RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1895:46
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1895. Ändra Kammaren. N:o 46.
Torsdagen den 16 maj.
Kl. 2 e. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 9 i denna månad.
§ 2.
Till behandling förekom till en början statsutskottets memorial
m:o 95, med förslag till voteringspropositioner m. m. i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut rörande beloppen af de i regeringsformens
63 § föreskrift^ kreditivsummor.
Sedan det i utskottets memorial n:o 94 framstälda förslag till
sammanjemkning af kamrarnes olika meningar rörande beloppen af
de i regeringsformens 63 § föreskrift» kreditivsummor af Andra
Kammaren afslagits, hade utskottet i punkten A af föreliggande
memorial afgifvit förslag till voteringspropositioner för frågans afgörande
genom gemensamma omröstningar.
I fråga härom anförde:
Herr Hedin: På de skäl, som jag vid två föregående tillfällen
har utvecklat, anser jag, att proposition för gemensam votering icke
bort framläggas och att gemensam votering i förevarande fall icke
är laglig.
Jag vill blott hafva denna min mening antecknad till protokollet,
dä jag ser, att ingen af utskottets ledamöter har reserverat sig mot
utskottets föreliggande förslag.
Vidare yttrades ej. De föreslagna voteringspropositionerna blefvo
härefter af kammaren godkända.
Punkterna B och C.
Biföllos.
Andra Kammarens Prof. 1895. JV:o 48, 1
Angående
voteringspropositioner
för gemensamma
omröstningar.
N:o 46. 2
Angående
voteringspropositioner
för gemensamma
omröstningar.
(Forts.)
Angående
grunderna
för utgörande
af den för
år 1896 erforderliga
tillläggsbevillning.
Torsdagen den 16 Maj.
§ 3.
Under åberopande af i sådant afseende mellan herrar talmän
träffad öfverenskommelse och under förutsättning att de i nästförestående
paragraf omförmälda voteringspropositioner blefve jemväl af
Första Kammaren godkända, tillkännagaf herr talmannen, att gemensamma
omröstningar enligt samma propositioner komme att ega rum
vid början af morgondagens sammanträde.
§ 4.
Föredrogs och bifölls statsutskottets memorial n:o 97, angående
den nya riksstaten.
§ 5.
I ordningen förekom dernäst bevillningsutskottets betänkande
n:o 29, med förslag till den af Riksdagen föreslagna bevillningssummans
utgörande.
Punkterna 1—3.
I
Biföllos.
Punkten 4.
I proposition n:o 17 hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att
såsom bidrag till fyllande af statsverkets behof för år 1896 bevilja
en särskild tilläggsbevillning af 4,500,000 kronor att, utan sammanblandning
med bevillningen af fast egendom samt af inkomst, på
grund af nämnda års bevillningstaxering utgå med en krona för bevillningskrona
å bevillningen af fäst egendom samt af inkomst, dock
så, att de, hvilka för inkomst äro taxerade till belopp, för hvilka
jemlikt § 11 mom. 1 i gällande bevillningsförordning lindring i bevillningen
eger rum, skola, då inkomsten icke uppgår till 1,200
kronor, från tilläggsbevillningens utgörande vara befriade och, då
inkomsten uppgår till 1,200 kronor, men icke till 1,800 kronor, erlägga
tilläggsbevillning med endast 50 öre för bevillningskrona;
börande denna tilläggsbevillning på enahanda sätt som bevillningen
af fast egendom samt af inkomst af vederbörande vid de under år
1897 infallande uppbördsstämmor uppbäras samt i behörig ordning
redovisas.
