RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1896:17

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1896. Första Kammaren. N:o 17.

Onsdagen den 15 april, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 2 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes:

konstitutionsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 6, angående fullbordad granskning af de i statsrådet förda
protokoll;

n:o 7, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af 2 § 4:o och 3 § 10:o tryckfrihetsförordningen äfvensom
väckt motion om ändring af 3 § 10:o tryckfrihetsförordningen;
och

n:o 8, i anledning af väckt motion om ändring af §§ 1 och 5
tryckfrihetsförordningen;

statsutskottets memorial n:o 38, med anledning af kamrames
skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande riksstatens femte hufvudtitel; bevillningsutskottets

betänkande n:o 21, angående vissa ännu
oafgjorda delar af tullbevillningen; samt

bankoutskottets memorial:

n:o 9, angående inköp af en byggnadstomt för riksbankens afdelningskontor
i Örebro; och

n:o 10, angående ändring i''instruktionen för Riksdagens revisorer
vid riksbankens afdelningskontor i orterna.

Fänta Kammaren» Prof. 1896. N:o 17.

1

N:o 17.

Anslag till
förstärkande
af lärarekrafterna

i kirurgi vid
Upsala
universitet.

2 Onsdagen den 15 April.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets sistlidne dag bordlagda utlåtanden n:is 59—61.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 11 och 14 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 9r
angående reglering af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel,.
innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Punkterna 1 och 2.

Lades till handlingarna.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4.

Herr Almén: Vid behandlingen af denna obetydliga anslagsfråga
har statsutskottet på sid. 5 sagt följande: “Hvad af medicinska
fakulteten i Upsala blifvit i ärendet anfördt har visserligen synts
utskottet ådagalägga, att, med hänsyn till mångfalden af de åligganden,
som tillkomma professorn i kirurgi, behofvet af en ställföreträdare
för denne lärare måste vid åtskilliga tillfällen göra sig gällande.”

Utskottet har således erkänt behofvet, men tillägger: “då undervisningen
inom den kirurgiska ämnesgruppen blifvit för ej lång tid
sedan ordnad i öfverensstämmelse med ifrågavarande vetenskapers
utveckling, torde, enligt utskottets åsigt, inrättandet af en befattning
med så hög aflöning som den nu föreslagna knappast vara af behofvet
påkallad”, hvarför utskottet ansett sig kunna bevilja endast 2,009
kronor i stället för af Kongl. Maj:t begärda 3,500 kronor. Huruvida
ett arfvode af 3,500 kronor kan anses för högt eller icke, må bero
på tycke och smak. I allmänhet anser man, att allt särskildt arbete
skall betalas efter dess beskaffenhet och efter det anspråk, man ställer
på arbetaren — här läraren i kirurgi för blifvande läkare. Frågar
man, hvad det är för arbete, denne lärare, som benämnes assistent,
skall utföra, lemnas derom upplysning å samma sida högre upp,
nemligen att han först och främst skall sköta och förestå polikliniken,
der de blifvande läkarne undervisas i kirurgi. Denna poliklinik är
förlagd på en centralt belägen plats, hvilket är nödvändigt, då undervisningsmaterielet
hemtas från till staden inkommande landtmän. Den
kan icke flyttas till akademiska sjukhuset. Ordinarie professorn är
der upptagen af sin vigtiga undervisning. Han kan, äfven om hans
krafter och tid skulle tillåta det, omöjligen tjenstgöra på två platser
samtidigt. Ja, denna poliklinik fordrar en särskild lärare, och denna
undervisning är i sanning högst vigtig för blifvande kirurger.

Samme lärare skall vidare under benämning assistent meddela
kostnadsfri undervisning åt de blifvande läkarne, enär desse utan.

3 N:o 17.

Onsdagen den 15 April.

sådan preparatorisk undervisning i den mindre del af kirurgien, hvilken
man vanligen sammanfattar under benämningen “den lilla kirurgien",
icke med fördel kunna begagna sig af den undervisning, som lemnas
å de stora sjukhusen. Ått den ordinarie professorn skulle kunna räcka
till för båda dessa slag af undervisning, kan den, som något känner
till förhållandena vid universitetet, icke hoppas. Der behöfs således
en särskild lärare, på det att undervisningen må blifva sådan den
bör vara.

Slutligen skall assistenten vikariera för professorn i kirurgi, när
helst denne får giltigt hinder, och ett sådant vikariat kan ty värr inträtfa
när som helst. Ett sådant vikariat kan blifva af kort varaktighet
men återkomma ofta. Det kan också hända, att det blir
långvarigt, särskildt då tjensten är ledig. Fråga vi så, hvad han i
denna egenskap har att göra, böra vi icke glömma, att han i främsta
rummet skall sköta den stora kirurgiska afdelningen på sjukhuset,
hvilken fatt en synnerligen stor utveckling. Han skall förrätta operationer
och hålla föreläsningar såsom lärare. I båda dessa egenskaper
fordras en man med icke blott intresse för vetenskapen, utan äfven
praktisk erfarenhet såsom kirurg, ty, mina herrar, den undervisning,
som på detta område lemnas af en blott boklärd, som icke har egen
praktisk erfarenhet, är icke mycket värd. Ungdomen lägger icke
undervisningen på minnet så mycket, att den har nytta deraf för
framtiden, om läraren icke har tillräcklig erfarenhet att stödja sig vid.
Assistenten skall dessutom såsom professor göra något annat, som
jag fruktar att många icke tillräckligt betänka. Han skall förrätta
tentamina och examina och gifva de blifvande läkarne vitsord om
deras kunskaper i kirurgi, Indika vitsord för dem hafva stor betydelse,
antingen de söka sin utkomst i kommunens eller statens tjenst. Det
ligger en synnerlig vigt uppå, att denna grannlaga pröfning sker af en
både teoretiskt och praktiskt erfaren kirurg.

Man kan nu fråga, hvarför jag uppräknar allt detta, då det
vigtigaste deraf står i betänkandet. Jag svarar då, att det visserligen
står der, men ofullständigt, hvarför jag tillagt något till förtydligande
af saken, och jag vill tillägga, att jag måst beröra dessa förhållanden,
såsom varande af vigt för hufvudfrågan. Man har antagligen resonnerat
sålunda: med den rikliga tillgång på läkare, som finnes i vårt
land, skall man lätt få en assistent, som utan afseende på den ringa
aflöningen skall taga emot denna befattning, särskildt med tanke på
den erfarenhet och det anseende, som derigenom skulle förvärfvas.
Frågar man, hvilka läkare kunna beräknas aspirera på denna assistentplats,
får man först och främst tänka på lasarettslaKarne, och sådana
hafva vi många i vårt land med alldeles ovanlig skicklighet och erfarenhet.
Lyckligt vore derför, om man kunde till assistent få en
sådan läkare; men finnes utsigt dertill? Dessa lasarettsläkare äro
visserligen ganska lågt aflönade, men de äro hänvisade till den enskilda
praktiken, och tager man denna omständighet i betraktande, torde
det finnas få, som icke hafva 6—7 tusen kronor årlig inkomst. Tror
någon, att en sådan person skulle vilja lemna sin befattning för att
taga emot en sådan assistentplats på längre eller kortare tid, några år?

Anslag till
förstärkande
af lärarekrafterna

i kirurgi vid
Upsala
universitet.

(Forts.)

N:o 17. 4

Anslag till
förstärkande
af lärarekrafterna

i kirurgi vid
Upsala
universitet.
(Forts.)

Onsdagen den 15 April.

Jag tror det icke. Det kunde så vara, om denna befattning vore ett
steg till en ordinarie professorsplats, men äfven en sådan plats är icke
något eftersträfvansvärdt för en ansedd kirurg. Det är dessutom
mycket ovisst, om en sådan tjenst kan vinnas, ty befordran på den
akademiska banan sker icke efter ålder och tjenstår, utan efter vetenskapliga
meriter. Man kan vara en stor kirurg och dock icke kunna
täfla med en ung vetenskapsman i detta afseende. Om en lasarettsläkare
tager emot tillfälligt förordnande såsom assistent, löper han
för öfrigt den stora risken, att, om han går tillbaka till sin gamla
plats, hans praktik kan vara till stor del försämrad, och att det kan
blifva förenadt med mycket arbete att åter bringa upp den till den
höjd, den förut innehaft.

Jag tror derför, att med detta arfvode af 2,000 kronor finnes
ingen utsigt att få en duglig lasarettsläkare på denna plats. Det är
mycket vanskligt, om man kan få en duglig assistent ens med ett
arfvode af 3,500 kronor. Men, säger man, då fakulteten begär 3,500
kronor, har den väl tänkt på att få någon duglig läkare till denna
plats. Med tanke på de många unga läkare, som lofva godt för framtiden,
är det troligt, att någon sådan kan erhållas för det högre
arfvodet. En annan fråga är, om man kan erhålla en sådan för endast
2,000 kronor. Jag tviflar derpå. Finnes för öfrigt någon utsigt för
fakulteten att få en person, som stannar på denna plats? En sådan
utsigt finnes icke. Det är möjligt, att, då platsen nästa gång blifver
ledig, ingen ny sökande anmäler sig samt att en mindre begåfvad
assistent då kanske finge behålla befattningen. Är assistenten åter
verkligt duglig, stannar han icke på en plats med 2,000 kronor. Huru
jag således än vill se saken, tror jag, att det är vanskligt att få en
duglig karl, som är vuxen den mängd af åligganden, som äro förbundna
med platsen, och jag är öfvertygad om att i längden får man
icke många, som duga till den, för 2,000 kronor. Jag anser derför,
att utskottet, som erkänt behofvet af denna plats, dock förfelat målet,
då det nedprutat de af Kong!. Maj:t begärda 3,500 kronor till 2,000
kronor. Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Nyström Carl: Den föregående talaren har så helt och

hållet tagit bort min argumentation, att jag, jemte det jag fullständigt
instämmer med honom, skulle kunna inskränka mig till detta instämmande.
Det skall jag också göra. Dock vill jag påminna derom,
att då utskottet begagnar detta betydelsefulla ord “ställföreträdare*,
har utskottet dermed erkänt, att den man, till hvilken man vill anslå
2,000 kronor,
ställföreträdare, skall han också hafva samma vetenskapliga förtjenster
som en professor. Detta är fullkomligt rigtigt. Ingenting är för
godt för att bestrida en undervisning åt denna art. Men huru kan
man då tro, att denna person skall kunna aflönas med 2,000 kronor.
Detta är och förblir frågans kärnpunkt. Å ena sidan framhålles denna
persons högklassiga verksamhet, och å andra sidan säges, att denna
högklassiga verksamhet skall aflönas med 2,000 kronor. Det är att
märka, att denne man under vissa förhållanden skall öfvertaga under -

5. N:0 17.

Onsdagen den 15 April.

visningen för de unge läkare, hvilka stå nära afslutningen af sin kurs,
och åt dem duger alldeles icke att komma med blott något slags förberedande
framställning, utan krafvet är en fullt afslutad undervisning,
och för en sådan fordras egenskaper, hvilka äro mer värda, än man
här tyckes anse. Det kan icke för ofta upprepas, att för en man,
hvilken har och efter utskottets egen uppfattning måste hafva sådana
egenskaper, finnes i vårt land tillfälle att hvar som helst välja sig
eu verksamhet, som skall inbringa honom mer. Man står då inför
det alternativet att antingen icke få någon duglig man eller ock att
underbetala denne, ungefär såsom nu är skick och bruk att underbetala
de förträffliga amanuensernas arbete, hvilket utgör förstlingen
af dessa unga mäns vetenskapliga nit och skicklighet och hvilket
universiteten taga i anspråk och betala med 500 eller 900 kronor.
Det kan gå för sig med dessa unge volontärer, hvilka äro villiga att
sätta in sitt arbete och sitt friska lif. Men fullt så är icke fallet
med en man, hvilken kommit till den ålder och den ställning, som
denne ställföreträdare måste hafva. För 2,000 kronor tror jag icke,
att man skall kunna få någon sådan man, och då enligt utskottets
mening vigtigt och rigtigt är, att en sådan man anskaffas, återstår
icke annat alternativ än att yrka bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
hvilket jag har den äran att göra, i allo förenande mig med den
föregående talaren i såväl hans motivering som yttrande i öfrigt.

Herr Billing: Då detta är den första bland åttonde hufvud titelns

98 punkter, som blifvit föremål för anfall, och jag förmodligen
får till uppgift att försvara denna hufvudtitel i många fall, kan jag
nu till en början fä fästa uppmärksamheten på hvad I alla veten lika
väl som jag, att en sak är hvad man kan vilja få igenom i Riksdagen,
en annan sak är hvad man verkligen kan drifva igenom. Det fins
åtskilligt, som man för sin egen del mycket gerna skulle vilja vara
med om att tillstyrka, men som man af förhållandenas magt tvingas
att afstyrka eller i något hänseende förändra. Sedan jag sagt detta,
tror jag, att jag svarat på nästan alla de anmärkningar, som i dag
kunna komma att göras i fråga om åttonde hufvudtiteln, och jag
kunde inskränka mig härtill. Men för att nu äfven gå till den föredragna
punkten, skall jag be herrarne vara goda och slå upp den
sista sidan i betänkandet, der reservationerna finnas antecknade. Der
finnes också en reservation mot hvad utskottet i denna punkt föreslagit.
Reservanterna föreslå, att anslaget skulle inskränkas till 1,500
kronor. I utskottet gjordes ett försök att genomdrifva Kongl. Maj:ts
proposition om ett anslag af 3,500 kronor. Detta möttes med yrkande
på nedsättning till 1,500 kronor. Och jag kan försäkra herrarne,
att detta yrkande gjordes med en ganska stor energi. Nu är troligt,
att, om Första Kammaren bifaller Kongl. Maj:ts förslag, gemensam
votering kommer att ega rum, men det skulle mycket förvåna mig,
om icke, i fall Första Kammaren afgör detta ärende förr än Andra
Kammaren, det slutliga resultatet då blefve, att endast 1,500 kronor
komme att beviljas. Vill Första Kammaren riskera en sådan gemensam
votering — och det är kanske icke en så stor risk — då må Första

Anslag till
förstärkande
af lärarekrafterna

i kirurgi vid
Ufsala
universitet.
(Forts.)

N:o 17. 6

Anslag till
förstärkande
af lärarekrafterna

i kirurgi vid
Upsala
universitet.
(Forts.)

Onsdagen den 15 April.

Kammaren antaga Kongl. Maj:ts förslag, i motsatt fall godkänna
utskottets.

Jag behöfver nog icke omtala, att jag för min del icke skulle
hafva något emot att bevilja 3,500 kronor till den bär föreslagna
assistenten, liksom jag i allmänhet har lust att bifalla Kongl. Maj:ts
framställningar i afseende å åttonde hufvudtiteln och kanske i all
synnerhet i fråga om anslagen till universiteten. Men det var ett
faktum, att man icke hade den ringaste utsigt att få bifall till ett
förslag om 3,500 kronor, och derför fick afdelningen inskränka sig
till att yrka bifall till 2,000 kronor.

Sedan jag nu sagt detta, vill jag dock till herrarnas uppmärksammande
andraga ett och annat, som, om man besinnar det, ändock
torde gifva vid handen, att det finnes andra grunder än småsnålhet,
som tala för att nedsätta detta anslag. Jag vill föra herrarnes tankar
tillbaka till den omorganisation af universitetslärarnes ställning, som
skedde i början af 1870-talet, då adjunktsinstitutionen indrogs och i
stället för adjunkter tillsattes e. o. professorer. Adjunkterna voro
vikarier åt professorerna. När omorganisationen gjordes, kunde man
nog hafva någon betänklighet emot densamma, just derför att man
genom förändringen förlorade dessa ordinarie vikarierande adjunkter.
E. o. professorerna äro nemligen sjelfständiga lärare hvar inom sitt
fack. Men då möttes man med den invändning och det svar, att om
vikarier behöfdes, hade man att söka dem inom docentklassen. Och,
när omorganisationen skedde, var den allmänna tanken, att de ordinarie
platserna skulle vara sjelfständiga och att några ordinarie vikarieplatser
icke skulle finnas, utan att vikariaten skulle uppehållas af
docenterna.

Vidare ber jag att få fasta uppmärksamheten vid ett annat faktum,
och det är, att, då år 1891 förändringen i undervisningen inom den
kirurgiska afdelningen vid Upsala universitet skedde, denna afdelning
i stället för två lärareplatser, en professur och en adjunktur, erhöll
tre sådana. I Lund står den gamla anordningen ännu qvar. Der
finnes blott en professor och en adjunkt, och statsutskottet har afstyrkt
ett förslag till denna Riksdag om att der inrätta en tredje
plats. År 1891 fick, såsom sagt, Upsala tre lärare i hvad som förut
hört till den kirurgiska professuren, nemligen en i kirurgi, en i gynekologi
och obstetrik och en i oftalmiatrik. Icke längre sedan än
1891 ansågs denna anordning vara till fyllest för behofvet. Det är icke
mer än fem år sedan dess. Då må väl ingen undra på, att statsutskottet
känt betänkligheter mot att nu anordna en ny plats, hvilken
kallas assistentplats, men hvilken, såsom den förste talaren antydde,
egentligen borde vara eu ny professur, ty det kan dock icke förnekas,
att om man också kallar denna plats en assistentplats, är den med
afseende både å ställning och de löneförmåner, som föreslås, alldeles
likstäld med de gamla adjunkturerna. Här är, såvidt jag kan förstå,
ett försök att åter införa adjunktsbefattningen vid universiteten. Det
är det första försöket, och om man då går det försöket till mötes
— ja, icke har jag något emot att få tillbaka de gamla adjunkts -

7 N:o 17.

Onsdagen den 15 April.

befattningarna, men icke kan man säga, att det är endast i fråga om Anslag till
kirurgien, som det är mycket helsosamt att få en ny befattning. ^af “lärare-6

Den siste talaren betonade med fullt skäl, att frågans kärnpunkt krafterna
är just frågan om vikariatet. Och just derför att så är, bör Riksdagen i kirurgi vid
veta — jag upprepar, att det är icke mig emot — att det är det Upsala
första steget till att inrätta adjunktsbefattningar. Nu frågar man:
hvad är utskottets mening? Jo, naturligtvis den, att denna plats ''

skulle kunna uppehållas af en docent. Man beviljar derför ett docentstipendium,
ja, mer, man höjer beloppet till 2,000 kronor. Dåsäges:
man kan icke få någon person, som kan sköta platsen för detta anslag.

Ja, derom vågar jag icke säga något bestämdt, men mig förekommer
dock, som om en docent i kirurgi verkligen, efter all anledning att
tro, skulle kunna komma att få så pass stor enskild praktik, att det
icke för honom vore omöjligt att åtaga sig denna befattning vid sidan
af sin praktik. Vi veta, huru docenterna inom medicinska fakulteten
vid universiteten ofta hafva en mycket omfattande enskild läkarepraktik
och på denna hafva ganska stora inkomster. Vid sådant förhållande
har det synts utskottet, som om detta tillskott af 2,000
kronor verkligen skulle kunna för tillfället tillfredsställa det nödiga
krafvel och derför har också utskottet, som betraktat denna plats
såsom en öfvergångsplats, ansett sig kunna inskränka sig till hvad
som här föreslås.

Jag slutar med att upprepa hvad jag sade i början, att vill Första
Kammaren pröfva en gemensam votering, så icke mig emot, och vill
Första Kammaren riskera att få 1,500 kronor i stället för 2,000 kr.,
så icke mig emot. Jag anser dock, att utskottet i detta fall icke har
endast småsnålhetens, utan äfven andra grunder för sitt förslag, och
jag yrkar bifall till detsamma.

Herr von Ehrenheim: Det är ett nöje att erkänna det väl villiga

sätt, hvarpå statsutskottet i allmänhet behandlat denna hufvudtitel
likasom den frikostighet, hvarmed universiteten af Riksdagen
blifvit tillgodosedda. 1 detta fall tror jag dock, att utskottet förbisett
hvad som varit ändamålet med den kongl. propositionen genom att
nedsätta anslaget från 3,500 kronor till 2,000 kronor. Den siste
ärade talaren har framhållit, att genom ett så betydligt årsanslag
skulle den gamla adjunktsinstitutionen åter varda inrättad. Jag ber
i detta afseende få erinra, att det är på den medicinska fakultetens
område, som detta anslag är begärdt, och att denna fakultet genom
sin vidsträckta beröring med praktiken står i en helt annan ställning
än de öfriga fakulteterna. Det är väl sant, såsom den ärade talaren
sade, att en docent, som förordnades till ifrågavarande befattning,
skulle, äfven om anslaget inskränktes till 2,000 kronor, få ett docentstipendium,
större än de vanliga, men den ärade talaren kan icke vara
okunnig om, huru få och sällsynta docenterna inom medicinska fakulteten
ilro, och att det således icke är ett förhållande, som man kan
räkna på, att få en docent, som härtill kan förordnas. De göromål,
som skola åligga ifrågavarande assistent, äro mycket mera omfattande
än de, som fordras af de vanliga stipendiaterne. Meningen är icke,

N:o 17. 8

Onsdagen den 15 April.

mltärkandr att halls. göromål skola inskränka sig till sådana, utan lian skall hålla
of lärare-6 föreläsningskurs i kirurgi, en sådan som är nödvändig att genomgå
krafterna för de alumner, som skola börja sin tjenstgöring på lasarettet. Vidare
i kirurgi vid skall han, da, till följd åt de stora anspråk, som ställas på professorn
Upsala i kirurgi för de svåra operationerna, det icke är möjligt för honom
™FortsO '' den kirurgiska polikliniken, hvars nytta för allmänheten och för

de alumner, som der inhemta enklare skötsel af sår och operationer,
vitsordas åt dem, som besöka densamma, sköta denna poliklinik. Det
är under sadana törhallanden, jag för min del vågar tro, att icke något
prejudikat skulle lemnas genom bifall till detta anslag, men att derigenom
skulle fyllas ett stort behof för universitetet, ett behof, som
sträcker sig utom sjelfva undervisningens område. Jag vågar vidare
tro, att man gör klokt i, att, då man gifver ett anslag, lemna det så
stort, att det blir tillräckligt för att vinna ändamålet, så att man icke
genom dess otillräcklighet tvingas till nya framställningar för afvinna
det biträde, hvaraf man så lifligt känner behofvet. Spekulationen
Pa o en gemensam omröstning öfver] em nar jag till statsutskottet, och
tillåter mig endast här följa min öfvertygelse om hvad som är rätt
och klokt. för ändamålets vinnande, då jag anhåller om bifall till
Kong!. Maj:ts proposition.

