^ fullkomlig trygghet kunna utsläppa sina sedlar till lagstadgade
riksbankens belopp och låta dem vara utelöpande. Dylikt tal, som nu höres, vet
styrelse m. m. jag hördes äfven i kammaren — ehuru jag då icke var ledamot af
(Forts.) Riksdagen — när indragning af de enskilda bankernas femkronesedlar
skedde. Men, har icke den indragningen gått lugnt och stilla och
utan men för allmänheten och ej till stor skada för de enskilda bankerna?
Och tro kerrarne verkligen, att de enskilda bankerna alltid utgifva
endast, sina egna sedlar? Nej, mine herrar, det är icke så. Utom
det att aktiebankerna vanligen utgifva riksbankens sedlar, så händer
det, när stort behof af sedlar inträffar i orterna, t. ex. i Skåne under
betsockerkampanjen, att enskilda banker reqvirera från riksbanken
stora belopp af sedlar, som utsläppas. Mine herrar, vinsten å denna,
sedelutgifningsrätt, som här nyss af en talare så varmt och vackert
framhölls, den är för de enskilda bankerna icke värd allt det ordande,
som göres om densamma, ty med den skatt, som redan nu för densamma
erlägges, försäkrar jag, att vinsten är obetydlig, och oaktadt
detta ^ hafva dock de enskilda bankerna genom bankförslaget, om det
en gång antages, fått utsigt att erhålla sådana vilkor i vederlag för
sin borttagna sedelutgifningsrätt, att få affärsmän skulle kunna våga
säga annat än att, om det, liksom meningen är att erbjuda de enskilda
bankerna, skulle erbjudas kreditiv till 2 procent utan kreditivafgift,
och de sedan få låna ut penningarne till 4, kanske 5 procent, det

vore en förtjusande förträfflig affär för dem. För mig vill det synas,

som om ett bättre, gynsammare tillfälle för de enskilda bankernas
omorganisation icke kunde gifvas, och detta borde beaktas af dem,
som fasthålla sa mycket vid nyttan åt de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt
och här anse sig böra motverka ett förslag, som i
grund och botten, efter mitt förmenande, kommer att gynna de

enskilda bankerna, liksom det otvifvelaktigt kommer att lända vårt

land till nytta.

Ett och annat vore nog att tillägga, och jag kan deribland icke
underlåta att nämna, att för dem, som hafva ansett, att man borde
g.a längre äu Kongl. Maj:t, nemligen herr Behm och de som reserverat
sig i samma rigtning, bör äfven det mindre goda, hvilket de tyckas
finna Kongl. Maj:ts förslag vara, i fall de anse sitt förslag, enligt
deras reservation, vara det bästa, dock vara skäl att nu antaga, ty,
mine herrar, det kan icke längre fortfara det förhållande, som nu eger
rum, att Kongl. Maj:t och Kongl. Maj:ts regering intet, säger intet,
har att säga i vårt lands vigtigaste penninginstitution. Och i samma
män som denna reform blir, som jag lifligt hoppas, genomförd, får
dock ,.Kongl. Magt något i förvaltningen af centralbanken, rikets bank,
att säga. .Kongl. Maj:t får åtminstone der insätta en person, som vid
öfverläggningarna kan framhålla sina åsigter, sedda från hans ståndpunkt,
om hvad han anser vara bäst och lämpligast vid riksbankens
skötsel, och vidare undvekes derigenom den stora nu rådande egendomligheten.
eller besynnerligheten, att då riksbanksstyrelsen beslutar
någon ändring i bankens räntesatser eller andra dess former för sin
»verksamhet, regeringen eller finansministern ej derom underrättas, utan

41 Ji:o 21.

Onsdagen den 29 April.

vanligen derom ej känner något förr än han det af tidningar inhemtat Försl°f m

eller af utomstående personer hört. _ . ändringar ann

Jag skulle gerna, om den allt för långt framskridna tiden det riksbanken*
tilläte, vilja bemöta något af hvad den siste ärade talaren, herr Billing,streke m. m
anförde om aktiebanker och dessa kapital, som komma utifrån in i (Forts.)

landet, äro till förderf och handhafvas af----en paus, men jag skall

absolut inskränka mig till att instämma i hvad han i början af sitt
anförande uttalade, nemligen att han alldeles icke är inne i bankfrågor.

Då jag nu ber att få yrka bifall till Kongl. Majrts förslag, kan
jag icke värja mig från att uttrycka den förhoppningen, att i denna
kammare kärleken till vårt lands första, förnämsta, vigtigaste penninginstitution
och önskan att på bästa sätt vårda densamma skall vara
stor nog att öfvervinna det magtbegär, som Riksdagen måhända hyser
att ensam få vara dess principal.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Friherre von Essen: Då jag på sin tid ansåg mig böra tillstyrka
Kongl. Maj:t att för Riksdagen framlägga det förslag till bankreform,
som framstäldes 1890, anser jag mig nu böra framhålla inför kammaren
min ståndpunkt i denna fråga.

Såsom kammaren torde erinra sig, antogs detta förslag af Första
Kammaren, men föll med betydande majoritet i den andra. Redan
detta kan föranleda till den tanken, helst då man känner Andra Kammarens
åsigter i allmänhet, att icke samma förslag utan förändring
skulle kunna blifva antagligt för Riksdagen. Det har också skett en
förändring, hvarom jag skall be att sedan få yttra mig. Först vill jag
dock nämna, att då jag icke befarar, att det af utskottet framställa
förslaget blir af kammaren antaget, beböfver jag icke uppehålla mig
vid de skäl utskottet anfört. Dessa skäl hafva redan af flere talare
blifvit omildt men rättvist kritiserade. Att döma åt diskussionen i
denna kammare, tyckas i hufvudsak de fleste talare, synnerligast de
som hafva kännedom om bankförhållanden, varit ense om, att det är
högst nödvändigt och önskvärdt, att en bankreform snart kommer till
stånd. Desse talare hafva också uttryckt, hvad i Riksdagen många
gånger uttalats, dels af en mängd enskilda insigtsfull män, dels genom
skrivelser till Kongl. Maj:t, att man väntade såväl i Riksdagen som i
landet, att en sådan reform snart skulle komma till stånd. Det är tre
punkter, som dervid hufvudsakligen tagas i betraktande, nemligen först
och främst att åtskilligt af det, som nu förekommer i reglementet och
som Riksdagen ensam bestämmer, bör ordnas genom bestämd lag af
civillags natur. Det är kanske den vigtigaste och önskvärdaste reformen.

Sedan kommer frågan om indragning af de enskilda bankernas
sedelutgifningsrätt. Det är ju en för många önskvärd sak. Jag vill
icke säga, att jag för min del anser denna sak trängande, men tankarne
inom Riksdagen äro sådana, att man kan förutse den tid, då
Riksdagen måhända genom gemensam votering kommer att verkställa
en sådan sak genom ökad beskattning, och då har Riksdagen och Kongl.

Maj:t förlorat tillfället att ordna bankväsendet och endast strukit ett
kors öfver sedelutgifningsrätten, hvilket enligt min tanke vore en

N:o 21. 42

Onsdagen den 29 April.

Fardag till mycket stor olycka, ty först då skulle det inträffa, att de enskilda
«ändWnoo7«no.^ail^erlla ^lefve strypta af den höga beskattningen, och att de icke

riksbankens skulle kunna fungera, samt att de fördelar, som genom denna lag stälts
styrelse m. mi sigte,. icke skulle kunna beredas de enskilda bankerna; och då först
(Forts.) skulle icke blott de enskilda bankerna, utan äfven allmänheten lida en
oberäknelig skada. Då skulle det kunna inträffa, hvad en och annan
befarat, att de enskilda bankernas afdelningskontor icke skulle kunna
utöfva det välgörande inflytandet längre, utan måste indragas, derför
att de lättnader, som afsetts, icke kommit dem till godo. Dessa detaljer
äro ju i dag icke föremål för diskussion, utan hvad som här
afses och hvari tyngdpunkten egentligen ligger är frågan, huru bankofullmägtige
skola sammansättas. Såsom kändt är — hvilket förhållande
äfven^ har blifvit framhållet — har Konungen icke någon kännedom
om riksbankens förvaltning. Det har af eu talare nyss påpekats —
hvad jag nästan tror, att han inhemtat af mig, och som många gånger
väckt^ min förundran under den tiden, då jag hade den äran att sitta
vid Konungens rådsbord — att finansministern icke har någon kännedom
om hvad som föregår med afseende på riksbankens styrelse och
förvaltning. Det händer finansministern ganska ofta — hvilket väcker
utländingens stora förvåning — att han i aftontidningarna får läsa om
de mest betydande förändringar i riksbankens förvaltning, dess räntefot
m. in. Ehuru han är en person, som står helt och hållet utanför
riksbanksstyrelsen, är hall dock skyldig att utöfva noggrann tillsyn
öfver de enskilda bankerna, och jag hemställer till hvar och en af
herrarne, som känner till hvad bankrörelse vill säga, huruvida icke
denna magt, som är ganska betydlig och som är tillerkänd Kongl.
Maj:t, i afseende på kontrollen af de enskilda bankernas rörelse, ländt
till dessa bankers utveckling och nytta och bankväsendets gagn i det
störa hela. Och den har utöfvat ett mycket större inflytande på den
enskilda bankrörelsen, än kanske flertalet känner till, endast genom
den personliga beröringen, utan att man behöft använda lagparagrafer
och reglementen för vinnande af ett syftemål, som varit till gagn för
både de enskilda bankerna och allmänheten.

Nu säger man, att det skulle vara eu fara i att låta Kongl. Maj:t
blicka in i detta hemlighetsmakeri, som Riksdagen är så jaloux om att
få fortsätta. Jag behöfver icke uppehålla mig vid den saken i denna
kammare, ty jag tror att kammaren mangrant, åtminstone största delen
af dess ledamöter, anser, att det bör icke fa fortfara. Det är icke det
-om bär utgör hinder för framgång åt Kongl. Maj:ts proposition, att
man icke vill tillmäta Konungen rätt till inflytande på riksbanken,
utan man tvistar om huru mycket. I sammanhang härmed, och då jag
nämnde det egendomliga förhållandet, att Kongl. Maj:t icke har något
med riksbanken att göra, anhåller jag att för kammaren få erinra om
den paragraf i bankreglementet — den 8:de — som lyder så här:
»Vägrar banken, under hvad sken det vara må, att sedel vid uppvisandet
efter faststäld grund inlösa, eger sedelinnehafvaren att derom
gorå skriftlig anmälan hos Kongl. Maj:ts och rikets Svea hofrätt.» Då
tillkommer det Kongl. Maj:t att sköta denna sak och säga huru det
skall gå till, när riksbanken icke kan inlösa sina sedlar, sedan Riksdagen,
genom att till fullmägtige nämna för majoriteten behagliga,

43 N:o 21.

Onsdagen den 29 April.

men i (ifrigt mindre lämpliga personer, fört riksbanken till ruin. Då Förslag till
det en gång skett, skall Konungen göra i ordning, men då
Konungen ..icke någon kännedom om hvad som i riksbanksstyrelsena";^jf“[e“"?
passerat. Är det logiskt och rigtigt? Fordrar icke billighet, rätt v isa.,e,re/se m. m
och klokhet, att man ordnar sådana saker, medan tid är, för att få det (Forts.)
på ett tillfredsställande sätt. Det har också många gånger yppats tillfallen,
då jag med utländingar samtalat i dessa saker, och det har väckt
deras synnerliga förvåning, att Kongl. Maj:t icke skulle hafva något
att göra i afseende på riksbanken.

