RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1895:6

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1895. Andra Kammaren. N:o 6.

Tisdagen den 12 februari.

Kl. V2 3 e. in.

§ 1.

Justerades protokollet för den 5 i denna månad.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Riksdagsmannen Olof Rönnberg, lidande af kronisk magsjukdom,
är tills vidare oförmögen att sköta de honom inom Riksdagen tillkommande
göromålen, hvilket intygas.

Stockholm den 9 februari 1895.

E. G. Johnson,
med. d:r.

§ 3.

Efter föredragning till en början af Kongl. Majrts proposition till
Riksdagen med förslag till lag angående hvad till fast egendom är
att hänföra samt lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875 hänvisades
■densamma till lagutskottet.

Till behandling af statsutskottet öfverlemnades Kongl. Maj:ts
proposition angående tillstånd för apotekaren F. Lillja att tillbyta sia■ett
område af länsmansbostället Vara Stommen n:o 9 i Vara socken
och Skaraborgs län.

§ 4.

Af de i senaste sammanträdet bordlagda motioner, hvilka härefter
hvar för sig föredrogos, remitterades:

herr J. E. Behmers motion, n:o 154, till kammarens tillfälliga
utskott n:o 2;

Andra Kammarens Prof. 1895. N:o 0.

1

N:o 6. 2

Tisdagen den 12 Februari.

herr 0. Walters motion, n:o 155, likaledes till tillfälliga utskottet
n:o 2; samt

herr A. V. Ljungmans motioner, n:is 156 och 157, till konstitutionsutskottet.

§ 5-

Föredrogos och bordlädes för andra gången statsutskottets utlåtanden
n:is 2, 3 och 4.

§ 6.

Nya motioner afgåfvos af:

herr G. Ryding, n:o 158, med förslag om tillägg till § 33 riksdagsordningen;
och

herr E. Wavrinsky, n:o 159, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om förslag till sådan ändring i nu gällande lag, °att gift
person må kunna bereda egen familj förmånen åt försäkring a sitt lif.

Motionerna bordlädes.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr C. F. Petersson i Dänningelanda under 10 dagar från och
med den 16 dennes; och

herr J. Andersson i Ölsund under 14 dagar från och med den 15
dennes.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes lagutskottets utlåtanden,

n:o 3, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående kyrkovärdars
tillsättande på viss tid; och

n:o 4, i anledning af väckt motion om utarbetande och framläggande
af förslag till ändrad lydelse af förordningen den 13 september
1864 angående ränta vid försträckning.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle a föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden, som
blifvit två gånger bordlagda.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2,45 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Onsdagen den 13 Februari.

3 N:o 6.

Onsdagen den 13 februari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades det i kammarens sammanträde den 6 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Härefter föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet herr
G. Rydings motion, n:o 158.

Vid föredragning dernäst af herr E. Wavrinshys motion, n:o 159,
begärdes ordet af

Herr Wavrinsky, som yttrade: Som min uppmärksamhet blifvit
fäst uppå, att den af mig väckta motionen icke är af natur att kunna
af tillfälligt utskott behandlas, ber jag att få återtaga densamma.

Den af motionären sålunda gjorda anhållan bifölls af kammaren.

§ 3.

Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda lagutskottets utlåtanden
n:is 3 och 4.

§ 4.

Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande, n:o 2, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens första hufvudtitel. innefattande
anslagen till kongl. hof- och slottsstaterna.

§ 3.

Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande, n:o 3,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel,
innefattande anslagen till justitiedepartementet.

Punkten 1.

Bifölls.

N:0 6.

4

Onsdagen den 13 Februari.

Punkten 2.

Lades till handlingarne.

Punkterna 3 och 4.
Biföllos.

Punkten 5.

Lades till handlingarne.

Punkterna 6 och 7.
Biföllos.

Angående
arfvoden åt
krigshofrättens
ordförande
och
militäre
ledamöter.

Punkten 8.

Utskottet hade i denna punkt hemstält, att Riksdagen måtte till
arfvoden åt krigshofrättens ordförande och militäre ledamöter på extra
stat för år 1896 anvisa 3,250 kronor.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Olsson från Stockholm: Det är med någon förvåning,

som jag tagit del af utskottets betänkande i denna punkt. Det har
nemligen förundrat mig, att utskottet i år helt och hållet frångått
den uppfattning, som Riksdagen i fjol uttalade, att nemligen det särskilda
anslaget till krigshofrättens militäre ledamöter är obehöfligt,
en uppfattning, som då understöddes af åtskilliga ledamöter af statsutskottet.

Jag hade då nöjet att instämma med dem, men då dessa ledamöter
nu likasom hela statsutskottet kommit till en alldeles motsatt
uppfattning, kan jag för min del alldeles icke vara med om det slut,
hvarvid utskottet stannat.

Utskottet säger, att “det af Kongl. Maj:t för ändamålet äskade
anslag har synts utskottet högre ån hvad som nödvändigt torde vara
erforderligt*. Det är visst icke heller underligt att utskottet gjort ett
sådant uttalande; underligare är deremot, att utskottet det oaktadt tillstyrker
ett anslag, som utskottet sjelft förklarar vara onödigt stort. När
man känner det ytterst obetydliga antal mål, som årligen handläggas
af krigshofrätten, måste man också gifva utskottet rätt i dess uttalande.
I Kongl. Maj:ts proposition n:o 7 till förlidet års riksdag upplyses
sålunda, att medeltalet afgjorda mål under tidsperioden 1883—1892
utgjort 15,4 för hvarje år; och enligt samma uppgift har till och
med antalet under år 1892 varit lägre än något föregående år eller
icke mera än 11. År 1893 bär visserligen inträffat någon stegring
af målens antal, nemligen till 25, men af dessa 25 mål än det egendomligt
nog icke mindre än 7, som angå åtal mot krigsrättsledamöter

Onsdagen den 13 Februari.

o

N:o 6.

för oförstånd i domareembetets utöfning, en omständighet, som icke
talar synnerligen mycket för militärers lämplighet såsom domare.
Enligt herr statsrådets och chefens för justitiedepartementet eget uttalande
i Kongl. Maj:ts proposition till samma Riksdag, äro dessa mål
ej heller hvarken invecklade eller svåra.

Under sådana förhållanden hade jag för min del väntat, att utskottet
skolat vidhålla samma uppfattning, som Riksdagen i fjor uttalade,
nemligen att stryka hela anslaget till krigshofrättens militäre
ledamöter. Emellertid uttalades, som bekant, redan under debatten
vid förra riksdagen konstitutionella betänkligheter mot att helt och
hållet stryka anslaget — betänkligheter, hvilka jag för min del visserligen
icke kan dela, men för hvilka jag likväl skall böja mig.

Jag skall således, med hänsyn till dessa betänkligheter, nu icke
göra något yrkande om hela anslagets strykande, utan nöja mig med
att yrka en nedsättning af anslaget. Det är naturligtvis svårt att
exakt angifva, hvilket belopp som kan anses skäligt för ett så obetydligt
arbete, som det krigshofrättens militäre ledamöter ha sig
förelagdt; men jag tror icke, att jag misstager mig, om jag antager,
att ett årligt anslag af 1,250 kronor kan anses fullt tillräckligt för
ändamålet. Under denna förutsättning skulle ju anslaget kunna fördelas
så, att krigshofrättens ordförande finge sig tilldelade 500 kronor
och dess öfriga militäre ledamöter 250 kronor hvardera i årsarfvode.
Jag tror icke, att denna ersättning för ett arbete, som är så ringa och
som kräfver så föga omfattande förstudier och arbete, kan anses vara
oskälig; och större belopp än som är nödvändigt bör ju icke, åtminstone
af denna kammare, beviljas. Jag tillåter mig sålunda att yrka,
att det i utskottets kläm angifna belopp af 3,250 kronor måtte nedsättas
till 1,250 kronor. Dermed har jag dock naturligtvis icke velat
på något sätt opponera mig mot utskottets motivering, i hvilken jag
tvärtom till fullo instämmer, .lag har fast hellre velat göra ett yrkande,
som står i bättre konseqvens med den af utskottet använda
motiveringen; ty jag kan för min del icke inse, hvarför denna kammare
skulle bevilja ett anslag, hvilket utskottet sjelft med rätta förklarar
icke kunna anses vara med nödvändighet erforderligt.

Jag yrkar således, att anslaget i fråga måtte nedsättas till 1,250
kronor, och anhåller vördsamt om proposition på detta mitt yrkande.

Herr Danielson: Den föregående talaren började med att säga,

att utskottet frångått den uppfattning, som utskottet hade förlidet år.
Ja, det kan ju så synas. Men jag tror, att herrarne litet hvar torde
finna frågan vara af den beskaffenhet, att det knappast varit annat
att göra härvidlag, än som skett, då Riksdagens förlidet år fattade
beslut om inskränkning i beloppet ej ledt till något resultat, enär
Kongl. Maj: t låtit utanordna hela det då begärda anslaget, 3,250 kronor,
oafkortadt af statsmedel, tagna från besparingar å andra hufvudtitlar;
och då antagligt var, att samma förhållande skulle upprepas jemväl
i är, så hade man ju genom ett afstyrkande af det äskade beloppet
ingenting vunnit i sak. Att under sådana förhållanden ytterligare
fortsätta denna tvist ansåg utskottet alltså icke vara ur ekonomisk

Angående
arfxoden åt
krigshofrä^tens
ordförande
ock
militäre
ledamöter.
(Forts.)

N:o 6. 6

Angående
arfvoden åt
krig skofrättens
ordförande
och
militäre
ledamöter.
(Forts.)

Onsdagen den 13 Mars.

synpunkt fördelaktigt, utan syntes det utskottet, att deuna fråga skulle
kunna lättare lösas genom en hemställan till regeringen, att densamma
ville för Riksdagen framlägga förslag till ordnande af dessa små förhållanden.

Att krigshofrättens ledamöter äro i förhållande till de mål, som
af dem handläggas, väl högt aflönade, derom voro vi inom utskottet
alla ense; men å andra sidan ansågo vi det icke vara skäl att
fortsätta denna tvist, utan i stället söka att få densamma löst på det
möjligen bästa och billigaste sätt. Detta var skälet, hvarför utskottet
nu frångått sin senast i fjor uttalade uppfattning, hvilken äfven blef
af Riksdagen godkänd. Herrarne finna, att detta beslut icke föranledt
någon egentlig besparing. Deremot har utskottet trott, att genom
eu sådan hemställan som den föreliggande Riksdagen skall nästa år
hafva att motse ett förslag om det belopp, som skäligen bör utgå i
detta fall. Det kan ju också sägas, att, när man har en lagstadgad
institution, det är nödvändigt att anvisa de medel, som äro erforderliga
för dess uppehållande.

Jag tror, att dessa skäl kunna i någon man rättfärdiga utskottets
tillvägagående, och jag undrar, om den föreslagna nedsättningen till
1,250 kronor, i fall den bifölles af denna kammare, skulle vinna i den
gemensamma voteringen. Jag är långt ifrån viss derom, jag tviflar
snarare derpå. S k lille det då icke vara bättre att låta detta beslut
komma fram till regeringen, då man nästa år kunde få motse en
skälig reglering af detta belopp.

Jag tror derför, att det vore väl sä klokt, om kammaren bifölle
utskottets hemställan, till hvilken jag yrkar bifall.

Herr Olsson från Stockholm: Jag kan icke rigtigt gå in på
det resonnement, som den ärade representanten för Öland nyss sökt
göra gällande.

Han sade till en början, att det icke skulle vara en vinst i ekonomiskt
afseende, om kammaren gjorde den nedsättning, som jag
tagit mig friheten föreslå. Jag vill erinra honom om, att det belopp,
2,000 kronor, som det skulle gälla, dock icke är så alldeles obetydligt.
Kamrarne hafva många gånger fattat olika beslut i fråga om
till och med mindre belopp än detta.

Herr Danielson yttrade vidare, att det beslut, som kammaren i
fjol fattade, icke ledt till något resultat i syfte af besparing, och
detta är ju sant, så till vida som Kongl. Maj:t tagit anslaget på annat
håll. Men denna Kongl. Maj:ts åtgärd berodde ju tydligen derpå,
att Riksdagen helt och hållet indrog anslaget på andra hufvudtiteln.
Om åter Riksdagen nu, såsom jag föreslagit, besluter att nedsätta det
af Kongl. Maj:t begärda beloppet, tager jag för alldeles gifvet, att
Kongl. Maj:t aktar sig för att taga fyllnaden i anslaget från annat
håll, i synnerhet som Kongl. Maj:t sjelf meddelat, att det icke
vidare finnes några medel att tillgå på 4:de och 5:te hufvudtitlarne.

Herr Danielson yttrade slutligen, att det icke skulle finnas någon
utsigt för kammaren att, om den bestämde sig för det af mig föreslagna
beloppet, vinna i den gemensamma voteringen. Det kan ju

N:0 6.

Onsdagen den 13 Februari. 7

vara svårt att derom uttala sig. Det beror ju på majoritetens i
<lenna kammare sparsamhet. Men om herr Danielson och hans partivänner
ville tillstyrka kammaren att nedsätta anslaget, så hyser jag
för min del icke det ringaste tvifvel, att förslaget om nedsättningen
skulle segra i gemensam votering. Och med anledning af den ståndpunkt,
herr Danielson i fjol intog, och som tog sig ett så kraftigt
uttryck i hans uttalande under debatten i fjol, vågar jag till honom
hemställa, huru vida han icke skulle vilja hjelpa oss att först här i
kammaren och sedan i den gemensamma voteringen nedbringa detta
anslag till en bättre öfverensstämmelse med en sparsam statshushållning.
Det är intet tvifvel om, att vi då skulle lyckas besegra Första
Kammaren.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
enligt de gjorda yrkandena propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan oförändrad och dels på bifall till densamma
med anslagsbeloppets nedsättande till 1,250 kronor; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Herr Olsson från Stockholm begärde emellertid votering, i följd hvaraf
nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller hvad statsutskottet i punkt 8 af utlåtandet
n:o 3 hemstält, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren beslutat nedsätta ifrågavarande arfvode
till 1,250 kronor.