Herr Alin: Jag skulle kunna inskränka mig till att instämma

med den högt ärade näst föregående talaren, såvida det icke varit ett
yttrande af den ärade ordföranden på andra utgiftsafdelningen, som
gör, att jag anser mig behöfva säga några ord i denna anslagsfråga,
som innefattar det förnämsta af de få nya anslag, Kongl. Maj:t innevarande
ar begär för Upsala universitet. Det var nemligen den räckvidd,
herr biskopen försökte gifva åt det nuvarande förslaget, då han
betecknade ett bifall till detta såsom det första steget att återinföra
adjunktsinstitutionen vid universitetet. Jag tror, att herr biskopen
glömt förhållandena vid universiteten, då han yttrar sig på detta sätt.
Jag ber att fa erinra honom om alla de platser, som redan finnas vid
universiteten för att fullgöra uppgifter, som förut delvis tillhört
adjunkterna, såsom t. ex. befattningarna såsom assistent, laborator,
prosektor, observator och hvad de allt heta. Jag vågar säga, att
detta påstående af herr biskopen står i fullkomlig strid med de
taktiska förhållandena, och att det nu ifrågavarande förslaget endast
är ett förslag, som går ut på att tillfredsställa ett behof, motsvarande
det man på flera andra håll sökt tillfredsställa på liknande sätt.

Hvad vidare angår denna fråga, ber jag att fä begagna tillfället,
då jag nu har ordet, att få säga, att jag tror det vara ovederlägglig^
att, då utskottet uttryckligen erkänner behofvet af den ifrågavarande
platsen, och då detta behof äfven för öfrigt är erkändt — man också
bör söka sätta anslaget så, att ändamålet med platsens inrättande
verkligen vinnes; och det synes mig, som om det skulle vara till fullo
bevisadt, att så icke komme att ske genom att företaga en sådan afprutning,
som statsutskottet gjort. Det har hotats med, att, om vi
icke gå in på dessa 2,000 kronor, skulle vi riskera att få endast 1,500
kronor. Ja, det är naturligtvis så, att, om man verkställer en mer

9 N:0 17.

Onsdagen den 15 April.

eller mindre godtycklig afprutning, lockar det till försök att göra Anslag till
ytterligare afprutningar, men jag kan icke finna, att deri ligger något
särskilt skäl att icke hålla på hvad man anser vara nödvändigt i ett krafterna,
fall sådant som det föreliggande. En afprutning från 3,500 kr. till i kirurgi vid

2,000 kr. är så betydlig, så väsentlig med afseende på hvad för TJpsala

denna plats behöfves, att jag får såga, det jag tror, att i detta af- In seende

1,500 kr. icke är så mycket mindre än 2,000 kr. Antingen
det blir 2,000 kr. eller 1,500 kr., får man säkerligen i alla fall inom
icke lång tid komma in med begäran om förhöjning i anslaget.

Utskottet har yttrat, att det under “närvarande förhållanden"
finner sig böra stanna vid att föreslå 2,000 kr. Ja, om utskottet
kände närmare till just de närvarande förhållandena, nemligen det
trängande behofvet för universitetets berömde kirurg att genom någon
ledighet kunna få tillfälle att stärka sina dyrbara krafter till nya mödor
i vetenskapens och den lidande mensklighetens tjenst, skulle
just de närvarande förhållandena hafva föranledt utskottet att i detta
fall sträcka sig längre än det gjort. Jag anhåller fä förena mig i
yrkandet på bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Tamm, Hugo: Af de två sista talarnes anföranden framgick
något, som man ofta får höra statsutskottet beskyllas för, nemligen
att dess ledamöter skulle taga för mycket hänsyn till den mening,
som råder bland utskottets ledamöter från medkammaren. Men jag
her att ånyo fä fästa uppmärksamheten på hvad som många gånger
sagts, och det är, att statsutskottets frågor afgöras till sist genom
gemensam votering. Det är icke såsom i konstitutionsutskottsfrågor
att den ena kammaren har för sig bestämmanderätt. Jag tror, att
ett sådant klander många gånger är ganska oberättigadt, men i föreliggande
betänkande mera än någonsin. Jag hemställer till eder, mina
herrar, om herrarne någon gång varit med, då åttonde hufvudtiteln
blifvit, om jag så må säga, så välvilligt mot Kongl. Maj:t behandlad
som detta år. Oaktadt de stora belopp, som på de 98 särskilda punkterna
äskats, så, om jag undantager den nedsättning, som af särskilda
grunder gjorts på anslaget till flickskolorna, utgör hela nedsättningen
på denna stora hufvudtitel endast 8,600 kr. Man kan visserligen säga,
att en nedsättning i ett anslag på 3,500 kr. med 1,500 kronor är
betydlig, men ser man på hela hufvudtiteln, kan man åtminstone icke
framkasta mot utskottet den beskyllningen, att det gått hårdhändt
tillväga mot denna hufvudtitel.

Hvad särskildt den föredragna frågan angår, har Kongl. Maj:ts
proposition försvarats af de medicinska personerna och af universitetslärarne
i kammaren, hvilket jag finner helt naturligt. Men se vi andra
på denna hufvudtitels anslag till universiteten och Karolinska institutet,
finna vi, att nästan alla anslag, som Kongl. Maj:t begärt, kommit
de medicinska fakulteterna till del. Det är endast två poster, der så
icke är förhållandet. Och medicinska fakulteter hafva vi ju tre stycken,
så att det är alldeles klart — mot hvad som yttrades från uplandsbänken
— att hvarje anslag blifver ett prejudikat. Aren I icke,
mine herrar, fullt öfvertygade om, att det icke skall dröja länge, innan

N:o 17. 10

Anslag till
förstärkande
af lärarekrafterna

i kirurgi vid
Upsala
universitet.
(Forts.)

Onsdagen den 15 April.

den vanliga marschen är i gång: emellan Upsala—Lund. emellan Lund
—Karolinska institutet. Gifvet är, att hvarje dylikt anslag i realiteten
äfven är bestämmande för de andra fakulteterna. Då så nyligen som
1891 — på sätt ordföranden å andra utgiftsafdelningen uppgifvit —
— just för denna bransch inom den medicinska vetenskapen i Upsala
lärareantalet blef betydligt ökadt, må det vara ursägtligt, om man endast
tre å fyra år efteråt icke omedelbart går fram och tillstyrker hela den
summa, som nu begäres. Jag tror för min del, att statsutskottet i
detta fall, med åberopande af de skäl, som herr Billing anfört, har
handlat så väl som det kunnat göra. Och jag kan icke neka till, att
det synes mig föreligga från de medicinska fakulteterna en nästan
hård påtryckning att oupphörligt på detta sätt drifva fram sina önskningar.
Jag tror, att statsutskottets betänkande i detta fall kan fullkomligt
försvaras, och anhåller jag om bifall till detsamma.

Herr Blomberg: Den föregående värde talaren nämnde, att
de nya universitetsanslagen företrädesvis hafva kräfts för de medicinska
fakulteterna och karolinska institutet. Detta är fullkomligt rigtigt,
och om han kände de nuvarande förhållandena vid universiteten,
skulle han också finna, att dessas ekonomiska krafter, redan innan
anslag äskas, i väsentlig mån anlitas just för den medicinska undervisningen.
Hvarför? Jo, derför att den medicinska undervisningen
liksom ock den sjukvård, som med den står i samband, under de
senare åren, särskildt under det sista årtiondet, gjort storartade framsteg,
för kvilkas tillgodoseende jemväl i vårt land ovillkorligen kräfvas
nya uppoffringar. Särskildt gäller detta om den kirurgiska vetenskapen.
Det torde vara litet hvar bekant, huru just denna vetenskap
under de sista årtiondena på ett storartadt sätt gått framåt, så att
den i våra dagar intager en högst betydande plats inom de medicinska
vetenskapernas område. Kirurgens uppgifter hafva sålunda mångfaldigats.
För en kirurgie professor är nu, särskildt då han har att
sköta ett större sjukhus, en bjudande nödvändighet att kunna till sitt
biträde påräkna eu person, som sjelf eger tillräckliga förutsättningar
för att fylla vissa af dessa uppgifter. Eljest blifver undervisningen
vid kliniken icke af den betydelse, som i våra dagar ovilkorligen
kräfves.

För öfrigt ber jag att jemväl få anmärka en sak gent emot den
värde ordföranden på andra utgiftsafdelningen. Han nämnde, att de
medicinska docenterna vid universiteten, hvilka äro de naturliga ställföreträdarne
för professorerna, kunna genom enskild praktik skaffa
sig så pass stora inkomster, att det anslag, som för ifrågavarande
ändamål erfordrades, icke behöfde vara så stort. Jag ber att få påpeka,
att just med hänsyn till den ställning ifrågavarande plats innebär,
är möjligheten till enskild praktik i väsentlig mån förminskad.
Assistentens verksamhet faller nemligen inom sjukhuset, och den
vigtiga inkomstkälla, som särskildt praktiken vid badorter bereder
för hans kamrater, kommer ej honom till godo. Ty under sommartiden
är han enligt regeln upptagen och bunden såsom chef för den
vigtiga kliniken.

11 N:0 17.

Onsdagen den 15 April.

Till sist vill jag nämna, att ett anslag af 2,000 kronor måste inslag
anses fullkomligt otillfredsställande. Redan för närvarande har nemligen
åt den person, hvilken har att fylla den ifrågavarande uppgiften, krafterna
genom anlitande af enskilda donationsfonder, som äro gifna för andra i kirurgi vid
ändamål och endast tillfälligtvis kunnat anlitas, beredts den nödvän- Upsala
diga inkomsten af 3,500 kronor. När det således är konstateradt, att ““ports^’
man icke kan få en person, fullt lämplig för platsen för mindre än
den begärda anslagssumman, tror jag icke, att det är värdt att tala
om att pruta af ett eller annat tusental. Då man erkänner behofvet,
måste man vara beredd att bevilja det anslag, som kräfves för behofvets
tillgodoseende. Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i enlighet
med derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i förevarande punkt hemstält samt vidare derpå att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så vidt den skilde sig
från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla denna
framställning oförändrad; och förklarade herr talmannen sig finna den
förra propositionen, hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja
besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 4 af sitt
utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan, så vidt den
skiljer sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, och bifaller
denna framställning oförändrad.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 38.

Punkterna 5—12.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

N:o 17.

Om ändrade
bestämmelser
angående
lektors uppflyttning
i
högre lönegrad.

12 Onsdagen den 15 April.

Punkten 13.

Herr Säve: Ifrågavarande punkt berör en jemförelsevis obetydlig
sak, men under densamma ligger dock en för elementarlärarne
ganska vigtig principfråga, och på grund deraf anhåller jag att få
yttra några ord.

Jag ber då få erinra kammaren derom, att Riksdagen 1894 fattat
det beslutet att läroverksadjunkter skulle vid lönetursberäkning få
räkna sig till godo den tid de tjenstgjort såsom vikarierande adjunkter
och att således det förut faststälda vilkoret för lönetursberäkning
att hafva aflagt undervisningsprof skulle upphöra att gälla. Beslutet
kom till stånd på följande sätt. Kongl. Maj:t hade vid samma riksdag
framstält proposition om anslag till en kommission i hufvudstaden,
inför hvilken samtliga undervisningsprof skulle alläggas, men för att
minska profvens antal hade föreslagits, att vikarierande lärare skulle
slippa från skyldigheten att aflägga undervisningsprof i och för eventuel
lönetursberäkning såsom adjunkter. Riksdagen afslog Kongl.
Maj:ts förslag i första momentet på grund af statsutskottets motivering,
som i hufvudsak innehöll, att utskottet ansåg alla undervisningsprof
obehöfliga, derför att de icke förekomme i andra länder eller i
vårt land på andra tjenstemannaområden. I öfverensstämmelse härmed
blef också Riksdagens beslut, hvarjemte Riksdagen vidare beslöt, att
vikarierande adjunkter och extra lärare icke skulle behöfva aflägga
undervisningsprof för att i och för löneuppflyttning tillgodoräkna sig
tjensteår för tiden från utnämningen till adjunkter. Det förefaller
emellertid som om det hade varit konseqvent af Riksdagen att äfven
fatta det beslutet att lektorer skulle få räkna sig till godo den tid de
tjenstgjort såsom vikarierande lektorer i och för uppflyttning i högre
lönegrad. Men ett sådant beslut fattades icke, på grund deraf att
förslag i ämnet icke år 1894 förelåg. Hade det gjort det, hade Riksdagens
beslut säkerligen blifvit bifallande. Så väcktes vid 1895 års
riksdag förslag af herr Eklundh om samma förmån för lektorerna
som för adjunkterna, men detta afslogs på grund af statsutskottets
afstyrkande motivering, att utredning icke förelåge, huru förändringen
skulle verka med hänsyn till statsutgifterna. Men en sådan utredning
fans icke heller 1894, då beslut fattades med afseende på adjunkterna.
Nu har herr Eklundh åter framlagt den motion, han 1895 väckte
rörande lektorernas lönetursberäkning, men med den väsentliga inskränkning,
att den vikariatstid, hvilken lektorerna skulle få räkna
sig till godo i och för löneuppflyttning, skulle begränsas till året
1890. Då jag förlidet år yrkade bifall till herr Eklundhs motion, har
jag icke någon anledning att nu yrka annat än bifall till densamma
i den form den i år har. Jag gör det på det skäl, motionären
framstält och särskildt på det skälet, att jag anser det obilligt att
fastställa annan grund för beräkningen af lektorernas uppflyttning i
högre lönegrad än för den af adjunkternas i synnerhet som kompetensfordringarna
för adjunkter och lektorer äro så väsentligt olika, att det
näppeligen finnes någon tjenstemannaklass, der sådana olikheter mellan
de skilja graderna förekomma.

13 N:o 17-

Onsdagen den 15 April.

Det finnes emellertid många andra skäl än dessa. Lektorsaspiranterna
hafva betydligt större kostnader för sin utbildning än
adjunktsaspiranterna. De sistnämnda kunna vinna den önskade befattningen
med en kurs vid universitetet, som upptager fyra års mindre
tid än lektorsaspiranterna. De komma således ut i tjenstgöring fyra
år tidigare än de senare och kunna derigenom beräkna en betydlig
löneinkomst under tiden. Och så kommer nu dertill att adjunkterna
få räkna sig till godo alla de år de tjenstgjort såsom vikarier och
extralärare, under det att lektorerna icke hafva denna förmån. Det
förefaller vid sådant förhållande desto billigare att lektorerna befrias
från det ifrågavarande vilkoret. Ännu ett annat skäl för bifall till
herr Eklundhs motion finner jag deri, att, om det gällande vilkoret
tages bort, många nuvarande äldre adjunkter skulle hafva ett ekonomiskt
intresse att söka komma upp i lektorsgraden, hvilket jag tror
skulle vara för lärarecorpsen i dess helhet med hänsyn till dess omsättning
synnerligen fördelaktigt.

Om ändrade
bestämmelser
angående
lektors uppflyttning
i
högre lönegrad.

(Forts.)

Herr So rensson: Detta är, från en sida sed t, en mycket obetydlig
fråga, hvarför jag ock kanske icke bort nu för första gången
uppträda, men dock är den icke så obetydlig för de lärare, som den
gäller. Ty om en lärare i början af sin ordinarie tjenstgöring kan
få några hundra kronors lönepåökning, spelar detta icke någon obetydlig
roll för honom.

Antalet lärare, som skulle komma i åtnjutande af fördelen att få
tillgodoräkna sig högre lönegrad ett eller annat år förr, är så ringa,
att frågan från statens synpunkt visserligen icke är af sådan betydelse,
att den derför borde afslås; emellertid har man både föregående riksdag
och i år sett, att utskottets skäl till att afstyrka denna framställning
varit att utredning saknats. Det är icke lätt för den enskilde att åstadkomma
utredning, men så godt sig göra låter har jag sökt att anskaffa
sådan genom att till rektorerna vid de högre läroverken framställa
skriftliga förfrågningar i ämnet. Rektorerna hafva ock välvilligt
svarat mig och enligt deras upplysningar skulle det vara högst 12
eller 13 lärare, som skulle kunna tillgodoräkna sig ett eller annat,
möjligen två eller tre, års föregående tjenstgöring.

Då frågan således icke är af någon betydelse för staten med
hänsyn till den ökning i utgifter, som deraf kan föranledas, men deremot
har stor betydelse för lärarne med deras små löner, får jag
yrka bifall till herr Eklundhs motion.

Herr Billin g: I motsats till de föregående talarne, som yrkat
bifall till herr Eklundhs motion, får jag för min del yrka bifall till
utskottets framställning. Jag gör detta icke derför, att jag i ringaste
mån är af olika mening med dem om det önskvärda i att hvad herr
Eklundh föreslagit en gång måtte vinna framgång, och jag kan tillägga,
att det icke var jag ensam, som i utskottet hade sympati för
den af honom gjorda framställningen. Denna sympati delades äfven
af öfriga ledamöter å afdelningen. Det är, såvidt jag förstår, icke
något tvifvel om att billigheten talar för hvad herr Eklundh före -

N:o 17. 14

Om ändrade
bestämmelser
angående
lektors uppflyttning
i
högre lönegrad.

(Forts.)

Angående
förhöjdt
anslag till
högre skolor
för qvinlig
ungdom m. in.

Onsdagen den 15 April.

slagit, men kammaren inser också ganska lätt, att det nästan är
omöjligt för statsutskottet att yrka bifall till en framställning rörande
en löneförbättring, då man icke ens vet huru många det är om hvilka
förslaget gäller. Det har visserligen blifvit sagdt, att här icke skulle
vara fråga om flere än fyra lektorer, men det veta vi icke. Vidare
veta vi icke något bestämdt derom huruvida bifall till denna motion kan
komma att draga med sig lika berättigade framställningar från andra
håll. Då frågan föreligger i så outredt skick, synes det mig alldeles
omöjligt för Riksdagen att bifalla motionen, äfven om man, såsom
jag, har liflig sympati för saken. Afdelningens mening har varit att
Kongl. Maj:t skulle, på grund af den välvilliga motivering, hvarmed
utskottet beledsagat sitt afstyrkande, till Riksdagen inkomma med
utredning och framställning i ämnet, hvilken framställning då antagligen
kommer att vinna bifall.

Jag anhåller om bifall till utskottets framställning.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jemlikt de
yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält samt vidare derpå att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla den i
ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkten 14.

Herr Rodbe: När jag i dag gick upp i kammaren, hade jag
tänkt, att jag skulle framställa yrkande om en mindre ändring i hvad
utskottet här föreslagit, men då jag är mån om, att det förhöjda anslaget
till flickskolorna blir bifallet, skall jag åtminstone tills vidare
afstå från att göra något yrkande. Jag ber emellertid att få påpeka
en omständighet, som i denna fråga synes mig vara värd att beaktas.
Statsutskottet har för de flickskolor, som hittills icke åtnjutit statsunderstöd,
såsom vilkor för erhållande af dylikt understöd föreslagit,,
att skolorna skulle från kommuner eller enskilda erhålla bidrag till
samma belopp som statsunderstödet. Jag vill nu icke säga något om
detta vilkor i och för sig; det kan ju vara billigt att detta kräfves
af kommunerna. Men när man icke uppstält detta vilkor för de skolor,
som redan hafva statsunderstöd, synes det mig att dessa blifva gynnade
alltför mycket i jemförelse med dem, som hittills icke haft anslag.
Man kan nemligen icke gerna tänka sig att eu kommun, der
det redan finnes flera flickskolor, såsom t. ex. Göteborg, redan i år
skall befinnas villig att tilldela anslag åt alla, som deraf äro i behof.
Då skulle emellertid dessa skolor, som icke få anslag åt kommunen,
gå miste om den fördel, som detta förslag åsyftar att bereda dem.
Det synes mig derför, som om det vore billigt, om en öfvergångstid
blefve bestämd — t. ex. tre till sex år — under hvilken tid vilkoret
icke behöfde tillämpas för de skolor, som förut icke haft något statsunderstöd.
Det kan ju hända, att det blott berott på en ren tillfällighet,
att dessa skolor förut icke erhållit sådant understöd eller

Onsdagen den 15 April.

