RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1896:15)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1896. Första Kammaren. N:o 15.

Fredagen den 27 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 20 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets betänkande och memorial:

n:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående portoförhöjning
för skrymmande småpaket och tilläggsporto för ofrankerade
dylika paket, och

n:o 18, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande 5:te
punkten af utskottets betänkande n:o 18 angående vissa delar af tullbevillningen,
samt

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande åtgärder för
beredande af lämplig uppfostran åt minderåriga förbrytare samt vanartade
och i sedligt afseende försummade barn.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran
lagutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtanden n:is 42—52.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 21 och 24 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 5, angående regleringen af utgifterna under
riksstatens fjerde bufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvaret.

Herr Lundeberg: Jag tillåter mig hemställa, att statsutskottets
utlåtande n:o 5 måtte punktvis företagas till afgörande, punkten l:o
Fänta Kammarens Prat. 1896. N:o 15. 1

N;o 15. 2

Fredagen den 27 Mars.

på det sätt att först behandlas de olika med siffror och bokstäfver
betecknade momenten under litt. A. och, sedan dessa blifvit genomgångna,
inledningen till denna afdelning.

Denna hemställan bifölls.

Herr Falk: Då jag tagit mig friheten att begära ordet vid punkt
1:0 af statsutskottets utlåtande angående reglering af utgifterna under
fjerde hufvudtiteln, så torde kammaren, vid det förhållande att denna
punkt innefattar förslag till förändrad uppställning af hufvudtiteln,
förstå, att det är rörande detta förslag, som jag önskar yttra några
ord, och jag hoppas, att kammaren på grund af kända förhållanden,
skall finna naturligt, att jag yttrar mig i detta ämne.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet den 13 sistlidne januari
yttrar herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet, bland
annat, “att emot den nuvarande uppställningen af fjerde hufvudtiteln,
så vidt anginge de derunder anvisade ordinarie anslagen, med fog
kunde anmärkas, att den lede af brist på reda och öfverskådlighet,
enär anslag förefunnes, från hvilka bestredes utgifter af vidt skilda
slag, under det å andra sidan utgifter af fullkomligt likartad beskaffenhet
bekostades från flera olika anslag, hvarjemte anslagens ordningsföljd
och benämning voro i flera afseenden olämpliga. Att sådant vore
egnadt att medföra olägenhet vore uppenbart, och man borde derför
söka ernå en sådan uppställning af hufvudtiteln, att de anmärkta
felen, så vidt ske kunde, undanröjdes. Enär år 1897 är det sista af
de för genomförande af den förbättrade härordningen bestämda fem
öfvergångsåren och det alltså borde tillkomma 1896 års Riksdag att
bevilja återstoden af de för samma härordnings genomförande erforderliga
beloppen, borde derför, enligt departementschefens mening, frågan
om förändrad uppställning af hufvudtiteln nu tagas under slutlig
pröfning. “

Redan under den 9 februari 1894 hade dåvarande expeditionschefen
i landtförsvarsdepartementet von der Lancken erhållit uppdrag att utarbeta
ett förslag till ändrad uppställning af riksstatens 4:de hufvudtitel,
ett förslag, hvars iiufvudsakliga syfte väl borde vara^att bringa
hufvudtiteln i öfverensstämmelse med urtima Riksdagens beslut och på
samma gång undanrödja de mest framträdande inkonseqvenserna i
dess nuvarande affattning. Den 15 november 1894 aflemnade expeditionschefen
von der Lancken ett sådant förslag, om hvilket han sjelf
säger att “det mera innebure en förenkling än en genomgående omgestaltning
af hufvudtiteln i dess nuvarande skick.“ Departementschefen
vitsordar detta förhållande och tillägger: “Visserligen innefattar
detsamma betydande och lätt skönjbara förändringar i den nuvarande

Angående Punkten 1.

reglering af
ordinarie anslagen
under
fjerde hufvud -

Afdelningen A.
Mom. 1 a).

titeln.

N:o 15.

Fredagen den 27 Mars.

uppställningen af hufvudtiteln, gående i den rigtning förslagsställaren,
enligt livad nyss nämnts, för sig utstakat; men det innebär ej så
genomgripande förändringar, som vid andra tillfällen blifvit ifrågasatta,
såsom t, ex. af Riksdagens revisorer i deras berättelse den 30 november
1894 deri de framhållit, att anslagen under fjerde hufvudtiteln borde
ordnas, icke efter arten af de behof, som med dem skulle tillgodoses,
utan på ett helt annat, af dem närmare angifvet sätt. I sitt betänkande
har expeditionschefen von der Lancken yttrat sig jemväl om en
dylik uppställning af hufvudtiteln, men af skäl, som han i sitt betänkande
(sid. 51 — 52) utförligt angifvit, ansett densamma ej böra ifrågakomma.
“

I förbigående ber jag här få anmärka, att det utan tvifvel är
ganska egendomligt, att ett förslag, som till regeringen inlemnades
den 15 november 1894, kan innehålla en kritik öfver statsrevisorernas
berättelse af den 30 november samma år. Man har visserligen sökt
förklara detta förhållande dermed att en sådan uppställning af hufvudtiteln,
som den af revisorerna antydda, så ofta skulle hafva varit framstäld
i sammanhang med frågan om decentralisation af de ekonomiska
bestyren vid armén, att expeditionschefen von der Lancken deri haft
en _ anledning att söka på förhand bemöta ett förslag i den af statsrevisorerna
sedermera angifna rigtning. Denna förklaring må nu gälla
hvad den kan, men att den icke kan godkännas af revisorerna torde
jag knappt behöfva försäkra, och jag tror ej heller att den skall för
god tagas af någon, som om hithörande förhållanden eger tillräcklig
kännedom.

Med anledning vidare af hvad expeditionschefen von der Lancken
i sitt betänkande “utförligt angifvit" angående skälen, hvarför hufvudtiteln
icke borde uppställas såsom revisorerna förordat, får jag säga
att, om här vore tid och plats att ingå i ett bemötande af hvad expeditionschefen
härom anfört, så tror jag mig hafva kunnat ådagalägga,
att knappt någon enda af hans anmärkningar är hållbar. Men
tillfället är härför icke lämpligt.

Detta, som sagdt, i förbigående. —• Det af expeditionschefen von
der Lancken upprättade förslaget har under förlidet år granskats af
dertill särskildt utsedde komiterade, hvilka i hufvudsak gillat förslaget;
och detta förslag är det nu, som med några mindre betydande ändringar
blifvit Riksdagen till antagande förelagdt. Om detta förslag
yttrar nu utskottet:

Den af Kongl. Maj:t i nära öfverensstämmelse med granskningsmännens
förslag i ämnet uppgjorda, Riksdagen nu förelagda förändrade
uppställning af de ordinarie anslagen, under denna hufvudtitel
har utskottet funnit medföra afsevärd förenkling. Genom densamma
hafva också, enligt utskottets mening, icke oväsentliga steg tagits i den
rigtning Riksdagens revisorer vid flera tillfällen i detta ämne antydt.
Vid sådant förhållande och dä utskottet inhemtat, att Kongl. Maj:t
tillsatt komiterade med uppdrag, bland annat, att föreslå åtgärder till
förbättring af den ekonomiska förvaltningen för armén, har utskottet
ansett den af Kongl. Maj:t föreslagna uppställningen, såsom innefattande
betydliga fördelar framför den nuvarande, böra af Riksdagen

Angående
reglering af
ordinarie anslagen
under
fjerde hufvudtiteln.

(Forts.)

N:o 15.

Angående
reglering af
ordinarie anslagen
under
fjerde hufvudtiteln.

(Forts.)

Fredagen den 27 Mars.

antagas, helst utskottet är öfvertygadt, att, sedan hufvudtiteln erhållit
den nya uppställningen, det hufvudsakligen är genom ett förändradt
bokföringsväsen inom arméförvaltningen, man har att vinna den ytterligare
ordning, reda och enkelhet i denna del af statsförvaltningen,
som revisorerna åsyftat.“

Och härmed har jag nu hunnit till den del af utskottets utlåtande,
som egentligen påkallat mitt yttrande, ty då jag haft äran deltaga i
de tvenne statsrevisioner som förordat en väsentligen annan uppställning
af hufvudtiteln, så skulle tystnad från min jemte öfriga revisorers
sida lätt kunna tydas derhän att revisorerna instämde i utskottets
uttalande, och att de således ansågo den stora och vigtiga
fråga, för hvilken de i 1894 och 1895 års revisionsberättelser påkallat
Riksdagens uppmärksamhet, vara tillfredsställande löst genom nu föreliggande
förslag till förändrad uppställning af fjerde hufvudtiteln.

Så är emellertid ingalunda förhållandet.

Det skulle föra mig allt för långt, om jag skulle söka utförligt
redogöra för revisorernas uppfattning af denna stora fråga och hvad
de ansett skola i det allmännas intresse vinnas genom den reform af
medelsanordningen och redovisningen, och i närmaste sammanhang
härmed, af den förändrade uppställning af hufvudtiteln, som de ansett
sig böra underställa Riksdagens pröfning. Jag ber således att blott
i korthet få säga och uttryckligen betona, att hufvudsyftet med revisorernas
framställning varit att åstadkomma en temligen vidt gående
reform i den medelsanordning och det redovisningsväsende i fråga om
fjerde hufvudtiteln, om hvars brister de under arbetet i statsrevisionen
blifvit öfvertygade, och att de funnit medlet härtill, bland annat, uti
en förändrad uppställning af fjerde hufvudtiteln. Jag upprepar ännu
en gång, att en sådan förändrad uppställning af hufvudtiteln icke i
och för sig utgjort revisorernas mål, utan blott ett verksamt medel
att vinna det stora målet af större reda, enkelhet och öfverskådlighet
i fråga om den stora och vidlyftiga förvaltningen af fjerde hufvudtitelns
anslag.

Revisorerna hafva derjemte åsyftat att taga ett steg i rigtning
mot en decentralisation af den ekonomiska förvaltningen och en deraf
härflytande större sjelfständighet hos de förvaltande myndigheterna.
Såsom jag tror, är opinionen nu temligen allmänt ense om nödvändigheten
af en sådan decentralisation; och om äfven behofvet deraf måhända
mindre framträder under fredliga tider, så gör det sig desto
mera gällande, när man ser saken från krigs förhållandenas synpunkt.
Revisorerna hafva derför ansett sig uppfordrade att framhålla angelägenheten
deraf att fredsförvaltningen, medan det ännu är tid, måtte,
mer än hittills varit fallet, bringas i öfverensstämmelse med de former,
som under mobila förhållanden med nödvändighet måste komma till
användning.

Det är nu ju alldeles uppenbart, att då det af expeditionschefen
von der Lancken uppgjorda förslaget till förändrad uppställning af
hufvudtiteln, hvilket hufvudsakligen blifvit af granskningsmännen godkändt
och nu är Riksdagen till antagande förelagdt, endast åsyftar
att bringa hufvudtitelns uppställning i öfverensstämmelse med 1892

N:0 15.

Fredagen den 27 Mars.

års urtima riksdagsbeslut, samt expeditionschefen von der Lancken
derom sjelf säger, att “det mera innebure en förenkling än en genomgående
omgestaltning af hufvudtiteln"; det är ju uppenbart säger jag,
att då detta förslag således alls icke eller på sin höjd på ett mycket
indirekt sätt berör den af revisorerna framhållna hufvudfrågan, detsamma
omöjligen kan vara egnadt att lösa just denna hufvudfråga.

Om man deremot betraktar förslaget i och för sig sjelf och icke
gifver det större dimensioner än det verkligen eger eller dess upphofsman
tillagt detsamma, så skall det villigt erkännas att förslaget verkligen
innebär eu förenkling af hufvudtiteln och äfven i öfrigt har förtjenster;
men jag måste på samma gång deremot anmärka, att det
icke går i den rigtning af decentralisation af förvaltningen som är
önskvärd, utan att det tvärtom snarare går i motsatt rigtning och
gynnar en ökad centralisation.

Hvad de olika anslagsbeloppen under hufvudtiteln beträffar, så
måste jag göra den erinran, att, såsom densamma nu är uppstäld,
det nästan icke är möjligt att med säkerhet bedöma huru en del anslag
skola komma att användas. Mycket stora anslagsbelopp och till
ganska olikartade ändamål äro nemligen sammanförda till stora komplexer,
så att t. ex. på ett ställe man finner en slutsumma af ända
till 8,495,500 kronor. Detta är emellertid ett aflöning sanslag, hvars
fördelning man dock kan tänka sig, och min anmärkning gälde egentligen
icke denna post. Deremot vill jag påpeka ett par andra exempel,
som återfinnas under punkt 3, nemligen mom. d) der “Arméns
vapen, ammunition och skjutöfningar samt artilleriets öfningar och
materiel‘ sammanförts uti ett enda anslag å 1,209,855 kroDor och
mom. c) der “Arméns byggnader och kommendantskiapsutgifter samt
fortifikationens öfningar och materiel» sammanförts i ett enda anslag
uppgående till 440,282 kronor. Jag tror icke att dessa slutsummor
lemna tillräcklig ledning för bedömande af huru de olika anslagsbehofven
blifva tillgodosedda, utan att det först efter upprättande af
specialstaten låter sig göra att bedöma huru stor del af anslagsbeloppet,
som man vill låta tillgodokomma hvart och ett af de olika
anslagsbehofven. Jag tager också för gifvet, att meningen är att upprätta
dylika specialstater. Utan sådana skulle t. ex. statsrevisorerna,
bland hvilkas främsta uppgifter ju är att kontrollera riksstatsanslagens
användning i öfverensstämmelse med de af Riksdagen pröfvade och godkända
behof, få en mycket svår uppgift att fylla vid fjerde hufvudtiteln.

Jäg vill nu ej sträcka min granskning längre af det föreliggande
förslaget till förändrad uppställning af fjerde hufvudtiteln; men då
utskottet emellertid säger att “sedan hufvudtiteln erhållit den nya
uppställningen, det hufvudsakligen är genom förändradt bokföringsväsen
inom armé förvaltningen man har att vinna den ytterligare ordning,
reda och enkelhet i denna del af statsförvaltningen, som revisorerna
åsyftat", så ber jag att få vördsamt anmärka, att jag tror, att utskottet
härvidlag tillagt den nya uppställningen eu kraft och verkan,
som den enligt min tanke omöjligen kan hafva, och att det i hög
grad har öfverskattat den betydelse som ett förändradt bokföringsväsen
inom arméförvaltningen skall kunna utöfva å den föreliggande

Angående
reglering af
ordinarie anslagen
under
fjerde hufvudtiteln.

(Forts.)

N;o 15. 6 Fredagen den 27 Mars.

Angående frågan. Eu förändring af detta bokföringsväsen anser visserligen äfven
reglering af jag vara [ hög graci af behofvet påkallad, men detta egentligen för
°sUgen lunder vi|ina enhet i bokföringssystemet. Såsom det nu är, så tillämpa
fjerde hufvud■ de olika departementen inom arméförvaltningen, kvilka sins emellan
titeln. äro af hvarandra ganska oberoende, temligen olika bokföringsmetoder
(Forts.) ocij }lvacl man nu har att anmärka är således icke, såsom man ofta
hör anföras, brist på system, utan tvärtom öfverflöd derpå. Hvad
som brister är enhet i system. Eu sådan enhet skulle visserligen
kunna i väsentlig grad vinnas, genom den af revisorerna jemväl förordade
öfverflyttningeii af medelsredovisningen på ett enda departement
inom arméförvaltningen, det civila, men om man åt en dylik ölverHyttning,
isoleradt vidtagen och utan samband med de öfriga åtgärder,
som endast kunna göra den effektiv, väntar sig synnerligen stora resultat
för afhjelpande af de utaf revisorerna framhållna bristerna, så
tror jag att man hängifver sig åt en illusion.

Jag ber nu att få uttryckligen säga, att med hvad jag här anfört
jag icke åsyftat att på något sätt uttala klander emot statsutskottet.
Jag har allt för länge deltagit i riksdagsarbetet för att icke veta,
huru öfverhopadt detta utskott är med göromål, och att det derför
icke kunnat vara möjligt för utskottets ledamöter att egna denna enda
fråga ett så grundligt studium, att de deri kunnat komma till ett på
objektiva skäl fotadt omdöme. Tiden skulle dertill omöjligen räckt
till, äfven om nödiga förutsättningar för ett sådant studium hos utskottets
flesta ledamöter varit till finnandes. Men då jag deltagit i
de statsrevisioner, som väckt denna stora fråga till Iif och två gånger derå
påkallat Riksdagens uppmärksamhet, har jag ansett mig nödsakad att
på revisionens vägnar yttra mig på sätt som skett, på det man icke
måtte hysa den förutsättningen, att det mål, som revisorerna åsyftat,
genom den förändrade uppställning af hufvudtiteln, hvilken nu föreligger,
är i någon nämnvärd grad vunnet, ty det är det sannerligen
icke.

För min egen del, således icke på revisionens vägnar, ber jag
slutligen att få uttala ett beklagande af att man icke begagnat den
synnerligen gynsamma tidpunkt, som nu föreligger, då en förändrad
uppställning af hufvudtiteln i alla händelser måste vidtagas, till att
dermed förbinda sådana åtgärder, hvarigenom ensamt skulle kunna
vinnas bestående och för det hela fruktbärande resultat. Genom Riksdagens
antagande af det föreliggande förslaget är nemligen, enligt mitt
förmenande, frågan om vidare reformer på det område, som här berörts,
på lång tid undanskjuten, ty det är ju alldeles gifvet att efter
det beslut, som nu antagligen kommer att fattas, rörande hufvudtitelns
uppställning, Riksdagen icke skall allt för snart vara villig att lyssna
på några vidare framställningar i detta ämne. Under förhanden varande
förhållanden har jag, herr grefve och talman, naturligtvis icke något
yrkande att framställa.

Herr B re h mer: De anslag, som vid denna riksdag af Kongl.
Maj:t begärts å fjerde hufvudtiteln, äro, åtminstone hvad en del deraf
beträffar, så till vida af märkbar beskaffenhet, att desamma kunna

N:0 15.

Fredagen den 27 Mars. 7

sägas utgöra slutstenen på den byggnad, som genom 1802 års urtima
Riksdags beslut började resas, nemligen vår nya härordning, ty med
nästkommande år 1897 är den öfvergångstid tilländalupen, som för
genomförande af denna härordning blifvit faststäld. Det är med anledning
af denna omständighet jag redan nu begärt ordet för att framhålla
två åtgärder, som jag ansett nödiga för att komplettera denna
härordning och livilka förut under öfvergångstiden icke blifvit inom
Riksdagen beaktade.

Man må hysa hviika tankar som helst om vår nya härordning,
huruvida den i allo motsvarar den moderna krigskonstens fordringar
i afseende på härens helgjutna sammansättning, och fullt tillräckliga
öfning, och att densamma i detta hänseende således kan sägas vara
eu fullt tillfredsställande lösning på vår försvarsfråga, så måste man
dock å andra sidan villigt och med tacksamhet erkänna att i rent
organisativt hänseende denna härordning är af fullgod beskaffenhet
och helt säkert den bästa som kunde fås, då man för att komma till
ett positivt resultat i härordningsfrågan nödgades bygga på den bestående
grunden, “stam och beväring".

I statsrådsprotokollet för den 2 januari 1896 ställer herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet i utsigt en försöksmobilisering
med en arméfördelning år 1898 i syfte att underkasta
1892 års härordning en praktisk pröfning. Detta gifver mig anledning
att nu påvisa i huru hög grad denna organisation eger förutsättningar
för att på ett mycket effektivt sätt kunna stärka den del af vår
försvarskraft som just ligger i en snabb och ordnad mobilisering, och
hvilket för oss, som endast vilja värna om vår neutralitet, är af allra
yttersta vigt. Derigenom att arméfördelningarna nu äro sjelfständiga
i afseende på organer, olika truppslag och formatiorfer samt, hvad som
väl också slutligen måste blifva fallet, i afseende på förråder och utrustningspersedlar,
bäfver det nemligen möjligt för desamma att sjelfständigt
hvar för sig verkställa sin mobilisering, oberoende af detaljerade
order och föreskrifter från centralmyndigheterna i hufvudstaden.
Det vill säga 1892 års urtima riksdagsbeslut gaf åt vår härorganisation
betingelserna för en öfvergång från centralisations- till decentralisationssystemet
i afseende å härens mobilisering.

Hvad det innebär att hafva denna sak fullt ordnad, i händelse
af krigsfara, derpå har man ett talande exempel från utbrottet af
1870 års krig. Om vi då först vända oss till Preussen, så finna vi
huru derstädes, der decentralisationssystemet redan var genomfördt,
hvarje armécorps snabbt och fullständigt verkstälde sin mobilisering
på en så litet detaljerad order som en telegrafisk depesch från Berlin
och huru det derigenom blef möjligt att på otroligt kort tid föra de
stora truppmassorna mot gränsen för att verkställa den strategiska
uppmarschen. 1 Frankrike deremot, der centralisationssystemet ännu
var bibehållet, rådde vid krigsutbrottet idel villervalla och oordning.
För att sammansätta de större operativa enheterna måste truppafdelningar
föras från ena delen af landet till den andra och ingenting
kunde åtgöras till truppernas utrustning och förseende med lifsmedel
utan detaljerade order från centralisationshärden i Paris, och då de

Angående
reglering af
ordinarie anslagen
under
fjerde hufvudtiteln.

(Forts.)

N:o 15. 8 Fredagen den 27 Mars.

Angående omsider kunde koncentreras] mot gränsen voro desamma icke allenast
reglering af ofullständigt sammansätta utan illa utrustade ock illa försedda med för ZlageTunder

råder. Allt detta bidrog nog i sin mån att från allra första stund

fjerde hufvud- blifva bestämmande för den utgång kriget omsider tick. Nu invänder
tiieln. man, att jemförelsen mellan oss och dessa stormagter icke är lyckligt
(Forts.) vald. Sverige är ingen stormagt, vi komma aldrig att anfalla, blifva
måhända icke heller direkt anfallna, vi hafva endast att värna vår
neutralitet, och vi få nog tid och tillfälle att mobilisera när krigsfara
hotar. Emot detta ber jag att på det lifligaste få invända, att just
uti den snabbhet, den ordning och fullständighet, hvarmed vi kunna
bringa hären från freds- till krigsfot, ligger den kraft, hvillcen vi bestämdt
och i första hand måste visa, men kanske också, i lyckligaste
fall, endast behöfva visa, för att gifva respekt åt en neutralitets förklaring.
Ja, innan ännu en krigsförklaring mellan de stormagter i
hvars intresse det kan ligga att beröra oss blifvit ens utfärdad eller

fullständigt känd, kan vårt öde afgöras. 1 detta fall har flottan en

af sina uppgifter, nemligen att skydda oss mot öfverraskningar. Jag
vill i förbigående särskildt betona detta för att ingen må tro, att jag
ringaktar flottans stora vigt och betydelse för vårt försvar. Allt således,
som kan bereda lättnader i härens mobilisering, bör af Riksdagen
noga beaktas.

De extra anslag, som i år begäras, komma att bidraga dertill. Jag
hänvisar härvid till anslagen för gevär, mobiliserings-, ammunition och
intendenturutrustning. Mycket har också under de förflutna öfvergångsåren,
genom organisationens fullföljande, i den vägen blifvit åtgjordt,
men ännu återstå, såsom jag i början af mitt anförande nämnde,
enligt mitt förmenande två högst vigtiga åtgärder att vidtaga, och det
är dessa jag nu vill tillåta mig att fästa uppmärksamheten på. Den
ena afser att få deceutralisationsprincipen fullt genomförd och den
andra afser att ytterligare bringa reda och ordning vid en mobilisering.

Den första åtgärden är arméförvaltningens omorganisation i syfte
att, så långt detta låter sig göra, decentralisera dess arbete på fördelningsintendenturerna.
Denna sak är visserligen nu omhändertagen
inom landtförsvarsdepartementet, men jag har dock ansett mig böra
här betona, att omorganisationen måste ske grundligt. Yxan måste
sättas till roten, ty om arméförvaltningen fortfarande qvarstå!'' såsom
ett centralt, kollegialt embetsverk, med samma magt och myndighet
som förut, och endast partiella reformer genomföras i afseende på
räkenskapsföringen och medelsförvaltningen, så blifva förhållandena
desamma som nu, att fördelningsintendenturerna endast blifva temligen
onödiga mellanhänder i skriftvexling en mellan arméförvaltningen
och chefsembetena vid regementena, och decentralisationsprincipen blir
aldrig genomförd, hvilket, så vidt jag fattar det, just var meningen
med fördelningsintendenturernas tillkomst genom urtima riksdagsbeslutet
1892. Arméförvaltuingens omorganisation står derför i nära
sammanhang med genomförandet af 1892 års härordning.

Jag kommer nu till den andra åtgärden. Såsom alla veta, är
hvarje infanteriregemente för närvarande organiseradt på två bataljoner
om åtta kompanier och hvarje regementes inskrifningsområde indeladt

N:o 15.

Fredagen den 27 Mars.

i två bataljons- och åtta kompaniområden, hvart och ett under sin Angående
områdesbefälhafvare. Efter en verkstäld mobilisering skall deremot °fn

regementet stå marschfärdigt med tre bataljoner förutom depöttrupper. °s;a*(!n under
De två bataljonerna stamtrupp måste derför förvandlas till tre batal- fjerde hufvudjoner,
d. v. s. 12 kompanier i st. f. 8, och de åtta kompaniom- titeln.

rådenas bevärmgskontingenter indelas till 12, och allt detta under den (Forts.)

brådskande och knappt tillmätta tid, som för mobiliseringen måste
bestås. I sjelfva mobiliseringsögonblicket uppstår alltså en desorganisation
af fredsförhållaudena, livilket icke kan verka annat än störande
på sjelfva mobiliseringen och stor fara är förhanden, att villervalla,
oreda och tidsutdrägt härigenom kan uppkomma.

I hvarje modern härordning äro de lägre truppförbandens fasta
kadrer på förhand redan under fred ordnade och färdigbildade så,
att de vid mobilisering endast hafva att svälla ut till full krigsstyrka,
genom inkallade värnpligtige, hvilkas inskrifning och redovisning också
under fred derefter är ordnad och afpassad. Detta är till och med
en af hufvudgrunderna i hvarje modern härordning.

Våra infanteriregementens befäl och stamtrupp borde derför
organiseras på tre bataljoner, d. v. s. tolf kompanier samt hvarje
regementes inskrifningsområde indelas i tre bataljonsområden, hvarje
under sin befälhafvare, en ur aktiv tjenst varande officer med biträde
i och för de värnpligtiges inskrifning och rullföring, under det de nuvarande
åtta kompaniområdena alldeles kunde bortfalla, eller åtminstone
inskränkas till sex. Jag kan icke inse, att några stora svårigheter
kunna möta för en sådan reforms genomförande, och jag vågar
nästan påstå, att det kan ske utan några direkta anslag.

Förr än de reformer, jag nu berört, blifvit genomförda, tror jag
icke att 1892 års härordning kan sägas vara fullständigt färdig, oaktadt
dess genomförande i andra hufvudsakliga afseende!! vid öfvergångstidens
utgång nästa år är afslutadt.

Hvad jag nu anfört har icke framkommit, jag beder vördsamt
hvar och en fatta och förstå detta, för att på något sätt klandra,
icke heller för att förringa vår nuvarande härordning. Jag har endast
velat öppet och oförbehållsamt uttala hvad jag känt mig manad till,
dels af lätt förklarligt intresse för saken och dels af pligt såsom
representant. Jag vet dessutom, att mina åsigter delas af många inom
armén, och desse hafva också, såsom lierrarne förstå, vissa anspråk
på oss militärer, som fått inträde i representationen. Dessa äro motiven
till mitt uppträdande, och jag har icke kunnat finna ett tillfälle
lägligare att göra detta än nn, då öfvergångstiden för den nya härordningens
genomförande nalkas sitt slut.

Statsutskottet har, hvad de ordinarie anslagen beträffar, med stor
enighet beslutit tillstyrka hvad Kongl. Maj:t begärt. Hufvudintresset
kommer denna gång att vända sig till de extra anslagen, hvilka i år
till följd af lyckliga finansiella förhållanden äro högre äu i vanliga fall,
och om hvilka meningarna inom utskottet också varit mycket delade.

Denna kammares ledamöter i utskottet hafva emellertid gått Kongl. Maj:ts
önskningar till mötes i allmänhet, men äfven desse hafva i några
punkter gjort ncdprutningar.

N:o 15.

Angående
reglering af
ordinarie anslagen
under
fjerde hufvudtiteln.

(Forts.)

Fredagen den 27 Mars.

Jag nödgas, då en af dessa punkter förekommer, ånyo begära ordet
för att angifva min ställning till dessa nedprutningar.

