RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1896:19
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1896. Första Kammaren. N:o 19.
Lördagen den 18 april.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. in.
Herr statsrådet Wersäll aflemnade Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen, angående vissa ändringar i gällande förordning
angående stämpelafgiften.
Justerades protokollet för den 11 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial:
n:o 39, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga
frågor rörande riksstatens fjerde bufvudtitel, och
n:o 40, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor
rörande anslagen under riksstatens åttonde bufvudtitel, samt
lagutskottets utlåtande n:o 62, i anledning af väckta motioner angående
ändringar i förordningen om jordegares rätt öfver vattnet å
hans grund den 30 december 1880.
Vid föredragning af herr Wieselgrens nästlidne dag bordlagda
motion, n:o 53, om ändring i gällande bestämmelser angående försäljning
af vin och maltdrycker i stad, beslöt kammaren hänvisa denna
motion till sitt tillfälliga utskott n:o 1.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Första Kammarens tillfälliga utskotts under gårdagen bordlagda utlåtanden
n:is 8—10.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 15 och 17 i denna månad bordlagda betänkande n:o 21,
angående vissa ännu oafgjorda delar af tullbevillningen.
Första Kammarens Prot. 1896. N:o 19.
1
Nso 19. 2
Lördagen den 18 April.
ifrågasatt tull Punkten 1.
å superfosfat.
Herr af Buren: Alla svenska industrier såsom varande svenska
arbetsprodukter och som hafva att kämpa mot eu svår utländsk konkurrens
anser jag för min del böra hafva något skydd, icke derför att
producenterna skola få högre pris på konsumenternas bekostnad, utan
derför att arbets vinsten och arbetsförtj ensten för allt som kan tillverkas
inom vårt land skall tillfalla den svenske arbetaren.
Importen af superfosfat uppgår under den sista femårsperioden till
i medeltal ett värde af en million kronor. Denna import har hittills
varit alldeles fri. Herr Bergman föreslår en tullsats på superfosfat åt
50 öre per 100 kilogram. Reservanterna hafva föreslagit en tullsats
af 25 öre per 100 kilogram, hvilken tullsats icke utgör mer än 2 V2
procent af varans värde. Då jag erhållit skydd för min p ro duk tio u,
bör jag icke förmena eu annan produktion att erhålla något skydd,
derför att jag tror, att min produktion deraf något lider. Man bör
unna en annan så godt som sig sjelf. Då jordbruket har fått ett
skydd af mellan 30 och 40 procent af värdet, bör enligt min tanke
jordbrukaren icke förmena superfosfatfabrikationen ett skydd af 2 */2
procent, derför att jordbrukaren beköfver superfosfat för sin produktion.
Då dertill kommer den omständigheten, att denna fabrikation, som lemnar
arbetsförtjenst åt många, är i stort behof af hjelp och då man icke
bör tillåta, att dessa underhaltiga och till eu stor del förfalskade gödningsämnen
få alldeles fritt importeras i vårt land, ber jag att få }rrka,
det Första Kammaren måtte besluta att åsätta superfosfat en tullsats
af 25 öre per 100 kilogram.
Herr Bergman: Uti vårt land har gödningsämnesindustrien helt
och hållet saknat hvarje stöd för sin utveckling, och det oaktadt har
denna industri hittills kunnat hålla sina produkter uppe i marknaden,
men sedan numera den utländska konkurrensen blifvit allt mer och
mer intensiv, har det varit omöjligt att vidare fortgå på denna industri.
Våra två största superfosfatfabriker hafva under de senare åren arbetat
under mycket svåra och tryckta förhållanden. År 1894 har
denna industri lemnat ringa eller ingen afkastning, och år 1895 uppgick
förlusten för den ena fabriken till 50,000 kronor och för den
andra till 100,000 kronor. Detta ledsamma förhållande har lyckligtvis
och på ett tillfredsställande sätt kunnat utjemnas derigenom att de
båda bolagens kloratfabriker lemnat en ganska god behållning. Och
dessutom har icke obetydlig vinst erhållits af de kontrollerade gödselämnen,
som importerats från utlandet och genom fabrikerna försålts.
En af dessa fabriker har till och med kunnat för förra året lemna en
utdelning af 4 procent, men detta dock endast derigenom att reservfonden
anlitats för ändamålet.
1 afseende å spridningen af de underhaltiga gödningsämnena har
föreståndaren för den kemiska stationen i Borås lemnat mycket sakrika
upplysningar. Bland annat nämner han, att det egentligen är de små
jordbrukare, som agenterna hafva utsett till offer för sina prejerier
och för sitt mindre grannlaga handlingssätt. Någon garanti för ett
visst innehåll af det ena eller andra gödningsämnet har icke utlofvats,
Lördagen den 18 April.
3 >:o 19.
och ej heller hav det påyrkats, emedan jordbrukarne förlitat sig -på, ifrågasatt tull
agenternas stora ord och löften. Den analys, som gjorts å de under-5 wperfosfat.
haltiga gödningsämnena, har visat följande egendomliga resultat. Så (Forts-)
har ett parti, som försålts för 7 kronor 50 öre per 100 kilogram, vid
analysen befunnits icke vara värdt mer än 4 kronor. Eu annan blandning,
som betingat ett pris af 10 kronor 75 öre, har vid analysen befunnits
icke vara värd mer än 4 kronor 80 öre, och åter en annan
liknande blandning, som sålts för 10 kronor 40 öre, har vid analysen
befunnits värd högst 3 kronor 29 öre o. s. v. Häraf framgår för
hvilket bedröfligt förfarande vår allmoge, som icke är i tillfälle att
anlita någon kontrollanstalt, blifvit utsatt. Hufvudmannen för denna
försäljning af underhaltig vara har uppgifva för köparen och äfven
för polismyndigheterna, Indika måste ingripa i den olagliga handeln,
att han icke blott är uppfinnare till denna blandning af gödningsämnen
utan äfven har patent å densamma. Vid förfrågan j patentbyrån
har den upplysning erhållits, att ifrågavarande person hvarken
sökt eller innehade något patent här i Sverige. Det kan visserligen
vara käubart för landtmännen att nödgas betala ett gödningsämne
med belopp vida öfverstigande det värde, det egentligen eger — detta
förhållande kan dock i allmänhet icke bevisas, till följd af bristen på
kontrollaustalter — men vida känbarare är att i stället för den verksamma
och lättlösliga fosforn erhålla olöslig sådan, uppkommen genom
en origtig blandning, hvilket var förhållandet i de underhaltiga gödningsämnen,
som af mig omnämnts.
Superfosfattillverkningens fortbestånd inom vårt land eger betydelse
icke endast derför, att jordbruket derigenom är försäkradt om att erhålla
eu oförfalskad vara, utau äfven i det afseende att den inhemska
tillverkningen är ett skydd för att den utländska varan icke skall uppdrifvas
till ett hejdlöst och oformligt pris, och derför är en tull å superfosfat
af mycket stor vigt. Om Riksdagen nu icke träder emellan i
denna sak, är fara värdt, att inom en icke aflägsen framtid våra superfosfatfabriker
komma att gå under, med den påföljd, att laudet kommer
att öfversvämmas af en underhaltig och för vårt jordbruk icke
lämpad vara. Om, såsom reservanterna påyrka, tullen bestämdes till
25 öre per 100 kilogram, utgör denna tull, såsom herr af Buren
nämnde, icke mer än 2’/2 procent af varans värde, hvilket gör en förhöjning
af några få ören för en tunna råg. Jag får derför, lika med
reservanterna, anhålla, att superfosfat, som icke äro att hänföra till
råämnen, måtte åsättas en tull af 25 öre per 100 kilogram.
Herr Almqvist: Motionären har till stöd för sin framställning
anfört hufvudsakligen två skäl. Det första är, att, om man lade tull
på superfosfat, skulle man derigenom förhindra införseln och således
undgå att få använda en efter motionärens mening i alla afseenden
underhaltig vara. Lägger man deremot icke tull på varan, skulle den
oerhörda konkurrens, som länge fortgått, komma att fortgå och verka
derhän, att de nuvarande superfosfatfabrikerna måste upphöra med sin
verksamhet och således den kontroll, de kunna utöfva på de importerade
gödningsämnenas beskaffenhet, upphöra. Tullen skulle således
åsättas af kontrollhäusyn. Jag tror dock icke, att tullen behöfver till
-
Nso 19. 4
Lördagen den 18 April.
ifrågasatt tull gripas för sådant ändamål, utan att den är i detta hänseende alldeles
d superfosfat, obehöflig. Vi hafva nemligen kemiska stationer och andra anstalter*
(Forts.) der kontrollundersökningar kunna erhållas. Det andra skäl, som motionären
åberopar, är att, i fall tull icke åsättes, man skulle begå eu
orättvisa mot de fabriker, som hafva superfosfattillverkning till sin
uppgift. Ja, om det vore någon orättvisa, skulle jag vilja vara med
om att godtgöra densamma, såvidt jag icke i samma ögonblick beginge
eu mycket större orättvisa, nemligen mot den svenska jordbruksnäringen.
Ty alldeles klart är, att om superfosfat belägges med tull, stegras
priset icke blott direkt genom tullen, utan äfven indirekt genom de
med tullbehandlingen af en så tung vara förenade kostnader, och detta
vore för jordbruksnäringen en känbar utgift, som den under nuvarande
brydsamma förhållanden knappast kunde tåla vid. Nu vet jag väl,
att man säger, att varan fördyras icke, derför att konkurrensen i denna
artikel såväl inom som utom landet är så stor. Hvad skulle då tullen
tjena till? Jo — säger man — fabrikationen och derigenom vinsten
skulle blifva större. Nu är förhållandet, att hela införseln af superfosfat
uppgår till ett värde af 800,000 kronor. Fördelar man denna
fabrikation på de tre superfosfatfabrikerna, så blir det icke mycket på
hvar, och jag tror, att dermed icke så synnerligen stor vinst för hvar
och eu af dem skulle erhållas; och säkert är att genom tullförhöjningen
ställes i utsigt äfven eu förhöjning af priset på den inom landet producerade
varan. Och då man vet, att behofvet af denna vara är synnerligen
stort, är det tydligt, att denna prisförhöjning skulle spela en
stor roll för jordbrukaren. Då jag således är fullt öfvertygad om, att
ett bifall vare sig till motionärens eller till reservanternas förslag
skulle medföra förhöjning af priset på denna för svenska jordbruket
och dess ändamålsenliga bedrifvande oumbärliga artikel, och då jag
tror, att landtbruket under nuvarande brydsamma förhållanden icke
kan bära en sådan prisförhöjning, samt anser det vara hvarken billigt
eller rättvist, att hela landets jordbrukande befolkning skall få vidkännas
en sådan väsentlig utgift, för att derigenom tre inom landet
befintliga superfosfätfabrikers för ögonblicket något reducerade vinst
skall kunna bringas upp till sin förra höjd, vill jag icke vara med om
någon som helst åtgärd, som i sig kan innebära ens möjligheten till
förhöjning i jordbrukarens redan nu allt för höga utgifter. På grund
af hvad jag således haft ärau anföra samt på de af utskottet i öfrigt
åberopade skäl hemställer jag om bifall till utskottets förslag.
Herr Philipson: Ehuru jag för min del icke har mycket att
tillägga till hvad den siste talaren anfört, har jag dock begärt ordet
för att få något betona den åsigt, som inom utskottet vid behandlingen
af denna fråga gjort sig gällande. Majoriteten inom utskottet
har till en början ansett, att under närvarande förhållanden inga eller
högst fä rubbningar i nu gällande tulltaxa borde ega rum, för så vidt
icke de betingades af nödvändigheten eller afsåge rättelse af förut
begångna fel. Till denna kategori kan superfosfattullen icke hänföras.
Här har från motionären liksom från eu annan talare framhållits det
stora behof superfosfatfabrikerna skulle hafva af ett tullskydd. Jag
får för min del säga, att, efter hvad jag tyckt mig observera, synes
Lördagen den 18 April.
6 N:o 19.
priset å aktier i superfosfatbolagen icke hafva nedgått, utan de stå tvärtom tull
ganska högt i pris. Och dessutom framstår för mig helt bjert, att,“ suPerfosfaL
under det att på den senaste tiden nästan samtliga näringar i vårt (Forts-)
land desto bättre gått framåt och gifvit. sina idkare en skälig, ja —
jag må säga — en god vinst för all deras omtanke, deras arbete och
deras risk, så gör jordbruksnäringen härifrån ett högst sorgligt undantag.
Ingen af eder, mine herrar, lärer kunna gendrifva den uppfattning
jag har, att året 1895 för vår jordbruksnäring var ett högst sorgligt
år; och med de pris, som för närvarande råda på samtliga jordbruksprodukter,
synes 1896 icke komma att ställa sig gynsammare.
År det under sådana förhållanden skäl att fördyra eu för vårt lands
till stor del magra och kalla jord så nödvändig råprodukt till skada
eller kostnad för den näring, som just är den mest lidande i vårt
land? Svaret på denna fråga synes mig icke kunna blifva mer än
ett, och det är nej. Af denna anledning har jag biträdt det beslut,
hvartill utskottet kommit, och anhåller jag nu att få yrka bifall till
utskottets afslag å motionen.
Herr Almström: Vid 1888 års riksdag föreslog bevillnings
utskottet
en tullsats af 50 öre per 100 kilogram på superfosfat. Under
diskussionen i Första Kammaren föreslog jag, att tullen skulle sättas till
25 öre pr 100 kg., i hvilket förslag måuga af kammarens ledamöter
instämde. Vid votering uttalade sig dock kammaren med några få
rösters majoritet för tullfrihet. Den tullkomité, som efter 1888 tillsattes,
föreslog på grund af den särdeles uttömmande utredning, som
förelåg, äfven en tullsats af 50 öre pr 100 kg., som dock afstyrktes af
bevillningsutskottet och icke blef föremål för kamrarnes behandling.
Det har här sagts, att denna fabrikation ej blifvit orättvist behandlad,
men jag förstår ej, huru man kan säga detta. Under det
nästan all industri i Sverige, och jordbruket främst af alla, erhållit
tullskydd, har denna näring icke blifvit ihågkommen dermed. Man
säger, att den har lemnat god behållning, och att den icke har behof
af det begärda skyddet. Men huru ställer det sig dermed? Jo så att
under de sista åren superfosfatfabrikerna lemnat ingen eller ringa behållning
och att 1895 åtminstone fabriken invid Stockholm lemnat förlust.
Under sådana förhållandeu är det mycket antagligt, att de bolag,
som drifva denna fabrikation, icke komma att fortfara dermed. Det är
så mycket större anledning dertill, som de syssla icke allenast med
superfosfattillverkning, utan äfven med andra näringsgrenar, hvilka äro
mera lönande, och hvilka bidragit att nedsätta den förlust, som uppstått
på superfosfattillverkningen. Det är nog sant, att jordbrukets
ställning är allt annat än lysande, det skall jag utan invändning medgifva,
likasom ock, att man bör akta sig för att lägga ytterligare pålagor
på denna näring, men jag vill hemställa till de herrar, som föra
jordbrukets talan, om de verkligen tro, att en superfosfatfabrikation,
som icke lemnar behållning, kan bestå, och vidare om det ej är att
befara, sedan denna fabrikation här blifvit nedlagd, att den utländska
varan icke skall blifva dyrare. Erfarenheten visar, att prisen på
många inom landet tillverkade artiklar verka reglerande på prisen i all
-
N:o 19. 6
Lördagen den 18 April.
Ifrågasatt (wHmänhet. Försvinner denna regulator, så är det antagligt att varan
å superfosfat ]j0mrner ;ltt fördyras, och säkert att prisen blifva mycket ojemna.
(Forts.) Fn föregående talare har velat påvisa, att icke endast tullsatsen,
utan äfven tullbehandlingen kommer att drabba varan. Ja, det påståendet
får stå för hans räkning. Jag tror, att tullbehaudlingen af
superfosfat, infördt i säckar af en viss vigt, icke kan komma att fördyra
varans värde.
Då jag anser, att det ligger i jordbrukarens eget intresse att söka
bibehålla eu tillverkning, på hvilken begäres en så låg tull som denna,
hvilken nyss påvisats utgöra endast 2*/2 procent af varans värde; då
denna tullsats i realiteten icke inverkar på jordbruksnäringen, och då
dessutom superfosfatindustrien blifvit undandragen det tullskydd, som
tilldelats öfriga näringar, ber jag att få yrka, att superfosfat, som icke
är att hänföra till råmateriel, belägges med en tull af 25 öre per 100
kilogram.
Herr Ljungberg: Jag har i mycket blifvit förekommen af den
siste talaren och vill endast tillägga ett par ord.
En föregående talare har sagt, att jordbruket befinner sig i eu så
dålig belägenhet, att vi måste stödja det. Jag vill fråga, hvilken är
det egentligen, som har stödt jordbruket hittills, och hjelpt detsamma
i det hopplösa tillstånd, hvari det så länge befunnit och ännu befinner
sig, om icke industrien. Industriidkarne böra derför också kunna påräkna,
att jordbruket gör något för dem, och när det nu gäller en så
obetydlig sak, som 25 öre eller 50 öre per 100 kilogram i tull å superfosfat,
så har industrien allt skäl att vänta sig ett sådant understöd.
Samme talare yttrade också, att nu skola vi behålla tulltaxan oförändrad.
Detta påstående motsäges af alla de förslag till förändringar,
som redan äro framlagda och delvis beslutade. Vi böra betänka, särskildt
i detta fall, att de fabriker för superfosfat, som nu blifvit inrättade
med ganska stor uppoffring och möda just för fyllande af jordbrukets
behof af ärlig och god vara, de hafva icke förmåga att motstå
det stora tryck, som i flera år kommit från utlandet, utan äro på väg
att nedläggas, om icke Riksdagen hjelper dem med någon tullsats. Jag
yrkar derföre bifall till reservanternas förslag.
Herr Boström, Filip: I motsats till de båda sista ärade talarne
skall jag be att få yrka bifall till bevillningsutskottets föreliggande
förslag. Jag anser nemligen, att det skulle vara till stor skada för vårt
jordbruk, om tull nu skulle läggas på detta gödningsämne. Motionären
stödjer sin framställning egentligen derpå, att falsarier så ofta visat sig
vid import utifrån af sådant gödningsämne. På kammarens bord ligger
för närvarande ett af dess tillfälliga utskott tillstyrkt och af Andra
Kammaren redan antaget förslag om en skrifvelse till Kong]. Maj:t
angående förekommande af sådana falsarier och att Kongl. Maj:t måtte
åstadkomma en kontroll. Under sådana förhållanden är detta skäl för
tullsatsen borta.
Vidare säger motionären, att med all sannolikhet kommer priset å
varan ej att höjas, i fall tull pålägges. Jag vågar tvifla på rigtigheten
af denna åsigt, jag tager för alldeles gifvet, att om denna vara belägges
med tull, kommer äfven dess pris att höjas med samma summa. Då
7 N:o 19.
Lördagen den 18 April.
det är af stor vigt under nuvarande tryckta jordbruksförhållanden, att ifrågasatt tull
så mycket artificiel gödningsämne som möjligt kommer vårt jordbruk3 superfosfat.
till godo, så anser jag, att jag handlar i jordbrukets sanna intresse, då (Fort8-)
jag framställer mitt förenämnda yrkande.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på förevarande punkt yrkats, dels att hvad utskottet hemstält
skulle bifallas, dels ock, af herr af Buren, att kammaren måtte besluta
på det sätt bifalla den i ämnet väckta motionen, att superfosfat, som
icke vore att hänföra till råmaterialier, skulle beläggas med en tull af
25 öre per 100 kilogram.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i punkten 1
af sitt betänkande n:o 21, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, beslutar kammaren att på det sätt bifalla den i ämnet
väckta motionen, att superfosfat, som icke äro att hänföra till råmaterialier,
beläggas med eu tull af 25 öre per 100 kilogram.
Omröstning företogs, och vid dess slut befunnes rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 79;
Nej — 41.
Punkten 2.
Höjning af
tullen å 8ul
-
Herr Almgren, Oscar: Jag ber att få yrka afslag å herr Söder-fö*roch bindbergs
motion. Jag skall icke tillåta mig att trötta kammaren med &WulUder m- mupprepa
de skäl, som under fyra riksdagar blifvit framhållna mot de
föreslagna tullförhöjningarna på dessa artiklar, men jag kan icke underlåta
att meddela några siffror, som nyligen hafva blifvit tillgängliga i
kommerskollegium, och som äro ganska upplysande. De förekomma i
näringsstatistiken för 1894 och utvisa, att garfverihandteringen, långt
ifrån att hafva gått tillbaka, tvärtom har utvecklat sig på den väg,
som redan 1893 års berättelse antydde. Antalet fabriker har visserligen
minskats med fem, men deremot har arbetarnes antal ökats från 1764
till 1859. Antalet af vid garfverierna använda hästkrafter har ökats
från 563 till 650, och detta är ju en särdeles glädjande omständighet,
då den utvisar, att handteringen nu tyckes hafva slagit in på den rätta
vägen och börjat mera fabriksmessigt skötas. Siffrorna för tillverkningen
af såväl sulläder och smorläder som hudar och skinn visa en
icke obetydlig ökning beträffande såväl vigt som antal och värde.
S:o 19. 8
Lördagen den 18 April.
Höjning af Vigten har ökats med tillsammanlagdt 33,000 kilogram, stycketalet
tullen a »«<-med 81,500 och värdet med icke mindre än 520,000 kronor. Med såsulläder
rn. m.dana sittror tor ogonen tror jag icke, att man kan finna, att något
(Foris.) verkligt fog föreligger för näringsidkarnes klagomål, sådana de blifvit
framstälda genom motionären. Och finnes icke något fog för dessa
klagomål, så bortfaller också enda skälet för tullförhöjning, ty icke
kan det nu vara någon anledning att förskaffa staten den ökade inkomst
af 1 million kronor, som den ifrågasatta tullförhöjningen skulle
medföra. Dessutom förefaller det, att döma af i dagarne synliga tidningsartiklar,
såsom om bland industriidkarne sjelfve icke full enighet
skulle råda angående behöfligheten och gagnet af att öka tullsatserna
på åtminstone vissa af de ifrågasatta artiklarne. Men det är deremot
temligen säkert, att ifall tullen på hudar och skinn kommer att höjas,
då kommer också från de industrier, som använda dessa artiklar såsom
råvara, ökade anspråk att framställas på förhöjda tullar å deras tillverkningar,
och med en dylik uppskrufning blir också faran större för
ett. återupplifvande af de lurendrejerier, från hvilka vi nu lyckligtvis
varit så länge befriade. Denna fara är emellertid under alla omständigheter
öfverhängande, och till stöd för det påståendet skall jag bedja
att få anföra några siffror, som jag skaffat mig från generaltullstyrelsen.
De afse antalet af beslagsrapporter för de senare åren. 1886 utgjorde
dessa beslagsrapporter 102 stycken, 1892 var antalet 113 stycken, men
sedan har det år för år stigit, 1893 till 150, 1894 till 223 och 1895
till 227 stycken, således till mer än dubbelt emot 1892. Då förslaget
till ny tulltaxa debatterades vid 1892 års riksdag, höjdes från frihandlarnes
sida varnaude röster mot att gå allt för långt på den beträdda
vägen. Man borde icke sätta tullarne alltför höga, ty det kunde
medföra ett upplifvande af lurendrejeriet. Från andra sidan svarades
då: dermed är ingen fara; vårt folks rättsmedvetande är nu så mycket
bättre än förr, ingen vill numera befatta sig med lurendrejeri. Jag
tror också, att rättsmedvetandet i allmänhet har blifvit bättre, men
vinstbegäret är icke heller mindre, och när man utsätter allmänheten
för en frestelse med 50 å 70 procent i höjd tull, då är det att befara,
att allt flere falla offer för denna frestelse. De siffror angående beslagsrapporter,
som jag nyss meddelat, borde derför enligt min åsigt innehålla
en kraftig varning, att icke vidare fortgå på den vägen, att åtminstone
nu stanna och se till, huru förhållandena utveckla sig, ty, det
kunna vi ju alla vara ense om, både protektionister och frihandlare, att
det skulle vara en nationalolycka, i fall vi skulle återgå till de olycksaliga
förhållanden med afseende å lurendrejeri, som egde rum på 1840-och början af 1850-talet.
Jag ber att få yrka afslag å utskottets och bifall till reservanternas
hemställan.
Herr Almström: Herr Almgren lofvade, om jag icke missförstod
honom, att icke blifva vidlyftig, och att icke upprepa de skäl, som tidigare
anförts mot föreliggande tullsatser. Hans anförande blef ganska långt;
han upprepade dock icke hvad han vid föregående tillfällen uttalat,
utan framhöll, dels att man genom att lägga högre tull på garfverihandteringen
skulle befrämja lurendrejeri, dels ock att garfverinäringen ut
-
Lördagen den 18 April.
9 N:o 19.
vecklat sig på ett tillfredsställande sätt. Jag hemställer till kammaren, Böjning af
om man har anledning att befara, att hudar och skodon skola in- !uJlen \™l~d
smugglas. Jag tror, att dessa artiklar äro bland de minst lämpliga ‘^sulläder m*"m"
göra affärer på i denna rigtning. Jag förvånades storligen, då jag (Fortä)
hörde herr Almgren draga den slutsatsen af de statistiska siffrorna, att
den ifrågavarande näringen på ett tillfredsställande sätt utvecklat sig.
Jag får säga, att man skall läsa dessa på ett märkvärdigt sätt, då man
kommer till det resultatet. Kan en näring, som 1871 sysselsatte 687
fabriker och 1,705 arbetare, och som nu i 571 fabriker gifver arbete
åt 1764 arbetare, d. v. s. endast 59 flere än 1871, och hvars tillverkningsvärde
minskats, sägas hafva på tillfredsställande sätt utvecklat sig
under en tid, då de öfriga näringarnes värdeproduktion har tredubblats?
Nej, det är tvärtom ett tillbakagående, som saknar sin like i någon
annan industri inom landet.
Ser jag på tillverkningsvärdesiffrorna, så finner jag, att 1871 producerades
948,222 kg. sulläder och 1893 439,708 kg., till värde: 1871
af 3,127,912 kr. och 1893 af 1,193,277 kr. Är detta ett tillfredsställande
framåtskridande, så vet jag icke hvad detta ord betyder.
Går jag vidare till den årliga produktionen af smorläder, så utgjorde
denna 1871 272,862 kg. och 1874 479,432 kg., men har 1893
gått ned till 245,532 kg. Värdet utgjorde 1871 1,074,827 kr. och 1874
2,107,784 kr., men 1893 endast 743,991 kr. Är detta framåtskridande?
Hvad beträffar tillverkningen af hudar och skinn, andra slag, så
har visserligen en stegring i fabrikationen af dessa inträdt, i det att
1871 tillverkades 123,498 kg. och 1893 567,162 kg., med ett värde å
tillverkningen år 1871 af 1,427,721 kr. och 1893 af 3,009,573 kr. Men
ökningen i denna speciella klass af lädertillverkningen är icke tillräcklig
att uppväga bristen i de öfriga klasserna, och resultatet af det hela är,
att läderfabrikernas tillverkning 1893 hade ett värde, som med mer än
100.000 kr. understeg tillverkningsvärdet 1871, under det öfriga näringars
tillverkningsvärde under samma tid tredubblats. Under sådana
förhållanden har man icke rätt att tala om en tillfredsställande utveckling
af denna näring.