Omröstningen utföll med 120 ja och 82 nej; varande alltså utskottets
hemställan bifallen i oförändradt skick.

Punkten U.
Bifölls.

§ 6.

Till kammarens afgörande förelåg vidare statsutskottets utlåtande
u:o 4, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje
hufvudtitel, omfattande anslagen till utrikesdepartementet.

I afseende å regleringen af utgifterna å denna hufvudtitel för
år 1896 hade Kongl. Maj:t, med hänvisning till det vid den kongl.

Angående
arfvoden åt
krigshofrättens
ordförande
och
militäre
ledamöter.

(Fortä.)

Angående
regleringen
af utgifterna
under riksstatens
tredje
hufvudtitel.

N:0 6. 8

Onsdagen den 13 Februari.

Angående propositionen angående statsverkets tillstånd och behof fogade statsreglerwgen
rådsprotokollet öfver utrikesdepartementsärenden den 14 januari inneunder
rikt? varande år, föreslagit, att enahanda ordinarie anslag som för innestatens
tredje varande år måtte af Riksdagen anvisas, att utgå emot nu gällande
hnfvudtitel. redovisningsskyldighet samt med samma rätt till deras användande
(i orts.) och under enahanda vilkor som hittills.

Deremot hade i motion, n:o 15, inom Första Kammaren herr friherre
R. Klinckow ström eventuelt yrkat, bland annat, en lämplig nedsättning
i de till ministerstaten hörande embets- och tjensteman
löner, äfvensom sammanslagning af ministerplatserna i Berlin och
Wien, samt i Madrid och Lissabon; samt indragning af de nuvarande
militärattachébefattningarna.

Vidare hade uti två inom Andra Kammaren väckta motioner
föreslagits dels af herrar P. Norberg och P. Truedsson, med hvilka
herr John Olsson med flere instämt (motion n:o 123), att Riksdagen
måtte besluta att nedsätta det af Kongl. Maj:t till ministerstaten begärda
anslag, 337,941 kronor, med 40,000 kronor, dels ock af herr
E. Wavrinsky, med hvilken herr Fridtjuf Berg med flere instämt
(motion n:o 14), att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t begära, det
fullständig utredning rörande eventuelt svenskt konsulatväsen måtte
verkställas och snarast möjligt föreläggas Riksdagen; samt att Riksdagen
måtte för ändamålet till Kongl. Maj:ts förfogande ställa ett
anslag af 5,000 kronor.

Under åberopande af Riksdagens i skrifvelse till Kongl. Maj:t
den 14 april 1893 afgifna yttrande i konsulatfrågan och under uttalande
vidare, att ett bifall till större eller mindre del af herr
Wavrinskys ifrågavarande motion skulle innebära ett frångående af
hvad Riksdagen i berörda skrifvelse uttalat, men att utskottet vore
förvissadt derom, att Riksdagen i allo vidhölle sitt sålunda gjorda
uttalande, hemstälde utskottet under punkten Bo

a) att, med afslag å herrar Norbergs och Truedssons samt friherre
Klinckowströms omförmälda motioner, den sistnämndes i hvad
den afsåge framställning om minskning i anslagen till ministerstaten
för år 1896, hvad Kongl. Maj:t i fråga om regleringen af de ordinarie
utgifterna under tredje hnfvudtiteln föreslagit måtte vinna Riksdagens
bifall; samt

b) att herr Wavrinskys förenämnda motion måtte af Riksdagen
lemnas utan afseende.

Efter föredragning till en början af mom. a) anförde:

Herr Mankell: Då det nu föreliggande utlåtandet i icke ringa
mån sammanhänger med unionsfrågan i dess helhet, ber jag att om
densamma få yttra några ord.

Många gånger har jag förvånat mig öfver den bekymmerslöshet,
hvarmed man från svensk sida åsett, huruledes unionsbanden småningom
lossas för att slutligen måbända helt och hållet slitas. Ty

9 N:0 6.

Onsdagen den 13 Februari.

(let behöfves, mina herrar, ingen stor profetisk blick för att förutse,
att det senare blir fallet, om unionsfrägan hos oss fortfarande skall
behandlas på det sätt, som under sista tiden skett i Sverige. Vanligtvis
lugnar man sig emellertid med det gängse talesättet, att kunna
norrmännen undvara oss, så kunna vi också undvara norrmännen.

Ja, detta är godt och väl. Men jag tror, att de fleste icke gjort
sig någon klar föreställning om följderna för försvaret af vår sjelfständighet
och vår neutralitet af en skilsmessa från Norge. Ty, mine
herrar, unionsfrägan är i grund och botten en mititärfråga, för så
vidt ändamålet och syftemålet med föreningen skall vara i främsta
rummet det gemensamma försvaret. Det är derför, jag nu ber att fa
ur denna synpunkt i korthet betrakta frågan. Jag skall emellertid
icke besvära med någon längre militärisk afhandling, hvartill skulle
erfordras kartor, en mängd siffror och andra materialier, som äfven i
bästa fall icke vid ett hastigt föredrag skulle kunna uppfattas, annat
än möjligtvis af ett fåtal. Jag vill derför endast tillåta mig några
allmänna antydningar.

Vanligen antager man, att en skilsmessa med Norge blott skulle
minska Sveriges försvarskraft med de 5/u, som i allmänhet anses
representera den norska hjelpen. Redan detta är visserligen ganska
mycket för ett så litet land som Sverige. Det är en blodaftappning,
som vi icke gerna kunna tåla vid, och jag tror, att i nödens stund
dessa ä/17 skulle vara välkomna, huru litet värde man än nu i allmänhet
tyckes sätta på dem. Men icke nog dermed. Såsom militär
vågar jag försäkra eder, mine herrar, att det försvagande åt vår försvarsförmåga,
som skulle uppstå genom skilsmessan, mycket väl kan
uppskattas till hälften, ja, mer än hälften af hvad den nu är. Landtförsvaret
skulle genom mistningen af dispositionen öfver norskt område
beröfvas en mängd fördelaktiga, strategiska kombinationer, som
i väsentlig mån skulle kunna förstärka, underlätta och förlänga detsamma.
Hvad sjöförsvaret beträffar, är det klart, att en öfverlägsen
fiende mycket lättare skulle kunna blockera de svenska kusterna
allena, än om han nödgades blockera jemväl de norska hamnarna,
livilka dessutom hafva den egenskapen att vara öppna under största
delen af vintern och sålunda äfven under denna årstid erbjuda oss
förbindelser med utlandet.

Men icke ens härmed är det nog! Det torde vara uppenbart, att
mistningen af Norge måste göra vårt eget försvar mycket dyrare än
hittills varit fallet. Vi måste ersätta den norska hjelpen genom en
större armé, en större flotta och ett starkare befästningsväsende än
vi nu hafva, hvithet allt naturligtvis kommer att kosta oss mycket
mera penningar, än i det hänseendet för närvarande utgår. Emellertid
tröstar man sig vanligen på många håll dermed att, om Sveriges
försvarsförmåga blir mindre, så blefve detta ännu mera fallet med
Norges. Men, mine herrar, detta är en dålig tröst, ty deraf hafva
vi i nödens stund intet gagn.

Nu finnas likväl många, som säga, att vi hålla oss till det unionskontrakt,
som finnes intaget i riksakten, och icke tillåta dess brytande.
Att tala om ett kontrakt mellan tvenne sjelfständiga nationer,

Angående
regleringen
af utgifterna
under rikestatens
tredje
hujvudtitel.

(Forts.)

N:0 6. 10

Onsdagen den 13 Februari.

Angående är likväl, enligt mitt förmenande, ett nonsens, ett oting. Ty ett konaf
utgifterna förutsätter vite eller böter för den, som bryter detsamma: men

under riks- icke blott detta, utan äfven en domstol, som afdömer tvistefrågan,
statens tredje samt derjemte i sista band en exekutiv myndighet, som verkställer
*"(Fortslrf‘ doulstolens litslag- Men något sådant kan icke tänkas existera mel (

01 s''} lan tvenne sjelfständig^ nationer. Mellan dem kan icke förekomma

annat än ett frivilligt förbund eller en öfverenskommelse, som fortvarar
nätt och jemnt så länge, som begge parterna deraf hafva förmån,
men brvtes af den ena eller andra parten, så snart han dertill
finner anledning.

Det finnes också många, som på senare tid lättsinnigt framkastat
den tanken att, om norrmännen icke godvilligt vilja uppfylla sina
förmenta förbindelser, skola vi med våld tvinga dem dertill. Att
denna åsigt icke är någon tom skuggbild, framgår af de hotelser,
som på senare tid så godt som dagligen förnummits i våra reaktionära
tidningar, inom militära kretsar, ja, till och med genom antydningar
i Första Kammaren. I allmänhet föreställer man sig denna

sak såsom mycket lätt: en militärpromenad till Kristiania och en

blockad af de större norska hamnarne; och så är alltsammans upp gjordt.

Men är det så alldeles gifvet, att allt kommer att aflöpa på det
sättet? Har man tagit i beräkning den motståndskraft, som ett litet,
men frihetsälskande folk i nödens stund kan åstadkomma, då dess
sjelfständighet är hotad? Har man betänkt, att man kanhända mot
sig skall finna, icke blott den norska venstern, utan äfven högern
såsom en man. Och har man möjligen förestält sig, att vi kunna
röna ett bakslag, som kan blifva mycket obehagligt och förödmjukande? Men

äfven om så icke blefve fallet, utan vi komme att segra i
den brodermördande striden, hvad blefve resultatet? Jo, att vi ständigt
i Norge måste hålla en stor del af vår försvarsstyrka, hvarigenom
i samma mån på alla andra håll och i synnerhet på det häll,
som vanligtvis framställes såsom det farligaste, nemligen mot östern,
vår försvarskraft försvagas. Vi skulle derigenom blifva mycket
maktlösare, än någonsin förut. Detta allt torde vara skäl att
tänka på.

Det är emedan jag är innerligt öfvertygad om de stora fördelar,
som unionen medför för vårt lands försvar, och om de stora svårigheter
för detsamma, som en skilsmessa med Norge skulle åsamka
oss, jag såsom svensk och fosterlandsvän i dessa ords verkliga och
sanna, men på senare tider så många gånger missbrukade betydelse,
vågar anse, att vi svenskar med afseende på den norska
tvistefrågans lösning böra göra alla de eftergifter, som kunna vara
förenliga med Sveriges heder och Sveriges intressen. Man påstår, att
Frankrikes konung Henrik den fjerde, då han belägrade sin egen
hufvudstad, yttrade, att Paris kunde vara värdt en messa. Den ifrigt
protestantiske konungen drög icke i betänkande att göra sig till
katolik för att återställa lugnet i sina upprörda stater. För min del
anser jag, att uppgörelsen af tvisten med Norge äfven kan vara värd

11 N:o 6.

Onsdagen den 13 Februari.

en messa, om också derigenom stora eftergifter i våra åsigter
skulle ske.

Hvad är det, som frågan nu galler? Flertalet af det norska folket
har på senare tider fordrat ett eget norskt konsulatväsen, ordnadt
såsom en inre, norsk fråga. Vidare har det fordrat egna utländska
sändebud, lämpade för Norges behof. Och slutligen har det äfven
fordrat en egen utrikesminister, för att framtvinga en ovilkorlig ansvarighet
inför stortinget i afseende på utrikes ärendenas ledning.
För min enskilda del har jag icke med nöje eller glädje sett dessa
fordringar uppställas, och jag beklagar på det högsta, att sådana
omständigheter inträda hvarigenom de blifvit framkallade. Och jag
är fullkomligt öfvertygad om, att de med någon god vilja å svensk
sida och med några i tid gjorda mindre eftergifter skulle blifvit obehötiiga.
Men ställes jag i valet och qvalet mellan .skilsmessa och
dessa fordringars uppfyllande, då kommer valet aldrig att för mig
blifva tvifvelaktigt. Jag är öfvertygad om, att unionsförsvaret genom
deras beviljande i ingen män skulle försvagas, utan snarare förstärkas,
dä jag nemligen vågar antaga — ja, jag är viss derom — att norrmännen
i så fall skulle lemna vida större bidrag till nämnda försvar,
än de hittills hafva gjort.

Hvad beträöär ledningen af vår lilla enkla utrikespolitik — om
med densamma icke afses något annat än neutralitetens bibehållande
och upprätthållande — föreställer jag mig, att icke någon oöfvervinnelig
svårighet skall möta densamma äfven med två utrikesministrar,
fastän man nu söker göra saken så svår. Vigtigare än
en gemensam utrikesminister vore då att få en gemensam krigsminister
eller sjöminister.

Emellertid föreligger nu ingen af dessa frågor. Hvad som föreligger
äro två enbart svenska frågor, nemligen den ena om nedsättning
af anslaget till ministerstaten med 40,000 kronor, och den andra
om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående inrättande af eget svenskt
konsulatväsen, det första förslaget framstäldt åt herrar Norberg och
Truedsson och det andra af herr Wavrinsky. Det första förslaget är
en gammal bekant. För denna nedsättning har icke allenast denna
kammare, utan till och med Riksdagen principielt flera gånger uttalat
sig. Det ser man af den utredning, som åtföljer motionen. Det är
en rent inre, svensk besparingsfräga och kan såsom sådan mycket
väl betraktas. Hvad beträffar inrättande af ett eget konsulatväsen,
så är jag öfvertygad om, att dess genomförande skulle lända till stort
gagn och nytta för Sveriges handel och sjöfart, om norrmännen
skaffade sig ett eget konsulatväsen.

Men fastän dessa båda frågor således hafva naturen af inre,
svenska frågor, hafva de dock tillika den egenskapen att i hög grad
möjliggöra en öfverenskommelse med norrmännen och af dem betraktas
såsom en utsträckt hand. Icke förty har nu statsutskottet
enhälligt afstyrkt hvarje afseendes fästande vid något af dessa förslag,
hvad det första beträffar, på den något lösa grunden, att något
sådant under nuvarande förhållanden ej vore lämpligt, och hvad det
andra angår, med åberopande af Riksdagens skrifvelse till Kongl.

Angående
regleringen
af utgifterna
under riktstatens
tredje
kvfvudtitel.