Af hvad jag nu sagt torde för en hvar tydligt framgå, att jag för
min del anser, att denna så vigtiga reform bör komma till stånd, först
rörande de reglementariska föreskrifterna och sedelutgifningsrätten och
slutligen rörande Konungens inflytande, och jag ämnar med min röst
bidraga till antagandet af den kongl. propositionen, ändock den icke
öfverensstämmer med den proposition, som jag hade äran framställa vid
Konungens rådsbord 1890.

Det kan ju sägas, såsom en föregående talare mycket rigtigt antydde,
att det bästa, när man sträfva!- derefter, är en fiende till det
goda. Kan man icke få det bästa, är det dock skäl att taga det goda,
och jag förenar mig helt och hållet om den åsigt i afseende på tillsättande
af ordförandeplatsen, som uttalats af herr Törnebladh, att
denne man genom sin ställning i afseende på insigter och duglighet skall
utöfva ett välgörande inflytande i riksbankens styrelse. Jag anser, i likhet
med hvad många föregående talare sagt, att det är just under goda och
fördelaktiga penningeförhållanden som tiden är inne att vidtaga denna
förändring i afseende på riksbankens styrelse. När en talare sade, att
de enskilda bankerna fungerat så väl, att ingen menniska förlorat ett
öre, förmodar jag, att han menade dem, som insatt penningar på deposition,
ty nog tror jag, att aktieegarne hafva förlorat. I Glasgow
och Tyskland har det förekommit, att enskilda banker stoppat, och det
har föranledt till förfärliga kriser och ruin för flera personer. Således
anser jag det vara ett vigtigt önskningsmål, att dessa banker komma
att öfvergå från att vara solidariska banker till aktiebanker, och jag
ser icke någon omöjlighet för att aktiebankerna komma att fungera
lika väl, som dessa solidariska banker gjort, ty afsigten är, såsom finansministern
äfven yttrade, icke blott att bereda dem stora lättnader under
öfvergångstiden, såsom billig diskontränta, utan afsigten är också, att
insättning på deposition och upp- och afskrifning skall öfverlemnas åt
dessa äfvensom en stor del af lånerörelsen. Skulle det dessutom icke
gå så lätt att få låna penningar på svaga papper, tror jag, att det
snarare skulle vara till verklig nytta än motsatsen. Allt för lätt bör
det icke vara att få låna penningar.

Jag vill icke upptaga kammarens tid längre, utan anhåller härmed
att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Nyström, Carl: Jag anhåller endast att till protokollet
få anföra, att vid den tid, då konstitutionsutskottets betänkande skulle
justeras oeh reservationer anmälas, var jag af sjukdom förhindrad att
närvara, och då jag således stått utanför dessa vigtiga skeden i frågans

If:o 21. 44

Onsdagen den 29 April.

För,tåg till behandling, anser jag det icke vara rätt att vidare yttra mig i saken.

grundlags- huru frestande det än kunde vara.
andringar ang.

riksbankens

styrelse m. m. Herr Dickson: Såväl Kongl. Maj:ts förslag som herr Behms

(Forts.) reservation omfattar förslag till den förändring i 72 § regeringsformen
i 3:e momentet, att riksbankens sedlar icke må gälla såsom mynt längre
än de efter deras lydelse infrias med guld. Denna bestämmelse synes
mig fullt rigtig. Vår historia innefattar alltför många exempel på
förluster, som uppkommit genom att pappersmynt icke infriats med
metallisk valuta. Denna kloka bestämmelse har emellertid icke ingått
i Andra Kammarens beslut. Om nu Första Kammaren antager Kongl.
Majits förslag, förestar en sammanjemkning. Det synes mig kunna
vara att befara, att denna ändring i 3:e momentet af 72 § regeringsformen
dermed kan bortfalla, och detta synes mig vara ytterligare ett
skäl att rösta för herr Behms reservation.

Herr Falk: Vid denna sena timme skall jag icke tillåta mig att
upptaga kammarens tid mer än några få minuter. Men jag anser mig
böra säga, att då jag finner mig, såsom den föreliggande frågan nu
står, böra rösta för bifall till Kongl. Maj:ts förslag, jag icke gör detta
derför, att jag anser förslaget såsom det under alla förhållanden bästa,
utan derför att man genom dess antagande har utsigt att få till stånd
en sammanjemkning med det beslut, som Andra Kammaren för sin del
redan fattat, hvarigenom man således vid denna riksdag blefve enig
om ett förslag, som för vidare grundlagsenlig behandling blefve hvilande.
Härigenom öppnades en möjlighet, att baukfrågan redan under nästa
treårsperiod kunde blifva löst. Men då jag säger detta, vill jag på
samma gång säga det, att jag dermed icke har velat gifva på hand
ett bifall till allt hvad som förekommer i den eventuella lag för riksbanken,
som finnes Kongl. Maj:ts proposition bifogad och som meddelats
Riksdagen till påseende. Jag hyser nemligen för min del vissa
betänkligheter mot flera i denna lag inrymda bestämmelser, synnerligast
i fråga om metalliska kassan och sedelutgifningsrätten och äfven
rörande de öfvergångsstadganden, som skulle gälla i 10 år, sedan
lagen trädt i kraft. Här är icke lämpligt att nu redogöra för dessa
betänkligheter. Jag hoppas att nästa år få tillfälle att göra det; men
da jag a ena sidan tillkännagifver, att jag nu med miu röst kommer
att biträda Kongl. Maj:ts föreliggande förslag, vill jag å andra sidan
reservationsvis hafva sagt, att jag icke dermed anser mig bunden vid
ett bifall till den ifrågasatta nya banklagen.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Forssell: Den som i likhet med mig aldrig någonsin deltagit
i den kompromiss, genom hvilken man nu i åtskilliga år velat
sammanknyta med hvarandra två sådana reformer som en ändring i
riksbankens styrelse och en indragning af de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt,
den kan och har rätt att betrakta nu föreliggande fråga
uteslutande ur riksbankens synpunkt.

Den som i likhet med mig anser, att de enskilda bankerna hafva
en lifskraft, som alldeles icke beror af deras numera relativt så obe -

45 N:o 21.

Onsdagen den 29 Apri.

tydliga sedelutgifningsrätt, den låter sig icke heller i detta ögonblick Förslag till
afskräckas af den likpredikan öfver dessa^ enskilda banker, som uJssäl?Jringarang.
föredragits från talarestolen, och hvilken, såsom alla dylika högtidstal, riksbankens
väl innehöll åtskilligt sant, men derjemte åtskilliga något öfverdrifnaS(j/rei«e m. m.
uttryck af välvilja och beröm öfver talets föremål. Det lär dock icke (Forts.)
hafva undgått kammaren, att denna högtidliga akt var opåkallad, att
den gick händelsernas utveckling allt för mycket i förväg, att den
lyste förgängelse öfver eu institution, hvilken, långt ifrån att vara i
lifsfara, icke ens är hotad af någon allvarsam sjukdom.

Jag vågar vidare hysa den öfvertygelsen, att majoriteten af dem,
som i denna kammare med ifver påyrkat en genomgripande förändring
i lagstiftningen för riksbanken, dermed alldeles icke hafva syftat ä
någon sådan beräkning, som att dessa yrkanden och fordringar skulle
ställa sig i vägen för en indragning af de enskilda bankernas sedelutgifning
genom att för densamma uppställa vilkor, om hvilka man
visste, att de vore oantagliga. En sådan beräkning vore vansklig nog,
ja, så vansklig, att den i synnerhet i detta ögonblick kunde betecknas
såsom ytterst lättsinnig, och detta icke minst ur synpunkten af de enskilda
bankernas eget intresse. Jag håller före, att de, som i denna
kammare yrkat en förändring i lagstiftningen för riksbanken, i främsta
rummet och uteslutande gjort det derför, att de vilja bereda åt riksbanken
en större säkerhet, trygghet och styrka. Och hvad är det man
egentligen har funnit så vådligt och sä oroande för riksbanken? . Det
är, såsom ju synes af motiveringen i alla komitébetänkanden, i den
kongl. propositionen och i utskottets betänkande, faran för politiska
vindkast, politiska kombinationer och partimanövrer. Det är mot sådana
man vill skydda riksbanken genom att ställa dess lagstiftning under
Konungens hägn och i dess styrelse inrymma andra element än dem,
som bero af Riksdagens val. Nu är visserligen uppenbart, att om detta
är hufvudsaken för all reform af riksbanken, sa gifves det egentligen
endast ett sätt att vinna en fullständig trygghet, och det består deruti,
att man skaffar nationalbanken en helt ny organisation, väsentligen
grundad på enskildt förmögen!] etsintresse, en sådan organisation, som
i några af de förnämsta kulturländerna under lång tid visat sig betryggande
för nationalbankerna. Men det har också samfäldt erkänts af
1889 års komité, af Kongl. Maj:t och af Riksdagen, att det icke är
möjligt att uti vårt land, och med vårt statsskicks traditioner, för den
svenska riksbanken genomdrifva en dylik organisation, och sedan man
kommit öfverens derom, har man också utan tvekan skänkt efter denna
fordran på den högsta grad af trygghet för vår riksbank. Man har
sökt uppnå målet på en annan väg. Man har icke ratat en mindre
reform, som erbjudit någon ökad grad af trygghet, derför att man icke
kunnat, få den större tryggheten eller den mera vidtgående reformen,
man har förståndigt nog tagit hvad som kunnat vinnas och ^icke latit
skrämma sig derifrån genom morskt tal om »eftergifter». För några
år sedan föreslogs ju, att åt Kongl. Maj:t måtte inrymmas sa stort inflytande
i riksbanken, som består i att tillsätta tre ledamöter, men det
visade sig, att äfven denna inskränkning i Riksdagens rättigheter icke
kunde genomdrifvas. Då har Kongl. Maj:t i år — och jag kan för
min del icke förstå, huru man kunnat beteckna detta nya förslag sa -

N:o 21. 46

Onsdagen den 29 April.

bunias- *Trren »eftfgifb> /™n Kongl. Maj:t — velat föreslå Riksdagen, att
ändringar ang. ,Maj: t matte åtminstone inrymmas rättigheten att tillsätta
riksbankens oi ciiöranden i liksbankens styrelse. Det har nu mot alla förväntningar
styrelse m. m.visat sig, att det förslaget verkligen har utsigt till framgång. Då
(Forts.) frågar jag: finnes det någon rimlighet deruti, att Första Kammaren nu
skulle förkasta denna reform — hvilken dock måste erkännas bereda
liksbanken en ökad grad af trygghet — förkasta den, endast derför
att man icke kan bereda Kongl. Maj:t det större inflytande eller åt
oriofiken . den större trygghet, som möjligen kunnat vinnas genom
1892. ars förslag? Jag kan icke förstå en sådan argumentation. Jag
kan icke begripa, att, ur synpunkten af riksbankens trygghet, man kan
komma till någon annan .slutsats än denna: låtom oss taga livad som
kan fås! Derför förstår jag icke heller den tankegång, som ledde en
talare på malmöbänken, hvilken tycktes mena, att sä ''vida man icke
skulle kunna erhålla den af Kongl. Maj: t föreslagna förändring i § 72,
rörande riksbankssedlarnes egenskap af mynt, bör man förkasta äfven
^el förslaget, som afser att åt Kongl. Maj:t gifva rätten att
tillsätta ordförande-ledamoten.