Under förevarande punkt hemstälde utskottet:
“att Kongl. Majrts proposition angående en särskild tilläggsbevillning
för år 1896 måtte på det sätt bifallas, att Riksdagen beslutar
att såsom bidrag till fyllande af statsverkets behof för år 1896
3 N:0 46.
Torsdagen den 16 Maj.
bevilja en särskild tilläggsbevillning af 1,350,000 kronor att, utan
sammanblandning med bevillningen af fast egendom samt af inkomst,
på grund af nämnda års bevillningstaxering utgå med 30 öre för
bevillningskrona å bevillningen af fast egendom samt af inkomst,
dock så, att de, livilka för inkomst äro taxerade till belopp, för hvilka
jemlikt § 11 mom. 1 i gällande bevillningsförordning lindring i bevillningen
eger rum, skola, då inkomsten icke uppgår till 1,200
kronor, från tilläggsbevillningens utgörande vara befriade och, då
inkomsten uppgår till 1,200 kronor, men icke till 1,800 kronor,
erlägga tilläggsbevillning med endast 15 öre för bevillningskrona;
börande denna tilläggsbevillning på enahanda sätt som bevillningen
af fast egendom samt af inkomst af vederbörande vid de under år
1897 infallande uppbördsstämmor uppbäras samt i behörig ordning
redovisas. “
I en vid betänkandet fogad reservation hemstälde deremot herrar
af Burén, friherre von Schiverin, Jansson i Krakerud, Bromée och
Ivar Månsson:
“att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts proposition
angående en särskild tilläggsbevillning för är 1896 icke kunnat oförändrad
bifallas, måtte besluta, att såsom bidrag till fyllande af statsverkets
behof för år 1896 bevilja en särskild tilläggsbevillning af
1,350,000 kronor att, utan sammanblandning med bevillningen af fast
egendom samt af inkomst, på grund af nämnda års bevillningstaxering
utgå med 30 öre för bevillningskrona å bevillningen af fast egendom
samt af inkomst, dock så, att de, hvilka för inkomst äro taxerade
till belopp, för hvilka jemlikt § 11 mom. 1 i gällande bevillningsförordning
lindring i bevillningen eger rum, skola, då inkomsten
understiger 800 kronor, från tilläggsbevillnings utgörande vara befriade;
börande denna tilläggsbevillning på enahanda sätt som bevillning
af fast egendom samt af inkomst af vederbörande vid de
under år 1897 infällande uppbördsstämmor uppbäras samt i behörig
ordning redovisas.*
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr friherre von Schwerin: Vid detta betänkande är, som
herrarne finna, fogad en reservation af en ledamot från Första Kammaren,
herr af Burén, och några ledamöter från Andra Kammaren.
Denna reservation är ungefär lika lydande med den reservation, som
i samma ämne afgafs vid 1893 års riksdag.
Jag skall icke länge upptaga kammarens tid, utan till hvad som
i reservationen är anfördt endast foga en helt kort historik. Saken
är, såsom herrarne torde erinra sig, att urtima Riksdagen 1892 beslöt,
att den då påbjudna tilläggsbevillningen skulle utgå från och med
800 kronors inkomst. 1893 års Riksdag fick en kong], proposition
sig förelagd om åtagande af eu tilläggsbevillning eif 100 procent, och
Kongl. Maj:t föreslog såsom grund för densammas utgående, att
Angående
grunderna
för utgörande
af den för
år 1896 erforderliga
tillläggtbevillning.
(Forte.)
N:o 46. 4
Angående
grunderna
för utgörande
af den för
år 1896 erforderliga
tillläggsbevillning.
(Forta.)
Torsdagen den 16 Maj.
befrielse skulle inträda för hela beloppet intill 1,200 kronor och för
halfva beloppet intill 1,800 kronor. Åtskilliga af bevillningsutskottets
medlemmar ansågo det emellertid icke lämpligt att frångå den uppfattning,
som året förut gjort sig gällande, och reserverade sig derför
med jakande, att beloppet måtte utgå efter samma grunder som
förut. Denna reservation, som var undertecknad af ett par ledamöter
af Första Kammaren och 5 eller 6 från Andra Kammaren,
vann anslutning i båda kamrarne, och innehållet af 1893 års beslut
blef alltså, att tilläggsbevillningen skulle utgå med fullt belopp från
och med 800 kronor. Året derpå inkom Kongl. Maj:t med samma
förslag till lindring och föreslog äfven nu en tilläggsbevillning af
100 procent. Men då blefvo de åsigter, som föregående års reservanter
förfäktat, och som då vunnit båda kamrarnes godkännande,
äfven accepterade ''af bevillningsutskottets majoritet och godkändes
äfvenledes af båda kamrarne, ehuru först efter votering i denna
kammare.
