RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1896:10
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1896. Första Kammaren. N:o 10.
Onsdagen den 11 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 4 i denna månad.
Upplästes ett inkommet läkarebetyg, så lydande:
Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare, landshöfdingen
Curry Treffenberg, lider af katarr i de öfre luftvägarne och af denna
anledning är förhindrad att lemna sina rum, intygar
Stockholm den 9 mars 1896.
T. Hivass,
Legit. läkare.
Anmäldes och bordlädes:
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 3, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af § 30 regeringsformen,
statsutskottets memorial n:o 32, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut med afseende å punkterna 1 och 4 af statsutskottets
utlåtande n:o 31, angående såväl Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande statens jernvägstrafik som inom
Riksdagen väckta förslag angående jernvägsbyggnader för statens
räkning, samt
lagutskottets utlåtanden:
n:o 34, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående skärpta straffbestämmelser emot djurplågeri,
n:o 35, i anledning af väckt motion angående sådan ändring i
nu gällande lag,, att gift person må kunna bereda egen familj förmånen
af försäkring å sitt Rf, och
n:o 36, i anledning af väckt motion angående tid för kartors och
skifteshandlingars återställande till skiftesmannen i vissa fall.
Första Kammarens Prat. 1896. N:o 10.
1
N:o 10. 2 Onsdagen den 11 Mars.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtanden n:is 1 och
2 äfvensom lagutskottets samma dag bordlagda utlåtande n:o 33.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 7 och 10 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 8, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel, innefattande
anslagen till finansdepartementet.
Punkten 1.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2.
Ifrågasatt Mom. a),
ytterligare
alderstillägg Herr statsrådet Wersäll: Då Kongl. Maj:t för Riksdagen fram
''
^betjente proposition angående förbättring af lönevilkoren för postvakt
m.
m. betjente, finner jag det naturligen mycket tillfredsställande, att utskottet
erkänt behofvet af en löneförbättring för desse betjente och tillika
att utskottet så till vida godkänt Kongl. Maj:ts proposition, att det
tillstyrkt bifall till densamma i hvad den angår förhöjning af rninimitraktamentet
för ordinarie postvaktbetjente.
I ett afseende har dock utskottet varit af annan mening än
Kongl. Maj:t, nemligen rörande det af Kongl. Maj:t föreslagna andra
ålderstillägget för postvaktbetjente. Utskottet har hemstält om afslag
å detta ålderstillägg, men i stället förordat en skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan »att Kongl. Maj:t må för nästkommande års
Riksdag framlägga förslag till inrättande af nya ordinarie postvaktbetjentbefattningar
till det antal, som, med den inskränkning nödig
sparsamhet bör föranleda, må befinnas lämpligt för beredande åt extra
ordinarie vaktbetjente af en något tidigare befordran till ordinarie
befattning».
Jag vill ingalunda bestrida det rigtiga deri, att ett större antal
extra ordinarie postvaktbetjente må snarare, än nu är förhållandet,
komma att uppföras å ordinarie stat. Jag anser en sådan åtgärd till
och med vara synnerligen önsklig, men äfven om denna åtgärd kommer
att vidtagas, är det tydligt, att de äldre postvaktbetjente ingalunda
äro dermed hjelpta. Jag tror, att den fråga, som nu bör vara
för handen, är, huru vida desse postvaktbetjente nu hafva tillräcklig
aflöning eller huru vida aflöningen för dem blifver tillräcklig derigenom,
att minimitraktamentet något höjdes. Då Kongl. Maj:t framstälde
sin proposition, skedde detta derför, att Kongl. Maj:t var öfvertygad
om att särskildt de äldre postvaktbetjentes aflöning var för
ringa för att kunna bereda dem en anständig bergning. Den högsta
aflöning, hvartill postvaktbetjente, som icke äro anstälde såsom brefbärareförmän
i Stockholm, kunna komma, är 1,384 kronor, och af de,
Onsdagen den 11 Mars. 3 N:o 10.
som nu finnas, är det endast ett fåtal, hufvudsakligen i Stockholm Ifrågasatt
och Göteborg anstälde, som kan nå till nämnda belopp. Den lägsta o
aflöningen skulle komma att uppgå, allt efter som vaktbetjent är för postvaktstationerad
söder eller norr om Dalelfven, till kronor 919: — å kro- betjente
nor 973: 7 5 eller med tillägg af ett ålderstillägg till respektive kro- rn. m.
nor 1,019: — och kronor 1,073: 7 5. Man kan ju möjligen invända, (Forts.)
att en sådan aflöning utgör, såsom uttrycket lyder i statsutskottets
utlåtande, »en temligen tillräcklig inkomst», synnerligen om man
fäster afseende vid att postvaktbetjente icke behöfva några särskilda
kunskaper eller behöfva aflägga någon särskild examen. Men å andra
sidan bör besinnas, att den aflöning, till hvilken postvaktbetjente
kunna komma, erhålla de först vid en temligen hög ålder, och sitt
ålderstillägg få de först vid i medeltal 38 års ålder och 12 å 13 års
oförvitlig tjenst. Vidare bör man besinna, att desse postvaktbetjente
utgöras af utvaldt folk, som gjort sig kändt för pålitlighet och redbarhet
och att postverket har rätt att taga hela deras tid i anspråk.
Och om man härjemte betänker, att de äldre äro gifta och hafva
familj, tror jag mig ega skäl för min farhåga, att äfven med iakttagande
af sparsamhet den största delen af desse statstjenare lida af
ekonomiskt betryck.
Jag tror derför, i motsats mot statsutskottet, att det af Kongl.
Maj:t föreslagna andra ålderstillägget är synnerligen af behofvet påkalladt;
och jag ber, att kammaren, innan den fattar sitt beslut i
saken, ville välvilligt taga frågan under ompröfning. Då jag icke
har rätt att här framställa något yrkande i ämnet, hoppas jag, att
någon annan i denna kammare ville göra det.
Herr Rodhe: Jag är villig att genast efterkomma den maning,
som stäldes till kammaren af herr statsrådet och chefen för finansdepartementet,
och vill således yrka afslag å utskottets betänkande,
i hvad det innefattar afstyrkande af Kongl. Maj:ts förslag om ett
andra ålderstillägg för postvaktbetjente. Jag skulle helst vilja vara
med om att förorda bifall till herr Hedins motion i ämnet, emedan
jag anser, att den aflöning, som bestås åt dessa postvaktbetjente, icke
stål'' i rätt förhållande till det arbete och den ansträngning, deras
tjenstgöring kräfver, eller till det ansvar, den medför. Utskottet har
visserligen uttalat den mening, att den aflöning, som tillkommer postvaktbetjente,
borde anses tillräcklig, då den kan uppgå till 1,384
kronor om året, men utskottet har icke tillika erinrat om, att det är
så ytterst få, som komma upp till denna aflöning, och att de allra
flesta, såsom herr finansministern nämnde, måste stanna vid en aflöning,
hvilken understiger detta belopp med mer än 300 kronor —
en aflöning, som knappast kan anses tillräcklig för det trägna och ansvarsfulla
arbete, de hafva att utföra, och hvaraf vi dagligen skörda
fördelarne.
Jag skulle således, såsom jag nämnde, helst velat understödja
herr Hedins förslag, men då jag i likhet med utskottet anser, att
detta bör underkastas en noggrannare pröfning, och då jag är öfvertygad
om, att gcneralpoststyrelsen, om hvars välvilja mot de underordnade
i verket jag icke hyser något tvifvel, skall, då den anser
N:o lO. 4 Onsdagen den 11 Mars.
Ifrågasatt tiden dertill inne, framkomma med ett förslag till förbättring af post^uerljfgr-e
vaktbetjentes aflöning, så skall jag inskränka mig till att yrka bifall
för portvakt-*1^ Kongl. Maj:ts förslag i hvad det rörer det andra ålderstillägget
betjente till äldre postvaktbetjente.
m- rn. Medan jag har ordet, skall jag anhålla att få yttra något äfven
(Forts.) med afseende å en annan afdelning, en högre klass af tjensteman
inom postverket, eftersom jag knappast vid de andra momenten i
punkten får tillfälle att tala derom. Något yrkande ämnar jag visst
icke framställa. Hvad jag vill säga gäller de extra biträdena inom
verket. Jag tror, att äfven med afseende å denna afdelning af tjensteman
missförhållanden förefinnas, som borde rättas. Disproportionen
mellan extra och ordinarie framträder kanske ännu skändare i denna
afdelning än i fråga om betjente. År 1894 voro i postverket anstälde
480 extra ordinarie biträden mot 477 ordinarie tjensteman.
Nu torde i fråga om dessa extra ordinarie biträdens ställning och aflöning
mycket vara öfrigt att önska. Det dröjer i regel omkring
aderton år, innan de få ordinarie befattning, och kunde de blott vara
säkra om att, sedan de blifvit utexaminerade såsom postelever, de
genast skulle blifva extra biträden, skulle de hafva åtminstone någon
trygghet för sin framtid, men nu kan det dröja ganska länge, innan
de blifva extra biträden, beroende på den tillfälligheten, huru vida
på den plats, der den ene eller andre blifvit anstäld, händelsevis
yppar sig behof af nytt, extra biträde. Det borde väl vara så ordnadt,
att uppkomna ledigheter bland de extra biträdena kungjordes
till ansökning för alla postelever i landet, så att icke utnämningarna
till dessa anställningar blefve beroende på ren tillfällighet. Äfven måste
det anses synnerligen önskvärd!, att de extra biträdenas aflöning
blifver höjd. Jag kan visserligen icke framlägga några siffror rörande
deras aflöningsförhållanden, men jag har från trovärdigt håll fått
uppgifter om att dessa löneförhållanden skulle vara sådana, att de i
många fall icke kunna utesluta allvarliga bekymmer för personernas
existens och framtid.
Såsom jag nämnde, vill jag icke framställa något yrkande i fråga
om dessa extra biträden; jag hyser det förtroende till generalpoststyrelsen,
att den skall taga äfven deras sak om hand, och med hvad
jag nu yttrat har jag blott åsyftat att anbefalla den åt kammarens
välvilja, när frågan kommer före.
Nu inskränker jag mig, såsom sagdt, till att yrka bifall till Kongl.
Maj:ts förslag rörande det andra ålderstillägget. Statsutskottets förslag
om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående ökning af antalet ordinarie
tjenstebefattningar skall jag icke motsätta mig, ehuru jag anser
en sådan skrifvelse vara temligen onödig. Jag yrkar således bifall
till Kongl. Maj:ts förslag beträffande ifrågavarande ålderstillägg och
i öfrigt till utskottets förslag.
Herr Billing: Det är mycket behagligare att tala till förmån
för en löneförhöjning än att tala mot en sådan, ty en hvar skulle
naturligtvis lifligt önska, att alla tjenstemän, både lägre och högre,
kunde få de löneförmåner, de sjelfva önska och anse för sig behöfliga.
Men när man fått till uppgift att granska framställningar om lönn
-
Onsdagen den 11 Mars.
5
N:o 10.
förbättringar åt en tjenstemannacorps, kan man icke pröfva dessa utan Ifrågasatt
att taga hänsyn till andra likstälda tjenstemannacorpsers vilkor.
Kongl. Maj:ts förslag till löneförbättring åt postvaktbetjente förelåg f-ör p0Stvcfct.
till behandling i statsutskottet, ömmade utskottet mycket för dessas'' betjente
ställning och önskade att bereda dem större förmåner, än de hittills m. m.
haft. Två olika vägar funnos att välja emellan för att åstadkomma (Forts.)
en sådan förbättring, hvaremot ingen i utskottet ansåg, att man kunde
eller borde gå båda vägarne, eller bifalla herr Hedins motion, hvilken
gick vida längre, än man kunde följa med, om man skulle tänka på
andra med postvaktbetjente likstälde tjensteman. De två vägar, mellan
hvilka man kunde välja, voro den ena att förorda ett nytt ålderstillägg
och den andra, att ett antal extra ordinarie betjente öfverflyttades
på ordinarie stat. Herrarne inse lätt, att dessa två vägar
icke leda alldeles till samma mål, derför att, om ett ålderstillägg beviljas,
detta bereder fördel för de äldre postvaktbetjente, då deremot
den andra, den af utskottet anvisade vägen, närmast leder till fördel
för de yngre. Men indirekt hjelpas ju äfven de äldre i tjensten, om
också icke de nu’, utan de i en framtid äldre, derigenom att de i
början af sin tjenstebana få en bättre ställning, än de hittills haft.
Om också de båda vägarne till en början skulle synas parallela med
hvarandra, löpa de således till sist tillsammans.
Svaret på frågan, hvilken af dessa vägar man bör välja, måste
hänga på den frågan: är de nuvarande äldre postvaktbetjentes löneställning
sådan, att den kan anses någorlunda tillfredsställande, eller
bör den nödvändigtvis förbättras? Svaret på denna fråga beror naturligtvis
på en annan fråga, nemligen denna: hurudana äro de äldre postvaktbetjentes
löneförmåner? Herr finansministern begick i afseende
härå ett litet misstag. I fråga om postvaktbetjentes minimiinkomster
menade han sig taga siffrorna från Kongl. Maj:ts proposition, men
tog dem i sjelfva verket från utskottets förslag, så att, när han sade
hvad minimiinkomsterna skulle blifva enligt Kongl. Maj:ts förslag,
han i sjelfva verket uppgaf, hvad de skulle vara enligt utskottets
förslag. — Hvad hafva nu de äldre betjente i aflöning? Jo, sedan
de erhållit sitt ålderstillägg, blir minimiinkomsten söder om Dalelfven
1,019 kronor och norr om Dalelfven 1,073 kronor 75 öre. Skilnaden
beror på olikhet i dagtraktamentet. Maximiinkomsten är 1,384 kronor,
och, om man härtill lägger arfvodet för det fåtal, som här i
Stockholm hafva brefbärareförmans aflöning, stiger den till 1,504
kronor. Maximum 1,384 kronor hafva 67 vaktbetjente. Nu förekom
det utskottet — och jag vädjar till kammaren, om icke utskottet
härutinnan har rätt — som om det för vaktbetjente icke är så synnerligen
dåligt att hafva en aflöning af minimum 1,019 kronor, respektive
1,073 kronor 75 öre, och maximum 1,3*4 kronor. Man
måsto besinna, att dessa vaktbetjente icke haft någon särskild kostnad
för sin utbildning och att inga särskilda kompetensfordringar
ställas på dem utom att de skola vara pålitliga. Det föreföll utskottet,
som om dessa löneförmåner icke vore så ringa i och för sig, och
ännu mindre vore det, om de jemföras med hvad andra likstälda
tjenstemän hafva. Man skall tänka på sådana corpser som en annan
i'' detta betänkande omtalad, kronojägarccorpsen eller på jernvägs
-
N:o 10.
Onsdagen den 11 Mars.
(Forts.)
Ifrågasatt betjeningen utåt linierna, eller på en sådan corps som folkskollärarealderstUläqq
corP8en °- s- v- Alla dessa nu nämnda corpser hafva det sämre
för postväg- stäldt än postvaktbetjente. Det är alldeles tydligt, att det vore
betjente mycket önskligt, om man kunde höja lönerna utefter hela linien,
men icke kan man väl höja en tjenstemannacorps’ aflöning utan att
taga hänsyn till andra likstälda corpsers.
Till följd häraf syntes det utskottet, som om löneförbättringen
icke borde vinnas på den af Kongl. Maj:t föreslagna vägen, utan att
det vore rigtigare att gå den andra, och utskottet ansåg detta så
mycket hellre, som generalpostdirektören i underdånigt utlåtande
förklarat, att han ansåge utvägen att förvandla extra vaktbetjente till
ordinarie visserligen vara mycket önsklig, men att, då han icke hade
förhoppning att vinna framgång åt en framställning i sådant syfte,
han funnit sig böra välja den andra utvägen. Nu har utskottet
deremot valt den af generalpostdirektören först anvisade vägen, och
jag anser, att utskottet härför haft ett ytterligare stöd i den allmänna
grundsatsen, att det icke är rigtigt att använda extra ordinarie
tjensteman till att sköta ordinarie befattningar i fall, som icke äro
beroende på tillfälliga behof, utan äro af permanent natur.
Ehuru jag för min del visst unnar postvaktbetjente så mycket
som möjligt, kunde jag icke, då jag i utskottet skulle besluta i
ämnet med ansvar åt olika håll, annat än gilla, hvad utskottet i denna
punkt föreslagit; och anhåller jag att dertill få yrka bifall.
Herr Stråle: Jag anhåller att få åberopa de sakrika skäl, som
redan anförts af herr statsrådet och chefen för finansdepartementet.
Tjenstgöringen i Stockholm är ju för postvaktbetjente af vida skiljaktig
beskaffenhet mot å andra ställen i vårt land. Distrikten äro
här ganska stora; husen äro på bra många ställen mycket höga. Det
är icke ovanligt för en postvaktmästare att få gå 4—5 trappor upp,
då han skall aflemna bref. Tjenstgöringen är verkligen här mycket
sträng. Men vidare äro, såsom alla veta, hyrorna i Stockholm särdeles
höga och lefnadsomkostnaderna likaledes höga. Jag tror derför,
att en postvaktmästares ställning är sådan, att nan är i stort behof
af att man tillser, att han får en skälig aflöning. Det är visserligen
ganska vackra siffror, som den senaste talaren framlade, men
huru länge få icke postvaktmästarne vänta på sin lön? En postvaktmästare
får gå många år såsom extra, och innan han hinner upp
till den högre aflöningen, är han redan gammal karl. Såsom vi alla
erfarit, pågår en allmän rörelse hos arbetsklassen med syfte att
genomdrifva dess fordringar på högre aflöning och kortare arbetstid,
och denna rörelse torde vara väl förtjent af vår uppmärksamhet.
Jag vill hoppas, att den kommer att utveckla sig på ett lyckligt sätt,
men jag tror, att vi äfven vid afgörande! af den fråga, som nu är
före, böra fästa något afseende vid denna allmänna sträfvan bland
arbetsklassen.
Generalpoststyrelsen har mycket stränga fordringar på postvaktmästarne.
Jag har personligen haft tillfälle, då det varit fråga om
kandidater, som jag föreslagit, att se hvilka dessa fordringar äro,
Onsdagen den 11 Mars. 7 N''° 10-
liksom äfven att iakttaga hvilken lång tid dessa vaktmästare få gå Ifrågasatt
såsom extra, sedan de blifvit antagna. _ alderstillägg
Postvaktmästarne äro vidare i den säregna ställning, att de lcke^. p0StVakthafva
tillfälle till någon extra förtjenst. Postvaktmästarens tid är så betjente
upptagen, hans sysselsättning så ansträngande, att han icke är i till- m- mfälle
att på sina få lediga timmar bereda sig någon extra inkomst. (Forts.)
Detta förhållande eger dock icke rum med afseende å någon af de
andra klasser, med hvilka man ansett postvaktmästarne vara likstälda.
Skulle man göra en jemförelse emellan postvaktmästarne och våra
vanliga vaktmästare, hvilkas förhållanden jag känner ganska väl till,
så är skilnaden mycket betydlig. Jag tror ock, att det vore lämpligt,
att postvaktmästarne erhölle en sådan ställning, att de icke behöfde
allt för mycket afundas sina kamrater i andra verk i Stockholm.
Kammaren står, såsom jag hoppas, i begrepp att godkänna berättigade
anspråk på anslag till stora belopp och bör då icke, synes
det mig, i denna jemförelsevis obetydliga fråga underkänna trogna
tjenares kraf på en förbättrad lefnadsställning. — Jag ber att få instämma
i herr Rodhes yrkande.
Herr Rodhe: Jag har begärt ordet med anledning af hvad den
näst siste ärade talaren yttrade derom, att man borde taga hänsyn till
likstälde tjenstemannaklasser, då man vill besluta om löneförhöjningar.
Det är just hänsyn härtill, som förmått mig att framställa det yrkande,
jag gjorde. Herr Billing nämnde särskild! jernvägstjenstemän, och
jag medgifver, att han i afseende å desse kan hafva rätt. De äro
verkligen i en ogynsammare ställning än postvaktbetjente, och derför
vore det också önskvärdt, om en löneförbättring blefve dem beredd;
men hvad folkskolelärarne angår bestrider jag, att det är rigtigt
jemföra postvaktbetjente med desse. Möjligtvis kan en jemförelse
göras mellan postvaktbetjentes i städerna löneförmåner och vissa folkskolelärares
på landet löneförmåner, men lefnadskostnaderna äro ju på
dessa båda ställen väsentligt olika, livilket gör, att bedömandet af
dessa aflöningsförmåner måste blifva olika allt efter som man afser
stad eller land. I städerna hafva folkskolelärarne i allmänhet vida
större aflöning än postvaktbetjente. Han nämnde deremot icke tullvaktmästarecorpsen.
Jemför man postvaktbetjente med denna corps,
så finner man, att de i afseende å aflöning stå betydligt under densamma.
Herr Stråle erinrade om vaktmästarne i Stockholm och det
med all rätt. Vaktmästare i riksbanken hafva en lön af mellan 1,400
och 2,000 kronor, och det är väl icke rigtigt, att postvaktbetjente
hafva lägre lön än desse, hvilka äro sysselsatte blott några timmar
om dagen, då postvaktbetjente äro upptagna hela dagen. Således
torde just hänsyn till likstälde tjenstemannacorpsers aflöningsförhållanden
vara ett skäl för kammaren att besluta en höjning af postvaktbetjentes
löner.
Herr Billing erinrade vidare om att olika löner gåfves åt dem,
som voro stationerade norr eller söder om Dalelfven. Detta gifver
mig anledning att påpeka ett förhållande inom postverket, som väl
borde rättas, det förhållandet nemligen att de postvaktbetjente, som
hafva anställning i Stockholm, Göteborg, Norrköping och Malmö samt
N:o 10.
8
Onsdagen den 11 Mars.
Ifrågasatt andra större städer söder om Dalelfven, erhålla en lägre aflöning än
åfderstUlägg ?!* S0,m viJnn£i »”Sining norr om Dalelfven, ehuru de borde hafva
för postväg- högre lön, då lefnadskostnaderna i nämnda större städer äro högre.
betjente
m- m- Herr Philipson: Då jag ber att få instämma i det yrkande,
(Forts.) som här framstäf af flere talare, om bifall till Kongl. Maj:ts förslag,
har jag till hvad desse talare anfört föga att tillägga. Jag ber dock
få påpeka ett skäl, som af de föregående talarne högst obetydligt
berörts, ett skäl, som emellertid synes mig utgöra en fullgiltig grund
för bifall till Kongl. Maj:ts proposition i denna del.
Man har här talat om postvaktbetjentes arbete i förhållande till
andra tjenstemannacorpser, men man har, synes mig, allt för litet betonat
det ansvar, som hvilar på dessa postvaktbetjente. Genom deras
ordentlighet, redbarhet och pålitlighet är det som den korresponderande
allmänheten bör kunna hafva fullkomlig trygghet för att få
sin post på ett tillfredsställande och säkert sätt expedierad, en omständighet,
som synnerligen för oss affärsmän är af allra största vigt.
Jag har endast velat tillägga detta såsom ett ytterligare skäl
för mitt yrkande om bifall till Kongl. Maj:ts proposition i nu föreliggande
punkt.
Herr T a m in, Hugo: Under det att jag ber få instämma i hvad
herr Bill ing yttrade, vill jag påpeka två argument, som senast framkommit,
men hvilka icke hålla streck. Det ena, jag härmed afser, är
det, som herr Rodhe åberopade, i det han anmärkte, att postvaktbetjente
vore i afseende å lönevilkoren så fördelade, att de allt efter
som de voro anstälde norr eller söder om Dalelfven uppbure 1 krona
15 öre eller 1 krona i dagtraktamente, och att detta vore en norm,
som icke passade för postvaktbetjente i de större städerna. Det förhåller
sig icke heller så. Dessa mindre dagtraktamenten gälla icke
i de större städerna, utan der hafva allesammans högre traktamenten.
Dessa variera till sitt belopp i de större städerna. Sålunda äro i
Stockholm och Göteborg postvaktbetjente uppdelade i fyra klasser
med dagtraktamenten af lägst 1 krona 25 öre, så 1 krona 50 öre,
1 krona 75 öre och högst 2 kronor. Det är således en fullkomligt
qvalitativ ökning just på grund af de högre lefnadskostnaderna. °
Det andra argumentet, jag afsåg, var det, som den senaste ärade
talaren nämnde, då han framhöll, hurusom just af postvaktbetjente fordrades
så stor pligtuppfyllelse. _ Jag tror, att detta var ett ganska
farligt yttrande, att säga, det pligtuppfyllelse fordras af blott denna
klass af tjenstemän. För mig har det varit klart, att detta var något,
som fordrades af alla klasser. Såsom ett exempel skall jag framtaga
hvad herr Billing anförde rörande kronojägarne, hvilka utgöra en
mycket svårare kontrollerad och lägre aflönad klass än postvaktbetjente.
I de. nordligaste länen hafva kronojägarne i lön 400 kronor
och i tjenstgöringspenningar 150 kronor samt reseersättning 150 kronor
och i bostadsersättning 100 kronor, således i lön och tjenstgöringspeuningar
allenast 550 kronor. I Vermland äro tjenstgöringspenningarne
100 kronor, så att der uppgå motsvarande belopp till
allenast 500 kronor. I de öfriga länen hafva de blott 400 kronor.
Onsdagen den 11 Mars. 9 N:o 10-
Nu hemställer, jag om icke desse tjensteman, med mycket svårare Ifrågasatt
kontroll och bevakning, stå på ett ofantligt mycket större prof i af- J>
seende å sin pligtuppfyllelse än dessa jemförelsevis lätt kontrolleradeyör p0SfDaktpostvaktbetjente.
Jag kan icke annat än instämma i hvad herr Billing betjente
anförde derom, att dessa senare, som under 7,6 års extra tjenstgöring m. m.
betalas med cirka 700 kronor, sedan som ordinarie få öfver 1,000 (Forts.)
kronor och på ålderdomen en pension af 550 kronor, i jemförelse
med andra arbetare redan hafva en ganska god ställning. Vi kunna
ju också jemföra deras löner med de vanliga dagspenningarne och
arbetsprisen på många andra håll, och vi måste då erkänna, att förhållandena
icke äro så ömmande för dessa betjente som i åtskilliga
andra fall. Då nu utskottet valt den utvägen att hjelpa dem, att det
velat bereda de extra ordinarie postvaktbetjente utväg att förr komma
till en fast anställning, synes det mig, att utskottet bjudit goda skäl
för sin mening, och yrkar jag bifall till utskottets hemställan i detta
moment.
Herr Kodhe: Jag är mycket villig att erkänna, att jag gjorde
mig skyldig till en felsägning, då jag sade, att postvaktbetjente vore
i de större städerna lägre aflönade, än om de vore stationerade norr
om Dalelfven. Mitt yttrande afsåg egentligen icke betjente, utan
extra ordinarie biträden, och med afseende å dessa vet jag, att de
icke hafva högre godtgörelse söder om Dalelfven än norr om Dalelfven,
fastän de blifvit stationerade i de större städerna.
Den siste ärade talaren har också framhållit, att aflöningen för
postvaktbetjente måste anses vara tillräcklig. Det är mycket svårt
att göra en bestämd beräkning angående tillräckligheten af en aflöning.
Jag ber dock att få hänvisa till den petition, som i höstas
inlemnades till Kongl. Maj:t af postvaktbetjente till generalpoststyrelsen,
och hvari anställas ganska noggranna beräkningar angående
kostnaderna för ett medelstort hushåll. Jag tror icke, att dessa beräkningar
kunna anses vara i väsentlig mån origtiga eller att de anspråk,
som i denna petition framställas, äro öfverdrifna. För ett par
dagar sedan såg jag äfven en notis i tidningarna af innehåll, att byggmästareföreningen
här i staden hade för timmermans- och snickaregesäller
faststält eu aflöning af 35 öre per timme, och detta gör för
tio timmars arbete om dagen, hvilket också faststäldes, 1,100 ä 1,200
kronor, hvartill kommer möjligheten att genom öfverarbete öka denna
inkomst. År det nu billigt, att man ställer postvaktbetjente i lägre
vilkor, än dessa timmermans- och snickaregesäller ega?
Jag yrkar fortfarande bifall till Kongl. Maj:ts proposition i förevarande
del.