(Forts.)

N:o 6.

12

Angående
regleringen
af utgifterna
under riksstatens
tredje
hufvudtitel.

(Forts.)

Onsdagen den 13 Februari.

Maj:t år 1893, deruti Riksdagen bland annat uttalar, att frågan om
konsulatväsendet skulle vara sammanhängande med den om utrikesärendenas
ledning, och anhåller att i saken blifva hörd, innan något
beslut fattas angående skilsmessa med Norge, men tilika framhåller
möjligheten och nödvändigheten utaf ett tillmötesgående mot detta
land.

För ögonblicket vill jag ej inlåta mig i någon polemik mot statsutskottet
i afseende å beskaffenheten af dessa skäl. Det må andra
gorå och komma måhända också att göra det. Men jag kan icke
underlåta att anmärka, att det är ett högst egendomligt och besynnerligt
tillmötesgående, att under nuvarande förhållanden afstyrka dessa
båda förslag.

Hvad blifver följden, mine herrar, om norrmännen icke skulle
fästa afseende vid den svenska Riksdagens anhållan att blifva hörd,
utan helt enkelt fortsätta med inrättande af sitt eget konsulatväsen,
på sätt som redan är beslutadt och planlagdt? Vi stå då inför de
tre alternativevna: att ettdera nödgas beskedligt foga oss derefter
och komma efter med inrättandet af svenskt konsulatväsen, hvilket
icke vore så litet förödmjukande; eller också att besluta oss för
skilsmessa med Norge, såsom somliga vilja; eller också att börja
krig. Intet af dessa tre alternativ torde vara särdeles lockande,
hvarför de, så vidt möjligt, böra förekommas. Och antagligen skulle
de kunna undvikas, om åtminstone denna kammare nu skänkte sitt
bifall till de båda framlagda förslagen.

För min del får jag således tillstyrka godkännande af bådadera,
men vill för ögonblicket inskränka mig att i afseende å punkten a)
yrka bifall till herrar Norbergs och Tritedssons motion om nedsättning
utaf anslaget till ministerstaten med 40,000 kronor och afslag å
statsutskottets afstyrkande betänkande i detta hänseende.

Herr Olsson från Stockholm: Herr talman, mina herrar!

Jag har, som kammaren känner, varit med om att underteckna den af
herrar Truedsson och Norberg väckta motionen, och jag skall med
anledning deraf tillåta mig att yttra några ord till försvar för motionen
och äfven till kritik af utskottets nu föredragna betänkande.

Jag får då till en början säga, att jag icke rigtigt kan begripa
konseqvensen uti utskottets motivering. Utskottet förklarar å ena
sidan, att Riksdagen måste anses vidhålla sin år 1891 uttalade uppfattning,
att nedsättning bör ske uti anslagen under tredje hufvudtiteln.
Men i nästa punkt säger utskottet, att anledningarna för Riksdagen
att icke göra någon sådan nedsättning för närvarande hafva
erhållit ökad giltighet. Det förefaller mig, som om detta vore detsamma
som att i samma andedrag säga både ja och nej. Utskottet
vidhåller visserligen den uppfattning, som 1891 års Riksdag uttalade,
att tredje hufvudtitelns anslag böra nedsättas, men utskottet vill ändå
icke tillstyrka Riksdagen att göra någon nedsättning!

För min del kan jag icke fatta, hvad utskottet åsyftat med att
åberopa 1891 års riksdagsskrivelse. Ty ingen lärer väl i alla fall
kunna tro, att utskottet haft den ringaste mening med sin uttalade

13 N:o 6.

Onsdagen den 13 Februari.

önskan om en nedsättning. Åtminstone lär väl icke någon kunna
antaga, att Kongl. Maj:t skall taga denna utskottets önskan på allvar.
Och då förefaller mig hela denna passus i motiveringen om 1891 års
skrifvelse vara en ren komedi.

Men om också för öfrigt detta utskottets uttalande skulle ha
varit allvarligt menadt — tror man då verkligen, att Kongl. Maj:t,
tror man att hans excellens herr utrikesministern fäster något det ringaste
afseende vid ett sådant Riksdagens uttalande? Har utskottet
sig bekant, att Kongl. Maj:t vidtagit någon som helst åtgärd med
anledning af Riksdagens omförmälda skrifvelse af år 1891? Jag har
åtminstone icke hört talas derom.

Riksdagen skref år 1891 till Kongl. Maj:t och anhöll, att Kongl.
Maj:t “täcktes tillse, huruvida icke sådana anordningar kunna vidtagas,
hvarigenom utgifterna under tredje hufvudtiteln blifva ytterligare
minskade“. Hvilket afseende har Kongl. Maj:t fäst vid denna
Riksdagens skrifvelse, denna mycket blygsamma och billiga begäran?
Har någon nedsättning skett i de orimligt höga ministerlönerna, eller
har Kongl. Maj:t vidtagit någon indragning af den eller de legationer,
som kunna anses vara mest obehöfliga? Såvidt jag vet, intetdera.

Men då jag ser hans exellens herr utrikesministern här närvarande,
skall jag tillåta mig att vördsamt till honom framställa den
direkta förfrågan: Har ers excellens med anledning af Riksdagens

skrifvelse af år 1891 tillstyrkt Kongl. Maj:t att vidtaga någon anordning
i det syfte, Riksdagen begärde? Eller har ers excellens för afsigt
att under den närmaste framtiden tillstyrka Kongl. Maj:t att vidtaga
någon sådan anordning? Jag tror, att det skulle vara af största intresse
för såväl statsutskottets ledamöter som oppositionen inom kammaren
att erhålla ett klart besked på den frågan.

Utskottet säger, att utskottet »under nuvarande förhållanden»
icke vill vara med om någon nedsättning af anslagen under tredje
hufvudtiteln, och anser, att skälen härför “under förhandenvarande
förhållanden“ ha erhållit ökad giltighet. Utskottet angifver visserligen
icke, hvilka de förhållanden äro, hvarpå utskottet syftar; men
man kan ju icke vara oviss om att dermed syftas på förhållandena
uti Norge.

Det kan då vara skäl att tillse, huruvida verkligen dessa förhållanden
äro af den beskaffenhet, att de utgöra någon anledning för
denna kammare att frångå sin alltid förut häfdade sparsamhets-ståndpunkt
och att sålunda helt och hållet kasta sparsamhetsprogrammet
öfver bord.

Motionärerna hafva framhållit, att indragningar på tredje hufvudtiteln
hafva varit ett önskemål inom denna kammare ända sedan början
af 1870-talet. Upprepade gånger har kammaren fattat beslut om nedsättningar
i ministeranslagen. Senast har detta skett vid 1891 och
1892 årens riksdagar, och det angafs då tillika temligen tydligt, att
kammaren med detta sitt beslut bland annat afsåg en indragning af
legationen i Wien. Det är således ifrån denna kammare, som initiativet
till en indragning af legationen i Wien utgått. Det är här som
detta yrkande först har framstälts, och ingen har då funnit det orim -

Angående
regleringen
af utgifterna
under rikestatens
tredje
hvfvudtitel. \
(Forts.)

N:o 6. 14

Onsdagen den 13 Februari.

Angående ligt eller olämpligt, att kammaren sökte företaga eu indragning och
regleringen besparing, der den bäst och utan den ringaste olägenhet kunde ske.
under rike-1 Det var först den 19 juli 1893, som norska stortinget beslöt att
statens tredje följa efter på samma väg, der Andra Kammaren hade gått förut.
hufvudtitel. Stortinget vägrade då, i likhet med hvad Andra Kammaren hade gjort
(Forts.) åren 1891 och 1892, de nödiga anslagen för upprätthållande af beskickningen
i Wien: och 1894 upprepade stortinget samma beslut med det
tillägg, att stortinget gjorde indragning af legationen i Wien för
Norges del till vilkor för beviljande af hela det norska anslaget till
den diplomatiska budgeten.

Kan nu detta, frågar jag, att norska stortinget sent omsider kommit
till samma uppfattning som Andra Kammaren, kan detta utgöra
ett skäl för Andra Kammaren att frångå sitt flere gånger förut fattade
beslut att indraga legationen i Wien? Har Riksdagen ökad anledning
att behålla en beskickning, som den förut har ansett obehöflig,
blott derför att nu äfven norska stortinget funnit denna legation obehöflig?
Detta är ju helt enkelt fullkomligt orimligt. Men såvidt jagförstår,
är det dock så som utskottet resonnerat. Det är, som om
man ville säga: “vi ha visserligen alltid velat ha bort legationen i
Wien, men nu, när norrmännen vilja detsamma, då vilja vi inte längre
vara med derom“. Kan detta vara ett tal, värdigt Andra Kammaren,
eller kan det ens vara klokt?

Men saken kan också ses från en annan synpunkt. Uti Riksdagens
bekanta, af utskottet nu om igen citerade skrifvelse af den
14 april 1893 yttrar Riksdagen, bland annat, att “Riksdagen hyser
den vissa tillförsigt, att öfvertygelsen om unionens värde och betydelse
för de förenade rikena skall visa sig så starkt rotfast hos båda
folken, att genom tillmötesgående å ömse sidor en öfverenskommelse
skall kunna vinnas, hvarpå sedermera ländernas lugna utveckling må
kunna byggas“. Med detta utlåtande för ögonen kan man väl vara
böjd att fråga: Är det på det sättet man i denna kammare vill visa
sitt tillmötesgående mot norrmännen? Är det på sådant sätt man
vill bevisa sin nu å nyo uttalade önskan om tillmötesgående? År det
ett bevis på tillmötesgående, att kammaren frångår sitt eget sparsamhetsprogram,
blott derför att norska stortinget nu har anslutit sig till
samma uppfattning? Jag inser icke att detta är något tillmötesgående.
Och skall detta vara ett första prof derpå, så får jag för
min del frånsåga mig all andel i ett sådant tillmötesgående. Jag befarar
också, att med flera dylika prof på “tillmötesgående" från vår
sida man icke kan hafva synnerligen mycket af den sorten att vänta
från andra sidan.

Jag vill gerna tro, att utskottet med sitt förslag har åsyftat att
åtminstone icke minska utsigterna för en lösning af den unionella
tvisten, men jag vädjar till kammarens omdöme: främjas verkligen
unionstvistens lösning genom att man å svensk sida motsätter sig alla
önskningar, som uttalas från Norge, äfven om dessa önskningar äro
fullkomligt befogade, äfven om de, såsom är fallet med denna, äro
Riksdagens eller kammarens egna? Främjas icke snarare tvistens lösning
derigenom, att vi söka undanrödja de stötestenar, som kunna

15 N:o 6.

Onsdagen den 13 Februari.

ligga i vägen för en uppgörelse, och tillmötesgå önskningar, som i
sjelfva verket äro våra egna? Jag tror det senare.

Här är nu en sådan fråga, om hvilken Andra Kammaren och
stortinget varit eniga, och hvilken vi med enighet .skulle kunna drifva
igenom. Är det då rimligt och är det klokt, att man gör denna fråga
till en ny stötesten, en ny förargelseklippa i vägen för den uppgörelse,
som vi alla önska? Legationen i Wien är icke värd att blifva
ett Hytt tvistefrö mellan brödralanden.

Emellertid, motionärerna hafva sett frågan om en nedsättning på
tredje hufvudtiteln från en annan synpunkt, en synpunkt som för dem
varit hufyu dfrågan, hänsynen till nödig sparsamhet med statens medel.
Denna hänsyn — det kunna vi väl alla erkänna — den har icke blott
fortfarande giltighet, utan den har vunnit ökad giltighet “under för
handen varande förhållanden*. År det då verkligen någon, som kan
pasta, att t. ex. legationen i Wien är för oss oundgängligen nödvändig?
Jag tviflar derpå. Icke ens hans excellens utrikesministern
har, såvidt jag funnit, någonsin påstått, att denna legation är ovilkorligen
nödvändig. Hans excellens har till statsrådsprotokollet uttalat
sin uppfattning, att den är behöflig, men detta är dock icke
detsamma, som att den skulle vara oundgängligen nödvändig. Hans
excellens erhöll vid något tillfälle från denna bänk en uppmaning att
angifva, hvilka de vigtiga göromål äro, som skulle göra upprätthållandet
af legationen i Wien till en nödvändighet för oss. Hans excellens
blef emellertid svaret skyldig, men det är ju ännu icke för sent
att upplysa kammaren derom.

Lika litet lärer väl någon kunna ange något rimligt skäl, hvarför
de löner, som utgå till de svenska ministrarne i utlandets hufvudstäder,
skola vara betydligt större än andra motsvarande och äfven
större länders aflöningar. När så är förhållandet, är det då icke en
bjudande pligt för denna kammare att söka åstadkomma någon minskning
uti de orimligt höga anslagen under tredje hufvudtiteln? Är
det icke en bjudande pligt för kammaren att göra åtminstone ett
försök att stäf ja det oerhörda slöseri, som eger rum just på denna
hufvudtitel ?

Jag hade för min del trott, att landtmannapartiet och dess förtroendemän
i utskottet skulle varit de första att understödja ett sådant
sparsamhetsyrkande. Men det ser af utskottets betänkande ut,
som om man på det hållet numera ämnade kasta sparsamhetsprogrammet
helt och hållet öfver bord. Det ser ut, som om utskottets
ledamöter numera ämnade lemna äfven sina sparsamhetsåsigter bakom
sig, liksom de förut måhända lemnat åtskilliga andra åsigter bakom sig.

Jag erinrar mig särskildt, att en utaf statsutskottets ledamöter
under debatten år 1.892 på ett särdeles kraftigt sätt understödde det
yrkande, som då gjordes om en nedsättning af anslagen under tredje
hufvudtiteln. Herr Olof Jonsson i Hot'' yttrade då, bland annat —
med anledning deraf, att statsutskottet, alldeles som nu, visserligen
hade erkänt, att eu nedsättning borde ske på tredje hufvudtiteln. men
ändock icke tillstyrkt en sådan nedsättning — häri yttrade då följande
befogade ord: “När samtliga utskottets ledamöter fullt tydligt och

Angående
regleringen
af utgifterna
under ril:titta
tenn tredje
hufvudtitel.

