RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1895:9

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1895. Andra Kammaren. N:o 9.

Tisdagen den 26 februari.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 19 dennes.

§ 2.

Af de i senaste sammanträcfet bordlagda motioner hänvisades:

herr D. Perssons i Tällberg m. fl. motion, n:o 162, till kammarens
tillfälliga utskott n:o 3;

herr A. V. Nilsons från Lidköping motion, n:o 163, till konstitutionsutskottet; herrar

C. A. Anderssons från Malmö och Z. Larssons från TJpsala
motion, n:o 164, till tillfälliga utskottet n:o 4; samt

herr M. Alsterlunds m. fl. motion, n:o 165, till tillfälliga utskottet
n:o 3.

§ B.

Efter föredragning vidare af den af Riksdagens nästlidet år församlade
revisorer afgifna berättelse angående verkstäld granskning af
statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1893, remitterades densamma till statsutskottet.

§ 4.

Föredrogs och bordlädes för andra gången statsutskottets utlåtande
n:o 8.

§ 5.

Härefter föredrogos, hvart för sig, statsutskottets memorial:

n:o 27, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i en fråga rörande anslagen under riksstatens
andra hufvudtitel; samt

Andra Kammarena Prot. 1895. N:o 9.

1

N:o 9. 2

Tisdagen den 26 Februari.

n:o 28, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande anslag till utförande af nya byggnader
och anläggningar vid statens järnvägstrafik m. m.; och blefvo
dervid de af utskottet i nämnda memorial föreslagna voteringspropositioner
af kammaren godkända.

§ 6.

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:
statsutskottets utlåtanden n:is 29, 30 och 31;

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

berr A. Lilljeqvist under 8 dagar fr. o. m. den 1 instundande
mars;

herr O. W. Lindh i Seffle under 4 dagar fr. o. m. den 5 instundande
mars;

herr O. Melin under 8 dagar fr. o. m. den 28 dennes;

och herr Folke Andersson under 8 dagar fr. o. m. den 26 dennes.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtanden:

n:o 1, i anledning af verkstäld granskning af fullmägtiges i riksbanken
och fullmägtiges i riksgäldskontoret åtgärder för utförande af
det dem gemensamt lemnade uppdrag i fråga om uppförande å Helgeandsholmen
af riksdags- och riksbankshus; och

n:o 2, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 3 uti
instruktionen för Riksdagens revisorer af stats-, banko- och riksgäldsverken;
samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 13, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen
den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet;

n:o 14, i anledning af väckt motion angående ändring af 27 kap.
10 § byggningabalken; och

n:o 15, i anledning af väckt motion om tillägg till 7 kap. 3 §
strafflagen.

Tisdagen den 26 Februari.

3 N:o 9.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,18 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Onsdagen den 27 februari.

Kl. 11. f. in.

§ 1.

Justerades protokollet för den 20 i denna månad.

§ 2.

Herr talmannen lät uppläsa följande till kammaren inkomna
dödsattest:

På begäran intygas härmed, att riksdagsmannen herr Olof Rönnberg
afled å Sophiahemmet den 24 februari 1895 kl. 2 e. m.

Som ofvan.

Edgar Wilcner,

legit. läkare, underläkare på Sophiahemmet.

Efter sålunda erhållen underrättelse om detta dödsfall beslöt
kammaren, uppå hemställan af herr talmannen, att jemlikt föreskriften
i 28 § riksdagsordningen till Konungen ingå med anmälan om den
inom kammaren sålunda uppkomna ledighet; och blef ett i sådant
afseende på förhand uppsatt skrifvelseförslag, som nu upplästes, af
kammaren godkändt.

§ 3.

Till kammaren hade vidare inkommit följande sjukbetyg, som
upplästes:

N:o 9. i

Onsdagen den 27 Februari.

Att riksdagsmannen i Andra Kammaren herr ingeniör Z. Larsson
är af sjukdom (strupkatarr) hindrad att under de närmaste
dagarne deltaga i Riksdagens förhandlingar, intygas härmed.

Upsala den 26 februari 1895.

Ernst Bolin.

Med. doktor.

§ 4.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtanden n:is 1 och
2; samt

lagutskottets utlåtanden n:is 13, 14 och 15.

§ 5-

Om ändrad ly- Till kammarens afgörande förelåg till en början lagutskottets utdelse
af ^Utande n:o 12, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
lagen. 94 § utsokningslagen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 1, hade herr
C. G. A. Bergendahl hemstält, att Riksdagen för sin del ville besluta,
att stadgandet i 94 § af gällande utsökningslag måtte erhålla följande
ändrade lydelse:

»A landet skall auktion å fast egendom hållas å tingsstället i
orten, der ej gäldenären vid utmätning eller, der enligt 28 § egendomen
skall utan föregående utmätning säljas, hos öfverexekutor
före målets afgörande yrkat, att auktionen skall hållas å landskansliet
eller å annat ställe i orten än tingsstället; uppgifver gäldenären annat
ställe i orten än tingsstället, pröfve öfverexekutor, om stället må anses
lämpligt. Äro flere, som ega auktionsställe nämna, och kunna de ej
derom sig förena; bestämme öfverexekutor, hvar auktionen skall hållas.
Skall auktionen hållas på annat ställe än landskansliet, varde den förrättad
af utmätningsmannen i orten.»

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Ffter uppläsande af denna utskottets hemställan anförde:

Herr Bergendahl: Såsom medlem af Elfsborgs m. fl. läns hypo teksförenings

styrelse har jag på grund af den erfarenhet, som denna
förening vunnit beträffande 94 § af nu gällande utsökningslag, kommit
till den åsigten, att skäl förefinnas att söka ändring i nämnda paragrafs
ordalydelse. Och dessa skäl ha föranledt mig att afgifva den motion,
öfver hvilken lagutskottet yttrat sig i sitt nu föreliggande utlåtande.

Förändringen afser att såsom regel bestämma, att exekutiv auktion
på landet skall hållas på tingsstället, i stället för att, såsom nu är

Onsdagen den 27 Februari.

6 N:o 9.

förhållandet, detta inträffar i de flesta fall endast då gäldenären deromOm ändrad lyframställer
yrkande. delse af 94 §

Men som man val vet, underlåter gäldenären vanligen att göra ut‘^n^>-detta yrkande, dels af det skäl, föreställer jag mig, att han ej vet, (Forts)
hvad lagen i detta fall föreskrifver, nemligen att han skall vid utrnätningstillfallet
eller ock — der § 28 utsökningslagen är tillämplig — hos
öfverexekutor före målets afgörande tillkännagifva, hvar han önskar
att auktionen skall hållas, dels af den orsak, antager jag, att gäldenären
vid dylikt tillfälle icke förmår rigtigt klart inse, huru han bör ställa
för sig i detta hänseende för att på bästa vis tillgodose sitt intresse,
som dock i ej oväsentlig grad är beroende på valet af ställe, der auktionen
skall försiggå.

Då nu i dylikt fall det är öfverexekutor, som bestämmer, hvar
auktionen skall hållas, kommer denna vanligen att ega rum på landskansliet.
Och då detta är beläget på långt — och ibland mycket
långt — afstånd från den ort, der egendomen, som skall säljas, är belägen,
så blir den vanliga följden, att inga spekulanter inställa sig,
och detta hufvudsakligen af den anledningen, att resekostnaderna bli
för höga. Denna motion afser nemligen egentligen att påpeka, huru
förhållandena i nu förevarande afseende ställa sig vid mindre jordegendomar.

Lagutskottet har emellertid funnit sig föranlåtet att afstyrka min
motion, och detta på skäl, som jag skall be att i korthet få beröra.

Lagutskottet säger, »att lika litet som man har skäl att påstå, att
för alla särskilda fall och inom alla delar af landet landskansliet är
det auktionsställe, som bättre än tingsstället i orten lämpar sig för
försäljning af fast egendom å landet, med lika litet fog torde man
kunna påstå motsatsen. Enligt utskottets mening kan en allmän regel
härutinnan ej uppställas, utan i detta afseende gestalta sig förhållandena
helt olika för de särskilda fallen».

I motsats mot lagutskottet har jag ansett mig böra såsom regel
uppställa, att auktionen bör hållas å tingsstället, och har jag sökt gifva
skäl för denna åsigt.

Men utskottets egentliga hufvudmotiv för sitt afstyrkande utlåtande
har det uttalat i följande ord, hvarmed utskottet antyder,
hurusom »i nu förevarande motion ifrågasättes, att öfverexekutors obegränsade
valrätt skall honom betagas, utom för det fall, att flere äro,
som ega auktionsställe nämna och ej kunna sig derom förena».

Detta lagutskottets påstående förstår jag emellertid ej, ty jag kar
genom mitt förslag ingalunda beröfvat öfverexekutor den magt, som
han äfven i detta fall eger, att •— om gäldenären uppgifver annat
ställe i orten än tingsstället — pröfva, om det uppgillra stället kan
anses lämpligt.

Så säger utskottet till slut, »att hvad beträffar inteckningshafvare
och andra, som vid försäljning af den fasta egendomen hafva intressen
att bevaka, torde enligt utskottets uppfattning dessa intressen i regeln
kunna med lika stor lätthet tillvaratagas, om auktionen hålles å landskansliet,
som om densamma förrättas å tingsstället i orten». Skälen
härtill skulle vara, att för rättsinnehafvarne ej skulle möta några
svårigheter att i residensstaden finna ombud för bevakande af deras in -

N:o 9. 6

Onsdagen den 27 Februari.

Om ändrad i
delse af 94
utsökningslagen.

(Forts.)

rtressen, och att kommunikationerna oftast äro beqvämare till residensöstaden
än till öfriga orter i länet.

Hvad då först beträffar lagutskottets yttrande om tillgång på ombud,
torde hvar och en inse, att ett sådant ombud ej kan användas,
utan att kostnader derigenom vållas, och torde säkerligen ej heller åt
ett ombud kunna lemnas en så vidsträckt fullmagt, att det kan bevaka
rättsinnehafvarnes intressen lika väl som dessa sjelfva — närvarande
vid auktionen — kunna göra. Härtill kommer, att om denna hålles
på tingsstället, kan kronofogden, som bättre än landssekreteraren känner
den respektive ortens förhållanden, visa gäldenär och spekulanter större
tillmötesgående, än hvad som sker, då auktionen hålles å landskansliet.