nu särskildt detaljerna beträffar, kan jag, i likhet med åtskilliga
ärade talare på förmiddagen, här blott i allmänhet säga, att i
vissa fall tilltalar mig Kongl. Maj:ts förslag bättre, i andra och nästan
de flesta tilltalar mig reservanternas förslag mera. Jag vill icke ingå
i någon detaljgranskning, ty sådant tillhör den sammanjemkning, som
alla talare, hvilka yrkat bifall till Kongl. Maj:ts proposition, tyckas
vänta. Men sa mycket vill jag dock säga, att om man verkligen vill
saken, om man verkligen vill ernå hufvudmålet, en eftergift0af den
Riksdagens rättighet, som har stora anor i vårt land, bör man icke
alltför mycket fästa sig vid en eller annan oegentlighet i redaktionen.
Jag yrkar, herr talman, bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Unger: Bland alla de högt ärade och sakkunnige talare,
som här yrkat bifall till Kongl. Maj:ts förslag, torde knappt någon
hafva gjort ett sådant yrkande i allvarlig afsigt att få detta förslag,
med dess af. de sakkunnige männen anmärkta svaga sidor, upphöjdt
till lag, och ännu mindre har någon yrkat, att Första Kammaren skulle
taga samma beslut som Andra Kammaren, kvilket lider af ännu större
fel och svagheter. Och jag får äfven medgifva, att jag såsom deltagare
i herr Behms reservation icke heller har anslutit mig till denna i afsigt
att kunna genomdrifva den vid detta tillfälle. Men jag har trott,
att den skulle vara en ganska bra utgångspunkt för en sammanjemkning.
Och da det af dem, som yrkat bifall till Kongl. Maj:ts förslag,
icke synes afses något annat än sammanjemkning, och vi således egentligen
hafva samma mål, framställer sig det spörsmålet: är det fördelaktigare
att söka sammanjemka pa basis af Kongl. Maj:ts förslag eller
herr Behms reservation? I)å vill jag för min del såga, att jag tror
man har mycket större och bättre chanser, om man får söka sammanjemka
pa basis af herr Behms reservation, hvarför jag för min del
yrkar bifall till densamma. Jag tror icke, att Andra Kammarens män
blifva mera medgörliga, derför att de se, att Första Kammaren är alltför
medgörlig från början. Och för öfrigt synes det vara konseqvent

47 N:o 21.

Onsdagen den 29 April.

af Första Kammaren att vidhålla det beslut, som fattades 1890 och Förslag till
som man, för så vidt det nu hade någon utsigt att kunna genomdrifvas, J™^aargsang
väl icke skulle öfvergifva. Men jag har endast talat om det såsom
basis för en sammanjemkning, och i det syftet får jag, i likhet meds/yreJse m. m
herr Behm, yrka bifall till hans reservation. (Forts.)

Herr Aliu: Jag kan mycket väl fatta, att man kan yttra sig så

som representanten på gefleborgsbänken, da man ser den föreliggande
frågan så som han ser den. Man bör naturligtvis vara glad öfver att
få hvad man kan få med afseende på en reform af riksbanken, om
man kan ställa sig på samma ståndpunkt som han och alldeles bortse
från allt annat, än att här är fråga om riksbankens förändrade organisation.
Men här är det ju icke blott denna sak, som frågan gäller; kär
är ju äfven fråga om en annan sak i oupplösligt samband med denna.

Frågan om ändring af riksbankens organisation och formerna för lagstiftningen
rörande denna sammanhänger ju på det närmaste med den,
huruvida riksbanken skall vara ensam sedelutgifvande bank och således
de enskilda bankerna förlora sin sedelutgifningsrätt. Dessa begge saker
äro oupplösligt förbundna med hvarandra. Och med denna de enskilda
bankernas sedelutgifningsrätt sammanhänger frågan om den för dem
karakteristiska, nu existerande solidariska ansvarigheten.

För min del hyser jag den åsigt, som här blifvit uttalad, om den
stora betydelse de enskilda bankerna haft med afseende på utvecklingen
af vårt ekonomiska lif. Jag tror, att man väl kan säga, att denna
storartade utveckling i väsentiig mån sammanfaller med uppkomsten af
de enskilda bankerna. Att de enskilda bankerna kunnat verka så, som
de gjort, och fortfarande intaga den respektabla ställning, som utmärker
dem, beror utan tvifvel först och sist på den solidariska ansvarigheten.

Och detta är en sak, som jag tror utländingarne mycket väl förstå
hvad den betyder, om de också icke så noga förstå detaljerna af riksbankens
organisation.

Det har sagts i sammanhang med denna fråga, att de enskilda
bankernas sedelutgifningsrätt vore baserad på så lösa grunder, att den
kunde utan vidare borttagas genom att bevillningen af Riksdagen höjdes
och att man kan befara, att så, genom Riksdagens beslut, kommer att
ske, för den händelse det icke sker pa det sätt, som nu är ifragasatt.

För min del tillåter jag mig, trots de farhågor, som här äro uttalade
från så många håll och med sådan styrka, att betvifla, att den svenska
Riksdagen skall komma att göra sig skyldig till ett så illojalt handlingssätt.
Jag erinrar för öfrigt derom, att Kongl. Maj:t har dock rätt
att nedsätta en bevillningsafgift, åsatt af Riksdagen, om också Kongl.

Maj:t af lätt förklarliga skäl dragit sig för att i oträngdt mål begagna
denna rätt. Skulle emellertid mot förmodan ett så illojalt beslut som
det ifrågasatta fattas af Riksdagen, så skulle det säkerligen ej kunna
ske, utan att oviljan deremot så inom som utom Riksdagen blefve så
stark, att Kongl. Maj:t deri skulle finna stöd för begagnande af
denna rätt.

Jag ber, till hvad jag nyss yttrade angående betydelsen af den
solidariska ansvarigheten för de enskilda bankerna, få lägga det, att
då det här är fråga om att uppoffra eu sak af sådan innebörd som

N:o 21. 48

Onsdagen den 29 April.

Förslag till denna, bör man naturligtvis se till att livad man får är af beskaftenändrilgårmg^b
^et verkligen kan uppväga hvad man gifver, och att det såriksbankens
*ec*es icke kan vara fråga^ om att blott taga hvad man kan få. Här
styrelse m. M.har,. såsom den näst föregående talaren anmärkte, oupphörligen fram(Forts.
) hållits, huruledes, om man tager Kongl. Maj:ts förslag, det endast vore
såsom basis för en sammanjemkning. Det synes mig vara fullt klart,
att man har en bättre basis för sammanjemkning, om man tager herr
Behms reservation, och att i dess bestämmelser angående Kongl. Maj:ts
rätt att insätta ledamöter i riksbankens styrelse man har ett godt
medel att göra en uppoffring, och ett dylikt medel behöfves synnerligen
väl, om herrarne läsa igenom den reservation Andra Kammaren
antagit och de förändringar, som der äro gjorda i den kongl. propositionen.
_ Här har af herr Törnebladh påpekats mer än en af dessa
förändringar, och den, enligt min tanke, förnämsta af dem, som af
honom påpekats, är den, som imiehålles i den lydelse som § 70 regeringsformen
och § 65 riksdagsordningen erhållit. Denna lydelse utesluter
icke möjligheten af det påstående, att kamrarnes olika beslut i
fråga om banklagsparagrafer skulle kunna komma att dragas under
gemensam votering. Men jag tror också att lydelsen af 72 §, sådan
den är affattad, erbjuder stora betänkligheter och framkallar nödvändigheten
af ändring, bland annat derigenom att der talas om att riksbanken
_ skall förvaltas enligt lag samt stadgar och reglementen, den
förra stiftad af Konung och Riksdag gemensamt och de senare af Riksdagen
ensam, utan att det på något sätt antydes hvad som skall stå i
lagen och hvad i dessa stadgar och reglementen; på samma gång som
det förefaller mig, att det skulle blifva ganska svårt att, om man får
eu sådan bestämmelse, som den i § 72, att Riksdagen ensam beslutar
angående bankens reglemente, taga in en sådan bestämmelse angående
Kongl. Maj:ts pröfningsrätt af reglementet, som finnes meddelad i det
föreliggande banklagsförslagets 45 §.

På dessa skäl ber jag få instämma i yrkandet på bifall till herr
Behms reservation.

Friherre Åkerhielm, Gustaf: Jag skall blott några minuter
upptaga kammarens tid.

Da af konstitutionsutskottets betänkande kan snarare anas än ses,
att jag tillhört det ringa fåtal af utskottet, som, till följd af oenighet
mellan de stora och starka minoriteterna från hvardera kammaren,
plötsligt befann sig vara majoritet, har jag velat anföra hvarför jag,
för min del, icke varit för ett bifall till Kongl. Maj:ts nu framlagda
förslag, och hvarför jag ej heller slutit mig till dem, som tillstyrkt
kammaren ° att återgå till upptagande af den tidigare kongl. propositionen
i frågan.

Man säger oss, att här är fråga om riksbankens »trygghet», här
är det fråga om att skydda bankens fullmägtige emot »politiska vindkast».
Hvar finner man trygghet, hvar finner man skydd? Man finner
det deri, att, i stället för att Riksdagens 48 valmän utse, såsom de
hittills gjort, ordförande i riksbanken, Kongl. Maj:ts föredragande för
finansärenden föreslår för Konungen och får sina embetsbröders tillstyrkan
att utnämna sådan. Jag vet icke Indika garantier kunna finnas

49 N:o 21.

Onsdagen den 29 April.

för att detta rådgifvarnes val skulle blifva bättre och mera betryggande Förslag till
än det, som Riksdagens valmän hittills utfört. Skulle erfarenheten^?™.^*''
visat, att valmännen hafva missbrukat sin rätt? Nej, bort det.! Kunde
det icke vara tänkbart, att en Konungens rådgifvare, i händelse afstyrelse m. m.
politiska vindkast, just vore utsatt för möjligheten att, kanske nagra (Forts.)
få dagar efter det ett slikt ärende föredragits, icke längre vara Konungens
rådgifvare? Kunde det icke hända, att just denne Konungens
rådgifvare vore vida mera utsatt för de politiska vindkast, som man
befarar för de 48 valmännen ifrån Riksdagens båda kamrar? Jo, det
kunde hända och jag kan således, för min del, icke förstå, att det
skulle ligga någon trygghet för riksbanken eller något skydd för bankfullmägtige
mot slika vindkast deri, att ordföranden i riksbankens styrelse
vore i konstitutionel ordning nämnd af Konungen, emot om han
grundlagsenligen utses af valmännen. Så har åtminstone saken tett
sig för mig. Då kan jag icke förstå, att det kan finnas tillräckliga
skäl framlagda att vara med om en ändring af gällande grundlag. Det
är alltid en stor fråga att ändra en grundlag, då den är så gammal
och så pröfvad och så egendomligt svensk, som vår grundlag är, skiljande
oss derigenom i mångt och mycket från alla andra stater. Jag
vet icke hvarför man skulle öfvergifva vår ärfda grundlag för såvidt
icke man kan visa, att ändringen är högst nödig och nyttig, och det
har man icke visat. Jag förstår att man svarar: då få de enskilda
bankerna behålla sin sedelutgifningsrätt! Men den är icke längre betydande,
den sedelutgifningsrätt de hafva qvar, och den kommer nog
så småningom att afvecklas och försvinna. Äfven om man nu dock
skulle vilja upptaga denna fråga om sedelutgifningsrättens försvinnande,
så tror jag dock icke, att hon är så ytterst brännande och vigtig. Man
har gjort den större än hvad den är och upprört den mera än nödigt
är. Én betryggande ställning för riksbanken vinnes på det sätt, som
eu talare på gefleborgsbänken nyss framhöll, då han, så vidt jag förstod,
sade, att i riksbanken behöfves enskildt kapital upptagas och enskilda
intressen dit samla sig. Kommer riksbanken i ordning med en
sådan organisation, en centralisering af riksbanken, då kunna de enskilda
bankerna försvinna. Då kunna dessa nya delegare i riksbanken
väl behöfva någon, som iakttager deras rätt, och denne någon vore väl
lämpligast Konungen. Då kan naturligtvis åt Konungen lemnas att
välja ett antal medlemmar i en sådan riksbanksstyrelse. Det kan jag
förstå och det kan jag vara med om, men jag kan icke vara med om
de förslag man nu framlagt.