Herr statsrådet friherre Rappe: Det kan icke vara annat än af
det största intresse för chefen för landtförsvarsdepartementet att finna
det hans sträfvauden följas med uppmärksamhet af landets representation,
och att i denna kammare försvarsväsendets utveckling omfattas
med deltagande. Detta bör i sanning för honom vara anledning till
allra största glädje och tillfredsställelse.

Här hafva två millitärer yttrat sig om hvad som enligt deras
åsigt borde göras rörande en vigtig del af vårt försvarsväsende i närmaste
framtid, men deras yttranden innefattade, föreföll det mig, ett
lindrigt, jag vill icke säga, klander, men dock något ditåt, öfver att
man icke hunnit längre med afseende på den del af försvarsväsendet,
för hvars vidare ordnande de tycktes särskildt nitälska. Jag kan af
desse herrar, som båda äro vane förare af trupp, blifva väl förstådd,
då jag fäster deras uppmärksamhet på att i samma mån som truppstyrkan,
hvilken skall ledas, är stor, tiden kommer att spela en stor
roll. Vill man flytta styrkan, öfver hvilken man för befälet, och denna
styrka är betydande, till lämplig plats, der den bäst skall göra sig
gällande, kan detta icke ske så hastigt man mången gång skulle önska,
utan lärer man få finna sig uti att gifva sig till tåls. Men om detta
är förhållandet vid ledningen af trupper under vapen, så är det ännu
mer en af erfarenhet bestyrkt sanning, då det gäller ledningen af en
stor administration. Då jag hade äran utöfva chefskapet för generalstaben,
kom jag i tillfälle att drifva på den angelägenhet, som påpekades
af den förste talaren. En komité, som tillsattes af min företrädare
såsom chef för landtförsvarsdepartementet och hvars ordförande
var general Ryding och i .hvilken jag äfven var ledamot, uppgjorde
under åren 1888 —1892 förslag till huru arméns administration i fält
skulle vara ordnad, ett omfattande och ganska svårt arbete, ej minst
derför att man, i olikhet med i utlandets arméer, hade att i första
hand tänka sig att kriget skulle föras inom våra egna landamären.
Sedan detta arbete förelåg färdigt, blef uppgiften att söka öfversätta
förhållandena i krigstid på förhållandena under fred, det vill säga att
med kännedom om huru man hade tänkt sig saken ordnad i fält komma
till en lämplig ordning för fredstid, så att man vid behof kunde derifrån
lätt åter öfvergå till förhållandena under krig. Straxt efter det
åt mig anförtroddes förvaltningen af landtförsvarsdepartementet, tillsattes
också en komité, som fick i uppdrag att inkomma med förslag
i detta syfte. Det är att beklaga att komitén ännu icke hunnit längre
än den gjort, att den ej slutat sitt uppdrag. Men, så snart man söker
ändra eller modifiera förvaltningsförliållanden, stöter man på så ofantliga
svårigheter, att endast den, som försökt sig på ett dylikt arbete,
kan rätt bedöma den tidsutdrägt, det i sjelfva verket kräfver och
måste kräfva. Det är många gånger lättare att uppgöra eu härorganisation,
än att afgifva förslag till ändrande af härens förvaltning.
Jag tror visst att man skulle kunnat hinna fortare, om komiténs alla
ledamöter ostördt fått egna sig åt uteslutande detta arbete, men en

N:o 15.

Fredagen den 27 Mars.

dylik anordning kar varit omöjlig, ock dessutom går det, såsom jag
nyss antydde, kvarken lätt eller så kastigt att komma från det bestående
i en gammal förvaltning till något nytt ock verkligen bättre.

Den siste talaren framköll, dels för egen räkning, dels såsom målsman
för åsigter inom armén, såsom önskemål kärvidlag, att man
borde taga det stora steget att undanrödja arméförvaltningen och
lägga den kufvudsakliga förvaltningen på arméfördelningarna. Om man
till eu början tänker sig huru förvaltningsförkållandena måste gestalta
sig i fält, torde man snart inse, att en dylik ordning är alldeles omöjlig.
Fördelningarna äro ju sex till antalet ock rycka sjelfva i fält,
och derför kan icke hvarken den centrala eller ens den hufvudsakliga
förvaltningen förläggas till dem. Centrum för förvaltningen måste vara
hemma i landet, der alla de tillgångar ock medel förefinnas, som
förvaltningen kar att handhafva.

I denna kammare torde icke behöfvas många ord för att påvisa
att ett borttagande af arméförvaltningen skulle i grund rubba kela
vårt styrelsesätt ock att detta borttagande förutsätter en ny regeringsform
för Sveriges rike. Med äfven den största decentralisation skulle
nemligen så många arméförvaltningsmål finnas qvar att flytta in i
regeringsdepartementet, att det blefve omöjligt afgöra dem samtliga i
konseljen, utan måste en stor del dylika öfverlemnas till chefens för
landförsvarsdepartementet omedelbara afgörande. Ministerstyrelsen vore
sålunda införd vid kommande landtförsvarsärenden, och dermed krafvet
oafvisligt att äfven införa den i hela regeringssystemet i öfrigt. Men
är det åt detta håll den ärade talaren vill gå med sina reformer, och
anser kan eu ministerstyrelse vara ett eftersträfvansvärdt mål för
vårt land, icke befordras en snabb lösning af den militära förvaltningsfrågan
på detta sätt. Tvärtom skulle härigenom många år gå förlorade
och säkerligen just de steg förhindras, som nu kunna tagas.
Nej, låtom oss ställa upp för oss ett uppkinneligt mål, ock jag kan
försäkra den värde talaren ock andra, som vilja komma en snar förändring
åstad med arméförvaltningen, att då kunna vi kjelpas åt att
nå eu praktisk lösning. För min del kan jag försäkra, att så långt man
under nuvarande förhållanden kan gå i förenkling ock decentralisation
af förvaltningen, så långt kommer man också att gå.

Herr Lundeberg: Såsom ledamot i den afdelning af stats utskottet,

som verkstält den förberedande behandlingen af statsrevisorernas
berättelse, ock såsom f. d. ledamot af den s. k. granskningsnämuden,
kade jag nästan vågat koppas, att den ärade talaren på
vermlandsbänken skulle känna sig tillfreds med det arbete, som redan
blifvit gjordt, i synnerhet som kan tillika liar kännedom om, att arbete
nu pågår i det syfte, statsrevisorerna framhållit, eller att åstadkomma
eu förenkling af anordningen ock redovisningen af arméns
medelsförvaltning.

Det första steget till reda ock tydlighet härutinnan är nemligen
taget genom det förslag i fråga om förändrad uppställning af fjerde
hufvudtiteln, som nu är oss förelagdt, ock vidare åtgärder i samma
rigtning äro ju att vänta af den komité, som Kong!. Maj:t tillsatt för

Angående
reglering af
ordinarie anslagen
under
fjei''de hufvudtiteln.

(Forts.)

No 15.

Angående
reglering af
ordinarie anslagen
under
fjerde hufvudtiteln.

(Forts.)

Fredagen den 27 Mars.

att uppgöra förslag till förändrad bokföring och redovisning inom
arméförvaltningen.

Huru denna komités arbete kommer att resultera är visserligeD
för närvarande omöjligt att förutse, men osannolikt är det icke att,
om ej alla, så åtminstone åtskilliga af de önskningsmål, som herrar
statsrevisorer tramstält, skola derigenom kunna vinnas.

Man bestyrkes i denna förhoppning, då man känner, att arméförvaltningen
sympatiskt yttrat sig om statsrevisorernas förslag, att dåvarande
expeditionschefen von der Lancken, som uppgjort nu föreliggande
förslag, ansett, att “ingenting torde hindra, att för arméns redovisande
myndigheter fastställa ett sådant bokföringssätt, att den kostnad, som
från hvarje af riksstatsanslagen under året utgått till hvart och ett
af de olika truppförbanden, omedelbart och klart framgår af redovisningen
för anslaget"; hvarjemte han tillagt: “Åtgärden att sedermera
från de olika redovisningarne sammanställa truppförbandets hela utgiftssumma
skulle, under sådana förhållanden, blifva af synnerligen enkel
beskaffenhet11, samt att den af Kongl. Maj:t tillsatta granskningsnämnden,
efter att hafva i sak fullständigt instämt med de anmärkningar,
Riksdagens revisorer funnit sig hafva haft anledning framställa,
beträffande räkenskaps- och redovisningsväsendet å riksstatens fjerde
hufvudtitel, hvilket de funnit kräfva omorganisation, angifvit såsom sin
åsigt, “att förvaltningen af de under riksstatens fjerde hufvudtitel hörande
medel borde, jemte dithörande räkenskaps-, redovisnings- och
revisionsväsende, förläggas å endast ett departement i arméförvaltningen,
till hvilket sålunda alla slags redogörelser för dylika medel skulle ingå
och hvilket i följd häraf också egde att för denna redovisning utfärda
de nödiga föreskrifterna"; samt att “med en dylik bestämmelse
och under förutsättning, att räkenskapsväsendet blefve så ordnadt, att
i arméförvaltningens hufvudbok komme ej allenast att uppläggas konti
för hvarje under förvaltningen stående fond, för hvarje under riksstatens
fjerde hufvudtitel uppfördt anslag, för hvarje truppförband och
militärinstitution samt för andra räkenskapshafvare, som af dessa anslag
beröras, ulan att äfven och i sammanhang dermed räkenskaperna
uppstäldes på sådant sätt, att de respektiva konti hänvisa till och redovisa
hvarandra, så borde, — efter granskningsmännens förmenande —
de talrika omföringarne kunna inskränkas till det minsta möjliga, samt
den reda och öfverskådlighet i räkenskapsväsendet, Riksdagens revisorer
genom sin erinran velat framkalla, kunna vinnas." Leder detta till
efterföljd, lärer det icke vidare komma att möta svårigheter att få
den reda och öfverskådlighet af räkenskaperna, som revisorerna haft
i sigte, eller att se hvad hvarje truppförband och hvarje militärinstitution
för sig kostat; och med alla dessa uttalanden från revisorerna,
från arméförvaltningens departement och slutligen från granskningsmännen,
torde det icke heller vara förmätet att förmoda, att komitén
äfven skall söka bereda den klarhet och reda i uppställningen, som
åsyftats af statsrevisorerna, äfven om vägen till detta mål skulle blifva
något annorlunda, än livad revisorerna tänkt sig. — Jag vågar emellertid
tro, att statsrevisorerna icke ansett, att deras förslag skulle vara

Fredagen den 27 Mars.

N:o 15.

det enda, som vore möjligt att tillämpa, utan att de skola låta sig Angående
nöja, om blott den princip, de uttalat, vinner godkännande. reglering af

Under nu nämnda förhållanden föreställer jag mig sålunda, att 0liagTrCundrr
man nu ej har annat att göra än att afvakta resultatet af det på- fjerde hufvudgående
komitéarbetet. titeln.

Den af min värderade kamrat på gefleborgsläns-bänken fram- (Forts.)
stälda tanken om arbetets decentralisation och dess delvisa — ty så
förstod jag hans anförande — öfverflyttande från arméförvaltningen
till intendenturerna vid arméfördelningarne, förefaller mig innebära ett
uppslag, val värdt att beaktas, och torde äfven vid komiténs arbete
förtjena att noga öfvervägas. Beträffande hans uttalande att fredsorganisationen
bör stå i öfverensstämmelse med formerna för mobilisering,
så lärer väl detta vara en sak, som faller af sig sjelf.

Herr Falk: Blott några ord! Jag kan nemligen icke lemna herr
ordförandens i statsutskottets uttalande alldeles utan bemötande. Till
en början tycktes han vilja rigta en förebråelse mot mig, derför att
jag nu vid detta tillfälle framstält mina erinringar i anledning af det
föreliggande förslaget till förändrad uppställning af fjerde hufvudtiteln.

Jag ber då att få fästa uppmärksamheten derpå, att detta förslag
först nu föreligger och antagligen ej vidare förekommer inom Riksdagen,
och att således den, som har några erinringar att framställa,
måste göra dem just nu. Sedan anförde han några delar ur f. d.
expeditionschefen v. der Lanckens motivering i fråga om den förändrade
uppställningen af fjerde hufvudtiteln och ur granskningsmännens yttrande
i samma fråga. Han tyckes, såsom häraf framgår, vänta sig
stora resultat häraf och af den komité, som Kongl. Maj:t tillsatt för
att, bland annat, uppgöra förslag till förändradt bokföringssätt och
redovisning inom arméförvaltningeu. Jag tror, att statsutskottets ordförande
fäster för stora förhoppningar i här nämnda hänseenden, ty
endast genom förändradt bokföringssätt, utan samband med öfriga af
revisorerna antydda reformer, kan icke synnerligt mycket vinnas.

Samme talare hänvisade också till den afsedda öfverflyttningen till
ett departement inom arméförvaltningen af vissa ärenden; ja, det är
just, hvad statsrevisorerna hafva påpekat, och jag tror till och med,
att desse voro de förste, som ifrågasatt detta —• jag har åtminstone icke
sett det nämndt förr än i 1894 års revisionsberättelse — men, såsom
iag nyss haft äran säga, en dylik öfverflyttning, isoleradt vidtagen och
utan samband med öfriga af revisorerna såsom nödvändiga antydda
åtgärder, kan icke leda till målet; tror man det, hängifver man sig
åt en illusion.

Herr Lundeberg säger sig vidare antaga, att statsrevisorerna icke
anse sitt förslag såsom det enda möjliga att tillämpa, utan att de borde
nöja sig, om blott de af dem uttalade principer vinna tillämpning.

Jag tror icke, att det framgår, af hvad jag yttrat, att revisorerna hysa
en sådan uppfattning i fråga om de af dem framstälda förslag. Men
hvad angår tillämpningen af de af dem uttalade allmänna principer,
så ber jag få erinra, att just de af statsrevisorerna uttalade principer,
nemligen att bryta med förskottsviisendet och att till det minsta möj -

N:o 15.

Fredagen den 27 Mars.

liga reducera omföringarne föga beröras af den räkenskapsreform, som
af herr Lundeberg blifvit antydd. Förskotts- och omföringsväsendet
inom arméförvaltningen, det är dessa båda saker, som framför allt
måste ordnas, så vida enkelhet, reda och öfverskådlighet i förhållanden
skall kunna vinnas, och så vida det skall blifva möjligt för revisorerna
att så fullgöra sitt värf, som deras vigtiga uppdrag kräfver.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i mom. 1 a) hemstält.

Mom. 1 b)—l).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Mom. lm).

Friherre von (Utter: Jag tager mig friheten hemställa till kam maren,

att, rörande detta moment, måtte antagas en af alla ledamöterna
från Första Kammaren undertecknad reservation af lydelse:

“m) inqvarteringskostnader, förslagsanslag, 167,435 kronor; vid
bifall hvartill vid ofvannämnda stat för intendenturcorpsen (bil. XXVIII)
fogas följande anmärkning:

Intendenturcorpsens fast anstälda personal, med undantag af dels
den vid fördelningsintendenturerna placerade personalen, dels och de
vid den icke garnisonerade armén placerade regementsintendenter, förvaltare
och vaktmästare, åtnjuter inqvarteringsersättning enligt grad
eller deremot svarande naturaförmån efter de för sådan ersättning
faststälda grunder. — Till intendenturcorpsen af statsmedel utgående
inqvarteringsersättning bestrides från anslaget till “inqvarteringskostnader“.
“.

Reservanternas härför lemnade motivering torde jag icke behöfva
uppläsa.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på mom. 1 m) endast yrkats, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades i den af herr Lundeberg
m. fl. vid detta moment afgifna reservation.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande, och förklarades
den senare propositionen vara med ja besvarad.

Mom. In)—u).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Mom. 2 och 3.

få Angående
freglering af
ordinarie anslagen
under
fjerde hufvudtiteln.

(Forts.)

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Fredagen den 27 Mars.

15 N;o 15.

Mani. 4 a)—j).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Angående
reglering af
ordinarie anslagen
under
fjerde hufvud -

Mom. 4 li).

titeln.

(Forts.)

Herr vice talmannen: I den summa, 244,117 kronor, som här
är i fråga, har statsutskottet uppfört ett anslag af 39,500 kronor, som
Riksdagen ännu icke beviljat. Vid den urtima riksdagen beräknades
visserligen, att till ved och ljus skulle behöfvas ett ökadt anslag af
50,000 kronor, men något sådant anslag beviljades icke af nämnda
Riksdag. 1895 års Riksdag höjde visserligen anslaget med 10,000
kronor, men de återstående 40,000 kronor eller, såsom de här upptagas,
39,500 kronor, äro icke ännu af Riksdagen beviljade. Nu har
jag för min del icke egentligen något emot denna förhöjning, ty jag
tror, att anslaget nog kan göra godt i någon skrymsla, i synnerhet
som det är ett reservationsanslag, men jag föreställer mig, att då det
är ett nytt anslag, hade statsutskottet bort omförmäla detta för Riksdagen.

Het är blott denna anmärkning jag velat göra.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
hemstält i mom. 4 k)

Mom. 41) och mom. 5.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Mom. 6 a)—c).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Mom. 6 cl).

Hans excellens friherre von Essen: Det torde kanske väcka förvåning
i kammaren, att jag uppträder i fråga om detta anslag, då så många
100,000-tals kronor passerat, utan att något behöft yttras. Om också
det anslag, jag tänker här beröra, icke är så betydande, så vill jag
dock anmärka, att det gäller en principfråga, som står i sammanhang
dermed, och det är af denna anledning, jag icke velat underlåta att,
ehuru med risk att allt för mycket upptaga kammarens tid, yttra mig
i frågan.

Den 7 sistlidne mars, då frågan förekom rörande totalisatorn,
uppträdde en talare bakom mig, som beklagligen nu icke kunnat intaga
sin plats, och yttrade följande ord:

“Jag kan icke alls buga mig, säger jag, för denna kapplöpningssport,
äfven om den upphöjes till rang, heder och värdighet af en
betydelsefull faktor för “förbättrande af hästafvel^, ty man behöfver
icke, såsom jag, vara ordförande i Svenska allmänna djurskydds -

N:0 15.

Fredagen den 27 Mars.

Angående föreningen utan endast en vanlig menniska, med lagom förstånd och
reglering af framför allt icke lida af ett allt för steriliseradt hjerta för att bränn^lagenZnder
märka denna sport såsom — ett djurplågeri. Ett korollarium deraf är
fjerde hufvud- då, att jag önskar, att totalisatorn redan vid denna riksdag må resa
titeln. all verldens väg, och att vid nästa riksdag kapplöpningsinstitutionen
(Forts.) QQh dggg kusin, distansridten, måtte följa samma väg."

Den nu föredragna punkten gäller ett anslag på 67,000 kronor,
hvaruti ingå några poster på tillsammans 3,000 kronor, som Kongl.
Maj:t under flera år anvisat till uppmuntrande af kavalleriofficerares
kapplöpningar. Skulle nu kammaren anse, att den ärade ledamoten
och ordföranden i föreningen för djurskyddet haft rätt, följer häraf
att Kongl. Maj:t handlar tvärt emot kammarens åsigter, om dessa
kapplöpningspris fortfarande finge utgå. Jag anser för min del nödvändigt
att få klart, huruvida kammaren anser, att dylika kapplöpningar
innebära ett djurplågeri eller icke.

Det är emellertid icke så, att kapplöpningarne och distansridterna
upphållas genom detta anslag; det vore icke på långt när möjligt, ty
det offras årligen stora summor på saken, hvarför det isynnerhet gäller
att uppehålla allmänhetens intresse derför, men skulle Första Kammaren
gå i första ledet af dem, som missakta en så nyttig sak, så har
jag ingen förhoppning om framgång. Jag vill blott framhålla några
synpunkter, som böra komma i betraktande här i kammaren vid bedömandet
af denna vigtiga del af sporten.

Först och främst vill jag då gifva anmärkare!! rätt deruti, att det
kan förekomma djurplågeri vid utöfvandet af ridsporten; man har sett
ryttare vid kapplöpningar söka tvinga fram större kraftansträngningar
än hästarne förmått lemna, men ingen verklig sportman gör så sjelf
eller gillar något dylikt; lika litet kan man anse det rigtigt att så
forcera hästen vid distansridter, att han, hvilket verkligen inträffat
vid ett och annat tillfälle, sätter lifvet till. Men äfven om man medgifver,
att ett eller annat rapp för mycket, en eller annan öfveransträngning
förekommit vid användandet af alla de yttersta krafterna,
som är behöfligt vid kapplöpningar eller distansridter, så vill jag dock
framhålla, att målet, som vinnes, är stort; skulle äfven eu eller annan
häst eller kanske äfven ryttare lida skada till lif och lem, uppväges
en dylik uppoffring mer än väl af de vigtiga fördelar, som härvid
vunnits för det svenska kavalleriet. Jag har varit med om och sysselsatt
mig med saken i många år. I början uppträdde hästegarne sjelfva
såsom ryttare och täflande vid kapplöpningarne, men af många skäl öfvergafs
detta, och man lät jokejer rida, men det befans snart för kostbart,
och af denna anledning kunde man icke uppehålla detta från England
hemtade system. Officerarne och hästegarne började åter sjelfva rida
sina hästar vid löpningarna och fortsätta numera allmänt dermed.
Under denna tid infördes emellertid en mängd unga hästar, som pröfvades
på kapplöpningsbanan och hvilka sedan, använda till afvelsdjur,
varit till stort gagn för remonteringen och hästafvel i allmänhet. Hvar
och en, som något känner till förhållandena i detta afseende har visserligen
funnit, att de efter nyssnämnda afvelsdjur fallna remonterna varit
af bästa beskaffenhet. Det är nemligen så, att man för den ädla häst -

N:o 15.

Fredagen don 27 Mars.

afveta icke bör använda andra djur än de, som blifvit på täfiingsbanan
pröfvade och som dervid visat sig besitta andra egenskaper än dem,
som man blott kan sluta sig till genom en granskning af de yttre
formerna. Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet på, hvad
det betyder, att de unga officerarne, 3 å 4 månader under flera timmar
dagligen arbeta med hästarne för att förbereda det prof, som dessa
skola undergå på kapplöpningsbanan. De måste vara uppe kl. 5 på
morgonen, för att, innan de gå till exercisen, börja träneringsarbetet
i stället för att sofva, och detta arbete är för utbildningen af deras
ryttareskicklighet af största vigt. Dertill kommer att de, som öfva sig
för distansriater, måste arbeta mycket för att sätta sin egen kropp i
stånd att uthärda de oerhörda ansträngningar, som äro oundvikliga
vid sådana täflingar. Det är en verklig revolution i afseende på fordringarne
å ryttares och hästars förmåga att prestera. Ingen skulle
t. ex. förr i tiden hafva trott det möjligt, att 15 å 20 ryttare skulle
kunna rida ut i yrväder, tillryggalägga 12 mil på 8 9 timmar samt
allesammans framkomma oskadade med hästarne i god kondition. Ett
sådant prof af kavalleriofficerars duglighet bevisar ofantliga framsteg,
och äfven om arbetet härför skulle medföra offret af en eller annan
häst eller ryttare, komme det en annan gång, när man rycker i fält,
att bespara både lif och blod. Vi veta, att dylika kavalleriofficerare
ganska snart fortplanta sin skicklighet till truppen, och jag tror, att
vårt lilla kavalleri nu är värdt dubbelt mot hvad det var för 20 år
sedan. För detta hafva vi våra kavalleriofficerare att tacka, som härdat
sig och arbetat sig fram just genom den sport, som berördes af den
nyssnämnda ärade talaren. Enligt denna talares föreställning har man
ett steriliseradt hjerta, så vida man icke fördömer sporten, men det
är ett alldeles origtigt påstående, ty inga hästar behandlas så väl som
de, hvilka förberedas till täflan, och jag skulle önska att alla hästar
blefve. så väl behandlade: den kraftigaste utfodring, behagligt arbete
och tillräcklig motion kommer dem till del. Å andra sidan är det
klart, att då det en gång kommer till täflan, måste de använda sina
yttersta krafter.

Kammaren torde ursäkta, att jag, såsom intresserad i denna fråga,
nu upptagit densamma, men jag skulle verkligen beklaga, om de af
mig nu berörda yttranden, som bär blifvit fälda, skulle hafva vunnit
allmänt gehör, och derför tror jag kammaren icke velat misstycka, att
jag ur de synpunkter, jag nyss nämnde, ansett vigtigt att nu taga
kammarens uppmärksamhet i anspråk.

Herr Cederborg: Det är ingalunda min uppgift att taga den

frånvarande talaren i försvar, men jag anser mig dock böra nämna att
enligt min uppfattning var det emot missbruken af så väl kapplöpningar
som annan sport som han yttrade sig, och jag föreställer mig, att
Kongl. Maj:t nog tillser, att de medel, som här äro i fråga, icke användas
till uppmuntrande åt missbruk. Under sådana förhållanden förefaller
det mig, som om Första Kammaren väl kunde med vidblifvande af sin
hållning i fråga om totalisatorn utan vidare anmärkningar godkänna
det beslut, hvartill utskottet här kommit.

Första Kammarens Prat. 1890. N:o 7,7.

Angående
reglering af
ordinarie anslagen
under
fjerde hufvudtiteln.

(Forts.)

No 15.

Ifrågasatt län
för landtförsvarets
behof.

Fredagen den 27 Mars.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet hemstält i mom. 6 d).

Mom. 6 e).

Utskottets hemställan bifölls.

Inledningen till af delningen A.

Godkändes i hvad den icke genom kammarens föregående beslut
afgjorts.

Af delningarna B—E.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punlcten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punlden 3.

Herr af Burén: Det är förunderligt, att vårt land bär så svårt
att taga vara på och draga nytta af de erfarenheter, som uti militärekonomiska
frågor redan vunnits i andra länder. I Tyskland, Frankrike
och England har man redan för länge sedan insett omöjligheten af
att på direkt beskattningsväg anskaffa tillgångar för försvaret. Man
har der redan gjort klart för sig, att för erhållande af härtill erforderliga
penningar den inhemska statskrediten måste anlitas, hvilket der äfven
medfört och gifvit anledning till en storartad industriel verksamhet,
med hvilken vår alldeles icke tål någon som helst jemförelse. Det var
derför ganska egendomligt och öfverraskande att i går höra tvenne
finansierer på stockholmsbänken motsätta sig anlitandet af denna inhemska
statskredit för försvarsändamål. Säkerligen skulle ett sådant
motstånd af finansiererna i Rotschildarnes hemland icke upptagas väl,
utan der helt visst komma under rubriken “finansielt oförstånd".

Då vi alla, som jag tror, äro angelägna att för vårt försvar förskaffa
oss behöfliga tillgångar, och det enligt min mening icke finnes
någon annan utväg än den nyss nämnda, då erfarenheten visat att på
de gemensamma voteringarnes tröstlösa väg å 4:de och 5:te hufvudtitlarne
man aldrig vinner målet, hoppas jag att, när denna fråga till
en annan riksdag återkommer, den skall finna mer tillslutning än hvad
den nu har fått. Om regeringen skulle tveka att utan vidare på detta
sätt och för detta ändamål anlita den inhemska statskrediten, har den
ju tillfälle att i utlandet förskaffa sig underrättelse om och på hvad
sätt den inhemska statskrediten der är ordnad. Jag hoppas derför, att
en sådan undersökning måtte af regeringen verkställas och derefter
med fästadt afseende på våra jemförelsevis små förhållanden ordna
denna inhemska statskredit på samma sätt hos oss. Det är i förlitande

N:0 15.

Fredagen den 27 Mars.

härpå, som jag hoppas att hvar och en som vill bevara vår sjelfständighet
skall en gång med sanning kunna säga, hvad som står skrifvet i
böckernas bok: “Då en stark beväpnad bevarar sitt hus, så lufver

det i frid, som han eger“.

Herr grefve och talman, jag har intet yrkande att göra.

Herr Wieselgren: Då tredje hufvudtiteln förevar till behandling
vid denna riksdag i midten af förra månaden, uttalades i medkammaren
åtskilliga förmodanden, som gingo ut på, att Sverige skulle vilja drifva
stormagtspolitik, och att Sverige skulle vara mer eller mindre stramt
förbundet med den s. k. trippelalliansen. Då jag läste dessa uttalanden
i Andra Kammarens protokoll, väcktes hos mig ett minne af ett yttrande,
som visst icke gifvit mig något särdeles tillfredsställande intryck,
men som icke förty stannat qvar i min hågkomst, sedan det för sex,
sju år sedan uttalades. Jag vistades då utrikes och sammanträffade
der med en person, som kort förut haft ett samtal med en mycket
mägtig man inom tyska riket. Dem emellan hade tal uppstått rörande
Sveriges politik och Sveriges blifvande ställning under den eventualiteten,
att krig skulle utbryta mellan vissa stormagter. Svensken hade dä
haft något yttrande, som jag nu icke kan verbotim återgifva, men
som stod i samklang med förmodanden, som den tiden voro mycket
gängse här i Sverige, nemligen att Sverige skulle på ett eller annat
sätt vara hågadt för att förbinda sig med den tyska politiken. Det
svar, som gafs honom, lydde så: det skulle vara i högsta grad oförståndigt
af Sverige att så göra, och det skulle vara lika oförståndigt
af Tyskland att mottaga ett anbud om något slags sådan allians, ty,
min herre, Tyskland kan icke åtaga sig att försvara äfven eder.