Beträffande det andra skälet, att kommunikationerna skulle vara
lättare till residensstaden än till andra orter i länet, torde det vara
obestridligt, att i de allra flesta fall tingsstället är närmare beläget
den egendom, som är i fråga, än residensstaden.

Jag hade emellertid, då jag hörde talas om, att reservationer skulle
komma att afgifvas, påräknat att jag i dessa skulle finna något understöd,
men har jag häruti missräknat mig; af den af herrar von Krusenstjerna
in. fl. afgifna reservationen framgår tvärtom, att denna i likhet
med lagutskottet, ehuru på ej fullt så våldsamt sätt, slår i hjel min
motion.

Reservanterna säga nemligen: »För en del inteckningshafvare och
särskild! för nyttjanderättsinnehafvare, hvilka vid försäljningen af den
fasta egendomen kunna hafva intressen att bevaka och hvilka i regel
torde vara boende inom tingslaget, skulle det visserligen i allmänhet
enligt utskottets uppfattning vara förmånligare, om auktionen hölles å
tingsstället, än om densamma förrättades å landskansliet, men med
hänsyn till ofvan anförda omständigheter och då i allt fall ett antagande
af motionen borde föranleda redaktionsändringar i 97 § utsökningslagen,
men motionären härom icke framstält något förslag», afstyrkes
motionen. Jag tager mig friheten å nyo påpeka, att motionen
afser mindre egendomar, då i allmänhet torde vara fallet, att alla intresserade
äro boende inom orten, och i afseende på min underlåtenhet
att begära en redaktionsändring äfven i § 97, torde reservanterna
kunnat, om de i öfrigt varit gynsamt stämda mot motionen, hemställa
om en skrifvelse till Kongl. Maj:t.

Jag har intet yrkande att göra, ty motionen är att betrakta såsom
oåterkalleligen död för denna gång.

Herr Petersson i Brystorp: Då jag varit med om det beslut,

hvartill lagutskottet i föreliggande fråga kommit, skall jag be att få
yttra några ord.

Hvad motionären med sin motion åsyftar finnes redan enligt lag
tillåtet. Motionären anser visserligen, att gäldenär ofta saknar kännedom
om stadgandet i § 94 af gällande utsökningslag, enligt hvilket
gäldenären sjelf eger bestämma, om auktion å fast egendom på landet
skall hållas å landskansliet eller å tingsställe i orten. Men äfven om
gäldenären saknar denna kännedom, tror jag icke, att någon synnerlig
skada kan derigenom vållas honom. I kongl. kungörelsen den 10 oktober
1890, angående ändrade bestämmelser rörande arfvode för auktion å

Onsdagen den 27 Februari.

7 N:o 9.

utmätt fastighet på landet, bestämmes nemligen, att, om auktionenOm ändrad lyhålles
på landet, auktionsförrättaren får halfva arfvodet, men om den deIse_ “/ 94 §
förrättas å landskansliet, skall landssekreteraren hafva alltsammans. I
följd af denna bestämmelse äro auktionsförrättarne på landet nog ange- (rorts)
lägna om och tillse, att auktionerna förrättas å tingsställe.

För öfrigt tror jag icke det är så säkert, att tingsstället i allmänhet
är bättre beläget för dessa auktioner än landskansliet. Till residensstaden
finnes i allmänhet jernväg, men till tingsstället måste man
oftast färdas långa vägar med häst och åkdon, och detta ställer sig icke
billigt. Det är ju möjligt, att någon tjensteman kan hafva fördel af
att få större reseersättning för skjuts å landsväg till tingsstället än på
jernväg till residensstaden, men det känner jag icke och vill icke heller
fästa mig dervid.

Jag tror för öfrigt icke, att man bör ändra lagstiftningen oftare
än det visar sig vara verkligen nödigt, ty annars hinner allmogen icke
följa med densamma och riskerar att blifva bötfåld för att den handlar
på ett sätt, som förut icke varit orätt.

På grund af hvad jag nu yttrat och med stöd af hvad lagutskottet
i sitt utlåtande anfört, yrkar jag afslag på motionen och bifall till
utskottets hemställan.

Herr Lasse Jönsson: Det torde nu icke vara lönt att framställa
något annat yrkande än om bifall till utskottets förslag. Men för den
händelse att denna motion en annan gång skulle återkomma i en bättre
form, vill jag uttala, att jag instämmer i motionens syfte. Motionen
synes mig nemligen hafva ganska talande skäl för sig. Det är ganska
besvärligt för spekulanter och inteckningshafvare att nödgas resa till
residensstaden för att öfvervara ifrågavarande auktioner, som lika väl
kunna förrättas å tingsstället.

Jag kan icke förstå den siste talarens yttrande, att allmänheten
kan komma att plikta, om man ändrar lagparagrafer, vare sig den nu
ifrågavarande eller andra. Nej, den allmänhet, som beröres af denna
lagparagraf, förstår mycket väl den förändring, som ifrågasatts. Många
olägenheter äro deremot förenade med att dessa auktioner i allmänhet
hållas å landskansliet, ty det är mycket vanligt, att en spekulant icke
vill underkasta sig de uppoffringar, som en lång resa till residensstaden
medför, och derigenom slumpas egendomen bort på mycket ofördelaktiga
vilkor för gäldenären.

Jag har velat framhålla detta, ty om motionen skulle framkomma
i eu bättre form än nu skett, bör den enligt min åsigt få ett bättre
öde, äny det lagutskottet nu beredt densamma.

Herr Arnoldsson instämde häruti.

Herr Erickson i Bjersby: Såsom herrarne finna af utskottets

utlåtande, har jag anmält reservation mot den af utskottet använda
motivering. I motsats till de fem andra reservanterna, hvilka, såsom
den af dem begagnade motiveringen visar, uttalat sig mot motionärens
förslag, har jag, som finner förslaget beaktansvärdt, önskat få en
motivering, som talade till förmån för motionens syfte. Jag anser

N:o 9. 8

Onsdagen den 27 Februari.

Om ändrad ^-nemligen — i korthet, för att nu icke behöfva upptaga tiden med något
"“''utsökning-^utförligare anförande — förslaget vara till förmån för alla de parter,
“ Siagen3S hvilkas rätt deraf beröres. Det är fördelaktigt för gäldenären, för in(Forts.
) teckningshafvarne lika väl som för öfrige fordringsegare — ty vid exekutiva
försäljningar blir det vanligen också konkurs — och det är jemväl
fördelaktigt för spekulanterna på egendomen. Det är ju uppenbart,
att det för dessa är förenadt med större omkostnader att resa eu längre
väg än en kortare, och öfver hufvud taget är haturligtvis afståndet till
länsresidensstaden längre än till tingsstället, der den i ena eller andra
hänseendet intresserade också kan lätteligen inställa sig personligen
och såmedelst undvika kostnaden för anlitande af ombud. Med denna
åsigt hade jag också tänkt inom utskottet föreslå en skrifvelse till
Kongl. Maj:t i motionens syfte; men då jag stod ensam om denna
mening samt i alla fall, om motionärens hemställan skulle kunna vinna
något afseende, ändring måste ske jemväl i vissa andra paragrafer af
utsökningslagen än den 94 §, inskränkte jag mig till att endast reservera
mig mot utskottets motivering. Då nu motionären icke framstält
något yrkande, vill jag icke heller göra det. Hade han yrkat på en
återremiss i ofvan angifna syfte, skulle jag för min del hafva biträdt
det yrkandet.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, och efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 6.

Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande n:o 8,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel,
innefattande anslagen till finansdepartementet.

Punkten 1.

Ang. anslag I den till Riksdagen innevarande år aflåtna proposition angående
till po^vs^e^gtatsverkets tillstånd och behof hade Kongl. Maj:t föreslagit, att Riksdagen,
med godkännande af de enligt statsrådsprotokollet öfver finansärenden
den 14 januari 1895 tillstyrkta ändringar i postverkets stater,
måtte för år 1896 bestämma postverkets anslag, förslagsvis beräknadt
till 8,150,000 kronor, att utgå direkt af postmedlen, hvarigenom postverkets
utgiftsstater skulle ökas med 169,900 kronor.

I sammanhang med denna Kongl. Maj:ts framställning hade utskottet
till behandling förehaft en af herr A. Hedin inom Andra Kammaren
väckt motion (n:o 7), deruti föreslagits, att Riksdagen behagade
med 5,000 kronor höja den af Kongl. Maj:t begärda ökningen af anslaget
till traktamenten för vaktbetjente vid postverket och således, i
enlighet med generalpoststyrelsens förslag, höja traktamentsanslaget
från 530,000 till 555,000 kronor.

Onsdagen den 27 Februari.

9 N:o 9.

Utskottet hemstälde:

Ang. anslag
till postverket

att, med afslag å herr Hedins förevarande motion och med bifall (Forts)
till Kongl. Maj:ts framställning i ämnet, Riksdagen måtte, med beräknande
af postverkets stater för år 1896 till följande belopp, nemligen: -

bestämma postverkets anslag, förslagsvis beräknadt, till 8,150,000 kronor,
att utgå direkt af postmedlen.

Emot denna utskottets hemställan både reservation anmälts af
herr S. G. von Friesen, som yrkat, att herr Hedins i ämnet väckta
motion måtte af utskottet tillstyrkas.

Efter föredragning af punkten begärdes ordet af

Herr von Krusenstierna, som yttrade: Jag kan icke annat än vara
Kongl. Maj:t och statsutskottet tacksam för det tillmötesgående, som
kommit generalpoststyrelsens framställningar vid denna riksdag till del;
ty äfven i den enda fråga, der postverket ej fått allt, hvad det begärt,
nemligen frågan om förböjning för särskildt ändamål af anslaget till
traktamenten för vaktbetjente vid postverket, bar Kongl. Maj:t och
sedermera statsutskottet föreslagit, att hälften af det belopp, generalpoststyrelsen
begärt, skulle beviljas. Då nu emellertid i denna fråga
den skilnad, som eger rum mellan geueralpoststyrelsens och Kongl.
Maj:ts förslag, berör i viss mån en principfråga, och då generalpoststyrelsen
varit lycklig nog att för sin åsigt vinna understöd dels af en
ärad motionär och dels af en reservant inom statsutskottet, har jag
icke trott mig kunna annat än söka förfäkta generalpoststyrelsens uppfattning.