Under diskussionen om industritullarne har stundom uttalats att,
om tull sättes å en artikel, dess pris derför icke behöfver ökas, emedan
utländingen får betala tullen. Jag vill visserligen icke vara med om
en sådan sats såsom allmän regel, men den kan nog hafva sin laglighet
i många fall, och erfarenheten för de år, som förflutit sedan våra
nya industritullar sattes, visar att prisen på industriens alster under
denna tid snarare fallit än stigit. Frågar man då hvad fördel våra
näringar haft af de ökade tullarne, blir svaret, att de hafva haft den
fördelen, att eu större tillverkning kunnat åstadkommas, hvarigenom
deras allmänna omkostnader minskats, och att det derigenom blifvit
möjligt att fylla den brist, som eljest skulle blifvit en följd af de
nedgående prisen. Och huru fördelaktigt tullförhöjningarna verkat
visar sig i det förhållandet, att då våra näringar 1887 sysselsatte cirka
70.000 arbetare, sysselsatte de 1893 vid pass 114,000 — jag tror att
dessa siffror äro de rätta, men skulle jag taga miste på ett tusental,
inverkar detta ej. Kunde man nu rätta sig endast efter erfarenheten
från de sista åren, skulle det ju väl låta säga sig, att det är ut
-
Nso 19. 10
Lördagen den 18 April.
Höjning af ländingen som betalar tullen, och att den inländska konkurrensen är tilltullen
å stil- lyckligt stark att hålla prisen nere vid den lägsta möjliga nivå.
Sulläder *1 Garfverinäringen bedrifves nu i 571 fabriker, och om jag dividerar
(Forts) tillverkningssumman med antalet fabriker, får jag ett tillverkningsvärde
för hvarje fabrik af omkring 9,600 kronor. Räknar jag af de
stora fabrikerna, hvilka icke torde uppgå till mer än 12 å 14 stycken,
så kommer på de små fabrikerna ett tillverkningsvärde för hvar af icke
stort mer än 3 å 4 tusen kronor. Man finner således, att denna näring
är en handtering, som i allmänhet drifves i ytterligt liten skala och
hvars utöfvare lefva under mycket trånga och knappa omständigheter.
En tullförhöjning skulle nu först och främst komma dessa små näringsidkare
till godo och blott i andra rummet de större fabrikerna.
I bevillningsutskottets betänkande har lemnats en ganska utförlig
och från kommerskollegii statistik hemtad utredning såväl öfver garfverinäringens
tillverkningsvärde och antalet fabriker som ock öfver importen
och exporten af lädervaror. Införseln af sulläder utgjorde 1871
242,632 kg. med ett värde af 570,796 kr. och 1894 2,755,895 kg., värda
3,444,869 kr., den har således på denna tid nära tolfdubblats. Utförseln
af sulläder spelar så liten roll, att det icke lönar mödan att beröra den.
Införseln af andra slags beredda hudar och skinn utgjorde 1871 64,179
kg. och 1894 509,396 kg. Värdet af denna import var 1871 754,910
kr. och 1894 2,546,980 kr.
Derjemte är en annan omständighet att beakta, den nemligen att
af oberedda hudar och skinn 1871 utfördes 438,593 kg., men att denna
utförsel sedermera stigit 1894 till 2,067,317 kg. och 1895 ytterligare
till 2,646,000 kg. Hvad tyder nu detta förhållande på? Jo, derpå att
våra landtbrukare till mellanhänderna för utförsel sälja sina oberedda
hudar, hvilka sedan åter hit införas beredda. Jag tror, att det är alldeles
påtagligt för dem, hvilka känna hur det går till vid sådana affärer,
att det skulle vara en stor fördel för landtbrukarne, om de finge sälja
varan direkt till producenterna och utan anlitande af mellanhänder.
Det är icke så obetydligt belopp, det här är fråga om. 1895 uppgick
utförselns värde till bortåt en million kronor, och vissa år har den gått
upp ända till 1,200,000 kr.
På grund såväl af hvad jag nu haft äran yttra som ock af hvad
i öfrigt anförts i bevillningsutskottets betänkande, af hvilket ovilkorligen
framgår att den för landet så vigtiga garfveriindustrien så småningom
håller på att utsina, får jag yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Fagerholm: Jag är bevillningsutskottet mycket tacksam
för den utredning, det åstadkommit i denna sak, men jag önskar att
få dertill lägga några upplysningar, emedan de siffror, som inkommit
i utlåtandet från den officiella statistiken, uppenbarligen äro mindre
pålitliga.
Här står, att 1871 funnos 1,705 arbetare i garfveriindustrien och
1894 1,764, eller ungefär lika många, och tillverkningens värde är
också upptaget till temligen lika belopp för de båda åren. Men deremot
finner man, att tillverkningen af sulläder 1871 hade tre gånger
högre värde än tillverkningen 1893, hvaremot tillverkningen af hudar
och skinn, andra slag, ökats med 50 % från 1871 till 1893. Vid fabri
-
Lördagen den 18 April.
11 iN:o 19.
cerandet af ett visst kapitalvärde i sulläder behöfves mindre arbetskraft Höjning af
än för lika stor värdesumma i andra slags läder. Den uppgift, herr ?““eB *
Almgren i detta hänseende lemnat, är således på sätt och vis rigtig,^^"^ m‘”m
ehuruväl vilseledande. (Forts)
Vidare står på sid. 6 och 7 i betänkandet, att införseln af sulläder
in. m. 1871 uppgick till 242,000 kg. med ett värde af 570,000
kronor, men 1894 var införseln nära 3 millioner kg., hvars värde dock
icke upptagits till iller än 31?2 millioner kronor. Skulle man användt
samma värdemätare 1894 som 1871, skulle man således för 1894 kommit
till ett införselvärde af bortåt 6 millioner. Detta är ju alldeles
klart och tydligt, då man besinnar att nästan samma pris gälde 1871
som 1894; möjligen hafva prisen nedgått med 10 procent. Det måste
derför vara något fel i taxeringen och det är tydligt att felet finnes i
siffrorna för 1894. Vi hafva således nu en införsel till värde i sjelfva
verket af c:a 5 millioner i stället för 3V2 millioner kronor.
Ser man deremot på siffrorna för utförseln, finner man att statistiken
der haft en annan värdering. Utförseln af oberedda hudar och
skinn är nemligen för 1871 upptagen till 438,000 kg. med ett värde
af 739,000 kronor; således nära 2 kronor pr kg. Deremot utfördes
1894 af oberedda hudar och skinn 2 millioner kg., som taxerats till
icke mer än 826,000 kronor. 1871 var utförselns värde omkring 2
kronor pr kg; och nu deremot c:a 1/3 krona. Huru förhåller det sig
nu med denna sak. Jo, värdesiffrorna för 1871 äro rigtiga, men de
nuvarande felaktiga. Utförseln af oberedda varor är i sjelfva verket
värd, i stället för uppgifna 826,000 kronor, mer än 3 millioner, och
jag skall genast be att få visa att härmed så förhåller sig.
Det mesta af vår utförsel af hudar och skinn består af torra kalfoch
fårskinn. Dessa hafva i färskt tillstånd ett värde af ungefärligen
1 krona pr kg.; litet hvar af eder, mine herrar, torde känna, att man
för 2 kr. 75 öre å 3 kr. säljer ett oberedt kalfskinn, hvilket väger
ungefär 21/2 kg. Då det nu förhåller sig så, att af de 2 millioner kg.,
som vi utfört, 2/3 utgöres af torra kalf- och fårskinn, och dessa i torrt
tillstånd hafva ett värde af minst en krona 50 öre pr kilogram —
halfva vigten går nemligen bort genom torkningen — synes, att utförseln
af oberedt läder verkligen haft ett värde af 3 millioner kronor.
Men hvad värde skulle dessa hudar och skinn haft, om de i stället
här blifvit förvandlade till lackeradt läder? Jo, 6 millioner kronor.
Jag skall nu be att få förklara, hvarför de svenska kalfskinnen
äro så begärliga på den utländska marknaden. Anledningen härtill är
den, att till lackerade skinn användas uteslutande svenska jemte finska
och en del ryska kalfskinn. Några andra skinn kunna icke användas
dertill, derför att man i andra länder, såsom i Tyskland, Frankrike
och England, slagtar kalfvarne först när de blifvit större, och då äro
skinnen för grafva. Det svenska kalfskinnet står derför så högt i pris.
Jag skall härefter be att få läsa upp ett uttalande på sid. 8 i
betänkandet. Der heter det:
»Visserligen har, särskilt under sistlidet år, priserna å läder stigit;
men, utom det att denna höjning endast varit af tillfällig natur, hvithet
redan visat sig hafva varit fallet, i det att läderpriserna numera
åter sjunkit, så att de äro föga högre än då prisstegringen inträdde,
N:o 19. 12
Lördagen den 18 April.
Höjning af motverkas deri fördel, garfverierna af densamma skulle kunnat draga,
tullen å ml-„f ,]en samtidigt inträffade prisstegringen å råvaran, oberedda hudar,
sulläder m. m.1 följd hvaråt endast de garivener, som vid prisstegringen a lader voro
(Forts.) i besittning af större förråd hudar, haft egentlig vinst af densamma,
hvaremot de andra i stället nödgats till högre pris inköpa råvaran för
att vid densammas utbjudande i förädlad form måhända finna en återgång
till lägre läderpris hafva inträda»
Såsom bekant började läder i fjor våras att stiga i pris och denna
stigning pågick till slutet af september, då prisen åter sjönko. För
närvarande står läder ungefär 10 å 15 procent högre än det lägsta
priset på våren förlidet år. Orsaken till dessa fluktuationer är, att i
Norra Amerika finnas flera fabriker, af hvilka hvar och en tillverkar
mer sulläder än som göres i hela Sverige, och dessa fabriker bildade
en förening i syfte, att på sina fabrikationer tillskansa sig så mycken
vinst som möjligt. Denna öfverenskommelse hade till följd, att de
köpte in så mycket hudar som möjligt, då prisen voro låga, hvilket åter
både till resultat att då fabrikerna från andra länder, t. ex. Sverige,
inträdde på marknaden, der icke fans tillgång på varan. Prisen stego
naturligtvis i anledning häraf och så fortfor det till hösten, då prisen
åter sjönko, och nu fortfara de att sjunka, tills de troligen uppnå
samma nivå som förr. Och så länge fabrikerna i andra länder äro
utsatta för sådan behandling från de nordamerikanska fabrikernas sida,
komma prisen oupphörligen att vara underkastade sådana förändringar.
Reservanterna säga nu:
»Då utskottet anför, att de svenska garfverierna särskildt lida af
den tryckande och ruinerande konkurrensen från de amerikanska läderfabrikerna,
så torde det vara skäl erinra om, att af den qvantitet sulläder,
2,755,895 kg., som under 1894 infördes, endast 29,796 kg. kommo
från Nordamerikas Förenta stater, men deremot ej mindre än 792,194
kg. från Norge; hufvudqvantiteten, 1,853,238 kg., importerades från
Englands läderfabrikanter.»
Huru förhåller det sig nu med importen från Norge? Den officiella
statistiken visar att af dessa 792,000 kg., som infördes från Norge,
voro 422,000 kg. amerikanskt läder. Det förhåller sig nemligen så,
att de norska köpmännen hafva den fördelen, att den norska lädertullen
är något lägre än den svenska, och derför går en stor mängd
amerikanskt sulläder öfver Kristiania. Att dessa 422,000 kg. äro amerikanskt
läder, synes tydligt deraf, att man betalat tull derför. Och
huru är det väl möjligt, att norrmännen skulle kunna af egen tillverkning
till oss exportera 370,000 kg. sulläder, då hela den svenska
tillverkningen blott uppgår till 439,000 kg? Förklara det den som
kan. Jag måste tro, att det beror på att norrmännen möjligen inblanda
amerikanskt sulläder i sin tillverkning, jag kan icke förklara
detta på annat sätt. Exporten till Sverige kommer hufvudsakligen
från Flekkefjordsgarfverierna; dessa äro icke så stora, att de kunna
exportera sådaua qvantiteter som dem, om hvilka här är fråga.
Vidare står i reservationen, att »hufvudqvantiteten, 1,853,238 kg.
importerades från Englands läderfabrikanter». Naturligtvis är största
delen häraf amerikanskt sulläder.
Till följd af den stora remfabrikation, som nu eger ruin, och den
Lördagen den 18 April.
13 N:o 19.
störa åtgången på remmar inom industrien har det blifvit en så kolossal Höjning af
tillgång på engelskt affall, hvilket icke kan användas till remmar, att ‘“Uen
nästan alla land deraf öfverströmmas. Kunde vi nu få något litetm‘nm
högre tull, hafva vi alla förutsättningar för, att inom landet få till (Fortä ^
stånd en omfattande remfabrikation, och kunde våra skofahriker då
erhålla billigare insulläder.
På grund af hvad jag nu anfört tillstyrkes bifall till herr Söderbergs
motion.
Herr Wsern: Jag begärde ordet med anledning af den lösa statistik,
jag fick höra åberopas af samtlige talare, som förordat utskottets
förslag, i det att de utgått från en jemförelse mellan 1871 års och
sista årens siffror. Huru kan denna jemförelse vara lämplig? 1871
voro vi bundna af den franska traktaten. Tullen å sulläder biet sedan
nedsatt ända till 14 öre pr kg., hvarefter den 1886 höjdes till 24 öre.
Vill man göra eu jemförelse med afseende å olika tullsatsers inverkan,
bör väl nu denna göras med hänsyn till den sista tullförhöjningen.
Huru hafva deremot förhållandena blifvit sedan dess? Vill man ändra
en tull, bör man väl först se på dess verkningar och icke på hvad som
hände för tjugu, trettio år sedan med helt andra tullsatser.
Såsom alla känna hafva i Amerika uppfunnits snabbare metoder,
hvarigenom man kunnat garfva mycket fortare än förut, och särskildt
hafva amerikanerna haft en stor fördel i att hemlocksbarken, hvilken
särskildt lämpar sig för snällgarfning, just tinnes i deras land. Under
sådana förhållanden är det naturligt, att den amerikanska konkurrensen
utöfvat en synnerligen stark påtryckning på garfverihandteringen i
andra länder, deribland Sverige. Detta förhållande orsakade också,
att vid riksdagen väcktes förslag om höjning af lädertullen, och jag
var ledamot af bevillningsutskottet, när denna fråga der kom på tal.
Jag tillfrågades då, om statistiken visade, att garfverinäringen arbetade
under tryckta förhållanden, och jag gjorde med anledning deraf en
utredning, som gaf till resultat, att det verkligen var så. Tullen
höjdes också derpå vid 1886 års riksdag.
Nu frågar jag: har denna förhöjda tull uträttat något eller icke?
Har den varit tillräcklig eller otillräcklig?
För att besvara denna fråga bör man väl göra en jemförelse mellan
förhållandena före och efter tullförhöjningen. — Om man nu ser på
siffrorna för de åtta åren näst före och de åtta åren näst efter 1886 års
tullförhöjning, finner man, att fabrikernas antal visserligen gått ned
från ett antal för den förra åtta-års-perioden af 5,285 till ett antal
för den senare åt 4,838, men att arbetarnes antal för samma perioder
i medeltal pr år ökats från 1,688 till 1,700. Tillverkningens värde
var under de åtta åren närmast före 1886 i medeltal 5,135,135 kronor
pr år, men har under de följande åtta åren i medeltal utgjort 5,297,637
kronor, och af utskottets utlåtande finner man, att tillverkningen för
det sista året, för hvilket siffrorna äro kända, eller 1893, utgjorde
5,509,668 kronor.
Jag säger nu icke, att dessa siffror utvisa någon särdeles glädjande
förbättring i näringens vilkor, men jag påstår, att de visa att tullförhöjningen,
som var afsedd att afböja den minskning, som skett i
ÄSO 19. 14
Lördagen den 18 April.
Höjning af
tullen å sulläder
och bindsulläder
in. m
(Forts.)
näringens produktion, och afhjelpa det lidande, som för den förefans,
verkligen uträttat hvad den skulle, då af siffrorna framgår, att näringen
icke blott bibehållits vid sin förra nivå utan äfven något utvecklats.
Att fabrikernas antal minskats är rigtigt, men man kan icke med
den siste talaren säga, att detta är ett bevis på nedgång, ty vi veta
alla, att det finnes en stadigt pågående tendens hos alla produktioner
att samla sig i stora fabriker, så att de mindre antingen nedläggas
eller utvidgas. Att näringen tvärtom bibehållit sig, utvisas deraf, att
arbetarnes antal och tillverkningens värde stigit. — Om förändringar
i prisen på lädervaror haft något inflytande på statistiken har jag
icke beräknat, men jag tror nog, att värdejemförelsen är felaktig derutinnan,
att prisen nu äro lägre, hvilket ju är ett argument för min
åsigt att tillverkningen ökats.
Vanligtvis har man förut i fråga om lädertullen anmärkt, ehuru
detta icke skett under denna diskussion, att fabrikerna i Sverige borde
bättre följa med sin tid och tillämpa de metoder, som satt de utländska
garfverierna i tillfälle att så betydligt utvidga sin produktion. Härpå
svarade den föregående talaren vid sista riksdagen, att det icke vore
möjligt för de svenska garfverierna att tillämpa dessa utländska metoder,
derför att för dem fordrades eu yttre värme, som icke kunde
fås här. I tekniska tidskriften Norden har, dock för några år sedan,
förekommit en utredning af denna fråga, och artikelförfattaren visste
icke alls något om ett dylikt förhållande, men deremot förebrådde han
skarpt de svenska garfveriidkarne för att de icke följde med sin tid,
och icke heller kan jag gerna tro, att det svenska klimatet är så dåligt,
att icke uppfinningsförmågan skulle kunna upptäcka något sätt att
undvika dess ogynsamma verkningar.
Jag håller för miu del före, att den nuvarande tullen gjort hvad
den bort, då den så pass som skett hindrat intrång från utlandet i den
svenska garfverihandteringen. Och vilja garfvarne komma högre upp,
är det väl en billig begäran att de skola sätta sig in i de nya arbetsmetoderna
och icke blott bibehålla metoder, som varit i bruk för jag
vet icke huru lång tid, samt för öfrigt säga: »tullen är det som skall
hjelpa oss; eljest komma vi icke någon vart».
Jag yrkar afslag på utskottets förslag.
Herr Söderberg: Med hänsyn till den sakrika och grundliga utredning,
som bevillningsutskottet gjort i denna fråga, kan det icke
vara något af synnerlig vigt att här tillägga, utan skall jag be att få
såväl i jordbrukets som i industriens och framför allt i det svenska
arbetets intresse yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Almgren, Oscar: Det var ett par yttranden af min kamrat
på stockholmsbänken, som jag icke kan lemna utan besvarande. Han
förundrade sig öfver, att jag kunde tala om ökning i tillverkningen
vid läderfabrikerna, då tillverkningen år 1871, jemförd med den år
1893, visade eu minskning af öfver 100,000 kronor. Jag vill med afseende
härå fästa min ärade väns uppmärksamhet på, att jag i stället
för att jemföra 1871 och 1893 årens siffror, använde till jemförelse
med de senare 1894 års siffror, hvilka icke ännu äro tillgängliga i
15 N:o 19.
Lördagen den 18 April.
tryck, men nyss blifvit tillgängliga i kommerskollegium. Dessa siffror Böjning af
visa obestridligen en ökning af icke mindre än 520,000 kronor i till- ‘ufen a sul~
verkningsvärdet jemfördt med föidiållandet år 1893 och en ökning afs“j/f^ m‘"m
400,000 jemfördt med 1871. (Forts.)
Den ärade talaren yttrade vidare att någon fara för smuggling
icke kunde hysas med afseende å sådana artiklar som hudar, läder
och skinn m. m. Men jag vill fästa uppmärksamheten på, att uppfinningsförmågan
i våra dagar är så stor att, när det sättes ett så
högt premium för smuggling som 25 å 70 procent af varans värde,
den, som vill smuggla, nog hittar på utvägar, som förut icke varit
påtänkta. Härvid är äfven att taga i betraktande vår långa landgräns
mot Norge och Finland och särskilt måste afseende fästas derå, att
dessa artiklar äro nödvändighetsvaror. Jag tror således icke att man
bör invagga sig i någon säkerhet med afseende å dessa förhållanden.
Herr Almström: Den näst föregående talaren ogillade den jemförelse
bevillningsutskottet gjort mellan förhållandena år 1871 och 1893
och påvisade, att då tullen på läder år 1886 blifvit höjd, så borde
man vid jemförelse taga siffrorna efter det året. Men äfven om vi
gorå så, komma vi till samma bedröfliga resultat. Af sulläder infördes
år 1886 1,456,677 kilogram och 1894 2,755,895, således eu nära
dubbel införsel. Af andra slags beredda hudar och skinn infördes 1886
212,195 kilogram, men 1894 509,396 kilogram. Tillverkningen af sulläder
var 1886 360,903 kilogram, steg 1887 till 444,776 kilogram,
men utgjorde 1893 439,708 kilogram, således någon stigning i jemförelse
med år 1886 men minskning i förhållande till år 1887. Genom
den tullförhöjning, som 1886 lemnades den förut så illa behandlade
handteringen, hölls den vid ett tynande lif, men åtgärden var dock
icke tillräcklig för att få näringen att återuppblomstra.
Herr Wsern kom naturligtvis äfven in på det gamla kapitlet om
garfvarnes oförmåga att följa med och tillämpa nya uppfinningar.
I motsats till honom är jag öfvertygad, att bland det stora antal
yrkesmän, som egnat och egnar sig åt denna handtering, finnas tillräckligt
många intelligenta män, som egt och ega förmåga att försöka
nya metoder, att pröfva deras duglighet och behålla hvad de funnit
användbart och fördelaktigt. Den mycket omtalade snällgarfningsmetoden
användes äfven i Sverige, ehuru icke i så stor skala som i
Amerika. Produkten deraf kan dock icke i godhet täfla med den,
som beredes genom långsam garfning, och för den, som eger kännedom
om den kemiska processen vid garfningen, är detta klart.
Min ärade vän på stockholmsbänken fäste uppmärksamheten på
att jag åberopat 1893 års siffor vid jemförelse med förhållandena år
1871. 1893 års siffror äro, hvad tillverkningen vid läderfabrikerna
angår, de sista, som finnas tillgängliga i tryck. Han har varit i tillfälle
att skaffa senare uppgifter, _ som visa någon förhöjning för år
1894 i jemförelse med år 1893. Äfven om dessa uppgifter äro rigtiga,
hvilket jag visst icke betviflar, så spelar denna förhöjning icke någon
roll. Eu tillökning af 500,000 kronor i tillverkningsvärdet 1894 emot
år 1871 är af ingen betydelse, och om jag räknar medeltalet för flera
år, t. ex. för 1873—1875, så finner jag, att tillverkningen i medeltal
N:o 19. 16
Lördagen den 18 April.
Böjning af då var omkring 8,000,000 kronor per år (1873 7,848,375, 1874 8,357,592
tullen a säl-och 1875 7,463,344), under det den 1894 blott var omkring 6,000,000
''sulläder ^ronor’ sa äfven om herr Almgrens högre siffror för 1894 an(Forts)
''''ändas, det visar sig en högst betydlig återgång i tillverkningsvärdet.
Hvad smugglingen angår, är det icke mycket värdt att tala derom.
Jag roedgifver att uppfinningsförmågan är stor äfven på det området,
men jag tror att varans natur härvid måste tagas i betraktande. Det
är svårt att drifva den i stor skala med här ifrågavarande artiklar.
De siffror, som herr Almgren i detta afseende anförde, bevisa icke det
ringaste. De afsågo troligen förhållandena vid Sundet, och vi veta
att det är särskilda förhållanden, som derstädes förekommit och förekomma.
Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.
Herr vice talmannen: Då här uppstått eu liten kontrovers
mellan ledamöterna på stockholmsbänken, herrar Almgren och Almström,
angående betydelsen af några siffror, ber jag att för belysande
af frågan äfven få anföra några sådana.
Jag tror, att det är något oegentligt att åberopa siffror allenast
för ett år, och har derför tagit de tre första och de tre sista af de år,
rörande hvilka utskottet lemnat statistiska meddelanden i frågan, eller
åren 1871—1873 och 1891—1893. Det visar sig då att tillverkningsvärdet
vid läderfabrikerna utgjort under de tre första åren 20,385,615
kronor och under de tre sista åren 16,686,734 kronor. Vid sådant
förhållande tror jag att, äfven om man skulle taga i betraktande de
500,000 kronor, som skulle utgöra ökningen år 1894, man ovilkorligen
skall komma till den slutsatsen, att siffrorna visa en tillbakagång i
läderfabrikationen. Lägger jag härtill att antalet fabriker nedgått
och att antalet arbetare likaledes sjunkit, kau jag åtminstone för min
del icke draga annan slutsats häraf, än att läderfabrikationen i sin
helhet befinner sig i tillbakagång. Under de senare tjugu åren har
jag under min verksamhet såsom riksdagsman icke hört annat, än
att denna handtering befunnit sig i ett tynande tillstånd, och äfven
personer, som bekänna sig till andra tullpolitiska åsigter än jag, hafva
under denna tid uppträdt för en förbättring i vilkoren för läderfabrikernas
existens.
Nu tillstyrker utskottet den af motionären föreslagna tullsatsen
af 40 öre per kilogram för sulläder och bindsulläder. Och då tullen
å dessa artiklar för trettionio år sedan, år 1857, var 88 öre per kilogram,
synes mig en tullsats af 40 öre icke vara obillig, hvarför jag
ber att få instämma i utskottets tillstyrkande.
Herr Fagerholm: Blott ett par ord till bemötande af den talare,
som yttrade att den föreslagna tullsatsen skulle blifva 40 å 70 procent
af varans värde! Jag skall be att få upplysa att för det billigaste
lädret tullen blott blifver 26 procent af värdet, ty detta läder gäller
1 krona 50 öre per kilogram. På det dyraste lädret, som gäller 2
kronor 50 öre å 3 kronor, blifver tullsatsen endast 15 å 20 procent
af värdet.
Lördagen den 18 April.
17 N:o 19.
Herr Almgren, Oscar: Till besvarande af den siste ärade Böjning af
talarens anmärkning ber iag få upplysa, att mitt yttrande afsåg icke,“ ?ul~
blott ravaran, utan äfven deråt tillverkade artiklar. sulläder m m
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i eldighet
med derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält samt vidare derpå att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, måtte besluta, att nuvarande
tullsatser för ifrågavarande artiklar skulle bibehållas; och förklarades
den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande
ja besvarad.
Punkten 3. Ifrågasatt
ändring af
Herr Wester: Jag skall icke tillåta mig att länge upptaga kam-fuKeB “ ta9elmarens
tid med denna fråga. Jag vill blott påpeka, att min motion
afser att rätta ett missförhållande, som är rådande i tulltaxan, nemligen
att tullen på råvaran, hår och tagel, är lika hög som på deraf tillverkade
färdiga produkter. Detta missförhållande är desto större, som
en ganska väsentlig del af råvaran bortgår vid bearbetningen, så att
tullen faktiskt blir högre på råvaran än på den färdiga produkten.