Hufvudskälet, hvarför reservanterna hållit på sitt förslag, är, att,
om man än mycket gerna vill medgifva denna mer än väl behöfliga
lindring åt de små inkomst- och löntagarne, man dock å andra sidan
måste erkänna, att de små lägenhetsinnehafvarne på landet ännu
bättre behöfva en lindring. Dessa hafva alltid fått betala bevillning
för hela taxeringsvärdet utan något som helst afdrag. Genom urtimans
beslut blef den fördubblad, och med 100 procents tilläggsbevillning
hafva de alltså i år fått betala fyradubbla beloppet mot förut. Vi
begära endast, att äfven dessa måtte få någon lindring. Det har i
detta syfte förelegat åtskilliga motioner, men deras antagande har
stött på formella hinder, och de hafva derför ej medfört något resultat.
Man har sagt, att den nuvarande bevillningsförordningen är
olämplig och icke tillåter någon förändring af den art, motionärerna
föreslagit.
Man håller emellertid nu på med att utarbeta en ny bevillningsförordning.
Som herrarne veta, har en komité varit tillsatt för att
uppgöra ett förslag i detta ämne. Det har då synts reservanterna
besynnerligt, att, när Riksdagen tre gånger förut fattat beslut, att
tilläggsbevillningen skall utgå från 800 kronor, Riksdagen i år, då
densamma blifvit nedsatt till 30 procent, skulle frångå sin trenne
gånger uttalade åsigt att icke vilja vara med om ytterligare lindring
för inkomsttagarne, förrän bevillningsförordningen blifvit omarbetad
och äfven smärre lägenhetsinnehafvare kunna komma i åtnjutande
af någon lindring. Vi reservanter hafva trott, att Riksdagen borde
för fjerde gången fatta samma beslut, i synnerhet som Riksdagen
snart torde få att behandla komiténs betänkande rörande förändring
af bevillningsförordningen.
På de skäl jag anfört ber jag att få yrka bifall till revervationen.
Herr Collander: I olikhet med den sista talaren skall jag be
att få yrka bifall till utskottets förslag. Såsom han erinrade, har
Kongl. Maj:t alltsedan 1892 års urtima riksdag vidhållit sin åsigt åt c
5 N:o 46.
Torsdagen den 16 Maj.
vid uttagande af den tilläggsbevillning, som afsåg att ersätta den af
beslutet om grundskatternas afskrifning, indelningsverkets upphörande
samt lindringen i rustnings- och roteringsbesvären föranledda minskningen
i de ordinarie statsinkomsterna, bereda någon lindring åt de
minsta inkomsttagarne. Detta har återkommit hvarje år, då tilläggsbevillning
föreslagits.
Nu har emellertid Riksdagen icke velat frånträda sitt år 1892
fattade beslut, enligt hvithet endast de, som hafva en inkomst, underderstigande
800 kronor, skulle från sådan bevillning vara befriade.
Hufvudsakliga skälet dertill har varit, att man väntat på att få en
ny bevillningsförordning, som skulle kunna rättvisare än den nuvarande
fördela denna skattebörda, men man har hvarje år väntat
förgäfves. Här har visserligen nu sedan förlidet år ett förslag varit
under utarbetning af eu för ändamålet tillsatt komité; men som man
har sett, hafva många invändningar blifvit gjorda mot detta förslag,
hvarför det är att antaga, att detsamma icke kommer att framläggas
annat än kanske i en omarbetad form. Under tiden uppskjuter man
att bevilja en lindring för de mindre inkomsttagarne. Detta kan jag
för min del icke finna vara rättvist.