Ilerr Lem an: På grund af den temligen noggranna kännedom,
jag har om postvaktbetjentes ekonomiska ställning, åtminstone i min
hemort, och de synnerligen stora svårigheter, de der hafva att försörja
sig och sin familj, får jag till alla delar tillstyrka bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.
Här har af några talare åberopats, att det funnes andra klasser
af tjensteman, som icke hade bättre vilkor än dessa. Konseqvenscn
N:o 10.
10
Onsdagen den 11 Mars.
Ifrågasatt häraf synes mig emellertid icke fordra att, under erkännande af att
alderstillägg Pos.tvaktbetjentes ställning borde förbättras, dock låta denna vara
för postvakt- dålig, derför att andra hafva en dålig ställning, utan konseqvensen
betjente borde vara den, att man skulle förbättra ställningen äfven för de
m. m. andra.
(Forts.) Jag instämmer i det af herr Rodhe framstälda yrkandet.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande moment yrkats, dels att hvad utskottet hemstält
skulle bifallas, dels ock, af herr Rodhe, att kammaren skulle
antaga Kongl. Maj:ts förslag om ett andra ålderstillägg för postvaktbetjente
och bifalla hvad utskottet i öfrigt hemstält.
Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Stråle in. fl. begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 2 mom.
a) i sitt utlåtande n:o 8, röstar
Ja;
Don, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages Kongl. Maj:ts förslag om ett andra ålderstillägg
för postvaktbetjente och bifalles hvad utskottet i öfrigt hemstält
i momentet.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:
Ja—71;
Nej—55.
Mom. b)—g).
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkterna 3—16.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Onsdagen den 11 Mars.
11
N:o 10.
Punkten 17. Ä..
Herr Tamm, Hugo: Jag både kanske icke tillsammans inedwvdnyuade.
herr Wijk reserverat mig i denna punkt, så vida icke inom utskottet
voteringen verkligen utfallit starkare för den åsigt, jag och herr Wijk
förfäkta, än som synes af sjelfva betänkandet. Den vann nemligen
ganska lifligt understöd från både Första och Andra Kammarens
utskottsledamöter, ehuru endast vi två stå qvar såsom reservanter.
Det är ju klart, att, när det gäller ett anslag af denna natur,
jag med mitt lifliga intresse för skogsfrågan skall vara glad åt den
höjning, som Kongl. Maj:t här föreslagit, ehuru jag å andra sidan
måste bekänna, att jag icke vågar i allo hysa de stora förhoppningar
om lyckliga resultat af detta anslag, som man kanske i allmänhet
gör. Derom hafva för mig vittnat allt för mycket de många försök,
som gjorts med plantering af marker och af hvilka ej nu synes ett
spår. När planteringen eller sådden ej gått väl till första gången,
har man ofta nog icke brytt sig om att hjelpa upp den; en och
annan spridd planta vittnar under några år, att ett experiment gjorts,
men slutligen lössläppas hopar af får och andra kreatur, som taga
hvad öfrigt är. Det är naturligt, att för skogens återväxt fordras
mycket mera än en plantering, en sådd — planteringen behöfver nemligen
hjelpas upp och sedan under längre tid skyddas. Men då
Kongl. Maj:t föreslagit att höja ifrågavarande anslag till så stort belopp''
som 50,000 kronor, har Kongl. Maj:t dervid fogat ett vilkor,
nemligen att redogörelse för det anvisade statsbidraget skall ingifvas
till Konungens befallningshafvande. Ett ingifvande af denna redogörelse
först och främst till Konungens befallningshafvande torde ju
vara fullt i sin ordning, då Konungens befallningshafvande skall intaga
redogörelse härom i sin femårsberättelse. Men en annan fråga
är den, huru vida det är i enlighet med vanlig ordning eller åtminstone
med det bruk, som annars gäller inom statsförvaltningen, att
ett sådant här anslag, som skall gifvas till enahanda belopp som det,
hvarmed landsting eller hushållningssällskap till samma ändamål bidrager,
skall bestämmas endast efter landstingets eller hushållningssällskapets
anvisning. Det är egentligen härvid, som jag anser, att
något mera borde fordras. Det är ej för mycket begärdt, att äfven
till den myndighet — här Kongl. Maj:t — som fördelar detta anslag,
för hvarje år ingifves berättelse om, huruledes detta anslag blifvit
använda Det är nemligen nu så föreskrifvet, att Kongl. Maj:t skall
fördela detta anslag hvarje år och skall göra det på förslag af domänstyrelsen;
men domänstyrelsen har ingen som helst underrättelse om,
huru detta anslag verkligen blifvit användt. I en del län är det så,
att hushållningssällskapen lemna sitt anslag till landstinget, som
genom en komité sköter om det hela. På andra ställen är det hushållningssällskapen,
som förvalta de till skogsodlingens främjande
anslagna medlen inom länet. Härom är naturligtvis intet att säga,
men då från hvarken landsting eller hushållningssällskap någon redogörelse
inlemnas till Kongl. Maj:t, saknar denne såväl soin.domänstyrelsen
all ledning af anslagens användning vid den fördelning, som
för påföljande år skall ske.
N.o lo. 12 Onsdagen den 11 Mars.
Anslag Ja g har benäget fått dels från domänstyrelsen och dels från
odlingen»* c.heten för landtbruksstyrelsen uppgifter, från den förra huru landsbefrämjande.
f1Dgens och hushållningssällskapens anslag äro anvisade, samt huru
(Forts.) På denna grund fördelningen af anslaget är gjord; och från landtbruksstyrelsen
har jag mottagit en uppsats på hvad den vet, nemligen
huru utgifterna af hushållningssällskapen äro använda. Då jag icke
fått reda på, huru de landsting, som anslagit medel och uppburit
statsanslag, användt dessa, har jag ej varit i stånd att fullt exakt och
fullständigt undersöka i hvad förhållande statsanslagen stå till hvad
inom olika län verkligen blifvit användt till skogsodlingens främjande.
Sådana emellertid uppgifterna äro, äro de ej utan intresse för förel''£§ande
frågas bedömande. I ett län t. ex. uppgifvas utgifterna för
år 1892 till 2,700 kronor, för år 1893 till 2,100 kronor och för år
1894 till 2,200 kronor; men anvisningen tyckes i detta län hafva
varit 2,500 kronor från hushållningssällskapet, och på den grund har
detta län tilldelats ett lika stort statsanslag som de län, hvilka för
ändamålet användt flera tusen kronor. Om man gör en uträkning,
finner man, att inom ifrågavarande län, trots anvisningen på 2,500
kronor, under ofvanstående år endast respektive 1,000 — 500 — 700
kronor endast deraf verkligen användts mot statsanslag af 1,659 —
1,710 — 1,579 —.
Tager jag ett annat län, ser det ännu egendomligare ut. Der
är nemligen sfofebidraget för år 1892 830 kronor, men man har icke
för skogsodling användt mera än 893 kronor, således icke stort mer
än sjelfva statsbidraget. Under år 1893 utgjorde statsbidraget 855
kronor och. användeso 964 kronor, således blott omkring 100 kronor
öfver statsbidraget. År 1894 har det gifvits i statsbidrag 789 kronor
och användts 1,203 kronor. I detta län är, så vidt jag kan se, från
hushållningssällskapet anvisadt ett anslag af 1,000 kronor.
Jag kan således icke finna annat, än att, då dessa anslag skola
gifvas efter den bestämda grunden af högst hälften af den beräknade
utgiften, det är med god ordning öfverensstämmande, att, liksom
redogörelse ingifves till Konungens befallningshafvande, äfven rapport
om användningen ingifves till Kongl. Maj:t eller — hvilket här är
detsamma — till domänstyrelsen, emedan Kongl. Maj:t i allt fäll
remitterar frågan till domänstyrelsen för att erhålla förslag till fördelningen.
Sker ej detta, blir ej fördelningen reglerad efter »användning»,
så begås en orättvisa mot de län, som verkligen använda
hälften eller mera —- men få mindre, än de kunde få, emedan andra
län få sitt anslag efter anvisning — och reservera i sin kassa, hvad
ej användes. Det är således dels för god ordnings skull, dels för att
undvika origtig användning, dels för att detta anslag må komma till
största nytta, som jag anser, att beslutet bör fattas i enlighet med
herr Wijks och min reservation, då slutklämmen skulle lyda »äfvensom
att efter årets utgång redogörelse öfver anvisade statsbidragets
och de af landsting och hushållningssällskap beviljade anslagens användning
af vederbörande afgifves såväl till Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i länet som till domänstyrelsen;» — och detta sfi mycket mera,
som allmänheten ju derigenom skulle få tidigare del af huru detta
anslag användts än genom Konungens befallningshafvandes femårs
-
Onsdagen den 11 Mars.
13
N:o 10.
berättelser, då, enligt den instruktion, som är gifven för domän- Anslag
styrelsen, denna är pligtig att årligen utgifva berättelse, hvaruti äfven /<*!
redogöres för detta anslag. befrämjande.
(Forts.)
Herr Bil ting: Trefligare uppgift kan man verkligen hafva än
att såsom ordförande på andra afdelningen inom statsutskottet ex officio
försvara utskottets hemställan i alla punkter på en hufvudtitel, i fråga
om hvilka man ofta har den mest minimala sakkunskap; men särskilt
obilligt blir det att försvara ett utskottsbetänkande, då man
sjelf i statsutskottet röstat mot detsamma, såsom händelsen i detta
fall varit med mig. Jag röstade med herr Tamm, men ansåg icke
frågan vara af den vigt, att jag ville anteckna mig såsom reservant.
Emellertid skall jag nu tala om hvilka skälen varit dertill, att utskottets
framställning lyder såsom den lyder och icke såsom herr
Tamm föreslagit.
Det första skälet var det, att utskottets pluralitet tyckte sig i
herr Tamms framställning förnimma någon liten prickning mot landstingen
och hushållningssällskapen och deras sätt att tillse, huru dessa
anslag för skogsodlingar användas.
Det andra skälet var det, att man icke ville åläggas att inkomma
med redogörelser till domänstyrelsen, emedan man fruktade, att det
skulle vara det första steget till att sedan få domänstyrelsen såsom
myndighet öfver sig i fråga om sin skogsvård. Jag har icke reda på,
hvarför man är rädd för att få domänstyrelsen inblandad i sina skogsodlingsföretag,
men säkert är, att i synnerhet ledamöterna från Andra
Kammaren voro synnerligen missbelåtna vid utsigten, att domänstyrelsen
skulle blanda sig i deras sätt att använda dessa anslag.
Nu må de herrar, som förstå saken, öfverväga, huru vida denna
farhåga är berättigad eller icke — jag tilltror mig icke att göra det;
men då nu frågan i alla fall tydligen är af mycket ringa betydelse,
och då herr Tamms förslag väckt ganska varmt och lifligt motstånd
på somliga håll, synes det mig, som om jag ändå hade tillräcklig
grund för att yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Wijk: Då jag jemte herr Tamm antecknat mig som reservant,
skall jag bedja att få saga skälen dertill.
Det synes mig nemligen alldeles klart, att, då staten lemnar anslag
med vissa vilkor, staten äfven blir i tillfälle att se, huru vida
dessa vilkor uppfyllas. Detta kan naturligtvis icke ske på annat sätt,
än att redogörelser lemnas icke allenast för de anslag, som staten
lemnar, utan äfven för de anslag, som lemnas af hushållningssällskap
eller landsting. Dessutom är det alldeles gifvet, att det för hushållningssällskapen
och landstingen är mycket lättare att lemna uppgift
Så utgifterna från den gemensamma kassan, än om, såsom Kongl.
faj:t föreslagit, redogörelse endast skall lemnas för statsanslaget, i
hvilket senare fåll från räkenskaperna skulle utplockas, hvad som användts
af statsanslaget.
Herr vice talmannen: Då den ärade ordföranden på andra utgiftsafdelningen
upplyst derom, att det var eu bestämd obenägenhet hos
N:o 10.
14
Onsdagen den 11 Mars.
Anslag utskottsledamöterna från Andra Kammaren att biträda den af herr
odlingens ?;amm afgifna reservationen, och det således är antagligt, att Andra
befrämjande. Kammaren kommer att biträda utskottets förslag, vågar jag hemställa,
(Forts.) “uru vida det kan vara skäl att för en så obetydlig skiljaktighet kamrarna
stanna i olika beslut, hvilka sedermera skulle sammanjemkas.
Jag anser visserligen icke, att den af herr Tamm afgifna reservationen
skulle medföra någon olägenhet, det blefve blott litet mer mångskrifveri,
och jag upprepar dervid — hvad jag förut sagt — Geijers
bekanta yttrande: »Verlden skall förgås i papper.» Derför fruktar
jag allt, som åsyftar ytterligare skrifveri. Att hushållningssällskapen
och landstingen skola aflemna redogörelse för, huru de använda sina
egna medel, kan jag icke finna vara af behofvet påkalladt. De skola
aflemna redogörelse till de myndigheter, som ega utöfva tillsyn öfver
medlens användande, men att de derjemte skola behöfva-'' ingifva
redogörelse till domänstyrelsen, finner jag alldeles icke vara berättigad^
och enär det är antagligt, att Andra Kammaren kommer att
biträda statsutskottets förslag, får jag för min del yrka bifall till detsamma,
och jag gör det med mera allvar, än den ärade ordföranden
på afdelningen tycktes göra.
Herr Tamm, Hugo: Jag ber endast att få rätta en uppgift af
den ärade ordföranden på afdelningen. Det var visst icke alla ledamöter
af Andra Kammaren, som satte sig mot reservationen. Men
det medgifves, att det var två eller tre, som gjorde det med mycken
ifver. Vid voteringen var det tre eller fyra af Andra Kammarens
ledamöter, som voterade för denna mening.
Jag hemställer ändå till herrarne, om det icke är den fundamentala
meningen, att, då det är bestämdt, att statsbidrag skall gifvas
med hälfteD, detta icke skall ske efter en anvisning, som är fiktiv
och som man aldrig vet, om eller huru den går ut, utan efter det
verkliga behofvet? Och huru skall Kongl. Maj:t kunna utröna hvad
som är det verkliga behofvet i detta fall,'' om Kongl. Maj:t eller den
myndighet, som skall föreslå fördelningen, aldrig får se eller veta,
huru anslaget blir användt? Det synes mig såsom det naturligaste,
att anslag gifvas åt länen i det förhållande de verkligen användas
och att icke ett län beröfvas ett större anslag, som det skulle kunna
få och behöfva, derför att inom ett annat län landstingets eller hushållningssällskapets
anvisning varit så stor, emedan man hoppats att
kunna använda den, men sedermera icke användt den.
Herr 0 delberg, Theodor: För min del kan jag icke förstå,
hvarför anslaget till skogsodlingens befrämjande blifvit stäldt i ett
sådant undantagsförhållande, som hittills varit rådande och som tyckes
fortfarande skola bestå. För alla andra anslag, som af Riksdagen
beviljas till jordbrukets befrämjande, såsom till boskapspremieringen,
husslöjden, frökontrollanstalterna och de kemiska stationerna m. in.,
äro föreskrift^ enahanda bestämmelser som vid anslaget till skogsodlingens
befrämjande, eller att vederbörande myndigheter i länen,
landstinget eller hushållningssällskapet skola bidraga med lika stort
belopp som det sökta statsbidraget. Men det är härvid ej nog för
Onsdagen den 11 Mars. 15 N:o 10-
dessa myndigheter att visa, att de anslagit beloppet, de måste äfven Anslag
styrka genom berättelse öfver verksamheten, att beloppet blifvit ut- för skogsgifvet,
åtminstone till så stor del som statsanslaget under det när- befrämjande.
mast föregående året. Vid beviljande af statsanslag till skogsodlin- 1 ^port,9 )
gens befrämjande synes ej samma kontroll öfvas, utan kan t. ex. ett
hushållningssällskap uppbära 1,000 ä 2,000 kronor i statsunderstöd,
fastän blott 100 ä 200 kronor af egna medel för ändamålet användas.
Jag får derför instämma i herr Tamms yrkande.
Herr af Burén: Jag tror icke, att denna fråga är af så ringa
betydelse, som ett par talare velat antyda, och det torde vara af ganska
stor vigt att anordna en bättre kontroll å dessa anslags användning,
än hvad för närvarande är fallet. Det lärer vara ganska tvifvelaktigt,
huru vida det med dessa penningar afsedda ändamålet, nemligen
skogarnes bevarande för framtiden, vinnes på sätt de nu användas af
landsting och hushållningssällskap. Af fackmän har jag hört, att de
anse dem rent af bortkastade, och för erhållande af en bättre kontroll
tror jag det vore önskligt, om reservationen blefve bifallen, hvartill
jag äfven yrkar bifall.
Herr Lundeberg: Herr grefve och talman! Gent emot den
siste ärade talarens yttrande vågar jag alldeles i motsats till honom
påstå, att, så långt min kännedom af saken sträcker sig, dessa medel
för skogsodlingens befrämjande i allmänhet helt säkert användas för
dermed afsedt ändamål.
Det har antydts af en annan föregående talare, att en viss osäkerhet
gjort sig gällande i fråga om anslagets disposition. Det har
påpekats, att medel anvisats af Kongl. Maj:t utan att något motsvarande
anslag utgått från respektive landsting eller hushållningssällskap.
Det är visserligen sant, att ett eller annat år icke hela beloppet
af det utaf landstinget eller hushållningssällskapet anvisade anslaget
utgått, men, i våra bygder åtminstone, reserveras i sådant fall
detsamma för sitt ändamål och kommer således det påföljande året
eller åren skogsodlingen till godo.
Hvarför nu icke, såsom den näst siste talaren framhöll, samma
vilkor blifvit fästade vid detta anslag som vid många andra af staten
beviljade, torde vara att söka deruti, att denna fråga är af en mycket
grannlaga beskaffenhet. Den kan icke jemföras med anslagen till
gödboskapspremiering och dylikt. Frågan intränger för mycket på
de enskilda eganderätts- och dispositionsförhållandena, och man må
icke förundra sig öfver att, med den ovisshet som nu är rådande,
huru de enskildes skogar skola lämpligen skötas, en oro kan göra
sig gällande, att, om domänstyrelsen blir högste inspektor öfver dispositionen
af nu ifrågavarande anslag, nästa steg blir, att samma styrelse
äfven får magt och myndighet att föreskrifva, huru medlen skola
användas.
Det är icke farhågan för redovisning eller för att låta vederbörande
myndigheter se in i papperen, det är farhågan för att myndigheterna,
tidigare än landet dertill i detta fall är beredt, skola
sättas i tillfälle att blifva målsmän och förmyndare för hushållnings
-
N:o lO.
16
Onsdagen den 11 Mars.
Anslag sällskap och landsting, som gjort, att man åtminstone icke för närodlingens
v?ranc*e ar böjd att tillmötesgå den af reservanterna gjorda framställbefrämjande.
mncen
(Forts.
) Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.
Herr. Helander: Jag vill blott upplysa, att åtminstone uti det
län, jag tillhör, det alltid så tillgått, att då landsting eller hushållningssällskap
fattat beslut om en skrifvelse till Kongl. JVIajit med anhållan
om anslag motsvarande af dem anvisade medel, har på samma gång
till Konungens befallningshafvande aflemnats en redogörelse, huru
anslaget blifvit användt under det föregående året, och jag antager
för alldeles visst, att Konungens befallningshafvande låtit denna redogörelse
följa med till Kongl. Maj:t, då den underdåniga skrifvelsen
afgått. s
Herr vice talmannen: Jag ber att till mitt förra yttrande få
lägga, att, då Kongl. Magt ansett det hittills följda sättet för detta
anslags redovisning tillräckligt tillfredsställande, det förefaller egendomligt,
om Första Kammaren på grund af tvenne reservanters betänkligheter
skulle säga, att Kongl. Maj:t måste förskaffa sig bättre
garantier, än han för närvarande har.
Detta är äfven en bidragande orsak, hvarför jag fortfarande yrkar
bifall till statsutskottets förslag.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i föreliggande punkt
hemstält samt vidare derpå att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den vid punkten afgifna reservation; och förklarade
herr talmannen sig finna den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Hugo Tamm m. fl. begärde votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:
Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkten 17 af
sitt utlåtande n:o 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten
afgifna reservation.
17
N:o lO.
Onsdagen den 11 Mars.
Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—80;
Nej—42.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 7 och 10 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 10, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel,
emfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
Punkten 1.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 2.
Herr Falk: Här föreligger en motion, som är synnerligen behjertansvärd,
på samma gång som de framstälda anspråken äro mycket
billiga. Det är, såsom herrarne torde känna till, fråga om att i någon
mån förbättra pensionerna för afskedadt stammanskap af armén. För
närvarande äro dessa pensionstagare indelade i fyra klasser; i den
första åtnjutes ett belopp af 15 kronor om året af sådana, som tjent
kronan under 30 år och uppnått 50 lefnadsår. I den dernäst högre,
tredje klassen, äro de som tjent öfver 30 år tillförsäkrade 24 kronor
om året. Från 4:de klassen kan uppflyttning ske till 3:dje klassen
vid uppnådda 65 år, och till 2:dra och lista klasserna, med respektive
48 och 72 kronors pension, kan uppflyttning ske vid 72 och 80 års
ålder. Uppflyttning till sistnämnda klasser kommer emellertid mycket
sällan i fråga. Nu har motionären ifrågasatt några förändringar, som
i hufvudsak gå ut på att i stället för 4 det endast skulle finnas 3
klasser; i den lägsta skulle pensionen utgöra 24 kronor, hvarjemte
uppflyttning skulle medgifvas med någon nedsättning af åldersgränsen.
Denna fråga är icke alldeles ny, hvarken i kammaren eller riksdagen.
För Hägra år sedan, jag vill minnas i slutet af 80-talet, väcktes
af en ärad ledamot af denna kammare under 2:ne på hvarandra
följande riksdagar motioner i det syfte, som här är i fråga, hvilka
motioner vunno rätt liflig anslutning inom kammaren. Förlidet år
väcktes äfven i samma ämne en motion i Andra Kammaren, likväl
utan angifvande af annat än allmänna grunder. Utskottet afstyrkte
motionen samt upplyste, »att Vadstena krigsmanshuskassas behållning,
som vid 1889 års slut varit 4,845,803 kronor 44 öre, allt sedan dess
nedgått och vid 1893 års slut utgjort 4,778,186 kronor 68 öre. Vid
sådant förhållande och då kassan ännu vore i behof af det årliga bidrag
af 30,000 kronor, som den sedan år 1882 erhållit från invalidhusfonden,
samt . då den ökade medellifslängden och den sjunkande
räntefoten måste menligt inverka på denna likasom på alla andra
Första Kammarens Prot. 1896. N:o 10. 2
Om förbättrad
pensionering
för
arméns
manskap.
N:o 10. 18 Onsdagen den 11 Mars.
Omförbätt- pensionsinrättningars finansiella ställning och mana till stor försigtigrnerinTSför
bet * afseende å förbättrande af pensionsvilkoren, hade utskottet° anarméns
sett med sannolikhet kunna antagas, att någon förhöjning i de från
manskap. "V adstena krigsmanshuskassa utgående gratial nu icke kunde vidtagas.»
(Forts.) »Utskottet hyste emellertid den förvissning, att, enär till följd af
den nya härorganisationen flera indelta trupper öfverginge till värfvade
samt ändrade värfningsbestämmelser tillämpades, en afsevärd nedgång
i framtida tilloppet af pensionärer borde inträffa, samt att på grund
deraf kassans ställning framdeles måtte kunna så förbättras, att den
måtte kunna medgifva fördelaktigare pensionsvilkor för arméns gemenskap
»
Innevarande års statsutskott har äfven afstyrkt herr Magnussons
motion, åberopar förlidet års statsutskotts yttrande, samt anför, att
Vadstena krigsmanshuskassa ytterligare nedgått till 4,756,721 kronor
77 öre, samt tillägger, att »utskottet är förvissadt, att Kong! Maj:t
icke skall underlåta att, när förhållandena sådant medgifva, vidtaga
förbättring i pensionsvilkoren för arméns gemenskap». Det vill häraf
synas, som om utskottet ansåg en förbättring af stammanskapets pensionering
uteslutande bero på Vadstena krigsmanshuskassas finansiella
ställning;, jag får derför fråga: gifves det ingen utväg att förstärka
kassans inkomster så mycket som erfordras för den obetydliga förhöjning,
motionären satt i fråga? Hvarför skall Vadstena krigsmanshuskassa
vara alldeles utesluten från förmånen att åtnjuta statsbidrag,
som annars till rätt betydliga belopp tilldelas de flesta andra allmänna
pensionsfonder? År det verkligen icke möjligt att bereda Vadstena
krigsmanshuskassa det obetydliga tillskott, som är erforderligt för
den ringa förbättring i pensionsvilkoren, som motionären föreslagit?
Jag tror man kan svara, att det är möjligt. Jag tror en sådan
åtgärd vara icke blott förenad med rättvisa och billighet, utan äfven
ur klokhetens synpunkt fullkomligt rigtig. Jag säger med afsigt
detta sista, ty då beständigt nya anspråk ställas på stamsoldaten i
fråga om öfningstiden, och då det till och med sättes i fråga, att
stammanskapet skall tjenstgöra såsom befäl vid de värnpligtiges öfningsmöten
utan att derför åtnjuta den minsta ersättning, och då man
med temlig visshet kan förutse ökade svårigheter vid rekryteringen,
skulle det utan tvifvel, från statens synpunkt sedt, vara klokt att
söka åstadkomma någon förbättring af manskapets pensioner. Denna
fråga har för öfrigt stor betydelse i socialt hänseende. Jag behöfver
icke mer än nämna detta ord, för att berrarne skola förstå vigten
derutaf, att den stora samhällsklass, som här är i fråga, icke sättes i
så knappa vilkor, att densamma faller fattigvården till last. Om man
icke vill lemna statsbidrag, så finnes ett annat sätt; statsutskottet
har sjelf antydt det; och det är att öka tillskottet från invalidhusfonden
med några tusen kronor om året.
Jag inser mer än väl, att, såsom frågan nu står, tjenar det intet
till att yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till motionen.
Jag skall ej heller framställa något sådant yrkande jemväl af det
skäl, att formuleringen af motionärens hemställan icke synes mig vara
lyckligt funnen. Han hemställer nemligen, »att Riksdagen måtte hos
Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t, genom användande af befint
-
19
N:o JO.
Onsdpgen den 11 Mars.
liga tillgångar, täcktes åvägabringa en förbättrad pensionering för arméns
manskap och i sådant afseende, med ändring af nu gällande
bestämmelser, förordna: o. s. v.»
Motionären hade naturligtvis i stället bort föreslå, att Riksdagen
måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, att Ivongl. Maj:t måtte vidtaga de
åtgärder och framställa de förslag, som kunde finnas nödiga för en
förbättrad pensionering af arméns manskap.
I betraktande af sakens vigt har jag emellertid icke, ehuru jag
ej gör något yrkande, velat låta frågan ännu en gång under tystnad
falla i kammaren, ty det är i sanning hög tid, att statsmagterna mera,
än nu hittills skett, vårda sig om ifrågavarande stora klass af redbare
och sträfsamma män, som under 30 års tid och derutöfver tjenat kronan,
så att densamma icke genom till ytterlighet knappt underhåll,
såsom nu ofta är fallet, under ålderdomen faller fattigvården till last.
Jag tror ej heller att det är Riksdagen värdigt att gång på gång afslå
alla framställningar i detta syfte med en kall hänvisning derpå,
att den förutnämnda kassans ställning icke medgifver den äskade
förbättringen i pensionsvilkor, samt med en uttalad förhoppning om
en framtida förbättring i detta hänseende, en förhoppning, som säkerligen
delas af mycket få af Riksdagens ledamöter och kanske icke
ens af statsutskottet sjelft. Ett dylikt sätt att afspisa en så berättigad
framställning som den, hvilken här är i fråga, är verkligen att
bjuda stenar, der det sannerligen kräfves bröd.
