RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1895:8)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1895. Andra Kammaren. N:o 8.

Lördagen den 23 februari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades de i kammarens sammanträden den 15 och 16
innevarande februari förda protokoll.

§ 2.

Efter föredragning af Kongl. Maj:ts på kammarens bord hyllande
proposition till Riksdagen, angående skyldighet för kommuner
och enskilde att fullgöra reqvisitioner för krigsmagtens
behof samt att till krigsbruk afstå hästar och fordon, hänvisades
densamma till behandling af lagutskottet.

§ 3.

Föredrogs och bordlädes för andra gången lagutskottets utlåtande
n:o 12.

§ 4-

Till behandling företogs härefter statsutskottets utlåtande
n:o 7, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet.

Punkten 1.

I den till Riksdagen den 15 januari innevarande år aflåtna
proposition angående statsverkets tillstånd och behof hade Kongl.
Maj:t föreslagit, att, för beredande af förhöjning i tjenstgöringspenningarne
med 500 kronor för hvar och en af länsmännen i
Enontekis, Juckasjärvi och Arjepluogs länsmansdistrikt af NorrAndra
Kammarens Prot. 1895. N:o 8. 1

Ang. höjning
af tjenstgöringspenningarne
för
vissa länsmän.

N:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Ang. höjning
af tjenstgöring
spenningar
ne för
Hissa länsmän.
(Forts.)

bottens län, anslaget till landsstaterna i länen måtte höjas med

I, 500 kronor; och hemstäldé utskottet: att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning måtte på det sätt bifallas, att Riksdagen,
för beredande af förhöjning i tjenstgöidngspenningarne med 300
kronor för hvar och en af länsmännen i Enontekis, Juckasjärvi
och Arjepluogs länsmansdistfikt af Norrbottens län, höjde anslaget
till landsstaterna i länen med 900 kronor.

Häremot hade i en vid punkten fogad reservation herrar

II. Andersson i Nöbbelöf, P. Pehrson i Törneryd, C. Persson i
Ställhult, S. G. von Friesen, P. Holm, Lasse Jönsson, A. P. Danielson
och K. A. Kihlberg hemstält, att Kongl. Maj:ts i ämnet
väckta förslag icke måtte af Riksdagen? bifallas.

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr von Friesen: Som kammaren behagade finna, har Kongl.
Maj:ts framställning i förevarande punkt sin första anledning deruti,
att länsmannen i Enontekis distrikt anhållit om löneförhöjning
på grund af de särskilda förhållanden, som med hans tjenst skulle
vara förbundna. Det är distriktets stora utsträckning och de i
följd deraf ökade utgifterna för tjensteresor, vidare den ringa folkmängden
i distriktet och den deraf följande obetydligheten af de
extra inkomsterna, samt slutligen de dyra lefnadskostnaderna på
den aflägsna orten, som anförts såsom skäl. Länsmannens framställning
har blifvit välvilligt upptagen af Konungens befallningshafvande
i Norrbottens län, och Konungens befallningshafvande
har, då det nu var fråga om löneförhöjning för en länsman, medtagit
jemväl länsmännen i två andra lappmarksdistrikt, nemligen:
Juckasjärvi och Arjepluog. Sedermera har framställningen pröfvats
af vederbörande embetsverk och kommit inför Kongl. Maj:t,
och det har slutligen gått, såsom herrarne funnit, att Kongl. Maj:t
har föreslagit Riksdagen att förhöja tjenstgöringspenningarne för
de tre ifrågavarande länsmännen med 500 kronor för hvar och en
af dem.

Utskottet har nedsatt denna förhöjning ifrån 500 till 300
kronor. Mot detta utskottets förslag hafva åtskilliga af denna
kammares ledamöter reserverat sig, och bland dessa äfven jag.

Den egentliga skilnaden mellan utskottets och vår ståndpunkt
är denna. Utskottet uttalar starka betänkligheter mot att åstadkomma
rubbningar uti en för hela riket gällande lönestat, hvilken
måste anses vara afsedd att gifva tjensteinnehafvarne de för deras
bergning nödiga inkomsterna. Denna betänklighet hysa också vi
reservanter likasom utskottet. Men under det att utskottet anser,
att betänkligheten icke är så stor, att man icke här skulle kunna
göra ett undantag, så anse vi, att betänkligheterna böra utgöra
ett bestämdt hinder för att gå in på sådana undantagsbestämmelser,
som här ifrågasättas.

Utskottet vill försvara sin ståndpunkt dermed, att här alldeles
särskilda omständigheter föreligga. Jag har redan nämnt, hvilka

Lördagen den 23 Februari.

N:o 8.

dessa särskilda omständigheter äro och vill nu gå närmare in på Ang. höjning
desamma. Om jag då först håller mig till distriktets vidsträckt- t.iensthet
och deraf följande stora kostnader för tjensteresör, så hafva
herrarne af betänkandet funnit, att kostnaderna för tjensteresör visso länsmän.
beräknas af länsmannen i Enontekis till 150 kronor om'' året. Ser (Forts.)
man nu efter i den 1887 utgifna lönestatistiken för landsstaten,
finner man, att länsmän der uppgifva utgifterna för tjensteresör
till 150 ä 350 kronor. Således uppgå de på åtskillliga håll till
vida mer än i detta distrikt. Kostnaden för tjensteresör na kan
således icke vara någon alldeles särskild omständighet för det
ifrågavarande distriktet.

Vidare skulle det i följd af den ringa folkmängden här vara
i ringa mån tillfälle till extra förtjenster. Nu tror jag icke för
min del, att lönestaten är uppgjord med hänsyn till de extra förtjensterna,
utan den är väl uppgjord så, att den i och för sig
skall bereda tillräckliga inkomster för tjensteinnehafvarne. Dock
vill jag nämna, att i Norrbottens och äfven Vesterbottens lappmarker
finnes för länsmän en särskild extra förtjenst, hvilken icke
förekommer på något annat håll, nemligen ersättning för mantalsskrifning.
I Norrbottens och Vesterbottens lappmarker förrättas
nemligen mantalsskrifningen af länsmännen, och de hafva en om
ock ringa ersättning derför. Detta är således till deras favör en
extra inkomst, hvilken icke finnes på andra håll.

Slutligen är det de dyra lefnadskostnaderna. som också blifvit
anförda såsom en egendomlighet för de ifrågavarande distrikten.

Nu skulle man tycka, att, när så stora kostnader blifvit nedlagda
för att sätta öfre Norrland i förbindelse med det öfriga Sverige
genom jernvägar, lefnadskostnaderna icke borde vara större nu än
förut, Titan snarare mindre, och att således denna anledning till
höjande af lönerna numera skulle hafva förlorat, icke vunnit i
betydelse. Och för öfrigt undrar jag, om icke, i fall länsmännen
på andra håll skulle börja leta fram sina lefnadskostnader och
specificera dem, de då skulle kunna af olika anledningar på olika
håll komma till summor, motsvarande dem, som här af länsmannen
i Enontekis uppgifvas.

Det är således enligt min tanke icke alldeles säkert, att här
verkligen alldeles särskilda undantagsförhållanden föreligga. Men
jag anser, att i alla händelser, äfven om så skulle vara fallet, det
skulle vara betänkligt att råda hot mot sådana undantagsförhållanden
genom rubbningar i lönestaten. Det är icke så mycket för
att spara, som jag här har yrkat afslag på framställningen — ty
den summa som skulle sparas är ju en obetydlighet — utan för
att i allmänhet häfda en klok och rigtig statshushållningsgrundsats,
nemligen den att fasthålla vid de principer, som varit bestämmande
för en uppgjord lönereglering, intill dess möjligen en
ny, på andra grunder byggd, allmän lönereglering kommit till
stånd. Endast på detta sätt får man trygghet för verklig sparsamhet
i stort. Man skulle ju kunna tillika sig en lönereglering,
som vore uppgjord på den basen, att allt efter olika förhållanden

5so 8,

Lördagen den 23 Februari.

Ang. höjning
af tjenstgöring
spenningarne
för
vissa länsmän.
(Forts.)

i olika delar af landet lönerna skulle sättas olika. Visserligen
tror jag, att det vore en farlig väg att slå in på. Man skulle
nemligen kunna komma än på det ena ock än på det andra hållet
och säga, att »här föreligga särskilda förhållanden». Och på det
sättet skulle lönerna kunna skrufvas upp. Men, som sagdt, det
är icke omöjligt att tänka sig en lönereglering, byggd på den
grundvalen. Så är emellertid icke den lönereglering, som nu gäller
för länsmännen, och sämst af allt är att i enstaka fall frångå en
uppstäld princip för lönereglering.

Såsom skäl för att här frångå regeln anföra emellertid de
hörda embetsverken, kammarkollegium och statskontoret, att undantagsförhållanden
redan förekomma i löneregleringen för jägeristaten,
i tv att tjenstgöringspenningarne för jägmästare i Kopparbergs län
och i de sex norrländska länen äro satta högre än för jägmästare
i öfriga delar af riket. Det skulle nu vara ett farligt exempel,
som dessa embetsverk sålunda hafva framdragit, om det nemligen
här hade tillämpning; ty man finner, att det är i alla de sex norrländska
länen som det ansetts nödvändigt att på grund af tjenst föringsområdets

utsträckning, kommunikationer, klimat och lefnadsostnader
bevilja större löner. Det skulle deraf följa, att det
endast är början, om nu större löneförmåner beviljas åt dessa tre
länsmän, och att man icke skall stanna dervid, utan utsträcka
undantaget kanske först till Vesterbottens lappmark och sedan
till samtliga de norrländska länen. Nu är dock det af embetsverken
anförda exemplet lyckligtvis här icke tillämpligt på satt,
som embetsverken framstäf saken. Ty orsaken till att högre aflöning
beviljats jägmästare i de norrländska länen och i Kopparbergs
län ligger till väsentlig del deruti, att de förut till dessa
jägmästare utgående utsyningsafgifterna indragits till statsverket.
Genom denna indragning minskades, såsom domänstyrelsen på den
tiden framhöll, lönerna för vissa jägmästare med ända till 2,000
kronor. Då var det ju en helt naturlig sak, att för dessa jägmästare
någon ersättning skulle beredas i stället för de indragna
utsyningsafgifterna. Mig synes således detta exempel alls icke
passa på def fall, som här föreligger.

Det är utaf fruktan för att, om man tager det nu ifrågasatta
första steget till rubbning af lönestaten för länsmännen, man sedermera
skall få än från det ena, än från det andra hållet mottaga
liknande framställningar, som jag tror att det är mycket betänkligt
att bifalla vare sig Kongl. Maj:ts proposition eller utskottets
förslag.

Herr talman! Jag ber således få yrka afslag å såväl Kongl.
Maj:ts proposition som utskottets hemställan.

Herrar Nilsson i Skärhus och Holm instämde häruti.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Den
fråga, som det här gäller, är höjning af tjenstgöringspengarne för
länsmännen i tre af våra nordligaste länsmansdistrikt, alla till -

Lördagen den 23 Februari.

N:o 8.

hörande de s. k. lappmarksdistrikten. Lappmarksdistriktens i Norr- Ang. höjning
bottens län areal utgör i medeltal 112 qvadratmil. Jag vet icke, ,af tJtnst~
om kammaren bär gjort reda för sig, hvad det betyder. Om jag3or£2n!efar~
gör en jemförelse t. ex. med Öland, som bar en längd af 14 mil ms,a länsman.
och en bredd af ungefär 1 å 1 1/a mil, så befinnes dock hela Ölands (Forts.)
ytinnehåll icke vara mer än 12 qvadratmil. Icke förty finnes det
på Öland 6 länsmän. Hela Kalmar län, som dock icke* är något
af de minsta länen i riket, är 20 mil långt och högst 7 mil bredt,
har ett ytinnehåll af något mer än 100 qvadratmil. Antalet länsmän
i länet uppgår till 27. Nu är det visserligen sant, att folkmängden
i Kalmar län är betydligt större än i lappmarksdistrikten,
men jag vill icke påstå, att det är någon fördel för länsmännen
i dessa distrikt, att folkmängden der är ringa, ty vore
folkmängden större, så skulle förhållandena säkerligen i många
afseenden ställa sig betydligt fördelaktigare för länsmännen.

Enontekis lappmarksdistrikt är 17 mil långt, och den närmaste
staden, Haparanda, ligger inemot 40 mil från Karesuando, som
är den egenliga centralpunkten i Enontekis. Man kan då lätt
föreställa sig, hvilka kostnader, som kräfvas för att dit upp, der
föga spanmål produceras, anskaffa erforderliga qvantiteter lifsmedel.

Inom Enontekis finnes icke en enda landsväg, utan varorna måste
forslas fram antingen med tillhjelp af renar under vintertiden eller
också på elfvarne eller på annat besvärligt och kostbart sätt.

De 200 kr., som omtalats såsom resekostnader, kunna icke gerna
afse andra än sådana kostnader, som länsmannen direkt i penningar
måst utbetala. Men han måste naturligtvis, då han på sina förrättningar
måste vandra långa sträckor till fots, vara åtföljd af
bärare, hvilket ovilkorligen måste ådraga honom ganska känbara
utgifter, hvilkas belopp dock icke kunna tydligt specificeras för
hvarje resa.

Hvad de båda öfriga länsmansdistrikten, Arjepluog och Juckasjärvi,
angår, så äro förhållandena der temligen enahanda med dem
i Enontekis. I Juckasjärvi finnes en väg, som leder till Vittangi,
men derifrån fortsätter distriktet ungefär 12 ä 15 mil. Det är den
enda landsvägen. Numera är dock under byggnad en väg från
Vittangi till Juckasjärvi.

I Arjepluog är det icke mer än eu högst obetydlig del af distriktet,
som är försedd med landsväg, för öfrigt finnas endast
vintervägar. Man bör häraf lätt kunna finna, att länsmannens
omkostnader för sjelfva tjenstens upprätthållande i dessa distrikt
äro betydligt större än nere i landet. Man bör också kunna förstå,
att länsmannens utgifter för sitt underhåll och för sin familjs
nödtorftiga uppehälle äro betydligt större här än nere i landet.
Länsmannen i Enontekis omtalar sjelf, att prisen på lifsmedel i
lappmarken äro ungefär 50 % högre än i andra delar af länet, och
jag tror att i Norrbottens län i allmänhet spanmålsprisen ställa
sig icke obetydligt högre än i landet för öfrigt. Hvarje spanmålssäc.
k har att tillryggalägga ungefär 40 mil från Haparanda för
att komma till Karesuando.

N:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Ang. höjning
af tjenstgöring
spenningarne
för
vissa länsmän.
(Forts.)

På grund af det anförda tror jag, att det icke kan anses vara
för mycket, att, som Kongl. Maj:t föreslagit, tjenstgöringspenningarne
höjas med 500 kr. för hvar och en af dessa länsmän. Hela
lönen skulle då icke komma att uppgå till mer än 2,100 kr. för
den, som icke har ålderstillägg, och 2,400 kr. för den, som är i åtnjutande
af sådant. Emellertid har utskottet stannat vid en siffra
af 300 kr. för hvar och en af dem, och jag vågar derför icke på Jrka.

att Kongl. Maj:ts förslag måtte läggas till grund för Riksagens
beslut, utan hemställer allenast om bifall till utskottets
förslag.

Herr Wikstén: Jag tror mig väl icke kunna beskyllas för
bristande sparsamhet, om jag än i detta ärende skulle yrka bifall
till utskottets förslag.

Dessa länsmansdistrikt äro dock — säga hvad man vill — absoluta
undantag från öfriga distrikt i hela landet. Om man endast
anställer jemförelse mellan länsmansdistrikten i Norrbottens
län, så är en ofantlig skilnad mellan dem, som äro belägna i den
nedre delen af länet, och dessa tre lappmarksdistrikt. Anställes
jemförelsen mellan dessa och distrikt i södra och mellersta Sverige,
blifver skilnaden ännu abnormare. Man behöfver derför alldeles
icke befara, att, äfven om den nu föreslagna lönetillökningen skuHe
bifallas, någon enda skulle söka ett af dessa tre distrikt, om det
står honom till buds något distrikt i den nedre bygden. Jag skall
be att få upplysa, att t. ex. Arjepluogs länsmansdistrikt, som har
en folkmängd af 1,771 personer, har en areal af 14,684 qvadratkilometer.
Det är sålunda öfver 4 gånger så stort som Blekinge
län och större än de båda skånska länen tillsammantagna. Härtill
kommer, att på denna stora areal finnes blott en väg, farbar
för hjuldon, och sträckande sig endast till, jag törs icke säga om
Va eller 3/i mils längd. Nu är det dessutom verkligen å bane en
vägbyggnad. Men äfven om den utföres, blifva vägarne, jemförda
med distriktets areal, likväl obetydliga.

Ser man på Juckasjärvi, har det en folkmängd af 3,256 och
Enontekis 1,348. Arealen af vissa distrikt uppgifves något olika,
men enligt Kongl. Maj:ts befallningshafvandes senaste uppgifter
innehålla dessa båda distrikt tillsammans en areal af nära 174
qvadratmil. Äfven här äro förhållandena nästan enahanda: nästan
inga vägar finnas, och svårigheter på mångahanda sätt. I följd af
distriktens vidsträckthet och belägenhet har t. ex. länsmannen i
Enontekis 39,8 mil för att komma till närmaste stad, och den i
Juckasjärvi 29,2 samt den i Arjepluog 23,i. Af dessa omständigheter
torde man kunna fatta, att några liknande distrikt icke
kunna finnas i det öfriga Sverige, — möjligen ett i Yesterbottens
lappmark, men ej heller det fullt likställigt. Landshöfding Husberg,
som torde vara känd af de flesta i kammaren och hvars uppgifter
derför borde vara värda beaktande — jag är nemligen för
min del öfvertygad om, att han icke lemnar uppgifter, som icke
äro fullt exakta — har såsom Kongl. Maj:ts befallningshafvande

Lördagen den 23 Februari.

Jf:o 8.

bland andra förhållanden och skäl framhållit, att matförhållanden Ang. höjning
och öfriga lefnadskostnader inom bemälda distrikt äro mycket dy- “/ tjenst\
rare än annorstädes i Norrbotten. Det är äfven efter mitt om-9
döme fullkomligt rigtigt, äfven om jag är villig att erkänna, att länsman.
det linnes ett par artiklar, såsom kött och fisk, hvilka på det hela (Forts.)
taget äro der lika billiga. Allt annat måste transporteras ofantligt
långa vägar från kusten, som vintertiden ställer sig dyrt,
men sommartiden många gånger värre, ty då måste gods delvis
köras på s. k. släpa, bäras eller läggas på hästryggen och föras
fram på ridvägar.

Dessa länsmän äro naturligtvis derjemte underkastade försakelser
af allehanda slag. Inom distriktet äro länsmannen,'' presten
och folkskoleläraren kanske de enda, som kunna räknas till de bildade
klasserna. För öfrigt består befolkningen hufvudsakligen af
lappar och några få nybyggare. Denna befolkning, som är spridd
på eu så ofantlig areal som nyss angifvits, måste dock rätt ofta
besökas af länsmannen för åtskilliga förrättningar och framför allt
för indrifning af krono- och kommunalutskylder. I det nordligaste
distriktet får länsmannen äfven göra många resor, utan ersättning,
för renförhållandena, icke i fråga om sjelfva renarne, ty då är det
lappfogden, kan man invända, som skall hafva bestyret, men för
inkassering af bötes- och skadeersättningar från lappar, som haft
renar på andras områden. Kongl. Maj:ts befallningshafvande har
äfven, bland annat, vitsordat rigtigheten af den uppgiften, att
länsmannen får göra många sådana resor för att uttaga skadeersättningar
för renar, som gjort skada i Norge o. s. v.

Jag är för min del, i regel, lika rädd för rubbningar af löneregleringar
som någon annan, och jag är fullkomligt villig att
respektera dem lika bra som andra, men jag kan aldrig tänka mig,
att, om Riksdagen nu gjorde ett undantag för dessa tre länsmän,
detta prejudikat kunde blifva farligt, ''då det absolut icke kan anföras
några förhållanden, från öfriga delar af vårt land, som kunna
sägas vara likstälda med dem, om hvilka det nu är fråga.

Man har bland annat uppgifvit, att länsmännen i fråga skulle
hafva extra inkomster för mantalskrifningens förrättande. Ja, det är
troligen sant och, efter hvad jag fått mig upplyst, skola de derför
kafva 4 kr. pr hvarje 100 person af befolkningen, men efter den
folkmängd, jag nyss uppgaf, blir det deraf ingen stor extra inkomst
och under inga förhållanden jemförlig med de extra inkomster,
länsmännen på andra orter hafva.

Att det är af vigt, såsom ock Kongl. Maj:ts befallningshafvande
anfört, att dessa platser besättas med ordentliga och dugande
män, vill äfven jag vitsorda, ty uti dessa distrikt är det egentligen
länsmannen, som utgör den enda mellanhanden, Kongl. Makts
befallningshafvande och andra myndigheter hafva att anlita mellan
sig och befolkningen. Huru jag än vänder saken, kan jag således icke
finna annat, än att billighet och rättvisa fordra, att kammaren
bifaller utskottets förslag i denna del, och jag skall derför taga
mig friheten yrka bifall till utskottets förslag.

N:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Ang. höjning
af tjenstg
ö ringsp ennin -

Med herr Wikstén förenade sig herrar Wattmark, Mustaparta,
Alsterlund, Nilsson i Skrafvelsjö, Näslund och Nyström.

yu1/ J I

vissa länsmän. Herr Hans Andersson i Nöbbelöf: Då jag i likhet med flere
(Korta.) andra utskottsledamöter från denna kammare reserverat mig mot
utskottets betänkande, ber jag att få angifva några skäl, hvarför
jag gjort det. Jag skall genast nämna, att jag visst icke reserverat
mig i detta fall, derför att jag ansett summan vara så stor.
Det spelar för mig ingen rol, om man skulle vilja bifalla Kongl.
Maj:ts förslag eller utskottets, tv en dylik kompromiss, som ju
kan vara af betydelse i vissa fall, synes mig i detta hänseende
hafva rakt ingen betydelse. För mig synes det vara vida vigtigare,
att man håller fast vid principen att icke rubba de faststälda
lönestaterna. Det är icke längre sedan än, som jag tror,
1893, som här förelåg en motion om ändringar i löneregleringen.
Då motiverade statsutskottet sitt beslut att icke förorda motionärernas
förslag dermed, att det icke vore lämpligt att göra en
rubbning i lönestaten. Då var det händelsevis fråga om nedsättning
af de faststälda lönerna, men nu gäller det motsatsen, och då

får det mycket väl an att rubba lönestaten. Det har talats om
e abnorma förhållanden, som existera på dessa orter, hvarom nu
är fråga. Jag erkänner villigt, att förhållandena der äro alldeles
olika mot förhållandena i öfriga delar af landet, men jag vill
också nämna, att dessa förhållanden hade länsmännen reda på, då
de tillträdde sina tjenster, och att två af de länsmän, som här äro
i fråga, icke hafva anfört klagomål öfver dessa förhållanden. Den
ende, som gjort det, är länsmannen i Enontekis, och han har fått
en boställsbyggnad uppförd af staten för en kostnad af 19,400 kr.
Räknar man 3,5 % pa detta belopp, blir det tillika med lönen
2,579 kr., som staten årligen betalar till denna länsman. De båda
andra, som ej begärt någon löneförhöjning, skulle få sig en sådan
rakt påtrugad.

Det har sagts, att vi icke skulle behöfva vara rädda för att
bryta mot principen. Naturligtvis äro vi alla sparsamma här i
kammaren, det säger en hvar, men när det sedan blir fråga om ett
anslag, så säger man: i detta fall fån I ursäkta, att jag icke kan
vara sparsam. En ärad talare hoppades, att man icke skulle misstänka
honom för att vilja gå med på att rubba en princip eller
en lönereglering. I detta fall ville han emellertid göra det, och
så kan det också ske en annan gång. Jag kan icke inse, hvarför
icke hvilken annan tjensteman som helst, som kan visa att lefnadsomkostnaderna
äro dyrare för honom än för tjenstemän af
samma klass på andra orter i vårt land, eller att han har större
tjenstgöringsskyldighet, har samma berättigade kraf på att få
komma fram med anspråk på löneförhöjning, i fall Riksdagen nu
skulle tumma på ifrågavarande lönestat. Det har också talats om
nödvändigheten, att göra så vidsträckta resor. Jag hörde af herr
civilministern, att han trodde att kostnaden för biträden på resor
ej vore inräknade i de extra utgifterna. Det framgår nu icke

Lördagen den 23 Februari.

N:o 8.

hvarken af Kongl. Maj:ts befallningshafvandes berättelse eller af Ang. höjning
andra uppgifter, utan det är hela kostnaden för tjensteresor, som "f b''ens(-uppgår till 150 kr. Men det finnes inånga andra orter, der tjenste-^0^*"^*"”^”"
resorna kosta mer än 150 kr. Vägsynerna kosta på flera andra »;«„ länsmän.
båll mycket mer än det beloppet. Men bär uppe finnas inga vägar, (Forts.)
och då äro ju således länsmännen fria från vägsyner.

Sedan bär man försökt att jemföra dessa länsmän med länsmännen
i Norge och Finland, men den jemförelsen haltar. Jag
känner icke till förhållandena i Finland, men i Norge hafva länsmännen
en helt annan ställning än i Sverige, så jag tror icke, att
man kan göra denna jemförelse.

Hur jag än ser saken, kan jag omöjligt anse det rigtigt, att
Riksdagen går in på att rubba lönestater, förrän den öfver hela
linien gör förändringar deruti; då kan det vara rimligt. Men om
vi nu denna gång slå in på principen att rubba i ett enskildt fall,
så är snart hela gärdet uppgifvet. Redan i statsutskottet talades
det om att det visst fans en och annan länsman utom dessa, som
ansågs böra hafva löneförhöjning. Således se vi redan, att det
finnes flere, som hafva spekulation på att komma efteråt och söka
få lönerna höjda. På grund af de skäl, jag anfört, ber jag att få
yrka afslag såväl å Kongl. Maj:ts som utskottets förslag.

Herr von Krusenstjerna: Till hvad här yttrats om vigten
att ställa dessa länsmän i en gynsammare ställning ber jag att,
hvad särskildt angår länsmannen i Enontekis distrikt, få framhålla
en omständighet. Det är den, att der uppe, åtminstone vid
öfre delarne af gränsen till Finland, de svenske tjenstemännen
äro de naturliga, sjelfskrifna och snart sagdt enda pioniererna,
försvararne för svenskhet, för svensk nationalitet, för svenskt
språk. Huru få svensktalande der finnas, hade jag för ett par
dagar sedan tillfälle att erfara. Poststationsföreståndaren i Muonionalusta,
som är beläget i Enontekis länsmansdistrikt, afsade
sig befattningen. Det var kapellpredikanten der i kyrkbyn. På
förfrågan om hvem som skulle kunna blifva hans efterträdare,
upplyste han om att efterträdaren vore alldeles sjelfskrifven, ty
uti hela kyrkbyn fäns utom honom endast en skrifkunnig svensktalande
person. Häraf synes, huru fä svensktalande finnas deruppe.
Vid sådant förhållande och när en hvar, som något följt
med den ultra-fennomanska pressen under den senaste tiden, uttalanden
i Kaiku och andra tidningar, ej kunnat undgå att märka
den agitation, som pågår och som i viss mån kan synas förebåda,
att der uppe kan hota oss ett svenskt Schleswig-Holstein, så synes
det mig vara af vigt, att man sträfvar att sätta våra svenske
tjensteman deruppe i en sådan ställning, att de, med de vigtiga
funktioner de hafva, icke nedtryckas af bekymmer för sitt dagliga
bröd. Af den utredning, som finnes i Kongl. Maj:ts proposition
om huru det är stäldt för länsmannen i Enontekis, ser man, att
hans inkomster gå upp till 1,(500 kr. År det eu ordinarie, som
innehar platsen, hvilket för närvarande icke är fallet, kan han

Jf:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Ang. höjning
af tjenstgöring
spenningarne
för
visso länsmän.
(Forts.)

hafva ett ålderstillägg på 300 kr., och det blir då 1,900 kr. Hur
pass stora de extra inkomsterna äro, torde man kunna döma deraf,
att det belopp, hvartill den tillförordnade länsmannen är upptaxerad,
utgör 1,630 kr., och enligt den uträkning, som finnes
öfver lefnadskostnaderna, gå de till nära 3,000 kr. Jemför man
åter förhållandena i de båda grannländerna och huru der är ordnadt
för länsmännen, tyckes man der hafva uppfattat vigten af
dessa befattningar just i gränstrakterna, och det är för mig ytterligare
ett skäl, hvarför denna förhöjning borde beviljas.