Härigenom lägger tulltaxan ett bestämdt hinder i vägen för utvecklingen
af denna industri i vårt land, hvilken alltså förer ett tynande lif vid
sidan af utlandets konkurrens. Medan således under andra förhållanden
denna industri kunde utveckla sig i en högst betydlig grad, har den
nästan helt och hållet afstannat i Sverige. Att här alltså förefinnes
ett missförhållande, som bör rättas, torde icke af någon kunna förnekas.
Då utskottet likväl afstyrkt motionen, har det icke haft något
skäl att anföra. Utskottet säger visserligen, att denna näring är så ringa
och icke är af beskaffenhet att påkalla särskilt skydd, men huru kan
denna näring vara annat än ringa, då den måste lefva under så abnorma
förhållanden, som här är händelsen. Dessutom tror jag icke, att man
får resonnera så, att man endast skall skydda våra stora näringar,
medan man låter de små gå under. Jag tror, att de små näringarna
ock hafva sin stora betydelse i ett lands ekonomiska lif.
Vidare säger utskottet, att importen af tagel icke undergått någon
höjning. Jag ber emellertid få upplysa om, att importen af tagel,
som år 1894 utgjorde omkring 50,000 kilogram, år 1895 stigit till
60,000 kilogram, samt värdet deraf ökats från 111,000 till 132,000
kronor, hvadan en ökning skett af cirka 20 procent. Detta förhållande
talar väl mera för motionen än mot densamma.
Om nu Riksdagen vidtager den ändring i tulltaxan, som jag här
föreslagit, skulle flera tagelberedningsfabriker uppstå i vårt land, råvaran
finge högre värde; den blefve mera eftersökt och komme att tillvaratagas
på annat sätt, än nu sker, hvilket allt icke kunde vara annat
än till nytta för vårt land.
Vi skulle åtminstone på detta område borttaga ett af de ekonomiska
missförhållanden, som äro betungande för vårt land. Vi sälja nemligen
ofta goda råvaror för dåligt pris till utlandet och köpa derifrån en
dåligt tillverkad vara för högt pris. Detta kali icke vara ett godt
Första Kammarens Prot. 1890. AT:o 19. 2
N:o 19. 18
Lördagen den 18 April.
ifrågasatt nationalekonomiskt sätt att sköta vår industri. Jag skall blott taga
ändring af allmänt exempel härpå. Om en fabrik, till följd af eldsolycka eller
tu *" ° annan omständighet, nödgas upphöra med sin verksamhet, dä beklagar
'' or '' man, och det med rätta, de arbetare, som derigenom mist sin utkomst.
Detta visar bättre än något annat, att ifrågavarande fabrik varit till
nytta och välsignelse. Men är detta då icke också skäl för, att hvarje
fabrik och näring, som åt landet bevarar ekonomiska intressen och åt
arbetarne bjuder ökadt tillfälle till arbetsförtjenst, af staten omhuldas
och skyddas?
Jag yrkar, att under rubriken Hår göras följande ändringar i tulltaxan,
nemligen:
Tagel, spunnet, äfven sådant inblandadt med växtfiber., pr kg. 50 öre,
Oarbetad t .......................................................................... » 20 >.
Andra slag, ej specificerade, fria.
Herr Philipson: Den betydelse för vårt land, som motionären
velat tillmäta tullen på tagel och hår, kan jag för min del icke finna
vara den rätta. Den industri, om hvilken hau talar, är af högst obetydlig
beskaffenhet. Och i likhet med hvad bevillningsutskottet i sitt
betänkande förlidet år uttalade, hvilket utlåtande i hufvudsak åberopats
af detta års utskott, finner jag deri tillräckligt talande skäl
angifna för dess hemställan, till hvilken jag anhåller få yrka bifall.
Herr Wester: Mot den föregående talaren vill jag erinra, att,
då frågan var före förra riksdagen, den föll i bevillningsutskottet på
grund deraf, att fullständig utredning saknades. Nu deremot föreligger
eu utredning om, hvilken tull som borde vara lämplig, och jag kali
således icke finna, att samma skäl föreligga i år som de, hvilka åberopades
i fjor.
Jag skall be att få återtaga mitt förra yrkande och i stället anhålla
om bifall till min motion.
Herr Almström: Den artikel, hvarom nu är fråga, spelar väl
icke någon stor roll, men jag anser, att man icke har rättighet att
fördenskull förbise densamma.
Förhållandet är verkligen, såsom motionären framhållit, att tullen
på råvaran är ett eller annat öre högre än tullen på det färdiga
fabrikatet. Det afgår nemligen omkring 40 procent material vid bearbetningen
och förädlingen; och en tull af 20 öre på råvaran blir
faktiskt 33 */2 öre, under det att det färdiga fabrikatet endast drager
en tullsats af 30 öre.
Af denna anledning ber jag få yrka bifall till den i ämnet väckta
motionen.
Herr Cavalli: Frågan är, såsom de föregående talarne framhållit,
icke stor, och jag tror, att man kan finna sig i hvilken utgång densamma
än må fä. Det är emellertid icke utan förvåning, jag här hört
motionären framställa yrkande om bifall till sin motion. Måhända
var det af formella skäl, tv i utskottet gjordes det anmärkningar mot
den föreslagna tulltaxebestämmelsens affattning, hvilken icke ansågs
Lördagen den 18 April.
19 N:o 19.
tillfredsställande i tulltekniskt hänseende. I utskottet afstod kan från ifrågasatt
att yrka bifall till sin motion, och det voterades mellan afslag och
beslut med en annan uppställning än motionen. Skall något beslut''™en a 0?e''
fattas, anser jag icke lämpligt att bifalla motionen, utan skall något
göras i motionens syfte, bör saken återremitteras till utskottet. Jag
anser emellertid eu återremiss icke nödig, utan tror, att man kan
stanna vid det beslut, utskottet tillstyrkt, hvartill jag yrkar bifall.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen jemlik!
Je yrkauden, som derunder förekommit, propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält samt vidare
derpå att kammaren skulle afslå utskottets hemställan och bifalla den
i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen sig anse den
förra propositionen, hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Wester begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs eu omröstningspropositiou af följande lydelse:
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i punkten 3
af sitt betänkande n:o 21, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och bifalles den i ämnet
väckta motionen.
Vid slutet af den häröfver företagna omröstning befunnos
ha utfallit sålunda:
Ja-67;
rösterna
Nej — 56.
Punkten 4. Ifrågasatt
sänkning af
Grefve Posse: Då bevillningsutskottet afstyrkt friherre v. Schwerins tullen n Ja<<‘
motion och här i kammaren ingen yrkat bifall till densamma, hatjag
å min sida ingen särskild anledning att tala emot ifrågavarande
motion. Deremot vill jag instämma i motionärens påstående, att så
länge stadgandet i deu s. k. ntellaurikslageu angående »malt och malttillverkningar»
tillämpas på sätt, som nu sker, är den åsätta tullsatsen
å jäst i väsentlig mån illusorisk. Efter mitt förmenande finnes för
denna tillämpning intet stöd uti mellanrikslagens andemening, och icke
heller gifver samma lags ordalydelse anledning till en sådan tolkning.
I det af kommerskollegium och generaltullstyrelsen den 3 oktober 1872
uppgjorda förslag till ny mellanrikslag bibehölls förut gällande bestämmelse,
att från tullfrihet skulle undantagas »Öl och malt». Öfver
detta förslag hördes norska finans- och tulldepartementet, hvilket i
Iudstilling af den 25 november 1873 anmärkt, att i stället för Öl och
N:o 19. 20
Lördagen den 18 April.
Ifrågasatt
sänkning aj
tullen å jäst
(Forts.)
malt borde sättas »Malt och Tilverkninger deraf»; och motiverar departementet
detta sitt förslag sålunda: »Departementet anser detta
riktigst af Hensyn till Fabrikationen af Maltextract, om bvis Indförsel
toldfrit der ellers i ald fald vil kunne tsenkes fremsat Paastand. Vistnok
er der formeentlig af practiske Grunde liden Rimelighed for åt
saadau Extract skulde indföres Fertil for deraf åt tillberede Öl, men
Billighed ligoverfor de Norske Fabrikanter af Maltextract, som dertil
maa benytte beskattet Malt, kras ver i et k vert Fald åt Varen er ful dt
toldpligtig». Denna bestämmelse, att malt och malttillverkning skulle
draga hel tull, har sedermera vid derefter skedda revideringar och förnyelser
af mellanrikslagen fastslagits. Likväl har den i handeln mest
förekommande jästen, pressjästen, som i de flesta fall innehåller 3/i
malt och l/i potatisstärkelse, ej belagts med tull, då den införts från
Norge. Har detta redan från början af denna mellanrikslagens tilllämpning
visat sig ogvnsamt för de svenska jästfabrikerna, har så ännu
mer blifvit förhållandet, sedan här i landet åsatts vida högre tullsatser
än de i Norge gällande å råämnena för pressjästtillverkningen, hvilken
deraf så pass fördyrats, att den ställer sig för 1 kg. med potatisstärkelse
blandad brännerijäst 25,5 öre och för 1 kg. med samma vara
blandad luftjäst 5,7 öre högre än i Norge.
Detta, i förening med friheten från erläggande af tull, har gjort,
att under de senare åren utförseln af jäst från Norge och hit stigit
högst betydligt, eller från 1,522 kg. år 1890 till 84,434 kg. år 1894.
Svenska pressjästfabrikanter, seende sin näring hotad, ingingo derför
under år 1891 till generaltullstyrelsen med anhållan, att mellanrikslagen
skulle tolkas på det sätt, som de förmente vara det rätta. Generaltullstyrelsen
fann emellertid den gjorda framställningen icke föranleda
till någon styrelsens åtgärd. Beslutet öfverklagades hos Kongl.
Maj:t, och under skriftvexlingen härom åberopade sig generaltullstyrelsen
dels på den omständigheten, att annat råmaterial än malt kan användas
för framställning af jäst, dels ock tillkomsten af ofvanberörda,
i mellanrikslagen meddelade stadgande om malttillverkningars tullpligtighet.
Jemväl tekniska högskolan afgaf infordradt utlåtande i ärendet;
dervid öfverlemnades ett af professorn i kemisk teknologi vid högskolan,
Peter Klason, afgifvet yttrande, hvari anfördes följande: »Det är numera
icke blott en erkänd, utan äfven eu allmänt känd sak, att jäst
utgöres af lefvande organismer, hvilka sålunda ej kunna förökas eller
fortplantas utan enligt för dessa växter gällande naturlagar. Om än
i praxis vid jästfabriker mältad säd utgör det vigtigaste näringsmedel,
som bestås åt jästplantan, äro dock vatten och luft lika vigtiga sådana.
Enligt gängse språkbruk säger man derför med rätta ''odla växter’ och
ej ''tillverka växter’. Ordet ''tillverka’ i samma betydelse som ''odla’,
der det någon gång förekommer, torde få anses såsom eu oegentlighet.
Det kan sålunda, enligt mitt förmenande, ej vara en sjelfklar sak, att
jäst skall räknas under rubriken malttillverkuingar, när detta icke
uttryckligen är nämndt».
Vid ärendets föredragning fann Kongl. Maj:t besvären ej till vidare
åtgärd föranleda.
För min ringa del synes det mig dock, som om de af tekniska
21 N:o 19.
Lördagen den 18 April.
högskolan och generaltullstyrelsen afgifna utlåtandena ej lemna till- ifrågasatt
räckligt stöd för medgifvandet till en fortsatt tullfri införsel af jäst sänknms «/
från Norge. tullen A
Det har sagts, att jäst erhålles ej genom en »tillverkning», utan (Forts-)
genom »odling» af vissa lefvande organismer.
Detta uttryck är rigtigt från vetenskaplig synpunkt och då man
endast fäster afseende vid förökandet af sjelfva jästplantan, men i det
dagliga lifvet deremot säges vanligen, att jäst tillverkas eller, hvilket
är detsamma, beredes, hvilket senare uttryck till och med fått plats
uti Kongl. Maj:ts förordning om vilkoren för tillverkning af bränvin,
der det talas om »pressjästberedning», hvarför den sålunda skedda ordtolkningen
torde förlora all betydelse.
Att jäst kan beredas af annat än malt, är sant, men har så skett,
eger tillverkaren, om han vill från Norge införa sin vara tullfritt,
styrka, att han användt annan, ej såsom malt tullpligtig, råvara.
Då orden »Öl och malt» år 1872 utbyttes mot »malt och malttillverkningar»,
kunde det ej gerna skett endast för att belägga tillverkningen
maltextrakt med tull, ty hade man från tullfrihet velat undantaga
endast maltextrakt, hade enklast varit att i lagen insätta orden
»malt och maltextrakt» i stället för »malt och malttillverkningar»,
hvilket senare ord måste, i pluralform som det står, afse mer än en
sorts tillverkning, något som också framgår utaf tillämpningen deraf
i vissa andra fall, t. ex. beträffande Öl och porter.
Ej heller kan, såsom en och annan velat förmena, skäl för den
från Norge införda pressjästens tullfrihet vara, att den ej uteslutande
är eu tillverkning af malt, ty det är ej heller ölet, hvilket såsom en
malttillverkning drager tull. Dessutom framgår, att så ej behöfver
vara förhållandet vid en jemförelse med en föregående punkt i § 3 af
mellanrikslagen, sådan den antogs år 1890, hvilken punkt såsom tullpligtiga
varor upptager: »Socker, sirap och karameller (sockertillverkningar
hufvudsakligast bestående af brändt eller kokadt socker)».
Här synes, att en tillverkning ej uteslutande behöfver bestå af en
tullpligtig vara för att sjelf draga tull, men då, såsom förut nämnts, i
pressjäst ingår såsom råämne hufvudsakligast, eller 3/4, malt, bör den
i likhet med sagda råämne vidkännas tull.
Af det anförda synes mig framgå, att jäst är en malttillverkning,
som enligt mellanrikslagen borde vara med tull belagd, då clen införes
från Norge.
Nu rådande motsatta förhållande förtager emellertid nästan helt
och hållet verkan af den å denna vara eljest åsätta tullen, hvilket
motionären också delvis framhållit såsom skäl för sitt yrkande.
På det ej pressjästberedningen, denna i vårt land ganska betydande
industri, hvars tillverkning år 1893 uppgick till omkring 2,300,000 kg.,
skall, såsom dess idkare nästan enhälligt uttala sin stora farhåga för,
gå under uti den för dem, såsom det visats, ogynsamma konkurrensen
från Norge, måste tullen å jäst dels stå i förhållande till tullen å
varans råämnen, och således snarare höjas än sänkas, dels ock framför
allt tillämpas äfven vid införandet af jäst från Norge.
Hinder för detta senare torde, om hvad här blifvit anfördt är, såsom
jag förmenar, rigtigt, ej föreligga redan under den tid, som åter
-
N:<> 19. 22
Lördagen den 18 April.
ifrågasatt stål- för tillämpningen af mellanrikslagen; men skulle så likväl vara,.
sänkning af måste, för den händelse en ny sådan lag kommer till stånd, en innerlig
tullen a jäst. gns^an uttalas om att i densamma uttryckligen bestämmes, att jäst,
(F°rts) gom fnul Norge införes, skall draga tull, på det att den svenska jästtillverkningen
måtte i verkligheten komma i åtnjutande af ett skydd,
som den så väl behöfver.
Herr Wasrn: Jag tillåter mig hvarken yrka bifall till motionen
eller till den siste talarens framställning, jag tror icke någon förändring
kommer att ske, så länge den nuvarande mellanrikslagen
gäller, och Kongl. Magt, öfver hvilkens uppfattning af frågan den
siste talaren beklagade sig, grundar denna på utlåtanden från dessa
embetsverk, hvilka nog fortfarande komma att anse den ifrågavarande
artikeln såsom tullfri. Derom vill jag icke vidare yttra mig, men då
vi här hört den siste talaren framställa sin åsigt, huru ordet malttillverkning
skall tydas, så kan jag icke undgå att säga, att utom den
vetenskapliga och tekniska bestämningen af nämnda begrepp finnes
också en finansiel tolkning, som gjorde sig gällande, då 1874 års mellanrikslag
stiftades. Det var på grund af norska statsrådets yrkande och
med anledning af den beskattning å malttillverkningar, som i Norge
egde rum, som detta uttryck kom in i lagen, men bland dem var
icke jäst.
Herr Philipson: På de skäl, som utskottet angifvit, anhåller jag
att få yrka bifall till dess hemställan.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i förevarande punkt hemstält.
Punkten 5.
Utskottets hemställan bifölls.
ifrågasatt Punkten 6.
tullfrihet för
tack- och bar- Herr Stephens: Vid den diskussion här i kammaren, som förelaS<Jskrot(tmt
gi°k tackjernstullens åsättande vid 1892 års lagtima riksdag, framhöll
jag, att den då föreslagna tullen, som sedan blef gällande, icke skulle
medföra den verkan, som man med rätta kunde begära af densamma.
Det har också sedan den tiden visat sig, att mitt påstående besannats.
Man hade sålunda enligt min åsigt bort vidtaga någon åtgärd för att
hjelpa den stora och vigtiga jernindustrien på samma sätt som skett i
Amerika och andra länder, der man är mån om sina vigtiga näringar.
Men, mine herrar, något förslag om att höja tackjernstullen, så att
den kunde blifva verksam, har icke blifvit framstäldt; deremot har vid
innevarande riksdag herr Wijkander i motionen n:o 164 inom Andra
Kammaren hemstält om att helt och hållet borttaga tackjernstullen.
Denna motion har bevillningsutskottet i sin helhet godkänt och således
i öfverensstämmelse med densamma yrkat, att tullen å tackjern måtte
borttagas.
23 >:o 19.
Lördagen den 18 April.
Jag vill na litet närmare granska de skal, som motionären kom- ifrågasatt
mit med och hvilka utskottet, såsom sagdt. gillat. . tack-^ch bär
Motionären
säger då först, att med hänsyn till importen af tack- lastjern sam’(
jern någon minskning icke visat sig, utan tvärtom har en ganska be- skrot.
tydlig stegring egt rum. Granskar jag nu de siffror, som i betänkandet (Forts.)
förekomma, och jemför importen under de tre år, som närmast föregingo
tullens åsättande med den under de tre derpå följande, så finner
jag, att för åren 1889, 1890 och 1891, då tackjern var tullfritt, medelimporten
per år af utländskt tackjern och skrot utgjorde 30,57b tons.
För de efter tullens åsättande följande tre åren utgör importen på
samma sätt beräknad 28,124 tons, således en minskning af i det närmaste
2,500 tons ärligen. Häraf synes, att detta påstående, att icke
någon minskning uti importen af tackjern, utan tvärtom en betydlig
stegring skulle hafva egt ram, icke är öfverensstämmande med verkliga
förhållandet. Vidare säger motionären, att »så vigtiga delar af den
svenska industrien som gjuterierna och de mekaniska verkstäderna
hafva således fått sig pålagd en extra beskattning af inemot 1/4 million
kronor om året utan att bergsbruket, till hvars förmenta fördel den
införts, eller någon annan grupp samhällsmedlemmar haft den ringaste
fördel deraf». Detta påstående finner jag ganska djerft. Om jag
granskar statistiken, visar det sig enligt kommerskollegii berättelser,
hvilka före tullens åsättande icke skilde mellan gjuttackjern och annat
tackjern, att det icke är möjligt att få reda på, huru mycket gjutjern
i landet producerades. Vänder jag mig till den reservation, som öfverdirektören
Styffe hade afgifvit i fråga om tullkomiténs af 1888. betänkande,
finner jag, att enligt hans uppgifter förbrukades vid den tiden
här i landet omkring 10,000 tons svenskt gjutjern årligen. Under de
senare åren har man dock fått intagna några uppgifter i kommerskollegii
berättelser i fråga om gjutjernstillverkuingen inom landet, och
enligt dessa skulle under 1892 hafva tillverkats omkring 22,047 tons,
1893 20,954 tons och 1894 21,092 tons, d. v. s. i medeltal per år
21,362 tons, således mer än dubbelt det belopp, som 1888 och de
närmast dertill liggande åren användes af svenskt gjutjern. Detta förhållande
tyckes jäfva, att den svenska bergshaudteringen icke skulle
hafva haft någon nytta af tackjernstullen. Vidare visar kommerskollegii
berättelse, huru mycket gjutgods som direkt från masugnen
förvandlats till tackjern. Granskar jag dessa uppgifter, finner jag, att
för de tre åren närmast tullens åsättande medelproduktionen af gjutgods
direkt från masugnarne utgjorde 4,501 och för de tre efterföljande
åren 6,522 tons, således en ökning af inemot 50 %. Då jag således
finner, att gjutjernsproduktiouen inom landet, sedan tullen åsattes, har
mer än fördubblats, och att direkta gjutgodsproduktionen från masugnarne
stigit med 50 %, så kan jag icke finna, att motionären haft
rätt i sitt påstående. Vidare säger motionären, att ingen annan samhällsklass
inom landet haft nytta af tackjernstullen. Det kan ju skenbart
vara så, men verkliga förhållandet är långt derifrån. Såsom
exempel härpå vill jag nämna, att jag sjelf under inånga ar drifvit
gjuteri- och mekanisk verkstadsrörelse och använde då förnämligast
svenskt tackjern af egen produktion, och bland annat tillverkade jag
äfven de maskiner, jag sjelf behöfde. Till följd af deu stura konkurrens,
N:o 19. 21
Lördagen den 18 April.
ifrågasatt som uppstod derigenom, att en mängd verkstäder anlades i min hemort,
tack ''r>och bär ^aserac*e uteslutande på förbrukning af engelskt tackjern, fann jag
låstjern sam7rörelseu så ringa lönande och till och med förlustbringande, att jag
skrot. upphörde med densamma. Det visade sig då, att de maskiner, som
(Forts.) tillverkats af svenskt jern, hade ett betydligt företräde framför sådana
af engelskt jern; efter hand som maskindelar utsletos, fick jag reqvirera
nya sådana, hvilka naturligtvis voro tillverkade af engelskt tackjern,
som i södra Sverige är allmänt brukligt. Det visade sig då, att kuggvexlar,
utsatta för betydlig slitning, som med svenskt tackjern hållit
stånd 3 å 4 år, tillverkade af engelskt icke varade mer än ett år och
i flera fall icke mer än 8 å 9 månader. Vidare: plogkroppar, gjutna
af svenskt sjömalmstackjern, köllo i 20 år, men då de ersattes af dylika
af engelskt tackjern af samma modell och utsattes för samma slitning,
så blefvo dessa senare utslitna på mindre än 3 år. Äfven om jag
således med det engelska jernet får eu billigare och äfven prydligare
vara, det senare derigenom, att det engelska jernet är mera lättflutet
och ger en vackrare yta, så är det blott sken och yta, och skenet kan
dock bedraga. Kunden förstår icke att bedöma, huruvida redskapet
är tillverkadt af svenskt eller utländskt tackjern, utan nödgas i detta
fall lita på försäljarens uppgifter; priset är billigt, och det billiga priset
är ju i de flesta fall hufvudsaken. Således få vi billiga och prydliga
varor, som äro utslitna på förvånande kort tid, allt för att gynna den
utländske tillverkaren af råmaterialet. Jag tror mig härmed för herrarne
hafva visat, att äfven den stora förbrukande allmänheten oaktadt
den billigare varan icke haft fördel af det stora användandet af engelskt
tackjern, som numera i de flesta fall, åtminstone uti det sydliga
Sveriges gjuterier och mekaniska verkstäder, förekommer.
Vidare, oaktadt vår jernhandtering är en mycket vigtig näring,
kanske den näst jordbruket vigtigaste, så resonnerar man som så, att
denna näring kan mycket väl, lika väl som andra näringar reda sig
utan något skydd, derför att det jern, den producerar, icke har alla de
egenskaper, som göra det liksom det utländska till fullo användbart
för flera ändamål, och äfven derför, att det skulle vara ett slöseri att
använda träkol för frambringande af något, som motsvarade det billigare
engelska koksjernet. Men omständigheterna här i verlden äro olika
på olika platser, och så är äfven förhållandet i skilda delar af vårt
land med hänsyn till detta påstådda slöseri. Jag tänker nu på Kronobergs
län, hvarest vi endast hafva malm, passande för framställande
af gjutjern. Men det lönar sig icke att använda de kol, som finnas i
Kronobergs län, för att förädla dessa malmer. Då det nu icke heller
lönar sig att föra dessa kol till bergslagen och icke heller lönar sig
att föra bergslagens bättre malmer till södra Sverige, blifva dessa kol
på sätt och vis icke använda eller använda på ett sätt, som icke lemnar
den goda behållning, som man annars hade rätt att beräkna. Dertill
kommer, att en stor mängd fattigt folk, som om vintern annars vore
sysselsatt med malmbrytning, kolning o. s. v., helt och hållet förlorade
det arbete, som härigenom skulle beredas dem, i synnerhet under
den tiden på året, då de icke äro i tillfälle att på annat sätt förskaffa
sig sysselsättning. Härigenom tror jag mig hafva visat, att det kan
vara tillfällen, då det är långt ifrån ett slöseri att använda landets rå
-
Ijördagen den 18 April.
25 N:o 19.
produkter och förädla dera till en vara, hvaröfver landet kan vara stolt ifrågasatt
vid en jemförelse med de underhaltiga fabrikat, som erhållas genom^V™^ ^
den utländska, billigare, importerade varan. lastjem samt
Då man nu bland annat äfven framhållit, att någon stegring i skrot.
priset på gjutjern icke inträdt, sedan tullen åsattes, så medgifver jag (Forts.)
gerna detta, men, mine herrar, har någon prisstegring inträdt på de
andra jernsorterna? Hafva icke under åren 1892—94 de allmänna
konjunkturerna på verldsmarknaden varit nedgående? Hafva icke bruksegarne
varit tvungna att sälja sitt jern till ett pris, som understiger
produktionskostnaden? Jag tror bruksegarne skola gifva mig rätt uti,
att så i många fall varit förhållandet. Detta är sorgligt, men beror
af konjunkturerna på verldsmarknaden. Äfven produkterna af vår stora
modernäring jordbruket hafva fått säljas till underpris; detta är en
känd sak, och man har äfven vidtagit åtgärder för att afhjelpa detta
sorgliga förhållande. Denna klass af näringsidkare, som, såsom vi veta,
är en af de största, har haft många förespråkare, men för jernhandteringen
deremot höjas icke så många röster. Rättvisan fordrar väl
annars, att, då landets jern till ver kåre göra uppoffringar för att bispringa
jordbrukarne, dessa senare äfven räcka jerntillverkarne en hjelpsam
hand och icke låta denna näring förfalla, då de så väl behöfva hjelp
af jerntillverkare med flera för att hålla jordbruket vid magt.
Vidare är det en särskild omständighet, som jag med hänsyn till
den nu ifrågavarande tullen vill påpeka. Såsom herrarne känna till,
är det fråga om, att vi skola försöka komma till ny uppgörelse med
våra grannar på andra sidan Kölen rörande våra mellanhafvanden med
afseende på handel och vandel. Vi skola nemligen försöka få en ny,
förbättrad mellanrikslag till stånd. Denna tackjernstull skulle i förening
med skrottullen härvidlag vara eu trumf på hand. Skola vi då
kasta bort denna trumf genom borttagandet af tackjernstullen, då utan
tvifvel framställning kommer att göras från Norge om stora eftergifter
från Sveriges sida? Nej, mine herrar, jag tror det vore mycket förhastadt
och oklokt handladt.