Man skulle möjligen vilja paralysera det yttrandets tillämpning
på våra dagar med erinran om de förbättringar och förändringar i
vårt försvarsväsende, som sedan dess kommit till stånd; men i så fall
tror jag, att vapnet i tyskens hand skulle vara smidt af det uttalande
till statsrådsprotokollet, som vid anmälan af fjerde hufvudtiteln detta
år af chefen för landtförsvarsdepartementet har afgifvits. Man kan
icke gerna dölja för sig, att hvad än redan må vara gjordt, dock så
mycket återstår, att det icke lärer vara rimligt att tänka sig såsom
möjligt för Sverige att drifva något slags stormagtspolitik. Jag vill
särskildt betona uttalandet om vårt fasta försvar, våra fästningar. Beträffande
Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs fästning samt Kungsholmens
fästning framhålles af vederbörande militära myndigheter
“den trängande nödvändigheten“ af i främsta rummet dessa fästningars
snara ^ iståndsättande. Derefter angifves “önskvärdheten“ af att äfven
Göteborg medelst befästningar blefve tryggadt mot anfall från sjösidan.
Vidare framhålles “nödvändigheten“ af befästningar på Gotland, för
så vidt ön skall kunna försvaras. På tal om de fästningar, som bordo
komma till utförande på fastlandet, anses af samma militära myndighet
fullbordandet af en fästning i Norrland vara “mest af behofvet påkalladt“,
och slutligen påpekas, att fullbordandet af vår hittills varande
enda landfästning, Carlsborg, vore en angelägenhet “af största vigt
för Sveriges försvar

Ifrågasatt län
för landtförsvarets
behof.
(Forts.)

N:o 15.

Fredagen den 27 Mars.

Ifrågasatt lån

för landtför svarets

behof.

(Forts.)

Jag skall icke besvära kammaren med att upprepa, hvad som på
följande sidor i samma statsrådsprotokoll mera i detalj omtalas rörande
dessa befästningar, hvad som bör göras och hvad som i många andra
dertill hörande stycken ännu brister. Men jag ber ändock att i detta
sammanhang få upprepa något, som jag sagt förut, men som jag verkligen
tror behöfver upprepas: det är ett ord om den ställning, i hvilken
Göteborg allt fortfarande befinner sig, enär det sedan lång tid tillbaka
och ännu alltjemt är fullständigt blottadt på hvarje effektiv befästning.
Jag behöfver icke påminna om forna tider, då Göteborg ansågs som
en af rikets vigtigaste punkter, och då det var befästadt så väl, som
med den tidens befästningskonst kunde åstadkommas. Men det gläder
mig, och jag uttalar min tacksamhet till herr statsrådet och chefen
för landtförsvarsdepartementet derför, att han inför Konungen påpekat
hurusom Göteborgs betydelse “i strategiskt och ännu mer i politiskt''''
afseende, om än mindre än hufvudstadens, dock måste erkännas vara
alltför stor för att sagde stad fortfarande bör ligga så blottstäld, som
den för närvarande gör; och jag ber att få påpeka, att om också
minnena af de faror, det läget innebär, på andra håll i landet kunna
hafva fördunklats eller kanske alldeles försvunnit, forna tiders erfarenhet
häraf dock lefver qvar på platsen. Man har i Göteborg ännu icke
glömt erfarenheten från 1719, då Peder Tordenskjokl gjorde sin beryktade
visit innanför Elfsborgs fästning, ända upp i sjelfva staden.

De skål, som genomgå herr statsrådets och chefens för landtförsvarsdepartementet
resonnement inför Konungen, äro fullt oemotsägliga. Han
erkänner alla påpekade brister i vårt försvarsväsen, han vill få dem
afhjelpta — men, på frågan när? har han blott ett svar att gifva:
när vi få råd. Statsverkets tillgångar medgifva icke att utföra, hvad
han annars erkänner och på det bestämdaste betonar såsom för rikets
försvar oundgängligt.

Många år — 17 å 18, tror jag — hafva gått, sedan jag en gång
tillät mig i min egenskap af göteborgsrepresentant att till dåvarande
chefen för fortifikationsväsendet ställa en fråga, huruvida det berodde
på någon militär visdom, som låg öfver hufvudei på vanligt civilt förstånd,
att man fortfarande kunde lemna Göteborg utan befästningsskydd
för fientligt anfall från sjösidan. Han förklarade, att det icke var så;
det vore alldeles påtagligt, att staden behöfde befästas, men man hade
angelägnare uppgifter, som först måste tillgodoses, innan man kunde
verkställa hvad på den platsen behöfde verkställas. Sedan den tiden
har ock en ärad motionär i Andra Kammaren, den ena gången efter
den andra, fästat uppmärksamheten på nödvändighetén af att något
göres för befästandet af rikets andra stad, men ännu har ingenting
skett. Under sådana förhållanden må det icke förtänkas en göteborgsrepresentant,
om han börjar undra, huruvida det icke blir för långt
att vänta, och huruvida verkligen klokheten kan förlika sig med att
oaflåtligt såsom hittills ''''se tiden an“, under det dock molnen på den
politiska horisonten i Europa mer och mer tjockna.

Det förekommer ett ord i krigsministerns uttalande till statsrådsprotokollet
rörande Gotland, som jag ber att få anföra. Det lyder så
här: “Som ön utgör en del af Sveriges rike, tillkommer det oss att

Fredagen den 27 Mars.

N:0 15.

trots alla svårigheter sörja för dess försvar.“ Jag vågar tillämpa
dessa ord äfven på den stad, som valt mig till sin representant; och
jag gör det så mycket hellre, som jag i detta uttalande finner fastslagen
en princip, till hvilken jag på det allra bestämdaste vill ansluta
mig. Det är samhörighetsprinsipen, samansvarighetsprincipen gentemot
de isolerings- eller separationsprinciper, som stundom bjuda till att
göra sig gällande och som beröras längre fram i samma yttrande, der
det talas om, att en förening för Norrlands fasta försvar har bildat
sig för att på enskildes bekostnad vidtaga åtgärder för att skydda de
norrländska städerna mot anfall af fiendtliga fartyg. Hur aktningsvärdt
och ädelt detta företag än må vara, anser jag det dock principielt
innebära en stor fara; ty skulle det vinna efterföljd, måste
det ju leda till upplösning. Hvar och en får då tänka på sig sjelf,
under det verklig styrka, verklig kraft dock icke kau vinnas, om den
ene separerar sig från den andre, utan tvärtom derigenom att alla
sluta sig tillsamman. Så skola vi kunna åstadkomma den nödvändiga
försvarskraften; men den skall omöjligen kunna åvägabringas, om det
lemnas åt hvarje särskild stad eller ort att draga försorg om sitt eget
försvar. Det är rikets försvar, som vi skola ordna och sätta i stånd,
och våra särskilda orter och städer innefattas alla i riket. Jag tror
derför icke på hvarken det kloka eller rigtiga uti den stundom framkastade
anvisningen, att den eller den staden sjelf bör draga försorg
om sitt försvar; ty det innebär upplösning af den kraft, som vi skulle
kunna hafva, om vi gemensamt möta faran.

Då det nu emellertid är tydligt, att det hädanefter kommer att
gå på samma sätt som hittills, eller att vid hvarje uppgörande af
statsregleringen det alltid skall saknas tillräckliga tillgångar för tillgodoseende
af alla de mer eller mindre kräfvande åsgärder och anstalter,
som de militära myndigheterna begära, har jag måst säga mig,
att vi icke kunna stanna vid att som hittills blott undanskjuta äfven
de mest nödvändiga försvarskrafven. Om jag således än under en
lång följd af år sjelf hyst samma uppfattning, som åtskilliga ärade
talare i går uttalade, den att man icke bör “sätta sig i skuld för
försvaret*'', har jag dock måst vidgå, att hur ekonomiskt vigtig än
denna princip låter, den dock måste jemka med sig inför de faktiska
förhållandena. Kunna vi icke sätta vårt lands försvar i tillbörligt
skick genom att för detta ändamål upptaga skatter, så ser jag ingen
annan utväg än den, som här af åtskilliga talare föreslagits, att vi
nemligen skulle besluta oss för att för detta ändamål upptaga
ett lån.

Jag ämnar icke upptaga de skäl och motskäl, som i går om denna
lånefråga framlades. Blott har jag velat tillkännagifva, att jag åt
omständigheternas tvång funnit mig nödsakad att öfvergifva den ståndpunkt,
som jag i många år vidblifvit, och i stället öfvergå till dem,
som anse, att förutsättningen för åstadkommandet af de nödvändiga
tillgångarneo för försvarets sättande i skick, är att vi gripa till låneutvägar.
Asigten, att lån för försvarsverket icke skulle vara något
produktivt ändamål — en åsigt, som äfven i går fann så vältaliga
förfäktare i kammaren — torde icke längre få gälla såsom afslagsskäl;

Ifrågasatt län

för landiför svarets

behof,

(Forts.)

N:0 15.

Ifrågasatt lån

för landtför svarets

behof.

(Forts.)

Fredagen den 27 Mars.

ty åren gå, och om vi också hittills kunnat tacka Gud för tider af
frid, derunder vi icke tvingats bittert ångra hvad vi hittills underlåtit
och försummat, må vi väl dock icke känna oss berättigade att på
grund af en ekonomisk maxim fresta Gud. Sedan vi fått klart och
tydligt för oss framlagda de behof, som för fosterlandets försvar måste
tillgodoses, och de kostnader, som härför måste beräknas, förstår jag

icke annat än att vi ock måste besluta oss för att anlita det enda

sätt, på hvilket det är möjligt att anskaffa de behöfiiga medlen.

Grefve Ha mil ton: Jag kan icke underlåta att inlägga eu mot vigt

mot de varma sympatier, som i går och i dag uttalats för ett
försvarslån.

Om än icke öfverskottet å 1894 och 1895 årens statsbudgeter
medgifvit så stora anslag till försvarets stärkande, som nu föreligga till
behandling, skulle jag likväl icke velat understödja ett så kalladt försvarslån.
Vår statskredit, jemnförd med andra länders af samma
storlek, är synnerligen god, och torde detta väl i hufvudsak få tillskrifvas
den omständigheten, att statslån hos oss upptagits uteslutande
för vårt lands ekonomiska utveckling, för s. k. produktiva ändamål,
för våra jernvägar, och om vi afvika från denna väg, är tydligt att
statskrediten komme att lida- deraf. För försvaret är emellertid af
vigt att icke rubba vår goda kredit, ty skulle olyckan inträffa, att
vi nödgas mobilisera, är af nöden för oss anlita krediten.

Den ärade talaren på blekingebänken vidrörde nationalekonomien
och framhöll bland annnat, att vi borde följa Tysklands exempel, men
jag har aldrig hört talas om, att Tyskland tagit upp försvarslån för
att förstärka sin kredit, utan derför att behofvet det påkallade. Det
torde heller icke gagna försvaret, att beträda den af motionärerna
angifna vägen. Vi veta ju, att Kongl. Maj:ts förslag går ut på, att
för närmaste tvenne år utaf öfverskottet använda cirka 20,000,000
kronor till försvarets förstärkande, och det kan ju hända, att de derpå
följande årens behållning å budgeten medgifva större anslag för
samma ändamål än af motionärerna föreslagna 6,600,000 kronor.

Under gårdagens och dagens debatt har yttrats, att det skulle
vara fosterländskt att upptaga försvarslån. Men kan det ligga något
fosterländskt deruti att låta nutiden få äran och framtiden bördan
eller att åt efterkommande öfverlemna ett måhända otidsenligt, föråldradt,
odugligt men skuldbelastadt försvar? Nej, mina herrar, fosterlandskärleken
kräfver icke stora ord utan arbete, försakelse och uppoffring.

Herr vice talmannen: Det händer ofta här i verlden, att
teori och praktik strida mot hvarandra, och då man å ena sidan hör
statsutskottet här tala om möjligheten att genom skattemedel tillgodose
försvarskrafven äfvensom talet om de “afsevärda belopp“, som kunna
blifva för försvaret tillgängliga och å andra sidan tager i betraktande
de afprutningar och afstyrkanden, som statsutskottet gjort på hvad
Kongl. Maj:t föreslagit, kan jag åtminstone för min del icke finna
annat än, att teori och praktik stå i mycket betänklig strid med

N:o 15.

Fredagen den 27 Mars.

hvarandra. På den i går föredragna femte liufvudtiteln hade statsutskottet
föreslagit en nedsättning under hvad Kongl. Maj:t föreslagit
af 886,415 kronor, och reservanterna från Andra Kammaren i statsutskottet
hade ökat denna summa med 2,970,000 kronor. Sammanlägges
denna summa med den nedsättning, som statsutskottet föreslagit,
utgör nedsättningen på femte hufvudtiteln 3,856,415 kronor. På fjerde
liufvudtiteln, som nu är under behandling, har statsutskottet under
punkt 4, 8, 10, 11, 12, 13, 15 föreslagit nedsättningar af sammanlagdt
2,182,800 kronor. Reservanterna från Andra Kammaren hafva ökat
denna nedsättning under punkt 1, 6, 11, 13 med 1,498,920 kronor.
Sammanläggas dessa summor, får man på fjerde hufvudtiteln en nedsättning
af 3,681,720 kronor och tillsammans med nedsättningarne
på femte hufvudtiteln 7,538,135 kronor. Nu kan man ju invända,
att detta icke är Riksdagens beslut; Andra Kammaren bär visserligen
biträdt reservanternas förslag, men ännu har Riksdagen icke sagt sitt
sista ord i frågan. Ja, mina herrar, men det är en erfarenhet sedan
många år, att i fråga om anslag till försvaret är det Andra Kammaren,
som får sin vilja fram, så att jag tager för afgjordt, att nedsättningen
kommer att bli 7 1/2 millioner af de 8 1!i millioner tillgängliga
öfverskottsmedel, hvilka statsutskottet har ansett kunna blifva för försvaret
tillgängliga. När detta nu kan ske på det färska trädet, hvad
skall då icke ske på det torra? För min del anser jag det vara alldeles
otänkbart, att vi skulle kunna tillgodose försvaret endast genom
användande af skattemedel. Vi måste ovilkorligen, om vi vilja komma
till ett betryggande försvar, anlita lånevägen. Jag tog mig redan för
två år sedan friheten att i denna kammare ifrågasätta denna utväg,
och till min glädje har man mer och mer anslutit sig till densamma.
Att låna är visserligen icke någon angenäm åtgärd; kan man undvika
det, så bör man göra det. Att undergå en operation är icke
heller någon angenäm åtgärd. Men har man att välja mellan en
operation och en smärtsam sjukdom eller döden, föredrager man nog
operationen. På samma sätt, ifall jag har att välja mellan att upptaga
lån eller att fortfarande stå försvarslös, föredrager jag att upptaga
lån.

Naturligtvis har frågan fallit för denna riksdag, men jag hoppas
och tror, att den endast har fallit tills vidare, och jag vill uttala den
förhoppningen, att Kongl. Maj:t måtte taga frågan om hand, ty, som
sagdt, vi kunna icke för all framtid stå försvarslösa. Exemplet från
Carlsborg är just en briljant illustration i fråga om det resultat,
hvartill man kommer genom att bygga fästningar med endast skattemedel.

Herr Wiern: Det var med stort nöje jag hörde min riksdagsmannakamrat
på göteborgsbänken yttra sig för staden och dess vigtiga
försvar, men jag kan dock icke följa honom, emedan det är mig alldeles
omöjligt att anse, att “ändamålet helgar medlen". Jag kan,
äfven för ett så vigtigt och kärt ändamål, icke anse det rätt att
kasta bördorna för försvaret på våra efterkommande; och jag finner
dessutom denna utväg att taga ett lån förenad med så stor risk af

Ifrågasatt lån

för landtför svarets

behof.

(Forts.)

N:0 15. 24 Fredagen den 27 Mars.

Jfrågasatt lån missbruk och olägenheter med påföljande elände, att jag måste på
{varets behof det Vigaste afråda Riksdagen att fatta ett sådant beslut. Jag anser,

(Forts.) ’ att ganska mycket verkligen har blifvit gjordt för Göteborgs försvar genom

de anslag, som nu blifvit beviljade till vår flotta. Det är icke
blott genom fasta befästningar utan äfven genom en stark flotta, som
man kan skydda sina kuster. Och jag tror, att det är ett genare
och skyndsammare sätt att komma till målet än att, såsom nu blifvit
föreslaget, upptaga ett lån, bland hvars ändamål äfven befästningar
skulle förekomma. Ty jag anser mig förvissad om, att en stark flotta
„ skulle göra sitt bästa att försvara en så vigtig plats som Göteborg,

hvaremot det är ytterst osäkert, huru länge det skulle dröja, innan

ett lån ledde till det ändamålet. Och jag befarar, att Göteborg, om

vi försöka det nu föreslagna sättet, knappast skulle komma ett fjät
närmare att få befästningar.

Det är mycket farligt att låna, huru vigtigt ändamålet än må
vara. Och här kan man icke såsom om jernvägarna säga, att våra
efterkommande få inkomster utaf hvad vi göra, och att derför äro vi
fullt berättigade att använda större belopp, än vi omedelbart kunna
disponera, för att icke blott vi skola ernå fördelar utan äfven de
skola få fördelar. Detta är fullt berättigadt, när det gäller t. ex.
jernvägarna, men icke i fråga om ett ändamål, som icke gifver något
rendement. Resultatet af lånet blefve nu, att man kastade bördorna
på våra efterkommande för att fylla ett stundens behof.

Flere talare hafva på ett så utmärkt sätt vid förra sammanträdet
framhållit skälen emot lån, att det tyckes vara föga att tillägga. Dock
vill jag säga, att dermed äfven eu ganska betydlig risk är förenad.
Ty om man en gång är inne på den banan, kan man också komma
att gå mycket längre, än man nu tänkt och taga lån för helt andra
ändamål, än hittills varit brukligt. Kan något så bidraga till ett lands
oberoende som rikedom inom detsamma? Hvarför då icke antaga och
använda hvad som så uppenbart tyckes vara egnadt att sprida odling
inom landet och förvärfva rikedom som t. ex. att utlösa hypoteksbankens
lån och gifva landtbrukarne billiga låD, att sålunda staten
öfvertoge hypoteksbankens skulder? Hvad kunde icke risken blifva
af ett sådant och andra dylika lån? Tro herrarne verkligen, att i de
länder, som sucka under ett rigtigt elände för sina finanser, såsom
Portugal, Grekland, Argentinska republiken, bland de män, som beslutat
dessa lån, som nu äro betungande, ja förkrossande, icke varit
fosterlandsälskande män, att de icke varit män, som man ansett vara
kloka, visa män. De hafva icke varit skälmar eller egennyttiga personer,
och man har ingen anledning att tro, att icke majoriteten, om
också icke alla bland dem, med sina beslut verkligen afsett sitt lands
bästa. Och hvad har dock följden blifvit? Här har talats om, att
utländingen utsuger oss. Hvad kunna då dessa länder säga, som äro
skyldiga så mycket, att de snart sagdt stå under administration,
och att de inkomster, staten kan få, i första rummet beherskas af
kreditorerne ?

Jag kan icke annat än på det lifiigaste varna mot sättet att
genom lån fylla vare sig det ena eller det andra åt vårt lands behof.

N:o 15.

Fredagen den 27 Mars.

Herr Reuterswärd: Jag har icke begärt ordet för att tillkännagifva
min ståndpunkt i denna fråga, ty den hafva mina meningsfränder
i Första Kammaren under åratal lärt känna, och senast i går hade
jag tillfälle att offentligen uttala den. Men jag har begärt ordet för
att bemöta de talare och s. k. stora finansierer, som påstå, att den svenska
statskrediten skulle skadas derigenom, att t. ex. 6 å 7 millioner
årligen öfverfördes från sparbanker, postsparbanken eller depositionsräkning
och förvandlades i statsobligationer. Kan någon på fullt allvar
påstå, att detta skulle störa den svenska krediten? Nej, tvärtom!
Man vet, att just i småfolkets fickor finnes äfven kapital, och ser man
efter hvar millionerna skapas, så finner man att i postsparbanken finnas
nära 40 millioner, som icke kunna utlånas med fördel, och i våra
sparbanker finnas millioner och hundratals millioner, utan att de kunna
gifva en ränta, som är tillfredsställande och innebär den säkerhet, som
en statsobligation gör. Jag vågar derför på det bestämdaste tillbakavisa
hvarje försök, som går ut på att göra troligt, att den svenska
statskrediten på något sätt skulle hämmas eller störas genom ett inhemskt
lån. Och tager man dessa lån på små valörer, 25, 50, 100
kronor, så öfvergå de icke till främmande länder, ty sådana papper
med små valörer vill man icke i främmande händer tillegna sig. De
stanna nog i Sverige, om icke af annat skäl, så derför, att de äro
för tunga att i massor transportera och för besvärliga att klippa
kuponger till för de stora kapitalisterna.

Herr Wieselgren: Jag skall bedja att mot den invändning, som
rigtats emot mig i fråga om det tillrådliga ur ekonomisk synpunkt i
att använda lånemedel för vårt försvar, påpeka att, så länge statistici
upplysa, att svenska folket hvarje år på blott och bart njutningsmedlen
spritdrycker och tobak har råd att använda minst 20 millioner
mera, än hvad som här är föreslaget att upplåna, fruktar jag icke,
att detta lån skall försvaga Sveriges kredit, Jag fruktar heller icke,
att våra efterkommande skola säga, att vi pålagt dem bördor, som de
icke kunna bära. Den sjelfständighetskänsla, jag har såsom svensk,
manar mig ock att för vårt försvar fordra hvad vi behöfva för att få
det tidsenligt och starkt.

I öfrigt beder jag att få vända mig med några erinringar mot
den talare, som hemstälde, huruvida det kunde vara lämpligt att vi
toge äran för oss och lemnade bördorna åt våra efterkommande. Detta
skulle, efter hans uppfattning, icke vara tillrådligt. Mina herrar, huru
hafva före oss våra fäder gjort? Hafva de tagit äran för sig? Hafva
de lemnat bördorna åt oss? På sätt och vis kan man väl säga, att
de så gjort! Men den ära de tagit för sig har dock icke försvunnit
med den korta tid de trampat vårt gemensamma fosterlands jord. Den
finnes qvar ännu i dag, och det finnes ingen svensk man, som icke
ärft sin del i och njuter någon fördel af den ära, som våra fäder
vunnit. Och denna ärfda ära, denna vunna fördel äro vida större än
de bördor vi fått i arf.

Jag fruktar icke våra efterkommandes dom, om vi för att sätta
vårt försvarsverk i stånd upptaga ett statslån af 60, 70 millioner.

Ifrågasatt lån

för landtför svarets

behof.

(Forts.)

No 15.

Fredagen den 27 Mars.

ifrågasatt lån Våra fäder hafva burit svårare bördor under fattigare tider och i mera
för landtför- utarmadt tillstånd, än hvad vi hafva erfarenhet utaf.

^”(Forts) ° '' Slutligen beder jag att gent emot den ärade talaren på kristianstadsbänken,
som påpekade, att man i Tyskland icke upptagit något
försvarslån, “förr än nöden stod för dörren", få uppläsa några rader
ur samma anförande till statsrådsprotokollet, som jag tagit mig friheten
förut i dag citera. “Erfarenheten från 1870“, heter det, “då
med anledning af det utbrutna fransk-tyska kriget en del befästningar
anbefaldes till utförande i Stockholms skärgård, visar ock, huru vanskligt
det är att uppskjuta med dylika anläggningar till krigsutbrottet.
Oaktadt arbetet drefs med all möjlig skyndsamhet, dröjde det dock,
till följd af otjenlig väderlek och andra orsaker, flera månader, innan
det blef fullbordadt, livilket först skedde, sedan kriget nått sitt slut."

Är det denna taktik, som vi skola använda för fosterlandets försvar,
så beklagar jag fosterlandet. Då, men först då, hafva vi anledning
att med bleka anleten se framtiden i möte; nu hafva vi det icke.

Herr af Burén: Herr vice talman! Mine herrar! Jag kan icke
underlåta att till den ärade talarens på kristianstadsbänken eftertanke
och begrundande läsa upp några ord ur en tidningsartikel.

“En af våra hädangångne fosterländske, förtjenstfulle män, excellensen
Magnus Björnstjerna, skref redan på 1830-talet en brochyr “Om
engelska statsskulden"*). Då vi gå, säger han, tillbaka till sjelfva
uppkomsten af denna statsskuld, finna vi, att den började strax efter
den statshvälfning, som satte Wilhelm III på tronen 1688, i hvilken
tidpunkt finanserna voro i eu usel belägenhet. England var då utan
statsskuld; men också utan kredit.

Under denna regering (Wilhelms och Marias) hade styrelsen stor
svårighet att upplåna den obetydligaste summa mot mindre årlig ränta
än 7 å 8 procent. Millioner kunna åter nu upplånas med vida större
lätthet än 1,000 pund st. då kunde erhållas och ändock med billigare
ränta. Så fortgick till och med under de första trettio åren af Georg
Hirs regering. Penningeräntan har sedan den tiden efter hand i England
fallit till 6, 5, 4 och 3| procent, vid hvilken senare ståndpunkt
den skulle varit 1833. Denna låga ränta — säger förf. — är delvis
orsak till att britiska industriens alster kunna täfla med andra nationers
på främmande handelsplatser, oaktadt den dyra beskattning, hvarmed
den är betungad; en täflan som understödes af fullkomnade och
kostbara maskiner, hvilka åter äro en frukt af i landet öfverflödande
kapital och som minskat produktionskostnaden till den betydenhet, att
engelska manufakturvaror vunnit ett nästan allmänt företräde framför
andra länders.

Penningeräntan har sedan dess i England nedgått ännu mera, så
att i våra dagar den endast är 2|, 2, 1| och 1 procent, naturligtvis
en frukt af detta system.

Englands statsskuld uppgick 1831 till 780,000,000 pund sterling

*) »Engelska statsskulden, dess inflytande och förvaltning af M. B.» med företal
»om statsskuldsystemets allmänna grunder af C. A. Agardh».

No 15.

Fredagen den 27 Mars.

och årliga räntan till 28,000,000 pund sterling. Statsinkomsterna hade ifrågasatt lån
också stigit derefter och uppskattades vid samma tid till 350,000,000
pund sterling. Räntan på statsskulden medtager icke mera af inkom- (Forts )
sterna nu, än hvad den i proportion medtog 1793 — säger förf. —
hvaraf man finner att industriens tillgång på kapital synnerligen ökats
i mån af behof. Landets hjelpkällor, fortfar han, hafva till och med
icke endast utvecklats i samma förhållande, som statskrediten tillvuxit,
utan fastmera hafva dessa hjelpkällor vunnit en ökad kraft genom
inflytandet af fortgående kapitaltillväxt. De ofantliga belopp, som på
så sätt blifvit upptagna, ha ingått i landets rörelse och upplifvat handel,
industri och åkerbruk. “Tag bort statsskulden — säger förf. —
och Storbritanien förgås lik en jette, som beröfvas den föda han behöfver
för sitt uppehälle." (Östgöta Correspondenten för d. 10 maj 1895.)

Min tro och mening är den, att lika mycket som det skulle skada
vårt land att låna upp penningar i utlandet för försvarsändamål eller
för hvilket annat ändamål som helst, emedan annuititerna gå till utlandet
och komma andra folk och deras rörelse till godo, lika mycket
och ännu mycket mera skulle det gagna vårt land att anlita den inhemska
statskrediten. Den inhemska statskreditens anlitande kommer
icke allenast att lösa försvarsfrågan på ett fullt tillfredsställande och
på det billigaste sätt, utan kommer äfven att lyfta vår industri till
en förut icke anad höjd, af det enkla skäl, att annuiteterna stanna
inom landet.

Herr Philipson: Jag begärde ordet egentligen för att i största
korthet bemöta en ärad talare på kristianstadsbänken, som uttalade
sina farhågor för att genom upptagande af ett lån på 6G å 67 millioner
vår statskredit skulle lida och hvilken derför ej kunde biträda
motionens syfte. Innan jag fick ordet har dock denna anmärkning,
synes det mig, så tillräckligt blifvit bemött af en annan ärad ledamot
af kammaren, att jag visserligen icke behöfver länge yttra mig derom.