Friherre Klincko wström: Jag har åtskilliga gånger, då motioner
i dylika behjertansvärda frågor som den föreliggande framburits
just af den siste ärade talaren, förenat mig med honom rörande sakens
vigt och värde, men på samma gång tagit mig friheten påminna derom,
att i frågor af denna beskaffenhet framstälda förslag omöjligen
kunna vinna framgång i Riksdagen, förr än någon proposition i ämnet
framkommit från Kongl. Maj:t. Utredning i ämnet måste nödigtvis
verkställas — och en sådan kan icke ske annat än genom regeringen
och densamma underlydande myndigheter —, innan Riksdagen skall
kunna fatta sitt beslut. Jag skulle då vara den förste att jemte öfverste
Falk godkänna ett sådant förslag. Huru behjertansvärd denna
sak således än är, kan jag icke säga annat, än att vägen är olyckligt
vald, ty i en så vigtig fråga kan Riksdagen icke åstadkomma en lycklig
lösning, förr än proposition derom kommit från Kongl. Maj:t. Det
är härom jag har velat erinra, och under sådana förhållanden synes
mig intet annat att göra än att bifalla statsutskottets förslag i ämnet.
Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält.
Punkterna 3 och 4.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Om förbättrad
pensionering
för
arméns
manskap.
(Forts.)
Punkten 5.
N:o 10.
20
Pension för
länsmannen
G. T. Brundin.
Onsdagen den 11 Mars.
Herr statsrådet Groll: Länsmannen i Seminghundra härad af
Stockholms vestra fögderi, G. T. Brundin, är nu omkring 62 år gammal
och har tjenstgjort så länge, att han inom 3 år blir berättigad
till pension med ett belopp af 1,200 kronor om året. Han har emellertid
förklarat sig villig att redan nu afgå från sin tjenst, under
förutsättning, att han, som är berättigad att från civilstatens pensionsinrättning
åtnjuta en pension af 600 kronor, af statsverket tillerkännes
ett lika stort belopp eller 600 kronor.
Statsutskottet har emellertid ansett, att pensionsbeloppet från
statsverket borde bestämmas till endast 400 kronor, eller 200 kronor
mindre än Brundin äskat. Han skulle då komma i åtnjutande af
en pension af sammanlagdt endast 1,000 kronor, deraf 600 kronor
från civilstatens pensionsinrättning och 400 kronor från allmänna indragningsstateu.
Nu är emellertid förhållandet, att mannen är sjuk
och på sådan grund är berättigad att åtnjuta tjenstledighet med bibehållande
af hela den honom tillkommande lön med ålderstillägg,
hvilket tillsammans utgör 1,200 kronor. Således är han, utan att han
behöfver göra någon tjenst, berättigad att uppbära ett större belopp,
än hvad statsutskottet vill tillerkänna honom i pension.
Under sådana förhållanden kan jag icke gerna antaga, att mannen
för sin del godkänner det pensionsbelopp, som statsutskottet har
tillstyrkt, utan hellre stannar han väl då qvar i sin befattning och
uppbär sina 1,200 kronor. Derigenom skulle ju statsverket ovilkorligen
komma att lida förlust, då i stället för att, om Riksdagen godkänner
hans anspråk, för framtiden skulle från statsverket utgå endast
600 kronor om året, men Brundin, om han lefver, till dess han blir
pensionsmessig, skulle ega att ifrån statsverket fortfarande uppbära
1,200 kronor om året.
Dertill kommer också det förhållande, att i och med detsamma
länsman Brundin afgår från sin befattning, kan en länsmansreglering
genomföras i det fögderi, der han har sin tjenstgöring. Länsmansdistriktens
antal skulle nemligen der minskas från 5 till 4 och således
en aflöning åt en länsman blifva disponibel. Denna aflöning
uppgår med tjenstgöringspenningar och expensmedel till 1,900 kronor.
I fall således Riksdagen icke godkänner, hvad Kongl. Maj:t föreslagit,
och denne man i följd deraf får under de 3 år, han har qvar,
innan han blir pensionsmessig, uppbära 600 kronor mera om året,
än om Kongl. Maj:ts proposition bifalles, så kostar det statsverket
1,800 kronor. Men redan första året skulle statsverket, om Kongl.
Maj:ts proposition bifölles, intjena icke allenast detta belopp, utan
dessutom 100 kronor derutöfver.
Det förefaller mig sålunda vara ganska riskabelt, om Riksdagen
skulle stanna vid statsutskottets förslag, ty jag kan icke tro annat,
än att följden deraf blifver, att statsverket kommer att underkastas
eu större utgift, än om Kongl. Maj:ts proposition bifalles.
Herr Stråle: Såsom herr statsrådet och chefen för civildepartementet
anfört och handlingarne utvisa, behagade herrarne inhemta,
att länsman Brundin, på grund af flerårig svår sjuklighet, styrkt genom
Onsdagen den 11 Mars. 21 N:o 10.
läkareintyg, anhållit att få den vanliga länsmanspensionen 1,200 kronor, Pension för
då han afgår och kommer på iudragningsstaten. Han eger i civilstatens
pensionskassa rätt till pension af 000 kronor. Återstå således T''
600 kronor, som Kongl. Maj:t föreslagit, att han skulle få af stats- (p^rts)
verket. Statsutskottet har emellertid nedsatt beloppet till 400 kronor
och såsom det enda skälet för denna nedsättning åberopat några prejudikat
från föregående riksdagar. Jag är icke i tillfälle att nu
yttra mig, om och i hvad mån dessa prejudikat äro fullt tillämpliga
på förevarande fall, men jag vågar betvifla, att de kunna vara i alla
afseenden lika med detta. Statsutskottet har också i en följande
punkt visat en helt annan uppfattning, nemligen i fråga om länsman
Klefbouhm, som varit nog olycklig att blifva blind. Naturligtvis
befinner han sig personligen uti ett vida mera behjertansvärdt tillstånd
än Brundin; men uti ekonomiskt hänseende synes icke någon
skilnad vara. Läkarebetyget ådagalägger, att Brundin är oförmögen
till annan inkomstgifvande sysselsättning. Klefbouhm anses kunna
få ifrån civilstatens pensionsinrättning ®/8 af hel pension eller 400
kronor, och statsutskottet har benäget och välvilligt — och jag är
tacksam derför — tillstyrkt, att Klefbouhm skulle få 800 kronor af
statsverket; Klefbouhms tjenstetid och ålder äro dock vida underlägsna
Brundins. Brundin är 72 år gammal och mycket sjuklig. Han
blef redan år 1857 förordnad till länsman och ordinarie år 1862. I
den underdåniga ansökan, han ingifvit, anmäler han, att han icke är
i tillfälle att kunna lemna tjensten med mindre än han får 1,200
kronor i pension. Hans ekonomiska förhållanden äro vitsordade af
hans närmaste förman. Också har statskontoret tillstyrkt den nu begärda
pensionen och äfven Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hvilken
senare myndighet har vitsordat Brundins ådagalagda redbarhet och
oklanderliga tjenstutöfning, i hvilket yttrande jag, som i mer än 20
år varit hans chef, ber att få instämma. Och jag gör detta så mycket
hellre, som denne man visat en mera sällsynt benägenhet att
söka undvika verkställighet af utmätningar, hvilka dock för länsmännen
vanligen medföra ekonomisk fördel. Såsom ett bevis på
hans oegennytta ber jag få nämna en händelse, som tilldrog sig under
den tid jag var landshöfding. De vägnållningsskyldige i Selning- .
hundra härad tredskades mangrant att betala arfvode till en landtmätare.
Brundin fick då af Kongl. Maj:ts befallningshafvande befallning
att förelägga de väghållningsskyldige att inom 30 dagar betala
hvad de voro skyldige, och att i annat fäll, utan hinder af besvär,
genast derefter genom utmätning uttaga beloppet hos de tredskande.
Några dagar före dessa 30 dagars slut reste Brundin in till Stockholm
och anhöll hos mig om muntligt medgifvande att få dröja med
utmätningens verkställande ytterligare 14 dagar, då han hoppades,
att utmätning skulle kunna undvikas — och den uteblef också.
Skulle statsutskottets förslag blifva Riksdagens beslut, hvad inträffar
då? Jo, Brundin, som oförvitligen skött sin tjenst, lär väl svårligen
kunna utan afskedsansökning derifrån entledigas, och då förekommer
det mig, som om frågans lösning vore för Brundin temligen
likgiltig i ekonomiskt afseende, ty Brundin blir lagligen berättigad
till pension under nästa år, 1897, men tjensten förlorar derpå och
N:o 10. 22 Onsdagen den 11 Mars.
Pension för statsverket förlorar derpå, emedan tjensten får åtminstone till största
^ansmannen delen uppehållas af en tillförordnad och denne skall aflönas.
din. ^et synes mig således vara icke allenast ur billighetens, utan
(Forts.) äfven ur rättvisans synpunkt rigtigt, att kammaren, med afslag på
statsutskottets förslag, bifaller Kongl. Maj:ts proposition i förevarande
fråga, hvarpå jag ber att få framställa yrkande.
Herr Pettersson, Fredrik Emil; Då jag såväl inom statsutskottet
som dess afdelning varit närvarande vid denna frågas behandling,
skall jag be att få något redogöra för de skäl, utskottet
haft för sin hemställan i denna punkt.
Först och främst ber jag få nämna, att om den ärade talare, som
började sitt anförande med de ord, att det är mycket förmånligare
att tala för en löneförhöjning än för motsatsen, hade rätt, så gäller
för visso detta mycket mera om pensionsfrågor, ty att tala för en nedprutning
af en pension, i synnerhet efter de två varmhjertade anföranden,
som nyss hållits, det är visserligen icke lätt.
Jag ber emellertid få nämna, att, vid denna hufvudtitels granskning,
man inom afdelningen icke haft annat att gå efter än först och
främst Kongl. Maj:ts proposition och sedermera efter de precedensfall,
som förekommit inom de skilda grenarne. För att denna granskning
skulle blifva så rättvis som möjligt, har ock all hänsyn tagits
såväl till de äskade beloppen som till hvad Riksdagen förut beviljat
i liknande fall. Utom de tre länsmännen, hvilkas pensioner äro i
motiveringen omförmälda, har jag funnit två fall till, ehuru de äro
af äldre datum, då Riksdagen faststält pensionerna till samma belopp,
som nu af utskottet föreslagits.
Det har visserligen beträffande flera af de personer, för hvilka
pensioner här begärts, sagts, att de äro berättigade att åtnjuta den
eller den pensionen, och att, om de icke få hvad som Kongl. Maj:t
äskat i sin proposition, så stanna de hellre qvar i sin tjenst, ja,
komma vi längre fram, se vi, att i 12:te punkten har det gått så
långt, att en förmyndare talar om, att i fall hans myndling får den
och den pensionen, skall han tillåta honom att taga afsked.
Jag frågar nu: kunna dessa skäl hafva någon bärkraft i Riksdagen?
Då kan det rent af urarta till ett köpslagande: får han den
och den pensionen, skall han afgå; i annat fall stannar han qvar,
äfven om han är än så oduglig.
Beträffande den jemförelse, som gjorts mellan nu ifrågavarande
person och länsman Ivlefbouhm, hvilken jemförelse utfallit till dennes
nackdel, så torde man icke hafva grund för en sådan jemförelse, ty
Klefbouhm har ännu icke fått någon pension alls af Riksdagen.
De skål, som jag här anfört, hafva efter min uppfattning varit
för afdelningen bestämmande. Föregående fall äro, som sagdt, lika
med detta, och det skulle till och med kunna sägas, om nu denna
person skulle få en högre pension än de föregående med honom jemstälda,
att det vore rent af orättvisa emot dem, som icke hafva haft
så varma förespråkare inom Riksdagen.
Inträffande det skälet, att statsverket skulle göra en besparing
genom länsmansdistriktets omreglering, så har detta förut framhållits,
Onsdagen den 11 Mars. 23 N:o lO.
men på samma gång bär det omnämts, att den besparing, som skulle Pension för
ske här vid lag, skulle gå åt på annat håll, ty länsmännens antal skulle länsmannen
icke bliiva mindre. din.
På de skäl, jag nu anfört, ber jag att få yrka bifall till utskottets (Forts.)
förslag i denna punkt.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare derpå att kammaren, med afslag å
hvad utskottet hemstält, så vidt det skilde sig från Kongl. Maj:ts
förslag i ämnet, skulle antaga Kongl. Maj:ts förslag utan förändring;
•och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.
Punkten 6. Pension för
enkan Brita
Herr vice talmannen: Då jag erfor, att statsutskottet med 120
kronor — säger 120 kronor — neaprutat den pension, som Kongl.
Maj:t begärt för en gammal, sjuklig och orkeslös enka, då tänkte
jag: det torde vi väl ändå få talas vid om i kammaren. Jag har
icke den förmånen att personligen känna Brita Kajsa Andersson, men
jag nästan misstänker, att något personligt motiv måtte hafva legat
"till grund för den gjorda nedprutningen, ty de sakliga skälen synas
mig ofantligt svaga.
Det framgår och vitsordas, att den ifrågavarande personen har
»med största sjelfuppoffring, varmaste intresse och sällsynt duglighet
omvårdat de många och stundom särdeles svåra sjukdoms- och olycksfall,
som förekommit». Det är således ett ganska vackert arbete, hon
gjort i den lidande mensklighetens tjenst.
Statsutskottet jemför emellertid henne med dem, som arbetat i
jernvägsstyrelsens tjenst, och säger, att när, bland dessa, många, som
äro äldre än hon och som hafva varit längre tid i jernvägens tjenst,
kunna åtnöja sig med 200 kronor, så kan också Brita Kajsa Andersson
åtnöja sig med 200 kronor. Men, mine herrar, det är dock en
ofantlig skilnad att arbeta i Guds fria natur och att arbeta vid sjuksängen,
omgifven af menskligt elände och lidande; der torde man ha
rätt att beräkna dubbla tjenstår.
Efter statsutskottets förslag skulle hon i pension erhålla 55 öre
om dagen. När man dertill är sjuklig och utan egna tillgångar och
skall lefva på 55 öre om dagen, då har man sannerligen icke mycket
för att man tjenat det allmänna. Det är mycket, som förändras här
i verlden. Äfven uppfattningen i Första Kammaren har i många
fall ändrat sig under den tid, jag tillhört densamma, men den uppfattning
har alltid förr gjort sig gällande, att man haft medkänsla
för de ringa och betryckta i samhället. Under förhoppning, att
denna känsla ännu icke helt och hållet utslocknat i kammaren, vågar
jag, trots statsutskottets afstyrkande, begära proposition på att kammaren,
med afslag på utskottets hemställan, i hvad den skiljer sig
från Kongl. Maj:ts proposition, ville bifalla denna senare.
N:o 10. 24 Onsdagen den 11 Mars.
Pension för Friherre Klinckowström: Jag beklagar, att den siste ärade
6Kajsa An,0 ta^aren'' honom ovetande, tagit bort alla mina argument till försvar
dersson. för den kongl. propositionen i detta hänseende. Så rikshushållare
(Forts.) jag ar> hade jag dock velat förorda, att statsutskottet gått så långt i
generositet att öka pensionen med 120 kronor mot de 200, som blifva
föreslagna. Det har visat sig, att den ifrågavarande sjuksköterskan
på ett vackert och tillfredsställande sätt skött sin ansvarsfulla
befattning. Jag förstår icke, huru statsutskottet kunnat jemföra en
sådan befattning med allmänna arbeten vid statens jernvägsbyggnader.
Jag gratulerar statsutskottets samtliga ledamöter, ty ingen reservation
finnes anförd, till att hafva åtnjutit en så fullkomlig helsa under hela.
deras lif, att de icke behöft känna det stora värde och den stora
vigt, som man måste sätta på en sjuksköterska, som fått sådana vitsord
för sin tjenstgöring, som här skett af jernvägsstyrelsen. Hennes
ansvar och hennes pligt och arbete är mera värdt, än att det skulle
jemföras med en vanlig arbetares. Jag skulle derför på det högsta
beklaga, om hon icke fick, hvad Kongl. Maj:t begärt; och jag får
varmt bedja kammaren att i denna fråga bifalla Kongl. Maj:ts proposition.
Jag kommer under loppet af de olika punkterna i detta
betänkande att förorda så stora besparingar, att det kan mer än
tiodubbelt uppväga de 120 kronor, hvarom här är fråga.
Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition och afslag å utskottets
hemställan.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på den nu föredragna punkten endast yrkats, att kammaren,
med afslag å hvad utskottet hemstält, så vidt det skilde sig
från Kongl. Maj:ts förslag i ämnet, skulle antaga Kongl. Maj:ts förslag
utan förändring.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande; och
förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.
Punkterna 7 och 8.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Pension för
kartografen
C. E. Dahlman.
Punkten 9.
Herr statsrådet Groll: Kartografen Dahlman är nu 67 år gammal.
Han blef landtmäteriauskultant redan år 1848 och har således
tillhört landtmäteristaten i 47 år. Han har varit vice kommissionslandtmätare
i 40 år. Men år 1862 började han arbeta vid det ekonomiska
kartverket och antogs der såsom extra kartograf, hvadan
han vid kartverket tjenstgjort 34 år. Redan innan han blef ordinarie
kartograf, hvilket inträffade år 1868, blef han förordnad till biträde
åt chefen för ledningen och öfvervakande af kartarbetena, hvilket
tydligen ådagalägger, att han inom sitt fack besatt ganska stora kunskaper
och duglighet. Denna befattning såsom biträde åt chefen har
Lördagen den 11 Mars. 25 N:o 10.
häri sedermera under hela sin tjenstetid bestridt, således i samman- Pension för
lagdt 28 år, och under de senare åren i sådan egenskap uppburit
3,500 kronor. Nu begär Kongl. Maj:t åt honom en pension på 2,800 '' man,
kronor, motsvarande 80 procent af hans aflöningsförmåner. Dervid har (forts.)
följts den grund, som i allmänhet tillämpas för pensionering af tjensteman
i embetsverk, hvilka tjenstemäns aflöningar icke äro fördelade
i lön och tjenstgöringspenningar.
Statsutskottet har emellertid ansett sig böra tillstyrka endast
1,600 kronor och gör dervid en jemförelse, hvaraf synes framgå, att
statsutskottet velat likställa kartografer med kommissionslandtmätare,
hvilka i pension uppbära 1,600 kronor.
Enligt min uppfattning är den verksamhet, som Dahlman utöfvat,
af mera allmänt omfattande beskaffenhet än den, som tillkommer en
kommissionslandtmätare. Dahlman hade, i sin egenskap af chefens
biträde, att närmast under honom leda och öfvervaka arbetena. Hade
Dahlman, i stället för att af sina framstående anlag för kartografi
låta sig lockas in på bearbetningen af ekonomiska kartverket, qvarstanna!
vid landtmäteristaten, hade han säkerligen långt före detta
uppnått en befattning, på grund af hvilken han kanske redan vid 60
års ålder kunnat vara berättigad till en pension, såsom förste kommissionslandtmätare,
af åtminstone 2,500 kronor. Om han tjenstgjort
vid generallandtmäterikontoret, hade han med säkerhet hunnit åtminstone
så långt, att han innehaft den lägsta graden derinom och i
sådant fall varit berättigad till en pension på 2,800 kronor. Det
synes mig då icke vara billigt, att han skall afvisas med en pension
på allenast 1,600 kronor.
Denna fråga förevar äfven vid förra riksdagen, och statsutskottet
hade då helt och hållet af styrkt pensionen på den grund, att det
icke var visadt, att mannen led af försvagad helsa, men vid den
slutliga gemensamma omröstningen i kamrarne, då det voterades om
antingen en pension af 2,800 kronor eller rent afslag, föll pensionen
med endast en rösts öfvervigt på den motsatta sidan.
Skulle Dahlman, oaktadt det nu är styrkt, att han lider af försvagad
helsa, ej kunna komma i åtnjutande af pension på andra vilkor,
än att det skedde på bekostnad af pensionsbeloppets storlek, så
att det nedsattes till 1,600 kronor, måste man erkänna, att mannen
i fråga är förföljd af en mer än vanlig otur. För min del är jag
öfvertygad om, att han gjort sig förtjent af en högre pension, än den
statsutskottet föreslagit, hvarför jag hemställer om bifall till Kongl.
Maj:ts proposition.
Herr Sä ve: När jag genomläst statsutskottets yttrande äfven i
ifrågavarande punkt, såg jag mig genast om efter någon reservation
i slutet på betänkandet." Jag hade väntat mi<r en sådan, och jag kan
icke neka, att jag blef öfverraskad, då jag icke fann någon sådan.
Jag hade verkligen tänkt mig, att, då frågan redan varit före vid
förra riksdagen och den högre pensionen då blef af kammaren vid
första behandlingen utan votering beviljad och vid den derpå följande
gemensamma voteringen beviljad med 106 ja mot endast 32
N:o 10. 26 Onsdagen den 11 Mars.
Pension för nej, åtminstone någon af statsutskottets ledamöter nu velat tillmötesgå
Dahl kammareri8 på så tydligt sätt uttalade önskan.
man För öfrigt ber jag att få helt och hållet instämma i hvad herr
(Forts.) statsrådet och chefen för civildepartementet nyss anförde. Han har
framhållit ingeniör Dahlmans vackra föregående tjenstgöring, och det
tillkommer icke mig att efter honom ytterligare pointera densamma.
Jag begagnar blott tillfället att få framhålla, att herr Dahlman vid
sidan af sin tjenst beredt sig tillfälle att verka för det allmänna bästa
på mångahanda andra sätt, hvarom kammaren borde hafva kännedom.
Så har han t. ex. vid sidan af det arbete, som tillkommit honom
såsom kartograf, af trycket utgifvit åtskilliga värdefulla kartarheten.
Så har han utgifvit: ankologisk och fysisk karta öfver Sverige med
geografi (tillsammans med Agardh); karta öfver Vermlands län; karta
öfver Mälaren och dess omgifningar; karta öfver Frövi—Ludvika
jernväg med omkringliggande malmfält; kartor öfver Sverige i olika
skalor och upplagor; karta öfver dansk-tyska krigsskådeplatsen 1864;
för skolornas behof: svenska kartarbetens beteckningssätt; praktisk
stilbok för kartografer, landtmätare, arkitekter och skolor; kartor i
olika skalor öfver Stockholms stad, karta öfver Vesternorrlands län,
på uppdrag af länets landsting, m. m. Nu kan det sägas, att för allt
detta har han af vederbörande fått sin ersättning. Ack, mine herrar,
den, som haft med förläggare att göra, vet, att det är synnerligen
svårt att vid uppgörelse med dem kunna bereda sig en ersättning,
någorlunda motsvarande den möda, som blifvit nedlagd på det arbete,
som man medelst dem söker offentliggöra. Detta har också herr
Dahlman fått erfara. Någon gång har han fått en ringa ersättning,
i de flesta fall har han fått ingenting; och ibland har han gjort betydliga
förluster, såsom t. ex. då hans vackra vermlänska socken-kartor
blefvo lågornas rof vid branden i Karlstad år 1865. Men visserligen
hafva vackra erkännanden kommit honom till del. Åtskilliga
af hans kartor, som voro exponerade vid de störa verldsutställningarne
i Moskwa och Chicago, hafva derifrån hemfört medaljer och
diplom. Danmarks och Preussens regeringar hafva gifvit Dahlman
ampla erkännanden för hans kartografiska verksamhet, erkännanden,
som sällan pläga komma tjensteman i hans ställning till del. Men
utom den nu berörda, är det en annan sida af herr Dahlmans verksamhet,
som jag ber att få framhålla.
Herr Dahlman har under sin verksamhet som kartograf haft tillfälle
att iakttaga, att en betydande besparing af arbetskraft och tid
skulle kunna vinnas genom förbättringar i de vid arbetena använda
metoder och instrument. Med anledning deraf har han äfven egnat
sin uppmärksamhet åt konstruktioner, och han har äfven lyckats förbättra
konstruktionen af distans-tuben, så att den blifvit praktiskt
användbar för Sveriges landtmäteri-personal och till stor nytta för
rikets ekonomiska kartverk. Han har uppfunnit en ny konstruktion
af landtmäteri-stativ och ett nytt och tidsbesparande sätt för kartors korrekta
öfverförande på sten; han har vid nämnda kartverk infört metoden
att använda glasrör vid karttransportering samt konstruerat
ändamålsenligt inrättade räknehjul å vid kartverket använda polettcirklar.
Hvad har väl allt detta haft för ett värde? Jag är icke fack
-
Onsdagen den 11 Mars. 27 N:olO.
man och kan följaktligen icke vara berättigad att lemna något eget Pension för
intyg rörande detta. Men jag är i tillfälle att meddela ett utdrag Qar^gr^fe^l_
ur ett officielt utlåtande, som uppsatts år 1873 af dåvarande chefen '' man a
för topografiska corpsen, öfverste V. von Vegesack, med anledning (ports.)
af en underdånig ansökan, som Dahlman ämnade framställa till Kongl.
Maj:t om en extra gratifikation af 1,500 kronor för dessa uppfinningar.
Detta lyder: »Oaktadt det är nära nog omöjligt att afgifva ett
fullt rigtigt och säkert omdöme om nya instrumenters användbarhet
utan att en längre tid hafva brukat dem, är det dock fullkomligt säkert.
att staten genom de förutnämnda af Dahlman införda metoder
samt förbättringar och uppfinningar tillskyndats en vinst, flera gånger
uppgående till den ifrågasatta gratifikationens storlek». Detta uttalande
gjordes år 1873. 23 år äro förgångna sedan dess. Jag behöfver
icke fästa de ärade kammarledamöternas uppmärksamhet på, hvilken
vinst och besparing af tid och penningar, som på detta sätt beredts
det allmänna genom Dahlmans nyssnämnda konstruktioner.
Någon gratifikation fick Dahlman emellertid icke, emedan chefen
för topografiska corpsen ansåg, att uppfinningar af dylik art icke borde
belönas med en särskild gratifikation, alldenstund Dahlman gjort
den i sin anställning vid kartverket. Deremot ansåg han, att dessa
uppfinningar borde räknas Dahlman till merit vid möjligen ifrågasatt
löneförhöjning eller vid befordran till bättre anställning i statens
tjenst. Hvarken det ena eller det andra har kommit Dahlman till
godo, men hans flit och trägna arbete under loppet af nära 50 år,
hans många kartor, författade vid sidan af hans anställning i sitt embetsverk,
och hans förbättrade arbetsinstrument, allt detta har kommit
landet till godo.
Med anledning af hvad jag nu anfört anhåller jag att få yrka
bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Helander: Då denna pensionsfråga nu å nyo förekommer,
skulle jag kunna inskränka mig till att åter upprepa hvad jag yttrade
förra gången den var före. De föregående talarne hafva dock så
uttömt° hela frågan, att jag nästan kunnat helt och hållet underlåta
att yttra mig; men jag vill dock tillägga några ord.
Man har i pensionshänseende sammanstält kartografer med kommissionslandtmätare.
Dessa hafva emellertid med hänsyn till tjenstyöringen
just icke så särdeles många beröringspunkter. Men om
man också antager, att så är förhållandet, är det dock en väsentlig
skilnad mellan kartografer i allmänhet och särskildt den ifrågavarande.
.Tåg har under min långa tjenstetid haft mycket att göra med kartritning,
kartverk och kartverkspersonal, och jag anser mig böra nämna,
att den ifrågavarande mannen bland kartografer är en af de utmärktaste,
jag känt. Jag vill till stöd härför bland annat åberopa, utom
det som nyss nämndes, hvad uti bilagan till Kongl. Maj:ts proposition
säges, nemligen »att Dahlman vid sidan af sin kartograftjenst, hvilken
han skött med så framstående skicklighet och nit, att han under
nästan hela sin tjenstetid vid kartverket fått sig anförtrodt att jemväl
biträda vid öfvervakandet af dess arbeten, tillika utöfvat en omfattande
och förtjenstfull enskild verksamhet såsom utgifvare af kar
-
N:o 10. 28 Onsdagen den 11 Mars.
Pension för tor m. m., hvilket förskaffat honom allmänt erkännande; att Dahlman
C E9.rVald-sålurida med synnerlig kraft och framgång arbetat i sitt yrke och
man. derför vunnit utmärkelse både inom och utom landet».
(Forts.) Det var. en synnerlig otur för honom då förra året Första Kam
maren
beviljat anslaget helt och hållet, men det föll igenom vid den
gemensamma voteringen med 178 röster mot 177. Han hade också
otur på ett annat sätt, då han, i stället för att ingå i generallandtmäterikontoret,
egnade sig åt det, som mest låg för honom, eller kartverket.
Hade han gjort det förra, så hade han haft en mycket
mindre ansvarsfull ställning och ofantligt mycket mindre att sköta,
och hade då sedan tre år tillbaka haft det pensionsbelopp, Kongl.
