RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1895:7)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1895. Andra Kammaren. N:o 7.

Fredagen den 15 februari

kl. ^ 3 e. m.

§ I Efter

föredragning af herr J. A. Sjös i senaste sammanträdet
bordlagda motion, n:o 160, hänvisades densamma till behandling af
/kammarens tillfälliga utskott n:o 3.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

Statsutskottets utlåtanden n:is 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20,
2\, 22, 23, 24 och 25; samt

lagutskottets utlåtanden n:is 5 och 6.

§ 3.

För motions afgifvande hade sig anmält herr E. Svensson från
Karlskrona, hvilken nu aflemnade en motion, i anledning af Kong!.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående försäkring för beredande
af pension vid varaktig oförmåga till arbete.

Denna motion, hvilken erhöll ordningsnumuiern 161, bordlädes till
nästa sammanträde.

§ 4.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr J. Fersson från
Arboga under tio dagar från och med den 17 innevarande februari.

§ 6.

Justerades ett protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter
Åtskildes kl. 2,44 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Andra Kammarens Prot. 1895. A''.-o 7.

N:o 7.

Lördagen den 16 Februari.

Lördagen den 16 februari

kl. 11 f. m.

§ !•

Justerades protokollet för den 9 dennes.

§ 2.

Jemlikt förut fattadt beslut företogos nu val af tjugufyra valmän,
för att utse Riksdagens justitieombudsman och hans efterträdare, äfvensom
af sex suppleanter för desse valmän; och befunnos, efter valförrättningarnes
slut, hafva blifvit utsedde till

Valmän:

och

Folke Andersson....................................	...... med	191	röster,
II. Andersson i Nöbbelöf....................	...... 77	191	77
0. Eklund från Stockholm .................		191	77
0. Erickson i Bjersby....................	...... 77	191	77
E. G. Fredholm i Saleby....................		191	77
A. G. Gyllensvärd .............................		191	77
J. Johansson i Noraskog ....................		191	77
S. J. Kardell .....................................	77	191	77
L. P. Mallmin ..................................	...... 77	191	77
P. G. Näslund ................................		191	7T
J. Persson från xirboga.....................		191	77
K. Schönbeck .....................................		191	77
N. Wallmark ...............................	...... 77	191	77
N. Åkesson .........................................		191	77-
A. G. Andersson i Iiimmelsby ...........		148	77
A. E. Bonz.......................................		148	77-
B. Eklundh från Lund .......................		148	77
0. AL Höglund ................................	..... ,,	148	77
A. G. Jönsson i Mårarp ....................		148	77
friherre I. von Knorling....................		148	77
P. Larsson i Fole................................		148	77
G. Liljenrolh .....................................		148	77
H. Lillieliöök ................................:.....	...... 77	148	77
A. Petri ...............................................		148	77

Närmast i röstetal kommo herrar A. F. Broström, A. G. Ericsson
i Väsby, A. Göransson, J. M. Johansson i Mellbyn, A. F. Liljeholm,
E. Norman, O. B. Olsson i Maglehult, E. Svensson från Karlskrona,
C. G. Thor och C. Wallis med hvardera 43 röster.

N:o 7.

Lördagen den 16 Februari.
Härefter utsågos till

Suppleanter:

herr O. Persson i Rinkaby ...............

„ C. J. Hammarström..................

„ A. Wiklund ...........................

„ A. P. Gustafsson ....................

„ S. Palme ..................................

och „ A. Ericson i Ransta...................

Närmast i röstetal kom herr L. Eriksson i Bäck med 48 röster.
Ordningen mellan de suppleanter, hvilka erhållit lika antal röster,
bestämdes, sådan den finnes här ofvan angifven, genom lottning.

med 175 röster,

n 175 „

» 175 »

» 173 „

,, 172 „

„ 126 „

§o

Företogos vidare val af dels sex revisorer för deltagande uti innevarande
års granskning af statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning och dels tre suppleanter för
desse revisorer; och blefvo dervid utsedde:

till revisorer:

herr Ollas A. Ericsson..................................... med 178 röster,

„ O. Jonsson i Hot''.................................... „ 178

,, friherre TF. von Schwerin .................... „ 137 „

„ K. A. Kihlberg .......................................... ,, 136 „

„ J. E. Wikstén............................................ „ 136 „

och ,, C. TF. Collander.......................................... 135

Närmast i röstetal kom herr J. Bromée med 43 röster,
till suppleanter:

herr S. O. Nglamler ........................................ med 115 röster,

„ N. Nilsson i Skärhus .............................. 108

och „ C. Gethe.................................................... „ 107 !

Närmast i röstetal kom herr J. Bromée med 14 röster.

§ 4.

Vid härefter anstälda val af två revisorer och två revisorssuppleanter
för hvart och ett af riksbankens afdelningskontor i orterna utsågos:

Vid afdelningskontoret i Göteborg:
till revisorer:

Regementsintendenten C. Johansson i Esset ......... med 94 röster

och grosshandlaren G. Murray i Göteborg.................... 92 „

N;o 7.

Lördagen den 16 Februari,
till suppleanter:

landstingsmannen L. Larsson i Hufveröd
och f. d. riksdagsmannen H. Hedlund i Göteborg,
hvardera med 40 röster.

Vid afdelningskontorct i Malmö:
till revisorer:

landstingsmannen M. Mårtensson i Tomelilla
och „ J. Nilsson i Toarp,

hvardera med 51 röster,

till suppleanter:

f. d. riksdagsmannen O. Andersson i Lyckorna ... med 38 röster
och konsularagenten P. Flensburg i Malmö.................. „ 37 „

Vid afdelning skontoret i Luleå:
till revisorer:

regementsintendenten J. J. Clausén ................... med 54 röster

och kommissionslandtmätaren A. U. Orstadius............ „ 53 ,,

till suppleanter:

postmästaren A. E. Lundin i Haparanda ............ med 39 röster

och afvittringsstyresmanneu II. TF. Boström i Neder Luleå „ 36 „

Vid afdelning skönt or et i Östersund:

till revisorer:

landstingsmannen P. Edling i Bräcke
och f. d. riksdagsmannen G. Eriksson i Myckelgård,

hvardera med 48 röster,

till suppleanter:

förvaltaren O. Mgrin i Östersund ....................... med 34 röster

och f. d. landstingsmannen E. O. Engström i Fors ... „ 33 „

Vid afdelningskontorct i Vexiö:
till revisorer:

f. d. riksdagsmannen A. F. Petersson i Ugglekull med 61 röster
och landtbrukaren J. Andersson i Bjertanäs............... „ 60 „

till suppleanter:

landstingsmannen S. Johansson i Grännaforssa
och nämndemannen B. G. Carlsson i Bäck,
hvardera med 37 röster.

N:o 7.

Lördagen den 16 Februari. 5

Vid afdelning skontoret i Jönköping:

till revisorer:

häradshöfdingen A. II. G. Ljunggren
och läroverksadjunkten G. A. Säwe,
hvardera med 54 röster,

till suppleanter:

landtbrukaren A. Pettersson i Katrineholm............ med 34 röster

och direktören J. Eylander i Önnarp......................... „ 33 „

Vid afdelningshontoret i Kalmar:
till revisorer:

konsistorienotarien J. A. Johansson
och f. d. riksdagsmannen F. Petersson i Möllstorp,
hvardera med 55 röster,

till suppleanter:

landtbrukaren E. Eheroth i Dörby
och häradsskrifvaren D. O. Linden,
hvardera med 32 röster.

Vid afdelningshontoret i Carlstad:
till revisorer:

ingeniören E. Biesért i Lennartsfors
och f. d. riksdagsmannen E. Dahlgren i Ransäter,
hvardera med 44 röster,

till suppleanter:

f. d. riksdagsmannen N. Pehrsson i Önnerud
och godsegaren C. E. L. Lennartsson i Rotnäs,
hvardera med 20 röster.

Vid afdelning slo n Un ''et i Ilernösand:

till revisorer:

disponenten N. W. Dahlberg i Väja
och f. d. riksdagsmannen P. Westman i Rossvik,
hvardera med 35 röster,

till suppleanter:

redaktören G. E. Peterson
och lektorn II. Wåhlander,
hvardera med 18 röster.

N:o 7.

Lördagen den 16 Februari.

Vid afdelningskontoret i Falun:
till revisorer:

handlanden 0. Lisell i Malung .......................... med 23 röster

och lektorn E. Sundberg ...............:............................ „ 22 „

till suppleanter:

landstingsmannen A. Andersson i Jöuvik............... med 26 röster

och bergsbruksidkaren C. Andersson i Vanbo............... „ 18 „

Vid afdelningskontoret i Örebro :
till revisorer:

f. d. riksdagsmannen P. M. Larsson i Loa ........ med 39 röster

* och grosshandlaren K. Hallgren i Örebro.................... „ 38 „

till suppleanter:

nämndemannen O. Persson i Bungsäter ............... med 31 röster

och läroverksadjunkten A. Sundblad .......................... „ 28 „

Vid afdelningskontoret i Visby:
till revisorer:

riksdagsmannen C. A. Bokström
och „ L. Norrby,

hvardera med 46 röster,

till suppleanter:

riksdagsmannen P. Larsson i Fole ........................ med 38 röster

och fabrikören P. A. Hellgren i Visby ....................... „ 34 „

Mellan de suppleanter, som erhållit lika antal röster-, anstäldes
lottningar för bestämmande af ordningen dem emellan; och utföllo
dessa lottningar med den ordningsföljd här ofvan angifvits.

§ S Justerades

protokollsutdrag, angående de i nästförestående tre
paragrafer omförmälda val.

§ 6.

Herr statsrådet m. in. V. L. Groll aflemnade Kongl. Maj:ts propositioner
till Riksdagen:

angående lindring i vilkoren för ett åt Hjelmarens och Qvismarens
sjösänkningsbolag af staten beviljadt lån å 2,000,000 kronor;

angående disposition af förra länsmansbostället 1 mantal Fintorp
i Göteborgs och Bohus län; samt

N:o 7.

Lördagen den 16 Februari. 7

angående vissa förändringar i gällande förordning angående stämpelafgiften.

Dessa kongl. propositioner bordlädes.

§ 7.

Efter föredragning af herr E. Svenssons från Karlskrona i gårdagens
sammanträde bordlagda motion, n:o 161, hänvisades densamma
till behandling af Riksdagens särskilda utskott n:o 2.

§ 3.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr P. Pehrsson i Norrsund under 5 dagar fr. o. m. d. 19 dennes.

C. Rydberg	5	33	33	33	18	77
A. G. Anderson i Himmelsby.	4	33	33	33	18	77
0. Persson i Rinkaby	6	33	33	"p	18	77
Back Per Ersson,	4	r>	33	33	20	33
C. G. Grundelig	5	n	V	33	18	77
E. Nilsson i Kattleberg	10	33	33	33	19	77
P. Andreasson	10	33	33		19	77
herr A. Ericson i Ransta	2	33	33	33	18	77

§ 9.

Justerades ytterligare ett protokollsutdrag.

§ io.

Till bordläggning anmäldes: statsutskottets utlåtande, n:o 26, i
anledning af såväl Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen å sjette
hufvudtiteln, under rubriken extra anslag, gjorda framställningar rörande
statens jernvägstrafik och statens jern vägs byggnader som med afseende
derå inom Riksdagens väckta förslag; samt
lagutskottets utlåtanden,

n:o 7, i anledning af väckt motion om ändring af 39 och 44 §§

1 legostadgan den 23 november 1833;

n:o 8, i anledning af väckt motion angående förslag till lag om
rätt till jagt;

n:o 9, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 10 kap.

2 § giftermålsbalken;

n:o 10, i anledning af väckt motion angående utarbetande af en
arrendelag; och

n:o 11, i anledning af väckt motion om fjerdingsmäns tillsättande
och aflönande.

»1:0 7.

Tisdagen den 19 Februari.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,2 e. m,

In fidem

E. Nathorst Böös.

Tisdagen den 19 februari

kl. \ 3 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 12 innevarande februari.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes.

Ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, herr lektor Faul
Waldenström, är på grund af sina sår å ena underbenet fortfarande
förhindrad att under närmaste veckor bevista Riksdagens sammanträden.
Stockholm den 16 februari 1895.

Ivar Svensson.

Öfverläkare.

§ 3.

Upplästes två till kammaren inkomna protokoll, så lydande:

l:o) År 1895 den 16 februari sammanträdde kamrarnes valmän för
att utse Riksdagens justitieombudsman; och befunnos, efter valförrättningens
slut, rösterna hafva utfallit sålunda:

herr revisionssekreteraren Axel Ferd. Thollander............... 44 röster,

„ häradshöfdingen D. G. Restadius .............................. 4 „ ,

i följd hvaraf herr revisionssekreteraren A. F. Thollander blifvit till
Riksdagens justitieombudsman utsedd.

W. STRÅLE.

Philip Kling spor. J. Johansson. Otto M. Höglund.

N:0 7

Tisdagen den 19 Febrnari.

2:o) År 1895 den 16 februari sammanträdde kamrarnes valmän för
att utse den man, som skall efterträda Riksdagens justitieombudsman,
i fall han, innan nästa lagtima riksdag anstalt nytt val af justitieombudsman,
skulle med döden afgå, samt utöfva embetet under den
tid justitieombudsmannen kan vara af svår sjukdom eller annat laga
förfall derifrån hindrad; och befunnos, efter valförrättningens slut,
rösterna hafva utfallit sålunda:

herr revisionssekreteraren Hugo Erik Maurits Bohman..... 47 röster,

i följd hvaraf herr revisionssekreteraren Hugo Erik Maurits Bohman
blifvit utsedd till justitieombudsmannens efterträdare.

W. STRÅLE.

Philip Klingspor. J. Johansson. Otto M. Höglund.

Kammaren beslöt, att underrättelse om de sålunda försiggångna
valen skulle meddelas Riksdagens kanslideputerade, hvilka borde anmodas
att uppsätta förslag till såväl förordnanden för de valde, som
skrifvelse till Kong], Maj:t med anmälan om valens utgång; och lades
protokollen derefter till handlingarne.

§ 4.

Efter föredragning af Kongl. Maj:ts, på kammarens bord hvilande
propositioner till Riksdagen hänvisades till statsutskottet propositionerna
angående lindring i vilkoren för ett åt Hjelmarens och Qvismarens
sjösänkningsbolag af staten beviljadt lån å 2,000,000 kronor; och
angående disposition af förra länsmansbostället | mantal Fintorp
n:o 1 i Göteborgs och Bohus län.

Till behandling af bevillningsutskottet öfverlemnades Kongl. Maj:ts
proposition angående vissa förändringar i gällande förordning angående
stämpelafgiften.

§ 5.

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:
statsutskottets utlåtande n:o 26, samt
lagutskottets utlåtanden näs 7, 8, 9, 10 och 11.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr O. Larsson i Mörtlösa under 3 dagar fr. o. m. den 21 denr.es,

J. Öberg

n 14 ,

F. Broström

11 11

G. Grundcll

11 ° 11

samt

N:0 7.

Onsdagen den 20 Februari.

§ s.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets utlåtande n:o 7, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel,
innefattande anslagen till civildepartementet.

Detta ärende skulle uppföras främst å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,42 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Onsdaqen den 20 februari

kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 13 i denna månad.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande två sjukbetyg, som upplästes:

l:o) Riksdagsmannen Erik Andersson från Upsala i Vermland lider
af albuminuri och är tills vidare urståndsatt att i Riksdagens förhandlingar
deltaga, intygar

Stockholm den 19 februari 1895.

Henrik Berg,
legitimerad läkare.

och 2:o) Att riksdagsmannen herr redaktör E. Hammarlund till följe
af en svår tandböld är hindrad lemna hemmet t. v., intygar
Stockholm den 20 februari 1895.

Otto Ulmgren.

Legit. läkare.

§ 3.

Föredrogs och bordlädes för andra gången statsutskottets utlåtande
n:o 7.

Onsdagen den 20 Februari.

N o 7.

§ 4.

Till kammarens afgörande förelåg till en början lagutskottets utlåtande,
n:o 3, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
kyrkovärdars tillsättande för viss tid.

Hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält, bifölls af kammaren.

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande, n:o 4, i anledning af
väckt motion om utarbetande och framläggande af förslag till ändrad
lydelse af förordningen den 13 september 1864 angående ränta vid
försträckning.

Uti berörda, inom Andra Kammaren afgifna motion, n:o 34, hade
herr K. Scliöribeck föreslagit:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till en sådan ändring af förordningen den 13 september 1864, att
någon gräns sättes för räntans storlek vid sådan försträckning af
penningar, som deri omnämnes, och att i intet fall må, vid sträng
påföljd för öfverträdelse deraf, högre ränta tagas, än hvad som sålunda
pröfvats vara å ena sidan mera rimligt och å andra sidan tillräckligt
för pantaktiebankernas bestånd.

Om utarbetande
och framläggande
af
förslag till ändrad
lydelse
af förordningen
den 13
september 186 4
angående
ränta vidförsträckning -

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde nu:

Herr Schönbeck: T sitt utlåtande har utskottet uppgifva bland
annat, att ränteaftalets frihet i allmänhet verkat fördelaktigt på våra
kreditförhållanden och jemväl medfört gagn för de lånesökande.

Jag må bekänna, att jag icke förr än nu hört omtalas något
sådant, om icke möjligtvis af sådana, som sjelfva drifva lånerörelse.
Men om jag också hört det, skulle jag dock icke hafva trott det, ty
jag har deremot ofta hört bitter klagan öfver missbruket af den fria
räntan.

I Danmark lär man också vara betänkt på att afskaffa densamma,
och så vidt jag icke blifvit origtigt underrättad, har man för länge
sedan gjort detta i Norge. Huru dermed än må vara, kan jag icke
inse, att det kan vara till något verkligt gagn och än mindre af behofvet
påkalladt, att man i närvarande tid låter sätta räntan huru
högt som helst, då man från alla håll hör, att de besuttne klaga öfver,
att 5 procents ränta är för hög, och det säges, att jordbruket icke
kan bära mer än 3 procents ränta. Jag skulle vilja fråga: hvilken
loflig näring är det väl, som kan bära mer än 6 procents ränta?

Hvad utskottet menar dermed, att en lagstiftning i det syfte, som

N:0 7.

Onsdagen den 20 Februari.

Om utarbetande
och framläggande
af
förslag till ändrad
lydelse
af förordningen
den IS
september 186J.
angående
ränta vid
försträcka ing.
(Forts.)

motionen anger, endast skulle komma att skapa nya afarter af utlåning,
är för mig nästan obegripligt, ty motionen afser dock uppenbarligen,
att räntan bör begränsas för alla, såväl enskilda som bolag.

Jag skall emellertid inskränka mig till att tala något om pantaktiebanksrörelsen,
som närmast gifvit mig anledning att väcka denna
motion, men i förbigående ber jag få omnämna, att det i ett af
polisintendenten Rubenson 1880 utgifvet arbete, om polisen i Paris
m. m., meddelas, att det då i Frankrike var i lag bestämdt, att pantlånerörelse
icke Unge drifvas af vare sig enskilda personer eller bolag
såsom affär, utan endast af kommunen. Det var sålunda en kommunal
angelägenhet, och vinsten deraf tillföll barmhertighetsinrättningar
för välgörande ändamål. Högsta räntan utgjorde 9 procent förutom
l procent, som tilldelades värderingsmännen, ty värderingen der lär
hafva tillgått mycket noggrannare, än som sker här. Jag har icke
någon anledning att antaga och bär icke heller kunnat få reda på,
att sedan dess dessa bestämmelser blifvit på något sätt förändrade.
Detta om Frankrike.

Jag har varit i tillfälle att få se en af Kongl. Maj.t faststäld
bolagsordning för en pantaktiebank i en af våra skånska städer. I
dess § 2 säges, att med bolaget i första rummet afses att på så
billiga vilkor, som med dess bestånd äro förenliga, afhjelpa mindre
bemedlade samhällsmedlemmars lånebehof; och med detta uppgifna
syfte började bolaget sin egentliga rörelse 1884 med att taga 3 procents
ränta i månaden, hvilket är detsamma som 36 procent per år.
Dermed fortsatte bolaget till oéh med år 1888, då i anledning af
revisionsberättelsen för 1887 skarpa anmärkningar förekommit både
från fattigvårdsstyrelsen i staden och en tidning mot den höga vinst,
som bolaget berest sig af fattiga låntagare. Det visade sig nemligen,
att på dessa 4 år bolaget, hvars aktiekapital utgjorde 14,350 kronor,
ehuru sparsamhet visst icke iakttagits beträffande driftomkostnaderna,
likväl bddat en reservfond af 5,923 kronor, samt att sista årets nettobehållning
utgjorde 4,555 kronor; alltså hade bolaget med ett så litet
kapital på dessa 4 år kommit till en ren behållning af 10,478 kronor,
och likväl hade aktieegarne årligen erhållit i utdelning 6 procent.
Då fann bolaget för godt att nedsätta räntan till 2 l procent per
månad, och jag har sedan från enskildt håll hört — detta har jag
dock ej fått bekräftadt — att en ytterligare nedsättning med \ procent
per månad skulle hafva skett, att sålunda räntan blifvit nedsatt
till 2 procent i månaden eller 24 procent om året. Detta oaktadt,
och ehuru förvaltningskostnaderna, hvari icke inberäknats skatt eller
omkostnader för panternas försäljning, ty detta utgår af panterna, och
icke heller ränta å förlagskapitalet, utan endast hyra för lägenhet,
löner och dylikt, uppgått till ett för en så liten bank så oerhördt
högt belopp som 5,471 kronor, så utvisar likväl revisionsberättelsen
för 1893, att det lemnats en utdelning af 7 procent, och att bolaget
då egde en reservfond på 18,000 kronor, en dispositionsfond af 2,480
kronor och en så ballad välgörenhetsfond på 2,763 kronor, samt att
årets nettobehållning uppgått till 3,751 kronor. Bolaget hade alltså
efter en tioårig verksamhet, förutom aktiekapitalet, en ren behållning

Onsdagen den 20 Februari.

N o 7.

af 26,994 kronor, och detta ehuru en punktlig utdelning af 6 å 7 Om utarbetanprocent
årligen egt rum. *

I en annan pantaktiebank i Skåne, der man ända från bankens f^JagtiU äntillkomst
och till och med i fjor tog 3 procents ränta per månad, det tirad lydelse
vill säga 36 procent per år, samt alltjemt utdelat 6 procent till «/ förordninaktieegarne,
har bolaget, sedan en reservfond af 2,380 kronor afsatts, rjen den 13
företagit sig att på aktieegarne fördela hela dispositionsfonden, som SC:Parwående^
uppgick till ungefär samma belopp som aktiekapitalet, nemligen 12,000 ränta vid
kronor. Detta bär tillgått på det sätt, som jag i min motion omnämnt, försträckning.
nemligen att nya aktiebref utfärdats, och att hvarje aktieegare för (Forts)
sitt aktiebref erhöll ytterligare ett sådant.

I mellersta Sverige finnes i eu mindre stad en pantaktiebank,
som under sin tolfåriga verksamhet städse utdelat 10 procent per år
till aktieegarne, men derjemte samlat fonder på 20,000 kronor.

Stockholms pantaktiebolag egde redan år 1885 tillgångar, uppgående
till 1,678,681 kronor; dess inkomster uppgingo samma år till
232,996 kronor af sjelfva lånerörelsen, förutom hvad bolaget förtjenade
på sina fastigheter. Men revisionsberättelsen för år 1893 utvisar,
att tillgångarne då stigit till 2,639,264 kronor, äfvensom att bolagets
inkomster af lånerörelsen uppgingo till 256,792 kronor. Denna bank
arbetar på 6 afdelningskontor. Dess delegare erhöllo för år 1893 eu
utdelning af 7 procent, och den återstående delen af vinsten afsattes
till reserv- och dispositionsfonderna. Bolaget egde då fastigheter,
brandlörsäkrade för 655,955 kronor och intecknade för endast 317,848
kronor samt hade för öfrigt stora fonder på hundra tusentals kronor.

Enligt mitt förmenande vittna de nu af mig påpekade förhållandena
tillräckligt tydligt om, att dessa pantaktiebanker — och jag tror
för öfrigt icke, att det är stort bättre bestäldt med de flesta andra
dylika inrättningar, om också en och annan af dem icke gå sina låntagare
så nära inpå lifvet som de nyss nämnda — förfelat eller förbisett
det uppgifna syftet, att på så billiga vilkor, som med deras bestånd
är förenligt, tillhandahålla lån åt mindre bemedlade samhällsmedlemmar.
Jag har derför ansett och anser ännu skäligt att hos
Kongl. Maj:t, som i finansdepartementet eger tillgång till revisionsberättelserna
för alla pantaktiebanker i riket, anhålla, att Kongl. Maj:t
måtte för Riksdagen framlägga förslag till ändring af den i min motion
omnämnda förordning.

Till slut ber jag få nämna, att de af mig nu meddelade sifferuppgifter
äro, med undantag af dem, som röra förhållandena i en mindre stad i
mellersta Sverige, hemtade dels ur de tryckta revisionsberättelserna för
Stockholms stad, dels ock ur afskrifter af revisionsberättelser, som jag
fått lösa hos Konungens befallningshafvande i Malmöhus län.

Herr talman! Jag ber att på grund af hvad jag nu yttrat få
yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till min motion i ämnet.