Generalpoststyrelsen har ansett, att det skulle vara önskligt, om
styrelsen hade möjlighet att åt sådana vaktbetjente, hvilka hafva en
särskildt ansträngande tjenstgöring, kunna bereda någon viss kort ledighet
hvarje år af högst 15 dagar, utan att de under tiden skulle
vidkännas något afdrag på lönen, hvilken sannerligen icke är så stor,
att den tål vid någon minskning. För detta ändamål har styrelsen
ifrågasatt en förhöjning af traktainentsanslaget med 10,000 kronor.
Kongl. Maj:t har hyst betänkligheter att gifva frågan en sådan utsträckning
och ansett, att möjligheten för generalpoststyrelsen att gifva
ledighet borde begränsas endast till särskildt ömmande undantagsfall,
såsom »sjukdom, försvagad helsa och hög ålder», samt derför nedsatt
den begärda förhöjningen från 10,000 till 5,000 kronor. Olikheten
mellan generalpoststyrelsens och Kongl. Maj:ts uppfattning i denna

aflöningsstaten.......................................

öfvergångsstaten...................................

indragningsstaten ................................

pensionsstaten .......................................

omkostnadsstaten .................................

oförutsedda utgifter..............................

afkortningar och restitutioner m. m. ..

Kr. 3,090,100
» 2,400

» 593

» 85,225

* 4,772,000
» 135,000

» 64,682

tillsammans Kr. 8,150,000

N:o 9. 10

Onsdagen den 27 Februari.

Ang. anslag fråga torde sålunda rätteligen kunna preciseras så, att generalpoststyull
po«im-fcer.re^sen tänkt sig, att ledighet skulle kunna beviljas åt särskilt an(Forts.
) strängda postvaktbetjente, medan de ännu vore friska, i syfte att kunna
i möjligaste mån förhindra, att de slutligen blefve alldeles utslitne.
Kongl. Maj:t åter bar ansett, att sådan afdragsfri ledighet skulle beviljas
vaktbetjente först, när de blifvit sjuka eller gamla och stå på
gränsen att uppnå pensionsåldern. Deremot bar generalpoststyrelsen
med sitt förslag ingalunda afsett, att hela postvaktbetjentcorpsen skulle
erhålla semester under någon viss kort tid af året, ehuruväl styrelsen
ju kunnat ha fog för eu sådan framställning deri, att åt en annan
och ännu större corps, nemligen betjente vid statens jernvägstrafik, en
dylik förmån blifvit beredd redan år 1870, d. v. s. sedan 25 år tillbaka.

Lika litet har generalpoststyrelsen afsett, att för de vaktbetjente,
för bvilka denna förmån skulle beredas, det skulle blifva någon rättighet
att komma i åtnjutande af densamma; utan det är endast fråga
om möjlighet för styreisen att, der särskilda fall föreligga, kunna medgifva
en dylik förmån. Detta framgår också tydligt af den begärda
summans storlek. Ty om man velat bereda semester åt hela vaktbetjentcorpseu
— den blir efter den nu ifrågasatta tillökningen 791 eller
i rundt tal 800 man stark — skulle efter beräkningen af ett arfvode
af 2 kronor om dagen till den extra betjente, som inkallades att göra
tjenst under ledigheten, detta medföra en utgift af 30 kronor för hvarje
vaktbetjent och sålunda för 800 en utgift af 24,000 kronor om året.
Men nu har generalpoststyrelsen ifrågasatt blott 10,000 kronor. I ett
flertal fall kan man visserligen ej säga, att postvaktbetjente äro öfveransträugda.
Det finnes ju, för att anföra ett exempel, landsvägspostiljoner,
hvilka hafva så ordnadt, att de kunna tillbringa ända till halfva
veckan i sina hem, och för sådana, liksom i flera andra fall, har styrelsen
naturligtvis icke tänkt sig, att afdragsfri ledighet skulle beviljas.
Men det finnes å andra sidan fall •— och dessa äro förvisso icke få —
der postvaktbetjente hafva eu ytterst ansträngande tjenstgöring. Jag
skulle kunna anföra en mängd sådana, men jag skall blott omnämna
några, och dervid taga dem bland de under senaste tiden till generalpoststyrelsen
inkomma framställningar. Jag har handlingarna med
mig här. Sådana framställningar fä vi allt som oftast, i hvilka det
klagas öfver för lång tjenstgöring. Här är t. ex. ett fall, der det omnämnes,
att i en stad posttransportören får tjenstgöra 80 timmar i
veckan och de båda brefbärarne vintertid omkring 73 timmar, eu tjenstgöringstid,
som under sommaren betydligt ökas. I en stad är medeltjenstgöringstiden
10 timmar per dag och i en annan från 10 till 11
timmar dagligen. I ett fall på landet har landsvägspostiljonen så stäldt
— och jag har ännu icke kunnat ordna det annorlunda för honom —
att 4 nätter i veckan tagas i anspråk för resor. I en stad .är det icke
mindre än 11 å 12 timmars daglig tjenstgöring, och hvar fjerde dag
uppgifves vaktbetjenten tjenstgöra ända till 16 timmar.

Nu torde man ju kunna säga, att generalpoststyrelsen skulle kunna
afhjelpa dessa och dylika missförhållanden på ett enklare och mera
effektivt sätt genom att inrätta extra vaktbetjentbefattning på sådana
ställen, der arbetet är för ansträngande. Dertill vore också general -

Onsdagen den 27 Februari.

11 N:o 9.

poststyrelsen enligt sin instruktion fullt befogad och, då anslaget har Ang. anslag
förslagsanslags natur, fullt oförhindrad. Men utom att detta blefve eifp°stverlcetdyrare
utväg, skulle det äfven vara ett sätt att, med förbigående af (Forts.)
Kongl. Maj:t och Riksdagen, på en omväg söka vinna det mål, man
åsyftar. När nu en sådan tjenstgöring, som här omnämnts, icke är ett
undantagsfall, som inträder endast vid särskilda tillfällen, utan stadigt
återkommer dag efter dag, år efter år, så hemställer jag till kammaren,
om icke den, som har eu sådan tjenstgöring, kan löpa fara att blifva
utsliten, och om man icke bör söka förskaffa honom någon ledighet?

Det är rigtigt handladt mot den enskilde och det är förenligt med en
klok hushållning, ty af utslitne får man icke någon effektiv arbetsprodukt.
Talar icke billigheten för, att möjlighet beredes sådana personer
att åtminstone under några dagar af året känna sig lediga från
det vanliga släpet och förunnas full frihet utan att behöfva vidkännas
något afdrag på sin lön? Det är blott fråga om att möjlighet skall
kunna beredas — ej rättighet, utan endast möjlighet att medgifva
tjenstledighet i verkligt ömmande fall. Och hvad särskild! angår några
postvaktbetjente — de äro visserligen icke många — hvilkas tjenstgöring
i det närmaste sammanfaller med tjenstemännens — jag tänker
då på en anordning, om hvilken här i Riksdagen förut talats, och som
på senare tider i större utsträckning genomförts, nemligen att vid en
del jernvägspostkupéer tjenstemännen blifvit utbytta mot betjente —•
så tyckas väl alla skäl tala för, att samma förmån i afseende på ledighet,
som vnedgifvits tjenstemännen, äfven beredes de betjente, som
ersätta dem.

Såsom jag nyss nämnde, har en sådan anordning som den nu här
föreslagna vid en annan stor betjentcorps egt rum redan i 25 år och
icke ländt annat än till nytta för hela det verk, till hvilken denna
kår hör.

Då det nu icke är mer än 5,000 kronor det gäller, och då det är
fråga om eu corps, hvilkens pligttrogna och oförtrutna arbete ju har eu
så oändligt stor betydelse för hela samhället — och hvar och en af
eder, mine herrar, känner sjelf hvilken vigt det ligger uppå, att vi
erhålla våra bref rigtigt och i rätt tid — hemställer jag, att kammaren
måtte behjerta detta förhållande och bifalla den af generalpoststyrelsen
begärda ökningen. Jag skall derför, herr talman, tillåta mig
att yrka utslag å utskottets hemställan och bifall till den af herr von
Friesen vid betänkandet i denna punkt afgifna reservation.

Häruti instämde herrar Zetterstrand, Zotterman, Hammarskjöld,

Höjer, Odhner, Johansson och Elclund från Stockholm, Wavrinsky,

Berg, Palme, Aulin, Falk, Svensson från Karlskrona, Härin, Elis
Nilson, Forsell, Hammarström, Götliherg, Broström, Wallbom,

Nyström, Bromée, Kardell, Arhusiander, Hahlstedt och Alsterlund.

Herr Petersson i Runtorp anförde: Jag skall blott be att få påpeka,
att det här icke endast är fråga om sjelfva anslagssumman, ty
äfven i annat afseende är det skilnad mellan Kongl. Maj:ts och generalpoststyrelsens
förslag. Dessutom tycker jag, att man icke bör klandra
Kongl. Maj:t, om han någon gång har mod att pruta på anslag, som

N:o 9. 12

Onsdagen den 27 Februari.

Ang. anslag begäras af vederbörande underordnade myndigheter. Snarare borde
till postverket.man vrp[ derför berömma Kongl. Maj:t och närmast chefen för det de(Forts.
) partement, detta ärende tillhör. Att utskottet får uppbära klander,
det är ju så vanligt, och det tål nog utskottet vid; men icke bör val
Kongl. Maj:t hafva klander, för att han gör en afprutning en och
annan gång. Det är nog mycket han har att utstå ändå.

Hufvudskilnaden mellan generalpoststyrelsens framställning och
Kongl. Maj:ts förslag ligger deri, att Kongl. Maj:t vill, att ledighet
utan afdrag å lönen skall medgifvas blott då särskilt ömmande omständigheter
såsom »sjukdom, försvagad helsa eller hög ålder» förelägga,
under det att generalpoststyrelsen och likaså motionären tendera
derhän, att 15 dagars ledighet skall beviljas postverkets vaktbetjente,
oberoende af om de behöfde det eller ej. Att nu generalpostdirektören
påstår, att alla dessa vaktbetjente mycket väl behöfva någon ledighet
om kret, ligger i sakens natur. Ty han skulle ju icke annars blifva
så afhållen af sina underordnade, om han icke förde deras sak. Men
såsom jag redan sagt — och jag tror, att i denna kammare finnas
flere, som dela denna åsigt — synes det mig, att man icke bör gifva
semester så allmänt; utan om de ifrågavarande vaktbetjente få hvad
de egentligen behöfva, d. v. s. — såsom Kongl. Maj:t föreslagit — när
ömmande omständigheter såsom sjukdom, försvagad helsa eller hög
ålder föreligga, kunna få tjenstledighet med bibehållande af lönen,
tycker jag de kunna vara nöjda dermed.