Men jag tillåter mig med stöd af någon erfarenhet i dylika angelägenheter
få upplysa den ärade representanten på kristianstadsbänken
derom att, under de förhållanden, som nu råda, då vi bland annat
äro i den lyckliga ställningen att våra banker hafva att fordra af utlandet
omkring 45 millioner kronor mera, än skulderna dit utgöra, en
sådan småsak — jag vågar säga, att det är en småsak, då man tänker
på och talar om statsskulder — som upptagande af 6-/7, millioner
kronor om året för Sveriges rike ju måste anses vara, icke det bittersta
kommer att i utlandet fästas afseende vid. Måhända har jag tyvärr
att befara, att herrarne kanske tycka mina åsigter i ekonomiska och
finansiella frågor vara mycket lättsinniga, då jag vågar säga, att jag
för min del icke anser, att det iir så farligt göra skulder, då man har
fullt upp med tillgångar att betala dem med. Jag tror att erfarenheten
från vårt land visar tillräckligt, huru lyckligt det varit, att vi
för vår enskilda verksamhet liksom för våra kommuners utveckling och
framåtskridande öfvervunnit rädslan att taga upp lån och ej baserat
all vår verksamhet på egna tillfälliga och tillgängliga öfverskott, utan,
för att fördelaktigt kunna öka densamma, satt oss i skuld, om vi äfven

N:o 15.

Ifrågasatt län

för landtför svarets

behoj.

(Forts.)

Fredagen den 11 Mars.

ännu till stor del ej derifrån äro fria. Ty jag frågar herrarne litet
hvar: hvar skulle vi nu 1896 hafva stått, om vi endast och uteslutande
med våra egna öfverskott — skilnaden mellan våra inkomster och utgifter
— hade fortsatt bedrifva en verksamhet i samma ringa omfång
som innan skuldsättningen egde rum, men ej hade etablerat och så betydligt
utvidgat verksamheten på hundratals nya områden? Bör icke det
så särdeles lyckliga förhållandet att våra näringar ökats och gått
framåt, att vår industri i förr aldrig anad grad utvecklats, höjt sig
och på ett utmärkt sätt blomstrar, ändock bidraga att skringra farhågorna
för skuldsättningen? Och jag frågar vidare: huru skulle förhållandena
inom våra stadskommuner liksom inom våra landskommuner gestalta
sig, huru skulle våra samfärdsmedel varit, om det icke gjorts mera
än hvad som med de uttaxerade medlen eller öfverskotten varit tillräckligt
att åstadkomma? Jo, vi hade kanske nog varit 45, SO år efter
vår tid! Nej, mine herrar, hafva vi tillgångar, har man vetskap om,
att dessa tillgångar äro mer än tillräckliga att betala skulderna med
och egen visshet att årligen kunna betala de derför stadgade annuiteterne,
ja, då må man göra skulder och denna skuldsättning är icke
fördömlig, framför allt icke då man söker skaffa penningar för att
bevara hvad man med flit, sparsamhet, omtanke och kunnighet skapat
och ännu egen i vårt land.

Man har sagt, att lånet icke skulle komma att användas för produktiva
ändamål. Jag vågar hysa en annan mening. Det kan icke
vara annat än produktivt; om jag för att vara trygg att få behålla något,
som är mig mest dyrbart: vårt lands sjelfständighet och oberoende,
och genom ett större utägg, äfven med lånade medel, skaffar mig en
assurans derå, liksom jag skaffar eu assurans på mitt eget hem, på
allt hvad jag derinom eger, så är denna försäkring ej att hänföra till
något improduktivt, afsedt, som det är, att bevara det, under hvars
skydd jag njuter aikastningen af min verksamhet. Och det är denna
assurans vi skola söka få genom att sätta försvaret i sådant skick,
att, då faran kommer, vi icke hotas med svåra olyckor och måhända
icke ens få behålla vår neutralitet. Detta är, enligt min åsigt, vår
vigtigaste uppgift, och om vi också, såsom några talare med fruktan anfört,
lemna i arf åt våra barn skulder, så är jag icke rädd derför. Fast
hellre är jag rädd så handla, att vi icke åt dem efterlemna den möjligheten,
den säkerheten att få bygga och bo i vårt land i sjelfständighet
och oberoende. Och kunna vi lyckas att i arfvedel gifva dem
tillförsigten att i lugn och fred få verka och gagna i vårt så kära
land fortfarande, sjelfständigt och oberoende, ja! då anser jag denna
deras arfslott öfverträffa hvarje annan.

Herr Nyström, Thomas: Jag begärde ordet för att inlägga en
gensaga mot talaren på kristianstadsbänken, men som flere föregående
talare redan gjort det, kan jag fatta mig kort.

Hvad skulle det hjelpa, om vi vid ett krigs utbrott egde en stark
statskredit, men icke vore rustade att försvara oss. Då krigets timme
slår, beror det icke på, om landet eger kredit, utan om försvarsanstalterna
äro ordnade. Och det beror icke på de mindre staterna att

Fredagen den 27 Mars.

N:o 15.

förekomma kriget. Blicka tillbaka på 1808 och 1809! Det kom på
oss alldeles oförberedt. Den finska armén hade knappt tid att mobilisera,
icke att göra den strategiska uppmarschen. Kriget är politikens
våldsamma medel att vinna sina ändamål, och det är icke den svagare,
som väljer tid och ställe för dess förande, utan det är den starkare
som påtvingar honom det. Försumma vi att rusta oss för ett eventuelt
krig, då är vårt land beklagansvärdt.

Herr Wennerberg: Det ser nästan ut, som om hufvudfrågan i
detta ögonblick vore sjelfva sättet att komma till det mål, som vi icke
få glömma, om vi vilja bedöma det hela rätt. Här har med en fägnesam
lifaktighet talats om sättet att åstadkomma ett försvar; och de
röster, som i någon mån hafva varit likgiltiga för att fästa sig vid
hufvudfrågan eller målet, de äro desamma, som hafva ogillat den åsigt,
som jag tror blifver allt mera rådande i kammaren, nemligen att vi,
för att nå målet och få ett försvar, måste begagna andra medel än
skattemedel d. v. s. ett lån. Ett argument mot detta har blifvit framsagdt
många gånger, nemligen att man icke skall betunga efterkommande
med räntebetalning på ett lån, som tagits nu, ifall detta blifver
händelsen. — Hvarför icke ? Kommer då försvaret att blifva af ingen
nytta för våra efterkommande? Lyckligt vore redan, om vi kunde
förskaffa oss sjelfva ett försvar så skyndsamt som möjligt; och än
lyckligare skulle det vara, om vi icke behöfde det. Men är det då
för mycket att våra efterkommande bekosta fortsättningen af hvad vi
‘gjort? Är det blott skulder vi gifva dem? Hafva vi icke gifvit dem
något annat? Jo, i sanning något mycket, mycket mera än denna
stackars annuitet, som utgör en försvinnande liten del mot den erhållna
gåfvan och mot det sättet att kasta ut penningar, som vi i åratal
begagnat. Att få årliga anslag med begränsning, det är att icke
få försvaret i ordning i rättan tid; det är också i finansielt afseende
det sämsta sätt man kan tänka sig.

Alltså, hvad är här hufvudsaken? Det är uttaiadt många gånger!
Det är att få ett dugligt försvar och att få detta försvar så skyndsamt
som möjligt och naturligtvis också för bästa möjliga pris. Hvem
älskar väl att taga lån, om det ej behöfves? Jag tror ingen här i
kammaren skall finnas, som anser det vara rätta sättet att blott och bart
för hvilket ändamål som helst taga ett lån. Men i samma män som
ändamålet börjar i vigt och qvalitet att stiga öfver sjelfva obehaget
af det begagnade medlet, handlar man dåraktigt, om man icke använder
detta. Och hvem af oss vågar komma fram och säga, att vi
af endast våra skattemedel skola kunna åstadkomma, jag vill icke
säga skyndsamt, men ens under årtionden, ett dugligt försvar? Det
låter sig icke göra! Vill någon betvifla hvad jag sagt, vågar jag hänvisa
på erfarenheten under mänga år. Det är nästan omöjligt att få
fram ett par exempel på att hvad af väsentlig vigt Kongl. MajV.på
grund af sakkunniges yttranden begärt för försvaret också af Riksdagen
blifvit beviljadt. Nämnde jag icke senast i går, huru man på åtskilliga
sätt sökt kompromissa''sig från det ena hundra- eller tusentalet
efter det andra, och slutligen har det efter den gemensamma vote -

Ifrågasatt län

för landtför svarets

behof.

(Forts.)

N:0 15.

Ifrågasatt lån

för landtför svarets

behof.

(Forts.)

Fredagen den 27 Mars.

ringen stannat vid beviljandet af eu otillräcklighet. Och den sista
erfarenheten! Huru ser det för närvarande ut med Kongl. Mnj:ts proposition
till Riksdagen! Hvilka vigtiga poster hafva icke allaredan
tydligt för oss alla blifvit kastade å sido! Och hvilka af de öfriga, der
kamrarna stannat i olika beslut, äro af den beskaffenhet, att vi våga säga,
att Första Kammarens mening skall segra? Och så har det gått år från år.
Det heter, att försvaret är nödvändigt och att det skall tagas ett kraftigt
och stort tag på en gång, för att det skall komma oss och våra efterkommande
till godo. Men det sker icke på detta sätt.

Vi hörde nyligen från vice talmannen ett yttrande, som besannar
hvad jag framhållit, eller rättare sagdt i hvilket jag kan helt och
hållet instämma. Erfarenheten är så klar och tydlig, att det måste
anses såsom rent af omöjligt, om vi vilja hafva ett dugligt försvar
inom den närmaste tiden, att åstadkomma detta med skattemedel, vi
må få dessa äfven under formen af tilläggsbevillning — en omständigpet
som gjort att vårt nuvarande öfverflöd är det det är och som
gör, att man kanske kan hoppas på något dylikt nästa år också. Men
hvilken osäker och otillräcklig tillgång lemna icke dessa tillfälliga
öfverskott! Är det med dem vi skola få en flotta? Är det med dem vi
skola få vårt lands försvar i ordning? Nej, det går icke! Vill man ändock
gå den vägen för att slippa låna, och slutligen öka på med en särskild
krigsskatt, då frågar jag: tron I verkligen, mina herrar, att Sveriges folk
skall anse detta vara den rätta vägen, då vi kunna få hvad vi åstunda
för ett mycket bättre pris och på ett sätt, som skulle kännas vida mindre
tryckande och som skulle skapa medintressenter öfver hela landet bland
de små kapitalegarne, som således äfven ur denna synpunkt skulle nitälska
för det stora företaget?

Hvad jag sagt är icke annat än ett upprepande af hvad jag sade
i går och af hvad flere talare hafva sagt före mig i dag. Men jag
kan, då denna lånefråga är den, som egentligen förmår sätta lif i
Första Kammaren, icke annat än på det högsta lyckönska till, att vi
nu stå på den punkt, att vi kunna hoppas att det en gång skall gå
att taga upp ett lån. Och detta är af vigt, ty då först kunna vi med
skäl hoppas, att skyndsamt få ett försvar, som är dugligt.

Herr Nyström, Carl: Jag har blott några få ord att säga för
att belysa tvenne under diskussionen använda uttryck. Det ena uttrycket
är det mångtydiga begreppet “ära“ och det andra är termen
“rendementi£, som man inblandar i denna stora fosterländska fråga.
Det är origtigt att tala om “ära“ i det sammanhang, som man kär
gör; det är icke fråga om ära — eller rättare vore kanske benämningen
fåfänga — utan det är fråga om pligt, om det enkla pligtbudet att
ofördröjligen anskaffa ett tillfredsställande försvar. Kan detta åstadkommas
genom årliga öfverskott och kan den ärade talare, som begagnade
ordet “ära“ i nämnda sammanhang, angifva ett sätt att genom
öfverskott åstadkomma detta resultat, så skall han förvisso för oss
vara situationens; man, och vi skola taga efter honom dessa hans anvisningar
att på detta sätt komma till målet, men kan den ärade
talaren det icke, då får han också antaga våra utvägar att försörja

N:o 15.

Fredagen den 27 Mars.

detta kraf ock tillgodose denna pligt, att ofördröjligen anskaffa ett tillfredsställande
försvar. Ty detta ändamål måste i alla händelser och
på hvad sätt som helst vinnas.

När man sedermera sätter i fråga, huruvida detta tillfredsställande
försvar skulle gifva ett “rendement“ tillräckligt att försvara en upplåning
för ändamålet, så kan det först och främst betviflas om, med
afseende på rendementet, detta har någon afgörande rätt. Men det
egendomliga tyckes inträffa med denna försvarsfråga, att till och med
om man frånser från den ideella insatsen, från pligtens kraf och bara
undersöker rendementet, så finnes det åtskilligt från de sista årens
erfarenhet, som sqvallrar om att äfven detta underordnade kraf blifver
tillgodosedt genom ett fullgiltigt försvarssystem. Hvar och en känner
de ominösa öfningar, som för kort tid sedan företogos af den engelska
flottan i syfte att genom oerhörda brandskatter och utpressningar skada
och ödelägga fienden — naturligtvis en “markerad“ fiende. Man trodde,
att den nuvarande krigföringen skulle hålla sig för god för sådana åtgärder.
Det är i alla fall ett faktum. Kan man afstyra sådana våldsamheter
och åt landet bevara eu viss summa penningar och vissa
antydda förråd, som annars skulle uppoffras, så böra de herrar, som
i första rummet sätta rendementet, vara tillfreds att höra, att äfven
från denna synpunkt finnas skäl att tillgodose försvaret.

Huru man än pröfvar dessa begrepp, kommer man till det resultat,
som många varma fosterlandsvänner gifvit sitt ord för, att till hvilket
pris som helst tillgodose ändamålet.'' Framför allt: ändamålet måste
vinnas! Derpå finnes ingen afprutning att göra.

Det är ganska egendomligt, då man hör invändningarne emot dessa
fosterländska kraf och hör de spridda bifallsrop, som helsa äfven de
talare, som motarbeta de stora försvarsplanerna, att det på dessa våra
motståndares sida röjes en viss grad af belåtenhet öfver dessa deras
hindrande eller motande inlägg. Ack! det är sjelfva verket en ganska
ringa berömmelse att hindra ett stort fosterländskt verk, och man
skall ej skryta dermed. Det behöfves icke stor sten i vandrarens sko
för att hindra hans gång mot målet och icke heller behöfver det just
vara någon — ädelsten.

För min del kan jag icke finna annat än, oaktadt det nu icke
framstälts något yrkande, det är riksvigtigt att denna fråga hålles vid
lif och att Första Kammarens mening blir så tydligt som möjligt ti 11-kännagifven, hvilket också skett både i går och i dag, och dermed
har det mål vunnits, som för tillfället kan vinnas.

Jag fruktar icke för framtidens dom. Jag är öfvertygad om, att
ifall man såsom rendement gifver våra efterkommande ett fritt fosterland
i stället för en förlorad frihet, skall detta befinnas vara tillräckligt
för dessa våra efterkommande att gifva oss decharge för hvad vi
nu stå i begrepp att göra. Jag vet, att deras häfdatecknare skola om
oss uttala ett friande, men icke ett fällande ord.

Friherre Klinckowström: Jag ber kammaren om ursäkt, att
jag ännu en gång uppträder i denna fråga; lag skall dock icke taga
herrarnes tid i anspråk alltför binge.

Ifrågasatt lån

för landiför svarets

behof.

(Forts.)

N: 0 15.

Ifrågasatt lån

för landiför svarets

behof.

(Forts.)

Fredagen den 27 Mars.

Jag tvekade att begära ordet, rädd som jag var för den ärade
talaren på kristianstadsbänken, grefve Hamilton, som genom sitt föregående
anförande visade eu militärisk kännedom om saker och förhållanden
här i Sverige, som, jag måste erkänna det, är mig helt och
hållet främmande. Men herrarne må ursäkta mig, att jag nämner ännu
några ord i frågan, så mycket mera som kammaren icke torde hafva
glömt, att, redan för två år sedan, var jag den glimmande låga, som
först angaf idén om detta försvarslån och jag finner med glädje, att
denna glimmande låga bragt Första Kammaren till en varm och stor
fosterländsk eld. Och jag tviflar icke, att denna kammare, när frågan
än en gång kommer före vid nästa riksdag, dertill skall gifva sitt
bifall. Men, mina herrar, med den kännedom jag har både om frågan
och saker och förhållanden, kan jag vara viss derom, att såvida icke
Kong!. Maj-.ts regering kommer fram med proposition i denna så ytterst
vigtiga försvarslånefråga, så blir det för oss, d. v. s. för hela Riksdagen
fåfängt att bjuda till att få den beviljad. Det är derföre som
jag anser att, så länge regeringen tvekar att inkomma med en dylik
proposition, regeringen drager öfver sig ett ganska drygt ansvar, om
olyckan påkommer, att vi blifva inblandade i ett krig. Hvad på mig
ankommer skall jag bjuda till, så mycket som står i min förmåga, att
låta regeringen förstå, att det är den enda rätta vägen, att på ett
fullt tillfredsställande och fulländadt sätt få våra försvarskrafter, såväl
till lands som sjös, som äfven i afseende å det fasta försvaret, efter
vår förmåga ordnade. Det kräfves, att detta sker icke långsamt utan
på eu kort tid. Äfven om regeringen vid nästa riksdag icke skulle
vara villig att framlägga denna proposition, skall jag, så långt mina
krafter räcka, om jag då är ledamot af denna kammare, d. v. s. om
jag lefver, knappa in på Kongl. Maj:ts proposition om öfriga anslag
derhän, att Kongl. Maj:ts uppmärksamhet ändtligen skall blifva väckt
på ett för alla tillfredsställande sätt i denna stora lånefråga, som jag
på det varmaste vill rekommendera.

Herr Fehrman: Om jag, eftersom lånefrågan kommit på tal äfven
i dag, i denna begär ordet, så känner jag på mig, att mången i kammaren
tänker: “hvarför skall han tala i denna sak?“ Jag undrar
också icke derpå. Jag skall icke heller försöka inlåta mig på att lösa
några af de knutar, som äro i denna fråga inväfda, utan jag skall
blott be att få tillkännagifva, huru man helt naivt kan tänka i sakeD,
och det ber jag få uttala genom att på det lifligaste ansluta mig till
hvad som dels i går framhölls af kammarens vördade ålderspresident
och af herr Alin och dels i dag sagts af herr vice talmannen äfvensom
af flere andra talare. Det är nemligen min uppfattning, att läsvägen
är den enda, som i förevarande fall kan leda till det nödvändiga
målet att inom en rimlig tid få försvaret ordnadt. Man har här talat
om, att upptagande af lån för ifrågavarande ändamål skulle vara
improduktivt. För mig är ett sådant tal absolut obegripligt. Om vi
genom ett lån blifva i stånd till att, hvad vi eljest ej förmå, utan allt
för långt uppskof försätta vårt land i försvarstillstånd och derigenom

N:o 15,

Fredagen den 27 Mara.

tunna förhindra en fiende att skofta och ruinera oss — är detta improduktivt? Herr

Cederberg: Det är endast några få erinringar, som jag
anser mig böra göra. Den första rör den ärade ålderspresidentens
jemförelse mellan postsparbanken och ett inhemskt lån. Postsparbanken
utgör, om jag så må säga, eu mellanhand mellan lånegifvarne,
d. v. s. de, som sätta in medel i postsparbanken, och låntagarne, d. v. s.
de, som använda de i postsparbanken insatta medlen. För de lån, som
staten, så att säga, upptager genom postsparbanksböckerna, förskaffar
sig staten följaktligen räntebärande, lätt realiserbara valutor. Hvad
är åter meningen att skaffa för de medel, som skulle upptagas genom
ett försvarslån? Jo, fästningar, pansarbåtar m. m. Jag skattar högt
de valutor, som staten derigenom skulle få, ja, dem under viss förutsättning
långt högre än postsparbanksvalutorna, men detta förändrar
icke de förenämnda valutornas — de, som skulle vinnas för försvaret —
egenskap att icke vara realisabla.

För öfrigt, hvad vilja motionärerna? Af lånet skulle användas —
och detta är min andra erinran — till försvarsändamål ett lånebelopp
per år af i medeltal 6-| millioner kronor. Huru mycket kan
nu, enligt regeringens beräkning, af skattemedel tagas till försvarsändamål?
Är verkligen skilnaden så stor och faran så öfverhängande,
att man just nu behöfver taga sin tillflygt till ett lån? Men hvarför
då nu fordra, att man ovilkorligen skall slå in på lånevägen? Jo,
säger man, derför att Andra Kammaren icke går in på att använda
skattemedlen till nu ifrågavarande ändamål.

Min tredje erinran är denna: huru vet man, att Andra Kammaren
hellre går in på lånevägen? Enligt min öfvertygelse har, hvad vid
denna som vid föregående riksdag förekommit, gifvits anledning antaga,
att Andra Kammaren icke lättare skall slå in på denna väg än på
den utväg, som annars står öppen, nemligen att taga penningar för
försvarsändamål från skattemedel.

Till sist ber jag få uttala en varning. Må man akta sig för att
genom detta ideliga tal om lånemedel för försvarsändamål skaffa försvarsnihilismen
vapen i händerna emot användande af skattemedel för
försvarsändamål. Om sedermera den dag kommer, då man lyckas,
kanske från regeringen, få fram ett förslag om anlitande af lånevägen
för försvarsändamål, då skall försvarsnihilismen nog använda talet om
skattemedel till förhindrande af lånevägens anlitande och sålunda slå
i hjel frågan derom.

Grefve Hamilton: Jag har svårt att fatta den storm af ovilja,
som uppkommit på grund af mitt förra anförande, men får den väl
tillskrifvas den omständigheten, att de ärade talarne och jag yttrat oss
om skilda saker. Jag har endast berört, huru medlen för försvaret
skola anskaffas och icke hvad som skall göras för försvaret, och jag
vidhåller hvad jag sagt. Så länge vi det kunna och så länge icke
nöden står för dörren, skola vi sjelfva bära skattebördorna, sjelfva bära
dagens tunga och icke lättvindigt låta efterkommande göra det.

Här har sagts af några talare, att vi böra upptaga försvarslån,
Första Kammarens Prof. 1896, Ko 15,

Ifrågasatt län
för landtförsvarets
behof.
(Forts.)

N:o 15. 34 Fredagen den 27 Mars.

ijrdgaiatt län derför att försvaret fortare skall kunna förstärkas. Af hvad som
för landtför- un(]er debatten uttalats och af hvad som motionärerna antydt har jag
”^Fortsl^’ sv^rt att *atta “ågot sådant. Kongl. Maj:t har för 2 år begärt nära
^ '' 20 millioner kronor för utförandet utaf de af motionärerna angifna

försvarsåtgärderna, således omkring 10 millioner kronor om året. Motionärerna
vilja visserligen, att förutom nämnda anslag äfven skulle för
försvaret upptagas lån på 6,600,000 kronor årligen under 10 år. Men
det torde vara onödigt att nu besluta att upptaga beloppet såsom lån,
enär vi framdeles måhända kunna hafva tillräckligt öfverskott i statskassan
för att betäcka större anslag, än som af motionärerna ifrågasatts.

Det har vidare försäkrats, att ett försvarslån icke på något sätt
skulle försvaga vår kredit. Egendomligt är i alla fall, att alla de
mindre länder, som upptagit försvarslån, hafva en synnerligen dålig
kredit. Den ärade talaren på norrköpingsbänken har sagt, att vår
ekonomiska ställning är mycket god, ty vi hafva omkring 50 millioner
kronor att fordra i utlandet. Jag bestrider icke, att vår ekonomiska
ställning är god, men är den väl sådan, han framhåller den. Jag har
icke nu några siffror tillgängliga, men månne han äfven beräknat vår
utländska skuld. Lägger han denna till, skall han säkerligen finna, att
vi icke hafva några fordringar, utan tvärtom.

Den aktade ålderspresidenten yttrade, att vi böra taga medlen ur
våra sparbanker. Vi näringsidkare, industriidkare och landtmän hysa
den önskan, att räntan inom landet måtte falla och icke stiga, och
våra landtmän blefve nog icke tacksamma, om deras rörelsekapital,
som de i de bestå fall erhålla ur sparbankerna, beröfvades dem. Jag
tror eu sådan åtgärd skulle väcka en storm af ovilja.

En ärad talare förmenar, att England gått ofantligt framåt, derför
att England har statsskuld. Men jag tillskrifver icke statsskulden
detta lands framåtskridande, utan förhållandet i fråga beror nog på den
kraft och energi, som tinnes inom landet och den utveckling industrien
tagit, till hvars befordran de upptagna lånen delvis användts.

En annan ärad talare har sagt, att de lån, vi upptagit för våra
kommuner, hafva varit till gagn för landets utveckling. Jag delar
fullkomligt hans åsigt, så vidt ifrågavarande medel användts för den
ekonomiska utvecklingen.

Jag ber emellertid de kommande talarne, på det jag må slippa
besvära dem, noga bemärka, att jag icke har talat om hvad som behöfves
för försvaret, icke talat om den militära sidan af saken, utan
endast om sättet för medlens anskaffande.

Herr Almström: Jag ber att få vända mig emot den siste talaren
på vesterbottensbänken. Han har troligen icke läst motionen, då han
kunnat uttala hvad han gjort, och jag vill derför påminna, att motionen
innehåller följande:

“Under antagande, att de af Kongl. Maj:t för ofvan nämnda försvarsändamål
äskade anslag — kronor nitton millioner åttahundrasextiosextusen
— beviljas, torde det försvarslån, som enligt vår åsigt bör
upptagas, kunna bestämmas till sextiosex millioner kronor, deraf trettiosju
millioner kronor till flottans nybyggnad och tjugunio millioner

No: 15.

Fredagen den 27 Mars.

kronor till det fasta försvaret och anskaffning af nya eldhandvapen
åt armén.

Lånet skulle vidare utsläppas i mån af behof under loppet af tio
år, i serier om sex millioner sexhundratusen kronor, med en serie om
året, dock skulle under tredje och fjerde året tvenne serier kunna utsläppas
under hvartdera året, om Kongl. Maj:t derom förordnar. “

Detta är någonting annat, än hvad den ärade talaren angaf vara
motionens mening. I motionen föreslås äfven, att lånebeloppen för de
olika åren skola minskas med hvad som af tillgängliga medel må kunna
för samma ändamål blifva anslaget. Likasom flere föregående talare,
har han frågat: “hvad tjenar det till att väcka fråga om upptagande
af lån, då vi antagligen kunna med tillgängliga medel efter hand fylla
behofven?“ Jo, jag har en gång förut uttalat mig om, att ett sådant
antagande icke har stöd i någon erfarenhet af hvad som hittills
egt rum.

Jag vill dessutom fästa uppmärksamheten på, hvad som också i
motiveringen till motionen är berördt, att nemligen genom ett på förhand
ordnadt anslagssystem kan hela anskaffningen af materielen ordnas så,
att materielen skall kunna till största delen tillverkas inom landet och
på samma gång erhållas till billigare pris. Detta torde i någon mån
motväga den anmärkning, som gjorts, att lånet skulle upptagas för
ett improduktivt ändamål, men jag är dessutom af den mening, att
det är icke något improduktivt ändamål att anslå penningar till stärkande
af vårt lands försvar och till betryggande af vårt lands sjelfständighet,
De, som här yttrat sig emot lånefrågan, anser jag visserligen vara fullt
lika goda fosterlandsvänuer som vi motionärer, och jag hyser stor
respekt för deras kunskaper och insigter i finansiella förhållanden, men
jag kan icke undertrycka min mening, att jag anser deras tankeflygt
i denna fråga gå för nära jorden. Jag skulle vilja be dem lägga
händerna på hjertat och svara på denna fråga: tron I verkligen, att
med årliga anslag, anskaffade på det sätt, som hittills skett, något
effektivt försvar kan erhållas? Jag tror icke, att de derpå skulle
kunna svara ja, åtminstone icke utan synnerligen stor tvekan. — Jag
vill äfven fråga dem, om de emot det stora ändamålet, betryggandet
af vårt lands sjelfständighet, kunna våga den jemförelsevis ringa skuld
på 60 å 70 millioner, hvari landet för detta ändamål kommer att sätta
sig. Sextio å sjuttio millioner låta visserligen mycket, men i förhållande
till de tillgångar och utvägar, som vi hafva, och med den utveckling,
vårt land nått under den senaste tiden, betyder detta belopp ofantligt
mycket mindre än det lån, som upptogs, då vi togo det första steget
på lånebanan.

Det är mig ofattligt, huru man i eu fråga som denna, då det
gäller så höga ändamål som att bereda medel till försvar af vårt land,
kan komma fram med något sådant som att vi lemna till våra barn
ett skuldsatt land. Hvad betyder det, om landet skuldsättcs med hvad
föreslaget blifvit, om dermed vinnes. att det lemnas dem fritt och
sjelfständigt ?

Ifrågasatt lån
för landtförsvarets
behof.
(Forts.)

Herr Anderson, Albert: I likhet med motionärerna finner jag

N;o 15.

Ifrågasatt lån

för landtför rvarets

behof.

(Forts.)