På grund af hvad jag nu haft äran framhålla, får jag yrka afslag
på utskottets hemställan och bifall till reservationen.
Häri instämde herr de LavaL
Herr Åkerman: Jag har ingalunda begärt ordet i tanke att,
med hvad jag nu kommer att yttra, kunna i ringaste mån inverka på
kammarens beslut i denna fråga, ty då alla dess utskottsledamöter varit
eniga om reservationen, är naturligtvis utgången här gifven, utan har
jag endast begärt ordet i syfte att offentligen uttala min åsigt i denna
sak och angifva hufvudskälen till att jag vid förestående gemensam
votering rörande denna fråga kommer att, i strid med det parti, jag
annars tillhör, gifva min röst för utskottets förslag. I likhet med utskottets
majoritet anser nemligen äfven jag erfarenheten hafva visat,
att Sveriges jernhandtering icke haft något afseviirdt gagn af denna
tackjernstull. Om man ser på tillväxten i framställningen åt gjutgods,
är densamma så måttlig, att den någorlunda motsvaras af den tillökning
i tackjernsimporten, som jag, i motsats mot den siste talaren,
Ji:o 19. 26
Lördagen den 18 April.
ifrågasatt. anser mig kunna ådagalägga hafva egt ruin. Min ärade vän på kronotacic-''och
ja’_kergskånken jemförde taekjernsimporten under de tre åren närmast före
lastjem samt me^ ^e 11 under de tre åren närmast efter tullförändringen; men jag håller
skrot. före, att, om en rättvis framställning af denna sak skall kunna er(Forts.
) hållas, årsgrupperingen måste göras sä, att de fem sista årens resultat
jemföras med de fem närmast föregående, ty den stora minskning, som
försiggick året efter tullförändringen, var en följd af den stora import,
som egde rum under 1892 och bör således dermed kompletteras. På
samma sätt försiggick här också en nästan lika stor stegring i tackternsimporten
under år 1888, då man hade för afsigt att med tull belägga
tackjern. Det är ej tillbörligt att såsom bevis på minskning af
taekjernsimporten anföra den nedgång deri, som följt närmast efter det
ar, då tull blitvit pålagd, tv det öfverskott på importeradt tackjern,
som förefans före tullens trädande i kraft, måste naturligtvis, om tackjernsimporten
i det stora hela förblifvit oförändrad, åtföljas af en motsvarande
importminskning under den derefter närmast följande tiden. Vill
man vara opartisk, bör man således sammanslå importåret med de derpå
följande, på det att öfver- och underskott må kunna utjemna hvarandra.
Uppdelas i öfverensstämmelse härmed de tio åren 1886—1895 i två
femårsperioder, så var medelimporten per år under den första af dessa
båda perioder, eller 1886—1890, 25,515 ton, men deremot under femårsperioden
1891—1895 28,106 ton. Den årliga taekjernsimporten under
1891—1895 var således 10 procent större än under de närmast föregående
fem åren, hvartill kommer, att importen under år 1895 var
ytterligare 11 ''/2 procent högre än medelvärdet för den femårsperiod,
som med sistnämnda år afslutades.
Den siste talaren framhöll i hjerta färger, att det af svenskt tackjern
framstälda gjutgodset, om ock till det yttre möjligen fulare, i sjelfva verket
dock är mycket bättre än det af importeradt tackjern beredda. Detta är
också alldeles rigtigt, om man inskränker sig till det slags gjutgods, som
önskas extra starkt. För sådant gjutgods användes derför äfven svenskt
tackjern till någon liten del till och med i utlandet. Men, rnine herrar,
tackjernsgjutgods bör uppdelas i å ena sidan ordinärt eller hvad Styfie
i sin af såväl motionären som utskottet åberopade reservation kallar
»gröfre» gjutgods och å den andra extra starkt gjutgods. Till det
ordinära höra bland andra nästan alla de artiklar, hvilkas tullsatser
komma att beröras i nästa afdelning af nu ifrågavarande motion, och
till dylika artiklar, som till skilnad från maskineffekter, hvilka böra
vara extra starka, vid mekaniska verkstäder pläga benämnas fabrikseffekter,
passar engelskt eller ännu hellre skotskt tackjern vida bättre
än vårt träkolstackjern. För grytor, spisar in. m. dylikt är det nemligen
af ingen vigt, om de vid långsamt skeende belastning kunna bära några
flera kilogram per qvadratmillimeter, utan hufvudsaken är, att de med
ett prydligt utseende förena fördelarne af att icke vara för hårda och
till följd deraf svårbearbetliga samt spröda, så att de ej uthärda de
stötar, för hvilka de kunna komma att utsättas. Men nu är olyckan
den, att träkolstackjernet, huru utmärkt det än är, när det gjutes till
tjockare pjeser, icke väl lämpar sig för sådant tunnare gjutgods som
det ordinära, emedan det, utgjutet i tunnare former, allt för lätt tager
härdning eller blifver hvitt samt till följd deraf hårdt och sprödt som
Lördagen den 18 April.
27 X:n 19.
glas. Att här ingå på tekniska frågor, synes mig icke lämpligt; men ifrågasatt
jag anser mig ändock skyldig att säga, det sagda förhållande helt^"^*^
enkelt beror på svårigheten att hos träkolsjern få en tillräcklig kisel- iastjern samt
halt. En behörig kiselhalt kan visserligen åstadkommas förmedelst en skrot.
extra stor kolförbrukning, men på det sättet framstäldt blir tackjernet (Korts.)
icke allenast orimligt dyrt, utan äfven olämpligt genom sin tjockflutenhet.
Ett bättre sätt att åstadkomma den för behörig kiselhalts ernående
nödiga höga värmegraden är att använda regenerativa varmapparater,
men då dylika kosta omkring 80,000 kronor, äro de alldeles för
dyrbara att passa för masugnar med så små tillverkningsbelopp som de
af reservanterna afsedda. Det rätta sättet att tillverka gjuttackjern för
ordinära ändamål vore derför utan fråga att dertill lika väl här i landet
som annorstädes använda koks. Men en modern koksmasugn med så
rika malmer som Grängesbergs eller Gellivare framställer årligen vid
pass 60,000 ton tackjern; i Förenta staterna har man till och med
redan kommit upp till 140,000 ton, under det att Sveriges hela tackjernsimport
endast belöper sig till ungefär 30,000 fou. Härtill komma
de i Sverige höga fraktomkostnaderna, hvilka vålla, att en koksmasugn,
hvarhelst den i vårt långsträckta land än anlades, säkerligen icke utan
tillhjelp af alldeles oskäligt hög tackjernstull skulle kunna påräkna att
få fylla mer än vid pass hälften af det behof, som annars täckes medelst
import. Då således en så anordnad koksmasugn, att den i tekniskt
hänseende kunde arbeta lika billigt som sina rivaler i utlandet, icke
skulle kunna påräkna afsättning för mer än vid pass en fjerdedel af
sin tillverkning, och då dessutom en koksmasugu icke i ringaste mån
skulle bidraga till den af reservanterna afsedda förbättringen i de nuvarande
tackjernstillverkarnes ställning, så kan jag, åtminstone så länge
frakterna här i landet äro så höga i jemförelse med dem från England
och Skottland, som händelsen för närvarande är, icke med min röst bidraga
till tackjernstullens bibehållande i syfte att derigenom söka frammana
en koksmasugn, hvilken jag under nuvarande förhållanden icke
tror kunna bära sig.
Jag beder nu att få öfvergå till ett skärskådande af de utaf reservanterna
anförda skälen för deras yrkande. Till hvad de hemtat ur
tullkomiténs motivering anföra de för egen del: »Om ock, såsom motionären
angifver, tillverkningen af tackjern ej ökats, sedan berörda
tullsats åsattes, må dock å andra sidan framhållas, dels att utförseln af
tackjern stigit rätt betydligt, dels ock att tillverkningsvärdet vid gjuterier
och mekaniska verkstäder ökats. Häraf framgår tydligen, då införseln
hållit sig vid ungefär samma storlek, antingen att de rörande
tillverkningen under de sista åren uppgifna siffrorna icke äro rigtiga
eller, hvad som antagligare är, att före år 1893 inneliggande stora
förråd af tackjern derefter blifvit realiserade. På grund af dessa förhållanden
hyser utskottet den uppfattningen, att tullen på ett mycket
fördelaktigt siitt inverkat på gjutjernstillverkningen.» Detta är en slutledning,
som, så vidt jag förstår, icke kan dragas ur de anförda premisserna.
Om det vore så, att exporten af tackjern hade minskats,
skulle ett sådant förhållande kunna tyda på, att eu ökad förbrukning
inom landet egt rum, men nu är händelsen den, att med en sedan
1892 minskad tackjernstillverkning i Sverige har exporten oupphörligen
N:o 19. 28
Lördagen den 18 April.
ifrågasatt vuxit. Det pekar ju närmast på en minskad förbrukning inom landet.
lacklack bär — Jan skall också strax söka visa, att en sådan förefinnes. — Men nu
la stjern samt l)afva reservanterna icke tänkt sig denna möjlighet, utan ansett mest
skrot. sannolikt att vid tullens påläggande stora förråd af svenskt tackjern
(Forts.) måste funnits inneliggande, hvilka derefter blifvit realiserade, och
fastän det icke särskildt omnämnts och än mindre bevisats, så håller
man väl ändock dervid före, att en del af de förutsatta stora förråden
här i landet blifvit använda till gjutgodsberedning, ty om detta icke
varit meningen, synes det mig alldeles obegripligt, huru mina ärade
vänner reservanterna kunnat af sina anförda förmodanden få den uppfattningen,
att tullen på ett mycket fördelaktigt sätt inverkat på gjutjernstillverkningen.
Jag tror mig emellertid kunna visa, att den sedan
1892 ökade tackjernsexporten ojemförligt mest berott på en inom landet
minskad tackjernsförbrukning. Sedan 1892, då tackjernstullen pålades,
har nemligen smältstycketillverkningen här så nedgått, att sammanlagda
minskningen i derför under åren 1893—1895 förbrukadt tackjern
i jemförelse med hvad tackjernsförbrukningen skulle varit, om
smältstycketillverkningen under hvart och ett af dessa år varit densamma
som år 1892, belöper sig till ungefär 105,000 ton. I ersättning
har visserligen tillverkningen af bessemer- och martingöt icke oväsentligt
ökats, men derför under åren 1893—1895 användt tackjern kan näppeligen
hafva varit mer än 30,000—35,000 ton större, än händelsen skulle
varit, om göttillverkningen under samma år varit densamma som under
1892. Den under åren 1893—1895 inom landet försiggångna minskningen
i tackjernsförbrukning för smidbart jerns framställande blir således
70,000—75,000 ton, som visserligen mer än väl täcker tillökningen i
det under samma år exporterade tackjernet, hvilken tillväxt enligt den
officiella statistiken skulle vara endast 39,000 ton, men endast delvis
den minskning i tackjernstillverkningen, hvilken sedan 1892 egt rum.
Hvad den officiella statistikens uppgifter rörande tackjernsutförseln beträffar,
så är vidare att bemärka, att dessa så till vida äro för små,
som deri icke finnes inbegripet det till Norge landvägen utförda tackjernet,
ty derå erhåller kommerskollegium icke någon uppgift, då endast
sådana på nämnda sätt till Norge sända varor behöfva hos svensk tullmyndighet
anmälas, för hvilka produktionsbevis erfordras, om man i
Norge skall undgå att erlägga tullafgift.
De nu anförda förhållandena synas mig icke lemna rum för antagandet
af någon större förbrukning af svenskt tackjern till gjuteriändamål,
än som betingas af den tillökning i framställningen af starkare
gjutgods, hvilken blifvit en följd af industriens framsteg i allmänhet.
Men till sådant gjutgods har hittills och kommer alltjemt svenskt tackjern
att oberoende af tullen användas dels uteslutande såsom till kanoner
och pansarbrytande projektiler samt dels i blandning med mer
eller mindre ordinärt gjutjern såsom för olika slag af maskingods.
Slutligen kan jag icke lemna reservanternas yttrande utan ett beklagande
af sista punkten i deras uttalande, der det säges:
»Den ökade kostnad, som genom ifrågavarande tullsats förorsakats
de svenska verkstäderna, motväges mer än nog af de tullsatser, som
åsatts verkstädernas färdiga produkter.»
29 N:o 19.
Lördagen den 18 April.
Deremot håller jag med samma personer, då de, tillsammans med ifrågasatt
ett par andra bildande flertalet i utskottet, i nästa utdelning åt denna tulVrike‘ fj,r
motions behandling säga: tsfeZÅZi
»Då de nu gällande tullsatserna blefvo bestämda icke allenast med skrot.
hänsyn till den år 1892 beslutade tullen på tackjern, utan hufvud- (Forts.)
sakligast på grund åt den alltjemt ökade införseln af ifrågavarande
varor, och då denna införsel fortfarande är i stigande, hemställer utskottet».
För min del kan jag så mycket mindre vara med om den nedsättning
i tullen å gjutgodsartiklar, hvilken ifrågasatts uti nästa afdelning
af samma motion, som jag anser de ifrågavarande tullsatsernas
bibehållande alls icke för konsumenterna medföra någon fara för oskäliga
pris, emedan den inhemska konkurrensen i dessa artiklar är så stor,
att prisen till följd deraf så långt nedpressas, som de svenska förhållandena
kunna medgifva, äfven om den utländska konkurrensen
genom nu gällande tullar icke blir så tryckande.
Till de skäl, jag nu framhållit för min åsigt i den här saken, kommer
ytterligare den lättnad för uppgörande med Norge, rörande en ny
mellanrikslag, som blefve en följd af den med tackjernstullen förbundna
skrottullens borttagande. För närvarande är det ytterst abnorma
förhållanden rådande. I Norge fallet skrot af livilka utländska fabrikat
som helst skall nemligen anses såsom norsk vara, om deraf i Norge
framställes spik eller andra jernfabrikat, men om en svensk verkstad
köper samma skrot, räknas det deremot som utländsk vara. Detta är
ju ohållbart, ty samma skrot bör väl städse endera räknas såsom norsk
eller såsom utländsk vara. Skall nu skrottullen bibehållas, är det derför
klart, att man vid uppgörande af ny mellanrikslag har att välja
mellan att antingen allt i Norge fallet skrot städse skall räknas såsom
inhemsk eller ock alltid såsom utländsk vara, såvida icke försäljaren
kan styrka, att skrotet är fallet af norskt eller svenskt jern. Det
senare, eller att hvarje bit är antingen svenskt eller norskt jern, blir
emellertid i de flesta fall nästan omöjligt att bevisa, och följden måste
derför blifva den, att, om man intager den strängare ståndpunkten,
hvilket jag af flera skäl ansett mig skyldig att göra, Norge komme att
lida den orättvisan, att äfven af svenskt eller norskt jern bekommet
skrot i allmänhet af mellanrikslagen icke skulle räknas som inhemsk
vara. När på nådig remiss i fjor frågan om mellanrikslagen gemensamt
behandlades af kommerskollegium och generaltullstyrelsen, var jag
också ensam om denna stränga åsigt, och man kan deraf finna, huru
litet med en sådan ståndpunkt torde kunna vinnas; men så länge Sverige
har tull på skrot, måste jag emellertid intaga denna ståndpunkt, ty
räknas å andra sidan allt i Norge fallet skrot för norsk vara, anser jag
hela skrottullen i och med detsamma alldeles annullerad. De norska
jern tillverkarn e, som skola lemna intygen rörande sina fabrikat, måste
nemligen lita på skrotförsäljarnes, d. v. s. lumphandlarnes uppgift
om att skrotet vore fallet i Norge, och lumphandlare sjelfva skulle
direkt lemna intygen, när skrotet skulle såsom sådant försäljas till
Sverige. Men under dessa förhållanden torde, med kännedom om hvad
som redan bäudt med afseende å produktionsbevis, ej vara svårt att
inse, huru mycket värde, dylika bevis om skrot ofta nog skulle ega.
N:o 19. 30
Lördagen den 18 April.
Ifrågasatt
tullfrihet för
tack- och bärla8tjern
samt
skrot.
(Forts.)
Genom ett medgifvande af att allt i Norge fallet skrot finge räknas som
norsk vara, skalle med andra ord Sverige lika väl öppna sina portar
för utländskt skrot som genom skrottullens borttagande.
Alla dessa svårigheter bortfalla, om skrottullen upphäfves, och då,
såsom jag sökt visa, tullar å tackjern och skrot, såvidt jag förstår, icke
äro den svenska jernhandteringen till något gagn, blir detta förhållande
rörande mellanrikslagen ett ytterligare skäl för mig att önska,
att det måtte blifva slut på dessa tullar.
Herr vice talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af
kammarens förhandlingar, tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 på aftonen.
Herr Fränekel: Jag kan icke neka till, att det var med eu viss
förvåning, som jag såg, att redan i är motion väckts om att vidtaga
ändring i en så vigtig punkt som den nu föreliggande, då den så nyss
blifvit beslutad som 1892, och jag kunde naturligtvis icke förklara
denna motion på annat sätt, än att den skulle vara föranledd genom
täta klagomål från de mekaniska verkstäderna, för hvilka motionären
ville göra sig till målsman. Han har visserligen i sin motion berört
de mekaniska verkstädernas intresse i den föreliggande frågan, men
han har icke kunnat åberopa några klagomål från desamma derför att
tullen införts. Då kan naturligtvis motionen icke tydas på annat sätt,
än att här nu skall börjas samma strid, som utkämpades 1892, då vi
efter mycket arbete sökte åstadkomma väl afpassade industritullar i
sammanhang med landtbrukstullar och att man nu vill börja med den
lilla fina kilen, »tackjernstullen», för att efter dess upphäfvande sedan
upphäfva tullen på gjutgods och derefter tullen på maskiner och redskap
och på så sätt skilja industrien från landtbruket och möjligen
göra en sprängning i den tulltaxa, som nu till stor båtnad för landet
blifvit införd.
Huru skall man annars kunna förklara, att en motionär vågar
efter en så kort tid, som den som nu föreligger, stödja sina påståenden
om erfarenheten af tullens verkan.
Om man går till tiden för senaste tulltaxas införande, torde man
finna, att tulltaxan gillades och faststäldes den 8 juni 1892, att lända
till efterrättelse från och med den 21 juni 1892, och att således med
de siffror, motionären framlagt, han stöder sin erfarenhet på verkan af
denna tull under endast 2‘/2 år. Men lyckligtvis äro de verkningar,
han har velat framhålla genom sina slutsatser, redan väl vederlagda
af den förste ärade talaren i denna fråga, och jag skall icke trötta
kammaren med att göra det på nytt. Men jag vill blott påvisa, att
den rigtuiug, i hvilken motionen går, stöder sig på den sorgliga principen,
att vi icke fortfarande skulle förhindras att vara i tillfälle förädla
våra varor, utan man uppställer såsom ett önskningsmål, att
Sverige så länge som möjligt endast skall exportera malm. Man börjar
med denna lilla förädling, om jag så får kalla det, som ligger i
att förvandla malmen till tackjern, och man börjar sätta i fråga, huruvida
man icke skulle kunna fråntaga denna handtering det lilla skydd,
man lyckats skaffa den 1892. Jag frågar, om det kan vara ett önsk
-
31 X:o 19.
Lördagen den 18 April.
ningsmål, säger jag ännu en gång, att åstadkomma eu ökad malm- ifrågasatt
export, hellre än att man ökar tackjernstillverkningen och derigenom tullfrihet får
understödjer den möjliga användningen af svenskt tackjern i större^^e™**™?
skala. Nu har motionären, såsom redan påvisats, velat draga den slut- 6 skrot.
satsen, att då importen af engelskt tackjern icke aftagit, sedan tullen (Forts.)
kom, har tullen icke verkat till förebyggande af sådan import. Hvar
och en, som ser på de siffror, som föreligga i afseende å vår gjutgodstillverkning
och de mekaniska verkstädernas tillverkning, bör komma
till den slutsatsen, att ett sådant resonnement är origtigt. Ty just
att importsiffrorna stå på samma ställe och icke hafva följt den utveckling,
som föreligger i afseende å behofvet af såväl gjutgods som
maskiner och redskap, visar, att hade icke tullen varit, så hade ökningen
sannolikt varit ganska betydlig.
Ser man nu till det, som skulle vara det vigtigaste i motionärens
framställning, nemligen att de mekaniska verkstäderna skulle genom
att få betala denna lilla tackjernstull förhindras i sin tillverkning derhän,
att den skulle inverka minskande på deras export af färdiga
maskiner och redskap, så behöfver man endast gå till statistiken. Man
finner då, att vid den tidpunkt, då tullkomitén afgaf sitt betänkande,
utgjorde denna export af maskiner och redskap i stort taget — jag
har sammanlagt de olika grupperna i kommerskollegii berättelse —
2,892,000 kronor, steg 1893 till 5,029,000 kronor och 1894 till 6,600,000
kronor. Detta tyder således icke på, att de mekaniska verkstäderna
hafva genom att betala denna lilla tackjernstull blifvit satta ur stånd
att exportera sina effekter-, utan de hafva kunnat göra det och, som
bättre är, i vida större skala.
Går jag vidare och ser till, huru denna tackjernstull, som man nu
så starkt beklagar, att den, så att säga, utgör en beskattning på de
mekaniska verkstäderna, huru denna tackjernstull kan inverka på deras
tillverkningspris, sä uppgifver motionären, att tackjernstullen 1894
uppgick till 224,000 kronor. Jemför jag denna summa med de
mekaniska verkstädernas tillverkningsvärde 1893, det senaste år, för
hvilket siffror äro tillgängliga, torde herrarne finna, att, då jag uppgifver
detta till cirka 34 millioner, en siffra af 224,000 kronor i tull
på engelskt tackjern icke spelar någon roll. Och slutligen, om man
blott vill tillvarataga de mekaniska verkstädernas intressen, tror jag,
man gör detta mycket biittre derigenom, att man låter dem betala
denna lilla tull, då med dess borttagande sannolikt inom en ganska
snar framtid skulle följa borttagandet af tullen på färdigt gjutgods.
Och jag tror, att om man låter de mekaniska verkstäderna få välja,
om de önska betala denna lilla tull på tackjern, så föredraga de det
hellre, än om tullen på färdigt gjutgods samtidigt skulle borttagas, i
afseende å hvilken majoriteten inom bevillningsutskottet, för att göra
fållan så mycket säkrare, försigtigtvis afslagit den gjorda framställningen.
Jag skall icke tvista med de herrar teoretici, som påstå, att man
icke kan undvara det, engelska tackjernet vid vår mekaniska verkstadsindustri.
Men hvad jag vågar bestämdt påstå, är, att genom tullens
införande hafva de mekaniska verkstäderna funnit med sin fördel
öfverensstämmande att icke använda engelskt tackjern för andra ända
-
N:0 19. 32
Lördagen den 18 April.
ifrågasatt mål än dem, för hvilka det tills vidare är absolut nödvändigt, under
tullfrihet för om tullen borttages, det engelska tackjernet kommer att an
‘hst
ern''''stia vändas i vida större skala, än för närvarande eger rum, och äfven för
skrot. sådana behof, der det svenska nu utan olägenhet användes.
(Forts.) Då jag jemför de skäl, som vid tullens beslutande och äfven i dag
blifvit anförda för dess bibehållande, med de teoretiska skäl, som vid
flera tillfällen blifvit framhållna och som ty värr tyckas hafva sin rot
vid våra tekniska högskolor, så kan jag icke finna annat, än att det
vore lyckligt, om de tekniska högskolornas representanter ville vid
sina besök på respektive orter göra klart för sig, hvad tullens borttagande
betyder för denna industri, och jag kan ej heller se annat, än
att tiden nu är olämpligt vald att taga bort denna tull, då just nu
tackjernspriset i England är i stigande och då således denna ursprungligen
för lågt satta tull snart kunde komma att blifva en rätt afpassad
siffra. Utan att denna siffra är rätt afpassad, kan det icke blifva möjligt
för någon jernindustri att i stort slå sig på att åstadkomma ett
det engelska tackjernet liknande gjuttackjern. Men då den tidpunkten
inträffar, vågar jag mot herrar teoretici påstå, att eu sådan industri
kommer att uppstå, och detta till fördel för jeruhandteringen och de
mekaniska verkstäderna.
Huru jag än ser saken, får jag säga, att huru liten betydelse
tullen kan synas ega både med afseende å de mekaniska verkstäderna
och tackjernstillverkningen, så tror jag det skulle medföra sorgliga
följder, om någon förändring skedde. Och det vore olikt denna kammare
att efter så kort erfarenhet göra en rubbning i så vigtiga förhållanden
som dessa. Af dessa skäl anhåller jag om bifall till reservanternas
förslag.
Herrr Reuterswärd: Jag hade hoppats att icke behöfva uppträda
under dagens sammanträde, synnerligast sedan den förste ärade
talaren på ett så upplysande och fullständigt sätt framhållit nödvändigheten
af att skydda taekjernsfabrikationen medelst tull, men ty värr
har sedan dess en af mig högt värderad vän, en man, till hvilken hela
brukssocieteten står i största förbindelse för de många tjenster, han
gjort vår handtering, uppträdt och talat för taekjernstullens afskaffande
samt sökt visa, att denna tull icke gagnat producenten.
Eu i sanning hård dom, som vetenskapen velat lägga i dagen och
som i sina konseqvenser skulle vara en förkastelsedom öfver hela skyddssystemet;
men lyckligtvis bevisa de faktiska förhållandena motsatsen.
Att tullar icke kunna skydda mot vidriga konjunkturer på verldsmarknaden,
erkännes gerna, men huru skulle det sett ut för den ifrågavarande
industrien, om tullen icke funnits?
Tackjernstillverkningen har under de senaste åren uppehållits, jag
kan säga uteslutande, på framtida förhoppningar, och lyckligtvis redan
förliden höst började dessa förhoppningar ljusna allt mer och mer; det
blef då en ganska liflig efterfrågan både för inrikes förbrukningen och
specielt för exporten. När man här talar om det ena årets export och
jemför den med det andra årets, kunna dessa liksom många andra siffror
med bästa vilja i verlden i kommerskollegii berättelse aldrig blifva fullt
Lördagen den 18 April.
33 N:o 19.
exakta. Man tager nemligen icke i betraktande de stora massor t. ex. ifrågasatt
af tackjern, som i åratal legat lagrade på vågarna här i landet. Det tullfrlhit för
har bokstafligen vant rigtiga berg af tackjern lagrade, och ingen enda ‘lastjern1 samt
har ens efterfrågat: hvad viljen I sälja det för? Handteringen har skrot.
drifvits endast för att man icke kunnat eller velat afskeda den stora (Forts.)
arbetareskara, som för handtei ingen varit anstäld. När en handtering
till följd af den stora verldskonkurrensen varit utsatt för så många
svårigheter som den svenska jernhandteringen under senare tid, bör
hvar och en, som har något intresse för våra små eller stora industrigrenar,
icke lägga sten på börda genom att förvärra ställningen. Det
har visserligen af den andre talaren i ordningen sagts, att någon
nämnvärdt stor förbrukning af svenskt gjutjern icke har förmärkts, sedan
tullen åsattes. Jag beder honom ursäkta, att jag frågar: huru vet
han det exakt? Det vet ingen, om man icke, snart sagdt, skulle gå
till hvar enda masugn och der taga reda på, huru förhållandet är.