15 N:o 17-

att de icke fått det derför, att medlen icke räckt till, men att de
kunna vara i mycket större behof af understöd än sådana skolor, som
redan äro i åtnjutande deraf. Jag skulle kunna angifva ett par skolor
i Göteborg, i fråga om hvilka detta är förhållandet. Det är då hardt
att dessa skolor troligen icke skola kunna komma i åtnjutande af
den förmån, som här blifvit stäld i utsigt för dem. — Jag vill dock
icke framställa något yrkande, så framt jag icke finner att flere ledamöter
af kammaren beakta denna omständighet och anse densamma
värd att föranleda ett yrkande.

Herr Leman: Jag har tillåtit mig att begära ordet, emedan jag
emot statsutskottets utlåtande i denna punkt hyser några betänkligheter.
Då jag emellertid väl vet, att det icke gagnar till mycket att
framställa något yrkande gent emot statsutskottets mening, skall jag
det möjligast korta, jag kan, upptaga kammarens tid.

Den ena af de betänkligheter jag hyser i fråga om denna punkt
är af mera formel, den andra af materiel beskaffenhet.

Hvad nu beträffar den formella betänkligheten, skall jag endast
med några få ord beröra densamma. Den består deri, att det synes
mig ganska tvifvelaktigt, huruvida statsutskottet har den motionsrätt,
hvaraf utskottet här begagnat sig. Hvarken i Kongl. Maj:ts proposition
eller i de enskilda motionärernas förslag har upptagits det vilkor,
att kommun eller enskilda donatorer skulle till skolans uppehållande
lemna bidrag. Statsutskottet har emellertid tillsatt detta
vilkor och, såsom jag har läst grundlagen, tror jag icke att utskottet
haft rätt härtill. Men bedömandet af denna fråga öfverlemnar jag
åt dem, som hafva större erfarenhet än jag beträffande grundlagens
tolkning och tillämpning.

Äfven i materielt afseende synes mig emellertid statsutskottets
förslag, särskild! i mom. b), icke vara fullt lyckligt. Här står: “att
kommun eller enskilda donatorer till skolans uppehållande lemna bidrag,
hvars värde, för år räknadt, uppgår till minst samma belopp
som statsunderstödet''. Jag tror att, om detta skulle blifva Riksdagens
beslut, Kongl. Maj:t ofta skulle få ganska svårt att uträkna eller bestämma
värdet af bidraget, hvilket jag skall be att få visa med några
exempel, grundade på förhållandena i min hemort, hvilka jag känner
till. I ett fall har skolan af kommunen fått både ny byggnad och
tomt, i ett annat fall har den, då den började, för tio, femton år
sedan, fått tomt. I ett tredje fall har skolan, vid inköp af sin tomt,
beviljats nedsättning i det af drätselkammaren bestämda tomtpriset,
och ett fjerde fall är, att det visserligen under diskussionen framhölls,
att skolan till följd af det behjertansvärda ändamålet skulle få sin
tomt för nedsatt pris, men att härom intet står i sjelfva beslutet. 1
ett femte fall har åter skolan under fem eller sex år uppehållits medelst
bidrag af enskilda donatorer, men sedermera har skolans verksamhet
gått bättre och då hafva dessa enskilda bidrag upphört. Och
dessa exempel skulle kunna mångfaldigas i hundratal.

Huru skall nu Kongl. Maj:t kunna uträkna värdet på de bidrag,
dessa skolor erhållit? Skall Kongl. Maj:t t. ex. i de fäll, då skolan

Angående
förhöjdt
anslag till
högre skolor
för qvinlig
ungdom m. m.
‘(Forts.)

N:o 17. 16

Angående

förnöjdt

anslag till
högre skolor
för qvinlig
ungdom m. in
(Forts.)

Onsdagen den 15 April.

erhållit tomt till nedsatt pris, gå tio, femton år tillbaka i tiden och
uträkna då gällande tomtpris och sålunda — bestämma bidragets
storlek?

Sjelfva idén i utskottets förslag synes mig ganska lycklig, men
det förefaller mig, att det vore bättre, om frågan finge nödig utredning,
innan beslut i ämnet fattas af Riksdagen. Med min åsigt, att
statsutskottet icke har motionsrätt, kan jag dock icke föreslå att, såsom
jag eljest skulle anse önskligt, Riksdagen ville till Kongl. Maj:t
göra framställning om att Kongl. Maj:t ville till nästa Riksdag inkomma
med utredning af frågan huru och under hvilka förutsättningar
man skulle kunna af kommuner eller enskilde fördra bidrag till flickskolorna,
men jag håller före att, äfven om en sådan framställning
icke göres, Kongl. Maj:t ändock icke lärer underlåta att beakta behofvet
af dylik utredning.

1 likhet med den föregående talaren vill jag äfven påpeka de
orättvisor, som kunna uppstå till följd af den bråda öfvergång som,
enligt utskottets förslag, skulle ega rum. Förhållandet har på många
orter varit sådant, att en skola nätt och jemt kunnat draga sig fram,
men att emellertid ännu en skola upprättats. Kommunen har väl
varit villig lemna bidrag till en skola, men vill ej vidkännas kostnad
för en andra. Följden blir nu enligt utskottets förslag, att, derför
att denna senare skola icke får bidrag från kommunen, den ej heller
kan få statsunderstöd.

Ehuru jag icke kan hafva något hopp om framgång åt den åsigt,
åt hvilken jag här gifvit uttryck, måste jag dock yrka, att kammaren
måtte afslå de af statsutskottet föreslagna vilkor i mom. a), b), c)
och d), liksom att bestämmelsen i mom. g) om tillämpning af dessa
vilkor måtte utgå, samt att kammaren måtte bifalla Kongl. Maj:ts
proposition oförändrad och sålunda till högre skolor för qvinlig ungdom
anslå 250,000 kronor, hvilket belopp, huru man än ser saken,
icke torde vara för högt för det nyttiga ändamål, hvartill anslaget
är afsedt.

Herr Sä ve: Äfven jag har stora betänkligheter emot de vilkor,
statsutskottet ansett sig böra uppställa för statsbidragets utgående.
De två föregående ärade talarne hafva i fråga härom särskildt fäst
uppmärksamheten vid mom. b) och jag skulle derför icke behöfva nu
beröra detta mom. Emellertid kan jag icke underlåta att framhålla
mina betänkligheter i det hänseende, att jag betviflar att det är så
säkert, att flickskolorna kunna påräkna några vidare nämnvärda bidrag
från de kommuner, som förut lemnat några betydligare bidrag
till dem.

Ett annat vilkor, som synes mig icke mindre betänkligt, är det,
som förekommer i mom. d), der det föreskrifves, att den skola, som
söker statsbidrag, skall lemna intyg från vederbörande eforalstyrelse
om att anordningarna vid skolan äro i hygieniskt afseende tillfredsställande.
Det förefaller ju visserligen, som om ett sådant vilkor vore
den allra naturligaste sak, alldenstund de hygieniska anspråken måste
företrädesvis tillgodoses, men den, som har kännedom om huru för -

17 N:o 17.

Onsdagen den 15 April.

hållandena äro vid flertalet flickskolor, vet, att dessa för närvarande
äro i hygieniskt afseende mycket otillfredsställande. Till bevis härpå
ber jag- att få läsa upp ett yttrande, som förekommer i den senaste
flickskolekomiténs betänkande af 1888 och kvilket just berör de hygieniska
förhållandena vid flickskolorna. Komitén säger nemligen
i fråga härom följande:

“Att flickskolornas lokaler och deras inrättningar måste betecknas
såsom i allmänhet från hygienisk synpunkt föga tillfredsställande,
torde framgå redan af det faktum, att af de 118 skolorna endast 27
äro förlagda i för ändamålet enkom uppförda byggnader, men 91 i
vanliga boningshus, således i lokaler, hvilka redan för en relativt
obetydlig lärjungefreqvens måste anses ega ett otillräckligt mått af
utrymme, ljus, luftvexling o. s. v. Och äfven af de 27 skolhus, hvilka
uppgifvits vara enkom för ändamålet uppförda, torde knappt halfva
antalet i någon mån motsvara hygienens fordringar, enär deras byggande
ofta varit ledt af personer, som saknat noggrannare kunskap
om dessa

Jag behöfver icke läsa upp mera för att visa, att de hygieniska
förhållandena vid flickskolorna icke är fullt tillfredsställande, och jag
betviflar derför, att eforalstyrelserna, hur välvilliga de än må vara
mot dessa skolor, skola kunna i detta hänseende afgifva sådana yttranden,
att Kongl. Maj:t med stöd af dem skall kunna bevilja de ansökningar
om bidrag, som kunna göras. Det förefaller mig också
bra hårdt att, då flickskolornas egare i allmänhet hafva mycket
knappa penningtillgångar att förfoga öfver, och skolorna derför hittills
måst draga sig fram med dåliga lokaler, fordra, att dessa lokaler
skola vara i tillfredsställande skick, innan skolorna kunna få statsbidrag.
Det tyckes mig tvärtom vara ett naturligare tillvägagående
att först utdela statsbidragen och såmedelst sätta skolorna i tillfälle
att skaffa sig bättre och mera ändamålsenliga lokaler.

Jag skall, på grund af hvad jag nu anfört, instämma i det af
herr Leman framstälda yrkandet.

Herr Billing: Innan jag går in på sjelfva hufvudfrågan, anhåller
jag att först få göra ett yrkande om en liten formel ändring
i utskottets förslag under punkten c), nemligen att efter ordet “lärjungar*
måtte tilläggas dessa ord “i klasser öfver de förberedande*.
Jag gör detta förslag för att undvika möjligt missförstånd och derför
att samma yrkande kommer att göras ordagrant likalydande i
Andra Kammaren. Bifall till detta yrkande förändrar icke meningen
eller syftet i utskottets hemställan.

Så vill jag med några ord besvara de invändningar, som gjorts
mot utskottets förslag. Hvad då först beträffar den invändningen,
att utskottet bär skulle hafva gått öfver sin grundlagsenliga rätt och
tilltrott sig att väcka motion i frågan, så kan jag icke för min del
biträda denna invändning, och inom statsutskottet har icke varit den
allra ringaste tvekan om utskottets rätt att för beviljandet af anslaget
uppställa dessa vilkor. Alldeles visst är också, att statsutskottet och
Riksdagen mångfaldiga gånger förut gillat ett sådant sätt att gå till

Fänta Kammarens Prof. 1896. N:o 17. 2

Angående
förhöjdt andag
till högre
skolor för
qvinlig ungdom
m. m.

(Forts.)

N:0 17. 18

Onsdagen den 15 April.

Angående våga eller åtminstone deremot icke gjort invändningar från grundförhöjdt
an- iagens synpunkt sedt.

* Skolor för6 Den andre talaren i ordningen vände sig mot formuleringen af
qvinlig ung- vilkoren under mom. b), särskildt mot orden “bidrag, hvars värde
dom m. m. för år räknadt uppgår till samma belopp som statsunderstödet'', och
(Forts.) anmärkte, att det kan blifva för Kongl. Maj:t mycket svårt att uträkna
detta värdes verkliga belopp. Jag vill visst icke bestrida, att
detta uttryck kan gifva anledning till den gjorda anmärkningen och
att det också kan blifva svårt nog för Kongl. Maj:t att göra en exakt
uträkning, men jag, som beträffande här förevarande fråga står i
mitt sinne på samma ståndpunkt som den talaren, anser det verkligen
vara en fördel, att man kan i fråga om det under mom. c) upptagna
vilkoret räkna litet olika. Naturligtvis är det utskottets mening,
att man här skall räkna in honom partem för vederbörande.
Jag anser obestämdheten såsom en verklig fördel.

Vidare anmärkte talaren, att det behöfts bättre utredning, innan
man uppstälde dessa vilkor. Äfven detta anser jag rigtigt, och äfven
utskottet ansåg det rigtigt. Jag vill fästa uppmärksamheten på att
utskottet har sagt detsamma på sid. 40 i slutet af andra stycket, der
utskottet uttalat den åsigten, att, för den händelse erfarenheten framdeles
skulle gifva vid handen, att ändring af de föreslagna stadgandena
borde i ett eller annat hänseende vidtagas, framställning till
Riksdagen i sådant syfte icke torde uteblifva.

Den siste talaren anmärkte mot utskottets förslag under mom.
d) att det skulle uppstå svårigheter för flickskolorna att skaffa sig
tillfredsställande lokaler och för eforalstyrelserna att gifva intyg derom.
Det är visserligen något berättigadt i denna invändning, men å andra
sidan måste man fasthålla, att det icke är för mycket begärdt, att
läroverken hafva lokaler, som icke äro helsofarliga för lärjungarne.
När nu lagts i eforalstyrelsens hand att vitsorda, huru detta vilkor
uppfylles, så kunde vi på afdelningen icke tänka oss en på samma
gång lämpligare och mildare myndighet att öfverlemna pröfningen
åt. Under sådana förhållanden tror jag icke, att detta vilkor är farligt.
De föregående talarne hafva yrkat bifall till Kongl. Maj:ts
framställning, och hade jag den ringaste förhoppning att fä bifall till
detta yrkande i Riksdagen, så skulle jag med all kraft, jag har, yrka
detsamma. Mina kamrater på afdelningen veta, huru jag kämpat derför,
då jag der yrkade bifall till Kongl. Maj:ts förslag, men sådant
var alldeles omöjligt att åstadkomma. Man hade föreslagit många
vilkor, som voro mycket svårare än de, som här äro upptagna. Särskildt
vill jag hänvisa herrarne till den reservation, som afgifvits af
ledamöter från Andra Kammaren. Dessa reservanter hafva icke sagt,
hvaremot de reserverat sig, men det ligger en ofantligt stor fara begifven
i denna tysta reservation. Den går nemligen ut på — det
ber jag herrarne med tanke på en möjligen blifvande gemensam votering
mycket noga akta på — att de vilkor, som här upptagits,
skulle gälla icke blott nya läroverk, icke blott de gamla läroverken,
då de skulle få ökadt anslag, utan hafva retroaktiv verkan, så att alla,
som hittills haft statsanslag, skulle förlora detta, om icke alla dessa

19 N:o 17.

Onsdagen den 15 April.

vilkor af dem kunde uppfyllas. Denna reservation innebär således
ett farligt anslag mot de nuvarande flickskolorna, och ett bifall till
denna reservation skulle så långt ifrån bidraga att förbättra flickskolornas
ställning, att det skulle i hög grad försämra den, hvadan
jag, hellre än att bifalla reservationen, skulle rösta för afslag på
hela Kongl. Maj:ts proposition. När innehållet i reservationen framstäldes
såsom fordran, uttalade jag såsom min mening, att jag icke
kunde under några omständigheter vara med derom och endast under
förutsättning, att vilkoren icke tillädes retroaktiv verkan, kunde inlåta
mig på arbetet att uppställa några vilkor.

lag kan nu slutligen vånda mig mot det yrkande, som kommit
fram i utskottet från Andra Kammarens reservanters sida — jag
hoppas, att det icke kommer fram här — att alla vilkoren skola hafva
retroaktiv verkan. Jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att det
icke föreligger någon den allra ringaste anledning att göra ett sådant
attentat mot de nuvarande flickskolorna. Hade icke Kongl. Maj:t
kommit med förslag om ökadt anslag till flickläroverken, hade det
säkert icke fallit någon ledamot af Riksdagen in att såsom vilkor för
hittills utgående statsanslag uppställa några nya vilkor. Det är då
icke rimligt att uppställa nya vilkor för annat än delaktighet i det
ökade anslag, som må föranledas af Kongl. Maj:ts framställning.

Vidare ber jag att få fästa herrarnes uppmärksamhet på, att genom
bifall till denna reservation man skulle gå till väga på ett sätt,
som mycket strider mot all hittills följd riksdagspraxis. Det har ju
ansetts" vara temligen fastslaget, att på ordinarie anslag och dess fortsatta
utgående kunde man lita. Nu hafva af detta ordinarie anslag
bidrag lemnats till vissa flickskolor. Dessa hafva naturligtvis vid
uppgörandet af sin budget beräknat delaktighet i statsanslaget såsom
sin säkraste tillgång, på basis deraf ordnat sina lokaler, skaffat lärare
och lärarinnor o. s. v., och då kan det icke annat vara än
mycket våldsamt, att, derför att man söker att få ökadt anslag till
flickskolorna, dessa läroverk skola beröfvas ett anslag, som de fått
på hand och gjort räkning på. Detta är nu hvad som är egentligen
farligt för dessa läroverk i den framställning, som jag här håller i
min hand. Jag är förvissad om att det icke kommer i fråga, att
Första Kammaren lyssnar till en så hård åtgärd, men jag har velat
utveckla för herrarne detta, då reservanterna icke uttalat, hvad deras
reservation går ut på. Det hade kanske icke fallit herrarne in att
gissa, hvad reservationen innebär. Jag har gjort denna framställning
af saken för att allvarligt anhålla, att, om det skulle blifva — men
jag hoppas, att det icke så blir — fråga om gemensam votering i
detta stycke, alla de, som hafva något hjerta för de nuvarande flickskolorna
och veta huru väl de behöfva att få detta anslag och huru
svårt de skulle få att uppfylla dessa vilkor: att af kommunerna
skaffa bidrag o. s. v., ville afgifva sin röst för utskottets framställning.
Mycket hellre än utskottets förslag ville jag hafva Kongl.
Maj:ts proposition, men då det är alldeles uppenbart, att för framgången
häraf icke finnes den ringaste utsigt, gör man bäst i att bifalla
hvad utskottet efter mångfaldigt parlamenterande och diskute -

Angående
förhöj dt anslag
till högre
skolor för
qvinlig ungdom
m. m.

Forts.)

N:o 17. 20

Onsdagen den 15 April.

Angående rande kommit till, och anhåller jag alltså om bifall till utskottets
förhöjdt an- försinaslag
till högre
skolor för

qvinlig ung- Herr Hammarskjöld: Jag har icke haft någon betänklighet

dom m. m. mot att bifalla utskottets förslag.

(Forts.) Orsaken, hvarför jag begärt ordet, är,, att jag med anledning af

diskussionen blifvit något tveksam om hvad meningen är med mom.
litt. b) i utskottets hemställan. Det lyder:

“b) att kommuner eller enskilde donatorer till skolans uppehållande
lemna bidrag, hvars värde för år räknadt uppgår till minst
samma belopp som statsunderstödet-/

Der står ordet “‘lemna*. Detta har jag trott betyda, att det var
fråga om bidrag, som allt fortfarande år efter år skulle utgå lika
med det bidrag, staten gifver. En talare har emellertid framhållit
svårigheterna vid tillämpningen af detta vilkor i mom. b), och såsom
exempel har han omnämnt de förhållaudena, att i forna dagar upplåtits
tomt till byggande af skolhus; eller att skolhus blifvit skänkt
till skolan; eller att i forna dagar enskilda personer sammanskjutit
något belopp till skolhus. Är då meningen, att en sådan i forna dagar
gifven förmån eller gåfva skall tagas i betraktande, då det gäller
att få fram samma belopp som statsunderstödet? I så fall är det
tydligt, att uttrycket i statsutskottets hemställan borde varit ett annat.
Är det deremot meningen, att det skall vara ett år efter år utgående
bidrag, är uttrycket rigtigt.

Jag har velat framhålla detta, på det att statsutskottets ledamöter
må förtydliga sin mening, så att icke någon tveksamhet derom må
förefinnas.

Herr Billing: Till svar på den framställning, den siste ärade
talaren gjorde, ber jag få lemna följande upplysningar.

Så vidt jag förstått diskussionen inom andra utgiftsafdelningen
och inom statsutskottet, menas här med orden “lemna bidrag" etc.,
att en skola genom bidrag af kommun eller enskild donator har en
inkomst motsvarande det, hvartill statsunderstödet uppgår. Således,
om man åt en skola för tio år sedan byggt hus, får vid bidragets
bestämmande beräknas räntan af byggnadssumman, hvilken skolan ju
alltjemt åtnjuter, såsom hyreshjelp. Det är ett sådant bidrag, som
här omtalas. Om vidare någon gjort en donation, af hvilken skolan
åtnjuter räntan, är denna ränta således också ett dylikt alltjemt
utgående bidrag. Deremot tror jag icke, att, om t. ex. några enskilda
personer för tio år sedan sammanskjutit medel för att sätta
skolan i gång och dessa medel ej mera finnas qvar, dessa få beräknas.
De äro ett redan förtärdt kapital, af hvilket skolan icke åtnjuter
räntan, och få således icke räknas såsom ett allt fortfarande utgående
bidrag.

Herr Wieselgren: Jag får verkligen säga, att jag tycker, det
statsutskottet skulle kunnat på ett klarare vis formulera denna punkt.
När jag läste den, fick jag samma uppfattning som den näst före -

Onsdagen den 15 April.