Herr Bruzelius: Den fråga, som förevarande motion afser, har

redan förut en gång varit föremål för Riksdagens behandling, och detta
för icke synnerligt länge sedan. Vid 1893 års riksdag väcktes nemligen
inom denna kammare en motion, deri föreslogs, “att Riksdagen

N:o 7.

Om utarbetande
och framläggande
af
förslag till
ändrad lydelse
af förordningen
den 13
september 1804
angående
ränta vid
försträcka in g.
(Fort* )

Ondagen den 20 Februari.

ville besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till straffbestämmelser
för ocker vid penningförsträckning af antydda slag."

Då denna motion förekom till behandling i denna kammare, yttrade
sig dåvarande motionären till förmån för motionen, hvarefter en ärad
ledamot af lagutskottet, herr Lilienberg, anförde följande:

“Eu lagstiftning, sådan som motionären här ifrågasatt, är ytterst
vansklig, och jag kan icke förstå, huru straffbestämmelserna i sådan
lag skulle affattas. Bestämmelserna skulle blifva godtyckliga och allt
för sväfvande.

Det område, på hvilket motionären nu föreslår att lagstifta, är
det moraliska, dit jag anser att strafflagen icke bör sträcka sig. Jag
menar, att strafflagen icke kan hafva straffbestämmelser för allt, som
är moraliskt orätt. Man måste uppdraga en gräns derför, och jag
tror, att det område, der motionären nu vill att man skall lagstifta,
faller inom gränsen för det område, der strafflagen icke bör ingripa."

— Af denna orsak yrkade han bifall till utskottets afstyrkande hemställan.
Härmed var öfverläggningen slutad, och kammaren biföll lagutskottets
hemställan.

För min del tror jag icke, att herr Schönbeck har anfört några
skäl, som kunna förmå kammaren att frångå den ståndpunkt, som
kammaren så nyligen som vid den nämnda riksdagen intagit till den
förevarande frågan.

På dessa och de af lagutskottet i öfrigt anförda skäl yrkar jag,
herr talman, bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Kardell: Herr talman! Då den här föreliggande motionen
förevar i lagutskottet, kunde jag icke tänka mig annat, än att motionärens
uppgifter voro betydligt öfverdrifna. Jag kunde särskildt icke
föreställa mig annat, än att pantaktiebankerna i allmänhet icke toge
så hög ränta, som en och annan skånsk pantaktiebank enligt motionärens
påstående skulle göra. Emellertid har jag sedan fått mottaga
uppgifter, hvaraf jag anser mig vara berättigad att draga den slutsatsen,
att det icke är undantagsförhållanden, om hvilka motionären
här talar, utan att det onda verkligen är ganska allmänt utbreda
Här i min hand har jag ett protokollsutdrag från ett sammanträde
mellan styrelsen och några aktieegare i en pantaktiebank i Norrland.

Det är dateradt den 13 oktober 1891. I §3 läses: “---bestämdes,

att räntan å lån tills vidare skulle utgå efter 2 procent i månaden
med tillägg af en förvarings-, bokförings- och assuransafgift af \ procent
i månaden för värdepapper, guld, silfver och pretiosa11 — det är 2
procent i månaden — “2 procent i månaden för kläder och ej skrymmande
handelsvaror och bohagsting" — d. v. s. sammanlagdt 4 procent i
månaden — “samt 3 procent i månaden" — således in alles 5 procent
i månaden — “för möbler samt skrymmande gods i allmänhet." Således
beräknas en ränta af 30 till 60 procent om året. Vidare heter
det: Alla afgifter för lån beräknas för minst månad och afdragas
vid lånets utlemnande. Vid lån, som uppgå till eller öfverstiga 100
kronor, nedsättes räntesatsen till 1 \ procent. “

N:o 7.

Onsdagen den 20 Februari.

Dessa räntesatser äro verkligen upprörande, ock man måste medgifva,
att något bör göras mot detta onda. Jag föreställer mig, att
detta lämpligast skulle kunna ske genom ett tillägg i kongl. kungörelsen
angående idkande af pantlånerörelse af den 7 november 1884. Emellertid
föreligger nu icke något sådant förslag från motionärens sida. Han
begär att få eu lag mot ocker, och om något sådant vill åtminstone
icke jag vara med. Ty lagar mot ocker äro icke effektiva. De kringgås,
som bekant mycket lätt, och sådana lagar bör man naturligtvis
icke stifta; de äro helt enkelt demoraliserande.

Dessutom föreställer jag mig, att, om en sådan lag stiftades, som
motionären åsyftar, i allmänhetens föreställning begreppet ocker skulle
blifva ett annat än nu. På grund af historiska förhållanden anser
man nu för ocker hvad som öfverstiger 6 procent. Skulle nu en lag
stiftas, i hvilken faststäldes en maximiränta af 15 å 20 procent,
skulle säkerligen mången få betala en högre ränta än hvad nu är
fallet.

Måhända skulle man också kunna tänka sig, att den ökade konkurrensen
och den i allmänhet fallande räntan småningom skola af sig
sjelfva afhjelpa det onda. Om något på lagstiftningens väg skall göras,
anser jag, såsom jag redan nämnt, att det bör ske genom ett tillägg
till förordningen angående pantlånerörelse, men det är en annan sak.

Jag har naturligtvis endast att yrka afslag å motionen och bifall
till utskottets hemställan.

Herr Fjällbäck: I anledning af de upplysningar, som den senaste
talaren och äfven motionären lemnat, ber jag att få ifästa deras uppmärksamhet
derpå, att det visst icke är någon maximiränta, dessa 2
å 3 procent; utan förhållandet är åtminstone här i samhället det, att
alla enskilda pantlånekontor i regel taga 5 procent i månaden, således
60 procent per år. Och denna ränta blir ännu mycket större derigenom,
att låntagarne vanligen lösa ut sin pant hvarje lördagsqväll
och merendels åter sätta in den i början af kommande vecka. Det
är således visst icke något enstaka förhållande, att pantlånekontor
taga 2 å 3 procent i månaden, utan här finnes, som nämndt, en mängd
sådana kontor, som taga ännu högre ränta. Att detta är en lönande
affär, bevisas derutaf, att t. ex. eu person, som jag känner till, under
jemförelsevis kort tid på eu dylik rörelse förtjenade öfver \ million
kronor netto. Om dylika kontor allt fortfarande skola finnas — det
var ju icke motionärens afsigt, att de skulle upphöra — borde, enligt
hans mening, kommunerna åläggas skyldighet att inrätta sådana låneanstalter.
Så har ock varit förhållandet här i Stockholm. Men detta
blef en mycket dålig affär för kommunen, ehuru årsräntan var bestämd
till 12 procent, och detta kontor har derför upphört. Då detrgäller
att stifta lagar i detta fall, bör man fästa uppmärksamheten dervid,
att dessa lagar kunna kringgås på det sätt, som redan nu praktiseras,
nemligen att låntagaren säljer sin vara till långifvaren med rätt för
låntagaren att inom viss tid återköpa denna sin vara till ett visst förhöjdt,
pris. Denna lånerörelse pågår i våra s. k. lumpaffärer här i
Stockholm. Den har åtmintone förr pågått och var då mycket vanlig

Om utarbetande
och framläggande
af
förslag till
ändrad lydelse
af förordningen
den lo
september 18ö.''f
angående
ränta vid
försträckning.

(Forts.)

fi:o 7.

Onsdagen den 20 Februari.

samt existerar nog ännu. Jag tror, att det blir mycket svårt att finna
något sätt att förhindra detta ocker.

Herr Petersson i Brystorp: Jag får erkänna, att jag finner det
beklagligt, att pantaktiebankerna tillegna sig så liög ränta, men för
min del anser jag, att detta icke vore lfielpt med ett bifall till motionärens
framställning. Ty om man bestämmer en viss maximiränta,
tror jag, att låugifvaren ofta kommer att begagna sig af att taga en
viss kapitalrabatt vid lånets erhållande. Detta begagnades före införandet
af den fria räntan. £ Då en person kom och lånade penningar,
afdrog långifvaren en viss summa från det kapital, hvarå lånet lydde.
Jag tror icke, att det skulle blifva något bättre, om motionärens önskan
ginge i igenom, utan att man skulle komma till samma förhållanden,
somjen gång förut rådt. Åt detta skäl yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. Efter det herr talmannen
gifvit propositioner å hvartdera af de båda gjorda yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 6.

Herr statsrådet m. m. friherre L. Alcerhielm aflemnade Kongl.
Maj:ts proposition till Riksdagen angående skyldigheter för kommuner
och enskilde att fullgöra reqvisitioner för krigsmagtens behof samt att
till krigsbruk afstå hästar och fordon.

Den kongl. propositionen bordlädes till nästa sammanträde.

§ 7.

Föredrogos, hvart efter annat, och biföllos statsutskottets nedannämnda
utlåtanden:

n:o 12, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och
förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning
af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana
statsbidrags åtnjutande;

n:o 13, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lånemedel till utveckling af statens telefonväsende;

n:o 14, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande
af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar;

n:o 15, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Borgholms stad af ett jordområde om 2 hektar 52 ar från
Borgholms kungsladugård;

n:o 16, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna mönsterskrifvarebostället f mantal Silleberg
n:o 3 Börje Olofsgård med \ mantal Åker n:o 2 i Skaraborgs län;

n:o 17, i anledning af Kongl. Maj :ts proposition angående afsöndring

N:0 7.

Onsdagen den 20 Februari.

af jord från den under Sundbyholms kungsgård lydande kronolägenheten
Sundbyås n:o 1 i Södermanlands län; och

n:o 18, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
åt enskilde af ett invid Långträsks jernvägsstation beläget område
af Piteå kronopark i Norrbottens län.

§ 8.

I ordningen förekom härnäst statsutskottets utlåtande n:o 19, i
.anledning af väckt motion om upplåtande af väg öfver Eskilstuna
kungsladugård till allmänt begagnande i utbyte mot annan väg.

Motionären, herr A. G. Ericsson i Väsby, hade uti sin berörda
motion, n:o 14 inom Andra Kammaren, föreslagit, att Riksdagen måtte
medgifva, att den å stadfästad karta utsatta vägen öfver Eskilstuna
kungsladugårds egor emellan Eskilstuna stads område och Torshällavägen
finge utbytas mot den redan anlagda utfartsvägen, och att sålunda
denna sistnämnda finge upplåtas till allmänt begagnande. Men
hemstälde utskottet, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
Åtgärd föranleda.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Ericsson i Väsby: Ehuru min motion blifvit af utskottet
afstyrka anser jag mig dock böra med några få ord fästa herrarnes
uppmärksamhet på den sak, som här föreligger. Som herrarrie finna
åt min motion, har jag framstält en begäran, att en väg öfver Eskilstuna
kungsladugårds egor finge bytas ut mot en annan väg öfver
samma egor. Det är här alldeles icke fråga om upplåtelse af jord,
utan det är endast fråga om ett utbyte. Sjelfva upplåtelsen har deremot
beslutats af Riksdagen redan för 66 år tillbaka, då i enlighet
med Riksdagens beslut genom nådigt bref ett jordområde blef upplåtet
af Kongl. Maj:t till Eskilstuna stad. Staden erhöll nemligen då
till utvidgning af sin stadsplan ett jordområde af circa 15 tunnland,
och vid samma tillfälle erhöll staden rätt att öfver Eskilstuna kungsgård
anlägga väg emellan staden och den s. k. Torshälla-vägen. Först
omkring 36 år senare, eller för 30 år tillbaka, började Eskilstuna stad
att använda det sålunda erhållna området. Men då vid detta tillfälle,
i enlighet med sakkunniga personers råd, en ny stadsplan blef upprättad
för stadens norra område, så visade det sig, att den medgifna
vägen icke lämpade sig för den uppgjorda nya stadsplanen, utan att
en ny väg måste inpassas efter storgatans förlängning. Och på det
sättet kom man att göra en liten ändring i vägens läge, så att platsen
för utfartsvägen blef en annan, än den som fans angifven på kartan.
Det var för 30 år sedan man gjorde den öfverenskommelsen, att
vägen skulle få en ny rigtning öfver Eskilstuna kungsladugård. Men
jag har icke varit i stånd att anskaffa några handlingar, som visa på
hvilken grund denna öfverenskommelse skedde. Likväl anser jag just
den omständigheten, att handlingar rörande saken icke kunnat°uppletas,
vara ett godt stöd för den uppfattningen, att staten icke förlorade
på vägomläggningen. Ty det är klart, att om den nya väg Andra

Kammarens Prat. 1895. N:o 7. o

Om upplåtande
afväg öfver
Eskilstuna
kungsladugård
i utbyte
mot annan
väg.

N o 7.

Om upplåtande
af väg öfver
Eskilstuna
kungsladugård
i utbyte
mot annan
väg.
(Forts.)

Onsdagen den 20 Februari.

rigtningen hade varit staten till mera skada än den ursprungliga, så
hade arrendatorn af kungsladugården opponerat sig, och då hade den
nya vägen icke kommit till stånd. Tvärtom är jag öfvertygad om att
den nya vägrigtningen var till förmån för arrendatorn, och det är
sålunda tydligt, att min motion icke åsyftar, att staten skall skänka
ifrån sig något, utan blott att bringa reda i saken. Och den som
känner till de'' lokala förhållandena kan äfven vitsorda, att det jordstycke,
som blef upplåtet till väg genom Riksdagens beslut och det
kongl. brefvet år 1829, hör till den bästa jorden på Eskilstuna kungsladugård,
under det att den jord, der vägen nu går, är af sämre beskaffenhet
och grad.

Denna nya väg har redan varit begagnad i 20 års tid, utan att
man visste annat, än att det var bra som det var. Men för en 10
år sedan uppstod misshällighet emellan Eskilstuna kungsladugårds
arrendator och de väghållningsskyldige, och då uppkommo trakasserier,
så att man ref sönder bron på vägen, och det gjordes omöjligt för
de vägfarande att komma fram. Emellertid har nu vägdelning i vägdelningsdistriktet
pågått, och i denna vägdelning har vägen upptagits;
men nu står man rådvill, huru man skall komma derhän att få begagna
vägen. Utskottet har visserligen sagt, “att då frågor af förevarande
beskaffenhet i första hand böra göras till föremål för Kongl.
Maj:ts pröfning, dervid, efter vederbörande myndigheters hörande, erforderlig
utredning kan vinnas, har utskottet, ehuruväl, för så vidt af de
för utskottet tillgängliga handlingar kunnat utrönas, hinder från kronans
sida icke synes böra möta mot det af motionären föreslagna vägutbytet,
dock i frågans nuvarande skick icke ansett sig kunna föreslå
någon åtgärd från Riksdagens sida med anledning af motionärens föreliggande
förslag, hvarför utskottet hemställer om afslag“. Ehuru jag
icke med bestämdhet känner det, har jag dock anledning att betvifla,
att någon fråga af, såsom utskottet uttryckt sig, “förevarande beskaffenhet"
varit föremål för Riksdagens pröfning. Ty, såsom jag redan
i början framhöll, är det här icke meningen att begära, det staten skall
afstå någon jord, utan bär begäres endast att få sig tillerkänd rätt att använda
den väg man redan har och som man användt sedan 30 år tillbaka.
Utskottet säger vidare att sådana här frågor böra “i första hand
göras till föremål för Kongl. Maj:ts pröfning". Jag vill i det afseendet
upplysa derom, att då jag vid motionstidens ll:te timme beslöt
mig för att hos Riksdagen framlägga denna motion, i enlighet med
mina valmäns önskningar, så hade jag fått mig tillsända bref och
handlingar, som ådagalade att mina valmän redan försökt alla utvägar,
som stått dem till buds, för att få saken ordnad. Man hade varit
hos embetsverken, hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande, domänstyrelsen
och Kongl. Maj:t, men öfver allt hade man sökt utleta formfel för att
kunna skjuta frågan ifrån sig. Då man således stod rådvill i afseende
på frågans utredning, fans ingen annan utväg än att draga frågan inför
Riksdagen. Ty de kostnader, som blifvit nedlagda på upprättande
af kartor och annat för att få frågan utredd af embetsverken, hafva
varit förspika, så att man har icke ens kunnat få tillbaka kartor och
handlingar, utan fått nöja sig med ett naket afslag.

Onsdagen den 20 Februari. 19 fj:0 7.

Det förhåller sig således icke så, att man med embetsverkens Om upplatanförbigående
gått en genväg och gått direkt från Eskilstuna stad till de af väg öfver
Riksdagen. Utan det är först sedan frågan varit hos alla vederbö- ^aklls^a
rande embetsmyndigheter, som den blifvit dragen inför Riksdagen, gård i utbyte
Nu har Riksdagen också skjutit frågan ifrån sig. Visserligen’ är mot annan
utskottet ganska moderat och tyckes genom sin motivering antyda, att vä(Jfrågan
är välkommen till utskottet, då den kommer tillbaka — och U''orts.)
härför är jag tacksam. Men utskottets utlåtande innebär också, att
det för att å frågan fram icke finnes annan utväg än att ännu en
gång börja på å nyo samt återgå till Kongl. Maj:ts befallningshafvande
och så vidare alla myndigheterna igenom.

Men det tyckes dock för den, som tagit reda på de lokala förhållandena
nere vid Eskilstuna, som om det icke alls skulle vara någon
risk att tillerkänna Eskilstuna-boarne och kringliggande socknar rättighet
till en väg, som förefunnits i 30 år. Ty det är ju endast fråga
om rättigheten att begagna den enda väg, som verkligen finnes, medan
å andra sidan det tydligen framgår af de bref och handlingar, som jag
meddelat utskottet, att en väg skall finnas der öfver marken.

Med den önskan, att kammaren måtte betrakta dessa af mig anförda
förhållanden, får jag sålunda hos herr talmannen anhålla om
afslag å utskottets hemställan och bifall till min motion.

Herr Persson i Stallerhult: Då frågor om jordafsöndringar

komma från Kongl. Maj:t, är det väl sällsynt, att icke dessa frågor
bifallas af Riksdagen. Men då deremot enskilda motionärer framlägga
dylika förslag, så vågar jag nästan säga det, att då blifva de alltid
afslagna — icke derför, att man då anser frågan vara af beskaffenhet
att icke kunna möjligen tillstyrkas, utan derför att det saknas utredning.
Och så förhåller det sig också i den föreliggande frågan. Utskottet
har icke tilltrott sig att tillstyrka bifall till förslaget, alldenstund
fullständig utredning icke förelegat. Visserligen har motionären
sökt inför utskottet förete handlingar, som ådagalägga att hans förslag
icke torde möta svårigheter att få genomfördt, om man vänder sig till
vederbörande myndigheter. Men efter hvad jag nu hört, om jag uppfattade
motionärens anförande rätt, så tyckes man redan hafva vändt
sig till vederbörande myndigheter och af dem fått afslag. Men om
de myndigheter, som haft med saken att skaffa, afslagit frågan, då
lärer det väl knappast vara lämpligt, att Riksdagen utan vidare tillstyrker
bifall till förslaget.

Hvad beträffar vägen i fråga, så syntes af den karta, som motionären
företedde inom utskottet, som om den väg, de nu använda icke
hade några fördelar framför den väg, de hafva rätt att anlägga, i afseende
å läge. Men det är endast detta, att om de få utbyte till
stånd, så slippa de anlägga eu ny väg och få således behålla den
gamla, som är iståndsatt och som de redan begagna och blott behöfva
underhålla. Det är hela frågan. Men jag är förvissad, att, om de
å nyo vända sig till vederbörande och få deras tillstyrkande till förslaget
samt å nyo förelägger Riksdagen detsamma, Riksdagen icke skall

N: 0 7.

Om upplåtande
af väg öfver
Eskilstuna
kungsladugård
i utbyte
mot annan
väg.

(Forts)

20 Onsdagen den 20 Februari.

lägga hinder i vägen för ett sådant vägutbyte. Men för närvarande
tror jag, att Riksdagen gör klokast i att bifalla utskottets afstyrkande
hemställan, hvartill jag yrkar bifall.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Herr talman! Jag är i allt förekommen
af den föregående talaren.

Utskottet, som behandlat denna fråga, har visserligen för sin del
icke sett något skäl, som skulle vara i vägen för ett sådant vägutbyte,
men utskottet har också kommit till den öfvertygelsen, att, då utredning
icke förekommit och det icke heller är möjligt för motionären att
lemna den nödvändiga utredningen, det icke är möjligt, att ett sådant
förslag kan bifallas. I alla händelser måste vederbörande myndigheter
först utreda frågan. Några sådana utredningar hafva icke varit
tillgängliga för utskottet, och utskottet har derför icke heller kunnat
tillstyrka bifall till motionärens förslag.

Den enda fördel af motionärens förslag jag kan se vore, att de
väghållningsskyldige i distriktet i fråga skulle få rått till den väg,
som de förut begagnat; och derest de icke få ett sådant vägutbyte, så
blir hela den nu förrättade vägdelningen inom distriktet omintetgjord.
Det blir eu kostnad för dem, men det få de finna sig uti, då de icke
i förväg vidtagit de åtgärder, som fordrades, nemligen att förvissa sig
om att de hade rätt att indela den ifrågavarande vägen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Ericsson i Yäsby: Jag ser mig nödsakad att meddela
några upplysningar med anledning af den uppmärksamhet, som de föregående
talarne egnat mitt förra anförande. Jag nämnde, att man fått
afslag hos vissa embetsmyndigheter, såsom Konungens befallningshafvande
och Kongl. Maj:t. Jag får upplysa, att jag icke haft tillfälle
sjelf se, på hvilka grunder detta afslag meddelats — det har endast
genom handbref meddelats, att ärendet varit före hos myndigheter
och afslagits — men jag antar att afslaget meddelats på grund af
vissa små formella fel, likasom här hos Riksdagen afsiag tillstyrkts på
grund af vissa formfel. Men jag beklagar, att man skall söka komma
från denna fråga på grund af vissa små formfel. Jag skulle önska,
att man kommit längre med denna fråga, på hvilken man arbetat så
mycket, än att det skall vara orsaken, hvarför man skall afslå densamma.

Det var endast denna upplysning jag ville gifva.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 9.

Föredrogos, hvart för sig, och biföllos statsutskottets utlåtanden:

n:o 20, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter Ulrika Charlotta
Thorsberg; och

N:o 7.

Onsdagen den 20 Februari.

n:o 21, i anledning af vackt motion om tillägg till 82 § i kungörelsen
den 10 november 1882 angående förändrade grunder för förvaltningen
af kronans jordbruksdomäner.

§ io.

Till handläggning förekom vidare statsutskottets utlåtande n:o 22,
i anledning af väckt motion i fråga om ändrade bestämmelser angående
syner och besigtningar å torp, tillhörande rotar och rusthåll
vid indelta armén.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till statsutskottets förberedande
behandling remitterad motion (n:o 35) hade herr A. G. Jönsson
i Mårarp föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t ville efter föregående utredning i ärendet
vidtaga erforderliga åtgärder i syfte att gällande stadganden angående
syner och besigtningar å torp, tillhörande rotar och rusthåll vid indelta
armén, måtte varda ändrade derhän, att största möjliga besparing
i förevarande afseende måtte beredas statsverket.

Emellertid hemstälde utskottet, att motionen icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Efter det denna utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes
ordet af motionären

Herr Jönsson i Mårarp, som yttrade: Herr grefve och talman! Med
anledning af de fria former, i hvilka förhållandena rörande soldaternas
aflöning inträdt genom urtiman, anser jag, att de periodiskt återkommande
besigtningarna och af- och tillträdessynerna äro öfverfiödiga.
De mellanhafvanden, som kunna finnas mellan soldaten och roten, böra
i de flesta fall kunna uppgöras, utan att staten behöfver träda^emellan
med en årlig utgiftssumma af sextio- till sjuttiotusen kronor. År 1893
utbetalades i Kronobergs län för dylika besigtningar och syner 2,868
kronor 39 öre.

Utskottet har såsom skäl för afslag å min motion uttalat den
förmodan, att antalet af dylika torp komme att minskas. Ja, det är
mycket möjligt, att de det göra, då återfalla de ju till roten, och hvad
tjenar det då till att kasta krut på döende hökar? Men de torde efterträdas
af stugor och kåltäppor. Då skall det väl komma militärer
och inspektera dessa stugor och kåltäppor? Och kronobetjeningen
understundom? Jag tror, att det vore så godt för framtiden skicka
dit trädgårdsmästare, som kunde undervisa karlarne att plantera kål
och för öfrigt kultivera sina kåltiippor. Det vore åtminstone en person
med sakkunskap.

Kammaren torde finna, att min motion är mycket billig och borde
kunna bifallas. Har man öfverflöd på pengar, då kan man använda
dem på bättre sätt genom att förstärka invalidkassan för att utdela
en gång, då de afskedade soldaterna äro i behof af bidrag från den.
Jag tror, att både rotehållare och soldater skulle hafva anledning att
vara mera belåtna och tacksamma dermed.

Om ändrade
bestämmelser
rörande besigtning
ar ä torp
tillhörande rotar
och rusthåll
vid indelta
armén.

K.o 7.

Om ändrade
bestämmelser
rörande besigtningar
ä torp
tillhörande rotar
ochrusthdll
vid indelta
armén.

(Forts.)

22 Onsdagen den 20 Februari.

Jag tror mig kunna med allra bästa samvete yrka bifall till min
motion.