Ty, mine herrar, det har under de senare åren — jag talar af egen
erfarenhet — från våra masugnar producerats en mängd gjutgodseffekter,
tagna direkt ur masugnen utan omsmältning. Dessa produkter
blifva visserligen icke så vackra och prydliga, som man får dem från
gjuterierna eller mekaniska verkstäder, men de äro fullt användbara
för sitt ändamål. Denna produktion tages ej heller med i beräkningen,
när man gör upp sina kalkyler öfver huru mycket svenskt tackjern,
som numera användes till gjutgods. Detta af mig nämnda förhållande
har sparat åt landet mycket penningar genom att den stora allmänheten
kunnat köpa inhemsk vara, och detta för billigare pris, än hvad
den finare varan betingar, som till stor del tillverkas af utländskt gjuttackjern.
Denna billigare vara har den störa fördelen, att den är
hållfast. I motsats till den ärade chefen för kommerskollegium får
jag säga, att det spelar icke så liten roll för konsumenten att äfven
få sådant, som kallas finare gjuterivaror, såsom trädgårdssoffor, trädgårdsstolar
och dylikt, som är hållbart. Jag vill berätta, att jag köpte
här om året från ett gjuteri här i Stockholm en dyrbar soffa. Den var
utstäld på gården, och när kusken eu dag körde fram, tog sväugeln i
soffan, som drogs omkull och i tusen bitar. Hade den varit gjuten af
svenskt gjuttackjern, hade den icke gått sönder. Sedan har jag också
begagnat mig af från masugnen sjelfgjordt gjutgods, och det häller.
Den förste talaren nämnde om ett. förhållande, som äfven jag
känner till, nemligen att i åtskilliga provinser, såsom Småland, Östergötland,
Vermland, Nerike, är eu sådan massa af masugnar nedlagda, att
de utgöra en högst betydlig procent af alla masugnar, vi hafva i landet.
Detta derför, att de löna sig alldeles icke, särdeles i de orter, der man
begagnar träkol för att förädla eu vara till det högsta möjliga. Det
lönar sig icke dir att köpa dyra träkol för att göra vanligt smidestackjern;
men deremot finnas orter med långt afstånd till förädlingsverk
och brist på kommunikationer, der eu närbelägen mindre masugn
kan köpa billigare kol och ändock vara till stor nytta för orten. Vi
hafva icke jernvägar öfver allt i bergsdistrikten; det hör till sällsyntheterna
der. Der finnas mindre bergsmän, som hafva en liten andel
i en masugn. De slå sig tillhopa eu 20 å 30 stycken, bygga en mas
Första
Kammarens Prot. 1S96. A:o 19. 3
N:o 19. 34
Lördagen den 18 April.
ifrågasatt ugn, och hvar och en bryter malmen i de små förvärfvade grufvorna;
taek^och bär ^ors^nSen verkställa de med eget folk och egna dragare. På detta
iastjern simf ot få de, snart sagdt, den enda kontanta inkomst, de kunna förskaffa
skrot. sig. Ty, såsom herrarne veta, i vår bergsbygd finnas icke några större
(Forts.) jordbruk, utan det ligger en lapp bär och en lapp der, och kunna
de föda på ett litet 1/8 hemman ett par hästar för att verkställa körs
lorna
med och dubbla antalet kor, så är detta i allmänhet hela deras
jordbruk. Hafva vi nu rätt eller böra vi, mine herrar, sedan vi
gifvit de större industrierna och icke minst jordbruket ett skydd, med
hvilket de kunna vara i det allra närmaste belåtna, handla vi då rätt,
vi större fabrikanter, att nu säga: det spelar ingen egentlig roll för
oss, om de små gå under! Men för dem spelar det en roll, en högst
betydlig roll att kunna fördelaktigt afsätta afkastningen af den skogsegendom,
de ega, eller de grufvor, de äfven ega. Man har knappt rätt,
det vågar jag säga, att se saken så en bagatell, utan man får taga
i betraktande, hvilka som blifva lidande af detta, och det är deras
rätt vi hafva skyldighet att bevaka och icke uteslutande förädlingsindustrien,
ty den är redan skyddad.
Det var en talare från motsidan, som, då vi höllo på med tullen
å läder och skodon, yttrade, att han önskade, att det skulle stanna vid
det nuvarande. Jag hoppas, han har samma grundsats beträffande tackjernet,
att vi böra stanna vid den tull, som för närvarande finnes, och
att vi således i det afseendet äro alldeles ense. Men, mine herrar, jag
tror, det är ett misstag, då man i allmänhet säger, att vi skola skydda
den eller den industrien och ställa den på fötter. Det är ett mycket
vackert mål, men det enda medlet för att åstadkomma ett ännu större,
detta är att skaffa arbetsförtjenst åt vårt lands arbetarebefolkning. Ty
jag kan försäkra herrarne, att om blott de 5 bruk, som ligga i den
socken, der jag bor, skulle läggas ned, så vågar jag påstå, att hela
socknen skulle efter 10 år vara bragt till fattigdom, efter det att den
varit i ganska stor välmåga, ty det är de, som förtjena, hvilka hafva
kol att sälja och forslingar att utföra för fabrikanterna. Och man får
icke säga, att den talar i eget intresse, som är producent eller fabrikant,
utan han talar med lika mycket skäl för arbetsklassens och befolkningens
intressen. Emellertid, på de skäl, som så väl utvecklats
af den förste talaren, anhåller jag om afslag å utskottets hemställan i
denna punkt och bifall till reservanternas förslag.
Herr Dahlberg: Det är naturligtvis mycket svårt för mig att
taga till ordet efter den siste talaren, men då jag under loppet af ett
stort antal år varit intresserad i en icke obetydlig tackjernsproduktion,
har jag någon personlig erfarenhet i hithörande förhållanden, och tilllåter
mig derför yttra några ord. Jag beder då först få säga, att med
de pris, som för närvarande betingas för vårt exporttackjern, tror
jag, att vi genom produktion deraf bedrifva en ganska lönande affär.
Det exporterade tackjernets jemförelsevis höga pris för närvarande
beror delvis på den ökade konsumtionen på verldsmarknaden, men
också i icke så oväsentlig mån derpå, att erfarenheten alltmera visat,
att vårt träkolstackjern i flera fall icke kan ersättas af något annat.
Utskottet har konstaterat:
Lördagen den 18 April.
35 N:0 19.
»att införseln af engelskt tackjern icke minskats genom påläggning
af 1892 års tullsats,
att förbrukningen af svenskt träkolstackjern för gjutning icke efter
tullens införande ökats,
att priset på det svenska träkolsgjuttackjernet, som efter liksom
före tullens åsättande användts till blandning med det engelska för
åstadkommande af starkare gjutgods, icke stigit, utan tvärtom nedgått
i jembredd med annat jern,
att ingen inhemsk tillverkning af koksgjuttackjern uppstått,
att, under det landets tackjernstillverkare icke haft någon som
helst nytta af den åsätta tullen, gjuterierna och de mekaniska verkstäderna
deremot af deusamma haft väsentlig skada, i det de fått sin
råvara fördyrad med tullens hela belopp, uppgående till cirka 18 procent
af värdet, och sålunda hafva betydligt ökade svårigheter, särskilt att
uthärda konkurrensen vid export, samt
att en finanstull å inemot en fjerdedels million sålunda upptagits
å gjutgods, som till största delen måste räknas till de för den stora
allmänheten nyttiga och nödvändiga artiklarne, under det att statskassan
ej varit i behof af en sådan beskattning.»
Dertill hade utskottet, enligt mitt förmenande, mycket gerna kunnat
lägga, att en tull, åsatt det importerade tackjernet, just för närvarande
skulle medföra ganska stora olägenheter för de svenska jernproducenterna.
Det lär icke kunna förnekas, och vi hade tillfälle öfvertyga
oss derom härom dagen på nationalekonomiska föreningens möte, att
ett uppsving dels redan inträdt, dels förestår för våra förnämsta exportprodukter.
Det lär ej heller kunna hindras, att de svenska jernproducenterna
begagna sig af detta uppsving, för att, om så nödigt är,
komplettera sina verkstäder. Herrarne förstå lätt, hvartill jag vill
komma. Det svenska tackjernet är alldeles för dyrt och godt för att
till en hel mängd byggnadsändamål kunna eller ens böra ersätta det
sämre engelska jernek Eu hel mängd gjutgods, som för den svenska
bruksindustrien, och jag vågar särskildt betona äfven för den svenska
hyttindustrien, är oundgängligen nödvändigt, erhålles för ett vida lägre
pris, derför att det kan åstadkommas medelst en blandning af engelskt
gjutjern. Vid sådant förhållande synes det vara i svenska bruksindustriens
särskilda intresse, att icke just nu, utan åtminstone efter
mera moget öfvervägande, pålägga tull på en vara, af hvilken vi kanske
få ett ganska stort behof i den allra närmaste framtiden. Det är
endast detta skäl, jag velat lägga till dem, utskottet framfört, och
anhåller att få yrka bifall till utskottets framställning.
Herr Almström: Jag skulle icke behöft yttra mig i denna fråga,
som blifvit så vidlyftigt behandlad, om jag icke hade eu anmärkning
att göra emot den uppställning af siffror, som af herr Åkerman blifvit
gjord. Enligt hans uppgift skulle tillverkningen af tackjern under
sista 5-års-perioden varit mindre än under den näst föregående. Enligt
de siffror, som vi inom utskottet fått oss till hända, ställer sig förhållandet
på ett annat sätt. Under perioden 1885—1889 tillverkades
nemligen 2,241,000 ton tackjern, under det att under sista 5-års-perioden
tillverkningen steg till 2,848,000 ton. Det är således en ökning af
Ifrågasatt
tullfrihet för
tack- och barlastjern
saynt
skrot.
(Forts.)
N:o 19. 36
Lördagen den 18 April.
ifrågasatt 107,000 ton. Om således under dessa år tillverkningen vid mastulifrihet
för ugllarne ökats så mycket och på samma gång tillverkningsvärdet vid
Rostjern samt mekaniska verkstäderna stigit från 31 millioner till nära 35V2
skrot. millioner kronor, så har naturligtvis, då under samma femårsperiod
(Forts.) importen af tackjern från utlandet endast ökats med cirka 22,000
ton, en större mängd svenskt tackjern blifvit använd inom landet för tillverkning
af svenska artiklar.
Hvad motionen beträffar, synes det mig, såsom också herr Fränekel
påvisade, att den är ett försök att göra en attack på tulltaxan, som,
om den lyckades i denna punkt, sedermera möjligen skulle medföra
vidare följder, och den present, som motionären säger sig vilja gifva
de mekaniska verkstäderna, är icke allenast tvifvelaktig, utan absolut
skadlig för dem, då han samtidigt föreslår eu nedsättning i tullen på
åtskilliga gjutgodsartiklar till hvad som gälde före år 1892.
Dessutom fåro jag säga, och jag åberopar dervid eu auktoritet,
som jag tror herr Åkerman ieke kan jäfva, att det finnes en möjlighet
för de svenska tackjernstillverkarne att åstadkomma billigare tackjern,
och detta genom användande af kiseljern vid tackjernstillverkningen.
Det är att hoppas, att denna metod skall komma att införas. Det
har visserligen icke skett ännu, men så hafva icke heller mer än 3
år tilländagått, sedan tullsatsen å tackjern började tillämpas.
Hvad slutligen frågan om Norge och mellanrikslagen beträffar,
får jag säga, att jag, för min del, icke kan anse det vara eu klok
politisk åtgärd att, medan underhandlingar med detta land pågå, på
förhand bortgifva en trumf, som man har på hand. Detta är af den
förste talaren framhållet, och jag tror icke, något bevis derför behöfver
anföras.
Jag yrkar afslag å utskottets förslag och yrkar, att den gamla
tullsatsen å nu ifrågavarande artiklar må bibehållas.
Herr Stridsberg: Jag är köpare af svenskt tackjern och skulle
ju då tydligtvis tycka, att det vore bra, om det icke funnes någon tull
å denna vara, men det gör jag icke, och jag skall gifva skäl derför.
Då tullen år 1892 åsattes tackjern, antog man väl, att priset å denna
artikel skulle stiga, men det har det icke gjort, utan tvärtom. Det
har icke någonsin varit så lågt som på senare år, och särskildt i början
af förra året var priset på tackjern så lågt, att jag icke minnes mig
hafva köpt tackjern till så lågt pris. Då härtill kommer, att vi, som
använda tackjern, hafva tull på våra färdiga produkter, så hafva vi
icke skäl att önska någon rubbning i de bestående förhållandena. Jag
kommer således att rösta för reservationen och således för tullens bibehållande
vid samma belopp som förut.
Herr Åkerman: Jag har begärt ordet till följd af att den näst
siste talaren sade, att jag gjort en origtig framställning af de statistiska
siffror, som jag angaf. Jag ber då få nämna, att dessa siffror rörde
icke tackjernstillverkningen annat än, så att säga, i förbigående, och
då i ett sådant samband med Sveriges tackjernsförbrukning efter 1892,
att det alls icke kunde komma i fråga att göra någon femårsuppdeluing
af vår tackjernstillverkning. Om densamma under de sista fem åren
Lördagen den 18 April.
37 N:o 19.
varit större eller mindre än under den närmast föregående femårs- ifrågasatt
perioden, har icke det ringaste att göra med min bevisföring, och jag tuUfrihej för
har icke haft någon anledning att efterse, huru dermed sig förhåller,''‘Nitjern samt
men betviflar visst icke, att de af min ärade vän på stockholmsbänken skrot.
häröfver lemnade siffrorna äro alldeles rigtiga. (Forts.)
Beträffande herr Almströms åberopande af en auktoritet, som jag
icke skulle kunna jäfva, att det finnes ett sätt att med tillsats af kiseljern
möjliggöra svenskt tackjern användande till framställning af
ordinärt gjutgods, så kan jag så mycket mindre göra detta, som jag
är 1889, med hänsyn till att tackjern kanske snart skulle komma att
beläggas med tull, i Jernkontorets Annaler meddelade ett sätt att
med tillhjelp af kiseljern göra en tackjernstull för Sverige så fruktbärande
som möjligt. Hade denna metod här i landet blifvit använd,
skulle det verkligen hafva funnits en möjlighet att äfven i våra små
masugnar, med en tillverkning på gammaldags vis, kunna draga nytta
af tackjernstullen, ty då både man icke sjelf behöft framställa ett
dyrbart kiselrikt tackjern, utan tvärtom kunnat lägga an på eu så
billig tackjernstillverkning som möjligt genom att med minsta möjliga
kolåtgång bereda ett huru kiselfattigt tackjern som helst och sedan
vid dess användning i gjuteriet genom tillsats af en mindre del utifrån
importeradt kiseljern göra blandningen nog kiselrik för det afsedda
ändamålet. Just den omständigheten, att tackjernstullen, äfven med
tillhjelp af sagda meddelande, icke medfört den åsyftade verkan, utgör
för mig skälet, hvarför jag icke längre har någon förhoppning om
taekjernstullens nytta för Sverige. År 1892 lutade äfven jag åt tackjernstullen,
i förhoppning om att man just med tillhjelp af nyssnämnda
kiseljernsmetod skulle bereda någon fördel åt vår jerntillverkning, men
då denna förhoppning af erfarenheten gäckats, är det nu alldeles slut
med mitt hopp om taekjernstullens gagn.
Det finnes för öfrigt en anledning att nu i sjelfva verket vänta
mindre af denna tull än på den tiden, då den åsattes. Då fans nemligen
i utlandet vida bättre tillgång på billiga puddelslagger, som
kunde lämpa sig för att deraf med koks bereda ett för nyssnämnda
ändamål andvändbart kiseljern; men dessa tillgångar hafva sedan dess
så medtagits för tillverkning af Thomastackjern, att kiseljern numera
knappast torde kunna fäs till relativt så lågt pris som då.
Herr Reuterswärd: Då jag nyss hade ordet, glömde jag att
yttra något, som jag hade på sinnet, nemligen att, om sä lyckligt
vore, att en å ömse sidor fördelaktig mellanrikslag kan åstadkommas,
jag till ett annat år skulle vilja lägga det då blifvande bevillningsutskottet
på minnet, att, då tackjernstullen icke spelar den ringaste
betydelse för Norge, emedan detta land icke använder vårt tackjern,
utan der är det endast fråga om skrottullen och tullen å barlastjern,
det icke finnes något hinder för bevillningsutskottet att föreslå Riksdagen
att dela på denna rubrik, likasom man delat på de speciella
sorterna i rubriken jern och stål. Man skulle då få en rubrik: »tackjern».
På denna artikel skulle man då åsätta tull. Sedan kunde
man få i en ny rad under samma rubrik: skrot och barlastjern fritt.
Man kan ju för sämjans skull göra någonting i den vägen. Men att
N:o 19. 38
Lördagen den 18 April.
Ifrågasatt nu på förhand skänka bort en trumf eller gifva till spillo en vigtig
tullfrihet /ö»"industri utan ändamål, det kan lag icke vara med om.
tack- och bär- ’ J °
la^Zr‘ Herr Ekström er: Efter det sakrika utlåtande, som utskottet
(Forts.) lemnat, och äfven det sakrika anförande, som af chefen för kommerskollegium
blifvit framfördt, skulle jag kunna inskränka mig till att
instämma med utskottet och med den ärade talaren. Jag tror emellertid,
att saken kan icke annat än vinna på, att hvar och eu framhåller de
synpunkter, hvarur han ser den. Jag ber derför att för några ögonblick
få taga herrarnes tid i anspråk.
Till en början har då erfarenheten visat, att den ifrågavarande
tullen icke har kunnat verka något, d. v. s. den har icke verkat till
höjning af priset på tackjern, och huru skulle den egentligen kunnat
göra det? Då man betraktar siffrorna ifrån den officiella statistiken
och der ser, att utförseln af tackjern utgjorde, för år 1895, 85 eller
nära 86 millioner kilogram samt införseln för samma år utgjorde
39 millioner kilogram, således ett öfverskott af omkring 54 millioner
kilogram, så är det gifvet, att, med en så stor tillverkning och äfven
om icke ett enda kilogram utländskt tackjern infördes i vårt land,
priset måste ställa sig efter det pris, som det svenska tackjernet kan
betinga sig på verldsmarknaden. Det är också hvad som inträffat.
Det bär visats, att det tackjern, som införes till vårt land, uteslutande
användes för gjuterierna och icke lämpligen kan ersättas af
något tackjern, tillverka^ inom landet. Dessa gjuterier kunna delas
i två grupper. Den ena gruppen äro sådana gjuterier, som hufvudsakligen
i inverka maskingods och annat gods, der man beköfver större
styrka på jernet, och som hufvudsakligen använda det svenska tackjernet,
men för att göra detta mera lättflytande måste tillblanda eu
viss qvantitet, ungefär 25 procent, engelskt tackjern. För dessa gjuterier
och mekaniska verkstäder, som tillverka sådant gods, utgör tullen icke,
det medgifver jag gerna, någon tunga eller känbar beskattning. Den
uppgår knappt till 1 procent af varans värde. Den andra gruppen
består af sådana gjuterier, som tillverka handelsgjutgods, i livilket ingår
hufvudsakligen engelskt tackjern, med tillsats af eu ringa qvantitet
skrot för att få den erforderliga styrkan. För denna vara åter ingår
råvaran till 1/3 af värdet. När man nu vet, att tullen på råvaran
utgör 18 å 20 procent af värdet (det är ju ganska betydligt), så finner
man, att den extra beskattningen på det färdiga gjutgodset utgör
6 å 7 procent af varans värde. Herrarne måste medgifva, att det är
en allvarsam beskattning på en inhemsk vara. Dess följder hafva
också visat sig, i det att liera sådana etablissement på senare år fått
nedläggas. Så är t. ex. fallet med etablissementet vid Hult, h vilket
sysselsatt sig med tillverkning af handslsgjutgods i stor skala och som
gjort stora och dyrbara anläggningar, som förra året måste sluta upp
dermed. Det är dock någonting att gifva akt på. Tillverkningen af
handelsgjutgods är verkligen icke obetydlig. Man har visserligen icke
några officiella uppgifter, huru stor den är, emedan allt gjutgods
sammanföres.
Det är äfven eu annan sak, som jag ber att få framhålla, och
det är svårigheten att kunna exportera svenskt gjutgods. Fin del af
Lördagen den 18 April.
39 N:o 19.
dessa etablissement hafva börjat en dylik export. De hafva skickat ifrågasatt
sina artiklar till Norge, till Afrika med flera länder. Men det k^‘acl^och bär
visat sig ganska stora svårigheter att kunna konkurrera med de länder, ^stjern samt
som icke hafva en sådan extra beskattning som den, vi få betala, skrot.
uppgående till 6 å 7 procent af varans värde. (Forts.)
Då man redan på förhand kan veta frågans utgång i denna
kammare, skall jag icke göra något yrkande, jag har endast velat
framhålla dessa synpunkter till vidare utredning af frågan.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med derunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i föreliggande punkt hemstält samt vidare derpå att kammaren, med
afslag å utskottets hemställan, måtte besluta, att nuvarande tull för
tack- och barlastjern samt skrot skulle bibehållas; och förklarades den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Punkterna 7—9.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 10.
Lades till handlingarna.
Herr talmannen tillkännagaf, att efter öfverensstämmelse med
herr talmannen i Andra Kammaren omröstningar jemlikt 65 § riksdagsordningen
konune att anställas vid kamrarnes sammanträden nästkommande
onsdag öfver de voteringspropositioner för sådana omröstningar,
som redan blifvit eller före nämnda dag blefve af båda
kamrarne godkända.
Herr statsrådet Groll aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda nådiga
propositioner till Riksdagen:
l:o) angående beviljande af statsbidrag för ny reglering af viss
del af Mariestad i följd af den staden år 1895 öfvergångna brand, och
2:o) angående anslag till beredande åt lappar inom Jukkasjärvi
och Enontekis socknar af Norrbottens län af eftergifter i viss dem
åliggande ersättningsskyldighet.
Föredrogs å nyo och lades till handlingarna konstitutionsutskottets
den 15 och 17 i denna månad bordlagda memorial n:o 6, angående
fullbordad granskning af de i statsrådet förda protokoll.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande konstitutionsutskottets
den 15 och 17 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 7,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse
Ji:o 19. 10
Lördagen den 18 April.
af 2 § 4:o och 3 § 10:o tryckfrihetsförordningen äfvensom väckt motion
om ändring af 3 § 10:o tryckfrihetsförordningen.
Punkterna I och II.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten III.
Friherre Ivlinckowström: Jag har icke begärt ordet för att i
någon mån motsätta mig den nu föreslagna förändringen, men jag
skulle vara särdeles tacksam, om någon af konstitutionsutskottets härvarande
ledamöter ville gifva mig förklaring öfver, hvarför, när man
nu gör en förändring, man icke i densamma inför rikets nu gällande
mynt, utan sätter böterna exempelvis i skillingar. Till försvar för en
sådan åtgärd kan man visserligen anföra, att nu gällande paragrafer,
bland hvilka den nu föreslagna kommer att infattas, innehålla myntfoten
riksdaler och skillingar. Men då tyckes mig vara lika praktiskt
att föreslå eu förändring af alla dessa olika myntsorter och sålunda
komma in på en gemensam myntfot i afseende å våra grundlagar.
Jag har för öfrigt intet yrkande att göra.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält.
Utsträckning Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 15 och 17 innevarande
af rättigheten aprQ bordlagda utlåtande n:o 8, i anledning af väckt motion om ändring
hoktryckeri. af §§ 1 och 5 tryckfrihetsförordningen.
Herr Stråle: Jag och säkerligen alla äro varmt öfvertygade derom,
att tryckfriheten i ett land är ett oundgängligt vilkor för ett fritt
samhälle, och äfven om missbruk af denna tryckfrihet emellanåt förspörjas,
lär väl ingen kunna bestrida, att fördelarne af tryckfriheten äro
så ojemförligt stora, att dessa missbruk icke äro något att fästa sig
vid. Allmänt torde man väl också vara öfverens derom, att tryckfrihetsförordningen
är behäftad med allvarsamma brister. Vi veta dock
alla, att tillförene mångfaldiga försök äro gjorda att förbättra författningen
och bringa den till större klarhet, tydlighet och bestämdhet.
När ett betänkande från Riksdagens konstitutionsutskott i en tryckfrihetsfråga
framkommer, torde man väl haft skäl att vänta, att förslaget
skulle innehålla ett försök att förbättra nämuda förordning, som,
jag må säga det, verkligen är unik för vårt land. Talar man med en
utländing om vår tryckfrihetsförordning, så står man alldeles svarslös.
Nog torde det kunna ifrågasättas, huruvida det förslag, som 1896 års
konstitutionsutskott framlagt, skall vara någon förbättring, om det
icke snarare är en försämring. Flera gånger tillförene hafva från Riksdagens
konstitutionsutskott framlagts mer eller mindre genomgripande,
efter min åsigt mindre välbetänkta förslag till ändring af förordningen
angående boktryckerier, ett par gånger åtminstone i den utsträckning,
41 N:o 19.
Lördagen den 18 April.
som en ledamot från Andra Kammaren i konstitutionsutskottet i reserva- Utitråckning
tion föreslagit. Dessa förslag hafva dock icke rönt någon framgång, af rättigheten
utan städse blifvit förkastade.
Nu framkommer utskottet med samma förslag, som af handlades (port9)
vid 1895 års riksdag. Jag var af sjukdom förhindrad att då närvara,
men jag har med mycket intresse läst, hvad en ledamot af denna kammare,
herr Annerstedt, da yttrade. Han sade nemligen:
Under sådana förhållanden torde det få anses såsom ett lämpligt
tillvägagående i denna lagstiftningsfråga, att man icke utbryter en
enda detalj och derom framlägger förslag, utan att man först gör ett
försök att få ett organiskt och fullständigt förslag till tryckfrihetslag
och, föret sedan detta visat sig omöjligt att åstadkomma, tillgriper de
partiella reformernas väg. Nu synes icke något bevis förefinnas derom,
att det skulle vara omöjligt att fa till stånd en förbättrad tryckfrihetslag.
Också blef detta konstitutionsutskottets förslag vid 1895 års riksdag
i denna kammare afslaget med 71 röster emot 27. Förefinnes då
verkligen ett behof att utsträcka rätten att anlägga boktryckerier?
Utskottet säger härom:
Många platser å landsbygden hafva visserligen redan nu sådana,
särskildt för dem afsedda tidningar, men den omständigheten, att dessa
icke få tryckas annorstädes än i stad, som kanske ligger mycket långt
aflägset, förorsakar naturligtvis både utgifvare och allmänhet så mycken
tidsförlust och så betydligt ökade kostnader, att ändamålet med dylika
tidningar icke till fullo ernås.