Jag har lofvat att fatta mig kort och skall derför nu blott uttala,
att jag anser bifall till utskottets förslag vara det rigtigaste beslutet.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på förevarande utlåtande yrkats: l:o) att hvad utskottet hemstält
skulle bifallas; 2:o) att, med utslag å utskottets hemställan, kammaren
ville antaga till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling
Kongl. Maj:ts förslag till lydelse af 50, 70, 72, 1*8, 1 OD och 111 §§
regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen; samt
3:o) att herr Behms i ämnet afgifna motion skulle bifallas.

Första Kammarens Prat. 1896. Nio 21. 4

NSO 21. SO

Onsdagen den 29 April.

Förlag nu Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
ändri"?nr?nBär.(^?ss,a,yr*'':och förklarade sig finna propositionen på godkännande
riksbankens åt det under 2:o) här ofvan omförmälda yrkande vara med öfvervägande
styrelse m. m.ja besvarad.

(Forts.)

Votering begärdes, hvarefter herr talmannen hemstälde, huruvida
kammaren ville till kontraproposition vid nämnda votering antaga bifall
till herr Bohms motion, och förklarade sig anse de härå afgifua svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja.

Votering äskades emellertid jemväl om kontrapropositionens innehall,
i anledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som vill, att till kontraproposition i hufvud voteringen skall
antagas bifall till herr JBehms motion, röstar

J a \

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages till kontraproposition i hufvudvoteriugen bifall
till utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 52;

Nej — 73.

Till följd häraf uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition
af följande lydelse:

Den, som vill att, med afslag å konstitutionsutskottets hemställan
i dess utlåtande n:o 9, Kongl. Maj:ts förslag till lydelse af 50, 70, 72,
98, 109 och 111 §§ regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73 §§
riksdagsordningen skall hvila till vidare grundlagsenlig behandling,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles hvad utskottet hemstält.

Vid slutet^ af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 93;
Nej — 27.

51 N:o 21.

OnBdagen den 29 April.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 25 och 28 innevarande april ifrågasatt
bordlagda utlåtande n:o 45, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
till Riksdagen angående understöd till kolonien Hall.

Herr Stråle. Med vemod har jag funnit, att statsutskottet för
närvarande afstyrkt Kongl. Maj:ts förevarande proposition och det torde
derför tillåtas mig att i möjligaste korthet redogöra för hvad af handlingarna
inhemtas.

1880 medgaf Kongl. Maj:t, att af fångvårdsanstalternas besparingskassor
finge anvisas 50 öre om dagen för hvarje elev vid Hall; antalet
utgjorde då 150; men då allt liera ansökningar om intagande utöfver
detta antal af minderåriga brottslingar, äfven för sådana, som blifvit
dömda af domstol, ankommo till styrelsen för kolonien och måste afslås,
väcktes fråga om att kunna öka antalet med 25; och 1888 biföll Kongl.

Maj :t att äfven för dessa 25 finge anvisas 50 öre om dagen från besparingskassorna.
Härvid bör likväl märkas, mine herrar, att i sammanhang
med detta beslut föreskref Kongl. Maj:t, »att, om tillökningen i
elevantalet 150 ovilkorligen skulle befinnas kräfva förhöjning i förvaltningskostnaden,
denna kostnad jemte öfriga utgifter för det högre
elevantalet icke i något fall måtte öfverstiga den förökade inkomst,
som genom nämnda anordning komme att tillflyta kolonien, till upplysning
hvarom bokföringen borde vara så inrättad, att densamma tydligen
''utvisade inkomsterna och utgifterna för det antal elever, som
utöfver 150 blefve vid kolonien intaget».

Vidare, sedan minskning i fångvårdsanstalternas kassor i någon
män in trä dt, ifrågasatte koloniens .styrelse, att utöfver dessa 175 ytterligare
25 elever skulle antagas, om nemligen till kolonien nödiga
medel anslogos från statens sida, och departementschefen anför i anledning
af denna hemställan: »att ett till 175 gossar begränsad! elevantal
visat sig alltför ringa för att tillfredsställa landets behof afl
vanartig ungdoms intagande å allmän uppfostringsanstalt, i det från
skilda håll inom riket, från såväl landt- som stadskommuner, klagomål
försports öfver bristande tillfälle till minderårigas öfverlemnande till
dylik anstalt; att under koloniens senaste förvaltningsår det stadgade
elevantalet af 175 varit fyldt; att de nykomna elever,^ åt hvilka under
samma år plats vid kolonien kunnat beredas, måst, i medeltal under
tre månader, efter det ansökningarna om deras intagande inkommit
och bifallits, i sina hemorter afvakta inträffande ledighet vid kolonien;
att af dessa gossar 19 varit af domstol jemlik! 5 kap. 1 § strafflagen
dömda till intagning i allmän uppfostringsanstalt, men ej kunnat af
ofvan angifna orsak beredas plats vid kolonien förr än i medeltal nära
fem månader efter utslagets afkunnande; att denna i flera afseenden
skadliga väntetid, under hvilken det till och med inträffat, att gossar
för ytterligare begångna brott å nyo dömts till intagning i allmän
uppfostringsanstalt, efter hand måst förlängas, sa att den för de elever,
som under den gångna delen af nu löpande förvaltningsår intagits vid
kolonien, utgjort i medeltal sex månader från utslagets afkunnande
och fem från ansökningens beviljande; att med anledning af bristande
utrymme inträde å Hall under senaste förvaltningsåret vägrats för tre

N:o 21. 52

Onsdagen den 29 April.

ifrågasatt t\\\ intagning eljest qvalificerade ynglingar, af livilka två dömts att i
kolonntfl«.allmän„ uPPfostringsanstalt insättas, enär de ej kunnat beräknas erhålla
(Forts.) a0 kolonien förr än de öfverskridit den för inträde bestämda

maximiåldern af 15 år; att fyra redan bifallna ansökningar blifvit
under året återkallade, enär alltför lång tid visade sig åtgå, intill dess
platser vid
antal förfrågningar om inträde för dertill qvalificerade gossar fullföljts.»

Vidare yttrar departementschefen, att det »vore obestridligt, att
kolonien Hall vore för sin samhällsgagnande verksamhet beroende deraf,
att den fortfarande komme i åtnjutande af samma understöd af allmänna
medel, som hittills kommit den till del. En minskning i detta understöd
komme att nödvändiggöra en motsvarande miskning i elevantalet vid
kolonien. En dylik åtgärd — som för öfrigt icke kunde vidtagas annorlunda
än i mån af elevers afgång — vore med hänsyn till nu rådande
förhållanden ingalunda tillrådlig. Vid sådant förhållande, och då för
innevarande år andra medel, af hvilka understöd för kolonien kunde
beviljas, icke funnes tillgängliga än fångvårdsanstalternas besparingskassor,
ansåge departementschefen sig böra tillstyrka Kongl. Maj:t att
för året anvisa det af kolonien begärda understödet i dess helhet från
samma besparingskassor. Deremot var det nödigt att för kommande
år bereda kolonien understöd af andra allmänna medel, om dess verksamhet
skulle kunna fortgå ostörd.» Och har till följd häraf Kongl.
Maj:t föreslagit Riksdagen att medgifva, »att af förslagsanslaget till
fångars vård och underhåll måtte för ett antal af högst femtio på
grund af domstols utslag å kolonien Hall till vård och underhåll intagne
gossar till kolonien utgå understöd, beräknadt efter 50 öre om dagen
för hvarje gosse.»

Hvilken ytterligare utredning i fråga om behötligheten af understöd
åt kolonien Hall synes då erfordras? Utskottet afstyrker emellertid
förslaget helt enkelt och säger — och jag beder herrarne uppmärksamma
dessa skäl för afslag —: »innevarande års Riksdag har, med anledning
af en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 123), beslutit att i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag om åtgärder för beredande af
lämplig uppfostran dels åt minderåriga förbrytare, dels åt vanartade
och i sedligt afseende försummade barn. Vid sådant förhållande, och
då den utredning i hithörande ämnen, som sålunda är att emotse, torde
böra föregå beslut om i hvad mån och på hvad sätt åkerbrukskolonien
framdeles bör beredas understöd af allmänna medel, anser utskottet sig
icke böra tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts förevarande framställning,
helst den minskning i fångvårdsanstalternas besparingskassemedel, som
kan blifva en följd deraf, att nuvarande bestämmelser i fråga om
understöd af dessa medel till kolonien Hall fortfarande må komma att
gälla under den tid, berörda utredning pågår, icke lärer kunna anses
synnerligen betydande.» Då den åberopade skrifvelsen bifölls i denna
kammare, tillät jag mig att bland annat fästa uppmärksamheten derpå,
att kolonien Hall är det enda räddningshem i vårt land för minderåriga
förbrytare, och att kolonien framlagt det synnerligen lyckliga
resultatet af sin verksamhet, att vid senaste förvaltningsärs slut den
30 juni 1895 af 340 derifrån utgångna elever omkring 80 procent artat

53 N:o 21.

Onsdagen den 29 April.

sig på ett tillfredsställande sätt. Jag tillät mig tillika yttra den ifrågasatt
kanske mycket sangviniska förhoppningen, att då begge kamrarne
förenat sig om den ifrågavarande skrifvelsen, äfven Riksdagen skulle /Forts,
taga konseqvenserna af denna framställning. Jag hemställer till hvar
och en, huruvida statsutskottets uttalande nu innefattar en sådan konseqvens?
Huru står nu denna vigtiga fråga? Antagligen förfaller förslaget
om intagning utaf ytterligare 25 elever, d. v. s. antalets ökande
från 175 till 200. Och om Kongl. Maj:t vidhåller den föreskrift, som
meddelades 1888, kan det hända, att äfven en ytterligare minskning
i antalet måste ega rum. Den minst sorgliga följden af statsutskottets
förslag, om det blifver kamrarnes beslut, lärer väl vara den, att sannolikt
ett antal minderåriga förbrytare, som kunde räddas vid Hall, om det
ifrågasatta ökade antalet af 25 erhållit tillträde dit, kommer att framdeles
falla fångvården till last och att fångvårdens utgifter derigenom
ökas utöfver hvad eljest skulle erfordrats. Men fruktansvärdare är att
följden blifver af allvarsammare slag.

Jag afser med mitt nu afgifna yttrande egentligen icke annat, än
en uppmaning till Riksdagen att, om icke vid denna, sa vid nästkommande
riksdag, mera allvarsamt gripa in och understödja detta
landets enda räddningshem för minderåriga förbrytare. Jag har intet
yrkande att afgifva.

Herr vice talmannen: Jag beklagar, att luften i Första Kammaren
för närvarande är af sådan beskaffenhet, att det kan betraktas som
att vara instängd i en straffanstalt att här uppehålla sig, men ämnets
vigt tvingar mig att yttra några få ord.