Fredagen den 27 Mars.

det ändamål, hvarför nu är föreslaget upptagande af ett lån, vara i
högsta måtto behjertansvärdt, och jag vågar påstå, att jag är lika varm
försvarsvän som någon annan, men i fråga om medlet att nå detta
mål, kan jag icke, åtminstone för närvarande, instämma med motionärerna.
Utskottet har i sitt betänkande uppgifvit, att för år 1894
finnes ett statsöfverskott af 8| millioner kronor, och i Kongl. Maj:ts
proposition om statsverkets tillstånd finner man, att öfverskottet å
1895 års statsreglering uppgår till omkring 14 millioner kronor. När
man har så mycket medel tillgängliga för att användas på försvaret,
synes det mig, som om tidpunkten att föreslå upptagande af ett lån
för detta ändamål icke vore lyckligt vald.

En ärad talare, jag tror det var kammarens ålderspresident, påpekade,
likasom flere andra talare, att det lån, som skulle upptagas,
skulle vara inhemskt och obligationerna skulle lyda å kronor och bestå
af mycket små valörer: 25, 50 och 100 kronor. Jag ber dervid få
meddela, att det möter mycket stora svårigheter att släppa ut sådana
obligationer. Det är icke allenast besvärligt för det verk, som skall släppa
ut dem, och det kunde väl ändå gå för sig, men det blir äfven besvärligt
och ledsamt för obligationernas innehafvare. För en obligation
på 100 kronor, löpande med 3 procent, skulle hvardera |-års-kupongen
lyda å 1 krona 50 öre och dessa skulle spridas öfver hela landet.
Hvar skulle då en obligationsinnehafvare få dessa kuponger å 1 krona
50 öre inlösta? Måhända vid postanstalterna. Men då poststyrelsen
naturligtvis icke lemnar medel för ändamålet, skulle riksgäldskontoret
få utplantera hvad som erfordras. Det är då troligt, att brist skulle
uppstå på ett håll, under det att det funnes öfverskott på ett annat
håll. — För sjelfva innehafvaren af en obligation vore det ganska betänkligt,
om obligationen komme bort, ty han har i regel ingen utsigt
att få errättning för den. Obligationen är nemligen en förbindelse
stäld till innehafvaren och är i det afseendet jemförlig med en banksedel.
För min del anser jag det vara mycket naturligare, att postsparbanken
och sparbankerna upphemta de små kapitalen och i sin
ordning sedan köpa statsobligationer för att förränta de besparingar,
som äro insatta.

Man må säga hvad man vill och man må försöka att bevisa huru
mycket som helst, att det lån, hvarom nu är fråga, skulle afse ett
produktivt ändamål, så kan enligt min uppfattning ett sådant bevis
icke lyckas. Man kommer att säga, trots alla bevis för motsatsen, att
lånet är upptaget för ett improduktivt ändamål.

Då riksgäldskontoret under förflutna år haft att uppgöra låneaffärer,
i synnerhet med utlandet, har det alltid varit en styrka för
detta verk att kunna säga, att svenska staten icke upptagit lån för
annat än produktiva ändamål.

För öfrigt skulle ju det föreslagna lånet upptagas under loppet
af 10 år, hvilket förutsätter, att de anstalter, man skulle utföra
medelst detta lån, icke kunde komma på eu gång till stånd, utan efter
hand. För min del vill jag mycket gerna vara med om att vidtaga
allt, som kan lända till landets försvar, men, som jag framhållit, jag
vill icke vara med om att låna — åtminstone icke nu. Deremot skall

N.-o 15.

Fredagen den 27 Mars.

jag gerna vara med om att vi åtoge oss en försvarsskatt lika stor som ifrågasatt iå%
bevillningen. Då kommer denna skatt att lemna en årsinkomst af
omkring millioner kronor och derigenom skall man nå samma mål, W°(Forts!)
som herrar motionärer vilja nå genom upptagande af ett iån.

Herr Flach: Jag hade icke tänkt yttra mig i dag, då så många
af motionärerna förut yttrat sig i denna fråga, men i egenskap af
motionär vill jag dock förklara: att det är med stor glädje jag i dag
funnit, likasom i går, att vår motion, fastän den fallit, såsom nu var
att förvänta, den dock fallit framåt, och jag hoppas, att, då vi i sin
tid återkomma med motionen — ty vi skola icke släppa taget, det
kan jag lofva våra motståndare, — densamma då skall få en gynsammare
utgång. Jag har för öfrigt intet yrkande att göra.

Herr Berg, Lars: Jag anhåller att endast få göra ett berigtigande
af en uppgift, som en ledamot på göteborgsbänken hade om föreningen
för befrämjande af Norrlands fasta försvar, hvars ordförande jag ar.

Han trodde, att denna förening skulle hafva någon separatistisk eller
enskild sträfvan i försvarsfrågan. Förhållandet är alldeles tvärtom.

Föreningens hufvuduppgift är att öka insigterna om och intresset för
försvaret af Norrland genom fasta befästningar samt att ådagalägga
detta i orten lifligt kända behof på det kraftigaste sätt, som är tänkbart,
nemligen genom sjelfbeskattning, för att öfvertyga just eder, mine
herrar, och medkammaren samt hela svenska folket, att det är för
hela rikets säkerhet högst nödvändigt att vidtaga kraftiga åtgärder till
Norrlands försvar. Erfarenheten har nogsamt bevisat detta. Det är
nu snart 90 år sedan det sista anfallet, som gälde rikets lif, skedde
öfver Torneå och Norrbotten, och hvad hafven I gjort, mine herrar,
för att möta nästa anfall? Många gånger under tidernas lopp hafva
norrländska städer härjats och bränts af fiendehand. Hvad är gjordt
för att undvika det härnäst? Det är derför, som många af Norrlands
invånare och den ifrågavarande föreningen beslutat att söka väcka
insigt och intresse för denna angelägenhet.

Då vi dessutom ega ett fädernesland, som har mer än 250 mils
kuster och 50 till 60 strategiskt vigtiga hamnar för städer och andra
platser, är det, i strid emot hvad den talare, mot hvilken jag nu
vänder mig, yttrade, helt enkelt omöjligt att tänka sig, att vårt fädernesland
skulle kunna ur budgeten anslå medel att bygga ett tillräckligt
stort antal fästen och att med armén försvara dem. Vi hafva noga
studerat denna sak och erfarenheten från främmande länder. I sjelfva
England, som eger verldens största flotta, hafva dess myndigheter förklarat,
att denna flotta icke är mägtig att säkert skydda landets långa
kuster och talrika hamnstäder från brandskattning, utan hafva derför
uppmanat vederbörande att söka bilda försvarsföreningar för insamlande
af bidrag till minspärrningar och fasta försvarsåtgärder rundt Hkotland
och England. Det är således just för att kunna erhålla hjelp af
hela vårt land och af dess representation till ett dylikt försvar af
vigtiga punkter i Norrland, som föreningen arbetar och för hvilken
den samlar medel, hvilket jag härmed velat tillkännagifva för att vinna

N o 15. 38 Fredagen den 27 Mars.

Ifrågasatt lån icke blott understöd för denna förening, utan att I, mine herrar, måtte
för landtfor- särskilt behjerta nödvändigheten utaf just den fästningsbyggnad i
W°CForts*) Norrland, som i statsverkspropositionen beröres, men som icke innefattas
i Kongl. Maj:ts äskande om anslag.

Denna fråga är lika vigtig, kanske vigtigare än de, som nu föreligga
att handlägga.

Herr Törnebladh: Då diskussionen kommit upp i dag igen och

står ungefär på samma ståndpunkt som i går, har jag icke kunnat
underlåta att begära ordet för att närmare förklara hvad jag i går
yttrade och försöka reda upp vissa begrepp, hvilka jag tror icke hafva
blifvit fullt utredda.

Hvad då först beträffar talet om ett inhemskt lån och dess betydelse,
hade jag redan i går tillfälle säga, att inhemskt är ett mycket
relativt begrepp, och jag skall bedja att till hvad jag då yttrade endast
få lägga, att hvad ett inhemskt lån i sjelfva verket betyder, det visar
sig bäst af det lån, som af vårt grannland upptogs på hösten. Det
kallades för inhemskt och lemnades “tilsyneladende“ af ett inhemskt
bolag, men utgick i sjelfva verket med utländska penningar, såvidt jag
känner åtminstone.

Här har talats om hvad som förstås med ett produktivt ändamål.
Ja, är det så att man vill säga, att ett produktivt ändamål betyder
ett godt ändamål eller åtminstone ett sådant, som gynnar produktionen,
då är jag den förste att erkänna att det ändamål, för hvilket det
ifrågavarande lånet skulle tagas, är produktivt i denna mening. Men
för min del har jag med produktivt menat ett sådant lån, som tillgodoser
ett ändamål, hvars uppnående garanterar, om ej fullständigt,
dock till stor del att annuiteterna kunna betäckas med de ökade inkomster,
hvilka blifva en följd just af ändamålets uppnående, såsom
t. ex. våra jernvägslån.

Det har vidare talats om skattemedel och lånemedel. Tron I,
mine herrar, verkligen, att detta lån skulle komma att betalas med
annat än skattemedel. Nej, det är just det som blefve fallet, det
skulle blifva med skattemedel, som för en ganska lång tid detta lån
skulle komma att gäldas, och dessa skattemedel blefve dessutom icke
de enda, som komme att användas för försvaret; ty Gud förbjude, att
vi satte oss till ro och tänkte så: nu är allt gjordt, som behöfver
göras, sedan vi upptagit detta försvarslån. Nej, vi måste af andra
skattemedel hjelpa till och utveckla vårt försvar, såvida icke, hvad
man kan tänka sig, den en gång började lånetransaktionen kunde
hafva den fara med sig, att man ville med lån bestrida äfven hvad
som nu icke är fråga om, d. v. s. hvad som behöfves i framtiden.
Det är, såsom man vet, blott det första steget, som kostar på, och
det är deri faran ligger för krediten. Icke bör det vara någon risk
för svenska statens kredit att för eu gång släppa ut 60 eller 70
millioner, äfven om det skulle gälla ett icke produktivt ändamål, men
faran ligger i att vi då äro inne på eu väg, som anlitats af länder, hvilka
af en stor fransk nationalekonom blifvit kallade “les pays aux finances
avariées“, och hvilka han gifvit det rådet, att, om de ville bevara sin

Fredagen den 27 Mara. 39 N:o 15.

ekonomiska existens, framför allt inskränka sin försvarsbudget och ifrdguatt tån
sitt jernvägsbyggande. Det är denna fara jag fruktar, och om jag
dervid lag ser något litet in i framtiden och kanske mindre på ögon- ””(Forts.)
blicket, om jag håller mig något längre ned och närmare jorden, så
tror jag dock, att detta är mindre farligt än att hålla sig för nära
skyn. På den frågan: hvad tron I kan uträttas effektivt, om vi icke
låna? frågar jag: tron I verkligen, mine herrar, att det kan effektivt
vinnas, som I afsen, nemligen att få lånevägen erkänd af svenska
representationen i dess helhet, så att denna blir mycket villigare att
lemna försvarsanslag i och genom medel, hvilka dock ytterst skola betalas
genom beskattning, än den nu är i fråga om direkta anslag inom
riksstaten. Det är detta, som skulle bevisas, men det är icke bevisadt.

Herr Benedicks: Jag vågar fästa uppmärksamheten på, att

alla motståndare till låneidén här fäst sig blott vid en eller annan
sida af motionen och särskild! vid sättet, hvarpå detta lån skulle upptagas.
Alldeles nyss var det en talare, hvilken motsatte sig lånet för
att det skulle nära utländskt; jag vill icke med honom på något sätt
täfla i kunskaper i denna väg, men ej heller vill jag på något sätt
uppträda mot den ärade talare, friherre Åkerhielm, som varnade mot
ett inhemskt lån; jag tror, att dessa båda herrar sjelfva bäst kunna
tagas om den saken. Jag vill icke heller fästa mig vid eu ärad ledamot
på kristianstadsbänken, hvilken talade emot detta lån bland annat
derför, att räntan möjligen skulle komma att höjas. Jag vill icke
fästa mig härvid, säger jag, derför att dessa anfall träffat bisaker i
stället för kufvudsaken, och det är, mine herrar, att åstadkomma ett
försvar snabbt och ordentligt. Ingen af våra motståndare har på
något sätt bemött våra skäl i liufvudsaken, endast statsutskottet i sitt
tal om lånemotionen i betänkandet rörande femte hufvudtiteln; men
jag vågar påstå, att det icke var så synnerligen lyckligt valdt det
ögonblicket, då de säga, att om endast Kongl. Maj:ts fordringar nu
beviljats, skall det sedan icke möta några svårigheter att få det årliga
belopp, som för flottan erfordras, anvisadt på den ordinarie budgeten.

Detta säges just i en punkt, som är ödesdiger nog, ty denna punkt
är just åtföljd af reservationer från Andra Kammarens alla ledamöter.

Då det icke är Första Kammaren ensamt, som eger att bestämma
försvarsbudgeten, synes det mig, som om man just här borde lägga
synnerlig vigt vid hvad Andra Kammarens ledamöter behagat säga,
och det är i främsta rummet af betydelse att få Andra Kammaren,
hvars åsigter i allmänhet ju icke gå i så försvarsvänlig rigtning som
Första Kammarens, att för en gång kunna ena sig med denna kammare
om denna lånemotion — lånet må nu blifva inhemskt eller utändskt
— och då hafva vi för en lång framtid åtminstone denna
fråga borta ur våra förhandlingar; och dermed vore eu god sak vunnen.

Det förnämsta vore dock, att vi finge ett godt och betryggande
försvar.

Det är en senare punkt, som här blifvit af flere talare alldeles
lemnad ur räkningen, hvilken dock är den allra vigtigaste. Man
tänker icke på, hur oförmodadt vi kunna komma i krig. Jag vill då

N:o 15. 40 Fredagen den 27 Mars.

ifrägaeatt län för herrarna anföra ett yttrande af en statsman, hvilkens kompetens.

nwnsufehof ^ror någon här i kammaren jäfvar, nemligen furst Bismarck.

(Forts6)0'' ®an yttrade en gång i fråga om svenska förhållanden, att vid första
skott, som lossas i krig mellan England och Ryssland, är det antagligt,
att Ryssland vill spela prevenire med afseende på Gotland. Det
blef för oss kändt för ungefär 12 år tillbaka, att vid det då påtänkta
kriget mellan dessa båda stormagter England skulle occupera Gotland.
Nu är detta kändt äfven af Ryssland, och jag hemställer då till er,
änne herrar, huruvida vi icke hafva dubbel anledning att försvara oss
i denna väg, då vi nu hafva att frukta begge dessa stormagter. Ingen
kan svara för framtiden, men i detta fall torde väl icke kunna förnekas,
att anledning till krigsfara är större än förr i följd af den
stora rivalitet, som är rådande mellan England och Ryssland.

Det är i följd af den långa fred, vi åtnjutit, som fosterlandskänslan
allt mer och mer svalnat; man har vant sig vid den tanken,
att då vi nu så länge fått vara i fred, skall det väl så också komma
att förblifva; men just derför, att denna tid af fred varat så länge,
torde den tid, som återstår, innan vi komma uti krig, bli så mycket
kortare, och derför gäller det att begagna den. Och enda sättet att
få vårt försvar fort och betryggande ordnadt är att medelst lån åstadkomma
derför erforderliga medel; huru detta lån sedermera skall vara
beskaffad!, blir en cura posteriol-. Hufvudsaken, mine herrar, är att
fortast möjligt få till stånd ett tillfredställande och betryggande försvar.

Herr Reuterswärd: Det är icke för att få sista ordet, som jag

nu begärt detsamma, utan egentligen för att bemöta några yttranden,
som blifvit fälda, och för att man icke må missförstå hvad vi menat,
hvilka talat för motionen, eller hvad vi sjelfva tänka. Här sades af
^n talare, att tidpunkten icke var rigtigt väl vald för att nu besluta
öfver ett sådant statslån. Hvem har satt i fråga att i dag eller ens
vid denna riksdag någonting skulle beslutas i denna fråga. Vi hafva
blott önskat att få denna fråga debatterad och få framhållna å ömse
sidor skälen för och emot, ingenting annat. De herrar, som icke vilja
understödja lånevägen, må säga sin mening, vi säga vår. Samme talare
nämnde också, att det är mycket lätt att genom s. k. försvarsskatter
ersätta den brist, eller fylla de behof, som uppstå för att komplettera
vårt försvar. Så enfaldige äro vi dock icke, herr ordförande i riksgäldskontoret,
att namnet betyder föga, antingen det heter försvarsskatter
eller tilläggsbevillning, på namnet låta vi icke lura oss, och
det skall icke förvilla våra begrepp, och äfven om man skulle begagna
en sådan term ett annat år, så är min öfvertygelse, och derpå hafva
vi fått faktiska bevis, att kamrarne icke vilja höra talas om någon
tilläggsbevillning, och då är det sannerligen icke värdt att tänka på
att få fram en sådan under ett annat namn.

Eu talare ordade om det obeqväma vid ränteliqviderna på dessa
inhemska lån. Ja, icke är det så vigt som att skicka ut så och så
många millioner till Tyskland, till någon bank eller bankir för att
betala våra annuiteter, men det står ju hvar och en fritt att, om man
tycker det blir för besvärligt, afsåga sig detta besvär.

Fredagen den 27 Mars.

N:0 15.

Vidare gjordes ett inlägg af en talare, som sade, att vi hafva
färska bevis från vårt grannland, huru liten betydelse kan tillmätas
begreppet inhemskt lån. Ja, mine herrar, men jag tror, att det är
en ganska betydlig skilnad mellan det landets och vårt lands kapitalbildning.
Min fulla öfvertygelse är, att det med ganska stor lätthet
skall gå för sig att här årligen upptaga ett lån på 6 å 7 millioner.
Men äfven vill jag fästa de herrars uppmärksamhet, hvilka säga att
lånet nödvändigt skall upptagas hvarje år, på att så ingalunda är
förhållandet; ty skulle det lyckliga förhållandet inträffa, att vi få öfverskott,
så är åtminstone motionärernas mening, att lånet skall i motsvarande
grad reduceras, så att af hela den tilltänkta summan, 66
millioner, kanske icke ens hälften behöfver upplånas, man skulle kanske
komma att stanna vid 30 å 40 millioner, just derigenom att de öfverskott,
som finnas, skola i främsta rummet användas till försvarsväsendet.
Endast hvad som brister för fullföljande af försvarsplanen skall
lånas upp, resten af den seriens obligationer makuleras.

Nu säga alla våra motståndare, hvilka här uppträdt, att de äro
lika varma försvars- och fosterlandsvänner som vi, hvilka på en gång
vilja hafva frågan löst, om icke vid denna kanske, icke ens vid nästa
riksdag, men dock ju förr dess hellre. Ja, mine herrar, det låter ju
ganska vackert det talet, men olyckligtvis håller det ej streck, då de
icke samtidigt vilja anslå de medel, som erfordras för att omsätta sin
försvarsvärme i kraftig handling; ty skall det bero på, om tillfälliga
öfverskottsmedel finnas det ena året eller det andra, ja, då torde den
nu lefvande generationen icke få se sitt land betryggadt. Det tyder
på ett alldeles förvilladt begrepp, då man påstår, att vår mening är
att ovilkorligen låna, dä vår afsigt endast är att bereda en tillgång,
då tillgängliga skattemedel icke räcka till; då skall lånet fylla bristen,
lånet skall vara inhemskt, och utan svårighet bör det kunna inom
landet erhållas med nu pågående kapitalbildning. För det goda ändamålet
få vi ej se till det besvär, som kan vara förenadt med annuiteternas
betalande.

En talare på stockholmsbänken yttrade, att aunuiteterna skola
komma att betalas med skattemedel. Det är sant, men det är en
stor skilnad emot att genom öfverdrifna beskattningsåtgärder skapa
ett öfverskott årligen på 8, 10 å 14 millioner, det kallar jag att pressa
landet öfver höfvan och dess förmåga. Ilär är deremot beräknadt,
att en viss fix skatt af cirka 3 millioner skall utgå, så framt hela
summan kommer att upplånas; behöfs lånet icke i sin helhet, kommer
den årliga fixa skatten att stanna inom 3 millioner, och det är en
ofantlig skilnad i beskattningsväg att anskaffa 3 millioner än att
ställa beräkningarna så, att öfverskott kan uppstå på 14 millioner
kronor, så att huru man än räknar, ställer sig vårt förslag både billigare,
säkrare och bättre än den direkta beskattningen.

Jag tror visst icke, att det första gången går att i Andra Kammaren
genomdrifva ett så omfattande förslag, men på grund af den
debatt, som i frågan egt rum, är min fullkomliga öfvertygelse, att
sedan frågan fått någon tid på sig för att mogna, skall hela det skatt -

Ifrägasatt län

för landtför svarets

behof.

(Forts.)

N:0 15.

Ifrågasatt län
för landtförsvarets
behof.
(Forts.)

Fredagen den 27 Mars.

dragande folket gå med oss på denna väg, så vidt det vill försvara
sitt fosterland.

Friherre Åkerhielm, Gustaf: Från talarestolen har nyss af

en talare med tillräckligt starkt och kraftigt målföre, för att kunna
göra sig hörd öfver hela kammaren, direkt nämnts mitt namn, och jag
har af honom fått den uppmaningen att “tagasu med den talare på
stockholmsbänken, hvilken äfven yttrat sig i frågan. Jag skall icke
svara på den uppmaningen, derför att den faller helt och hållet utom
området af de frågor, på hvilka jag inom Riksdagen har för sed att
gifva svar. Men jag skall vördsamt bedja kammaren tillåta mig att
få bemöta ett uppenbart misstag, hvilket denne talare, herr Benedicks,
begick, då han förklarade att jag förordat ett utländskt statslån,
den motsatta åsigten skulle hafva förordat ett inhemskt lån. Det är
deri ännu misstaget fortfarande ligger. Vi hafva icke någondera förordat
hvarken ett inhemskt eller utländskt statslån, men hvad enkannerligen
jag velat säga har varit det, att om man upptager ett lån
och tror sig taga det inom landet, derför att man utställer det blott
i svenskt mynt och på svenska språket, skaffar man den svenska penningemarknaden
ett sämre papper att använda, då det behöfver användas
i den stora internationella marknaden, emot om man upplägger
ett lån, på sätt man hittills klokt har förfarit, i de olika europeiska
myntslagen och på de stora folkens olika språk. Dessa så beskaffade
lån introduceras lätt på utlandets stora börser, upptagas der, omfattas
der, och det är der, om sådana lån uppläggas i Sverige, som de kunna
finna afsättning i det ögonblick, då vårt land behöfver guld — och
vårt land är beroende af den stora verldsmarknaden.

Alltså, om man vill säga att jag har förordat att hellre taga en
internationel lånetyp än blott och bart en svensk, och att denna senare
skulle medföra vanskligheter och kostnader, under det att den andra
åter skulle på förhand hafva betingat sig marknad — då har man
citerat mina ord rätt, men först då!

Det är således icke den personliga uppmaningen från herr Benedicks,
utan endast nödvändigheten af att lemna denna förklaring af hvad jag
sagt och huru jag vill blifva uppfattad, som föranledt mig att å nyo
taga till orda.

Herr Anderson, Albert: Endast ett par ord.

Med anledning af hvad herr Reuterswärd nämnde derom, att en
försvarskatt vore detsamma som en tilläggsbevillning, vill jag erinra
derom, att det icke är första gången Riksdagen åtager sig en skatt i
och för försvaret. För förfärdigande af gevär åt armén enligt 1867
års modell åtog sig Riksdagen en skatt att under namn af vapenskatt
utgå med visst belopp per bevillningskrona.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 på aftonen.

Fredagen den 27 Mars.

N:0 13.

Punkten 4.

Mom. a).

Herr statsrådet friherre Rappe: Den fosterländska debatt, som i
dag egt rum, visar till full evidens, om det skulle behöfva visas, att
denna kammare verkligen vill lösa försvarsfrågan och lösa den fullständigt.

Uti den kongl. proposition, som detta år blifvit framlagd för
Riksdagen, är det första gången som försvarsfrågan till hela sin vidd
ligger före. Förut har man hufvudsakligen sysselsatt sig med organisationsfrågor
angående såväl sjö- som landtförsvaret. Nu är en fullständig
plan framlagd att äfven vidkommande materielen sätta vårt
försvar i tillfredsställande skick. Det vore således meningen att från
och med detta år gå till väga på ett annat sätt än allt hittills med afseende
på materielens anskaffande. Under den tid, man hufvudsakligen
sysselsatte sig med organisationsfrågor, kunde icke materielen
tillgodoses, såsom önskligt skulle varit. Men nu, då organisationsfrågorna
äro i det väsentligaste lösta, är det nödvändigt att på allvar
gripa sig an äfven med andra frågor, och det är derför som denna
plan är framlagd, af hvilken Riksdagen fått en fullständig uppfattning
af de uppoffringar, som i detta hänseende fordras. Men om
man således skall skrida till denna frågas lösning, tänker jag att vi
alla äro ense derom, att den sak, som måste sättas i téten i afseende
å landtförsvaret, är härens förseende med vapen. Här har nyss talats
om huru vigtigt det fasta försvaret är — jag talar nu om landtförsvaret,
eftersom sjöförsvaret icke här är före — och huruledes det
icke går an att vänta längre med det nöjaktiga befästandet af den
ena eller andra punkten. Det är rigtigt, men det förnämsta är dock,
att vi hafva rörliga försvarskrafter, hvilka äro i stånd icke blott till
försvar i terrängen, utan också att vid dessa fasta punkter utföra försvaret,
Om vid det rörliga försvaret manskapet skulle sakna tidsenliga
gevär, duger det till föga. Derför har också Kongl. Maj:t denna
gång såsom det allra vigtigaste ifrågasatt att fortare än enligt den
hittills uppgjorda planen tillgodose arméns behof af tidsenliga vapen.
Deri ligger alls icke något klander mot det tillvägagående, som hittills
vant följdt, visst icke, så mycket mindre som ju chefen för landtförsvarsdepartementet
förut uttalat sig för just ett sådant tillvägagående,
då man nemligen ännu icke stod på den punkt, der man nu
står. Men när det gäller lösningen af det stora problem, som från
och med denna riksdag afser att få sin fulla lösning, ställer sig också
frågan om arméns förseende med gevär på en annan ståndpunkt, och
det är nödvändigt att man söker snarast möjligt skaffa ett större
antal gevär, hvarigenom de rörliga stridskrafterna så mycket förr kunna
användas för de befästningar, som äro på väg att anordnas. Det är
denna synpunkt, jag redan vid början af diskussionen velat lifligt framhålla,
och jag får derför på det varmaste önska, att det förslag, som
för sig vunnit Första Kammarens ledamöter i statsutskottet, och hvilket
är lika med Kongl. Maj:ts förslag, också måtte vinna kammarens bifall.
Huru skulle förhållandet ställa sig, om man icke ginge till väga

Anslag tiU
fortsatt anskaffning
af
nya eldhandvapen
åt
armén.

N:0 15.

Fredagen den 27 Mars.

Anslag till på det sättet? Om verkligen den politiska ställningen i Europa är
an''f mera allvarlig nu än den på länge varit, om det synes som skulle
nya eldhand- situationen vara mera spänd och mera så att säga nervös än förut,
vapen åt om någonting allvarligt sålunda plötsligt inträffar och långt förr än
armén. vi förut tänkt oss, huru skulle väl då vår armé taga sig ut? Jo, först
(Forts ) och främst skulle man rycka ut med två slags kalibrar, men så snart
det blefve några''större förluster, skulle man nödgas snart taga fram
de äldre modellerna, och så skulle vi rycka ut med tre olika kalibrar
och olika slags krut. Det vore någonting verkligen fruktansvärd!, och
det är i känslan häraf jag så mycket ifrigare nödgas anhålla om bifall
till Kongl. Maj:ts förslag. Om man kan -garantera, att allting
förblifver stilla och lugnt i Europa och att detta lugn länge kommer
att fortfara, ja, då är visserligen den plan, som angifvits i det af
Andra Kammarens ledamöter fattade beslut, en ganska god plan. Men
då detta väl svårligen kan garanteras, utan tvärtom de närvarande
politiska förhållandena gifva vid handen, att vi böra vara beredda att
när som helst få gripa till vapen, tror jag att denna fråga är allvarsammare
än någonsin, och om vi skola börja en ny tid och söka lösa
de militära frågorna vidkommande materielen, tror jag att det första
steget på denna väg bör utmärkas med att man med afseende å
gevärsfrågan antager det af Kong!. Maj:t nu framlagda förslag.