Nu säger man, att här är fråga om eu nedsättning i tilläggsbevillningen
till 30 procent i stället för 100 procent. Men hvarmed
är denna nedsättning med 70 procent vunnen? Jo, derigenom, att Riksdagen
beslutat en högre indirekt beskattning på lifsmedel, och det är
ju onekligen de små inkomsttagarne, som i främsta rummet komma
att drabbas af detta beslut. Det är under sådana förhållanden icke
mera än billigt, att man bifaller Kongl. Maj:ts upprepade förslag till
en lindring för dem. Kan en ny bevillningsförordning framläggas
till antagande nästa år och kan deri ske en sådan rättelse, att äfven
de mindre fastighetsegarne kunna komma i åtnjutande af någon lindring,
så är det icke något som hindrar, att man gör rättvisa jemväl
åt dem; men vi må dock erinra oss, att fastighetsegarne på landet
hafva genom urtima Riksdagens beslut fått lindring genom grundskatternas
afskrifning m. m. Och när nu till förmån för jordbrukarne
en ökad beskattning blifvit pålagd, så är det väl icke mera än rättvist,
att man bereder någon lindring jemväl för de små inkomsttagarne.
Herr grefve och talman! Jag skall på dessa grunder be att fä
yrka bifall till utskottets förslag, hvilket ju står i nära öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts i ämnet afgifna proposition.
Herrar Andersson från Malmö, Dalin och Broström instämde
häruti.
Herr Fredholm från Stockholm: Efter hvad man sagt mig,
lärer detta ärende hafva blifvit bordlagdt i Första Kammaren, hvarför
det der icke kan afgöras förrän i morgon. Under sådana förhållanden
kan det ju synas icke vara någon särdeles anledning att här begära
ordet, i synnerhet sedan ett yrkande redan blifvit framstäldt på bifall
till utskottets hemställan; men med anledning af hvad en af reservanterna
nyss yttrat, ber jag få säga några ord.
Angående
grunderna
för utgörande
af den för
år 1896 erforderliga
tillläggsbevillning.
(Forts.)
N:o 46. 6
Torsdagen den 16 Maj.
Angående Han ansåg sig böra intaga samma ställning till frågan nu sotn
grunderna. han gjort de senaste riksdagarne. Han kunde icke finna, att något
Jaf derför sedan förra riksdagen inträffat, som borde föranleda honom att frångå
år 1896 erfor- den ståndpunkt, han då intog. Men har då den förhöjda spanmålsderliga
till- tullen vant alldeles betydelselös för denna fråga? Den har ökat
läggebemll- statens inkomster för år 1896 med öfver fem millioner kronor, eller
(Forta.) med ett större belopp än hela bevillningen. Är det då för mycket
begärdt, att man nu vill söka att bereda någon lindring i tilläggsbevillningens
utgörande för de små inkomsttagarne, som af spanmålstullarne
blifva mest betungade? Eller skola de kanske bidraga först
med hela spanmålsskatten och sedermera äfven med den här tilläggsbevillningen?
Tycka herrarne, att detta är rättvisa i beskattning?
Det kan nu icke hjelpas, att om man af månhet om jordbruket
och dess idkare anser sig böra lägga en förhöjd tull å spanmål, så
måste följden deraf blifva höjda skatter till staten. Om man nu för
jordbrukets skull anser sig böra på detta sätt beskatta befolkningen,
så bör man väl icke deraf hemta anledning att befria dem, som stå
i en bättre förmögenbetsställning, från de skatter, som de eljest skolat
utgöra. Det synes mig vara allt annat än rättvisa, att man tager upp
skatter af de mindre bemedlade för att lindra skattebördan för dem,
som befinna sig i en bättre förmögenbetsställning. Vi kunde hafva
underlåtit att begå en sådan orätt, om vi bibehållit tilläggsbevillningen,
om än icke vid 100 procent, så åtminstone vid 75 procent af den
ordinarie bevillningens belopp. Detta kunde vi hafva gjort, om Riksdagen,
i stället för att upplåna medel till jernvägslinien Wännäs—
Umeå, hade beslutat att bygga denna bände! med skattemedel. Man
hade då beredt samhället åtminstone någon nytta af de förhöjda spanmålstullarne,
hvilka nu deremot blifva till fromma endast för dem,
som äro mera lyckligt lottade i ekonomiskt hänseende, genom att för
dem lindra tilläggsbevillningen och sålunda låta dem på ett lättvindigt
sätt komma undan följderna af urtima Riksdagens beslut.