Man har talat om det farliga prejudikatet. Den förste talaren
från statsutskottet erinrade derom. Men i detta afseende tilllåter
jag mig instämma med den talare från Norrbottens län, som
nyss yttrade sig. Man får väl leta bland hela Sveriges länsmansdistrikt,
utan att finna några med dessa analoga fall. Hvad lefnadsomkostnaderna
beträffar, erinrade förste talaren, att våra jernvägars
utsträckande till Norrbotten väl borde hafva medfört någon
nedsättning i dem. Men jag hemställer, om lefnadsomkostnaderna
i Enontekis — jag fäster mig särskildt vid förhållandena
der — kunna vara afsevärdt beroende af jernvägsnätets utsträckning.
Man har från Enontekis 37 mil till kusten, och från kusten
till närmaste jern vägsstation är det 15 mil. Det blir alltså ungefär
50 mil till närmaste jernvägsstation ifrån Enontekis.

Huru jag än ser saken, tyckas mig göda skäl tala för att
— jag skulle helst hafva velat tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts
proposition — nu åtminstone tillstyrka statsutskottets förslag,
hvarför jag ber att få yrka bifall dertill.

Häruti instämde herr Themptander.

Herr von Eriesen: Det har framhållits af statsrådet och
chefen för civildepartementet, att ett särskildt skäl för beviljande
af löneförhöjning åt länsmännen i dessa distrikt skulle vara de
störa arealerna af distrikten. Jag vill då fästa uppmärksamheten
på, huru just detta sålunda åberopade skäl visar, hvilken fara
det är att slå in på den här föreslagna vägen. De tre nu förevarande
äro nemligen icke de länsmansdistrikt, som ha de största
arealerna. Arjepluogs distrikt har en areal af 147 qvadratnymil,
Juckasjärvi likaledes af 147 och Enontekis af 59 qvadratnymil;
men två länsmansdistrikt, som här icke äro i fråga, nemligen
Jockmocks och Gellivare, hafva större arealer: Jockmocks en areal
af 195 och Gellivare en areal af 169 qvadratnymil — allt enligt
Konungens befallningshafvandes i Norrbottens län senaste femårsberättelse.
Häråt synes följa, att, om de stora arealerna skola
vara bestämmande, vi hafva att vänta, att äfven från de sistnämnda
länsmansdistriktfen anspråk på löneförhöjning skola framställas.

Det har vidare sagts, att i den kostnad för tjensteresor, hvarom
länsmannen i Enontekis meddelat uppgift, skiiUe ingå endast
de direkta» utgifterna. Detta står icke att läsa i den kongl.

Lördagen den 23 Februari.

N:o 8.

propositionen. Der säges länsmannen sjelf hafva uppgifvit, att
»kostnad för tjensteresor» uppgår till 150 kronor. — Äfven har
herr statsrådet och chefen för civildepartementet sagt, att omkostnaderna
för tjensten deruppe skulle vara större, än nere i
landet. Jag vill då nämna, att länsmannen i Enontekis här icke
upptagit någon särskild utgift till skrifbiträde, hvilket deremot
skett från åtskilliga andra länsmansdistrikt i den år 1887 utgifna
lönestatistik för landsstaterna. Der uppgifvas länsmäns
utgifter till skrifbiträden till belopp af 100—400 kronor om året.
Huru man vänder saken, tror jag icke att man kan finna, att
här föreligga några så alldeles särskilda undantagsförhållanden,
som man vill påstå.

Att spanmålsprisen äro högre i Norrbottens län än annorstädes,
vill jag icke bestrida; men, som jag redan förut antydt,
kan jag icke tro, att denna skilnad nu, sedan detta län fått jernvägar,
vuxit ut — snarare bör den väl hafva inskränkts, sedan
så stora kostnader blifvit nedlagda på jernvägsföretag der uppe.

Den ärade representanten från Norrbottens län, som här hade
ordet, nämnde, att mantalsskrifningsprovisionen vore endast en
obetydlighet. Detta går jag visst in på. Äfven jag framhöll i
mitt första anförande, att den är obetydlig. Men huru obetydlig
den än är, så finnes den; men den är icke omnämnd i den kongl.
propositionen, hvilket man haft anledning att vänta, äfven om
der icke i öfrigt, såsom dock varit önskligt, angifvits, till hvilket
belopp de extra inkomsterna kunna uppgå.

Man har ock sagt, att prejudikat ej vore farliga. Ja, så
säges det alltid, då man är i begrepp att tillskapa sådana; men
sedan, när det passar att använda dem, får man se, huru farliga
de äro.

En talare på stockholmsbänken framhöll, att det skulle vara
ett särskildt behof för länsmannen i Enontekis att få denna löneförhöjning.
Jag har verkligen på afdelningen i statsutskottet till
en början stått på den ståndpunkten, att, om man kunde inskränka
sig till löneförhöjning för länsmannen i Enontekis, hvilket hade,
bland annat, det skäl för sig, att han ändock är den ende, som
begärt löneförhöjning, medan de andre icke gjort det, steget icke
skulle vara sä farligt; ty länsmannen i Enontekis har en geografisk
undantagsställning: hans distrikt stöter till två andra
land, både Norge och Finland. Men då invändes det, att just på
den grund har han satts i bättre ställning än andra, i det staten
försett honom med boställe. Derför afstod jag från den nämnda
tanken och kom då icke till någon annan utväg än att yrka afslag
på Kongl. Maj:ts proposition. — Allt hvad den åsyftade talaren
på stockholmsbänken anfört gälde endast länsmannen i
Enontekis, ej länsmännen i Juckasjärvi och Arjepluog.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Jonsson i Hot: Dä jag tillhört majoriteten i ut skottet,

anser jag mig också skyldig att gifva några skäl för min

Ang. höjning
a f tjenstgöring
spenningarne
för
vissa länsmän.
(Forts.)

Nso 8.

Lördagen den 23 Februari.

Ang. höjning
af tjenstgöring
spenningarne
för
vissa länsmän
(Forts.)

uppfattning. Det kan ju af ingen nekas, att det föreligger särskilda
omständigheter i afseende å dessa tre länsmansdistrikt. Val
har den senaste talaren nyss sökt göra detta om intet genom pickande,
att det finnes andra distrikt, som hafva ännu större
areal än de tre ifrågavarande och hvilka en annan gång skulle
kunna här komma i fråga. Men mot honom ber jag att få säga,
att det är en väsentlig skilnad mellan distrikt, sa långt aflägsna
från kusten och i saknad af kommunikationer på största delen af
denna sträcka, och sådana distrikt som Jockmocks och Gellivare.
Gellivare distrikt har till och med jernväg midt i sitt sköte, under
det Jockmock visserligen ej har sådan, men i allt fall ordnad
landsväg och bofast befolkning. Helt annorlunda är det i de nomaddistrikt,
som frågan här gäller. Men motståndet mot denna
förhöjning härleder sig från uppfattningen, att, om man i detta
fall frångår sin princip, man har att befara, att från andra håll
skulle komma liknande framställningar, hvilka Riksdagen icke
skulle kunna tillbakavisa, .lag tror icke på denna fara. Ty
månne, såsom sagdt, vi möjligen kunna leta upp något annat
länsmansdistrikt, som, i afseende å befolkning, storlek och egenskaper
att vara nära nog i saknad af vägar och hafva långa afstånd
till sådana trakter, hvarifrån förnödenheter skola skaffas,
o. s. v., kan jemföras med dessa tre distrikt? — Här gäller ju
frågan egentligen icke annat, kan icke gälla annat, än den förhöjning,
hvarom förslag föreligger för dessa tre distrikt. Ja, då
säger man, att, när lönerna reglerats för allesamman, det ändå
icke är rigtigt att göra en ändring i detta fall. Ty man har nog
sett till, att lönebeloppen vore rimliga, och sökandena sjelfva
kunde låta bli att söka, om förhållandena vore för ogynsamma.
Det kan ju så vara; men det är så, att det här i verlden icke
finnes någon fullkomlighet, utan brist nog i allmänhet vidlåder
hvad som än göres, och derför rättelse får ske småningom i vare
sig ena eller andra rigtningen. Så är, enligt min mening, fallet
här. Det skall vara ytterst obehagligt att bo i dessa trakter,
der det ej finnes andra menniskor att komma i beröring med än
flyttande lappar och några nybyggare, der man är i saknad af
vägar och allt möjligt samt måste skaffa upp förnödenheter, hvad
som behöfves, genom forsling lång väg på hästrygg eller på annat
primitivt sätt. Detta är väl något, som hvar och en måste medgifva
icke förekommer på andra håll.

Jag vill påminna, att år 1892, när min granne och jag hade
att handlägga en fråga, något beslägtad med denna, vi stodo gent
emot hvarandra, han kämpande för att den princip skulle genomföras,
hvilken han motsätter sig i dag, och jag på motsatta sidan.
Det gälde ett anslag af 12,000 kronor till löneförbättring åt banvakter
norr om Ljusdal. En dylik förhöjning ansåg han billig,
enär lefnadskostnaderna vore högre der än på andra håll. Men
jag vill fråga, om det finnes någon jemförelse mellan dessa banvakter,
som ha fri transport på banan för allt hvad de behöfva,
och dessa länsmän deruppe, som äro i saknad af vägar och allting.

Lördagen den 23 Februari.

N:o 8.

Man finner således, att principerna tiar i verlden icke äro så snör- Ang. höjning
räta, att de icke af förhållandena måste ändras då och då; och tJenst\
jag tror icke, att kammaren gör något riktigt farligt, om den
bryter med principen den här gången och bifaller utskottets för- v;3im länsman.
slag. _ _ (Forts.)

■ Innan jag slutar, vill jag bemöta en invändning, som en talare
på skånebänken gjorde. Den bestod deruti, att nan sade, att
desse länsmän icke hade att förrätta några vägsyner och således
deras förrättningskostnader vore billigare än andra länsmäns. Om
han menar med vägsyn syn på banad landsväg, så har han fullt
rätt. Men de ha deremot en skyldighet att hålla syner på gångvägar,
spångvägar och en massa annat sådant. Dylikt kanske
icke kostar penningar, då de icke kunna lega skjuts, utan måste
gå, men denna tjenstgöring tager länsmännens tid och krafter i
anspråk.

Jag tror kammaren gör rätt i att bifalla utskottets förslag,

Herr Pehr son i Törneryd: Jag kan för min del instämma
uti hvad af den förste talaren, herr von Friesen, äfvensom af herr
Hans Andersson redan anförts. Men under diskussionen hafva
några särskilda skäl framhållits för bifall till den kongl. pro Eositionen,

af hvilka jag vill i allra största korthet upptaga till
emötande allenast tvenne. Det ena, som synes mig högst egendomligt,
är det, att till följd deraf, att det fins så liten svensktalande
befolkning i Enontekis, man tror sig kunna med en löneförhöjning
åt länsmannen i det distriktet främja svenskt tungomåls
spridande. Jag tror för min del icke, att man dermed skulle
vinna ett sådant syftemål, om det nu var meningen. — Det andra
är, att man anfört de höga lefnadskostnaderna och talat om den
svåra tjenstgöringen och mera sådant i liknande syfte. Men allt
detta tal, mine herrar, betyder litet i förhållande till den omständigheten,
att man icke hört talas om att det saknats aspiranter
till länsmanstjensterna i det ifrågavarande distriktet. Så länge
som detta icke är förhållandet, synes mig vara rigtigast, att Riksdagen
håller på en lönestat, som så nyligen är faststäld som
lönestaten för landsstatstjenstemännen.

På grund af dessa i korthet anförda skäl ber jag att få yrka
af slag ej mindre å Kongl. Maj:ts proposition än på utskottets
förslag och bifall till den i ämnet afgifna reservationen.

Herr Lasse Jönsson: Herr talman! Det är ju klart, att
vi, som hafva reserverat oss mot utskottets hemställan, icke gjort
det af sparsamhetsskäl — ty dertill är summan för liten — utan
af rent principiella skäl. Det är nemligen fruktan för att så fort
isen blindt bruten — om jag så får säga — i det att man går
ifrån en reglerad |tat, så hafva vi att vänta jemt och ständigt
återkommande frågor af likartad natur. Man behöfver således
icke säga som en föregående talare från utskottet, att man vore
tvungen att visa, att förhållandena vore lika som med dessa tre

N:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Ang. höjning länsman, utan man behöfver blott visa, att det finnes en länsaf
tjenst- man( som bär det svårare än länsmän i allmänhet — och då är
''''''^jarne TöT man inne Pa det sluttande planet: nästa år visar man, att det
vissa länsmän, är fyra, som hafva det sämre, och året derpå kommer man med
(Forts.) tio länsmän. Vi få hvart år en lönereglering, så snart en tjensteman
har det sämre än de andra; och göra vi så, hvar skola vi
då stanna? Stanna vi deremot nu, då hafva vi principen gifven,
att alla skola hafva det lika, och en lönestat, som vi kunna hålla
oss till; då stå vi fast. Men släppa vi denna princip, så må vi
se till hvar vi kunna stanna. Det blir icke nog med länsmännen,
utan det kommer att utsträckas till tjenstemännen i allmänhet,
ja, det kan slutligen gå så långt, att det visas, att militärerna
hafva dyrare lefnadskostnader i Norrland än i de öfriga delarne
af landet. Hvar skola vi då stanna? Nej, jag tror, att det är
bäst, att vi stanna der vi äro och hålla på principen, att lönerna
skola vara lika öfver hela riket. Eljest kunna vi komma ganska
illa ut, om vi gifva oss ut på något annat.

Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.

Herr von Friesen: Jag ber om ursäkt, att jag ännu en gång
yttrar mig i denna fråga, men det torde icke förvåna kammaren,
att jag denna gång begärt ordet. Jag har nemligen blifvit förebrådd
för en inkonseqvens. Jag skulle nemligen, då fråga var
om banvakterna i Norrland, hafva röstat för att dessa skulle erhålla
en särskild aflöning till skilnad från öfriga banvakter i
Sverige. Jag ber då att i korthet få erinra kammaren, huru förhållandena
voro i denna fråga. Kongl. Maj:t hade föreslagit, att
en ny lönegrad skulle tillämpas på banvakter — det gälde, i förbigående
sagdt, den gången 60 kronor för hvar och icke, såsom
nu, 300 å 500 kronor —; det finnes, jag minnes kanske icke rigtigt
terminologien, 20:de, 21:sta, 22:ara o. s. v. lönegraderna för
banvakter, och det ifrågasattes, att äfven den 19:de skulle blifva
gällande för dem. Då ville icke statsutskottet vara med härpå,
eftersom det förestod en lönereglering för banvakterna. Men
några i statsutskottet ville vara med om någon förbättring för
banvakterna, så äfven jag, och vi köllo före, att den nya lönegraden
— 60 kronor högre, vill jag minnas — borde, om ock med
en bestämd begränsning af kostnaden, redan nu öfvergångsvis få
tillämpas; och sålunda tillkom det åsyftade beslutet. Det var
således icke ett frångående af en redan fästs täld stat, utan det
var ett fortgående på den förut inslagna vägen. Det var förut
fastslaget, att det skulle finnas olika successivt stigande lönegrader;
frågan gälde i hvad mån de skulle få tillämpas på banvakterna.
Den lönetillökning, som då beslöts, är icke heller inskränkt
till Norrland, utan medlen beviljades till förhöjning i vissa
fall af de vid statens jern vägar anstälde banvakters löneförmåner.
I motiven till Riksdagens beslut hette det visserligen, att särskildt
i Norrland kunde förhållandena vara sådana, att löneförhöjning för
banvakterna behöfdes, men det säges icke, att det var uteslu -

Lördagen den 23 Februari.

N:o 8.

tände i Norrland, som den nya lönegraden sknlle behof vas. Det Ang. hajning
var således icke ett frångående i ett par undantagsfall från en _

faststäld lönestat, som då skedde, utan en allmän förändring
tillämpningen af gällande aflöningsreglemente. Så är icke nu vissa länsmän.
förhållandet. Den gången var förändringen dessutom blott pro- (Forts.)
visorisk i afvaktan på den utlofvade definitiva löneregleringen för
jernvägsstaten, hvilken visserligen ännu icke låtit höra af sig.

Det har visserligen sagts, att det skulle vara så ytterst obehagligt
att bo der i Norrbotten. Ja, det tycka måhända vi, men
jag vet icke huru de, som bo der, tycka. De, som bo i Afrika,
tycka måhända: »huru kusligt att bo i Stockholm!» men icke
tycka vi, att här är obehagligt.

Man har sagt, att fullkomlighet icke finnes, utan att man,
när man finner att man gjort orätt, kan göra rättelse i en eller
annan rigtning. Ja, att rättelser göras i den ena rigtningen, det
vet jag nog; men gif mig exempel på, att det gjorts rättelse i
den andra!

Herr Danielson: Jag kan vara mycket kortfattad i denna
fråga, ty de, som hafva försvarat reservanternas, hemställan,
tyckas mig hafva anfört så godt som alla skäl, hvilka rimligen
kunna anföras. Men jag begärde ordet, derför att jag funnit, det
en mycket vigtig omständighet icke blifvit framhållen.

Här har betonats, att denna löneförhöjning skulle ega rum i
följd af de vidsträckta länsmansdistrikten, och detta har framhållits
såsom det hufvudsakligaste skälet. Men om herrarne se närmare
på saken, så befinnes det, att det lika mycket är ett annat skal,
nemligen att dessa tjensteman icke är o i tillfälle att skaffa sig
något enskildt förvärf bredvid sin tjenst. Beviljades nu denna
förhöjning, så skulle man fastslå den principen, att hvarje länsman,
som icke vore lämplig för enskild verksamhet eller af någon
annan anledning ej anlitades af allmänheten och som sålunda icke
kunde förtjena något enskildt, att en sådan .länsman skulle vara
berättigad till en liknande löneförhöjning. Vi måste betänka, att
detta är en farlig princip, ty liknande anspråk kunna framkomma
från andra länsmän, som icke hafva så stora distrikt, och dessa
kunna då säga: Vi äro icke i tillfälle att förtjena något enskildt,
och då ni förut af sådan anledning beviljat tre tjensteman löneförhöjning,
så äro äfven vi berättigade dertill. Hvart skall detta
taga vägen. Jag tror icke, att vi 1878 reglerade lönestaten med
hänsyn till att länsmännen skulle förtjena något betydande på
enskilda uppdrag, utan uteslutande i syfte att de skulle upprätthålla
sina tjenster.

Skulle utskottets förslag gå igenom, så kan man befara, att i
framtiden rätt många eller kanske alla länsmän komma med liknande
anspråk, och då, såsom herrarne veta, vi hafva omkring 520
länsmän, skulle en förhöjning med 300 kronor till hvarje länsman
åstadkomma en ökning på ordinarie stat af icke mindre än 150,000
kronor. Jag hemställer till kammaren, om kammaren är beredd

Nso 8.

Lördagen den 23 Februari.

Ang. höjning
af tjenstgöring
8 penningarne
för
vissa länsmän
(Forts.)

Ang. aflöning
åt en assistent
vid landtbruksakademiens
växtfysiologiska

försöksanstalt.

att nu taga första steget härtill, och om tiderna äro sådana, att
man nu bör öka några löner. Som jag har stora betänkligheter
i detta fall, har jag instämt med reservanterna och har velat
.framhålla ytterligare detta skäl till de många, som förut anförts
i samma syfte.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på anslag derå
och bifall i stället till den af herrar H. Andersson m. fl. vid
punkten fogade reservation. Herr talmannen förklarade sig anse
den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad, men
som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en
så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller statsutskottets hemställan i punkt 1 af utlåtandet
n:o 7, röstar

J a ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den af herr H. Andersson
m. fl. afgifna, vid utskottets betänkande fogade reservation.

Omröstningen visade 97 ja och 103 nej; och hade alltså kammaren
fattat sitt beslut i enlighet med nej-propositionens innehåll.

Punkterna 2 och 3.

BiföHos.

Punkten 4.

Kongl. Maj:t hade föreslagit, att Riksdagen måtte bevilja ett
belopp af 1,500 kronor till aflöning åt en assistent vid landbruksakademiens
växtfysiolcgiska försöksanstalt samt i följd deraf höja
anslaget till »befrämjande i allmänhet af jordbruk och landtmannanäringar»
med 1,500 kronor, eller från 105,000 kronor till 106,500
kronor.

Utskottet hemstälde emellertid, att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning icke måtte af Riksdagen bifallas.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts
af herrar C. Lundeherg, friherre F. W. von Otter, G. D. R. Tornerhjelm,
H. P. P. Tamm, I. Wijk, I. Kerfstedt, E. Fränekel, N. Fosser,
F. E. Pettersson, friherre J. T. Gripenstedt, H. R. Törnebladh och
C. U. S. Lybeck, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa:

Lördagen den 23 Februari.

Nso 8.

»att Kongl. Maj:ts förevarande framställning måtte på det »%• aflöning
sätt bifallas, att Riksdagen, till aflöning åt en assistent vid landt-åt en assistent
bruksakademiens växtfysiologiska försöksanstalt, å extra stat för
år 1896 anvisade ett belopp af 1,500 kronor». mienj växt.

fysiologiska

Efter föredragning af punkten anförde: försöksanstalt.

(Forts.)

Herr Wijkander: Herr grefve och talman, mine herrar!

Det talas i dessa dagar mycket om landtbrukets betryckta ställning,
och man behöfver icke vara landtbrukare för att inse, att
det ligger mycket berättigadt i detta tal. Det förefaller mig, som
om man under sådana förhållanden bör uppbjuda all sin kraft för
att rycka landtbruket ur denna betryckta ställning. Jag kan
derför icke neka till, att det var med öfverraskning som jag såg,
att bland de många reservanterna inom utskottet ingen fans från
denna kammare, helst som flertalet af dess utskottsledamöter sjelfva
äro landtbrukare.

Då det för tio år sedan var fråga om anslag till en föreståndare
för den växtfysiologiska afdelnmgen af experimentalfältet,
talades det i denna kammare mycket varmt om de fördelar, som
man kunde vänta af denna föreståndareplats, och flere af landtmännen
uppträdde varmt för anslaget, deribland, om jag icke missminner
mig, den nuvarande representanten för Södra Möres östra
valkrets. Det har sedermera visat sig, att de förhoppningar, som
stäldes å denna anstalt, i rikt mått uppfylts, men det har också
visat sig, att den uppgift, som anstalten skulle fylla, var så stor,
att icke alla fördelar kunde vinnas med blott en person. Kongl.

Maj:t beviljade derför 1890 10,000 kronor, fördelade på tre år, för
att sätta anstalten i stånd att i större omfång bedrifva dessa
undersökningar, och man har nu sett åtskilliga af de resultat,
som vunnits genom detta anslag, publicerade, medan återstoden
förefinnes tillgänglig i manuskript. Landtbruksakademien har nu,
under insigt af hvad som kunde vinnas genom ökade arbetskrafter,
ingått till Kongl. Maj:t med begäran om ett anslag af 1,500 kronor
till en assistent, och man hoppades att derigenom få nästan den
dubbla arbetsprodukten, då två personer kunde egna sig åt anstaltens
verksamhet. Jag sätter i andra rummet såsom en vigtig
vinst deraf, att man, då föreståndaren en eller annan gång är
hindrad att fungera, skulle hafva en sakkunnig person, som kunde
bevara kontinuiteten i öfvervakandet af undersökningarne.

Utskottet har icke heller bestridt, att man genom anställande
af en sådan assistent skulle med jemförelsevis liten uppoffring
kunna vinna väsentliga fördelar, men utskottet har uttalat sig
emot anslaget på den grund, att man ansett, att akademien genom
eu lämpligare disposition af de till dess förfogande stälda medel
skulle sjelf kunna bestrida omkostnaderna för denna plats. Ja,
mine herrar, det är mycket lätt att framkasta ett sådant påstående
och det är också lätt att framkasta den motsatta åsigten, men vi
hafva objektivare skäl att stödja oss på, då det gäller att bedöma

Andra Kammarens Prat. 1895. N:n 8. 2

N:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Ang. aflöning
åt en assistent
vid landtbr
uks akademiens
växtfysiologiska

försöksanstalt.
(Forts.)

möjligheten för akademien att bekosta denna assistentplats. Ser
man på experimentalfältets räkenskaper under de föregående åren,
så utvisa de, att experimentalfältet fått år efter år ikläda sig
ökade skulder. Redan för en längre tid sedan fick akademien uppoffra
stora belopp för att betacka experimentalfältets skuld. En
gång på 1850-talet fick akademien betala en skuld på 20,000
kronor, men äfven om vi endast hålla oss till de sista åren, så
har under dem experimentalfältets skuld vuxit betydligt. 1882
utgjorde den i rundt tal 1,100 kronor, 1887 hade skulden vuxit
till 11,300 kronor, och sedermera se vi, huru den år efter år vuxit,
så att den fem år senare, 1892, uppgick till 16,300 kronor. 1893
sjönk skulden med ett par tusen kronor, men steg å nyo under
förra året. Vi finna således, att den under sista årtiondet vuxit
från omkring 1,000 kronor till 15- ä 16,000 kronor, och detta
oaktadt det fins en afdelning af experimentalfältet, trädgårdsafdelningen,
som icke har statsanslag, men som bär sig så bra,
att man beräknar ett årligt öfverskott på ett par, tre tusen kronor,
hvilka kunna användas till underhåll af Övriga afdelningar af
experimentalfältet. Under sådana förhållanden är det tydligt, att
experimentalfältet icke kan sjelf anställa någon sådan assistent,
som här är i fråga.

Man kan ju möjligen säga, att landtbruksakademiens styrelse
skulle kunna vidtaga åtgärder för att åstadkomma större besparingar,
och man kan möjligen betvifla dess förmåga i detta afseende,
men dess intresse och dess benägenhet att på det sättet
tillgodose experimentalfältet, dem kan man icke betvifla, då man
vet, att skulden icke kan betäckas på annat sätt, än att akademien
på sitt eget kapital afskrifver skulden, och akademien måste anse,
att på dess kapital redan 15- ä 16,000 kronor afskrifvits på detta
sätt. För hvarje dylik akademi är ett sådant kapital en sådan
ögonsten, att man icke behöfver betvifla, att dess förvaltningsutskott
söker vinna ett så godt resultat som möjligt; och ser man
på akademiens räkenskaper, så finner man lätt, att akademien icke
bär råd till sådana afskrifningår för längre tid. Akademien har
ett kapital på 224,000 kronor, om man icke afräknar de ofvan
nämnda 15,000 kronor, som akademien måste under den närmaste
framtiden afskrifva. Räntan af detta kapital uppgår till ungefär
10,000 kronor; dessutom har akademien i hyresinkomster af sin
byggnad ungefär 6,000 kronor och i statsanslag 1,000 kronor.
Akademiens inkomster äro således ungefär 17,000 kronor. Dessa
äro så använda, att, om man ser på utgifterna, det är tydligt, att
akademien icke kan vidtaga någon egentlig besparing.

Akademien kunde, såsom redan erinrats, icke af dessa inkomster
betala den skuld, som experimentalfältet åsamkat sig, utan akademien
måste taga af sitt kapital för att betäcka denna skuld. Om
derför Riksdagen icke beviliar detta anslag, så kunna vi vara öfvertygade
om att akademien låter denna assistentplats falla; och då
utskottet vitsordat — och alla, som hafva reda på saken, måste
enligt min tanke vitsorda — att det är en synnerligen förtjenst -

Lördagen den 23 Februari.

N:o 8.

full verksamhet, som ifrågavarande afdelning af detta experimental- Ana- aflöning
fält uppehåller, ooh då man har tillfälle att med jemförelsevis små ‘lt en assistent
utgifter få arbetsprodukten fördubblad, så synes det mig vara en ilakadeverklig
misshushållning, om man afslår detta anslag, som Kongl. miens våxtMaj:t
begärt. fysiologiska

Det förekommer i slutet af utskottets betänkande ett par ord,-rörsöks''instn!t
som — jag nekar icke dertill — väckt min uppmärksamhet och (Fort8-)
nästan förvåning.