Herr friherre von Offer: Efter departementschefens anförande
torde jag ej behöfva närmare motivera de skäl, hvarpå reservanterna
från Första Kammaren i statsutskottet stödt, sig utan endast inskränka
mig till att yrka bifall till reservationen, “att Riksdagen, med afslag
å herr Ollas A. Ericssons ifrågavarande motion i denna del, må för
fortsatt anskaffning af nya eldhandvapen åt armén bevilja 4,479,000
kronor samt deraf på extra stat för år 1897 anvisa 2,086,250 kronor. “

Herr Fränekel: Redan då jag hade nöjet mottaga den kongl.
propositionen i sin helhet, fäste jag mig vid dea puukt, hvarom kammaren
nu har att besluta. Jag fäste mig vid densamma derför, att
den i sin innebörd var helt olika såväl den auda som den mening,
hvilken vi hittills på den sista tiden kunnat spåra i alla kongl. propositioner.

Jag skall, då nu denna punkt föreligger till afgörande — Andra
Kammaren har redan fattat beslut — tillåta mig att här föra industriens
talan i en fråga, som enligt min åsigt har för densamma en
särdeles stor betydelse, i synnerhet i ett land sådant som Sverige, der
jernindustrien spelar en så stor och vigtig rol. Det är två skäl, hvarför
jag för min del fäst mig särskildt vid detta förslag. Det ena är,
att förslaget icke öfverensstämmer med det uttalande, som i denna
kammare fäldes förlidet år, och det andra är den betydelse, som en
så stor vapenanskaffning har, i fall den skulle reqvireras från utlandet.
I det fallet ber jag att få i kammarens minne återföra, hurusom Första
Kammaren förra året lyckades genomdrifva sitt beslut om ett anslag
å 895,000 kronor i strid med Andra Kammarens beslut, som endast
gick ut på att bifalla 295,000 kronor, och att detta beslut hufvud -

N :0 15.

Fredagen den 27 Mara.

sakligen afsåg att anskaffa för 332,000 kronor verktyg till Eskilstunafabriken
och på det sättet möjliggöra påbörjandet af vapenanskaffningen
för statens räkning vid denna fabrik enligt den nya pröfvade och
faststälda utmärkta modellen för magasinsgevär. — Då man motiverade
detta anslag å 332,000 kronor, hvartill äfven en stor minoritet i
Andra Kammaren lyssnade, sade man, att någon risk för att bevilja
detta anslag, risken att sätta Eskilstuna fabrik i det skick, att den
kunde effektuera 15,000 gevär om året, var så mycket mindre, som
man stod inför en vapenanskaffning af cirka 7 millioner kronor, som
man hoppades kunna inom landet åstadkomma. Jag ber att här få
erinra om hvad chefen för landtförsvarsdepartementet anförde i Andra
Kammaren såsom skäl för detta af Första Kammaren då redan fattade
beslut och det förslag, han sjelf framlagt. Han sade:

“Så hastigt lär väl icke svenska staten ha råd att anskaffa gevär,
och så hastigt är det heller icke nödvändigt, att sådana anskaffas.
Jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att dessa gevär skola användas
såväl till stammen som till de båda uppbåden af beväringen, men
detta naturligtvis endast i den mån, som dessa olika afdelningar af
armén blifva vapenöfvade så, att de kunna sändas ut, om faran hotar.“

I samma protokoll yttrade chefen för landtförsvarsdepartementet
följande:

“Men jag hemställer till herrarne, om det vore klokt för oss att
gå utom landet, då vi hafva en egen vapenfabrik i vårt land. Om
brådskan är stor, då få vi gå till väga på samma sätt. Men annars,
när det gäller så stora belopp, som här äro i fråga, nog är det skäl
om man kan ställa så, att penningarne stanna inom landet och de
inhemska arbetarne få den förtjensten, i stället för att vända sig till
utlandet^

Huru har på grund af dessa uttalanden och på grund af Första
Kammarens beslut Andra Kammaren nu stält sig till detta beslut? Jo,
enligt min åsigt, på ett högst lojalt sätt. Lmder det man förra året
endast ville gifva ett litet anslag till 5,000 karbiner, som skulle beställas
utomlands, — man ville neka anslag till Eskilstuna derför att
man ej var beredd att fastslå det nya geväret, om hvars vigt vi voro
öfvertygade •— hvad har man nu gjort i Andra Kammaren? Man
har gått in på att bevilja hela det af Kongl. Maj:t begärda anslaget,

4,479,000 kronor till 75,000 gevär. Man har således erkänt, att
Första Kammaren hade rätt, då den förra året redan ville fastslå
gevärsmodellen, och insåg, att detta var ett lyckligt beslut. Det enda,
hvari man skiljer sig från det begärda kongl. förslaget, är det, att när dessa
medel i sin helhet äro beviljade, vill man ej för 1897 anvisa mer än
det belopp deraf, som erfordras för den tillverkning, som kan ske inom
landet, men ej bevilja något för det, som är afsedt att fyllas genom
utländsk tillverkning. — Jag vill ej trötta kammaren med att repetera
hvad generalfälttygmästare!! härom yttrat, ty man skall svara
mig, att hans yttrande tillkommit, innan brådska uppstod att få dessa
vapen anskaffade på två år. Men han har alldeles konseqvent stält
sig på den ståndpunkt, Riksdagen intog i fjol, och på grund deraf begärt
just det belopp, Andra Kammaren nu beviljat för år 1897. Och

Anslag till
fortsatt anskaffning
af
nya eldhandvapen
åt
armén.
(Forts.)

N:0 15.

Anslag till
fortsatt anskaffning
af
nya eldhandvapen
åt
armén.
(Forts.)

46 Fredagen den 27 Mars.

han har förklarat, huru det skall användas: dels vid statens verkstäder
och dels vid andra inhemska verkstäder. Han har icke trott på möjligheten,
att efter de uttalanden, som här skedde i fjol, i denna plan
skulle kunna intagas någon beställning från utlandet. Jag ber att få
fästa uppmärksamheten derpå, att ett bifall till Kongl. Maj:ts förslag
innebär, att 2£ millioner af dessa 4,479,000 kronor skola sändas till
utlandet; och man vill ursäkta denna åtgärd dermed, att öfverskottsraedel
finnas, som kunna för detta ändamål användas. Jag ber då
att få i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på, hvad som synes
mig vid flera tillfällen, då dessa öfverskottsmedel omnämnas, vara försummadt,
nemligen att en betydlig del af dessa öfverskottsmedel äro
samlade såsom extra skattemedel och att, efter de upplysningar jag
varit i tillfälle att vinna från ordföranden i bevillningsutskottet, 2,3
gånger bevillningen redan utgått såsom tilläggsbevillning, hvilket enligt
min beräkning motsvarar en summa af 9 millioner kronor. Med
detta har jag velat i detta sammanhang visa, att öfverskottsmedlen
faktiskt äro till eu betydlig del skattemedel.

Jag öfvergår nu till betydelsen af att göra en så stor del af beställningen
utomlands. Aldrig har svenska staten på sista tiden tänkt
sig en utländsk beställning för vapenanskaffning af den omfattning,
som nu ifrågasattes. Efter hvad jag kunnat inhemta, var den sista
beställning, som gjordes, år 1867 af remingtongevär, och huru gick.
man då till väga? Man skaffade ett litet antal sådana gevär, köpte
låsmekanismer från Amerika, utsände skicklige ingeniörer för att studera
verktygen och skaffade den första uppsättningen af verktyg för
att med dessa jemte delar och pipor, som gjordes inom landet, åstadkomma
en gevärstillverkning här hemma. Och denna lyckades så väl,
att till och med de ändrade gevären flere gånger från statsrådsbänken
fått det amplaste vitsord såsom särdeles dugliga och lyckade. Huru
har nu under dessa 30 år, om jag räknar från 1867, vår inhemska
industri gått framåt för att den skulle förtjena att i detta ögonblick
åläggas att skicka från sig 2| millioner till utlandet för anskaffande
af 45,000 gevär! — Jo, vi tillverka sjelfva våra pansarbåtarf vi tillverka
en ganska stor del af pansaret, vi tillverka ett stort antal kanoner,
och slutligen tillverka vi lavetter till vårt fältartilleri och en
del af dess kanoner. Då frågas: äro vi verkligen så svaga i afseende
på tillverkningsmöjlighet, att vi för detta jemförelsevis enkla redskap
skulle vara nödsakade att gå utomlands för att fylla det nu ifrågasatta
behofvet? Jag har i detta sammanhang gjort en liten reflexion,
och det är denna. Vi gå nu att år 1897 visa en allmän konst- och
industriutställning för landet. Skola vi vid denna få bekänna, att vi,
under dessa 30 år gått så långt tillbaka i tillverkningsmöjlighet, att vi,
samtidigt som detta sker, importera en större qvantitet utländska gevär,
derför att vi ej kunna åstadkomma dem sjelfva? Åter måste jag
åberopa samma auktoritet, som yttrade sig i fjol i Andra Kammaren,
nemligen chefen för landtförsvarsdepartementet. Han har i detta
sammanhang påvisat nödvändigheten för vårt eget land att tillverka
sina vapen inom landet. Han har framhållit, att en mängd länder,
som han uppräknar, såsom Tyskland, Frankrike, England, Italien,

Fredagen den 27 Mars.

N:o 15.

Belgien, Ryssland, Danmark, alla tillverka de sina vapen sjelfva, Anslag till

och det enda exempel på motsatsen, som han framdrog i fjol såsom an enligt

hans åsigt mindre lyckligt, var just Norge. Jag frågar då, om nyaeldhand vi

skola inrangera oss bland dessa länder, som måste gifva sig sjelfva vapen åt

detta fattigdomsbevis, att de ej kunna tillverka sina vapen sjelfva. Vi armén.

hafva infört tull på vapen, emedan vi ansågo det vara en naturlig (Forts.)

tillverkning. Vi hafva sett, huru på ett glädjande sätt exporten af

våra maskiner och redskap stigit under årens lopp, och då ryggar man

nu tillbaka för att göra några ansträngningar för att inom landet

söka åstadkomma detta jemförelsevis lilla. Men man måste betänka

en annan sak, och det är, hvilken skada man tillfogar andra industrier,

som stå i förbindelse med denna vapentillverkning. Jag vill i det

fallet erinra om, hvad som redan i denna kammare förut anförts,

nemligen att till de gevär, som nu blifvit ändrade vid Eskilstuna,

piporna lemnats från Fagersta. Vid jemförande prof af material som

gjorts, befans det från Fagersta vara så utmärkt, att intet tvifvel hystes

mera om att piporna borde tagas derifrån. Om således nu med

visshet kan sägas, att tillverkningen der ej afstannar, är det dock gifvet,

att ej blir det den afsättning för piptillverkningen, som man tänkt sig.

Men hvad som värre är: detta Fagersta, som nu gör ett utmärkt
material, uppträder nästan öfver hela verlden såsom leverantör. Hvad
skall då denna fabrik kunna säga, då den kommer till utlandet för
att utbjuda sina ämnen till pipor och sina egna pipor, om vederbörande
svara: huru är detta möjligt? <;ni bjuda här ut pipor till våra
vapen, men ni kunna ej få dem använda hemma i edert eget land".

Härtill kommer, att för så beskaffade delar som dem, hvilka erfordras
för denna vapentillverkning, äfven våra jernbruk tillverka råämnet och
derjemte leverera sådant till åtskilliga länder för dessa speciella ändamål.
Tro herrarne icke, att, om det blir bekant, att man från Sverige
bestälde vapen utomlands, äfven dessa bruk skulle få det svaret: “ert
råämne måste ej vara passande till vapen, ty ert eget land tager ju
sina vapen från utlandet."? — Om staten ej medhinner att vid sina
egna verkstäder åstadkomma hvad som nu behöfves inom lämplig
tid, så uppmuntra då hellre inhemska verkstäder äfven med någon
uppoffring! Och min öfvertygelse är, att om ett sådant försök gjordes,
skulle det lyckas. Då svarar man, att de anbud, som kommit in, icke
varit af beskaffenhet, att man å dem kunnat fästa afseende. Men
hvarför? Emedan de nödvändiga medlen ännu ej varit beviljade.

Men såsom frågan nu ligger, då Andra Kammaren har beviljat hela
summan, tviflar jag ej på, att om man med allvar vände sig till
någon framstående vapenverkstad och kunde garantera en beställning på
vissa år, skulle ej heller hinder möta att få beställningen utförd inom
landet. Och när skall man söka uppamma en inhemsk vapentillverkning,
om icko då en stor anskaffning står för dörren. Då är tiden
att söka inom landet få en sådan till stånd. Sedan går det ej för
eu sådan att uppkomma, då det stora behofvet är fyldt på annat håll.

Jag kan ej underlåta att här be herrarne gorå en jemförelse. Huru
var det med vår jornvägsmateriel, då vi började? Då måste vi taga
hela behofvet utifrån, och först genom störa ansträngningar lät det sig

N-o 15.

Anslag till
fortsatt anskaffning
af
nya eldhandvapen
åt
armén.
(Forts.)

Fredagen den 27 Mars.

göra att här få behofvet fyldt. Jag kan upplysa, att år 1805 anmodade
dåvarande generaldirektören för statens jernvägar, chefen för
Surahammar, brukspatron Zethelius att slå sig på en tillverkning af
axlar och hjul samt gaf honom en beställning af 1,000 st., ehuru
denne då ännu icke gjort ett enda hjul, men lian hade förtroende för
honom och han visste, att det stål han hade var af utmärkt beskaffenhet.
Följden blef, att Zethelius for till England, skaffade sig verktyg,
satte upp den stora hjultillverkningen, som der fins, och nu vägar jag
påstå, att knappt ett enda hjul tages från utlandet. Så gjorde man
då. Och nu skulle man rygga för en tillverkning, som är betydligt
enklare.

Nu kommer jag till reservanternas resonnement i afseende på
föreliggande fråga. De hafva lojalt, och jag skall ej klandra dem för
det, stält sig helt på Kongl. Maj:ts förslag, men vid mom. b) hafva
de i ungefär samma ordalag som utskottet tillstyrkt eu af herr Ljungberg
väckt motion: “att denna tillverkning bör ske inom landet.“
Huru förklara ett sådant tillstyrkande, då det förslag, reservanterna
sjelfva framstält, betyder, att af de ifrågasatta 4,479,000 kr. endast

1,729,000 kr. skulle användas inom landet, under det att det större
beloppet 2,750,000 kronor skulle gå utomlands. Jag anser, att ett
tillstyrkande af herr Ljungbergs motion i sammanhang med ett sådant
beslut knappt kan vara så menadt som det är uttryckt.

Jag tager mig friheten hysa den öfvertygelsen, att den, som ifrån
för försvaret, bör betänka, att vår ståndpunkt är både sjelfständigare
och mer oberoende, om vi inom landet kunna tillverka våra vapen
sjelfva. Huru är den erfarenhet, som föreligger angående utländska
beställningar i vapen väg? Vi hafva i det fallet ett tydligt bevis från
närmaste tid, då Norge ansåg sig vara nödsakadt att på kort tid
skaffa vapen utifrån. Såvidt jag erfarit, är en process redan i full
gång, men några gevär tror jag Norge ännu icke fått. Hvad hindrar,
att vi utsättas för detsamma? Dessutom torde böra nämnas, att det
material, som i synnerhet vid tyska verkstäder kan åstadkommas, icke
med säkerhet är att jemföra med det, som här skulle kunna tillverkas.
Kan det försvaras, att vårt svenska goda jern skall skickas till Tyskland
för att komma tillbaka i form af ett gevär, hvars mekanism för
våra mekaniska arbetare numera är en enkel sak? Nej, gör då hellre
ansträngningar för att öka tillverkningen vid statens verkstäder. Om
antalet ändå ej kan fyllas, tag då mot enskilda anbud, såsom jag nyss
nämnde, och med god vilja, och om man vill lägga ned samma arbete,
som man gjort på annan tillverkning, kau enligt min öfvertygelse till
större delen det behof fyllas inom landet, som här är i fråga. Från
min egen erfarenhet kan jag i detta fall nämna, att den som varit
med i tider, då arbete saknats och måst sökas för att skaffa sysselsättning
åt stammen af en verkstads goda och skickliga arbetare, den
vet, hvad det betyder, om en sådan beställning som den nu ifrågavarande
fins att tillgå.

Jag skall icke längre trötta kammaren, utan endast tillägga några
ord. De många åtgärder, som denna ärade kammare föranledt för
att åt våra egna yrkesarbetare bereda möjlighet till arbete i eget

Fredagen den 27 Mars.

N:o 15.

land genom omsorgen om våra egna näringar gör, att man icke keller
i denna vigtiga fråga kan vilja lemna den nu af mig framstälda sidan
af saken obeaktad; och ehuru jag nu icke gör något yrkande, så vill
jag emellertid uttala, att jag anser möjligheten att fortfarande likasom
hittills åstadkomma denna vigtiga tillverkning inom landet så
gifven, att jag hoppas och önskar, att utskottets beslut äfven skall
blifva Riksdagens.

Herr statsrådet friherre Rappe: Jag kan ej underlåta att med
några ord genast bemöta den näst föregående talaren och hans högst
oväntade uppträdande i denna fråga. Det lät nemligen på hans framställning,
som om ett bifall till Kongl. Maj:ts förslag skulle föranleda,
att den inhemska gevärsindustrien skulle stoppas, och den tillverkning,
som förut blifvit för Carl Gustafs stad ifrågasatt, blifva inskränkt, då
deremot den, som utan förutfattad mening genomläser Kongl. Majrts
förslag, utan tvifvel lär finna, att, långt ifrån att tillverkningen vid
Carl Gustafs stad skulle genom ett sådant bifall förminskas, den plan,
som blifvit för denna tillverkning framlagd, kommer att högst väsentligt
ökas mot hvad som förut blifvit ifrågasatt. Tillverkningen är
nemligen icke — såsom alldeles origtigt blifvit antydt — begränsad
till 75,000 gevär, hvilket synes framgå af statsutskottets betänkande,
utan det är alldeles tydligt visadt, att om Kongl. Maj:ts förslag skulle
i sin helhet godkännas, gäller det en tillverkning af åtminstone

200,000 stycken. Detta torde väl temligen tydligt ådagalägga, att den
inhemska industrien, långt ifrån att icke blifva tillgodosedd, tvärtom
på det högsta befordras genom Kongl. Maj:ts förslag.

Hvad är det nu som gör, att den ärade talaren nyss före mig
så ifrigt satt sig emot det framlagda förslaget? Det är det, att man
redan nu skulle tillverka ett större antal gevär, än som kan göras
färdigt vid Carl Gustafs stad. Men hvad beror detta på? Jo, på de
politiska förhållandena och framför allt på den omständigheten, att
Riksdagen, då Kong], Maj:t första gången framlade gevärsfrågan, ansåg
sig icke böra upptaga den, utan sköt den fram i tiden. Hade Riksdagen,
när Kongl. Maj:t först framlade detta förslag, accepterat det,
hade vi icke bchöft tillgripa denna nödfallsutväg, utan nu varit i full
gång med gevärstillverkningen inom landet i stor skala. Men man
hade icke ögonen öppna för den hotande faran att uppskjuta med att
tillgodose en så vigtig fråga som arméns förseende med gevär.

Min ärade motståndare har endast sett på den industriella sidan
af saken, men det är, enligt min åsigt, att se saken för trångt, läer
man den från alla sidor, från hvilka den bör och måste ses — nu
går det i sanning icke an att längre uppskjuta fosterlandets försvar
— ställer sig saken på ett annat sätt, och då tror jag, att det väsentliga
af hans anförande icke har så stor betydelse, utan att man lär
inse, att hvad som är i Kongl. Maj:ts förslag framlagdt är så talande,
att det utan tvifvel bör af kammaren bifallas.

Friherre Klinckowstrom: När remissen af Kongl. Maj:ts statsvérksproposition
var före i denna kammare, tog jag mig friheten att
Forsta Kammarens Prot. 1896. K:o 15.

Anslag till
fortsatt anskaffning
af
nya eldhandvapen
åt
armén.

(Forts.)

No 15.

Anslag till
fortsatt anskaffning
af
nya eldhand■
vapen åt
armén
(Forts.)

10 Fredagen den 27 Mars.

förorda en ganska stor hushållning med statens medel. Bland andra
frågor vidrörde jag äfven denna gevärsanskaffning, som jag särskildt
angaf det vara nyttigt att inskränka till endast det antal gevär, som
skulle kunna tillverkas inom landet. Jag gjorde det af många anledningar,
och jag ser med stor glädje, att de besparingar och nedprutningar
i Kongl. Maj:ts proposition, som jag föreslog såväl på fjerde
som femte hufvudtiteln, till största delen redan blifvit af Andra Kammaren
beslutade.

Hvad nu beträffar förevarande anslag, som chefen för landtförsvarsdepartementet
så ifrigt förordar och som han anser det vara
nära nog ett fosterlandsförräderi att icke till hela dess vidd bevilja,
så vill jag säga, att den militära fråga, som för närvarande enligt min
mening — och jag saknar icke all kunskap i militära ämnen, mine
herrar — är den vigtigaste, det är att sätta flottan i ett sådant tillstånd,
att den kan förhindra fiendtliga härjningar på våra kuster.
Och här har under dessa två sista dagar länge diskuterats angående
det enda rigtiga medlet att vinna detta mål. När en gång Kongl.
Maj:t beslutar sig för att proponera Riksdagen ett sådant lån, och
detta blir af Riksdagen beviljadt, skall jag med glädje gå in på herr
krigsministerns äfvensom herr sjöministerns kanske ännu mer vidtutseende
förslag för att fortast möjligt sätta vårt lands försvar i det
skick, som är nödvändigt för vår frihet och säkerhet. Men i afbidan
härpå, kommer jag, om jag lefver till nästa riksdag, att då ytterligare
föreslå inskränkningar i Kongl. Maj:ts statsverksproposition, och sedermera
allt framgent, ända till dess jag lyckas förmå regeringen att
bevilja hvad som under dagens diskussion visat sig vara — tror jag
— majoritetens inom denna kammare önskan, och som — regeringen
kan vara öfvertygad derom — är landets allmänna önskan. Det är
af denna grund, som jag får förorda bifall till mom. a) i statsutskottets
förevarande utlåtande, nemligen att för år 1897 icke måtte beviljas
för ifrågavarande ändamål mer än 860,250 kronor.

Friherre Gripenstedt: Herr Fränekel stälde sig uteslutande på
den industriella ståndpunkten i fråga om gevärsanskaffningen. Jag står
på den motsatta sidan, den militära, som anser att arméns beväpning
är hufvudsaken. Redan förra året stodo de sex utskottsledamöterna
från denna kammare, som då reserverade sig, på ungefär samma ståndpunkt,
som kammarens alla tolf reservanter i år liksom regeringen
sjelf intagit, och jag kan således icke annat än på det lifiigaste tillstyrka,
att Kong!. Maj:ts förslag nu måtte antagas.

Skulle man basera tillverkningen uteslutande på Eskilstuna gevärsfaktori,
skulle det gå alldeles för långsamt med arméns förseende med
eldhandvapen. Det — tycker jag — ligger i öppen dag. Och att
sent omsider vända sig till enskilda inhemska verkstäder, såsom herr
Fränekel eventuelt föreslår, betyder också en ganska stor tidsutdrägt,
innan vapnen blifva färdiga. I förbigående kan jag icke heller underlåta
att uttala mina tvifvelsmål om att Carl Gustafs stads gevärsfaktori,
äfven som detsamma för två år sedan i stället för förra året
fått anslag till de begärda förändringarna, skulle kunnat ensamt förse

No 15.

Fredagen den 27 Mars.

armén med vapen inom rimlig tid. Jag vill visst icke fråntaga Eskilstuna
gevärsfaktori dess tillbörliga del af gevärsanskaffningen, men
önskar såsom sagdt icke att hela tillverkningen baseras på detta faktori
och anser, för att få arméns behof fyldt, det vara rigtigt att,
såsom regeringen föreslår, till en början taga ett parti gevär från utlandet.

Mig förefaller det, som om den industriella synpunkten i nästan
alla försvarsfrågor, som både i dag och i går varit på tal, gjort sig
något för mycket gällande. När försvarslånemotionen diskuterades,
har det åtminstone af åtskilliga af de anföranden, som höllos, synts
mig, som om nära nog hufvudsaken vore att genom lånens upptagande
skaffa mera sysselsättning åt våra verkstäder och få nya dylika till
stånd. Men det är att märka, att innan dessa kommit till den utveckling,
att de kunde göra något nämnvärdt arbete utöfver hvad de
nu förmå, skulle en ganska dyrbar tid gå förlorad för försvaret. Jag
har hört antydas, att gevärsfrågan skulle vara en protektionistisk fråga.
I detta fall hafva dock vissa frihandelstidningar gått i förbund med
protektionisterna. De vilja icke veta af någon gevärsanskaffniug från
utlandet, och jag tror, att de skulle vilja åstadkomma importförbud
hit för gevär, om så kunde ske. Ja, kunde importförbud för eu fiendes
gevär åstadkommas, skulle äfven jag vilja vara med derom. Men
jag betviflar, att detta respekteras annat än om vi sjelfva hafva gevär,
och derför böra vi påskynda gevärsanskaffningen så mycket som möjligt.
Vi kunna, såsom af flere talare både i går och i dag framhållits,
icke veta tiden, när vi kunna få krig eller behöfva värna vår neutralitet,
och jag anser ingen tid vara att försumma i afseende på försvarsväsendet,
hvarför jag yrkar bifall till reservationen.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jemlikt derunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i föreliggande moment hemstält samt vidare derpå, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades i mom a) af den vid
förevarande punkt afgifna reservation; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Mom. b).

Friherre von Otter: Då kammaren lemnat sitt bifall till reservanternas
förslag i mom. a), vill jag hemställa, att kammaren äfven
måtte bifalla hvad reservanterna föreslagit i mom. b). Och vill jag i
sammanhang dermed påpeka för den ärade talaren från statsutskottet
på stockholmsbänken, att det förefinnes en ganska väsentlig skilnad
mellan reservanternas och utskottets förslag i inom. b). Under det
att slutet af reservanternas förslag lyder, att vapnen må, “i den mån
lämpligen ske kan, tillverkas inom landet", så innehåller utskottets
förslag, att vapnen, “i den mån de ej hinna att vid statens gevärsfaktori
förfärdigas, likväl må, så vidt ske kan, tillverkas inom landet."

Ilerr Ljungberg: Jag är statsutskottet mycket tacksam för det

Anslag till
fortsatt anskaffning
af
nya cldhandvapen
åt
armén.
(Forts.)

Om eldhandvapens
tillverkande
i
Sverige.

N:o 15.

Fredagen den 27 Mars.

Om eldhandvapens
tillverkande
i
Sverige.
(Forts.)

Anslag till
mobiliseringsammunitiun.

understöd och förord, som utskottet lemnat min motion, men jag beklagar,
att utskottet inskränkt detta understöd till frågan om eldhandvapnen
och äfven förbigått den punkt, hvari jag yrkar, att, för
den händelse inhemska verkstäders anbud skulle vara något högre än
utländska fabrikers, likväl derå måtte företrädesvis fästas afseende intill
en viss gräns. — Det måste ju synas besynnerligt, att våra inhemska
verkstäder icke skulle kunna företrädesvis anlitas till utförande
af annat än eldhandvapen, då man vet, att vi ega två goda kanongjuterier,
utom åtskilliga andra verkstäder, och för ett år sedan beviljade
ett betydligt anslag till upprättandet af en ammunitionsfabrik
i Eskilstuna, och de belopp, som här ifrågasättas för anskaffning af
ammunition och artillerimateriel, äro ju ganska betydliga, för den förra

715,000 kronor och för den senare 254,000 kronor. Man kan säga,
att en erinran i dessa fall är obehöflig, ty i en tid, då representationen
bemödar sig att på alla sätt uppmuntra och stödja den svenska
industrien, kan det ju knappt vara tänkbart, att våra egna myndigheter
icke skulle vara särdeles angelägna att följa samma sträfvan
och använda så mycket svensk materiel som möjligt. Äfven jag har
länge varit af denna åsigt, och jag vill gerna sluta mig till den ännu.
Men det kan icke nekas och bör vid detta tillfälle icke lemnas oanmärkt
att, enligt officiella uppgifter, ha blott under de fem åren 1891 —
1895 utgått nära tre millioner endast för marinförvaltningens räkning
till utländsk krigsmateriel. Jag sade nära tre millioner eller, närmare
bestämdt, 2,931,370 kronor. Vid sådant förhållande, kan en erinran
sådan som den ifrågavarande alldeles icke vara obehöflig. Jag
skulle önskat, att man efter ordet “eldhandvapnen" hade tillagt “eller
annan krigsmateriel". Men då Andra Kammaren redan har bifallit
detta moment, lärer ingenting i den vägen nu vara att göra, hvarför
jag för närvarande icke har något yrkande att framställa.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att beträffande
det nu föredragna momentet endast yrkats, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades i mom. b) af den vid föreliggande
punkt afgifna reservation.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
hemstält samt vidare på godkännande af nyssberörda yrkande; och
förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

Punkten 5.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6.