Jag kan icke finna, att den ringaste grad af rättvisa kan förebäras
för ett sådant tillvägagående. Ett fasthållande af de beslut, som
Riksdagen förut fattat, skulle innebära, att Riksdagen äfven nu vill,
utan hänsyn till rättvisans fordringar, underlåta att befria de små
inkomsttagarne från tilläggsbevillningen, och detta oaktadt de nu
hafva större anspråk på att derifrån blifva befriade än förut. På
grund af hvad jag nu tagit mig friheten yttra, skall jag anhålla om
bifall till utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar G. Ericsson frän Stockholm, Wavrinsky,
John Olsson, Bergström, Höjer, Svensson från Stockholm, Palme,
Berg, Wallis, Eklund från Stockholm, Alsterlund, Aulin, Schönbeck
och Hammarström.
Herr Jansson i Krakerud yttrade: Jag skall först be att få
fästa de båda sista ärade talarnes uppmärksamhet på, att det väl ändå
är olämpligt att nu framdraga det gamla spörsmålet om spanmålstullen,
då här är fråga om skattelindringar, som afse egare af fästig
-
7 N:o 46.
Torsdagen den 16 Maj.
beter med ett taxeringsvärde åt 1,500, högst 3,000 kronor. Om man Angående
granskar kamrarnes protokoll, skall man finna, att samme talare, som J^utgörande
nyss motsatt sig skattelindring för dessa mindre fastighetsegare, förr y aj Jen för
yttrat, att dessa mindre fastighetsegare icke hafva någon som helst år 1896 erfornytta
af spanmålstullarne. När man har den öfvertygelse^ att dessa dårlig a tillmindre
fastighetsegare, om hvilka här är fråga, icke hafva någon som
helst nytta af spanmålstullen, så synes det mig, att man icke borde (Forts.)
begagna sådana motiv, som att, då man har höjt spanmålstullarne,
endast inkomsttagarne borde hafva skattelindring, men icke de mindre
fastighetsegarne.
Jag skall derjemte be att få upptaga till bemötande ett par skäl,
som bevillningsutskottet anfört. Det säger nemligen på fjerde sidan
i betänkandet “att man från fastighetens taxeringsvärde icke kan med
säkerhet sluta till egarens personliga förhållanden. Ehuru en person
eger eu högt taxerad fastighet, kan ju hans behållna inkomst möjligen
vara ingen eller mycket obetydlig, likasom å andra sidan en till ett
jemförelsevis litet belopp uppskattad fastighet mången gång kan tillhöra
en välmående person, eller flera sådana fastigheter, måhända
belägna inom olika kommuner, vara förenade i samma persons hand.*
Det förefaller mig, som att det icke skulle vara svårt inom en kommun
att få reda på, om en fastighetsegare rår om flera smärre fastigheter,
och huruvida han sålunda på grund deraf icke bör befrias.
Visserligen måste jag erkänna, att det förekommer någon olägenhet,
men samma olägenhet förekommer äfven beträöande de mindre inkomsttagarne,
för hvilka dock såväl i Kongl. Maj:ts proposition som
i utskottets betänkande föreslås befrielse. Ty der finnes ingen skilnad
på inkomsttagare för inkomst af kapital och för inkomst af arbete.
Om det nu gälde endast inkomst af arbete, så skulle jag kunna anse
starkare skäl förefinnas att befria dem, men bestämmelsen gäller äfven
inkomst af kapital. Och det må väl ändå utskottets ledamöter kunna
erkänna, att den persons ekonomi, som har inkomst af kapital på
inemot 1,800 kronor, är mycket bättre än den persons, hvilken eger
en fastighet på 1,500 kronor eller innemot 3,000 kronor. Således
förefinnes samma oegentlighet såväl på den ena som på den
andra sidan.