Jag vill nu icke längre upptaga kammarens tid, utan skall endast
be att få yrka bifall till utskottets hemställan i denna punkt.

Herr von Friesen: Det är nog sant hvad den ärade ledamoten
af statsutskottet nyss nämnde, att man bör vara Kongl. Maj:t tacksam,
om Kongl. Maj:t gör afprutningar på anslagsyrkanden, som komma
ifrån underordnade myndigheter. Men i dylika fall som detta, då det
gäller de lägst aflönade af statens tjenare, har denna kammare städse
visat benägenhet att tillmötesgå billiga anspråk. I det särskilda fall,
som nu föreligger, tror jag således, att man kan hafva full befogenhet
att sakligt pröfva, hvilkendera man helst vill gifva rätt, den underordnade
myndigheten eller Kongl. Maj:t. För min del kan jag icke
finna, att det är någon principiel olikhet emellan Kongl. Maj:ts förslag
och generalpoststyrelsens framställning. Ingendera vill, att dessa postvaktbetjente
skola erhålla rätt till 15 dagars ledighet årligen. Båda
slå fast, att ledigheten skall efter ansökan af eller val bland vederbörande
och i alla händelser endast efter pröfning för hvarje särskidt
fall af generalpoststyrelsen beviljas. Icke heller generalpoststyrelsen
sjelf önskar, att ledighet skall medgifvas, annat än då verkligt behof
deraf föreligger. Nu kan det ju tvistas om, huruvida statsrådsprotokollets
»försvagade helsa» må anses föranleda ett mera trängande
behof af ledigheten än generalpoststyrelsens »ansträngande tjenstgöring».
I statsrådsprotokollet upptages nemligen såsom skäl för ledigheten, som
af finansministern godkännas, utom sjukdom eller hög ålder, äfven försvagad
helsa. Jag tror, att i många fall försvagad helsa är ett mindre
ömmande skäl till ledighet än öfveransträngning i tjenstgöringen, ty
en person kan hafva försvagad helsa, men ändock mycket väl vara i

Onsdagen den 27 Februari.

13 N:o 9.

stånd att, utan att behöfva ledighet, sköta en obetydligt ansträngande Ang. anslag
tjenst hela året om. Deremot tror jag, att, om en persons tjenstgöring*1** pottverleet.
är mycket ansträngande, det är af verkligt behof påkalladt, för att (Fort3-)
helsan skall bibehållas och icke knäckas, att någon ledighet, om ock
ringa, beviljas honom hvarje år. Här föreligger således, om jag så får
säga, en lämplighetsfråga, icke en principfråga. Det gäller att afgöra,
hvilketdera är bättre, att fastslå vissa bestämda skäl på grund af hvilka
ledigheten må kunna beviljas, eller att öfverlemna åt generalpoststyrelsen
att pröfva behofvet och att erkänna, att sådant behof förefinnes
äfven i andra fall än vid bruten eller försvagad helsa eller vid hög
ålder.

Jag kan således icke finna, att det föreligger någon principiel
olikhet mellan Kongl. Majrts och generalpoststyrelsens förslag. Det
är hufvudsakligen summan det här gäller. Enligt Kongl. Maj:ts förslag
kunna endast 160 å 170 postvaktbetjente erhålla den i fråga
varande förmånen. Enligt generalpoststyrelsen åter kunna 330 å 340
postvaktbetjente erhålla samma förmån. Då synes det mig, som om
man icke på något sätt träder principen för nära, om man denna gång
bifaller generalpoststyrelsen förslag i stället för Kongl. Maj:ts förslag.

Jag ber derför att få förena mig uti det yrkande, som af den förste ärade
talaren gjordes. Men för att det möjligtvis må blifva lättare att uppställa
kontraproposition mot utskottets förslag, ber jag att få gifva
yrkandet samma uppställning, som utskottet gifvit sin hemställan. Jag
ber således, herr talman, att få yrka, tätt Riksdagen, med bifall till
hvad herr Hedin i förevarande motion föreslagit, måtte höja det i
omkostnadsstaten för postverket uppförda anslaget till traktamente för
vaktbetjente med 25,000 kronor eller från 530,000 kronor till 555,000
kronor, samt att Riksdagen, med bifall i öfrigt till Kongl. Maj ds
framställning i ämnet, må, med beräknande af postverkets stater för
år 1896 till följande belopp, nemligen

aflöning s staten.....................................

öfver gångsstaten................................

indragningsstaten..............................

pensionsstaten....................................

omkostnadsstaten ...............................

oförutsedda utgifter............................

afkortningar och restitutioner m. m.

.................... AV. 3,090,100: —

................... » 2,400: —

.................... » 593: —

................... » 85,225: —

.................... » 4,777,000: —

.................... » 135,000: —

................... >'' 64,682: —

tillsammans Kr. 8,155,000: —

bestämma postverkets anslag, förslagsvis beräknadt, till 8,155,000
kronor, att utgå direkt af postmedlen».

Herrar ThestrUp och Nilson från Lidköping förenade sig med
herr von Friesen.

Herr Hedin: Herr talman! Det synes mig — om jag får göra
den anmärkningen mot den ärade ledamot af statsutskottet, som först
hade ordet — att här mindre är fråga om hvad Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse
med sin åsigt i detta ärende föreslagit än om hvad
kammaren nu bör göra på grund af de af herr generalpostdirektören

N:o 9. H

Onsdagen den 27 Februari.

Ang. anslag
till postverket
(Forts.)

upplysta förhållandena. Och sedan nu Kongl. Maj:t. från förstnämnda
•auktoriserade håll fått ett beröm, som vare honom väl unnadt, torde
kammaren, utan att inlåta sig på den hit icke hörande frågan om
beröm eller klander åt Kongl. Maj:t, hvilken fråga ingen annan bragt
å bane än den ledamot af utskottet, som jag nyss antydde, nu kunna
taga frågan i öfvervägande, sådan den verkligen föreligger.

Jag har förvissat mig om, att det referat af generalpoststyrelsens
framställning till Kongl. Maj:t, som förekommer uti bilagan till statsverkspropositionen,
är fullkomligt korrekt, och kammarens ledamöter
hafva utan tvifvel förvissat sig om detsamma genom att åhöra det
föredrag, hvarmed debatten öppnades af herr von Krusenstjerna. Då
är det, synes det mig, förunderligt, att statsutskottets utlåtande kan
vara grundadt på ingenting annat än ett missförstånd, och att, efter
herr von Krusenstjernas anförande, detta missförstånd legat till grund
äfven för det yttrande, som vi hörde af den ledamot af statsutskottet,
som här först hade ordet. Han sade nemligen, att bär vore fråga om
att bereda postvaktbetjente semester, och uti statsutskottets utlåtande
talas endast om faran, nemligen för framtiden, om det så ofta omtalade
farliga prejudikat, som skulle uppkomma, derest man åt- postvaktbetjente
tillerkände »en mera omfattande rätt» till ledighet. Här
är, såsom hvar och och en måste veta, som närmare tagit kännedom
om den kongl. propositionen och deri innehållna referat af generalpoststyrelsens
framställning till Kongl. Maj:t, och som äfven bör vara
klart för hvar och en, hvilken hört generalpostdirektörens här till kammarens
protokoll i dag afgifna anförande — det är, säger jag, alldeles
uppenbart, att här icke af generalpoststyrelsen ifrågasatts något
slags rätt för postvaktbetjente. Hvad en rätt till ledighet, till semester
betyder, vet naturligtvis hvarje kammarens ledamot, som deltagit i
behandlingen af en löneregleringsfråga eller som läst något af Riksdagens
löneregleringsbeslut. Der stadgas, såsom en tjensten åtföljande
rättighet, förmånen att hafva en månads eller sex veckors eller två
månaders ledighet om året. Denna rättighet tillkommer den, som till
tjensten utnämnes, tillkommer honom på grund af löneregleringsbeslutet.
När han fått sin fulimagt eller sitt konstitutorial, tillkommer den
honom, så att han kan göra den rättigheten gällande lika väl som sin
rättighet till de tjensten åtföljande löneförmånerna. Men det är absolut
icke fråga om något sådant i generalpoststyrelsens framställning,
vare sig för postvaktbetjentcorpsen i dess helhet eller för någon
del af densamma. Hvad som är ifrågasatt är endast det, att Riksdagen
skulle vilja sätta poststyrelsen i tillfälle att icke blott vid de
af Kongl. Maj:t omförmälda ömmande fallen, utan i andra ömmande
fall, således äfven vid en af omfattande tjenstgöring vållad öfveransträngning,
beviljad ledighet. Om detta anslag beviljas, finnes det
för generalpoststyrelsen en möjlighet att bevilja en sådan ledighet;
men det finnes icke någon rättighet för eu enda postvaktbetjent att
komma och säga: jag har till följd af detta beslut rätt att få dessa 15
dagars tjenstledighet. Således hvital- det resonnement, hvarpå statsutskottets
utlåtande är grundadt, liksom ock det resonnement, som vi
hört af den statsutskottets ledamot, som först hade ordet, på ett missförstånd
af hvad generalpoststyrelsen ifrågasatt.

Onsdagen den 27 Februari.