21 N:o 17.

gående ärade talaren, men af diskussionen i dag kar jag blifvit nödgad
att mera kritiskt granska ordalydelsen, ock jag erkänner, att den
lemnar rum för olika tydningar. Här står, “att kommun eller enskilde
donatorer till skolans uppehållande lemna bidrag* etc. Nu
kar åt en föregående talare påpekats, att bidrag kunna kafva lemnats
äfven för skolans upprättande; och bidrag, hvilka lemnats för detta
ändamål, kunna ju ock genom ränteafkastning eller på andra sätt,
såsom den siste talaren påpekade, lemna tillskott, hvilka kunna anses
lemnade för det löpande året. Meningen är äfven oklar i den delen
af punkten, der det beter: “hvars värde för år räknadt uppgår till
minst samma belopp som statsunderstödet."

Det förefaller mig med afseende härå lämpligt, att denna punkt
återremitteras till utskottet, för att en formulering, som mindre gifver
anledning till olika tydningar, må kunna åstadkommas. Dock vill
jag icke härom framställa något yrkande, så vida icke andra ledamöter
i kammaren anse sig böra göra det.

Herr Törnebladh: De anmärkningar, som af två föregående
talare blifvit framstälda mot affattningen af mom. b), hafva nog åtskilliga
skäl för sig, men om man ser på utskottets motivering, sådan
den förekommer på slutet af sid. 39, torde deraf framgå, att meningen
varit, att äfven sådana bidrag, som blifvit lemnade för längre tid
tillbaka, kunna och böra räknas. Der heter det nemligen, att det
synes “utskottet kunna med skäl ifrågasättas, huruvida icke kommun
eller enskilde borde till skolans uppehållande i en eller annan form
lemna så stort bidrag, att dess värde, för år räknadt, motsvarar minst
det belopp, som staten för ändamålet tillskjuter." Häraf ser man
äfven tydligt, att med uttrycket “skolans uppehållande" förstås betryggandet
af skolans existens och det äfven för framtiden, men ej
skolans fortgående i motsats mot dess “upprättande". Tillägget “i en
eller annan form" gör det också klarare, att bidragen kunna vara
lemnade vare sig på en gång eller på andra sätt.

Det kan ju vara möjligt, att meningen kunde göras ännu tydligare,
men det torde vara ganska betänkligt, om man, genom att
allt för mycket fästa sig vid eu tydning, som möjligen kan gifvas åt
uttrycket i fråga, skulle framkalla en återremiss, hvars verkan på
hela saken omöjligen kan beräknas.

Först och främst ber jag att få erinra om, att enligt komitébetänkandet
af år 1888 det är ganska många skolor, som redan kommit
i åtnjutande af bidrag eller, såsom jag skulle vilja säga, medverkan
dels från äldre tider tillbaka och dels också från nyare tider,
hvilken medverkan, för år räknadt, dock icke i alla fall är till beloppet
exakt uppgifven i siffror eller kunnat så uppgifvas. Det skulle
nu vara hårdt att beröfva dessa skolor andel i statsanslaget genom
en ogynsam tolkning af vilkoret om bidrag från kommuner eller enskilde.
Vidare får jag anmärka, att mom. b) icke är afsedt att i alla
händelser gälla i fråga om de äldre skolor, som redan fått åtnjuta
statsanslag. Af dessa äldre skolor torde ock de flesta redan mottagit
bidrag af ifrågavarande slag. För dessa skolor kan vilkoret således

Angående
förhöjdt anslag
till högre
skolor för
qvinlig ungdom
m. m.

(Forts.)

N:o 17.

22

Angående
förhöj dt anslag
till högre
skolor för
qvinlig ungdom
m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 15 April.

ega betydelse blott i det fall, att de begära förhöjning af statsanslaget,
men icke om de låta det blifva vid det gamla. En återremiss kan
således i förevarande fall blott leda till ett uppridande af frågan.

Utom hvad afdelningens ordförande redan meddelat om förhandlingarna
i utskottet, kan jag säga, att dessa förhandlingar temligen
tydligt visat, att det finnes ett parti — icke så obetydligt till antalet
och hvars talan inom utskottet förts med ganska mycken talang —
hvilket parti önskar eu nedsättning af statsanslaget, icke till 100,000
kronor, utan till 50,000 kronor, och uppenbart är, att, om i denna
kammare beslutes för mycken ändring i vilkoren, de bemödanden,
som otvifvelaktigt komma att göras i Andra Kammaren att få beloppet
nedsatt, lättare kunna få framgång, än hvad annars skulle vara
händelsen. Och det var icke blott de extrema sparsamhetsskälen, som
af denna åsigts målsmän framförts, utan de hafva också grundat sin
hemställan på en uppfattning och mening om flickskolornas betydelse
för medelklassens och de lägre klassernas barn, hvilken uppfattning
och mening icke var gynsam för statsanslagets utsträckning. Möjligen
kunde de dock i viss mån finna sig tillfredsstälda, om åtminstone
garantier förefunnes för att de särskilda orterna skulle känna
sig så lifligt intresserade för skolföretagen, att man icke skulle behöfva
hysa den fruktan, som nu tydligt framskymtade, att statsanslaget
i framtiden skulle behöfva allt för mycket förhöjas eller
lemnas till skolor, som i orterna icke egde tillräckligt understöd.

Under sådana förhållanden förefaller det mig klokast att icke i
utskottets förslag göra annan ändring än den af herr Billing föreslagna,
hvilken ändring endast innebär ett upprepande af hvad som
står i en föregående punkt, om nemligen här icke skulle kunna påfinnas
någon klar och tydlig formulering af punkten, hvars antagande
på rak arm dock alltid är vanskligt. Deremot fruktar jag, att en
återremiss skall skada frågan så mycket, att den kan leda till dess
fullständiga sönderrifvande.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag med den af herr Billing
föreslagna redaktionsförändringen.

Herr Boström, Filip: Jag begärde ordet med anledning af
herr Wieselgrens anförande, hvari han uttalade önskan om återremiss
af denna punkt. Denna hemställan har redan uppkallat talare, som
gjort invändningar emot frågans återremitterande, och då jag är en
af dem, som undertecknat petitionen i ämnet och jag finner en ofantlig
disproportion råda emellan de anslag, som utgå till flickskolorna,
154,000 kronor, och anslagen till gosskolorna, 3,000,000 kronor, måste
jag, såsom eu varm vän af det ifrågavarande anslagets förhöjning,
uttala min förhoppning, att kammaren ej heller måtte besluta en sådan
återremiss. I likhet med den närmast föregående talaren är jag
nemligen öfvertygad om, att, i fall frågan efter det myckna arbete,
utskottet haft med vilkorens formulerande, skulle återkomma till
utskottet, hela anslagsförhöjningen skulle riskeras.

I likhet med flere föregående talare har äfven jag varit tveksam
om, huru bestämmelsen om bidragen skulle förstås. För min del

23 N:o 17.

(Forts.)

Onsdagen den 15 April.

hade jag ansett, att bidragen skulle bestå antingen i årsräntor, som Angående
tillkomme läroverken, eller i eljest från det ena eller andra hållet
inflytande årsbidrag. Nu hafva vi af ordföranden på afdelningen s sl''0i0r ^
hört, att, enligt hans uppfattning, dit äfven skulle räknas ränta på qvinlig ungde
kapital, som blifvit nedlagda på skolhusens uppförande. Som jag dom m. m.
icke delat denna uppfattning, torde väl, enligt min åsigt, en bättre
redaktion af punkten kunna ske. Nu har emellertid utskottet på
sid. 40 gjort följande uttalande: “Utskottet, som i vissa fall hyst
tvekan, huru dessa vilkor och grunder borde på lämpligaste sätt afvägas,
har emellertid, då, för den händelse, att erfarenheten framdeles
skulle gifva vid handen, att ändring af hithörande stadganden bör i
ett eller annat hänseende vidtagas, framställning till Riksdagen i sådant
syfte icke lärer uteblifva, funnit sig böra tillstyrka följande* etc.

Jag är på grund häraf fullkomligt öfvertygad om, att, i fall Kongl.

Maj:t, sedan ärendet dit inkommit, skulle finna de nu beslutade vilkoren
otydliga i ett eller annat afseende, Kongl. Maj:t icke lärer
underlåta att till nästa Riksdag göra framställning om den ändring
deri, som Kongl. Maj:t kan finna af omständigheterna påkallad.

På grund häraf ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag
med det af herr Billing föreslagna tillägg.

Herr Wieselgren: I mitt föregående yttrande påpekade jag

den bristfälliga formulering, detta förslag uti förevarande moment erhållit,
och jag kunde för min del icke se någon annan utväg att få
det förbättradt än genom en återremiss till utskottet; men jag tilläde
dock, att jag icke ville i detta afseende göra något yrkande, helt
enkelt af opportunitetsskäl. Då jag föregående gången hade denna
åsigt, har jag nu uti densamma blifvit ytterligare bestyrkt af hvad
ett par talare yttrat rörande förhållandena inom utskottet och den
eventuella utgången af ett tillfälle för utskottet att å nyo taga frågan
under behandling. Icke heller nu vill jag derför göra något yrkande
om återremiss.

En utväg att utan hvarje rättelse komma förbi skäret vore, om
kammaren kunde förena sig om ett bifall till Kongl. Maj:ts förslag i
frågan. För detta skulle jag helst yrka och rösta. Men jag är dock
allt för gammal riksdagsman för att icke uppskatta vigten af de skäl,
utskottsafdelningens ordförande här framhållit, och jag tror såsom han,
att risken härvidlag blefve allt för stor.

Jag kan således icke, fastän jag innerligt gerna skulle se, att
flickskolorna finge ett vida kraftigare handtag än det, som statsutskottet
här föreslagit, vara blind för möjligheten, att, derest man i
kammaren drifver saken längre, än utskottet föreslagit, följden icke
skulle blifva till gagn, utan till skada för nämnda skolor; och derför
inskränker jag mig till det yrkandet, att statsutskottets förslag med
deri af afdelningens ordförande gjorda förändringen måtte bifallas.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande punkt yrkats, dels, af herr Billing, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring, att i momentet

N:0 17.

Anslag till
undervisning
i qvinlig
slöjd.

24 Onsdagen den 15 April.

c) näst efter orden “hvar och en af dess lärjungar* tillädes: i klasserna
öfver de förberedande, och dels att kammaren, med afslag å
utskottets hemställan, så vidt den skilde sig från Kongl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning, skulle bifalla denna framställning oförändrad.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan, samt derefter på bifall till hvart och ett af förenämnda
yrkanden, och förklarades propositionen på godkännande af herr
Billings förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkten 15.

Lades till handlingarna.

Punkten 16.

Herr Rodhe: Jag har icke kunnat annat än dela den glädje,
som i vida kretsar framkallats af Kongl. Maj:ts ifrågavarande af statsutskottets
tillstyrkta förslag, men denna glädje har dock något minskats
vid aktgifvande på vilkoren, som Kongl. Maj:t föreslagit skola
fästas vid den förmån, som erbjudes. Det föreslås nemligen som
vilkor för åtnjutandet af statsunderstöd för undervisning i qvinlig
slöjd, att denna undervisning skall pågå 4 timmar i veckan under B
månader. Jag hemställer till herrarne, huruvida det egentligen är
möjligt att under den mörkaste årstiden komma ut med en undervisning
af 4 timmar i veckan. Inspektörsmötet 1894 tillstyrkte enhälligt
vilkorets bestämmande så, att undervisningen skulle fortgå minst 6
månader, och jag har från min hembygd erfarit, att det åtminstone
der möter den allra största svårighet att utsträcka ifrågavarande undervisning
längre. Sex timmar om dagen pågår undervisningen i Jäsämnena.
Tillägger man nu en sjunde timme för undervisningen i
slöjd, så kommer man in på de mörka timmarne, och utom olägenheten,
att skolorna måste anskaffa belysning, hvilken de i de flesta
fall för närvarande sakna, uppstår den mycket större, att barnen
måste vandra den ofta icke obetydliga vägen hem i mörker. Nu
skulle man kunna säga, att, der undervisningen i läsämnena pågår hvarje
dag, en dag i veckan, nemligen lördagen, som får vara fri från läsning,
kunde användas till slöjd. Men åtminstone i Göteborgs och
Bohus län är förhållandet det, att det i en mängd skolor läses endast
hvar annan dag och på lördagen tre timmar; man kan då icke gerna
fordra, att på lördagen till dessa tre skulle läggas ytterligare fyra
timmar för slöjdundervisning. Dessutom meddelas i Göteborgs och
Bohus län slöjdundervisningen i de flesta skolor uti icke mindre än
162 af 220 åt småskolelärarinnor, och äfven om dessa gäller det till
stor de], att de undervisa endast hvarannan dag; många af dem hafva
också flyttande småskolor, i hvilket fall lördagen oftast är anslagen
till s. k. roteförhör. Att förlägga undervisningen i slöjd till lördagarne,
möter sålunda stora svårigheter.

Hvarför har Kongl. Maj:t frångått inspektörernas förslag, kan

Onsdagen den 15 April.

25 N:0 17.

man fråga. Månne i det syftet att undervisningen skall drifvas
upp så mycket som möjligt, och så stor skicklighet som möjligt åstadkommas
hos eleverna? Jag vill då påpeka, att i Göteborgs och Bohus
län, der undervisning i qvinlig slöjd ganska allmänt meddelas i
folkskolorna, har undervisningen i nära nog hälften af dessa meddelats
under blott sex månader och i en stor del endast under 20 å 25
veckor. Resultatet har emellertid ändå blifvit synnerligen godt, såsom
äfven vitsordades på det i fjol hållna landtbruksmötet i Uddevalla,
der en utställning egde rum af alster af qvinlig slöjd.

Då jag uppfordrats dertill, har jag ansett mig pligtig att framhålla
mina betänkligheter mot Kongl. Maj:ts förslag, och jag kan icke
tillbakahålla ett yrkande på att vilkoret om 8 månaders undervisningstid
måtte förändras så, att tiden bestämmes till “minst 6 månader“.

Således tillåter jag mig, herr grefve och talman, att yrka, att
såsom vilkor för åtnjutande af statsunderstöd för undervisning,i qvinlig
slöjd måtte stadgas, att undervisningen skall pågå 4 timmar i
veckan under minst G månader om året.

Herr Billing: Då statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
icke är närvarande och kan afgifva svar på framstälda frågan
rörande anledningen till att Kongl. Maj:t i fråga om vilkoren för åtnjutande
af anslag till slöjdundervisning frångått det råd, som gafs
af folkskoleinspektörerna vid deras möte, vill jag försöka lemna
detta svar.

Om man jemför Kongl. Maj:ts framställning och den i ärendet
väckta motionen och något tänker på innehållet af dessa båda, finner
man, att tvenne skilda principer i dem göra sig gällande. För det
kongl. förslaget ligger den uppfattningen till grund, att slöjdundervisningen
är ett stycke af undervisningen i allmänhet samt har en
rent pedagogisk betydelse. Den har sålunda ett rent pedagogiskt
syfte, men egentligen icke eller åtminstone ej i första rummet någon
betydelse i fråga om meddelandet af skicklighet i slöjd. Den enskilda
motionen hvilar på en annan princip, nemligen intresset för slöjdundervisningen
i och för sig sjelf, hvilar på sträfvandet att åstadkomma
skicklighet hos de slöjdande, oafsedt den pedagogiska sidan af saken.
Då Kongl. Maj:t betraktat slöjdundervisningen från den pedagogiska
synpunkten, har han naturligtvis velat ställa detta ämne såsom
ett vid sidan af de andra ämnena i skolan, och derifrån har han
kommit till att utsträcka undervisningen i slöjd till samma tid, som
tilldelats de öfriga läroämnena. Af denna anledning liar han ändrat
vilkoret från sex till åtta månader. Nu är det tydligt, att man kan
betrakta slöjdundervisningen äfven från den andra synpunkten och
blott taga hänsyn till det gagn, som slöjdundervisningen i och för
sig sjelf har, oafsedt det pedagogiska inflytandet.

.lag vill för min del gifva den förre talaren rätt deruti, att genom
ett bifall till Kongl. Maj:ts förslag slöjdundervisningen icke skulle
kunna införas i många skolor i vårt land, der dess införande vore
möjligt, i fall undervisningskursen inskränktes till sex månader. Jag
vill också nämna, att vi på afdelningen — utskottet har egentligen

Anslag till
undervisning
i qvinlig
slöjd.

(Forte.)

N:r 17. 26

Andag till
■undervisning
i qvinlig
slöjd.
(Forts.)

Om höjning
af en lektorslön
vid
tekniska
elementarskolan

i Borås.

Onsdagen den 15 April.

icke talat derom — hade starka sympatier för inspektörernas förslag
angående sex månaders undervisningstid, men vi ansågo dock, att
det icke borde tillkomma utskottet, och det förekommer mig, som
det icke heller borde tillkomma Riksdagen att i en ren undervisningsfråga
göra ändring i Kongl. Maj:ts framställning. Då nu dertill
kommer, att för erhållande af statsunderstöd till slöjdundervisning för
flickor alldeles samma vilkor äro uppstälda som i fråga om slöjdundervisningen
för gossar — och det är väl skäl, att vilkoren äro desamma,
och att, om tiden, åtta månader, är för lång, den bör äfven
inskränkas för gossarne — så synes det mig på grund af hvad jag
anfört och särskildt med hänsyn till detta sista, att nemligen undervisningen
för flickor bör ordnas på samma sätt som undervisningen
för gossar, vara rigtigast att bifalla Kongl. Maj:ts förslag, och anhåller
jag derför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr vice
talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar,
att i afseende på föreliggande punkt yrkats, dels att hvad
utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Rodhe, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring i afseende på det
föreslagna vilkoret om tiden för undervisningen uti ifrågavarande
ämne, att denna undervisning skulle pågå minst fyra timmar i veckan
under minst sex månader af året.

Härefter gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 17—19.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 20.

Herr Billing: Såsom herrarne finna, hafva herr Kerfstedt och

jag anmält reservation mot utskottets hemställan i denna punkt, och
jag anser mig derför böra yttra några ord i frågan.

Det förhåller sig så, att tekniska skolan i Borås i öfrigt är likstäld
med motsvarande läroanstalter i Norrköping och Malmö, men
af dess lärare är lektorn i byggnadskonst sämre stäld än hans kamrater,
i det han har 500 kronor mindre lön än desse. Nu har Kongl.
Maj:t på framställning af nämnda skolas styrelse begärt, att lönen
skulle höjas till samma belopp som hans kamraters.

Härför har ett skäl anförts, som jag för min del finner tillräckligt
talande, nemligen att, när stadgan om undervisningen vid de tekniska
skolorna utkom, det sades, att endast tills vidare läraren i byggnadskonst
i Borås skulle vara lägre aflönad än kamraterna. Nu har detta
“tills vidare* räckt i 19 år, och det tycks då vara på tiden, att det
interimistiska tillståndet upphör.

27 N:0 17.

Onsdagen den 15 April.

Vidare får man väl medgifva, att det kanske icke är så alldeles Om höjning
riktigt, att, då skolorna för öfrigt äro likstälda med hvarandra, lärarne ^
vid en skola hafva bättre aflöning än vid en annan. Dertill kommer, tekniska
att en aflöning af 3,000 kronor för en lärare i byggnadskonst väl elementaricke
kan anses vara hög, ännu mindre för hög, då man vet, att per- s^°lan,
soner, som äro kompetenta att vara lärare i detta stycke, bos enskilde
industriidkare kunna erhålla mycket högre aflöning.

Jag vill också fästa uppmärksamheten på, att Borås stad visat
mycket stort intresse för denna skola och i oktober månad förlidet år
anslagit icke mindre än 56,500 kronor till skolbyggnadens förbättrande.

Det synes mig derför, att Kongl. Maj:t anfört tillräckligt talande skäl
för denna löneförhöjning.

Härtill kommer ännu en sak, hvarpå jag vill fästa herrarnes
synnerliga uppmärksamhet. Det enda egentliga skälet, utskottet anfört
för sitt afstyrkande, är det, att eleverna vid Borås’ tekniska skola äro
så få, icke flera än 31. Nu ber jag få tala om, att detta statsutskottets
yttrande hvilar på ett misstag. Utskottet är oskyldigt till
sitt misstag, ty denna siffra är tagen från statsrevisorernas berättelse,
i hvilken en felaktighet insmugit sig. Man har såsom elevernas antal
vid Borås’ tekniska skola uppgifvit antalet elever vid väfskolan i Borås.

Elevernas antal vid tekniska skolan uppgår till 73 och föregående
termin var det 75. Statsutskottets afstyrkande hvilar således på en
framställning, som är ett misstag och sålunda alldeles fäller undan.

Då nu det enda skälet, som anförts för afslag, är grundadt på ett
oskyldigt, men faktiskt misstag, men de skäl, Kongl. Maj:t anfört för
sin''framställning, icke äro misstag, utan alldeles rigtiga, yrkar jag afslag
på utskottets och bifall till Kongl. Maj:ts framställning.