Jag har såväl i år som de föregående åren velat befria de små
inkomsttagarne, men jag har ansett det orättvist att befria dem till
sådana belopp, för hvilka man ej kunnat vara med om att befria de
små fastighetsegarne. Och jag kan icke förstå, hvad ondt dessa mindre
fastighetsegare hafva gjort, då man icke vill bevilja dem samma för
mån;
ty man kan utan tvifvel icke förneka, att deras ekonomi är
sämre än deras, som hafva en så pass stor inkomst af kapital som
inemot 1,800 kronor. Det är på denna grund jag icke kunnat vara
med om utskottets förslag. Om de herrar, som biträdt utskottets
förslag, ville vara med om, att befrielse skulle medgifvas äfven mindre
fastighetsegare, så skulle jag också hafva gått med på detta förslag,
ty då hade man haft denna fråga afgjord.
Den andre talaren i ordningen sade, att vi nästa år kunde hafva
att från regeringen emotse ett förslag till ny bevillningsförordning,
N:o 46.
Angående
grunderna
f ör utgörande
af den för
är 1896 erforderliga
tillläggsbevillning.
(Forts.)
Torsdagen den 16 Maj.
och derför skulle man nu kunna bifalla utskottets förslag. Jag tror
dock, att, vare sig vi få ett sådant förslag nästa år eller icke, det är
ganska olämpligt att nu bifalla utskottets förslag, ty har Andra
Kammaren en gång öfvergifvit den principen att äfven lemna de
smärre fastighetsegarne någon skattelindring och ansett, att sådan
endast borde tillkomma de mindre inkomsttagarne, så torde vi hafva
att motse förslag till en sådan bevillningsförordning, i hvilken denna
orättvisa Kommer att fastslås för en mycket lång framtid.
„ . J-h^år af denna anledning, som jag, herr talman, ber att få yrka
anslag pa utskottets hemställan och bifall till reservationen.
I detta yttrande instämde herr Anderson i Hasselbol.
Ordet lemnades härefter till
Hans excellens, herr statsministern Boström, som yttrade: Jac
oer endast att få göra en liten erinran i detta ämne.
Såsom herrarne behagade erinra sig, är det utgiftsöfverskott, som
i Kong!. Maj:ts förslag till statsreglering för år 1896 beräknats skola
tackas genom tilläggsbevillning, upptaget till 4,500,000 kronor. Kono-1.
Maj:t har dervid föreslagit afdrag för de lägst inkomstbeskattade, och
denna åsigt har äfven bevillningsutskottet för sin del godkändt. Då
1 ornnonneT ertld visat si«’ att defc beböfves ett tillskott af endast
i,oo0,000 kronor och utskottet föreslagit tilläggsbevillning med 30
procent af det utaf Kongl. Maj:t föreslagna beloppet, har utskottet
således beraknat dessa 30 procent tilläggsbevillning efter samma grundeQr’
^°ngL MaJ:t. föreslagit. Och då det icke behöfs mera än
1,350,000 kronor, kan jag icke förstå, hvarför man skulle genom att
medgii va mindre lindringar uttaga högre belopp. Jag kan icke heller
anse, att det linnés något talande skäl för reservanternas yrkande, och
deras medömkan för de smärre fastighetsegarne kan ju ej leda till
något resultat. Det vore visserligen godt, om äfven dessa kunde få
någon lindring, men något förslag derom föreligger nu icke, utan
,»enhg!; reservanternas förslag, de mindre fastighetsegarne icke
k-hiva lägre beskattade, än nu föreslagits af utskottet.
Då alltså. under hvilka förhållanden som helst någon lindring i
förevarande hänseende icke kan beredas de mindre fastighetsegarne,
men man deremot är i tillfälle att bereda de mindre inkomsttagarne
någon lättnad, — hvilken också är för dem väl behöflig — så synas
mig alla skäl tala för bifall till utskottets förslag, som öfverensstämmer
med Kongl. Maj:ts proposition.