De tidningar, som utgifvas i städerna, efter hvars och ens olika
smak, äro ju mer eller mindre samhällsbevarande och äro i allmänhet
författade med någon urskilning. Men tro herrarne icke, att tidningar,
som komma att utgifvas på långt afstånd ifrån städerna, skulle blifva
af den beskaffenhet, att icke möjligen effekten blefve den, att de s. k.
»bättre tidningarna», som nu utgifvas i städerna, skulle komma att ersättas
af sämre tidningar. Jag befarar, att dessa senare tidningar skulle
blifva icke obetydligt sämre. Öfvertygad är jag dock derom, att utskottet
icke har afsett, att från boktryckerier i bygderna skulle utgifvas
tidningar och broschyrer, som nära nog närmade sig bysqvallret. Men
kanske torde det ändock kunna inträffa.
Jag vill gerna medgifva, att i allmänhet köpingar i vårt land äro
mera berättigade att hafva boktryckerier än flera småstäder, och om
förslaget innehölle, att Konungen egde befogenhet att medgifva köpingar
att anlägga boktryckerier, skulle jag icke opponera mig deremot.
Nu är det ovilkorligt och skulle således gälla för alla köpingar, och i
fråga om landet skulle Konungen jemväl ega befogenhet att tillåta
boktryckeriers upprättande.
Anser man då verkligen, att den magt, justitieministern eger,
enligt gällande lag, att beifra missbruk, är tillräcklig, och anser man,
att det skulle blifva lätt för justitieministern att öfver allt pa landsbygden
finna lämpliga ombud, om boktryckerier der fä anläggas. Dä
redan efter nu gällande bestämmelser det är förenadt med betydliga
svårigheter, för att icke använda ett starkare ord, att kunna verkställa
qvarstad, liirer det vara uppenbart, att man på aflägsna landtboktryckerier
icke kunde utöfva någon magt i det hänseendet, ty verk
-
N:o 19. 42
Lördagen den 18 April.
Utsträckning ställighet af qvarstad blir då ett tomt ord. Särskilt tillåter jag mig
“{itt “alu ‘‘a*''^S*;a uppmärksamhet derpå, att val af jurymän kommer att få en högst
boktryckeri, egendomlig ställning, om processen eger rum i närmaste stad på långt
(Forts.) afstånd från boktryckeriet.
Jag hemställer derför vördsamt, att kammaren behagade afslå
konstitutionsutskottets förslag.
Herr Helander: Då utskottets ifrågavarande förslag till sin lydelse
är i alla delar fullständigt lika med det förslag, utskottet afgaf sistlidne
riksdag, och då detta förslag, på sätt den föregående talaren redan
nämnt, afslogs med 71 röster mot 27, föreställer jag mig såsom reservant,
såväl nu som förra gången, att denna kammare icke gerna efter
ett års tid skall hafva kunnat ändra sin åsigt så, att kammaren nu
bifaller, hvad den förra gången afslog.
Väl är det sant, att i 1887 års förslag var intaget en bestämmelse
om att Konungen skulle vara obetaget att tillåta inrättande af tryckerier
äfven på annat håll. Man må hafva hvilken åsigt som helst om den
saken, så är dock min öfvertygelse, att det vore ganska obehagligt för
Kongl. Maj:t att fatta beslut i dylika frågor, och jag anser det i allo
olämpligt.
Då jag förra året yttrade mig i frågan, uttalade jag den meningen,
att man ej utan trängande skäl bör göra några förändringar i sådan
lag som tryckfrihetsförordningen, hvilken, derom äro vi väl alla ense,
icke bör få lång tid på sig att lefva; och då kan det väl icke vara
lämpligt att under tiden göra ej synnerligen betydande partiella förändringar,
hvilka snart, äfven de, kanske finge ändras. Detta var det
hufvudsakliga skälet, hvarför jag förra gången var med om att afslå
detta förslag. Dessutom vill jag erinra om att, ehuru ordalydelsen af
utskottets förslag icke då var densamma, det likväl i denna kammare
afslogs år 1882 med (30 mot 36 röster, 1884 med 62 mot 27 och 1895,
såsom nämndt, med 71 mot 27.
Jag hoppas, att kammaren icke nu må hafva ändrat mening, och
anhåller, att utskottes förslag måtte afslås.
Herr Hammarskjöld: Måhända erinrar sig en och annan af
kammarens ledamöter, att jag vid 1895 års riksdag uttalade åtskilliga
betänkligheter mot det förslag, som då var framlagdt, och hvilket förslag
är detsamma, som i år kommit igen. Mina betänkligheter bestodo
deruti, att jag fann oegentligt att lemna åt Konungen att besluta,
huruvida boktryckeri får på en viss plats anläggas eller icke. Jag förstår
fullkomligt, hvarför man kommit på en sådan tanke. Man anser,
att orter finnas på landsbygden, hvarest ett boktryckeri kan ha skäl
för sig, men att så icke är fallet öfver allt, detta beroende derpå, att
tillgång på personer, lämpliga att utöfva den uppsigt öfver boktryckerier,
hvilken tryckfrihetsförordningen föreskrifver, icke allestädes är att finna.
Nu har, som sagdt, detta förslag kommit igen, och jag får säga, att
jag har qvar samma betänkligheter, som jag både förut, och jag skall
ytterligare lägga litet dertill.
Först och främst är jag icke säker på, hvad utskottets mening är,
om Konungen skall tillåta boktryckeris anläggande inom en viss kom
-
Lördagen den 18 April.
43 JJ:o 91.
mull eller på ett särskild! ställe, kanske på begäran- af kommunalstämman
derstädes, eller om meningen är, att en viss person skall gå
in till Kongl. Maj:t och begära, att han måtte få anlägga boktryckeri
på en viss plats. År det senare meningen, så är det klart, att i samma
■stund som denna person upphör att vara egare af boktryckeriet, är
Konungens tillstånd förfallet, och det behöfves en ny pröfning och en
ny ansökning, för att en ny person skall få fortsätta att drifva boktryckeriet.
Detta synes mig något märkvärdigt. Det kan ock medföra
svårigheter.
Vidare får jag säga, att om nu orsaken, hvarför Konungen skall
hafva en sådan pröfningsrätt, ligger deri, att boktryckeri icke bör finnas
annorstädes än der, hvarest man har tillgång på lämplig person för
detsammas öfver vakande, låter det väl tänka sig, att förhållandet, sedan
Kongl. Maj:t gaf sitt tillstånd, kan förändra sig så, att några år efteråt
någon lämplig person för detta ändamål icke längre der står att finna.
Är då meningen, att Konungen skall kunna återkalla sitt en gång
gifna tillstånd med deraf följande ekonomiska förluster och svårigheter
för boktryckaren? År detta icke meningen, då är ju åter den grundval,
på hvilken det hela hvilar, borta, och man bar icke den nödiga
garantien, att tryckfrihetsförordningens stadganden i detta afseende
blifva följda.
Af alla dessa skäl har jag betänkligheter mot den bestämmelsen,
att det skall bero på Konungens skön att tillåta inrättande af boktryckeri
på viss ort.
Deremot måste jag erkänna, att hvad köping beträffar, är skilnaden
mellan köpingar och våra småstäder verkligen icke större, än att, då
man anser sig hafva tillgång till lämpliga personer i alla våra småstäder,
man lika väl kan tänka sig sådana i våra köpingar. Visserligen
finnes icke någon rådstufvurätt i en köping, men vi hafva städer,
hvarest icke heller finnas rådstufvurätter, men der tidningar få utgifvas.
Jag har derför icke någon betänklighet mot att tillstyrka den
del af förslaget, hvilken innehåller, att boktryckeri skulle få anläggas
i köping.
Hvarför utskottet har tagit bort den rätt, som den nuvarande
tryckfrihetsförordningen medgifver, att utan Konungens tillstånd anlägga
boktryckeri inom ett afstånd af högst en half mil från stad, kali
jag icke förstå, ty mig veterligt hafva aldrig några olägenheter försports
af denna rättighet, och att på detta sätt inskränka den rätt,
som för närvarande står öppen att anlägga boktryckeri, dertill har jag
icke funnit någon anledning.
Jag är således i sak af samma mening som reservanten från Andra
Kammaren, herr Elowson, hvilken äfven yrkar bibehållande af rättigheten
att anlägga boktryckeri inom ett afstånd af högst en halt mil
från stad samt utsträckning af rättigheten att anlägga boktryckeri
äfven till köping. — Men dessutom ber jag att få nämna ännu en betänklighet,
som jag hyser.
Utskottet har tillstyrkt, att när fråga är om boktryckeri, som icke
ligger i stad, der rådstufvurätt fiunes, skall stämningstiden, som enligt
nu gällande stadgande är 8 dagar, förlängas till 14 dagar. Jag erkänner
till fullo, att de bestämmelser, hvilka finnas i tryckfrihetsförord
-
Utsträckning
af rättigheten
att anlägga
boktryckeri.
(Forts.)
X:o 19. 41
Lördagen den 18 April.
Utsträckning ningen angående beläggande af qvarstad samt upphäfvande af sådan,
af rättigheten är0 af {]ell art, att det trotsar all mensklig skarpsinnighet att få någon
boktryckeri. rec^a oc^ sammanhang i dem, men jag känner mig icke ofvertygad
(Forts.) om’ icke ytterligare ej obetydliga svårigheter komme att uppstå
genom stämningstidens förlängning till 14 dagar. Det är nemligen
föreskrifvet, att om icke domstolen har förklarat, att qvarstaden skall
stå fast inom eu månad, efter det qvarstaden lades, skall densamma
upphäfvas. Jag känner mig icke säker, om icke förlängningen af stämningstiden
kan medföra önnu större omöjligheter, än understundom nu
är fallet i afseende på tillämpningen af bestämmelserna rörande qvarstad.
Det förefaller mig åtminstone, som om en undersökning här
borde ega rum, och med anledning af denna betänklighet, så, ehuru
jag för öfrigt i sak är ense med reservanten, hemställer jag om proposition
på återremiss.
Herr Unger: Det är ganska glädjande för konstitutionsutskottet
att till eu början få höra, att man stält så stora förväntningar på utskottet,
som att det skulle komma fram med ett fullständigt förslag
till en förbättrad tryckfrihetsförordning. Det är visserligen ledsamt,
att utskottet icke har kunnat motsvara en dylik förhoppning, men utskottet
får trösta sig i medvetandet af hvilka oöfvervinneliga svårigheter
ett sådant förslag skulle hafva mött. Då Kongl. Maj:t vid denna
riksdag framkommit med förslag till partiella förändringar i tryckfrihetsförordningen
och man således bör kunna få gå den vägen, har
utskottet nöjt sig med att afgifva yttrande om den motion, som nu
föreligger.
De betänkligheter, hvilka redan vid förra riksdagen uttalades, äro
nu delvis upprepade, och delvis hafva nya tillkommit.
Hvad nu först köpingarne beträffar, hafva vi af den siste ärade
talaren nyss hört, att han i det afseendet icke hyser några betänkligheter.
Hans tvekan gälde det föreslagna borttagandet af bestämmelsen
om rättighet att få anlägga tryckeri inom eu half mil från stad. Det
har skett ur synpunkten af önskvärdheten af likformighet i alla stadgarne
rörande landet, och det är naturligt, att det nya stadgandet icke
skulle hafva retroaktiv kraft i afseende på de boktryckerier, hvilka
redan existera. Det borde icke heller kunna medföra någon svårighet
för den, hvilken önskar anlägga ett boktryckeri invid en stad, då det
endast behöfdes en ansökning, hvilken det icke är antagligt att Kongl.
Maj:t skulle afslå.
Talaren frågade, huruvida utskottet tänkt sig, att det skulle vara
kommunen, som skulle göra ansökan att få ett boktryckeri anlagdt
inom densamma, eller om den enskilde, som ville hafva boktryckeriet,
skulle göra framställning derom. För min del har jag aldrig tänkt
mig annat, än att detta skulle vara hvar och en enskilds privata angelägenhet,
men icke har jag tänkt mig, att, sedan ett sådant tillstånd
eu gång vore meddeladt, det skulle vara förverkadt i och med detsamma
sökanden upphörde att drifva det, ty jag känner icke till några
för boktryckare i lag bestämda särskilda qvalifikationer, utan rätten
att drifva boktryckerirörelse torde väl få öfvergå genom köp, arf eller
hvilket annat laga fång som helst.
Lördagen den 18 April.
45 N:0 19.
Samme talare sade, att det skulle vara betänkligt, derest icke Kongl.
Maj:t egde rätt att återkalla ett sådant tillstånd. Det synes mig icke
vara betänkligare, än att Kongl. Maj:t icke kan återkalla rättigheten
till anläggande af boktryckeri i stad. Det är föga troligt, att förhållandet
skulle så förändra sig, att man efteråt skalle sakna lämpligperson
att å justitieministerns vägnar öfvervaka boktryckeriets alster
på platsen, och att boktryckeriet af sådant skäl borde upphöra. Lika
väl kunde man tänka sig, att ett dylikt förhållande skulle kunna inträffa
i en mindre småstad, och då har Kongl. Maj:t icke rätt att återkalla
det genom sjelfva lagen gifna tillståndet. Jag finner denna betänklighet
icke vara i ringaste mån afsevärd. Att det skulle vara
oegentligt, att Kongl. Maj:t gifver ett sådant tillstånd, har jag svårt
att tro, då vi alla veta, att Kongl. Maj:t sjelf år 1887 föreslog, att åt
Kongl. Maj:t skulle öfverlemnas rättighet att bestämma de orter på
landet, hvarest, i anledning af gjorda ansökningar, tryckerier skulle få
anläggas.
Hvad derefter vidkommer farhågan, att förlängd stämningstid för
landet skulle, såsom den siste ärade talaren uttryckte sig, omöjliggöra
i ännu högre grad än förut, att qvarstadsproceduren skulle kunna gå
så fort, som nuvarande tryckfrihetsförordning föreskrifver, och hvilka
stadganden utskottet, bibehållit af anledning att utskottet icke ansett
sig böra framkomma med några andra förändringar i tryckfrihetsförordningen
än sådana, hvilka ovilkorligen påkallades af den ifrågasatta
utsträckningen af rätten att anlägga boktryckerier, kan jag omöjligen
fatta, att stämningstideu inverkar på detta förhållande, ty redan
med den stämningstid, som varit förut, eller 8 dagar, kunde stämningstidens
utgång icke afvaktas, innan domstolen skulle pröfva den lagda
qvarstaden, enär det då varit absolut omöjligt att få det gjordt inom
en månad. Meningen är väl, att sedan exekutor lagt qvarstaden samt
ingifvit berättelse derom till magistraten, som underrättar justitiekanslern,
hvilken åter har 3 veckor på sig för att fatta beslut, om
saken skall hänskjutas till domstol, så skall domstolen inom 8 dagar
derefter meddela utlåtande, huruvida qvarstaden skall ega bestånd eller
icke. Detta förutsätter, att det är en preliminär åtgärd, som domstolen
måste vidtaga, innan målet är instämdt. Vid sådant förhållande tror
jag för min del icke, att stämningstideu kan i någon mån inverka pa
stadgandet om qvarstadens häfvande inom en månad. Det är, som
sagdt, redan nu svårt, äfven med sådan tolkning, att få qvarstaden
häfven inom en månad, och vore omöjligt, om stämningstiden skulle
räknas med.
Om kammaren, på sätt den ärade talaren yrkade, vill återremittera
ärendet för att tagas i närmare öfvervägande, kan konstitutionsutskottet
icke hafva något deremot; likväl tror jag för min del, att det vore
ändamälslöst, och jag hemställer, om det icke vore en billig och lämplig
förändring att medgifva hvad som nu så länge varit påyrkadt, dels att
köping skulle få samma rätt som stad, dels att Kongl. Maj:t, på sätt
Kongl. Maj:t år 1887 sjelf föreslagit, må kunna gifva tillstånd till boktryckeriers
anläggande jemväl å landet, der det pröfvas lämpligt.
Vid förra riksdagen, då frågan var före, anfördes hufvudsakligen
politiska och taktiska skäl, hvarför man icke borde vidtaga några för
-
Utsträckning
af rättigheten
att anlägga
boktryckeri.
(Forts.)
N:o 19. é6
Lördagen den 18 April.
Utsträckning ändringar i tryckfrihetsförordningen utan i sammanhang med hela lagens
afit "anta f‘a”° m ar ^ e t a n d e. Nu hafva dessa skäl, hvilka jag tror voro afgörande för
boktryckeri, kammarens votum förra riksdagen, till stor del förfallit, sedan Kongl.
(Forts.) Maj:t sjelf vid denna riksdag, såsom herrarne veta, framkommit med
ett mycket vigtigt förslag till partiella förändringar i tryckfrihetsförordningen
och hela denna kammare helt visst med mycket intresse
väntar framgång åt denna af Kongl. Maj:t framlagda proposition.
Under sådana förhållanden yrkar jag nu bifall till utskottets förslag.
Herr von Ehrenlieim: Det har mycket länge utgjort en anled
ning
till förvåning för mig, att detta stadgande om förbud att anlägga
boktryckeri i landet annorstädes än uti stad eller i dess omedelbara
närhet så länge kunnat bibehållas, då det är bekant, att det finnes flere
orter på landsbygden, hvilka äro af en vida större betydenhet än eu
stor del af våra småstäder, och der det säkerligen icke skulle vara
förenadt med den ringaste svårighet att finna personer, lämplige att
utöfva den föreskrifna tillsynen öfver boktryckerier, hvilken varit anledningen
till begränsningen. Också har jag för mer än 20 år sedan
inom konstitutionsutskottet medverkat till en framställning om en förändring
sådan som den, hvilken utskottet no upptagit, och jag är utskottet
verkligen tacksam för dess förslag om en utsträckning af rättigheten
att få anlägga boktryckerier, hvilken jag för min del anser vara
af behofvet i synnerligen hög grad påkallad. Det måste väl anses
alldeles orimligt, att för utgifvande af en tidning eller hvilket tryck
som helst ett samhälle med 4 å 5000 invånare skall vara reduceradt
att vända sig till närmaste stad och icke kunna inom sitt eget område
få en så enkel sak till stånd som ett boktryckeri. Det skäl, man här
anfört, att förändringen skulle vara så obetydlig i jemförelse med de
reformer på tryckfrihetens område, hvilka kunna vara erforderliga,
saknar för mig all betydelse, dels derför att jag i allmänhet ej föraktar
de små förändringarna och dels derför att denna förändring är af en
helt annan art än dem, man för öfrigt önskar i vår tryckfrihet, hvadan
således dessa saker icke äro komparabla.
Den anmärkning, som den förste talaren gjorde, har af en senare
talare blifvit bemött, och i det afseendet finner jag fullständigt lika
med honom, att det är den enskilde personen, som skall begära tillstånd
att få anlägga boktryckeri, samt att, om och när han fått detta
tillstånd, det sedan icke kau återtagas. Jag tror icke, att det är skäl
att uppskjuta en så lämplig och rigtig förändring som den föreslagna,
och anhåller, att konstitutionsutskottets förslag måtte af kammaren bifallas.
Herr Alin: Då jag i år liksom i fjor hyser en annan åsigt än
den, hvilken min högt ärade granne har uttalat, så anhåller jag att,
innan öfverlägguingen afslutats, få säga några ord.
För min del kan jag verkligen inte annat än förvåna mig öfver
att konstitutionsutskottet har ansett sig böra gent emot det bestämda
afslag, hvilket dess förslag fick förlidet år, åter igen komma med en
hemställan om detsammas antagande. Det är en af alla erkänd sak,
att vår tryckfrihetsförordning är behäftad med synnerligen grafva fel,
Lördagen den 18 April.
47 N:o 19.
och enligt min mening är det en skam för ett civiliseradt land, att en Utsträckning
dylik lag skall i väsentliga delar få förblifva oförändrad. Den fordrar0^ rättigheter»
otvifvelaktigt eu fullständig omarbetning. Att under sådana förhål- "boktryckeri
landen komma med ett förslag till en partiel ändring af lagen och (Forts)
utaf en så underordnad betydelse som den ifrågavarande, synes mig
origtigt, i synnerhet efter den utgång, frågan fick vid förra riksdagen.
Det synes mig så mycket mindre hafva bort ske, som det väl är alldeles
klart, att om man någonsin skall kunna hoppas att få hela lagen
reviderad, skall det ske derigenom, att alla de, hvilka hafva något intresse
af lagens ändring, förena sig till gemensamt arbete derför.
Här har talats om att uti den omständigheten, att en af Kongl.
Maj:t föreslagen partiel förändring nyss af kammaren blifvit i väsentliga
delar godkänd såsom hvilande, skulle ligga en afvikelse från den
grundsatsen, att man icke bör göra några partiella förändringar i tryckfrihetslagen.
Här förefinnes likväl en ganska betydlig skilnad, alldenstund
eu sådan förändring som den af Kongl. Maj:t nu föreslagna
måste erkännas vara i högsta grad nödvändig, under det att det är på
långt ifrån att detsamma kan sägas om den, hvilken utskottet här förordar,
att det i stället med allt skäl kan ifrågasättas, om den ens är
nyttig. Det torde vara fullkomligt rigtigt hvad här ofta framhållits,
att den starka utvecklingen på senare tider af vårt kommunikationsväsen
i väsentlig mån minskat behofvet af den föreslagna förändringen
i tryckfrihetsförordningen, och hvad angår frågan om nyttan af eu
sådan förändring, hafva sådana betänkligheter uttalats mot densamma,
att jag icke kan annat än finna den vara af högst tvifvelaktigt värde.
Man kan för öfrigt vara fullkomligt öfvertygad derom, att derest den
af utskottet föreslagna ändringen skulle komma till stånd och den
sedan skulle visa sig olämplig, skulle hvarje försök att åter upphäfva
densamma röna det starkaste motstånd. Jag kan dessutom icke annat
än fästa synnerligt afseende vid hvad en högt ärad talare på stockholmsbänken,
hvilken äfven i dag uppträdt, yttrade förra gången angående
den bestämmelse, som utskottet föreslagit om att gifva Kongl.
Maj:t rätt att i särskilda fall medgifva samhällen rättighet att anlägga
boktryckerier. Denne talare yttrade då: »hvad som är mycket säkert
är, att om Konungen funne sakliga skäl föreligga för att säga nej till
framställningar om att få anlägga boktryckerier å något ställe å landet,
så skulle åt en sådan vägran gifvas den mest hätska och elaka uttolkning,
och den skulle användas såsom vapen emot regeringen för att
ådagalägga, hurusom regeringen ville undertrycka den för folket nödiga
upplysningen. Den utsträckning, som möjligen bör ske i rätten att
anlägga boktryckerier, bör bestämmas genom lag, då enligt min tanke
det är särdeles olämpligt att öfverlemna åt regeringen att efter sin
ompröfning bestämma härom».
Jag skall icke vidare upptaga kammarens tid, utan sammanfattar
min mening i samma ord, hvarmed friherre Ericson vid 1882 års riksdag
afslutade en synnerligen omsorgsfull utredning angående en då
ifrågasatt ändring af §§ 1 och 5 tryckfrihetsförordningen. Han yttrade
då i denna kammare följande: »då jag således icke kan anse den föreslagna
ändringen vara nödig — ännu mindre ''högst nödig’ — och då
jag icke anser det vara säkert, att den komme att blifva ''nyttig’, och
Nso 19. 48
Lördagen den 18 April.
Utsträckning jag derjemte anser den svår att tillämpa, anhåller jag vördsamt om
•af ''''““''^‘''^”proposition på afslag».
att anlägga x x °
boktryckeri. . 0 .
(Forts) Herr Bergius: Det erkannes gerna, att var nuvarande tryckln
hetsförordning
är mj-cket bristfällig och kan behöfva eu omarbetning,
men jag tror, att man härvid kan gå de partiella förändringarnas väg;
att åstadkomma eu helt ny lag är förenadt med sådana svårigheter, att
det icke läte sig göra på ganska lång tid, och jag tviflar på att utskottet
skulle kunna i det afseendet framlägga något förslag, som vunne
Riksdagens bifall, kanske icke heller Kongl. Maj:ts. Om man skulle
vänta med alla partiella förändringar, intill dess en ny tryckfrihetslag
blefve antagen, fraktar jag, att man finge för alltid eller åtminstone
för många år afstå från alla partiella förändringar.
I anledning af den anmärkning, som gjordes af en talare, att man
icke hade bort borttaga den nu gällande rättigheten att få anlägga
boktryckerier inom en half mils afstånd från stad, ber jag få säga, att
i händelse utskottets förslag antages, är denna rättighet alldeles icke
behöflig, och för öfrig! kan densamma medföra ganska stora olägenheter,
derför att städer finnas så belägna, att man på grund af denna rättighet
kan komma att få ett boktryckeri inrättadt inom ett annat län än
det, der sjelfva staden är belägen.
Den vigtigaste anmärkningen, som gjorts mot förslaget, är enligt
min åsigt den, att det skulle medföra svårighet för Kong]. Maj:t att
pröfva, huruvida boktryckeri skall få anläggas eller icke. I det fallet
får jag åberopa den motivering, som innefattas i Kongl. Maj:ts proposition
till 1887 års Riksdag, hvilken proposition i detta hänseende
innehåller alldeles samma förslag som det, utskottet nu framstält. I
motiveringen säges följande: »A den af Riksdagen år 1870 beslutade
grundlagsändring, enligt hvilken boktryckerier skulle få anläggas äfven
på landet, vägrade Eders Kongl. Maj:t sanktion, enär svårighet kunde
uppstå att på hvarje ort, der boktryckerier enligt Riksdagens förslag
finge anläggas, finna lämplig person för uppdraget att såsom chefens
för justitiedepartementet ombud vaka öfver tryckta skrifters allmängörande,
samt i betraktande jemväl deraf, att handräckning till verkställande
af qvarstad å tryckt skrift icke kunde å landet med erforderlig
skyndsamhet erhållas. Så mycket torde Eders Kongl. Maj:t dock
kunna gå Riksdagens en gång uttalade önskan till mötes, att det må
vara medgifvet att anlägga boktryckeri utan särskild! tillstånd i köpingar,
samt med Konungens tillstånd å de ställen på landsbygden i
öfrigt, der Konungen finner det kunna ske utan åsidosättande af den
tillsyn, som åt skrifters utgifvande bör egnas».
Mig synes, att i denna motivering äro fullständigt innefattade skälen,
■dels för att man icke skall gå så långt att medgifva boktryckeriers
inrättande hvar som helst, som äfven för den meningen, att Kongl.
Maj:t skall vara obetaget att medgifva boktryckeriers anläggande på
annat ställe än i stad eller köping.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Stråle: Jag har icke hört, att någon bestridt mitt påstående,
att redan den nu gällande lagens bestämmelser göra, att verkställighet
49 Ji:o 19.
Lördagen den 18 April.
af qvarstad möter synnerligen stora svårigheter. Icke heller har jag utsträckning
hört, att någon bestridt, att i händelse detta förslag antoges, skulle,rättigheten
särskilt i fråga om de boktryckerier, hvilka äro belägna på långt afstånd
från närmaste stad, hela föreskriften om qvarstad blifva endast
ett tomt ord. Huru skalle man t. ex. förfara, derest rättegång i tryck- ''
frihetsmil^ anhängiggjordes, i fall ett boktryckeri är beläget på så långt
afstånd från stad som t. ex. 8 å 10 mil? Huru skall process lämpligen
fortgå på så långt afstånd från orten, der förseelsen skett, och huru
skall man kunna anordna jury, då ju det hufvudsakliga skälet för jury
i tryckfrihetsmål är, att den skall bedöma målets beskaffenhet efter
den på platsen gängse allmänna opinionen? Om nu boktryckeriet
t. ex. ligger i Nedre Kalix och rättegången skall föras i Luleå, måtte
väl detta medföra ett högst besynnerligt uppfyllande af juryns bestämmelse.