Herr Fränekel: Det är alldeles riktigt som den sist ärade

talaren anförde, att den siffra, som står uppgifven såsom motiv i
statsutskottets betänkande, härleder sig från statsrevisorernas berättelse,
och att denna siffra såsom varande origtig bör rättas till 75. Om
således icke något annat skäl förefunnes — och jag medgifver, att
statsutskottet icke heller anfört något annat för sitt afslagsyrkande
borde man, på sätt den ärade talaren anförde, utan vidare bifalla
Kongl. Maj:ts proposition; men efter mitt förmenande och enligt den
åsigt, som äfven gjorde sig gällande i utskottet, finnes det äfven
andra skäl. Om man går tillbaka till 1874 års komité, som yttrade
sig angående de tekniska elementarskolornas beskaffenhet, skall man
finna, att redan denna komité framhöll önskvärdheten deraf, att icke
alla fyra tekniska skolorna skulle förses med så fullständiga lärokurser
i byggnadskonst, som här varit ifrågasatt, utan föreslog dertill endast
Norrköping och Malmö, men Örebro och Borås fingo den uppsättning,
som nu tillämpas. Bland de skäl, som denna komité anförde för ett
sådant arrangement, var äfven det, att man vid dessa skolor i orterna
så mycket som möjligt borde taga hänsyn till de speciella industrier,
som förefunnes inom de särskilda orterna, och da stälde man i utsigt
såväl den nuvarande väfskolan i Borås, som passade för dess industrier,
som äfven komplettering af tekniska skolan i Örebro. Man hade

N:o 17. 28

Om höjning
af en lektorslön
vid
tekniska
elementarskolan

i Boras.
(Forts.)

Onsdagen den 15 April.

således redan då tänkt sig en skilnad mellan dessa fyra skolor. Då
kan ju fråga uppstå, huruvida förhållandena nu hafva ändrats derhän,
att det kan vara lämpligt att utvidga skolan i Borås äfven i afseende
på undervisningen i byggnadskonst. Jag för min del vill ju icke
motsätta mig, att allt användes på den tekniska undervisningens förkofran
som kan offras, men, mine herrar, jag tror, att man går i
origtig liggning, om man i afseende på dessa tekniska skolor alltför
mycket splittrar sina krafter, och jag tror således, att en utvidgning
af lärokurserna vid denna skola i den rigtning, som nu blifvit föreslagen,
kan hafva vissa principiella betänkligheter. Jag ber i det fallet
få lemna den upplysningen, att utom det anslag till väfskolan i Borås,
soin utgår på sjette hufvudtiteln och utgör 4,800 kronor, har redan
tekniska skolans i Borås stat sprungit upp till 25,646 kronor för
endast aflöningar. Sammanlägger jag dessa siffror, finner jag, att det
anslag, som nu användes för den tekniska undervisningen i Borås,
nära nog gar upp till det belopp, som af statsmedel utgår för
Chalmerska slöjdskolan i Göteborg; och då får man i alla fåll medgifva,
att Chalmerska skolan såsom sådan har en vida större uppgift
att fylla. — Det anfördes äfven i utskottet, att sedan Borås .numera
fått jernväg på Göteborg, möter det ingen svårighet för den, som
vill fortsätta kursen i högre ämnen, att begagna sig af Göteborg och
komplettera sig i dessa vid Chalmerska skolan derstädes. Det enda
hufvudsakliga skäl, som syntes oss vara anfördt i Kongl. Maj:ts proposition
för likställigheten, var faktiskt detta, att då två andra tekniska
elementarskolor hafva utvidgade kurser i byggnadskonst, borde
också läroverket i Borås hafva det.

Jag har nyss tagit mig friheten anföra det skäl, hvarför enligt
mitt förmenande det vore ett bortslösande af krafter och en splittring
i detta afseende, och jag anser det vara så mycket mindre betänkligt
att antaga utskottets förslag, som man här redan eger en .i staten
upptagen aflöning för en lektor i berörda ämnen å 2,500 kx-onor med
två ålderstillägg. Nu har man såsom motiv för höjande af denna
lön framhållit, att man vore rädd att föidora en skicklig lärare, emedan
han sökt sig till en annan skola. Jag hemställer, huruvida detta är
en olägenhet. Enligt mitt förmenande är det just i det primära skick,
hvari de tekniska elementarskolorna befinna sig, en fördel, att i detta
fall finska ki*after få försöka sig, och de respektive lärarne icke allt
för länge bindas vid de lägre kui-sei-na. Dessa skäl föranledde utskottet
att göra den ifrågasatta ändringen, och då jag föreställer mig,
att ett sadant beslut sannolikt blir Andni Kammai''ens, anser jag mig
böra yrka bifall till detta utskottets förslag.

Herr Kerfstedt: Den siste ärade talaren har anfört stats utskottets

betänkligheter mot den lönetillökning, som skulle tillgodokomma
lektorn i byggnadskonst med flera ämnen vid tekniska skolan
i Boi-ås. Han har äfven anfört nödvändigheten för och nyttan af att
lägre läroanstalter vore organiserade på olika grunder, allt efter de
olika platsernas behof af teknisk undervisning. Ingen af utskottets
ledamöter har heller bestridt ngtigheten af denna princip, men der -

29 N:0 17.

Onsdagen den 15 April.

emot har hvarken i utskottet eller af den siste ärade talaren anförts
någon giltig grund eller anledning, hvarför en lektor i Borås skulle
kunna draga sig fram på billigare aflöning, än en lektor i samma
ämnen i Malmö eller Norrköping kan göra. Jag anser för min del
i högsta grad obilligt, att tekniska skolan i Borås, som har samma
uppgift som de andra lägre tekniska läroanstalterna, skall hafva lägre
aflöningsstat. Den siste ärade talarens anvisning på lämpligheten af,
att de lärjungar, som förut endast haft Borås att tillgå för sina tekniska
studier, numera med samma fördel skulle kunna vända sig till
Göteborg, sedan dessa städer kommit i direkt jernvägsförbindelse med
hvarandra, anser jag vara vilseledande, ty den tekniska läroanstalten
i Göteborg är en högre skola, redan förut till trängsel besökt af lärjungar.
I tekniska institutet i Göteborg äro inträdesfordringarne större
än i Borås, der ynglingar med svagare underbyggnad kunna intagas
för att genomgå en mindre vidtomfattande kurs än på förstnämnda
ställe. Skulle man nu vägra tekniska läroanstalten i Borås nödvändiga
medel för förkofran och utveckling, borde man på ett bättre sätt
visat dess obehöflighet. För egen del anser jag, att skolan är till
nytta för den tekniska undervisningen, i synnerhet för den ort, der
den är belägen och der det kräfves många personer med lägre teknisk
bildning för bedrifvande af ortens industriella yrken.

Jag tager mig, herr talman, friheten att yrka bifall till den af
herr Billing och mig afgifna reservationen.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
att beträffande förevarande punkt yrkats, dels att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, dels ock att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, skulle bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Sedermera gjorde herr vice talmannen propositioner i enlighet
med dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 20 af
sitt utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 41;

Nej — 59.

Om höjning
af en lektorslön
vid
tekniska
elementarskolan

i Borås.
(Forts.)

N:o 17.

30

Onsdagen den 15 April.

Höj dt anslag
till naturhistoriska

riksmuseets
entomologiska
afdelning.

Punkten 21.

Hvad utskottet bemstält bifölls.

Punkten 22.

Herr Tamm, Hugo: Här ett anslag, der Första Kammarens
utskottsledamöter kafva reserverat sig mot det beslut, hvartill statsutskottet
kommit. För att angifva de skäl, hvarpå utskottet stödt
sig, skall jag bedja att få referera följande. Redan 1895 begärde
Kongl. Maj: t dessa 800 kronor för entomologiska institutionen vid
vetenskapsakademien. Då svarade utskottet, att det icke ville bevilja
detta, emedan det ansåg, att dessa medel kunde tagas af akademiens
medel, som voro ställa till dess disposition. Men då upplyste
vetenskapsakademien fullt riktigt: “vi ega icke några medel att härtill
disponera; naturhistoriska riksmuseum är en statsinstitution, och
vi hafva icke någon skyldighet att tillskjuta af egna medel.4 Dermed
har Riksdagens hufvudargument fallit. Se vi på sjelfva saken,
så är den ofantligt enkel och dessutom väl behöflig. Det har nemligen
sedan 15 år hopats gåfvor, som icke kunnat beredas utrymme
och tillsyn på grund af att anstalten icke har mer än 400 kronor
till sin disposition för verkställande af preparering m. m., utan alla
dessa föremål äro nedlagda i lärår, och det är icke möjligt för dem, som
vilja studera, att få se dessa samlingar. 400 kronor kunna icke vara
tillräckliga för aflöning af en preparator, som väl i allmänhet kan
beräkna minst 1,000 kronor i lön; detta behof är ock godkändt af
utskottet, hvarför beviljats 600 kronor.

Men resten — 200 kronor — vill utskottet icke bevilja. Dettasenare
belopp är begärdt för insamling af svenska insekternas
utvecklingsformer. Derpå svarar utskottet: “vi godkänna, att detta
sker, det är alldeles rigtigt, men vi anvisa icke andra medel än de
besparingar, som kunna göras på de 600 kronor", hvarmed skola
prepareras saker, som legat nära 15 år nedlagda i lärår. När blir
den dag, då hvad utskottet erkänt behöfligt och nödigt skall uppfyllas?
Och det förefaller så mycket egendomligare, som Riksdagen
sjelf på sjette hufvudtiteln beviljat 6,500 kronor till en praktisk entomologisk
anstalt och der anstält en assistent m. fl. personer, men
då det blir fråga om bidrag till teoretisk undervisnings inhemtande
för att kunna utbilda personer till denna anstalt, då säger utskottet:
nej, 200 kronor vilja vi icke gifva.

Jag anhåller, att kammaren ville bifalla hvad Kongl. Maj:t i
denna punkt begärt och hvad Första Kammarens utskottsledamöter
stält sig på, och jag har den största förhoppning, att detta anslag
kommer att beviljas.

Friherre Klinckowström: Jag är långt ifrån att vilja pruta
på dessa 200 kronor, som äro ifrågasatta, utan jag förenar mig i det
afseendet mycket gerna med den siste ärade talaren. Men hvarför
jag begärde ordet, mine herrar, var för att få tillfälle att yttra mig

31 N:o 17.

Onsdagen den 15 April.

i en för vetenskapen och vetenskapsakademien i synnerhet vida vigtigare
fråga, nemligen angående utvidgning af vetenskapsakademiens
lokaler derhän, att dess stora värdefulla samlingar icke i brist på
utrymme behöfva ruttna (det är ordet, som jag fått af vetenskapsidkare
sjelfva) i fuktiga källare. Såsom alla här, hvilka äro stockholmare,
mycket väl känna till, eger vetenskapsakademien en ofantligt
stor och dyrbar tomt midt emot det forna barnhuset vid
Drottninggatan och som innehåller ett helt qvarter. Tomten är till
den grad dyrbar i sig sjelf, att det är, om jag så får säga, en skam, att
hvarken Riksdagen, vetenskapsakademien eller regeringen gör något för
att bebygga densamma. Det är högst bedröfligt, att se denna byggnadsväg^
år för år uppskjutas. Om herrarne möjligen skulle göra en
tur med spårvagn, finge herrarne vid passerandet af den s. k. Adolf
Fredriks kyrkogata i likhet med mig se, hvad som finnes på en stor
del af denna tomt. Den är upplåten åt lumpsamlare, en eller flere,
och der ligga stora högar af de allra sämsta lumpor. Det är ett
rigtigt kommunalsvineri; och detta kunna de högsta kommunala myndigheterna
i staden tålmodigt fördraga. Yi hafva här i detta rum
flere af vetenskapsakademiens herrar ledamöter, men jag har icke
hört någon af dem öppna munnen för att bidraga till denna frågas
lösning, som likväl är sä vigtig i humanitärt afseende, i vetenskapens,
industriens och näringarnes intresse.

Då fråga var före för några riksdagar sedan om ett ofantligt
byggnadsanslag för den s. k. fria konsternas akademi, tog jag upp
denna fråga, såsom vida vigtigare än frågan om tillbyggnad af fria
konsternas akademi. Vetenskapen sätter jag nemligen långt framför
de fria konsterna, och jag tror, att den större delen af menskligheten
skall gifva mig rätt derutinnan. Ehuru jag icke för närvarande
kan göra något yrkande i denna fråga, har jag icke velat
låta tillfället gå mig ur händerna att, då det är den enda punkt i
denna hufvudtitel, som beröres af denna bvggnadsfråga, inlägga min
protest, och jag beklagar djupt, att hvarken regeringen eller vetenskapsakademien
vidtager någon åtgärd för . att riksdag efter riksdag
framställa denna byggnadsfråga såsom ytterst nödvändig, och ehuru
rikshushållare både af natur och vana, skall jag dock med glädje gå
in på ett förslag om beviljande af ett betydligt byggnadsanslag, på
det denna tomt i vetenskapens intresse må bebyggas och blifva hvad
den bör vara och icke ligga för fäfot.

Herr Hammarskjöld: Jag är den siste talaren mycket tacksam
för hans varma uttalande om behöfligheten af en ny byggnad för
vetenskapsakademien. Han hade fullkomligt rätt i hvad han derom
sade. Men jag ber dock att få uttala ett litet försvar såväl för
vetenskapsakademien som för regeringen. Hvarken vetenskapsakademien
eller regeringen har iakttagit en sådan passivitet i frågan,
som den siste talaren antog. Vetenskapsakademien har flera gånger
framstält begäran om anslag för verkställande af sådan nybyggnad,
och regeringen har under den tid, jag hade äran vara chef för
ecklesiastikdepartementet, framlagt förslag derom för Riksdagen, men

Höj dt anslag
till naturhistoriska

riksmuseets
entomologiska
afdelning.

(Forts.)

N:o 20. 32

Söjdt anslag
till naturhistoriska

riksmuseets
entomologiska
afdelning.

(Forts.)

Onsdagen den 15 April.

det blef af Riksdagen afslaget. Under sådana förhållanden torde domen
öfver såväl regeringen som vetenskapsakademien böra utfalla
mildare, än hvad den gjorde i den siste talarens anförande.

Herr Wsern: Till hvad den siste talaren anförde skall jag en dast

tillägga, att sedan Riksdagen afslagit Kongl. Maj:ts proposition
om anslag för ifrågavarande ändamål, hafva äfven försök att befrämja
detsamma gjorts af enskilde akademici, i det att friherre Nordenskjöld
inom Andra Kammaren och jag i denna kammare väckt motion, att
två hundra tusen kronor årligen skulle af Riksdagen afsättas till en
byggnad för vetenskapsakademien; men äfven detta blef af Riksdagen
afslaget.

Friherre Klincko wström: Jag har följt denna fråga, mine
herrar, kanske närmare än de fleste åt akademiens ledamöter, som
icke tillhöra akademiens styrelse, och jag kan såsom gammal och
erfaren riksdagsman gifva herrar vetenskapsmän det goda rådet, att
skolen I hafva igenom en fråga af så betydliga dimensioner, måsten
I riksdag efter riksdag komma tillbaka. Första riksdagen tänker ingen
derpå, andra riksdagen mumlar man derom, och tredje riksdagen
kommer det före. Jag vet det genom åtskilliga stora frågor, som
jag lyckats drifva igenom, men jag har också hållit på med somliga
af dessa frågor i åtta år. Jag har aldrig låtit böja mig af obehaget,
derför att jag icke lyckades första gången. Men slutligen har det
lyckats. Så var det med grundskatternas afskrifvande, så med indelta
arméns bibehållande, så var det med tullfrågan. Man nödgas
komma igen upprepade gånger och plåga herrar opponenter mot dylika
nyttiga anstalter, till dess de slutligen få lof att gifva med sig.
Måtte detta för en blifvande regering och en blifvande akademistyrelse
vara en maning att åtminstone komma igen vid nästa riksdag,
då jag skall med min obetydliga och svaga röst bidraga till
beviljande af ett större anslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr vice
talmannen, att i afseende på föreliggande punkt annat yrkande icke
framstälts, än att kammaren, med afslag å hvad utskottet hemstält,
så vidt det skilde sig från hvad Kongl. Maj:t i förevarande hänseende
föreslagit, skulle antaga Kongl. Maj:ts förslag utan förändring.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande, och förklarades
den senare propositionen vara med ja besvarad.

Punkterna 23 och 24.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Herr vice talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 på aftonen.

Punkten 25.

Onsdagen den 15 April.

33

N:o 17.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 26.

Lades till handlingarna.

Punkterna 27—55.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 56.

Herr Billing: Herr vice talman! Miue herrar! Denna fråga om
ny byggnad för nya elementarskolan har upprepade gånger framlagts
af regeringen för Riksdagen. Sist skedde detta 1894. Den afdelning
af statsutskottet, som då hade att förberedelsevis behandla densamma,
afstyrkte Kong!. Maj:ts framställning, och statsutskottet gjorde detsamma.
Det hufvudsakliga skäl, som bevekte härtill, var den uppfattningen,
att Stockholms stad, som hade fördel af detta läroverk,
borde i en eller annan form bidraga till byggnadskostnaden. Oaktadt
således både afdelningen och statsutskottet afstyrkte Kongl. Maj:ts
framställning, biföll dock Första Kammaren den kongl. propositionen.
Nu har frågan återkommit och nu föreligger den för Riksdagen
i en ännu mycket antagligare form, ty nu har Stockholms stad visat
sig villig till en ganska stor uppöfning för det här föreliggande ändamålet,
och det skäl, som 1894 års Riksdag egentligen hade mot ett
bifall till den kongl. propositionen då, föreligger icke nu. När jag
läste propositionen om denna punkt och jag, som varit med i afdelningen
i statsutskottet 1894, erinrade mig, hvad då förekom, föll det
mig derför aldrig in annat, än att Kongh Maj:ts proposition nu skulle
vinna Riksdagens bifall utan vidare motsägelse, eller endast med motsägelse
af dem, som hafva en alldeles särskild lust i att säga emot.
När ärendet förekom i andra utgiftsafdelningen, var det också för
afdelningen alldeles klart, att propositionen skulle bifallas. Utaf afdelningens
6 ledamöter voro de 5 härom alldeles ense, och någon
diskussion ansågs der icke vidare af nöden. En ledamot anförde dock
betänkligheter mot saken och ville icke vara med om den. Under
sådana förhållanden hade man efter alla möjliga gamla märken och
regler haft anledning vänta, att när afdelningens förslag så enhälligt
framkommit till statsutskottet, skulle det der utan vidare vinna bifall.
Så skedde oväntadt nog icke, utan afdelningen hade den smärtan att
blifva kullvoterad, och detta till icke så ringa del af Första Kammarens
ledamöter i statsutskottet, d. v. s. några; 9 ledamöter af utskottet
hafva reserverat sig. En ledamot, herr Törnebladh, röstade
med afdelningen, fastän han icke ansett sig behöfva eller höra anteckna
sig såsom reservant. Då nu afdelningen på detta sätt fick
sitt af Första Kammaren 1894 godkända förslag kullkastadt, så kunde

Föräta Kammaren» Prat. 1890. N:o 17. 3

Angående
om- och tillbyggnad
af
nya elementarskolans

hus.

N:o 17. 34

Angående
om- och tillbyggnad
af
nya elementarskolans

hus.

(Forts.)

Onsdagen den 15 April.

mall ju antaga, att opinionen i denna fråga skulle i Första Kammaren
hafva ändrat sig mycket betydligt. Jag bär för min del dock
mycket svårt att tänka så. Tv om opinionen här ändrat sig, och
opinionen här låter icke bestämma sig, i allmänhet åtminstone, af
tillfälliga stämningar, utan endast af grundliga skäl, hade väl dessa
grundliga skäl framkommit i utskottets betänkande. Men det egentligen
enda skäl, som der framkommit, är det, att man icke bär någon
utredning om, huruvida nya elementarskolan bör fortlefva såsom
profskola. Den har dock nu såsom profskola existerat i nära 70 år —
den begynte sin verksamhet 1827 — och mig veterligt har åt henne
endast skänkts lifligt erkännande. Inom Riksdagen har icke förut
ifrågasatts, att icke en försöksskola skulle behöfvas. Men nn dyker
alldeles oväntadt såsom ett novum emergens upp, att det är icke utreda
huruvida den bör finnas såsom en profskola. Det är i hög grad
oväntadt, att i fråga om eu anstalt, som så länge lefvat och fått
vitsord af alla sakkunnige att hafva arbetat till godo, en anstalt,
rörande hvars existensgrund inga tvifvel förut varit framstälda, att i
fråga om den nu helt plötsligt uppdyker det påståendet, att det är
icke utredt, om denna skola bör lefva eller icke lefva.

Man har också något fäst sig vid att här är fråga om en lånetransaktion.
Direktionen skulle få ett lån af Stockholms stad, hvilket
skulle amorteras på 40 år. Men, säger man, hvem vet, om denna
skola lefver i 40 år? Ja, det är väl närmast Stockholms stadsfullmägtige,
som skulle hafva bekymmer, huruvida denna skola lefver
och betalar sina amorteringar. Riksdagen har väl icke att bekymra
sig om och blanda sig i lånetransaktionerna mellan stadsfullmägtigeoch
nya elementarskolans direktion.