Maj:t för honom begärt, nemligen 2,800 kronor. Han hade fått detta
pensionsbelopp utan att dermed behöfva besvära Riksdagen. Han
hade äfven i sådan händelse i flera år haft en inkomst af 4,000 kronor,
i stället för att han nu blott så småningom i kartverket fått
ett arfvode af 3,500 kronor. Nu vill man till på köpet minska detta
belopp så betydligt, att han från 3,500 kronor skulle nu på ålderdomen
komma ned till 1,600 kronor, således vida mindre än hälften
af nämnda belopp. Jag vill gerna hoppas, att denna kammare nu
liksom i fjor utan votering måtte bifalla Kongl. Maj:ts proposition i
denna del, hvilket jag påyrkar.
Friherre Klingspor: Då det icke går an, att statsutskottet
släpper denna fråga utan att gifva något skäl, hvarför utskottet kommit
till den slutsats, det gjort, skall jag be att få nämna, att det
naturligtvis var kartografen Dahlmans särskilda förtjenster, som gjort,
att utskottet denna gång velat i någon mån tillmötesgå Kongl. Maj:ts
framställning. Förra året, då Kongl. Maj:t föreslog pension åt kartografen
Dahlman, afslogs denna framställning helt och hållet af utskottet.
Nu har utskottet utan reservation tillstyrkt en pension af 1,600 kronor,
derför att utskottet vid jemförelse med andra, som det ansåg likstälda,
icke kunnat komma till högre belopp. Hade det funnits någon högre
siffra mellan 1,600 och 2,800, som kunnat läggas till grund för beräkningen
af pensionen, så att statsutskottet haft fast botten att bygga på,
hade. vi sannolikt tagit denna siffra. Det fans emellertid icke denna
möjlighet; och då Dahlman icke har rätt till pension, borde det ändå anses
som en sorts liberalitet af Riksdagen att bevilja en sådan pension, som
statsutskottet föreslagit, hvarför jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande klockan 7 på aftonen.
Herr Widmark: Den ärade utskottsledamot, som sist hade
ordet, har förklarat, att utskottet saknat någon jemförelse med andra
pensionsbelopp för att kunna föreslå något annat, än det gjort, d. v. s.
1,600 kronor. Det är ett fullkomligt misstag, ty hufvudgrunden för
all pensionering är väl i allmänhet den, att pension må utgöra 80
procent af innehafda löneförmåner, och med tillämpning häraf skall
ifrågavarande pension just blifva 2,800 kronor. Men det finnes också
en annan jemförelse, nemligen med det pensionsbelopp, som tillför
-
Onsdagen den 11 Mars. 29 N:o-10-
säkras ordinarie ingeniörer i generallandtmäterikontoret. Kartografen Pension för
Dahlmans befattning är helt och hållet liknande dessa personers,
Tjenstgöringen är också densamma. Således är denna jemförelse fullt '' ^an
rigtig, och det är således alldeles rätt att taga deras pension till utgångs- (ports.)
punkt och icke ett pensionsbelopp, som, mine herrar, är alldeles oskäligt
lågt, nemligen det pensionsbelopp, som tillkommer kommissionslandtmätarne.
Skulle en så obillig pension gifvas, vore det beklagligt;
och jag vill hoppas, att .Riksdagen vid bestämmandet af pensionen
tager hänsyn till tjenstevärdet och icke till den pension, kommissionslandtmätare
skola hafva.
Jag finner äfven ett annat skäl af utskottet anfördt för afslag,
nemligen att Dahlman under sin långa tjenstetid varit befriad från
att lemna något bidrag till pensionsverket. Detta är en sanning; men
om jag här jemför honom med ingeniörerna i landtmäterikontoret,
som måste lemna ett sorts bidrag till pensionsverket, så hafva dessa
ingeniörer förmånen af semester, en månads frihet. Dahlman har icke
haft någon sådan frihet. Han har haft tjenstgöring hela året om, och
då hans göromål och hans tjenst äro på det amplaste vitsordade såsom
med nit och skicklighet utförda, och då han icke endast varit
kartograf, utan, så att säga, en souschef, eller haft uppdrag att bidraga
vid kartverks-arbetets ledning och öfvervakande — allt detta på grund
af sin skicklighet — bör detta vara en anledning för kammaren att
med afslag å utskottets hemställan bifalla Kongl. Maj:ts proposition,
hvarom jag framställer yrkande.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet
med derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält samt vidare derpå, att
kammaren med afslag å utskottets hemställan, så vidt den skilde sig
från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle bifalla denna
framställning oförändrad; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.
Punkten 10. Pension
för e. o.
Herr von Ehrenheim: Då statsutskottet här afstyrkt den af $^Norrby
Kongl. Maj:t gjorda framställningen om pension åt extra ordinarie ''
professorn Norrby, har statsutskottet erinrat derom, att i Kongl.
Maj:ts proposition till 1877 års Riksdag om beviljande af medel för
e. o. professorsbeställningar vid universiteten icke tillika gjordes
framställning om pensionsrätt åt dessa embetsmän. Anledningen
härtill har jag icke någon kännedom om; det kan ju vara en
möjlighet, att Kongl. Maj:t då hyste någon föreställning om, att de
e. o. professorerna skulle före uppnående af pensionsålder befordras
till ordinarie professorer och således icke komma i behof af pension.
Förhållandena hafva emellertid utvecklat sig på ett helt annat sätt;
i åtskilliga fall — hvarpå de två, som föreligga i detta betänkande,
äro exempel — hafva de e. o. professorerna icke före uppnåendet
af pensionsåldern kunnat befordras till ordinarie professorer,
ehuru inom samma vetenskapsgrenar funnits ordinarie professur.
N:olO. 30 Onsdagen den 11 Mars.
Pension Men härtill kommer, att i åtskilliga andra fall både vid universiteten
professorn oc^ karolinska institutet — der likväl en lägre pension tillkommer
C. J. Norrby. d0 e- °- professorerna — en del e. o. professurer blifvit inrättade
(Forts.) i vetenskapsgrenar, inom hvilka några ordinarie professurer icke
finnas, och det. är .således ingen som helst sannolikhet, att, med den
stränga specialisering som numera eger rum inom vetenskaperna,
dessa professorer skola genom öfvergående till ett mer eller mindre
främmande ämne kunna blifva ordinarie professorer. Under sådana
förhållanden har pensionsrätten för de e. o. professorerna vid universiteten
ansetts vara en fråga af den allra största vigt, och
universiteten hafva äfven genom kanslersembetet gång efter annan
hos Kongl. Maj:t gjort underdånig framställning om ordnande af
detta förhållande, hvilket ju i sitt nuvarande skick innebär en afvikelse
från hvad som för öfrigt i allmänhet för embets- och tjensteman
i vårt land gäller. Jag kan ej heller redogöra för skälen till
att Kongl. Maj:t icke fäst afseende vid detsa framställningar, men
föreställer mig, att det möjligen kan hafva något sammanhang dermed,
att pensionsfrågorna i sin helhet varit föremål för en komités
arbete, hvilket för närvarande beror på Kongl. Maj:ts pröfning. Det
har emellertid för den, som intresserar sig för frågan, under sådana
förhållanden icke funnits någon annan utväg än att, då nu två e. o.
professorer i det. närmaste uppnått pensionsålder, hos Kongl. Maj:t
gorå framställning om särskild pensionering för dessa. Saken har
äfven synts Kongl. Maj:t förtjent af uppmärksamhet, och Kongl. Maj:t
har i sin till denna Riksdag aflåtna proposition gjort framställning i
detta hänseende till Riksdagen.
Det finnes efter min uppfattning icke något skäl att afslå en
sådan proposition. Den person, som nu är fråga om, har på det förtjenstfullaste
sätt fullgjort sina åligganden inom olika grenar af
tjensteverksamhet och särskilt på den plats, hvarifrån han nu till
följd af tilltagande ålder önskar afträda. I princip måste det anses
vara högst oegentligt, att så vigtiga tjenster som e. o professurer icke
liksom alla andra universitetsplatser skola berättiga sina innehafvare
till pension. Statsutskottet tröstar sig visserligen dermed, att professor
Norrby icke har någon skyldighet att afträda, utan att han
kan fortfara att tjena qvar. Men, mine herrar, pensioneringen är just
afsedd för att en person, som till följd af ålder och sjuklighet icke
längre kan göra full tjenst, skall blifva berättigad att afträda och
icke blifva försatt i det sorgliga tillståndet att nödgas bibehålla en
tjenst och derför uppbära aflöning, utan att kunna fullgöra den såsom
han önskade och borde, eller också vara nödsakad att oupphörligt begära
tjenstledighet och kasta tjensten på någon annan. Intetdera
förhållandet kan vara tillfredsställande, vare sig för tjenstemännen
sjelfva eller för den institution, för hvilken de äro skyldiga att
verka.
Jag vågar således för min del anhålla, att kammaren behagade
med anslag å statsutskottets hemställan bifalla Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Almén: Innan denna fråga afgöres, skulle jag vilja lemna
Onsdagen den 11 Mars. 31
några upplysningar, som kunna vara af betydelse för denna pensionsfråga
och möjligen för andra liknande frågor.
Medicinalstyrelsen ingick för en tid sedan till Kongl. Maj:t och
begärde pension för eu hospitalsläkare, som hade uppnått 60 lefnadsår
och 38 tjenstår. Kongl. Maj:t remitterade frågan i vanlig ordning
till statskontoret, som förklarade, att ett kongl. bref vore på denna
fråga tillämpligt och att läkaren vore utan Riksdagens hörande berättigad
till pension med lönens fulla belopp. Detta kongl. bref
finnes intaget i bih. till sv. förf.-saml. för 1877, n:o 27, och lyder beträffande
denna punkt så, »att, oberoende af hvad gällande stadganden
innehålla om rätt till pension å allmänna indragningsstaten,
civile embets- och tjensteman samt betjente, hvilkas aflöning, på
grund af reglering, som skett vid 1876 års och innevarande års riksdag
eller vid följande riksdagar kan ega rum, är fördelad i lön och
tjenstgöringspenningar, skola vara berättigade — der ej för särskilda
fall andra bestämmelser äro eller blifva meddelade — att, då de uppnått
65 lefnads- och minst 35 tjenstår, vid afskedstagandet från
tjensten, å allmänna indragningsstaten undfå pension till lönens hela
belopp». Häraf följer obestridligen och särskilt med hänsyn dertill,
att Kongl. Maj:t gillat statskontorets utlåtande och att ingen proposition
afiåtits till Riksdagen —, hvaraf åter blef en följd, att samma
tjensteman sedermera begärt pension enligt åberopade bref, hvilken
ansökan förordats af medicinalstyrelsen och nu beror på Kongl.
Maj:ts pröfning — häraf följer, säger jag, att hvarje civil tjensteman,
som uppfyller dessa vilkor, der icke annorlunda är stadgadt,
är berättigad till pension till lönens fulla belopp. Frågan
reducerar sig i detta speciella fall derhän: är den ifrågavarande
tjenstemannen civil tjensteman eller icke? Professor Norrby kan
ju räknas till ecklesiastikstaten och torde derför juridiskt icke vara
berättigad till pension. I en annan punkt i detta betänkande omnämnes
professor Sundén. Denne synes mig åtminstone de facto
vara civil tjensteman, då han icke kan befordras på den ecklesiastika
banan. Jag upptager denna fråga nu, för att icke behöfva begära
ordet, då denna punkt kommer före. — Mig synes, att båda dessa
tjensteman och särskild! den sistnämnde äro, om icke juridiskt så
realiter likstälde med civile tjensteman, och att det således vore rätt
och billigt, att propositionen vunne Riksdagens bifall. Ett annat och
ytterst vigtigt skäl härför är, att desse tjensteman efter uppnådd hög
lefnadsålder och många års tjenstgöring borde kunna påräkna hvila
och att staten icke tvingar dem att fortfarande tjenstgöra genom att
undandraga dem en billig pension. Hvad blifver eljest följden
annat än den, att de stanna qvar, och hvem blifver lidande derpå,
om icke undervisningen för en stor del af Sveriges ungdom, som i
en framtid skall bryta egen bana och hjelpa sig och andra. Ser man
frågan från denna synpunkt, tror jag, att dessa e. o. professorer höra
vara berättigade till pension, och ser jag frågan från rättvisans synpunkt,
synes det obilligt, om Riksdagen afslår Kongl. Maj:ts proposition,
hvarför jag yrkar bifall till densamma.
Herr Tore Hus: Sedan nu två ärade talare haft ordet för att
N:o lO.
Pension
för e. o.
•professorn
7. J. Norrby.
(Forts.)
N:o 10.
32
Onsdagen den 11 Mars.
Pension gorå framställning i samma rigtning, som jag också ärnar göra, vill
Professorn jag söka ve.rkstalla ett grofarbete, som återstår med hänsyn till ut€.
J. Norrby, skottets motivering.
(Forts) ^ar jag er^or det resultat, till hvilket utskottet kommit, blef jag
verkligen öfverraskad och oangenämt öfverraskad. Men när jag sedan
blef i tillfälle att läsa sjelfva motiveringen, blef jag icke öfverraskad;
ty det ligger i sakens natur och det stämmer med logiken, att om
det slutpåstående, till hvilket man kommit, är mycket origtigt, måste
motiveringen också hafva varit mycket origtig.
Utskottet erinrar, att Kongl. Maj:t 1877, då medel äskades för
inrättande af e. o. professurer, icke gjorde någon framställning om
pensionsrätt för de e. o. professorerna. Af detta stillatigande drager
utskottet sedan den slutsatsen, att följaktligen någon pension för de
e. o. professorerna icke måtte ansetts behöflig. Jag svarar derpå: eger
man rätt att åt Kongl. Maj:ts tystnad eventuelt draga någon slutsats,
hvilken den än må vara, så eger man icke blott rättighet, utan skyldighet
att reagera på, när Kongl. Maj:t äfven talar. Har Kongl. Maj:t den ena
gången tegat i fråga om dessa pensioner, så har nu också Kongl. Majrt
talat och yrkat på pension åt e. o. professorer; slutsatsen deraf bör
då vara, att de af Kongl. Majrt förordade pensionerna äro behöfliga.
Men en annan sak. Utskottet gör en jemförelse emellan inrättande
af e. o. professorsbeställningar och inrättande af »nya
tjenster». Detta är dock icke fullt rigtigt. De e. o. professorsbefattningarne
äro egentligen icke några nya tjenster, utan de utgöra
en ombildning och utveckling af de gamla akademiska adjunktur” na.
De akademiska adjunkterna hade sig tillförsäkrad pensionsrätt, och i
anologi härmed borde det väl kunna anses hardt när sjelfskrifvet, att
de e. o. professorerna skulle ha samma rätt, så mycket mera, som
man kån säga, att anspråken på en e. o. professor äro icke mindre,
utan snarare större, än de voro på en akademiadjunkt.
Ku säger utskottet, att de e. o. professorstjensterna äro att betrakta
såsom öfvergångsstadier till de ordinarie. Ja, det är kanske icke alldeles
origtigt, men det samma gälde i fråga om akademiadjunkturerna:
de voro också i regeln öfvergångsstadier till ordinarie professorsbeställningar.
När icke för ty en ordinarie adjunkt hade pensionsrätt, bör
väl en e. o. professor ex analogia äfven hafva det. Nu, tillägger utskottet,
kan det icke vara lämpligt, att en eller annan e. o. professor,
hvilken icke blifvit ordnarie professor tillförsäkras pensionsrätt, då man
icke tillförsäkrar en sådan åt samtliga innehafvare af sådana befattningar.
Men detta resonnement är icke fullt logiskt. Hvilka äro dessa »samtliga»?
De kunna uppdelas i ett flertal och ett fåtal. Angående flertalet
har utskottet förutsatt, att de öfvergått eller komma att öfvergå
till ordinarie professurer med högre lön och pensionsrätt. Icke kan
det väl vara en kränkning af desse fleres rätt, att man tillförsäkrar
pensionsrätt åt de få, åt »en och annan», som af en eller annan anledning
icke fått ordinarie professur. Skälen, hvarför en e. o. professor
ej blifvit ordinarie, kunna vara till den grad respektabla, att
man icke har orsak att deri se ett minus, utan snarare ett plus. Om
någon till den grad älskar den vetenskapsgren, åt hvilken han egnat
sig, att han icke vill lemna den för att mot en högre aflöning öfver
-
33
N:o 10.
Onsdagen den 11 Mars.
taga en professur i ett ämne, som han mindre grundligt studerat, så
är det i hög grad aktningsvärdt och ländande till gagn för vetenskapen.
<
Genom detta tal om »samtliga» har utskottet inlåtit sig en smula
på principfrågan. Här föreligger visserligen icke direkt någon principfråga,
men antag, att så vore, frågar jag: när skollärare och lärarinnor,
seminarielärare och lärarinnor, när adjunkter och lektorer vid
de allmänna läroverken, när tjensteman snart sagdt på alla områden
och platser i statens tjenst kunna erhålla pension, hvarför i all verlden
skulle då icke en e. o. professor få pensionsrätt? Men, som
sagdt, här föreligger icke den allmänna principfrågan, utan här är
blott fråga om ett enskildt fall. Frågan är då: är e. o. professoren
Norrby en så meriterad man, att det kan finnas lämpligt att tillerkänna
honom pensionsrätt? Jag svarar ja, och jag ber att få något
litet närmare inlåta mig på spörsmålet härom. För det första har
han icke tjenstgjort, såsom man skulle kunna tro af betänkandet,
endast i 13 år, utan i nära 20 år vid den teologiska fakulteteten.
Vidare — en sak till. Här har talats om, att när han sökte
e. o. professuren, borde han haft klart för sig, att den icke var
förenad med pensionsrätt. Jag ber att få erinra om det faktum,
att professor Norrby kom till Upsala universitet icke genom att
söka, utan han kallades dit af fakulteten, en kallelse, som jag vågar
beteckna såsom en mycket stor utmärkelse, och det af följande
skäl. Man hade inom fakulteten fått ögonen öppna för att det icke
var lämpligt, att, sedan de teologie studerandena aflagt sin teoretiska
examen och skulle handledas inom det praktiska området, denna
handledning öfverlemnades åt unga lärare och opröfvade, äfven om
de teoretiskt visat sig vara vetenskapligt duglige, utan att denna
ledning borde läggas i händerna på bepröfvade, praktiskt mognade
män. Man sökte således och vann möjlighet att inrätta de s. k.
assistentplatserna, och sedan kastade fakulten sina ögon öfver landet,
sökande en man, hvilken jemte tillräcklig vetenskaplig bildning egde
tillräcklig mognad och visat sig vara fullt kompetent att leda de
unga teologernas öfningar. Fakulteten fann Norrby, och han vardt
kallad för att handleda vid de kateketiska öfningarna. Detta anser
jag hafva varit en stor utmärkelse. Huru vida professor Norrby, när
han blef e. o. professor, bort veta, att med denna e. o. professur
icke var förenad pensionsrätt, eller hvad han då visste eller icke,
trodde eller icke, det lemnar jag derhän. Men jag antager, att han
var öfvertygad om att med assistentplatsen icke var förenad någon
pensionsrätt, och han har således, från rent verldslig synpunkt sedt,
handlat kanske ännu mer obetänksamt, än utskottet förmodar.
Men har Norrby, förgätande timliga fördelar och, glömmande
att fråga efter betryggande garantier för sin framtida ekonomiska
utkomst, gått till sitt akademiska kall, så har han i dettas utöfning
visat ett nit, som hedrar honom och hvarpå jag vill anföra ett bevis.
När han var kallad och fick fullmagt på att leda de kateketiska öfningarna,
så inskränkte sig icke hans verksamhet dertill. Han hade
också att deltaga i ledningen af andra praktiska öfningar medelst
rättande af skriftliga uppsatser. Icke nog dermed, Hans vetenskapFörsta
Kammarens Frat. 1896. N:o 10. 3
Pension
för e. o.
professorn
\ J. Norrby.
(Forts.)
N:o 10. 34 Onsdagen den 11 Mars.
Pension liga intresse för sitt ämne dref honom att frivilligt hålla två föreläsprofessorn
n*D8ar i veckan utan någon officiel kallelse och utan betalning, och
C. J. Norrby. ^an fullgjorde således redan såsom assistent i hela dess vidd det
(Forts.) uppdrag, hvilket sedermera tillföll honom såsom e. o. professor.
Att han under allt detta icke sökte efter garantier för att blifva
pensionsberättigad, bör räknas honom till förtjenst kanske äfven
med hänsyn dertill, att han i många år var i en sådan ställning, att
han endast behöft peka på ett rikt pastorat, hvilket då Kongl. Maj;t
i nåder sannolikt skulle hafva beviljat honom. Kärleken till vetenskapen
och till ett grannlaga och svårt kall har hindrat honom att
sörja för sin ekonomiska framtid på sådan väg.
Efter dessa antydningar torde herrarne finna, att det är mera
rättvist och kammaren mera värdigt att besvara hans ansökan om
pension icke med ett kyligt nej, utan med ett tacksamt ja. Jag yrkar
bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Friherre von Otter: Här har redan af den förste högt ärade
talaren och äfven af de efterföljande erinrats om att när Kongl.
Maj:ts förslag till inrättande af e. o professurer år 1877 framstäldes,
skedde icke någon hemställan om pensionsrätt i sammanhang dermed.
Men af denna omständighet har statsutskottet icke, på sätt den
näst föregående _ talaren tycktes antaga, ansett sig kunna sluta till
att meningen icke skulle varit att medgifva dem pensionsrätt.
Men statsutskottet har af dåvarande departementschefens anförande
till statsrådsprotokollet trott sig finna ett verkligt stöd för den uppfattningen,
att meningen var, att de icke skulle hafva pensionsrätt.
Departementschefen yttrade nemligen, att »aflöningen kunde sättas
något lägre än de ordinarie professorernas, nemligen dels till 4000,
dels till 4,500 kronor, emedan tillfälle alltid stode öppet för dessa
akademiska lärare att vid ordinarie professors afgång i behörig ordning
vinna befordran till den högre aflönade tjenstenit
Häri ligger otvetydigt en antydan om att departementschefens
tanke var den, att i de allra flesta fall de e. o. professorerna
skulle öfvergå till ordinarie professorsbeställningar och att pensionsrätt
för dem sålunda icke erfordrades. Men, såsom äfven af den högt ärade
förste talaren anförts, den föreliggande kongl. propositionen är ett
bevis på att detta icke alltid håller streck, och när så är förhållandet,
bör enligt min åsigt dessa e. o. professorer tillerkännas pensionsrätt
icke på grund af godtfinnande, utan på grund af rätt. Jag har
också inom utskottet biträdt utskottets förslag, men med ogillande
af motiveringen, derför att jag trott, att man genom att afslå
den nu ifrågavarande framställningen lättare skulle kunna framdeles
åstadkomma pensionsrätt för de e. o. professorerna.
Jag vill fästa uppmärksamheten på, huru i frågor som denna
det enskilda godtycket ofta gör sig gällande. Vi se således, huru
i fråga om dessa två högt förtjente män, e. o. professorerna Norrby
och Sundén, endast tre af utskottsledamöterna yrkat godkännande
af Kongl. Maj:ts proposition till förmån för herr Norrby,
då deremot sex ledamöter förordat pension för herr Sundén. På
det sättet skulle det ju kunna bero på godtycke, huru vida dessa
35
N:o 10.
Onsdagen den 11 Mars.
herrar skola få pension eller icke, och om man således går på och
fastställer enskilda pensioner till dessa, kan man anse denna fråga
om pensionsrätt för de e. o. professorerna vara i viss mån
prejudicierad.
Jag hade här tänkt yrka på att ur motiveringen måtte strykas
slutet af stycket, från »härtill kommer» till och med »pensionen»,
men för öfrigt bifall till utskottets förslag. Då jag emellertid är
fullt öfvertygad om, att kammaren kommer att godkänna Kongl.
Maj:ts proposition, skall jag icke göra något yrkande.
Herr B il lin g: Den siste talaren slutade med, att han var fullt
öfvertygad om att kammaren skulle bifalla Kongl. Maj:ts förslag;
och då jag har samma öfvertygelse, skall jag icke trötta kammaren
med att upprepa de skäl, hvilka af föregående talare framdragits för
ett dylikt beslut, utan blott göra en liten anmärkning med anledning
af hvad som yttrats af en talare. Den rör frågan, huru vida dessa
e. o. professorsbefattningar äro öfvergångsplatser eller icke. Möjligen
tänkte man sig 1877, att så skulle blifva förhållandet, men 1896
finner man, att så icke blott icke är händelsen i många fall,
utan att det i de flesta fall icke Jean så vara, alldenstund, e. o.
professorer äro tillsatta i ämnen,- för hvilka icke finnas ordinarie
professurer. Detta gäller om många och jag tror om de flesta
e. o. professorerna. Alltså, om år 1877 af Kongl. Maj:t uttalades
en sådan grundsats eller tanke, har densamma af Kongl. Maj:t och
Riksdagen blifvit rektifierad på så många punkter, att den numera
icke har den ringaste bärkraft.
Vidare ber jag att gent emot den siste talaren få säga, att om
jag också på det fiffigaste instämmer i hans uppfattning, att det rigtigaste
vore att pensionsrätten blefve allmän för de e. o. professorerna,
så att man icke behöfde upptaga frågor om den ena
då, den andra då, synes det mig likväl rigtigt, att, då frågan icke nu
föreligger så allmän, man bör vara med om att bevilja pensionsrätt
i dessa enstaka fäll för att sedan komma till den allmänna bestämmelsen.
Men jag ber nu att få uttala och tillägga två önskningar af något
allmännare utsträckning, dervid jag i främsta rummet och särskild!
vänder mig till herr statsrådet och chefen för eklesiastikdepartementet.
Der finnas under ecklesiastikstaten åtskilliga klasser af tjensteman,
hvilka i alla afseenden, i afseende på kompetens, löneförmåner och
tjenstgöring, äro fullt likstälda med andra tjensteman. Detta utskottsbetänkande
pekar på tre sådana klasser: e. o. professorer, som
äro likstälda med andra akademiska tjensteman, seminarielärare,
som äro likstälda med lärarne vid elementarläroverken samt teckningslärare,
som äro likstälda med gymnastiklärarne, likstälda i alla afseenden
sålunda, utom i det enda, att de icke hafva pensionsrätt. All
möjlig rättvisa och billighet kräfva, att de blifva likstälda äfven i
fråga om pensionsrätt, och derför dristar jag uttala den önskan och
betona den så starkt jag kan, att det icke måtte dröja länge, innan
Kongl. Maj:ts regering framkommer med förslag till pensionsrättens
ordnande för samtliga dessa olikartade tjcnstemannaklasser, på det
Pension
för e. o.
professorn
J. Norrby.
(Forts.)
N:o 10. 36 Onsdagen den 11 Mars.
Pension att regeringen må slippa det obehaget att få afslag på fullt rättvisa
professorn fr£imställningar i enstaka fall, och på det att icke dessa tjensteman
C. J. Norrby. matte orättvist få lida deraf, att det icke blifvit i denna sak ordnadt
(Forts.'') ^ör dem lika sätt sotn för andra.
Jag kommer nu till den andra önskan; — men jag tror, att jag
jag glömt bort hvad jag ville derom säga. Det var väl friherre
Klinckowströms skull; han förvillade mig.
Nå väl, på de af mig nu anförda grunder anhåller jag i allt fall
att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Friherre Klingspor: Vi hafva inom utskottet försökt att, då
icke tvingande förhållanden förelegat, iakttaga den största möjliga
sparsamhet vid frågor om beviljande af pensioner.
Det kraftiga försvaret för den kongl. propositionen skulle kunna
gifva anledning till det antagandet, att dessa e. o. professorer vore
satta på bar backe, derest den kongl. propositionen icke bifölles.