15 N:0 9.

Herr generalpostdirektören antydde, att man på något håll för- Ang- anslag
menat, att generalpoststyrelsen skulle till sitt förfogande hafva en annantl11 p°slverket.
utväg att, utan att besvära Kongl. Maj:t och Riksdagen, vinna det (Forts-)
mål, som med generalpoststyrelsens framställning till Kongl. Maj:t
afses. Herr generalpostdirektören hade enligt min tanke alldeles rätt
uti — och jag räknar honom det till förtjenst — att beteckna denna utväg
såsom en omväg. Jag har hört den meningen uttalas, att generalpoststyrelsen
skulle hafva kunnat anlita också en annan utväg. Ja, utan
tvifvel, det beror blott på hvad man menar med kunna. Man har
sagt, att generalpoststyrelsen skulle mycket väl kunnat utan att
fråga Kongl. Maj:t och Riksdagen använda det belopp, som här har begärts,
för att bevilja ledighet i den utsträckning, som generalpoststyrelsen
ifrågasatt. Ja, jag upprepar det ännu en gång, det beror
på hvad man menar med kunna. Generalpoststyrelsen kan utan tvifvel
göra det, utan att vare sig generalpostdirektören eller de öfriga ledamöterna
af styrelsen derigenom äfventyra lif, ära eller gods eller ens
komma att lida det ringaste obehag, ja, till och med utan att vare sig
Riksdagen eller dess statsutskott någonsin skulle hafva kommit att,
annat än genom en ren slump observera, att det så gått till. För
min del betecknar jag denna utväg såsom en omväg, och jag håller
generalpoststyrelsen räkning för att den icke velat beträda densamma,
utan i stället framlagt behofvet öppet och ärligt för Riksdagen. Generalpoststyrelsen
har i det hänseendet rigtigare förfarit än eu annan
styrelse, som redan blifvit här i debatten citerad.

Då nu generalpoststyrelsen på det sättet har förfarit, hemställer
jag, om det icke är bättre, att Riksdagen gifver sitt erkännande åt
ett sådant förfarande, när Riksdagen i öfrigt finner de grunder, som
för detsamma blifvit andragna, vara tillräckliga, än att man skall inbilla
sig, att man synnerligen väl dragit försorg om landets angelägenheter,
när man kan gå hem med medvetandet att hafva prutat
dessa 5000 kronor, sedan alldeles obekymrad om huruvida summor,
flera gånger högre än detta belopp, utgå utan att Riksdagen blifvit
derom tillfrågad eller kommit i tillfälle att pröfva desamma. Vi
känna ju allt för väl, huru det kan tillgå i fråga om statsutgifter.

Medan man finner sig belåten, när man kan säga: »det och det lyckades
vi att pruta af» — är man alldeles obekymrad om att större summor
gå ut, hvilka med lika mycket skäl hade bort vara underkastade Riksdagens
pröfning. Man nöjer sig med att på sin höjd uttrycka sin
förundran, att den och den styrelsen, eller att Kongl. Maj:t ansett sig
hafva rätt att på egen hand besluta. Om kammarens ledamöter taga i
betraktande sådana slutsummor som de, till hvilka t. ex. de af Kongl.

Ma:jt under förskottstitel anordnade medel uppgå, om kammarens
ledamöter erinra sig förteckningen i de under förskottstitel anordnade
medel, som för denna Riksdag anmälts till ersättande ensamt på sjette
hufvudtiteln, torde kammarens ledamöter med lätthet komma under fund
med, att der finnes en summa, bland de många andra, uppgående,
tror jag, till mellan åtta och nio gånger den, hvarom det nu är fråga,
och af den natur, att anslag ovilkorligen bort af Kongl. Maj:t begäras
för att uppföras i riksstaten. Det bekymrar man sig icke om i det

Jf:o 9. 16

Onsdagen den 27 Februari.

Ang. anslag lugna medvetandet, att man prutat ned 5000 kronor för en af de
till po««»erfce<.minsf- tillgodosedda corpserna bland statens tjenare.

Jag skall, med hänvisning till hvad som yttrats af herrar von
Krusenstjerna och von Friesen, anhålla, att kammaren ville bifalla det
förslag, som af herr von Friesen framstälts.

Herr Jonsson i Hof: Den talare, som senast hade ordet, hade

otvifvelaktigt rätt deruti, att här icke är fråga om semester, utan endast
om ledighet i vissa fall, och detta enligt såväl generalpoststyrelsens
som Kongl. Maj:ts, af utskottet tillstyrkta förslag. Innebörden af förslaget
i fråga är således icke så stor, som eu talare här ville förmena,
och skilnaden mellan dessa två olika förslag är i sjelfva verket icke
heller så särdeles stor. Jag är mera böjd för att tro, att detta är en
smakfråga och beroende på praktiskt omdöme, huruvida den ena eller
den andra af dessa åtgärder kan vara lämplig att tillgripa. Jag har
inom utskottet anslutit mig till Kongl. Maj:ts åsigt i frågan, då jag
tror den vara att föredraga framför generalpoststyrelsens mening, och
jag skall nu söka bjuda några skäl för denna min uppfattning.

Herr generalpostdirektör von Krusenstjerna anförde här i dag
åtskilliga skål, hvarför ledighet borde medgifvas äfven för ansträngande
tjenstgöring. Dessa skäl gingo ut derpå, att det finnes postvaktbetjente,
som hafva en tjenstgöring uppgående ända till 16 timmar per
dag. Men hvad kan en ledighet på 14 dagar råda för bot för en så
stor ansträngning i tjensten? År det rim och reson i, att man skall
låta dessa postvaktbetjente tjenstgöra året om i 12 till 16 timmar och
så söka tillfredsställa rättfärdigheten derigenom, att man låter dem
få 14 dagars ledighet? Nej, det går icke. Äfven om dessa postvaktbetjente
få de 14 dagars ledighet, hvarom nu är fråga, så kan det
icke gå i längden att låta dem hafva en så enorm tjenstgöring, utan
rättelse måste ske på det enda fullt praktiska sätt som finnes, nemligen
genom att minska tjenstgöringen, och det är ur den synpunkten,
som jag trött, att Kongl. Maj:ts förslag är det mest lämpliga, ty det
inskränker sig till sådana ömmande omständigheter, för hvilka denna
ledighet bäst lämpar sig att tillgripa. Men, som sagdt, om man nu
ger äfven sådana, som äro mycket ansträngda i tjensten, 14 dagars
ledighet, så skall det icke hjelpa länge, utan man skall snart se sig
nödsakad att vidtaga andra åtgärder för att åvägabringa rättelse.

Det är derför jag tror, att utskottets förslag är fullt lika välvilligt
och lika praktiskt som generalpoststyrelsens förslag i frågan.
Har kammaren den uppfattning, att man genom att tillmötesgå den
åsigt, som generalpoststyrelsen förfäktat, skulle kunna undgå att tillsätta
flere postvaktbejente eller att i någon annan form inskränka
tjenstgöringen, då må ju kammaren vara i sin goda rätt att hafva
en sådan uppfattning, men min tanke är den, att en dylik åtgärd
icke skall hjelpa, utan att man i alla fall skall nödgas vidtaga kraftigare
åtgärder för att råda bot mot det onda, der sådant finnes, och
ur den synpunkten tror jag, att bifall till utskottets förslag är det
mest lämpliga.

Jag ber derför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 27 Februari.

17 N:o 9.

Herr von Krusenstjerna: Sedan herr von Friesen formulerat Ang. anslag
sitt förslag, ber jag att få instämma i detsamma. tin Poslverket (Forts.

)

Herr Elowson: Jag vill härmed gifva till känna, att jag ämnar
rosta för det förslag, som af herr von Friesen blifvit framlagdt.

Det synes mig, att generalpoststyrelsen i denna fråga afgifvit ett
förslag, som slår in på en konstitutionelt rigtig väg, och det är derför
för mig ett synnerligt nöje att biträda detsamma. Det vore särdeles
önskvärd!, om i allmänhet förslag framstäldes, som tillkännagåfve,
huru vederbörande myndigheter vilja använda de summor, som
Riksdagen åt dem anslår.

Det har sagts från något håll, att Riksdagen skulle genom ett
bifall till herr Hedins förslag medgifva vaktbetjente rätt att åtnjuta
semester. Enligt min uppfattning af detta uttryck torde icke så vara
händelsen, utan skulle det bero på generalpoststyrelsen att vidtaga de
anordningar, enligt hvilka vaktbetjente, som i följd af ansträngd tjenstgöring
behöfva ledighet, skulle sådan beviljas.

Det har också från ett annat håll, om jag hörde rätt, framstälts
den anmärkningen, att den föreslagna åtgärden endast skulle vara ett
palliativ, som icke skulle förmå råda hot mot det onda, som består
deri, att det på många ställen råder öfveransträngning hos dessa
underordnade statstjenare. Men, mine herrar, om det är så, att dessa
iiro i hög grad öfveransträngda, så måste ju alltid vinnas något genom
att bifalla det förslag, som föreligger. Detta hindrar icke, att eu
sådan anordning som den ifrågasatta minskningen af arbetstiden skulle
kunna vidtagas, om det bevisar sig vara nödvändigt.

För min del tror jag, att den nu föreslagna lilla åtgärden skulle
verka godt, och derför anhåller jag, herr grefve och talman, att få
ansluta mig till det förslag, som herr von Friesen framstäf, och i
hvilket det endast gäller ett tilläggsbelopp af 5000 kronor.

Öfverläggningen var slutad. Enligt de gjorda yrkandena gaf herr
talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan och
dels på bifall till det af herr von Friesen under öfverläggningen framstälda
förslag; och fann herr talmannen den senare propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Som votering likväl begärdes, blef nu
uppsatt, justerad och anslagen eu så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller det af herr von Friesen under öfverläggningen
angående statsutskottets hemställan i första punkten af utlåtandet u:o 8
framstälda förslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit statsutskottets hemställan oförändrad.

Omröstningen utföll med 110 ja mot 98 nej; och hade alltså
kammaren beslutat enligt ja-propositionens innehåll.

Andra Kammarens Prof. 1895. N:o 9.

2

N:o 9. 18

Onsdagen den 27 Februari.

Punkterna 2—7.

Biföllos.

Efter föredragning vidare af punkten 8, angående ersättning för
af statskontoret gjorda förskott, begärdes ordet af

Herr C. Persson i Stallerkult, som yttrade: Det är ganska stora
ersättningsbelopp, som år efter år måste beviljas för sådana förskott,
som af statskontoret blifvit på förband utanordnade. De, som i år redan
beviljats eller hvilkas beviljande man begärt, uppgå till icke mindre än
563,762 kr. Jag vet allt för väl, att alla dessa belopp äro af sådan
natur, att det måste anslås medel att betala dem. Men jag begärde
ordet för att fästa uppmärksamheten vid eu i den nu föredragna punkten
förekommande siffra, hvilken förefaller mig kunna för framtiden
i någon mån inskränkas. Det är den första posten bland de förskott,
som äro upptagna i denna punkt, nemligen till »godtgörande af kostnader
för uppmätning och kartläggning af åtskilliga kronans domäner»,
hvarför skulle utgå 47,381 kronor 28 öre.