Emellertid beder jag herrarne vara goda och lägga märke till
några fakta. För det första är det ett obestridligt faktum, att nya
elementarskolan på grund af statsmagternas beslut finnes till såsom
en försöksskola. Vidare är det ett faktum, att intet förslag blifvit
väckt derom, att denna skola skulle indragas eller upphöra att vara
en sådan profskola. Vidare är det ett faktum, att det har från alla
myndigheter erkänts, att denna profskola behöfves, att den fyller sin
uppgift väl. Det kan ej heller bestridas, att denna skola är en statsinstitution,
att den på grund af hela sin organisation icke är att likställa
med läroverken i andra städer, för hvilka dessa städer hafva
skyldighet att skaffa läroverkslius. Hon intager en undantagsställning,
och det är staten, som i närmaste hand har skyldighet att för
henne göra de nödiga anordningarna. Men nu kommer härtill, att,
då Stockholms stad har fördel, afsevärd fördel af att denna skola
finnes i Stockholm, Riksdagen har ansett, att man kunde begära, att
Stockholms stad lemnade något bidrag till den nödig befunna nybyggnaden.
Stockholms stad har också välvilligt gått in härpå och
beviljat ett anslag af 55,000 kronor för denna nybyggnad. Nu begär
man, att staten skall tillskjuta 55,000 kronor för samma ändamål.
Då hemställer jag till herrarne, om det finnes någon billighetsgrund
att nu vägra detta anslag; och jag hemställer vidare, om herrarne
kunna tänka sig, att Riksdagen kan komma ifrån detta ärende med

35 N:o 17.

Onsdagen den 15 April.

mindre kostnad och lättvindigare än genom att bevilja dessa 55,000
kronor. Jag tror icke, att på alla dessa frågor kan gifvas mer än
ett svar! Då är det enda, som återstår, frågan, huruvida denna nybyggnad
är behöflig eller nödvändig. Alla myndigheter, som derom
hafva yttrat sig under alla dessa många år, hafva med en mun förklarat,
att denna nybyggnad är alldeles nödvändig och att lokalerna
der äro rent af omöjliga. Om herrarne icke gjort mera än läst de
tryckta papperen, böra herrarne vara öfvertygade, att det är nödvändigt,
att en nybyggnad verkställes. Men om herrarne ville vara goda
— i fall ni ej vant der förr — att sjelfva gå upp och taga elementarskolans
lärosalar i skärskådande, skulle herrarne icke ett ögonblick
tveka att gifva mig rätt, då jag säger, att denna skolas lokaler med
undantag af samlingssalen äro öfver all beskrifning usla, de sämsta,
som man kan tänka sig, sämre än i något annat elementarläroverk i
riket. Det är i högsta grad orimligt att begära, att lärarne skola
undervisa, eller att lärjungarne skola sitta i sådana rum, som sakna
utrymme tillräckligt för lärjungarne, och der i somliga rum det icke
finnes ljus annat än nedifrån golfvet, der det sitter ett fönster, o. s. v.
Under sådana förhållanden är jag alldeles viss om, att Första Kammaren
skall gifva reservanterna rätt och antaga Kongl. Maj:ts proposition,
till hvilken jag vrkar bifall.

Herr Pettersson, Fredrik Emil: Ehuru jag genom att begära
ordet riskerar att inrangeras bland dem, som den föregående
talaren förklarade vara sådana, hvilka älska att komma fram med
motsägelser i både tid och otid, kan jag icke neka, att jag verkligen
tillhör dem, som icke reserverat mig inom utskottet. Jag beder dock
få nämna, att innan jag der afgaf mitt votum, tog jag så godt jag
förmådde reda på frågans nuvarande läge och de synpunkter, som
gjort sig gällande vid dess föregående behandling. Jag läste igenom
diskussionen vid 1894 års riksdag, och påverkades jag särskilt af
det yttrande, den föregående talaren då hade, hvilket yttrande gick i
en helt annan rigtning än nu. Då slutade den föregående talaren sitt
anförande med att framhålla, att äfven om skolan skulle fä den tillbyggnad
eller nybyggnad, som Kongl. Maj:t begärt, och hvilken var
lika med hvad som nu föreslagits, så skulle lokalen ändå blifva
ganska litet tillfredsställande*. Emellertid, så, fastän jag delar utskottets
uppfattning i afseende å det slut, hvartill utskottet kommit,
har jag dock icke kunnat dela i synnerhet ett af de skäl, hvarpå utskottet
grundat denna uppfattning. Jag anser nemligen behofvet af
ett föi-söksläroverk allt framgent komma att vara gällande och att
nya elementarskolans tillvaro derför är ett vigtigt intresse, för hvars
tillgodoseende staten bör ikläda sig uppoffring, ehuru jag på samma
gång vågar framhålla, att jag anser, att både formen och sättet för
äskande af detta statsanslag både kunnat vara annorlunda, än nu är fallet.

Då frågan vid 1894 års riksdag förekom, afstyrktes den af utskottet
på bland annat den grund, att frågan förelåg i en mera ovanlig
form för Riksdagens ingripande, men i förhållande till som frågan
föreligger nu, förelåg den verkligen ganska enkel och klar då. Ty

Angående
om- och tillbyggnad
af
nya elementarskolans

hus.

(Forts.)

N:o 17. 36

Angående
om- och tillbyggnad
af
nya elementarskolans

hus.

(Forts.)

Onsdagen den 15 April.

nu är det ett ganska kombineradt affärsföretag, som bjudes, ett affärsföretag,
i hvilket staten, kommunen och skolans direktion äro intressenter,
men i hvilket endast den sistnämnda, nemligen styrelsen, kommer
att bära ansvaret och besväret för hela den ekonomiska sidan af
saken, en uppgift, som icke torde vara så alldeles lätt att sköta, då
man betänker, att i 40 år skulle amortering ske och att de medel,
hvarifrån dessa amorteringar skola tagas, äro elevafgifterna, hvilkas
slutsumma kan vexla under så lång tid framåt. Men äfven om direktionen
skulle på ett tillfredsställande sätt lyckas gå i land med
den ekonomiska sidan af saken, kan man det oaktadt icke säga, att
lösningen är för sjelfva skolan tillfredsställande, ty platsen, der den
är afsedd att läggas, är alldeles för trång och obeqväm, och qvarteret
och omgifningarna af sådan art, att en inrättning, som är ämnad att
vara en mönsterskola, icke kan blifva detta, och det skulle ju vara
meningen med en skola, som hägnas af staten och skall vara föredöme
för alla öfriga. Jag kan icke frångå den uppfattningen, att
vid åtskilliga byggnadsföretag, vid hvilka Riksdagen medverkat, man
icke alltid tagit nödig hänsyn till tomtplatsen, särskilt beträffande
utrymmet. Otta tillgår så, att man bestämmer sig för att förlägga
en byggnad på en plats, som man för ögonblicket finner tilltalande,
men som man vid närmare eftersinnande är ganska tveksam om,
huruvida den är för ändamålet lämplig eller ens möjlig. Men har
detta galt andra tillfällen, gäller det så mycket mera här, ty om
denna plats har redan erfarenheten visat, att den icke kan för ändamålet
lämpa sig. Det utrymme, skolan skulle få, är alldeles för litet
i förhållande till andra läroverks i staden. Man kan visserligen invända,
att utrymmet skulle blifva större, om man nedsatte elevantalet,
men det har såsom ett axiom framhållits, att försöksskolan måste
vara tilltagen i ungefärligt förhållande till elevantalet vid de öfriga
läroverk, för hvilka den skall utgöra prof och mönster. Med frågan
om nedsättning af elevantalet kommer ock en annan sida fram, nemligen
den ekonomiska. Det är nemligen på elevafgifterna, amorteringarna
skulle baseras, och i samma mån elevantalet sjunker, minskas
inkomsterna.

Här har talats mycket godt om denna skola, och ingen har kommit
fram med motsägelse. Denna skola har under sin 69 å 70-åriga
verksamhet gjort eu god och stor insats i svenska undervisningsväsendet.
Den är behöflig för att vår elementarbildning icke skall stelna
i för gamla och trånga former; men just derför vore önskligt att få
beredt den en annan plats, än som föreslagits, eller den tomt, der den
nu ligger. Det har till förmån för den nuvarande tomtplatsen framhållits,
att den är så central. Men detta tror jag icke spelar någon
roll, om gossarne få några steg längre att gå, och att icke denna
plats är den enda och bästa, tyckes framgå af den kongl. propositionen
vid 1887 års riksdag, då en helt annan plats föreslogs.

Genom ett afslag på den kongl. propositionen fördröjes lösningen
af frågan kanske ett år, men ärendet torde då återkomma i
en bättre form. Jag vågar hysa den uppfattning, som friherre
Klinckowström vid ett annat ärendes behandling icke framhöll, nemligen

37 N:0 17.

Onsdagen den 15 April.

att om man kommer med en stor och omfattande byggnadsfråga, som
krafvel- mycket medel, så bör man icke afstå från att få fram densamma
derför, att Riksdagen möjligen första gången afslår den, utan
återkomma med den i såvidt möjligt förenklad form.

1 stället har man här anlitat än den ena, än den andra utvägen
och alltmera komplicerat frågan.

Det är på dessa grunder, jag hyser betänkligheter mot reservationen.
Jag dristar mig dock icke att göra något yrkande, men jag
har velat påvisa den sida, hvarifrån jag ser saken, synnerligast som
vårt görande och låtande undergått en så skarp kritik från den
förste talaren.

Herr Boström, Filip: Då jag vid 1894 års riksdag deltog i
den förberedande behandlingen af detta ärende i statsutskottet, stälde
jag mig på den ståndpunkt, som intogs af majoriteten inom utskottet,
nemligen att rösta för afslag å Kongl. Maj:ts då föreliggande förslag
om lån till uppluggande af nytt hus åt nya elementarskolan. Då
frågan sedermera behandlades af denna ärade kammare, afslogs statsutskottets
hemställan och bifölls Kongl. Maj:ts förslag, men frågan
föll derigenom, att den icke kunde blifva föremål för gemensam votering,
emedan det var en tomtfråga, som ingick i förslaget. Emellertid,
då statsutskottet skref sin motivering till detta afslag, gaf
Riksdagen på samma gång på hand, att om frågan kommer fram i
en annan form, skulle Riksdagen vara bunden vid det uttalande, som
då gjordes, och biträda ett förslag om ombyggnad af läroverkhuset.
Då nu stadsfullmägtige i Stockholm gått så till mötes den af Riksdagen
uttalade meningen, antog jag för alldeles gifvet, att, när frågan förelåg
i den form den gör, den skulle af statsutskottet enhälligt bifallas.
Jag blef då ganska öfverraskad att se det slut, hvartill utskottets
majoritet kommit, så mycket mera, då jag läste motiveringen till afslaget,
der intet annat förekommer, än att en nöjaktig utredning saknas
om det fortfarande behofvet af ett försöksläroverk Nu har den
siste talaren ganska varmt och flere gånger framhållit, att behofvet
af ett försöksläroverk är alldeles ostridigt, och då förefaller det egendomligt,
att han kunnat vilja vara med om en sådan motivering, som
förekommer i betänkandet, och icke reserverat sig åtminstone mot
denna. Att ett försöksläroverk behöfs, torde vara obestridligt, i synnerhet
i dessa tider, då starka strömningar pågå inom vårt land för
ombildning af hela vårt läroverkssystem. Att då bör finnas ett af
staten understödt försöksläroverk, torde alla gå in på. Men att detta
läroverk såsom försöksläroverk hittills icke kunnat verka i den utsträckning,
som önskligt varit, beror naturligtvis derpå, att läroverket
är försedt med så otillräckliga lokaler, att de försök, som verkligen
behöft göras, icke kunnat utföras. Om en nybyggnad kommer till
stånd, är det gifvet, att skolan kommer att utsträcka sin verksamhet
i detta hänseende ännu mera, än hvad under de sista åren kunnat ske.

Jag skall, med anledning af hvad jag haft äran yttra, anhålla att
få yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Angående
om- och tillbyggnad
af
nya elementarskolani

hus.

(Forts.)

N:o 17. 38

Angående
om- och tillbyggnad
af
nya elementarskolans

hus.

(Forts.)

Onsdagen den 15 April.

Friherre Klingspor: Jag har deltagit i det beslut, som här
föreligger från statsutskottet. I afseende å motiveringen vill jag säga,
att jag biträdt denna icke på den grund, att jag icke skulle kunnat
vara med om den motivering, som reservanterna framhållit, ty sjelfva
lånetransaktionen har för mig icke varit något hinder att deltaga i
beslutet — om jag öfver hufvud taget ansett det vara nödvändigt
att vidtaga en sådan åtgärd — utan jag tillhör antalet af dem, som
anse, att i denna punkt af utskottets hemställan en nöjaktig utredning
icke förefinnes om det fortfarande behofvet af ett försöksläroverk.
Detta är den enda anledningen, hvarför jag icke velat vara med om,
att vi nu skulle besluta en byggnad, som för en lång tid binder en
särdeles dyrbar tomt, värd kanske en half million kronor, hvarjemte
utgifterna för skolan torde komma att uppgå till 80,000 å 100,000
kronor om året.

Det är, såsom den siste ärade talaren sade, 70 år, sedan detta
försöksläroverk bildades. Det var vid en tidpunkt, då elementarskolorna
ännu icke kommit i gång, och att, under sådana förhållanden,
ett dylikt läroverk var behöflig!, det är ju tydligt. Men jag kan icke
förstå, att deraf skulle följa, att ett särskild! läroverk för detta ändamål
vore nödvändigt för all framtid. Men man har ju ofta mycken
benägenhet att, derför att en sak är upprättad en gång för ett visst
ändamål, låta den sedan traditionel stå qvar.

Det har sagts, att resultaten af skolans verksamhet varit mera
negativa än positiva, men ändå gjort nytta. Jag vill visst icke förneka,
att äfven negativa resultat kunna vara nyttiga, men jag tillåter
mig göra den frågan, huruvida ett försöksläroverk, i den omfattning
särskilt som detta har, verkligen behöfver finnas? Om ett prof behöfver
anställas, så finnes det ju ett så betydande antal läroverk, der
detta kan ega rum. Vi hafva många läroverk, äfven icke så långt
ifrån Stockholm, af hvilka en del skulle godt kunna indragas; och
man har också gjort yrkande på indragning af sådana förut, ehuru
herr Billing sade, att icke någon framställning i sådant afseende
blifvit gjord.

År det verkligen skäl att binda detta läroverk för en oöfverskådlig
framtid, då man anser, att det redan finnes för många elementarläroverk?
Inom hufvudstaden förefinnes icke något behof af
detta läroverk ens ur synpunkten att bereda utrymme åt de lärjungar,
som annars skulle söka plats på annat håll. Är det dessutom nödvändigt,
att staten skall tillgodose alla elementarläroverk, hvarhelst
sådana upprättas?

Då det nu, såsom den siste talaren sade, råder en strömning att
reformera våra läroverk, och motioner derom vid denna riksdag afgifvits
af herrar Boethius, Wieselgren m. fl., skulle man kunna tänka
sig, att meningen nu vore att här söka tillämpa någon af dessa nya
förmer, som det kunde blifva fråga om att införa; och om här förelåge
någon tanke att göra en brytning med det gamla och få någonting
nytt, så skulle det måhända vara ett skäl att vara med om detta. Man
skulle ju kunna tänka sig, att man ville införa en mera praktisk
rigtning inom vår undervisning och att man derför behöfde en öfver -

Onsdagen den 15 April.

39 N:0 17.

gångsperiod och kanske äfven ett särskildt läroverk; och då kunde
het möjligen icke vara något att invända häremot, ty en sådan mera
praktisk rigtning inom undervisningen anser jag vara allt skäl att
understödja. Detta har emellertid icke förebragts, utan man vill hafva
läroverket i precis samma form, som det förut haft och som enligt
mångas uppfattning skjutit öfver målet och icke funktionerat på ett
nöjaktigt sätt. Jag är dock icke nog fackman för att kunna bedöma
denna frågas detaljer, men jag tror, att många, som äro tveksamma
ur samma synpunkt som jag, anse, att denna del af frågan bör
mycket sorgfälligt utredas, innan man tager detta steg, som icke blott
för en mycket lång framtid binder eu dyrbar tomt, utan äfven binder
fast ett läroverk, som möjligen eljest skulle kunna efter någon öfvergångsperiod
indragas eller omändras.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i denna punkt.

Friherre Klinckowström: Det har så mycket talats i denna

fråga, att jag kan fatta mig helt kort. Jag kommer att förorda
statsutskottets förslag i denna punkt, på de skäl statsutskottet i korthet
framstält och synnerligast derför, att någon nöjaktig utredning icke
förefinnes om det fortfarande behofvet af ett försöksläroverk. Det
har redan existerat ganska länge, och skulle det vara nödvändigt att
ständigt hafva ett försöksläroverk, hvilket jag högeligen betviflar, så
må hela denna inrättning öfvergå från att vara ett euskildt företag
till ett sådant, som staten anser sig pligtig att underhålla och som
sålunda bör inordnas bland statens öfriga läroverk. Om man uppmärksamt
genomläser de vidlyftiga betänkande^ som föregående
statsutskott afgifvit i denna punkt, så finner man, att frågan verkligen
icke är mogen, och jag tror, att man tjenar undervisningsfrågan
bäst med att uppskjuta densamma, på det att den måtte återkomma
i en bättre och mera utredd form, hvilket nu alls icke är händelsen.

På grund af hvad jag nu i största korthet andragit, får jag anhålla
om bifall till statsutskottets förslag i förevarande punkt.

Herr Ljungberg: När denna skola för 68 år sedan inrättades,

skedde detta, emedan nya pedagogiska grundsatser och lärosätt då
började tränga sig fram, och det var ju mycket vackert och fosterländskt,
att några framstående män då förenade sig om att upprätta
■denna läroanstalt, som skulle blifva en försöksskola för tillämpning
af de nya grundsatser, hvilka man icke genast kunde tillämpa i de
gamla läroverken. Men månne icke detta läroverk, med hänseende
till sin första uppgift, eller såsom profskola, öfverlefvat sig sjelf? Jag
har åtminstone ännu icke hört, hvilka resultat som erhållits eller
hvilka gynsamma rön som der vunnits i afseende å nya lärosätt, hvilka
man önskat fä spridda till andra läroverk. Resultatet har snarare
blifvit, att denna skola tagit mönster af och nödgats inrätta sig efter
de gamla läroverken. Det har af många föräldrar beklagats, och det
är en ganska allmän opinion här i staden, att detta läroverk icke är
för ynglingarnes uppfostran och studier gagneligt med det fria sätt,
som der användes, i det att man behandlar ynglingarne som studenter,

Angående
om- och tillbyggnad
af
nya, elementarskolan8

hus.

(Forts.)

N:o 17. 40

Angående
om- och tillbyggnad
af
nya elementarskolans

hus.

(Forts.)

Onsdagen den 15 April.

indika tenteras efter behaglig tid och sedan examineras. Med ett
ord, det fria studiesättet är så litet fördelaktigt för ynglingar, som
icke äro desto mera begåfvade med energi och förmåga, att föräldrar
ansett sig nödsakade att taga dem ifrån denna skola och flytta dem
till andra läroverk.

Det är, såsom jag nyss anmärkte, käudt, att nya elementarskolan
i mycket tagit efter de gamla läroverkens metoder, men jag har icke
hört, att de gamla läroverken i någon mån tagit efter den nya elementarskolan.
Det förefaller mig egendomligt, att icke ens vid ett
sådant tillfälle som detta, då vederbörande med sådan ifver framhålla
bebolvet af en nybyggnad för en sådan institution, man lemnat en
alltför länge saknad utredning och visat, i hvad mån skolan uppfyller
sin bestämmelse. Detta är det första vilkor, som Riksdagen, enligt
mitt förmenande, med full rätt och fog kan begära. Här har nu
utskottet icke begärt annat, än att Riksdagen skulle få eu sådan utredning,
och man har dermed alldeles icke förkastat hela förslaget
om nybyggnaden, man vill blott afvakta nödiga upplysningar om
det fortfarande behofvet af en profskola. Det är ganska möjligt och
äfven sannolikt, att förslaget derefter bifalles. Under tiden kunna
regeringen och de herrar, hvilka nitälska för åstadkommande af en i
materielt afseende förbättrad institution på den gamla platsen och efter
samma system som hittills, öfvertänka, huruvida det icke vore skäl
att fullständigt reorganisera detta läroverk. Jag tror, att det skulle
på detta sätt blifva mera tillfredsställande, och då skulle också anslaget
lättare gå igenom.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Tamm, Hugo: Såsom herrarne bort, hafva de talare, som

yttrat sig för afslag, gjort detta på de mest olika grunder. En talareansåg
en pedagogisk profskola vara nödvändig och citerade dervid
det af friherre Klinckowström nyss gifna rådet till regeringen att
komma fram gång på gång med förslaget. Jag hoppas, att han ej
gör till sin friherre Klinckowströms välkända metod, att, så snart ett
förslag förelegat, han afstyrkt detta med hänvisning till ett annat,
och, om detta kommit, med hänvisning till åter ett annat, å nyo motsatt
sig det framlagda. Så har det gått undan för undan med denna
fråga. Gång på gång hafva förslag framlagts, men det har alltid
funnits undanflykter, och man har gång efter annan sagt, att om
regeringen kommer med något annat, så skall Riksdagen taga det,,
men sådant det hvarje gång framlagts, har Riksdagen icke velat vara
med om detsamma.