Så är emellertid ingalunda förhållandet, ty dessa e. o. professorer
hafva rätt att sitta qvar vid sina tjenster och blifva således
derpå icke lidande. Om deremot Kongl. Maj:ts framställning varit
motiverad dermed, att dessa personer på grund af sjukdom eller
andra förhållanden icke längre kunna uppehålla sina tjenster, då
hade saken stält sig annorlunda och behandlingen äfven blifvit en
annan. Såsom frågan deremot nu står, är det en ren principfråga,
och om Riksdagen nu godkänner Kongl. Maj:ts framställning, hvilken
endast är baserad på den omständigheten, att de ifrågavarande
e. o. professorerna hafva uppnått 65 års ålder, är dermed ett prejudikat
skapadt på ett helt annat sätt för åstadkommande af pensionsrätt
än det enda rigtiga, nemligen genom en lag. Då i detta
speciella fall herr Norrby enligt alla sammanstämmande uppgifter
ännu har sin fulla kraft i behåll och ingen tvekan förefinnes om
hans förmåga att på ett fullt nöjaktigt sätt uppehålla sin e. o.
professur, saknas anledning att nu taga den frågan i betraktande,
huru vida han bör pensioneras, på det att hans plats må blifva med
lämpligare person besatt; och då jag anser, att det är af synnerlig
vigt att noga hålla på denna uppfattning, vågar jag yrka bifall till
utskottets hemställan i denna punkt.
Friherre Kliuckowström: Då statsutskottet behandlar frågor
om extra pensionering för åtskilliga menniskor, plägar utskottet göra
sig reda för dessas enskilda ekonomiska förhållanden. Så har icke
här skett, och jag tager derför för alldeles afgjordt, att herr Norrbys
enskilda finansiella förhållanden äro goda. Hvad beträffar frågan om
hans pensionering, synes mig utskottet hafva gjort rätt uti att tills
vidare afstyrka densamma, och jag tror, att man gör en stor tjenst
åt alla e. o. professorer, om man derigenom kunde framkalla en
kongl. proposition om pensionsrätt för dessa herrar, om de förtjena
någon sådan.
Föregående talare hafva med logiken och alla möjliga spetsfundigheter
sökt försvaga eller till och med tillintetgöra utskottets
på sid. 14 anförda motivering angående pensioner för e. o. pro
-
37
N:o 10.
Onsdagen den 11 Mars.
fessorer; men för min del finner jag utskottets uttalande vara så
beskaffadt, som det bör vara, och jag är utskottet tacksam derför.
Herr Norrby har visserligen tjenstgjort, d. v. s. varit i statens tjenst,
många år, men vid Upsala universitet har han, enligt hvad utskottet
uppgifvit, blott tjenstgjort 13 år, och vid sådant förhållande saknar
jag skäl att opponera mig, utan får jag tvärt om på det varmaste hos
kammaren förorda bifall till statsutskottets hemställan i denna punkt.
Herr Blomberg: Efter de föregående talarnes anföranden skulle
jag kunna fatta mig helt kort vid mitt yrkande om bifall till Kongl.
Maj:ts proposition i denna fråga. Jag finner dock nödigt att påpeka
några misstag, som insmugit sig i den motivering, som föregående
talare anfört till stöd för statsutskottets mening. Ordföranden på
den afdelning inom statsutskottet, hvilken haft att behandla denna
hufvudtitel, androg såsom sitt, efter hvad jag kunde finna, hufvudsakliga
och enda egentliga motiv för afslag, att i dåvarande chefens
för ecklesiastikdepartementet yttrande vid de e. o. professorsembetenas
inrättande skulle inneburits någon sådan tanke, som att dessa platser
vore af den egendomliga art, att för dem fcke borde beredas
någon pensionsrätt. Jag vågar på det bestämdaste bestrida, att
någon sådan mening af honom uttalats eller af honom hunde uttalas
eller hysas, ty en dylik mening skulle hafva varit fullkomligt stridande
emot de förutsättningar, på hvilka hela den föreslagna anordningen
grundade sig. Man ville nemligen åstadkomma en förändring
i universitetets verksamhet genom att förvandla de förutvarande adjunkturerna
till mera betydelsefulla lärareplatser, platser, hvilkas innehafvare,
på samma gång som de finge en mera omfattande verksamhet,
derjemte skulle erhålla en sjelfständigare ställning. Nu är förhållandet
det, att de akademiska adjunkturerna verkligen voro att,
enligt regeln, betrakta såsom öfvergångsplatser. Men icke dess mindre
hade, då pensionering för universitetslärarne några år tidigare — år
1873 — af Riksdagen medgafs, samma rätt till pension, som lemnats
åt professorerna, tillerkänts äfven adjunkterna, således tilldelats alla
ordinarie universitetslärare. Detta beslut fattades till och med af
Riksdagen på förslag af enskild motionär; Så angeläget och önskvärdt
ansåg man förhållandets ordnande vara.
Jag måste ock anhålla att här få påpeka, att i det •— för öfrigt
enhälliga — statsutskottsbetänkande, i hvilket frågan då behandlades
och hvari man erkände dess stora vigt och betydelse, betraktades
saken ingalunda från en sådan låg synpunkt, som om det gälde
»fattigunderstöd» eller några personliga anslag till uttjenta ernbetsmän,
utan det betonades, att man ville anordna pensionering åt
universitetslärarne på den grund, att tillfälle skulle beredas att, då
sådant påfordrades, bevilja pensioner, »på det lärareplatserna städse
måtte vara med fullt tjenstbar innehafvare försedda». Deri ligger
sjelfva hufvudgrunden till pensioneringen, och ingalunda har man
tagit hänsyn till den omständigheten, huru vida den ene eller andre
möjligen vore i ekonomiskt hänseende bättre eller sämre situerad.
Pensioneringen är ett offentligt syftemål; detta insåg 1873 års statsutskott
samt erkände och betonade det på det bestämdaste.
Pension
för e. o.
professorn
J. Norrby.
(Forts.)
N:o 10.
38
Onsdagen den 11 Mars.
Pension För visso är det ock för universitetet en bjudande nödvändighet
professorn kafva en lärarecorps af verkligen arbetskraft^ folk. Det°kan
C. J.Norrby. ju tyckas, som om en 65 års man mången gång borde kunna sitta
(Forts.) qyar i tjensten och som om hans intellektuella förmögenheter äfven
vid denna framskridna ålder skulle kunna vara tillräckligt bibehållna,
för. att han ännu några år skulle kunna användas i tjensten. Men
enligt regeln länder det universitetet till stor skada, derest man
qvarhåller personer, hvilkas ålder måste hafva det med sig, att det
arbete, de derefter utföra, endast är ett nödtorftigt arbete. Ty vi
skola komma i håg, att för en universitetslärare gäller det icke blott
att meddela en viss undervisning på vissa timmar, han skall också
kunna följa med utvecklingen af den vetenskap, hvars målsman han
är; brista krafterna för denna hans uppgift, då blir han en dålig
universitetslärare. Och hvilka är det, som deraf blifva i högsta grad
lidande? Jo, den bildningssökande ungdomen och samhället.
Dessa synpunkter måste, enligt mitt förmenande, vara de bestämmande,
då det gäller att afgöra, om och i hvilken mån pensioner
böra gifvas åt universitetslärare. Och då jag för min del icke
finner någon som ‘helst anledning att i detta afseende göra skilnad
på ordinarie och extra ordinarie professorer, tror jag, att alla skäl
tala .för erkännande af den ifrågavarande pensionsrätten. Då nu denna
tydligen på grund af ett förbiseende icke blifvit genom uttryckligt
stadgande generellt medgifven med afseende å de e. o. professorerna,
bör den gifvas hvarje gång, som den i öfverensstämmelse med
de för ordinarie professorers pensionering bestämda grunder af regeringen
för en e. o. professor föreslås.
Det har i dag. sagts, att utskottet vid sin framställning icke haft
annat att rätta sig efter än Kongl. Maj:ts proposition och liknande
omständigheter. . Ja, det är just hvad utskottet i detta fall borde
hafva iakttagit i stället för att söka konstruera upp några nya, allt
utom fullgoda grunder för afslag. Kongl. Maj:ts proposition vitsordar
ju på det . bestämdaste dessa pensioners nödvändighet med stöd af den
framställning, som från Upsala universitet gjorts. Och kammaren
kan vara fullt öfvertygad om, att i denna universitetets framställning
ligger jemväl ett erkännande af universitets behof att få de åldriga
umversitetslärarne utbytta mot yngre krafter. Vill man åter rätta
sig efter äldre föredömen, så finnas sådana angående tjensteman med
liknande anställning vid andra anstalter. Jag skall icke orda om
huru. utskottet år 1873 hänvisade till att andra tjensteman hade fått
pensionsrätt och att således äfven umversitetslärarne borde erhålla
sådan. Men jag ber att få fästa uppmärksamheten vid att vid
andra anstalter lärare, hvilka med universitetens e. o. professorer
verkligen kunna sägas vara likstälda, hafva pensionsrätt. Detta gäller
om e. o. professorerna vid karolinska institutet, således tjenstemän.
af alldeles liknande beskaffenhet. Det gäller om lektorerna vid
tekniska högskolan, som äfven med allt skäl kunna med dem jemföias.
Och hvad man här anfört såsom invändning mot pensioneringen,
är tillämpligt med afseende såväl å de ena som de andra af dessa
tjenstemän. Ty flera af dessa platser äro jemväl afsedda för ämnen,
Onsdagen den 11 Mars. 39 N:°
i Indika ordinarie professurer finnas, och således kunna de i viss mån ^*»**<>»
sägas vara öfvergångsplatser. . . professorn
Alla skäl, som här anförts emot den föreslagna pensionen, lalla q j Norrby.
således bort, om man vill rätta sig efter kända omständigheter af (Forts.)
likartad natur.
En annan sak! Hvad blir väl följden, om man ej beviljar pensionsrätt
åt e. o. professorer? Följden blir den, att, när en ledighet
med afseende å ordinarie professorsembete uppstår, som skulle kunna
fyllas af eu gammal nästan uttjent e. o. professor, frestelsen
måste blifva stark för den gamle att söka med. undanskjutande af
yngre förmågor erhålla platsen för att bereda sig pensionsrätt och
möjlighet att komma till hvila vid annalkande 65 års ålder. Och då
får han visserligen icke den pension, som här föreslagits, men i
stället den större professorspensionen efter att kanske blott under 2
eller 3 år hafva i sin nya anställning tjenstgjort, och detta på ett sätt,
som oaktadt bästa vilja varit mindre tillfredsställande. Om detta är
en anordning, som kan lända staten och den allmänna undervisningen
till bästa, så skulle det möjligen kunna sägas, att man hade tillräckliga
skäl för att vägra de här föreslagna pensionerna. ,
Man skulle slutligen kunna anföra, att man ej har någon ledning
för bestämmandet af pensionens belopp._ Men det har man i den
allmänna grundsats, som finnes uttalad i det kongl. bref, som en
föregående talare på vesterbottensbänken omnämnt, nemligen att
pensionen bestämmes till hela lönen — 3,500 kronor är just hela
lönen för en e. o. professor, som tjenstgjort i 5 år.
Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Tore Hus: Då en ärad talare på elfsborgsbänken funnit
lämpligt att inlåta sig på privatekonomiska spörsmål och af den omständigheten,
att utskottet ej lemnat någon redogörelse för professor
Norrbys ekonomi, dragit den slutsats, att han måste vara en förmogen
man, så, och ehuru det bjuder mig emot att inlåta mig på
detta ämne, ber jag, då jag känner förhållandet, att få lemna den
upplysningen, att han icke eger någon förmögenhet. Och jag har
lemnat denna upplysning dels under förvissning om att ingen, som
känner eller lär känna denna sak, skall kunna jäfva mitt påstående,
dels under förhoppning, att kammaren trots sådan upplysning icke
skall finna behag i den jemförelse, en talare här tillåtit sig, då han
ordade något om fattigvårdsanstalter eller dylikt.
Herr Alin: Saken är så utredd, att jag med skäl kunde afstå
från ordet. Jag har emellertid ej gjort det derför, att det är ett
uttalande af ordföranden å första utgiftsafdeluingen, som enligt min
mening ej blifvit alldeles tillräckligt bemött, lian nämnde, att föredragande
departementschefen år 1877 yttrat sig till statsrådsprotokolfet
så, som om dessa e. o. professurer skulle vara öfvergångsplatser.
Detta är enligt min åsigt fullkomligt origtigt. Såväl i
yttrandet till statsrådsprotokollet år 1876 soin i samma protokoll år
1877 polemiserar departementschefen mot stadgandet af det förhål
-
N.o lO. 40 Onsdagen den 11 Mars.
för^^e^o ^nQe> som skulle karakteriserat de nya platserna såsom öfvergångsprofessorn
P/atser, att man nemligen från dem skulle utan vidare flyttas upp
C. J. Norrby.ordinarie — ett förhållande, som för öfrigt naturligtvis skulle
(Forts.) kunnat stadgas endast i fråga om ämnen, som erhöllo både extra ordinarie
och ordinarie professur, och således visst icke i fråga om alla.
Någon annan åsigt finnes ej heller uttalad i det yttrande, som
friherre von Otter citerat och der det ju talas om att »söka befordian».
Ja, man kan från en e. o. professur vinna befordran till
ordinarie genom att söka denna befordran eller genom att bli
kallad enligt 80 § i universitetsstatuterna. Det citerade uttrycket
betecknar således ej platserna såsom öfvergångsplatser. Nu hafva
under senare tiden förhållandena utvecklat sig så, att från vissa
e. o. professurer kan vederbörande utan vidare flyttas upp till
ordinarie, men huru många äro de? Vid Upsala universitet är detta
förhållandet med e. o. professorerna inom juridiska fakulteten,
likasom med en af platserna i romanska och germanska språk, der
det ordnats så, att när den ordinarie professorn i romanska språk
afgår, flyttas den e. o. professorn i germanska språk upp till
ordinarie och tvärt om. Men för öfrigt fins ej vid detta universitet
någon e. o. professur, som har karakteren af öfvergångsplats. Vid
Lunds universitet lär det finnas två e. o. professurer af dylikt
slag, men vid karolinska institutet fins det icke en enda sådan
plats.
Härmed torde vara tillräckligt angifvet, att statsutskottet, då det
yttrat sig, som om de nu ifrågavarande platserna vore öfvergångsplatser,
svafvat i villfarelse. Det var endast detta jag ville säga, och
anhåller jag för resten att få förena mig om yrkandet på bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.
i j Friherre von Otter: Jag vill endast säga några ord med an
ledning
af den siste talarens anförande, deri han yttrade, att jag
skulle hafva så åberopat departementschefens ord år 1877, som skulle
. det stå dessa e. o. professorer öppet att söka befordran. Detta var
ej mina ord, hvilket jag kan bevisa, emedan jag har dem skrifna
har framför mig. Här står: »emedan tillfälle alltid stode öppet för
dessa akademiska lärare att vid ordinarie professors afgång i behörig
ordning vinna befordran till den högre aflönade tjensten»
Herr statsrådet Gilljam: Efter den långa diskussion, som i
ärendet redan hållits och hvilken med skäl kan kallas uttömmande
har jag icke ett enda skäl att tillägga, och jag skall icke besvära
kammaren med att upprepa några af de redan anförda. Det är blott
med anledning af två talares särskilda yttranden, som lag skall be
att få nämna några ord.
Herr Billing stälde en varm uppmaning till chefen för ecklesiastikdepartementet,
att han måtte vidtaga nödiga åtgärder för att sådana
till departementet hörande grupper af tjensteman, som ännu icke
hafva i lag sig tillförsäkrad pensionsrätt, så fort som möjligt måtte
fa en sådan rätt sig tillförsäkrad, för att de stora olägenheter, som
följa med nuvarande förhållanden, skulle undvikas. Ingen kan i det
Onsdagen den 11 Mars. 41
fallet lifligare än jag känna behofvet af att få ordning och och bestämda
föreskrifter på ett område, der man nu nödgas gå in till Riksdagen
med särskild framställning i så många fall. Jag vill dock här- (
vid erinra, att åtminstone under hela den tid jag varit departementschef
och till och med litet längre tillbaka har just frågan om ett
ordnande af statens pensionsväsende i dess helhet stått på dagordningen
och ännu icke fått sin lösning. Hade Kongl. Maj:t kommit
till Riksdagen med någon begäran om definitivt ordnande af pensionsrätten
för dessa tjenstemannagrupper, är -jag viss på att utsigterna
varit mycket små för att kunna få en sådan fråga igenom. Jag tror
derför, att det enda sättet, som för närvarande kan och bör begagnas,
är att i hvarje enskildt fall framhålla för Riksdagen, att man
vid pröfningen af det särskilda fallet bör komma i håg, att det tillika
gäller att tills vidare ordna pensionsrätten för alla dem, som tillhöra
samma grupp af tjenstemän. Och i de flesta fall hafva vi analogier,
som äro så tydliga och påpekande det rätta och ibland det enda rätta,
att Riksdagen ej behöfver stanna i lång tveksamhet. Jag måste derför
hafva en mot utskottsafdelningens ordförandes stridande uppfattning,
då han påstår, att nu föreliggande fråga skulle vinna på att bli
afslagen. Jag anser tvärt om, att Riksdagen nu har ett tillfälle att
vid pröfning af ett enskildt fall tillerkänna ej blott e. o. professorn
Norrby, utan med honom jemväl e. o. professorer i allmänhet en
pensionsrätt, som Riksdagen sedermera vore beredd att konseqvent
tillämpa, intill dess pensionsväsendet i sin helhet blifvit definitivt
ordnadt.
Derefter måste jag vända mig mot ett yttrande, som redan blifvit
upptaget till bemötande — ett yttrande, som fäldes af friherre
Klingspor. Han talade om, att det vore fara värdt, att Riksdagen
skulle bli en fattigvårdsinrättning, som skulle sitta och dela ut allmosor
åt den ena och andra enskilda personen. Detta är den uppfattning,
som ty värr går igenom utskottets behandling af nästan hvarje
fråga inom denna hufvudtitel, som hör till mitt departement. Men
denna uppfattning är så fullkomligt origtig som möjligt. Pension åt
en tjensteman är icke något fattigunderstöd, utan det är en form för
aflöning. Jag vädjar till er, mine herrar, har man icke i alla de fall,
då för särskilda embetsverk lönereglering genomförts, bestämt aflöningen
i lön, tjenstgöringspenningar och pension? De tre höra
oåtskiljaktigt tillsamman med hvarandra. Pensionen är den innehållna
delen af ersättningen för redan verkstäldt arbete. Skälet till eu dylik
anordning är ej svårt att finna. Man har dermed ej afsett att
bevisa den enskilda personen en grace, utan man har velat bereda
honom tillfälle att i sin tid afgå, för att man derigenom skulle kunna
upprätthålla den institutions intressen, vid hvilken han i sin krafts
dagar tjenat.
Detta är hvad jag velat säga beträffande de två saker, som jag
egentligen hade att besvara; och i öfrigt har jag blott att på det
varmaste förorda bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr A lin; Då herr friherre von Otter i sitt sista yttrande syntes
vilja i uttrycket »vinna befordran» lägga en annan mening än
N:o 10.
Pension
för e. o.
oro/essorn
''. J. Norrby.
(Forts.)
N:o 10.
42
Onsdagen den 11 Mars.
Pension den, att man vinner befordran på grund af ansökning eller efter
professorn kallelse, skäll jäg be att få låsa upp ett par rader ur de särskilda
^ /åVcii!/. änföraiuitn, som 1877 års ecklesiastikminister i denna fråga hållit.
(Forts.) 1876 yttrade han: sAflöningen kunde sättas något lägre än de
ordinarie professorernes, nemligen dels till 4,000, dels till 4,500
kronor, emedan tillfälle alltid stode öppet för e. o. professor att
vid ordinarie professors afgång i behörig ordning söka befordran till
den högre aflönade tjensten. Den på förhand bestämda uppflyttningen
måste jag helt och hållet afstyrka.» År 1877 yttrade han i
samma sak: »Vid öfverläggningen angående detta ämne har det varit
ifrågasatt och jemväl af en och annan fakultet föreslaget, att hvarje
innehafvare af en extra ordinarie professorsbeställning borde, när
ledighet uppstode i den eller de ordinarie professioner, med hvilka
hans läroämne vore beslägtadt, omedelbart uppflyttas till ordinarie
professor. Detta förslag har icke blifvit tillstyrkt af någotdera bland
konsistorierna, icke heller af kanslersembetet. Det synes ock vara
underkastadt ganska stora betänkligheter.» Och i det följande utvecklar
han dels dessa betänkligheter, dels obehöfligheten af att
uPP%ttn*Dg från e. o. professur till ordinarie blefve en ovilkorlig
rättighet. Jag torde härmed hafva anfört tillräckliga skäl för mitt
påstående.
Deremot instämmer jag lifligt med friherre von Otter i den mening,
han uttalade rörande önskvärdheten att så snart som möjligt
få denna fråga om rätt till pension för e. o. professorer reglerad
genom allmänna bestämmelser, så att det icke måtte bero på beslut
i hvarje särskildt fall, huru vida den ene eller den andre skall
få pension. Med anledning af hans yttrande vill jag dock tillägga,
det jag tror, att man för att närma den frågan sin lösning ej behöfver
välja den väg, han förordade, utan att, efter hvad här i dag blifvit
yttradt, detta mål bör kunna vinnas, äfven om man nu bifaller Kongl.
Maj:ts proposition.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
som för en stund öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar,
att beträffande, förevarande punkt yrkats, dels att hvad utskottet hemstält
skulle bifallas, dels ock att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, måtte bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.
Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på afslag å utskottets hemställan och
bifall till Kongl. Maj:ts framställning vara med öfvervägande ja besvarad.
Pension
för lektorn
A. V. Löntiegren.
Punkten 11.
Herr statsrådet Gilljam: Här, mine herrar, ha vi en sådan
punkt, der efter min uppfattning statsutskottet räknat mindre rätt i
ekonomiskt afseende. Den ifrågavarande lektorn Lönnegren har för
närvarande enligt gällande stat 3,000 kronor i årlig lön och är enligt
gällande föreskrifter skyldig att vid tjenstledighet på grund af oför
-
43
N:o 10.
Onsdagen den 11 Mars.
må^a att sköta sin tjenst deraf afstå ett belopp så stort, att han får
i behåll 2,480 kronor. Nu har Ivongl. Maj:t begärt för honom en
pension af 2,500 kronor. Hela skilnaden är således blott en afrundning
af det belopp, som han är lagligen berättigad att, äfven då
han ej kan tjenstgöra, det oaktadt få behålla. Men hvad är å andra
sidan vinsten? Jo, det är, att en person, som redan i 16 år på grund
af dålig hörsel måst söka och erhållit tjenstledighet, finge afgå från
sin befattning och derigenom läroverket i Luleå få lärareplatsen besatt
med en” duglig och tjenstbar lärare. Jag frågar, om ej denna
sak kan vara värd den uppoffring af omkring 20 kronor, som här är
i fråga? För mig synes det vara alldeles solklart, att det här icke
gäller en särskild ynnest mot den enskilda personen, utan .en verklig
vinning för läroverket, att Lönuegren får afsked med pension till det
belopp” Kongl. Maj:t föreslagit, nemligen 2,500 kronor. Om utskottets
förslag skulle godkännas, d. v. s. 1,500 kronor beviljas, så är dermed
intet ”vunnet. Det fins alls ingen betydelse i ett sådant beslut, ty
sökanden afgår naturligtvis ej, utan han sitter qvar, såsom förhållandet
är nu.
På grund deraf hemställer jag, att kammaren måtte äfven i detta
fall bifalla Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Pettersson, Fredrik Emil: Jag skall ej redogöra för
de skäl, utskottet följt, utan vill blott fästa uppmärksamheten derpå,
att denna punkt ll:o är en bland de få punkter i hela betänkandet,
der utskottet varit enigt. Och utskottet har på de motiv, som finnas
här på sid. 15, nemligen att Lönnegren endast är 54 år och allenast
8 år tjenstgjort såsom ordinarie lärare,— på detta skäl ansett, att hans
pension borde sättas till 1,500 kronor, synnerligast som utskottet
inhemtat, att hans sjukdom ej är af svårare beskaffenhet^ än att han
kan utöfva och verkligen utöfvar annan verksamhet. Utskottet har
här vid lag följt ett exempel, som gafs år 1891, då utskottet afstyrkte
pension åt en person, som varit i statens tjenst i 40 år, blott derför
att han innehade en annan tjenst. Detta var de skäl, som inom
utskottet talade för mig, och jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr statsrådet Gilljam: Det är fullkomligt sant, att utskottet
i denna punkt är enigt; men jag vågar påstå, att det beror derpå, att
utskottet icke trängt till botten på donna frågas verkliga beskaffenhet.
Såsom jag redan påpekat, sitter nemligen Lönnegren i lycklig besittning
af nära på den summa, Kongl. Maj:t begär. Skulle jag vid sidan
af de officiella handlingarna yttra mig något om de särskilda förhållanden,
som sammanhänga med denna fråga, kan jag nämna, att
Lönnegren under många år blifvit anmodad att söka pension, men
han har icke velat. Nu har han kommit in och begärt sådan, och
ett tillfälle yppade sig sålunda för Kongl. Maj:t att genom hans pensionerande
få nans plats vid Luleå läroverk besatt.
Det står i utskottets betänkande, att han tjenstgjort allenast 8
år såsom ordinarie lärare — och det är i och för sig alldeles rigtigt
_ men jag tror, att det hade varit bättre och rättare att säga såsom
Pension
‘‘ör lektorn
. V. Lönnegren.
(Forts.)
N:o 10. 44 Onsdagen den 11 Mars.
f?er}8i?n 1 kongl. propositionen, att han i 11 år tjenstgjort vid statens allmänna
för lektorn läroverk.
gren. Jag skall äfven, då jag tvingas dertill, något inlåta mig på den
(Ports.) ^er vandra verksamheten». Det är dock blott hvad jag på ett eller
annat sätt fått höra. Han har sysselsatt sig med presterlig verksamhet
af det skäl, att han trots sin döfhet trott sig kunna på detta område
göra gagn och trots sitt lyte äfven vinna befordran. Det har
emellertid ej gått att vinna befordran på presterlig väg, och det går
ej heller. .Någon annan verksamhet än denna har jag ej hört att
han egnat sig åt, om ej möjligen att han brukat uppträda såsom
nykterhetspredikant. Men dermed tror jag icke, att han funnit någonting
särskilt inbringande i ekonomiskt afseende.
Herr Säve: Jag hade ej ämnat begära ordet i denna fråga,
men då en ärad ledamot af statsutskottet under diskussionen velat
såsom ett stöd för utskottets uttalande framställa ett prejudikat, har
detta erinrat mig om ett annat prejudikat, som äfven synes mig vara
värdt all uppmärksamhet. År 1887 aflåta en kongl. proposition till
Riksdagen angående pension åt en på grund af sjukdom otjenstbar
lektor vid allmänna läroverket i Kalmar, som ej uppnått erforderlig
pensionsålder. Donna pension tillstyrktes af statsutskottet att utgå
med ®/4 af den lön, som lektorn hade på stat, med motiveringen:
»i öfverensstämmelse med hvad i likartade fall tillförene egt rum».
Jag har ej haft tillfälle att granska, huru Riksdagen handlat i liknande
fall under de föregående åren, men 1887 års statsutskottsbetänkande
stöder sig på gammal praxis. Lektorn i fråga hade en lön på 3,500
kronor, och Riksdagen beviljade honom deraf i pension. Således
erhöll sagda lektor af Riksdagen i pension 2,625 kronor. I öfverensstämmelse
med detta prejudikat borde således utskottet hafva för
lektor Lönnegren föreslagit en pension på vida högre belopp än
1,500 kronor.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jemlikt
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan samt vidare derpå
att kammaren, med afslag å hvad utskottet hemstält, så vidt det
skilde sig från hvad Kongl. Maj:t i förevarande hänseende föreslagit,
skulle antaga Kongl. Maj:ts förslag utan förändring; och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Pension för Punkten 12.
läroverksadjunktm
Grefve Wachtmeister, Fredrik: Jag har visserligen inga särAurell.
skildt ömmande omständigheter att anföra till förmån för adjunkten
Aurells person, men jag kan andraga ömmande omständigheter för
läroverket i Nyköping, som redan i 18 år saknat ordinarie lärare
inom en vigtig lärogren. Och troligen kommer förhållandet att länge
bli sådant, såvida statsutskottets förslag går igenom. Jag har mig
nemligen personligen bekant, att Aurells förmyndare ej anser sig
kunna samtycka till hans afskedstagande, så vida ej den af Kongl.
Onsdagen den 11 Mars. 45 N:o 10.