Der står i en bisats inskjutet, att »landtbruksstyrelsens yttrande
icke blifvit i detta ärende inhemtadt>. Jag tror, att den, som har
reda på dessa institutioners organisation, mycket väl vet, att landtbruk
sstyrelsen har sin verksamhet, landtbruksakademien sin, och
att dessa inrättningars uppgifter icke alls äro sammanblandade.
Landtbruksstyrelsen har de praktiska och administrativa åtgärderna,
landtbruksakademien de mera vetenskapliga. Den utgiftspost,
som det nu är fråga om, skulle komma att ingå i ett anslag,
som hör till landtbruksakademien, och bar således icke alls att

fora med landtbruksstyrelsen. Ur rent formel synpunkt torde det
erför vara fullt berättigadt, att Kongl. Maj:t i denna sak icke
hört landtbruksstyrelsen; men det ser likväl af denna bisats i utskottets
betänkande ut, som om utskottet dermed skulle velat insinuera,
att man kunnat på något sätt befara, att landtbruks -

nu är fråga, eib u o tror mig

vara berättigad förklara, att landtbruksstyrelsens ledamöter sjelfva
icke satt i fråga, att styrelsen skulle höras öfver nu ifrågavarande
utgiftspost, öfver hvilken styrelsen icke har någon befogenhet att
yttra sig, samt att landtbruksstyrelsens ledamöter äro så långt
från att vara afvogt stämda mot detta förslag, att de varmt intressera
sig för att Riksdagen bifaller detsamma, så att den verksamhet,
som växt.fysiologiska anstalten hitintills med synnerlig
framgång bedrifvit, derigenom kunde i väsentlig mån befordras.
Det förekommer mig derför, som om den insinuation, som tyckes
ligga i angifna ord i utskottets betänkande, endast kan bero på
en tillfällighet och icke kan vara så afsigtligt menad, då, såsom
nämnts, landtbruksstyrelsens ledamöter äro varmt intresserade för
att anslaget beviljas.

Då, såsom jag nu, mine herrar, haft tillfälle framhålla, det är
min åsigt, att det blefve en väsentlig förbättring för landtbruksakademiens
växtfysiologiska försöksanstalt, om medel till den assistentplats,
som föreslagits, beviljas, och då det är alldeles påtagligt,
att akademien hvarken af experimentalfältets inkomster ej heller
af egna medel kan bekosta denna assistentplats, och således, om
Riksdagen nekar medel härtill, platsen måste komma att blifva
obesatt, anser jag det vara eu mycket stor misshushållning af Riksdagen
att icke nu bevilja!» detta anslag.

Jag ber derför, herr grefve och talman, att på det varmaste
få förorda reservanternas förslag.

Herr Themptander instämde häruti.

styrelsen skulle

vara afvogt stämd mot den u''

(

hvarom

N:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Ang. aflöning
åt en assistent
vid landtbruks
akademiens
växtfysiologiska,

försöks an stolt.
(Forts.)

Herr von Friesen: Jag skall be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Den föregående ärade talaren erinrade bland annat om några
detaljer från de förhandlingar, som egde rum, då anslaget till föreståndaren
för den växtfysiologiska anstalten tillkom. Jag ber att
i kammarens minne få återföra, huru förhållandena då verkligen
voro. Landtbruksakademien hade föreslagit — det var vid 1885
års riksdag frågan förekom — att den växtfysiologiska anstalten
skulle erhålla sin fullständiga organisation. För det ändamålet
behöfdes dels en föreståndare, dels en assistent. Kongl. Maj:t
föreslog i sin proposition härom till Riksdagen, att endast föreståndaren
skulle tillsättas; med assistenten kunde anstå, till dess
man funnit, huru anstalten komme att utveckla sig. Först sedan
man funnit, att anstaltens utveckling kräfde det, vore det tid att
tänka på assistenten. Detta förekom naturligtvis statsutskottet,
som behandlade ärendet, såsom ett hot för framtiden, att det en
gång skulle komma ett förslag till Riksdagen angående upprättande
af en assistentplats. För att förekomma denna fara anförde utskottet
ungefär följande: visserligen vore lönen åt föreståndaren
väl hög, men under vilkor att lian, för den händelse assistent
skulle behöfvas under någon del af året, sjelf blefve skyldig att
vidkännas den derför nödiga utgiften, så ville utskottet i alla
fall gå med på den af Kongl. Maj:t föreslagna lönen. Detta
var ett något egendomligt vilkor för beviljandet af en lön, och
det tilldrog sig också bland Första Kammarens utskottsledamöter
en sådan uppmärksamhet, att tvenne af dem ansågo sig böra
reservera sig deremot, derför att de tyckte det vara en egendomlig
nyhet. Då ärendet förekom i Första Kammaren, klandrade
dessa reservanter utskottets förslag, och den ene af dem yrkade,
att vilkoret skulle strykas. För att då aflägsna hvarje skymt af
tvifvel om hvad meningen vore med detta vilkors intagande, begärdes
ordet af dåvarande ordföranden på andra utgiftsafdelningen
i statsutskottet, friherre Fredrik von Essen, som yttrade: »I motsats
mot den siste ärade talaren anhåller jag om bifall till statsutskottets
betänkande. Man kan förvänta, att inom en kanske
icke så aflägsen framtid fråga blir om tillsättande af en ny tjensteman,
nemligen den ifrågasatte assistenten. Framställningen härom
har ock redan blifvit gjord, ehuru Kongl. Maj:t icke funnit för
godt att redan nu äska anslag derför. Af detta skäl och för att
förekomma, att ytterligare utgifter för en ny tjenst skulle komma
att utgå, har statsutskottet ansett lämpligt att vid sitt förslag
om bifall till Kongl. Maj:ts proposition fästa det ifrågavarande
vilkoret.» Det var således alldeles tydligt meningen både nos statsutskottet
och hos Riksdagen, som antog statsutskottets förslag, att
Riksdagen aldrig skulle komma att gå in på att bevilja medel till
den ifrågavarande assistenten. Jag anser derför, att hvad som vid
beviljandet af den ordinarie staten för nu ifrågavarande anstalt
förekommit, utan all fråga nu bör föranleda Riksdagen att afslå
Kongl. Maj:ts proposition.

Lördagfn den 23 Februari.

N:o 8.

Hvad vidare sjelfva saken beträffar, erkänner jag, att arbetet A«g- aflöning
vid den växtfysiologiska anstalten, såvidt jag kan döma, bar varitat ™
synnerligen godt; men jag är mycket obenägen för att vidare ut- ^ksakadevidga
området för landtbruksakademiens verksamhet nu, sedan vi miens Växtfått
eu landtbruksstyrelse. Det är i stället denna styrelses verk- fysiologiska
samhet, som vi böra främja — det är den vägen vi böra gå, äfven försöksanstalt.
när det gäller att i vetenskapligt hänseende befordra landtbrukets (Forts.)
bästa, och följaktligen är det till de under landtbruksstyrelsen
subordinerande landtbruksinstituten vi då böra vända oss. För
öfrigt har man ju satt i fråga, att äfven vid universiteten vetenskapliga
forskningar skulle kunna bedrifvas, som kunde vara till
nytta för landtbruket. Nå väl, äfven detta sätt kan anses lämpligt;
men framför allt bör man hålla sig till sådana institutioner,
som subordinera under landtbruksstyrelsen, ty det är dock den,
som för närvarande har att bevaka landtbrukets intressen. Jag
vill deremot icke vidare vara med om att gifva nya anslag till
tjensteman under landtbruksakademien. Så ringa, som den möjligen
kan tyckas, är icke den nu föreliggande frågan. Landtbruksakademien
sträfvar oupphörligt efter att utvidga området för sin verksamhet
och att få nya tjensteman. Yi hafva i friskt minne, huru det var
med den agrikulturkemiska anstalten. Först bestämdes den dit
hörande assistentens lön till 1,200 kronor, år 1875 höjdes den till
1,500 kronor, år 1888 fick han ett ålderstillägg på 300 kronor,
derför att han icke kunde få någon befordran till annan plats,
och år 1892 begärdes ytterligare 1,200 kronor, emedan han skulle
befordras till en annan plats. Herrarne se sålunda, huruledes man
kan förfara, när man vill utvidga lönestaterna. Det finnes många
vägar för det ändamålet. Emellertid gick sistnämnda förslag ej
igenom, men måhända endast af den anledning, att det icke kunde
blifva föremål för gemensam votering. Det begärdes nemligen för
ändamålet icke tillökning i någon anslagspost på hufvudtiteln,
utan det begärdes endast, att medel från ett å hufvudtiteln till
oförändradt belopp uppfördt anslag, nemligen anslaget till »befrämjande
i allmänhet af jordbruk och 1 an d tm annan är ingår », skulle
för nämnda ändamål få användas. Jag vet icke, huru det gått,
om saken blifvit föremål för gemensam votering. Nu förföll emellertid
frågan, men afsigten qvarstår i alla händelser.

Landtbruksakademiens utvidgningstendenser synas mig numera,
efter landtbruksstyrelsens inrättande, icke böra uppmuntras. Detta
är jemte Riksdagens år 1885 fattade beslut för mig, herr talman,
fullgodt skäl att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Fredhohn från Stockholm förklarade sig instämma med
herr von Friesen.

Ordet lemnades härefter åt

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll, som
yttrade: Jag skall be, att, med anledning af hvad den senaste ärade

N:o 8. 22 Lördagen den 23 Februari.

Ang. aflöning talaren yttrade, få påpeka, att, då växtfysiologiska anstalten kom
ht en assistent till stånd till följd af Riksdagens beslut år 1885, man tänkte sig,
bruksåkade- den assistent, som då från visst håll var ifrågasatt, icke skulle
miens växt- vara erforderlig för arbetet under hela året, utan endast under
fysiologiska viss tid deraf. Det var säkerligen detta, som gaf Riksdagen anförsöksanstait.
ledning- till att bestämma, och" som gjorde, att Riksdagen äfven
(Forts.) ansåg sig kunna bestämma, att assistenten skulle aflönas af föreståndaren.
Sedan dess ha emellertid snart tio ar förgått, institutionen
har utvecklats, och det erkännes nu allmänt, att de arbeten,
som derifrån utgått, varit stämplade af noggrannhet och insigt.
Vid sådant förhållande torde det icke vara underligt, om man nu,
för de ytterst minutiösa arbeten, som der förekomma, ifrågasätter,
att en assistent skall anställas med sysselsättning hela året om.
Detta har visat sig vara behöfligt, och nyttan af en assistent har
också på ett eklatant sätt ådagalagts genom de undersökningar
af sädesrostens väsen och vilkor, som med biträde af eu sådan
företagits. Det lider intet tvifvel, att, om dessa undersökningar
skulle verkstälts utan anlitande af en assistent, de då säkerligen
ej på långt när skulle lemnat sådana resultat, som de nu gjort.
Endast derigenom, att dessa arbeten ständigt kunnat öfvervakas,
har detta varit möjligt. De arbeten, som denna institution har
till sin uppgift att utföra, äro för vårt landtbruk af den allra
största vigt, och jag förestälde mig derför, att det åtminstone i
denna kammare icke skulle råda någon tvekan om att understödja
Kongl. Maj:ts förevarande framställning.

Hvad beträffar förhållandet mellan landtbruksstyrelsen och
landtbruksakademien, hvilket äfven berördes af den föregående
talaren, skall jag be att få fästa uppmärksamheten derpå, att
landtbruksstyrelsen egentligen är en administrativ myndighet, då
deremot landtbruksakademiens uppgift i afseende å landtbrukets
studerande och utveckling hufvudsakligen är af vetenskaplig beskaffenhet,
ehuru naturligtvis med praktiskt syfte. Landtbruksstyrelsen
har icke alls den organisation eller sådana förutsättningar,
som äro nödvändiga för att anordna och verkställa vetenskapliga
undersökningar. Detta är deremot något som tillkommer landtbruksakademien.
Jag tror derför, att den mellansats uti utskottets
utlåtande, hvari det säges, att landtbruksstyrelsens yttrande icke
blifvit i denna fråga inhemtadt, tillkommit af någon missuppfattning
hos statsutskottet om landtbruksstyrelsens och landtbruksakademiens
olika uppgifter.

Jag ber vidare att få påpeka, att, om statsutskottets utlåtande,
med den motivering der finnes, skulle vinna Riksdagens bifall, och
landtbruksakademien deraf möjligen skulle kunna föranledas att,
om den hade tillgångar dertill, anställa en assistent till biträde vid
växtfysiologiska anstalten, det möjligen skulle kunna inträffa, att
statskontoret, i fall det derom unge kännedom, ansåge sig förhindradt
att utanordna aflöning till anstaltens föreståndare. Ty
enligt Riksdagens vilkor åligger det föreståndaren sjelf att aflöna
assistent.

Lördagen den 23 Februari.

N:o 8.

På dessa grunder håller jag före, att lämpligast vore att icke aflöning
bifalla utskottets betänkande, utan att, då alla erkänna nyttan af®*^
att en assistent finnes, Kong!. Maj:ts förslag vunne bifall. bruksakade miens

växt Vidare

anförde: fysiologiska

försöksanstalt.

Herr Jonsson i Hot'': Herr talman, mine herrar! Då talaren (i,orts)
på göteborgsbänken satte i fråga, att den mellansats, som utskottet
tagit in rörande landtbruksstyrelsens hörande, snille vara obehöflig,
eller att det skulle ligga någon insinuation deri, ber jag
att få säga, hvarför utskottet tagit in denna mellansats.

I nästa punkt i utlåtandet förekommer nemligen en motion
om inrättande af en entomologisk försöksstation vid landtbruksakademien,
och öfver denna anläggning har landtbruksstyrelsens

S‘ frände infordrats, trots att denna institution skulle blifva en
a vetenskaplig affär som den växtfysiologiska anstalt saken nu
gäller. Vid sådant förhållande förekom det utskottet egendomligt,
att man icke hört landtbruksstyrelsen beträffande den assistent,
hvarom nu är fråga, när man, såsom nämnts, ansett nödigt att
inhemta dess yttrande öfver den andra frågan, hvilken för närvarande
hvilar hos Kongl. Maj:t och således ännu icke blifvit afgjord.
Huruvida akademien af egna medel kan släppa till något
belopp för detta ändamål, i fall det oundgängligen erfordras, kan
ju bero på olika omdömen. Talaren på göteborgsbänken var för
sin del öfvertygad om att det icke var möjligt; jag för min del
är åter af den uppfattningen, att det lian ske. Om man gör sig
underrättad om hvilka utgifter akademien på senare tiden haft,
finner man t. ex. en post för kontroll af kulturförsök med mossmarker
och dylikt. Det har för oss varit svårt att fatta, hvartill
en sådan kontroll från akademiens sida skall tjena, enär ju omfattningen
af de experiment, som här utföras, i alla fall måste vara
ytterst obetydlig och intetsägande gent emot den stora omfattning,
som mosskulturföreningens experiment i detta hänseende
ega. Man har, säger jag, icke rätt kunnat fatta, hvad det tjenar
till att plottra bort medel på denna sak. Vi ha trott, att det
skulle finnas eu utväg att spara på medel der, om man anser
nödigt att placera dem här. — Men derjemte förefinnes det en
annan omständighet med akademien, som man i detta fall icke
bör förbise, nemligen den, att akademien af — jag minnes icke
om det var förlidet års Riksdag eller den 1893 — erhöll 4,000
kronor i ersättning för utrymme, som akademien afstod åt tekniska
skolan, utan att det kunde visas, att dessa 4,000 kronor i
och för sig behöfvas för att skaffa akademien sjelf ett motsvarande
utrymme i stället för hvad den afstod. Akademien skulle endast
ha dessa 4,000 kronor, derför att värderingen af de i tekniska
skolan upplåtna lokalerna utvisade denna summa. Häraf torde
gifvet framgå, att det finnes möjlighet för akademien att äfven
af denna nya inkomstpost disponera något för här i fråga varande
ändamål. Om akademien har god vilja och söker förståndigt rån -

N:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Ang. aflöning g er a med sina utgifter, torde det således finnas stora möjligheter
at M Tandt™ vare s''§ ö*a äflöningen till föreståndaren eller anställa en

bruktakade- särskild assistent med en aflöning uppgående till ett belopp, om
miens växt- så fordras, motsvarande hvad här har begärts. — Äfven detta ha
fysiologiska vi ansett vara ett skäl för godkännande af utskottets förslag, och
försöksanstalt. iag hemställer också om bifall till detsamma.

(Forts.)

Herr von Frie sen: Blott några ord. Jag vill icke påstå,
att Riksdagen år 1885 ansåg, att en assistent skulle vara behöflig
endast under någon del af året. Riksdagen ansåg då, att assistent
icke alls borde finnas, men att, om en sådan tjensteman under
någon del af året vore behöflig, han borde aflönas af föreståndaren.

Hvad nu angår det arbete med sädesrosten, som herr civilministern
omnämnt, tror äfven jag, att det är ett utmärkt arbete,
ehuru det tyvärr ännu icke blifvit publiceradt. Hen jag vill fästa
uppmärksamheten derpå, att detta arbete är till väsentlig del
åstadkommet genom ett särskildt anslag å 10,000 kronor, som från
civildepartementet beviljats.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet ifrågasatte
vidare, huruvida, då nu detta vilkor om assistentens aflönande af
föreståndaren finnes, statskontoret skulle kunna utanordna aflönin fen

till föreståndaren, för den händelse landtbruksakademien beostade
assistentens lön. Så fria former har dock verkligen landtbruksakademien,
att den kan i verkligheten vinna sitt mål, att
erhålla en växtfysiologisk assistent, utan att detta behöfver komma
statskontoret något vid. Lönen till föreståndaren har blifvit utanordnad,
oaktadt redan på annat sätt än af föreståndaren en
assistent blifvit aflönad. Statskontoret har redan gjort detta och
kan också göra det fortfarande. För öfrigt ser man af statsrevisionens
berättelse, som i dag utdelats, att oaktadt Riksdagen
beviljat lön till föreståndaren för den agrikulturkemiska afdelningen
med ett, som det tyckes, ordentligt belopp, har dock akademien
af egna medel dels kontant anvisat honom ett belopp af 750 kronor,
dels ock ur Palmgrenska fonden 500 kronor. Nog har akademien
utvägar att gifva löneförhöjning åt sina tjensteman; det
synes vara påtagligt.

Herr friherre Bonde: Herr grefve och talman, mine herrar!
Såsom herr statsrådet och chefen för civildepartementet nyss yttrade,
torde man kunna hoppas, att inom denna kammare, bland
hvars ledamöter finnas så många idkare af jordbruk, ett anslag
sådant som detta skall omfattas med intresse. Såsom den förste
talaren framhöll, är det ju äfven i dessa tider, då jordbruket lider
stort betryck och är utsatt att kämpa mot alla möjliga svårigheter,
af största vigt, att medel också beredas detsamma att bestå
i kampen mot alla dess fiender i naturen, vare sig dessa utgöras
af skadeinsekter eller sjukdomar alstrande parasiter; och det
är just mot dessa senare, som den växtfysiologisk a anstalten i
synnerhet har att kämpa.

Lördagen den 23 Februari.

Ji:o 8.

Under diskussionen har många gånger framhållits och af ingen Ang. aflöning
heller förnekats, att denna anstalts verksamhet i alla afseendenåt *" ""''jj**”*
varit ytterst förtjenstfull, att mycket godt derifrån har utgått ^uksakadeoch
att det skulle vara till stor skada för vårt jordbruk, om dess miens växtverksamhet
skulle på något sätt inskränkas. Det vore i stället fysiologiska
önskvärdt, att denna verksamhet kunde utvidgas, och att dess iöx^-JörsöksanstaHståndare,
hvars förtjenster allmänt framhållits, måtte komma i (Forts )
tillfälle att uträtta allt hvad han kan och önskar för det vigtiga
ändamålet. Det har redan blifvit framhållet, att då denna föreståndare
ofta måste vara från anstalten frånvarande under resor
för att kontrollera försök på andra ställen, måste han lemna de
försök, som utföras vid sjelfva anstalten, utan någon tillsyn af
kompetent person, hvilket tydligen icke kan vara till fromma för
resultatet af dessa försök, att det derför är nödvändigt, att han
erhåller ett biträde, och att det icke minst vigtiga är, att det
äfven må finnas en person, som uppfostras för att i händelse af
behof kunna i eu framtid öfvertaga denna anstalt. Det är icke
af nöden att vidare framhålla vigten och betydelsen af denna anstalt
och vigten och betydelsen af att den väl skötes, ty det har
ingen här förnekat.

Af en talare har framhållits såsom ett skäl för afslag, att
landtbruksakademien visat en sorglig, en beklaglig tendens att
på alla möjliga sätt utveckla sin verksamhet. Jag vet icke, om
man skall anse en sådan tendens, om den verkligen förefinnes, såsom
något beklagligt, då, såsom förut framhållits, akademien
derigenom ingalunda inkräktat på landtbruksstyrelsens verksamhetsområde,
alldenstund en bestämd gräns mellan landtbruksstyrelsens
och landtbruksakademiens verksamhetsområden ju förefinnes,
då landtbruksstyrelsen är en administrativ myndighet, men landtbruksakademien
numera blott eu vetenskaplig institution, som har
åt sig uppdraget att öfvervaka och leda de vetenskapliga undersökningarne
i jordbrukets intresse. Om eu sådan institution, som
har denna vetenskapliga afdelning — om jag så får säga — på sin
del. skulle söka att utvidga sin verksamhet, d. v. s. söka att i
större utsträckning verka för den nu för tiden så vigtiga del af
jordbruket, som består i de vetenskapliga forskningarne, så tror
jag, att detta icke är något att beklaga, utan att man tvärt om
bör på allt sätt understödja landtbruksakademien i dess sträfvan
att gagna jordbruket på det sätt, som här åsyftas.

Här har såsom ett hot framhållits, att det skulle vara ifrågasatt
att ställa äfven andra nya institutioner under landtbruksakademien,
särskildt den, som omnämnes i nästa punkt af utskottets
betänkande och hvarom förslag framstälts af enskilda motionärer,
nemligen den entomologiska försöksstationen. Jag tror, att
detta icke heller vore något att beklaga, för så vidt denna anstalt
kommer till stånd. För närvarande är väl denna fråga fallen, då
förslaget, i det skede sakerna nu stå, icke torde kunna bifallas.

Jag håller emellertid före, att det vore mycket önskvärdt, att
denna för jordbruket så betydelsefulla anstalt komme till stånd,

>'':o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Ang. aflöning och att den då stäldes under landtbruksakademien, så att denna
e.” <Jsst^nt Ange tillfälle att äfven i detta hänseende komina det betryckta
bruksakade- jordbruket till hjelp.

i niens växt- Då det belopp, som det här gäller, är så ofantligt litet, men

fysiologiska då det syftemål, som med detsamma afses, är så stort, tror jag
försöksanstalt. icke (}et ;jr farligt, att kammaren beviljar detta lilla anslag, hvar(Forts.
) för jag, herr grefve och talman, yrkar bifall till Kongl. Maj:ts
framställning.

Häruti instämde herr Nilsson i Grafva.

Herr Fredholm från Stockholm: Den senaste talaren vädjade
för ett bifall till Kongl. Maj:ts proposition till denna kammares
intresse för jordbruket. Man kan dock ifrågasätta, om det bland
landets jordbrukande befolkning förefinnes något så synnerligen
stort intresse för landtbruksakademiens verksamhet. Jag säger,
att man kan ifrågasätta detta, emedan den tidskrift, som akademien
utgifter, är så litet uppmärksammad af jordbrukare, att det fordras
ett särskild! statsanslag för att underhålla denna tidskrift,
ett statsanslag, som — märk väl — blifvit på de senare åren alltjemt
ökadt. Då förhållandet är sådant, finner jag, som nämndt,
deri en anledning att tro, att landtbrukarne icke äro så synnerligen
mycket intresserade af landtbruksakademiens verksamhet.

Herr Wijkander: Min ärade vän här till höger hade för en
stund sedan ett par yttranden, som jag anser mig böra med några
ord besvara. Han angaf, att det hufvudsakliga skälet för honom
att icke gifva sin röst för förslaget vore det, att förslaget komme
från landtbruksakademien och icke från landtbruksstyrelsen. Han
ansåg, att landtbruksakademien borde begränsa sin verksamhet,
och landtbruksstyrelsens verksamhet ökas. Det kunde ju möjligen
vara skäl att taga ett sådant resonnement i betraktande, om
här vore fråga om att införa en ny institution. Då kunde det
blifva fråga om att lägga densamma under en annan myndighet
än landtbruksakademien. Men, mine herrar, det är icke detta
frågan gäller. Här är det fråga om en institution, som redan
finnes under landtbruksakademien och som representerar en mycket
vigtig och en ganska dyrbar del deraf. Det är här fråga om att
se till, att denna afdelning gör sin fulla nytta. Det kan icke ske

{iå annat sätt, än att de ytterligare anslag, som beviljas, de ytterigare
platser, som uppsättas, läggas under landtbruksakademien.
Det kan således här icke blifva fråga om att landtbruksstyrelsen
skulle på något sätt träda i stäHet för landtbruksakademien,
och jag anser derför den sidan af saken hafva mycket liten
betydelse.

Det nämndes också, att då upprättandet af en föreståndareplats
för tio år sedan förevar till behandling, åtskilliga talare funno
det vara olämpligt att samtidigt upprätta en assistentplats. Det
förekommer mig, som om det vore särdeles klokt resonneradt, att

Lördagen den 23 Februari.

N:o 8.

vid inrättandet af en ny institution först vilja se, hvithet gagn Ang. aflöning
den kan medföra och huruvida den eger förmåga att på nöjaktigt "*«
sätt utveckla sig och blifva lifskraftig. Da man sedan ett ^" brulcsakadetionde
derefter finner, att den behöfver utvidga .sill verksamhet, miens växtkan
man, formelt taget, icke anses vara bunden af det beslut, som fysiologiska
fattades för 10 år sedan. Jag vill härmed hafva sagdt, att det/<Jr*^“"‘a/<-vore bra eget, om man här på något sätt skulle anse sig för- or 8''
hindrad att vidtaga denna utvidgning, om den anses behöflig, på
grund deraf att vid anstaltens upprättande åtskilliga talare ansägo
det vara betänkligt att genast taga ett sådant steg. Tvärtom
böra vi glädja oss öfver att verksamheten å experimentalfältet
under detta årtionde varit sådan, att man ansett det lämpligt att
taga ett ytterligare steg i den eu gång inslagna lågt ningen. Jag
anser, herr grefve och talman, de gjorda invändningarne icke inverka
på saken, utan fasthåller mitt gjorda yrkande om bifall
till reservanternas förslag.

Herr von Friesen: Jag sade icke i mitt första anförande
att det var åtskilliga talare, som år 1885 ansågo, att assistentplatsen
var obehöflig och icke borde inrättas. Jag sade, att statsutskottet
och efter statsutskottet Riksdagen hade ansett, att assistentplatsen
icke borde inrättas. Såväl dåvarande civilministern
som Riksdagen hade tänkt sig, att en utveckling af denna anstalt
skulle komma att ega rum, men civilministern ansåg, att man
när så skett borde taga frågan om assistentplatsen under öfvervägande,
medan Riksdagen åter ansåg, att man, äfven sedan anstalten
nått sin fulla utveckling, icke borde taga frågan om assistentplatsen
under öfvervägande, utan att denna fråga borde
genast af klippas. .

Hvad vidare beträffar förhållandet med landtbruksakademien,
som vidrördes af den ärade talaren på Södermanlands läns bänk
och äfven af den siste ärade talaren, så är min uppfattning att
man gör klokt, om man koncentrerar sina åtgärder för jordbruket
på det håll, der de bästa garantierna och den bästa kontrollen
förefinnas, och det är vid de anstalter, som subordinera under
landtbruksstyrelsen, i detta särskilda fall landtbruksinstituten.

Jag tror icke, att någon af dessa herrar vill förneka, att vetenskaplig
verksamhet måste utvecklas vid landtbruksinstituten; och
hvad som hädanefter i anslagsväg bör göras för ]andtbruksvetenskaperna,
det bör enligt min tanke göras just vid dessa institut.

Herr friherre Bonde: Da jag nyss hade ordet förbisåg jag
den skilnad, som förefinnes mellan det af reservanterna framstälda
förslaget och Kongl. Maj:ts, i det att reservanterna hafva yrkat
anslagets beviljande på extra stat, hvarför jag anhåller att få
återtaga mitt förra yrkande och nu yrka bifall till reservanternas
förslag.

N:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Ang. aflöning Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Då af
Zaiandt-nt^TV ?lof Jonssons yttrande, angående de 4,000 kronor, som under
bruicsakade- föregående riksdag för år tillerkändes landtbruksakademien, möimiens
växt- ligen kunde dragas den slutsats, att dessa 4,000 kronor kunde
fysiologiska disponeras för nu ifrågavarande ändamål, anhåller jag få påpeka,
“T 1 belopp utgör en ersättning, som lemnas akademien derför

or - att akademien afstod från den museilokal, som akademien egde i
annan fastighet, hvilken behöfde användas för tekniska skolan i
Stockholm. Detta belopp, . som sålunda afsågs för beredande åt
akademien. af annan lämplig museilokal, kommer sålunda efter all
anledning icke att kunna tagas i anspråk för aflönande af en assistent
åt växtfysiologen, och jag vill särskild! påpeka, att landtbruksakademien
ansåg, att ersättningen borde bestämmas till 5,000
kronor, ehuru Riksdagen nedsatte beloppet till 4,000 kr. Jag tror,
att med de hyresförhållanden, som förefinnas i Stockholm, denna
*ersättningssumma icke kan anses för hög.