Vidare anförde:

Herr Andersson i Nöbbelöf: Herr talman! På sätt, som af
betänkandet synes, är det ju så nyligen som år 1892 en förändring
gjordes, då den skilnaden infördes, att, under det syner förut hållits
hvart tredje år, de numera hållas blott hvart femte år. Utskottet har
tyckt, att, då förändringen var så ny, det icke vore skäl att nu införa
en ytterligare förändring.

Utskottet har också gifvit andra skäl, nemligen att efter den nya
värnpligtslagens införande är det antagligt, att torplägenheterna komma
att betydligt minskas i antal; åtminstone är det den erfarenhet, som
jag har från den del af landet jag tillhör, att torplägenheternas antal
mer och mer inskränkes, så att det är sällsynt och rent af ett undantag,
att en knekt har ett torp. Detta kommer naturligtvis att göra
sig gällande äfven i de öfriga delarne af Sverige. Således torde det
icke vara nödvändigt att göra någon förändring i detta afseende.

Det är dessutom ett annat skäl, som gör, att det icke vore lämpligt
att taga bort synerna. Det är att, derest det skulle vara de närmast
intresserade, nemligen knekten eller rotehållaren, som skulle begära
syn, det skulle kunna hända, att sådana uppgörelser kunde trätfas
mellan innehafvaren af torpet och rotehållaren, att torpet vansköttes
under den tid, som innehafvaren hade det, till föga båtnad för efterträdaren.

Af alla dessa skäl har jag icke kunnat tillstyrka förslaget, utan
yrkar bifall till utskottets föreliggande hemställan.

Herr Jönsson i Mårarp: Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
på den stora skilnaden mellan kronans boställen samt
rotar och torp. Jag tror icke, att det är klokt att sammanblanda
synerna å dessa olika slag af lägenheter med hvarandra; det är väsentligt
olika intressen, som stå på spel. Man kan icke anse mellanhafvanden
mellan karlen och rotehållaren för annat än af rent enskild
natur, så att om de kunna behöfva anlita myndigheterna för penningefrågor
eller frågor om kåltäppor eller hus, må det stå dem öppet,
men kunna de komma öfverens, hvilket i de flesta fall torde kunna
ske, så är det alldeles opåkallad! att skicka på dem någon militär eller
kronobetjening. Det torde väl vara tillräckligt, att de kunna få en
sådan besigtning, om de anse det behöfiigt; eljest böra de väl slippa.
Jag fortfar med mitt yrkande.

Herr Persson i Stallerhult: Jag skall be att få ytterligare
betona de skäl för afslag å motionen, som af herr Andersson i Nöbbelöf
blifvit anförda. Motionärens förslag afser, att de utgifter, som utgå
för syner och besigtningar å soldattorp, skulle i någon mån nedbringas;
och det sätt, hvarpå detta skulle kunna ske, skulle enligt motionärens
förmenande vara, att det öfverlemnades åt de enskilde att be -

Onsdagen den 20 Februari.

N:0 7.

stämma, när synerna skulle hållas. Jag hyser starka tvifvel om att man
på den vägen skulle kunna vinna någon nedsättning i de utgifter, som
utgå för ifrågavarande ändamål. Ty om det skulle stå rotehållaren
fritt att begära syn, när han önskade, och soldaten fritt att begära
syn, när han önskade, skulle — derom är jag öfvertygad — dylika
syner förekomma långt oftare än de nu göra. Ty rotehållaren lefver
i den tron, att soldaten skall verkställa de erforderliga reparationerna
å boställets hus, och soldaten lefver i den tron, att det är rotehållaren,
som skall göra det. Vid de möten, som hållas, då soldaten tillfrågas,
om han har något att anmärka mot rotehållaren, kan han lätt framställa
den anmärkningen: “mitt torp befinner sig icke i det skick,
hvari jag anser att det borde befinna sig; jag påkallar syn“. Och då
kommer syn att förrättas, icke, såsom under de hvart femte år återkommande
besigtningarne, af kompanichefen ensamt, utan af kompanifullmägtige
jemte länsman och två nämndemän. Då skulle kostnaderna
blifva betydligt högre än de för närvarande äro. Jag anser således,
att den af motionären föreslagna utvägen för dessa utgifters nedbringande
icke är den rätta.

Herr talman! Då jag tror, att utskottet förebragt goda skäl för
sin hemställan om afslag på ifrågavarande motion, ber jag att få yrka
bifall till denna utskottets hemställan.

Herr Jönsson i Mårarp: Jag erinrar mig historien om huru
man kan se spöken på ljusa dagen. Jag tror icke, att sådana
fall, som den näst föregående talaren omnämnt, inträffa synnerligen ofta.

Jag vidhåller derför mitt yrkande om bifall till min motion.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Efter det propositioner
af herr talmannen gifvits i enlighet med de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 11.

Likaledes biföllos statsutskottets härefter, hvartför sig, föredragna
utlåtanden:

n:o 23, i anledning af väckt motion om inlösen till statsverket
af skattefrälseräntor, som inom viss tid till staten hembjudas; och

n:o 24, i anledning af väckt motion om inlösen till statsverket
åt frälseskatteräntor.

§ 12.

Skedde föredragning af statsutskottets utlåtande n:o 25, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utredning, på hvilka vilkor staten kunde förvärfva hela vattenkraften
vid Trollhättan för att, med kraftens tillgodogörande, undantaga
omgifningarna till en nationalpark.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att ifrågavarande, inom
Andra Kammaren af herr H. E. Ahrenberg afgifna motion, n:o 37,
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Om ändrade
bestämmelser
rörande besigtning
ar af torp,
tillhörande rotar
och rusthåll
vid indelta
armén.

(Forts.)

N:o 7.

Onsdagen den 20 Februari.

Ordet begärdes af

Herr Ahrenberg, som yttrade: Jag kan icke annat än vara
statsutskottet tacksam för det intresse det visat för hvad jag ville
kalla sjelfva “kroppen1'' af min motion, eller den del, som skulle bära
hufvudet. Utskottet förklarar “frågan härom vara väl värd att tagaa
under ompröfning". Jag tror ock, att jag sökt ställa frågan så, att
om man företagit den begärda undersökningen, hvilken icke skulle
hafva kostat mycket, då en stor del af densamma redan är verkstäld,
man skulle hafva kommit till det resultat, att parkens anordnande
icke skulle komma att erfordra någon vidare kostnad, utan att det
tvärtom troligen skulle blifva stor förtjenst. Emellertid har utskottet
ansett, att man först borde lyfta af hufvudet, innan man tager kroppen.
Det har sagts, att utredning saknas. Men, mine herrar, parken finnes;
det är blott fråga om att bevara den; någon större kostnad kan icke
här komma i fråga. Jag kan icke finna, att det vore farligt att låta
frågan i dess helhet gå till Kongl. Maj:t. Och då det står Kongl. Maj:t
fritt att taga under öfvervägande, på hvad sätt staten skulle kunna
förvärfva eganderätten till hela vattenkraften vid dessa fall, kan jag
icke se något skäl uti att uppskjuta frågan. Eu utredning pågår redan.
Och enligt mitt förmenande skulle regeringen säkerligen icke ogerna
taga frågan i dess helhet i betraktande.

Att nu framställa något yrkande om bifall till motionen tjenar
naturligtvis till ingenting. Men jag vill betona, att ett bifall dertill
icke, såsom utskottet förmenar, skulle föranleda till så synnerligen
många liknande anspråk. Ty, mine herrar, vi hafva icke mer än ett
Trollhättan i Sverige. Jag förmodar, att det skall blifva svårt att
uppleta någon så naturskön trakt som denna. Jag tror derför, att
det vore till gagn för hela vårt land, icke minst med hänsyn till främmande
länder, att ställa en så skön trakt under statens vård. Det
är icke utan betydelse för ett folk att hafva en dylik plats, der det
kan känna sig liksom på egen botten. Detta visar historien från alla
tider, och det visar äfven den senaste historien. Finland, vårt gamla
broderland, har offrat icke alldeles obetydliga belopp för att från
verkstäder befria Imatra-fallen, Europas största vattenfall. Vi hade
icke behöft offra mer, om blott staten icke så lätt hade lemnat ifrån
sig Trollhättan i förra tider.

Herr talman, jag har icke något yrkande att framställa, då jag
är öfvertygad om att ett dylikt yrkande icke för närvarande skulle
leda till något resultat. Jag har blott med dessa ord velat följa barnet
till grafven, och jag hoppas på dess uppståndelse.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Eöredrogos och biföllos lagutskottets utlåtanden:

n:o 5, i anledning af justitieombudsmannens framställning rörande

N:o 7.

Onsdagen den 20 Februari. 25

upphäfvande af forum privilegiatum för utländske adelsmän, som i
riket inkommit; och

n:o 6, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
tillägg till lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885.

§ 14.

Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande n:o 26,
i anledning af såväl Kong!. Maj:ts i statsverkspropositionen å sjette
hufvudtiteln, under rubriken extra anslag, gjorda framställningar rörande
statens jernvägstrafik och statens jernvägsbyggnader som med afseende
derå inom Riksdagen väckta förslag.

Punkten 1.

I statsverkspropositionen hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen
att för år 1896 anvisa, å riksstatens sjette hufvudtitel, till utförande
af nya byggnader och anläggningar vid statens jernvägstrafik äfvensom
till inköp och förändrad inredning in. m. af hotellbyggnaderna m. m.
vid Bollnäs station 473,000 kronor.

Under mom. a) af förevarande punkt hemstälde emellertid utskottet:

att Kong!. Maj:ts ifrågavarande förslag måtte af Riksdagen på
det sätt bifallas, att till utförande af nya byggnader och anläggningar
vid statens jernvägstrafik för år 1896 å riksstatens sjette hufvudtitel
anvisades ett belopp af 375,000 kronor.

Reservation emot denna utskottets hemställan hade anmälts af
herrar C. Lundcberg, A. G. L. Billing, I. Kcrfstedt, E. Fränekel och
O. Jonsson i Hot''.

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, lemnades ordet till
chefen för civildepartementet herr statsrådet Groll, som yttrade: Herr
talman, mine herrar! Kongl. Maj:t har till nya byggnader och anläggningar
begärt ett belopp af 473,000 kronor. Deri ingår en summa
af 98,000 kronor för inköp och omändring af hotellbyggnaderna vid
Bollnäs. Statsutskottet har i sitt utlåtande tillstyrkt Riksdagen att
bevilja endast 375,000 kronor; och af motiveringen till statsutskottets
betänkande synes, att minskningen beror derpå, att statsutskottet icke
velat förorda inköpet af Bollnäs hotell. Detta hotell uppfördes 1877
af enskild person å mark, som tillhörde statens jernvägar. Sedermera
inköptes det 1884 af den nuvarande egarinnan, fru Skogh. Hon betalade
då 137,000 kronor. Men strax efter det hon blifvit egare till
hotellet, fann hon, att detsamma behöfde med afseende på trafiken,
som der förekom, utvidgas och förbättras. Hon gick genast i författning
derom, och arbetena utfördes under åren 1885, 1886 och 1887.
Vidare har hon låtit dränera marken och anlagt vattenledning, värmeledning
och elektrisk belysning. Alltsammans stod henne den 31
december 1892 till 251,900 kronor. Då hon inköpte hotellet 1884,
var Bollnäs nattstation för norrländska tågen under vintermånaderna,

Angående
inköp m. m.
af en hotellbyggnad
vid
Bollnäs
station.

N:o 7.

Angående
inköp ra. in.
<Lf en hotellbyggnad
vid
Bollnäs
station.
(Forts.)

Onsdagen den 20 Februari.

och om inga särskilda omständigheter tillstötte, kunde hon icke gerna
hafva anledning tro, att hon iklädde sig någon egentlig risk genom de
kostnader hon på företaget nedlade. Ty under de första åren var
omsättningen vid hotellet ungefär 80,000 kronor om året, och hennes
nettoinkomst belöpte sig till mellan 0,000 och 15,000 kronor om året.
Hon lyckades också under de första åren intjena en del af de nedlagda
kostnaderna, jag tror att nettobehållningarna intill 1892 års
slut uppgingo till sammanlagdt 57,000 kronor, så att vid den tiden
hotellet med byggnader och inventarier med mera stod henne till omkring
194,000 kronor.

Emellertid från och med den 1 oktober 1893 inträdde en väsentlig
förändring i förhållandena. Då upphörde Bollnäs att vara nattstation;
och huru detta inverkade på den ifrågavarande affären visade sig snart.
Ty under året 1 oktober 1893 till 1 oktober 1894 nedgick omsättningen
till ungefär 44,000 kronor; och i stället för att fru Skogh förut
halt vinst, lemnade det året förlust. I stället för att det förra varit
en vinstgifvande affär, skulle naturligtvis, om dessa förhållanden fortginge,
detta småningom leda derhän, att affären blefve för henne ytterst
förlustbringande. Med anledning deraf ingick hon till jernvägsstyrelsen
med begäran, att hotellet måtte för statens räkning inlösas, så att hon
kunde på det sättet återfå något af de penningar, hon nedlagt på
affären. Det har vid undersökning af förhållandena om staten komme
i besittning af hotellet visat sig, att sådant åtminstone icke skulle för
staten medföra någon förlust. Egarinnan begärde först 100,000 kronor,
och för behöfiiga förändringar, hvarigenom en del bostäder skulle
kunna i byggnaderna inredas åt vissa statens jernvägstjenstemän, skulle
erfordras ytterligare 8,000 kronor; hela affären skulle således kosta
staten 108,000 kronor. Fru Skogh har sedermera under de fortsatta
förhandlingarna nedsatt summan till 90,000 kronor, så att för staten
hela affären skulle gälla 98,000 kronor. Enligt beräkningar, som äro
gjorda, skulle i byggnaderna kunna inredas åtskilliga lägenheter för
jernvägspersonalen, åt hvilken bostäder nu förhyras dels i Bollnäs, dels
{åtminstone till för någon tid sedan) i Söderhamn. Der var nemligen
då fprlagd baningeniörsexpeditionen för denna linie; och den lokalen
jemte bostad för baningeniör och öfverbanmästare skulle kunna flyttas
till Bollnäs, der den ock lämpligast bör vara förlagd. Genom detta,
och genom att några andra lägenheter för tjenstepersonalen m. m.
skulle kunna inrättas, skulle en besparing af hyror uppkomma till belopp
af 2,300 kronor.

Derjemte skulle ytterligare någon hyresinkomst kunna beredas,
förslagsvis beräknad till omkring 400 kronor. Vidare förbinder sig
nuvarande egaren af hotellet, fru Skogh, att hyra en del af detsamma
för 10 år för att fortfarande der drifva hotellrörelse, dock i mindre
skala. Hon är villig att erlägga en årlig hyra af 3,500 kronor. Jernvägsstyrelsen
beräknar sålunda inkomsterna af byggnaderna till 6,200
kronor. Köpeskillingen och omkostnaderna skulle, såsom jag nämnt,
gå till 98,000 kronor. Således kan man ju anse, att resultatet för
staten såsom köpare icke skulle vara förlustbringande. Nu tillkommer,
att det finnes vissa billighetsskäl, som tala för att staten i detta fall

N:o 7.

Onsdagen den 20 Februari.

skulle träda emellan och söka rädda egaren från den förlust, som eljest
ovilkorligen måste drabba henne. Det är att märka, att den förnämsta
hotellbyggnaden ligger på statens mark. Den kan sålunda
icke inteckuas; och eftersom egaren alltså icke kan på detta sätt tillgodogöra
sig någon del af byggnadens värde, måste hon ligga ute med
hela kapitalet.

Man kan ju möjligen tycka, att hon bort kunna förutse, att något
sådant här skulle inträffa. Men då hon satte sina byggnadsföretag i
gång, hade man ännu icke besluta sig för att draga jernvägen längre
än till Ångermanelfven.o Det var först år 1886, som staten beslöt att
dermed gå norr om Ångermanelfven. Förrän denna fråga afgjorts,
var ej godt att veta, huru länge det skulle dröja, innan Bollnäs järnvägsstation
skulle upphöra att vara nattstation. — Och i det kontrakt,
som upprättats med jervägsstyrelsen, var särskilt stipuleradt, att alla
förändringar och utvidgningar af byggnaderna skulle underställas jernvägsförvaltningen
och af denna pröfvas, hvadan alla anläggningar, som
tillkommit, hafva gjorts med jernvägsförvaltningens goda minne. Man
torde derför icke gerna kunna säga, att nuvarande egaren hade någon
anledning att allt för snart befara något sådant, som nu inträffat.

Statsutskottet har emellertid ansett sig icke kunna förorda den
framställning, som nu gjorts, och säger till en början, att utskottet
icke kunnat frigöra sig från vissa betänkligheter af principiel art.
Enligt utskottets mening bör staten icke uppföra eller förvärfva hotell
i andra fall, än der sådant är c^undgängligen nödigt ; och statsutskottet
befarar, att ett eftergifvande i detta fall skulle blifva prejudikat för
framtiden. Ja, för min del är jag alldeles ense med statsutskottet, att
staten i allmänhet bör öfverlemna åt enskilde att upplöra hotell och
sjelf göra det endast, när det är verkligen nödigt. Men detta synes
nu vara ett undantagsfall, som icke gerna kan subsumeras under den
allmänna regeln; jag tror, att det icke skall kunna påvisas ett enda
analogt fall, och att man icke heller kan befara, att sådant snart skall
föreligga. Till principiel betänklighet och fruktan för prejudikat synes
mig alltså vara synnerligt ringa anledning.

Vidare talas det af statsutskottet om att frågan om jernvägsförvaltningens
rätta ordnande är under utredning, och att denna särskildt
kommer att omfatta äfven personalens aflönings- och bostadsförhållanden.
För närvarande är det ju i allmänhet så, att statsjernvägarne sökt
att åt sin personal förskaffa bostäder. Detta har ansetts vara ett vigtigt
moment i jernvägspersonalens uppfostran och i hela dess ställning,
och man har velat göra gällande, att detta är en af anledningarna
till, att vi hafva en sådan jervägspersonal, som kanske icke något annat
land kan uppvisa. Om det ock kunde befaras, att man i en framtid
skulle öfvergå till ett annat system härutinnan, lär väl sådant dock
icke kunna strax genomföras, utan dertill komme säkerligen att åtgå
ganska lång tid. Men äfven om förmånen af fri bostad skulle indragas,
måste dock i stället sättas något annat, inqvarteringsersättning
eller hyresbidrag eller hvad man vill kalla det; och då är det väl i
alla fall alldeles tydligt, att eu stor del af jernvägspersonalen helst vill
hafva bostäder så nära platsen för sin verksamhet som möjligt. Man

Angående
inköp m. in.
af cn hotellbyggnad
vid
Bollnäs
station.
(Forts.)

N o 7.

Angående
inköp in. in.
af eu hotellbyggnad
vid
Bollnäs
station.

(Forts.)

Onsdagen den 20 Februari.

lär väl icke hafva någon anledning befara, att icke ifrågavarande lägenheter
i sådant fall komma att uthyras just åt några al jernvägspersonalen.
Särskildt vid Bollnäs station är det en mycket stor personal.
Der är en verkstad, för hvilken behöfves mycket folk, och dessutom
är stationen ganska betydande. Den utredning om jernvägsförvaltningen,
som för närvarande pågår, synes mig alltså icke böra utgöra
något hinder för att bifalla framställningen.

På grund af dessa förhållanden, och då staten sjelf ju i detta
fall icke gör någon förlust, men deremot säkerligen bidrager till att
förekomma förlust för en enskild person, som i sin män verkat, så
godt hon kunnat, för att uppehålla ett ordnadt hotellväsen vid fiero
af våra jernvägsstationer och som derutinnan gjort sig synnerligen förtjent,
trodde jag, att Riksdagen skulle anse sig böra kunna bifalla
Kongl. Maj:ts förevarande proposition.

Vidare anförde:

Herr Berglöf: I statsverkspropositionen begär Kongl. Maj:t å
sjette hufvudtiteln bland annat ett anslag af 98,000 kronor för inköpoch
förändrad inredning af en hotellbyggnad vid Bollnäs. Jag bär
för icke så länge sedan tillhört den ort, der detta jernvägshotell är
beläget. Jag har lifligt deltagit i de stora spörsmålen om jernvägsbyggande
i denna trakt, då de förelegat såväl bland ortens befolkning
som här vid riksdagen. Till följd häraf har jag mig nogsamt bekanta
de särskilda förhållanden, som föreligga i den fråga, hvilken nu föredragits
och föreligger till afgörande.

När jernvägar anläggas, hafva vederbörande byggare sig angeläget
att anordna matstationer, d. v. s. lokaler, der mat kan tillhandahållas
de resande, och stationer, der nattlogis kan beredas dem. Om icke
sådana anordningar vidtagas, är jernvägsaniäggning i alla delar otillfredsställande;
ty det kan icke vara lämpligt, att, när ett tåg sent
en qväll framkommer till en jernvägsstation, vederbörande resande
skola få stå på platformen och fundera, hvar de skola kunna få herberge
under natten, till dess tåget är färdigt att afgå igen. Vid statens
jernvägsbyggnader praktiserades, ända tills man nådde Stockholm,
att staten vid respektive stationer uppförde nödiga lokaler såväl för
mathållning som för de resandes herbergerande under nätterna. Men
när statsbanan hunnit fram till Sala — jag tror, att detta var år
1873 — öfvergafs denna princip. Staten sade då: vi må öfverlemna
detta åt den enskilda företagsamheten, vi bevilja icke några anslag
för byggande af dylika lokaler vidare. I Sala byggdes ock genom
enskild företagsamhet nödiga restaurationslokaler. När jernvägen kommit
fram till Storvik, blef förhållandet enahanda. Der byggdes genom
enskild företagsamhet ett hotell, som troligtvis är för de fleste af
herrarne i denna kammare bekant. När jernvägen kom fram till Bollnäs,
den ort, hvarom nu är fråga, underhandlades af chefen för statens
jernvägsbyggnader med personer, som skulle uppföra nödiga restaurations-
och hoteliokaler. Det fanns då i Bollnäs en gästgifvare Per
Larsson, som åtog sig att uppföra ett hotell. Denne man hade i

Onsdagen den 20 Februari. 29

stationens omedelbara närhet vidsträckta områden, och ifrån hans
hemman exproprierades den mark, som behöfdes för jernvägens framdragande
der och stationsplan. lian ville uppföra byggnaderna, som
här voro i fråga, på sitt eget område för att derigenom möjliggöra
bättre och lämpligare behandling af penningefrågau vid det stora byggnadsföretaget;
men detta tilläts honom icke — det tillätes icke, att
dylika byggnader uppföras på andra områden än sådana, som tillhöra
staten. Han byggde ett jemförelsevis stort hotell. Men när norra
stambanan trafikerats en tid, visade sig hotellet otillräckligt. Per
Larsson anmodades då att utvidga detsamma, och jag tror, att det
blef i det närmaste fördubbladt till sin storlek. Det kontrakt, som
då uppgjordes, är fullständigt refereradt i den föreliggande statsverkspropositionen,
så att jag icke behöfver lemna några detaljerade upplysningar
derom. Men jag kan icke underlåta att erinra, att vederbörande
byggare, i detta fall Per Larsson, icke fick bygga efter sin
egen smak och efter det förhållande, som han ansåg sig böra bygga
för, utan statens ingeniörer eller jernvägsstyrelsen skulle kontrollera
och justera hans ritningar och gifva alla erforderliga bestämmelser
angående husens beskaffenhet till alla delar. Det är gifvet, att denna
kontroll betydligt fördyrade och försvårade ett slikt byggnadsföretag.
Per Larsson inredde hotellet och försåg det med nödig utredning.
Men denna utredning var icke så fullständig, den var rätt tarflig, och
jernvägstjenstemän klagade mångfaldiga gånger öfver dess beskaffenhet,
särskildt öfver de dåliga sängarne och de dåliga sängkläderna. När
så Per Larsson dog, blef hotellet disponibelt. Då skulle någon annan
öfvertaga det. Mine herrar! att köpa ett hus, som står på ofri grund,
som icke kan intecknas och som med den oundgängliga utredningen
tingar en köpesumma af 137,000 kronor — mine herrar! det är icke
mången, som kastar sig in uti ett sådant företag. Derför mötte det
betydliga svårigheter att få någon tillfredsställande hotellöfvertagare
vid" Bollnäs. Det är ju möjligt i dylika fall, att en och annan kommer
och erbjuder sig; men statens jernvägstjenstemän och den stora
allmänheten kräfva, att vid en så stor plats och vid ett sådant hotell
som i Bollnäs allting skall vara förstklassigt. Är hotellet dåligt, sprides
det ut för de resande: der kan man icke äta, der kan man icke
ligga, vi våga icke företaga den resan, vi få taga eu annan väg eller
ock stanna hemma.

Derför hade trafikstyrelsen sig angeläget att till öfvertagare af
detta hotell få en person, som på ett tillfredsställande sätt kunde
möta de fordringar, som ställas på en vårdare af hotellrörelsen i Bollnäs.
Då man känner den ortens förhållanden och särskildt förhållandena
sådana de voro vid Per Larssons död, så känner man med
sig sjelf, åtminstone enhvar soin tillhörde orten vid den tiden, att det
fans ingen som vågade det steget mer än fru Skogh. Ilon vågade
sig på den storartade affären. Hon visste väl, att nattågen redan
hade under sommarmånaderna beröfvat hotellet jernvägens passagerare,
inen hon hörde sig för med alla möjliga, af hvilka det stod att få
några upplysningar, angående utsigterna för jernvägens framtida trafik -

[N:o 7.