Maj:t föreslagna pensionen 1,500 kronor blir honom beviljad. Herr Pension för
Fredrik Pettersson nämnde nyss den saken klandrande, men jag vill adjunkten
fästa uppmärksamheten derpå, att förmyndaren der vid lag har att q j
stödja sig på Sveriges lag och laga stadgar och att han gör hvad han Aurell.
anser vara sin pligt. Att undervisningen vid läroverket under sådana (Forts.)
förhållanden skall lida, är klart, ty dels ombytas vikarierna ganska
ofta, ibland hvarje år, dels sker afbrott i undervisningen derigenom
att. vikarierna resa bort för att profva till andra läroverk, och det
tager esomoftast många dagar. — Jag skall be att få framföra ett
annat skäl, hvarför pensionen bör fullständigt beviljas. Icke annat
än hvad jag kan finna, skulle det äfven i ekonomiskt afseende vara
för staten en god affär, om denna pension beviljas. Aurell har 2,500
kronor i lön. Staten får dertill lemna ungefär 1,000 kronor till hans
vikarie. Det gör för denna lärostol en årlig utgift af 3,500 kronor.
Beviljas nu pensionen med 1,500 kronor, får man till denna utgift
lägga den nya ordinarie innehafvarens lön, som blir antingen 1,500
eller 1,800 kronor, beroende på hvilka examina han genomgått. Således
blir det i allra högsta fall 3,300 kronor, eller i det hela en
vinst för staten på 200 kronor årligen.
Jag ber att på dessa skäl, herr vice talman, få yrka afslag å
statsutskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Friherre Klingspor: Den person, om hvilkens pensionerande
här är fråga, har under de sista 18 åren icke gjort någon tjenst. Den
olägenhet, som nu skulle uppstå för läroverket, har således existerat
under en längre tid. Att det oaktadt någon framställning icke gjorts
om pension åt honom har, såsom man kan förstå, vållats deraf, att
han lidit af partiel sinnessjukdom. Man synes hafva haft den förhoppningen,
att han skulle blifva frisk, och så länge denna förhoppning
förefans, kräfde han också en mera omsorgsfull vård. Man
sökte olika läkare och olika anstalter för att få honom frisk. Men
såsom frågan nu står, då han befunnits obotlig, har utskottet med
hänsyn dertill, att han är ogift och utan familj, ansett, att,, om till
honom nu ansloges eu summa, som vore fullt tillräcklig att förskaffa
honom den vård, som han under närvarande förhållanden behöfdp,
Riksdagen härmed hade fullgjort sin pligt. Han har en längre tid
åtnjutit lön utan att kunna göra tjenst, och då synes det mig icke
vara någon anledning att bestämma pensionen till högre belopp, än
utskottet föreslagit. Om vid sådant förhållande hans förmyndare icke
skulle vilja medgifva, att han afgår, så tycker jag, att det vore något,
som man med fog kunde ogilla. Då den föreslagna pensionen
torde vara fullt tillräcklig, anhåller jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Boström, Filip: Då jag har den äran att vara inspektor
för det läroverk, der adjunkten Aurell är ordinarie lärare, ber jag
att till de skäl, som af den förste ärade talaren äro framförda med
afseende å den föreslagna nedsättningen i pensionsbeloppet, få tilllägga,
att vid detta läroverk förefinnas åtskilliga andra sådana lärare,
som af obotlig sjukdom äro hindrade att tjonstgöra. Så finnas t. ex.
N:o 10. 46 Onsdagen den 11 Mars.
Pension förtyå lektorer, hvilka varit tjenstlediga under många år, och deras
adjunkten P^a^ser skötas af extra lärare. Så förefinnes äfven inom adjunktsC.
J. E. passen, utom denne Aurell, ännu en, som är. obotligt sjuk, och der
Aurell.
jemte en, som är förordnad till rektor vid ett treklassigt läroverk.
(Forts.) Således finnas vid Nyköpings läroverk tre adjunkter, hvilkas platser
skötas af extra lärare. Det är naturligen en synnerligen stor olägenhet
för läroverket, då dessa extra lärare ombytas, i regel åtminstone
hvartannat år. Då man derjemte är viss om att, i fall den pension,
som nu af utskottet föreslagits, skulle blifva Riksdagens beslut, Aurell
icke skulle komma att från tjemten afgå, är det alldeles gifvet, att
det skulle blifva till skada för läroverket i sin helhet. Jag tillåter
mig derför att yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr statsrådet Gilljam: Då jag lyckligtvis i denna fråga fått
ett godt understöd förut, kan jag nu fatta mig kort, och skall endast
göra denna hemställan, till och med till statsutskottets ledamöter:
om det nu är ett faktum, att den till tjenst oduglige Aurell, som
aldrig någonsin kan blifva tjenstbar, dock kostar staten i närvarande
ögonblick så pass mycket, att han har sjelf i behåll efter gällande
föreskrifter 2,000 kronor eller något mera årligen, och när det nu
bjudes att blifva af med honom för 1,500 kronor, skulle icke statsverket
derpå göra en bestämd vinning af 500 kronor? Dertill kommer
det, som för mig är lika vigtigt och vigtigare, nemligen nyttan
och nödvändigheten för läroverket att få platsen besatt med en tjenstbar
ordinarie lärare.
Jag ber att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först på bifall till
utskottets i föreliggande punkt gjorda hemställan samt vidare derpå
att kammaren, med afslag å hvad utskottet hemstält, så vidt det
skilde sig från hvad Kong}. Maj:t i förevarande hänseende föreslagit,
skulle antaga Kongl. Maj:ts förslag utan förändring; och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Pension för Punkten 13.
teckningsläraren
P. C. W.
Klein.
Herr Billing: Kongl. Maj:t har föreslagit en pension åt teckningsläraren
Klein af 1,500 kronor. Statsutskottets pluralitet har föreslagit,
att detta belopp skulle nedsättas till 900 kronor. Jag ber kammarens
ledamöter fästa uppmärksamheten vid följande faktum. Vid allmänna
läroverken hafva gymnastiklärarne pensionsrätt, men teckningslärarne
hafva icke fått sig sådan tilldelad. Ingen menniska lär väl kunna
säga, att det finnes större skäl till pensionsrätt för gymnastiklärarne
än för teckningslärarne. De äro fullkomligt berättigade dertill båda
två, men skulle företräde gifvas åt någotdera slaget af lärare, torde
det böra gifvas åt teckningslärarne, då gymnastiklärarne icke så sällan
hafva pension från annat håll såsom afskedade militärer. Emellertid
har utskottet ansett, att den föreslagna pensionen »skäligen!) kan nedsättas
till 900 kronor, men utskottet anför icke nåsrra skål. och ii
47
N:o 10.
Onsdagen den 11 Mars.
tror icke heller, att några skäl kunna anföras. Blott ett litet skäl
eller en skälstump anföres, nemligen att teckningsläraren Löfvengren
icke skulle fått mer än 900 kronor i pension. Ja, skall saken derpå
hänga, så vill jag fästa uppmärksamheten på, att Löfvengren visserligen
fick 900 kronor, men han hade icke tjenat mer än 23 år, då
deremot Klein har tjenat i 43 år, och alltid hittills, när någon har
tjenat så länge såsom teckningslärare, har Riksdagen beviljat honom
den pension, som Kongl. Maj:t nu har föreslagit, d. v. s. lönen i
pension. Det har Riksdagen gjort 1877 med teckningsläraren Köhler
i Stockholm, 1881 med teckningsläraren Vallberg i Linköping, 1883
med teckningsläraren Zettergren i Venersborg och 1885 med teckningsläraren
Lindblom i Kalmar. Någon gång har Riksdagen nedsatt beloppet,
men det har alltid varit i sådana fall, då tjenstgöringstiden
varit betydligt kortare, såsom en gång 21 år, en gång 22 år och en
gång, hvad Löfvengren angick, 23 år. Skall man åberopa prejudikat,
så skall man väl också taga likartade fall och således här jemföra
Klein med någon med honom likstäld. Ingen har så lång tjenstetid
som Klein, och om Riksdagen vill i detta fall vidblifva föregående
praxis, så bör den bevilja den af Kongl. Maj:t föreslagna pensionen.
Herr Säve: Till hvad den siste ärade talaren anförde med afseende
på jemförelsen med Löfvengren ber jag få tillägga, att Löfvengren
hade sjelf hos Kongl. Maj:t anhållit om en pension af 900
kronor, och på detta sätt blef just den siffran från början fixerad.
Deremot har jag icke samma uppfattning som herr Billing med
afseende på hvad han framhöll i den första delen af sitt yttrande,
deri han gjorde en jemförelse mellan teckningslärarne och gymnastiklärarne
och sade, att då gymnastiklärarne äro berättigade till pension,
böra också teckningslärarne vara det. Det synes mig, som om ett
sådant uttalande icke bör få göras utan någon invändning. Min uppfattning
har alltid varit den, att tecknings- och musiklärare likasom
gymnastiklärare måste samtliga vara berättigade till pension på grund
af Riksens Ständers beslut 1858, ty jag har aldrig vid tolkning af författningen
kunnat komma till annan åsigt än den, att samtliga öfningslärare,
då de äro ordinarie, måste betraktas såsom ordinarie lärare
vid läroverken och alltså fälla under den generella bestämmelsen för
dessa. Emellertid hafva regering och Riksdag under de senaste åren
frångått denna uppfattning, som dock var Kongl. Maj:ts uppfattning
under 1870-talet, Men oafsedt detta, så föreligger nu för Riksdagen
en Kongl. Maj:ts proposition om pension åt en gammal förtjent teckningslärare.
Saken är, synes mig, väl värd att ses äfven från en
annan synpunkt. Såsom bekant, pågår nu en stark rörelse i vårt land
till förmån för praktiska bildningslinier och praktiska läroverk. Man
vill göra undervisningen särskildt afpassad för de många af läroverkens
lärjungar, som ämna vid tidigare ålder gå ut i det praktiska
lifvet, så att de kunna få de insigter och färdigheter, de derför behöfva.
Ju starkare denna rörelse blir, desto större blir behofvet
vid de allmänna läroverken att fä teckningsundervisningen väl tillgodosedd,
och då man måste erkänna, att teckningslärarne äro synnerligen
klent aflöiiado, hemställer jag till herrarne, om det går an att
Pension för
teckningsläraren
P.
c. w.
Klein.
(Forts.)
N:o 10.
Pension för
teckningsläraren
P. C. W.
Klein.
(Forts).
Pension för
seminarieadjunkten
J. Lind.
48 Onsdagen den 11 Mars.
ytterligare försvåra deras ställning genom att inknappa på deras allt
för svaga pensioner. De kunna med skäl anse sig berättigade att,
då deras lön är så ringa, att det är omöjligt för dem att deraf bereda
sig någon besparing, staten åtminstone till ersättning för deras arbete
bereder dem den utsigten på gamla dagar, att de åtminstone icke
behöfva sakna tak öfver hufvudet. Jag instämmer i den föregående
talarens yrkande och anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr statsrådet Gilljam: Jag skall blott tillägga några få ord
till de goda och uttömmande skäl, som redan blifvit anförda. Jaober
att få fästa uppmärksamheten på att äfven här ur rent ekono°
misk synpunkt, oafsedt det billiga och rättvisa i att denne gamle,
ovanligt välförtjente man får den pension, Kongl. Maj:t begärt, är
lämpligt, att bifalla den kongl. propositionen. Om gällande författningar
tillämpas, har Klein först och främst af sin ordinarie lön, som
är 1,500 kronor, vid förfall på grund af sjukdom ungefär 1,240 kronor
i behåll. Dertill kommer, att Riksdagen på eget initiativ har
beviljat teckningslärarne vid de allmänna läroverken vid förfall på
grand af sjukdom ett särskild! bidrag. Med det bidraget kunde
denne gamle man, om han på grund af sjukdom anmälde sig ej kunna
tjenstgöra, efter mitt förmenande hafva rätt att uppbära ett sammanlagdt
belopp af nära 2,000 kronor. Här har Kongl. Maj:t begärt
1,500 kronor. Jag hemställer om bifall till Kongl. Maj:ts förslag!
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på den nu föredragna punkten annat yrkande
icke framställa, än att kammaren, med afslag å hvad utskottet hemstält,
så vidt det skilde sig från hvad Kongl. Maj:t i förevarande
hänseende föreslagit, skulle antaga Kongl. Maj:ts förslag utan förändring.
Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande, och förklarades
den senare propositionen vara med ja besvarad.
Punkterna 14—16.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 17.
Herr trilling: Jag är skyldig att anhålla hos kammaren om ursäkt
derför, att jag i afseende både på denna 17:de och på den 18:de
punkten i utskottets betänkande försummat att i statsutskottet reservera
mig mot utskottets beslut. Det hade varit min ovilkorliga skyldighet,
och att jag icke gjort det, beror på att jag försummat mig.
Nu skall jag bedja att få reparera skadan med att yrka bifall till
Kongl. Maj:ts förslag. Utskottet har nedsatt det af Kongl. Maj:t
föreslagna pensionsbeloppet för seminarieadjunkten Lind från 3,000
till 2,0 0 kronor och har såsom stöd derför bland annat anfört, att
49
N:o 10.
Onsdagen den 11 Mars.
Lind icke befinner sig i behöfvande omständigheter eller har familj
att försörja. Mot detta ber jag få säga, att det har med denna fråga
alls icke att göra och bör icke hafva dermed att göra, ty här är icke
fråga om ömmande omständigheter, som skola tala, eller om något
fattigunderstöd, utan här är fråga om hvad denne man förtjenat
genom sin tjenstgöring. Om seminarielärarne gäller — jag kan få
säga nu, för att icke behöfva upprepa det vid nästa punkt, att detsamma
gäller den seminarielärarinna, som der är på tal — att de äro
i alla andra afseenden utom pensionsrätt likstälda med elementarlärarne.
De hafva samma kompetens och samma arbete, och det
finnes derför icke någon rimlig grund, hvarför icke också seminarielärarne
skulle hafva samma pensionsrätt som elementarlärarne, i synnerhet
som elementarlärarne ganska ofta öfvergå till seminarierna.
Dertill kommer, att ingen kan säga, att det icke behöfves lika dugliga
lärare vid seminarierna som vid de allmänna läroverken; snarare
skulle jag våga göra ett motsatt påstående, enär det fordras mera
för att vara lärare för blifvande lärare än för andra lärjungar. Derför
äro också i vissa andra länder seminarielärarne likstälda med lektorer.
När nu dessa lärare hafva alldeles samma skyldigheter som
elementarlärarne, synes det mig vara mycket obilligt att gifva dem
så mycket mindre pension, som statsutskottet föreslagit. Följden blir
naturligen, att man till seminarierna har att påräkna sämre lärare än
till de allmänna läroverken, och om man fått en dålig lärare till ett
seminarium, har man utsigt att få behålla honom till dess han är så
gammal, att han icke kan uträtta något alls. Jag anhåller om bifall
till Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Rodhe: Då jag såsom ledamot af Göteborgs domkapitel
tillstyrkt den af Lind begärda pensionen, måste jag känna mig uppfordrad
att, äfven jag, yttra ett ord till förmån för det af Kongl.
Maj:t föreslagna pensionsbeloppet. Jag behöfver ej upprepa de skäl,
som af den föregående talaren redan blifvit anförda; jag tager för
gifvet, att om de herrar af statsutskottet, som påyrkat nedsättning
af pensionen, hade rigtigt öfvervägt vådorna af att slå in på den af
dem beträdda vägen, vadorna för seminarierna och dermed för hela
vår folkundervisning, skulle de icke velat vara med derom. Utskottet
har emellertid anfört såsom skäl för att tillstyrka nedsättningen, att
Lind icke är behöfvande och icke har familj att försörja. Såsom
den föregående talaren nämnde, är detta omständigheter, som icke alls
borde tagas med i räkningen. Det är för öfrigt en mycket djerf
slutsats utskottet dragit, att sluta till, att Lind hvarken är behöfvande
eller har familj att försörja, deraf att i handlingarne intet nämnes
hvarken om det ena eller det andra. Förhållandet är, att Lind har
haft 5 barn att försörja och har för att draga fram dessa måst sätta
sig i skuld. Om denna må hända nu är betald, hvilket jag ej med
visshet känner, säkert är, att han icke har kunnat lägga något sig
till godo. Hans familj är för närvarande ej så stor, han har en dotter
jemte sig sjelf att försörja. Det har varit mig motbjudande att draga
fram dessa enskilda förhållanden, hvilka alldeles icke borde inverka
på frågans afgörande, men, eftersom utskottet dragit dem fram, har
Första Kammarens Prof. 1800. N:o 10. 4
Pension för
seminarieadjunkten
J. Lind.
(Forts.)
N:o 10.
Pension för
seminarieadjunkten
J. Lind.
(Forts.)
50 Onsdagen den 11 Mars.
jag ansett mig böra meddela nämnda upplysningar. De af herr Billing
åberopade skälen för beviljande af den högre pensionen synas mig
vara fullt tillräckliga, och på grund af dessa skal yrkar jag bifall till
Kongl. Maj:ts förslag.
Herr statsrådet Gilljam: Då det ligger mig om hjertat att så
väl, som möjligt, få Kongl. Maj:ts framställningar motiverade, på det
att kammaren måtte hjelpa i sin tid att få dem till seger, så vill jag
blott och bart, då de flesta argument, jag kunde anföra, redan äro
af de föregående talarne meddelade, påpeka två saker. Den ena,
som jag tycker här icke hafva tillräckligt starkt framhållits, är, att både
Kongl. Maj:t och Riksdagen alltjemt vid hvarje förekommande tillfälle
förklarat, att adjunkterna vid seminarierna äro i afseende på löneförmåner
likstälda med adjunkterna vid de allmänna läroverken. När
en ny löneförmån tillkommit för adjunkterna vid de allmänna läroverken,
har omedelbart derefter samma förmån tillfallit lärarne vid
seminarierna. Efter mitt förmenande är pensionen en integrerande
del af löneförmånerna, och på grund deraf betraktar jag den slutsats
såsom alldeles naturlig, att när desse lärare äro likstälda med afseende
på löneförmåner, ligger äfven deri, att de böra vara likstälda
med afseende på pension. Slutligen vill jag tillägga, att det belopp,
som denne man efter nu gällande författningar har rätt att uppbära,
med blott 105 kronor understiger hvad Kongl. Maj:t har för honom
begärt.
Med hänvisning till den likställighet, som alltid af Kongl. Maj:t
och Riksdag erkänts förefinnas mellan adjunkterna vid seminarierna
och vid de allmänna läroverken, tror jag, att kammaren har goda
skäl att bifalla Kongl. Maj:ts förslag.
Friherre Klingspor: Då den plats, som personen i fråga beklädt,
har lön på stat till belopp af 1,500 kronor, och den öfriga delen af
inkomsterna utgöras af personliga lönetillägg och löneförbättringar,
har det ansetts inom utskottet, att en pension af 2,000 kronor skulle
för en så gammal man vara ganska afsevärd. Utskottet har derför
kommit till denna siffra, och jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr statsrådet Gilljam: Den siste talarens erinran måste uppkalla
mig till ett svar. Det är förhållandet med adjunkterna vid de
allmänna läroverken, liksom vid seminarierna, att de alls icke hafva
sin aflöning fördelad i lön och tjenstgöringspenningar, utan de hafva
en begynnelselön å 1,500 kr., som sedan ökas genom lärarens uppflyttning
efter hand i högre lönegrad. Dessa nya lönegrader äro fyra,
hvardera medförande en förhöjning i lönen af 500 kronor. Om de
lärarne på extra stat beviljade löneförbättringsmedlen är här vid pensionsfrågorna
alls icke tal.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först på bifall till
utskottets i föreliggande punkt gjorda hemställan samt vidare derpå
61
N:o 10.
Onsdagen den 11 Mars.
att kammaren, med afslag å hvad utskottet hemstält, så vidt det
skilde sig från hvad Kongl. Maj:t i förevarande hänseende föreslagit,
skulle antaga Kongl. Maj:ts förslag utan förändring; och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Punkten 18.
Herr Wennerberg: Det tyckes att utskottet i allmänhet med
mycken stränghet har förfarit denna gång. Emellertid har jag, som
icke kunnat gilla dess åsigter med afseende på pensionernas storlek,
hela tiden förenat mig med dem, som önskat bifall till Kongl. Maj:ts
framställningar i ämnet. Det har dock varit temligen tydligt, att
deras åsigter skulle vinna kammarens gillande, då det icke saknats
framstående reservanter i denna kammare just till förmån för dessa
åsigter. ''Återigen, hvad den 18:de punkten beträffar, finnes ingen
reservant, och det är egentligen det, som har uppkallat mig att försöka
att äfven här låta rätten ha sin gång. En af statsutskottets
ledamöter ansåg sig böra i denna punkt godtgöra hvad han liksom
försummat dermed, att han icke reserverat sig, och det gifver mig
en förhoppning, att äfven i denna punkt Kongl. Maj:ts decision skall
blifva kammarens.
Vi hafva här en lärarinna vid ett folkskolelärarinneseminarium.
Hon har tjenat staten i öfver 30 år. Hon har först på grund af sjuklighet
den sista tiden icke kunnat fullgöra sin tjenst. Det föreslogs
för henne i första hand, att hon skulle få 80 procent af lönen. Statskontoret
åter ansåg, att något afdrag borde göras, emedan det fattades
någon tid i så väl hennes ålder, som tjenstgöring, och föreslog
för Kongl. Maj:t 900 kronor, och detta belopp har Kongl. Maj:t föreslagit
för Riksdagen. Något skäl, hvarför icke detta godkänts af
statsutskottet, finnes icke, mer än möjligen ett, men det är af en
mycket besynnerlig beskaffenhet. Utskottet gör en jemförelse med
hvad enkor efter tjensteman med deras oförsörjda barn hafva fått,
men visar i raden derpå, att det mycket väl vet, att denna lärarinna
är ogift. Det är hårdt för henne att så jemföras i detta fall med
sådana, som icke kunna jemföras med henne, ty de hafva aldrig varit
statens direkta tjenare. Hon har varit statens direkta tjenare, och
det skäl, hon har att få Kongl. Maj:ts proposition beviljad, får jag
säga, att jag icke behöfver stödja med något annat, än hvad i alla
föregående likartade fall har redan anförts till förmån för den rätt,
som seminarielärarne hafva, lika fullt som elementarlärarne.
Det är visserligen sant, att statens pension icke är någon fattigvårdshjelp,
men kan man i någon mån befordra den goda saken
genom att för kammaren visa, huru det står till äfven i ekonomiskt
afseende för den ifrågavarande lärarinnan, något som icke förekommer
i statsutskottets utlåtande, så vill jag göra det. Hon har ända till
för ett par år sedan försörjt en mor, som dog vid 90 års ålder, och,
sjuklig sjelf, har hon på senare tiden måst hafva en tjenarinna. Jag
hemställer till kammaren, om den finner det rätt, att denna statens
långvariga och trogna tjenare skall behandlas på det sätt, som man
endast behandlar efterlefvande efter statens tjenare. Hon kan på 400
Pension för
teckningslärarinnan
E. A. Nyberg.
N:olO. 62 Onsdagen den 11 Mars.
Pension för kronor, en summa, om hvilken jag icke vet hvarifrån statsutskottet
lärarinnan *ått ^en’ omöj%en försörja sig, sjuklig som hon är. Jag får i detta
E. A.Nyberg. uppmana kammaren till att visa samma välvilja, som den har
(Forts). ?isat mot föregående pensionärer, och vill blott tillägga en sak, som
icke är utan vigt. Det skall helt visst, om Kongl. Maj:ts proposition
afslås, och denna lärarinna afskedas med 400 kronor, åstadkomma en
på folkskolelärareseminariernas lärare högst menlig inverkan, och
medelbart genom dem äfven på vår folkskoleundervisning. Jag yrkar
bifall till Kongl. Maj:ts förslag.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande förevarande punkt endast yrkats, att
kammaren, med afslag å hvad utskottet hemstält, så vidt det skilde
sig från hvad Kongl. Maj:t i förevarande hänseende föreslagit, skulle
antaga Kongl. Maj:ts förslag utan förändring.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande af nyssberörda yrkande; och
förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.
Punkten 19.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Pension för Punkten 20.
extra ordi
fessorn
J\°M. Herr Billing: Med stöd af hvad som anförts och beslutits i
Sundén, fråga om pension till professor Norrby, anhåller jag att få yrka afslag
å utskottets och bifall till Kongl. Maj:ts framställning om pension till
professor Sundén.
Friherre Klinckowström: På de skäl, som i fråga om pension
åt professor Norrby blifvit anförda af de talare, hvilka, likasom jag,
yrkat afslag å densamma, får jag, för att icke förlänga diskussionen,
vördsamt anhålla om bifall till statsutskottets betänkande i denna
punkt.
Herr statsrådet Gilljam: På grund af de skäl, som blifvit anförda
under diskussionen rörande pension åt professor Norrby, anhåller
jag att lika varmt som då få förorda bifall till Kongl. Maj:ts nu
föreliggande proposition om pension åt extra ordinarie professor
Sundén.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes jemlikt derunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet i
föreliggande punkt hemstält samt vidare derpå, att kammaren, med
afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning; och förklarades den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad.
Onsdagen den 11 Mars.
53
N:o 10.
Punkten 21.
Herr Billing: Kammaren torde tillgifva mig att jag begärt ordet
här för att säga några få ord, egentligen för att vinna röster vid den
möjligen blifvande gemensamma voteringen. Här ha för undantags
skull i en enda punkt samtliga statsutskottsledamöter från Första
Kammaren varit eniga, och skälen för denna pension äro också synnerligen
talande. Jag törs icke utveckla dem mycket, men vill fästa
uppmärksamheten på följande punkter. Denne doktor Stål har varit
tjenstgörande läkare i 47 år. När han dog, visade bouppteckningen
5,000 kronor i tillgångar och 6,000 kronor i skulder, och man bör
icke blott fästa sig vid den brist, som fans i boet, utan också vid
dessa små summor med afseende å skulder och tillgångar, hvilka
visa, i huru anspråkslösa former denna familj dragit sig fram. Nu
har Ståls enka alls ingenting mera att lefva af än 150 kronor i pension.
Det hade varit tillfälle under den senare tiden af Ståls lif för
honom att inbetala afgifter, så att enkan kunnat få en högre pension,
men han skulle då haft att inbetala, såsom i Kongl. Maj:ts proposition
uppgifvits, 1,500 kronor, och för denne fattige man var det
omöjligt att åstadkomma detta belopp, så vidt han nemligen sjelf
skulle betala det på något sätt. Jag vill här tillägga, att Stål icke
var någon framstående läkare, men deremot en synnerligen vänlig
man, som särskildt var de fattiges läkare och af dem mycket afhållen
för sin vänlighet. Hans enka har icke ens en vecka efter mannens
död qvarstannat i hans hem, utan måste för fattigdom flytta till ett
annat ställe. Jag vill bedja, att de, som annars rösta nej vid gemensamma
voteringar, ville, om här blir en sådan votering, ihågkomma
detta. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Pension för
f. d. regementsläkaren
A. F.
Ståls enka.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
utskottets i förevarande punkt gjorda hemställan.
Punkten 22.
Pension för
läroverks,
. , .. , adjunkten
Herr Törnebladh: Det brukar vara vanligt på denna hufvud- jj jr. j.
titel att, till förekommande af ovissa chanser vid gemensamma vote- Åboms enka.
ringar, båda kamrarnes ledamöter i statsutskottet förena sig om någon
nedsättning i de begärda pensionernas belopp, i fall en sådan öfverenskommelse
kan åstadkommas. I detta fall se vi dock af reservationen,
att nedsättningen icke beror på fullständig enighet mellan kamrarnes
ledamöter, utan det kan mycket väl hända att, oaktadt nedsättningen,
det blir gemensam votering mellan ingenting eller det af statsutskottet
föreslagna beloppet 200 kronor. Men med utsigt till en sådan möjlighet
föreställer jag mig, att risken vore mycket liten, om man i
stället för 200 kronor satte in det belopp, som Kongl. Maj:t har begärt
för enkan sjelf, nemligen 300 kronor, dock med uteslutande af
de 100 kronorna åt hvardera barnet. Utskottet har erkänt att ömmande
omständigheter föreligga. År nu det riktigt, såsom jag antager
att det är, då utskottet har erkänt det, så föreställer jag mig,
att en pension af 300 kronor icke kan anses obefogad, och med hanne
-
:o 10'' 54 Onsdagen den 11 Mars.