Hvad vidare beträffar det af samme talare fälda yttrandet
derom, att frågan rörande entomologiska försöksanstaltens inrättande
hade blifvit remitterad till landtbruksstyrelsen för utlåtandes
afgifvande, så berodde detta derpå, att under landtbruksstyrelsen
finnes för närvarande anstäld en entomolog, och det är med försöksanstaltens
inrättande just meningen, att denna entomologbefattning
skulle upphöra eller rättare sagdt uppgå deri, hvarför denna fråga
berörde landtbruksstyrelsen. Den omständighet, att styrelsen i det
afseende! hördes, har således icke att göra med den omständighet,
ptt styrelsen i .nu förevarande fråga icke blifvit hörd.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr
talmannen, enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall
i stället till det yrkande, som innefattades i herr Lundebergs
m. fl. vid punkten fogade reservation; och fann herr talmannen
svaren, hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till den förra
propositionen. Votering blef likväl begärd och företogs enligt
följande, nu uppsatta och af kammaren godkända omröstningsproposition: o

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkt 4 af
utlåtandet n:o 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den af herr C. Lundeberg
m. fl. afgifna, vid utskottets utlåtande fogade reservation.

Lördagen den 23 Februari.

fho 8.

Röstsedlarne uppräknades, hvar efter annan, och visade 150 ja
mot 41 nej; varande alltså utskottets hemställan af kammaren bifallen.

Vid föredragning dernäst af punkten 5, innefattande utskottets
hemställan, att väckta motioner inom Första Kammaren af herr
C. Nyström, n:o 48, och inom Andra kammaren af herr O. W.
Redelius, n:o 96, om anvisande af anslag för upprättande af en
entomologisk försöksanstalt invid Stockholm icke måtte af Riksdagen
bifallas, begärdes ordet af

Herr Redelius, som yttrade: Oaktadt de motioner, som nu
föreligga, icke vunnit framgång uti statsutskottet, så finner jag
mig dock icke hafva stor anledning att hålla något s. k. liktal,
emedan utskottets formulering af sitt betänkande är sådan, att
jag fått den uppfattning, att utskottet icke slagit i hjel motionerna.

Om det tillätes mig att begagna en bild, så förefaller det mig,
som om några vänliga händer med största varsamhet nedlagt barnet
för att hvila en tid för att det naturligen inom den närmaste
framtiden åter må vakna upp med stärkta krafter för att
kunna så snart som möjligt uträtta det gagn, som det är ämnadt
att göra. Då dessutom af utskottet icke yttrats någon afvikande
mening mot motionärernas i afseende å motionernas syfte, och icke
heller de motiv blifvit. motsagda, som framstälts för motionen,
eller den lemnade utredningen kritiserats, så finner jag mig för
närvarande icke hafva anledning att bemöta en invändning, som
icke blifvit gjord, hvarför jag i det afseendet icke har något att
tillägga. Då nu frågan nvilar hos Kongl. Maj:t och vi kunna
vara förvissade om att den får den utredning, som kan vara nödig,
så vill jag låta dervid bero och afvakta den framställning, som
regeringen kan komma att göra.

Herr von Friesen anförde: Herr talman! Äfven med risk att
göra den föregående ärade talaren ledsen, vill jag nämna, att det icke
varit utskottets mening att gifva något på hand rörande utskottets
ställning till den föreliggande frågan, om den skulle komma att
af Kongl. Maj:t upptagas och föreläggas Riksdagen. Utskottet
har förbehållit sig fullt fria händer i det afseendet.

Jag ber att utan kommentarier få yrka rent bifall till utskottets
förslag.

Herr Redelius: Det är ju alldeles klart, att ingenting är
gifvet på hand genom en sådan formulering; deri vill jag gifva
den föregående talaren rätt. Men det står ju fast, att min motions
syfte icke blifvit af statsutskottet motsagdt.

Emellertid tror jag, att jag bör tillägga, att motivet till min
motion är följande. Omfånget och betydelsen af de förluster, som
vårt jordbruk lider genom skadeinsekternas härjningar, äro ett
kändt faktum. Detta faktum har synts mig så betydelsefullt, att

Ang. anslag
för inrättande
af en entomologisk
försöksanstalt.

N:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Ang. anslag det berättigade ett ingripande från det allmännas sida. Ty deri
iif eM entomo Ja£ väl icke, hoppas jag, blifva motsagd, då jag säger det
logisk försöks-vara ett önskemål att få reda på skadedjurens lefnadsvanor och
anstalt, lifsvilkor och anställa försök för att utröna, på hvad sätt dessa
(Forts.) fiendehärar skola kunna motas och, om icke nedgöras, så väsentligen
inskränkas i sin verksamhet, så att man må lida så litet
som möjligt deraf, samt slutligen, att utgången af dessa försök
må meddelas allmänheten till gagn och nytta, allt efter sig företeende
omständigheter.

Härmed var öfverläggningen slutad. Efter af herr talmannen ''
i sådant afseende gifven proposition biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkten 6.

Ang. väckta 6:o) I nedannämnda, inom Andra Kammaren väckta motioner
motioner om hade herr A. V. Ljungman föreslagit,

°a/“fisket‘vid i motionen n:o 149: att Riksdagen måtte dels i skrifvelse hos

vista of rikets Eongl. Maj:t anhålla om vidtagande af nödiga åtgärder för åvägakuster
samt i bringandet af en tidsenlig representativ administration af hafssötvattnen.
fiskebedriften vid Göteborgs och Bohus läns kust, dels ock uppföra
ett anslag å ordinarie stat af 4,000 kronor för anställande af en
fiskeriinspektör för Göteborgs och Bohus läns hafsfisken; samt
i motionen n:o 150: att Riksdagen måtte dels i skrifvelse hos
Kongl. Maj:t anhålla om vidtagande af nödiga åtgärder för åstadkommandet
af en mera tillfredsställande administration af fiskena
vid rikets östra och södra kuster samt i sötvattnen, dels ock å
ordinarie stat uppföra ett anslag af 4,000 kronor till aflöning åt
ännu en under landtbruksstyrelsen hörande fiskeriinspektör.

Utskottet hemstälde emellertid:

a) att herr Ljungmans förevarande motion, n:o 149, icke måtte
vinna Riksdagens bifall, och

b) att herr Ljungmans motion, n:o 150, icke heller måtte af
Riksdagen bifallas.

Efter föredragning till en början af mom. a) begärdes ordet af

Herr Ljungman, som anförde: Beträffande denna motion,
som förevarit i kammaren flera gånger, skall jag be att få yttra
några ord. Såsom bekant är och såsom framgår af erfarenheten
från de flesta främmande länder, der man har något betydande
hafsfiske, är det åtgärder till främjandet af afsättningen af fångsten,
som medfört näringens utveckling. De äro i verkligheten rent ut
sagdt de enda åtgärder, hvarigenom man i någon nämnvärd omfattning
kan gagna en sådan näring. När nu i Bohuslän ett stort
sillfiske yppade sig, yrkades också, att man skulle på detta sätt

Lördagen den 23 Februari.

N:o 8.

främja näringen. Dervid uppstodo då två inflytelserika intressen, »äckla
som motarbetade sådana yrkanden. Det ena var ett handelsintresse,
som representerades af dem, hvilkas affär bestod i att aj-‘fisiet „,•<*
förse svenska folket med utländsk sill och i allmänhet utländska vissa af rikets
fiskvaror. Och det andra intresset var det af vissa professorer kuster samt i
företrädda vetenskapliga. I Amerikas Förenta stater hade det soleatlnenlyckats
åtskilliga vetenskapsmän att erhålla ofantliga anslag under (For(s'')
rubrik af att gagna fiskerierna, anslag, som dock i sjelfva verket,
i följd af den onaturliga sammankopplingen af fiskeriadministration
och vetenskapliga forskningar, hvarken kommit fiskerierna eller
vetenskapen i beloppen motsvarande omfattning till godo. Det är
båda dessa intressen, hvilka fortfarande göra sig gällande, jemte
vissa lokala intressen, som förefinnas i Bohuslän, der af somliga
med privilegier gynnade samhällen ingenting hellre önskas, än att
skärgårdsbefolkningen måtte befinna sig i fattigdom och elände,

— det är alla dessa intressen i förening, som i sjelfva verket vållat,
att administrationen af den bohuslänska fiskerinäringen är sådan, v
att den obestridligen är den allra sämsta i sitt slag inom hela
den bildade verlden och utgör en verklig skamfläck för vårt land.

Emellertid ser jag icke, att för närvarande mycket kan vinnas.

Äfven om denna kammare, såsom vid ett par föregående tillfällen
skett, skulle bifalla forsta delen af motionen, d. v. s. den om ett
skrifvelseförslag, så vore dermed intet vunnet, och sjelfva hufvudfrågan,
den som utgör objektet för striden, den stode alltid qvar.

Jag kommer derför icke nu att göra något yrkande, utan spara
det till nästa riksdag, då jag skall framlägga motionen i den form,
att en lämplig nedsättning af anslaget till fiskerinäringen föreslås,
så att det icke å detsamma blir något öfver att kifvas om,
och vidare sådana föreskrifter om anslagets användande lemnas,
att missbruk icke kunna förekomma. Jag Tiar derför intet yrkande
att göra.

Herr von Friesen, hvilken inom utskottet varit af skiljaktig
mening, yttrade: Mig har det alltid, då denna fråga förekommit,

förefallit underligt, att öfriga fiskerier i riket hafva en särskild
administration i landtbruksstyrelsen och dess tjensteman, men att
vårt vigtigaste fiske, det vid vestkusten, icke skulle hafva en
sådan administration. Det har gjort, att jag haft sympatier för
herr Ljungmans motion, och jag både äfven nu tänkt delvis yrka
bifall till densamma. Men då han sjelf vill låta frågan falla för
denna gång, skall jag icke ensam fäkta förgäfves.

Då herr statsrådet och chefen för kongl. civildepartementet
nu är närvarande, skulle han kunna lemna upplysning, huruvida
något bör göras i det syfte, som af motionären blifvit antydt.

Den väg, som motionären nu förklarat sig komma att beträda,
är visserligen en kraftig väg, men också något våldsam; ty det
förefaller mig, som om den komme att motarbeta sjelfva saken,
nemligen fiskerinäringens befrämjande. Det förefaller mig, som om
man borde kunna hitta på en annan utväg att nå målet, så att

N:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Ang. väckta man icke afknappade det ifrågavarande anslaget, utan i stället
administration ^n&e en fullt god ock ändamålsenlig användning för detsamma
aaf "fisket vid ofiörminskadt belopp.

vissa af rikets

kuster samt i -rT* i a., t

sötvattnen. Vidare anfördes ej.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

(Forts.)

I fråga om mom. b) anförde herr Ljung man: Herr talman!
Äfven här skall jag be att få fästa uppmärksamheten på att af
det anslag, som är beviljadt till fiskerinäringens upphjelpande,
nemligen 42,000 kronor, användas af skäl, som jag redan i viss
mån antydt, endast 25,000 kronor för ändamålet. Detta kunna
herrarne finna af den nu utdelade revisionsberättelsen. Jag tror
för min del att det vore önskvärdt, att de anslag, som beviljas,
blifva använda för de åsyftade ändamålen. Men så länge så inflytelserika
hindrande krafter existera, finnes ingen annan utväg
än att till ett annat år väcka en motion, deri man vid anslagens
beviljande gör sådana vilkor, att dessa hinder undanrödjas. Jag
har således i år intet yrkande att göra.

Vidare yttrades icke. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 7—10.

Biföllos.
Punkten 11.

Lades till handlingarne.
Punkterna 12—14.
Biföllos.

Ang. arfvoden Punkten 15.
åt lappfogdar

mm'' '' Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att till ersättning för
juridiskt biträde åt de svenske lapparne i Norge samt till lappfogdar
och lappförmän på extra stat för år 1896 anvisa 13,000
kronor.

Utskottet hemstälde emellertid,

att Kongl. Makts förevarande framställning måtte på det sätt
bifallas, att Riksdagen till ersättning för juridiskt biträde åt de
svenske lapparne i Norge samt till lappfogdar och lappförmän på
extra stat för år 1896 anvisade 10,000 kronor.

Häremot hade reservationer anmälts

Lördagen den 23 Februari.

N:o 8.

af herrar grefve G. Sparre, C. Lundeberg, H. P. P. Tamm, Ang. arfvoden
F. E. Pettersson och friherre J. T. Gripenstedt, hvilka ansett, att lappfogdar
utskottet bort hemställa, att hvad Kongl. Maj:t i ämnet föreslagit m''
måtte af Riksdagen bifallas; samt *■ or ''

af herr P. Norberg mot en del af motiveringen.

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Dahlstedt: Herr grefve och talman, mine herrar!

Såsom herrarne torde erinra sig, väckte jag vid 1893 års riksdag
inom denna kammare en motion, deri jag begärde, att Riksdagen
ville, förutom det af Kongl. Maj:t äskade anslag af 10,000 kronor,
anvisa ytterligare 5,000 kronor eller tillhopa 15,000 kronor å extra
stat för år 1894 till beredande af ersättning för juridiskt biträde
åt de svenske lapparne i Norge samt för anställande af lappfogdar
och lappförmän ej mindre inom Jemtlands och Norrbottens än
äfven inom Yesterbottens län. Såsom det var att vänta, hemstälde
emellertid statsutskottet om afslag å denna min motion.

Behofvet af en lappfogde jemväl inom Yesterbottens län var, hette
det, icke tillräckligt styrkt, summans storlek var icke tillräckligt
utredd, och man ansåg, att en dylik framställning borde komma
från annat håll än från enskild motionär. Detta var ju allt riktigt
och i sin ordning, och jag kunde deremot ingenting invända. Riksdagen
afslog också min motion.

I år har Kongl. Maj:t tagit detta ärende om hand och har i
statsverkspropositionen begärt en förhöjning utöfver det vanliga
anslaget med 3,000 kronor för att kunna anställa en lappfogde
äfven inom Vesterbottens län. Konungens befallningshafvande i
detta län har nemligen ansett nödigt att ingå till Kongl. Maj:t
med framställning om anvisande af medel till aflönande af en lappfogde
inom länet. Den utredning i frågan, som Konungens befallningshafvande
förebragt, har varit af sådan beskaffenhet, att
såväl statskontoret uti afgifvet utlåtande som Kongl. Maj:t funnit
behofvet af anställande af eu lappfogde inom Vesterbottens län
vara till fullo ådagalagdt. Man skulle således kunna tycka, att
statsutskottet nu vid en sådan utredning skolat välvilligt lyssna
till Kongl. Maj:ts förevarande framställning och tillstyrka bifall
till densamma. Sådant har emellertid icke skett, utan utskottet
har, säger det i sitt föreliggande betänkande, icke ansett sig böra
tillstyrka bifall till den af Kongl. Maj:t föreslagna förhöjningen
af det hittills beviljade anslaget.

Jag ber att få erinra herrarne derom, att behofvet af eu lappfogde
jemväl inom Vesterbottens län länge gjort sig gällande.

Såsom synes af statsverkspropositionen, har Konungens befallningshafvande
inom Vesterbottens län redan år 1890 gjort framställning
hos Kongl. Maj:t om anställande af en lappfogde inom länet; men
då medel för ändamålet icke funnos tillgängliga, kunde Kongl.

Maj:t icke fästa något afseende vid den gjorda framställningen.

Andra Kammarens Prat. 1895. N:o 8. 3

N:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Ang. arfvoden Beträffande de missförhållanden, som legat till grund för den
■åt lappfogdar gjorda framställningen i ärendet, skall jag be att få anföra, hvad
m'' m'' Konungens befallningshafvande i Vesterbottens län säger i sin

(toi-ts) sigta femårsberättelse för åren 1886—1890, deri det bland annat

heter: Förhållandet mellan lapparne och de bofaste har tillförene
varit godt, men under de senaste åren bär sämjan mer och mer
försämrats, särskildt inom Tärna kommun, hvarifrån de bofaste
upprepade gånger inkommit med klagomål till länsstyrelsen. Dessa
klagomål hafva hufvudsakligen gått ut derpå, att lapparne mindre
noggrant än förr haft tillsyn öfver sina renar, hvilka under
vårarna nedtrampa och förstöra de bofastes åkertegar och bästa
ängslägenheter samt om vintrarne förstöra höhässjorna.

Lapparne å sin sida klaga deröfver, att de bofaste stundom
skjuta och olofligen tillegna sig deras renar; att deras hundar jaga
och döda ren ar ne» o. s. v.

Dessa missförhållanden funnos sålunda till redan år 1890, och
sedan den tiden hafva de ingalunda aftagit, utan tvärtom stegrats
undan för undan.

Det är icke möjligt att på en kort stund försöka att bibringa
herrarne insigt om den kinkiga belägenhet, hvari såväl lapparne
som de bofaste inom lappmarken kunna komma. På hösten, då
lapparne komma ned från fjellen med sina renar, öfversvämma
dessa senare helt hastigt och plötsligt skog och fält öfverallt. I
allmänhet hafva de svenska nybyggarne då icke hunnit taga vara
på sitt hö, utan detta blir förstördt af de framrusande renarne.
Det är alldeles klart, att detta vållar mycken förbittring å nybyggarnes
sida; de släppa ut sina hundar, hvilka skingra renhjordarne.
Detta vållar återigen för lappen utomordentliga svårigheter.
Understundom nedskjutas de skingrade renarne, och det
finnes exempel på, att man i skogarne hittat 10, 20, 30 å 40 nedskjutna
renar. Hvem som skjutit dem, är det nära nog omöjligt
att utforska i dessa vidsträckta ödemarker. På våren åter, när
lapparne komma på vandring nedifrån slättbygden och skola upp
till fjellen, lemna de efter sig renar i störa hopar af hundra och
tusentals stycken, som gå utan vård och öfversvämma slåtterlägenheterna,
hvilka sålunda blifva förderfvade för den bofasta befolkningen.
I sin förtviflan öfver dessa förhållanden ha personer
framstäf åtskilliga förslag om verksamma kraftåtgärder till sitt
skydd. Så t. ex. har man yrkat på lagbestämmelser, gående ut
på att det skulle vara tillåtet att i massa nedskjuta renarne och
derefter försälja dem för lapparnes räkning, dervid man likväl,
skulle ega att tillgodogöra sig ersättning för liden skada m. m.

Den nya lapplagen har i hög grad bidragit till de rådande
missförhållandena. 1 detta afseende tillåter jag mig att åberopa
ett uttalande af eu tjensteman, som vistats i lappmarken i 50 års
tid. Han skrifveri »Sedan lapplagen utkom, lefva lapparne, man
kan säga, nära nog i ett upplösningstillstånd. De hafva sina renar
sammanblandade utan någon egentlig vård. Dessa ströfva landet
rundt från tidigt på hösten — september månad — till inemot

Lördagen den 23 Februari.

N:o 8.

slutet af juni månad, då värme och mygg drifva dem till snö--''*»''/ arfvoden
fjellen. Derifrån ströfva de in i Norge samt fortsätta der sin skade- åt laPPf°9<*<«•
görelse på de bofastes egor. Förr om höstarne, när lapparne voro m'' m''
på flyttning eller vandring från fjellen ned mot nedre delen af <FoTt6'')
landet och kusten, för att under vintermånaderna der söka bete
för sina hjordar, hade hvarje lappfamilj sina renar samlade i god
ordning och tämda renoxar, som drogo lappens husgeråd och andra
förnödenheter samt barnen i dertill inrättade åkdon. Nu deremot
komma tidigt på hösten, innan marken tillfrusit, stora renhopar i
stor oordning utan vårdare; och en tid derefter, sedan marken och
sjöarne tillfrusit, komma lapparne sjelfva efter — en de! sjelfva
dragande sina åkdon och små tillhörigheter samt en del bättre lottade
efter hästskjuts.»

Lapparne hafva under den senare tiden blifvit i hög grad
vårdslösa. Knappast någon bland dem kan läsa eller förstå en
lagparagraf; men nu inbilla de sig emellertid, att de genom den
nya lapplagen fått alla möjliga och omöjliga rättigheter sig tillerkända.
Detta åskådningssätt, som allmänt utbredt sig bland
lapparne, gör dem i hög grad öfvermodiga och trotsiga. Jag skulle
kunna anföra eu hel del exempel från deras framfart i kustsocknarne;
men jag skall inskränka mig till att uppläsa några ord,
som stå i en motion, hvilken i denna kammare väcktes för två år
sedan, och i hvilken det heter: »Den skada, som lapparnes flyttningar
åstadkommo under förutvarande förhållanden» — d. v. s.
innan den nya lapplagen tillkom — »var jemförelsevis ringa, och
högst sällan qvarlemnades vid återflyttningarna några renar i dessa
trakter. Efter den nya lagens antagande har förhållandet helt
och hållet förändrats. Lapparne synas ega det utmärkande karaktersdraget
att i öfvervägande grad hålla på verkliga eller inbillade
rättigheter utan att på samma gång vinnlägga sig om bekantskap
med och iakttagande af åtföljande skyldigheter. Den lagstadgade
rätten att för renbete uppehålla sig å de trakter, som de efter
gammal sedvana hafva besökt, synes i lapparnes uppfattning utsträcka
sig ej blott till vintermånaderna, utan hela året om, hvarför
de under senaste åren vid återflyttningen till lappmarken qvarlemnat
icke ringa antal renar å nedre landet helt och hållet utan
vård. Då nu för renkreatur inga vanliga stängsel hindra, så utöfva
de stor skada dels å ängarna, dels på rågåkrar och lindor,
uppväckande stort missnöje hos den bofasta befolkningen. Mot
denna öfversvämning af renkreatur står den bofasta befolkningen
så godt som rådlös.» Det är icke underligt, att det under sådana
förhållanden råder en stark spänning och uppstå svåra missförhållanden
emellan lapparne och de bofaste.

Men härtill komma ytterligare andra svårigheter, som äro af den
allvarligaste beskaffenhet. Lapparne hafva nemligen af gammalt
för sedvänja att under sommarmånaderna tränga in i Norge och
der låta sina renar beta. Enligt den internationella lagen af år
1883, som bestämmer förhållandet med afseende å de lappar, som
med sina renar flytta emellan de förenade konungarikena Sverige

N:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Ang. arfvoden och Norge, åligger det lapparne att göra anmälan om antalet renar,
åt lappfogdar gom <je ämna medföra in i Norge, innan de få begifva sig dit.

Denna skyldighet försumma de i allmänhet, och, sin gamla vana
(Forts.) trögna, begifva de sig med sina renar in i Norge utan sådan föregående
anmälan samt ströfva der omkring och förorsaka icke obetydlig
skada. Ensamt i Hatfjelddalens socken, med hvilken socken
särskild! lapparne inom Vesterbotten haft åtskilligt att skaffa, har
den skada, som af renarne förorsakats, under ett år uppskattats
till nio tusen kronor. Från norska myndigheterna inkomma till
länsstyrelsen den ena skrifvelsen efter den andra med anhållan, att
sådant ofog måtte afstyras. Hvad skall länsstyrelsen göra? Den
kan icke skicka sina länsmän från deras distrikt in i Norge att
der uppehålla sig veckor, kanske månader för att ordna förhållandena.

Det har visat sig, att lappfogdarne inom Norrbottens och Jemtlands
län hafva uträttat mycket godt. För icke längesedan har
Konungens befallningshafvande i Jemtlands län i följd af nådig
befallning inkommit med förslag till ny lapplag för länet. I motiveringen
till denna nya lag yttrar bemälde befallningshafvande
några ord, som j’ag ber att få uppläsa. Der står: Lappen »har ingen
vänskap att påräkna i bygden, de jordbrukande frukta hans besök
med åtföljande nedtrampning af växande gröda och bergadt hö, och
hans så kallade vänner begagna sig ofta af hans svagheter för att
berusa och bedraga honom. Staten är den enda, han har att stödja
sig till, då det går honom illa.» — »Lappfogden är hans vän och
hjelp och är till hands sa fort som möjligt, då lappen lider skada
vare sig af menniskor eller vilddjur för att stå honom bi.»

Lappen är i högsta grad okunnig och behöfver undervisas både
om sina skyldigheter och sina rättigheter. Han är den svage och
till numerären den underlägsne samt behöfver hjelp och stöd; men
han är också försumlig och trotsig. Han behöfver en vårdare och
en tuktomästare, som uppfostrar honom. Sjelf kan han icke bevaka
sina rättigheter och icke heller kan han inse sina skyldigheter.
Nu lefver han i ett fullkomligt laglöshetens tillstånd med förvirrade,
förvända rättsbegrepp; men om en lappfogde funnes, som
kunde uppträda med den myndighet, som embetet gifver, så skulle
lappen — ty sådan är hans natur — låta leda sig såsom ett barn.

Mine herrar! Lapparne hafva icke någon representant inom
den svenska Riksdagen. Då denna fråga nu föreligger, har jag
ansett det vara en pligt för mig, som bott i midten af Vester -bottens läns lappmarker i nära tolf års tid, att föra deras talan.
I lapparnes välförstådda intresse och å deras vägnar anhåHer jag,
att kammaren behagade bifalla den af Kongl. Maj:t gjorda framställningen.
Låtom oss, mine herrar, vårda oss om lapparne så
länge de finnas till i dessa höga norrländska fjell, dit de blifvit
undanträngda. Det belopp af 3,000 kronor, hvarom här är fråga,
är icke så stort, att vi icke kunna offra äfven det till befrämjande
af ordning bland våra nomader. På grund af min egen erfarenhet
kan jag konstatera behofvet af en lappfogde jemväl inom Vester -

Lördagen den 23 Februari.

Nso 8.

bottens län. Slitningarna och missförhållandena mellan befolk- Ang. arfvoden
ningen och lapparne stegras för hvarje år, och det synes mig varaat lappf°9dar
klokare att dämma i bäcken än i ån. Min fullkomliga öfvertygelse
är, att dessa penningar icke skola blifva bortkastade, utan i stället or 8''
komma till välsignelse för detta vanlottade folk.

Herr grefve och talman! På grund af hvad jag nu haft äran
anföra, tager jag mig friheten yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Höjer: Jag har något litet förundrat mig öfver statsutskottets
utlåtande i denna punkt, så till vida som det är för
mig mycket oklart, huru statsutskottets flertal tänker sig lappfogdeförhållandena
ordnade der uppe i Norrland. Statsutskottet
synes mig erkänna tillvaron af det behof, hvarpå Kongl. Majt:s
hemställan grundar sig. Det tyckes icke opponera sig mot nödvändigheten
deraf, att äfven för Yesterbottens län anställ es en
lappfogde, i likhet med hvad förhållandet är i Norrbottens och
Jemtlands län. Nu tager jag för gifvet, att den lappfogde, som
finnes i Norrbottens län, fortfarande är, såsom han under åratal
synes hafva varit, sysselsatt med att leda de norrbottniska lapparnes
tåg från Enontekis till Jockmock och Arjepluog. Således
torde icke statsutskottets mening vara, att med afseende pjl norrbottenfogdens
ställning någon förändring skall inträffa. Återstår
då — när statsutskottet erkänner det behof, som Kongl. Maj:ts
regering har påpekat — att besvara den frågan, huru statsutskottet
tänker sig lösningen af det uppstälda önskningsmålet,
att få eu lappfogde i Yesterbottens län, samt fortfarande hafva
en i Jemtlands län med bibehållande af samma anslag som förut.

Enligt min mening kan man icke tänka sig mer än två möjligheter.
Antingen har statsutskottet tänkt sig, att den lappfogde,
som nu finnes för Jemtlands län, skall tillika åtaga sig de
åligganden, som kunna tillkomma lappfogden för Vesterbottens
län. Då synes det mig endast behöfvas en blick på Sveriges
karta och en beräkning af afständet från gränsen mellan Herjeådalen
och Dalarne i söder samt gränsen mellan Norr- och Yesterbottens
län i norr för att finna den absoluta omöjligheten af att
endast en lappfogde skall kunna ens tillnärmelsevis uppfylla sina
åligganden i ett så kolossalt distrikt.