Jag fortsätter min vördsamma hemställan om afslag.
Herr Berg, Gustaf Axel: Utskottets ordförande löredrog nyss
en del af den motivering, som i denna fråga återfinnes uti den till
1887 års Riksdag framlagda kongl. propositionen. Jag skall emellertid
bedja att få anmärka, att denna motivering alls icke afsåg ett förslag,
endast omfattande eu eller annan af tryckfrihetsförordningens bestämmelser,
utan att den hörde till en motivering, som omfattade frågan
om en omarbetning af hela vår tryckfrihetslag. Jag anhåller vidare
att få komplettera herr Bergii återgifvande af denna motivering med
hvad dåvarande justitieministern, statsrådet von Steyern, yttrade angående.
en revision af tryckfrihetsförordningen: »till en revision af
tryckfrihetslagstiftningen finnas äfven andra skäl. I fråga om straff
för tryckfrihetsbrott, om vilkoren för idkande af botryckerirörelse och
bokhandel, om åtalsrätt och rätt att belägga tryckt skrift med qvarstad,
om juryns sammansättning och reglerna för dess verksamhet samt om
rättegången i öfrigt i tryckfrihetsmål, äfvensom om vilkoren för spridning
här i riket af utländska skrifter och om ansvar för dylika skrifters
innehåll lemnar lagen rum för allvarsamma anmärkningar. Dess uppställning
är synnerligen oredig. Ämnena förekomma blandade om hvarandra
på ett sätt, som gör uppfattningen svår och tillämpningen i hög
grad osäker och vacklande. Sjelfva språket afviker på ett ingalunda
lyckligt sätt från de öfriga grundlagarnas och från det i lagstiftningen
i allmänhet vedertagna. Det är ej möjligt att i en sådan lag omarbeta
något eller några af hufvudpartierna utan att omskrifva hela lagen».
Det är ju för öfrigt, såsom det redan blifvit antydt, den vanliga
gången vid allt lagstiftningsarbete, hvilket afser eu större lag, att man
utarbetar och framlägger ett helt lagförslag, samt att, först om och då
detta förslag icke kan föras igenom, man öfvergår till partiella reformer.
Om nu detta är en regel i allmänhet, så är det, på sätt nyssnämnde
justitieminister anmärkte, särskildt i fråga om denna lag eu alldeles
speciel anledning att så förfara.
Den ärade talaren på stockholmsbänken framstälde så grava anmärkningar
mot förslaget, att jag förestälde mig, att han skulle sluta
med att yrka rent afslag. Han yrkade emellertid återremiss. För min
del anser jag sådant icke kunna tjena till någonting, utan vidblifver
Förstet Kammarens 1''rot. 1890. X:o 19,
4
N:o 19. 50
Lördagen den 18 April.
Utsträckning min reservation. Slutligen och. då vid förra arets riksdag kammaren
a/ rättighctenme(i (}en sföra majoriteten af 71 mot 27 röster afslog enahanda förslag
att anlägga gom det nu föreliggande, hemställer jag, hvilka nya förhållanden kunna
”(FortsT* hafva sedan dess inträffat af den beskaffenhet, att de skulle kunna
°r 9 föranleda Första Kammaren att nu besluta i motsatt rigtning.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed afslutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande föreliggande utlåtande yrkats, dels att hvad
utskottet hemstält skulle bifallas, dels att utskottets hemställan skulle
afslås, och dels att utlåtandet skulle visas åter till utskottet.
Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
dervid antagits afslag å utskottets hemställan uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 8, röstar
Jä J
Den, det ej vill, röstar
Nej; .
Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja — 61;
Nej — 60.
o,n inköp af Föredrogs å nyo bankoutskottets den 15 och 17 i denna månad
byggnadstomt bordlag(Ja memorial n:o 9, angående inköp af en byggnadstomt för
*'' riksbankens afdelningskontor i Örebro.
för riksbankens
afdelningskontor
i Örebro.
Herr Stridsberg: Då jag reserverat mig mot utskottets hem
ställan,
skall jag be att få säga några ord.
Jag antager, att flertalet af kammarens ledamöter till följd af den
massa betänkan den, som de senaste dagarne utdelats,^ ej haft tid att
läsa igenom vår reservation, och skall derför be att fa läsa upp den.
Den lyder så:
»Sedan fullmägtige i riksbanken i sitt år 1893 afgifua yttrande
öfver då väckta motioner om nya afdelningskontor af riksbanken förordat
anordnande under år 1894 af ett dylikt kontor i Mariestad,
hemstälde bankoutskottet i utlåtande den 20 mars 1893 (n:o 8) om
inrättande under nämnda år af ett kontor i Örebro, samt anförde till
stöd härför särskildt, att, enligt hvad hos utskottet anmälts, »en lämplig
och för ett riksbankskontor särskildt afpassad banklokal kan få
inom en central del af Örebro för riksbankens räkning förhyras, och
51 N:o 19.
Lördagen den 18 April.
att med temligen stor visshet kan antagas, att riksbanken ej, i brist Om inköp af
på tjenlig sådan, kan, såsom på andra platser, nödgas i nämnda by?gnadstomt
stad uppföra egen bankbyggnad». {or r,ksba"-
Detta yttrande, som grundade sig på upplysningar från kompetent ningskontor
håll och stöddes på företedda planritningar af den åsyftade lokalen, * Örebro.
synes hafva till rigtigheten styrkts deraf, att just ifrågavarande lokal (Forts.)
blef på tillstyrkan af kontorsstyrelsen åt det nya afdelningskontoret
förhyrd. Den är belägen i Örebro sparbanks nya stenhus och är mot
en årlig hyra af 1,875 kronor förhyrd för en tid af 4 % år, eller från
och med den 1 januari 1894 till den 1 oktober 1898, dock med rätt
för riksbanken att, i fäll begäran derom framställe» senast den 30 september
1897, behålla lokalen i ytterligare fem år mot samma hyresbelopp.
Äfven om vi, lika med bankoutskottets majoritet, skulle kunna
frånse utskottets så nyligen som år 1893 gjorda uttalande om den nuvarande
lokalens lämplighet för ett riksbankskontor, hvithet uttalande,
oss veterligen, icke på något håll inom Riksdagen motsades, finna vi
dock, i likhet med hvad reservanten bland bankofullinägtige uttalat, det
pris, som fordrats för den s. k. Östlundska tomten vara allt för högt,
i det att detsamma för den i det närmaste obebyggda tomten skulle
uppgå till 5 kronor 78 öre per qvadratfot eller nära 6 kronor, hvilket
måste anses öfverdrifvet, särskildt då i betraktande tages, att lämpliga
byggnadstomter kunnat under de senare åren förvärfvas åt kontoren i
Hernösand, Jönköping och Karlstad till pris, som icke i något fall
öfverskridit, knappast ens uppgått till tredjedelen af hvad för Örebrotomten
fordras.
Lika med samma reservant anse vi äfven, att kontorsstyrelsen icke
åvägabragt öfvertygande utredning derom, att icke lämplig lokal skulle
kunna anskaffas till rimligare pris än det, som skulle komma att drabba
riksbanken genom köp och bebyggande af den Östlundska tomten.
Kostnaden för sjelfva husbyggnaden kan antagas icke komma att
understiga hvad kontorens i Hernösand och Karlstad hus kostat, eller
cirka 55,000 kronor, hvadan hela byggnaden i Örebro med tomt skulle
kosta 105,000 kronor. Sex procent ränta härå är 6,300 kronor, som
bör beräknas för erhållande af skälig hyra och medel till skatter, brandstodsafgifter
in. m., men detta belopp, som icke är för högt beräknadt,
måste vi anse allt för orimligt drygt och omöjligt att af den dyrbara
byggnaden erhålla.
Vi få derjemte fästa uppmärksamheten derå, att, om Riksdagen
på förhand bestämmer ett visst belopp, som får betalas för någon tomt
i Örebro, utsigterna att under detta belopp kunna förvärfva eu sådan
väsentligt förringas, hvartill, kommer, att, äfven om utskottets förslag
bifalles och sålunda den Östlundska tomten inköpes till det allt för
höga pris, som för densamma bestämts, frågan om eu ny lokal åt
riksbankskontoret derigenom icke i någon mån påskyndas, då bebyggandet
af tomten i allt fall icke kan ske, förrän 1897 års Riksdag
derom fattat beslut.
Af dessa skäl hafva vi inom utskottet yrkat, att förslaget om inköp
af den s. k. Östlundska tomten icke skulle för närvarande, och då nöj
-
N:o 19. 62
Lördagen den 18 April.
Om inköp o/aktig utredning saknas, föranleda till någon utskottets hemställan hos
byggnadstomt Riksdagen.»
kensafdel- Härtill skulle jag vilja nämna, att vi af handlingarna i utskottet
ningskontor ej kunnat erfara, om en så enkel praktisk åtgärd vidtagits, som att
i Örebro, bankstyrelsen förfrågat sig hos någon husegare vid en väl belägen
(Forts.) gata, exempelvis Drottninggatan. Om eu sådan framställning gjorts
till husegare, för att för riksbankens räkning få ett kontor inredt, är
jag säker om, att många husegare finnas, som med tacksamhet skulle
tagit riksbanken till hyresgäst för en hyra, som kunnat bjudas och
som antagligen skulle bii mindre än hälften af räntan på iuköpssumma
för tomt och kostnaden för ett eget hus.
På dessa nu framhållna skäl anhåller jag om afslag å utskottets
förslag.
Herr Törnebladh: Det torde vara temligen klart, att, om riksbankens
afdelningskontor skola utveckla sig så, som Riksdagen i allmänhet
synes hafva önskat och förutsatt, Riksdagen också bör vara
angelägen om att uppfylla de vilkor, som derför erfordras, äfven om
det för en eller annan gång skulle svida i kassan. I allmänhet hafva
tomter till kontorslokaler erhållits för mycket billigt pris. Men om
man hittills lyckats — särskildt beträffande flera af de sist byggda
afd elningskontoren — att få tomt för ovanligt billigt pris, är dermed
icke sagdt, att detta lyckas alltid. Det är icke sagdt, att, derför att
det skett i den ena staden, det lyckas i den andra. Tv förhållandena
äro betydligt olika. Att förhållandena äro betydligt olika inses också bäst
deraf, att det ej fins något af riksbankens mindre kontor, som på eu så
kort tid utvidgats så mycket och företett en sig alltjemt stegrande
rörelse som örebrokontoret — ett ytterligare bevis derpå, att, då fragan
om kontorets förläggande var före år 1893,_de_ personer, som yrkade
på Örebro framför någon annan stad, hade rätt i sin uppfattning. Jag
tror dock icke, att denna uppfattning så synnerligen mycket påverkades
af hvad som då anfördes, att lämplig lokal redan funnes. Men redan
vid undersökningen af denna lokal befans den vara förenad med vissa
olägenheter, och dessa hafva framträdt allt starkare i samma mån
kontorets rörelse stegrats. För öfrigt är den omständigheten, att sparbanken
är inrymd i samma lokal, då den uppträder som en gifven
konkurrent i vissa fall, ej synnerligen förmånlig. Jag kan således ej
tillmäta någon vigt åt det skäl, som här anförts, att man vid kontorets
inrättande "i bankoutskottet framförde _ den uppgiften, att det skulle
finnas eu fullt lämplig lokal. Det visar sig ofta, att en lokal kan
vara tillfredsställande för ett eller par år, men det är derför icke
sagdt, att den kan vara det för en längre tid, i synnerhet om kontorets
utveckling blir större, än man väntat. Och detta är ett glädjande
tecken, som snarare borde föranleda Riksdagen att för ett kontor, som
lemnar så stor vinst, ej motsätta sig de anspråk, som i det afseendet
framställas, såvida de icke äro oskäliga. Nu säges, att priset är högt.
Ja, det är mycket, som är dyrt här i verlden, och vill man hafva det
lira, kan det bli dyrare på det ena stället än på det andra. Men den
ifrågavarande tomten är synnerligen väl belägen, och redan läget är
så beskaffad!, att det borde kunna tillföra eller åtminstone bibehålla
Lördagen den 18 April.
Ö3 JS:o 19.
en ganska stor rörelse åt banken — en rörelse större, än kanske någon
annan tomt i staden skulle kunna garantera. Jag kan således ej alls
finna, att den stora kostnaden bör vara så afskräckande, i synnerhet
som de beräkningar, reservanterna uppgjort, äro långt ifrån att vara
i allo tillfredsställande. De hafva sagt, att byggnaden med tomt skulle
gå till 105,000 kronor. Nu anser jag det ej otroligt, att det skulle
gå till denna summa; det är tvärtom mycket sannolikt. Men jag vill
dock nämna, att enligt intyg, som i bankoutskottet företetts, grunden
är så god, att i det afseende! på byggnadskostnaden kan besparas
10—12,000 kronor, hvilket man ej kan beräkna, om huset skulle byggas
på annan grund i Örebro, än der denna tomt ligger, nemligen på
sandåsen. Af byggnaden skulle, är det sagdt, tagas åtskilliga hyror,
för att det utgifna beloppet skulle rätt kunna förräntas. Men det är
icke alls något hinder för, tvärtom är det önskligt, att huset bygges
så, att det blir tre våningar högt, och då kan man ju inreda banklokalen
på nedre bottnen och hyra ut de båda öfre våningarna till
ganska afsevärda pris — då huset ligger så centralt väl — vare sig
till kontor en trappa upp eller bostäder en och två trappor upp. Men
om också icke hyrorna skulle bli tillräckligt stora, så skola vi komma
i håg, att utgiften göres för en gång, under det att fördelarne af att
hafva tomten och huset qvarstå i all eller åtminstone en längre framtid,
om man tager till, så att lokalen räcker. Men till slut säga reservanterna
— och det är tydligen meningen att dermed taga kammaren
rigtigt väl — att frågan ej påskyndas genom bifall till utskottets hemställan,
ty den kommer igen till 1897 års riksdag, emedan bankofullmägtige
ej kunna bygga, utan att frågan derom först afgöres af en
kommande Riksdag. Det är fullkomligt sant, och just det, att byggandet
och inköpet af tomt för ett riksbankskontor måste underställas Riksdagen
fördyrar ganska ofta lokalen, derför att saken måste afgöras
just på de fyra riksdagsmånaderna. Anbud, som möjligen kunna lemnas
mellan riksdagarne och icke kunna stå öppna en längre tid, kunna
nemligen ej begagnas. Det är ock påtagligt, att den offentlighet, våra
förhandlingar hafva, gör, att lokalanskaffåndet ej blir billigare, utan
snarare dyrare för banken. Men låt vara detta! Hvad som är gifvet
är, att denna tomt ej står att få för det nu uppgifna priset, om det
ej beslutes vid denna riksdag att antaga detsamma, och det är denna
möjlighet, som man afskär sig genom att säga nej. Det kan ju tänkas,
att man kan på annat håll få tomt, men kontorets styrelse har på
uppmaning af fullmägtige hört sig för och tagit frågan i öfvervägande
ganska länge. Den kom dock till det resultat, att denna tomt är den
förmånligaste, och det har då varit dess pligt att framlägga frågan i
tid, så att det ej blefve omöjligt att få tomten. Det har varit bankofullmägtiges
pligt att framlägga frågan för bankoutskottet och dess
pligt att framlägga den för Riksdagen. Om nu anbudet afslås och
köpet omöjliggöres, hvem bär då ansvaret för att denna affär går om
intet? Jo, det är Riksdagen, som, oaktadt alla myndigheter, som haft
ärendets förberedande handläggning om hand, tillstyrkt saken, likväl
af en mer eller mindre subjektiv uppfattning eller stämning rörande
det höga priset afslagit den och således lågt ett hinder i vägen för
Om inköp af
byggnadstomt
för riksbankens
afdelningskontor
i Örebro.
(Forts.)
N:o 19. 54
Lördagen den 18 April.
Om inköp af kontorets ändamålsenliga utveckling. Jag tror icke, att kammaren
byggnadstomtåtaga sig detta ansvar, ock tillåter mig yrka bifall till utskottets.
ken, af del- hemställan.
ningskontor
i Örebro. Herr Almström: Då jag inom bankofullmägtige afgifvit min
(Forts.) reservation vid det sammanträde, då deras beslut i denna fråga fattades,
ber jag att få angifva de skäl, som förmådde mig dertill. Jag ansåg
nemligen, att det var olämpligt att under nuvarande tid, då prisen på
tomter och sjelfva byggnadskostnaderna äro uppjagade, inlåta sig på
en sådan affär som denna, synnerligen som jag ansåg det pris, som
begärdes, eller 5 kronor 78 öre per qvadratfot, vara alldeles för högt,
jemfördt med tomtprisen i hufvudstaden. Då dertill kommer, att man
för så kort tid sedan som år 1893 förklarat den lägenhet i Örebro,
der kontoret varit förlagdt, vara fullt tillfredsställande, ansåg jag, att
med beslutet kunde anstå. Fortfarande är jag af den åsigten, att ingen
fara förefinnes, om man ännu dröjer härmed, och för min del är jag
fullt beredd att bära min anpart af det stora ansvar, som den föregående
talaren förespådde skola falla på Riksdagen genom ett beslut
i den rigtniog, reservanterna föreslagit. Jag är nemligen fullt öfvertygad
derom, att i fall denna tomt ej står till buds nästa år, fins det
inom ifrågavarande samhälle tillräckligt många andra lika goda lokaler,
som kunna användas för samma ändamål, och till och med lokaler,
der lika förmånliga grundförhållanden som dem, hvilka här framhållits
såsom en särskildt stor fördel, kunna vara att påräkna. Jag instämmer
derför i reservationen.
Herr von Ehrenheim: Då Riksdagen under de senare åren med
ständigt växande beredvillighet gått till mötes önskningarna att erhålla
afdelningskontor för riksbanken, och detta visst icke endast för att
tillfredsställa orterna, utan för att derigenom öka riksbankens verksamhet
och den nytta, som den medför för landet, innebär detta tillvägagående,
efter min uppfattning, eu ovilkorlig skyldighet att ej
utrusta dessa kontor för knappt. De komma i sådant fall att föra en
tynande verksamhet, ej att göra den nytta, som med dem är afsedd,
och ej heller att gifva den ränta på de åt dem anförtrodda fonder,
som man med skäl kan önska och bör påräkna. Ett af momenten är,
att bankkontoret har ett godt läge, valdt så, att det ligger beqvämt
för de besökande, och att det är rymligt, så att eu hvar kan der bli
väl betjenad. Det är från denna synpunkt, jag anser det vara synnerligen
vigtigt att icke försumma ett tillfälle att erhålla en passande
och lämplig tomt för ett nytt bankhus i Örebro, och det så mycket
mera som detta kontor mer än något annat af de på sista tiden anlagda
visat en mycket stark tendens till utveckling. Att hämma detta
genom en besparing på några tusen kronor för byggnadstomten, det
skulle, enligt min åsigt, vara ett stort misstag. Jag anhåller för min
del om bifall till utskottets förslag.
Herr Larsson: Jag har icke reserverat mig mot det slut, hvartill
utskottet kommit, emedan utskottet på mitt förslag ändrade klämmen
så, att det icke bestämdes absolut, att just den s. k. Östlundska tomten
55 N:o 19.
Lördagen den 18 April.
skulle inköpas, utan att man till fullmägtiges disposition skulle ställa Om inköp af
medel att inköpa lämplig tomt. Den föregående behandlingen af denna
fråga är verkligen sådan, att man ej kan fullt lita på de uppgifter, jsn/a/deiman
förut fått från Örebro Man har bär talat om att det blef en ningskontor
så stor öfverraskning, att rörelsen i Örebro blifvit så stor. Tvärtom, i Örebro.
det var väl ingen öfverraskning alls, ty det var ju den väntade stora (Korts.)
rörelsen, som framhölls och gjorde, att Örebro togs framför andra städer,
som voro i fråga att erhålla ett afdelningskontor. Ett ytterligare skäl
uppgafs äfven, nemligen att det fans en mycket centralt belägen och
lämplig lokal att få. Nu säger man, att denna plats icke är central
alls. Hvad vill det säga? Har man väl ändrat staden så mycket, att
det, som var centralt 1893, icke är det längre nu? Vidare säger man,
att lokalen är oändamålsenlig. Men om man genomläser diskussionen
i denna fråga vid 1893 års riksdag, finner man, att i Andra
Kammaren uppträdde, bland andra, en gammal örebrobo, som icke
hade så litet inflytande på sin tid — han var dock ej riksdagsman
för Örebro — och han sade, att han varmt förordade Örebro, och
sedan yttrade han: »såsom i betänkandet anförts, har Örebro den
speciella förmånen, att der finnes att hyra eu lämplig och för ett
riksbankskontor särskilt afpassad banklokal. Denna är byggd efter
anvisningar, lenmade af bankofullmägtige, samt inredd och ordnad på
ett utmärkt sätt för ifrågavarande ändamål.» Det var gifvet, att hans
ord i detta fall vägde mycket i Andra Kammaren, när han kunde
försäkra något sådant till stöd för bankoutskottets då framlagda förslag.
En utskottsledamot framhöll ungefär detsamma. Nu har jag intet emot
den nya platsen, men den synes mig liksom reservanterna orimligt dyr.
Frågan är ej heller af styrelsen affärsmessigt handhafd. Den har gått
till väga så, att först har den gått och sett på eu plats och bestämt
sig för den, och den har styrelsen stått och stirrat på oupphörligt, och
derför har ej heller egaren velat jemka på priset, utan hållit det orimligt
högt. jag vet visst, att det inom utskottet upplysts, hurusom eu
riksdagsman för Örebro lemnat alla möjliga och, snart sagdt, omöjliga
upplysningar om kontorets olämplighet. Men jag vet verkligen ej,
hvem man skall sätta tro till i afseende på lokalkännedom, den föregående
eller den nuvarande riksdagsmannen. Den förre säde, att
lokalen var god, den andre säger, att den är dålig. Hvarför jag begärde
ordet, var för att fästa uppmärksamheten derpå, att åtminstone
icke fullmägtige måtte förse sig på den här platsen och betrakta den
såsom den enda möjliga i Örebro, som bör köpas till hvad pris som
helst; ty det skulle kunna hända, att man efter noggrannare undersökning
kunde få lämplig plats för billigare pris. Jag har endast velat
säga dessa ord, men har intet annat yrkande att göra än bifall till
utskottets förslag.
Herr Svedelius: Jag anser det vara min skyldighet att meddela
kammaren den uppfattning, jag bildat mig i föreliggande fråga efter
att hafva på platsen försökt taga reda på dess detaljer.
Hvad först beträffar den nuvarande lokalen, behöfs ej något synnerligen
långvarigt besök der för att finna, hurusom dess utrymme på
intet sätt motsvarar rörelsens utveckling och huru nödvändigt det är,
Nso 19. 56
Lördagen den 18 April.
Om inköp af att en förändring i det hänseendet vidtages, då utan tvifvel bankens
^får^vilbm vaksamhet och utveckling hämmas genom denna ytterligt olämpliga
kits1 af del- lokal. I detta hänseende har jag ej heller hört af motståndarn e några
ningskontor invändningar göras, och jag tror derför, att den saken nästan kan
i Örebro, anses så godt som afgjord, att en annan lokal är nödvändig. Angående
(Forts.) den ifrågasatta tomten kali jag ej annat än vitsorda, att den utan allt
tvifvel är den mest välbelägna tomtplats, som i staden kan tänkas stå
till buds, när det är fråga om att uppföra en ny bankbyggnad. Här
har framkastats möjligheten att genom förfrågan hos enskilda personer
kunna åstadkomma inredning af något gammalt hus till lämplig banklokal.
Det är naturligtvis en sak, hvarom jag icke kan yttra mig, ty
man kan ju säga, att det hus många hus, som äro så val belägna, att
en banklokal skulle kunna der med fördel, hvad läget beträffar, inredas.
Huru vida sådana stå till buds, känner jag ej, och har ingen
särskild anledning att tro, det förhållandet så är. Den föreliggande
tomten är, som sagdt, synnerligen väl belägen, om det ock väl kan
hända, att det kunde finnas någon tomt vid Störa Torget med nästan
lika godt läge. Eu sådan tomt är äfven, efter hvad som meddelats
mig, erbjuden till ett pris af 40,000 kronor, och den är till och med
något större. Men enligt min åsigt och med kännedom om de lokala
förhållandena på platsen blefve det dock dyrare att der uppföra en
banklokal, emedan grunden alls ej är lämplig, hvaremot grunden på
deu ifrågasatta tomten är den bästa, som kau påräknas i staden —
åtminstone så vidt det i allmänhet är kändt, utan att göra ytterligare
djupgående undersökningar i aflägsnare delar af staden. Att priset är
dyrt, d. v. s. att summan är hög, kan icke förnekas, men å andra sidan
är jag i tillfälle att upplysa, att egaren ej kan anses hafva begärt
något oskäligt pris, då han under de nuvarande förhållandena icke
behöfver vidtaga några kostsamma åtgärder och ej vidare bebyggt
tomten än dels med en i betänkandet omtalad mindre byggnad på
gården och dels med små butiker eller skjul, som lemna eu relativt
betydande hyra. Afkastningen af dessa lokaler, sådana de nu befinna
sig, är så stor, att den från egarens synpunkt fullt betingar det pris,
han begär. Och huru det än är, bör väl en dylik varas värde bedömas
icke så mycket efter hvad man vill betala derför,., utan efter
hvad den afkastar. Ett särskildt skäl, hvarför tomter i Örebro proportionsvis
äro dyrare än i många andra landsortsstäder, är det, att
staden är stadd i mycket stark tillväxt. Folkmängden har den sista
tiden ökats med omkring 1,000 pex-soner årligen, och anledning är att
tro, det tillväxten skall fortgå. Byggnadsverksamheten är derför högst
betydlig, och till följd deraf äro äfven väl belägna tomtplatser eftersökta.
Sammanlägger man alla dessa omständigheter, den ena med den
andra, så, och då jag ej kan annat än till fullo instämma i hvad bankstyrelsen
uttalat om rörelsens stora utveckling och utsigten till dess
fortgång i samma utsträckning, kan jag ej annat än tillstyrka bifall
till det föreliggande förslaget, fullkomligt öfvertygad om, att penningarne
blifva väl använda.
Herr Stridsberg: Just det skäl, som den föregående talaren
framdrog rörande tomtens värde, är för mig ett skäl, hvarför jag mot
-
Lördagen den 18 April.
57 N:o 19.
satt mig denna tomts inköp. Skall man draga fram det såsom exempel,
att en tomt genom ovanliga förhållanden kommit i ett högt pris?