Det var en vis man, som sade, att intet är nytt under solen, och
denna fråga är ej heller ny. För 17 år sedan framlades för Riksdagen
precis samma förslag; statsutskottet afstyrkte det och detta afstyrkande
bifölls af Riksdagen. Emellertid har antalet af unga brottslingar
oupphörligt tilltagit och tilltagit i så oroväckande grad, att jag anser,
att något måste göras. Statsutskottet har visserligen sagt, att Riksdagen
beslutit aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t, men det är icke
nog att endast aflåta en skrifvelse; något mera verkande^måste i saken
åtgöras, och göras snart. Dock kan och vill jag icke på frågans nuvarande
ståndpunkt göra något afvikande yrkande från statsutskottets
hemställan, alla helst som jag tror, att det verkligen finnes orsaker för
ett afstyrkande, som icke här blifvit framlagda. Men då jag ser herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet närvarande, heder jag
att för min del få på det lifligaste instämma i den framställning han
gjort och uttrycka den önskan, att en förnyad framställning till Riksdagen
måtte framkomma i detta högst angelägna och vigtiga ärende.

Jag har som sagdt intet yrkande att göra.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 25 och 28 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 46, i anledning af väckt motion an -

N:o 21. 64

Onsdagen den 29 April.

gående inrättande af allmänna uppfostringsanstalter för minderåriga
brottslingar, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den under sammanträdet
aflemnade kongl. propositionen.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

n:o 50, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående anslag
för införande af elektrisk belysning vid Karl Gustafs stads gevärsfaktori,

°n:o 51, i ^anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen,
angående upplåtelse till skjutfält af en del af kronopark en Götaström
i Tofteryds socken, Östbo härad af Jönköpings län,

n:o 52, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om beviljande af
ett extra anslag för år 1897 till gymnastiska centralinstitutet.

n:o 53, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående godkännande
af uppgjordt förslag i fråga om uppförande vid Kristinehamns
hospital för Vermlands läns räkning af eu vårdanstalt för sinnessjuke,

n:o 54, i anledning af väckt motion om åtgärder för vissa förändringar
inom riksdagshuset, och

n:o 55, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande
af statsbidrag för ny reglering af viss del af Mariestad i följd af den
staden år 1895 öfvergångna brand;

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden:

n:o 7, i anledning af väckta motioner rörande folkskolelärares
aflöning,

u:o 8, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
af allmänna medel till döfstumskoldistrikt, som till enskild undervisningsanstalt
öfverlemnat sinnesslött döfstumt barn, och

n:o 9, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl Maj:t
angående beredande af tillfälle för fiskeribefolkningen i Göteborgs och
Bohus län att förvärfva eganderätt till de tomter, hvarå dess bostäder
äro uppförda m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

n:o 25, angående hvitbetssockertillverkningsafgiften, och

n:o 26, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i gällande förordning angående stämpelafgiften;

bankoutskottets utlåtande och memorial:

n:o 11, med anledning af väckta motioner om åtskiljande af
kamrers- och kassörs tjensterna vid riksbankens mindre afdelningskontor,

55 Ntt 21.

Onsdagen den 29 April.

n:o 12, angående fastställande af aflöningsstat för riksbankens afdeluingskontor
i Umeå, samt

n:o 13, angående höjning i anslaget till extra biträde m. m. vid
afdelningskontoret i Falun, äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

n:o 67, i anledning af väckt motion om ändringar i förordningen
angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket-,

n:o 68, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 13 § i
förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning
den 31 oktober 1873,

n:o 69, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse åt § 11 i.kongl.
förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, och

n:o 70, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändrad
lydelse af § 17 mom. 1 värnpligtslagen.

Upplästes ett inkommet läkarebetyg, så lydande:

Att kapten M. Ekströmer af sjukdom är förhindrad tills vidare
att bevista Riksdagens sammanträden.

Stockholm den 29 april 1896.

Jonas Wcern

med. d:r och professor.

Kammaren åtskildes kl. 4 e. m.

In fidem

Aug. Alströmer.

Onsdagen den 29 april, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannänmda, den 25
och 28 i denna månad bordlagda utlåtande och memorial:

n:o 47, i anledning af väckt motion angående ändring i reglementet
för sjömanshusen och ökadt anslag till handelsflottans pensionsanstalt,
och

N:o 21.

56

Onsdagen den 29 April, e. m.

n.o 48, med förslag till åtskilliga stadganden, som böra införas i
det nya reglementet för riksgäldskontoret,

biföll kammaren livad utskottet i nämnda utlåtande och memorial
hems tält.

t örediogs a nyo statsutskottets den 25 och 28 innevarande april
bordlagda, utlåtande n:o 49, i anledning af väckta förslag dels om
ändring i gällande bestämmelser rörande de vissa enskilda jernvätfsrr
beviljade statslån, dels om anvisande af medel för under stödjande

medelst lan af enskilda jernvägsanläggningar.

På framställning af herr talmannen beslöts att förevarande utlåtande
skulle punktvis föredragas och de under punkten II förekommancle
inom. a) och b), hvart för sig, företagas till afgörande, hvarvid
beträffande mom. a) skulle först föredragas utskottets hemställan och
derefter, hvart för sig, de särskilda vilkoren.

Ifrågasatt
ändring i vil
koren för återbetalning
af
enskilda jernväg
s aktieboi a g
beviljade statslån.

Punkten I.

■ a ^eir -Nyström, ihomas: Trots den utgång min motion haft
} Andra Kammaren och det utlåtande statsutskottet afgifvit angående
densamma, för jag vördsamt anhålla att få säga några ord i frågan.
■Jag vill då söka visa för det första hvad de enskilda jernvägarne få
betala i ränta på sina lån, och för det andra hvad staten sjelf betalar
i ranta för de låneförsträckningar, den lemnar de enskilda jernvägarne.

Enligt de upplysningar, som här lemnats af riksgäldsfullmä>tige,
synes det som om de enskilda jernvägsbolagen betalade en ränta af
4/2 procent, men dessa bolag hafva äfven den fördelen, att de under
de tre första aren hafva respit med räntans erläggande, och först sedan
lanet blifvit i sin helhet återbetaldt skall denna ränta erläggas till
staten. Detta gör, enligt riksgäldskontorets uträkning, att om man
kapitaliserar dessa anståndsräntor och på grund deraf beräknar den
effektiva räuta, bolagen få betala, dessa i sjelfva verket icke betala 41/,
utan 4,141 procents ränta pa sina lan. Hvad har nu staten sjelf i
inkomst pa sina lan? Den effektiva medelräntan på statsskulden uppgår
till 3,6 8 2 procent. Drager man denna från den föregående, ser
man, att staten har en inkomst af 0,4 5 9 procent öfver hvad bolagen
erlägga. Skulle min motion bifallas, skulle bolagen erlägga, enligt
uträkning som blifvit lemnad, 3,813 procent, men staten deremot betala
en ränta af 3,6 8 2 procent, således få en vinst af 0,131 procent.
Man ser således, att för närvarande är det nära nog V2 procent staten
drager fördel af de lån, som beviljats bolagen, men denna fördel skulle
försvinna, så att den nära nog skulle gå till 0, men dock öfver Vio
procent vinst för staten.. Men, säger riksgäldskontoret, »att de kapitalrabatter,
staten fått vidkännas vid upptagandet af sina flesta lån,
maste öfva stort inflytande å den ränta, jernvägsbolagen, som erhållit
sina lan från riksgäldskontoret utan kapitalrabatt, böra betala, för att
staten skall vara skyddad mot förlust, framgår för öfrigt af det förhållande,
att omförmälda kapitalrabatter uppgå till ett högst betydligt

57 N:o 21.

Onsdagen den 29 April, e. m.

belopp. I ilen af Riksdagens revisorer afgifna berättelse öfver den ifrågasatt
sistlidna år verkstälda revision af riksgäldskontoret finnes å sid. 282 ™ ™Ar\vt''„,
och följande intagen en tabell, utvisande, att intill den 1 oktober 1895 je(a;njn? aj
summan af kapitalrabatterna å samtliga dittills försalda statsobligationer enskilda jernbelöper
sig till nära 37 millioner kronor.» vägsaktiebolag

Man skulle tycka som vore det här fråga om millioner. MeniCT,7W«slaishuru
förhåller det sig i verkligheten? Enligt de uträkningar, revi- ”,
sorerna lemnat öfver 1894 års lån, är det nominelt 18 millioner och
löper med 3 procent. Men för obligationerna har endast lemnats en
erhållen valuta af 15,840,000 kronor och den effektiva räntan på detta
senare belopp utgör endast 3,6 6 2 procent. Och för två andra lån,
exempelvis tagna, är det på samma sätt. Det nominella beloppet på
1886 års lån är 60,673,000 kronor, men för obligationerna har endast
erhållits en valuta af 56,203,000 kronor och den effektiva räntan derpå
är 3,862 procent. För 1887 års lån är det nominella beloppet 36,438,000
kronor med 3,6 procent löpande ränta, men för obligationerna ärlemnad
en valuta af endast 35,726,000 kronor -— jag har ej utfört 100-talen
— och den effektiva räntan derpå har gått till 3,6 8 9 procent. Dessa
tre sammanräknade lån lemna en kapitalafbetalning af 7,341,000 kronor
och den effektiva räntan på de erhållna lånebeloppen går i medeltal
till ungefär 33/4 procent. Således se vi, att de stora kapitalafbetalningarna
icke ingå i den summa, som här är af riksgäldskontoret uppgifven,
utan enligt de upplysningar, jag erhållit, är det endast när ett
lan konverteras och det blir en ny kapitalrabatt på ett sådant lån,
som det skulle blifva någon förlust för staten. Men se vi äfven på,
huru det förhåller sig, när ett lån konverteras till eu lägre ränta —
till 1895 års Riksdag uppgafs den effektiva räntan på hela statsskulden
vara 3,9 5 1 procent, men till denna Riksdag uppgafs den hafva sjunkit
till 3,6 82 procent — så finna vi, att genom dessa konverteringar nedbringas
medelräntan å statslånen ; låt vara, att räntan å det nya lånet
stiger något öfver det nominella beloppet till följd af den kapitalrabatt,
som medgifves, men, som jag nyss hade äran nämna, är det blott små
belopp i det stora hela, om man hänför allt till den verkliga medelräntestegringen,
kanske ett eller ett par tiondedels procent, som den
ökade räntan på statsskulden stiger genom dessa små kapitalrabatter.