Friherre Klinckowström: Jag får helt kort yrka bifall till den
reservation af Andra Kammarens statsutskottsledamöter, som vid denna
punkt förekommer, och deri hemställes, att endast 600,000 kronor
måtte till ifrågavarande ändamål för år 1897 beviljas.

N:o 15.

Fredagen den 27 Mars.

Friherre von Otter: Med anledning af den siste värde talarens
anförande vill jag endast åberopa, att, sedan inom utskottet ifrågasatts
utaf Andra Kammarens ledamöter, att ett förslag till nedsättning
i anslaget till eldhandvapen skulle göras, det framhölls, huruvida
icke med anledning deraf äfven en minskning i anslaget till mobiliseringsammunition
kunde ifrågasättas. Men af de upplysningar, som i
utskottet lemnades, framgick, att, äfven om icke eldhandvapensfrågan
skulle lösas i den rigtning, som af reservanterna och Första Kammaren
gillats, utan på sätt som af Andra Kammaren gillats, skulle i alla
fall behofvet af mobiliseringsammunition vara lika stort. Enda skilnaden
skulle vara den, att i händelse Första Kammarens beslut angående
anslaget till eldhandvapen blifver Riksdagens beslut, kommer
endast 6,5 mm. ammunition att tillverkas, under det att, i fall Andra
Kammarens beslut i frågan blifver Riksdageus beslut, såväl 8 mm.
som 6,5 mm. ammunition kommer att tillverkas. — Jag hemställer
om bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med de yrkanden, som derunder framstälts, propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i förevarande punkt hemstält samt vidare
derpå, att kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades i den
vid punkten afgifna reservation; och förklarades den förra propositionen,
hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 7—9.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 10.

Herr Wennerberg: Af gammal vana eller ovana anser jag mig
skyldig — för att icke någon skall tro, att jag -ändrat åsigt — säga
några ord vid denna punkt. Jag vet val, att det slutliga resultatet
blifver nedsättning till 150,000 kronor, men det skall ej hindra mig
att för kammaren åtminstone framhålla, att goda skäl finnas för det
af Kongl. Maj:t föreslagna beloppet, och att blott ett skäl — och det
af mycket besynnerlig beskaffenhet -— för nedsättningen är af utskottet
anfördt. De sakkunnige, deribland chefen för fortifikationen, hafva
yrkat 300,000 kronor. Fn nedsättning har blifvit gjord, och departementschefen
säger slutligen, att han anser, det årsanslaget till ifrågavarande
fästningsbyggnad borde sättas till minst den summa, som
chefen för fortifikationen föreslagit. Mot dessa starka skäl, till hvilka
kommer det långvariga, tidsödande och i finansielt afseende högst bedröfliga
förfarandet med denna fästnings iordningställande, kommer
nu utskottets motskäl. Utskottet anser det äskade anslaget böra begränsas
till samma belopp, eller 150,000 kronor, som “af flere föregående
Riksdagar för ifrågavarande ändamål beviljats". Alltså, om jag
årslångt har begått ett fel, skall jag icke ändra mig. Jag skall taga
min egen felaktighet till föredöme och fortsätta. Jag kan icke finna,

Anslag till
mobiliseringsammunition.

(Forts.)

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

N:o 15.

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

Fredagen den 27 Mars

att detta är rätt. Jag vet nog, att det yrkande, jag kommer att göra,
är af ingen betydenhet vid den gemensamma voteringen, men väl vore,
om Första Kammaren genom ett bifall till Kongl. Maj:ts förslag visade,
att den icke af fara för en sådan olycklig utgång drager sig tillbaka
från att göra hvad den flera gånger förut gjort, nemligen bifalla
Kongl. Maj:ts förslag.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts förslag och utslag å utskottets.

Herr vice talmannen: Ja, det må vara gammal vana eller ovana,
men jag kan omöjligen stillatigande låta passera den behandling, som
detta anslag år efter år blifver underkastad. Beträffande betydelsen
af Karlsborgs fästning ber jag att få uppläsa, hvad herr statsrådet och
chefen för landtförsvarsdepartementet i år derom har anfört. Han
säger: “Så snart man vidrör, om ock endast de första grunderna, för
det strategiska ordnandet af Sveriges försvar, framträder genast nödvändigheten
af Karlsborgs fästning såsom stöd för arméns operationer,
och detta från hvilket håll än fienden förutsättes skola komma att
angripa vårt land. Ja, man kan säga, att arméns högste befälhafvare,
i saknad af denna fästning, vore utan nödig utgångspunkt för sina
operationer. “ Och till statsrådsprotokollet den 2 januari i år yttrar
departementschefen: “Då emellertid Karlsborgs betydelse gör sig gäl lande

först då vårt land utsättes för ett så allvarsamt anfall, att dess
tillvaro står på spel“ — jag förmodar, att man icke kan dröja med
fullbordandet af fästningen, till dess vårt lands tillvaro står på spel,
utan att man måste på förhand betrygga den — “men det för närvarande,
såsom jag framhållit i början af detta underdåniga anförande, endast
är fråga om vidtagandet af sådana åtgärder, som anses nödvändiga
för upprätthållandet af rikets neutralitet, gör jag i det följande icke
någon framställning om beviljandet af större anslag på en gång för
denna fästnings fullbordan, utan anser jag densamma kunna utföras
medelst årliga anslag på sätt hittills skett." Detta uttryck “på sätt
hittills skett“ har statsutskottet ordagrant tillämpat. “På sätt hittills
skett“ har det afprutat en fjerdedel af det begärda anslaget, hvilket
departementschefen har ansett höra utgå med minst 200,000 kronor.

Hvaraf kommer sig då denna likgiltighet för Karlsborgs fästning?
Enligt min tanke deraf, att man fått ett alldeles förvändt begrepp om
betydelsen af uttrycket “centralförsvar“. Vi hafva i denna kammare
hört uttalanden af denna art, och som vid åtskilliga andra tillfällen hade
framhållits just af dem, som fört flottans talan, hvilka derigenom bidragit
till spridande af dessa förvända begrepp. Jag nämnde i fjor,
att år 1840, d. v. s. för 56 år sedan, utkom en officiel eller officiös
broschyr, som mycket klart och enkelt utvecklade, hvad centralförsvar
egentligen betyder. Jag har nu förskaffat mig denna broschyr. Jag
vet mycket väl, att kammaren icke tycker om, att man läser innantill
för densamma. Men det kan icke lijelpas. Jag vill icke, att alla dessa
virriga föreställningar om centralförsvaret skola stå ovederlagda i kammarens
protokoll, och derför skall jag taga mig friheten att läsa upp
ur denna för 56 år sedan utkomna broschyr, huru centralförsvaret då
uppfattades. Det heter der: “Sjelfva idén att förlägga densamma

No 15.

Fredagen den 27 Mars.

fästningen in i midten af landet har man icke kunnat förlika med de
vanliga begrepp, man förut gjort sig om ändamålet med fästningar,
hvarvid man alltid varit van att antingen fästa föreställningen om ett
försvar ensamt af gränserna, och att följaktligen der vore rätta platsen
för desamma, eller att de under pågående krig vore ämnade att tjena
som tillflykt för egen armé, hvilken redan varit olycklig mot tienden
och lidit nederlag; eller ock att sätta egen underlägsen styrka, som
dragit sig under dess murar, i jemnstarkhet med den framträngande,
öfverlägsne fienden.

Dessa begrepp äro väl icke bestämdt origtiga, ty det gafs verkligen
en tid, då sådana rent defensiva ändamål med fästningar hufvudsakligen
åsyftades, och i följd deraf hela fästnings-system till gränsernas
försvar och fiendens utestängande uppgjordes; men i samma mån som
krigskonsten, i senare tider, utvecklats till hvad den för närvarande
är, hafva äfven åsigterna om fästningars användande som försvarsmedel
undergått hufvudsak liga förändringar. Det gäller numera som en i
krigskonsten erkänd sanning, att det kraftigaste försvar består just
uti att kunna begagna alla tillfällen att mot den framträngande fiendtliga
styrkan gå anfallsvis till väga, således ju mera man på förhand
kan underlätta och bereda möjligheter för egen armé att i sinom tid
öfvertaga denna ro), ju mera fri och obunden till sina rörelser den är
vid försvarets utförande, desto kraftigare blir detta senare. Men
ingenting gör en armé så ovig, som om den är nödsakad att ständigt
släpa med sig de mångfaldiga förnödenheter, som den, särdeles för
någon längre tid, behöfver för sin tillvaro och verksamhet, och ingenting
binder den så till sina rörelser, som om de nederlagsorter, hvilka den
i alla fall behöfver för de egentliga hufvudförrådena, sakna befästning,
ty i detta fall måste armén alltid sjelf betäcka dem och är de facto
i samma stund upplöst, som det lyckas fienden att åtkomma och tillintetgöra
dessa oundgängliga vilkor för försvarets fortsättande. I hvarje
land, som eger ett väl ordnadt försvarssystem, har man derför varit
betänkt på att utvälja och befästa en eller flera punkter, hvilka genom
sitt läge företrädesvis vore egnade att i händelse af krig i eget land
tjena som nederlag för den försvarande arméns förnödenheter. De
fordringar, man har på en sådan punkt, äro, att den eger lätta kommunikationer
med hela den landsträcka, för hvilken den är afsedd att
tjena som krigsdepot, och att dess läge är sådant, att de emot fienden
agerande trupperna, huru dessas rörelser än må blifva, i det längsta
ega förbindelsen med densamma öppen, samt att den så litet som
möjligt är för fienden åtkomlig och ändtligen i stånd åt ett längre
sjelfförsvar. Genom bestämmandet af dessa egenskaper ledes man af
sig sjelf ovilkorligen att, så vidt möjligt är, gifva en sådan hufvudkrigsdepot
ett någorlunda centralt läge, hvarifrån således hela idén
lånat namnet af centralförsvar eller ett försvar från centern, framträdande
i sin största enkelhet för föreställningen såsom eu kärna,
kring hvilken hela försvarssystemet är ordnadt och ämnadt att röra
sig. Man bör noga akta sig för att icke låta missleda sig af denna
benämning till den slutsats, som skulle deruti endast innefattas meningen
att inskränka försvaret ensamt till en centralpunkt, i hvilket fall ordet

Anslag til i
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(torts)

N:0 15.

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

Fredagen den 27 Mars.

centralförsvar med allt skäl kunde anses innebära en högst olycklig:
betydelse, icke heller låta tanken ensamt fästa sig dervid, som skulle
denna kärna eller centrum inverka på försvaret ensamt i den händelse,
att den försvarande armén tillbakaträngdes deremot, då dess syfte
tvärtom i första rummet är att befrämja och understödja dess rörelser
framåt mot fienden alltifrån den stund denne senare beträdt landets
gränser.

Det origtiga i uppfattningen af centralförsvaret ligger således med
få ord deruti, att tanken, innan den blifvit fullt bekant med ämnet,
så gerna vill taga rigtningen från periferien till centrum eller från
gränserna till den befästade centraldepoten och föreställa sig, att der
först skulle vara meningen att utveckla de kraftigaste och dittills besparade
resurserna för försvaret, då tvärtom man bör tänka sig från
detta centrum eller kärna den kraft utgå, som alltifrån krigets början
underhåller och iifvar egna truppmassor att motverka hvarje steg af
fiendens framträngande i det inre af landet,

Således långt ifrån att meningen skulle vara att med denna kraft,
koncentrerad och genom fiendens framträngande liksom sammanpressad
mot centern, åstadkomma en slutetfekt till fiendens förstörande i krigets
sista period, är den tvärtom ämnad att, så till sägandes, excentrisk
verka emot hvarje hans företag allt från det ögonblick, han beträdt
gränsen. Måhända ligger äfven i sjelfva ordet centralförsvar någon
tvetydighet, som allt från början missledt begreppet, och kanske skulle
benämningen försvar från centern innefatta en bättre ledning för den
rigtning, tanken bör följa för att uppfatta rätta meningen häraf. “
Och broschyren slutar med följande tänkvärda ord: “Det hade kanske
varit ett fel, att villosatserna om meningen med Karlsborgs anläggning
ostörda fått så utbreda sig, att de nu citeras bland mängden som
axiom i befästningsväg, och det vore redan mer än illa, om större
delen af nationen, i sitt omdöme missledd häraf, med misstroende eller
tvifvelsmål om ändamålsenligheten skulle åse en af landets vigtigaste
försvarsåtgärder, hvilken är ämnad att lifva oclj trygga dess förhoppningar
om upprätthållandet af sitt sjelfbestånd. “ — Såsom jag nyss
nämnde, är det 56 år, sedan detta publicerades, och ändock hafva
dessa virriga föreställningar mer och mer fått utbreda och sprida sig.
Och jag är fullt öfvertygad om, att ganska många finnas i denna
kammare, som dela dessa föreställningar, och speciel i utskottet, då
icke någon der har reserverat sig mot nedsättning. I sammanhang
härmed vill jag framhålla, hurusom för några och 20 år sedan anslogs
något öfver 21 millioner kronor för att bygga en jernväg mellan
Sköfde och Karlsborg. Då var det icke någon menniska, som opponerade
sig mot användningen af denna summa för en väg, som skulle
föra till fästningen. Men vore det fråga om hufvudmålet, sjelfva fästningen,
då skulle ett anslag på 2 | millioner, som i det närmaste vore
tillräckligt att fullborda fästningen, väcka det största motstånd.

Jag anser det vara äfven ur andra synpunkter af stor vigt,
att större anslag beviljas, så att fästningen må kunna blifva färdig,
ty så länge den är ofärdig, kommer man att motsätta sig anslag till
nya fästningar. Vi hafva derpå ett talande exempel i utskottets ut -

Fredagen den 27 Mars.

N:o 15.

låtande, der på sid. 55 säges: “Enär utskottet anser mindre lämpligt
att påbörja anläggande af nya fästningar, innan de redan anlagda
blifvit försatta i försvarbart skick." Ja, det resonnementet har
nog sitt berättigande. Jag tror nemligen, att det är bättre att
hafva en färdig och försvarbar fästning än tre ofärdiga och oförsvarbanu
Af denna orsak anser jag det ligga en vigt uppå, att detta
arbete bedrifves på annat sätt än hittills. Och jag tillägger, att det
synes mig ligga något nedsättande för den nuvarands generationen
deri, att vi efter mer än 80 års fred, och sedan vi i 75 år arbetat
på denna fästning, ännu icke fått den i försvarbart skick. Jag kan
icke annat än yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Nyström, Thomas: Herr chefen för landtförsvarsdepartementet
har i Kongl. Maj:ts proposition så noga och tydligt framlagt
de talande skälen för att så fort som möjligt, åtminstone i den mån
propositionen innehåller, bevilja anslag till Karlsborgs fästning. Men
utskottet har äfven i år prutat, dock något mindre än föregående år.
Jag hade den äran att sitta i utgiftsafdelniDgen, då denna fråga behandlades,
och jag framhöll der de skäl, som tala för högre anslag,
hvarvid jag vann gehör från ett håll, der jag minst väntade, nemligen
från en medlem i Andra Kammaren. Deremot stod jag ensam bland
ledamöterna från denna kammare. Jag vill nu hemställa, huruvida
icke förevarande fråga är så vigtig, att man kan åt den egna samma
fosterländska tanke som den, åt hvilken herr Moberg i går gaf uttryck:
att det bör vara en Första Kammarens fråga att sätta värt centralförsvar
i stånd. Det är högst egendomligt, att det är kustförsvarets
anhängare, som vållat en missuppfattning angående vårt lands inre
försvar. Kustförsvarets anhängare säga nemligen, att afsigten med
Karlsborg är, att man vid krigsutbrott skall samla hären dit, der invänta
lienden och slå det stora slaget, som skall befria landet från
honom. Nej, mine herrar, centralförsvarets idé inskränker sig icke till
försvar af landets hjerta. Långt derifrån. Den afser, att, när kriget
utbryter, vår armé efter dess mobilisering skall, så snart som kännedom
vunnits om den punkt, der fienden söker intränga i landet, föras
dit så uppmarscherad som möjligt för att i samlad styrka uppsöka
fiendeu. Så nära kusten, så långt från hjertat af landet som möjligt,
skall man möta honom. Således, centralförsvarets idé afser icke, att
man skall uraktlåta att försvara kusterna. Nej, vi skola fot för fot
söka att mota fienden. Men en batalj har ingen i sin hand förut.
Ingen vet, huru den skall sluta. Utfaller den lyckligt, är allt godt
och väl, men utfaller den olyckligt, hafva vi icke annat att göra än
att rigta blicken åt fienden äfvensom bakåt för att under reträtt
kunna behålla kommunikationerna till landets inre. Centralfästningen
blifver, om krigslyckan sviker, den källa, hvarifrån armén tillföres allt,
som behöfves för att hålla densamma i fullt stridsdugligt skick. Utan
eu dylik fästning i landets inre kan icke vår armé under ogynsamma
krigshändelser tillförsäkras tillförsel af den ammunitiou m. m., den
behöfver. Under krig blir efter få bataljer ammunitionen bortskjuten.
Vapen och annan utrustning gå förlorade. Då måste allt detta ersättas

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.'')

N:0 15.

Fiedagen den 27 Mars.

Avslag till
Karlsborgs
Jästnivgsbyggnad.

(Korts.)

bakifrån, från den s. k. centraldepoten. Det låter godt och väl, att det
är armén och flottan, som skola upptaga striden vid krigets början.
Men då måste också ett harmoniskt arbete ega rum mellan armén
och flottan. Det är flottan, som skall söka förhindra fienden att landstiga
på kusten. Men huru stor är vår flotta för närvarande? Till
dato hafva vi icke fått mer än en fjerdedel af de sjödugliga pansarfartyg,
vi behöfva enligt sjöförsvarskomiténs beräkning, och endast en
tredjedel af de minbåtar och torpedbåtar, vi behöfva. Följaktligen se
vi, att vår flotta ännu icke uppfyller de fordringar, som i händelse
af krig komma att ställas på densamma. Följden blifver naturligtvis,
att flottan vid krigsutbrott hufvudsakligen kommer att användas till
försvar af den punkt, der fara för landet mest hotar, d. v. s. vår
hufvudstad, hvars fasta försvar åt sjösidan icke är i tillfredsställande
skick, och som, hvad befästningar åt landsidan beträffar, saknar allt,
som erfordras att skydda staden för fienden. Derför kommer antagligen
hvad vi ega af flotta att till väsentlig del användas till försvar
af hufvudstaden samt de vatten, som närmast gränsa intill densamma
och derifrån landstigning kan verkställas på ett afstånd från staden
af två å tre dagsmarscher. Följaktligen kommer kusternas försvar
i öfrigt att ännu en tid uteslutande taga landtarmén i anspråk. Skall
man då låta denna armé uppträda under så ytterst ogynsamma förhållanden,
att den med svårighet kan hafva sin rygg betryggad och
sina flanker skyddadé? Nej, det fordras, att vårt land, liksom alla
andra, har eu god centralfästning för armén. Har icke vår flotta
behof af en centraldepot för alla sina krigseffekter ? Behöfver flottan
eu sådan mer än vår armé? Jag tror det icke. Se vi tillbaka på de
senare krigen, särskilt på det orientaliska, hvad finna vi? Stälde
ryssarne upp sin fältarmé utanför Sebastopol och väntade der, att de
fientliga magterna skulle anfalla? Ingalunda. Den kom för sent för
att hindra en landstigning från de fiendtliga flottorna. Hvad gjorde
ryssarne då? Jo, de skickade denna armé att angripa fransmännen
och engelsmännen vid Balaklava och Inkerman. Men der blef den
slagen och måste retirera till Sebastopol. Se vi på alla detta århundrades
krig, så — se vi någonsin, att kriget slutar vid gränsen? Nej,
den ene eller andre af de stridande parterna har från början tillryckt
sig initiativet och tvungit motståndaren till återtåg, och då har ett
centralförsvar behöfts för att skydda den retirerande armén. Derför
hafva också nu alla europeiska kontinentalmagter ordnat sitt försvar
på centralförsvarets idé, på samma gång de icke försummat att skydda
gränserna.

Vårt centralförsvar härleder sig icke från Carl XIV Johans tid,
icke från den komité, hvilken år 1819 tillsattes för ifrågavarande ändamål.
Idén har långt äldre anor. Vi kunna gå tillbaka öfver 200 år
till den konung, som vår störste häfdatecknare kallat “den störste
krigaren på Sveriges tron". Det var han, som befästade Jönköping,
när fienden hade tagit Kalmar och Elfsborg och derifrån inryckte i
Småland och Vestergötland. “Gustaf Adolf“, hvilken Napoleon I tagit
till efterdöme och såsom krigare inrangerade jemsides med Alexander,
Kannibal, Cmsar och Fredrik den store, grundläde redan vid Vetterns

N:0 15.

Fredagen den 27 Mars.

strand en centralfästning. Och äfven under Gustaf Vasas tid ord- Anslag till
nades ett centralförsvar vid Vadstena. Vi se således, att under 300
års tid centralförsvaret varit begagnadt såsom stöd för landets inre byggnad.j
värnande. (Forts.)

Man säger, nu behöfva vi det icke längre. Detta stöder sig icke
på någon krigshistorisk erfarenhet. Ty alla krig visa, huru ytterst
nödvändigt är att tänka sig äfven en olycklig krigföring. Ingen har
krigets öde i sin hand. Och den, som tänker först när det utbryter,
den tänker illa. Derför får jag instämma med föregående talare och
yrka på, att vi icke må försumma vårt inre försvar med dess stora
betydelse.

Herr Pettersson, Fredrik Emil: Det är nog sant hvad en
framstående ledamot af denna kammare förra riksdagen yttrade, då
han på tal om Karlsborgs fästning förklarade, att det finnes ingen
af de år efter år återkommande frågorna på fjerde hufvudtiteln,
dervid så vältaliga yttranden förekomma, som just vid denna. Så har
äfven i år varit fallet.

På samma gång jag får uttala min lifiiga tillslutning till den uppfattning
och de åsigter, som här blitvit framdragna, ber jag att få
återföra frågan inom de gränser, den för närvarande närmast berör,
och vill jag då påpeka, att anslaget till Karlsborg, som af utskottet
i år föreslagits till 150,000 kronor, utgått med detta belopp både
1894 och 1895. Då anslaget för innevarande år nedsattes till 100,000
kronor, förebars såsom motiv derför, att stora belopp tagits i anspråk
för förstärkning af vårt kustförsvar. Men gälde denna motivering då,
måste den hafva sin betydelse i år, synnerligast som Karlsborg genom
nu föreslagna belopp icke blifvit lidande mot föregående år. — Jag
medgifver, att det af utskottet föreslagna anslaget är obetydligt, men
man får tänka på, att utskottet har i år mer än någonsin koncentrerat
sig på de stora och framskjutna frågorna inom hufvudtiteln. —

Karlsborgs betydelse såsom stödjepunkt för försvaret är ju oomtvistad.

Men nekas kan icke, att med allt erkännande af denna dess betydelse
Karlborgs uppgift kan lättas genom de försvarsåtgärder, vi
träffa på annat håll. Genom den förbättrade härordningen, genom de
allt mer utvecklade kommmunikationerna, hvilka möjliggöra härens
snabbare förflyttning till den hotade punkten, och slutligen genom
förstärkning af vår flotta och förbättring af våra sjöfästningar, tränger
sig den tanken allt mer och mer fram, att det är vid Sveriges gräns,
vi skola möta Sveriges fiende.

Jag ber att få tillstyrka utskottets förslag.

Herr Lundeberg: Jag tänker icke inlåta mig på Karlsborgs betydelse
för försvaret. Jag blef uppkallad af en talare, som beklagade,
att så litet intresse gjort sig gällande inom utskottet för Karlsborgs
befästning.

Jag tror, att det var ett orätt ord. Det har icke varit bristande
insigt — jag kan ju kanske få säga det också — om betydelsen —
ty det känner statsutskottet — af Karlsborg, ej heller bristande in -

N:o 15.

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

Fredagen den 27 Mars.

tresse för Karlsborg, utan intresset för de stora frågorna, som har
gjort, att utskottet från Första Kammaren har funnit det nödigt att
släppa Kongl. Maj:ts förslag. Hade utskottet — jag talar fortfarande
om borsta Kammaren — i detta fall kunnat följa sin egen vilja och
sin egen önskan, hade anslaget säkerligen blifvit mycket större än
Kongl. Maj:t begärt, om det haft magt att lemna det. — Nej, det
har varit andra skäl. Jag vet mycket väl, att dessa skäl icke hafva
så stor betydelse för kammaren, men för statsutskottet måste de deremot
hafva sin vigt. De hafva medverkat till och i sin mån befrämjat,
att man fått så pass mycket på andra områden, som man nu fått. Och
det torde ej heller vara otillbörligt att här nämna, att anslaget till
Karlsborg var i första förslaget inom utskottet uppsatt till 100,000
kronor, men att under de vidare förhandlingarna om anslagen i sin
helhet man verkligen fick upp detta anslag till 150,000 kronor. —
Det vore derför enligt min tanke kanske icke så opportunt för de
öfriga anslagens lyckliga framgång, om vi i denna punkt satte oss
fast vid Kongl. Maj:ts förslag. Hvad nu af utskottet blifvit beviljadt
är ju i alla fall 50,000 kronor mer än hvad anslaget varit under de
sista åren. Och under sådana förhållanden — det ena med det andra
sammanlagdt — vågar jag anhålla om bifall till utskottets förslag.

Friherre Klingspor: Jag är i hufvudsak förekommen af de
två siste talarne, i hviikas yttranden jag instämmer. Jag vill endast
göra en ytterligare påpekning, och det är nemligen den, att i statsrådsprotokollet
står det hänvisadt till, att man nöjde sig med 200,000
kronor, i stället för 300,000, “i den förhoppningen, att genom denna
nedsättning möjliggöra beredandet af medel till sjöfästningarnas iståndsättande“.
Då statsutskottet nu kommit så nära, att dess enhälliga
förslag här endast skiljar sig med 50,000 kronor från Kongl. Maj:ts,
men på nästa punkt deremot skiluaden är synnerligen stor mellan
utskottets och dess reservanters anslagsbelopp, så tror jag, att det är
bättre, att kammaren, i stället för att här hålla på Kongl. Majrts
förslag, koncentrerar all sin kraft på att der bevara den summa i sin
helhet, som af Första Kammarens ledamöter af utskottet blifvit förordad.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag om anvisande af

150,000 kr.

Herr vice talmannen: Sedan statsutskottet och reservanterna
från Andra Kammaren på anslagen till fjerde och femte hufvudtitlarna
nedprutat, såsom jag förut i dag nämnt, ungefär 7| millioner kronor,
så tycker jag, att icke hade det varit så mycket vågadt af ledamöterna
från Första Kammaren att höja anslaget till Karlsborg med 50,000
kronor eller till hvad Kongl. Maj:t föreslagit. Den djerfheten tror
jag, att de kunde hafva vedervågat.

Hvad beträffar invändningen från den ledamot af statsutskottet,
som först yttrade sig, skall jag icke heller med honom ingå i någon
kontrovers om Karlsborgs militära betydelse, utan blott hänvisa till

N:0 15.

Fredagen den 27 Mars.

departementschefens yttrande i år, som jag nyss tagit mig friheten
uppläsa. Jag tror, att det är temligen utredande i frågan.

Herr Wen ner berg: De herrar, som hafva uppträdt till försvar
för utskottet, hafva båda två erkänt, att de inse Karlsborgs fästnings
betydenhet. Hade de icke gjort det, så hade de haft tillräckliga skäl
att blifva klandrade, ty skälet för Karlsborgs betydenhet är icke endast
i år af de sakkunnige framstäldt tillräckligt klart, utan under
flera föregående år på samma sätt. Jag vet nog, att de klena skäl,
som statsutskottet har använda icke äro de rigtiga. En person, tillhörande
statsutskottet, ja, dess ordförande, nämnde också, att det
fans ett annat skäl än det synliga. Detta har besannats af den siste
talaren också, och detta är för oss alla en mycket känd hemlighet:
man måste nemligen köpslaga för att få fram något.

Jag sätter också värde på våra statsutskottsledamöters oändliga
tålamod att på det sättet söka få fram nödiga anslag, som man kanske
eljest haft rätt svårt att få igenom. Men med allt detta qvarstår
dock, i synnerhet om jag ser på åtskilliga andra anslag som här förordats
af vida mindre betydenhet, ja till och med, såsom det sista
som förekommer på denna hufvudtitel, af tvetydig beskaffenhet, att
de medel, som hafva kastats dit, kunde med lätthet hafva fylts med
ett par tiotusental kronor för Karlsborg, som ingen, som har någon
syn för hvad ett centralförsvar vill säga, kunnat annat än gilla.