(Forts.)

N:o 6. 16

Angående
regleringen
af utgifterna
under riksstatens
tredje
hufvudtitel.

(Forts.)

Onsdagen den 13 Februari.

uttryckligt erkänt, att nedsättningar i anslagen här böra göras, men
sedermera i följande stycke förklarat, att utskottet ej kan taga initiativ
härutinnan, utan att man måste öfverlemna detta till Kong].
Maj:t och således afvakta det förslag, som derifrån kan komma att
för Riksdagen framläggas, så har utskottet och Riksdagen, i fall den
delar samma uppfattning, i sjelfva verket frånsagt sig rätten till något
initiativ i frågan och underordnat sig de förslag, Kongl. Maj:t
i detta afseende kunde behaga framställa. Skall man slå in på en
sådan teori, tycker jag man lika gerna kan lemna hela budgeten i
Kongl. Maj:ts hand, som att på detta sätt öfverlemna sig åt hans
nåd. Jag hemställer till herrarne, huruvida det kan vara rätta sättet
att upprätthålla Riksdagens och denna kammares anseende att uttala
en sådan sats och söka drifva den igenom.*

Detta var år 1892. Nu åter finner man icke ens den man, som
uttalade detta, såsom reservant mot ett alldeles liknande utskottsbetänkande.
Jag tror, att man måste medgifva, att herr Olof Jonsson
sedan dess högst betydligt har disciplinerat sin politik.

Jag ber slutligen att få citera ett par yttranden i denna fråga
af tvenne numera bortgångna ledamöter af denna kammare, hvilka
jag dermed på samma gång vill egna en saknadens och minnets gärd.
Det första yttrandet fäldes af en man, hvars allt för tidiga bortgång
man så mycket mera måste beklaga vid tanken på de händelser, som
inträffade vid början af denna riksdag. Han skulle för visso aldrig,
derom är jag öfvertygad, varit med om den bedröfliga kapitulation,
som då inträffade. Jag menar Sven Nilsson i Efveröd.

Han yttrade vid frågans behandling under 1891 års riksdag, såsom
svar på hans excellens herr utrikesministerns klagan, att herrar
diplomater och ministrar icke kunde lefva gentilt nog på lägre löner
än de ha, följande: “Det förefaller mig dock underligt, att icke dessa
personer skulle kunna lefva äfven i utlandet på mindre belopp än
40 å 50,000 kronor årligen, i synnerhet som en del andra, till och
med större staters beskickningar än vårt lands i flera fall lefva på
mindre löner. Det går icke an att invagga oss i den föreställningen,
att vår diplomati skall vara förnämligare eller hafva eu annan samhällsställning
eller lefva annorlunda än andra länders diplomater.
Då dertill kommer, att Första Kammaren förut hvarje gång, då Andra
Kammaren försökt göra sin vilja gällande medelst ett skrifvelseförslag,
afslagit detta, hafva reservanterna icke funnit någon annan utväg än
att tillstyrka denna lilla nedsättning i anslaget, hvilken här blifvit
föreslagen. Jag kan för min del icke föreställa mig, att det skall
blifva den allra ringaste olägenhet för Kongl. Maj:ts regering att
åstadkomma denna lilla nedsättning i utgifterna på tredje hufvudtiteln.
Med de höga belopp, som finnes å denna hufvudtitel anslagna,
anser jag det vara temligen säkert, att en ännu större besparing kan
ske än den föreslagna, synnerligast som jag är öfvertygad, att äfven
dessa diplomater på en eller annan plats äro öfverflödiga“. Det andra
yttrandet, som jag skall tillåta mig att citera, är mycket kort, och
fäldes vid samma tillfälle af en man, vid hvars ord äfven denna kammares
majoritet borde fästa något afseende. Det var herr Peter

Onsdagen den 13 Februari. 17 N:0 6.

Andersson i Högkil, som da yttrade: “Det liar äfven talats om lyxen. Angående
Må så vara. Men efter mitt sätt att se sakerna, vore det beklagligt, regleringen

kXen i de stora verldsstäderna och det luxuösa lefnadssättet bland “undejflaT
de höga kretsarne^ derstädes skulle vara bestämmande för våra jern- statens tredje
f ömse vis små förhallanden och för våra statsutgifter. Det har talats hufvudtitel.
så ofta om att sparsamhet bör iakttagas vid statsutgifterna, och landet (forts )
och folket fordrar nu, och det är berättigade fordringar, att besparingar
skola ske såväl på denna som andra hufvudtiteln, så att det
år tid att öfvergå från prat till sak. Jag för min del anser, att just
tredje hufvudtiteln år lämplig för en sådan öfvergång*. Jag vädjar
till kammaren, om det icke vore tid för denna kammares verkliga
sparsamhetsvänner att följa uppmaningen från tvenne af deras gamla
ledare och äfven nu öfvergå från prat till handling genom att vidtaga
en nedsättning på denna hufvudtitel. Jag yrkar bifall till herr
Truedssons motion.

Herr Truedsson: Anledningen till att jag i denna fråga begärt
•ordet var, att jag önskade betona, att vi motionärer väckt denna motion
endast åt sparsamhetsskäl och utan ringaste hänsyn till några
unionella frågor. Vi hafva helt och hållet betraktat denna fråga som
■en svensk sparsamhetsfråga, och vi hafva så mycket mer ansett oss
hafva skäl att bringa fragan på tal, som denna kammare redan två
gånger besluta denna nedsättning med 40,000 kronor. De herrar
ledamöter åt statsutskottet, som förut varit med om denna nedsättning,
hafva nu ändrat sig. Detta har förvånat mig och många flere
pa det högsta, helst dessa 8 reservanter från denna kammare vid
både 1891 och 1892 ars riksdagar icke gifvit det ringaste skäl, hvarför
de numera ändrat sig, utan endast instämt i utskottets utlåtande i
dess helhet, hvilket pa det hela taget alldeles öfverensstämmer med
utlåtandet i samma ämne vid 1891 och 1892 års riksdagar. Det enda
nya skälet skulle väl ligga i uttrycket “under nuvarande förhållanden*.

För min enskilda del anser jag, att de nuvarande förhållandena kräfva
lika mycket sparsamhet som de förutvarande, ja, kanhända ännu mera,
i synnerhet om vi tänka på det urtima beslutet, som kräfver så mycket
penningar, och hvarigenom stälts i utsigt en ytterligare beskattning
•af det svenska folket — jag vill nu icke säga med hvad.

Detta har varit det enda skälet, hvarför vi framkommit med vår
motion.

Då det nu är sa mycket ordadt ur alla svnpunkter om denna
fråga, skall jag icke uppehålla kammarens tid med något längre anförande,
utan vill blott yrka bifall till vår motion.

Herr Höjer: Då jag tänker mig möjligheten att denna kammare
kommer att i den föreliggande frågan fatta ett i mina ögon obetänkt
beslut, skall jag anhålla att på förhand få till protokollet förklara,
att jag i detta beslut, om det utfaller såsom jag fruktar, icke har
någon den allra ringaste del.

Jag kan i den fråga, som här föreligger, i likhet med den siste
talaren, omöjligt se annat än en ren utgiftsfråga; jag har icke gjort
Andra Kammaren t Prut. 1895. N:o 6. 2

N:o 6.

Angående
regleringen
af utgifterna
under riksstatens
tredje
hufvudtitel.
(Forts.)

18 Onsdagen den 13 Februari.

annorlunda 1891 och 1892, och jag gör det ej heller i närvarandeögonblick.
Ett sätt att lösa denna fråga har jag funnit i herrar*
Norbergs och Truedssons motion, emedan denna motion är ett uttryck
för en berömvärd sparsamhet, och emedan denna motion står i
full samklang med uttalanden, som flere gånger under de senaste 25-åren blifvit gjorda i denna kammare, och i öfverensstämmelse med
beslut, som denna kammare redan förut har fattat.

De skäl, som kunna tala för den ifrågavarande nedsättningen
eller till och med för en ännu större, hafva så många gånger blifvit
i denna kammare anförda, att jag visst icke skall upptaga kammarens
tid med att ånyo upprepa dem. De hafva mig veterligt aldrig blifvit
vederlagda, allra minst af hans excellens herr utrikesministern, men
de hafva enligt mitt förmenande just genom de sista årens händelser
högst väsentligt vunnit uti styrka.

För det första synes det mig efter urtima Riksdagens beslut 1892
vara en bjudande pligt för det svenska folkets folkvalda representanter
att så mycket som möjligt göra besparingar på alla håll, der
det lämpligen ske kan, just med hänsyn dertill, att det svenska folket
dag för dag tryckes af allt större och större skatter. Af gammalt
har den tredje hufvudtiteln särskilt i detta fall erbjudit sig som ett
försöksfält. Jag tror, att den lämpar sig härtill ännu den dag, som
i dag är. Den svensk-norska utrikesbudgeten är orimligt hög, vare
sig man undersöker den i dess detaljer eller man ser på dess slutsumma.
Den uppgår, om man medräknar utgifterna för konsulatväsendet,
till öfver 1,200,000 kronor, då den danska utrikesbudgeten
uppgår endast till cirka 580,000. Och tänker jag endast på Sverige,
så utgör det svenska bidraget till den unionella utrikesbudgeten
690,000 kronor, således öfver 100,000 kronor mer än hela den danska
budgeten, oaktadt förhållandet snarare borde vara tvärtom, så att den
svenska utrikesbudgeten borde vara mycket mindre än den danska,
emedan en annan stat i detta fall delar våra utgifter.

För det andra synes det mig alldeles klart, att ett bifall till den
förelio-o-ande motionen vore betingadt af önskvärdheten att visa norrmännen
ett tillmötesgående, egnadt att rödja ur vägen en af de
många tufvor, öfver hvilka den skandinaviska unionen håller på för
hvarje dag att falla hufvudstupa uti diket. Ett dylikt tillmötesgående
kan jag för min del omöjligen rubricera såsom eu eftergift, allra
minst en eftergift åt obehöriga anspråk, just derför att Andra Kammaren
flera gånger förut fattat liknande beslut. Men deremot synes
det mig, att det skulle vara för Andra Kammaren föga värdigt att
nu, liksom i ett anfall — herrarne torde ursäkta ordet — ett anfall
af'' trilska, komma och säga till norrmännen: nu viljen 1, nu vill
icke jag!

Det har förundrat mig, att det vid statsutskottets betänkande
icke förefinnes någon reservation af denna kammares statsutskottsledamöter,
icke ens af herr Olof Jonsson i Hof, som i denna kammare.
efter hvad vi veta, både 1891 och 1892 farit svårliga fram
med tredje hufvudtiteln och hans excellens herr utrikesministern.
Kanske har det gått med herr Olof Jonsson och flere af hans vänner

Onsdagen den 13 Februari. 19

så, att de kommit under ett allt för våldsamt tryck af den stora
uPPn8relsen den IG januari 1895. Hvad som synes visst, om man
får döma af den offentliggjorda fredsurkunden, "som för en — jag
vill koppas — icke allt för lång framtid befäst vänskapen mellan
nya och gamla landtmannapartiet, är, att det allra nyaste landtmannapartiet
åtminstone icke på sitt program bar satt sparsamhetens
dygd; och skall man döma efter föreliggande statsutskottsbetänkande,
så finnes ej heller någonting om denna dygd i fredsurkundens hemliga
artiklar.

Nu kunna statsutskottets medlemmar säga till mig: “Min herre,
det har icke alls varit vår mening att visa någon sparsamhet. Det
har vant vår mening uteslutande att arrangera en stor stats- och
hufvudaktion gent emot våra vänner och bröder norrmännen. Derför
hafva vi tagit fram ur vårt förråd den famösa utskottsmotiveringen
från 1893 års statsutskottsbetänkande n:o 4. Vi hafva kuvertera!
den, och vi hafva tänkt, att Riksdagen skulle öfversända den till
norrmännen till nvtt påseende och nytt begrundande, låt vara att de
politiska förhållandena sedan dess högst väsentligt förändrats.“

Vi känna något hvar denna märkvärdiga motivering. Den utmärker
sig genom sin dunkelhet, jag vill nästan säga obegriplighet i
många stycken. Den blef ej heller mycket klarare genom den fria
kommentar, hvarmed den ärade representanten för vestra Helsinglands
domsaga försåg den i Andra Kammarens plenum den 12 april 1893,
och den har näppeligen hunnit ligga till sig sedan dess. I veten
äfven, mine herrar, huru denna motivering upptogs uti Norge, huru
den i den norska höger- och vensterpressen analyserades, och huru
dess innehåll i skilda läger tolkades på olika sätt. Norges dåvarande
statsminister, som ändock är en begåfvad man, har, om jag icke
misstager mig, öppet förklarat, att han icke lyckats genomtränga den
nämnda motiveringens dunkla innehåll. Nu frågar jag derför vördsamt
statsutskottets herrar ledamöter, om det verkligen är skäl, att
vi sända den gamla svårförstådda krian öfver Kölen en gång till?

För att jag icke må blifva missförstådd, skall jag be att till slut
få yttra några ord om min personliga ställning till den norska frågan.
Jag kan försäkra eder, mine herrar, att jag icke står här såsom
någon advocatus diaboli, hvilket uttryck mina högt ärade motståndare
vanligen öfversätta med orden “advokat för den norska venstern.“
Jag kan visserligen från min ståndpunkt tycka, att denna norska
venster i ett eller annat stycke har rätt. Men jag får ärligt förklara,
att jag på inga vilkor — och derutinnan skiljer jag mig ganska
mycket från flere af mina närmaste meningsfränder — kan gå in på
den norska veusterns program rörande den unionella utrikesministern
och vår diplomatiska representation i utlandet. Jag känner mig
också fortfarande i hög grad frånstött af den formulering, som det
norska stortingets majoritet gaf åt sitt beslut den 19 juli 1894, hvars
unionelt aggressiva karakter jag på det bestämdaste ogillar. Men
hvad jag vill, trots alla skiljaktigheter, det är en fredlig uppgörelse
med vårt broderland Norge på likställighetens grund.

Man har hiir talat i sammanhang med den norska frågan om

N:o 6.

Angående
regleringen
af utgifterna
under riktstatens
tredje
kufvudtitel.