Angående
inköp m. m.
af en hotellbyggnad
vid
Bollnäs
station.
(Forts.)

N:o 7.

Angående
inköp in. m.
o f en hotellbyggnad
vid
Bollnäs
station.
(.Forts.

Onsdagen den 20 Februari.

förhållanden. I detta hänseende hade hon ingen närmare att Tända sig
till än resp. embetsmän vid jernvägen, som med saken hade att beställa!
Dessa voro vid den tiden generaldirektör Troilius, öfverbandirektören
Elworth och banintendenten Frisell. När generaldirektören kommer till en
jernvägsstation och underhandlar med en qvinna, som är spekulant på ett
stort företag, och han åtföljes af siu stab, dåmine herrar, är det förlåtligt,
om denna qvinna fullt förlitar sig till de uppmuntrande ord,
som yttras af denne chef och hans biträden. Om hon spörjer, hvilka
utsigter förefinnas för att Bollnäs skall fortfara att vara en nattstation,
och det svaras henne: var förvissad om att Bollnäs under en
lång följd af år och med ali säkerhet under er lifstid kommer att
blifva nattstation på norra stambanan, är det förlåtligt, om hon vågar
sig på den kuppen och gifver sig in på eu sådan affär som att köpa
Bollnäs hotell. Förhållandena gestaltade sig just på detta sätt, och
med stor ansträngning skaffade hon sig de kontanta penningar, som
erfordrades för inköpet af hotellet. Sedan hon det gjort, stäldes
omedelbart anspråk på henne att snygga upp hotellet. Det var icke
till fyllest snyggt, det hade dålig inredning o. d. Från början till slut
justerade hon upp såväl lokal som inredning och försåg hotellet med
tidsenliga sängar och sängkläder, mattor och beqväma stolar etc. Hon
gjorde hotellet till ett första klassens hotell. Det är eu sak, som är
känd icke allenast i vårt eget land, utan äfven i utlandet, att fru
Skogh född Wahlgren är en af de förnämsta skötare af en hotellrörelse.
Det är gifvet, mine herrar, att dessa stora förändringar och
anordningar, som hon nödgades vidtaga, icke aflöpte utan stora penningeuppoffringar.
Vi hafva af statsrådet och chefen för civildepartementet
nyss fått upplysningar om att kostnaderna för hotellet uppgingo
till 250,000 kronor.

Sedan framstäldes den erinran till fru Skogh, att det var dåligt
bestäldt med uthusbyggnaderna. Det var obeqvämt och otrefligt för
passagerarne att hafva en del uthuslägenheter alldeles inpå hotellet.
Hon måste vidtaga förändringar. Hon fick naturligtvis följa bestämmelserna
i sitt kontrakt och uppfylla de anspråk, som stäldes på
henne, och bygga andra uthusbyggnader. Sedan hon sålunda gjort
sitt hotell fint och propert, kommo tredje klassens obemedlade passagerare
och sade: nu har ni gjort fint för de förmögna och skaffat
dem rum, men för oss fattiga finnes det ej nattherberge att få för
skäligt pris. Då vidtog fru Skogh den kloka åtgärden att uppföra eu
särskild byggnad, ett annex, der hon kunde inrymma tredje klassens
passagerare för en natthyra ända ner till 50 öre personen. När dessa
tillbyggnader af uthus skulle ske vid Bollnäs station, hänvände sig
först Per Larsson i sin ordning och sedan fru Skogh till jernvägsstyrelsen
och sade: var god och anvisa oss plats till ytterligare erforderliga
byggnader. Jernvägsstyrelsen förklarade: vi hafva ingen plats,
området är redan för trångt för att kunna anvisa er plats; vi måste
i så fall gå in till Kongl. Maj:t och anhålla om eu kongl. proposition
om rätt att inköpa mark vid Bollnäs för dessa behof; är det då inte
mera skäl, att ni sjelf köper den mark som behöfves. Per Larsson
fick först släppa till 12,000 qvadratfot. Och sedan utvidgade fru

Onsdagen den 20 Februari. 31

Skogh detta område med ytterligare 3,000. Det uppläts således ett
område af 15,000 qvadratrot enskild mark för att tillfredsställa byggnadsbehofven
vid Bollnäs. Mine herrar, lika nödvändigt som det är
att, när ett tåg kommer fram till en nattstation, det finnes lokomotivstall,
der man kör in med lokomotivet, lika nödvändigt är det, att det
finnes rum, der man släpper in passagerarne. Hade icke den enskilda
företagsamheten trädt emellan vid Bollnäs, hade staten måst bygga
ett hotell der. Det hade icke kunnat undgås. Då skola vi se till,
om det vore fördelaktigt för staten, att då den enskilde, som blifvit
lidande på statens åtgärd, begär att staten skall lösa hans hotell,
äfven göra det. Jag har icke kunnat samla så många uppgifter.

Staten hyggde ett hotell vid Storlien, då ingen privat ville göra
det. Det var ett hotell med 13 rum och kostade staten 39,600 kronor.
Vid Vännäs har staten också fått bygga. Det är ett hotell med
10 rum och kostar 27,500 kronor. Hotellet vid Katrineholm, der
staten också har fått bygga, innehåller 4 matsalar och 7 gästrum.
Kostnaderna för detta hotell uppgingo 1878 till 51,469 kronor. Hotellet
vid Bollnäs innehåller 2 matsalar och 40 gästrum samt i annexet
8 gästrum, d. v. s. inalles 2 matsalar och 48 rum. Detta skulle kunna
fås till ett pris af 90,000 kronor, medan i Katrineholm kostnaden för
4 matsalar och 7 gästrum belöpte sig i rundt tal till 51,400 kronor.
Herrarne kunna jemföra dessa siffror med hvarandra, och I skolen
nogsamt finna, om det blir billigare för staten att bygga sjelf än att
köpa ett redan färdigbygdt hus. Jag tror, att staten gör en ganska
god affär med hänsyn till föreliggande förhållanden.

Man säger: fru Skogh skulle hafva sett sig bättre före; så får
man göra hvarje gång man gör eu affär. Det är mycket godt och
väl att säga så. Men när orten ansatte fru Skogh, när trafikstyrelsen
ansatte fru Skogh att hon skulle öfvertaga denna hotellrörelse och
hon lefde i fullkomligt god tro att nattågen, på sätt som de då 1884,.
när hon öfvertog hotellet, trafikerade banan, skulle fortfara en lång
tid framåt, då må man väl säga, att fru Skogh såg sig så bra före,
som det var möjligt att då kunna göra. Redan då hade det börjat
arbetas på att få en förändrad tågordning på norra stambanan. Jag
var sjelf såsom riksdagsman hos vederbörande myndigheter, deribland
hos dåvarande civilministern. Det petitionerades att man skulle få en
bättre tågordning, men man fick städse ett bleklagdt nej: Det kan
icke komma i fråga, det blir för dyrt, det blir ruinerande för statens
jern vägstrafik. Vidare framstäldes i Riksdagen motioner om ändrad
tågordning för Norrland. Det afslogs, det blefve för dyrt, det gick ej
för sig. Under sådana förhållanden hade, säger jag ännu en gång,
fru Skogh fullt skäl för sitt antagande, att Bollnäs skulle bibehållas
som nattstation under vintermånaderna.

Man bör vidare se till, huru fru Skogh skött denna rörelse. Mine
herrar, det ligger icke så liten magt uppå att få en stark och stor
persontrafik för en jernväg, ty det är den vigtigaste. Fru Skogh hade
intresse att drifva upp sin hotellrörelse i Bollnäs. För det ändamålet
satte hon sig i förbindelse med utländska turistklubbar och har sjelf
gjort flera utländska resor för att framkalla ett lifligare turistlif i

N:o 7.

Angående
inköp m. in*
af en hotellbyggnad
vid
Bollnäs
station.
(Forts.)

N:o 7.

Angående
inköp rn. m.
af en hotellbyggnad
vid
Bollnäs
station.
(Forts.)

32 Onsdagen den 20 Februari.

Norrland. Det är erkändt af personer, som känna till förhållandena,
att genom fru Skoghs åtgöranden har icke så liten persontrafik kommit
norra stambanan till del. Om herrarne genomläst statsverkspropositionen
och gifvit akt på hvad jernvägsstyrelsen säger, finner
ni, att styrelsen erkänt, att hon i nämnvärd mån bidragit att höja
trafiken. Detta är också ett skäl som talar, då det är fråga om att
mäta rättvisa och billighet mot en person, som tillgodosett statens
angelägenheter. Utskottet har i sitt utlåtande anfört egentligen 4
skal. Af dessa vill jag nu fästa mig vid 2 stycken. “Enligt utskottets
mening bör nemligen staten ej uppföra eller förvärfva hotell vid sina
jernvägsstationer i andra fall, än då sådant är oundgängligen nödigt
för trafikens främjande, men detta lärer numera icke vara händelsen
vid Bollnäs*. När man gagnerat på den enskilda företagsamheten år
ut och år in och sedan icke längre behöfver det, skulle man således
komma och säga: nu är hotellet obehöfligt, nu får ni taga och gorå
med det bäst ni kan, staten bryr sig icke längre om det. Det kan
väl icke vara ett skäl att anföra för afslag på denna fråga. Vidare
har man taiat om att det skulle blifva ett farligt prejudikat. Jag
har tillåtit mig fråga några personer, som närmare känna till prejudikatfrågor,
hvilka prejudikat de frukta, ty några liknande fall vid
jernvägsstationer torde icke kunna påvisas. Det har sagts, att det
skulle kunna komma i fråga att inlösa gästgifvaregårdar. Om en jernväg
anlades, och det blefve förändrade kommunikationsleder, och gästgifveriet
finge mindre rörelse, skulle gästgifvaren kunna komma med
yrkande, att staten skulle lösa in hans gästgifvaregård. Mine herrar,
det är ett skämt, det kan icke vara allvarligt menadt. Men det lär
ändå vara det. Men så långt ned i prejudikatsamlingarna tror jag
icke man kan dyka, att man skulle kunna hitta på något, som talar
för sannolikheten af detta påstående.

Vidare gäller ju spörsmålet den ekonomiska sidan af saken. Gör
staten eu ruinerande affär genom att inköpa Bollnäs hotell? Staten
behöfver ett mindre hotell i Bollnäs, ehuru nattstationen kommer att
upphöra. Staten behöfver lokaler för sina tjensteman, åt hvilka den
nu får hyra lokaler i Bollnäs, Söderhamn och Storvik. Vidare behöfs
det ny lokal för postkontoret i Bollnäs, emedan det för närvarande
är för trångt inrymdt i jernvägsstationen. Om staten räknar en skälig
och billig hyra härför, samt fru Skogli går in på att hyra eu del af
hotellet, så får staten en ränta af sex procent å de 98,000 kronor,
som äro behöfliga för att ordna denna sak. Kan det vid sådant förhållande
vara skäl för staten att säga, att det är skadligt och olämpligt
för oss att göra detta? Vi behöfva alla dessa byggnader, men vi
vilja ändock icke öfvertaga dem, ty vi skulle kunna, såsom det står i
slutet af statsutskottets utlåtande, få hyra dessa lokaler. Således vill
utskottet, att först skall den enskilda spekulationen uppbygga hotellet
i fråga och tillgodose allmänhetens behof, och sedermera, då hotellet
icke längre behöfves, skall den enskilde också öfvertaga ansvaret och
olägenheten af att hyra ut rum åt statens egna tjenare. Detta kan
icke vara rätt och icke vara billigt.

Herr talman, när statens tjenstemän och statens postkontor ovil -

Onsdagen deri 20 Februari.

N:0 7.

Förtigen hafva behof af detta hotell och hafva haft behof af det, når
staten, om en enskild person icke hade byggt dessa lokaler, skulle
hafva varit tvungen att sjelf bygga dem, och när lägenheterna hädanefter
kunna till statens nytta och utan olägenhet för statens ekonomi
användas, då kan det icke vara staten värdigt att afslå föreliggande
spörsmål; och jag yrkar derför, herr talman, bifall till Kongl. Maj:ts
proposition i denna del och afslag å utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar JBehmer, Ar/msiander, Nyström och Bromée.

Herr Persson i Mörarp yttrade: Herr talman, mine herrar! För
mig likasom för öfriga ledamöter i statsutskottet, hvilka tillhört majoriteten,
har denna fråga gestaltat sig så, att man först hade att tillse,
huruvida det ur statens synpunkt är nödvändigt, att staten tillegnar
sig de byggnader, som nu äro i fråga. På den frågan torde icke
gerna kunna gifvas mer än ett svar, eller det, att staten icke —
numera åtminstone — för den jernvägsrörelse, som staten på norra
stambanan bedrifver, behöfver detta hotell. Jag vill alls icke förneka
hvad den siste talaren framhållit derom att, derest icke detta hotell
hade uppförts af enskilda personer, staten hade varit nödgad att sjelf
uppbygga det, men så har icke skett, och någon som helst juridisk
skyldighet för staten att inlösa hotellet föreligger, såsom herrarne veta,
icke. Detta har också framhållits af såväl jernvägsstyrelsen som Kongl.
Maj:t. Det återstår således endast billighetsskäl, och jag skall för
min del icke försöka att på något sätt förringa de billighetsskäl för
hotellets inlösande, som här framhållits. Kammaren torde sjelf pröfva,
om dessa äro af så öfvervägande art och beskaffenhet, att de böra
föranleda kammaren att besluta i öfverensstämmelse med det förslag,
som Kongl. Maj:t här framlagt, men utskottets majoritet har ansett
att, om man nu slår in på denna väg, detta kan framkalla liknande
anspråk från andra håll. Chefen för civildepartementet har visserligen
i likhet med den siste talaren framhållit, att det icke gerna kunde
finnas några med detta analoga fall, der staten skulle kunna få vidkännas
en sådan skyldighet, men jag ber att i detta afseende få anföra,
att det fins icke mindre än tjugufyra stationer utmed statens
jernvägar, der hotell egas af enskilda personer, men äro belägna inom
statsbanornas område. Dessa äro inom första distriktet Gnesta, Flen,
Simonstorp och Sömmen, inom andra distriktet Laxå, Töreboda, Moliolm,
Stenstorp och Falköping, inom fjerde distriktet Karlskoga och
Kil, inom femte distriktet Sala, Krylbo, Storvik, Ockelbo, Lingbo, Bollnäs
och Ljusdal, samt inom sjette distriktet Ange, Bräcke, Mörsil,
Are och Nyåker. Jag känner naturligtvis icke till förhållandena i
dessa hänseenden, men säkerligen lärer det ej kunna undgås, att icke
i åtskilliga fall billighetsskäl skulle kunna anföras för inköp för statens
räkning af något eller några af ifrågavarande hotell i följd af förändrade
tåganordningar eller andra omständigheter. Det är för mig
åtminstone icke synnerligen tilltalande, att staten skall slå in på förvärfvande
af en sådan rörelse, om jag så får kalla den.

Det anföres i statsverkspropositionen, att man kunde behålla en

Andra Kammarens Prot. ISO''). N:o 7. 3

Angående
inköp m. m.
eif en hotellbyggnad
vid
Bollnäs.
(Forts.)

N o 7.

Angående
inköp m. m.
af , en hotellbyggnad
vid
Bollnäs
station.
(Forts.)

34 Onsdagen den 20 Februari.

del af dessa byggnader för andra statens ändamål, eller för att dit förlägga
en baningeniörsexpedition äfvensom lokal för postverket, kvilket
sistnämnda skulle vara af behofvet påkalladt, enär utrymmet vid Bollnäs
station, der posten nu är inhyst, är otillräckligt och behöflig! för
annat ändamål. Jag kan för min del icke inse, hvarför icke staten
skulle kunna för ifrågavarande behof hyra lägenheter af den, som
egen hotellet, och jag skulle på det bestämdaste vilja förorda ett sådant
sätt att gå till väga, allra helst som jag icke vill förringa betydelsen
af de billighetsskäl, som kunna tala för att staten bör här träda
emellan.

Vidare framhålles i den kongl. propositionen, att någon del af
ifrågavarande hotell skulle kunna användas till bostäder åt en baningeniör
och en öfverbanmästare. Inom den komité, som Kongl. Maj:t
tillsatt för utredning af jernvägsärenden, har den frågan varit på tal,
hvilka statens jernvägstjenstemän hädanefter borde erhålla bostadslägenheter,
och flertalet inom komitén har kommit till den meningen,
att en hel del af de boställen, som nu lemnas till jernvägstjenstemännen,
böra indragas, och ersättning derför lemnas i form af inqvarteringsbidrag.
Till dessa tjensteman, hviikas boställen voro ifrågasatta att
indragas, hänfördes också ifrågavarande baningeniör och öfverbanmästare.
Då jag biträdt detta förslag inom komitén, skulle det naturligtvis
vara för mig motbjudande att nu tillstyrka inköp af en byggnad,
afsedd för bostäder åt sådana jernvägstjenstemän, åt hvilka jag
icke vill vara med om att för framtiden lemna bostadslägenheter in
natura.

Jag tror mig härmed hafva anfört det väsentligaste af hvad som
talar för bifall till utskottets förslag, och, som jag nämnde, återstår
det nu för kammaren att pröfva, om kammaren anser biilighetsskälen
så öfvervägande, att kammaren ur denna synpunkt bör bifalla Kongl.
Maj:ts förslag.

Jag ber att för min del få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! Då en talare
på hallandsbänken så fullständigt utvecklat skälen för ett bifall till
Kongl. Maj:ts proposition, anser jag mig icke behöfva vidare utveckla
de af honom redan anförda skälen, utan vill endast fastslå, att alla,
som haft med frågan att göra, och äfven utskottet sjelft, hafva erkänt,
att det fins billighetsskäl, som tala för detta inköp. Men utskottet
har icke vågat följa denna rigtiga och, som jag tror, ädla ingifvelse
af fruktan för att, om man nu beslutar detta inköp, följden skulle
kunna blifva, att staten framdeles finge inlösa ytterligare ett eller
annat hotell. Hade således icke detta skäl funnits, så torde man
kunna taga för alldeles gifvet, att utskottet enhälligt skulle hafva
tillstyrkt propositionen, ty man kan icke förutsätta annat, när man
erkänner billigheten af en sådan anordning, men tillägger att man icke
vågat tillstyrka den af fruktan för den följd, som jag förut nämnt.

Talaren på hallandsbänken framhöll emellertid, att det vore svårt
att fatta, hvilka analoga fall man kunde tänka sig, om detta inköp
komme till stånd, eller hvilka ytterligare anspråk sedermera skulle

Onsdagen den 20 Februari

N:o 7.

komma att framställas. Nu talade visserligen statsutskottets vice ordförande
om åtskilliga privata hotell vid statens jernvägar, men somliga
af dessa etablissement äro icke hotell, utan blott restaurationer,
och dä ligger frågan beträffande dessa i ett helt annat läge, än när
det gäller väl ordnade hotell med rum för resande. Bland dylika hafva
vi för närvarande, såvidt jag vet, icke något mer än det i Ange, som
på något sätt kan ställas vid sidan af hotellet i Bollnäs. Ange är
för närvarande nattstation för persontågen på den norrländska stambanan,
och man kunde derför tänka sig att, om denna nattstation
blefve flyttad högre upp, anspråk skulle kunna framställas i samma
rigtning som nu. Men jag vill fästa uppmärksamheten uppå att detta
hotell i Ange funnits snart sagdt lika länge som Bollnäs hotell, och detta
oaktadt Ange aldrig förut varit nattstation, samt att hotellet visserligen
utvidgats åtskilligt i anledning af den förändrade tåganordningen på
norra stambanan, men att vederbörande egare vid denna utvidgning
af jernvägsstyrelsen fått den bestämda upplysningen, att han icke hade
att påräkna, det Ange skulle för framtiden förblifva nattstation, utan
finge vara beredd på att inom några få år flyttning kunde ega rum,
och att han sålunda finge bygga och rangera sig så, att det icke ledde
till förlust, när rörelsen en gång komme att upphöra der. Så vidt
jag kan fatta, förefinnes sålunda icke någon fara för att med något
slags berättigande anspråk skulle kunna framställas om inlösen af Ange
hotell, det enda för öfrigt, som, på sätt jag redan nämnt, kunde dertill
komma i fråga. Hotellet i Ljusdal har funnits från stambanans
öppnande, och ehuru der aldrig varit och säkerligen aldrig heller
kommer att blifva nattstation, har det hotellet ändock gått bra, och
jag tror icke heller, att något anspråk på staten kommer att framställas
från det hållet.

Jag får således lör min del säga, att, huru jag än sökt tänka mig
för beträffande faran af detta inköp i afseende på prejudikatet, har
jag icke funnit ett enda fall, som på något sätt kan vara jemförligt
med den föreliggande frågan och således bör föranleda, att staten, om
köpet göres, har någon slags moralisk skyldighet att göra detsamma,
i fall anspråk framdeles från andra håll skulle komma att framställas.

Utskottets hufvudskål för afstyrkande hänger således enligt min
mening i luften, och i och med detsamma tror jag, att vi i denna
kammare, med allt erkännande af utskottets försigtighet i detta fall,
likväl skulle kunna låta billighetsskäien i öfvervägande grad tala.

Man skulle ju kunna säga, såsom statsutskottets vice ordförande
gjorde: hvarför inköpa hotellet? hvarför icke lika gerna låta staten
uppträda som hyresgäst i hotellet för de tjensteman, som der kunna
behöfva inrymmas? Ja, derpå vill jag svara, att det kanske icke är
så lätt för eu enskild person, som är egare till en sådan fastighet,
som står på ofri grund och hvilken hon således icke kan inteckna för
att skaffa sig kredit, att det — säger jag — för en sådan person icke
är så lätt att uppträda som förläggare för staten sjelf. Jag undrar,
om det icke är lämpligare och mera korrekt, att den, som starkare
är, skall uppträda som hyresvärd och icke den, som är svagare.

Jag skulle mycket misstaga mig, om jag kunde förmoda, att kam -

Angående
inköp m. m.
af en hotellbyggnad
vid
Bollniin
station,

(Korta.)

N o 7.

Angående
inköp m. in.
af eu hotellbyggnad
vid
Bollnäs
station.

(Forts.)

Onsdagen den 20 Februari.

maren, när den här går att fatta beslut, icke skulle vilja slå fast ett
prejudikat, som i mina ögon är det bästa af alla, nemligen det, att,
när staten utan förlust kan göra en privatperson en tjenst eller vara
honom till nytta, man då låter rätten tala framför inbillade och —
efter hvad jag tror — obefogade farhågor och således utöfvar en handling,
som ingen, så vidt jag kan förstå, bör ångra, att han bidragit till.

Jag har med detta uttryckt mina tankar i frågan och ber att
slutligen få yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herrar vice talmannen Östberg och Johansson från Stockholm instämde
i detta yttrande.

Herr Kihlberg: Det må icke förundra kammarens ledamöter, att
utskottet vid behandlingen af denna fråga hufvudsakligen tagit hänsyn
till huruvida det nu föreslagna inköpet är förenligt med statens fördelar
och först i andra hand till billighetsskäl och enskilda personers
intressen.

Utskottet har derför först och främst tagit i betraktande, huruvida
detta inköp skulle ställa sig för staten förmånligt eller icke. Då
måste man först göra sig den frågan: Är det behöfiigt för jernvägstrafiken
att på denna plats numera hafva en så storartad hotellrörelse
som den nuvarande? Derpå måste vi litet hvar svara nej. Och vidare:
har staten eller jernvägsstyrelsen tillfälle att på denna plats anordna
behöflig restaurations- och hotellrörelse på annat sätt? Man har erfarenhet
om att så kunnat försiggå på de flesta platser i riket. Detta
har äfven berörts af föregående talax-e. Det är endast i sällsynta
undantagsfall, på platser, der det är glesare befolkning och mindre
rörelse, som det är nödvändigt för jernvägsstyrelsen att träda emellan.
Såsom exempel på sådana ställen kunna nämnas Storlien och Vännäs.
På dessa platser äro förhållandena annorlunda än i Bollnäs. Vi känna
väl, att Bollnäs är en plats, som är mycket utvecklad och som har
en talrik och burgen befolkning. Jag är viss om att det icke skall
möta någon svårighet för jernvägsstyrelsen att genom att på denna
plats tillgodogöra sig den enskilda företagsamheten der få en hotellrörelse,
som är fullt tillfredsställande för behofvet.

Vidare har man sagt, att det är behöfiigt att der få en hel del
lokaler för jernvägstrafiken och dess tjenstemän. Man har särskildt
framhållit, att man skulle förflytta baningeuiörsexpeditionen från Söderhamn
till Bollnäs, och man skulle vidare der bereda bostadslägenheter
åt åtskilliga tjenstemän. På detta sätt skulle man kunna tillmötesgå
den nuvarande egarinnan af hotellet. Men är «tt sådant arrangement
från statens sida behöfiigt? Att det skulle låta sig göras, är ju tydligt.
Men, som förut blifvit nämndt, strider likväl en sådan åtgärd mot den
allmänna principen, att man icke skall i större utsträckning, än som
är nödvändigt, på statens bekostnad anskaffa bostadslägenheter åt
jernvägstjenstemännen. Således är åtgärden icke ur den synpunkten
nödvändig.