Den andra utvägen att ordna förhållandena utan höjning af
anslaget vore att fördela det anslag å 3,000 kr., som nu är anvisadt
åt lappfogden i Jemtlands län, i tvenne delar om 1,500 kr.
hvardera, hvilka då skulle anvisas såsom lönetillägg åt tvenne
länsmän, en i Jemtlands och en i Vesterbottens län, hvilka länsmän
då till sina innehafvande tjenstebefattningar äfven skulle
lägga det icke ringa arbete, som tillkommer lappfogdar. Jag
har visserligen icke någon personlig kännedom om förhållandena
deruppe, vare sig i Jemtlands eller Vesterbottens län, men
jag har hört mig före hos personer, som känna förhållandena
bättre än jag, och de hafva alla med eu mun förklarat, att ett

N:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Ang. arfvoden dylikt arrangement icke skulle leda till något praktiskt tillfredsat
lam ^n,9durskällande resultat, emedan lappfogdarne, om de skola uppfylla
(Fort™) s*na PKSter ■Pa tillfredsställande sätt, äro fullt sysselsatta
or 8 med ordnandet af lapparnes förhållanden och icke kunna hafva
något arbete derjemte.

Vilja vi sålunda ändamålet, vilja vi tillgodose de behof af
lappfogdar, som finnas både i Vesterbottens och Jemtlands län,
så synes det mig klart, att dertill behöfvas två personer, hvardera
anstäld uteslutande för den befattningen. Är det så, att
lappfogdarne hafva 3,000 kronor i Jemtlands län och i Norrbottens
län, och befinnes det, att detta arfvode icke är för stort, så
synes det mig rättvisan fordra, att ett nytt arfvode å 3,000
kronor lemnas för besättande af en lappfogdeplats i Vesterbottens
län.

På denna grund kan jag icke anse annat, än att Kongl. Maj:t
har alla billighets- och realitetsskäl för sitt förslag i denna punkt,
och på de skäl jag nu anfört skall jag be att få, med afstyrkande
af statsutskottets hemställan, tillstyrka bifall till Kongl.
Maj:ts förslag.

Herr Jonsson i Hof: Såsom herrarne finna, har utskottet
åberopat de motiv, som föranledt Riksdagen att 1890 bevilja anslag
till två lappfogdar, eu i Norrbottens och en i Jemtlands län,
nemligen att behofvet af dessa skulle vara af en öfvergående art;
och således, när nu detta- anslag stått i 5 år, trott, att de syften,
som man afsett med dessa fogdar, skulle hafva börjat att till
någon del realiseras, så att man kunde inom ramen af det befintliga
anslaget tillgodose det behof af dylik fogde, som numera
förefinnes äfven inom Vesterbottens län.

Det m| vara sant, att lappfogden i Norrbottens län, som
egentligen fick till sin mission att söka leda lapparne sydligare,
icke ännu lyckats fullgöra denna sin mission, och derför fortfarande
behöfves deruppe för samma ändamål som ursprungligen;
men deremot tror jag icke, att fallet är detsamma med lappfogden
i Jemtland. De egentliga svårigheter i Jemtland, som gjorde,
att denne lappfogde der blef tillsatt, bestodo som bekant i förhållandet
mellan lapparne och den bofasta befolkningen i Herjeådalen.
Dessa svårigheter föranleddes af den omständigheten, att
renbetena lågo huller om buller med egoområden, som tillhörde
privata personer, från hvilka privata personers egoområden lapparne
med sina renar omöjligen kunde hålla sig borta. Deraf
föranleddes ständiga strider och trassel samt t. o. m. våldsamheter,
hvilket blef hufvudanledningen för lappfogdes tillsättande
i Jemtland. Nu har som bekant sedan dess staten köpt in betydande
områden i Herjeådalen just för att ordna betesförhållandena
så, att lapparne icke skola behöfva komma i strid med de
bofaste om marscher öfver deras områden och om betesangelägenheter.
Hufvudföremålet för lappfogdens i Jemtlands län verksamhet
är således nu uppfyldt, och utskottet har derför ansett,

LördageD den 23 Februari.

N:o 8.

att hans verksamhet skulle antingen kunna så inskränkas, att-j»?- arfvoden
han icke behöfde 3,000 kronor i arfvode såsom hittills, eller ockat laVff«9iar
så, att han skulle kunna räcka till att vara tidtals i Jemtlands ''

och tidtals i Yesterbottens län. Han skall, efter hvad jag hört, 0
vara bosatt i norra delen af Jemtland, och om icke hans närvaro
i Herjeådalen numera är behöflig, så ligger det ju inom möjlighetens
område, att han skall kunna biträda lapparne både i norra
Jemtland och i nedre delen af Yesterbotten, der de största svårigheterna
förekomma, så vidt jag kunnat finna af handlingarne,
nemligen mot Hatfjelddalen i Norge och motsvarande område på
den svenska sidan. Det har varit utskottets uppfattning, att man
med de befintliga anslagen skulle kunna undanrödja de värsta
svårigheterna för lapparne i detta fall.

Men det må jag säga, att vare sig kammaren beviljar dessa
3,000 kr. eller afslår dem, så får man ingalunda tänka, att det har
någon särdeles stor inverkan på de svårigheter, i hvilka lapparne
der uppe befinna sig. Om de 3,000 kr. beviljas för särskild lappfogde
i Vesterbottens län, så lian det väl möjligen hända, att
svårigheterna i någon mån derigenom kunna mildras, men till
väsentlig del komma de att qvarstå, till dess en annan lapplag
blir satt i stället för den nu befintliga, hvaraf egentligen allt
trassel och alla svårigheter härleda sig. Det kan ju möjligen
vara till någon nytta att få eu ny lappfogde, men hufvudsvårigheterna
stå qvar, ända till dess lapplagen blir ändrad.

När man hör talaren på vesterbottensbänken, som är mycket
hemmastadd i dessa angelägenheter, skildra lapparnes svårigheter
och berätta, hurusom renarne springa utan vård, huruledes hundarne
skingra hjordarne, och huru dessa blifva nedskjutna än på
det ena, än på det andra hållet, så kan man lätt fatta, huru
omöjligt det är för eu lappfogde att kunna förekomma alla sådana
svårigheter. Dertill skulle det ju behöfvas vakter på hundratals
man. En lappfogde kan, som jag tror, gorå någon liten nytta i
detta fall, men någon väsentlig kan han icke göra.

Det är af denna anledning, som utskottet kommit till sitt
beslut i frågan. Om kammaren har något annat omdöme i saken
och anser sig böra bevilja det högre beloppet, så icke skall jag
gråta deröfver. Tror man sig kunna göra någon nytta dermed,
så må det vara en känslosak att i detta fall tillfredsställa den
talares önskningar, som först yrkade bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Men, som sagdt, den praktiska betydelsen och nyttan af
förslaget ha enligt min mening i hög grad öfverdrifvits, och någon
särskildt stor skilnad tror jag icke, att det skall blifva i
lapparnes förhållanden, vare sig Kongl. Maj:ts eller utskottets förslag
bifalles.

När jag stält mig på den sidan i utskottet, att jag velat låta
beloppet bibehållas och Kong], Maj:t inom detta belopp ordna förhållandena,
så anser jag mig naturligtvis äfven nu böra yrka
bifall till utskottets hemställan.

N:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

(Fort».)

Ang. arfluden Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Såsom

åt laP!>/°3''lttr redan blifvit påpekadt, har statsutskottet icke velat bestrida behof
vet af en lappfogde inom Vesterbottens län, men hänvisat dertill,
att förhållandena inom Jemtlands län numera skulle så förbättrats,
att lappfogdens verksamhet der torde kunna väsentligen
inskränkas, om ock befattningen icke kunde helt och hållet indragas.
I detta afseende antager utskottet förmodligen att, sedan Ljusnedals
bruk nu blifvit åt staten förvärfvadt, lappförhållandena inom
länet blifvit i följd deraf bättre än förut. Det är nog sant, att
på nämnda ort förhållandena mellan lapparne och de bofaste måste
undergått någon förändring genom omförmälda köp, men deremot
förekomma på andra, åt lapparne upplåtna områden inom länet
svårigheter, hvilka i hög grad påkalla lappfogdens uppmärksamhet.
Det är gifvet, att i och med kulturens framträngande mot fjellgränsen
lapparne och de bofaste komma i allt närmare beröring
med hvarandra, och på grund af deras olika lefnadsförhållanden
m. m. uppstå ständiga kollisioner dem emellan. Jag har i dessa
hänseenden särskild! tillskrifvit landshöfdingen i Jemtlands län
för att få hans uppgift om förhållandena, och han har till svar
derå meddelat, att lappfogdens verksamhet i allmänhet mindre
tagits i anspråk på Ljusnedals vidsträckta egoområde än på många
små sextondels hemman, som vore belägna så, att renarne ofta der
gjorde besök, enär förre egaren af Ljusnedal aldrig sjelf påkallade
lappfogdens mellankomst, då hans egor lidit skada, utan till och
med i de bestå, fall afvisade lappfogdens tjenster, då de erbjödos;
och att följaktligen Ljusnedals-köpet haft intet inflytande på lappfogdens
göromål. Men härtill kommer, att de svenska lapparne
pläga med sina renar begifva sig in öfver norska gränsen, utefter
Herjeådalen och Jemtland. Detta har föranledt, att år 1889 i
Norge tillsatts en komité, hvilken arbetat under några år samt
besökt orterna i fråga. 1 dess utlåtande i ämnet redogöres noggrant
för de svenska lapparnes förhållanden och föreslås de åtgärder,
som från norsk sida borde vidtagas för att utestänga de
svenska lapparne från norskt område. Deri säges bland annat, att
man rborde vända sig till de svenska myndigheterna för att få
hjelp mot de svenska lapparnes renhjordar, men om detta icke hade
någon verkan, borde man omhändertaga de svenska renar, som inkomma
i Norge, samt nedslagta eller försälja dem till betäckande
af skadestånd och böter samt slutligen, om intet annat hjelpte,
uppdraga åt norska polisbevakningen att nedskjuta de renar, som
trängde in i Norge, något som redan skall varit påtänkt i Tromsö
amt. Sedermera hafva framställningar i ämnet inkommit till
svenska regeringen och föranledt skrifvelser till Konungens befallningshafvande
i Jemtlands län, med anledning hvaraf under
sommaren skola verkställas undersökningar om förhållandena.

Lapparne sjelfva hafva ytterst ringa förmåga att tillvarataga
sina intressen; den ende, lappen har att vända sig till, är lappfogden.
Han skall råda och hjelpa honom i hans bekymmer, och
han är den ende, som personligen kan direkt inverka på lappens

Lördagen den 23 Februari.

N:o 8.

uppfattning om rättsförhållandena. Genom den nya lapplagen Ang. arfvoden
tror jag nästan, att lappen numera betraktar sig såsom herre på"* lappfogdar
vissa områden, der han förut ansåg sig såsom gäst. Detta gör, ‘

att det behöfves en person, som undervisar honom om hvad hans or
rätt egentligen är, och dertill kan man icke gerna använda länsmannen,
hvilken derjemte har att sköta sin länsmanstjenst, som
är af väsentligen olika beskaffenhet med lappfogdens, utan man
måste anlita en person, som under större delen af året lefver
bland lapparne, lär känna deras förhållanden, vinner deras förtroende
samt söker på öfvertygelsens väg bibringa dem uppfattning
om hvad lag och rätt är.

Jag tror derför, att det för närvarande är omöjligt att i
förevarande hänseende vidtaga någon förändring inom Jemtlands
län. Der behöfves fortfarande såsom hittills en särskild lappfogde.

Hvad aflöningen beträffar, anser jag, att man icke gerna kan
sätta den lägre än den hittills varit, da lappfogden af sin tjenst
är så upptagen, att han icke kan hinna egna sig åt något annat.

Hans mesta tid måste dessutom tillbringas på resor och färder i
obebyggda trakter, hvilket medför stora kostnader.

På grund häraf och då, hvad Vesterbottens län angår, det
allmänt erkännes, att en lappfogde der behöfves, och i afseende
å Norrbottens läns behof deraf icke heller någon anmärkning försports,
synes mig tydligt, att det belopp af 10,000 kr., som nu
är anslaget för lappväsendets ordnande, icke kan komma att räcka
till för att aflöna äfven eu lappfogde inom Vesterbottens län.

Jag instämmer visserligen med herr Olof Jonsson deri, att
äfven om det blefve eu särskild lappfogde inom Vesterbottens län,
komme nog ändå der liksom inom Jemtlands och Norrbottens län
att uppstå många svårigheter, och att det behöfves en lång tid,
innan lappen blir underkunnig om hvad hans rätt är. • Men derför
bör man väl icke-lemna lappen helt och hållet åt sitt öde, utsatt
för skadeersättningsanspråk, som han icke känner till huru de
böra bemötas. Lappfogden kan förlikningsvis ställa det så för
lappen, att skadeersättningen icke blir honom allt för betungande.

I Norge sättas skadestånden för närvarande till betydliga belopp;
den enda möjlighet lappen liar att undgå detta är att träffa förlikning,
innan det kommer till rättegång, och en förlikning torde
knappast någon annan än lappfogden kunna åstadkomma. För
lapparne sjelfva betalar sålunda lappfogden sig många gånger
om, derigenom att han hjelper dem att nedbringa de ofta ohemula
er sättn ingå belopp en.

Jag hemställer på grund häraf, att kammaren måtte bifalla
Kongl. Maj:ts proposition i ämnet.

Herr Truedsson: Oaktadt jag räknar mig till sparsamhetsvännerna
i denna kammare, tror jag på de skäl, som blifvit angifna
såväl af den förste talaren som från statsrådsbänken, att
det är skäl att bevilja det af Kong]. Maj:t äskade beloppet, och
jag kommer också att rösta derför.

N:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Ang. arfvoden Herr Olof Jonsson yttrade, när han hade ordet, att om ännu

at lawfi>!idar en sådan fogde blefve tillsatt, så skulle han icke kunna mycket
(Forts ) uträtta, förrän vi fått en bättre lapplag. Detta kan nog vara
sant. Men äfven om vi få en bättre lapplag, så tror jag, att
det behöfves någon, som tolkar lagen för lapparne, så att de förstå
den, och som uppfostrar dem, så att de lyda denna lag.

Jag yrkar Infall till Kongl. Maj:ts förslag.

Häruti instämde herrar Andersson i Skeenda, Wavrinsky, Larsson
i Berga, Nyström och Mahn.

Herr Dahlstedt: Jag vill endast fästa uppmärksamheten på
hvad som nu blifvit anfördt från statsrådsbänken. Det synes mig,
som om statsutskottets uttalande derigenom helt och hållet skulle
förlora sin betydelse. Utskottet säger, att lappfogdens inom Jemtlands
län verksamhet torde kunna väsentligen inskränkas samt
besparing derigenom åstadkommas. Genom denna besparing i utgifter
för lappfogden inom Jemtlands län anser utskottet, att medel
skulle finnas disponibla för att på ett tillfredsställande sätt
afhjelpa olägenheterna inom Vesterbottens län. Nu hafva vi från
statsrådsbänken hört, att i afseende å Jemtlands län ingen förändring
kan ifrågakomma. Sålunda kommer aflöningen till lappfogden
der att fortfarande utgå med samma belopp som hittills,
och samma är förhållandet med Norrbottens län. Jag kan då icke
se, huru någon besparing skall kunna åstadkommas för aflönande
af en lappfogde inom Vesterbottens län.

Jag ber tillika att få fästa kammarens uppmärksamhet derpå,
att Riksdagen genom att afslå Kongl. Maj:ts framställning skulle
göra det helt och hållet omöjligt för Konungens befallningshafvande
i Vesterbottens län att inskrida vid-uppstående missförhållanden
och oordningar af nu ifrågavarande art inom länet.
Detta synes mig mycket betänkligt.

Jag anser alltså, att kammaren handlar välbetänkt och klokt,
om den nu beviljar hvad Kongl. Maj:t begärt i denna punkt.

Svårigheterna skulle ändå qvarstå, sade herr Olof Jonsson.
Ja, det är nog sant, men det göra de också inom Norrbottens och
Jemtlands län. Icke förty erkännes af alla, att lappfogdarnes
verksamhet inom dessa län varit till stort gagn. Samma resultat
torde man också kunna påräkna af en lappfogde inom Vesterbottens
län. För öfrigt synes det mig icke vara för mycket begärdt,
att det blir en lappfogde för hvartdera af dessa tre län. Om jag
endast tager Vesterbottens läns lappmarker i betraktande, skulle
lappfogden inom detta län få en areal af omkring 300 qyadratmil
att genomkorsa till största delen på gångstigar och obanade vägar.
Lägger jag dertill, att ban stundom måste resa in i Norge och
på vintern följa med lapparne nedåt kustlandet för att taga reda
på dem litet hvarstädes, torde lätt inses, att han får nog att göra.

Herr talman! Jag vidhåller mitt förra yrkande.

Lördagen den 23 Februari.

N:o 8.

Öfverläggningen var härmed slutad. Efter det herr talmannen
till proposition upptagit hvardera af de båda olika yrkandena,
afslog kammaren utskottets hemställan i hvad densamma skilde
sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning och biföll
•denna sistnämnda framställning oförändrad.

Punkten 16.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 10) hade Ang. anslag
herr S. Nordström föreslagit, att Riksdagen måtte anvisa 3,472
kronor 18 öre, att dermed godtgöra Lars Petter Larssons arfvingarkronofogde
den förlust, de genom förre kronofogden F. G. Sjöqvists oredliga y. g. sjögast
förfarande lidit. försUngradt

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af belopp.
Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Nordström: Jag inser nogsamt svårigheten att uppträda
till försvar för en klient, som redan fått sin dödsdom af
det barmhertighetstribunal, som kallas statsutskottet. Jag inser
jemväl, att det fordras en annan vältalighet, än den jag besitter,
för att hos vederbörande utverka ändring i domen. Men då den
dömdes Rf ligger mig mycket nära om hjertat, så vågar jag ändock
pröfva kammarens tålamod med att inför dem af dess ledamöter,
som icke tagit del utaf motionen och utskottets utlåtande,
anhålla att få anföra några ord, framhålla sakförhållandet och i
den mån jag förmår bemöta de motiv, hvarpå utskottet afstyrkt
motionen.

Inom den församling, der jag har mitt hemvist, fans eu person
vid namn Lars Petter Larsson, som på 1850-talet utvandrade till
Australien. Efter eu följd af år dog hans fader och efterlemnade
såsom arfvingar denne i Australien efterlemnade son jemte en
hemmavarande son och tvenne brorssöner. Arfvet delades mellan
•dessa, och den hemmavarande sonen köpte af sina medarfvingar
■den lilla fastighet, som fadern lemnade efter sig. Då nu den i
Australien varande brodern skulle få den summa sig tillskickad,
hvarom här är fråga, nemligen 3,722 kronor, så begagnade han sig,
för att vara rigtigt säker pa att få dessa medel i handom, af den
myndighet, som han ansåg vara den säkraste, nemligen det svenska
konsulatet. Följaktligen vände han sig till det svenska konsulatet
i Adel aide med begäran att genom vederbörande myndigheter
hos hans broder här i Sverige uttaga hans fordran och tillställa
honom den. Till följd häraf vände sig konsuln i Adelaide
till kommerskollegium, kommerskollegium till Konungens befallningshafvande
i länet, och Konungens befallningshafvande beordrade
sin kronofogde att uttaga medlen hos gäldenären. Detta

3V:o 8.

Lördagen den 23 Febrnari.

Mg. anslag gjorde den ifrågavarande kronofogden i april månad 1889. Sedan
för9eulaSfBförrevlsste man ingenting af, förrän l1 2 år derefter, då nämnde krono''
kronofogden''fogde blef häktad. för uppbördsbalans Det visade sig då, att
f. g. Sjoqvist äfven dessa medel icke hade blifvit redovisade, utan voro förskingförshingradt
rade. Konungens befallningshafvande i länet bevakade då för
belopp. Larssons rökning medlen i den konkurs, som uppstod efter ifråga(Forts.
) varande kronofogde, Sjoqvist, och medlen uttogos med förmånsrätt,
men i stället för 3.7_?2 kr. blef det endast ett belopp af 350 kr.,
som kom arfvingarne till godo. Lars Petter Larsson hade nemligen
under tiden i Australien aflidit. Detta var eu smärtsam
förlust för de fattiga arfvingarne, och de gjorde förfrågningar än
här och än der, huru de skulle bära sig åt.

Då jag förlidet år reste upp till Riksdagen, blef jag anmodad
att .hos Kongl. Maj:t på dessa personers vägnar söka utverka proposition
till Riksdagen om att Riksdagen måtte bevilja de medel,
som sålunda af kronofogden Sjoqvist blifvit förskingrade till förfång
för dessa arfvingar. Jag gjorde detta så mycket hellre, som
ett likartad! fall förekommit på 1880-talet, då en fanjunkare
Bäfverfel dts vid Yestgöta-Dals regemente hustru i Schweiz fick
ett arf, som en dervarande generalkonsul fick i uppdrag att
uppbära. Denne generalkonsul förskingrade dessa arfsmedel. Fanjunkar
Bäfverfeldt vände sig då till Kongl. Makt med begäran
om proposition till Riksdagen om ersättning till honom för de
medel, som han på detta sätt blifvit beröfvad. Dessa begge fall
äro ju lika. I det ena fallet är det en kronofogde, i det andra
en generalkonsul, i båda sålunda en statens tjensteman, som uppburit
medlen och förskingrat dem. Jag hade derför all anledning
att förmoda, att min nämnda anhållan skulle blifva behjertad af
Kongl. Maj:t. Men till min stora förvåning blef utslaget, att det
icke föranleder till någon vidare åtgärd, och detta oaktadt Konungens
befallningshafvande, till hvilken ärendet blifvit öfverlemnadt
för afgifvande af utlåtande, tillstyrkt min anhållan, som jag tror
på mycket goda skäl. Under sådana förhållanden återstod intet
annat att göra än att direkt vädja till Riksdagen med en vördsam
anhållan, att den måtte godtgöra de fattiga arfvingarne den förlust.
som de på detta sätt lidit. Det är detta, som skett genom
min motion.

Med anledning af denna min motion anför statsutskottet:

»Då, enligt gällande bestämmelser, staten i allmänhet icke ens
i de fall, då enskilde rättsligen äro nödsakade att anlita dess
tjensteman, är skyldig ersätta genom dessa tjenstemäns tillskyndande
förorsakad förlust, synes det utskottet än mindre kunna
ifrågasättas, att godtgörelse skulle af staten lemnas, då, såsom i
förevarande fall varit förhållandet, det uppdrag, vid hvars utförande
en statens tjensteman visat oredlighet, kunnat anförtros
lika väl åt enskild person som åt statens myndigheter. Med
afseende härå och då i öfrigt icke synas föreligga sådana särskilda
omständigheter, som böra föranleda Riksdagen att här träda
emellan, finner sig utskottet icke böra tillstyrka förevarande

Lördageu den 23 Februari.

N:o 8.

motion, helst frågan redan varit föremål för Kongl. Maj:ts prof- anslag
ning, och Kongl. Maj:t icke funnit anledning att till Riksdagen
göra framställning i ärendet», och på denna grund afstyrkes'' ''Z-lnofogden
motionen. F. g. Sjöqvist

Här är det nu tre särskilda omständigheter, som utskottet förskingra^
andragit såsom skäl emot motionen. Jag vill börja med den in- belopp.

vändningen, att frågan redan förevarit hos Kongl. Maj:t. Kongl. (fort8)

Maj:t gaf ingen motivering i sin resolution, hvarför han afslog
den gjorda framställningen. Men da jag inlemnade handlingarna,
begärde jag få höra vederbörande statsråds utlåtande om saken.

Jag fick komma upp följande dag och fick då följande besked:

Det är ju allt skäl att lemna in ansökningen, men jag tror icke,
att ni har mycket för det. Ty för det första är det icke dessa
arfvingar, som förlorat summan, utan deras fångesman, den i
Australien aflidne brodern, och för det andra, om kronofogden Sjöqvist
äfven hade handlat ärligt, så skulle andra omständigheter
hafva kunnat tillkomma, som förorsakat, att medlen ändå icke
kommit arfvingarne till godo. Jag vill mot dessa invändningar
anmärka, att hvad vidkommer det förhållandet, att det var fångesmannen
och icke arfvingarne, som förlorade summan, så kan jag
för min del icke se, att detta i någon mån förändrar det sakliga
rättsförhållandet. Och hvad den senare invändningen beträffar, så
torde det vara nog, att det icke tillgick på det sättet.

Men jag torde icke misstaga mig mycket, om jag säger, att
frågan icke var opportun, och derför gick det som för så månget
annat styfbarn, som kastas ut i verlden utan huld och skydd och
får sköta sig som det kan, hvilket också blir derefter.

Hvad sedan vidkommer den andra invändningen af statsutskottet,
nemligen att denna i Australien varande person hade
kunnat hänvända sig till annan person eller på annat sätt utfå
medlen än genom myndigheterna, sa är detta visserligen sant,
ty han hade kunnat direkt tillskrifva sin broder och bedja denne
med posten sända honom beloppet, och han skulle äfven hafva
kunnat anlita enskild person i Sverige, hvilket dock mötte svårigheter
för honom, då han sedan 30 år tillbaka varit borta från
landet och derför knappast kände några personer här. Jag kan
emellertid icke tro, att eu sådan omständighet skulle inverka på
det rättsliga förhållandet, ty personen hade laglig rätt att be fagna

sig af myndigheterna för att få penningarna sig tillskicade,
och alldenstund han hade sådan laglig rätt, och alldenstund
denne kronofogde förskingrade medlen, som lian på tjenstens vägnar
hade om händer, så tror jag, att denna invändning måste förfalla.

En af statsutskottets högt ärade ledamöter hade ett yttrande
här förliden onsdag, som jag tillåtar mig att citera. Han yttrade
nemligen — det var i fråga om inlösningen af hotellet i Bollnäs
— att utskottet hade huggit i luften. Jag tror verkligen, att
denna invändning också är — ett hugg i luften!

Hvad sedan vidkommer den tredje invändningen — »och då i
öfrigt icke synas föreligga sådana särskilda omständigheter, som

Ji:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Ang. andag höra föranleda Riksdagen att här träda emellan» — så skall jag
tillgodtgmeUt yje att få uppläsa för det första den del af Konungens befallningsJkronofogde
kalvandes förklaring till Kongl. Maj:t, då Konungens befallningsF.
G. Sjöqvist hafvande blef anmodad att afgifva yttrande i ämnet. Den

förskingra dt lyder:

belopp. »Vitsordande uppgiften att genom ofvan nämnde i statens tjenst

(Forts.) anstälde uppbördsmans svikliga förfarande sökandena tillskyndats
en förlust, som, på sätt handlingarne utvisa, endast till en ringa
del kunnat ur tjenstemannens tillgångar gäldas, och då Eders
Kongl. Maj:t i liknande fall tillförene genom nådig framställning
till Riksdagen beredt en oförskyldt lidande skadeersättning för
hvad han medelst tillgrepp af en statens tjensteman förlorat, anser
sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hafva full anledning
att till sökandenas framställning i underdånighet tillstyrka
nådigt bifall, så att de af allmänna medel måtte återfå hvad, efter
afdrag af ofvanberörda 350 kronor, utdelning i förre kronofogden
Sjöqvists konkurs, genom hans oredlighet blifvit dem frånhändt
med 3,372 kronor 18 öre. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
gör detta desto hellre, som af handlingarne synes framgå, att
sökandena äro stadda i jemförelsevis torftiga omständigheter.» —
Detta var Kongl. Maj:ts befallningshafvandes yttrande. Dessutom
finnas tre särskilda prestbetyg för de lidande personerna.
Det ena lyder så här: »Att ångbåtseldaren Carl Robert Larsson,
född 1863 den ä0/5 i Göteborgs Christine församling, eger medborgerligt
förtroende, är för innevarande år kyrko- och mantalsskrifven
härstädes å Qv. 1. Rostock XXI samt är medellös» —jag
ber att få upprepa medellös — »och inflyttade den 7 december 1892
från Göteborgs Haga församling, varder härmed på begäran intygadt
för ansökan, Malmö Caroli församling d. 8 febr. 1894.

C. O. Dalin,

P. L.»

Det andra prestbetyget lyder på detta sätt: »Att muraren Ernst
Brynolf Larsson, född den 6/2 1860, gift den u/* 1889 med Emma
Maria Holm, född den n/4 1865, eger godkänd kristendomskunskap,
åtnjuter medborgerligt förtroende, har tillträde till H. H. Nattvard
samt är medellös» — jag ber att få upprepa medellös — »och
har tre minderåriga barn, intygas. Göteborgs Haga församling
den 5 februari 1894.