(Forts.)

N:o 6. 20 Onsdagen den 13 Februari.

Angående Sveriges rätt och Sveriges ära. Mig veterligt är icke den svenska
regieringen äran ännu på något sätt satt i fara. Och hvad angår Sveriges rätt,
^nde¥rikt- tvista de lärda inom vårt eget fädernesland ännu om dess gränser,
statens tredje och den s. k. A linska skolans uppfattning i denna punkt torde icke
kufvudtitel. vara utan sina vedersakare. Men när gränserna för denna Sveriges
(Forts.) rätt ändtligen blifvit bestämda och skarpt utstakade, då kan det
hända, att, om vi döma med lugna hufvuden, det kan befinnas politiskt
klokt att låta denna rätt i ett eller annat afseende något modifieras
uti tillämpningen, under förutsättning att vi derigenom kunna
vinna några afsevärda reella fördelar. Sveriges värdighet åter synes
mig gifvet vara för nära trädd, om vi å nyo skulle vända oss till våra
bröder norrmännen i samma dunkla och svårbegripliga språk som

det, vi använde 1893. Jag älskar för min del hellre, att vi tala till

Norge skarpt — om man så vill — men framför allt. kort, klart,

tydligt och bestämdt Jag anser också, att vår unionella tvist så

långt framskridit, att initiativet till ett sådant uttalande icke vidare
bör komma från statsutskottet, utan från ett helt annat håll, och att
detta uttalande bör stå i helt annat samband än med statsutskottets
föreliggande betänkande.

Herr talman, jag yrkar afslag å statsutskottets hemställan och
bifall till herr Norbergs med fleres motion.

Herr Norberg: Såsom motionär vill jag upplysa, att motivet

för vår motion — från min sida åtminstone — icke var något annat
än rena svenska sparsamhetsskäl, och om andra vilja inblanda unionella
frågor, så må det stå för deras räkning.

Det är endast detta, som jag ville hafva sagdt. Jag yrkar
emellertid bifall till motionen och afslag å utskottets hemställan.

Herr Danielson: Det vore kanske obehöfligt att i denna fråga
å statsutskottets vägnar säga något till dess försvar. Men en del
talare på stockholmsbänken hafva gjort så många spörsmål till statsutskottet,
att det synes mig vara skäl att yttra ett och annat.

Här har i första hand talats om sparsamheten och sagts, att
utskottet icke längre ville befrämja densamma. Jag får försäkra
herrarne, att detta icke varit skälet till utskottets ställning i denna
fråga, ty såsom herrarne finna af den korta motivering, som blifvit
anförd, har utskottet sagt, att det vidhåller den uppfattning, som
1891 års Riksdag uttalade.

Det är alldeles gifvet, att hvar och en, som anser, att dessa
utgifter på tredje hufvudtiteln äro för höga, i detta fall skall vilja
befrämja allt, som kan leda till sparsamhet. Men i den form, hvari
motionen föreligger, finna herrarne, att det icke är godt att säga, om
ändamålet med motionen alls vinnes.

Motionärerna tala om att det i främsta rummet är beskickningen
i Wien, som skulle indragas. Men i sin slutkläm hafva motionärerna,
såsom herrarne finna, icke uttalat något derom, utan endast hemstält,
att på denna hufvudtitel i allmänhet nedsättning måtte ske. Hvar
sparsamheten skulle komma att träffa, derom hafva motionärerna i

21 N:0 6.

Onsdagen den 13 Februari.

sin kläm icke uttalat sig, och det var heller icke så lätt för utskottet,
att uppgöra något särskilt förslag i den rigtningen.

Vidare hafva motionärerna uppdragit en jemförelse mellan utgifterna
för vår diplomati och utgifterna för Danmarks och framhållit,
att våra utgifter för detta ändamål äro betydligt högre än Danmarks.
Ja, jag tror, att hvar och en af oss tycker, att det är skäl att jemka
härvidlag, och jag kan försäkra herrarne, att i fråga om sparsamheten
har statsutskottet icke ändrat uppfattning, utan der sparsamhet
är möjlig, tror jag, att statsutskottet skall lika väl härefter som
hittills befrämja den.

Men nu har här inblandats en politisk fråga, och då får jag säga,
att jag tror, att herrarne böra en smula se på de skäl, som statsutskottet
anfört, ty är det icke under för handen varande förhållanden
helt och hållet annorlunda än förr? Ligger icke denna fråga nu i
ett väsentlig’t annat läge? Har det icke, sedan frågan sist var före,
tillkommit förhållanden, som i hög grad inverka på frågans bedömande?
Har icke norska stortinget fattat beslut, som icke blott afse
att indraga beskickningen i Wien, utan syfta betydligt längre?

Och om man, som sig bör, tager den politiska sidan af frågan i
skärskådande, så är den af motionärerna föreslagna besparingen af
underordnad betydelse, och jag hemställer till herrarne, då nya frågor
från norsk sida uppstått, om man icke varsamt bör se utvecklingen
af dessa och häfda unionens bestånd. Herrarne hafva sig väl bekant,
att det var långa, omfattande underhandlingar, innan unionen kom
till stånd? Då nu, som jag nämnde, nya frågor uppstått, som beröra
unionen, böra då icke dessa behandlas som riksakten stadgar och
underhandlingar ega rum, om något unionsförhållande skall i visst
afseende förändras? Jag anser, att unionen icke får ensidigt brytas,
utan uppkommande spörsmål lösas på underhandlingens väg, så vidt
möjligt är. Jag anser dessa omständigheter så vigtiga, att jag har
säkert hopp, att denna kammare icke skall frångå en uppfattning,
som 1893 uttalades af hela Riksdagen, och som utskottet anför såsom
hufvudskål för sin hemställan, nemligen att detta särskilda förhållande
och de förhållanden i öfrigt, som röra konsulsväsendet och diplomatien,
icke böra brytas, utan att först lösning sökes på underhandlingens väg.
Förrän så sker, tror jag icke, att man kan med allvar tänka på
saken i det syfte motionärerna framhållit.

Med anledning af hvad som yttrades om herr Olof Jonsson af
några talare på stockholmsbänken, vill jag endast säga det, att jag
undrar, om icke, i fall dessa herrarne blifva så gamla i Riksdagen
som han, det skall för någon af dem kunna uppletas likadana förhållanden.
Det är ju icke så alldeles omöjligt.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Odliner: För min del förstår jag mycket väl skälet, hvarför
Riksdagen 1891 yrkade nedsättning i tredje hufvudtiteln. Man
tyckte sig finna, att vissa lönebelopp voro alltför högt tilltagna, och
kanske äfven finna en eller annan ministerpost, om hvars nödvändighet
meningarne kunde vara delade. Men hvad jag deremot har svårt

Angående
regleringen
af utgifterna
under rikestatens
tredje
hufvudtitel.

(Forts.)

N:o 6. 22

Angående
regleringen
af utgifterna
under riksttatens
tredje
hufvudtitel.

(Forts.)

Onsdagen den 13 Februari.

att förstå, det är, hvarför man både här hos oss och ännu mer på
andra sidan gränsen, i Norge, gjort beskickningen i Wien till så att
säga syndabocken, som skulle framför allt offras. Mig vill det synas,
som om denna beskickning hörde till dem, som vore af verkligt
politiskt behof påkallade, och det redan af det skälet, att ÖsterrikeUngern
ju för närvarande är och väl ännu länge kommer att förblifva
en af de förnämsta magterna i Europa. Det är, synes det mig, en
besynnerlig begreppsförvexling, till hvilken herrar motionärer gjort
sig skyldiga på sid. 18, då de synas hysa den mening, att de förenade
rikena icke kunna hålla beskickning i Wien för annat ändamål än
för att taga del i den s. k. stormagtspolitiken. Man tyckes resonera
så, att derför att vi hafva en beskickning hos en stormagt, så är det
fråga om stormagtspolitik.

Ja, mine herrar, jag kan för min del icke annat än finna, att eu
beskickning i Wien under alla omständigheter måste vara behöflig för
de förenade rikena, äfven med den anspråkslösa politiska rol, som
dessa riken för närvarande spela och väl alltid böra och måste spela
i Europa. Frågans betydelse framgår, synes det mig, tydligast, om
man tänker sig in i något specielt fall af politiska förvecklingar,
något fall, som ligger nära till hands, och som lätteligen kan inträffa.
Ett sådant fall vore det t. ex., i fall de förenade rikena hade att försvara
sin neutralitet under ett pågående krig i Östersjön. Hvilka
stormagter det vore, som här kunde komma att sammandrabba, behöfver
jag icke nämna, det förstår litet hvar ändå. Det skulle då
lätteligen kunna inträffa, att den ena eller andra af de krigförande
magterna eller båda två stälde på de förenade rikena sådana anspråk,
som icke läte förena sig med neutralitetens fordringar. Hvad vore
då att göra? Jo, naturligtvis först och främst att söka med egna
krafter försvara sin neutralitet. Men med så ringa sjömagt, som de
förenade rikena förfoga öfver, torde man på den vägen icke komma
långt. Då är det underhandlingens väg man har att beträda. Till
hvem skall man då vända sig? Naturligtvis först till de stridande
magterna, men det är föga troligt, att tvenne stormagter, som stå
i begrepp att sammandrabba, ge sig ro att i det afgörande ögonblicket
lyssna till, hvad en sådan magt som de förenade rikena ha
att säga. Man vänder sig då till Europas öfriga ruagter, särskildt
stormagterna och i all synnerhet sådana stormagter, hvilka kunna
hafva intresse af att antingen begränsa kriget eller om möjligt
göra slut derpå, och som tillika kunna ega inflytande på de krigförande
magterna. En sådan magt är Österrike-Ungern, och derför
vill det synas mig, att det skulle vara en betydande brist för de förenade
rikena att icke ega en ständig gesandt i Wien.

Nu kan det visserligen sägas och har blifvit sagdt, att man kan
för det särskilda tillfället affärda en extra ordinarie gesandt till Wien
för att der inleda underhandlingar. Det är nog bra, men ser man
närmare på saken, så skall man finna, att en sådan gesandt icke har
samma utsigt att lyckas som en ständig. Jag tror visserligen, att en
svensk-norsk gesandt, i Wien under vanliga lugna förhållanden icke
kan anses vara öfverhopad med politiska ärenden. Men, mine herrar,

23 N:0 6.

Onsdagen den 13 Februari.

faan upprätthåller kontinuiteten i de diplomatiska förbindelserna, han
har tillfälle att lära känna den stat, der han vistas, och han känner
också de ledande personer, med hvilka han får att göra. Detta är
en stor och väsentlig omständighet att taga i betraktande. Den
ständige gesandten är således i hvarje fall i bättre ställning och har
större utsigt att lyckas i sina underhandlingar än en person, som
kommer resande dit för tillfället.

Jag är således af den mening, att under alla förhållanden, så
länge de nuvarande politiska förhållandena i Europa ega bestånd, är
•en sådan beskickning i Wien af behofvet fullt påkallad.

Dertill komma för mig ytterligare ett par skäl, som göra, att
jag anser det betänkligt att under nuvarande förhållanden göra denna
eller någon annan mera betydande indragning på tredje hufvudtiteln.
Dessa skäl äro anförda dels af herr utrikesministern i hans statsverkspropositionen
bifogade anförande till statsrådsprotokollet och dels af
statsutskottet.

Utrikesministern säger, att stortingets beslut, som går ut på att
indraga det norska anslaget till utrikesbudgeten, om icke beskicksiingen
i Wien m. m. indrages, är “af den beskaffenhet, att, äfven om,
mot hvad jag nu håller före, beskickningen i Wien kunde undvaras,
ett beslut om dess indragning i den ordning nu blifvit ifrågasatt i
allt fall ej skulle kunna af mig tillstyrkas.”

Det är icke svårt att förstå, hvad som härmed menas; man har
lätt att läsa mellan raderna. Det är väl intet tvifvel underkastadt,
att, i fall från norsk sida ett förslag framstälts till eu sådan indragning
som denna och framkommit i den form, som är den rigtiga, den öfiiga
vid dylika förhållanden mellan tvenne förenade riken, denna framställning
skulle hafva mottagits med tillbörlig aktning, så mycket
mer som — efter hvad en talare förut påpekat — svenska Riksdagens
och särskildt Andra Kammarens önskningar gått i samma rigtning.
Men, mine herrar, det är det sätt, hvarpå detta yrkande framkommit
i Norge, som, antager jag, i första rummet bestämt regeringens
beslut. Det framkom, detta yrkande, under form af ett magtspråk,
man kan säga ett brutalt magtspråk. Det var att ställa
.saken på sin spets från norska sidan, att likasom utöfva tvång
på Sverige.

Detta är det ena skälet, som tillkommit. Det andra är det, som
angifves af statsutskottet i detta yttrande: “Då de skäl, som, enligt
utskottets uppfattning, föranledt Riksdagen att, ehuru Riksdagen måste
anses vidhålla sin i 1891 års skrifvelse uttalade mening, icke under
för handen varande förhållanden vidtaga någon förändring i de ordinarie
anslagen under tredje hufvudtiteln, för närvarande ega samma
och i visst afseende ökad giltighet, anser utskottet, att icke heller,
hvad anslagsbeloppen för år 189b beträffar, någon förändring bör
ifrågakomma.* Med dessa ord vill väl utskottet törst och främst
säga detsamma som herr utrikesministern. Men deri ligger kanske
också något mer, nemligen att det för närvarande är en så allvarlig
politisk situation, eu situation, som kan leda till allehanda förvecklingar
af okänd art, att det under sådana förhållanden vore mindre

Angående
regleringen
af utgifterna
under rikestatens
tredje
hvfrudtitcl.
(Forts.)

N o 6. 24

Onsdagen den 13 Februari.

Angående Renligt och tillrådligt att göra några väsentliga ändringar inom ut regleringen^

yikesbudgeten.

aunder rits- Jag ''jer att få ansluta mig till dessa uttalanden af herr utrikes statens

tredje ministern och af statsutskottet. Jag tror för min del, att under nuhvfvudtitel.
varande förhållanden Sveriges gagn och äfven dess heder kräfver, att
(Forts.) icke någon väsentligare förändring sker på denna lmfvudtitel.