Det är således denna ringa ränteförlust, som staten möjligen skulle
få vidkännas, om min motion skulle bifallas. Men man bör äfven
komma ihåg, att de enskilda jernvägarne tillföra staten högst betydande
indirekta fördelar. Hvad vore, miue herrar, statsbanornas inkomster,
om ej de enskilda jernvägarne, som just erhållit dessa lån
af staten för att bringas till stånd, uppsamlade och tillförde statsbanorna
eu högst betydande trafikinkomst? Jag tror således, att man,
som det heter, silar mygg och sväljer kameler, om man för mycket
fäster sig vid några små fördelar åt dessa bolag. Hafva icke dessa,
utan att kunna utdela några räntor åt sina aktieegare, under eu lång
följd af år fått till staten erlägga full ränta på sina lånta medel och
dessutom fullgjort sina kapitalafbetalningar. Det är visst sant, att
ett och annat af dessa ej kunnat arbeta upp sin trafik ännu sä, att
de likasom de öfriga kunnat fullgöra dessa sina förpligtelse!'', men för
hvarje år som går blir det antagligen bättre för dessa jernvägar, om

N:o 21. 68

Onsdagen den 29 April. c. m.

ifrågasatt man ej lägger för tunga bördor på dem. Jag tror, att staten bär inkoren7tiråter^resso
att de enskilda jernvägarnes anspråk på någon lindring,

betalning af ty ju mindre ränta ålägges dem att utgöra, desto lättare kunna de till
enskilda jer»-staten betala sin ränte- och amorteringsskuld. Det är derför jag vågar
vägsaktiebolagSjrfa&Wa,, att denna kammare behagade afväga dessa förhållanden och
beviljade stats ej för njuggt och med allt för stor ängslan se till, att man gör

(Forts) al''betet för dessa bolag tyngre än det kunde vara. Jag vill ej längre
upptaga kammarens tid, men ber att få fästa uppmärksamheten på ett
yttrande i statsutskottets betänkande. Utskottet säger, att man så
mycket mindre kan bifalla de enskilda bolagens anhållan om räntenedsättning,
»som det synes tvifvelaktigt, huruvida alla bolag, hvilka
erhållit statslån, komma att kunna fullgöra sin betalningsskyldighet».
Hvad vill detta säga? Jo, att alla enskilda jern vägsbolagen skulle bli
solidariska. Om ett eller annat bolag ej skulle kunna fullgöra sina
ränte-. och kapitalafbetalniugar, skulle de andra drabbas deraf. Men
deri ligger ju allt annat än rättvisa. Icke behandlar eu bank sina
kunder pa det viset, att den häller räntan hög för de andra, om eu
eller annan ej kan fullgöra sina skyldigheter. Skulle en sådan framställning
af statsutskottet vinna Riksdagens bifall, omöjliggör man för
de enskilda jernvägsbolagen att få tillgodose sig den räntenedsättning,
som öfver allt i landet är gällande. —• Jag har i min motion hemstält,
att, om räntenedsättning ej skulle kunna bifallas, de enskilda
jernvägsbolagen skulle få återbetala sin skuld till staten. Det är väl
billigt och rätt, att om dessa bolag ej kunna få åtnjuta den ränta,
som allmänt gäller i landet, de dock skulle få rätt att till staten inbetala
sina lån.

Jag far vördsamt i denna kammare anhålla, att man ej med sådan
ängslan må lägga tyngre bördor å dessa bolag än som behöfs och
framställer för närvarande intet yrkande, men anhåller att få göra det
sedermera, om jag skulle vinna något bistånd från kammarens ledamöter.

Herr Anderson, Albert: Med den föregående talaren instämmer
jag till fullo deri, att staten för de lån, den lemnar de enskilda
jernvägsbolagen, ej bör taga högre ränta, än som kräfves för att staten
ej skall göra någon förlust. Jag instämmer med honom äfven deri,
att de enskilda jeruvägarne bringa stora fördelar åt landet och äfven
åt statens jernvägar. Men jag måste vidhålla den grundsats, som
alltid ledt Riksdagen vid beviljande af lån åt dessa bolag, att staten
derpå ej skall göra någon förlust, utan får en sådan ränta, att staten
derigenom ej behöfver sätta till något ytterligare. Den föregående
talaren vände sig mot de beräkningar, som finnas bifogade statsutskottets
utlåtande och äro aflemnade af riksgäldsfullmägtige. Jag anhåller
också att fa litet sysselsätta mig med dem. På sid. 20 i statsutskottets
utlåtande, omtalas förhållandet med 1880 års nyss afstämplade lån.
Fullmägtige uppdrogo åt eu sakkunnig person att uträkna den effektiva
räntan pa lanet. Han yttrade då —- det är anfördt på sid. 20:
»Efter de genom afstämplingen väsentligt ändrade förhållandena har
lånet ansetts i hufvudsak erhålla karakteren af ett nytt lån. Vid det åt
undertecknad lemnade uppdraget att beräkna den effektiva räntefoten

59 N:o 21.

Onsdagen den 29 April, e. in.

för detsamma, har derför frågan blifvit begränsad ensamt till tidrymden ifrågasatt
efter den 1 april 1895.» Han bär beräknat, att omkostnaderna för ™;™f3Sr''å**
lånet utgjorde 31/8t procent, men han har icke tagit i beräkning den betalning af
kapitalrabatt, som lemnades på 1880 års lån. När obligationerna tilhnskilda jerndetta
lån såldes, varierade kursen från 92J/2 till 97 procent, och dåvägsaktiebolag
lånet var stort, vida öfver 100 millioner kronor, spelade detta en be-bev,ljal%“ staU~
tydlig roll. Då fullmägtige till 1895 års Riksdag afgåfvo en beräkning (Fort‘s)
öfver den effektiva räntan på 1880 års lån, angafs densamma till 4,2 16
procent. Detta var likväl under den förutsättning, att lånets löpetid
skulle såsom ursprungligen var bestämdt fortfara i 50 ar, d. v. s. från
1880 till 1930. Men om man hade räknat ut den effektiva räntan på
1880 års lån efter en löpetid af 15 år, skulle den effektiva räntan
hafva blifvit vida högre än 4,2 16 procent; da detta lan, såsom jag

nämnt, utgör en mycket stor del, vida öfver l/3 af Sveriges hela statsskuld,
skulle man hafva fått se resultat, som visat, att staten fått

mindre ränta å lånen till de enskilda jern vägsbolagen, än staten sjelf

hade fått betala. Man skulle mycket väl hafva kunnat räkna ut den
effektiva räntan på 1880 års lån på det sätt, att man hade tagit hela
50-års-perioden. för hvilken detta lån skall löpa, och pa den utdelat
hela den kapitalrabatt, som vid obligationernas försäljning måst medgifvas.
Då hade den effektiva räntan på 1880 års lån, sådant det nu
är omsatt till 3V2 procent ränta, blifvit vida högre än den nu senast
gjorda uträkningen visar. Samma förhållande är det också med en
del andra lån, som den föregående talaren uppräknade. 1890 års 372-procent-lån har en effektiv ränta på blott 3,6 38 procent, men detta
lån användes hufvudsakligen till att konvertera ett äldre lån, löpande
med en högre ränta, hvars obligationer man måste sälja med rätt stor
kapitalrabatt. Om man hade fördelat kapitalrabatten äfven på det
nya lånet, skulle man hafva funnit, att den effektiva räntan hade
blifvit vida högre.

Jag finner det ganska naturligt att, då räntan är i sjunkande, man
vill försöka att få räntan på de lån, de enskilda jernvägarne erhåUit,
nedsatt. Man glömmer så lätt den räntefrihet eller det ränteaustånd,
man under de första åren efter lånets utlemnande fått åtnjuta, och
att detta bör inverka på rån teprocenten, och man framhåller endast
att räntan är hög.

Den föregående talaren nämnde tillika, att åtskilliga jernvägar
icke lemnade någon utdelning till sina aktieegare. Det är ett förhållande,
som jag beklagar, men lika med honom vågar jag också hysa
den förhoppning, att förhållandet småningom skall bli bättre och att
aktieegarne äfven skola få någon utdelning. Jag vill dock fästa uppmärksamheten
derpå, att för aktieegarne finnas i regeln också andra
förmåner. Dessa få i sin närhet en trafikled, som för dem och deras
hushållning är af mycket stor betydelse. Jag vågar derför yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr Fosser: Som synes af statsutskottets betänkande hafva jag

och en annan ledamot af utskottet anmält reservation mot en liten
del af motiveringen i denna punkt. Om herrarne behaga slå upp sid.

8, tredje stycket, de två sista raderna, sa är der tillagdt för att för -

N:0 21. 60 Onsdagen den 29 April, e. m.

ifrågasatt stärka utskottets motivering för afslag å motionen de orden: »så
koren "för åter - m.Uk e t hellre som det synes tvifvelaktigt, huruvida alla bolag, hvilka
betalning af erhållit statslån, komma att kunna fullgöra sin betalningsskyldighet».
enskilda jern-Detta tillägg anser jag böra utgå, och det bör det så mycket hellre
vagsaktiebolagsovn. det, så vidt jag förstår, är både obehöfligt och vilseledande. Det
eV>J<lån Stale :^r Ohöfligt, derför att de enskilda jernvägsbolagens större eller mindre
(Forts) säkerhet har föga eller intet att skaffa med den omständigheten, om
staten bör kunna lemna nedsättning i räntan på redan erhållna lån
eller icke. Och det är vilseledande, ty deraf skulle man kunna draga
den slutsats, att man här har skjutit in ett motiv för att afslå hvarje
ansökan om räntenedsättning från bolag på den grund att det fins ett
eller annat svagt bolag, som möjligen icke skulle kunna fullgöra sina
betalningar. Det leder till att göra dessa enskilda jernvägsbolag solidariska
med hvarandra, om man vägrar räntenedsättning för att derigenom
tillgodose statsverket för hvad sonx eventuelt kan förloras på
något af de ifrågavarande bolagen. Det är ett nytt motiv, som hittills
vid lemnandet af dylika lån ej användts af statsutskottet eller Riksdagen.
Af dessa skäl tillåter jag mig att yrka bifall till utskottets
förslag med den ändring i motiveringen att de sista orden i tredje
stycket på sid. 8 från och med »så mycket hellre» böra utgå.

Herr Ta mm, Hugo: Då icke något yrkande här blifvit gjordt

i afseende på klämmen, skall jag endast med några ord bemöta den
anmärkning, som framstäldes af den siste talaren.

Under alla de år, från 1871 räknadt, under hvilka lån beviljats
åt jernvägsaktiebolag, har det varit en alldeles bestämd samt gång på
gång uttalad åsigt, att på lån för sådana produktiva ändamål som
jernvägarne, hvilka äro afsedda att lemna afkastning, bör staten icke
göra någon förlust. År 1871 gick man nemligen ifrån den ståndpunkt^
man förut intagit, i det man nemligen förut ansåg dessa företag
så svåra att åstadkomma, att staten lemnade dem den ena lättnaden
efter den andra; men, som sagdt, eu ändring inträffade berörda år, och
för beviljande derefter af lån från dessa fonder uppstälde staten ganska
stränga och betryggande vilkor. Så utlemnades lån från 1871 års
fond mot en annuitet af 6 procent och ränta af 5 procent samt 3 års
räutefribet. Detta motsvarar en effektiv ränta af ungefär 4,13 procent.
Ur 1876 års lån utlånades visserligen mot 6 procents annuitet och 5
procents ränta, men då beviljades endast 3 års anstånd med räntans
erläggande, hvilket höjde den verkliga räntan något, eller till 4,2 3
procent. Sedermera beviljades lån från 1881, 1886 och 1891 års fonder
mot annuitet åt 5 procent och 4*/2 procents ränta. I afseende på
1871 och 1876 års fonder framstäldes visserligen sedermera inom Riksdagen
och vann dess godkännande förslag om lindring i dessa räntesatser,
och de flyttades ned till desamma, hvilka gälde för 1881, 1886
och 1891 års anslag, hvadan räntan sänktes från 5 procent till 4 ''/2
och annuiteten till 5 procent. Men vi böra dervid bemärka, att detta
skedde, under det att man samtidigt fordrade som vilkor att staten
dels erhöll rättighet till första inteckningen i jernvägarne och dels år
1886, att dessa jernvägar underkastade sig de bestämmelser i afseende
på samtrafik in. m., som gälde för samtliga de nya låntagarne från

61 N:o 21.

Onsdagen den 29 April, e. m.

de senare fonderna. Trenne jernvägsbolag begagnade sig ej af deri ifrågasatt
medgifna räntenedsättningen, förklarande sig hellre vilja betala ^enjta0"e”%r''a(”,r[
högre räntan och annuiteten, än gå in på det uppställa vilkoret. betai„ing af
Alltså var denna räntenedsättning, den enda som förekommit i afseende enskilda jemna,
jernvägslån, betiugad af bestämda, å statens sida uppstäda nya vägsaktiebolag
vilkor. Man har således, så vidt jag kan fatta, beständigt vi.dhållit6er,^s<a(s‘
den principen, att staten icke bör ådraga sig några förluster för sina ''
försträckningar till dessa produktiva föremål. En föregående talare
har redan närmare utredt det förhållande, hvarpå utskottet har stödt
sitt afslagsyrkande, nemligen den förklaring från fullmägtige, att, så som
räntan nu är bestämd, det snarare ådrager och förut ovilkorligen
ådragit staten förlust att lemna dessa lån ur fonder, hvilka kosta ■
staten mera än att det motsvarar den ränta, staten får af jernvägsbolagen.