Dav. Davidson

v. pastor.»

Det tredje prestbetyget, som afser den hemmavarande brodern,
säger icke att han är medellös, ty han eger den lilla fastighet,
som han dels ärfde, dels af sina syskon köpte, »men för öfrigt i
saknad af annan förmögenhet; och då han nu är gift samt har
sju oförsörjda barn» — jag ber att få upprepa: sju oförsörjda barn
— »så kunde han mer än väl behöfva denna lilla tillökning i sitt
lefvebröd, hvilket blifvit honom beröfvadt genom kronofogde Sjöqvists
oredlighet.»

Lördagen den 23 Februari.

N:o 8.

Nu vädjar jag till kammarens ledamöter, om här icke före- Ang. anslag
ligga sådana särskilda ömmande omständigheter, som kunde föran- l‘[l godtgöreUe
leda Riksdagen att träda hjelpande emellan. '' “kronofogden

Dertill komma andra skäl, som här icke kunna återgifvas. f. g. Sjöqvist
Men så mycket kan konstateras, att det dröjde l1/2 år, ifrån det förskingradt
kronofogden Sjöqvist hade uppburit dessa medel, till dess det blef Moppbekant,
att medlen förskingrats; och om han då icke hade blifvit (Forts.)
häktad, vet man icke, när det hade blifvit kändt. Hvad detta
innebär, deröfver må herrarne sjelfva reflektera. Men hvad jag
vill framhålla, det är, att här verkligen föreligga skäl, som tala
på det bevekligaste.

Man och man emellan har man hört uppgifvas, att det skulle
vara ett farligt prejudikat att så här ersätta medel, som af statens
tjensteman blifvit oärligen åtkomna. Jag har likväl redan
förut påvisat, att ett sådant prejudikat förut blifvit gifvet, och
jag har hört talas om flera andra fall, der Riksdagen trädt hjel 5ande

emellan. Dessutom vågar jag påstå, att om detta är rätt,
å äro prejudikaten af underordnad betydelse; ty rätt må vara
rätt och orätt orätt. Men det finnes äfven en annan sak, som
kanske kan vara lika mycket beaktansvärd, och det är allmänhetens
förtroende till statsmagternas rättskänsla. Det kanske
också har något att betyda.

Men först och sist anser jag detta vara ett så bevekande fall,
att jag ber och bönfaller hos kammarens ledamöter på de fattiga
arfvmgarnes vägnar att icke neka dem rättvisa, hvadan jag, herr
talman, tillåter mig i största ödmjukhet att yrka afslag å utskottets
hemställan och bifall till min motion.

Herr Petersson i Runtorp: Emedan jag bidragit till det slut,
hvartill utskottet kommit, skall jag be att få säga några ord, och
jag skall icke, såsom motionären, hafva det misstroende till kammaren,
att den icke läst hvarken hans motion eller utskottets betänkande
deröfver. Hade han icke hyst det misstroendet, så hade
han helt visst icke behöft att nästan ordagrant upprepa hvad der
förekommit. Utan jag förmodar, att kammarens ledamöter tagit
kännedom om såväl hans förslag som om de skäl, som latskottet
begagnat för afslag.

Motionären åberopade ett prejudikat, som han talade om, men
det prejudikatet har icke Kongl. Maj:t fäst sig vid, och derför bör
det väl icke förvåna motionären, att utskottet icke heller gjort
det. Ty de båda fallen äro icke så likstälda med hvarandra, att
det, som han ansåg som ett prejudikat, kan tjena till rättesnöre
vid afgörandet af det nu ifrågavarande.

Jag skall framhålla ännu ett af de skäl, som utskottet haft,
och det är, att så länge intet af de åtskilliga förslag, som förelegat
derom, att staten skulle betala sådana förluster, som enskilde

fora på statens tjensteman, vunnit Riksdagens erkännande, så är
et icke tänkbart, att en motionär kan i enstaka fall få ett dylikt
förslag igenom. Det ligger i sakens natur.

Ji:o 8.

Lördagen den 23 Febrnari.

Ang. anslag Hade det prejudikat, som kan nämnde, varit tillfyllestgörande,
till godtgorehe få både Kong!. Maj:t kommit in till Riksdagen med en propositronofogden"
i ämnet. Men de båda fallen äro, som jag framhöll, icke likF.
g. sjoqvisi stälda, och derför har icke utskottet heller kunnat jemföra dem
forskingradt med hvarandra.

belopp. För öfrigt kan motionären nog hafva rätt deruti, att det är

(Forts.) beklagligt att sådant kan hända, att enskilde förlora på statens
tjensteman. Men jag tror visst icke, att den saken hjelpes dermed,
att Riksdagen åtager sig att godtgöra dylika »oegentligheter»,
som det numera heter, utan deremot behöfvas andra åtgärder, och
det är, enligt min tanke, på lagstiftningens väg, som sådant bör
förekommas. Annars skulle följden endast blifva den, att ju mera
der stjäles, ju mera skulle staten betala, och det vore ju ett alldeles
upp- och nedvändt förhållande.

Jag tror icke, att jag behöfver tillägga mera i denna fråga,
utan anhåller om bifall till utskottets hemställan.

Herr Nordström: Jag skulle önska fä reda på, hvari olikheten
i prejudikaten består. Den har jag icke kunnat finna.

Herr Petersson i Runtorp: Jag får be motionären vända sig
till Kongl. Maj:t, så kanske han får besked på den saken.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen
enligt de gjorda yrkandena propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen, och fann herr talmannen den
förra propositionen vara besvarad med öfvervägande ja. Herr
Nordström begärde likväl votering, i följd hvaraf nu skedde uppsättning,
justering och anslag af en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i punkt 16 af
utlåtandet n:o 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit den af herr Nordström i ämnet väckta motion.

Voteringen försiggick i vanlig ordning och utföll med 137 ja
mot 48 nej; och hade alltså utskottets hemställan af kammaren
bifallits.

Punkterna 17—22.

Biföllos.

Lördagen den 23 Februari.

X:o 8.

Punkten 23.

Mom. a).

Bifölls.

Under mom. b) hemstälde utskottet, att Riksdagen måtte för
år 1896 medgifva, att det uti staten för landtbruksinstitutet vid
Ultuna till »institutets öfriga utgifter» upptagna belopp jemväl
måtte användas till anskaffande och underhåll af apparater, instrument,
maskiner och redskap, som erfordras för en vid institutet
inrättad profningsanstalt.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Bengtsson i G-ullåkra: Herr talman, mine herrar!

För min del skall jag anhålla om afslag å den föredragna punkten,
och detta af tvenne skäl, hvilka jag ber att i korthet få omnämna.

För det första anser jag, att eu sådan profningsanstalt icke
skulle blifva till ringaste gagn för jordbruket i allmänhet, och för
det andra är det min åsigt, att våra maskinfabrikanter hafva så
många tillfällen att vid de allmänna landtbruksmötena förevisa
sina redskap och få dem afprofvade, att det icke är nödvändigt,
att staten uppoffrar några penningar för en särskild profningsanstalt.

Som herrarne torde erinra sig, beslutades vid 1891 års riksdag
r— om jag icke minnes orätt — till följd af en kongl. proposition
att vid Ultuna göra en åtskilnad mellan institutet och
jordbruksangelägenheterna. En särskild stat uppgjordes för de
utgifter, som erfordrades för institutets räkning, och denna blef
beviljad med det uttryckliga förbehåll, att behållningen af jordbruket
jemte elevafgifter och hyror skulle redovisas till statskassan.
I hvad mån jordbruket sedermera lemnat några inkomster, kunna
herrarne finna af den revisionsberättelse, som i dag utlemnats i
kammaren; icke har det varit några stora förtjenster. Man torde
kunna vara förvissad derom, att om man nu lemnade institutets
styrelse en sådan rättighet, som statsutskottet föreslagit, skulle
Riksdagen komma att få se sig om efter dessa till statskassan
inflytande inkomster af jordbruket, som förespeglades, då man
skilde dessa angelägenheter åt. Jag tror, att det skulle blifva
ganska klent bestäldt i det fallet, och att Riksdagen aldrig skulle
få se någon inkomst inflyta derifrån.

Häremot kan naturligtvis invändas, att enligt utskottets förslag
de utgifter, som erfordras för denna profningsanstalt, skulle
tagas från det anslag, som är uppfördt för institutets räkning
till »öfriga utgifter*. Men icke liar man af räkenskaperna kunnat
finna, att det hittills blifvit något öfver på detta anslag, och icke
lärer det heller hädanefter komma att blifva något öfverskott,
som kan användas i och för det ändamål, som statsutskottet här

Andra Kammarens Prot. 1895. K:o 8.

Jf:o 8. 50

Lördagen den 23 Februari.

har afsett. Förmodligen kommer det att tillgå på det sättet, att
styrelsen ingår till Kongl. Maj:t med en ansökan att få af andra
medel bestrida de kostnader, som profningsanstaltens uppehållande
hafva medfört; och man kan då icke veta, om icke styrelsen möjligen
genom ett kongl. bref kan få rättighet att bestrida dessa kostnader
med den behållning, som jordbruket till äfventyrs kan lemna,
eller med medel från något annat anslag. Man har under senare
tiden sett exempel på, att vissa faststälda stater kunnat öfverskridas
just på aet sätt, att de olika styrelserna ingått till Kongl.
Maj:t med en dylik begäran, och Kong!. Maj:t har då helt enkelt
utfärdat ett kongl. bref, hvarigenom den gjorda ansökningen beviljats.

Af de skäl, som jag här i korthet anfört, anhåller jag, herr
grefve och talman, om afslag såväl å Kongl. Maj:ts framställning
som å statsutskottets här relaterade hemställan.

Herr Jonsson i Hof: Jag vill påpeka, att hvad statsutskottet
här föreslagit gäller ett redan beviljadt, bestämdt anslag, och att
således ett bifall till momentet i fråga icke i någon form kan
berättiga Kongl. Maj:t att af andra medel än dessa taga något
för ifrågavarande ändamål. Med en erinran om, att således jordbrukets
afkastning icke i minsta mån beröres af ett bifall till
hvad statsutskottet här föreslagit, ber jag att få yrka bifall till
utskottets förevarande hemställan.

Herr Bengtsson i Grullåkra: Herr grefve och talman! Jag
tror, att den senaste värde talaren från statsutskottet känner lika
väl som jag, att det kan tillgå på det sätt jag påpekat, och att
man äfven sett exempel derpå. Det är visserligen sant, såsom
jag också sjelf nyss nämnde, att häremot den invändningen kan
göras, att enligt statsutskottets förslag medlen skulle utgå från
anslaget till »institutets öfriga utgifter». Men det har inträffat —
jag kan anföra exempel derpå, fastän jag icke nu här vill angifva
hvilket embetsverk — att en styrelse beslutat att från ett anslag
till »öfriga utgifter» taga de medel, som erfordras för ett visst
uppgifvet ändamål, men sedermera, då styrelsen vid årets slut
kommit under fund med, att de medel, som fans på detta anslag,
erfordrats för sitt ursprungliga ändamål, ingått till Kongl. Makt
med ansökan att få ersättning för det ifrågavarande beloppet från
statskontoret. Så har det tillgått förut, och så kan det också
komma att gå här. Jag vidhåller derför min anhållan om afslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt pro -

positioner åt herr talmannen gifvits ä hvartder
yrkandena, biföll kammaren utskottets hemställan.

ifvits ä hvardera af de gjorda

Punkterna 24—27.

Biföllos.

Lördagen den 23 Februari.

N:o 8.

Punkten 28.

Kongl Maj:t hade föreslagit Riksdagen att å extra stat för
år 1896 bevilja ett anslag af 15,000 kronor till understöd åt svenska
mosskultur föreningen; och hemstälde utskottet,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning måtte på det sätt bifallas,
att Riksdagen till understöd åt svenska mosskulturföreningen
på extra stat för år 1896 anvisade ett anslag af 13,500 kronor.

I en vid punkten fogad reservation hemstäldes deremot af herrar
H. Andersson i Nöbbelöf, P. Pehr sou i Törneryd, C. Persson i Ställhult,
Lasse Jönsson, P. Holm, A. P. Danielson och K. A. Kihlberg,

»att Riksdagen må på det sätt bifalla Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, att till understöd åt svenska mosskulturföreningen
på extra stat för år 1896 anvisas ett anslag af 10,000 kronor.»

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Lasse Jönsson: Såsom af betänkandet synes, har
en del af oss, utskottets ledamöter, reserverat sig mot dess
föreliggande förslag, och jag tager mig för min del friheten att
yrka bifall till denna reservation, som afgifvits af herrar H.
Andersson m. fl.

Under rubrik »understöd åt jordbruket och landtmannanäringar»
utgår det ena anslaget efter det andra; men vi, som söka att spara,
få göra det äfven här och se till, att man icke går öfver det nödvändiga,
och ådraga oss beskyllning för partiskhet. När nu Riksdagen
i förevarande fall under en följd af år hållit sig vid 10,000
kronor, och särskild! vid sistlidne års riksdag, när frågan kom
under votering rörande 10,000 eller 15,000 kronor, det visade sig
med stor pluralitet, att Riksdagen ansåg gränsen vara satt högt
nog vid 10,000 kronor, så skall jag, herr talman, taga mig friheten
yrka afslag å utskottets förslag och bifall till reservationen eller
att anslaget bibehålies vid 10,000 kronor äfven för år 1896.

Herr Ericson i Ransta: När denna fråga förekom till
behandling förra året, tog jag mig friheten yrka bifall till Kongl.
Maj:ts förslag om ett anslag för ändamålet af 15,000 kronor för
det kommande året.

Såsom vi minnas, afslog Riksdagen vid gemensam votering
detta Kongl. Maj:ts förslag och beviljade blott 10,000 kronor åt
föreningen. Den har detta oaktadt vågat åter igen begära samma
anslag som förut, och har dervid företett redogörelse För de kostnader,
den haft, och de försök, den verkstält, samt för de kostnader,
som behöfdes för att kunna i någon mån fullfölja den plan,
som föreningen från början uppgjort. Det har dock visat sig, att
föreningen det oaktadt, på grund af det mindre anslag, som erhölls,
måst på flera håll inskränka sin verksamhet. Det skulle enligt
min tanke vara ganska beklagligt, om föreningen skulle ytterligare
nödgas inskränka den för hela landet så nyttiga verksamhet,

Ang. anslag
till svenska
mosskulturföreni
ngen.

N:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Ang. anslag
till svenska
mosskulturföreningen.

(Forts.)

som den satt till sitt mål. Om vi genomläsa föreningens redogörelse
för den tid, den arbetat, och om vi noga hafva för ögonen
det mål, hvilket föreningen föresatt sig att uppnå, torde det vara
svårt att kunna komma till det resultat, vid hvilket reservanterna
stannat. Onekligen är det eu stor fråga och af icke ringa betydelse
för vårt land, om våra otaliga mossar och den rikedom,
som de förvara, blifva tillgodotagna. Det skäl, som reservanterna
anfört, har jag icke kunnat finna vara något skäl, ty det
har icke anförts något annat, såvidt jag kunnat finna,., än att
Riksdagen förra året nedsatte det då begärda anslaget. År detta
ett skäl, så är det i sanning ett sådant, som föreningen till fullo
bevisat icke vara giltigt, hvilket framgår af den redogörelse eller
utgifts- och inkomststat, som den framlagt. Utskottet har också
erkänt, att föreningens verksamhet är utaf stor betydelse, och
särskild! torde genom den rigtning, i hvilken föreningen numera
ämnar utvidga sin verksamhet, nemligen genom mosskolonisationsförsök,
dess betydelse och gagn för landet blifvit ännu större.
Då härtill kommer, att detta anslag enligt mitt förmenande är så
obetydligt, synes det mig rent af förvånansvärdt, att man kunnat
på en så betydelsefull sak vilja söka göra någon nedsättning.

Utskottet har också sagt, att de tillgångar, öfver Indika föreningen
för närvarande förfogar, icke äro tillräckliga för att sätta
föreningen i stånd att fullfölja den uppgjorda planen för dess
verksamhet.

Då vi säkerligen äro öfverens derom, att föreningens plan är
nyttig, och utskottet har erkänt, att densamma icke kan fullföljas
utan större anslag, skall jag taga mig friheten att yrka
bifall till utskottets förslag. Jag skulle helst hafva velat yrka
bifall till Kongl. Maj:ts förslag, men som det icke har utsigt att
vinna Riksdagens bifall, synnerligast som Första Kammaren redan
antagit utskottets förslag, skall jag stanna vid att yrka bifall
till detsamma. Och jag vågar hoppas, att mänga i Andra Kammaren,
som förut säkerligen af mindre kännedom om föreningens
verksamhet samt af sparsamhetsskäl röstat för det lägre anslaget,
i år skola, sedan de tagit närmare del af föreningens enligt min
tanke storartade verksamhet, rösta för utskottets förslag. — Ett
skäl, som kanske för många förra året var afgörande, var det då
af vice talmannen anförda, nemligen att föreningen stode utan
kontroll från statens sida. Detta skäl, om det då till någon del
kunde vara gällande, emedan den kontroll, som då från statens sida
utöfvades, icke kanske var tillräcklig, har nu upphört, enär ett
af vilkoren för detta anslags uppbärande är, att, förutom den kontroll,
som landtbruksstyrelsen för närvarande utöfvar å föreningens
verksamhet, ett för statens räkning utsedt ombud jemväl skulle
deltaga i revisionen af dess verksamhet samt derom afgifva yttrande
till landtbruksstyrelsen. Derutinnan hafva vi således, som
jag tror, ytterligare äet kraftigaste skäl för att nu bevilja det
högre anslag, som utskottet föreslår.

Jag yrkar, herr talman, bifall till detsamma.

Lördagen den 23 Februari.

N:o 8.

Herr Persson i Stallerhult: Då jag är en af reservan- Ang. anslag
terna i denna fråga, skall jag be att med några ord få anföra
de skäl, som varit för mig bestämmande att deltaga i reservationen.
(Forte.)

Utaf densamma synes, att frågan i fjol blef afslagen med 215
röster mot 147, och vid den enkla voteringen inom denna kammare
var det endast 42, som röstade för det högre, under det att 148
röstade för det lägre anslaget. Af dessa siffror framgår det klart,
att reservanterna trott sig finna ett godt stöd för reservationen.

Hvarken reservanterna eller majoriteten i utskottet vilja underkänna
föreningens goda verksamhet, utan de begagna nästan samma
ordalag, fast de skilja sig derutinnan, att reservanterna vilja tillstyrka
Riksdagen att för ändamålet bevilja 10,000 kronor, under
det att utskottet föreslår 13,500 kronor. — Det är enda skilnaden.

Riksdagen har i flera år beviljat föreningen 10,000 kronors
anslag, fast den undan för undan begärt 15,000 kronor. Hvarför
skulle man då just i år frångå den summa, som Riksdagen under
flera år å rad fastslagit?

Föreningen anför i sin skrifvelse till Kongl. Maj:t såsom skäl
för att nu få det högre anslaget, att den fruktar för, att den
enskilda offervilligheten skall sina ut, så att den hädanefter icke
skall kunna uppehålla den verksamhet, som redan är i gång.
Föreningen säger: »Men då det är i hög grad sannolikt, att den
enskilda offervilligheten icke skall alltjemt visa sig lika liflig
som hittills, och då dertill antalet årsledamöter säkerligen kommer
att minskas, emedan flera bland dessa numera ingått såsom ständiga
medlemmar, så har föreningen endaste en garanti för sin fortgående
orubbade verksamhet, och denna garanti består deri, att
statsanslaget höjes till det af Eders Kongl. Maj:t i nåder till
senast hållna Riksdag föreslagna beloppet af 15,000 kronor.» Att
föreningen icke tagit miste i detta fall, visar sig af dess egna
siffror. Ty i den inkomst- och utgiftsstat, som är uppsatt och
bifogad statsrådsprotokollet, synes det, att medlemmarnas antal
sjunkit med 100. Nu är endast frågan den: då enskilda föreningar
bildas och komma i gång, och deras budget går upp till omkring
40,000 kronor om året, men den enskilda offervilligheten i och
med dets

tror jag , w

summan på 10,000 kronor, och föreningen får i sin tur med de
medel, som stå den till buds, söka verka så godt den kan.

Jag vill icke uppehålla tiden längre, utan yrkar bifall till
reservationen.

Herr Anderson i Tenhult: Då föreningens experimentalfält
äro förlagda till den ort, jag tillhör, och jag således känner
till föreningens verksamhet, bör ingen förtänka mig, om jag
yrkar, att statsanslaget något höjes utöfver hvad som hittills
varit vanligt. Det är betecknande, att alla de, som reserverat sig

för att

unnrätthålla denna hölja budgetsumma? För min de!

N:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Ang. anslag
till svenska
mosskul turföreningen.

(Forts.)

mot utskottets förslag, äro jordbrukare,, hvilka, enligt min uppfattning,
borde göra allt för att främja föreningens verksamhet.
Det torde heller icke kunna förnekas, att föreningen varit till
stort gagn för vårt land och kommer att blifva det ännu mer, om
föreningen får så stort understöd, att den kan fortsätta med sin
verksamhet.

Då man känner hvilka stora områden, som mossar upptaga i
vårt land, så bör, enligt min uppfattning, staten icke vara alltför
sparsam mot den verksamhet, hvarom här är fråga.

Jag ville gerna vara med om att rösta för Kongl. Maj:ts förslag,
men då jag icke har någon utsigt att få det igenom, skall
jag instämma med utskottets och yrka bifall till detsamma.

Herr Sjöberg instämde häruti.

Herr Bergendahl: I likhet med hvad den nästföregående
talaren omnämnt, skulle jag helst velat gifva min röst åt Kongl.
Maj:ts förslag. Men då detsamma ej har någon utsigt att gå
igenom, skall jag he att få tillkännagifva, att jag ansluter mig
till utskottets förslag om 13,500 kronor. Emot utskottets utlåtande
har af en talare på skånebänken — såsom redan af reservationen
framgår — framhållits såsom hufvudsakligt skäl, att
förslaget om det högre anslagets beviljande vid förliden riksdag
föll med mycket stor majoritet. Men sedan dess hafva dock
ändrade förhållanden inträda Såsom en talare på vestmanlandsbänken
påpekat, komma hädanefter att, utom revision af räkenskaperna
från statens lida, föreningens arbeten undergå statens
inspektion. Vidare har, såsom af föreningens berättelse framgår,
dess verksamhet i ganska betydande grad ökats genom inköp af
Elahults experimentalfält ; och afsigten är att anlägga s. k. mosskolonier.
Jag tycker att det vore ganska egendomligt, om landtmänuen
i denna kammare skulle motsätta sig beviljandet af det
utaf statsutskottet tillstyrkta anslaget och derigenom förminska
omfånget af en verksamhet, som på ett så gagnande sätt arbetat
till höjande af landets jordbruk. Jag hoppas derför, att kammaren,
med fästadt afseende på de förändrade förhållanden som
föreligga, skall gifva sitt bifall till det af statsutskottet tillstyrkta
anslaget.

Hem Kihlberg: Då jag skrifvit under den reservation, som
finnes bilagd den nu föredragna punkten, har det hufvudsakligen
varit derför, att jag ansett det vara mindre lämpligt af statsutskottet
att nu komma in till Riksdagen med förslag om höjning
af det föreliggande anslaget, då Riksdagen med så betydande
majoritet förlidet år afslog begäran om förhöjning af anslaget
till mosskulturföreningen ifrån 10,000 till 15,000 kr., i synnerhet
som ingen särskild anledning att nu förändra denna mening föreligger.
Det kan ju finnas hänsyn, för hvilka en sådan uppfattning
måste vika. Men i förevarande fall finner jag icke såaana före -

Lördagen den 23 Februari.

Ji:o 8.

ligga. Denna förening har ju, det liar erkänts, med de resurser
den nu liar, med de penningtillgångar, den haft att förfoga öfver,
hittills verkat på ett synnerligen tillfredsställande sätt, såsom
man från många håll hört. Att denna dess verksamhet skulle
synnerligen förändras genom att man nu ökade anslaget från
10,000 till hvad utskottet föreslagit, eller 13,500 kronor, kan jag
icke finna. Jag tror icke mosskulturföreningens verksamhet på
något sätt rubbas, vare sig man bibehåller det nuvarande anslaget
eller ökar det till 13,500 kronor. Visserligen är nu af
föreningen uppgjord en utgiftsstat för nästa år, hvari den visar,
att den behöfver detta belopp för att få inkomster och utgifter
att gå ihop. Ja, det är ju mycket lätt att göra upp en sådan.
Men jag är viss om, att, i fall föreningen icke får denna förhöjning
i anslaget, den kan förändra sin inkomst- och utgiftsstat,
så att denna går ihop utan att dess verksamhet i väsentligare
mån rubbas. Det synes af den skrifvelse, mosskulturföreningen
afgifvit till civildepartementet, deri den upptagit staten för innevarande
år. Den har fått denna stat att gå ihop, ehuru Riksdagen
förra året icke beviljade det tillskott, som begärdes, och
äfven påräknat att göra afbetalning pa sin skuld med cirka 2,000
kronor. Då det lät sig göra i fjor, går det nog också för sig i år
att få utgifts- och inkomststaten att gå ihop utan detta tillskott.

Då det sålunda är erkändt, att mosskulturföreningen med de
medel, som redan stått den till huds, kunnat uträtta mycket
godt, vet jag icke något särskildt skal, hvarför man nu skulle
höja detta anslag. Här har visserligen blifvit sagdt, att om
icke staten ökade anslaget till mosskulturföreningen, skulle densamma
icke kunna fullfölja det stora mål,, som den föresatt sig.
Ja, jag känner icke, huru högt målet är satt för denna förening.
Men jag vill vädja till Riksdagen, om det kan vara rådligt
att ytterligare höja det genom att bevilja ökadt anslag,
innan man egentligen vet, hvad detta mål är. Enligt min uppfattning,
är mosskulturföreningens verksamhet och uppgift af
experimentet natur. Den har att anställa vetenskapliga rön och
kulturförsök på det område, hvarpå den arbetar. Detta, kan den
göra med den omfattning af verksamheten, som föreningen nu
har; och det är åtminstone icke för mig alldeles gifvet och säkert,
att, om denna experimentella verksamhet skulle alltför mycket
utvidgas, detta skulle vara till gagn vare sig för föreningen eller
för det svenska jordbruket. Tv det är fara för att genom en
sådan utbredning också beskaffenheten åt dess verksamhet kan
blifva mindre gedigen.

Sålunda förefaller det mig, som om för närvarande icke finnes
anledning för Riksdagen att frångå sitt förlidet år fattade beslut
och öka anslaget. Det kan ju hända, att framdeles någon sådan
anledning kan uppstå, att mosskulturföreningen kommer under
sämre förhållanden och behöfver hjelp för att kunna fortsätta
med sin gagnande verksamhet. Men för närvarande kan jag icke
finna detta vara förhållandet.

Ang. anslag
till svenska
mosskulturföreningen.

(Forts.)

N:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Ang. anslag
till svenska
mosstorf turföreningen.

(Forts.)

På grund häraf anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som finnes vidfogad betänkandet vid den nu
föredragna punkten.

Herr von Frie sen: Den föregående ärade talaren ansåg, att
det vore olämpligt af statsutskottet att nu komma och föreslå
en höjning i _ anslaget till mosskulturföreningen, då Riksdagen
nästlidet år visat sig obenägen för en dylik höjning. Jag kunde
möjligtvis hafva gifvit honom rätt, om, för det första, statsutskottet
nu hade föreslagit samma förhöjning, som nekades förra året.
Men statsutskottet har nu föreslagit en lägre förhöjning. Man
vet icke, huru Riksdagen skulle hafva förfarit förra året, om
denna lägre förhöjning då varit satt under omröstning. Då är
det förr i sådant fall Kongl. Maj:t, som klandret hufvudsakligen
borde drabba, ty Kongl. Maj:t har verkligen kommit fram med
ett förslag om samma förhöjning, som i fjor vägrades.

Jag är icke någon vän af, att man gång på gång skall
komma och pröfva Riksdagen med dylika framställningar om anslagsförhöjning,
som Riksdagen förut afslagit. Men i detta fall
förefaller det mig, som om Kongl. Maj:t haft god anledning att,
oaktadt afslaget i fjor, komma fram med det föreliggande förslaget.
Det förhåller sig nemligen icke så, som flere föregående
talare sagt, att icke något nytt skulle hafva tillkommit i fråga
om mosskulturföreningens verksamhet sedan i fjor. Jag ber att
få fästa uppmärksamheten på hvad som säges af mosskulturföreningen
i dess redogörelse, som återfinnes på 48:de sidan i
statsrådsprotokollet. Der talas om mosskolonisationen såsom en
alldeles ny gren af mosskulturföreningens verksamhet. Detta,
att söka bereda fattigt folk en egen torfva och ett eget hem med
tillhjelp af dessa mossar, synes mig vara ett så afsevärdt ändamål,
att man blott med tanken derpå skulle vara villig att bevilja
åtminstone den förhöjning i understödet till mosskulturföreningen,
som utskottet föreslagit.