^läriTeJt d°m °m de ström.ningar- som understundom göra sig gällande vid
adjunkten gemensamrna voteringar, särskild! då det gäller enkor, tror jag, att
B. F. J. °et ar mycket liten fara att sätta siffran till 300 i stället för 200.
Åboms enka. De t lär väl icke afskräcka någon. Man kan visserligen anföra, att
(Forts.) mannen under sin lifstid varit i tillfälle att gå in i enke- och pupillkassan,
men icke gjort det. Det må nu vara ett fel, men som icke
förekommer så synnerligen ofta vidare, derför att kassan stiftades
lo7ö, och få torde de vara, hvilkas enkor nu komma i samma predikament
som Aboms enka. Dessutom saknas icke i detta fall prejudikat,
som lemnats af Riksdagen. Jag hemställer om bifall till statsutskottets
framställning, men med ändring af siffran 200 till 300.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
a „fen „ på den nu föredragna punkten annat yrkande icke framstälts,
än att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring,
att siffran 200 utbyttes mot 300.
Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan i oförändradt skick samt vidare på godkännande af nyssnämnda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med
ja besvarad.
Pension för Punkten 23.
konsistorie
E^R^Hen■
^err Billin g: Klockan är så mycket, att jag icke skall säga på
schen. långt när hvad som jag borde säga, men jag skall yrka bifall till
min motion, och är viss på att kammaren skall lemna ett sådant
bifall, då kammaren för ett par år sedan lemnade sitt bifall utan
votering till en alldeles lika framställning från Kongl. Maj:t. Utskottet
har naturligen icke menat mycket allvar med ett sådant skäl, som
att motionen afstyrkes derför, att det är en motion af enskild motionär,
då jag icke gjort annat än ordagrant upprepat Kongl. Maj:ts
framställning af 1894. Vidare anför utskottet såsom skäl mot motionen,
att Riksdagen icke beviljat åt denne konsistorienotarie, lika litet
som åt andra, någon egentlig lön. Detta är sant. De äro en klass
af embetsman, desse konsistorienotarier, åt hvilka Riksdagen icke
velat bevilja hvarken lön eller pension, utan behandlat dem såsom
parias bland tjensteman. Men är nu något skäl för Riksdagen att
säga, att eftersom jag försummat att aflöna dessa tjenstemän och
låtit andra göra det i stället, så vill jag icke heller gifva dem någon
pension, när de, som aflönat dem, ej kunna pensionera dem. Denne
konsistorienotarie Henschen har tjenstgjort i 48 år, och sällan har väl
någon tjensteman fått så utmärkt vackra vitsord af sina förmän, som
Henschen fått af erkebiskoparne Reuterswärd och Sundberg, såsom
jag ock anfört i min motion. Jag yrkar bifall till motionen.
Friherre Klinckowström: Jag var beredd på ett långt svaromål,
men då den siste talaren påminte om att tiden är så långt liden,
V|B jag också, likasom han, fatta mig kort. När en enskild motionär
väckt förslag i en sådan fråga som den förevarande, har jag alltid
Onsdagen den 11 Mars. 65 N,°10-
ansett, att kammaren bör afslå detsamma derför, att sådana frågor 1 ''J.or
allmänhet böra underkastas Kongl. Maj:ts granskning. och yttrande, notarien
emedan ingen myndighet kan så väl, som Kongl. Maj:t genom små, E B Hen.
underordnade, få reda på de verkliga förhållanden, som fordras för schen.
att bifalla en sådan framställning. Jag får derför på det varmaste (Forts.)
anhålla, att kammaren måtte bifalla statsutskottets förslag i denna
punkt.
Herr statsrådet Gilljam: Ehuru här icke någon kongl. proposition
föreligger, vill jag dock med afseende på det skäl, som både
i statsutskottets hemställan förefinnes och nu upprepats af friherre
Klinckowström, nämna, att, då denna af enskild motionär, framlemnade
motion i allo öfverensstämmer med den kongl. proposition, som
för 2 år sedan aflemnades till Riksdagen, jag anser, att det nämnda
skälet i detta speciella fall betyder mycket litet. Jag vågar fortfarande
såsom för 2 år sedan påstå, att det är sällan, som pension
begärts för en så välförtjent, numera uttjent tjensteman, som här ar
i fråga, och jag tror mig kunna uttala detta påstående icke blott för
min egen räkning, utan jemväl för regeringen och Kongl. Maj:t. Jag
ber derför, att i min mån få medverka till framgång åt den afgifna
reservationen.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande föreliggande punkt yrkats, dels att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Billing, att kammaren,
med af slag å utskottets hemställan, måtte antaga det förslag,
som innefattades i den vid punkten afgifna reservation.
Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på godkännande af herr Billings förslag
vara med öfvervägande ja besvarad.
Punkterna 24 och 25.
Hvad utskottet hemstält bifölls.
Punkten 26.
Mom. a).
Utskottets hemställan bifölls. o
Om åtgärder
r till minsk
Mom.
b). ning i kost
.
naderna för
Herr Pettersson, Fredrik Emil: Då jag vågat reservera migarm(;ns politi
det ifrågavarande momentet, skall jag bedja att med några få ord sionering.
få redogöra för min uppfattning af saken. Motionären har, såsom
kammaren behagade finna, anvisat två utvägar för vinnande åt den
af honom åsyftade besparingen, nemligen att antingen förlänga tjenste
-
N:o 10.
56
Onsdagen den 11 Mars.
0tUlåtminstrHen förtkaSSanS, delegare eller också att af dem uttaxera högre årsning
i kost- kl(^ra&- Statsutskottet har emellertid endast upptagit den första af
naderna för h.ans utvägar, nemligen frågan om lämpligheten att förlänga tjenstearméns
pen- tiden. Men då statsutskottet har stält sig på denna punkt, så är
sionenng.
(Forts.)
u u ii k t sa ar
icke- i rågan ny längre, utan har förekommit inom Riksdagen till behandling
senast för 3 år sedan, eller 1893, då en motion af samme
motionär förelag att höja kompaniofficerarnes och deras vederlikars
tjensteålder med några år. Denna fråga behandlades i kammaren,
om jag minnes rätt den 1 mars, och då uttalades af samtlige talare
från statsrådsbänken och allt vidare, hvilka olägenheter och hvilket
tillbakasättande i stridbarhet armén skulle få vidkännas, om denna
motion b i folie s. Det påvisades, att den pension, som utgår till armén,
icke ar, likasom mången annan pension, blott och bart ett ålderdomsunderstöd,
utan. att denna pension förpligtar sina innehafvare till
tjenstskyldighet i händelse af behof, och det påvisades äfven, hvilken
ofantligt _ vigtig länk detta pensionerade befäl har att fylla i arméorgamsationen.
Reservbefälet är för armén, såväl vid rustning g0m
vid mobilisering, af den största vigt. Det är ju gifvet, att i samma
mån, som pensionsåldern höjes, minskas antalet af tjenstdugligt sådant
reservbefäl, och trots allt hvad utskottet här så vackert talar om »förbättrade
hygieniska förhållanden», om »medellifslängden» och den
ökade lifskraften i vårt land, så kommer nog äfven procenttalet att
ökas af de i aktiv tjenst varande, hvilkas kroppskrafter icke äro sådana,
att de kunna fylla sina skyldigheter. Synnerligast blir nog
detta förhållandet med den stora klass af befälet, som här i synnerhet
afses, nemligen den del deraf, som har till uppgift att närmast följa
truppen under marsch och sörja för dess behof under hvilan.
Den andra utväg, motionären påpekade, men hvilken, såsom sagdt,
statsutskottet icke har tagit i betraktande, skulle vara att genom
höjning af bidragen från delegarne sjelfva försöka att minska statens
bidrag till pensioneringen. Man kan icke neka till, att denna utvä^
kan hafva ett visst fog för sig, men då inträder frågan på billighetens
grund och ställer sig sålunda, att man bör taga i öfvervägande, om
det kan vara lämpligt att staten öfverflyttar en så pass stor tun<ra
på en klass af tjenstemän, som förut icke är öfvermåttan väl afiönad
1 den kongl. propositionen till 1889 års Riksdag framvisades en uträkmng
öfver pensionstagarnes egna bidrag till pensionskassorna, och
då befans det, att de belopp, som från arméns delegare utgå, ingalunda
äro obetydliga, utan i flere fall fullt jemförliga med dem, som
andra tjenstemän betala till sina kassor. Dessutom har staten vid
sidan af denna utgift äfven lagt en annan tunga på en stor del af
armens befäl jag menar den skyldighet, som åligger befäl och underbefäl
vid alla icke garmsonerade truppförband, att sjelfva sörja för
sm bostad. Vid den garnisonerade armén har staten bidragit med
mqvarteringsersättning, vare sig i kontant eller in natura, men så är
ej förhållandet vid den icke garnisonerade armén. Och utom det,
att staten sålunda ålagt befälet att hålla sig bostad, har den också förP,
detsamma att hålla de expeditionslokaler, som i reglementena föreskrifvas
vid truppförband. Det gör, att betydliga afbränningar måste
ske å befälets inkomster, och från den tid, som jag hade lön på stat,
Onsdagen den 11 Mars. 57 N:o 10
skulle jag kunna visa, med hvilken stor procent en militärlön min - Om åtgärder
skas genom nu omförmälda förhållanden. nifwTleoat
Jag
skulle vara frestad att nämna åtskilligt mer till förmån för naderna fonden
uppfattning, jag har, men vill icke längre upptaga kammarens arméns pentid
vid denna timme. Af det jag sagt torde emellertid följa, att jag sionering.
icke kan dela motionärens uppfattning och än mindre statsutskottets, (Forts.)
enär utskottet har i sitt utlåtande ytterligare tillskärpt motionen i
frågan. Helst skulle jag vilja yrka rent afslag å hela mom. b), men då
jag haft otur med de föregående yrkanden, jag gjort i dag i kammaren,
ber jag att tills vidare endast få göra ett yrkande i den rigtningen,
att, om skrifvelseförslaget går igenom, dess verkningar må
blifva så lindriga som möjligt. Jag anhåller derför få yrka, att
mom. b) måtte få följande lydelse: »det Kongl. Maj:t ville taga i
öfvervägande, om ej åtgärder kunna vidtagas i ändamål att nedsätta
statens framtida kostnader för arméns pensionering, samt, om Kongl.
Maj:t finner så kunna ske, Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen aflåta
förslag i ämnet.
Friherre Gripenstedt: Såsom den föregående talaren nämnde,
förelåg äfven 1893 en motion af herr Lasse Jönsson, men då med
yrkande, att, Riksdagen skulle besluta ett framflyttande af pensionsåldern
för kompaniofficerarne. Denna motion afslogs, såsom vi alla
veta. År 1887 hade samme motionär föreslagit en skrifvelse i enahanda
syfte. Den ledde icke till annan åtgärd, än att Kongl. Maj:t
inhemtade yttranden af vederbörande militärmyndigheter, hvilka yttranden
nästan alla gingo i afstyrkande rigtning, hvarefter saken fick
hvila hos Kongl. Maj:t. Jag föreställer mig, att, om en skrifvelse nu
skulle aflåtas, den skulle leda till ungefär samma resultat, och detta
skulle vara ganska väl, ty om den skulle leda till det af motionären
åsyftade målet, fruktar jag, att derigenom ganska stor skada skulle
tillfogas arméns stridbarhet. Att det icke kan vara nyttigt att kompanicheferna
blifva några år äldre, ligger i öppen dag. Men dessutom
skulle säkerligen en hel del af subalternofficerarne, om de såge
sitt avancement fördröjas för en längre tid, begära sitt afsked, och
att dessa äro vigtigare för armén, än de äldre kaptenerna, tycker jag
är ganska tydligt. Men för öfrigt skulle, såsom föregående talare
nämnde, reservofficerarnes antal blifva betydligt inskränkt genom
framflyttande af kompaniofficerarnes pensionsålder. Alla pensionsberättigade
officerare äro viss tid efter sedan de tagit afsked, i händelse
af krig eller större rustningar, tjenstgöringsskyldige i reserven;
de nu ifrågavarande kompaniofficerarne intill fylda 65 år. Deremot
äro de officerare, som taga afsked före pensionsåldern, icke skyldige
att qvarstå i reserven, och flertalet gör det säkerligen icke heller.
Om nu de yngsta och kraftigaste åldersklasserna borttagas från reserven,
kan det icke vara annat än till dess skada, och någon ersättning
blefve svår att få.
Vid urtima riksdagen blef visserligen en särskild reservofficersinstitution
beslutad, men resultatet af beslutet har man ännu icke sett.
Men för öfrigt fäster jag mig icke så mycket vid reservofficerarne
som vid den aktiva arméns officerare och deras tjenstbarhet. Motio
-
N:o 10. 58 Onsdagen den 11 Mars.
Om åtgärder nären anför visserligen, att lifskraftigheten och lifslängden skulle
ninq ”i^ost- mycket, att flertalet kompaniofficerare skulle vara fullt tjenst
naderna
för dugliga såsom sådana intill 55 års ålder. Att många skulle vara det,
arméns pen-eller åtminstone några, betviflar jag icke, men flertalet tror jag icke
sionering. skulle kunna uthärda ett fälttågs strapatser. Men deremot är lag
(Forts.) fullkomligt öfvertygad om, att flertalet i allt fall skulle qvarstanna
och taga ut sina respitår, ty det är icke allom gifvet att sjelfva känna
när dugligheten aftager. Om det nu endast gälde att bereda den
förmånen, eller hvad man vill kalla det, för de dugligaste officerarne
i kompaniofficersgraden att få qvarstå några år utöfver nu stadgad
ålder för det obligatoriska afskedstagandet, skulle jag icke hafva så
mycket deremot, men jag vill för (ifrigt påpeka, att Kongl. Maj:t
redan har rätt att göra detta, om det anses lända till rikets nytta.
Jag medgifver, att denna rättighet blifvit mycket litet begagnad,
troligen derför, att motiveringen för en sådan åtgärd i afseende på
de lägre graderna förefaller något pretentiös, då det heter att det
skall vara till rikets nytta, som en officer får stå qvar. Men jag
skulle icke hafva något emot, om användningen af denna Kongl.
Maj:ts rättighet något utsträcktes eller underlättades, dock under bestämdt
förbehåll, att de officerare, som icke vore tjenstdugliga, finge
afgå utan att taga ut sina respitår, och att således strängare bestämmelser
om afskedstagande i sådant fall blefve införda. Nu kan man
säga, att tre respitår icke kunna göra så mycket skada. Respitåren
kunna dock blifva flere än tre, dels om en officer efter sedan han
inträdt i pensionsålder blifver befordrad, dels och framförallt om en
officer vid unga år blifvit befordrad till någon af de högsta posterna
och sedan blifver ©tjenstbar innan han uppnått den lefnadsålder, som
erfordras för att få pension enligt graden. Skulle han då taga afsked,
får han lägre pension, än hvartill hans grad eljest skulle berättiga
honom. Detta gör, att flertalet icke tager afsked förr, än pensionen
kan utgå efter den högre graden, äfven om detta skulle draga ut på
tiden åtskilliga år. Det är visserligen helt nyligen, som en högt
meriterad yngre general icke handlade så, utan afgick med pension
jag tror såsom kapten, emedan han ansåg sig icke i alla afseenden
fullt krigsduglig. Sådana drag af stolt oegennytta äro dock mycket
sällsynta.
Nu kan äfven invändas, att de högsta officerarne äro förtroendeembetsmän,
så att de kunna anmodas om att afgå, i fall de ej äro
fullt lämpliga, men i verkligheten användes säkerligen, under lugna
förhållanden, ytterst sällan ett sådant medel. Jag erkänner också
gerna, att det kan synas hardt och hänsynslöst att stöta på en i öfrigt
förtjent person att afgå, derför att han t. ex. af sjuklighet blifvit
otjenstbar. Men med — å andra sidan — tanken på de svårigheter,
som vid en mobilisering kunna uppstå, om de högre befälhafvarne
blifva tvungna att afgå och skola ersättas af nya — med tanken på
den villervalla, som då uppstår genom dessa omflyttningar, samt det
menliga moraliska inflytandet deraf, att i kritiska ögonblick en hel
del af härens högsta befäl går bort, tror jag, att skäl kunna finnas
att i detta afseende förfara något mindre hänsynsfullt än nu brukas.
Skulle så ske, att en del personer afginge med lägre pension än
Onsdagen den 11 Mars. 59 N:o 10-
den, som är förenad med innehafvande grad, så är ock troligt att Om åtgärder
någon besparing skulle uppstå för pensionskassan, hvilket är motio- ¥l ”fzw.
närens sträfvan, men för mig är i detta fall icke besparmgssynpunk- nafernaför
ten hufvudsaken. Jag anser, att såväl militära som civila tjensteman arméns penskola
åtnjuta de löner, hvartill de äro berättigade, och vill icke knappa sionering.
in på löner och pensioner, men å andra sidan anser jag, att staten (Forts.)
skall för lönen fordra full valuta, det vill säga full arbetsprodukt utaf
alla sina tjenare. Detta anser jag vara alldeles oafvisligt, och jag
vill derför icke på något sätt tillstädja, att pensionsåldern framflyttas
för de personer, som icke äro i full kraft att göra sin tjenst.
Af hvad jag sålunda yttrat torde framgå, att jag ingalunda kan
biträda statsutskottets skrifvelseförslag. Helst skulle jag i närvarande
stund yrka rent afslag, men åtnöjer jag mig tills vidare med att biträda
föregående talares yrkande..
Herr Brehmer: Emedan den åtgärd som här föreslås kan komma
att på ett särdeles menligt sätt inverka på arméns tjenstbarhet och
krigsdugligliet, har jag ansett mig skyldig att säga några ord; och
skulle jag helst vilja sluta mitt anförande med att yrka rent afslag
å den föredragna punkten. Utskottet föreslår, med anledning af herr
L. Jönssons motion, »att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t ville, efter verkstäld utredning, för Riksdagen framlägga
förslag till åtgärder för åstadkommande af minskning i kostnaderna
för arméns pensionering». Således skulle Riksdagen positivt
begära förslag till en dylik minskning. Medlen, hvarigenom minskningen
skulle ske, framhåller motionären, och de angifvas också i
motiveringen till statsutskottets betänkande. Jag skall be att något
senare få dit återkomma.
Hvad nu först en utredning beträffar, torde dervid vara att
märka, att en utredning af arméns pensionskassas ställning och det
resultat, hvartill en sådan kan leda, icke med fog kan jemföras med
den utredning angående civilstatens pensionsinrättning, som skedde
för några år sedan, och hvilken af motionären åberopas såsom ett
skräckinjagande exempel. Arméns pensionskassa lemnar nemligen
endast en mindre del af den pension, som för närvarande enligt gällande
pensionsstat utgår till de flesta afskedade militärer. För en
kompanichef t. ex. utgör detta belopp endast något mer än en fjerdedel
af pensionen, under det att den största delen, fylnaden i pensionen,
för dem, som vid afskedstagandet enligt faststälda grunder dertill äro berättigade,
tages af det extra förslagsanslaget och derför jemväl benämnes
fyllnadspension. Vare sig nu en utredning af arméns pensionskassas
ställning kommer att visa, att densamma kan eller icke kan utanpkadt
statsbidrag fullgöra den s. k. egna pensioneringen, det vill säga bidraga
med det mindre beloppet af pensionen, måste i alla händelser betydliga
statsmedel årligen tagas i anspråk i och för fyllnadspensionen.
Kongl. Maj:t begärde också vid 1894 års riksdag, att det nu utgående
extra förslagsanslaget skulle uppföras på ordinarie stat, hvilken
begäran dock blef af Riksdagen utslagen. Jag anser det derför vara
obefogadt att i likhet med motionären gorå ett allt för stort nummer
N:o 10. 60 Onsdagen den 11 Mars.
Om åtgärder åi en utredning och dess resultat, om man nemligen rätt betänker
ning^iYo&t- ^en säregna ställning som arméns pensionering intager.
naderna för ®,n utredning är nog icke heller hufvudsaken för motionären.
arméns pen- Han föreslår, och Riksdagen skulle, om denna punkt nu oförändraat
donering, bifalles, positivt begära att en minskning skulle ske i kostnaden för
(Forts.) arméns pensionering. Då man letar efter medel, hvarigenom detta
skulle kunna åstadkommas, kommer man in på den betänkligaste
delen af hela saken. Redan vid 1893 års riksdag väckte herr
L. Jönsson en direkt motion om framflyttning af pensionsåldern för
kompaniofficerare och underofficerare med vederlikar, hvilken af
Riksdagen afslogs. Samma hufvudsyfte, fastän under annan form,
genomgår hans nu väckta motion. I sin motivering nämner nu också
utskottet ty värr, att framflyttning af pensionsåldern för åtminstone
kompaniofficerare och deras vederlikar skulle vara ett säkert medel
att åstadkomma besparing, åtminstone motverka ökning, i den redan
nu dryga kostnaden för arméns pensionering. Utskottet säger tillika,
att detta utan men för härens krigsduglighet skulle kunna ske, derför
att medellifslängden och dermed lifskraften under de senare årtiondena
i väsentlig grad enligt angifna siffror ökats.
En kompanichef måste emellertid nu för tiden synnerligen i fält
— hvartill man naturligtvis får taga största hänsyn — ega en så stor
rörlighet och uthållighet samt förmåga att motstå strapatser, att näppeligen
någon utom facket stående kan derom göra sig en föreställning.
Om nu detta redan är fallet i fredstid, då det gäller att föra små,
nummersvaga kompanier — hvilket visat sig vid de tid efter
annan återkommande större fälttjenstöfningarne, då i regel en och
annan af de äldre kaptenerna måste lemnas hemma — i huru hög
grad måste icke då anspråken ställas på kompanichefernas rörlighet
och förmåga att uthärda strapatser i fält, då det gäller att röra sig
med fältstarka kompanier på minst 200 man. En blifvande mobilisering
skulle också visa, att redan under nuvarande förhållanden
många äldre måste lemnas hemma. Och detta blefve nog i ännu
högre grad fallet, om åldersgränsen för det tvungna afskedet skulle
framflyttas. Visserligen anför utskottet såsom skäl, att medellifslängden
och dermed lifskraften ökats, men detta kan enligt min mening
endast ingifva förhoppning, att någon bättring kan komma att inträda
med den nuvarande åldersgränsens bibehållande, men alldeles icke
åberopas såsom stöd för densammas framflyttning, en åtgärd, som för
öfrigt skulle på ett störande sätt ingripa i hela vår härordning och
medföra en rubbning i dess innersta grundvalar. Vore hos oss, såsom
fallet är i en del utländska arméer, kompanicheferna beridna,
kunde man med något fog taga upp frågan om en utsträckning af
pensionsåldern. Men jag antager, att Riksdagen icke skulle vara
villig ikläda sig det högre anslag, som derigenom skulle blifva nödvändigt.
Motionären anför äfven ett annat medel för vinnande af minskning
i kostnaderna, nemligen att höja pensionsafgifterna. Gent emot
detta tror jag mig ega fog att draga till minnes den stora kapitalegendom,
som i och med den sista löneregleringen öfverlemnades
N:o 10.
Onsdagen den 11 Mars. 61
till staten genom militieboställenas indragning hvaraf den nuvarande Om åtgärder
pensionenngen blef en följd., . ning i kost
dag
tror, att om armen nu disponerade denna kapitaltulgang, nu(ierna för
skulle densamma kunna uppehålla såväl sin aflöning som sin pensio- arméns pen
nering. Under sådana förhållanden anser jag det vara liårdt, nästan sionering.
orättvist, att sätta i fråga eu ökning i de redan nu betungande pen- (Ports.)
sionsafgifterna hvilka snarare öfver- än understiga andra löntagares.
Då jag, enligt hvad jag nu anfört, anser, att en utredning egentligen
icke skulle komma att visa mer än hvad man redan känner,
och att de medel, som angifvits för en besparing, äro i högsta grad
olämpliga och orättvisa, skulle jag helst vilja yrka rent afslag å den
föredragna punkten, men då endast en medlem från denna kammare
i statsutskottet reserverat sig, torde möjligtvis ett afslagsyrkande icke
hafva utsigt till framgång, hvarför jag förenar mig med reservanten
om den mildare och mindre positiva form på skrifvelseförslaget, som
han redigerat; och dertill yrkar jag bifall.
Herr Reuterswärd: Statsutskottet har på enskild motionärs
framställning föreslagit Riks lagen att ingå till Kongl. Maj:t med
underdånig skrifvelse om vidtagande af åtgärder för åstadkommande
af nedsättning i det belopp, som utgjorde statens bidrag till arméns
pensionskassa. Denna skrifvelse, i den förädlade form — om jag så
må kalla den — som af herr Pettersson föreslagits och af andra
vunnit understöd, är affattad mera diplomatiskt, men innebär enligt
mitt förmenande precis detsamma som den skiifvelse, utskottet tänkt
sig, ty vi veta alla, att Kongl. Maj:t—■ huru än Riksdagen skrifver —
kan göra, som Kongl. Maj:t för godt finner. Förutsatt att båda kamrarne
kunna förena sig om en skrifvelse i den form, som här senast
föreslagits, är det dock ett faktum, att Riksdagen dermed begär, att
krigsstyrelsen skall i den rigtning, motionären föreslagit, göra sitt
till för att få statens utgifter till pensionskassan nedsatta. Det synes
verkligen mig och alla dem, som med mig gladde sig åt den utgång,
frågan fick vid urtima riksdagen, egendomligt nog, att man icke ens
unnar denna organisation att få afslutas, förr än man är framme för
att försämra grunden för densamma. Och grunden är först och
främst, att den aktiva armén har fullt tjenstbara och dugliga officerare
och framför allt tjenstbara kaptener. Vidare — med den tidigare
pensionsrätt, som blifvit dem förunnad, i det att sådan rätt tillkommer
dem efter uppnådda 50 lefnads- och 30 tjenstgöringsår, med en
respittid af tre år, — har genom urtima Riksdagens beslut ålagts alla i
tjenst varande militärer att qvarstå disponibla ända tills de uppnått
65 års ålder. Vill man kanske bibehålla denna stränga skyldighet
och dock icke tillåta dem, som finna med sin fördel förenligt att
afgå vid 50 eller 51 års ålder, att göra detta med pensionsrätt?
Vi veta hvad det vill säga att, på sätt man tänkt sig, bestämma
pensionsåldern till 55 år. Om I, mine herrar, viljen gorå eder besvär
att slå upp rangrullan, skolen I finna, att skilnaden gör i disponibelt
befäl icke mindre än 98 ä 100 kaptener. Och hvad är meningen
med den tidigare pensionsåldern? Jo, att tvinga de pensionsberättigade
att qvarstå disponibla till landets försvar ända tills de fy It 65 år,
N:o 10. 62 Onsdagen den 11 Mars.
Om åtgärder för tjenstgöring dels å fästningarne och dels vid depoterna och
ninq^lmst- kompaniområdena. Men icke nog dermed. Dem är ålagdt att till
naderna för och ™e<^ Hta inrangera sig i fältarmén, om behofvet så påkallar.
arméns pen- När man genom den nya organisationen har förbundit ett sådant,
sionering. man kan säga, temligen våldsamt vilkor med den tidigare pensions(Forts.
) åldern, hemställer jag, om Riksdagen också anser sig hafva rätt dertill,
vill göra hela svenska armén snart sagdt rättslös. Att begagna sig
af en sådan rätt skall — vill jag hoppas — åtminstone icke denna
kammare tillåta sig.
Nu är visserligen sant, att skrifvelsen kan af Kongl. Maj:t behandlas
såsom Kongl. Maj:t finner för godt. Men jag säger ännu en
gång, att I kunnen vara öfvertygade om, att derest båda kamrarne
blifva ense om stiliseringen af skrifvelsen, får krigsstyrelsen icke
någon lefvandes ro, förr än Riksdagen får ett nöjaktigt svar på denna
skrifvelse. Och är det skäl att rifva upp ett på goda grunder
fattadt beslut, och derigenom göra alla dem, som gjort sina beräkningar
för framtiden efter den nya organisationen, rättslösa, blott
derför att Riksdagen tycker, att kostnaden är större än som motionären
beräknat. Hvad betyder denna kostnad, när det gäller pensioneringen
af hela svenska armén? En fullständig uträkning har
verkstälts af fullt kompetent person, nemligen professor Gyldén, och
denna visar, att när organisationen blifver färdig, skall pensioneringen
uppgå till 2 millioner kronor. Vi hafva ännu icke kommit till
mer än något öfver 1 1/2 million, och förr än vi nått den gräns och
de förutsättningar, som bestämdes, när organisationsplanen vann Riksdagens
bifall, förr hafva vi icke rättighet, höll jag på att säga, att
skrifva och klaga och derigenom måhända förrycka det hela.