Men, säger man, staten kan tillgodogöra sig denna byggnad på
förmånligt sätt; det blir för staten en god affär. Man inbespar, har det

N:o 7.

Onsdagen den 20 Februari.

sagts, på detta sätt ett hyresbelopp af 2,300 kronor, och man kan derjemte
hyra ut lägenheter för 400 kronor, hvarigenom man finge en inkomst
af 2,700 kronor. Slutligen har man sagt, att den nuvarande hotellvärdinnan
erbjudit sig att på 10 år hyra den del af den nuvarande
byggnaden, som fortfarande skulle användas för hotellrörelsen, och
derför erlägga en hyressumma af 3,500 kronor. Genom dessa beräkningar
anser man sig hafva kommit till det resultat, att man får 6
procent ränta på de 98,000 kronor, som staten skulle behöfva uppoffra,
och, säger man, det är ju en lysande affär; staten gör ju då
ingalunda någon förlust. Nåväl, är då 6 procent på denna byggnadsaffär
så synnerligen mycket? Man må komma i håg, att, när man köpt
dessa byggnader, har man äfven utsigt att få betala ganska dyra underhållskostnader.
Det blir således icke netto 6 procent ränta på
detta kapital. Dessutom tål det vid att taga denna beräkning med
försigtighet, ty här har man fått upp denna räntesiffra, 6 procent, på
det sätt, att man räknat en inkomst af denna hotellrörelse å 3,500
kronor. Man kan lätt tänka sig, att det kan vara af intresse för fru
Skogh att under dessa 10 år betala för detta hotell en större hyra, än
det är värdt, för att kunna få fram en större kapitalsiffra. Jag har
stora farhågor för att hotellet icke är värdt denna summa, dels derför att,
om så vore, skulle det fortfarande vara värdt för fru Skogh att bibehålla
detta hotell och fortfara med rörelsen, och dels emedan jag fäster mig vid
hvad fru Skogh i sin skrifvelse framhåller, nemligen att Bollnäs hotell
för framtiden kau jemställas med hotellet vid Hallsberg, som för närvarande
lemnar eu hyra af 1,800 kronor. Det är ju ett helt annat belopp
än 3,500 kronor. Skulle man då kapitalisera flen inkomst, som blefve
disponibel efter detta hyresbelopp, plus de inbesparade hyresafgifterna
för bostadslägenheterna, så komme man till ett kapital af endast
75,000 kronor. Drager man sedan ifrån de 8,000 kronor, som behöfvas
för förändring af dessa byggnader, så är det återstående
kapitalvärdet icke mer än 07,000 kronor. Jag vill påminna herrarne
härom, för att herrarne ej må låta för mycket dupera sig af de framlagda
beräkningarna.

Vidare säger man, att man måste räkna med billighetsskäl. Ja,
gerna må kammaren göra det. Men utskottet har ansett sig icke
böra taga allt för starka hänsyn dertill. Och det är för Girigt ett
tillmötesgående mot fru Skogh, om, oaktadt, som förut är sagdt, något
tvingande skäl dertill ej förefinnes, staten ändå af henne skulle hyra
dessa lägenheter för att använda dem så som är föreslaget. På det
sättet skall ett tillmötesgående från statens sida kunna ske, utan att
staten kastar sig in på att köpa (lossa allt för dyra byggnader.

Af hvad jag nu sagt torde framgå, att utskottet icke har kunnat
framkomma med något annat förslag, än som skett.

Inom statsutskottet har meddelats den upplysningen, att man för
framtiden skulle kunna räkna på större inkomst. Man har väl hoppats
att derigenom kunna locka staten till inköp af dessa byggnader. Man
har sagt, att inkomsten af Bollnäs-hotellet skulle kunna jernföras med
inkomsten af hotellet i Ljusdal, der det betalas 4,000 kronor i hyra
för år. Det har också talats om att det framdeles kommer att gifva

Angående
inköp rn. m.
af en hotellbyggnad
vid
Bollnäs
station.

(Forts.)

N:o 7.

Angående
inköp m. m.
af en hotellbyggnad
vid
Bollnäs
station.
(Forts.)

Onsdagen den 20 Februari.

mycket större afkastning än nu, när den tilltänkta nya banan Osa—
Bollnäs blir färdig, och att det derför kunde vara eu affär. Om det
nu finnes sådana utsigter för framtiden, så unnar jag emellertid fru
Skogh gerna dessa fördelar, ty om de äro verkliga, så gör icke fru
Skogh någon förlust på att fortfarande bibehålla denna egendom, utan
hon har då tvärtom utsigt att på hotellrörelsen erhålla betydligt större
inkomst än nu. Jag tycker derför, att biilighetsskälen icke tala så
starkt.

Då jag, som sagdt, har betänkligheter mot att staten skulle kastas
in i eu sådan affär, och då jag icke har några sangviniska förhoppningar
om att affären i statens hand skall blifva så lysande, men
deremot är öfvertygad, att den i fru Skoghs händer fortfarande skall
blifva temligen god, så ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Ilerr Jönsson i Gammalstorp förklarade sig instämma med herr
Kihlberg.

Herr Petersson i Runtorp: Då jag deltagit i utskottets behandling
af detta ärende och bidragit till det slut, hvartill utskottet kommit,
kan jag icke underlåta att säga några ord.

Jag tycker, att, ehuru utskottets motivering icke är lång, den
ändock borde vara tillräcklig för dem, som vilja tänka på, hvilka
följderna kunna blifva, om de olägenheter, som utskottet framhållit,
komme att inträffa. För mig är det ett afgörande skäl att icke bifalla
detta köp. att jernvägsstyrelsen redan nu tyckes röra sig med
stora kapital och har så mycket annat att göra, att den icke borde
tänka på att befatta sig med någon hotellrörelse, utan låta enskilda
personer sköta sådana affärer. Det är godt, om vi kunna kontrollera
de affärer denna styrelse redan nu har.

Det har talats om att det icke skulle blifva något farligt prejudikat,
om Riksdagen beslöte att inköpa den hotellbyggnad, hvarom
nu är fråga. Jag kan icke uppgifva, om så kan blifva förhållandet.
Om jag emellertid icke missminner mig, så har ett med detta liknande
fall förut förekommit i närheten af LinköpiDg, nemligen vid Mjölby,
der en enskild person också nedlagt stora summor på en hotellbyggnad,
i tanke att der skulle fortfarande vara nattstation. Då den sedan
flyttades till Linköping, blef följden, att hotellet i Mjölby icke längre
fick så stora inkomster, som det hade i början. Men det har fått
gå ändå, och några ersättningsanspråk på staten ha icke heller framkommit.
Sedan för öfrigt Vadstena-jernvägen kommit till med slutpunkt
i Mjölby, har hotellegaren kunnat sträfva sig fram, och så får
det väl också gå i Bollnäs, dit det ju är starkt ifrågasatt att bygga
en bibana från Or3a. I sådant fall skulle val hotellet ändå någorlunda
kunna bära sig. Jag tycker derför, att jernvägsstyrelsen icke bör
befatta sig med någon hotellrörelse, utan den bör låta fru Skogh
sköta denna. Hon är ju eu duglig person, och hon sköter denna
rörelse säkerligen mycket bättre än jernvägsstyrelsen skulle göra det.
Om det än, sedan Bollnäs upphört att vara nattstation, för fru Skogh

Onsdagen den 20 Februari. 39

blifver någon mindre förtjenst, så får hon väl ordna det så, att hon
åt jernvägstjenstemän, hvilka, såsom af eu föregående talare nämnts,
behöfva hyra rum i närheten af stationen, uthyr en del af hotellet.
Hvad hon''sålunda går miste om i förtjenst i följd af förändrad tåganordning,
kan hon ju på detta sätt taga igen.

Huru jag än ser saken, kan jag emellertid icke komma till annat
resultat, än ått det är högst nödi''gt att icke lägga mera på jernvägsstyrelsen,
än den redan har. Jag ber derför att lå yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Danielson: Då äfven jag deltagit i detta ärendes behandling
inom utskottet och då jag tror, att här föreligger en mycket stor
principfråga, skall jag be att få säga några ord.

Eu talare har sagt, att utskottets motivering hängde i luften.
Min öfvertygelse är emellertid, att den hvilar på fast mark. Ty om
vi nu bifalla det inköp, hvarom här är fråga, är det klart, att vi på
samma gång gifva på hand, att vi böra upplåta bostäder åt våra
jernvägstjenstemän, och det vore en farlig väg att slå in på. Detta
är för mig det liufvudsakliga skälet, hvarför jag icke kan vara med

om detta inköp. , ...

Vidare anser jag, att, om man köper det, som man icke behotver,
man köper för dyrt, äfven om man köper aldrig så billigt. Ty här
är ju fråga om att köpa ett större hus, än man är i behof af. Jag
är derför af den mening, att man bör vara mycket varsam i detta
fall. Herrarne böra icke föreställa sig, att staten genom detta köp
skulle erhålla någon större afkastning på sina penningar. Ty man
bör här tänka på att byggnaderna äro temligen gamla — sna,rt tjugu
år —; att de äro uppförda af trä och att de fordra underhåll och
reparation. Inom en kort tid kunde derför kapitalet vara borta.

Jag nämnde, att det liufvudsakliga skälet, hvarför jag icke kan
vara med om att köpa dessa byggnader, är, att vi genom detta köp
komme att slå in på den vägen, att staten bör skaffa bostäder^ sina
jernvägstjenstemän. Ja, mine herrar, besluta vi detta köp, da ha \i

gått långt på den vägen. . .. , ,

Jan- skall för öfrigt inskränka mig till att instämma med de
talare, °som yttrat sig för bifall till utskottets hemställan. Jag tror,
att om kammaren frångå!'' utskottets förslag, så kan ett sådant beslut
leda till ganska vidtgående följder.

Med dessa ord har jag velat motivera, hvarför jag vidhåller utskottets
hemställan, till hvilken jag ber att få yrka bifall.

Herr Andersson från Malmö: Då ett förslag kommer från denna
del af landet och då det dessutom har så varma förespråkare här i
kammaren, kan det kanske anses något vågadt att uppträda mot detsamma.
Men då jag nu kommer att rösta mot detta förslag, och i
stället afgifva min röst för bifall till statsutskottets hemställan, skall
jag be att med några ord få motivera detta mitt votum.

Man har sagt, att staten i detta fall har skyldighet att tråda
emellan och att det vore orättvist och obarmhertigt, om man icke

N:o 7.

Angående
inköp m. m.
af en hotellbyggnad
vid
Bollnäs
station.
(Forts.)

N:o 7.

Angående
inköp ni. m.
af en hotellbyggnad
vid
BoUnäs
station.
(Forts.)

40 Onsdagen den 20 Februari.

biträdde den gjorda framställningen. Enligt min uppfattning förekommer
emellertid ingenting i den kongl. propositionen, hvaraf kan
framgå, att staten skulle ega juridisk skyldighet att inköpa fru Skoghs
hotellbyggnader. Jern vägsstyrelsen såväl som departementschefen halva
tvärtom tydligt framhållit, att någon skyldighet för staten att i nu
förevarande fall träda emellan icke kunde forefinnas. Vidare talar man
om billighetsskäl. Ja, om fru Skogh varit den person, som låtit uppföra
hotellet i fråga, då kunde sådana skäl möjligen förefinnas, och då
hade frågan också befunnit sig i ett annat läge. Men nu är ju förhållandet,
att det är eu annan person, som låtit uppföra hotellet, och
att då fru Skogh öfvertog detsamma, hade ju alla sommartågen upphört
att öfvernatta i Bollnäs. Fru Skogh hade således redan innan sitt
öfvertagande af hotellet bort kunna inse, att Bollnäs station icke för
någon längre tid kunde förblifva nattstation, ty den hade redan då
till en del upphört att vara det. Dessutom fortgick stambanans framdragande
mot norr med all kraft, och då kunde hon ju tänkt si^
att nattstationen skulle förläggas längre norrut.

Här har af den talare, som yttrade sig näst efter departementschefen,
betonats, att flere af statens tjenstemän invaggat fru Skogh i
den förhoppningen, att Bollnäs skulle förblifva nattstation för all
framtid. Jag tror icke, att Riksdagen bör fästa något afseende härvid.
Ty om någon eller några enskilda personer invaggat henne i
den tron, så kan man väl icke derför säga, att jernvägsstyrelsen
gjort det.

Här har också framhållits och det talas äfven derom i den kongl.
propositionen, att det skulle blifva till ekonomisk fördel för staten att
inköpa denna hotellbyggnad. Då staten skulle för dessa tjugu år
gamla trähus på ifrågavarande ort betala en så hög summa som
90,000 kronor, vore det förunderligt, om det skulle blifva till någon
ekonomisk fördel. Det är sannolikt, att, om staten inköper dessa
man sedan kommer till Riksdagen och begär ytterligare
anslag för reparationer å desamma. Jag tycker således att priset på
dessa byggnader är för högt.

Man vill icke heller lyssna till det skälet, att det vore ett farligt
prejudikat, om staten här skulle anse sig skyldig att träda emellan,
utan svarar, att något fall, analogt med nu ifrågavarande, kan man
icke tänka sig. Den ärade vice ordföranden i statsutskottet har
emellertid redan påvisat flera sådana fall. Jag är öfvertygad att om
man, i den män jernvägsbyggandet i landet framskridit, varit lika fiffig
som nu fru bkogh, sådana framställningar, som den hon framkommit
med, skulle med lika göda skäl kunnat göras många gånger. Men
från de södra delarne åt landet skulle man knappt vågat komma med
en sådan framställning, af fruktan att man skulle skratta åt den.
Man är icke så tilltagsen söderut som man tyckes vara i norra delarne
af vårt land.

Jag skall be att få göra en liten jemförelse. Den torde kanske
i herr Berglöfs ögon synas haltande, men jag skall dock be att få
gorå den till den kraft och verkan, den kan hafva. I Malmö samhälle
finnes ett s. k. färjelag, som på sina båtar befordrar varor

Onsdagen den 20 Februari. 41

mellan Sverige och Danmark. Det är ett yrke, som fortgått allt
sedan början af detta århundrade, tills för några år sedan mellan
Sveriges statsbanor och “Det forenede Dampskibsselskab" i Köpenhamn
upprättades en egendomlig samtrafik. Denna samtrafik är så
beskaffad, att gods, som med statens jernvägar sändes till Danmark,
befordras billigare än det som transporteras mycket kortare väg inom
landet, Detta färjelag, hvilket, som sagdt, har till uppgift att föra
varor, såsom ved, bark, takspån, jern o. d., till Köpenhamn, ser sig
nu, genom samtrafiken mellan “det forenede Dampskibsseiskab" och
jernvägen, hotadt att beröfvas sina inkomster. Laget består i allmänhet
af äldre män, som nu blifvit beröfvade sin utkomst på gamla
dagar. De hafva gjort en hemställan till jernvägsstyrelsen, att de
skulle få på statens jernvägar till Malmö hamn transportera varor
efter samma taxa som “det forenede", men denna hemställan har
blifvit afslagen. Jag undrar hvad herrarne skulle säga, om dessa
färjeman komme in till Riksdagen med eu framställning, att, då
regeringen genom sin samtrafiktaxa beröfvat dem deras utkomst, staten
måtte köpa in deras jakter med tillbehör. Med all säkerhet erhölle
de afslag på sill framställning, oaktadt väl så starka billighetsskäl
kunde finnas härför som för inköp af fru Skoghs hotell i Bollnäs.

För min del anser jag, som jag redan sagt, att staten icke har
någon juridisk skyldighet att gå fru Skoghs framställning till mötes,
samt finner dessutom de billighetsskäl, som föreburits. mycket svaga.
Jag anhåller derför att få instämma med dem, som yrka bifall till
statsutskottets hemställan i denna punkt.

Herr Fjällbäck: Efter hvad här blifvit framhållet, skulle man
kunna tro, att det skulle vara eu affär för staten att inköpa den
ifrågavarande hotellbyggnaden. Jag skall derför be att få yttra några
ord rörande denna sak.

Om man för jemförelses skull lager i betraktande, hvad det i
allmänhet kostar att bygga hus här i Stockholm, torde man finna,
att en sådan byggnad som hotellet, i Bollnäs med all säkerhet här
kan uppföras för 75,000 kronor. I utlåtandet so vi, att det s. k.
störa hotellet innehåller i nedre våningen 16 rum jemte matsalar samt
i öfre våningen 24 rum. Om man förvandlar matsalarne till rum,
torde man således kunna säga, att stora hotellet innehåller 48 rum.
Det lilla hotellet eller annexet innehåller, såsom äfven synes af utlåtandet,
i “en våning under asfalt ta k “ — härmed torde väl menas
med asfaltpapp betäckt tak — 8 rum jemte “8 till bostadslägenheter
oanvändbara låga vindsrum". Om vi äfven förvandla dessa till 4
bostadslägenheter, kan således annexet beräknas innehålla 12 rum,
och följaktligen hela hotellanläggningen 60 rum eller eldstäder. Men
vanliga medelgoda lägenheter på 2 a 3 rum och kök kunna här i
Stockholm byggas för en kostnad af omkring 1,000 kronor per eldstad.
Således skulle eu bj''ggnad med lika många ruin, som hoiellanläggningen
innehåller, kunna bär uppföras för omkring 60,000 kronor
och dertill af sten.

Om vi dock medgifva, att kostnaden skulle kunna blifva något

N:0 7.

Angående
inköp m. m.
af en hotellbyggnad
vid
Bollnäs
station.
(Forts.)

N:o 7.

Onsdagen den 20 Februari.

Angående
inköp m. in.
af en hotellbyggnad
vid
Bollnäs
station.
(Forts.)

högre i Bollnäs, och derför höja summan till 75,000 kronor, är detta
enligt min öfvertygelse den högsta behöfliga kostnaden för uppförandet
af en byggnad derstädes med lika många rum, som det nuvarande
hotellet innehåller. Dessutom linnes visserligen eu uthusbyggnad;
men jag kan ej föreställa mig, att den kan vara af så stort värde
för staten.

Enligt min åsigt kan man således ej saga, att inköpet af dessa
gamla träbyggnader skulle vara någon god affär, ej heller att priset
kan anses vara billigt. Man har sagt, att de skulle afkasta 6 procent,
men det anser jag vara ett dåligt resultat, då man tager i betraktande,
att det är trähus, det är fråga om. Ty en procent om året
måste minst afgå för underhållskostnader; och dervid får man då ej
taga annat med i räkningen än utgifterna för reparationer. Här i
Stockholm beräknar man vanligtvis också underhållskostnaden till 1
procent af årsafkastuingen, men deri ingår då äfven skattens belopp.
Dervid bör jemväl tagas i betraktande, att det här gäller stenhus,
hvilkas underhållskostnader äro obetydliga i jemförelse med trähusens.

Då man således ej torde kunna påstå, att det skulle vara någon
affär för staten att inköpa hotellanläggningen i Bollnäs, återstår endast
frågan om att göra det af barmhertighetsskäl, som här talats om.
På denna fråga vill jag dock icke inlåta mig, utan skall inskränka
mig att, då jag finner företaget ur affärssynpunkt lända staten till
förlust, yrka bifall till utskottets utlåtande i förevarande punkt.

Herr vice talmannen Östberg: I den nu föreliggande frågan

synas mig billighetsskälen verkligen vara så talande, att jag icke kan
underlåta att instämma med dem, som yrka bifall till Kougl. Maj:ts
proposition. Det är ju uppenbart, att anläggningen af ifrågavarande
hotell skett i statens jeruvägars intresse. Det var för jernvägen nödvändigt
att på denna plats erhålla en hotellbyggnad och derför kom
en sådan på initiativ af jernvägsstyrelsen efter öfverenskommelse med
enskild person till stånd. Jag vill vidare framhålla, hurusom byggnadens
uppförande skett efter anvisning af jernvägsstyrelsen och i
enlighet med ritningar, som af denna styrelse blifvit granskade och
antagna, samt att hvarje förändring skett, efter det att uppgjorda
förslag blifvit från jernvägsstyrelsens sida godkända. Häråt ser man
tydligen, att det icke varit ett vanligt affärsföretag, utan att särskilda
förhållanden äro med detsamma förknippade. Det må derför ej vara
underligt, om man tycker, att den person, som på grund åt en öfverenskommelse
med jernvägsstyrelsen inlåtit sig på detta byggnadsiöretag,
bort kunna räkna på att företaget allt framgent skulle iemna skälig
afkastning.

Slutligen skall jag be att få säga, att det icke är oväntadt, att
denna fråga om inlösen af hotellanläggningen i Bollnäs nu framkommit.
Ty redan i det kontrakt, som afslöts med jernvägsstyrelsen,
är förutsatt, att inlösen skulle kunna ega rum. Så vidt jag kan finna,
torde det derför vara staten värdigast att i detta fall nu tillmötesgå
den framställning, som blifvit gjord.

Hvad för öfrigt här blifvit taladt om tillmötesgående, då det gäller

Onsdagen den 20 Februari.

N:o 7.

de nordliga trakterna af vårt land, kan jag för min del ej se annat,
än att, om man anser en framställning i och för sig vara sådan, att
den bör beviljas, det bör vara lika kärt, om densamma kommer från
norra eller södra delarne af landet.

Herr talman, jag skall be att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.

Med lierr vice talmannen förenade sig herrar Johnsson i Bollnäs
och von Krusenstjerna.

Öfverläggningen var härmed slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan och dels på afslag å densamma i hvad
den skilde sig från Kongl. Maj:ts framställning i ämnet och bifall till
denna sistnämnda framställning; och förklarade herr talmannen sig
anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till den senare
propositionen. Som votering emellertid begärdes, skedde nu uppsättning,
justering och anslag af en så lydande omröstningsproposition:

Den, som, med afslag å statsutskottets hemställan under moment a
i första punkten af utlåtandet n:o 26 i hvad densamma skiljer sig
från Kongl. Maj:ts proposition, bifaller propositionen,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan oförändrad.

Omröstningen, i vanlig ordning företagen, visade 74 ja, men 118
nej, i följd hvaraf utskottets hemställan af kammaren bifallits.

Mom. hj.

Bifölls.

Punkterna 2—4.

Biföllos.

§ 15-

Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande, n:o 7, i anledning
af väckt motion om ändring af 39 och 44 §§ i legostadgan den 23
november 1833.

Angående■
inköp m. m.
af en hotellbyggnad
vid
Bollnäs
station.
(Forts.)

N:0 7.

Onsdagen den 20 Februari.

Angående
förslag till lag
om rätt till
jagt.

§ 16.

Efter föredragning dernäst af lagutskottets utlåtande, n:o 8, i
anledning af väckt motion angående förslag till lag om rätt till jagt,
i hvilket utlåtande utskottet hemstälde, att berörda inom Andra Kammaren
af herr A. V. Ljungman afgifna motion, n:o 151, icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda, anförde:

Herr Ljungman: Beträffande denna min motion och lagutskottets
utlåtande öfver densamma skall jag be att få yttra några ord.

En af de anledningar, hvarför jag väckt motionen, ligger deri,
att lagstiftningen i fråga är i konstitutionel t hänseende af synnerligen
märklig beskaffenhet. Det förhåller sig nemligen så, att man i detta
ämne knappast kan väcka en motion inom Riksdagen, utan att riskera
att den icke kan remitteras, på den grund, att uti ifrågavarande stadga
finnas till och med i samma paragraf eller punkt hoprörda saker af
olika konstitutionel natur. Riksdagen har ju i verkligheten för närvarande
under behandling tvenne motioner i samma ämne, hvilka
hänvisats till olika utskott.

Nu syntes det mig, att det bästa uppslaget att lösa frågan vore
att börja med att skifta ut den lagstiftning i jagtstadgan, som är af
allmän lags natur. Sedan kunde man öfvergå till författningen om
de allmänna skogarne i riket och derifrån afskilja hvad som vore af
allmän lags natur och blott behålla hvad som vore domänförfattning.

Att jag framlagt denna motion berodde för öfrigt derpå, att Andra
Kammaren förlidet år biföll en utaf herr Coliander afgifven, i år upprepad
motion, gående ut på en förändring äfven af i jagtstadgan förekommande
bestämmelser, som måste anses vara af allmän lags natur.

Jag har emellertid icke upptagit yrkande om denna förändring i
min motion, emedan jag velat bespara Riksdagen det föga uppbyggliga
skådespelet, att tvenne ordinarie utskott skulle vid en och samma
riksdag inkomma med mot hvarandra stridande utlåtanden rörande
alldeles samma fråga.

Det märkligaste uti utskottets utlåtande synes mig emellertid
vara, icke det att utskottet afstyrkt min motion, ty något annat hade
jag icke väntat mig — jag har gång på gång väckt motioner rörande
fiskerätten, som alltjemt hafva afstyrkts, till dess Kongl. Maj:t fattat
beslut i frågan utan någon skrifvelse från Riksdagens sida — utan
det är att lagutskottet här antyder, att det skulle vara Kongl. Maj:t
och icke Riksdagen, som egde rätt att stifta lagar för domänerna.
Lagutskottet antyder nemligen, att hela den del af jagtstadgan, som
icke vore af allmän lags natur, skulle vara af ekonomisk författnings
natur; men detta är ett uppenbart misstag, ty 77:de paragrafen i
regeringsformen är alldeles tydlig. Enligt densamma tillkommer det
nemligen Riksdagen att stifta alla allmänna författningar rörande förvaltningen
och dispositionen af kronans domäner, dessa må nu vara
jordegendomar, krouoskogar eller fisken.