Man har sagt, att mosskulturföreningens verksamhet icke
skulle rubbas, om nu icke någon förhöjning i anslaget tillkomme.
Men mosskulturföreningen sjelf har dock sagt, att denna plan
till mosskolonisation, som med stort intresse af föreningen omfattats,
kommer att i samband med hennes öfriga arbeten för sitt
förverkligande taga hennes medel och arbetskrafter i anspråk
till det yttersta och att göra hennes behof af ett ökadt statsunderstöd
i hög grad trängande, ja, rent af nödvändigt. Detta
är föreningens egen uppfattning af saken.

Den föregående ärade talaren ville liksom söka ett skäl mot
en förhöjning, deruti att mosskulturföreningen nu hade gjort upp
årets stat _ så, att föreningen kunde under året göra en afbetalning
på sin skuld. Så olika kunna uppfattningarna vara. Jag
har vid en föregående riksdag, jag tror för tre år sedan, vändt
mig mot förhöjningen af anslaget till mosskulturföreningen just
derför, att den då gjort upp årsstaten så, att den ökade sin skuld.

Lördagen den 23 Februari. 57

Det ansåg jag vara en dålig hushållning, och jag höll före, att
en sådan dålig hushållning icke borde understödjas. Nu har jag
deremot hlifvit tagen af mossknlturföreningen, derför att den
gjort upp staten så, att den minskade sin skuld. Detta anser
jag vara ett godt exempel, som af Riksdagen förtjenar uppmuntras.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar friherre Bonde, Frickson i Bjersby
och Falk.

Herr Sjö: Den nästföregående ärade talaren synes, att döma
efter hans yttrande, hafva uppfattat saken så, att mosskulturföreningen
genom sin verksamhet skulle kunna bereda fattigt
folk en egen torfva. Ja, vore det så, att föreningen arbetade för
detta syfte, då skulle jag ock vara med om ej allenast detta anslag,
utan äfven ett betydligt större. Så är dock ej förhållandet.
Mosskulturföreningen får det ifrågavarande anslaget med vilkor
att experimentera och derigenom göra några för landtmännen
gagneliga rön. Jag vill visst icke förneka nyttan af föreningens
verksamhet. Men vi måste dock se till, att den ej sväller ut
alltför mycket; den skulle då ej kunna verka så pass mycket
som den gör, när den arbetar normalt, sakta och väl. Förunderligt
skulle det verkligen vara, om denna kammare skulle bevilja
ett högre anslag, då den vid flera föregående riksdagar afslagit
Kongl. Maj:ts proposition om ett anslag af 15,000 kronor och bestämt
sig för 10,000 kronor.

Jag kan i sammanhang härmed ej underlåta att med några
ord beröra herr Andersons i Tenhult yttrande, att det är betecknande
att alla de ledamöter af utskottet, som reserverat sig, äro
landtmän. Ja, jag medgifver, att detta är betecknande; men jag
hemställer till herrarne litet hvar, om icke dessa landtmän måhända
gjort en viss liten erfarenhet af föreningens verksamhet
och gagnet deraf för jordbruket.

Här har sedan förlidet år icke tillkommit några nya skäl för
beviljandet af det högre anslaget. Dertill kommer, att jag för
min ael anser, att de, som i hufvudsak böra uppehålla denna förening,
äro hushållningssällskapen och landstingen.

Dessa kunna icke allenast utöfva någon tillsyn och kontroll
öfver föreningens verksamhet, utan de kunna äfven visa sitt nit
och intresse för sakens framgång. Säkert är, att, om Riksdagen
understödjer denna förenings verksamhet med alltför stort anslag,
det enskilda intresset sannolikt skall slappas och minskas med detsamma.
Detta tror jag icke att vi vilja främja. Vi vilja, att
föreningen skall arbeta normalt och väl, men icke att den skall
få för stora summor att röra sig med, ty då kanske det blir alldeles
motsatt resultat mot det åstundade. Man kan tänka sig,
att, om de få stora anslag, de uppföra högt aflönade tjenstemän
på fast stat, och icke endast det, utan kanske äfven tillräkna

Ji:o 8.

Ang. anslag
till svenska
mosskulturföreningen.

(Forts.)

N:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Ang. anslag
till svenska
mosshulturföreningen.

(Forts.)

dem pensioner. Det är detta jag befarar jemte det öfriga jag
omnämnt.

Derför yrkar jag bifall till reservanternas förslag, och jag
gör det af fullaste öfvertygelse och på de af mig angifna skäl.

Med herr Sjö förenade sig herrar Andersson i Löfhult och
Gr. Ericsson från Stockholm.

Herr Hammarskjöld: Herr talman, mine herrar! Den senaste
talaren fann det förunderligt, om denna kammare skulle bifalla
förökadt anslag till en förening, som dock på det allra kraftigaste
sätt arbetar för höjande af det svenska jordbruket. Ur eu landtbrukares
mun var det yttrandet litet egendomligt. Han anförde
tillika, att sedan förra riksdagen icke tillkommit några nya skäl,
hvarför man skulle gifva föreningen förökadt anslag, och derför
yrkade han afslag på förhöjningen. Det kunde da kanske vara
lämpligt att i korthet redogöra för de skäl, som anfördes förra
året; ty de voro märkvärdigt olika dem, som anföras nu. Jag minnes,
att förste talaren mot förhöjdt anslag förra året beskärmade
sig mycket öfver att föreningen gjort skuld. Den hade, om jag
minnes rätt, 4 — å 5,000 kronors skuld upptagen i sin budget.
Det talades om, hvart det skulle taga vägen, om Riksdagen skulle
börja att betala föreningars skulder. Den ena föreningen skulle
komma efter den andra och begära, att Riksdagen skulle betala
dess skuld. På det viset målade han upp den onde på väggen
för att sedan få idka den kända sporten att piska upp honom.
Men om nu föreningen, i stället för att hafva skuld, hade visat en
budget med öfverskott, huru hade det då låtit månne? Jag tror,
att vi kunna komma öfverens om, att det då låtit ungefär så här:
tänk hvilken oblyg förening, som kommer och begär ökadt understöd,
när den icke ens kunnat använda de penningar, den har, utan
fått öfver på dem! Jag tror derför, att det skälet kan utan olägenhet
inregistreras under rubriken de obotfärdiges förhinder.

Sedan anfördes af en annan talare, att det ju icke funnes någon
kontroll. Det vore exempellöst, att Riksdagen skulle bevilja så
stort anslag till en enskild förening utan tillräcklig kontroll. Nu
har den frågan fått svar; ty bär är i utskottets utlåtande fyllest
taladt om, huru en effektiv kontroll nu är åstadkommen, och den
fans verkligen förut alldeles tillräckligt.

Det har här talats om, att inga nya skäl kommit till; men af
en talare på stockholmsbänken har med all önskvärd tydlighet
framhållits, att det tillkommit ett mycket vigtigt skäl, nemligen
frågan om mosskolonisation. Det ville den senaste talaren på
smålandsbänken för sin del icke tro, att det verkligen skulle ingå
i töreningens uppgift att skaffa egen torfva åt fattigt folk. Jag
vill då upplysa honom och kammaren om, att detta är verkligen
meningen. Och att det icke är endast ett löst hugskott, som man
nu framkommit med och som icke annorstädes varit pröfvadt, derom
kunna herrarne göra sig förvissade, om herrarne skulle vilja

Lördagen den 2S Februari.

N:o 8.

studera äldre årgångar af föreningens tidskrift. Sedan många år
tillbaka hafva försök gjorts i den vägen i norra Tyskland. För
att icke alltför länge upptaga tiden, vill jag blott nämna, att det
finnes trakter i Hannover, i Oldenburg, i provinsen Sachsen och
jag tror äfven flerstädes i norra Tyskland, der ofantligt stora mossviader
af ingalunda bättre beskaffenhet än högmossarne i Sverige,
snarare sämre, biff vit föremål för kolonisation, delvis med statens
hjelp — den måste taga initiativ —, men af den oerhörda proportion,
att man kan säga, att nästan hela provinser på detta sätt
förvärfvats. Tusental af fattigt folk hafva på dessa mossar funnit
icke en dålig bergning, utan rent af en riklig bergning. Jag har
talat vid ett ögonvittne, som sjelf besökt dem derute och som förvånade
sig öfver den välmåga, der rådde. Men detta, att de der
kommit tffl så lysande resultat, beror i första rummet på, att i
Tyskland hela frågan om kolonisationen, om vård och skötsel af
mossodlingarna tagits om hand dels af den stora tyska mosskulturföreningen,
dels ock af staten, som i Bremen har en stor mosskulturförsöksstation.
Staten har der, i Bremen, alldeles samma
verksamhet som den svenska mosskulturföreningen, en enskild förening,
har i Jönköping och i närheten af Jönköping, Man behöfver
således icke det ringaste tvifla om, hvad föreningens afsigt är med
mosskolonisationen. Det försök, som nu skulle göras i mycket
liten skala — tvä kolonier endast — att börja med, afser att få
utrönt, om det skulle passa att här införa samma kolonisationssystem
som i norra Tyskland; och af hvilken vigt detta är för
stora delar af vårt land, bör åtminstone icke en representant
från Kronobergs län kunna vara oviss om.

Jag skulle äfven något vilja framhålla den offervillighet, som
inom föreningen gjort sig gällande, då det gälde att förvärfva
eganderätt till försöksfältet vid Flahult. Föreningen kunde dertill
icke taga några medel, som voro anslagna af staten eller landsting
eller hushållningssällskap, utan dertill måste skaffas medel på
annat hall, och detta skedde derigenom, att enskilde medlemmar
tecknade sig såsom ständiga ledamöter med skyldighet att för en
gång betala en afgift af 100 kronor. På detta sätt hopbragtes ett
belopp af 17,100 kronor, hvaraf 15,000 kronor användes till inköp
af försöksfältet och återstoden reserverades till bestridande af de
första kostnaderna vid mosskolonisationen.

Här sades af en talare på vestgötabänken, att det ju vore
orimligt, att staten skulle träda emellan för att upprätthålla en
enskild förenings verksamhet, om denna icke kan fa tillräckliga
anslag på enskild väg. Ja, det skulle jag kunna gifva honom fullkomligt,
rätt uti, om det vore en förening, som arbetade för sin
egen räkning, för något enskild! syfte. Men för hvem arbetatsvenska
mosskulturföreningen? Är det icke för hela vårt land,
från Haparanda till Ystad? Det skälet kan verkligen icke hålla
stånd. I stället för att det kunnat anföras eu enda befogad anmärkning
— jag har knappt hört någon anmärkning alls, men jag
har åtminstone icke hört någon befogad, — har man bort alla mot -

Ang. anslag
till svenska
mosskulturföreningen.

(Forts.)

N:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Ang. anslag
till svenska
mosskulturföreningen.

(Forts.)

ståndare erkänna, att föreningen verkat utomordentligt godt. Och
jag skulle kunna tänka mig, att personer, som icke äro jordbrukare,
t. ex. stadsrepresentanter och tjensteman, skulle kunna tycka: det
der är då någonting, som får reda sig sjelft; det behöfver ej Riksdagen
taga någon befattning med. Men att jordbrukare, att sju
jordbrukare inom statsutskottet kunnat förena sig om att vilja
vingklippa föreningens verksamhet, detta, erkänner jag, är mycket
svårt att förklara. Tycka verkligen de ärade reservanterna, att
svenska jordbruket har en så lysande ställning, att dess framtidsutsigter
äro så goda, att icke allt möjligt, som kan göras, äfven
bör göras för att utveckla detsamma. Jag skall icke upptaga tiden
med att tala om, hvad denna förening har uträttat. Det har jag
gjort på detta rum för ett år sedan, och jag behöfver icke göra
om det. Det tror jag. att herrarne tillräckligt hunnit sätta sig in
uti. Men det kan icke nog framhållas, att det finnes, efter mitt
förmenande, intet område, der Riksdagen kan med sina anslag uträtta
för jordbruket så mycket gagn som genom att kraftigt understödja
svenska mosskulturföreningen. Eller säg mig eu enda punkt
i budgeten, der man kan påstå, att landtbruket får kraftigare
understöd än genom detta bidrag till svenska mosskulturföreningen!

Här har likaledes sagts, att anslaget icke behöfver ökas, emedan
föreningen kan uträtta lika mycket ändå. Detta är en räknekonst,
som jag erkänner att jag icke förstår mig på, så att jag
skall icke vidare svara derpå. Det är väl alldeles tydligt, att,
om föreningens tillgångar minskas, den måste inskränka sin verksamhet
för att få staten att gå ihop. Under det sista året har
ock föreningen gjort ganska stora inskränkningar; och, såsom redan
blifvit från stockholmsbänken påpekadt, det är väl aktningsvärd!,
att den bjuder till på det viset för att få affärerna att gå ihop
och minska sin skuld.

Det fins uti vårt grannland Danmark en enskild förening,
som kallas för »Hedeselskabet». Den har två uppgifter: den ena
att kultivera de stora hedarne, i synnerhet på .fylland, och den
andra densamma som vår mosskulturförenings. Denna danska förening
har i statsbidrag af danska Riksdagen icke mindre än
192,000 kronor. Och af dessa äro 27,000 kronor särskild! anslagna
till mossodling. Ett egendomligt sammanträffande att det är på
siffran dubbla summan mot hvad som är föreslaget här i Sverge,
som är ett så betydligt mycket större land.

Jag tillät mig, då jag för ett år sedan hade ordet i denna
fråga, att säga, att jag icke kände någon förening, som arbetade
för allmänt väl, hvilken var så fri från humbug som denna förening,
och att jag icke kunde tänka mig något sätt, hvarpå statsmedel
blefve samvetsgrannare använda än på detta sätt. Det år,
som sedan dess gått, har icke det ringaste rubbat min öfvertygelse,
tvärtom betydligt stärkt den, och derför, herr grefve och talman,
skall jag, i fullaste öfvertygelse att jag derigenom gagnar
hela vårt land, be att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Lördagen den 23 Februari.

Öl

N:o 8.

I detta yttrande instämde herrar Petersson i Boestad, Rydberg,
Ericsson i Norrby, Johansson i Berga och friherre von
Knorling.

Herr Näslund: Äfven jag är af den öfvertygelse, att moss odlingen

inom vårt land har en stor framtid för sig. Jag tog mig
derför äfven friheten att vid 1893 års riksdag väcka en motion,
hvari jag hemstälde, att bidraget till mosskulturföreningen skulle
höjas från då föreslagna 10,000 kronor till 15,000 kronor, men resultatet
vid riksdagen blef, att mitt jemte andras förslag härom
afslogs och endast 10,000 kronor beviljades. Af det statsverkspropositionen
bilagda utgifts- och inkomstförslaget finner man,
att af landsting och hushållningssällskap beviljats mosskulturföreningen
såsom bidrag icke mindre än 11,650 kronor. Af 3,200
enskilda personer uppbär föreningen i årsafgifter 6,400 kronor.
Räknas dertill afgiften för tidskriften 5,440 kronor, så bidraga
enskilde med icke mindre än 11,840 kronor. Nu vet man, att de
anslag, som hushållningssällskap och landsting bevilja, utgå, endast
för en kortare tid, 2, 3 högst 5 år. De enskilda bidragen kunna
ej med säkerhet påräknas mer än för året, ty man får ej förundra
sig öfver, om sådana bidrag efter hand indragas, när kännedom
vinnes om Riksdagens, hittills åtminstone, ådagalagda obenägenhet
att höja det utgående anslaget 10,000 kronor till både
af Kongl. Maj:t och enskilde motionärer föreslagna beloppet 15,000
kronor.

Ingen har påstått, att mosskulturföreningen arbetar i eget intresse,
utan tvärtom är det hela landets bästa, som föreningen har
till sitt ögonmärke; och då så är förhållandet, har det på sätt
och vis äfven väckt min förvåning, att Kongl. Maj:ts framställning
i förevarande fall icke vunnit större uppmuntran hos landtmännen
från denna kammare i statsutskottet, i synnerhet som ett
af Riksdagens önskningsmål skulle kunna af föreningen befrämjas,
nemligen att genom mosskulturen bereda möjlighet för fattige, som
icke hafva utväg att på annat sätt förvärfva eget hem, att komma
i besittning af en egen torfva. Af denna anledning anhåller jag
att få yrka bifall till utskottets förslag om anslagets höjande till
13,500 kronor.

Herrar Thor och Eriksson i Qväcklingen förklarade sig instämma
med herr Näslund.

Herr Ericsson i Ransta: Jag begärde ordet för andra gången
med anledning af yttrandet af eu reservant i statsutskottet. Det
kunde icke annat än förvåna mig, att en person, som haft att behandla
denna fråga i statsutskottet, så missuppfattat och så litet
tagit reda på föreningens verksamhet, att han kunnat uttala sådana
åsigter, som han här sökt framhålla. Emellertid har hans
yttrande blifvit i det allra närmaste bemött af en ledamot af
statsutskottet, representanten på stockholmsbänken, och ännu mer

Ang. anslag
till svenska
mosskulturföreningen.

(Forts.)

N:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Ang. anslag
till svenska
mosskulturföreningen.

(Forts.)

af representanten på kalmarlänsbänken, så att jag kan inskränka
mig till att, förutom hvad. jag förut sagt, instämma i hvad dessa
personer yttrat såsom bemötande af de talare från statsutskottet,
som här yttrat sig mot förslaget. Jag kan dock icke, då jag har
ordet, underlåta att ytterligare betona den missuppfattning, som
synes råda hos en del personer, att detta är ett enskildt företag
till enskild tjenst och gagn för de personer, som tillhöra förenin fen.

Så synes uppfattningen vara på vissa håll. Men, mine
errar, om vi noggrant studera dess verksamhet, komma vi till
insigt om, att det är ett stort misstag och att föreningens verksamhet
icke är af enskild natur, utan att den är till framtida
nytta för hela landet. Jag är alldeles förvissad om, att om denna
enskilda förening icke funnes, skulle det icke dröja länge, förrän
i denna kammare framstäldes yrkande, att staten skulle taga hand
om dessa slags undersökningar, och jag är också förvissad om, att
då skulle icke 15,000 kr. vara tillräckligt, utan man kanske finge
mångdubbla denna siffra många gånger om och ändå icke komma
till sådana resultat, som denna förening redan uppnått. Jag vill
icke nu uppehålla tiden. Jag anser, att hvad som yttrats af motståndarne
till anslagets höjning blifvit från flera håll kraftigt och
tydligt bemött. Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Pehrsson i Törneryd: Af hvad under diskussionen
blifvit anfördt har framgått, att en och annan talare föreställer
sig, att reservanterna skulle underkänna mosskulturföreningens
verksamhet. Jag har ingalunda hört något sådant underkännande
uttalas af någon reservant, knappast af någon ledamot
i kammaren, och sjelf är jag icke af den meningen, att icke föreningens
verksamhet skulle vara god. Men jag hör, att de herrar,
som här talat för att redan nu höja anslaget, något slagit öfver
målet, och om vi se till, huru frågan i verkligheten ligger, kunna
vi kanske komma till en annan uppfattning än att redan i år höja
statsunderstödet.

Anstalten i fråga åtnjuter för närvarande understöd från landsting,
hushållningssällskap och enskilde från snart sagdt alla delar
af landet. Tro icke herrarne, att i sådana korporationer som
landsting och hushållningssällskap också sitta personer, som förmå
att bedöma denna förenings verksamhet och se denna verksamhet
på närmare och lika tillförlitligt håll som trots Riksdagen. Jag
vågar påstå detta utan att derför underskatta Riksdagens förmåga
att äfven bedöma saken. Det har sagts, att det är betecknande,
att det blott är jordbrukare, som äro reservanter. Jag ber
få svara, att det är betecknande, att icke landstingen och hushållningssällskapen
tillsammans bidragit till mosskulturföreningens
verksamhet med mer än 11,650 kr. Se till, att landstingen och
hushållningssällskapen gå före och visa sig mera intresserade för
denna anstalt, innan man framställer ytterligare fordringar på
staten. Det är vidare betecknande, att ännu har denna anstalt
icke hunnit visa något mera reelt resultat.

Lördagen den 23 Febrnari.

>'':o 8.

Härmed har jag icke sagt, att jag underkänner föreningens
verksamhet, men jag vill se flera reella resultat, innan jag är
med om att höja statsanslaget. På dessa skäl ber jag att få yrka
bifall till reservanternas förslag, som afser att bibehålla statsanslaget
till mosskulturföreningen vid det belopp, som för innevarande
år är beviljadt.

Häruti instämde herr Larsson i Berga.

Herr Hahn: Jag skall också be att få yrka bifall till reservanternas
förslag. Och såsom skäl härför ber jag att få erinra,
att då anslag lemnas till föreningen, är det ju för att sätta den
i tillfälle att göra vissa försök och rön, som skulle komma vårt
jordbruk till gagn genom praktisk användning, och dessa rön har
man ju menat skulle spridas genom dess tidskrift. Men huru begagna
sig landtbrukarne af dessa rön och dessa saker, som göras
till föremål för föreningens verksamhet? Jo på det sättet, att
icke ens denna tidskrift, som är enda sättet för att förvärfva sig
kännedom om dessa rön, fått en sådan spridning, att den bär sig,
bitan den förorsakar utgifter utöfver inkomsterna.

Ser man på den i betänkandet bifogade utgiftsstaten för nästa
år, så skall man finna bland inkomsterna, att medlemmarnes af -

gifter för

tidskriften äro................ 5,440 kr.

postupplagan................ . 300 »

Summa 5,740 kr.

men bland utgifterna tidskriftens tryckning med illustrationer
och författarearfvoden m. m. 6,000 kr.

Således kan tidskriften icke spridas till ett så stort antal
exemplar, att den kan betala tryckningskostnaden, trots att Riksdagen
årligen till föreningen lemnat 10,000 och landsting och hushållningssällskap
11,650 kronor.

Det synes således vara bra litet intresse bland jordbrukarne
att tillgodogöra sig produkten af föreningens arbete, och då synes
det mig icke heller vara skäl för staten att öka detta anslag, utan
anhåller jag få yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Hammarskjöld: Det är underliga skäl man får höra.
Det talas om att tidskriften har så liten spridning. Föreningen
har dock omkring 3,300 medlemmar öfver hela landet. Kan en
tidskrift, som utgår med detta antal, sägas hafva en liten spridning?
Om en landtbrukstidning i Sverige har öfver 3,300 prenumeranter,
och detta skall kallas en liten spridning, så vet jag
verkligen icke hvad som menas med en stor spridning.

Vidare har här talats om, att landstingen och hushållningssällskapen
skulle vara för sparsamma. Jag tycker det är ganska
vackert att i dessa tider få 12,000 kronor. Bidragen från hushållningssällskapen
medföra dessutom alltid kostnader för föreningen,

Ang. anslag
till svenska
mosskulturföreningen.

(Forte.)

N:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Ang. anslag ty de lemnas under vilkor, att föreningen skall inom hushåll^mosskultur
ningssäUs^apens område på derå ställen anlägga försöksfält.
föreningen. Het nämndes också några ord om att man icke sett några reella
(Forte.) resultat. Sådant tal visar, att man icke satt sig in i frågan. Jag
hänvisar i detta afseende till min redogörelse vid förra riksdagen.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan och dels bifall till den af hrr H. Andersson
m. fl. vid punkten fogade reservation. Herr talmannen gaf
propositioner i enlighet med dessa yrkanden och förklarade sig
anse röstöfvervigt förefinnas för den förra meningen. Som votering
emellertid begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en
omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i 28:de punkten
af utlåtandet n:o 7, röstar

Ja;

Dén, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den af herr H. Andersson
m. fl. vid denna punkt gjorda reservation.

Efter röstsedlarnes uppräknande befans, att 81 ledamöter röstat
ja, men 84 nej; hvadan kammarens beslut utfallit i enlighet med
nej-propositionens innehåll.

Punkterna 29—32.

Biföllos.

Punkten 33.

Ang. fram- Kongl. Haj:t både föreslagit Riksdagen att för år 1896 på
jande af extra stat bevilja 28,500 kronor till befrämjande af afsättning i
afsättning i främmande länder af alster af svensk industri och svenska näringar.
utlandet. Utskottet hemstälde emellertid, »att Kongl. Maj:ts förevarande

framställning må på det sätt bifallas, att Riksdagen för år 1896
på extra stat anvisar ett anslag af 20,000 kronor, att af Kongl.
Maj:t användas till befrämjande af afsättning i främmande länder
af alster af svensk industri och af svenska näringar.»

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts
af herrar grefve G. Sparre, O. M. Björnstjerna, C. Lundeberg,
friherre F. Ti . von Otter, H. P. P. Tamm, I. Wijk, K. Bohnstedt,
E. Fränekel, N. Fosser och T. Nyström, hvilka hemstält om bifall
till Kongl. Maj:ts proposition.

Lördagen den 23 Februari.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Ljungman: Herr talman! Beträffande den nu föredragna
punkten skall jag be att få gorå en liten anmärkning. Her finnes
omnämndt, att 5,000 kronor utbetalas till en fiskhandelsagent i
norra Tyskland. Man skulle då kunna tro, att allt vore val bestäldt
för fiskfångstens afsättning och att något verkligen gjordes
för fiskerinäringens befrämjande. Så är emellertid icke förhållandet.
Så vidt jag har mig bekant, är platsen i fråga eu sinekur utan
nämnvärd betydelse för fiskerinäringen. Dessa 5,000 kronor kunde
således mycket väl inbesparas. Jag skall emellertid icke göra
någon hemställan om anslagets nedsättande med detta belopp, utan
har endast velat påpeka förhållandet i förhoppning att rättelse
må ske.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Herr

talman! Kongl. Maj:t hade under denna punkt begärt ett anslag
af 28,500 kronor, deraf 15,000 kronor voro afsedda till s. k. handelsstipendier.
Riksdagens statsutskott har emellertid bibehållit beloppet
vid samma summa som förra året, nemligen 20,000 kronor,
och hänvisat till det förhållandet, att anslaget till exportföreningen
från manufakturförlagslånefonden numera blifvit nedsatt från
30,000 till 15,000 kronor, på grund hvaraf utskottet anser, att
medel borde kunna finnas till Kongl. Maj:ts disposition — frän
manufakturförlagslånefonden, förmodar jag, är meningen — för att
användas till ifrågavarande handelsstipendier. Nu torde det vara
statsutskottet väl bekant, att manufakturförlagslånefondens egentliga
ändamål är att befrämja näringarna genom att understödja
dem med lån. Men derjemte har det vid vissa tillfällen ansetts,
att ifrån denna fond må för tillfälliga behof kunna anvisas anslagtill
uppmuntran af manufakturerna. Men att å denna fond anvisas
ständiga anslag ingår nog icke i fondens ändamål. Nu är
det visserligen sant, att från denna fond hafva år efter år under
• en längre tid gifvits till exportföreningen icke obetydliga summor,
men det har alltid varit i (Ten förhoppning, att med tiden föreningens
verksamhet skulle utveckla sig så, att föreningen icke vidare
skulle vara i behof af statsunderstöd. Anslaget till handelsstipendier
är emellertid af eu helt annan beskaffenhet. Oaktadt
det nu begärts på extra stat, så är det naturligtvis meningen, att
det med tiden skulle blifva ett ständigt anslag. Det torde derför
ur budgetssynpunkt icke vara lämpligt att annorlunda än tillfälligtvis
anvisa handelsstipendier till utgående från manufakturför
lagslän efonden.

Den anmärkning, som af en ärad representant på Göteborgsoc.
li Bohusläns-bänken gjordes beträffande nskeriagenten i Tyskland,
var ganska oväntad, då dennes verksamhet, enligt de upplysningar,
som kommit Kongl. Maj:t tillhanda, och så vidt man Kunnat, följa
den från regeringens sida, synes hafva varit till ganska stort
gagn. Jag tror, att om man skulle fråga våra fiskare från södra

Andra Kammarens Prat. 1895. N:o 8. 6

N:o 8.

Ang. främjande
af
svenska alsters
afsättning i
utlandet.
(Forts.)

N:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Ang. främjande
af
svenska alsters
afsättning i
utlandet.
(Forts.)

och östra delarne af riket, hurudan de ansågo denne agents verksamhet.
, så skulle man få höra helt andra omdömen än från Bohus
län.