Man har talat om flottan, och att den först måste göras färdig.
Men när blir den färdig? Man har talat om huru vi måste möta
fienden på våra kuster. Ja, det är rätt, men utgången är oviss. Blir
den olycklig, hvad är då att göra? Är flottan icke i ordning, eller
är den i ordning och blir undertryckt af en större flotta — och allt
detta anser jag troligt — då måste man ju draga sig från kusterna
och söka ett centralförsvar, som tillika kan blifva en säker basis för
vårt riksförsvar.

Under sådana förhållanden tror jag, att kammaren borde hysa
aktning för sin egen insigt i denna vigtiga sak, hvilken insigt flera
föregående år har visat sig verksam genom antagande af Kongl. Maj:ts
förslag, och sålunda icke i dag på så klena skäl, som blifvit anförda
från motsidan, gå ifrån sin egen åsigt och ingå på utskottets.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i föreliggande punkt hemstält samt vidare derpå att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, så vidt den skilde sig från Kongl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla denna framställning
oförändrad; och förklarade herr talmannen sig finna den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Wennerberg begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 10 af
sitt utlåtande n:o 5, röstar

Anslag till
Karlsborgs
fästningsbyggnad.

(Forts.)

Ja;

N:o 15.

Fredagen den 27 Mars.

Anslag till
befästningsarbeten
m. m.
vid Vaxholms
och OscarFredriksborgs

fästning.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan, så vidt den
skiljer sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, och bifaller
denna framställning oförändrad.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

J a— 06;
Nej-33.

Funkten 11.

Mom. la).

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 1 b).

Herr Brehmer: I denna punkt har utskottet föreslagit en nedsättning
å hvad Kongl. Maj:t begärt, i det utskottet i anslag för anskaffning
af felande bestyckning för Oskar-Fredriksborgs fästningsområde
endast vill anvisa för år 1897 500,000 kronor i stället för begärda
en million kronor, och detta oaktadt generalfälttygmästaren, med hvilken
departementschefen på det lifligaste instämt, påvisat, att den begärda
millionen endast är tillräcklig att anskaffa det allra nödvändigaste
af behofvet och derför borde föreslås att utgå för 1897. Enligt
den faststälda bestyckningsplanen utgör nemligen den summa, som
erfordras för att allt hvad som ännu felas i bestyckningen skulle kunna
fyllas, 2,600,000 kronor, och häraf kan man, såsom generalfälttygmästaren
säger, sluta till, i huru ytterst ringa mån nämnda fästning
med sin nuvarande artilleriutrustning vore i stånd att fylla sin vigtiga
uppgift.

Det skäl, som utskottet anfört, är den gamla vanliga frasen, att
“på det andra vigtiga anslagsbehof under denna hufvudtitel må kunna
tillgodoses, har utskottet ansett" etc. Detta kan under vanliga förhållanden
passa in, då det gäller att röra sig inom ramen af knappt
afmätta och begränsade tillgångar, men i år gäller det ju att på ett
förståndigt sätt använda betydliga besparingar, och då synes mig frasen
vara illa placerad. Jag vet mycket väl, att denna kammares ledamöter
i utskottet måste taga hänsyn till offervilligheten från den Andra Kammarens
ledamöter för att åstadkomma praktiska beslut genom sammanjemkning
och tillmötesgående. Men om någon politik i detta hänseende
skulle ligga under afprutningen, borde densamma varit mycket betydligare.
ty reservanterna från Andra Kammaren vilja endast bevilja

Fredagen den 27 Mars. 63 N:o 15

100,000 kronor. Skilnaden mellan de båda förslagen blir således Anslag till

876,500 kronor. _ arbelenTm

Genast, då jag läste igenom denna punkt i betänkandet, spårade jag vid Vaxholms
emellertid en annan politik för våra kammarledamöters åtgärd, och och Oscardet
är egentligen för att protestera emot densamma, som jag bar Fredriksborgs
begärt ordet i denna fråga. Denna afprutade halfva million skulle /“*<»*»?•
nemligen utgöra ett verksamt bidrag till de besparingar, som behöfva '' or
ske, för att tilläggsbevillningen i år skulle kunna helt och hållet bortfalla.
Då jag deltagit i urtima Riksdagens beslut, känner jag mig, för
min del, förhindrad att vara med om en sådan politik. Jag vill icke
nu vidare röra i denna något ömtåliga fråga, för att icke rifva upp
en diskussion om densamma, jag har endast velat med hvad jag sagt
angifva den ståndpunkt, som jag intager till alla föreslagna nedsättningar
i de af Kongl. Maj:t begärda anslagen.

Herr Crusebjörn: Jag skulle djupt beklaga, om denna utskottets
framställning icke skulle vinna kammarens bifall. Af alla framställningar
till det fasta försvarets förbättrande vid denna riksdag är det
intet annat, som kan jemföras i vigt med detta. Hufvudstadens försvar
måste ligga oss alla varmt om hjertat, och då detta hufvudstadens
försvar måste hufvudsakligen ske med biträde af vår flotta, och denna
flotta ovilkorligen behöfver ett säkert stöd i de sjöfästningar, som vi
arbeta • på i vår skärgård, så är det i öppen dag, huru vigtigt detta
anslag är. Jag skulle visserligen helst sett, att Kongl. Maj:ts förslag
vunnit bifall, men det är ju helt naturligt, att med den hållning, som
Andra Kammarens ledamöter i utskottet intagit, kan man icke satta
detta i fråga, utan får vara våra utskottsledamöter tacksam för, att
de kommit med det förslag, hvarmed de kommit.

Jag får sålunda anhålla om bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet friherre Rappe: I denna kammare behöfver jag
icke vidare utförligt yttra mig i denna fråga, då jag finner, att en
öfvervägande majoritet är för dess lösning i öfverensstämmelse med
Kongl. Maj:ts förslag. Men då jag anser frågan vara af en utomordentlig
vigt, vill jag säga några få ord. Jag vill påpeka, att nödvändigheten
af anslaget ligger deri, att om det icke beviljas, kan icke en fiende
förhindras att, efter ett helt kort motstånd, löpa in till Stockholm.

Anslaget har nemligen till mål att utgöra den första etappen mot det
målet, att tillstänga porten till Stockholm från sjösidan. Det är inloppet
genom Oxdjupet, som dessa befästningar skulle afse, den saken
är klar för alla.

Men det är äfven en annan omständighet, hvarpå jag vill fästa
uppmärksamheten, nemligen att anslaget skall användas icke blott till
kanoner, utan äfven till projektiler och ammunition för dessa kanoner.

Skulle icke anslaget beviljas, har man icke ens ammunition och projektiler
till den bestyckning, som finnes.

Här har förut framhållits så ifrigt behofvet af att hjelpa den
enskilda industrien, och denna sak synes böra betonas äfven i alseende
på förevarande punkt. Skulle anslaget icke beviljas, så skulle förhål -

No 15.

Anslag till
befästningsarbeten
m. m.
vid Vaxholms
och OscarFredriksborgs

fästning.

(Forts.)

Ifrågasatt
anslag till
befästningar
d Gotland.

Fredagen den 27 Mars.

landet blifva, att under två på hvarandra följande år icke något understöd
gåfves åt den industri, som har till mål att tillverka de grofva
kanonerna äfvensom de projektiler och den ammunition, som fordras för
dessa grofva pjeser, och detta vore i sanning olyckligt. Denna industri
är nu på väg att taga allt kraftigare ansatser framåt, så att vi skulle
kunna tillverka hela den grofva artillerimaterielen inom landet med
projektiler och tillbehör. Det finnes ock arbetare, som börjat inläras
till detta och som äro ganska skickliga. Förra året ifrågasattes liksom
under en följd af år anslag till ifrågavarande ändamål, men det ströks.
Skulle nu icke det ifrågasatta anslaget beviljas, finnas icke mer än de

52,000 kronor, som äro beviljade för fältartillerimateriel, som skulle
kunna komma till gagn för denna industri.

Det är dessa två hufvudsakliga synpunkter, nemligen å ena sidan
att de nödvändigaste åtgärderna för hufvudstadens skyddande från
sjösidan skulle försummas, och å den andra att landets kanon- och
projektilindustri samt dess arbetare skulle lemnas i sticket på samma
gång som öfverflöd råder i statskassan, det är dessa två synpunkter,
jag velat framhålla, och ur hvilka det vore så beklagligt, om det
ifrågavarande anslaget icke beviljades. Det är derför jag också hoppas,
att i denna kammare den åsigt, som uttalats af kammarens ledamöter
i statsutskottet, skall blifva enhälligt bifallen.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i moment 1 b) hemstält.

Mom. 1 c) och d).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Mom. 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 12.

Mom. a).

Herr Björlin: Herr grefve och talman! Jag skall icke blifva
mångordig. Det kan naturligen icke falla mig in att söka vinna
kammarens bifall till min motion; det skulle säkerligen endast blifva
ett nytt kapitel af de fromma önskningarnas historia. Tvärtom skall
jag endast bedja att för omvexlings skull få tacka det från många
håll angripna statsutskottet för dess motivering. På samma gång
utskottet säger sig icke kunna tillstyrka bifall till motionen, tillägger
det nemligen: "Ehuruväl det vill synas, som skulle de militära förråden
i Visby böra förflyttas till någon plats, mindre blottstäld för
öfverraskande fara". Det är dessa märkliga ord, för hvilka jag ber
att särskildt få tacka och som jag prickar för och tager fasta på till
ett annat år.

N:o 15.

Fredagen den 27 Mars.

Såsom ställningen i militäriskt hänseende för närvarande är på
Gotland, kan den betecknas i få ord såsom ohållbar. Det fordras
nemligen endast att en fiendtlig kanonbåt ankrar på Visby redd och
sänder i land en officer med förbud för vederbörande att mobilisera,
för att Gotlands försvarskraft i ett enda slag skall vara förlamad, då
alla förråd ligga inom kanonhåll från stranden med undantag af det
fasta skanstygsförrådet, som, besynnerligt nog, är förlagdt till Slite på
ostkusten af ön. Om derför en än aldrig så stark befästning anlägges
t. ex. vid Fårösund, kan den sålunda icke försvaras, då den icke kan
erhålla några stridskrafter; ty sådana kunna ju icke erhållas, då mobilisering
på ön ej kan ske och då, att döma af departementschefens anförande
till statsrådsprotokollet, några trupper ej lära kunna förväntas från
fastlandet. Af hvad jag nu sågt torde klarligen framgå, att det första
som bör göras i fråga om Gotlands fasta försvar är förrådens undanHyttande
till en befäst replipunkt inne på ön, t. ex. vid Tingstäde,
der öns stridskrafter kunna mobiliseras och der de sedermera hafva
ett säkert stöd under försvaret. Genom den motivering, som utskottet
nu har gjort, är porten öppen för Kongl. Maj:t att återkomma ett
annat år, och det återstår således för oss gotländingar endast att vänta
och vara tålmodige, i den förhoppning att, när Tingstäde-befästningarna
en gång komma till utförande, det icke måtte vara för sent.

Det är naturligen för mig, herr grefve pch talman, ett mycket
rart tillfälle att inför en så inflytelserik församling, som Första Kammaren,
få påminna om ön Gotland, hvilken jag är satt till att försvara
i händelse af krigsfara. Blotta omnämnandet på detta rum, att allt
dernere icke är så väl bestäldt i försvarshänseende, är naturligen i
hög grad egnaclt till att lätta den tunga ansvarsbörda, som jag känner
vara förenad med mitt embete. Jag skall derför endast i korthet
inskränka mig till att granska ett par satser, som jag anser vara farliga
villomeningar och som derför kunna göra skada, i fall de icke
i tid bemötas.

Det har blifvit sagdt, såväl i pressen som inom Riksdagen, att
Gotland icke kan försvaras, huru mycket penningar man än derpå
nedlägger. Jag behöfver icke säga, att detta är ett hårdt tal för
Gotland. Jag tror mig våga påstå, att det äfven är ett dumt tal, ty
på samma sätt kan man ju drifva den satsen, att det icke tjenar något
till att öka Sveriges lolttla försvarskraft, då vi ändå icke kunna bestå
i kampen mot en stormagt. Jag anser, att frågan i stället bör lyda
så: hvad kunna vi vinna, om vi skydda våra militära förråd på Gotland
genom tidsenliga befästningar? Jo, i sådant fall — och endast
i sådant fall — kunna vi hoppas, om krig utbryter, att få behålla ön
vid fredsslutet. Det är nemligen föga antagligt, att en fiende vågar
sig på en längre belägring af en fästning inne på ön, då han i allt
fall kan begagna sig af hamnarne. Risken vore för stor, då en sådan
belägring, vid hvilken han icke kan begagna sin öfverlägsna sjömagt,
måste blifva både långvarig och besvärlig. Och om de politiska förhållandena
ändrade sig under den tid, han är sysselsatt dermed, och
förbindelserna öfver sjön afbrötes, skulle ju de belägrande varda tillspillogifna.
Åter igen, finnes det icke någon fast replipunkt inne på

Första Kammarens Frat. 1890. N:o 15. 5

Ifrågasatt
anslag till
befästningar
ä Gotland.
(Forts.)

N:0 51.

Ifrågasatt
anslag till
befästningar
d Gotland.

(Forts.)

Anslag till e'',
riksskyttefest.

66 Fredagen den 27 Mars.

ön, så kan genom ett öfverraskande anfall kela öns försvarsmagt i ett
nu öfverrumplas och Gotland intagas utan svärdslag. Så är det nu.
Och ändock kostar öns försvar årligen omkring 350,000 kronor. Ringare
effektivitet af ett anslag kan gerna icke tänkas.

Den andra villomeningen, som jag ville bemöta, uttalades här
under remissdebatten. Bäst vore, sades nemligen, om Gotland blefve
neutraliseradt. Man borde derför vända sig till stormagterna för att
få en sådan neutralisering till stånd. Jag är öfver tygad om att, i fall
vår regering gjorde en dylik framställning, den icke skulle möta några
oöfvervinneliga svårigheter från stormagternas sida. Men utan tvifvel
skulle nästa fråga blifva den: hvem skall försvara^Gotland, ‘,när Sverige
icke vill göra det? Alldeles säkert är, att icke stormagterna skulle
vilja öfverlemna detta försvar åt någon af sina kolleger, utan uppdraget
skulle väl derför antagligen lemnas åt någon annan magt, t. ex. Danmark.
Men jag hemställer, om någon kan tro, att detta sätt att försvara
Gotland skulle blifva billigare för Sverige, än hvad det för närvarande
är.

Men det är ju ett orimligt antagande, att icke svenske män skulle
vilja försvara hvarje del af sitt område och sålunda äfven Gotland.
Tvärtom, synes det mig, bör det vara en hederssak för oss att ordna
försvaret af denna vackra och minnesrika ö, som vi en gång förlorat,
men som vi återvunnit, tack vare en af våra störste statsmäns snille.
Det är säkerligen icke alla dagar, vi kunna påräkna att en man
af Axel Oxenstiernas rang leder våra rådslag.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande moment hemstält.

Mom. b).

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 13 och 14.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 15.

Mom. a).

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b).

Herr Billing: Om kammaren vill bifalla hvad statsutskottet här
föreslagit, så tror jag mig å både egna och mina medreservanters
vägnar kunna säga, att vi skola bära ett sådant utslag*ined mycket
lugn. Men jag anser mig dock böra säga några ord för att angifva
skälen till vår reservation. I korthet skulle de nog kunna uttryckas

Fredagen den 27 Mars.

N:0 15.

så: ett bifall till denna motion skulle baseras på helt andra förutsättningar
än de, som i allmänhet pläga vara bestämmande för bifall till
motioner. Den som, särskildt såsom ordförande på andra utgiftsafdelningen
i statsutskottet, har erfarit, huru man kan i vanliga fall få
sitta och pruta och vända på hundra kronor här och hundra kronor
der, kan icke annat än förvånas öfver en sådan frikostighet på enskild
motionärs framställning, som här förekommer, då man tillstyrkt beviljande
af 30,000 kronor till en riksskyttefest. En sådan frikostighet
är verkligen mycket sällsynt.

Men man förvånar sig ännu mer häröfver, då man aktar på, huru
denna fråga har utvecklat sig, innan statsutskottet har afgifvit sitt
betänkande. Centralstyrelsen för rikets skarpskyttecorpser har ingått
till Kongl. Maj:t med begäran om förhöjning i anslaget till dessa corpser,
och har sedan i andra rummet ifrågastält anslag till denna riksskyttefest;
och det verkställande utskottet inom centralstyrelsen har sagt,
att det begärde dessa 30,000 kronor endast under förutsättning, att
öfriga anslag till skarpskyttecorpserna beviljades efter dess framställning.
Kongl. Maj:t har pröfvat denna framställning, och Kongl. Maj:t har
hegärt Riksdagens bifall till att höja anslaget för skarpskyttecorpserna i
allmänhet. Kongl. Maj:t har också pröfvat den gjorda framställningen
om 30,000 kronor till en riksskyttefest, och Kongl. Maj:t har icke
ansett sig böra framlägga förslag om anslag till en sådan fest. Huru
gör nu utskottet? Jo, utskottet tillstyrker icke beviljande af medel
till skarpskyttecorpserna i den form, som Kongl. Maj:t och centralstyrelsen
i första rummet har begärt, utan utskottet tillstyrker på enskild framställning
beviljandet af 30,000 kronor till den riksskyttefest, som centralstyrelsen
har satt först i andra rummet, och som Kongl. Maj:t icke

har förordat alls. Det är verkligen en mycket ovanlig framgång för

en enskild motion, och hvad jag sade i statsutskottet, upprepar jag
nu, nemligen att, om det beviljas, jag anhåller, att det må annoteras

oss till godo, som vid andra tillfällen önska att få bifall äfven till en skilda

motionärers framställningar.

Vidare ber jag att få fästa uppmärksamheten på en annan sak,
nemligen att det skäl, sorn man annars bruka anföra mot enskilda
motioner, eller att utredningen är otillräcklig, förelåg också här för
oss i statsutskottet. I utskottet uppkom frågan: när nu denna riksskyttefest
skall förläggas till den skandinaviska utställningen i Stockholm
och blifva likasom en del af denna, hvad är då meningen med
denna fest? Skall den blifva en skandinavisk fest, skola i tättingarna
vid festen få deltaga äfven norrmän och danskar? På den frågan
afgåfvo de, som förordade detta anslag, alldeles motsatta svar. Somliga
sade: ja, naturligtvis skola både danskar och norrmän vara med
derom, annars vilja vi icke vara med om anslaget. Men andra sade:
nej, för all del, endast svenskar, annars vilja vi icke vara med om
saken. Den enda ledning, man hade för bedömande af, huru denna
fest skulle komma att ordnas, var namnet riksskyttefest, som man
menade skulle angifva, att det endast skulle vara svenskar, som iingc
deltaga i festen. Jag har velat anföra detta såsom ett skäl för oss
att reservera oss, men också velat för framtiden annotera, att, om nu

Anslag till en

riksskyttefest.

(Forts.)

No 15.

Anslag till c>

riksskyttefest.

(Forts.)

Fredagen den 27 Mars.

detta anslag bifalles, jag hoppas, att både Första Kammaren och Andra
Kammaren icke skola en annan gång och i ett annat ärende möta en
motion med afslag derför att den icke är tillräckligt utredd.

Så slutligen ännu ett skal, som för oss reservanter betydde något.
Det var detta, att nu skola naturligen dessa 30,000 kronor också
skrifvas på utställningens konto — jag menar icke precis vid bokföringen,
utan i opinionen. Jag fruktar, att den frikostighet, som
nu här visas med afseende på denna fest, kanske icke visar sig lika
stor, när ytterligare kraf komma på stora anslag till den skandinaviska
utställningen. Det är nemligen för herrarne likaväl som för
mig bekant, att Riksdagen har att motse framställningar om ytterligare
anslag till denna utställning. Jag har af tidningarne sett, att
till regeringen inkommit en framställning från vederbörande om beviljande
af 56,000 kronor för att bereda handtverkare och arbetare
tillfälle att besöka denna utställning, och detta är icke det enda förnyade
anslag, hvarpå kraf kommer att uppställas. Under sådant förhållande
anser jag för min del, att det kanske kan vara något betänkligt,
att till denna riksskyttefest, såsom ett bihang till utställningen,
bevilja 30,000 kronor.

Om bifall lemnas till denna motion, hvilket jag icke skall misstycka
eller sörja öfver, så lemnas detta bifall under högst ovanliga
förhållanden, då hvart särskildt af de skäl, som jag nu anfört mot
motionen, skulle i vanliga fall varit mer än tillräckligt att föranleda
afslag å densamma. Här är verkligen mot denna motion eu samling
af nästan alla de skäl, som bruka anföras, det ena då och det andra
då, mot enskilda motioner, men, som sagdt, vill kammaren bifalla
motionen, så icke mig emot. Jag anser mig dock böra yrka afslag
å utskottets förslag och bifall till reservationen.

Friherre von Otter: Då min värderade kamrat från utskottet
yrkat afslag å utskottets förslag i denna punkt, så anser jag mig
skyldig att här uppträda för att hemställa om bifall till förslaget,
Det är ju alldeles gifvet, att om man icke ansåge, att man, genom
att bereda dessa skyttar tillfälle att få komma hit till Stockholm vid
denna riksskyttefest, skulle bidraga till att höja intresset för hela
skarpskytterörelsen, så skulle man icke förorda detta anslag; deri
ligger hela anledningen, hvarför man gjort det.

Det ökade anslag åt sjelfva skarpskytteväsendet, som af Kongl.
Maj:t begärts, syntes det icke förefinnas någon möjlighet att genomdrifva,
men åt denna sak deremot ville man skänka sin uppmärksamhet
och förorda densamma af det skäl, som jag andragit. Att
centralstyrelsen skulle hellre sett, att den fått anslaget till skarpskytteväsendet
ökadt med ett belopp af 71,000 kronor, som den sedermera
kunnat hafva utsigt att få årligen, än 30,000 kronor för en gång,
detta är ju ganska naturligt. Men styrelsen får nu i allt fall icke
den begärda ökningen i anslaget till skarpskytteväsendet, då det ej
finnes någon sannolikhet för att den skulle kunna genomdrifvas, men
icke är väl detta något skäl för, att man, då denna skyttefest
otvifvelaktigt kan verka främjande för skytterörelsen i landet, skulle

Fredagen den 27 Mars.

N:0 15.

vägra medel dertill. Jag hemställer om bifall till utskottets förslag i
denna punkt.

Herr Crusebjörn: Då jag varmt intresserar mig för det frivilliga
skytteväsendets utveckling, kan jag ej underlåta att säga, att
jag skulle hafva varit synnerligen tillfredsstäld om Kongl. Maj:ts framställning
hade vunnit bifall, men då nu så ej är förhållandet, och då
likväl utan all fråga det stora intresse, som ligger till grund för det
frivilliga skytteväsendet, kommer att stegras genom det af utskottet
föreslagna bidrag af 30,000 kronor till riksskyttefesten, så kan jag ej
se annat, än att alla vänner af det frivilliga skytteväsendet böra biträda
utskottet. Jag skulle hafva önskat, att reservanterna, då de ej
ville bifalla de 30,000 kronorna, likväl både hållit på Kongl. Maj:ts
proposition, men när de icke så gjort, synes det mig vara välbetänkt,
att nu bifalla utskottets framställning, särskildt då densamma vunnit
erkännande i den andra kammaren. Jag ber således att få yrka bifall
till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar Björlin, Alin och Blomberg.

Herr Nyström, Carl: Departementschefen har i sitt utlåtande
kallat skjutskickligbeten för soldaternas allra vigtigaste utbildniugsgren,
Jag tror för min del, att detta är fullkomligt rigtigt, och jag föreställer
mig, att en krigsstyrka med goda vapen och utvecklad skjutskicklighet
skall under alla förhållanden kunna åstadkomma något
väsentligt för försvaret, äfven om mångt och mycket annat tryter.
Våra stamförvandter i Afrika, boers, hafva under sin korta men ärorika
historia tillräckligt visat detta eller den afgörande vigten af
skjutskickligheten. När så är förhållandet, är det gifvet, att alla åtgärder
som kunna uppmuntra och befrämja denna skjutskicklighet, äro
värda att understödjas, och till dessa få vi väl äfven räkna detta anslag
å 30,000 kronor. Komma så dertill de skäl, som bär äro åberopade,
att desse unge män måhända få vid besöket på utställningen
göra erfarenheter,* som äro gagneliga för deras borgerliga verksamhet,
så synes mig tillräckligt sagdt för att motivera anslagets beviljande.
När anslag beviljas från alla officiella håll till denna utställning, så
har den derigenom förklarats vara eu nationel angelägenhet och då
måtte väl ett'' tillfälle att deltaga deri vara en förmån som tillkommer
skyttarne. Anslaget innefattar då äfven från sist nämnda synpunkt
en uppmuntran åt skytteväsendet i vårt land, och förtjenar såsom
sådan att beviljas. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Tamm, Hugo: Hvarför jag antecknade mig såsom reservant,
var delvis på de skål, som af herr Billing blifvit anförda, men det
var ett annat skäl, som för mig var mera bestämmande, nemligen det,
att då jag anser, att sjelfva skytterörelsen är en sak, på hvilken man
bör taga vara, jag hade förestält mig, att det skulle varit fördelaktigt,
att dessa 30,000 kronor hade lagts till de 90,000, och stödde
jag mig härvid på centralstyrelsens beslut. Nu har jag emellertid

Anslag till en
riksskyttefest.
(Forts)

N:0 IS.

Anslag till ei

riksskytlefest.

(Forts.)

70 Fredagen den 27 Mars.

sedermera fått upplysning om, att det ej förhåller sig så, att centralstyrelsen
har sagt, att den ställer sig likgiltig gentemot denna skyttefest,
utan i den berättelse, som afgifvits öfver det frivilliga skarpskytteväsendet
under år 1895, uttalas af centralstyrelsens för de svenska
frivilliga skytteföreningarne verkställande utskott, att det skulle ingifva
en begäran till Kongl. Maj:t, om nådig proposition angående
höjande af skytteanslaget till 160,000 kronor, men derefter förekomma
orden “äfvenledes beslöt representantmötet, att i särskild skrifvelse till
Kongl. Maj:t göra hemställan om ett extra anslag af 30,000 kronor
för ofvan omtalade riksskyttefest.“ Jag kan icke neka till, att under
behandlingen J''utskottet, då detta var obekant, det föreföll mig egendomligt,
att man gaf till skytterörelsen, hvad den icke ville hafva,
men att’den ej fick, hvad den ville hafva. Jag stälde mig då på den
ståndpunkten, att när utskottet ville tillstyrka tillsammans 120,000
kronor, det var mera öfverensstämmande med centralstyrelsens önskan,
att göra detta så, som jag här ofvan nämt. Men när jag nu erhållit
upplysning^om centralstyrelsens önskan i afseende å det ifrågavarande
anslaget, så afstår jag från hvarje yrkande i ämnet.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i föreliggande moment hemstält samt vidare
på afslag derå, och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtande n:o 53, i anledning
af väckt motion angående ändring af 107 § utsökningslagen.

Upplästes ett inkommet läkarebetyg, så lydande:

Landshöfdingen och ledamoten af Riksdagens Första Kammare
Curry Treffenberg är fortfarande såsom ej fullt återstäld från sin
sjukdom hindrad att lemna sina rum.

Stockholm den 26 mars 1896.

T. Hivass,

Legitimerad läkare.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

Herr Reuterswärd erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag
anhåller, att alla nu andra gången bordlagda ärenden måtte före -

N:0 15.

Lördagen den 28 Mars. 71

komma till behandling vid det plenum, som inträffar torsdag efter
påsk.

Denna hemställan bifölls.

På framställning af herr talmannen medgaf kammaren, att de
anslag, som utfärdats till sammanträdets fortsättande på aftonen, finge
nedtagas.

Kammaren åtskildes kl. 4,41 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Lördagen den 28 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 21 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes:

bevillningsutskottets betänkande n:o 19, angående allmänna bevillningen,
och

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, i anledning
af väckta motioner om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående tiden för
regementsmötena.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 18G, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver
dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 11, i anledning af väckt motion
angående förbud mot tillverkning af fosfortäudstickor, beslöt Första
Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 2.

N:0 15.

Lördagen den 28 Mars.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
följande, under gårdagen bordlagda ärenden, nemligen: bevillningsutskottets
betänkande n:o 17 och memorial n:o 18, lagutskottets utlåtande
n:o 58 samt Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 6.

Herr Behm aflemnade en motion, n:o 53, med förslag till ändringar
i 50, 70, 72, 98 och 109 §§ regeringsformen samt 32, 65,
68, 71 och 73 §§ riksdagsordningen.

Denna motion blef på begäran bordlagd.

Herr Ung er erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag tillåter
mig hemställa, att de i dag andra gången bordlagda ärenden måtte
uppföras å föredragningslistan till det plenum, som eger rum torsdagen
den 9 nästkommande april.

Denna hemställan bifölls.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 2,4 5 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

♦

Stockholm, Isaac Mardis’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1896.