Den siste talaren, önskade, att några ord i utskottets motivering
för räntans nedsättning, nemligen de ord, som lyda så: »så mycket
hellre som det synes tvifvelaktigt, huruvida alla bolag, hvilka erhållit
statslån, komma att kunna fullgöra sin betalningsskyldighet», skulle
utgå. Det faktiska, som ligger till grund för detta uttalande, är att
år 1890 häftade jernvägarne i skuld för obetalda annuiteter till ett
belopp af 755,000 kronor. Denna skuld är i ständigt stigande och
utgjorde enligt sista revisionsberättelsen öfver 2 millioner kronor.

Utskottet har alltså här endast konstaterat ett faktum, nemligen det,
att när staten bestämmer denna ränta, måste jemväl tagas i betraktande
möjligheten af förlust för statsverket. Det är således helt enkelt,
jag upprepar det, ett konstaterande af ett styrkt sakförhållande, ej
utan all betydelse vid beviljande af blifvande fonder, såvidt man håller
på den hittills af Riksdagen följda principen. De äro en varning för
framtiden, då man måste taga för gifvet, att sjelfva hufvudlinierna nu
äro färdiga, och att de jernvägar, hvilka hädanefter kunna behöfva
anlita dessa fonder, äro mera af lokalt intresse och hafva antagligen
en svagare ställning i ekonomiskt afseende, än de gamla jernvägarne.

För mig synes denna enkla relation ej innebära någon oegentlighet.

Jag skall icke vidare yttra mig i frågan utan endast anhålla om
bifall till utskottets såväl kläm som motivering.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande punkt yrkats, dels att utskottets hemställan
skulle bifallas, dels ock, af herr .Fosser, att utskottets hemställan skulle
bifallas men att, i fråga om utskottets motivering, de i slutet af
andra stycket å sid. 8 i utlåtandet förekommande orden »så mycket
hellre som det synes tvifvelaktigt, huruvida alla bolag, hvilka erhållit
statslån, komma att kunna fullgöra sin betalningsskyldighet»
skulle utgå.

Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen å bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

N:o 21. 62

Onsdagen den 29 April, e. m.

Punkten II.

Mom. a).

Utskottets hemställan bifölls.
l:o)—3:o).

Godkändes.

4:o).

Herr Tamm, Hugo: I den fråga, som kammaren nyss afgjort,
stälde kammaren sig på den uppfattning, att staten icke skulle ådraga
sig några förluster på dessa lån för enskilda j ern vägsanläggningar;
men å andra sidan torde det varit fullt lika naturligt, att det icke kan
vara rätt och ej heller nödigt, att staten bereder sig någon egentlig
vinst af desamma. I det förra betänkandet afslogs motionärens förslag
på den grund, att de fonder, hvarur dessa lån utgått, voro dyrare än
de i sjelfva verket syntes; men att nu, när det gäller att bilda en ny
fond under för handen varande förhållanden, uppställa samma räntevilkor,
som galt för de föregående, det har icke synts mig och de
andra reservanterna billigt, sedan nu frågan kommit upp i anledning
af att fullmägtige förklarat sig anse, att räntan med bibehållande af
de gamla vilkoren skulle kunna sättas till 4 procent. Detta har dock
å andra sidan förefallit reservanterna vara att taga steget allt för
långt ut. En ränta af 4 procent med det gamla vilkoret af 3 års
ränteanstånd och att så upplupna beloppet sedermera sättes efter hela
lånets inbetalningstid, det gör eu effektiv ränta, hvilken så nära sammanfaller
med den effektiva statsräntan, att det i sanning endast behöfves
en aldrig så liten oro i affärsverlden eller i den politiska verlden för att,
när riksgäldskontoret skall låna upp penningar att utlemna till jernvägsbolagen,
räntan skall springa upp högre än den, hvilken dessa skola erlägga.
Derför hafva vi reservanter för vår del föreslagit en medelväg, att lån
få utlemnas till 4 procent ur den nya fonden men att på samma gång
det gamla vilkoret af 3 års ränteanstånd och beloppets sättande efter
hela lånet bortfaller, och det i stället ordnas i analogi med odlingslånefonden,
der under arbetsåren, då bolagen hafva svårast att komma
ut med räntan, ingen sådan erlägges, men att sedan omedelbarligen
räntan lägges till kapitalet, å hvilket betalas 4 x/2 procents annuitet,
deraf 4 procent ränta. För att klargöra hvad detta betyder, vill jag
nämna, att kostnaderna för dessa lån ställa sig så, att denna annuitet
i sjelfva verket blir mindre än den annuitet, som efter det gamla
lånesystemet varit faststäld. Enligt det betalas 5 procents annuitet,
således på ett lån på 100,000 kronor blir annuiteten 5,000 kronor,
som skall betalas efter det tredje året. Enligt reservanternas förslag
blir annuiteten efter tredje året ungefär 4,750 kronor, således lägre.
Den effektiva räntan blir i det förra fallet 4,14, enligt reservanternas
förslag endast omkring 3,92. Vi hafva ansett, att då medelräntan på
statens lån i nuvarande stund kan sägas vara 3,7 o, det är för mycket

Anslag till
låneunderstöd
för enskilda
jernvägar.

Onsdagen den 29 April, e. m.

63 N:o 21.

att fordra att å de medel, som utgå från denna fond, skall betalas en Anslag till
effektiv ränta af 4,14. Men på samma gång hafva vi ansett, att någon
marginal bör lemnas mellan den nu existerande verkligt effektiva jlrZvägar?
räntan och den effektiva ränta, som skall af jernvägsbolagen erläggas, (Forts.)
och den blir 3,7 jemförd med 3,9. Yi hafva sålunda försökt att bär
ställa oss emellan ytterligheterna att yrka för högt och att yrka för
lågt, och det blir, som jag sade, eu gifven lättnad för de nya jeruvägsbolagen
att i stället för en annuitet af 5,000 få betala 4,750
efter 3 år, och att i stället för en effektiv ränta af 4,14 få erlägga
endast 3,9 2.

Det är till detta förslag, som synes vara ett billigt förslag och
som i förbigående jag vill nämna, är från början framstäldt, ej af
någon Första Kammarens ledamot utan af en ledamot inom Andra
Kammaren, som jag ber att få yrka bifall med en liten förtydligande
förändring, nemligen att punkten a) skulle lyda så, att »annmteten
beräknas till 4 ''/2 procent å ursprungliga försträckningsbeloppet med
tillägg af det belopp, hvarom i momentet b) förmäles». Sedan kommer
momentet b), på sätt reservationen innehåller, och så till sist
momentet c) lika med utskottets förslag.

Jag anhåller om bifall härtill.

Friherre von Otter: Jag har inom statsutskottet biträdt den
mening, som innefattas i dess förslag, och skall anhålla att få med
några ord angifva de skäl, livilka i detta afseende varit för mig bestämmande.

Det första skälet är det, att, ehuru jag erkänner, såsom den förste
talaren har sagt, att lånemedlen här skola utgå ur andra fonder än
de, hvarur de äldre bolagen fått sina lån, är det väl alldeles klart,
att det är från samma lån, som dessa bolag skola hafva sina penningar.
Är det nu så, att ehuru fonderna, hvarifrån de utgå, äro
olika, men lånen äro desamma, kan jag för min del icke finna något
giltigt skäl, hvarför dessa bolag skola hafva billigare vilkor än de
gamla. Det var det ena skälet.

Ett annat är det, att då i föregående punkt utskottet, såsom redan
blifvit antydt, velat säga, att dessa bolag skulle i viss mån vara solidariska
för återbetalningen af de lån, som jernvägarne få, kan jag
för min del icke finna detta rigtigt, och jag instämde derför också i
den reservation, som afgafs mot den förra punkten.

Ett ytterligare skäl är det, att jag anser det. vara en fördel för
dessa nya bolag, som stå i begrepp att bygga jernvägar, att den räntenedsättning
de få ej blifver så obetydlig som reservanterna föreslagit.

Denna lindring utgör, såsom kammaren fann af den föregående talarens
meddelanden, 0,22 procent. Jag håller före, att, om bolagen
dröja några år — och de behöfva kanske icke dröja ens så länge, att
de börja med annuitetens erläggande — böra de få en ytterligare nedsättning
till 4*/a procent, deraf 4 procent ränta och resten amortering.

För mig står det klart, att då den grundsatsen gjort sig gällande, att
staten icke bör vinna på dessa bolag, om den också icke bör göra
någon förlust, så, i och med detsamma staten lånar upp mot en lägre
effektiv ränta än för närvarande, skola också bolagen kunna erhålla

N:o 21. 64

Onsdagen den 29 April, e. m.

Anslag till billigare lån, nemligen det som här blifvit af riksgäldskontoret förlförUenskUda
or^na^'' 4 I)rocent ränta och V2 procent amortering.
jernväg^ Jag har ytterligare ett skäl för att biträda utskottets förslag och
(Forts.) ^et är, att jag icke kan finna någon fördel deri, att för somliga bland
dessa jernvägsbolag gäller det vilkoret, för andra det. Skola vi nu
börja på att bestämma samma vilkor för jernvägslån, som de, hvilka
gälla för lån från odlingsfonden? Deri kan jag icke se någon fördel.
Det är både rigtigare och bättre att de nya bolagen erhålla de vilkor,
som statsutskottets majoritet här föreslagit, än de, som reservanterna
föreslagit.

På dessa skäl anhåller jag om bifall till utskottets hemställan.

Herr Fosser: Jag förenar mig med dem, som yrka bifall till den
af sex ledamöter från statsutskottet afgifna reservationen. Skälen derför
äro hufvudsakligen och nästan i detalj angifua af den förste ärade
talaren. Jag beder dock få göra ett litet tillägg. Det vill nemligen
synas, som om det vore mycket för hårdt att begära, att under nuvarande
penningkonjunkturer och med en sådan effektiv medelränta
på statsskulden, som vi hört uppgifvas, nemligen omkring 3,6, de nya
låntagare skola betala en annuitet af 5 procent, d. v. s. 4V2 procent
ränta och resten till afbetalning. Det kan knappast vara riktigt att
. vid en sådan tidpunkt uppställa så hårda vilkor. Riksdagen har icke
heller tillförene gått så till väga, utan den har vid bestämmande af
annuitet och ränta städse tagit hänsyn till dessa två faktorer: den allmänna
räntefoten och statens effektiva ränta på sina lån, och till följd
deraf hafva vid de olika tidpunkter, då lån lemuats för nu berörda
ändamål, annuiteten också städse stält sig olika. För lån ur 1871 och
1876 års anslag eller lånefond för de enskilda jernvägsanläggningarna
är annuiteten bestämd till 6 procent å ursprungliga försträckningsbeloppet,
eller 5 procent ränta och 1 procent afbetalning. För lån ur
1881 och 1886 års lånefonder bestämdes annuiteten till 5 procent,
deraf 41/2 procent ränta och 1/2 procent afbetalning. Vid 1883 års
riksdag nedsattes annuiteten för lån ur 1871 och 1876 års anslag till
5V2 procent, och vid 1886 års riksdag nedsattes den ytterligare.