Hvad betyder det att pensionsåldern höjes? Jo, vi se redan att
inom svenska armén finnas regementen, till och med bland de garnisonerade,
der personer tjenat 20 år såsom officerare och ännu icke
uppbära mer än löjtnantslön. Nu vill man än vidare försvåra avancementet
för dem, och följden blifver, att de äro nära nog pensionsmessiga,
innan de komma in i kaptensgraden. Och man skall få se,
att nästan vid hvarje regemente en 6 ä 8 kompanichefer måste öfverhoppas,
för att man skall kunna få en fullt tjenstduglig person befordrad
till major, och hvad det betyder att hafva 5/n af kaptensgraden
missbelåtna med hela systemet och tjenstgöringen förstår hvar
och en, som har den ringaste aning om hvad krigstukt och krigsduglighet
betyda. Det är visserligen 40 år, sedan jag lemnade krigsyrket,
men så mycket af militäranda har jag dock qvar, att jag
anser, att det skulle vara högst olyckligt, om Riksdagen afläte den
föreslagna skrifvelsen, ty icke är den af behofvet påkallad, då intet
oförutsedt inträffat, utan blott derför, att motion derom väckts i
Andra Kammaren.
Tiden är långt framskriden; och då vi hafva den glädjen att i
dag se bland oss herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet,
hoppas jag, att han vill inför kammaren tydliggöra vigten
och nödvändigheten af organisationens genomförande efter faststälda
grunder. Hvarför i onödan besvära Kongl. Maj:t med en skrifvelse,
som skall hafva till följd tillsättande af en komité och utredningar
Onsdagen den 11 Mars. 63 N:o 10-
af allehanda slag, då dermed intet kan vinnas? Jag vet icke hvartill Om åtgärder
detta skall tjena. Och jag är nästan öfvertygad om, att derest stats- ^ostutskottet
noga tänkt sig för, innan det yttrat sig om motionen, skulle naderna för
icke resultatet hafva blifvit detsamma som nu. Jag hemställer till arméns penden
ledamot af statsutskottet, som haft courage att gent emot alla sionering.
öfriga reservera sig, att han icke måtte hålla på det skrifvelseförslag, (Forts.)
han nyss framstält, ty det innebär — jag repeterar detta ännu en
gång — i sak precis detsamma som utskottets, ehuru det i form är
något finare.
Med anledning af hvad jag yttrat, är tydligt, att. jap yrk,ar afslag
å hvarje framställning, som går ut på att skrifva till Kongl. Maj:t i
förevarande fråga.
Herr statsrådet friherre Rappe: Då, såsom här är fallet, fråga
endast är om en skrifvelse till Kongl. Maj:t, brukar ju icke något
yttrande gifvas från statsrådsbänken. Men som jag blifvit direkt
interpellerad, vill jag säga några ord, i synnerhet som frågan, såsom
påpekats, är af en utomordentligt stor vigt. Den långt framskridna
tiden gör det nödvändigt för mig att så mycket som möjligt söka
begränsa mig.
Då denna riksdag började, väntade man sig, att de frågor, som
skulle komma före på fjerde hufvudtiteln, väl hufvudsakligen endast
skulle beröra arméns materiel. I dag befinna vi oss å nyo plötsligt
midt inne i ett spörsmål om organisationen, och en af dess allra vigtigaste
delar träder oss till möte. En armés organisation hvilar
nemligen på två grundpelare: tillräcklig öfning och fullgodt befäl.
Efter långvariga strider lyckades omsider svenska folket att genom
beslutet år 1892 komma till en arméorganisation som, om den också
icke kunde sägas fullt tillfredsställa berörda fordringar, dock gjorde
det på sådant sätt, att organisationen kunde sägas militäriskt antaglig.
Tydligt är, att, om den ena af de nämnda faktorerna företer någon
svaghet, komplettering måste vinnas genom att den andra faktorn
göres så mycket bättre. Också hoppades man på att, oaktadt arméns
öfningstid enligt 1892 års förbättrade härordning var kortare än i
andra länder, armén dock genom den ersättning, man egde i de goda
kadrerna, i det hela taget skulle kunna fylla sin uppgift.
Här sättes i fråga, såsom påpekats, ett farligt angrepp mot armébefälet,
hvarigenom, om det vunne framgång, denna del af arméorganisationen
skulle högst väsentligt försämras. Jag vill nu framställa
några synpunkter, på grund af hvilka det klart skall visa sig,
hvari denna försämring består. Visserligen har detta af föregående
talare i viss mån antydts, men jag tror att saken behöfver än kraftigare
betonas. I betänkandet säges: »det Kongl. Maj:t ville, efter
verkstäld utredning, för Riksdagen framlägga förslag till åtgärder för
åstadkommande af minskning i kostnaderna för arméns pensionering».
En sådan minskning är icke möjlig med mindre den ålder, då militärbefälet
skall taga afsked, väsentligt framflyttas. Det nämndes af den
föregående talaren, att då förslaget till pensioneringens ordnande för
härens befäl först framlades, ådagalädes genom professor Gyldéns beräkningar,
att två millioner kronor skulle komma att utgöra maximum
N:o 10. 04 Onsdagen den 11 Mars.
Om åtgärder för det till pensioneringens upprätthållande erforderliga kreditiv.
ning ”tkost- ^åvaranf^e chefen för landtförsvarsdepartementet trodde emellertid
naderna för P& grund af beräkningar, gjorda med ledning af de faktiska förarméns
pen- hållandena, att flere officerare, än professor Gyldén antagit, skulle taga
sionering. afsked innan de blefve pensionsmessiga, hvarigenom kreditivet kunde
(Ports.) nedsättas till ett maximum af 1,600,000 kronor. Att man skall komma
upp till ett två millioners kreditiv, om ingen ändring göres i nu
gällande pensionsgrunder, är således icke säkert, ehuruväl möjligt,
ty genom 1892 års förbättrade härordning ökades befälets antal, officerarnes
t. ex. med öfver 200.
En minskning af kreditivets belopp kan under sådana förhållanden
omöjligen ske, med mindre man framflyttar den ålder då befälet
skall taga afsked. Men huru mycket behöfver pensionsåldern
framflyttas? Jag har rätt mycket sysselsatt mig med denna fråga, så att
jag vet huru långt ungefär man behöfver gå för att komma till verksamt
resultat. Allra minst måste man framflytta afskedstiden för
kaptensgraden till 55 år. Härigenom vinnes något mer än 200,000
kronor. Att framflytta afskedstiden för de högre graderna spelar
deremot icke så stor rol, hvadan antagligt är, att man för att minska
kreditivet måste ännu ytterligare skjuta fram pensionsåldern för
kaptensgraden och dessutom låta befälet i vidsträcktare mån än nu
är fallet bidraga till sin pensionering. Men det är just detta, att
framskjuta den tid, intill hvilken en kompanichef får tjenstgöra —
skulle man än stanna vid 55 år —- som jag anser så ytterst skadligt
för armén.
År 1893, eller förra gången denna fråga var å bane, var jag i
tillfälle att för kammaren påvisa de stränga fordringar på krigsduglighet,
som måste ställas på officerscorpsen, och jag upprullade
en tafla öfver de strapatser, som i krig äro oundvikliga för dem,
hvilka skola till fots föra befäl. Jag visade på vigten af kaptensgraden,
som är den högsta grad, inom hvilken man kommer i omedelbar
beröring med mannen i ledet. Denna nära beröring mellan befälet
och truppen är fortfarande af omätlig vigt för härens moraliska
kraft, huru mycket man än må tänka sig de materiella krigsmedlens
utveckling. Kriget är och förblir alltid ett drama. Det är med
menniskor som der handlas och på hvilkas uppträdande allt beror,
och derför måste den, som står i omedelbar beröring med truppen,
vara sådan, att folket kan se upp till honom såsom i alla afseenden
duglig och skicklig att föra det mot fienden. Om pensionsåldern
framflyttas, komma kompanichefernas fysiska krafter att svika, befälet
kommer att blifva efter truppen och skall icke kunna utföra
sina åligganden såsom sig bör. Jag visade på de långa marscher en
modern truppafdelning måste kunna utföra och som betingades af
de nutida härarnes oaflåtliga rörelser, hvilka rörelser i fält äro absolut
nödvändiga. »Det är de hvilka förstå att manövrera, som vinna
seger», sade Napoleon. Jag visade på kompanichefernas ansträngande
uppgift efter marscherna, vare sig det gäller strid, bevakning eller
bivuak. Jag visade med ett ord på, att nutidens krigföring är så
beskaffad, att, för att ledaren af den utomordentligt vigtiga taktiska
enheten, som benämnes kompaniet, skall rätt kunna sköta sin upp
-
Onsdagen den 11 Mars.
65
N:o 10.
gift, fordras af honom en hög grad af fysisk vigör. Af allt detta Om åtgärder
framgick tydligt, att ett allmännare begagnande af officerare, som ^kost
öfverskridit 50 år, till dylik tjenstgöring skulle leda till tjenstens för- nag''erna för
summande och sålunda hela arméns försvagande. Man kan lätt be-arméns penräkna
kaptenernas ålder, i händelse att en sådan framflyttning af sionering.
pensionsåldern komme till stånd som den angifna. Medelåldern (Forts.)
blefve något öfver 48 år. Vid första påseendet kan det tyckas, som
om detta icke vore så farligt. Men om man betänker, att halfva
antalet kaptener då blefve öfver 48 år, tror jag, det skarpt skall
träda i dagen, hvilken skada skulle tillfogas armén genom en dylik
framflyttning af pensionsåldern.
Jag har nu påvisat den första olägenhet, som komme att följa
af ett godkännande af det förslag, som är å bane. Men jag skall
framhålla äfven några andra synpunkter. En af förslagets följder
skulle blifva: försämrade befor drings förhållanden. Olägenheten häraf
kanske icke genast så tydligt framträder. Men låt oss då tänka efter.
Den unge mannen blir nu officer vid 21 å 22 års ålder. Han får
att börja med — vid indelta armén — 600 kronor såsom underlöjtnant,
sedermera 900 och så 1,200 kronor såsom löjtnant. Om han
nu först vid omkring 48 års ålder blefve kompanichef med 2,800
kronors lön, hvarigenom han, när tjenstgöringspenningar räknas till
och möjligen arfvode såsom kompaniområdesbefälhafvare, hunnit till
sådana löneförmåner, att han kunde stifta familj, vore det ju något
ytterst nedslående. Det skulle, såsom lätt inses, verka skadligt i
moraliskt afseende på hela subalterngraden. Och jag vet icke, huru
de skulle kunna existera, då den nya härordningen, långt från att
ställa det i ekonomiskt hänseende fördelaktigare för subalternerna,
tvärt om genom den långa tjenstgöringen och den deraf följande
större svårigheten för dem att få extra civila förtjenster har^gjort
det svårare för dem att förskaffa sig nödtorftig lifsbergning. Äfven
ur en annan synpunkt skulle de försämrade befordringsförhållandena
verka skadligt. Hvar och en, som fått sin uppfostran och kommit ut
i lifvet, behöfver ställas på en plats, der han fullt kan göra sig gällande.
Att tjena i subalterngraden passar väl för den unge mannen,
men när han blifvit äldre och utvecklats till mogen man, framträder
kraftigt hos honom behofvet att få ett sjelfständigt befäl, som motsvarar
hans andliga utveckling. Det är en moralisk faktor, som här
spelar in, och denna får icke heller — allra minst i vår tid — lemnas å
sido. — Subalterngraden kommer sålunda genom pensionsålderns
framflyttande att väsentligen försämras.
Men jag går tillbaka till kompanichefsgraden, om hvilken jag
nämnde, att den skulle genom den föreslagna åtgärden icke kunna i
fysiskt hänseende motsvara de fordringar, som måste ställas på densamma.
Äfven i moraliskt hänseende skulle den försämras, hvilket
ock antyddes af föregående talare, då han påvisade, att antalet af de
kaptener, som skulle komma att förbigås vid befordran till regementsofficer,
skulle genom ett dylikt förslag blifva ökadt. Nu blifver
kanske en och annan af de äldre kaptenerna vid hvarje regemente
förbigången, när det gäller majorsbefordran, och redan det är en
olägenhet. Man kan nemligen icke begära, att den förbigångne skall
Första Kammarens Prof. 1R!)C. N:o 10. 5
N:o 10. 66 Onsdagen den 11 Mars.
Om åtgärder med samma nit göra sin tjenst som den, som hoppas på vidare benin
”inkast ^or(^ran- I andra länder förekommer man detta skadliga förhållande
naderna °för genom att låta de äldre, som icke kunna befordras, få afsked med
arméns pen-pension, hvarigenom inga förbigångna tjena qvar. I vårt land kan
sionering. något sådant beklagligen icke sättas i fråga, men nog vore det natur(Forts.
) ligare — så vida vi anse 90 dagars öfning för våra värnpligtige vara
ett maximum, utöfver hvilket vi icke under närmaste framtid kunna
gå — om vi sträfvade efter att förbättra härorganisationen genom att
för arméns officerare vinna tidigare pensionering, än nu är fallet, i
stället för att, såsom motionen ger vid handen och utskottet önskar,
gå i alldeles motsatt rigtning. Om nu följden af pensionsålderns
framflyttning blifver, att i allmänhet öfver hälften af kaptenerna vid
• hvarje regemente kommer att vid majorsbefordran varda öfverhoppad,
så kan det icke hjelpas, att andan inom denna mycket vigtiga befälsgrad
deraf högst ogynsamt påverkas, och äfven ur denna synpunkt
skulle sålunda den ifrågasatta åtgärden verka förderfligt.
Jag har ännu en synpunkt — den vigtigaste — som visserligen
äfven påpekats, men som jag ännu mera vill accentuera, nemligen
förlusten för hären vid mobilisering af de mest Tcrigsdugliga utaf de
för sådant tillfälle krigstjenstskyldige bland de afskedade officerarne.
Då den nuvarande härorganisationen hösten 1892 af kammaren debatterades,
gjordes af flera utaf kammarens ledamöter den invändning
mot hela förslaget, att det lede af den svagheten, att antalet officerare
vore väl ringa i förhållande till den armé, som skulle mobiliseras.
Derpå svarades å andra sidan: ja, det är sant, det är icke så
många officerare, vi hafva i ständig tjenstgöring, men vi hoppas få
en tillgång, hvarigenom dock antalet vid mobilisering skall blifva
tillräckligt, dels i reservbefälsinstitutionen och dels i de officerare,
som tagit afsked, men äro underkastade skyldighet att vid krigsfara
inkallas i tjenstgöring och af hvilka de dugligaste kunna utväljas för
den aktiva hären och de öfriga användas på mindre ansträngande
platser. Jag vill erinra om, att i 1875 års härordningsförslag, som
städse uppstälts såsom mönster, utgjorde de fasta officerarnes antal
2,567. I det förslag, som år 1878 på initiativ af en majoritet i Andra
Kammaren framlades, var officerarnes antal 2,660. Sedermera blef i
1883 års förslag antalet nedsatt med 500, och 1892 minskades antalet
med ytterligare 200, eller till ett sammanlagdt antal af blott 1,953.
Det var således en ganska berättigad anmärkning, som gjordes, att
man med afseende å officerarnes antal gått till den lägsta möjliga
gräns. Och det var endast under förutsättning, att i de officerare,
som tagit afsked, ega en reserv att tillgå, som man kunde acceptera
det förslag, hvilket blef af Riksdagen antaget. —- Nu har visat sig, att
reservofficersinstitutionen med mycken svårighet kan föras fram. Och
en af de vigtigaste uppgifter för framtiden blifver för visso att söka
få en lösning af denna fråga. Den kommer att kräfva ökade anslag
och möjligen äfven nedsättning uti de fordringar, som hittills ansetts
behöfiiga för officersbildningen. Om man förutser dessa svårigheter
i afseende å den ena delen af den för krigstid beräknade befälsreserven,
icke är då tidpunkten kommen att på samma gång försvaga
den andra genom att ,så att säga, med ett enda penndrag minska an
-
Onsdagen den 11 Mars. 67 N,° 10
talet af de afskedade officerare, som äro krigstjenstskyldiga och p& Om åtgärder
samma gång tjenstdugliga. Då omkring 40 procent af kaptenerna E kosttaga
afsked vid 50 års ålder, hafva vi i denna stund åtminstone 100 nadern a för
tjenstdugliga officerare som i krig kunna sättas in i aktiva armén, arméns penOch
om vi räkna till 65 års ålder, finnes derutöfver att tillgå något sionering.
så när hvad som erfordras för etapper, fästningar och depöter. (Forts.)
Framflyttas åter pensionsåldern, så går man miste om de bästa af
dessa officerare, och enda utvägen att förhindra nedbringandet af
officersantalet vid den mobiliserade armen varder att öka antalet
aktiva officerare på stat i motsvarande förhållande, en åtgärd, den
Riksdagen väl dock icke lärer finna ekonomiskt fördelaktig.
Det är dessa synpunkter, jag velat framhålla, innan I, mine herrar,
fatten beslut. Och jag vill säga, att mitt intryck af förslaget
är, att det innebär nära nog detsamma, som om det sattes i fråga
att nu sätta ned öfningstiden för de värnpligtige från 90 till 80 dagar
eller något sådant. Ty, såsom sagdt, det är på de båda grundpelarne:
nöjaktig utbildning och fullgodt befäl, som armens duglighet
hvilar.
Herr Lundeberg: Herr grefve och talman! Såsom af utskottets
motivering framgår, hafva motioner i enahanda syfte som denna förut
förelegat till Riksdagens behandling, och äfven en gång, år 1887,
föranledt eu skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning.
Sista gången, denna fråga förelåg för Riksdagen, var år 1893. Utskottet
föreslog äfven då en skrifvelse till Kongl. Maj:t, hvilket förslag antogs
af Andra Kammaren, men förkastades af den Första, hvarigenom
frågan för den gången förföll. Då, såsom nu, betingades motionen af
farhågan, att det för ändamålet beviljade kreditivet skulle visa sig
vara otillräckligt och att således ökade anslag efter hand skulle blifva
nödvändiga. Denna återkommande farhåga lärer väl icke kunna väcka
förvåning, då man vet, att utredningar inom flera andra pensionskassor
resulterat i att kassorna, delvis åtminstone, icke utan särskilda
tillskott kunnat fullgöra sina förbindelser, hvilket till ep del berott
derpå, att de på sin tid verkstälda grundläggande beräkningarna varit
baserade på en vida högre räntefot, än som på senaste tider gält,
hvarigenom kassornas inkomster högst väsentligt minskats. En annan
mägtigt vägande faktor har, såsom här i dag blifvit framhållet, varit,
att medellifslängden under sista decenniet betydligt ökats, hvaraf har
blifvit en följd, att kassorna fått utbetala pensioner längre tid, än
som varit beräknadt, hvarigenom deras ställning naturligtvis försvagats.
Det föreliggande spörsmålet är således icke ovigtigt. Huru det
på ett tillfredsställande sätt skall kunna lösas, är icke godt att afgöra,
särskildt då vid frågans öfvervägande först och sist måste tillses, att
icke genom vidtagna förändringar arméns försvarskraft eller försvarsvusendet
på något sätt försvagas.
De för ändamålets vinnande antydda utvägar hafva hittills varit
hufvudsakligen två. Den ena att ålägga officerarnc att för sin pensionering
kontribuera med större belopp än hittills. Med do små löneförmåner,
som officerarnc åtnjuta, och med den allt mer växande
svårigheten för dem att kunna erhålla extra lörtjenster, enär deras
N:o 10. 68 Onsdagen den 11 Mars.
Om åtgärder tjenstgöringstid allt mer ökas, lärer icke någon reglering på detta
nil milSost- Sätt kuDna ske>
naderna för . ännan angifven utväg har varit att framskjuta pensionsålderns
arméns pen- inträdande. Efter herr statsrådet och chefens för landtförsvarsdeparsionering.
tementet nyss hållna uttalande är jag för min del mycket tveksam,
(Forts.) huru vida denna utväg låter sig förena med bevarandet af arméns
tjenstbarhet. Deremot hafva blifvit anförda kraftiga och bevisande
skäl och äfven framhållits afsevärda synpunkter. Huru vida dessa
olägenheter skulle i någon mån kunna inskränkas derigenom, att i
sammanhang med pensionsålderns framflyttande en framflyttning
skedde i det pensionerade reservbefälets tjenstgöringstid, derom tilllåter
jag mig icke döma. Denna utväg borde emellertid tagas i öfvervägande,
då frågan en gång kommer före.
Under nu angifna förhållanden är jag således för min del benägen
att biträda den af reservanten föreslagna formulering, som, på
samma gång den afser att fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet vid
ifrågavarande angelägenhet — och detta har ju varit utskottets mening
och önskan och ligger också i utskottets kläm — likväl icke
absolut påkallar, att Kongl. Maj:t skall framkomma med förslag till
åtgärder, der sådana pröfvas vara för armén eller landets härväsen
icke nyttiga eller icke lämpliga.
För min del är jag i allmänhet icke mycket böjd för skrifvelser
till Kongl. Maj:t, då jag väl inser det stora, ofta lönlösa arbete, som
deraf framkallas. Då emellertid i närvarande tidpunkt försvaret häfver
stora uppoffringar och stora kostnader och nu föreliggande fråga
står i ganska intimt sammanhang med dessa, anser jag, att frågan
icke utan föregående pröfning bör läggas å sido. Och i olikhet med
en föregående högt ärad talare vågar jag förmena, att, om en utredning
lemnar svar på denna fråga — svaret må blifva hvilket som
helst — frågan kanske kan finna sin lösning. Men framkallas icke
någon utredning, lärer denna fråga komma att stå på dagordningen
år efter år, till dess svar är gifvet.
Att statsutskottet eller dess enskilda medlemmar — med de
skyldigheter, som äro lagda på utskottet, och med det ansvar, som
utskottet har att bära — söker att så mycket som möjligt intränga
i möjligheterna för rimliga besparingar, det tror jag ej kan lända
utskottet till klander.
Jag yrkar bifall till reservantens förslag.
Herr Falk: I kunnen väl förstå, mine herrar, att jag skulle
kunna hafva mycket att anföra i denna vigtiga fråga. Men jag är
öfvertygad, att kammaren med hänseende till den långt framskridna
tiden, är tacksam, om jag yttrar mig så kort som möjligt. Jag inskränker
mig således till att i hufvudsak instämma med dem af
föregående talare, som ogilla utskottets hemställan. Jag kan emellertid
icke underlåta att uttala en protest mot utskottets påstående, att
den utredning i föreliggande fråga, som skedde år 1889, icke skulle
vara »uttömmande». Jag vill tvärt om påstå, att hvar och en, som
fördomsfritt och utan förutfattade meningar tager kännedom om densamma,
skall finna, att den icke lemnar något öfrigt att önska i fråga
Onsdagen den 11 Mars. 69 N:o 10-
om klarhet och fullständighet. — Utskottet vill emellertid hafva ny Om åtgärder
utredning. Det är mycket tvifvelaktigt, om utskottet, derest en sådan ”““*”**■
erhölles, skulle nöja sig dermed, ty utskottet är, såsom kammaren naderna för
mer än en gång lärer haft tillfälle erfara, icke lätt att tillfredsställa, arméns pendå
det är fråga om utredningar. — Utskottet fordrar nu icke blott sionering.
en utredning, utan derjemte helt kategoriskt och utan afseende på, (Forts.)
hvilket resultat en sådan utredning skulle medföra, »att Kongl. Maj:t
ville för Riksdagen framlägga förslag till åtgärder för åstadkommande
af minskning i kostnaderna för arméns pensionering». . Så står här
uttryckligen. Nu är ådagalagdt, att en sådan minskning icke. kan
åstadkommas annat än på två sätt, antingen genom att höja pensionsåldern
eller genom att höja pensionsafgifterna. Det första sättet är
ur militärisk synpunkt absolut förkastligt. Det andra sättet är från
billighetens synpunkt förkastligt. Hela frågan, motionen och utskottets
utlåtande, förtjena» derför, enligt mitt förmenande, icke något
afseende. —
Den förste talaren yttrade, att han skulle helst önska afslag, men
att, enär han blifvit varnad af de motgångar, han förut i dag rönt,
han icke vågade sig på ett yrkande härom. Jag för min del, som
icke fått någon varning, hyser icke någon betänklighet, herr grefve
och talman, att yrka, det kammaren med afslag å mom. b) måtte
besluta, att herr Jönssons motion icke skall till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Herr Cruscbjörn: Med hänsyn till den sena timmen och med
afseende på den fullständiga utredning, denna fråga fått från statsrådsbänken,
inskränker jag mig till att helt enkelt förena mig i yrkandet
om afslag å den föredragna punkten.
Friherre Gripenstedt: Förra gången jag hade ordet, anslöt
jag mig tills vidare till reservantens förslag. Nu, då afslagsyrkande
‘framstälts, anhåller jag, som icke deltagit i utskottets behandling af
frågan och således är oförhindrad härtill, att få ansluta mig till det
rena afslagsyrkandet.
Herr Abelin: På de under diskussionen anförda skäl får jag
yrka rent afslag å den föredragna punkten.
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på nu förevarande moment, om hvars godkännande ingen af
kammarens ledamöter gjort framställning, yrkats, dels att utskottets
hemställan skulle afslås, dels ock, af herr Pettersson, Fredrik Emil,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t ville taga i öfvervägande, om ej åtgärder kunde vidtagas i
ändamål att nedsätta statens framtida kostnader för arméns pensionering
samt att, om Kongl. Maj:t funne så kunna ske, Kongl. Maj:t
täcktes till Riksdagen aflåta förslag i ämnet.
Sedermera gjordes proposition på bifall till utskottets hemställan
och derefter propositioner i enlighet med nämnda två yrkanden; och
N:o 10
70
Onsdagen den 11 Mars.
förklarades propositionen på afslag å utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.
Punkten 27.
Utskottets hemställan bifölls.
Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde.
Herr talmannen hemstälde, ntt de anslag, som utfärdats till sammanträdets
fortsättande på aftonen, måtte få nedtagas.
Härtill lemnade kammaren sitt bifall.
På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.
Kammaren åtskildes kl. 4,56 e. m.
In fidem
A. v. Kr us ens t jer na.
Fredagen den 13 Mars.
71
N:o 10.
Fredagen den 13 mars.
Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.
Justerades protokollet för den 6 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkande n:o 13,
angående vissa delar af tullbevillningen.
Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets den 11 innevarande mars bordlagda utlåtande
n:o 3.
Vid föredragning af statsutskottets den 11 i denna månad bordlagda
memorial n:o 32, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut
med afseende å punkterna 1 och 4 af statsutskottets utlåtande n:o
31, angående så väl Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande statens jernvägstrafik som inom Riksdagen
väckta förslag angående jernvägsbyggnader för statens räkning, godkändes
de i nämnda memorial föreslagna voteringspropositioner.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets den 11 innevarande mars bordlagda utlåtanden nås
34- 36.
Upplästes och godkändes statsutskottets förslag
dels till Riksdagens skrifvelser till Konungen:
n:o 10, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och
förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning
af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana
statsbidrags åtnjutande;
n:o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende;
N:o lO.
72
Fredagen den 13 Mars.
n:o 13, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande
af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar; och
n:o 14, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
af gällande bestämmelser rörande förräntandet af Hjelmare kanal- och
slussverks reparationsfond;
dels ock till Riksdagens skrifvelse, n:o 12, till fullmägtige i riksgäldskontoret,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende.
Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
. skrifvelse, n:o 15, till Konungen, angående ändring i kongl.
förordningen angående stämpelafgiften den 9 augusti 1894.
Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.
På framställning af herr talmannen beslöts, att bevillningsutskottets
under dagen bordlagda betänkande n:o 13 skulle på föredragningslistan
till nästa sammanträde uppföras näst framför de två gånger
bordlagda ärendena.
Kammaren åtskildes kl. 2,41 e. m.
In fidem
A. v. Krusenstjerna.
STOCKHOI.M, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 189G.