Då emellertid jag tager för gifvet, att mina önskningar beträffande

Onsdagen den 20 Februari.

N;o 7.

denna fråga, utan någon åtgärd från Riksdagens sida, skola blifva uppföda
på grund af förhållanden, som autagligeu komma att inträffa snart
nog; så skall jag icke framställa något yrkande om bifall till min motion,
utan endast inskränka mig att uttala mitt ogillande af lagutskottets
motivering.

Herr von Krusenstjerna: Att uti nu gällande jagtstadga finnas
sammanförda bestämmelser af olika konstitutionel natur, på sätt motionären
uppgifver, är ju alldeles obestridligt. Det har icke heller utskottet
förnekat. Men jag hemställer till kammaren, om det verkligen
kan vara skäl att besvära Kongl. Maj:t med en begäran om utarbetande
af lagförslag endast på den grund, att nu gällande författning
innehåller bestämmelser af olika konstitutionel natur. Man borde
väl då uppgifva något hänseende, hvari gällande lagstiftning behöfver
förbättras, men derom har motionären icke ens lemnat någon antydan.

Då motionären i sin motion yttrar, att eu lämplig fördelning af
nämnda bestämmelser på skilda författningar utgör en förutsättning
lör önskvärda förbättringar uti den ifrågavarande lagstiftningen, så
vill det nästan synas -— och motionärens nyss fälda yttrande tyckes
mig också bekräfta detsamma — som om det möjligen tillgått så, att
motionären velat väcka en motion med förslag om ändringar uti åtskilliga
delar af gällande jagtstadga, men att han, vare sig han funnit
detta för svårt eller icke haft tid dertill, ansett det beqvämare att
öfverlemna till Kongl. Maj:t uppdelningen af de olika bestämmelserna,
för att sedermera sjelf inkomma med förslag till förändringar i olika
författningar. Det förefaller mig dock, att Kongl. Maj:t har tillräckligt
att göra med utarbetande af författningsförslag i frågor, beträffande
hvilka Riksdagen påpekat att förbättringar äro behöffiga, för att man
icke må begära, att han skall framkomma med författningsförslag
endast ur den synpunkt, att man må erhålla en mera systematisk
uppställning af olika författningar.

Jag hemställer utan vidare om bifall till utskottets betänkande.

Herr Ljungman: Om jag hade väckt en motion om ändring af
de delar utaf jagtstadgan, som äro af ekonomisk författnings natur, så
hade en sådan motion blifvit remitterad till tillfälligt utskott, och då
hade jag icke vunnit mitt syfte; ty tillfälligt utskott eger icke att behandla
frågor, som äro af allmän lags natur. Hade jag åter i motionen
upptagit alla mina önskningar och begärt ett särskiljande af dessa
olika slag af lagstiftning, så både jag icke fått en sådan motion remitterad,
ty då hade densamma innehållit “flera mål af olika beskaffenhetu.
Således fans det icke någon annan utväg än att hålla sig till
endast ett “mål" i motionen. Nu är förhållandet, att i fjor Andra
Kammaren med anledning af en annan motion beslutit en skrifvelse
till Kongl. Maj:t och, då denna motion återkommit i år, förmodar
jag, att Andra Kammaren vidhåller sitt förra beslut. Då har man ju
deri vunnit ett godt uppslag, som bör gifva anledning till att, när
man vill hafva lagstiftningen ändrad, man då också vidtager en utskiftning
af de delar af densamma, som äro utaf olika konstitutionel natur.

Angående
''orslag till lag
om rätt till
jagt.

(Forts.)

N;o 7.

Onsdagen den 20 Februari.

Dertill kommer eu annan sak, som är ganska vigtig, nemligen,
att man riskerar att på administrativ väg få bestämmelser ändrade,
som äro af allmän lags natur eller sådana att lagstiftningsrätten tillkommer
Riksdagen allena, och till farhågor i det afseendet saknas icke
anledning.

Jag skall emellertid inskränka mig att framställa en gensaga mot
lagutskottets sätt att helt och hållet förbigå den del af jagtstadgan,
som är af domänförfattnings natur. Jag yrkar återremiss af förevarande
betänkande för att sålunda uttrycka mitt ogillande af utskottets
motivering.

Sedan öfverläggniDgen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de båda olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Om ändrad
lydelse af
10 kap. 2 ?
giftermålshälben.

§ 17.

Förekom till behandling lagutskottets utlåtande n:o 9, i anledning
af väckt motion om ändrad lydelse åt 10 kap. 2 § giftermåisbalken.

Uti en, inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 104, hemstälde
herrar O. G. Erikson i (ifra Odensvi och A. P. Gustafsson:

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kong!.
Maj:t täcktes utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag om sådan
ändring af 10 kap. 2 § giftermålsbalken, jemte andra i sammanhang
dermed varande lagbestämmelser, att äkta makar må förklaras berättigade
att njuta giftorätt till hälften hvardera i all den egendom de
ega eller ega få, oafsedt om egendomen består af fast egendom på
landet eller af annan egendom.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Erikson i Odensvi: Då lagutskottet afstyrkt bifall till
motionen, skall jag be att få säga några ord.

Vi begära^ i denna motion, att äkta makar måtte förklaras berättigade
att njuta giftorätt till hälften hvardera i all den egendom
de ega eller ega få, oafsedt om egendomen består åt'' fast egendom på
landet eller af annan egendom. Nu förmenar lagutskottet, att ett
bifall till denna motion skulle vara ett steg tillbaka och icke framåt,
men jag kan för min del icke dela denna lagutskottets uppfattning,
ty utvecklingen har enligt mitt förmenande gått i den rigtniug,^ som
vi med motionen afsett. Så har för det första den alldeles egenöomslösa
hustrun erhållit i makarnes bo och denna rätt har ytterligare
utsträckts till hälften eller lika rätt med mannen, hvaraf det vill synas
mig, att lagstiftningen anser att egendomsgemenskap inom äktenskapet
bör förefinnas.

Det är väl sant, å andra sidan, att försök gjorts att inskränka
egendomsgemenskapen, så att äkta makar hvar för sig skulle ega

N o 7.

Onsdagen den 20 Februari.

disponera den egendom, de före äktenskapet egt. Det etiska sambandet
mellan makarne skulle då blifva den enda sammanhållande länken
inom äktenskapet. Men på den vägen har ännu icke vunnits något
resultat, så vidt jag vet; och för min del anser jag, att ett dylikt förhållande
inom äktenskapet skulle vara mindre eftersträfvansvärdt och
dessutom stridande mot äktenskapets princip.

Ehuru motionen icke afser någon förändring af dispositionsrätten
af makarnes egendom, har utskottet berört den sidan af frågan och
yttrar, “att vår äktenskapslagstiftning icke är nog verksam att skydda
hustrus egendom mot ödeläggelse genom missbruk af mannens målsmansrätt“.
Jag ber att i detta fall få instämma med utskottet, och,
i händelse denna fråga förelåge, ville jag gerna vara med om att
skaffa hustrun större rättigheter i detta hänseende.

Utskottet förmenar slutligen, att genom afslag å motionen skulle
åtminstone förebyggas, att en fastighet å landet, som hustrun före
äktenskapet egt eller derefter ärft, gåfves till spillo. Jag vill icke
förneka, att detta skäl är ganska beaktansvärdt och i sin mån behjertansvärdt.
Men jag tror icke, att något absolut skydd för hustruns
fastighet uppnås på den vägen. Det kan nog hända, att mannen
redan nu kan ställa så till, att hustruns fastighet blir gifven till spillo.
Det synes mig emellertid vara lika vigtig!, att hustruns lösa egendom
äfven får skydd. Det inträffar enligt mitt förmenande lika ofta och
oftare, att hustruns lösa egendom blir tiilspillogifven genom mannens
målmansskap.

Jag skall icke vidare upptaga kammarens tid, utan endast bedja
att få yrka bifall till motionen och afslag å utskottets hemställan.

Herr Gustafsson: Herr talman, mine herrar! Då jag icke på
ringaste vis biifvit öfvertygad om att äkta makars inbördes egendomsförhållanden
äro på rätt sätt tillgodosedda genom giftermålsbalkens
10 kap. 2 §, skall jag söka i någon mån bemöta utskottets motivering
för dess afslagsyrkande.

Hvad som först möter mig i utskottets betänkande är, att utskottet
säger, att frågan flere gånger varit föremål för Riksdagens behandling
till och med vid ståndsriksdagarne under senare tid. Detta synes
mig redan visa, att ett behof af lagförändring förefinnes. Jag skulle
icke tro, att någon vill besvära Riksdagen endast för nöjet att motionera
om någonting, utan, då frågan så många gånger återkommit, framgår
väl redan deraf, att denna lagreform verkligen måtte vara af behofvet
påkallad.

Utskottet har behagat såsom motivering för sitt afstyrkande begagna
ett referat från 1862—63 årens Riksdags lagutskott. Det talas
derom, att ett steg sådant som det föreslagna skulle vara ett tillbakagående
i utveckling, på samma gång det förutsäges, att framtida
reformer skola gå i motsatt rigtning. Så vidt jag kunnat följa med
senare tiders lagstiftning, så har jag icke kunnat förstå, att så varit
fallet. Detta bar också redan till vissa delar af min medmotionär
påpekats.

Vidare anförde samma utskott, “att egendomssamfällighet mellan

Om ändrad
lydelse af
10 kap. 2 $
giftermålsholken.

(F orts.)

N o 7.

Onsdagen den 20 Februari.

Om ändrad makar icke kunde betraktas såsom ett väsentligt moment i äktenlydeUt
af W skapet“. Det kan vara sant, om, såsom jag tror, detta lagutskott
giftermåls- endast tagit i betraktande den kristliga synpunkten; men man får
holken. val icke förbise det materiella: egendomsgemensamhetsförhållandet
(Forts.) makarne emellan. Och det har väl icke heller lagstiftaren gjort, eftersom
det finnes lagstiftning om makarnes giftorätt.

Vidare talar samma utskott om “att det etiska sambandet mellan
makarne ingalunda syntes kunna stärkas genom den föreslagna åtgärd
en“. Detta är icke sant. Det är alldeles säkert, att, om det
icke funDes något sådant stadgande, som bestämde, att den ena makens
egendom skall bevaras utan att den andra skall hafva något med den
att göra, så skulle man icke så mycket höra talas om att det är den
enas och det är den andras och att det är mitt och det är ditt, utan
jag är öfvertygad, att det skulle blifva ett bättra förhållande. För
min del får jag säga, att det gör ett mycket nedslående intryck på
mig, att personer, som äro så nära sammanbundna med hvarandra
som äkta makar, skola skilja på sin egendom. De stå ju så nära befryndade
med hvarandra som några kunna göra, mer än med syster
och bror och mer än med far och mor. Och hvad skulle då vara
mer naturligt, än att deras egendom är gemensam?

Lagutskottet har vidare begagnat ett utlåtande från lagkomitén,
hvarur jag skall upptaga senare delen. Det säger:

“Utan att misskänna makarnes egen böjelse att med hvarandra
dela sin förmögenhet eller att gemensamt bibehålla den åt sina barn,
bör man likväl betänka, att de svårligen med likgiltighet skulle kunna
föreställa sig möjligheten, att deras egendom kunde omedelbarligen
frångå dem sjelfva, för att öfverfiyttas till personer i en annan slägt. “

Ja, här har lagutskottet upplyst, hvad det egentligen menar med
att egendomen skulle stå qvar i dens ego, som fört den i boet.
Meningen är väl den, att man vill söka att så länge som möjligt behålla
jordegendomen i slägten. Jag kan icke förstå annat, än att
detta är sjelfva grundtanken i den paragraf, hvarom nu är fråga, liksom
det var grundtanken i den s. k. fideikommissrätten. Jag tror att
denna uppfattning nu mera fått maka åt sig betydligt. Det är nog
sant, att det kanhända ligger till en del en vacker tanke i att egendomen
skall bevaras inom slägten. Men då man nödgas göra det på
andras bekostnad, kan jag icke gilla denna tanke. För att ytterligare
belysa frågan eller åtminstone framhålla, att under nuvarande förhållanden
man icke håller så mycket på att bevara jordegendomen
inom slägten, vill jag påminna om alla de annonser, som man får se
i tidningarna om försäljning af jordegendom och hvaraf synes, att
man i allmänhet har gått ifrån den tanken, att jordegendom är något
mera att hålla på än annan egendom, så att jag kan icke förstå,
hvarför den skall betraktas annorlunda än hvilken annan egendom
det vara må.

Det talas här vidare om att makarne hafva rättighet att genom
testamente åstadkomma eu sådan jemnare delning sins emellan. Det
är sant. Men man bör betänka, då man talar om att uppgöra testamente,
att sådant ytterst sällan förekommer, förr än den ena maken

N:0 7

Onsdagen den 20 Februari.

nedlägges på sjukbädden. Unga makar tänka sig ju skilsmessan ganska
långt aflägsen, och någon tanke på att bestyra om sina ekonomiska
angelägenheter, för den händelse att någondera skulle falla ifrån, förekommer
icke, förr än, såsom jag förut sagt, det många gånger är
för sent.

Det är vidare anfördt här, att den ifrågavarande lagstiftningen
skulle vara till för att skydda qvinnans rätt. Det är icke sant. De
herrar, som äro från landet, torde veta, huru i många fall tillgår,
nemligen så att mannen köper en fastighet för kanske mer än dubbla
det belopp, han har att betala med, eller att eu son, som ärft en del
i en fastighet, köper eller löser sig till den andra delen från med-delegarne
i sterbhuset. I båda fallen äro skulderna för egendomen
ganska stora. Sedan gifter han sig, och med sin hustrus pengar betalar
han fastigheten. Inträffar nu, att den nyblifna hustrun blir
enka, huru är det då stäldt med bevarandet af hennes egendom? Jag
tror, att till följd af vår lagstiftning kommer det att ske så, att man
så att säga gör henne blott och bar och att det beror på de andra
arfvingarna, om hon skall få något med. Men om lagstiftningen ginge i
den rigtning, som jag föreslagit, så är det alldeles säkert, att hon
skulle hafva hälften qvar.

Jag förstår ganska väl, att då ingen reservant finnes inom
utskottet, lärer jag heller ej kunna påräkna någon hjelp för att drifva
min motion igenom, men jag har dock velat uttala mina tankar i
frågan.

Emellertid skall jag, herr talman, då jag i motsats till utskottet
icke kan anse, att det etiska sambandet makarne emellan skulle kunna
förminskas genom den föreslagna åtgärden, och jag är öfvertygad, att
makarnes inbördes egendomsförhållanden bättre skulle kunna ordnas
genom den af mig tillstyrkta lagförändringen, taga mig friheten yrka
bifall till min motion.

Herr von Krusenstjerna: Den siste talaren har särskildt om nämnt

vid huru många riksdagar det ämne, ifrågavarande motion afser,
varit före. Han har anfört detta såsom bevis uppå att det finnes
ett intresse för denna angelägenhet, och att den ifrågasatta reformen
verkligen skulle vara af behofvet påkallad. Deremot tillåter jag mig
framhålla, att nog har eu motion i samma syfte väckts många gånger
förut, men hvad öde hafva dessa motioner fått inom Riksdagen? Jo,
hvar enda gång har lagutskottet afstyrkt dem och Riksdagen afslagit
dera. Detta skedde senast 1892.

Det synes mig också ganska naturligt, att dessa motioner fått eu
sådan utgång. Ty så vidt jag kan förstå, gå dessa motioner, då de
åsyfta att utsträcka egendomsgemenskapen inom äktenskapet, i rak
strid med den utveckling, som vår familjerätt och det allmänna medvetandet
under den senaste tiden genomgått, ty denna utveckling har
snarare gått i rigtning att minska egendomsgemenskapeu inom
äktenskapet och tillerkänna makarne större rådighet öfver hvar siu
egendom.

Vid sådant förhållande, och då i öfrigt frågan om ordnande af

Andra Kammarens Fiol. 1895. N:o 7.

Om ändrad
lydelse af
10 kap. S §
giftermalsbalken.

(Forts.)

N:0 7.

Angående
utarbetande
af en

arrendelag.

Onsdagen den 20 Februari.

äkta makars egendomsförhållanden är föremål för utredning, så hemställer
jag, herr talman, att kammaren måtte vidblifva samma åsigt,
som den uttalade vid 1892 års riksdag, och således bifalla lagutskottetsutlåtande.

Herr Höjer instämde häruti.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Efter det propositioner
af herr talmannen gifvits å hvartdera af de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 18-

Föredrogs vidare lagutskottets utlåtande n:o 10, i anledning af
väckt motion angående utarbetande af en arrendelag.

I berörda inom Andra Kammaren af Herr A- Olsson i Ornakärr
m. fl. afgifna motion, n:o 71, hade föreslagits:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t ville efter verkstäld utredning taga i öfvervägande, dels
under hvilka vilkor arrendator, som med jordegare träffat skriftligt
arrendeaftal, må kunna tillförsäkras ej mindre det skydd för nyttjanderättens
bestånd, som är behöfligt, än äfven rätt till ersättning för
verkstälda förbättringar, dels ock på hvad sätt rättsförhållandena
mellan arrendatorer och jordegare jemväl i öfrigt må på ett betryggande
sätt kunna ordnas, samt derefter för Riksdagen framlägga det
förslag i ämnet, hvartill en dylik utredning finnes böra föranleda.

Utskottet hemstälde, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda, hvaremot i afgifven reservation herrar von
Krusenstjerna, Kardell och friherre Bonde ansett, att lagutskottet
bort i ämnet tillstyrka skrifvelse till Kongl. Maj:t i enahanda syfte
som den skrifvelse, hvarom utskottet vid 1893 års riksdag hemstält

Beträffande detta ärende anförde nu:

Herr von Krusenstjerna: Vid 1893 års riksdag tillstyrkte lagutskottet
och biföll denna kammare hemställan om en skrifvelse till
Kongl. Maj:t af innehåll, “att Kong!. Maj:t ville efter verkstäld utredning
taga i öfvervägande, under hvilka vilkor arrendator, som med
jordegare träffat skriftligt arrendeaftal, tillförsäkras rätt till ersättning
för verkstälda förbättringar, och på hvad sätt rättsförhållandena
mellan arrendator och jordegare jemväl i öfrigt må på ett betryggande
sätt ordnas, samt derefter för Riksdagen framlägga det förslag i ämnet,
hvartill en dylik utredning finnes böra föranleda. “

På grund af medkammarens beslut kom emellertid denna skrifvelse
icke till stånd.

1894 återkom frågan. Lagutskottet hade då ändrat uppfattning,
men icke denna kammare, ty kammaren beslöt en skrifvelse af samma

Onsdagen den 20 Februari.

N:0 7.

innehåll som 1893 års skrifvelse. Första Kammaren afslog emellertid
förslaget, och sålunda blef det ingen skrifvelse af.

I år har nu motionen kommit tillbaka. Lagutskottet har nu,
liksom 1894, sagt sitt non possumus. Eu del af lagutskottets ledamöter
och deribland jag har emellertid ansett, att kammaren bör vidblifva
sin föregående ställning i frågan, och det är derför, som vi
hafva reserverat oss.

Att lagstiftningen rörande rättsförhållandena mellan landbo och
jordegare, som ännu i dag ungefär är densamma, som när 1734 års
lag skrefs, och som är tillkommen för de mera enkla förhållanden,
som då voro rådande, numera efter 160 år och med den utveckling,
som förhållandena tagit, behöfver fullständigas, torde icke kunna förnekas.
Och om kammaren erinrar sig den diskussion, som vid förra
riksdagen egde rum, så torde herrarne minnas, att den ledamot af
lagutskottet, som enligt min uppfattning på det fullständigaste och
bästa sätt häfdade lagutskottets uppfattning i frågan, likväl medgaf'',
att i åtskilliga afseenden förändring i detta fäll kunde komma i fråga.
Men äfven han ville icke hafva någon arrendelag.

Man har hänvisat till det fria aftalet. Ja, det fria aftalet är ju
mycket bra, det är det naturligaste sättet att ordna förhållandena.
Men — väl att märka — det förutsätter att båda kontrahenterna ega
lika förmåga och kraft att väl bevaka sina intressen, och det synes
mig icke fullt säkert, att detta här är fallet,

Jag tror vidare, att en fullständigare jordbrukslagstiftning är af
betydelse, icke endast för arrendatorerna, utan äfven för jordegarne,
ty den skulle förebygga många anledningar till tvister angående de
grannlaga förhållanden, som bär förekomma. Jag har tänkt mig, i
likhet med hvad 1893 års utskott erinrade, att man behöfde eu
lagstiftning angående landboförhållanden för att få en norm dels för
det fall, att parterna icke upprätta särskilt aftal, så att det finnes
en lag, som bestämmer de tvistiga förhållandena, och dels för att de,
som vilja upprätta särskilt aftal, skola i denna lagstiftning hafva
ett rättesnöre för de bestämmelser, som i det privata aftalet böra
intagas.

Det hufvudsakliga motståndet synes emellertid hafva rigtat sig mot
det af motionärerna framhållna behofvet af ett stadgande om landbos
rätt till ersättning för förbättring, och lagutskottet har åberopat,
hvad som i det fallet yttrades af 1894 års lagutskott, der det säger
att ett lagstadgande, hvarigenom, oberoende af vexlande förhållanden,
arrendator tillerkändes ovilkorlig rätt till sådan ersättning, skulle
antagligen verka till stor varsamhet och återhållsamhet från jordegarnes
sida i fråga om upplåtande af jord till nyttjande o. s. v.
Men, mine herrar, jag ber eder komma i håg, att hvad som föreslagits
i skrifvelsen, ingalunda är, att man vill hafva en lagstiftning, som
tillförsäkrar arrendatorerna ovilkorlig rätt till ersättning för nedlagda
förbättringar, utan hvad reservanterna föreslå, är eu lagstiftning, som
bestämmer, under hvilken vilkor dylik rätt till ersättning må kunna
arrendatorerna tillgodokomma, och det är, som kammaren behagade
finna, något helt annat.

Angående

utarbetande

af en

arrendelag.

(Forts.)

N:o 7.

A utgående

utarbetande

af en

arrendelag.

(Forts.)

Onsdagen den 20 Februari.

Då jag icke ser något skäl, hvarför kammaren icke skulle vidhålla
sin gamla uppfattning i frågan, hemställer jag, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, måtte besluta en skrifvelse af
innehåll, att Kongl. Maj:t ville efter verlcstäld utredning taga i öfvervägande,
under hvilka vilkor arrendator, som med jordegare träffat
skriftligt arrendeaftal, tillförsäkras rätt till ersättning för verkstälda
förbättringar, och på hvad sätt rättsförhållandena mellan arrendator
och jordegare jemväl i öfrigt må på ett betryggande sätt ordnas, samt
derefter för Riksdagen framlägga det förslag i ämnet, hvartill en
dylik utredning finnes höra föranleda.

Detta är samma beslut, som kammaren fattat vid de båda föregående
riksdagarne.

Häruti instämde herr Gyllensvärd.

Herr Anderson i Tenhult: Då jag deltagit i det beslut, hvartill
utskottet kommit, ber jag att få säga några ord.

Den tid är nu förbi, då jordegaren vid utarrendering kunde föreskrifva
nästan hvilka vilkor som helst. Efter den kännedom jag har
om förhållandena, är det numera arrendatorn, som bestämmer så väl
arrendebeloppet som vilkoren i öfrigt. Får en person icke sådana
vilkor som han vill, så blir han icke arrendator. Med den åskådning
jag har och den i allmänhet fria uppfattning, som nu för tiden i allmänhet
gör sig gällande, anser jag, att jordegarne och arrendatorerna
fortfarande böra få vidblifva det fria aftalet.

Då jag har en sådan uppfattning, så ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets föreliggande förslag.

Herr Olsson i Ornakärr: Herr talman! Jag skall bo att få göra
några anmärkningar vid lagutskottets motivering för dess afslag af
vår motion i föreliggande utlåtande.

Lagutskottet, som äfven i år afslagit den af mig och herr Truedsson
in. fi. väckta motionen, erkänner att, med hänsyn till den utveckling,
hvartill det svenska jordbruket hunnit under de sista decennierna, de
nuvarande bestämmelserna i jordabalken rörande arrendeaftal för jord
icke äro så fullständiga, att ej en omarbetning af desamma skulle
medföra nytta vid afgörandet af jordegares och arrendatorers ömsesidiga
rättsförhållanden i synnerhet för de fall, då fullständigt aftal emellan
upplåtare och brukare saknas. Härmed har utskottet framhållit behofvet
af en omarbetning af lagen rörande arrende, så att den blefve
lämplig för vår tids jordbruksförhållanden. Men utskottet sätter sig
dock emot vårt förslag, ehuru samma förslag, om det antoges, just
skulle leda till nämnda mål.

Utskottet säger vidare: “Rättsförhållandet dem emellan bör likväl
i främsta rummet bestämmas genom det fria aftalet." Det har icke
varit vårt syfte hvarken med våra motioner under föregående riksdagar,
icke heller med motionen vid denna riksdag att förhindra eller undanrödja
det fria aftalet. Vi vilja endast, att detta bör ske inom lagbestämda
gränser, så att, om en okunnig landtbrukare arrenderar

N:o 7.