På grund af hvad jag anfört hemställer jag, huruvida icke
äfven denna kammare skulle vilja bifalla den reservation, som afgifvits
af utskottets ledamöter från Första kammaren.

Herr Melin: Herr grefve och talman, mina herrar! Med
afseende å hufvudfrågan i denna punkt, nemligen huruvida detta
anslag är önskligt eller icke, hafva alla. som yttrat sig i frågan,
varit af samma mening, nemligen att det är i hög grad önskvärd!,
att anslag beviljas till handelsstipendier. Utskottet och dess
reservanter hafva i denna fråga äfven varit fullkomligt eniga.
Jag hade i början trott, att det skulle gå an att göra den ändring
i sättet för detta anslags utgående, att det knnde lemnas
från manufakturförlagslånefonden. Men efter de upplysningar,
som jag nu fått från herr statsrådet och chefen för civildepartementet,
finner jag, att sådant möter svårigheter, och vid sådant
förhållande, då det gäller att möjligen riskera att icke få dessa
medel för ett behof, som jag anser vara af den allra största vigt.
vill jag derför förena mig med reservanterna i Första kammaren
och yrka bifall till deras förslag.

Jag är icke rätte mannen att bedöma, huruvida den förste
talarens anmärkning mot agenten i Tyskland var befogad eller
icke. men jag anser mig likvisst böra säga, att jag från åtskilliga
häll hört, att mannen skulle vara lämplig och göra nytta på sin
plats. Jag tror icke, att man bör förhastadt utkasta det påståendet,
att platsen är en sinekur, utan att man grundligt undersökt
förhållandet.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid men yrkar,
som sagdt, bifall till Första-kammar-ledamöternas reservation i
denna punkt.

Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mina herrar! Den anmärkning,
som herr statsrådet och chefen för civildepartementet
framstiilde mot det sätt, hvarpå utskottet här har gjort en hänvisning
att skaffa medel, tror jag icke vara så särdeles stark.
Ty om man går tillbaka till det år, då exportföreningen bildades
och anslaget beviljades, så finner man, att för hvarje år hafva
ur denna fond medel beviljats till föreningen med belopp, som
gått upp till 50,000 kronor och aldrig gått under 30,000 kronor.
När nu anspråken minskas på fonden derigenom, att föreningens
verksamhet skall inskränkas, och fondens tillgångar ökas ännu
mer, särskild! derigenom att, såsom man kan finna, tredje hufvudtiteln
äfven bör bidraga med något belopp till exportföreningens
verksamhet, nemligen den summa, som erfordras för utgifvande
af konsulernas berättelser m. m., så bör det enligt mitt förmenande
icke vara förenad! med någon svårighet, att det belopp,
som fordras af statsmedel, kan tillskjutas på samma sätt som

Lördagen den 23 Februari.

N:o 8.

förut skett. Det torde således enligt min mening icke alls vara A»g- fråmnagot
tvifvel derom, att de 8,500 kr., som man nu alternativt svJ^ej{ter
anser böra utgå af statsmedel, mycket lätt skola kunna tillskjutas afsättning ,•
på Sätt förut skett. _ utlandet.

Jag får upplysa, att vi inom afdelningen äfven hade på tal (Forts.)
en annan utväg att hänvisa på. På anslaget till fiskerinäringens
befrämjande liar ar efter år gjorts betydande reservationer, som
icke der disponerats. Det kunde dä sättas i fråga, huruvida icke
agenten i Tyskland, som också är till för att befrämja fiskerinäringen.
om också indirekt, genom afsättning af alstren, skulle
kunna erhålla sin aflöning från nyssnämnda anslag.

Huru jag än ser saken, tror jag icke. att svårigheter böra
möta att anskaffa medel till stipendierna i fråga, och på grund
deraf tager jag mig friheten yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ljungman: Beträffande den anmärkning, som gjorts
mot mitt yttrande både af statsrådet och chefen för civildepartementet
och af herr Melin, skall jag be att fä nämna, att af alla
de uppgifter, som kommit mig till hända, framgår, att mitt omdöme
icke var för strängt. Jag kan särskildt meddela, att jag
från Göteborg hört mycket skarpt klander mot den ifrågavarande
agenten. Jag behöfver väl knappast nämna mer, än att han haft
så litet förstånd på sin sak, att han sökt förändra de stora affärer
med färsk fisk, som från Sverige bedrifvas ä norra Tyskland,
frän affärer i fäst räkning till konsignationsaffärer. J ag behöfver
väl icke mer än påpeka, att då det gäller färsk fisk, äro konsignation
saffärer mycket dåliga affärer.

Hvad åter angår den nytta, han skulle hafva medfört för
södra och sydöstra Sverige, så kan jag icke med samma visshet
yttra mig derom, dä jag icke stått i någon närmare beröring med
dessa trakter. Men icke annat än jag kunnat inhemta, så är det hufvudsakligen
ål, som ifrån dessa trakter exporteras, och da denna
al uppköpes kontant af utmed kusten seglande tyske uppköpare,
kan jag icke se, hvad fiskhandelsagenten beträffande den affären
skulle kunna åtgöra. Han är för öfrigt bosatt på en ort, som
alls icke utgör någon hufvudort för Sveriges fiskaffärer på Tyskland.
nemligen Berlin.

Jag tror visst, att det kan vara till gagn för fiskerinäringen
att hafva fiskhandelsagenter. under förutsättning nemligen, att vi
liksom norrmännen taga personer dertill, som känna till och hysa
intresse för sitt uppdrag och som äro i besittning af tillräcklig
duglighet; men jag kan icke finna, att fiskerinäringens intresse
befrämjas af eu sådan agent som den vi för närvarande hafva i
Tyskland. Under sådana förhållanden, som de af mig klandrade,
är det tydligen bättre att icke hafva någon agent alls, ty hvad
man nu ger ut är endast bortkastade penningar, och på samma
gång ser det ut, som om man uträttade något till gagn, under det
man i sjelfva verket uträttar ingenting alls.

N:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 34.

Bifölls.

Punkten 35.

Mom. a)

Bifölls.

Om anvisande 1 fråga om mom. b), deri utskottet hemstält, att eu inom
* offent lfa g 0? jL''^nt^ra Kammaren åt herr D. Bergström afgifven motion, n:o 14ti,
mnde af yrkes-anvisande af anslag till offentliggörande i tryck af yrkesinspektörernas
inspektörernas berättelser för år 1894 icke måtte af Riksdagen
berättelser, bifallas, anförde:

Herr Bergström: Herr talman! Statsutskottet erinrar i sitt
betänkande å sid. 72 om »att, vid afgifvande af utlåtande öfver
motionärens framställning vid 1894 års riksdag», utskottet afstyrkt
denna framställning »med afseende derå, att ett af kommerskollegium
utarbetadt sammandrag af yrkesinspektörernas berättelser
blifver genom civildepartementets försorg till trycket befordradt».

Går man då till 1894 års statsutskotts betänkande, så finner
man der, att utskottet erinrar om att år 1893 statsutskottet framhållit,
att publicerandet af allenast det af kommerskollegium
utarbetade sammandraget borde vara för det afsedda ändamålet
tillfyllestgörande. Och går man till 1893 års statsutskotts betänkande,
så finner man der samma uttryck, men något vidare
utfördt. Det grundas nemligen der på kommerskollegii efter
yrkesinspektörernas hörande afgifna yttrande med anledning af
statsrevisorernas hemställan om tryckning af inspektörernas berättelser.
Det visar sig sålunda, om man jemför statsutskottsbetänkandena
1893, 1894 och 1895, att statsutskottet grundar sin
uppfattning på kommerskollegii uttalande år 1892, hvilket i sin
tur var grundadt på yrkesinspektörernas föregående uttalanden.

Det förefaller då rätt besynnerligt, att statsutskottet i år
sedermera kan fortsätta så här: »Genom hvad af motionären nu
anförts har icke visats, att frågan om offentliggörande af yrkesinspektörernas
tiensteberättelser kommit i något väsentligen förändradt
läge». Det förefaller besynnerligt, säger jag, då jag just
i min motion i år framhållit såsom en anledning att ånyo framkomma
med motionen, att så väl yrkesinspektörerna som deras
närmaste öfverordnade i kommerskollegium numera äro af en
annan uppfattning än 1892 och anse, att yrkesinspektörernas be -

Lördagen den 23 Februari.

N:o 8.

rättelser böra och kunna tryckas in extenso. Statsutskottet hade Om anvisande
utan tvifvel haft mycket lätt att förvissa sig om rigtigheten af nf "nsl"9 f°r
denna i min motion meddelade uppgift. , råndelf/rL Utskottet

tramhaller här vidare ett tormelt skäl till atstyr- inspektörerna«
kande af motionen, nemligen att denna framställning grundar sig berättelser..
på en enskild motionärs yrkande, och säger tillika, att »utskottet (Forts.)
är förvissadt att, derest Kongl. Maj:t efter framställning af vederbörande
yrkesinspektörer och kommerskollegium skulle anse lämpligt,
att dessa berättelser i sin helhet bringas till allmänhetens
kännedom, Kongl. Maj:t icke lärer underlåta att härom göra framställning
till Riksdagen». Hvad nu först beträffar talet om enskild
motionärs yrkande, så ber jag dock få erinra, hurusom statsutskottet
mänga gånger och säkert i ganska analoga fall har tillstyrkt
ett förslag på grund af enskild motionärs framställning. Jag vill
särskild! påminna om punkt 28 i föreliggande statsutskottsbetänkande
rörande anslag till svenska mosskulturföreningen. Hetta
anslag, som regeringen numera tagit om hand och gör framställning
om, har ursprungligen tillkommit pa grund af enskilde motionärers
framställning vid 1889 års riksdag.

Utskottet uttalar nu sin förvissning om att Kongl. Maj:t
emellertid skall taga saken om hand, i fall vederbörande inspektörer
och kommerskolleginm derpå yrka. .lag vill för min del
hoppas detsamma, och jag är glad, att statsutskottet anvisat den
utvägen att få fram denna onekligen vigtiga sak. Men jag maste
dock bekänna, att det synes mig väl anspråkslöst af statsutskottet
och Riksdagen att i denna fråga så helt och hållet underordna sig
Kongl. Maj:ts mening och goda behag, en anspråkslöshet, som träder
så mycket tydligare i dagen, om man erinrar sig, att Kongl. Maj:t,
eller rättare sagdt herr statsrådet och chefen för civildepartementet,
icke har funnit skäl att lemna Riksdagen det tillfälle att taga
kännedom om yrkesinspektörernas verksamhet, som en utdelning
af kommerskollegiets sammandrag af årsberättelserna till Riksdagens
ledamöter skulle bereda. Det förefaller mig, som om Riksdagen
nu, då yrkesinspektionen pågått så länge, borde hafva skäl
att önska att sjelf få bilda sig eu uppfattning om denna inspektions
verksamhet och icke — såsom i den nu föreliggande frågan
- endast lita på ett uttalande, gjordt för åtskilliga år sedan af
kommerskollegium, innan ännu detta embetsverk inhemta! någon
synnerlig erfarenhet om yrkesinspektionen i vårt land.

Riksdagen har den 2 maj 1898 i skrifvelse till Kongl. Maj:t
om åstadkommande genom statens försorg af en svensk arbetsstatistik
anfört såsom motiv för denna sin framställning: att »de
sociala frågorna i våra dagar intaga ett så framstående ruin och
vid sin lösning erbjuda så stora svårigheter, att mycken vigt
ligger på hvarje förberedande åtgärd, som kan sprida ljus öfver
de faktorer, hviska å dem inverka», .lag delar fullständigt denna
Riksdagens år 1898 uttalade åsigt. Det är just samma åsigt jag
anfört såsom ett hufvudmotiv för min framställning, att yrkesinspektörernas
berättelser skulle tryckas in extenso. Det synes

N:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Om anvisande,
af anslag för
offentliggörande
af yrkesinspektöremas

berättelser.
(Forts.)

egendomligt, om staten skulle underlåta att göra ett sådant materia]
fullständigt och lätt tillgängligt.

Det förekommer vid denna riksdag åtskilliga frågor, till
hvilkas belysande det säkerligen skulle vara af vigt att hafva
tillgång till yrkesinspektörernas berättelser, och till nästa riksdag
förekommer särskildt en, som jag skall anföra såsom ett
exempel. Vi få då troligen oss förelagdt ett förslag till ångpannelag.
Nu är förhållandet det, att yrkesinspektörerna sysselsatt
sig ganska mycket med hithörande frågor och nedlagt synnerligen
mycket inspektionsarbete på detta område. Deras erfarenheter
härutinnan skulle säkerligen vara oss till synnerligt gagn.

Vi tillsätta ju här i landet ofta stora och dyrbara komitéer
för utredning af vigtiga samhällsfrågor, och i åtskilliga fall är
detta utan tvifvel nödvändigt. Men det synes, som om man ur
ren sparsämhetssynpunkt icke borde underlåta att begagna sig af
det material, som redan förefinnes och som man kan tillvarataga
för billigt pris.

På grund af hvad jag nu yttrat och med åberopande af de
öfriga motiv, som jag så väl i ar som i fjol anfört, tillåter jag
mig. herr talman, att yrka bifall till min motion.

Herr Jonsson i Hof: Det är visserligen sant, som motionären*
uppgifvit, att både yrkesinspektörerna och kommerskollegium numera
lära vara för, att dessa berättelser offentliggjordes. Men
som vi i utskottet icke haft tillgång till vare sig den enes eller
andres yttrande i saken, hafva vi icke obetingadt kunnat bygga
på detta faktum och på den grunden tillstyrka motionen. Vi
hafva derför i stället valt den andra, som vi tyckte lämpligare
vägen, nemligen att uttala, att, om det är så. som motionären uppgifvit,
Kong!. Maj:t väl icke då lärer underlåta att i ämnet göra
framställning till Riksdagen.

Utskottet skulle för sin del icke haft något emot att tillstyrka
bifall till motionen, om det varit lionstateradt, att förhållandet
var sådant som motionären uppgifvit. Men resultatet tror jag bör
blifva detsamma, när utskottet yttrat sig i den rigtning det gjort,
eller att, om öfriga vederbörande icke längre hafva något deremot,
Riksdagen antagligen icke heller skall hafva något deremot. Motionärens
mål torde kunna vinnas lika bra på den vägen som genom
bifall till hans motion.

På denna grund tager jag mig friheten att yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag ber endast få tillkännagifva,
att jag anser, att tryckning af yrkesinspektörernas berättelser
skulle blifva till ganska väsentlig nytta, och, derest ett uttalande
i denna rigtning kommit från vederbörande myndigheter,
skulle jag på det lifligaste hafva understödt detsamma. Men dä
så ej skett, har jag ej ansett mig kunna nu tillstyrka motionen.
Jag anhåller derför om bifall till utskottets förslag.

Lördagen den 33 Februari.

N;o 8.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Kammaren
biföll utskottets hemställan.

Punkten 36.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att, för anordnande af
eu karantän san stalt för kolera vid Arpö i Karlskrona skärgård
samt åtskilliga byggnadsarbeten m. m. vid observations- och karantänsanstalten
vid Fejan samt vid karantän sanstalten på Känsö
in. m., å extra stat för 1896 anvisa ett anslag af 225,000 kronor,
men hemstälde utskottet,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning n^å pa det sätt
bifallas, att Riksdagen, för utförande af åtskilliga byggnadsarbeten
vid observations- och karantänsanstalten vid Fejan i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det deröfver upprättade vid medicinalstyrelsens
skrifvelse den 10 december 1894 fogade kostnadsförslag, ä
extra stat för år 1896 anvisar ett anslag af 10,050 kronor».

Efter föredragning af punkten lemnades ordet till

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll, som yttrade:
Såsom kammaren har sig väl bekant, finnas i fråga om Indika anordningar,
som äro de lämpligaste för att utestänga kolerafarsoten från
ett land, tvenne olika meningar. Den ena går ut på anordnande af
ett s. k. inspektionssystem, den andra på ett observations- och
karantänssystem. På en konferens i Dresden för ett par år sedan
enade sig de flesta europeiska staterna om det s. k. inspektionssystemet,
men Sverige har icke kunnat gå in derpå utan infört
observations- och karantän,ssystemet. Inspektion ssystemet består
deri, att man söker anträffa och isolera eu hvar, som blifver sjuk,
men deremot låter alla friska, som varit i beröring med de sjuka,
fritt passera, dock att hvarje sådan person under någon tid följes
med uppmärksamhet för utrönande, huruvida han tilläfventyrs
kan hafva blifvit smittad. I de kontinentala länderna är det alldeles
gifvet, att det1;a system har för handeln och samfärdseln
stora företräden framför aet andra systemet, men i rent sanitärt
hänseende är naturligtvis observations- och karantänssystemet
mera betryggande. Vårt land med dess insulära läge har derför
ansett, sig i första hand böra hålla på detta senare system. Och
man har för detta systern trott sig duna understöd af opinionen i
landet. Vi hafva tillförene haft våra anordningar mot koleran
mera i öfverensstämmelse med det sedermera så kallade inspektiojissystemet,
men det har visat sig, att, hvarje gång koleran närmat
sig våra kuster, allmänheten gripits af förskräckelse, och högljudda
rop på karantänssystemets införande hafva då alltid förnummits.
Detta gjorde, att redan år 1888, da koleran uppträdde
i Egypten, vissa karantänsbestämmelser måste provisoriskt meddelas
i afseende å derifrån kommande fartyg. Pa samma sätt har
det. förfarits, hvarje gång koleran närmat sig vårt land. År 1892

A ny. käran
tänsanstalterna
för
kolera.

N:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Ang. karan tänsanstal terna

för

kolera.

(Forts.)

öfvergick man definitivt till observations- och karantänssystemet.
Detta system är, såsom jag nämnde, otvifvelaktigt mera betryggande
än det andra, i synnerhet som inspektion ssystemet i vårt
land, med dess glesa befolkning och vidsträckta areal, är svårt
att göra effektivt. Men observations- och karantänssystemet är
otvifvelaktigt mycket dyrare och för vår handel och sjöfart i visst
afseende mera betungande. Det innebär, att hvarje fartyg, som
under koleratid anländer från kolerasmittadt land, skall anlöpa eu
s. k. observationsplats vid kusten. Der undersökes det i 48 timmar,
efter hvilken tids förlopp, derest icke något misstänkt förekommer
ombord, det släppes. Deremot, om något misstänkt finnes
ombord, hänvisas det till karantänsanstalt, der det får undergå vidare
behandling under vissa dygn. Nu hafva vi för närvarande endast
tvenne karantänsanstalter, den ena vid Känsö utanför Göteborg
och den andra vid Fejan utanför Stockholm. Det är gifvet, att
många olägenheter kunna uppkomma till följd deraf, att det icke
finnes flera än de nu nämnda anstalterna. Om det t. ex. skulle
inträffa, att ett fartyg, som afgått från Lubeck med destination
till Stockholm, strax efter att det utkommit på hafvet, befunnes
hafva kolerasmitta ombord, måste fartyget med passagerare och
besättning fortsätta den långa vägen upp till Stockholm med den
sjuke ombord, ofta kanske utan läkare, hvilket naturligtvis kan
medföra oberäkneliga följder. Det är derför, som jag för mm del
trott det vara en oafvislig pligt att. när man infört karantänssystemet,
söka tillse, att detta äfven genomföres på ett sådant
sätt, att icke allmänheten kan hafva fog till anmärkning, och att
det för den skull borde inrättas en karantänsanstalt äfven på eu
tredje punkt, belägen ungefär midt emellan Fejan och Känsö. Med
anledning deraf fick medicinalstyrelsen befallning att inkomma
med förslag till en sådan. Det inkomna förslaget finnes relateradt
i statsutskottets betänkande. Det kan ju icke nekas, att det ställer
sig ganska dyrt. Eu sådan anläggning skulle gå till 140,000
kronor. Då afses dels ett sjukhus för 32 sjuka, dels en byggnad
för konvalescenter. Det är ju möjligt, att anstalten skulle kunna
inskränkas något. Men det är nästan omenskligt att icke hafva
någon karantänsanstalt alls på den långa kuststräckan mellan
Känsö och Fejan. Under det år. då koleran hotade från Tyskland.
kände jag för min del det stora ansvar, som hvilade öfver
mig, derför att icke redan då något vore ordnadt i detta afseende;
men på den tiden hade vi blott en karantänsanstalt, nemligen vid
Känsö, och det första, som då borde göras, var att ordna en anstalt
utanför Stockholm. Så tillkom den vid Fejan, och under sensommaren,
då koleran tilltog i Tyskland, vidtogos förberedande anstalter
för att ordna en karantän sinrättning äfven i närheten af
Karlskrona. Men med höstens inbrott började koleran aftaga, och
frågan fick med anledning deraf för den gången förfalla. Det
lärer emellertid hafva inträffat, enligt hvad som uppgifvits från
Karlskrona, att befälhafvaren å ett passagerarefartyg från Tyskland
skulle förklarat, att, om kolerafall inträffade ombord å hans

Lördagen den 23 Februari.

>T:o 8.

fartyg, han ansåge sig icke kunna stå till svars för att gå, med
den sjuke och öfriga passagerare ombord, ända till Fejan, utan att
han ansåge sig, hvilket ansvar han än derigenom ådroge sig, höra
vid första tillfälle, som kunde gifvas, sätta den sjuke i land för
att befria passagerarne från den smitta, för hvilken de eljest vore
utsatta. Förra året hotade ju koleran icke från Tyskland utan
från Ryssland, och då kände man mindre behof af en anstalt på
södra kusten. Emellertid kan ju ingen förutse hvad som kan
inträffa. Det kan hända, att nästa år koleran åter närmar sig
söderifrån. I sådant fall lär det vara ganska betänkligt, om icke
en anstalt ordnas vid södra kusten. Detta år kommer NordÖstersjö-kanalen
att öppnas, och säkerligen komma fartyg från
Holland och Belgien och andra land der bortom att passera genom
denna kanal med destination till svenska östersjökusten. Angelägenheten
af eu karantänsanstalt i närheten af Karlskrona blir då så
mycket mera påträngande. Det är detta, som föranledt Kongl.
Maj:t att göra den framställning, som nu är i fråga. Denna har
af statsutskottet definitivt afvisats. Till följd deraf är, så framt
Riksdagen bifaller utskottets hemställan, Kongl. Maj:t förhindrad
att vidtaga nödiga åtgärder i detta fall. Åtminstone måste faran
vara alldeles öfverhängande, för att Kongl. Maj:t skall kunna
anse förhållandena medgifva ett frångående från hvad Riksdagen
beslutit i afseende å den kongl. propositionen.

Det är under dessa förhållanden, som jag anhåller, att kammaren
ville taga i öfvervägande, åtminstone huruvida det icke
skulle vara lämpligt, att ett visst mindre belopp, t. ex. 50,000
kronor, stäldes till Kong!. Makts disposition att användas för
ifrågavarande ändamål, ifall koleran skulle uppträda på de norra
kusterna af kontinenten.

Hvad de öfriga anordningarna beträffar har ju utskottet godkänt
vissa i afseende a Fejan och i afseende ä Känsö hänvisat
Kongl. Makt till att af befintliga medel bekosta hvad som kan
erfordras. I afseende å Känsö och Fejan har Kongl. Maj:t således
fria händer, om denna kammare gifver sitt bifall till utskottets
förslag. Men i afseende å anstalten vid Arpö är Kongl. Maj:t
bunden, och detta kan blifva mycket ödesdigert, ifall koleran
skulle gripa omkring sig och hota söderifrån.

Herr von Friesen anförde: Herr talman! Äfven inom utskottet
togs frågan angående karantänsanstalt vid Arpö i särskildt
öfvervägande. Men det framstäldes inom utskottet så betydande
anmärkningar just emot sjelfva platsen, att äfven detta var ett
skäl, hvarför utskottet icke tillstyrkte bifall till Kongl. Makts
förslag. Herr statsrådet och chefen för civildepartementet bär
uppgifvit ett fall, för hvilket Arpö skalle vara lämplig plats.
Detta erkänner jag. Men det framhölls mycket skarpt inom utskottet,
att den lifligaste förbindelsen med utlandet ginge genom
Öresund, och med hänsyn till den trafiken vore Arpö icke lämplig
för eu karantänsanstalt.

Andra Kammarens Prot. 1895. N:o 8. 6

Ang. Jcaran tänsanstal terna

för

kolera.

(Forts.)

N:o 8.

Ang. karan täns

anstå l terna

för

kolera.

(Fort3.)

74 Lördagen den 23 Februari.

Nu föreställer jag mig i likhet med herr statsrådet och chefen
för civildepartementet, att, om Riksdagen afslår det begärda anslaget
till karantänsanstalt vid Arpö, det kanske icke skulle vara
så rätt, att Kongl. Maj:t anvisade medel för en fullständig karantänsanstalt
derstädes. Men deremot andra åtgärder till kolerafarsotens
afhållande från vårt land står det naturligtvis nu liksom
förut Kongl. Makt fritt att vidtaga, om faran skulle vara nära
förestående. Vi finna ju i nästa punkt ett förskott på 115,000
kronor, som Kongl. Maj:t anvisat för att hindra kolerafärsots utbredande,
och det är alldeles klart, att Kongl. Maj:t fortfarande
har en dylik utväg öppen. Om det skulle befinnas, att Arpö är
lämplig plats, hvilket utskottet ej ansett, kan jag icke heller se,
att, derest faran blefve öfverhängande, Kongl. Maj:t icke skulle
kunna vidtaga några åtgärder der.

Under nuvarande förhållanden tror jag deremot icke, att det
är skäl, att Riksdagen ställer något särskildt belopp till Kongl.
Maj:ts förfogande för ifrågavarande ändamål; man vet ju icke, om
det kommer att behöfvas, och jag tror, som sagdt, att Kong! Makt
framgent som hittills vid öfverhängande fara kan låta utbetala
medlen och sedan hos Riksdagen anmäla de gjorda förskotten till
ersättning. Jag tror icke, att någon anmärkning från Riksdagens
sida i fråga om dylikt förskott någonsin förekommit.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 37.

Bifölls.

§ 5.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 1, till Konungen angående
val af justitieombudsman och suppleant för honom;
dels till Riksdagens förordnanden:

n:o 2, för revisionssekreteraren m. m. Axel Ferdinand Thollander
att vara Riksdagens justitieombudsman, samt

n:o 8, för revisionssekreteraren m. m. Hugo Erik Mauritz
Bohman att vara Riksdagens justitieombudsmans suppleant.

§ 6.

Afgåfvos nya motioner af:

herr D. Persson i Tällberg m. fl., n:o 162, om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om viss ändring i förordningen angående
försäljning af vin och maltdrycker m. m. den 24 oktober 1885;

herr A. W. Nilson från Lidköping, n:o 163, med förslag till
ändrad lydelse af §§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen;

Lördagen den 28 Februari.

Jf:o 8.

herrar C. A. Andersson från Malmö och Z. Larsson från Upsala,
n:o 164. om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande
och framläggande af förslag till lärlingslag;

herr M. Alsterlund m. fl., n:o 165, om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om viss ändring i förordningen angående försäljning
af vin och maltdrycker m. m. den 24 oktober 1885.

Dessa motioner bordlädes.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr A. Swartling under 2 dagar fr. o. m. den 25 dennes;
herr J. W. Bengtsson i Häradsköp under 6 dagar fr. o. m.
den 25 dennes; och

herr J. E. Behnier under 5 dagar fr. o. m. den 28 dennes.

§ 8.

Justerades tre protokollsutdrag.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

^Riksdagens revisorers berättelse om den år 1894 af dem verkstälda
granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1893;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;

n:o 27, med förslag till voteringsproposition med anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i en fråga rörande anslagen under
riksstatens andra hufvudtitel;

n:o 28, med förslag till voteringsproposition med anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut rörande anslag till utförande af nya
byggnader och anläggningar vid statens jern vägstrafik m. m.;

n:o 29, i anledning af väckt motion om beviljande af låneunderstöd
för anläggning af jernväg från Orsa till Bollnäs;

n:o 30, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 65 §
i förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de
allmänna skogarne i riket; och

n:o 31, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj J i fråga om utarrendering af jagträtten å kronoparker m. m.;
samt

N:o 8.

Lördagen den 23 Februari.

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kong]. Maj:t med
begäran om åtgärder till skydd för jordbruket mot skada af s. k.
canadabjortar i Södermanlands län.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför de ärenden, som
blifvit två gånger bordlagda.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 5,2 e. m.

In fidem

E. Nathorst-Böös.

Stockholm 1895. Kung!. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.