Herr Boethius: Herr grefve och talman, rnine herrar! Då denna

fråga är af så stor betydelse, torde d,et vara skäl uti, att äfven från
dem, som gilla statsutskottets uppfattning, några flera uttalanden göras.
Derför har jag begärt ordet.

Den talare på stockholmsbänken, som började denna debatt, yttrade
varma och vackra ord om unionens betydelse för de skandinaviska
folken. Jag gifver honom fullkomligt rätt häri, särskildt med afseende
på försvaret. Men jag anser, att om unionen skall kunna fylla
sin uppgift, måste den innebära, att de båda folken måste stå gent
emot utlandet som en magt, således att der är gemensamhet ej blott
med afseende på försvaret, utan också med hänsyn till den diplomatiska
representationen. Denna åsigt tror jag också är allmän i Sverige.
Nu har emellertid den nämnde talaren i likhet med åtskilliga andra
tillstyrkt, att vi borde visa eftergift såväl med afseende på konsulatfrågan
som med afseende på denna beskickning i Wien för att derigenom
möjliggöra ett godt förstånd med Norge. De mena, dessa
herrar, att om vi i dessa punkter gifva efter, undanrödja vi “tufvor4''
— såsom eu af dem yttrade — hvilka ligga i vägen för unionen
Men jag ber med afseende på konsulatfrågan fä påminna om, att det
är uttryckligen erkändt af norska vensterns ledande män, att detta
yrkande på egna norska konsuler icke egentligen har det syfte, man
officielt framhållit, nemligen Norges handelsförmåner, utan att det är
afsedt att vara en ingångsport till erhållandet af skilda utrikesministrar,
således till sprängning af den diplomatiska enheten Detta har förre
statsrådet Engelhardt uttryckligen yttrat 1891, och det har äfven
från annat håll uttalats. Under sådana förhållanden kan ett tillmötesgående
med afseende på konsulatfrågan — dess ensidiga lösning
nemligen — icke vara till förmån för unionen.

Hvad åter angår frågan om beskickningen i Wien, så kan det
vara skäl att något tänka på den frågans historia. Jag har icke
kunnat finna, att före 1888 i Norge något behof gjorde sig gällande
att få till stånd en ändring med afseende på anslagen till tredje
hufvudtiteln. År 1888 blef det emellertid i norska stortinget tal om,
att vår representation i Ivonstantinopel skulle ställas något billigare.
År 1S89 förnyades detta tal. Det året framstäldes här i svenska Riksdagen
förslag om nedsättning i utgifterna under tredje hufvudtiteln;
och med anledning af denna svenska motion uppträdde i stortinget
statsrådet Arctander och yrkade, att den norska regeringen skulle
åläggas ° att göra framställning om en nedsättning. Då nämnde han
också något om beskickningen Wien. Sedermera har från norsk sida
fordrats, att bland annat posten i Wien skulle besättas provisoriskt,
och detta har Kongl. Maj:t efterkommit samt således visat tillmötes -

Onsdagen den 13 Februari. 25

gående. De följande åren har frågan om denna legation i Wien oupphörligen
framkommit i Sverige. Då bemägtigade sig den norska
venstern denna fråga alldeles tydligt i syfte att derigenom få ett medel,
en kil, som skall befordra det program, venstern uppsatt sedan 1891,
nemligen egen norsk utrikesminister, egen norsk representation i utlandet.
Detta är alldeles klart af beslutet den 19 juli 1894.

Herr J. Olsson fann det besynnerligt, om svenska Riksdagen eller
rättare denna kammare, som förut velat indragning af legationen i
Wien, nu skulle gå ifrån denna uppfattning blott derför, att norrmännen
nu också vilja detsamma. Nej, mine herrar, icke derför skall
Andra Kammaren ändra sin mening, utan — såsom herr Odhner
redan antydt — på grund af den form, hvari beslutet derom fattats
i Norge. Det referat, herr Olsson gaf af detta beslut, var ej rigtigt
fullständigt. Beslutet innehåller i sin fullständighet, att legationen
i Wien upphäfves såsom diplomatisk representation hvad Norge angår;
sker icke detta, nekar Norge allt anslag till utrikesbudgeten. Hvad
innebär nu detta beslut? Jo, det senare alternativet innebär ett försök
från norsk sida att omintetgöra hela den nuvarande anordningen.
Det förra alternativet åter, att vi skulle få en beskickning i Wien,
som vore svensk, men icke norsk, innebär just denna skilnad i diplomatiskt
hänseende, som Norge eftersträfva!''. Man skulle således på
denna omväg taga första steget till det målet.

Af allt detta är det klart, att här icke är fråga om något norskt
sparsamhetsbehof, utan att meningen är att begagna denna sak för
de separatistiska tendenserna. Gifva vi nu efter i denna fråga — ja,
då kunna herrarne vara öfvertygade, att man finner på ett annat
medel i stället. Man undanrödjer således icke konflikterna. Men man
gör något annat. Man låter modet växa hos dem, som vilja hafva
separation; ty de tänka: “Ja, Andra Kammaren har genom sitt beslut
att icke antaga statsutskottets förslag visat, att den icke är så emot
våra anspråk, utan nog kan gå med och göra eftergifter.* Derför
synes det mig, att äfven de, som af sparsam hetsskäl annars skulle i
denna fråga vilja gå med motionärerna, nu på grund af frågans politiska
innebörd icke böra göra det.

Jag tror också, att det ur en annan synpunkt vore olämpligt att
bifalla motionen. Det är bekant, att just i dessa dagar unionskonungen
har det tunga värfvet att värna — icke, såsom man sagt i Norge,
Sveriges intressen, utan — unionens intressen, upprätthållandet af
denna union, på hvilken i sanning “brödrafolkens väl“ hvilar. Om
nu Andra Kammaren fattade ett sådant beslut, som här blifvit förordadt,
då kunde det se ut, som om Andra Kammaren i denna sak
icke stode bakom unionskonungen. Men jag tror ej, att Andra Kammaren
vill, att ens skenet deraf skall finnas.

Medan jag har ordet, skall jag be att få yttra något jemväl angående
unionsfrågan i allmänhet. Jag har här uttalat mig mot de
norska anspråken, men det är sannerligen icke derför, att jag för min
del ej skulle vilja vara med om ett tillmötesgående emot Norge. Jag
respekterar ett nationelt sinnadt och ärekärt folk, som vill undanrödja
den — låt vara enda — brist i dess sjelfständighet, som ännu finnes;

N:o 6.

Angående
regleringen
af utgifterna
under rikestatens
tredje
hufvudtitel.

(Forts.)

N:o 6.

26

Angående
regleringen
af utgifterna
under rikestatens
tredje
hufvudtitel.

(Forts.)

Onsdagen den 13 Februari.

och jag förklarar öppet, att, om Sverige med afseende pa de utrikes
ärendenas skötsel stode i det förhållande till Norge som Norge nu
står till Sverige, jag för min del skulle uppbjuda alla mina krafter
för att med lojala medel söka skaffa Sverige likställighet. Men om
någon då förutsatte, att Sverige, när det kräfde denna likställighet
med afseende på de yttre angelägenheterna, skulle vilja undandraga
sig den naturliga förutsättningen härför, nemligen likhet i skyldigheter
med afseende på försvaret, skulle jag anse det som den största skymf
mot mitt land; ty det är sannerligen omyndighetens kännemärke att
åtrå rättigheter utan motsvarande skyldigheter. Och om från svensk
sida under sådana förhållanden måste begäras en ändring i Norges
grundlagar till förmån för Sverige, så skulle väl i rättvisans namn
ingen svensk kunna undra på, om norrmännen begärde, att vi gjorde
sådana ändringar i våra grundlagar, som sammanhängde med denna
sak. Hvilka ändringar nu skulle kunna komma i fråga, är här naturligtvis
ej tillfälle att tala om. En sak ber jag dock att få påpeka.
Antag, att det blefve en gemensam utrikesminister med bibehållande
af den nuvarande konstitutionella ansvarigheten i Sverige och Norge.
Herrarne veta mycket väl, att svenska Riksdagens kontrollerande magt
gent emot utrikesministern är ganska begränsad; i Norge deremot
stå alla ministrarne i mycket starkt beroende af Stortinget. Hl ef ve
det nu en sådan gemensam utrikesminister, så komme han att gent
emot Sverige intaga en ganska osjelfständig ställning, men deremot
blefve han helt och hållet beroende af norska Stortinget. Således, det
vore ej likställighet Norge vunne, utan supremati med afseende på de
yttre angelägenheterna. Tv af norska stortinget komme den skandinaviska
halföns yttre politik då att bestämmas. Om något sådant
tror jag väl icke någon svensk man vill vara med. Derför kräfves
det, om det blefve en gemensam utrikesminister, vissa ändringar i
våra grundlagar för att förebygga denna fara. Att man, då man erhåller
en stor rättighet, åtager sig motsvarande skyldighet, att man,
när man kräfver ändring, sjelf är beredd att göra en sådan, det synes
mig böra vara alldeles sjelfklart. Ja, jag är alldeles säker på, att,
om jag ginge ut i vårt land och frågade hvarje svensk man, huru vida
han har eu sådan uppfattning, han genast skulle svara “ja“. Ty detta
är svensk hederskänsla, detta är svensk kärlek till rättvisa. Beklagligen
tyckas icke våra norska bröder hafva samma uppfattning af
den nationella hederns kraf, icke samma uppfattning af rättvisans
fordringar. Men så få de väl också vänta, tills de härutinnan ändrat
sig. Ty, mine herrar, vi hafva ingen anledning att vara missnöjda
med den nuvarande formen för utrikes ärendenas skötsel. Det är de,
som hafva det. Vilja de då hafva ändring, få de väl också taga hänsyn
till hvad vi anse rättvisan kräfva.

Man har sagt, att om vi ej nu gå in på att göra eftergifter i
afseende på konsulatfrågan, så återstå endast tre möjligheter: eftergifter,
ännu skymfiigare eftergifter, skilsmessa eller krig. Nej, mine
herrar, det kan allt återstå ett annat sätt att lösa frågan. Enligt
europeisk folkrätt är det Sveriges Konung, sorri representerar den
skandinaviska halfön utåt. Antag, att Norge indroge alla anslag till

27

N:o 6.

Onsdagen den 13 Februari.

donna representation, den fortfore i alla fall och skilnaden blefve blott
den, att Norge i så fåll förlorade allt inflytande derpå. Då först
skulle Norge komma i en verkligt förödmjukande ställning, men det
hade härför blott att skylla sig sjelft. Hvad oss angår, skulle följden
blifva den, att vi finge ensamma bära kostnaderna för denna diplomati.
Men, mine herrar, dessa kostnader äro icke större än de skulle vara,
om båda rikena vore skilda från hvarandra, och vi hade den fördelen,
att på detta sätt kunde icke Norge genom egen diplomati skada oss
i utlandet; vi finge sköta halföns politik.

Derför tror jag, att de få lugna sig. Men jag anser på samma
gång, att Sverige med äkta broderssinne bör låta förstå, att så snart
Norge vill en uppgörelse på rättvisans ståndpunkt, då äro vi villige
att visa fullt tillmötesgående.

Mine herrar, det kan synas hafva varit skarpa ord jag sagt om
Norge. De grunda sig dock icke på någon nationel förhäfvelse.
Norrmännen må hafva en missrigtad nationalkänsla. Men det finnes,
mine herrar, en sak, som för ett folk är skamligare än en missrigtad
nationalkänsla, och det är, om icke hänsynen till landets egna kraf
få ställas i främsta rummet, utan öfver dem ställas hänsynen till ett
annat land. Jag är emellertid viss om, att något sådant aldrig skall
kunna sägas om denna kammare, och i denna förhoppning, herr grefve
och talman, ber jag få yrka bifall till statsutskottets värdiga och
fosterländska betänkande.

Herr Jonsson i Hof. Då från skilda talare starka anfall
blifvit rigtade mot statsutskottet och särskilt äfven mot mig för det
sätt, hvarpå denna fråga blifvit af utskottet afgjord, anser jag mig
skyldig att i korthet afgifva svar på dessa utfall. För herr Olsson
särskilt syntes det vara en mycket svag ståndpunkt hos mig, då jag
år 1892 uppträdt med yrkande om nedsättning af det belopp på
denna hufvudtitel, utskottet då hade tillstyrkt, men nu i år icke reserverat
mig mot samma beslut, och han åberopade hvad jag vid det
tillfället hade yttrat och ville dermed visa, att jag nu skulle intaga
en sådan svag ståndpunkt. Jag ber då att få fästa uppmärksamheten
derpå, att i detta betänkande förekommer intet, som tyder på att man
vill låta Konungen taga initiativ i dessa frågor. Det var om det jag
yttrade mig 1892, men här är icke hänvisadt till någon sådan utväg,
utan när tidpunkten blir lämplig, har Riksdagen i sin hand att fatta
det beslut, som kan synas nödigt och lämpligt. Jag tror således, att
han derför, om han vill vara upprigtig, icke kan säga, att jag har
frångått den ståndpunkt jag då intog. När herrarne för öfrigt så
mycket klandrat utskottet derför att icke utskottet nu tillstyrkt denna
nedsättning, synes det mig, som om herrarne i alla fall hade bort fästa
något afseende vid hvad Riksdagen sjelf sedan den tiden åtgjort.
Det är icke endast statsutskottet som afgör dessa frågor, utan de
afgöras slutligen af kamrarne, och år 1892 biföll visserligen Andra
Kammaren förslaget om nedsättning, men det föll med en betydande
majoritet i den gemensamma voteringen. 1893 afslogs hvarje nedsättning
med en öfverväldigande röstöfvervigt och 1894 gjordes intet

Angående
regleringen
af utgifterna
under rikestatens
tredje
hufvudtitel.

(Forte.)

N-0 6. 28

Onsdagen den 13 Februari.