Onsdagen den 20 Februari.

jord, jordegaren icke skall hafva rätt att i arrendekontraktet inrycka
sådana vilkor, hvarigenom arrendatorn beröfvas sina medborgerliga
rättigheter, eller genom obestämda och sväfvande arrendevilkor kunna
tillförbinda arrendatorn att utgöra hvilka som helst utgifter eller
arbeten, som jordegaren godtyckligt vill pålägga honom. Vi anse, att
en rättvis och tidsenlig arrendelag bör skydda arrendatorn för sådana
öfvergrepp från jordegarens sida, som nu under benämningen “det
fria altalet" kunna ske. Och vi antaga, att äfven lagutskottet skall
finna ett sådant lagstadgande vara rättvist.

Lagutskottet säger vidare “skall lagstiftning undantagsvis inom
detta rättsområde träda emellan i något hänseende absolut påbjudande
eller förbjudande, bör behofvet af ett dylikt ingripande vara af erfarenheten
så tydligt vitsordadt, att fara för misstag är utesluten."

Lagutskottets erkännande af att vår nuvarande arrendelag behöfver
omarbetas; föregående Riksdagars lagutskotts omdöme om samma lag;
lagkomiténs lagförslag, utarbetadt för 70 år sedan; de talrika tvisterna
mellan jordegare och arrendatorer, hvilka tvister varit svåra att
slita till följd af lagens torftiga bestämmelser, och slutligen arrendekontrakten,
innehållande orättvisa arrendevilkor -— allt detta synes
bevisa behofvet af en bättre och tidsenligare lagstiftning på detta
område.

Utskottet anmärker vidare, att “af motionärerne icke åstadkommits
någon utredning" etc. Derpå svaras: vi hafva anfört skäl, som tala
för behofvet af en bättre lagstiftning rörande arrende af jord; och vi
hafva framhållit några vigtiga punkter, som i en ny arrendelag borde
upptagas, under det vi begärt att Kong!. Maj:t måtte låta verkställa
utredningen och för Riksdagen framställa lagförslag i ämnet. Men
om vi än icke varit i tillfälle att verkställa en fullständig utredning,
så kan väl icke den omständigheten i och för sig få anses hafva för
lagutskottet inneburit något giltigt skäl för att afslå motionen.

Rörande vårt förslag, att arrendator bör hafva ersättning för
gjorda förbättringar, när dessa ske med jordegarens samtycke, hyser
utskottet den farhågan att, “i följd af den tänjbarhet, som utmärker
ordet förbättring, torde en bestämmelse i den ifrågasatta rigtningen
mången gång blifva anledning till misshälligheter emellan jordegare
och arrendatorer.u Denna förmodan skulle hafva skäl för sig, om
arrendatorn finge rättighet att vidtaga hvilka förändringar som helst
och kalla dem för förbättringar; men då jordegarens tillstånd erfordras,
så antaga vi att han inser hvad som är en verklig förbättring,
innan han tillåter arrendatorn utföra det han föreslår. Dessutom hafva
vi icke hört att domänstyrelsen, som tillerkänner arrendatorer ersättningar
för förbättringar å kronans domäner, derigenom bar kommit i
misshällighet med arrendatorerna. Det vill åtminstone synas oss, som
om utskottet saknat skäl för eu sådan mening.

Herr talman! Som jag fortfarande är af den öfvertygelsen, att eu
rättvis och tidsenligare arrendelag skulle blifva till gagn icke endast
för åtskilliga af vårt lands arrendatorer, hvilka lära uppgå till ett
antal af öfver 47,500, oberäknadt brukare af jordtorpen — utan ock
för jordegarne sjelfva, emedan deras jord skulle blifva bättre brukad,

Angående

utarbetande

af en

arrcndelag.

(Forts.)

N o 7.

Angående
utarbetande
a) e n

arrendelag.
(Forts.)

Onsdagen den 20 Februari.

så instämmer jag med reservanterna i deras gjorda yrkande, sådant
detsamma är affattadt i den af 1893 års lagutskott gjorda hemställan.

Herr Erickson i Bjersby: Det är nu tre år efter hvarandra,
som detta förslag framkommit i Riksdagen, och motionärerna vidhålla
äfven i år samma grundprinciper för ny arrendelag, som de från början
omfattat. Detta envisa fasthållande anser åtminstone jag icke vara
ett godt tecken för den i sig sjelf beaktansvärda frågans tillfredsställande
lösning.

Utskottet bär såväl i år som nästföregående år erkänt, att en
och annan ändring behöfver göras i de nuvarande stadgandena angående
förhållandet mellan jordegare och arrendator. Men just det,
som i motionen framhålles som det allra vigtigaste, som sjelfva dess
hufvudprincip har lagutskottet icke kunnat gilla. Hvad enligt min
mening vid utarbetande af en ny arrendelag bör vara hufvudprincip
framhålles i motionen såsom en bisak, och hvad jag anser vara af
mindre betydelse synes för motionärerna vara hufvudsak. Meningarna
i fråga om denna saks lämpliga ordnande äro således fortfarande
mycket delade. Men skall Riksdagen skrifva till Kongl. Maj:t med
begäran om förslag till ny arrendelag, så måste den äfven på samma
gång kunna bestämdt angifva de grunder, på hvilka den önskar få
lagen byggd, och Riksdagen kan då icke skrifva till Kongl. Maj:t förr,
än meningarna derom i Riksdagen blifvit i någon mån stadgade.

Den hufvudprincip, som motionärerna hålla på, har icke, såvidt
förhandlingarna derom vittna, tillvunnit sig ökadt erkännande inom
Riksdagen; utvecklingen synes snarare hafva gått åt motsatt håll.
Vid 1893 års riksdag tillstyrktes, såsom här blifvit framhållet, den
dä i ämnet väckta motionen af lagutskottet, och utskottets betänkande
bifölls af denna kammare utan votering, ja, till och med utan föregången
diskussion. Men Första Kammaren afslog deremot utskottets
förslag, ehuru inom Första Kammaren en och annan röst då höjdes
för den meningen, att något borde göras i saken. Vid 1894 års
riksdag deremot afstyrkte lagutskottet motionen i ämnet. Andra Kammaren
1894 stod visserligen qvar vid den stånpunkt, som den intagit
1893, men först efter en ganska långvarig öfverläggning och efter
skedd votering, som utföll så, att förslaget till skrifvelse antogs med
106 röster mot 79. I Första Kammaren deremot höjdes förra året
icke en enda röst för motionärernas förslag, och samma förhållande
har egt rum äfven i år. Deraf vågar jag draga den slutsatsen, att
sympatierna för motionärernas förslag åtminstone icke hafva under
gångna åren ökats.

Ett nytt skäl för behofvet af en tidsenlig arrendelag har i år
af motionärerna blifvit anförd t, nemligen förhållandena i Norrland.
Jag känner icke närmare till förhållandena i Norrland i detta afseende.
Men det torde vara högst antagligt, att de antydda förhållandena
beträffande jordegare och arrendator i Norrland äro säregna för
denna landsdel, och att följaktligen de för Norrland erforderliga bestämmelserna
uti ifrågavarande hänseende icke skulle kunna vinna till—
lämpning inom landets sydiigare delar.

N:0 7.

Onsdagen den 20 Februari.

Motionärernas nn föreliggande förslag är bygdt hufvudsakligast
på den grund, att den arrendator, som på den arrenderade egendomen
med jordegarens samtycke gjort åtskilliga förbättringar, skulle vara
skyddad från förlust på det sättet, att han undfinge ersättning för å
egendomen nedlagda kostnader. Men huru skall detta tillgå? Jag
har frågat flera personer, hvilka önska framgång åt förslaget, derom,
men har icke kunnat få något nöjaktigt svar. För min del kan jag
icke inse, att det härvid finnes mer än en enda väg att beträda, och
det skulle vara att skapa en förmånsrätt för dessa arrendatorer, så
att de kunna vara säkra på att, om egaren kommer på obestånd, de
likväl erhålla ersättning för sina nedlagda kostnader. Men hvilken
plats i förmånsrättsordningen skulle man lemna denna förmånsrätt?
Om den skulle hafva någon verklig betydelse, måste den sättas framför
inteckningarna i fastigheten. Jag tror dock icke, att det skall
vara många från denna kammare, som vilja vara med om att skapa
en ny sådan tyst förmånsrätt. Den skulle i högsta grad skada
fastighetskrediten. I händelse t. ex. jordegaren och arrendatorn sins
emellan komme öfverens om att arrendatorn skulle å den arrenderade
egendomen nedlägga betydande kostnader af improduktiv art, skulle
det kunna inträffa, att vid en exekutiv försäljning af egendomen inteckningsinnehafvarne
finge alls ingenting för sina inteckningar.

Man har vidare i frågan anfört, att redan för 70 år sedan lagkomitén
och gamla lagberedningen uttalat sig för ny arrendelag,
men det är ju icke sagdt, att deras uttalande passar för de nuvarande
tidsförhållandena. Det är sant, att 1734 års lag icke är tillfredsställande
i detta stycke, jag vill gerna medgifva det. Jag antydde
sjelf under diskussionen förra året åtskilliga stadganden deri, som
borde ändras, och framhöll då hufvudsakligast, att arrendekontrakten
borde skriftligen uppsättas, samt att det borde stadgas ovilkorlig
skyldighet att hålla laga af- och tillträdessyn in. m., som jag icke nu
vill upprepa. Men detta tyckas motionärerna icke anse tillräckligt
för ändamålet. Vid riksdagens början i år vände jag mig till en af
motionärerna och bad honom något ändra sitt förslag, så att jag
skulle kunna biträda detsamma. Men han lyssnade icke till min uppmaning.
Motionärerna hafva vidhållit sin föregående ståndpunkt, och
vid sådant förhållande kan jag icke annat än vidblifva min förut uttalade
åsigt i frågan.

Man har också talat om att det kunde hända, att den ena af
kontrahenterna — och man har dervid säkerligen tänkt på arrendatorn
— vid kontraktets uppgörande icke vore kompetent att bedöma innebörden
af kontraktet och derför skulle kunna skrifva under ett
kontrakt, som vore för honom vådligt. Det kunde dock lika väl
hända, att jordegaren skrefve under ett kontrakt, som skulle lända
honom till skada. Skola vi kunna fullständigt förebygga denna fara,
så måste vi antaga det preussiska systemet, enligt hvilket, om arrendet
är så stort, att det öfverstiger 200 thaler, arrendekontraktet måste
upprättas i närvaro af en rättslärd, men hvilken skulle i så fall betala
juristen ? Det skulle naturligtvis jordegaren eller arrendatorn eller
båda gemensamt. Men härtill tror jag icke att vi vilja förbinda oss.

Angående

utarbetande

af eu

aiTendelag.

(Forts.)

N o 7.

Angående

utarbetande

af en

arrendelag.

(Forts.;

Onsdagen don 20 Februari.

För öfrigt kan jag instämma i livad herr Johan Andersson yttrade,
att det nu för tiden icke är så farligt stäldt med arrendatorerna,
Tvärt om komma jordegare och arrendatorer i allmänhet ganska
bra öfverens.

Det har äfven framhållits, att det skulle vara lyckligt, om arrendatorerna
kunde vara säkra på att få sitta någon längre tid vid arrendet.
Det är fullkomligt rigtigt. Men en stor del af den utarrenderade
svenska jorden är af den beskaffenhet, att arrendatorerna icke kunna
få sitta vid arrendet annat än för obestämd tid. Så är ju förhållandet
med fideikommissjorden och boställsjorden. Sådan jord kan ej utarrenderas
annat än på obestämd tid. Efter den erfarenhet, jag har, vågar
jag emellertid påstå, att dessa arrendatorer sköta sig lika bra och
sitta lika säkra som andra, blott de uppfylla sina skyldigheter. Särskilt
på den ort, jag tillhör, äro inga arrenden så eftersökta som just
arrenden af fideikommissjord. Och hvarför? Jo, derför att dessa
arrenden i allmänhet äro mycket billiga. Man finner äfven ganska
ofta, att dessa arrenden gå i arf från far till son, så länge arrendator!!
sköter sig. Dessa arrendatorers arrendetid är dock alltid i viss mån
obestämd.

Man talar också om att våra nuvarande stadganden i dessa fall
förhindra uppodlingen af jord. Detta påstående vågar jag för min
del bestrida. Tvärtom tror jag, att det är helt andra förhållanden,
som göra. att man nu icke odlar så mycket som förr. Ingen vilt
nedlägga kostnader på odling af jord, då afkastningen icke ens betäcker
halfva produktionskostnaden.

Man har till och med framhållit, att nuvarande stadganden om
jordarrende orsaka emigration. Finnes det väl någon af kammarens
ledamöter, utom möjligen motionärerna, som tror på sådant?

Jag liar förut sagt och vidhåller fortfarande, att i vissa delar är
jag med om att något må göras i förevarande sak, men jag kan icke
vara med om eu skrifvelse till Kong? Maj:t på motionärernas grunder,
hvarom lagutskottets vice ordförande nyss framstält yrkande. En af
motionärerna har också yrkat bifall till skrifvelseförsiaget, något som
icke är att förundra sig öfver, men jag vågar likväl anse, att för
dem, som önska att något skall vinnas i den antydda rigtningen, det
vore lämpligare att nu afslå motionen. Tv om kammaren nu å nyo,
d. v. s. för tredje året å rad, fasthåller vid det förslag, som lagutskottets
vice ordförande framstälde, har kammaren derigenom uttalat,
att den står fortfarande fast vid denna grundsats, och derigenom uppmanar
kammaren motionärer att åter komma fram med detta förslag,
livilket jag icke anser hafva någon utsigt att vinna bifall i Riksdagen.
Och på samma gång afskräcker kammaren andra, som möjligen skulle
vilja framkomma med ett förslag, som hade större utsigt än detta att
gå igenom i Riksdagen.

Det är sålunda i sakens eget intresse, som jag måste vidhålla
den ställning, jag förut intagit beträffande denna fråga, och sålunda
yrka bifall till lagutskottets förslag.

Herr Henricson: Den siste talaren klandrade motionärerna,

N:0 7.

Onsdagen den 20 Februari.

derför att de envist fasthöllo vid en princip, som han ansåg aldrig
skulle kunna tränga sig fram. För min del vågar jag dock tro, att
denna princip är den rätta samt att den förr eller senare måste
komma att göra sig gällande, såvida landtbruket skall kunna på
önskvärdt sätt främjas. Jag vill nu icke tillåta mig att åter upprepa
hvad som i denna sak anfördes vid föregående riksdag till förmän
för motionens syfte, men jag ber att få hänvisa till dessa yttranden.
Frågan är emellertid af vida större vigt, än mången här kanske föreställer
sig. Jag vill fästa uppmärksamheten vid att inom vårt land
finnas, såsom förut nämnts, icke mindre än 47,500 arrendatorer, samt
att mer än 35 procent af våra större jordbruksdomäner befinna sig
i arrendatorers händer. Under sådana förhållanden måste man väl
ändå erkänna, att en arrendelag är af verkligt behof påkallad.

Jag vill för närvarande inskränka mig till att yrka bifall till det
af herr von Krusenstjerna framstälda förslaget.

Herr John Olsson: Jag begärde ordet med anledning af herr

Oskar Ericksons yttrande, att han icke ansåge arrendatorernas ställning
vara så synnerligen farlig nu för tiden. Jag har för min del
kommit till en alldeles motsatt uppfattning, hufvudsakligen på grund
af den erfarenhet, jag haft från åtskilliga rättstvister mellan arrendatorer
och jordegare här i Stockholms-trakten, hviika jag haft om
händer. Jag kan med stöd deraf intyga, att arrendatorernas ställning
åtminstone hav är sådan, att man nära nog kan säga, att de icke äro
sjelfständiga personer, utan snarare fullständigt rättslösa. Vid arrendekontrakts
uppgörande går det oftast så till, att kontraktet finnes på
förhand uppsatt af joraegaren, vanligen till och med i tryckta exemplar;
och hurudana de då skola vara kan ju hvar och en lätt tänka sig.
Kontrakten äro affattade på sådant sätt, att de icke ens kunna uppfyllas
af arrendatorn. Vid minsta personliga missnöje med arrendatorn
från jordegarens sida låter denna derför med stöd af kontraktet helt
enkelt vräka arrendatorn, som då naturligtvis går miste om all ersättning
för de förbättringar, som han vidtagit på egendomen. Häraf
synes, att arrendatorn måste finna sig i att vara fullständigt beroende
af jordegaren; och han kan icke under nuvarande förhållanden ernå
den ekonomiska trygghet eller personliga sjelfständighet, som en jordbrukare
borde besitta.

Jag har härmed velat protestera mot den uppfattning, som herr
Oskar Erickson sökte göra gällande, och jag anser det vara af högsta
vigt, att något göres för att betrygga arrendatorernas ställning, då
jag, såsom sagdt, anser, att många missförhållanden finnas i detta
hänseende.

Jag yrkar bifall till herr von Krusenstjernas förslag.

Herr Truedsson: Då det hufvudsakliga motståndet mot den

ifrågasatta arrendelagen framkommit från smålandsbänken, ber jag
att få uppläsa några ord af en auktoritet, som uttalat sig om denna
sak, särskild! beträffande förhållandena i Småland, eller herr von Feilitzen.
Han säger nemligen i sitt märkliga arbete om tjenare, statare och

Angående

utarbetande

af en

arrendelag.

(Forts.)

N:o 7.

Angående
utarbetande
aj eu

>arrenddag.
(Forts.)

Onsdagen den 20 Februari.

torpare bland annat följande: “Den ofantliga emigrationen af ogift
smålandsungdom har sin alldeles naturliga orsak deri, att jorden ej
förmår föda den ökade befolkningen, emedan den ej ligger under tillräckligt
intensivt bruk. Och botemedlet mot utvandringens öfvermått
vore en verklig, tryggande arrendelag, som nemligen energiskt gynnade
intensiv landthushållning. Men naturligtvis skulle den då tillika komma
att hindra orättvis vräkning af arrendator, hvilken förbättrat innehafvande
jord; och genom erfarenheten af ömsesidig förmån för egare
och arrendatorer komme den mer och mer allmänt att främja godt
förstånd mellan dem“. Vidare säger samma författare på ett annat
ställe: “Om vi sent omsider lyckas bringa till förverkligande denna
efterlängtade lag, så är all anledning förmoda, att Småland blir ett
bland de landskap, som först komma att uppvisa frukterna af den
välbetänkta reformen".

Herr talman! Jag har ingenting vidare att tillägga, utan blott
det, att jag öfverlemnar åt kammaren att bedöma, hvilken auktoritets
ord man mest bör taga hänsyn till beträffande denna sak, den af mig
anförda eller talarens på smålandsbänken. Herr talman! Jag yrkar
bifall till herr von Krusenstjernas förslag.

Herr Petersson i Brystorp: Det måtte råda olika förhållanden
med afseende ä arrendatorerna i Småland och i öfriga delar af landet.
I min hemort äro jordegarne i tillfälle att taga hvilken som helst till
arrendator. Arrendatorerna der äro också mycket godtrogna samt ingå
på hvilka vilkor jordegaren behagar uppställa.

Här har talats om det fria aftalet, som man så starkt håller på
att det allt fortfarande skall få gälla. Men om man kunde få till
stånd en arrendelag, så skulle det fria aftalet kunna göra sig gällande
bättre än nu. Arrendekontrakten uppgöras nemligen på vissa år, och
enligt dem åläggas arrendatorerna att uppodla vissa tunnland samt
bygga och underhålla en del hus. Sedan en arrendator fullgjort dessa
sina skyldigheter kanske redan innan halfva arrendetiden är tilländagången,
råkar han ut för en exekutiv auktion och måste gå ifrån alltsammans
utan ringaste ersättning för sina nedlagda kostnader och
arbeten.

Herr Oskar Erickson sade också, att man genom den ifrågavarande
lagen skulle tillskapa en tyst förmånsrätt. Ja, ytligt sedt skulle det
så vara, men denna omständighet kan icke mycket inverka på de i
egendomen befintliga inteckningarnas värde, ty genom de förbättringar,
som arrendatorn nedlagt på egendomen, har denna fått ett högre
värde än förut, och denna tysta förmånsrätt kan således icke medföra
någon förlust för inteckningsinnehafvarne.

Jag kan för öfrigt anföra ett exempel på hurudana arrendekontrakt
kunna finnas. I somliga kontrakt heter det, att arrendatorn skall
vara ansvarig för att hans folk håller sig nyktert och tyst. Det kan
dock hända, att en dräng går ut en söndagsqväll samt kommer öfver
något fluidum, hvaraf han blir litet högröstad. Då kan jordegaren
genast säga, att på grund af kontraktets bestämmelse skall arrendatorn
för den skull genast afträda.

Onsdagen den 20 Februari.

N:o 7.

Här har vidare talats om af- och tillträdessyn, och det är på sin
plats att dessa förrättningar ega rum. Men huru går det stundom
till dervid? Jo, det kan hända, att, ehuru ingen tillträdessyn hållits,
kontraktet säger, att arrendatorn är skyldig ansvara för att vid afträdet
allt är i godt skick. Arrendatorn förstod icke, då han undertecknade
kontraktet, denna bestämmelse, men vid afträdet tillämpas
den, hvilket kan medföra stora obehag för arrendatorn.

Jag tror sålunda, att vi mycket väl behöfva en arrendelag, som
stadgar vissa arrendevilkor, så att man icke kan intaga hvad som helst
i dessa kontrakt. I denna lag borde också bestämmas, huru det skall
förfaras med foder, som arrendatorn möjligen har qvar vid afträdet,
ty vi hafva sett, att domstolarne i detta fall dömt än si och än så.

Huru jag än ser saken, kan jag icke finna annat, än att det är
högeligen behöfiigt att få en arrendelag; och då motionärerna icke
yrkat något annat än en skrifvelse till Kongl. Maj:t i ämnet, tror jag
alls icke, att någon fara dermed vore skedd.

Jag kan icke heller, såsom herr Oskar Erickson, finna, att det
vore för mycket att begära intagande i lagförslaget af de här ifrågasatta
vilkoren, ty jag är viss på att Kongl. Maj:t har bättre tillfälle
än enskilde motionärer att bedöma, hvilka vilkor lämpligen böra i lagen
inrymmas, och sedan kan ju saken ytterligare pröfvas af Riksdagen.

Jag instämmer sålunda med dem, som yrkat bifall till herr von
Krusenstjernas förslag.

Herr Kardell: Då denna fråga förekom till behandling i denna
kammare vid sistlidet års riksdag, yrkade jag bifall till ett skrifvelseförslag
af samma innehåll som det af lagutskottets vice ordförande
nyss framlagda, och jag kommer naturligtvis äfven nu att göra detsamma.
Behofvet af en tidsenlig arrendelag gör sig allt mera gällande
i samma män som arrendatorernas klass ökas på den sjelfegande jordbrukareklassens
bekostnad. Detta är i synnerhet fallet inom vissa
delar af Norrland, der de stora skogsbolagen förvärfva sig det ena
hemmanet efter det andra. Det händer då stundom, att den gamla
hemmansegaren stannar qvar på egendomen såsom arrendator, men
han har likväl icke något vidare intresse af att uppodla jorden eller
ens att söka bibehålla den vid dess gamla växtkraft. Hans diktan
och traktan går hufvudsakligen ut på att skaffa sig så mycket foder,
som behöfs för att föda fram eu och annan häst, i syfte att kunna
utföra körslor åt bolagen och derpå förtjena litet penningar. Odlingen
går sålunda tillbaka i dessa trakter, och befolkningen minskas i samma
mån. Under en vandring, som jag i fjol gjorde i Jernband, såg jag
en by, der det förut varit två eller flera åbor, hvilka bergat sig mycket
godt enligt hvad man sade mig; men nu fans der endast en enda
arrendator qvar, och denne hade svårt att dra sig fram. En tidsenlig
arrendelag borde vara af sådant innehåll, att den skulle ingifva arrendatorerna
intresse af att uppodla jorden. Detta mål skulle antagligen
vinnas genom att göra någonting i den retning, som föreslagits af
motionärerna. I första rummet skulle den nya lagen tillförsäkra arrenda -

Angående

utarbetande

af en

arrendelag.

(Forts.)

N:o 7.

Onsdagen den 20 Februari.

Angående

utarbetande

af en

arrendelag.

(Forts.)

torn ersättning för sådana jordförbättringar, som han med jordegarens
tillstånd vidtager och genom hvilka jordens kapitalvärde ökas.

Herr Oskar Ericksou frågade, huru man dervidlag skulle kunna
komma öfverens, då uttrycket jordförbättring är någonting så obestämdt.
Ja, visserligen förhåller det sig så, men det är just den saken, som
vi skola söka få utredd af Kongl. Maj:t. Vi säga icke, huru man i
detalj skall gå till väga; vi begära endast af Kongl. Maj:t en utredning
om huru hit hörande förhållanden böra ordnas. Vidare borde efter
vår mening arrendekontrakten skriftligen uppsättas och vilkoren bestämdt
formuleras samt arrendatorernas nyttjanderätt tryggas.

Jag har intet vidare att tillägga, utan ber endast, i det jag för
öfrigt instämmer i lagutskottets vice ordförandes yttrande, att få uttala
den önskan, att denna kammare måtte vara lika ihärdig i att
bifalla ett skrifveiseförslag i motionens syfte som herr Erickson varit
envis i att afstyrka det.