Detta kan väl ej vara en mätare på tomtvärdena i en stad. Hvarför
just hålla sig fast vid denna och ej söka att få någon billigare? Det
är ett af de skäl, hvarför jag motsatt mig utskottets beslut. Sedan
har det sagts, att lokalen är alldeles olämplig. Jag har dock hört af
en person, som arbetat i lokalen såsom tjensteman, att det ej är så
farligt med den saken, som här målats ut från flera håll. Jag yrkar
fortfarande afslag på utskottets förslag.
Herr Ekdahl: Såsom min medreservant äfven anfört, skall den
nu begagnade lokalen, efter de upplysningar, jag erhållit från fullt trovärdiga
personer, vara fullkomligt lämplig till detta ändamål ännu i
många år, äfven om rörelsen ökas. Det påstås, att den till och med
är betydligt beqvämare än mången banklokal här i Stockholm. De
klagomål, som anförts, anser jag vara obefogade, och hvad läget beträffar,
hafva samma personer förklarat, att det kan anses vara alldeles lika
godt, der den nu är förlagd, som der det är fråga om att lägga den.
Det beror egentligen icke på det mera beqväma läget, om personer
komma att mera anlita banken, utan på det sätt, banken skötes. För
öfrigt har det under ärendets behandling i utskottet framhållits —
kvilket väl ock är rigtigt — att, när nu bankkontor skola anläggas i
alla rikets provinsstäder, man försöker på samma gång få eu lägenhet,
som är tillräckligt stor för att der bygga äfven åt posten och telegrafen,
så att staten får sina egna hus på ett ställe. Kostnaderna
skulle derigenom kunna mycket nedbringas. Denna tomt lär emellertid
ej vara tillräcklig för uppförande af hus för alla dessa lokaler; och
då är det väl orimligt att nu köpa så dyrt — dyrare, än hvad staten
på sista tiden sålt välbelägna tomter på Östermalm här i hufvudstaden,
och detta i en mindre stad i landsorten! Detta har varit anledningen
för mig att afgifva denna reservation. Om nu Riksdagen beslutar att
köpa denna tomt för detta höga pris, blir naturligtvis följden den, att,
när man för samma behof skall köpa tomt i andra städer, egarne
komma att på samma sätt hugga till så orimliga pris som här skett,
och anser jag det vara mera än dubbelt mot hvad eu sådan tomt bör
betinga. — Representanten på stockholmsbänken, som är ledamot af
bankofullmägtige, har uppgifvit, att reservanterna kommit med origtiga
siffror. Yi hafva uppgifvit, att tomten skulle kosta 50,000 kronor; det
är hvad fullmägtige sjelfva begärt. Vidare att huset skulle kosta 55,000
kronor, hvilket är det belopp, som Riksdagen anslagit till bankhuset i
Karlstad, men jag skulle vilja bedja herr bankofullmägtigen upplysa,
huruvida det kommit till stånd för 55,000 kronor. Jag befarar, att
det kostat betydligt mera och att huset i Örebro ej heller kommer att
gå för 55,000 kronor. Således, om vi uppgifvit origtiga siffror, hafva
vi uppgifvit dem för låga och icke för höga. Jag yrkar bifall till
reservationen.
Herr Törnebladh: Jag skall icke mycket förlänga diskussionen,
utan vill blott meddela, att om uppförande af huset i Karlstad är entreprenadkontrakt
afslutadt just på den uppgifna summan, och man
Om inköp af
byggnadstomt
för riksbankens
afdelningskontor
i Örebro.
(Forts.)
N:o 19. 68
Lördagen den 18 April.
Om inköp af beliöfver således ej vara orolig för att byggnaden kommer att gå öfver
byggnadstomt anslaget dertill. Och. hvad beträffar inrymmandet af posten och telekent''afdei~-
grafen i hankhuset i Örebro, har man nog tänkt derpå, men posten
ningskontor är bunden vid sin nuvarande lokal för 9 ar, tror jag, och telegrafen
i Örebro, för ännu längre tid. Jag anser derför icke, att det är skäl att nu tänka
(Forts.) på det allt för mycket. Jag har icke sagt, att det var en öfverraskning,
att detta kontor utvecklat sig så, som skett, men väl att det
skett så fort, som fallet varit, och det har orsakat, att lokalen redan
nu blifvit för trång.
Jag vågar vidare hemställa, om kammaren verkligen hellre vill
lyssna till hörsagor, som blifvit meddelade enskilda medlemmar i bankoutskottet,
än gifva akt på den förberedande behandlingen af kontorsstyrelsen,
bankofullmägtige och bankoutskottet. För min del anser jag,
att kammaren kan mera tro på den senare.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet i förevarande
memorial hemstält samt vidare på afslag derå; och förklarades
den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande
ja besvarad.
Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 15 och 17 innevarande
april bordlagda memorial n:o 10, angående ändring i instruktionen
för Riksdagens revisorer vid riksbankens afdelningskontor i orterna,
biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial hemstält.
Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts nedannämnda,
denna dag atlemnade nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) angående beviljande af statsbidrag för ny reglering af viss
del af Mariestad i följd af den staden år 1895 öfvergångna brand, och
2:o) angående anslag till beredande åt lappar inom Jukkasjärvi
och Enontekis socknar af Norrbottens län af eftergift i viss dem åliggande
ersättningsskyldighet.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kongl. Maj:ts
under sammanträdet atlemnade nådiga proposition till Riksdagen, angående
vissa ändringar i gällande förordning angående stämpelafgiften.
Justerades sex protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.
59 N:o 19.
Måndagen den 20 April.
Vidare hemstälde herr talmannen, att de anslag, som utfärdats
till nu pågående sammanträdes fortsättande på aftonen, måtte få nedtagas.
Härtill lemnade kammaren sitt bifall.
Kammaren åtskildes kl. 4,32 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
Måndagen den 20 april.
Kammaren sammanträdde kl. 2,3 o e. m.
Upplästes ett från kammarens sekreterare inkommet läkarebetyg,
så lydande:
Att kanslirådet A. von Krusenstjerna på grund af tarmlidande är
under den närmaste tiden hindrad att sin tjenst förrätta, intygas härmed.
Stockholm den 20 april 1896.
Aug. Berlin,
förste provinsialläkare.
Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets memorial:
n:o 22, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande åtskilliga
punkter af utskottets betänkande n:o 21, angående vissa ännu
oafgjorda delar af tullbevillningen, och
n:o 23, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande 4
punkten af utskottets betänkande n:o 19 angående allmänna bevillningen.
Föredrogs och företogs punktvis till afgörande statsutskottets den
18 i denna månad bordlagda memorial n:o 39, med anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande riksstatens fjerde
hufvudtitel.
N:o 19. 60
Måndagen den 20 April.
Punkterna 1—3.
De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.
Punkten 4.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 5—7.
De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.
Föredrogs och företogs punktvis till afgörande statsutskottets den
18 innevarande april bordlagda memorial n:o 40, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i vissa frågor, rörande anslagen under riksstatens
åttonde hufvudtitel.
Punkten 1.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 2 och 3.
De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.
Punkten 4.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 5.
Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran lagutskottets
den 18 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 62.
Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 27, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition om ändrad lydelse af § 25 i förordningen angående vildren
för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade
spirituösa drycker den 24 maj 1895.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.
61 N:o 19.
Tisdagen den 21 April.
Justerades två protokollsutdrag för denna dag.
Kammaren åtskildes kl. 2,4 9 e. m.
In fidem
Aug. Alströmer.
Tisdagen den 21 april.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Justerades protokollet för den 14 i denna månad.
Vid föredragning af bevillningsutskottets nedannämnda, nästlidne
dag bordlagda memorial:
n:o 22, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande åtskilliga
punkter i utskottets betänkande n:o 21, angående vissa ännu
oafgjorda delar af tullbevillningen, samt
n:o 23, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut, rörande 4
punkten af utskottets betänkande n:o 19, angående allmänna bevillningen,
godkände kammaren de i dessa memorial föreslagna voteringspropositioner.
Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.
Kammaren åtskildes kl. 2,4 5 e. in.
In fidem
Aug. Alströmer.
N:o 19. 62
Onsdagen den 22 April.
Onsdagen den 22 april.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollen för den 15 i denna månad.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bankoutskottet i dess memorial n:o 8 föreslagna och af båda
kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som, i enlighet med bankoutskottets af Andra Kammaren
gillade förslag, vill, att af riksbankens vinst för år 1895 ett belopp af
2,000,000 kronor öfverlemnas till statsverket samt återstoden, 1,026,425
kronor 69 öre, för riksbanken bibehålies, röstar
Ja 5
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Första Kammaren, beslutit,
att af riksbankens vinst för år 1895 ett belopp af 2,700,000
kronor öfverlemnas till statsverket samt återstoden, 326,425 kronor 69
öre, för riksbanken bibehålies.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 16;
Nej — 133.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 231, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 162 ja och 64 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 178 ja och 197 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver föl
jande
af statsutskottet i dess memorial n:o 38, punkten 1, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringspropotition:
63 N:o 19.
Onsdagen den 22 April.
Den, som vill, att Kongl. Maj:ts framställning i ämnet på det sätt
bifalles, att anslaget till flottans öfningar, nu 670,000 kronor, höjes
med 80,000 kronor till 750,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts framställning i ämnet på det sätt
bifallits, att anslaget till flottans öfningar, nu 670,000 kronor, böjts
med 50,000 kronor till 720,000 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja - 116;
Nej — 32.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 232, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 29 ja och 195 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 145 ja och 227 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nejpropositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 38, punkten 2, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen för anskaffning af ny fartygsmateriel
beviljar ett belopp af 11,780,000 kronor och deraf på extra stat för
år 1897 anvisar 5,440,000 kronor, äfvensom att herr af Burens motion
om anskaffande af medel till krigsfartyg skall anses härigenom besvarad,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen dels för anskaffning af ny fartygsmateriel
beviljat ett belopp af 5,000,000 kronor och deraf på extra
stat för år 1897 anvisat 2,500,000 kronor, dels ock ej bifallit herr af
Burens nämnda motion, i hvad den afser lån för anskaffning af fartygsmateriel.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 141;
Nej — 8.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
N:o 19. 64
Onsdagen den 22 April.
n:o 233, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 66 ja och 160 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 2Ö7 ja och 168 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelser med japropositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 38, punkten 3, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning på
det sätt bifalles, att Riksdagen, till förrådshus för bomullskrut m. m.
i Karlskrona, på extra stat för år 1897 anvisar 45,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har frågan om anvisande af extra anslag till förrådshus
för bomullskrut m. m. i Karlskrona af Riksdagen afslagits.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 111;
Nej — 37.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 234, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 23 ja och 192 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 134 ja och 229 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nejpropositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 39, punkten 1, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att anslaget till inqvarteringskostnader skall i riksstaten
såsom förslagsanslag uppföras till belopp af 167,435 kronor,
äfvensom att vid den af Riksdagen godkända uya staten för intendenturcorpsen
fogas följande anmärkning:
Intendenturcorpsens fast anstälda personal, med undantag af dels den
vid fördelningsintendenturerna placerade personalen, dels ock de vid den
icke garnisonerade armén placerade regementsintendenter, förvaltare och
vaktmästare, åtnjuter inqvarteringsersättning enligt grad eller deremot
svarande naturaförmån efter de för sådan ersättning faststälda grunder.
66 N:o 19.
Onsdagen den 22 April.
— Till intendenturcorpsen af statsmedel utgående inqvarteringsersftttning
bestrides från anslaget till »inqvarteringskostnader»;
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen besluta, att anslaget till inqvarteringskostnader
skall i riksstaten såsom förslagsanslag uppföras till belopp
af 165,970 kronor, äfvensom att vid den af Riksdagen godkända nya
stat för intendenturcorpsen skall fogas följande anmärkning:
Anm. Från anslaget till inqvarteringskostnader utgår inqvarteringsersättning
till:
1 generalintendent (Stockholm) med...................................
1 fältintendent af l:a klassen1) (Stockholm) med..............
1 » » 2:a » 4) ( » ) med.............
4 intendenter2) (Stockholm) å 337,50 kronor med...........
1 intendent (Göteborg) med..............................................
5 intendenter 3) (landsorten) å 165 kronor med................
2 » 4) ( » ) å 135 kronor med................
. 1,125 | — |
825 | — |
600 | — |
1,350 | — |
305 | 63 |
825 | — |
270 | — |
och i armé- |
förvaltningens intendentsdepartement.
2) Deraf 2 vid intendenturcorpens hufvudstation, 1 i arméförvaltningens
intendentsdepartement och 1 vid Svea trängbataljon.
3) Deraf 1 vid hvart och ett af Norrlands, 2:a Svea och 2:a Göta
artilleriregementen samt 1 vid en hvar af de två nya trängbataljonerna.
4) Deraf 1 vid Kronprinsens husarregemente och 1 vid Vendes artilleriregemente.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 111;
Nej — 36.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag, n:o
235, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 28 ja och 196 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 139 ja och 232 nej, hvadan beslut i
frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver föl
jande
af statsutskottet i dess memorial n:o 39, punkten 2, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Forsta Kammarens Vrot. 1890. N:o 19.
5
N:o 19. 66
Onsdagen den 22 April.
Den, som vill, att anslaget till arméns byggnader och kommendantskapsutgifter
samt fortifikationens öfningar och materiel skall uppföras
i riksstaten såsom reservationsanslag till belopp af 440,282 kronor,
röstar
Ja 5
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen beslutit, att anslaget till arméns byggnader
och kommendantskapsutgifter samt fortifikationens öfningar och
materiel skall uppföras såsom reservationsanslag till belopp af 405,282
kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 111;
Nej — 37. *
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag, n:o
236, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 17 ja och 207 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 128 ja och 244 nej, hvadan beslut i
frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositiouen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 39, punkten 3, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen för fortsatt anskaffning af nya eldhandvapen
åt armén beviljar 4,479,000 kronor samt deraf på extra stat
för år 1897 anvisar 2,086,250 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen för fortsatt anskaffning af nya eldhandvapen
åt armén beviljat 4,479,000 kronor och deraf på extra stat
för år 1897 anvisat 860,250 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 133;
Nej — 16.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag, n:o
237, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
Onsdagen den 22 April.
67 N:o 19.
utfallit med 38 ja och 188 nej samt att bada kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 171 ja och 204 nej, hvadan beslut i
frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 39, punkten 5, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen för anskaffning af mobiliseringsammunition
till eldhandvapnen åt armén på extra stat för år 1897
anvisar 715,000 kronor, röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen för anskaffning af mobiliseringsammunition
till eldhandvapnen åt armén på extra stat för år 1897
anvisat 600,000 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 133;
Nej — 26.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 238, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 24 ja och 200 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 147 ja och 226 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nejpropositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 39, punkten 6, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen till befästningsarbeten jemte bestyckning
och försänkningar vid Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs fästning
beviljar 1,940,400 kronor och deraf på extra stat för år 1897
anvisar 976,500 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen till försänkningar vid Vaxholms och
Oscar-Fredriksborgs fästning på extra stat för 1897 anvisat 100,000
kronor.
N:o 19. 68
Onsdagen den 22 April.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 131;
Nej — 18.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 239, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 62 ja och 163 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 193 ja och 181 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmeise med ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 39, punkten 7, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen till anskaffning af intendenturutrustning
åt armén beviljar 2,027,800 kronor och deraf på extra stat för
år 1897 anvisar 609,400 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, till anskaffning af materiel för fyra
flyttande sjukhus, på extra stat för år 1897 anvisat 136,980 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 124;
Nej - 24.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
n:o 240, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 26 ja och 196 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 150 ja och 220 nej, hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nejpropositionen.
Herr talmannen yttrade, att han, efter öfverenskommelse med herr
talmannen i Andra Kammaren, finge föreslå, att något uppehåll nu
måtte göras i förhandlingarna och att nästa omröstning skulle företagas
kl. 2,15.
Detta förslag antogs.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver föl
jande
af statsutskottet i dess memorial n:o 40, punkten 2, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
RO N:o 19
Onsdagen den 22 April.
Deri, som vill, att den med lektorsbefattningen i byggnadskonst,
beskrifvande och praktisk geometri jemte linear- och croquisritning vid
tekniska elementarskolan i Borås förenade lönen höjes från 2,500 kronor
till 3,000 kronor och att för detta ändamål det ordinarie anslaget
till de tekniska läroverken ökas med 500 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning icke
af Riksdagen bifallits.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 120;
Nej — 22.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag, n:o
241, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 93 ja och 124 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 213 ja och 146 nej, hvadan beslut i
fråga-n blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 40, punkten 3, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att det för naturhistoriska riksmuseets entomologiska
afdelning bestämda anslag till materiel, till inköp af sällsynta
föremål och till vetenskapligt biträde vid samlingarnas ordnande höjes
från sitt nuvarande belopp, 1,400 kronor, med 800 kronor till 2,200
kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kong], Maj:ts förevarande framställning af Riksdagen
på det sätt bifallits, att det för naturhistoriska riksmuseets entomologiska
afdelniug bestämda anslag till^ materiel, till inköp af sällsynta
föremål och till vetenskapligt biträde vid samlingarnas ordnande
höjts från sitt nuvarande belopp, 1,400 kronor, med 600 kronor till
2,000 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 123;
Nej — 23.
N:o 19. 70
Onsdagen den 22 April.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag, n:o
242, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 84 ja och 132 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 207 ja och 155 nej, hvadan beslut i
frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med japropositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial n:o 40, punkten 5, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som vill, att Riksdagen, till understöd för fortsatt utgifvande
af tidskriften »Acta mathematica», på extra stat för år 1897 anvisar
4.000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har anslaget för ifrågavarande ändamål bestämts till
3.000 kronor.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 46;
Nej - 96.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag, n:o
243, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 102 ja och 120 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 148 ja och 216 nej, hvadan beslut i
frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 22, punkten 1, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill,
a) att tullsatsen för sfilläder och bindsulläder skall höjas till 40
öre per kilogram; samt
b) att tullsatsen för hudar och skinn, ej hänförliga till pelsverk,
beredda, andra slag, skall höjas till 65 öre per kilogram, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Onsdagen den 22 April. 71 K;o 19.
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, besluta
:
a) att tullsatsen för sulläder och bindsulläder skall bibehållas vid
24 öre per kilogram; samt
b) att tullsatsen för hudar och skinn, ej hänförliga till pelsverk,
beredda, andra slag, jemväl skall bibehållas vid nu gällande belopp,
eller 47 öre per kilogram.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 113;
Nej — 35.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokoilsutdrag, n:o
244, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 72 ja och 151 nej samt att Låda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 185 ja och 186 nej, hvadan beslut i frågan
blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 22, punkten 2, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att tullsaisen å
jäst, alla slag, skall bibehållas vid 25 öre per kilogram, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bär Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, besluta,
att tullsatsen å ifrågavarande artikel skall sänkas till 20 öre per
kilogram.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 105;
Nej — 38.
Sedan protokoll^ öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag, n:o
245, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 77 ja och 147 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 182 ja och 185 nej, hvadan beslut i frågan
blifvit af Riksdagen lattadt i öfverenstsämmelse med nej-propositionen.
X:o 19. 72
Onsdagen den 22 April.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 22, punkten 3, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att, tullsatsen å
tack- och barlastjern samt skrot skall bibehållas vid 80 öre per 100
kilogram, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, besluta,
att ifrågavarande artiklar skola vara tullfria.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 108;
Nej — 40.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag, n:o
246, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 75 ja och 146 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 183 ja och 186 nej, hvadan beslut i frågan
blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 22, punkten 4, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att tullsatserna för
ifrågavarande varuslag skola bibehållas oförändrade, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, besluta
följande förändrade lydelse af tulltaxans bestämmelser rörande
samma varuslag:
Metaller och ej specificerade arbeten deraf: Kronor.
C) Jern och Stål:
gjutna balkar, eldstadsroster, hällar, lod
och vigter .......................................... 1 kilogram — 0: Öl,
Onsdagen den 22 April.
73 N:o 19.
spisar, ugnar, kaminer, kolonner, lykt- Kronor,
stolpar, staket, grafvårdar samt gjutna,
icke med emalj eller annan ytbetäckning
försedda grytor, pannor,
mortlar, krubbor och atloppstrattar 1 kilogram — 0: 02,
bord, soffor, stolar, fotskrapor, spottlådor,
port- och dörrfyllningar, lyktarmar,
press- och strykjern samt
gjutna, med emalj eller annan ytbetäckning
försedda grytor, pannor,
mortlar, krubbor och atloppstrattar 1 kilogram —• 0: 08,
kopiepressar, eldredskaps- och paraplyställ,
blomsterställningar, trädgårdsurnor,
kaffe- oeh köttqvarnar, fruktskalnings-
och andra dylika för hus
kållsbehof
afsedda maskiner ............ 1 kilogram — 0: 15.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 110;
Nej — 35.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag, n:o
247, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 80 ja och 143 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 190 ja och 178 nej, hvadan beslut i frågan
blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionen:
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 22, punkten 5, föreslagna
och af båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att tullsatsen för
skodon, ej specificerade, andra slag, skall höjas till 2 kronor per kilogram,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, besluta,
att tullen för ifrågavarande artikel skall bibehållas vid nu gällande
belopp, en krona per kilogram.
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 105;
Nej — 40.
Första Kammarens Prot. 1896. N:o 19.
6
N:o 19. 74
Onsdagen den 22 April.
Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag, n:o
248, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 71 ja och 151 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 176 ja och 191 nej, hvadan beslut i frågan
blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bevillningsutskottet i dess memorial n:o 23 föreslagna och af
båda kamrarne godkända voteringsproposition:
Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att 65 § 3 mom.
i gällande förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst
skall erhålla följande förändrade lydelse:
»Till bestridande af kostnaderna för blanketter till taxeringslängder,
till ersättning åt ordförandena i bevillningsberedningarne för deras
arbete med sjelfva beredningen, till arfvoden åt kronans ombud och
för protokollsföringen samt andra anteckningar under taxerings- och
pröfningsnämndernas sammankomster äfvensom till vedergällning för
det i samband med taxeringsförrättningarne för öfrigt lemnade biträde
af personer, som icke ega att vid samma förrättningar beräkna traktamentsersättning,
må af Stockholms stads pröfningsnämnd användas och
disponeras ett belopp, som svarar emot högst två procent af samma
städs efter denna förordning utgående hela bevillningssumma för året;
gällande------utbetalas», röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, besluta,
att samma författningsrum skall erhålla följande förändrade
lydelse:
»Till bestridande af kostnaderna för blanketter till taxeringslängder,
till ersättning åt ordförandena i bevillningsberedningarne för deras
arbete med sjelfva beredningen, till arfvoden åt kronans ombud och för
protokollsföringen samt andra anteckningar under taxerings- och pröfningsnämndernas
sammankomster äfvensom till vedergällning för det i
samband med taxeringsförrättningarne för öfrigt lemnade biträde af
personer, som icke ega att vid samma förrättningar beräkna traktamentsersättning,
må af Stockholms stads pröfningsnämnd användas och
disponeras ett belopp, som svarar emot högst en och en half procent
af samma stads efter denna förordning utgående hela bevillningssumma
för året; gällande — — — — — — utbetalas.»
Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 37;
Nej — 100.
Onsdagen den 22 April. 76 N:0 19.
Sedan protokoll^ öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag, n:o
249, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 32 ja och 175 nej samt att båda kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 69 ja och 275 nej, hvadan beslut i frågan blifvit
af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.
Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:
n:o 25, angående tillägg till kongl. förordningen angående förbud
för barn att nattetid idka viss försäljning m. m. den 10 juli 1891, och
n:o 26, angående föreskrifter i syfte att vid slagt af hemdjur minsta
möjliga lidande måtte tillfogas djuren.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:
n:o 28, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af ett jordområde i Djeknehytteroten i Avesta socken af Kopparbergs
län,
n:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af länsmansbostället */4 mantal Galtabäck n:o 1 Fösingsgård i
Kronobergs län,
n:o 30, angående ersättning till länsmannen N. M. H. Sunding för
mistad åklagareandel,
n:o 31, i anledning åt Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af förra hospitalslägenheten »en tomt vid Säbygatan i Landskrona»,
n:o 32, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af jord till tvångsarbetsanstalten å Svartsjö,
n:o 33, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Hallsbergs stationssamhälle af ett jordområde från förra militiebostället
Berg n:o 1 i Örebro län,
n:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af förra komministersbostället i Åls församling af Kopparbergs län,
n:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till tomt för skolhus af ett område i Tierps södra häradsallmänning
i Upsala län, samt
n:o 36, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af viss del af kronans rätt till danaarf efter snickaren Per
Gustaf Rilén.
N:o 19. 76
Onsdagen 22 April.
Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
n:o 9, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ändringar i 50, 70, 72, 98, 109 och 111 §§ regeringsformen samt 32,
65, 68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen, äfvensom i anledning af väckt
motion om ändringar i samma grundlagsparagrafer med undantag af
§ 111 regeringsformen, och
n:o 10, i anledning af väckt motion om ändring af §§ 72 och 73
riksdagsordningen, samt
lagutskottets utlåtanden:
n:o 41, i anledning af Riksdagens år 1895 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1894,
n:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Jemtlands fältjägareregementes mötesplats af mark, tillhörig
f. d. militiebostället Kungsgården n:o 1 i Jemtlands län,
n:o 43, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af ett område från Eskilstuna kungsladugård i Södermanlands
län till plats för skolhus, och
n:o 44, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället Underslös i Göteborgs och
Bohus län.
Justerades två protokollsutdrag för denna dag.
På'' framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 4,37 e. m.
In fidem
Aug. Alströmer.
Fredagen den 24 April.
77 N:o 19.
Fredagen den 24 april.
Kammaren sammanträdde kl. 2,3 o e. m.
Justerades protokollet för den 17 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes:
sammansatta stats-, banko- och lagutskottets memorial n:o 4, angående
ersättning åt utskottets sekreterare, samt
bevillningsutskottets memorial n:o 24, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande utskottets memorial n:o 18 angående afgörande!
af frågan om tillämpning redan under innevarande år af de
förhöjda tullsatserna å fläsk.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets den 22 innevarande april bordlagda utlåtanden
n:is 9 och 10 äfvensom statsutskottets samma dag bordlagda utlåtanden
nås 41—44.
Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 37, till Konungen, angående åtgärder för beredande af
lämplig uppfostran åt minderåriga förbrytare samt vanartade och i
sedligt afseende försummade barn.
Upplästes och godkändes sammansatta stats-, banko- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 38, till Konungen, i
anledning af Koiigl. Maj:ts proposition n:o 21 angående ett tillägg till
lagen om rikets mynt den 30 maj 1873.
Justerades två protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
under dagen bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.
Första Kammarens Prof. 1896. N:o 19.
7
N:o 19. 78
fredagen den 24 April.
Herr Rudebeck erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr grefve
och talman! Jag tillåter mig vördsamt hemställa, att konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 9 uppföres främst bland andra gången bordlagda
ärenden på föredragningslistan till det plenum, som inträffar
onsdagen den 29 i denna månad.
Denna hemställan bifölls.
Kammaren åtskildes kl. 2,43 e. m.
In fidem
Aug. Alströmer.
i
Stockholm, Ivar Hseggatröms boktryckeri, 1896.