Angående förslag i samma fråga. Jag förmodar, att skälen för Riksdagen i
a/utgifterna dessa fal1 icke varit af sa underordnad betydelse, att man icke bör
under riks- taga någon hänsyn till detta och således icke helt och hållet lasta statsstatens
tredje utskottets ledamöter, derför att de i år icke velat häfda samma ståndhufvudUtel.
punkt, som de intagit 1891 Samme talare sökte också på sitt behän1
or 8,) diga och lämpliga sätt att gå ifrån sjelfva kärnpunkten i denna fråga
genom att oupphörligt hålla sig till, att eftersom norska Stortinget,
fattat beslut om nedsättning, skulle vi också göra detsamma, men
han vidrörde alls icke formen för det norska Stortingets beslut. Jag
vågar hemställa, om emellan två brödrafolk, som icke hafva en sa
särdeles stark och fast union, den unionen kan tänkas blifva bevarad
för framtiden, derest först det ena landets representation behagar
ställa upp som vilkor, att det och det skall indragas, i annat fall beviljas
ingenting, och det andra landets representation kanske några
år derefter kommer med liknande anspråk — om man då, säger jagar
inne på rätta vägen och på rätta sättet för att häfda och hälla
i hop denna union. Jag tror, att herrarne, hur sparsamhetsvänliga
herrarne än kunna vara, dock icke kunna neka till att det har sina
betänkligheter att slå in på en sådan väg. Det tror jag icke herrarne
kunna undgå att erkänna. I den punkt, som nu är föredragen, gäller
det en nedsättning på 40,000 kronor. Det är ju ett belopp, som har
sin betydelse, och jag är förvissad om, att, när förhållandena komma
i ett lugnare läge än för närvarande, det icke skall möta hinder för
att vidtaga nedsättningar på denna hufvudtitel, men för närvarande
tror jag, att hvad som egentligen är brännpunkten har en mycket
större och vigtigare innebörd än ett penningbelopp på 40,000 kronor.
Hade jag den uppfattning, att man med en nedsättning af dessa
40,000 kronor skulle kunna förbättra det svåra läge, hvari de unionella
förhållandena för närvarande ligga, skulle jag med största nöje bidraga
till ett sådant beslut, trots det att jag inom statsutskottet ej velat
vara med om samma beslut. Men frågorna, som för närvarande föreligga,
hafva nog en djupare innebörd än ett penningbelopp på
40,000 kronor. Det gäller i sjelfva verket, huruvida känslan af unionens
vigt och värde hos båda folken kan göra sig så starkt gällande,
att man icke förbiser betydelsen af att visa hvarandra den hänsyn och
det tillmötesgående, som två brödrafolk böra göra, om man skall
kunna lefva vid hvarandras sida för framtiden likasom hittills. Jag
får saga, att det skulle vara mycket beklagligt, om dessa förhållanden
till följd af yttranden och agitationer vare sig ifrån svensk eller ifrån
norsk sida nu skulle hafva kommit i ett sådant skede, att en lösningaf
svårigheterna icke skulle kunna vinnas, utan den kris, som för
närvarande är svår, skulle blifva akut för att slutligen kanhända öfvergå
till något annat. Men skall man kunna komma ur den, tror jag icke.
att det är lämpligt att vid behandling af dessa saker gifva sig in på
sådana områden, som motsidans talare här i dag inlåtit sig på, att
anse tillbörligt att vid ett dylikt tillfälle polemisera mot personliga
åsigter, partiförhållanden och tendenser i fråga om sparsamhet eller
annat. Att inleda debatten på sådant sätt synes mig vittna om, att
man icke rätt känner allvaret af de frågor, som här föreligga; och

20 N:o 6.

Onsdagen den 13 Februari.

jag beklagar, om en sådan sinnesstämning skall kunna göra sig så
gällande, att icke ens Andra Kammaren vet, hvad klockan är slagen
och huru allvarsam situationen är.

Med dessa korta erinringar ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Hans exellens herr ministern för utrikes ärendena, grefve Lewenh
a it p t: Då statsutskottet tillstyrkt uppförandet af hela det anslags belopp,

Kongl. Maj:t under hufvudtiteln begärt, skulle jag icke ansett
mig ega anledning att vid detta tillfälle yttra mig rörande den hänvisning
utskottet gjort till Riksdagens uttalande 1891, derest icke så
väl i den åt utskottet behandlade motionen som i här afgifna yttranden
det påståendet gjorts, att de önskningar, som af Riksdagen
sedan några och tjugu är uttalats om minskning i utgifterna under
tredje hufvudtiteln, icke hos Kongl. Maj:t vunnit något afseende. Jag
erinrar med anledning häraf, att i den proposition, som år 1891 afläts
till Riksdagen, utgifterna till beskickningarna blifvit minskade med
26,300 kronor, och att jag i det yttrande, som åtföljde den kongl.
propositionen, framhöll en ytterligare minskning som möjlig i fråga
om beskickningen i Rom, när ministerposten der blir ledig. Kongl.
Maj:t har således icke stält sig afvisande emot de af Riksdagen uttalade
önskningarna, och såvidt på mig beror, skall jag icke underlåta
att, när ledighet i diplomatiska beställningar inträffar, fortfarande egna
min uppmärksamhet åt frågan, i hvad mån besparingar kunna genomföras
utan uppoffrande af de förenade rikenas intressen med afseende
å deras representation i utlandet.

Jag har flera gånger förut framhållit, att utgifterna för beskickningarna
i främmande land icke kunna alltför mycket begränsas. För
■den, som granskar kostnaderna för en och hvar af våra beskickningar
och endast bedömer dem med hänsyn till förhållandena i hemlandet,
kunna dessa kostnader visserligen synas höga, men jag tror
icke, att, då kostnaderna för hela vår diplomatiska och konsulära
representation, deri inräknadt äfven utrikesdepartementet, föga öfverskjuta
*/^ procent af utgiftssumman i vår budget, det med skäl kan
sägas, att vi offra för mycket för bevakande af våra intressen i främmande
länder.

Beträffande beskickningen i Wien, vidhåller jag fortfarande, att
■de förenade rikena böra vara representerade på denna plats, och att
Jet vore ett fel att indraga vår dervarande beskickning. Att denna
min åsigt icke saknar berättigande, anser jag bevisadt bland annat
deraf, att alla andra europeiska länder funnit sig böra i Wien underhålla
beskickningar. I alla händelser vågar jag antaga, att Riksdagen
skall godkänna regeringens uppfattning, att beskickningen under närvarande
förhållanden bör upprätthållas.

Hvad beträffar den gjorda anmärkningen, att regeringen icke
framlagt något detaljeradt förslag till den förändrade ordning af utrikesstyrelsen,
för hvilken svenska statsrådet uttalade sig den 14 januari
1893, anser jag mig böra upprepa hvad jag förut yttrat, att
•enligt min åsigt förslag till lösning af dessa frågor torde i likhet

Angående
regleringen
af utgifterna
under rikt»tätens
tredje
hvfrvdtitel.
(Forts.)

N:o 6. 30

Angående
regleringen
af utgifterna
under riksstatens
tredje
hufvudtitel.

(Forts.)

Onsdagen den 13 Februari.

med hvad förut skett, då ordnandet af unionella förhållanden varit
i fråga, böra uppgöras genom samarbete af dertill utsedde svenske
och norske män. Från norsk sida har emellertid hittills någon benägenhet
icke visat sig att förhandla på den grundval, för hvilken
Riksdagen uttalat sig, och framläggande under närvarande förhållanden
af ett förslag, uppgjordt utan förhandling, skulle enligt min
åsigt icke kunna komma att befordra frågornas lösning.

Herr Behrner: Då det uppstått debatt rörande tredje hufvud titeln,

skall jag be att få yttra några ord, livilka måhända annars
icke blifvit uttalade. Jag skall noga vakta mig att röra vid den fråga,
som härvidlag egentligen är af ömtålig beskaffenhet. Jag vill endast
lemna upplysning om ett förhållande, som jag anser höra komma
till kammarens kännedom. Jag kan nemligen konstatera, att vid ett
tillfälle för icke länge sedan vårt utrikesdepartement och eu derunder
lydande beskickning hos en främmande magt stått så fullständigt
utan all betydelse och utan allt inflytande hos denna magt, att det
varit rent af sorgligt att erfara. Det förmenas kanske kunna lända
till ursäkt, att saken icke var af stor politisk betydelse, att den endast
angick några underordnade svenska medborgares ekonomiska existens;
men den bär ju dock sin betydelse åtminstone för dem och för deras
fordringsägare. Om kammaren vill låna mig sitt öra för en kort
stund, skall jag relatera förloppet.

Det tilldrog sig för omkring ett år sedan i Nordsjön, att ett
svenskt handelsfartyg, segelfartyg, blef öfversegladt af ett örlogsfartyg,
tillhörigt en främmande magt — de undersökningar, som efteråt vidtogos,
gåfvo all anledning att antaga, att felet låg hos örlogsmannen.
Handelsfartyget blef vrak, men flöt på lasten. Besättningen, som
måste uppehålla sig på däck, gaf derifrån de nödsignaler, som stod»
den till buds. Oaktadt örlogsmannen uppehöll sig på ett ganska kort
afstånd från vraket, vidtog den ingen som helst åtgärd för att bispringa
besättningen. Slutligen kom till stället en engelsk fiskarbåt.
Denna upptog besättningen från vraket och räddade den. Några
timmar derefter passerades platsen af ett annat svenskt handelsfartyg,
som då iakttog, att örlogsmannen var sysselsatt med att berga det
öfvergifna fartyget och bogsera det i land, tydligen i afsigt att taga
det som pris.

Egarne till handelsfartyget ansågo sig under dessa förhållanden
berättigade till ersättning af det land, hvars tillhörighet örlogsmannen
var, och ansåg godvillig uppgörelse böra så mycket lättare kunna
komma till stånd, som i det landet då förelåg förslag till ny militärlag
och man förestälde sig, att regeringen icke skulle gerna se,
att till allmänhetens kännedom komme det sätt, hvarpå chefen för
örlogsfartyget gått till väga. Derför vände sig egarne af handelsfartyget
till vårt utrikesdepartement med begäran om bistånd. De
fingo slutligen löfte om bistånd. Men huru resulterade saken? Jo,
någon uppgörelse kom icke till stånd, oaktadt det fans ganska goda
förutsättningar för åvägabringande af en sådan. Härom må nu vara
mindre att säga. Men beskickningen kunde icke en gång utverka

31 N:o 6.

Onsdagen den 13 Februari.

afskrift af den rapport, som cliefen för örlogsfartyget afgifvit till
marinministeriet rörande tilldragelsen. Flerfaldiga gånger begärdes
en sådan af beskickningen, men denna möttes med blekiagdt nej, dess
begäran afslogs alltjemt.

Vid sådant förhållande må det ej förefalla underligt, om man
ställer sig något tviflande i fråga om den nytta en beskickning medför.
Denna tilldragelse gör en tveksam, då det gäller att tolka betydelsen
af utsagan, att Sverige står i det mest vänskapliga förhållande
till ifrågavarande främmande magt.

Jag har sagt hvad jag nu velat säga och har intet yrkande att göra.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena, grefve Lewenliaupt:
1 anledning af hvad den siste talaren yttrat, att vid ett till fälle

af en kollision mellan ett svenskt handelsfartyg och ett utländskt
krigsfartyg, en af fartygets redare hos utrikesdepartementet gjort begäran,
att framställning måtte göras hos vederbörande regering om
ersättning, men att, ehuru framställning visserligen slutligen gjordes,
utrikesdepartementet icke lyckades utverka bifall till densamma,
anhåller jag att få anföra, att det icke var slutligen utan genast som
utrikesdepartementet åtog sig att göra den begärda framställningen i
Berlin. Att denna afslogs, och att derefter ingen vidare åtgärd vidtagits
är fullkomligt rigtigt, men förhållandet är, att i dylika fall
den regering, hvars fartyg gör anspråk på ersättning, icke eger någon
rätt att fordra att saken skall uppgöras på diplomatisk väg. Sökanden
eger att vända sig till domstolarna, och det svaret har förut
gifvits af utrikesdepartementet i ett annat kollisionsmål, i hvilket en
dylik reklamation blifvit framstäld mot svenska regeringen.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i oförändradt skick och dels på
bifall till densamma med den förändring, att det af Kongl. Maj:t till
ministerstaten begärda anslaget nedsattes med 40,000 kronor, och
fann herr talmannen svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för
bifall till den förra propositionen. Votering blef emellertid begärd
och företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända
voteringsproposition:

Den, som bifaller i oförändradt skick hvad statsutskottet hemstält
i rista punkten mom. a. af utlåtandet n:o 4, löstalja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren beslutat att, med bifall till hvad utskottet
för (ifrigt i nämnda moment hemstält, nedsätta det af Kongl.
Maj:t till ministerstaten begärda anslag med 40,000 kronor.

Angående
regleringen
af utgifterna
under riksstatens
tredje
hufvudtitel.

(Forts.)

N:o 6. 32

Onsdagen den 13 Februari.

Omröstningen visade 158 ja mot 48 nej: varande alltså beslut
fattadt i enlighet med ja-propositionens innehåll.

I fråga om utskottets under mom. b) gjorda hemställan, som
härefter föredrogs, yttrade

Herr Wavrinsky: Herr talman, ruine herrar! Då jag tog

mig den dristigheten att väcka den motion, om hvilken statsutskottet
i sitt föreliggande utlåtande hemställer, att densamma måtte af Riksdagen
lemnas utan afseende, hade jag klart för mig, att den under
nuvarande förhållanden skulle komma att i bästa fall lemnas obeaktad.
Man kan då rigta den frågan till mig, hvarför jag väckte motionen.
Ja, herr talman, det är för att i första hand få tillfälle att förklara
detta som jag begärt ordet, och om jag nödgas för att tydliggöra
detta skenbarligen gå något utom frågan, så ber jag om herr talmannens
och kammarens öfverseende dermed, då jag förut så sällan tagit
kammarens uppmärksamhet i anspråk och icke gerna vill döma mig
till tystnad nu, då det gäller min egen motion.