Det har åtskilliga år måst beviljas summor för att betäcka utgifter
för detta ändamål. 1891 beviljades 7,720 kronor, 1892 hade
beloppet stigit till 13,000 kronor, 1893 uppgick det äfven till 13,000
kronor, 1894 vid fjorårets riksdag beviljades 22,000 kr., och nu i år
har summan ökats till 47,381 kronor 28 öre. Det synes häraf, att
denna summa har stor benägenhet att stiga, och möjligen kommer den
att stiga än ytterligare.

Det tillgår vanligen så, att alla kronodomäner, som äro föremål
för ny utarrendering eller försäljning, af vederbörande landtmätare
uppmätas och kartläggas. Huruvida detta är behöfligt, derpå tviflar
åtminstone jag. Ty det ändamål, som vinnes med denna uppmätning
och kartläggning, är väl ej af så afsevärd betydelse, att man skall
behöfva kosta på så stora summor derför — åtminstone hvad de små
domänerna beträffar. Gifver man akt på de egendomar, som skola
försäljas, och hvilkas arrende icke utgör mer än 500 kronor, så finner
man, att arrendet för samtliga dessa egendomar, som uppmättes och
kartlades år 1894, utgjorde omkring 20,000 kronor, men att deremot
uppmätningskostnaderna samma år uppgå till öfver 47,000 kronor.
Detta är väl ett missförhållande, som man för framtiden måste råda
bot för. Orsaken, hvarför dessa uppmätningar ske så allmänt, är lätt
att finna. Ty då Riksdagen år 1891, med bifall till den i detta syfte
då framlagda propositionen, beslöt, att, der det finnes särskilda lägenheter
på sådana egendomar, som skola försäljas, dessa skola afsöndras
och hembjudas till de lägenhetsegare, som derå hafva egna hus, bemyndigade
Riksdagen äfven Kongl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser,
huru det skulle tillgå i sådana fall. På grund af detta Riksdagens
beslut har Kongl. Maj:t utfärdat en skrifvelse till domänstyrelsen
af den 22 december 1893, hvari det heter, att landtmätare skola
före utarrenderingen eller försäljningen kartlägga och beskrifva hvarje
hemman. Af detta kongl. bref är det alldeles klart, att det hädanefter
kommer att ske så, att hvarje hemman, som skall utarrenderas

19 N:o 9.

Onsdagen den 27 Februari.

eller försäljas, skall uppmätas; och det kommer att erfordras ganska
stora belopp härför. Att detta är behöfligt, torde den, som något
känner förhållandena, icke med fog kunna påstå. Hvad tjenar det
egentligen till att uppmäta och å nyo kartlägga små hemman, såsom
trumslagareboställen o. d., som omöjligen kunna delas i flera lotter, da
ju nätt och jemt en person kan vara besutten på ett sådant hemman?

Den karta, som upprättas, kan heller aldrig ega vitsord, ty den upprättas
ej på grund af allmän landtmäteriförrättning, utan på grund af
myndigheternas uppdrag. Det är ej heller föreskrifvet, att man skall
kartlägga hela egendomen, utan endast åkern, och se till, huruvida,
med afseende på denna, öfverensstämmelse råder med den karta, som
förut finnes. Jag tror derför, att alla skäl tala för, att man bör rigta
uppmärksamheten på detta förhållande, sa att i framtiden dessa uppmätningar
ej blifva så allmänna, utan inskränkas till de fall, då de
kunna anses vara af verkligt behof påkallade. Da kan man fa denna
summa rätt betydligt nedsatt. Åtminstone kan den komma att halla
sig vid det belopp, som förut utgått, och icke stiga så högt som den
nu gjort och som jag här tagit mig friheten påpeka.

Det är endast detta jag velat få till protokollet antecknadt.

Herr Lasse Jönsson instämde häruti.

Vidare anfördes icke. Punkten bifölls.

Punkterna 9—11.

Biföllos.

Punkten 12. Ang. anslag

för utredning

Uti en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 2) hade herro/ frågan om
Fredrik Emil Pettersson hemstält, att Riksdagen måtte besluta att i a/ch

riksstaten för år 1896 under sjunde hufvudtiteln uppföra ett extra an- ensjcn(ia rä.
slag af 3,000 kronor för utredning af frågan om lämpligaste sättet för kunskaper geåstadkommande
i Sverige af revision utaf så väl allmänna som even- nom derför
tuelt enskilda räkenskaper genom derför särskildt utbildade personer, (

men hemstälde utskottet, att motionen icke måtte af Riksdagen bi- sonen

fallas.

I fråga härom anförde

Herr Arnnéus; Det skulle vara ett föga tacksamt värf att söka
rubba ett förslag af ett så enhälligt statsutskott som nu, då motionären
är den ende reservanten. Jag skall icke heller inlåta mig på
ett sådant försök. Men eftersom jag sjelf är uppbördsman och har
att utöfva kontroll på andra uppbördsmäu, finner jag mig särskildt intresserad
af denna fråga och anhåller derför att få yttra några ord i saken.

Motionären har visserligen i sin motivering angifvit, huru lian i
åtskilliga detaljer tänkt sig revisionen anordnad, men i sjelfva yrkandet
eller klämmen har han alls icke begärt något godkännande af

N:o 9. 20

Onsdagen den 27 Februari.

Ang anslag dessa detaljer, utan inskränkt sig till en begäran om anslag för utredaf
frågan ol™?. frågan om lämpligaste sättet att åstadkomma en revision af
revision af saval allmänna som eventuel^ enskilda räkenskaper genom dertill säraiimänna
och skildt utbildade personer. Vid sådant förhållande vill det nästan synas
enshiUa rä- mig, som om statsutskottets skäl mot denna begäran — nemligen att
af motionären föreslagna utvägen icke skulle leda till det åsyftade
särskildt ut- lc^e v?re fullt tillfredsställande. Motionären har endast be bildade

per- gärt en utredning, och denna synes mig utskottet ej bort alldeles
eoner. afvisa. Vare nu härmed huru som helst — i alla händelser förefaller
(Forts.) det mig synnerligen önskligt, att någon utredning åvägabringas.

De beklagliga underslef, som en följd af år egt rum såväl i statens
som kommuners och korporationers kassor, borde dock mana till en
undersökning, huruvida icke något kan göras för att åvägabringa en
skarpaie kontroll. Mahända äro de af motionären i motiveringen uttalade
asigter icke de mest lämpliga och rigtiga — derom vill jag
icke döma — men det vore ju utredningens sak att i sådant fall påfinna
något bättre. Att pa statens bekostnad utbilda och aflöna några
pya tjensteman vill jag för miu del icke vara med om, och detta bar
icke heller motionären önskat eller åtminstone ej uttryckligen ifrågasatt.
Men deremot föreställer jag mig, att man ganska lätt skulle
kunna leda den enskilda företagsamheten in på motionens syftemål,
hunnes det nemligen tillfälle a ena sidan för hugade personer att
under .statens kontroll, men på egen bekostnad, utbilda sig till offentliga
revisorer och derom fa betyg samt a andra sidan för myndigheter,
korporationer och enskilde att vid behof anlita dessa revisorer mot
godtgörelse efter taxa, vore redan derigenom ej så litet vunnet, utan
att det kostat staten särdeles mycket, om ens något. Jag tänker härvidlag
pa någon organisation ungefärligen motsvarande landsfiskalernas.
Dessa tjensteman få visserligen förordnanden, hvarigenom de erkännas
såsom statens funktionärer, men ha ingen aflöning, ingen pensionsrätt
och ingen annan ersättning än efter resereglemente^ om och när de
anlitas. Med vår tids trängsel på alla förvärfsbauor skulle det säkerligen
icke möta hinder att få sökande till dylika befattningar, och
antagligen skulle deras anlitande, om och när det för öfrigt funnes
lämpligt, icke heller ställa sig sa särdeles dyrt för staten i jemförelse
med de^ kostnader, som nu utgå, t. ex. när en landshöfding jemte biträde
nödgas vid befarad uppbördsbrist företaga en resa, eller när
vederbörande chefer och förmän, vanligen åtföljda af en sekreterare,
lesa ut pa inspektions- och revisionsfärder. Dessutom föreställer jag
''ilig, att det skulle vara en ganska god sak, äfven för enskilde, om
de i vissa fall, såsom vid boutreduingar och konkurser m. in., kunde
fa lita till dylika författningskunniga och i bokföring fullt hemmastadda
biträden.

Då motionen emellertid nu torde falla, tager jag mig friheten
uttala den förhoppning, att den åtminstone faller framåt och kommer
igen under gynsammare förhallanden, såvida nemligen icke regeringen
sjelf hvilket nog vore det bästa — ville taga frågan i sin egen
hand och bringa den till ett önskvärdt slut. Såsom det nu en följd
af år har tillgått, bör det icke i längden få fortgå.

Jag har intet yrkande att göra.

Onsdagen den 27 Februari.

21 N:o 9.

Häruti instämde herrar Natt och Dag, Nordström, Hoethius,
Melin, Ahrcnberg, Mankell, Wavrinshg, Ramstedt, Eklund från Stockholm
och Hammarström.