I år stannade de ifrigaste anslagsyrkarena inom statsutskottet, då
de blefvo temligen hårdi ansatta, på det, att hade Kongl. Maj:t i
stället sagt, att Stockholms stad skulle betala 55,000 kronor och staten
skulle gifva ett räntefritt lån, då skulle vi gått in derpå, men då
Kongl. Maj:t gjorde tvärtom, gå vi icke in derpå. På detta vis hav
det i denna fråga gestaltat sig så, att hvad Kongl. Maj:t kommit med
har icke passat i stycket för dem, som icke vilja sjelfva saken.

Frågan är emellertid den, huruvida man anser en sådan institution

41 N:0 17.

Onsdagen den 15 April.

som en profskola vara behöflig. Derom måste jag, likasom en före- Angående
gående talare, säga, att jag icke är någon fackman och kan således u^1''

icke i detalj gå in i dylika frågor, men så mycket är val alldeles ny^elemengifvet,
att icke sakna vi skolreformer och önskningar om sådana och tarskolans
förslag till nya metoder. Det är väl under sådana förhållanden en hus.

fördel, att det finnes en skola, hvilken icke, såsom nyss nämndes, är (Forte.)

en enskild institution, utan är en fullständig statsinstitution, öfver
hvilken staten har bestämmanderätt.

Är man således, i likhet med reservanten, herr Pettersson, på det
klara med att en sådan skola verkligen behöfves, synes det mig, att
man icke bör göra, såsom skedde, då Riksdagen genom en gemensam
votering beslöt upprättande af en trängbataljon, men, då det gälde
hus åt trängbataljonen, beslöts, att sådana icke skulle få finnas. Skall
man hafva en skola, der ynglingarne fortfarande skola åtnjuta undervisning,
så kan jag icke förstå, att man motsätter sig förslaget om
den ifrågavarande nybyggnaden. Man må vända frågan huru man
vill, för staten kan det aldrig blifva bättre eller billigare än enligt
det förslag, som här föreligger.

Det har såsom ett motskäl framhållits, att skolan är afsedd för
200, men användes för 300 elever. Jag vill då fästa uppmärksamheten
på, att detta dock spelar en viss roll. I denna skola betala eleverna
50 kronor i terminsafgift, och en minskning af 100 elever skulle göra
ett afdrag på 5,000 kronor i termin. Jag förmodar, att herrarne icke
vilja här tillämpa samma grundsats, som den gamle riksdagsmannen
Carl Anders Larsson gjorde en gång, då vi sutto tillsammans i statsrevisionen.
Han framstälde det förslag, att anslagen till universiteten
i Lund och Upsala skulle fördelas icke efter de vetenskapliga behof ven,
utan man skulle gorå en division med lärjungeantalet vid de båda
universiteten, och derefter skulle anslagen utgå.

För en profskola behöfvas likadana lärare som för en annan skola,
de behöfva vara lika framstående, ja, kanske ännu mera framstående
för att det skall blifva något resultat. Under sådana förhållanden
lär man väl icke vinna någonting, då man måste hafva qvar samma
lärarestam och samma utgifter, äfven om man tager ifrån skolan en
inkomst på 5,000 kronor, som för densamma spelar en ganska
vigtig roll.

Dessutom har detta antal af 300 elever en annan betydelse. Såsom
bekant, fäller lärjungeantalet af efter de första klasserna. Då
man skall hafva en sådan skola som den nu ifrågavarande, i hvilken
försök skola anställas, bör man se till, att antalet lärjungar i de sista
klasserna icke blir alltför ringa. Ett antal af 300 elever lernnar icke
alltför stora klasser, men med ett antal på 200 skulle klasserna blifva
för små för att kunna lä ett något så när tillförlitligt resultat.

Jag tror mig nu hafva svarat på de hufvudsakligaste anmärkningarna
emot det begärda anslaget och anhaller på de grunder, som
förut äro anförda för Kongl. Maj:ts proposition, om bifall till densamma.

Herr B i 11 i lig: Jag begärde ordet, då representanten på elfsborgs bänken

talade, derför att han hade ett yttrande, emot hvithet jag vill

N:o 17. 42

Onsdagen den 15 April.

Angående
om- och tillbyggnad
af
nya elementarskolans

hus.

(Forts.)

inlägga den allvarligaste gensaga. Då jag emellertid ser, att lian icke
ar här närvarande, vill jag icke anfalla honom, utan inskränka mi°-till att anhålla att i protokollet få antecknadt, att den opinion som
han sade råda emot nya elementarskolan, att man skulle vara missbelåten
med undervisningen derstädes, har jag aldrig någonsin hört
omtalas. Jag har tvärtom från alla håll fått det bästa vitsord om
detta elementarläroverks sätt att sköta sig. Ett faktum är, att ansökningar
från föräldrar att få sina barn intagna i denna skola inkommit
långa tider i förväg, innan tiden är inne att få dem intaga,
och till större antal, än de kunnat. °

Vidare ber jag, medan jag har ordet, få upprepa, att det synes
mig vara en fullkomligt oberättigad fordran att säga, att regeringen
hade bort inkomma till Riksdagen med utredning rörande” frågan
huruvida detta läroverk såsom försöksskola ännu behöfves och°bör
finnas till. Annars, när regeringen kommer med begäran om anslag
för en gammal institution, har jag aldrig hört talas om, att maS
krafver en utredning, huruvida institutionen bör finnas eller icke då
ingen har yrkat på att den bör indragas.

Den, som icke bär reda på hvad detta läroverk uträttat, vill jaohänvisa
till de beiättelser, som läroverket ar efter år ut°‘ifvit om sitt
arbete.

Slutligen bär man upprepat, att det kan sättas i fråga, huruvida
eu profskola i Sverige är behöflig, och såsom motiv derför har man
anfört, att den nu bestått så länge. När den stiftades, år 1827 då
kunde det vara behöfligt att anställa prof. Hvarför det? Jo, derför att
da begynte åtskilliga nya pedagogiska tankar arbeta sig fram. Skulle
denna profskola nu icke behöfvas, skulle det naturligtvis bero på, att
man kommit till en sa fullkomlig enighet i pedagogiska frågor, att
man kunde slå sig i ro och icke anställa vidare prof. Nu frågar jag
edei, mine herrar, om man här i Sverige kommit till en sådan enighet
i pedagogiska frågor? Vittna de många motionerna vid detta års
riksdag ^ derom, att diskussionen i pedagogiska frågor kan förklaras
afslutad ? Alldeles _ icke. Och om man en gång behöfver anställa
några prof, så vilja väl herrarne medgifva, att det kan vara en stor
förman att fa verkställa ett prof på den eller den pedagogiska tanken
i ett läroverk, att detta är bättre än att försöka den i alla landets
läroverk på en gång. År det icke fördelaktigare att anställa profvet
i ett särskildt läroverk, der lärarne utses med alldeles speciel hänsyn
just till detta arbete? J

Mig förekommer, som om alla möjliga skäl tala för bifall till
Kongl. Maj:ts proposition, och jag vidhåller mitt yrkande om ett
sadant bifall.

Herr Hammarskjöld: Äfven jag kände mig förvånad, då jao horde

ett yttrande, att här i Stockholm skulle råda ett allmänt missnöje
med nya elementarskolan. Jag har i forna dagar haft särskild
anledning att taga kännedom om undervisningen derstädes och aldrig
funnit annat, än att skolan har skött sig på ett mycket berömvärdt
sätt. I likhet med den siste talaren kan jag vitsorda, att angelägen -

43 N:0 17.

Onsdagen den 15 April.

heten att få sina barn upptagna i den har, så långt jag minnes tillbaka, Angående
varit mycket stor, mycket större, än det varit möjligt för läroverket att 0*''
tillfredsställa. Sådant brukar icke vittna om missnöje. Det kan vara nya eleme''n.
tänkbart, att en eller annan fader eller moder varit missnöjd med tarskolans
något, som timat med afseende å något deras barn. Sådant händer _/''«*•

mtTd alla skolor, äfven de allra bästa, men beror icke alltid på läro- (10rt3)
verkets fel, utan möjligen äfven på gossen, eller också kanske på
föräldrarne. Dervid får man således icke fästa sig.

Det antyddes ett missnöje med den s. k. fria flyttningen, fastän
det uttrycket icke användes. Ja, mine herrar, om icke nya elementarskolan
hade pröfvat på systemet med den fria flyttningen, kan man
vara fullt viss på, att under denna reformernas tid skulle det framställas
det ena yrkandet efter det andra om fri flyttning redan i skolans
alla lägsta klasser, ännu mera då i de högre. Nu har nya elementarskolan
pröfvat på detta system, ^ men just med anledning af den
erfarenhet, som vunnits, i någon mån begränsat dess tillämpning pa
de läore klasserna. Det är en fördel, som just denna profskola skaffat
oss bland mycket annat, att man vet, hvad detta system duger till
och huru långt det kan utan att skada tillämpas. Att lokalerna äro
i hög grad olämpliga, kan jag af egen inspektion vitsorda. Att skolan
icke''"kan indragas med hänsyn till såväl behofvet af en profskola som
det antal lärjungar, den upptager både från Stockholm och andra håll,
torde vara uppenbart för alla, som hafva kännedom om vårt skolväsen.
Och då det ena förslaget efter det andra att ordna denna sak
på annat sätt blifvit af Riksdagen afslaget och nu ett förslag framkommit,
der man går den väg, som Riksdagen så nyligen som 1894
pekat på, skulle det vara bra besynnerligt, om Riksdagen icke honorerade
sin egen en gång gifna anvisning. Jag anhåller om bifall till
Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Alin: Det torde icke vara tvifvelaktigt, huru denna^ sak

kommer att afgöras i kammaren, och jag skall icke heller blifva långvarig
i det anförande, jag har att afgifva. Det är emellertid ett yttrande,
som här blifvit fäldt, hvilket gör, att jag finner en särskild
anledning att uppträda, nemligen yttandet om att denna skola icke
skulle vara en statsinstitution. Detta är så fullständigt orätt, att den
från början varit och fortfarande i allo är en statsinstitutionoch
hade detta ej varit förhållandet, hade det kanske ej behöft dröja så
länge med ordnandet af nu förevarande fråga. Denna fråga har varit
föremål för underhandling mellan staten och skolans direktion under
25 år, och det torde således icke vara för tidigt, om den nu slutligen
blefve löst. Vidare har här blifvit yttradt — hvilket också den
föregående ärade talaren bemött — att det skulle råda missnöje bland
föräldrarne med skolan och det system, som der råder, och att till
följd deraf ynglingar blifvit tagna från skolan, hvilket förhållande
skulle hafva ledt derhän, att antalet elever minskats. Detta är så
fullkomligt orätt, att en af de allra största svårigheter, som vederbörande
vid skolan hafva att bekämpa, är att reda sig med mängden
af dem, som anmäla sig till inträde, i det att långt ifrån det antal,

N:o 17. 44

Angående
om- och tillbyggnad
af
nya elementarskolans

hus.

(Forts.)

Onsdagen den 15 April.

som år för år anmäles, kan få komma in vid skolan. För öfrigt är
det kändt, att detta läroverk hör till våra bästa skolor, och derför
behof ver jag i det fallet ej heller afgifva det omdöme, jag för min ringa
del skulle kunna yttra till följd af den personliga erfarenhet, jag vunnit
under den tid, jag haft äran att fungera som censor vid mogenhetsexamina.

Jag förenar mig i yrkandet på bifall till reservationen.

Herr Ljungberg: Det är två punkter, i hvilka jag kan förena

mig med ett par af de föregående talarne. Det har sagts, att så
många ansökningar inkomma årligen, att man knappast kan tillfredsställa
dem, och vidare har samme talare sagt, att det ännu icke, så
vidt han kunnat finna, råder någon enighet i pedagogiska frågor.
Men dessa många ansökningar — äro väl de tillräckligt vittnesbörd"
om skolans halt och den opinion, som förefinnes hos andra och hos
personer med redan vunnen erfarenhet om förhållandena. Saken är,
att i en så stor stad som denna kan man mycket litet känna till de
särskilda läroverken, och nya elementarskolan har, af särskilda anledningar,
sedan gammalt ett mycket godt rykte, som jag, hvad lärarnes
mt och skicklighet angår, ingalunda vill förringa. Jag begär blott
en utredning angående. lärometodens värde. Förhållandet är, att strax
eftei denna skolas stiftande, kunde densamma berömma sig af så
framstående föreståndare som en Almqvist, eu Siljeström ''och en
Svedbom. Dessa uppburos äfven högt af pressen, och det var då
naturligt, att en god opinion utbildade sig om skolan. Man fann ej
något skäl till bestämdt missnöje, emedan de flesta ej kände, huru
undervisningen var ordnad. Förhållandet har sedermera blifvit nåo-ot
annorlunda, sedan åtskilliga föräldrar funnit sig nödsakade att taga
sina barn derifrån, emedan de funnit, hvilken långsamhet i studierna,
som åtföljer det system, som der tillämpas.

Vidare har blifvit sagdt, att ännu råder icke enighet i pedagogiska
frågor, så att det nog kan behöfvas en försöksskola. Detta är mycket
sant, men det kommer nog intill verldens ända att blifva så. Och
skola vi väl derför behöfva hafva försöksskolor i all evighet? Det tror
jag icke. Och när man haft en sådan inrättning i nära 70 år, är det väl
ej obilligt, om man begär att få reda på, hvilken nytta, det allmänna
käft för sina kostnader. Jag tror, att detta läroverk ganska väl behöfves,
men icke i sin nuvarande gestalt, emedan det synes påkalla
en reorganisation. Detta efter de upplysningar, jag erhållit. Jag
anser dem emellertid visst icke så bestämda och ofelbara, att icke en
närmare utredning kan erfordras, och det är blott derom, jao- i likhet
med utskottet anhåller.

Herr Törneblad: Jag hade ej tänkt yttra mig i frågan, då

den ärade ordföranden på utskottsafdelnir.gen redan förut tillkännagitvit
den ståndpunkt, jag inom utskottet intagit. Men hvad som
under diskussionen förekommit har gifvit mig anledning att säga några
ord. Först vill jag då nämna, att jag, likasom ett par af mina kamrater
på denna bänk, inom stadsfullmägtige tillhörde en minoritet,

45

N:o 17.

Onsdagen den 15 April.

som ej ville bevilja något anslag från stadens sida för det bär ifrågavarande
ändamålet. Vi utgingo nemligen från en helt annan åsigt;
utan misskännande af skolans förträfflighet ansågo vi, att den var en
statsinstitution, till hvilken staden ej både skyldighet att bidraga, och
att skolans behöflighet för staden till och med nu var tvifvel underkastad,
men i alla händelser mer än tvifvelaktig, om terminsafgifter
skulle införas och derigenom antalet inträdessökande minskas. Likaså
fann man de vilkor, som staten ansåg vara något osäkra för ett par
år sedan, nemligen återbetalningen genom terminsafgifterna, icke vara
för staden så tilltalande. Men då stadsfullmägtige genom sin majoritet
ansett, att staden bör bidraga till skolan, om den derigenom kan
fortfara, tillhör det den enskilde att i det fallet underordna sig
och, om han är riksdagsman, icke söka att drifva en åsigt, som han
såsom stadsfullmägtig haft, utan försöka ställa sig på den objektiva
ståndpunkt, som åt'' en riksdagsman bör intagas. Och i det afseendet
kan jag ej finna annat, än att det för staten skulle vara en fördel att
antaga anbudet. Ty något fördelaktigare anbud från staden är ej att
vänta, såsom man lätt kan förstå, då motståndet redan mot det nu
framlagda var temligen starkt, (i en o in antagandet af detta anbud
vinner man den fördelen att kunna bibehålla för läroverket ett centralt
läge, som är mycket förmånligt och i ganska väsentlig mån motverkar
den olägenhet, som kan vållas deraf, att byggnaden ej skulle
kunna blifva så ändamålsenlig, som om den kunnat uppföras på en
alldeles fri tomt i någon af stadens utkanter, hvilket dock är en annan
sak, och kanske skulle minska tillströmningen af de lärjungar, som
så gerna sökt sig dit. Då jag besinnar, att anbudet för staten kan
anses förmånligt och att skolan redan fins samt att de förträffliga
lärare, som der äro anstälda, hafva rättighet att fortfarande vara
anstälda och ej kunna öfverflyttas till annat läroverk, kan jag ej
förstå annat, än att det för staten skulle vara en ren förmån att nu
antaga Kongl. Maj:ts förslag. Tv dels får man en förändring, som
kan ifrågakomma, för billigt pris, och dels underkastar man sig ej den
risken att behöfva sätta lärarne på indragningsstat, utan de nuvarande
lärarekrafterna kunna användas jemte de nya, som med dem så småningom
införlifvas, för att uppfylla det ändamål, som ursprungligen
varit med skolan afsedt.

Nu kommer jag in på hvad som möjligen skulle kunna kallas
den svåraste anmärkningen mot nya elementarskolan, och det är den,
att dess egenskap af försöksläroverk på senare tiden mindre frarnträdt.
Men detta har sin naturliga grund deri, att med den lokal,
som skolan nu har, den ej kan uppträda såsom profskola. Det är
således för densamma fullkomligt omöjliggjordt att i närvarande stund
fylla sitt ändamål. Men i samma ögonblick den sättes i tillfälle att
disponera öfver bättre lokal, kan och bör den taga en helt annan
ställning i det afseendet, än den på sista tiden gjort. Att den under
föregående tiden uträttat mycket både positivt och negativt, böra vi
ju vara ense om. Att lärarekrafterna förr voro mycket goda, är ock
allmänt kändt, men att lärarekrafterna nu äro och på det sätt de
rekryteras böra fortfarande blifva goda, det vitsordet bör kunna

Angående
om- och tillbyggnad
af
nya elementar
skolanx
hus.

(Forts.)

N:0 17. 46

Angående
om- och tillbyggnad
af
nya elementar
skolans
hus.

! Ports.''''

Onsdagen den 15 April.

lemnas från, såvidt jag kan förstå, alla skolman, som känna till
saken.

Under sådana förhållanden förefaller det mig, som om just den
reorganisation, man ansett böra ske af skolan, skulle fordra ett bifall
till Kongl. Maj:ts förslag, ty annars kan den icke blifva af.

Herr Stråle: Jag skall icke tillåta mig upprepa de fullgiltiga

skäl för Kongl. Maj:ts förslag, som blifvit i propositionen anförda
och b vilka blifvit under diskussionen varmt framhållna, utan ber endast
att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Fränekel: Då jag för min del deltagit i utskottets beslut,
skall jag be^ att med några ord få yttra de skal, som för mig varit
afgörande,^ då jag biträdt detsamma. Jag stälde mig i denna fråga
på den ståndpunkt, som herr Billing intog år 1894. Han sade nemligen,
att ^ det nu ifrågavarande läroverket är ett godt läroverk: att
dess behof af förbättrade läroverkshus är bestämdt ådagalagdt; och
att det är önskligt, att i landet finnes ett försöksläroverk. Sedan han
uppgift dessa tre punkter, hvilka han alla erkände, slutade han sitt
anförande med att yrka afslag på det då föreliggande förslao-et. Han
yrkade detta afslag hufvudsakligen af två skäl. Det första var, att
han ansåg, att Stockholms kommun borde bidraga till läroverket, och
det andra, att han ansåg den tomt, der läroverket skulle ligga, olämplig.
Hvad den första frågan beträffar, så vill jag erinra, att sedan Riksdagen
1894 fattat sitt beslut att icke bifalla förslaget om ett lån på
tvåhundra tjugu tusen kronor till nya elementarskolan, aflät-s en skrifvelse
till Kongl. Maj:t, och vid denna var naturligtvis fogad utskottets
motivering för detta afstyrkande. Denna motivering innehöll, bland
annat, “att om ett erbjudande lemnades åt staden att under vissa
vilkor öfvertaga eganderätten till de fastigheter, som för nya elementarskolan
vore föreslagna att till- eller ombyggas, förestälde sig utskottet,
att förhoppning skulle kunna finnas derom, att detta läroverks
behof af lämpligt lärohus skulle genom Stockholms stad varda tillgodosedt.
“ Som herrarne finna, var i denna utskottsmotivering den tanken
framkastad, att man för att vinna en bättre plats för nya elementarskolan
skulle tillse, huru vida icke kommunen skulle vilja förvärfva platsen,
och genom detta förvärf skulle man åstadkomma medel till ett skolhus
på en lämpligare plats. Enligt min åsigt är också detta den enda
rätta lösningen af frågan, ty jag kan icke för mig underskatta, att
ett sådant arrangement ovilkorligen blefve vida fullständigare än att
på detta sätt — då man, så att säga, vill undvika att bestrida kostnaderna
för en skola, som man erkänner vara statens — bidraga med

55,000 kronor och mottaga ett lån af staden på 220,000 kronor samt
på grund deraf binda sig i fyratio år. Jag hemställer till herrarne,
om man kan tänka sig ett mera kompliceradt sätt för att åstadkomma
medel till något, som man erkänner vara en statens angelägenhet.
Låtom oss vidare granska denna fråga om ett iån från staden
för ett statens hus! Huru skola dessa medel från kommunen skaffas?
Naturligtvis på låneväg. Och huru bereder staden sig lånemedel?
Jo, på det sätt, att staden ingår till Kongl. Maj:t och uppgifver det

Onsdagen den 15 April.