Att döma af den konservativa pressen och äfven af enstaka
uttalanden från konservatismens målsmän inom Riksdagen, är det en
ganska utbredd mening att i regeln framställningar från demokratiens
målsmän eller från målsmännen för vensterradikala uppfattningar — att
dessa framställningar i allmänhet icke gerna kunna härflyta ur andra
grunder än elakhet eller i bästa fall dumhet. Jag behöfver väl icke
säga, att detta sätt att sluta a priori är en orätt, men jag vill tillägga,
att jag från andra håll, der jag kanske haft minst anledning att vänta
det, funnit en helt annan uppfattning om denna sak. Det är icke
länge sedan en konungens förtroendeman till mig yttrade, att han
ansåg det vara nödvändigt, att i landet framträngande meningar blifva
i Riksdagen representerade samt att dessa meningar der få uttryck
och blifva respekterade i den grad de kunna förtjena respekt, och
han tilläde, att det är i Riksdagens och landets eget intresse, att
meningsfränder sammansluta sig och äfven för långt åt venster gående
meningar söka vinna gehör för sin uppfattning. Detta tyder på att
en sundare uppfattning af oppositionens betjrdelse håller på att tränga
fram, och jag tror, att denna uppfattning rätt ofta är att söka hos
dem, som kalla sig konservativa, men sitta inne med en hel del
liberala åskådningar, under det att de, som vilja gå för mera eller
mindre avancerade liberaler icke bestå profvet. Detta, att en ärlig
mening, den må vara främmande eller mindre behaglig, mötes utan
hån eller ovilja, det är egnadt att skapa samförstånd och gynna
utvecklingen, under det att motsatsen skapar misstroende och bitterhet.

Det är denna uppfattning, som jag velat göra gällande med
hänsyn till unionsfrågan, då jag väckte min motion, som är ett uttryck
af min personliga öfvertygelse af hvad rätt och pligt kräfva af
svenske män i denna svåra ställning. Man torde då invända, att
norrmännen uppträdt småsinnadt och ovärdigt i denna fråga.
Ja, må vara, men det är icke ens fel, om två gräla. Misstag och
Övergrepp kunna mera eller mindre begås på ömse sidor, men åt

N:0 6.

Onsdagen den 13 Februari. 33

dem bör icke gifvas större valör än de förtjena, de böra icke blåsas
upp, och i all synnerhet böra enskilde mäns eller ett enskildt partis
missgrepp icke tillskrifvas folket. Dessutom är det väl icke berättigadt,
att vi på vår sida låta våld handlingssätt bestämmas af andras.
Vi frånkänna oss derigenom vår handlingsfrihet och vår sjelfbestämningsrätt
och göra våra handlingar beroende af andra grundsatser än
hvad rätt och pligt bjuda. Ett lugnt, värdigt och försonligt ord i
stridens hetta har ofta dämpat denna hetta, och derför har jag också
velat, att min motion skulle betraktas ur denna synpunkt.

Huru vi än döma vårt broderfolk, jag tvekar icke att utsäga det,
så måste vi erkänna, att det är ett käckt, dugtigt och dugligt folk,
som vet hvad det vill och vill hvad det vet, och att vi i många
stycken hafva mycket att lära af det, ett folk, som i sin afskilda vrå
vill lefva sitt enkla lif, utveckla sina begränsade resurser, utan att
behöfva riskera att direkt eller indirekt dragas in i någon stormagtspolitik.
Det har räckt handen mot den hand, som utsträcktes från
Nordamerikas Förenta stater för att träffa aftal om skiljedomstraktater.
Det har årligen för stortingets räkning sändt ombud till interparlamentariska
konferenser. Det har i den afgångne statsministern i
Stockholm eu statsrättslärd med europeiskt rykte. Det har sin storartade
handelsflotta, hvars betydelse vi icke kunna förbise eller vilja
underskatta. Det vill hafva och är helt naturligt hänvisadt till ett
frihandelssystem. Det är derför också naturligt, att det i många
stycken skall hafva olika intressen mot oss. Men å andra sidan, är
det då alldeles omöjligt att förmedla dessa intressen med våra egna?
Jag hör icke till dem som mena, att allt hvad som gjorts från Norges
sida kan förklaras, än mindre förvaras, men jag förstår det, då det
sker under tvistens hetta. Jag önskar för min ringa del, att vi .skulle
gå till väga på ett helt annat sätt. Jag vill helt Öppet erkänna, att
det icke förefaller mig allt för fantastiskt att tänka sig, att vi skulle
kunna eröfra Norge, eröfra det på det sättet, att vi frivilligt, sjelfmant
och af egen ädel drift säde till dem: “Vi akta och respektera
er sjelfständighetskänsla: vi kunna förstå er, och i ert läge .skulle
icke heller vi vara så lätt tillfredsstälda. Vi vilja gifva er denna
sjelfständighet, som 1 så mycket åtrån, och med er knyta ett vänskapsoch
fostbrödraförbund, i hvilket vi skola lefva trygga, lyckliga och
inbördes eniga. “ Skulle då utlandets stormar med sina svallvågor nå
till oss. skulle de stöta mot ett land, der det bodde två eniga folk,
som genom sin enighet skulle ingifva respekt.

Jag har lyckan att kunna för denna uppfattning åberopa åsigterna
hos eu så konservativ och framstående man som friherre Broder
Abraham Leijonhufvud. Under den märkliga debatten lördagen den
9 maj 1891 yttrade friherre Leijonhufvud: “Hvarje upprigtig vän åt
unionen, som lika med mig är öfvertygad om föreningens nödvändighet
för båda rikenas politiska oberoende, borde vara angelägen om
att bortskaffa de stötestenar, som förekomma i samlitvet de båda
folken emellan. Det ena rikets invånare borde vara villiga att gå till
mötes de önskningar, som med någon rätt framställas från det andras,
så långt som ske kan utan att förorsaka det egna landet någon

Andra Kammarens Prat. 189.r>. N:o 0. •>

N:o 6. 34

Onsdagen den 13 Februari.

väsentlig skada. Jag är nu beredd att i fråga om dessa unionella
utrikes angelägenheter gå ett godt stycke längre än kanske flertalet
af mina landsmän och tror, att så kan ske utan att Sverige deraf
.skulle hafva någon reel olägenhet. Hvad man med något skäl“,
säde han, “skulle kunna förebrå oss svenskar är, att vi kanske för
litet tänka på Norge och dess önskningar. Vi följa med intresse
hvad der tilldrager sig och beklaga de politiska hvälfningar der egt
rum under de senare åren, men vi betrakta dem i det närmaste så
som de ej anginge oss. Jag menar att detta ej är fullt rätt, särskildt
hvad de unionella angelägenheterna angår, äfven då ett parti i Norge
förklarar, att Norge skall taga dem i sin egen hand. Ett godt tillmötesgående
från svensk sida skulle säkerligen bidraga att såväl
stärka bandet de båda rikena emellan som att utjemna många svårigheter
inom broderlandet. Genom att sätta hårdt emot hårdt vinner
man ingenting mot ett så ambitiöst och nackstyft folk som det norska!
Må då hellre den äldre brodern bjuda handen till uppgörelse så som
han kan göra utan förödmjukelse.'' Han fortsätter: “För att kunna
betrakta unionsförhållandena objektivt och opartiskt har jag sökt
tänka mig sjelf såsom född norrman och från den ståndpunkten taga
i skärskådande den nu förevarande frågan. Ganska säkert hade jag
såsom norrman blifvit en fullgod högerman och dertill ganska unionsvänlig.
Men derjemte hade jag nog delat eu god del af de känslor
och önskningar om fullständig likställighet i unionella frågor, som
återfinnas äfven inom norska högern och den nu ifrågasatta lilla
förändringen i loredragningssättet för ministeriella ärenden skulle
jag nog med nöje accepterat — men endast såsom ett ringa steg
emot ett större mål. Då jag derefter återtog min svenska ställning,
gjorde jag mig den frågan: I hvad mån är det möjligt för oss att gå
dessa norska önskningar till mötes, utan att Sverige derigenom komme
att lida en verklig svår skada? Må våra historiker och rättslärde
granska och tyda den historiska utvecklingen och den juridiska rätten!
Det är godt och väl, men hvad här behöfves är snarare ett välvilligt
tillmötesgående, förestafvadt af öfvertygelsen om önskligheten att i
möjligaste måtto vinna enighet de båda brödrafolken emellan, till
fromma för dem å ömse sidor“; och han slutade sitt anförande med
följande ord: “Se der den anda, i hvilken jag skulle vilja tala svenska
med våra norska broder!" I det förslag, som han nu framlade och
som han sjelf kallade en “framtidstanke“, säger han i föreliggande
fall följande: “Den diplomatiska representationen i utlandet'' — han
hade förut talat om utrikesministersfrågan — “måste ock, af samma
skäl, blifva gemensam för båda rikena. Men hvartdera kan, om man
så nödvändigt vill, få sitt eget konsulsväsende, hvilket dock ej hindrar
att i regeln samme person kan representera så väl Sverige som Norge.
Det är ju ej ovanligt att en person är konsul för flera alldeles olika
länder, om ock detta vanligen endast brukas på mindre vigtiga platser
eller tillfälligtvis för kortare tider“. Mot denna “framtidstanke“
höjdes icke att enda ord i Första Kammaren vid det tillfället till
gensvar.

I statsutskottets här föreliggande afstyrkande utlåtande hänvisar

35 N:0 6.

Onsdagen den 13 Februari.

utskottet till Riksdagens uttalande år 1893. En föregående talare
bär erinrat om, huru otydligt detta är, och jag vill ytterligare påminna
om, huru många tydningar man gaf åt detsamma och huru
man sväfvade i okunnighet om den räckvidd, som fick tillmätas detsamma.
Herr Olof Jonsson i Hot’ fann sig föranlåten att gifva en
förklaring, men den förklaringen tillfredsstälde synbarligen icke flertalet
eller åtminstone icke det flertal, som ingår i den nuvarande
majoriteten. Herr Redelius förklarade bestämdt å dessas vägnar —
å nya landtmannapartiets vägnar — att man ville, att utskottets förslag
skulle antagas “sans pbr ases“. Är det nu så att vi äro på det
klara med hvad detta uttalande innebär, och är det lämpligt att vi
återkomma med ett sådant orakelspråk? Är det ett nytt sätt, som
vi skola antaga för att “tala svenska med norrmännen*? Jag föreställer
mig, att det icke är egnadt att bereda samförstånd mellan
folken.

I samma uttalande heter det: “Konsulatväsendet står nemligen i
ett sådant samband med de diplomatiska ärendena, att frågan om
upplösning af gemensamheten i det förra, synes Riksdagen icke
kunna göras till föremål för pröfning utan att på samma gång sättet
för de senares behandling måste komma under öfvervägande.* I min
motion finnes ingenting, som hindrar, att vi för egen del upptaga
den stora frågan till öfvervägande i sin helhet, blott man upprigtigt
önskar komma till en lösning af det närmast föreliggande ärendet.

Herr talman! Jag skall icke uppehålla kammaren längre; jag
anser det olämpligt, och jag har blott velat uttrycka den stämning
och den grund, hvarpå min motion är byggd.

Jag yrkar afslag å utskottets hemställan och bifall till min
motion.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Den af utskottet i slutet af punkten gjorda anmälan lades till
handlingarne.

Punkterna 2:o och 3:o.

Biföllos.

§ 7.

Herr J. A. Sjö aflemnade en motion, n:o 160, om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om förslag angående inrättande af ett
statslotteri.

Denna motion bordlädes.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr C. J. Hammarström under 12 dagar fr. o. in. den 16 dennes,
„ J. H. E. Dieden .... , 14 , , ,15 „

N:o 6. 36

Onsdagen den 13 Februari.

Herr V. N. Ekenman...... under 8 dagar fr. o. in. den 14 dennes,

p K. E. Holmgren...... „ 3 » T , 14 »

„ A. Olsson i Mårdäng » 8 „ » » 16 „

och n P. J. M. Erikson i

Stockholm ........ „ 6» „ »16 „ .

§ 9.

Justerades protokollsutdrag angående kammarens i dagens sammanträde
fattade beslut.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

u:o 12, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning
och förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer
och torrläggning af vattensjuka marker samt angående vilkoren för
sådana statsbidrags åtnjutande;

n:o 13, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående beredande
af låneunderstöd till utveckling af statens telefoflväsende;

n:o 14, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande
af vissa förmåner för enskilda jemvägsanläggningar;

n:o 15, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Borgholms stad af ett jordområde af 2 hektar 52 ar från
Borgholms kungsladugård;

n:o 16, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna mönsterskrifvarebostället s/« mantal Silleberg
n:o 3 Börje Olofsgård med ''/* mantal Åker n:o 2 i Skaraborgs
län;

n:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från den under Sundbyholms kungsgård lydande
kronolägenheten Sundbyås n:o 1 i Södermanlands län;

n:o 18, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
åt enskilde af ett vid Långträsks järnvägsstation beläget område
af Piteå kronopark i Norrbottens län;

n:o 19, i anledning af väckt motion om upplåtande af väg
öfver Eskilstuna kungsladugård till allmänt begagnande i utbyte mot
annan väg;

n:o 20, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter Ulrika
Charlotta Thorsberg;

37 N:e 6.

Onsdagen den 13 Februari.

n:o 21, i anledning af väckt motion om tillägg till 32 § i kungörelsen
den 10 november 1882 angående förändrade grunder för
förvaltningen af kronans jordbruksdomäner;

n:o 22, i anledning af väckt motion i fråga om ändrade bestämmelser
angående syner och besigtningar å torp tillhörande rotar och
rusthåll vid indelta armén:

n:o 23, i anledning af väckt motion om inlösen till statsverket
af skattefrälseräntor, som inom viss tid till staten hembjudas;

n:o 24, i anledning af väckt motion om inlösen till statsverket
af frälseskatteräntor; och

n:o 25, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning, på hvilka vilkor staten kunde förvärfva
hela vattenkraften vid Trollhättan för att, med kraftens tillgodogörande,
undantaga omgifningarne till en nationalpark; samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 5, i anledning af justitieombudsmannens framställning rörande
upphäfvande af forum privilegiatum för utländske adelsmän, som i
riket inkommit; och

n:o 6, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
tillägg till lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit tvenne gånger bordlagda.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 1,5 8 e. m.

In fidem

E. Nathor8t Böös.

Andra Kammarens Prof. 1890. N:u ö.

4