Vidare anfördes icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 7-

I ordningen förekom dernäst statsutskottets utlåtande n:o 29, \ Ang. beviljande
anledning af väckt motion om beviljande af låneunderstöd för anlägg - af låneunderning
af jernväg från Orsa till Bollnäs. *föd för anj

° ° laggning af

jernväg från

Från Andra Kammaren hade till statsutskottet öfverlemnats en af Orsa till
herrar J. Johnsson i Bollnäs, O. Wikström och N. Hansson i Berga Bollnäs.
väckt motion (n:o 127) derom, att Riksdagen måtte bevilja och ställa
till Kongl. Maj:ts disposition ett extra anslag å 1,847,500 kronor, motsvarande
halfva anläggningskostnaden för en jernväg från Orsa socken
i Dalarne till Bollnäs station å norra stambanan, för att under de
vilkor och bestämmelser, som Riksdagen faststälde för understödjande
af enskilda jernvägar, af Kongl. Maj:t anvisas såsom lån till det bolag,
som komme att bildas för byggande af jern vägen, att utgå med en
tredjedel under hvartdera af åren 1895, 1896 och 1897.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr von Friesen: I likhet med utskottet anser äfven jag, att
motionen icke bör af Riksdagen bifallas; men jag skulle hafva önskat,
att motiveringen för afslag varit en annan än den af utskottet framstälda.
Utskottet åberopar den motivering, utskottet hade för ett år
sedan för afslag å eu motion af annat innehåll än den ifrågavarande.
Då var föreslaget att ställa till Kongl. Maj:ts förfogande ett belopp af fem
millioner kronor att användas icke till lån åt eu viss bestämd jernväg,
utan till lån efter ansökningar från skilda håll angående låneunderstöd
åt jernvägar. Här är åter fråga om en bestämd jernväg. Här
hade således utskottet bort pröfva, om behofvet af denna bestämda
jernväg verkligen vore så trängande, att Riksdagen på grund deraf
borde göra ett undantag från det i regeln följda förfaringssättet med
afseende å lån till enskilda jernvägar. För min del kan jag icke finna,
att behofvet är så trängande, att ett dylikt undantag borde förekomma,
men jag vill dermed icke säga, att jag icke medgifver, att denna jernväg
kan vara till stor nytta, särskilt för statens jernvägar, emedan den
kommer att tillföra mycken trafik åt statsbanorna. 1 denna rigtning
skulle jag hafva önskat att motiveringen gått, men i afseende på
sjelfva saken har jag intet annat yrkande att göra än på bifall till
utskottets förslag.

Herr Jonsson i Hof instämde i detta yttrande.

N:o 9. 22

Onsdagen den 27 Febrnari.

Ang. beviljande Herr Johnsson i Bollnäs: Utskottet tiar slutat med en hemställan,
af laneundev.^ motjonen icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda, och i
* läggning “af detta afseende är ju utskottets hemställan fullt tydlig. Men utskottet
jernväg från har såsom skal för denna hemställan åberopat de motiv, som utskottet
Orsa till i ett förlidet år afgifvet betänkande i fråga om anslag till bildande
Bollnäs. af en fon(j fgr låneunderstöd till byggande af enskilda jernvägar anfört.
(Forts.) p)et förefaller åtminstone mig egendomligt, att de skäl, som anförts
för afslag å väckt motion angående bildande af fond för låneunderstöd
åt enskilda jernvägar, äfven kunna anses tillämpliga, då det gäller förslag
att staten må bevilja lån till en särskild jernväg. Om jag under
dessa förhållanden och vid försök att tolka utskottets egen mening i
frågan skulle misstaga mig, lärer detta vara ursäktligt. Utskottets
innersta mening synes emellertid vara den, att anspråk på låneunderstöd
för anläggning af enskilda jernvägar icke bör framläggas till Riksdagen,
utan till Kongl. Maj:t, och att fördelningen af medel, som Riksdagen
till detta ändamål kan bevilja, uteslutande är en Kongl. Maj:ts angelägenhet.
Om detta varit utskottets mening, så må det tillåtas mig att
erinra, att Riksdagen icke alltid haft denna uppfattning. Under slutet af
1860-talet, då åtskilliga motioner om understöd för byggande af enskilda
jernvägar inom Riksdagen väcktes, ansåg Riksdagen nödigt vinna utredning
om, hvilka banor företrädesvis borde erhålla understöd af statsmedel.
Med anledning häraf aflat Riksdagen den 12 maj 1869 en
skrifvelse till Kongl. Maj:t, deruti, med framhållande deraf, att enskilda
jern vägsföretag ej mindre hade till uppgift att förmedla den lokala
trafiken, än ock att tillföra statens då färdigbyggda banor, såsom östra
och södra stambanan, ökad trafik, hvarförutan dessa banor icke komme
att motsvara sitt ändamål, och att af dessa skäl staten borde genom
direkta understöd underlätta och främja, att enskilda jernvägar, der
behof deraf gjorde sig gällande, komme till stånd, Riksdagen yttrar
följande:

»Af alla dessa skäl anser Riksdagen det lämpligaste sättet att uppmuntra
enskilda jernvägsanläggningar vara, att staten understödjer
dem med direkt anslag till viss del af den beräknade anläggningskostnaden.
Att staten dock icke kali utfästa sig att obetingadt lemna
understöd för alla de jernvägsanläggningar, som kunna ifrågakomma,
torde knappt behöfva erinras. Det blir derför nödigt icke blott att
meddela föreskrift om huru stor del af kostnadssumman må i form af
anslag högst kunna beviljas, utan ock att en viss årlig summa härtill
anslås, samt att Riksdagen bestämmer hvilka bansträckningar, som
anses vara af den vigt, att de må af ett sådant understöd komma i
åtnjutande.»

Riksdagens mening var således då, att, innan statsanslag, såsom
det då i första rummet ifrågasatts, eller statslån beviljades till enskilda
jernvägar, Riksdagen i hvarje särskilt fall borde pröfva, huruvida
de förutsättningar förelåg, att de med statsmedel borde understödjas.

I anledning af denna Riksdagens skrifvelse tillsatte Kongl. Maj:t
eu komité. Denna uppgjorde förslag till ett enskildt jernvägsnät, som
den kallade för det sekundära nätet i motsats till statsbanornas, hvilket

Onsdagen den 27 Februari.

23 N:o 9.

den betecknade med det primära nätet. Komitén föreslog vidare A.eAng. beviljande
banor, som den ansåg i första rummet böra komma i åtnjutande an"

statsunderstöd i den ena eller den andra formen. 1871 års Riksdag*!-fick sig förelagdt komiténs betänkande, och just med anledning af ko-jernväg från
miténs utredningar beviljade samma Riksdag 10,000,000 kronor att utgå Orsa till
under 5 år med 2,000,000 kronor om året till understöd åt då ifråga- Bollnäs.
varande jernvägsanläggniugar. Nu bar Riksdagen på senare tid (Forts.)
frångått den i nämnda skrifvelse uttalade uppfattning, och sedan de
jernvägar, som i komiténs förslag upptagits, blifvit fullbordade, har
Riksdagen visserligen för hvarje 5-års-period öfverlemnat ett visst belopp
till Kongl. Maj:t att fördelas å de särskilda bolagen, men öfverlemnat
till Kongl. Maj:t att besluta hvilka jernvägsföretag, som skulle
erhålla låneunderstöd. I det betänkande, som utskottet afgaf förlidet
år i anledning af då väckt motion om ökadt anslag till fonden för
jernvägslån, har utskottet anfört bland annat: »Det må väl såsom

regel vara rigtigt, att, på sätt i motionen framhålles, vid utgifvandet
af sådana lån från statens sida icke påkallas någon uppoffring, enär å
lånen skall erläggas ränta jemte årligt amorteringsbelopp, men den
omständigheten, att riksgäldskontorets utestående fordran för förfallna,
men icke verkstälda inbetalningar å utgifna lån för enskilda jernvägar
m. m. under de senaste fem åren vuxit med i det närmaste 1,000,0(K)
kronor, kan icke annat än mana till ett försigtigt handhafvande af
statens lånerörelse för jernvägsändamål.» Jag antog, då jag läste
denna motivering, att Riksdagen nu skulle vilja slå in på den gamla,
enligt min mening fullt rigtiga principen, som uttalades år 1871, nemligen
att Riksdagen skulle pröfva hvarje särskildt fall, då fråga om
lån till enskilda jernvägar förekomme, och jag styrktes just i denna
min uppfattning deraf, att statsutskottets då gjorda uttalande vann
Riksdagens bifall. Nu har emellertid utskottet afvisat en framställning
om, att Riksdagen skulle ingå i pröfning af, huruvida den af mig
m. fl. föreslagna jernvägen borde erhålla något understöd i form af
lån. Om Riksdagens beslut att öfverlemna till Kongl. Maj:t att utgöra,
hvilka jernvägsföretag som borde med statslån understödjas, varit
ur statsekonomisk synpunkt fördelaktigare, än om Riksdagen förbehållit
sig denna pröfningsrätt, derom skall jag icke tillåta mig något uttalande.
Sammanställer jag emellertid, hvad utskottet i nämnda betänkande
anfört om oguldna räntor och annuiteter, jemförda med i
hvad mån de jernvägar, hvilka af komitén förordades och af Riksdagen
år 1871 gillades, hafva fullgjort sina förbindelser till staten med
afseende å de erhållna lånen, så framgår deraf, att alla till sistnämnda
grupp hänförliga jernvägsföretag fullgjort sina förbindelser. De obetalda
räntor och annuiteter å jernvägslån, som statsutskottet i sitt utlåtande
förra året anmärkt, afse sådana jernvägar, som af Kongl.

Maj:t beviljats lån af de utaf Riksdagen för sådant ändamål anslagna
medel. Detta förhållande synes mig ådagalägga, att de principer,
som Riksdagen 1871 uttalade, ännu ega sin giltighet, och
Riksdagen bör pröfva, huruvida den ena eller den andra banan
företrädesvis har de förutsättningar, att de med lån böra understödjas.

N:o 9. 24

Onsdagen den 27 Februari.

Ang.beviljande Hvad nu särskild! beträffar frågan, huruvida Riksdagen bör under“^“”™n*r_"stödja
enskilda jernvägar eller icke, ber jag att få erinra derom, att
Släggning “af den uppfattning, som den af mig här förut omnämnda jernvägskomitén
jernväg från uttalat, nemligen att utan bibanor en stambana icke skulle kunna
Orsa till lemna ett nöjaktigt resultat, frånsedt dess hufvuduppgift att tillfredsBollnas.
ställa ortsbehofven af lätta kommunikationer, är för visso genom de i

(Forts.) början af 1870-talet tillkomna bibanor till södra och östra stam banorna

bekräftad. Tag bort dessa bibanor, och det skall snart visa
sig, att stambanorna i trafikhänseende lemna dåligt resultat. Hafva
bibanor i mellersta och södra delen af landet varit nödvändiga för
att tillföra stambanorna trafik, så lärer denna grundsats i lika hög
grad gälla stambaneförhållandena norrut. Det kan icke nekas, att
Riksdagen har med ganska frikostig hand lernnat anslag till stambanor
i Norrland; och det har klagats öfver, att de lemna så dåligt
resultat. Ja, det kan icke vara annorlunda, då de sakna bi banor.