47 N:o 17.

ändamål, för hvilket medlen behöfva lånas, och i detta fall måste
således uppgifvas, att det är för att till staten utlåna 220,000 kronor.
Jag hemställer, om det är ett praktiskt sätt att lösa frågan. Dertill
kommer, att öfverintendentsembetet påvisat, att denna byggnad blir
olämplig på grund af sitt läge. Den ligger inpå den stora saluhallen
vid hötorget, och ingen kan påstå, att den byggnad, som nu är i
fråga, på ett ändamålsenligt sätt fyller det behof, man afser. Då
vore saken naturligare löst på ett bättre sätt, om man, med bibehållande
af 1894 års motivering, vidhölle, att staden får lösa denna tomt,
som för densamma bör vara af stort värde, och derigenom erhölle
staten medel fullt tillräckliga för att åt sig bygga ett fullständigt
läroverkshus för 300 gossar på en plats, der de sanitära förhållandena
kunde tillgodoses, vida bättre, än hvad här är möjligt.

Af dessa skäl har jag icke kunnat biträda förslaget — hvilket
naturligtvis måste för mig vara så mycket smärtsammare, som, då
dervid från Riksdagen erbjudes åt staden ett anslag af 55,000 kronor,
jag, ehuru representant för Stockholm, derigenom afsäger mig detsamma.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i den nu föredragna punkten hemstält, samt vidare derpå
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och förklarade herr talmannen
sig finna den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 56 af
sitt utlåtande n:o 9, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 34;
Nej — 88.

Punkterna 57—89.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Avgående
om- och tillbyggnad
af
nya elementarskolans

hus.

(Forts.)

N:o 17. 48

Onsdagen den 15 Aaril.

Anslag till
tidskriften
* Acta Éathe■
motion*.

Punkten 90.

Herr Nisser, Martin Samuel: I sitt betänkande sistlidet år
hemstälde statsutskottet angående nu föreliggande fråga “att Kongl.
Maj:ts framställning må på det sätt bifallas, att Riksdagen till understöd
för fortsatt utgifvande af tidskriften “Acta Mathematica“ på
extra stat för år 1896 beviljar ett anslag af 3,000 kronor'' och motiverade
denna sin hemställan dermed, att “utskottet med hänsyn dertill,
att de vetenskapsmän, hvilkas arbeten intagits i tidskriften, till
största delen varit utländingar, funnit det kunna ifrågasättas, huruvida
tran vart land fortfarande borde för detta ändamål lemnas statsbidrag
till så högt belopp som hittills; och har utskottet på grund
häraf ansett, att ifrågavarande anslag lämpligen kan för nästkommande
år nedsättas till 3,000 kronor*.

Under diskussionen framhölls i båda kamrarne, och har sedermera
äfven af herr statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet
i hans anförande till det statsrådsprotokoll, som åtföljde
den kongl. propositionen, upprepats, att så icke vore förhållandet,
i det nemligen “de svenska matematiska bidragen i de första åtta banden
utgjort omkring 15 procent, men i de senaste banden — 19 band
äro numera fullständigt utkomna — stigit till omkring 37 procent'',
och fortsätter herr statsrådet: “det vill då synas, som det af statsutskottet
åberopade skälet för nedsättning af anslaget nu, sedan förhållandet
på nämnda sätt förändrat sig, måste förlora sin betydelse/

Mig synes dock, att, då man vill grunda en jemförande uppgift
på procentberäkning, man äfven dervid bör taga hänsyn till de tal, som
utgöra utgångspunkten för denna beräkning.

Vid en närmare granskning af detta förhållande, finner man då,
att uti de åtta första banden, hvilka utgåfvos åren 1882—1886, äro
införda 123 arbeten eller i medeltal 24,6 per år, hvaraf 23 eller per
år 4,6 äro åt — väl icke svenska — men skandinaviska medarbetare,
sålunda motsvarande 18 å 19 procent, under det att deremot i de
under de följande åren 1887—1894 utgifna 10 banden intagits tillsammans
134 arbeten, motsvarande endast 13,4 per år och deraf 31
— eller 3, i per år — af skandinaviske författare, som sålunda motsvarar
23 procent. Tager man endast de senaste 5 åren 1890—1894
i beräkning, utgöra införda arbeten tillsamman 66 stycken eller 13,2
per år, och deraf falla 20 stycken, d. v. s. 30 procent på skandinaver;
och dermed torde vara bevisadt, att de procenttal, som angifvits till
försvar för det högre anslaget, snarare “förlora sin betydelse''.

Det är en annan uppgift, som äfven väckt min uppmärksamhet.
På grund af den redogörelse, som år 1888 lemnades till Kongl. Maj:t
rörande arbetets ekonomiska ställning, och som återfinnes i detta
statsutskottets betänkande sid. 146, finner man nemligen, att omkostnaderna
för de 8 första banden belöpte sig till 64,453 kronor, och
om man dividerar 8 i 64,453, får man en medelsiffra för hvarje band
af 8,057 kronor; det förvånar mig, att man nu beräknar 16,000 kronor
för det arbete, som i sin begynnelse kunde ernås för halfva detta
belopp. Anledningen härtill skulle då möjligen vara den, att arbetet

Onsdagen den 15 April. 49

vuxit ut i omfång, men långt ifrån att så är förhållandet, har deremot
motsatsen inträffat, ty under det att åren 1885—1888 utgåfvos
7''/j band, hafva under de senare åren 1890—1894 endast utkommit
5 band; och då anslaget de fyra först nämnda åren belöpte sig till

16,000 kronor eller 2,130 kronor per band, hafva under de senare
5 åren hvarje band i statsanslag betingat 4,000 kronor.

Huruvida denna ökning varit af behofvet påkallad, har jag icke
satts i tillfälle bedöma, enär, såsom å sid. 148 omnämnes, ansökan
om understöd för år 1897 icke åtföljdes af någon redovisning för de
senaste åren, utan åberopas dervid den år 1888 lemnade redogörelse.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, är jag fullt öfvertygad
om, att det anslag af 3,000 kronor, som Riksdagen förra året
beviljade, skall vara till fyllest för att icke behöfva befaras, att, såsom
statsutskottet säger: “tidskriftens utgifvande möjligen skulle

komma att afbrytas“, och anhåller jag, att kammaren måtte besluta,
att anslaget till “Acta Mathematica“ skall i år likasom förra året bestämmas
utgå med 3,000 kronor för år 1897.

Herr Billing: Jag är naturligtvis icke beredd att närmare
granska de siffror, som den siste talaren anfört, och anser mig icke
heller behöfva göra det, då utskottet endast refererat sig till den
kongl. propositionen och icke anför andra siffror än de, som i denna
förekomma, och Indika naturligtvis utskottet bort anse vara rigtiga.
Det har då visat sig, att i denna tidskrift de svenska bidragen under
de senare åren väsentligt ökats, så att, då de till en början utgjorde
endast 15 procent, de nu stigit till 37 procent. Redan detta är väl
ett skäl till att man bör vara betänksam, då det gäller att minska
det anslag, hvilket har till tidskriften utgått. Då jag likväl vid förra
riksdagen var med om att inskränka samt med min röst nedsätta bidraget
från 4,000 till 3,000 kronor, men jag icke vill göra det denna
gång, får jag såsom skäl härtill anföra, att i den kongl. propositionen
säges, att en följd af förra Riksdagens beslut blifvit, att finska staten,
som förut understödt tidskriften med 1,400 mark, numera nedsatt
detta sitt bidrag till 400 mark, eu betydlig nedsättning. Det har
sagts, att denna nedsättning haft till sitt motiv beslutet vid förra
riksdagen här. Då sä är förhållandet och det i den kongl. propositionen
tillika säges, att fara är, att äfven Norge och Danmark komma
att nedsätta sina bidrag till denna tidskrift, så vida den svenska Riksdagen
vidhåller den under förra året beslutade nedsättningen, har jag
ansett mig böra frångå det votum, jag då afgaf. När härtill slutligen
kommer, att Kongl. Maj:t säger, att en dylik nedsättning kan
hafva till följd, att denna tidskrift, hvilken i alla fall vunnit eu mycket
stor ryktbarhet öfver hela det lärda Europa, skulle kunna komma
att inskränkas eller upphöra, anhåller jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr statsrådet Gilljam: I synnerhet efter det anförande, vi nu
senast hört, kan jag icke behöfva blifva mycket vidlyftig i mitt försvar
för Kongl. Maj:ts framställning uti förevarande punkt. Jag anFörsta
Kammarens Prat. 1890. A'':o 17. I

N:0 17.

Anslag till
tidskriften
“ Acta Mathe
rnatica“
(Forts.)

N:o 17. so

Anslag till
tidskriften
Acta Mathe
mativa~.
(Forts.)

Onsdagen den 15 April.

håller att först få erinra derom, att då första gången ett anslag af

4,000 kronor beviljades till denna tidskrift, var det uttryckligen med
hänsyn till att den skalle vara en internationel tidskrift, och det var
således icke tal om att bidragen till densamma skulle hufvudsakligen
komma från svenska eller ens skandinaviska vetenskapsmän, utan det
framhölls blott, att den skulle tillgodose ett allmänt vetenskapligt
ändamål. Nu är emellertid förhållandet, att svenska matematici på
de senare åren mera än förr bidragit till tidskriften, och således
synes mig, att det anförda skälet för nedsättning icke bör tillerkännas
någon betydelse. Jag tror, att herrarne måste medgifva, att hvad
som i den kongl. propositionen anförts tydligen visar, att Riksdagens
beslut förra året redan varit menligt för tidskriften och hotar att
kunna blifva ännu menligare. Är det väl under sådana förhållanden
skäl uti att yrka på nedsättning med ett belopp, som i och för sig
är så obetydligt? Vidare kan jag icke underlåta att dels påminna om
de vitsord, som från den matematiska vetenskapens främste stormän
i Tyskland och Frankrike upplästes inom denna kammare vid förra
årets riksdag, dels ytterligare nämna, att jag för någon tid sedan
emottagit eu skrifvelse, undertecknad af lärarne i matematik vid Berlins
universitet, bland dem några af Tysklands främste, deri de på
det lifligaste förorda, att jag måtte främja vid Riksdagen ett sådant
anslag, som Kongl. Maj:t nu begärt. Sådana personer som dessa
undertecknare låna icke sina namn till hvilken framställning som
helst — jag måste tillerkänna dessa skrifvelser en stor betydelse.

Slutligen vill jag tillägga, att jag, på förekommen anledning,
från professor Leffler sjelf emottagit en skrifvelse, innehållande en
kalkyl för tidskriftens debet och kredit. Jag anser mig här icke
behöfva uppläsa denna i sin helhet, vill endast säga, att inkomsterna
der per år äro beräknade till 10,800 och utgifterna till 13,100 kronor,
i följd hvaraf professor Leffler sjelf efter denna beräkning skulle få
vidkännas en årlig förlust af 2,300 kronor.

Jag hemställer derför, att kammaren ville lemna sitt bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.

Herr A lin: Jag skall med afseende på de skäl, som här blifvit
anförda för att höja anslaget från det belopp, som förra året beviljades,
till 4,000 kronor, bedja att få säga några ord, särskildt med
anledning deraf, att jag till min öfverraskning funnit, att i det förberedande
utlåtande, som afgifvits i fråga om anslaget till denna tidskrift,
sagts, att det skulle vara nedsättande för svenska statens värdighet,
om anslaget icke beviljades med 4,000 kronor; eller ungefär
detsamma som att Riksdagen skulle hafva kränkt svenska statens
värdighet, då den i fjol nedsatte anslaget till 3,000 från 4,000 kronor.
Det är likväl, enligt min uppfattning, icke förhållandet. Mot de skäl,
som anförts för den nu ifrågasatta förhöjningen af anslaget, skulle
kunna till större delen åberopas det anförande, som vid förra riksdagen
afgafs af ordföranden på andra utgiftsafdelningen. Hans ståndpunkt
är, såsom han förklarat, nu en annan i följd deraf, att lemnade
upplysningar skulle gifva vid handen, att tidskriftens bestånd

Öl N:o 17.

Onsdagen den 15 April.

vore hotadt, så vida anslaget, icke höjdes från 3,000 till 4,000 kronor.
Anledningen till denna farhåga skalle vara, att finska staten redan
nedsatt sitt bidrag frän 1,000 till 300 kronor, och att fara
föreligger, att Norge och Danmark skulle helt och hållet indraga
sina bidrag, hvardera på 1,000 kronor, så vida svenska Riksdagen
vidhölle sitt beslut om nedsättning. Nu vill jag för min del säga,
att det förvånar mig rätt mycket, huru sistnämnda förhållande skulle
kunna inträda såsom en följd af ett riksdagsbeslut i öfverensstämmelse
med hvad af herr Nisser blifvit yrkadt. Det kan väl icke vara
någon rimlighet uti att, om svenska Riksdagen med 25 procent nedsätter
sitt bidrag, de andra staterna skola helt och hållet indraga
sina, lika litet som jag kan finna någon rimlig proportion i den nedsättning,
som från finska statens sida gjorts, då man der tagit sig
anledning att, derför att vi nedsatt vårt bidrag med 25 procent, göra
en nedsättning i sitt bidrag af ända till och med 70 procent. Det synes icke
heller, med afseende på hvad man i det hänseendet kan förvänta från
Danmark och Norge, föreligga någonting annat än en förmodan.
Skulle så blifva förhållandet, att dessa anslag komme att indragas,
synes mig detta kunna tyda på, att man i dessa båda länder icke
tillmäter tidskriften samma stora betydelse, som man gör här i
Sverige.

I alla händelser synes det mig vara det minsta, man borde kunna
begära, att, då Riksdagen nedsatt det anslag, som under flera år utgått
med 4,000 kronor, till 3,000 kronor, man finge en ordentlig utredning,
huru vida det ifrågavarande anslaget behöfver höjas till sitt
förra belopp för att tidskriften skall kunna existera. Eu sådan utredning
föreligger icke här. Den synes mig vara så mycket mera
påkallad, som förhållandet är med afseende på vetenskapliga tidskrifter
i vårt land, att t. ex., såsom herrarne känna, hvardera universitetet
har sin årsskrift afsedd för alla vetenskaper, och att till hvardera
årsskriften lemnas ett statsbidrag af 1,500 kronor, medan staten
till den nu ifrågavarande tidskriften, hvilken är afsedd för endast en
särskild del af en vetenskap, lemnar det dubbla beloppet. Det synes
mig, som om svenska statens värdighet icke genom sistnämnda faktum
skulle vara kränkt. Det förefaller mig också, som om man med
så mycket större skäl skulle kunna begära att här få en ordentlig
utredning af förhållandena som man ansett, att de tillgängliga medlen
äro så begränsade, att man nödgats vidtaga nedsättningar uti
vissa af'' Kongl. Maj:t begärda anslag på sätt här under förmiddagen
skett. Det kan visserligen häremot sägas, att här är fråga om ett
extra anslag, icke om ett ordinarie. Det är dock ett extra anslag,
som redan har visat sig vara af den natur, att det väl kan jemnställas
med ett ordinarie och säkerligen icke blir det mindre, i händelse den
nu begärda summan, 4,000 kronor, beviljas.

Jag anhåller att få förena mig i det af herr Nisser gjorda
yrkandet.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande förevarande punkt yrkats, dels att hvad

Anslag till
tidskriften
Acta Mathe■
matica“.
(Forts.)

N:o 17. 52

Anslag till
föreläsning skurser
för
arbetsklassen.

Onsdagen den 15 April.

utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Nisser, Martin
Samuel, att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring, att
anslaget bestämdes till 3,000 kronor.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 90 af
sitt utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Viuner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, att
anslaget bestämmes till 3,000 kronor.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 30;
Nej — 61;

Punkten 91.

Herr Billing: Jag anhåller endast att få för min del i proto kollet

antecknadt, att jag anser, att det omdöme, som uttalats af herr
ecklesiastikministern: att de nedsättningar, hvilka drabbat de i denna
punkt omförmälda anstalter och föreningar, vore så mycket mera att
beklaga, som dessa “varit väl förtjente af dem förut leinnade bidrag*,
är i vissa delar något för optimistiskt.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Boström, Filip: Att i afseende på det anslag, hvarom
nu är fråga, behofvet är i ständigt stigande, framgår deraf, att, dä
anslaget är 1885 första gången beviljades med 15,000 kronor, det sedan
flera gånger höjts, till dess det nu sedan sista året utgår med 25,000
kronor. Endast för detta år hafva till Kongl. Maj:t inkommit ansökningar
till ett belopp af omkring 29,000 kronor, och bland de nya
institutioner och anstalter, som fått del af detta anslag, har tillkommit
en kategori, som till äfventyrs kommer att taga i anspråk
en ganska stor del deraf, jag menar den kristliga föreningen för unge
män. Med den energi och lifskraft, hvarmed denna förening arbetar,

Onsdagen den 15 April.

53 N:o 17.

är det tydligt, att det anslag af 450 kronor, som i år utgår till denna
förening, kommer att ökas, alldenstund föreningen kar filialer i de
flesta af landets större städer. Till följd deraf liar en minskning måst
göras i de anslag, som under flera år utgått till dessa institutioner,
af hvilka jag särskild! ber att få nämna Stockholms arbetareinstitut;
anslaget till detta, hvilket från början utgjorde 5,000 kronor, men
sedan med stöd af Riksdagens beslut minskades till 3,000 kronor, har
sedan utgjort endast 2,750 kronor, hvilket under näst sista året ytterligare
minskats med 450 kronor. Vidare har t. ex. Gefle arbetareinstitut,
hvilket förut erhållit 2,700 kronor, under det sista året fått
endast 2,250 kronor o. s. v. Då man derjemte vet, att inom landsorten
på många håll sådana anstalter förekomma, hvilka icke begärt
något statsanslag, är det gifvet, att den tillökning, som nu af Kongl.
Maj:t föreslagits och af statsutskottet förordas, kommer redan att
under nästa år visa sig vara allt för ringa. Jag ber särskildt få
nämna, att inom Eskilstuna stad t. ex., der det finnes en så ofantligt
stor arbetspersonal, har af stadsfullmägtige på stadens initiativ för år
1895 anslagits ett belopp af 1,000 kronor och af enskilda donatorer
en lika stor summa, tillsammans 2,000 kronor, utan att man för detta
år begärt något statsanslag. Man hoppades nemligen, att det statsanslaget
för ifrågavarande ändamål skulle vid denna riksdag komma
att så väsentligen ökas, att äfven de nya anstalterna skulle kunna, utan
att anslagen till de gamla derigenom behöfde förminskas, få del af
detsamma.

Då af hvad jag här haft äran anföra tydligen framgår, att hell
ofvet icke är fyldt med den förhöjning af 5,000 kronor, som Kongl.
Maj:t nu föreslagit, skulle jag helst vilja, med stöd af en i ämnet
väckt motion, yrka på att detta anslag höjdes från 30,000 till 40,000
kronor, men jag vill dock ej derom framställa något yrkande, derest
icke några andra ledamöter inom kammaren skulle vilja biträda den
åsigt, jag här uttalat.

Herr Lem an; Jag skall icke länge uppehålla kammaren; jag
vill endast betona, att, med den erfarenhet jag har, åtminstone från
min hemort, jag funnit dessa anstalter vara till ofantligt stor nytta,
och jag tror, att de medel, som man till dem anslår, icke äro illa använda.
Jag vill i alla delar instämma med den föregående talaren i
hans yttrande och yrkar, att anslaget måtte höjas till 40,000 kronor.

Herr Billing: Då den siste talaren tycktes göra yrkande på ett

anslag af 40,000 kronor, anser jag mig skyldig att för min del yrka
bifall till statsutskottets hemställan. Statsutskottet ansåg sig göra
hvad statsutskottet borde och kunde göra, att nemligen, då Kongl.
Maj:t begärt eu förhöjning, föreslå, att den måtte beviljas. Men då
Kongl. Maj:t begärt denna förhöjning, ansåg statsutskottet det knappast
vara rätt passande att på grund af eu enskild motion gå utöfver hvad
Kongl. Maj:t föreslagit, och så mycket mindre skäl synes mig vara
att nu bifalla det här gjorda yrkandet, som här icke föreligger den
ringaste utredning, huruvida 40,000 eller 50,000 kronor är den rätta

Första Kammarens Frat. 189(k N:o 17. 5

Anslag till
föreläsning skurser
f ör
arbetsklassen.
(Forts.)

N:o 17. 54

Onsdagen den 15 April.

siffran. Det skulle, synes mig, vara att alldeles på måfå bevilja ett
anslag, om Första Kammaren bifölle det nu framstälda yrkandet.

Jag anhåller om bifall till statsutskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på föreliggande punkt yrkats, dels att hvad utskottet hemstält
skulle bifallas, dels ock, af herr Leman, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, att anslaget bestämdes till 40,000
kronor.

Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 92—98.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 4,15 e. m.

In fidem

A. v. Krusemtjerna.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1896.