Häraf framgår sålunda, att Riksdagen vid lemnande af lån till
enskilda jernvägsbyggnader städse rättat sig efter de två faktorer, som
böra inverka, nemligen priset å penningar på den allmänna penningmarknaden
vid den tidpunkt, då lånefonderna beslutas, och statens
effektiva ränta på sina egna upptagna lån. Om vi tillämpa samma
princip nu, följer deraf, att en annuitet af 5 procent nu är för hög,
då räntefoten är så låg, som den för närvarande är, och hvaråt utskottet
också gifvit ett erkännande, ty det tyckes sjelf haft någon
känsla af, att dess förslag är något för hårdt, då det säger på 14:e
sidan i motiveringen, första stycket: »Visserligen torde staten för närvarande
kunna upplåna penningar inom landet till eu effektiv ränta
af ungefär 3y2 procent, o. s. v.» Då så är, att staten kan upplåna
penningar till denna ränta, och då medelräntan på statens penningar,
såsom jag nyss hade äran nämna, är 3,6, bör deraf också följa, att
man nu lemnar något billigare vilkor än tillförene. Jag vet icke
heller, hvem man skulle gagna med att hafva så stränga fordringar,

Onsdagen den 29 April, e. m.

66 K:o 21.

som utskottet här uppstält. Icke gagnar man de enskilda jernvägs- Anslag till
bolagen, ty de få en drygare ränta att betala, men man gagnar enligt
min åsigt förvisso icke heller staten, ty, om man sätter annuiteten så Jjernvägar.
hög som till 5 procent, är det alldeles tydligt, att de enskilda jern- (Forts.)
vägsanläggningar, som äro goda och hafva stora utsigter att blifva
räntebärande, komma att på annat håll skaffa sig penningar på billigare
vilkor, än dem utskottet nu här uppstält, och sedermera får staten
lemna lån åt de svagare bolagen, som hafva mindre utsigt till rentabilitet.
Af dessa skäl anhåller jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Nyström, Thomas: Jag skall anhålla att få instämma i
hvad friherre von Otter yttrat.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på nu föredragna stycket yrkats, dels att detsamma
skulle godkännas, dels ock, af herr Tamm, Hugo, att stycket
skulle godkännas med den ändring, att dess mom. a) och b) erhölle
följande lydelse:

a) »att annuiteten beräknas till fyra och en half procent å ursprungliga
försträckningssumman med tillägg af det belopp, hvarom i
mom. b) förmäles, af hvilken annuitet först godtgöres ränta efter fyra
för hundra å oguldna kapitalbeloppet och återstoden utgör afbetalning
derå»;

b) »att anstånd med räntans erläggande må medgifvas för högst
tre år, dock icke utöfver ett år från den dag, då, enligt Kongl. Maj:ts
bestämmande, jernväg senast skall vara färdig och för trafik öppnad;
skolande beloppet af den ränta, med hvars erläggande anstånd sålunda
medgifves, efter anståndstidens slut läggas till kapitalet, för att jemte
detta i föreskrifven ordning förräntas och amorteras».

Härefter gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på godkännande af herr
Tamms yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner den af statsutskottet i punkten II a) af dess
utlåtande n:o 41) föreslagna lydelsen af mom. 4:o, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den lydelse af ifrågavarande mom., som
af herr H. P. P. Tamm under öfverläggningen föreslagits.

Första Kammarens Prot. 1896. N:o 21.

5

Na> 21. ee

Onsdagen den 29 April, e. m.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja —28;

Nej — 56.

ö:o)—8: o).

Godkändes.

Mom. b).

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande sammansätta
stats- och lagutskottets den 25 och 28 i denna månad bordlagda utlåtande
n:o 5, i anledning af dels Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar med afseende å delning af Hernösands stift,
dels en i detta ämne väckt motion, dels ock Kongl. Maj:ts proposition
n:o 40 med förslag till ändrad lydelse af §§ 2 och 5 i förordningen
angående allmänt kyrkomöte den 16 november 1863.

Om delning af Pil It li t til jl.

Hernösands

stift m. m. Herr Billing: Såsom I, mine herrar, alla veten, har detta utskottsbetänkande
i dag blifvit i Andra Kammaren förkastadt genom den
förseglade sedelns votum. Vid sådant förhållande lönar det ju sig icke
att nu ingå i någon diskussion om detta ärende. Allra minst vore
jag dertill skicklig, då jag icke skulle kunna tala om denna sak med
lugnt sinne, enär det beslut, som Andra Kammaren fattat, berör mitt
hjerta i dess innersta. — Hernösands stifts delning är en lifsfråga för
Norrland i religiöst afseende, i afseende å folkundervisningen, i fråga
om kulturen i allmänhet och äfven i politiskt afseende i en viss retning.
Det vilkor, som från ett håll uppstälts för bifall till Kongl.
Maj:ts proposition, är af den art, att det hvarken står i logiskt eller
annat nödvändigt sammanhang med det kongl. förslaget. Sammanslagningen
af två andra stift har i den konkreta form, hvari frågan
hittills framkommit, mötts af den befolknings, som deraf beröres, enstämmiga,
smärtfulla protest. Samma protest skulle komma från
hvilket stifts befolkning som helst, om hvilket man stälde i fråga, att
det skulle förlora sin kyrkliga sjelfständighet. — Emellertid har afgörandet
i Andra Kammaren i dag visat, att uppfattningen af denna
frågas stora vigt vunnit en mycket större terräng än för några år
sedan. Det visar, att äfven Andra Kammaren står beredd — det
vågar jag säga — att en annan gång bifalla en kongl. proposition af
samma innehåll som den, hvilken i dag har fallit på en röst.

Under sådana förhållanden anhåller jag och hemställer — och det
icke blott å mina egna vägnar, utan, jag är viss derom, å Riksdagens
pluralitets vägnar — till regeringen, att regeringen vid närmast föl -

67 Nx> 21.

Onsdagen den 29 April, e. m.

jande riksdag ville framlägga samma förslag, som nu framlagts, ocliOm delning af
framlägga det i oförändrad form, då, efter allt utseende att döma,
framgång åt detsamma kan vara försäkrad. Jag anhåller att få yrka ,j,
bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herrar Alin, Sederholm, von Strokirch, Jehander,

Lybeck, Björlin, Thomas Nyström, af Buren, Dickson, Krok, Kerfstedt,
Fehrman, Sanne, Carl Nyström, Rohde och Torelius, friherre
Alströmer samt herrar Grundberg, Per Johan Andersson, Wijk,

Wallin, Wester, Bergström, Reuterswärd, Treffenberg, Widmark,

Forssell, Fröberg, Asker, Björklund, Dahlberg, Albert Anderson,
Crusebjörn, Almén, Bremberg, Bergman, Fredrik Almgren och Lars
Berg.

Sedan öfverläggningen beträffande förevarande punkt förklarats
slutad, biföll kammaren hvad utskottet deri hemstält.

Punkten 2.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och lagutskottets
den 25 och 28 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 6, i anledning
af Kongl. Maj:ts dels i propositionen n:o 5 framlagda förslag
till förordning angående blindundervisningen, dels ock i statsverkspropositionen
gjorda framställningar beträffande undervisningsanstalter
för blinda, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af sammansatta stats-, banko- och lagutskottets
den 24 och 25 i denna månad bordlagda memorial n:o 4,
angående ersättning åt utskottets sekreterare, biföll kammaren hvad
utskottet i memorialet hemstält.

Föredrogs å nyo och lades till handlingarna bevillningsutskottets
den 24 och 25 innevarande månad bordlagda memorial n:o 24, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande utskottets memorial
n:o 18 angående afgörandet af frågan om tillämpning redan under
innevarande år af de förhöjda tullsatserna å fläsk.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 39, till Konungen, angående ändring i 65 § 3
mom. i förordningen angående bevillning af fast egendom samt af inkomst
den 3 juni 1892.

N:o 21. 68

Fredagen den 1 Maj.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Justerades nio protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 8,4 2 e. m.

In fidem

Aug. Alströnier.

Fredagen den 1 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Justerades protokollet för den 24 nästlidne april.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran följande,
den 29 sistlidne april bordlagda ärenden, nemligen: statsutskottets utlåtanden
n:is 50—55, sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden
n:is 7—9, bevillningsutskottets betänkanden nås 25 och 26, bankoutskottets
utlåtande och memorial nås 11—13 samt lagutskottets utlåtanden
nås 67—70.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af §§ 14, 17 och 25 riksdagsordningen äfvensom inom
Riksdagen väckta motioner i samma ämne,

n:o 12, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 13,
16, 20 och 22 riksdagsordningen, och

n:o 13, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 6
regeringsformen;

69 X:o 21.

Fredagen den 1 Maj.

statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 56, angående dels Kongl. Maj:ts proposition om anvisande, af
medel för kompletteringsarbeten å Yestkustbanan, dels en i anledning
deraf inom Riksdagen gjord framställning,

n:o 57, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut angående punkt 2 af statsutskottets utlåtande
n:o 49,

n:o 58, angående beräkningen af statsverkets ordinarie inkomster,

n:o 59, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
af vissa i kongl. kungörelsen den 10 november 1892 meddelade bestämmelser
beträffande förvaltningen af kronans jordbruksdomäner,

n:o 60, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående dispositionen
af förra militiebostället n/12 mantal Ede n:o 1 jemte Skarpaslägden
n:o 1, en äng, i Jemtlands län,

n:o 61, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående dispositionen
af förra militiebostället 1 mantal Hunnebo n:o 1 i Göteborgs
och Bohus län,

n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående öfverlemnande
till Stockholms stad af den s. k. Ryssgården i samma stad,

n:o 63, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af nuvarande kyrkoherdebostället i Åmals stads-ooch landsförsamlingars
pastorat samt byggande åt ny prestgård i Åmåls stad.

n:o 64, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande
af ett räntefritt lån för uppförande af ny läroverksbyggnad i
Östersund, ♦

n:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående statsanslag
för reparation af kapell i Muonionalusta kapellag in. m., och

n:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag
till beredande åt lappar inom Jukkasjärvi och Enontekis socknar af
Norrbottens län af eftergift i viss dem åliggande ersättningsskyldighet;

bevillningsutskottets memorial och utlåtande:

n:o 27, angående verkstäld granskning af bestämmelserna rörande
tullbevillningen, och

n:o 28, i anledning af väckt motion angående ändring i tulltaxan
i fråga om paraplyställningar och käppar, samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 71, i anledning af väckt motion om tillägg till lagen angående
ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål den 4 juni
1886, och

n:o 72, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring, lag
angående ändrad lydelse af 3, 58 och 69 §§ i stadgan om skifte--

Första Kammarens frot. 1896. K:o 21. ®

N:o 21. 70

Fredagen den 1 Maj.

verket i riket den 9 november 1866, lag om ändrad lydelse af 6 § i
förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni
1875 och lag om ändrad lydelse af 58 § i förordningen angående inteckning
i fast egendom den 16 juni 1875, dels ock väckt motion angående
ändring i förordningen angående hemmansklyfning och jordafsöndring
den 6 augusti 1881.

Upplästes och godkändes bankoutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 49, till Konungen, angående ändring i instruktionen
för Riksdagens revisorer vid riksbankens afdelningskontor i orterna.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. .2,45 e. m.

In fidem

Aug. Älströmer.

Stockholm, Ivar Haeggstroms boktryckeri, 1896.