Det är ju nödvändigt, att de få bibanor, som tillföra dem
trafik.

Den bana, hvarom här är fråga, är ju en sådan bana. Den skulle
icke allenast förse orten med lätta kommunikationer och utveckla alla
näringsgrenar. Den skulle också tillföra stambanan eu ökad trafik.
Särskild! gäller detta sträckningen Bollnäs—Söderhamn. Då så är
förhållandet, tror jag, att utskottet bort uttala sig om, huruvida utskottet
för sin del anser, att denna bana förtjenar understödjas med
statslån. Det är icke så ovigtigt, att man vet, huruvida Riksdagen
anser, att företaget bör understödjas. Att vidtaga åtgärder för att
åstadkomma en jernväg, är förenadt med icke så ringa uppoffring.
Yet man, att man icke har att påräkna statslån, får man försöka att
skaffa sig medel på annat håll eller ock i tid uppgifva försöket. Att
i förhoppning om statslån nedlägga kostnader på teckning och andra
utgifter och till sist kanske blifva nekad statslån, är för de personer
eller kommuner, som satt sig i spetsen för åvägabringande af en jernväg,
ganska känbart. Det är således icke så alldeles likgiltigt, som
utskottet synes förmena, om man har Riksdagens uttalande derom,
huruvida en jernväg är förtjent af statslån eller icke.

Jag skall, herr talman, icke göra något yrkande, men jag tror,
att utskottets betänkande, sådant det blifvit affattadt, har gifvit fullt
skäl till det uttalande jag gjort; och jag hoppas, att, då nästa år
frågan om lån till enskilda jernvägar förekommer, Riksdagen äfven
skall taga i öfvervägande, livilka jernvägar företrädesvis böra komma
i åtnjutande af det anslag, som Riksdagen då möjligen kan komma
att bevilja.

Häruti instämde herrar Wikström, Olsson i Sörnäs och Hansson
i Berga.

Herr Persson i Mörarp: Herr talman! Mine herrar! Jag
tror nog, att man kan rigta klander mot utskottet för de motiv,
det angifvit för sin hemställan; men jag tvifla!- på, att man skall

25 X:o 9.

Onsdagen den 27 Februari.

kunna skrifva motiv sådana, att de skola kunna tillfredsställa alla sa.mi-Ang.beviljande
lige kammarens ledamöter, och svårligen lära de väl kunna tillfreds-''1/.''""™''1*’''''
ställa en motionär, hvilket jag icke undrar på, när man kommit till läggning
det slut, att man vill afstyrka bifall till hans motion. Men att man jernväg från
kan fordra, att, sedan Riksdagen för åtskilliga år sedan uttalat sig Orsa till
derhän, att Riksdagen velat frånsåga sig pröfningsrätten af, om det ^°Ilnas''
ena eller det andra enskilda jernvägsföretaget kunde vara mera be- (F»rts)
rättigadt till statslånebidrag, statsutskottet nu skulle ingå i pröfning,
huruvida den enskilda jernväg, om hvars understödjande med statslån
förslag här föreligger, är af den vigt och betydenhet, att den företrädesvis,
framför andra, bör blifva föremål för låneunderstöd, detta hade
jag verkligen icke väntat. Jag hade knappast trott, att man skulle
sträcka sina anspråk så långt. Hufvudsaken är ju här, att man icke
synes vilja öka det statslåneunderstöd, som Riksdagen redan bestämt
för 5-års-perioden, hvilken ju med nästkommande år går till ända. Att
då på förhand göra uttalande om, att denna jernväg framför öfriga
enskilda jernvägar skulle komma i åtnjutande af statsbidrag, har utskottet
icke tilltrott sig. Ensamt dessa omständigheter böra väl, efter
min mening, vara af den betydenhet, att de fullt berättigat till det
slut, hvartill utskottet kommit. Jag anhåller om bifall dertill.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, och efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 8.

Efter föredragning, hvart för sig, af statsutskottets utlåtanden :

n:o JO, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 65 §
i förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de
allmänna skogarne i riket; och

n:o 31, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Ivongl. Maj:t
i fråga om utarrendering af jagträtten å kronoparker in. m.,

biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtanden hemstält.

§ 9.

Slutligen föredrogs Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 1, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om åtgärder till skydd för jordbruket mot skada
af s. k. canadahjortar i Södermanlands län.

Med hufvudsakligt tillstyrkande af berörda, inom Andra Kammaren
af Herr C. G. Andersson i Skeenda afgifna motion, n:o 134, hemstälde
utskottet i detta utlåtande:

»att Andra Kammaren för sin del beslutar att i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t förordna, att canadahjorten
blifver tillåten att jagas någon tid årligen».

Ordet begärdes af

Herr Andersson i Skeenda, som yttrade: Herr talman, mine

herrar! Jag skall till en början förklara, att jag är utskottet tacksam för

Andra Kammarens Prut. 1805. N:o 9. 3

N:o 9. 26

Onsdagen den 27 Februari.

den utomordentliga utredning, det lemnat min motion. Som herrarne
veta, väcktes en likadan motion under förra årets riksdag. Den åtföljdes
af eu mängd bilagor, underskrifna af icke mindre än 35 jordbrukare,
som dessa canadabjortar tillskyndat större eller mindre förluster, uppskattade
från 8 till 14 tunnor hafre. I denna kammare bifölls motionen
på tillstyrkande af vederbörligt utskott, utan att ett ord sjnldes
derpå; med den afslogs af Första Kammaren. Canadahjortarne vore
så få till antalet, bette det. Man tycktes mena, att de skulle få föröka
sig i större mängd och göra ändå större skada, än de hittills gjort.

Sedan sade utskottet slutligen, att Södermanlands läns landsting
icke torde underlåta att hos Kongl. Maj:t göra framställning i ämnet.
Dessa jordegare vände sig sedan till häradets landstingsman för att få
motion härom i landstinget, men de ville dock icke att denna motion
skulle väckas, och derför har jag åter kommit igen med min motion.

Nu har förvaltaren på Skeppsta, herr Dickson, inkommit till utskottet
med en skrifvelse, deruti han sagt, att hjortarne skulle minskats
till halfva antalet. Detta, vågar jag påstå, är icke sant. Jag
har här i min hand ett bref, underskrifvet af åtta personer från Blacksta,
der det, enligt hvad som meddelas i brefvet, finnes sex eller åtta hjortar,
som förderfvat en hel hödös. Ett annat bref har jag från Heby, grefve
Liljencrantz’ egendom, der det uppehåller sig en 12 å 13 stycken
hjortar, som gjort stor skada för alla torparne deromkring. Dessa ha
måst uppsätta brädskrankor för att skydda sitt hö och hafva det oaktadt
lidit stora förluster.

Under sådana förhållanden är det alldeles nödvändigt, att hjortarnes
antal minskas. Detta har icke skett, såsom förvaltaren på Skeppsta
påstår, utan tvärtom, de hafva ökats i stor skala.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Boethius: Herr grefve och talman, mine herrar! Motionären
nämnde, att utskottet låtit i sitt betänkande inflyta ett meddelande,
att hjortarnes antal minskats till hälften. Utskottet fick ett
sådant meddelande och ansåg sig i rättvisans intresse böra intaga detsamma.
Det är för öfrigt samma meddelande, som läses i dagens nummer
af Stockholms Dagblad.

Men utskottet hade skäl att misstänka, att denna uppgift om sex
hjortar rörde blott trakten omkring Skeppsta, ty i föregående års utskottsbetänkande
omtalas, att det år 1892 fans elfva hjortar, men att
dessa delat sig i två skaror, hvaraf en, räknande sex hjortar, stannade
i trakten af Skeppsta, medan den andra skaran begifvit sig åt ett
annat håll. Utskottet misstänkte således, att det kunde finnas andra
flockar, och intog derför i sitt yttrande orden »åtminstone i trakten af
Skeppsta». Nu framgår också af brefvet till motionären från hans
hemtrakt, att det lärer finnas flera skaror.

Emellertid, dessa hjortar må vara få eller många, så gäller här
en principfråga, nemligen den, huruvida genom statens mellankomst
enskilda personer skola hindras att effektivt skydda sig mot villebråd
och genom jagt erhålla ersättning för den skada, detta villebråd gör,
eller med andra ord om ett villebråd, derför att det anses nyttigt för
det allmänna, skall underhållas på några enskildas bekostnad. Detta

27 N:o 9.

Onsdagen den 27 Febraai-i.

bär utskottet ansett icke öfverensstämma med en sund rättsordning*
Det må vara beklagligt, om dessa hjortar försvinna ur Sveriges rike
genom jagträttens frigifvande, men ännu beklagligare vore det, om
svenska medborgare skulle anse sig hafva anledning att tvifla på rättsskydd
från samhällets sida.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls; och skulle,
jemlikt Afl § 3 mom. riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag af
protokollet delgifvas medkammaren.

§ 10.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagen®
skrifvelse, n:o 4, till Konungen i fråga om inlösen till statsverket a*
skattefrälseräntor, som inom viss tid till staten hembjudas.

§ Il Ledighet

från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr N. Hansson i Berga under 12 dagar från och med den 4
nästa mars; och

herr M. G. Bruselius under 4 dagar från och med den 28 dennes.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial n:o 32, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i vissa frågor rörande anslagen under riksstatens sjette
hufvudtitel;

lagutskottets utlåtanden:

n:o IG, i anledning af väckta motioner dels om ändrad lydelse af
63 § i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den
23 oktober 1891, dels ock om ändring af 4 mom. i 38 § i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862;

n:o 17, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 73 § i
lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23
oktober 1891; och

n:o 18, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande utseende af rättens ombudsman i konkurs; samt

Andra Kammarens tjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i
anledning af väckt motion om utsträckning af rätten till begagnande
af tjenstefrimärken.

No 9. 28

Onsdagen den 27 lebrnari.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan
för nästa sammanträde.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 1,12 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Stoekholm, Ivar Haeggströms boktryckeri, 1895.