Herr Redelius: Jag ber att få tillkännagifva, att jag delar deraa
åsigt, som anse, att någonting bör göras i denna sak, och jag har
begärt ordet för att med ett exempel belysa, huru stort behofvet af
en förändring i vissa fall kan vara.

Detta exempel har jag visserligen hemtat från boställsjord. Men
det är tydligt, att arrendatorerna af sådan icke kunna få bättre vilkor
än boställsinnebafvarne sjelfva, och således beröras äfven boställsarrendatorerna
åtminstone indirekt.

Det har nemligen händt — och jag är i tillfälle att kunna med
laga handlingar bestyrka min uppgift — att en boställsinnehafvare
hos vederbörande myndigheter framstält förfrågan, om något laga hinder
mötte för honom att uppodla ett visst angifvet stycke jord, som förut
blifvit besigtigadt och kartlagdt af statens landtbruksingeniör. Sedan
myndigheterna förklarat, att hinder ej mötte, verkstäldes odlingen.
Jag vill nämna, att den omfattade efter det gamla måttet 30 geometriska
tunnland. Så afträder innehafvaren bostället, och det blir
laga af- och tillträdessyn. Då befans, att odlingen var i det närmaste
färdig, men det var en spets, der det fattades något litet. Det behöfdes
ett par diken till, tyckte synemännen. Den afträdande blef
då ålagd att med 04 kronor bekosta anläggandet af dessa diken. Deremot
tillerkändes han icke ett öres ersättning för sina odlingskostnader,
som dock belöpte sig till 6,000 kronor. Och ej nog dermed. Han
ålades dessutom en utgift till boställets förmån i ökade åbyggnader,
ty synerätten fann, att bostället var ganska mycket förbättradt och
att skörden nu blifvit större, så att den icke kunde rymmas i de befintliga
ladorna, samt att kreaturen icke kunde rymmas i ladugården,
hvarför han ålades att bygga nya hus till de förut befintliga.

Hvarför kunde sådant ske? Jo, på grund af felande lag i detta
fall. Det svaret fick jag åtminstone af jurister.

Jag hemställer derför om bifall till reservationen.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, afslog kammaren

Onsdagen den 20 Februari. 61 N:o 7.

utskottets hemställan och biföll det af herr von Krusenstjerna under
öfverläggningen framstälda förslag.

§ 19.

Slutligen föredrogs lagutskottets utlåtande, n:o 11, i anledning Om fjerding»-af väckt motion om fjerdingsmäns tillsättande och aflönande. Ml I

detta utlåtande hemstälde utskottet, att Riksdagen, i anledning
af berörda inom Andra Kammaren af herr O. Persson i Rinkaby af- ° °nan e''
gifna motion, n:o 116, måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till bestämmelser i syfte att fjerdingsmannabestyrets utgörande omgångsvis
mellan hemmanen måtte varda afskaffadt.

I fråga härom anförde:

Herr Petersson i Runtorp: Som jag icke anser, att denna
skrifvelse till Kongl. Maj:t är vare sig nödig eller nyttig, vill jag
yrka afslag.

Skälet är från min synpunkt, att de författningar i detta ämne,
som nu finnas, äro fullt tillräckliga och kunna användas af kommunerna
till deras fördel såsom de finna lämpligast. Att t. ex. tvinga en
kommun att aflöna fjerdingsman och sålunda skapa en ny särskild
klass af tjenstemän, anser jag onödigt. Man har det ju nu så stäldt
på landet, att sjelfstyrelse är rådande och kommunerna sjelfva få
sköta sina affärer huru de vilja, och då är det ju nyttigt att hafva
äfven detta qvar. Finner eu kommun det med sin fördel förenligt
att taga en person särskildt till denna post och betala honom, så må
den göra det. Vilja deremot kommunens medlemmar sjelfva utgöra
denna skyldighet, må de göra det.

Jag kan tala om, att i min ort tvistades mycket om denna sak.

Ty kronofogden och länsmännen ville gerna hafva särskilda fjerdingsman,
men vi hafva ansett, att det har en uppfostrande betydelse för
folket, att de vissa år, då de äro fjerdingsmän, få göra särskild bekantskap
med författningarna, lära sig skrifva och besvara bref o. s. v.

Om de icke kunde någonting i den vägen förut, så sköta de sig rätt
bra, när de ett år varit fjerdingsmän.

Det exempel, som motionären framhåller, att det skulle vara eu
kommun, som består af endast 6 mantal, utaf hvilka 5 egas af eu
person och det sjette mantalet är fördeladt på 50 åbor, och der
fjerdingsmansbestyret då skulle gå i tur och ordning bland dessa 51,
kan jag för min del icke godkänna. Så går det icke till hos oss,
utan kronofogden drager nog försorg om, att det blir de olika mantalen,
som åläggas detta bestyr, och då kommer det ju att draga
ganska rundlig tid''mellan hvar gång som en person, som endast har
*/50:dels mantal, skulle komma i fråga.

Jag kan icke inse, att det kan vara till någon nytta att skrifva
till Kongl. Maj:t i en så öfverflödig sak som denna, och jag yrkar
derför afslag å utskottets hemställan.

N:o 7.

Onsdagen den 20 Februari.

Om fjerdinys mäns

till sättande

och

aflönande.

(Forts.)

Herr Ola Bosson Olsson: Jag vill icke motsätta mig utskottets
föreliggande förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t, men jag har velat
uttala min mening till protokollet, att, derest utskottets förslag vinner
Riksdagens bifall och Kongl. Maj:t i det lagförslag, som till följd deraf
kommer att underställas Riksdagens pröfning, afseende måtte fästas
derpå, att lagen icke får retroaktiv verkan mot kommuner, som för
längre eller kortare tid sedan beslutat å sockne- eller kommunalstämma,
att fjerdingsmanstjensten skall ske på kringgång, tills alla
inom kommunen fullgjort sin skyldighet enligt ett sådant stämmobeslut;
ty annars skulle i åtskilliga kommuner en stor orättvisa ske
emot ett större eller mindre antal personer, som med känbara uppoffringar
af tid eller penningar fullgjort sin skyldighet under förvissning
att sedan få vara fria för detta onus, till dess den lagbestämda
kringgången blir fulländad.

Jag känner specielt till förhållandena i en församling i min hemort,
der för cirka 30 år sedan ett sådant kommunalstämmobeslut fattades,
att kronofjerdingsmanstjensten skulle gå på omgång, tills alla dertill
pligtiga inom kommunen fullgjort denna skyldighet. Nu hafva ungefär
5/e af församlingen varit underkastade denna skyldighet, och endast
x/6 återstår. Det vore utan tvifvel en stor orättvisa, om den sjettedel
af kommunens hemmansegare eller brukare, som under 30 års tid
varit befriade från någon utgift för fjerdingsmanstjenstens utgörande,
skulle genom en ny lag, som under den tid, som återstår för den
bestämda kringgångens fulländande af fjerdingsmannabestyret inom
kommunen enligt gällande stämmobeslut, göras i afseende på detta
bestyrs utgörande likstälda hvad kostnaden bestraffar äfven för den
återstående kringgångstiden med dem, som under förutnämnda tid
ensamt utgjort detta onus.

Jag motsätter mig sålunda, som jag från början nämnde, icke
utskottets förslag, men jag skulle vilja uttala den önskan, att i det
lagförslag, som Kongl. Maj:t behagar framlägga, derest Riksdagen bifaller
utskottets förslag, måtte tagas i betraktande, att förslaget icke
får retroaktiv verkan på de kommuner, der en sådan öfverenskommelse
existerar på hittills laglig grund.

Jag har intet yrkande att göra.

Herr Wallbom: Jag kan icke fatta, att det skulle vara någon
risk att antaga utskottets förslag, och jag tycker, att det vore märkligt,
om Andra Kammaren skulle afslå det.

Den lag, som vi nn hafva, verkar så, att i kommuner, der det
finnes någon större bruksrörelse, går denna helt och hållet fri från
bestyret, och detta hvilar endast och allenast på de mindre jordbrukarne.
Och detta oaktadt fjerdingsmännen få temligen mycket att
göra genom de stora industriella anläggningar, som på senare tiden
uppväxt på landsbygden.

Man säger, att man skapar nya tjensteman, som man sedan får
aflöna. Men det kan väl icke kännas så hårdt, då lönen ej kan behöfva
utgöra mer än 100 å 150 kronor.

Men huru är det nu? Här komma personer och taga emot små

Onsdagen den 20 Februari.

N:o 7.

landtegendomar på arrende, och så kommer turen till dem att hålla
fjerdingsman. Jag vet exempel på egendomar om endast 30 å 40
tunnland, som på detta sätt fått en extra utgift på 100 å 150 kronor
per år.

Jag anser den föreslagna lagförändringen nödvändig, och en bättre
ordning blir det, när det blir eu van person, som sköter fjerdingsmansbestyret,
ty detta fordrar numera större reda och mera insigter, än
som stå alla till buds, och dessutom hafva fjerdingsmännen nu mera
att göra än förr.

Jag tar mig friheten yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Petersson i Brystorp: Den s. k. matlagsskatten har
för länge sedan försvunnit, men inom åtskilliga kommuner tyckes det
finnas qvar någonting i samma stil. Då alla andra skatter numera
uttagas efter fyrk, så förstår jag icke, hvarför icke äfven lönen till
fjerdingsman skall utgå på samma sätt. Vi veta, att många gå fria
från fjerdingsmanssysslan, som lika fullt hafva skyldighet att skatta
till kommunen. Hvarför skall en sådan skilnad göras?

I min ort har fjerdingsmännen haft aflöning af kommunen så
länge jag mins, och icke har det väckt någon motvilja. Jag tycker
också, att det är högst eget, att i den trakt, der herr Nils Petersson
bor, kronofogden tycks vara så medgörlig i fråga om fjerdingsmännens
kompetens. Jag får säga, att i min trakt kronofogden är ganska sträng
vid tillsättande af fjerdingsman, så att det icke är lätt att få personer,
som han godkänner. Detta bevisas bäst deraf, att fjerdingsmännens
lön der är 350 kronor om året. Häraf synes ju, att man icke tager
hvem som helst.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Danielson: Denna fråga kan ses olika från olika orter i
landet, och jag får säga, att jag tillhör en ort, som jag tror skulle
finna en förändring ganska betungande. Denna ort består uteslutande
af småbönder, och fjerdingsmansbestyret har der i långa tider skötts
omgångsvis. Jag vill tillägga, att Konungens befallningshafvande i
länet för åtskilliga år sedan utfärdade en kungörelse, deri kommunerna
uppmanades att å kommunalstämma fatta beslut om, i hvad ordning
de ville fullgöra fjerdingsmansbestyret. De flesta kommuner hafva
med anledning deraf genom å kommunalstämman fattadt beslut upprättat
turlista för fjerdingsmansbestyret. I den kommun jag tillhör och
dem, som jag närmast känner, tror jag icke, att denna turlista är genomförd
till mer än en tredjedel.

Om nu förändring skedde, så skulle, såsom herr Ola Bosson Olssou
framhållit, de, som förut i tur och ordning för sina hemman utgjort
detta onus in natura, nu på nytt få deltaga i kostnaden för detsamma.
När dertill kommer, att till dessa kommuner icke inflyter någon annan
nämnvärd inkomstbevillning än hvad deras skollärare och deras prestmän
betala, så kan jag icke finna, att det skulle vara till någon
synnerlig nytta för de små, jemnstora jordegarne att på detta sätt
öfverflytta detta menighetsbestyr till afiönade tjenstemän.

Om fjerdings viäns

till sättande

och

aflönande.

(Forts.)

N:o 7.

Om fjerdingsmäns
tillsättande
och
aflö nandc.

(Forts.)

Onsdagen den 20 Februari.

Jag ber derjemte att få erinra om, att kongl. kungörelsen af den 9
augusti 1851 berättigar dessa personer, som nu skola utgöra detta
menighetsbestyr, nemligen egare af frälse-, kronoskatte- och kronohemman,
att, om de icke vilja, att detta bestyr omgångsvis skall utgöras, på
kommunalstämma förklara, att de icke längre vilja, att detta bestyr
skall utöfvas omgångsvis, utan att det skall ställas på kommunens
gemensamma fyrktal. Således är det ju, redan med den författning,
som vi nu hafva, beroende på dem sjelfva att i de kommuner, der
man finner det förmånligt, förklara: nu vilja vi icke längre utföra
denna tjenst, utan nu får den blifva ett kommunalt bestyr. Kan någon
större frihet finnas i detta fall än enligt nu gällande lagstiftning?
Om dessa små jordegare icke vilja utgöra bestyret, måste kommunen
öfvertaga sysslan och förvandla densamma till ett afiönadt kommunalt
uppdrag. Men i de kommuner, der man icke har några väsentliga bidrag
att påräkna och der jorden är, som jag nämnt, mera fördelad, så att
det icke finnes några större jordegare, der eger man rätt att sköta
tjensten omgångsvis. Jag vill tillägga, att jag tror, att i många fall
turlistan för detta fjerdingsmansbestyr är så uppgjord, att det är ett
å två hemman, som hvarje år skola utgöra detta onus. Således kan
det aldrig inträffa, hvad som motionären sagt, eller att, om fem hemman
i eu kommun egdes af en enda egare och det återstående sjette
hemmanet af femtio olika egare, samma onus skulle åligga en hvar
af dessa femtio små jordegare som den store jordegaren. Detta är
ett exempel, som lärer näppeligen i verkligheten förefiunas, och gällande
författnings bestämmelser medgifva ej, att eu större jordegare kan
sålunda betunga de mindre mot deras vilja. Jag anser det icke vara
rätt, om herrarne vilja tvinga de kommuner, som i detta fall skulle få
skada af saken, att göra eu sådan uppoffring och taga fjerdingsmansbestyret
till en kommunal utgift. Jag upprepar ännu eu gång, att i
den författning, vi nu hafva, är alldeles fullständig frihet beredd de
små jordegarne att, om de icke sjelfva vilja utföra sysslan, göra den
till ett kommunalbestyr.

Genom den närnuda kungörelsen af den 9 augusti 1S51 voro vissa
boställen undantagna från annan jords åliggande i detta fall, men
genom kongl. kungörelsen af den 23 augusti 1857 blef äfven detta
utjemnadt, och nu får all fastighet, således äfven ecklesiastika och
militära hemman, deltaga i utgörande af detta onus. Detta innebär
en utjemning, som jag anser vara så rättvis som möjligt. Jag skulle
verkligen beklaga, om man nu betungade kommunerna med detta bestyr,
ty vi hafva ofta gjort den erfarenheten, att då man öfverflyttar
ett sådant personligt eller in natura utgående onus på kommunerna,
blir det mångfaldigt dyrare än hvad som eljest vore nödvändigt. Jag kan
icke säga, att jag i den ort, som jag närmast känner, hört någon klaga
öfver att fjerdingsmansbestyret utgjorts omgångsvis, utan der har
visat sig en allmän belåtenhet. Men deremot tror jag, att det skulle
finnas många, som blefve synnerligen missnöjda, om man nödgades
aflöna en fjerdingsman med kommunens allmänna medel.

Jag vill härmed hafva sagdt, att jag anser den lagstiftning vi
hafva i frågan vara så tillräcklig, att någon ny icke behöfver ifråga -

N:o 7.

Onsdagen den 20 Februari.

komma. Och skulle eu ny lagstiftning komma i fråga, borde man
åtminstone hafva en något mera omfattande utredning än den föreliggande,
eller andra grunder fixerade, så att man undveke att göra
dem, som redan fullgjort bestyret, på nytt skyldiga att deltaga i samma
bestyr under den tid, de innehafva sitt hemman och derför skatta till
kommunen.

Jag vill verkligen hoppas, att kammaren, för denna gång åtminstone,
afböja- förslaget och, om det befinnes nödigt att skrifva till
Kongl. Maj:t, tager något mera tid på sig att se saken i närmare omfattning.
Af dessa skäl förenar jag mig med dem,'' som yrkat afslag
å utskottets hemställan.

Jag tror icke, att det vore mycket välbetänkt i denna lilla fråga
att ålägga kommunerna i olika delar af landet hvad som icke nödvändigtvis
måste åligga dem. Jag kan väl förstå, att de mindre jordegarne
i sådana kommuner, der det finnes stora industriidkare och
många, som skatta efter inkomstfyrk, men der hemmantalet är ganska
obetydligt, kunna hafva någon fördel af att få kostnaden för bestyrets
utgörande öfverförd till kommunens gemensamma utskvlder. Men,
som nänindt, i de trakter, der jorden är jemnare fördelad och der det
endast finnes små hemmansegare, som skatta till kommunen, kan det
icke innebära en förmån, utan det blir tvärtom en ökad börda.

Det är af dessa skäl, som jag yrkar afslag å utskottets hemställan.

Herr Petersson i Boestad instämde häruti.

Herr Truedsson: Enär motionären icke är närvarande och då
jag instämt i motionens syfte, ber jag att få yrka bifall till lagutskottets
förslag i dess helhet. .

Herr Andersson i Nöbbelöf: Äfven jag ber att få yrka bifall till
lagutskottets förslag. Jag för min del anser, att, då vi sökt jemna
skatteförhållandena i andra afseenden, vi böra göra det äfven här.
Jag kan i förbigående nämna, att i den ort, som jag tillhör, jag knappast
känner en enda kommun, der fjerdingsmannasysslan utgöres omgångsvis.
Der behöfves således icke någon lagförändring i detta fall; lagförändringen
har der gjort sig sjelf. Men det är alldeles tydligt, att
i en kommun, der det finnes några stora egendomar och en del mindre,
der besluter kommunalstämman — ty det är, som herr Danielson
framhållit, kommunalstämman, som eger rätt att besluta i ämnet —-att bestyret skall utgöras omgångsvis. Kommunalstämman kan visserligen
också besluta, att sysslan skall skötas genom legd fjerdingsman,
derest kommunalstämman har majoritet för förslaget. Men derest
majoritet icke vinnes för förslaget, då skall lagen följas och således
tjensten bestridas omgångsvis. Det är alltså fullkomligt rättvist, att
en förändring genomföres i detta fäll. Jag yrkar bifall till lagutskottets
förslag.

I detta yttrande instämde herr Larsson i Berga.

Andra Kammarens Prot. J895. N:o 7. 5

Om fjerdings man*

till sättande

och

aflönande.

(Forts.)

N:o 7.

Onsdagen den 20 Februari.

Om fjerdings mäns

till sättande

och

aflönande.

(Forts.)

Herr Svensson i Olseröd: Herr talman! Äfven jag skall be
att få yrka bifall till utskottets förslag. Det förhåller sig alldeles så,
som herr Hans Andersson nämnde, att der en kommunalstämma är så
sammansatt, att de små jordegarne icke kunna få röstöfvervigt vid
stämman, der får fjerdingsmanstjensten bestridas genom omgång, och
då kan det till och med finnas de, som icke ha mer än 1 å 2 tunnland,
men likväl få vara fjerdingsman för en sådan hemmansdel. Derför
bör ju lagen afhjelpa denna orättvisa så fort som möjligt, så att
de små jordbrulcarne, som sitta med endast 1 å 2 tunnland och knappt
kunna reda sig på en sådan jordbit, må blifva befriade från att utgöra
en fjerdingsmansbefattning, som kan kosta dem 100 kronor om året.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Löfhult: Herr talman, mine herrar! Jag är
i viss mån förekommen af herr Hans Andersson i Nöbbelöf och instämer
i allo i hvad han har sagt. Jag ber derjemte att få yttra
några ord med stöd af den erfarenhet, jag har från den ort jag tillhör.

Ett par talare ha framhållit, att en orättvisa skulle begås mot
dem, som på senare tiden utgjort detta onus, så att säga, in natura,
och att på grund deraf ingen ändring borde ske. Men då blefve det
icke mycket, som komme att ändras, om man skulle vänta, till dess
alla i lika mån berördes af en förändring. Då komme någon sådan
aldrig att ske. I min trakt ha många kommuner i långa tider haft
det så ordnadt, att kommunalstämman legt fjerdingsman, som betalats
af kommunalkassan. Om det skulle vara fråga om en lag att ovilkorligen
återinföra det gamla sättet, att sysslan skulle gå på tur, så skulle
folket blifva högst missbelåtet dermed. Jag har icke hört någon klaga
öfver den ordning, som nu är, då man ju härigenom får personer, som
äro litet vana vid bestyret. Ty äfven för något så ringa som att vara
fjerdingsman fordras en viss insigt och vana att sköta sysslan. Jag
ber att få instämma med dem, som yrkat bifall till skrifvelseförslaget.

Herr Wittsell: Herr talman, mine herrar! Det har yttrats, att
en förändring i motionens syfte icke skulle vara till någon fördel för
sådana kommuner, som hufvudsakligen bestå af mindre hemmansegare.
Detta påstående vågar jag bestrida. Inom den kommun, jag tillhör,
finnes icke annat än små hemmansegare. Der vidtogs för fyra år
sedan en sådan förändring, som skrifvelseförslaget afser, så att fjerdingsmannatjensten,
i stället för att förut ha bestridts omgångsvis, sedermera
skulle skötas af legd person. Då detta förslag första gången
behandlades af kommunalstämman, höjdes visserligen en del röster
deremot, emedan man ansåg det innebära en orättvisa mot dem, som
nyligen hade skött fjerdingsmannatjensten och således skulle under eu
längre tid vara derifrån befriade. Man beslöt emellertid att på prof
införa den nya ordningen till att börja med för fyra år, och om försöket
icke skulle utfalla till belåtenhet, skulle man återgå till det
gamla systemet med omgångsfjerdingsmän. Men då de fyra åren voro
tilländalupna och frågan å nyo kom på tal inom kommunalstämman,
höjdes icke en enda röst för att gå tillbaka till det gamla systemet

N:0 7.

Onsdagen den 20 Februari.

med omgåugsfjerdingsmän, utan man beslöt,, att sysslan fortfarande Om fjerdingsskulle
skötas af legda fjerdingsman. !nr''n* till~

Men här finnes äfven ett annat skäl. I vår tid fordras väl ändå *^nan**
litet mera af en fjerdingsman än för åtskilliga år tillbaka, och det kan (Forts.)"
då hända — der man har omgångsfjerdingsmän —■ att det icke finnes
någon person på det hela — eller, såsom inom min kommun, halfva —
mantal, der turen är, som kan våga sig på eller vara duglig att uträtta
sysslan eller ens vilja göra det. Man blefve då i alla fall nödgad att
lega, och mantalet drabbades af en ganska stor utgift, som, när kommunen
aflönade fjerdingsmannen, fördelades på alla skattedragare och
icke blefve så synnerligen stor för hvar och eu särskild. Jag tror
således, att detta skrifvelseförslag är välbetänkt och får på det lifligaste
tillstyrka detsamma.

Herr Dani el son: Med anledning af herr Hans Anderssons ytt rande,

att ärendet afgöres inom kommunalstämman, vill jag framhålla
den skilnaden, att inga andra än de, som skola utgöra detta onus,
få deltaga i beslutet, d. v. s. de, som skatta för inkomstbevillning, ega
icke rätt att deltaga i ett sådant beslut. Då är det väl beroende på
dessa hemman, huruvida de vilja behålla bestyret på sätt som förut
varit fallet, eller om det skall öfvergå till ett vanligt aflönadt uppdrag.

Hvad beträffar önskvärdheten af att få en duglig person, tror jag
icke, att det är någon fara med den saken, ty som herrarna veta,
skola dessa fjerdingsman endast vara biträden åt vederbörande kronobetjening
och icke något annat. *

Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag tycker, att det nästan var

onödigt, att herr Danielson svarade på mitt anförande, ty jag har
aldrig påstått, att några andra ha rätt att vid behandlingen af en
dylik fråga deltaga i kommunalstämman än de, som skola utgöra tjensten.
Jag har sagt, att sysslan enligt lag skall bestridas omgångsvis,
och derest vederbörande vilja hafva någon ändring i detta hänseende,
kunna de besluta derom på kommunalstämman. Men derest det finnes
några innehafvare af större röstetal inom kommunen, är det tydligt,
att dessa icke gerna vilja vara med om att lega fjerdingsmän, utan i
stället önska tjenstens skötande genom omgång, ty derigenom blifva
de i betydligt högre grad befriade från detta onus. Det har jag sagt
och det står jag fast vid.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets hemställan.

Herr Lasse Jönsson: Dessutom tillkommer, att de, som

senast ha skött fjerdingsmaunatjensten, också sluta sig till motståndarne,
till dem, som ha större egendomar, och derigenom uppstå
svårigheter. 1 min ort har man på många ställen alldeles misslyckats
i försöket att få eu ändring genomförd, då dels de större egendomarne
och dels de, som senast bestridt sysslan, satt sig deremot. Det är
detta, som är det värsta hindret. Jag finner således lagförändringen
högst nödig.

N o 7.

Onsdagen den 20 Februari.

Öfverläggningen var slutad. Efter det herr talmannen gifvit propositioner
i enlighet med de gjorda yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 20.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr P. Nilsson iTönnersa
under tolf dagar fr. o. m. den 23 dennes.

§ 21.

Justerades protokollsutdrag angående kammarens i dagens sammanträde
fattade beslut.

§ 22.

Till bordläggning anmäldes lagutskottets utlåtande n:o 12, i anledning
af väckt motion om ändrad lydelse af 94 § utsökningslagen.

Detta ärende skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,4 9 e. m.

In fidem.

E. Nathorst Ed ös.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1895.