Vidare anförde:
Herr Ollas A. Ericsson: Jag har blifvit till hufvudsaklig de!
förekommen af en talare på vermlandsbänken och kan således instämma
med honom. Men då jag nu har ordet, vill jag säga några
ord med anledning af ett yttrande af en talare på stockholmsbänken,
hvilken så varmt förordade, att de små inkomsttagarne skulle befrias
9 N:o 46.
Torsdagen den 16 Maj.
från tilläggsbevillning, när deras inkomst icke uppgår till det af utskottet
föreslagna högre beloppet, 1,200 kronor. Med de motiv, han
använde för detta sitt yrkande, förvånar det mig, att hans namn
icke återfinnes bland reservanterna. Det synes mig nemligen, som
han med dessa åsigter bort yrka bifall till min motion i ämnet. Han
sade visserligen, att fastighetsegarne på landet fått sina grundskatter
afskrida och således erhållit skattelindringar; men jag skulle vilja
rekommendera honom att göra en tripp till Dalarne och se, huru
mycket dessa små fastighetsegare, som hafva en liten stuga och ett
potatisland, fått i grundskatteafskrifningar, och jag tror, att han sedermera
icke skulle hålla så strängt på sina jemförelse!''. Dessa små
fastighetsegare pressas nu att betala tilläggsbevillning, medan man
derifrån befriar de små kapitalisterna. Vid 1892 års riksdag tog jag
mig friheten att fästa kammarens uppmärksamhet på dessa oegentligheter,
som icke minst drabba min hemtrakt, der det finnes ganska
många småkapitalister, som enligt nu föreliggande förslag gå fria
från tilläggsbevillning, under det att dessa små stackars fastighetsegare,
hvilka endast hafva ett tak öfver sitt hufvud och en jordtorfva,
måste erlägga sådan. Jag kan icke förstå konseqvensen i ett
sådant förfaringssätt, och jag har derför framlagt min motion om
ändring i dessa bestämmelser. Det är alltså icke rigtigt, som herr
statministern sade, att det icke föreligger något förslag om befrielse
från tillägsbevillning för de mindre fastighetsegarne, ty detta afser
just min motion.
Då man emellertid för år 1896 endast behöfver en tilläggsbevillning
af 30 procent, vill jag nu icke yrka bifall till min motion;
men jag vill bestämdt yrka bifall till reservanternas förslag, på det
att man må kunna hafva något att stödja sig på vid en kommande
riksdag, när ett förslag till ny bevillningsförordning föreligger, så
att äfven mindre fastighetsegare då komma i åtnjutande af en väl
behöflig lindring.
Jag yrkar sålunda bifall till reservanternas förslag.
Herr Fredholm från Stockholm: Den siste ärade talaren uttryckte
sin förvåning deröfver, att jag icke återfans bland reservanterna,
hvilka tillstyrkt hans motion, ehuru jag så mycket ifrade
för skattelindringar åt alla dem, som hafva små inkomster. Jag vill
då upplysa honom derom, att ingen reservant mot utskottets föreliggande
förslag yrkat bifall till hans motion, utan de reservanter,
som här finnas, hafva endast yrkat en ändring af utskottets förslag
i 4:de punkten, som afser små inkomsttagare. Motionärens förslag,
som afser små lägenhetsinnehafvare, förekommer deremot först i ö:e
punkten af utskottets betänkande.
Den egentliga anledningen, hvarför icke reservanterna vilja medgifva
skattelindring för de mindre inkomsttagarne, har man nu här
i kammaren upplyst vara den, att man icke på samma gång kan
åstadkomma motsvarande lindring för de små lägenhetsinnehafvarne.
För min del vill jag visst icke motsätta mig en lindring äfven för
dessa senare, men det synes mig dock underligt, att reservanterna
Angående
grunderna
för utgörande
af den för
år 1896 erforderliga
tillläggsbevillning.
(Forts.)
N:o 46. 10
Angående
grunderna
för utgörande
a f den f ör
år 1896 erforderliga
tillläggsbevillning.
(Forts.)
Torsdagen den 16 Maj.
icke sökt vinna, hvad som för dem synes vara hufvudsak, nemligen
lindring för de små lägenhetsinnehafvarne, på den väg, som i det
fallet hade varit den enda rigtiga, nemligen genom att reservera sig
mot utskottets förslag i punkten 6 och yrka bifall till herr Ollas
Ericssons motion. I stället för att göra detta, som väl hade varit
det naturligaste, yrka de nu, att ingen skattelindring skall medgifvas
de mindre inkomsttagarne. Detta ser ut alldeles, såsom om reservanterna
förmena, att de senare borde straffas, derför att man
icke nu kan bevilja skattelindringar äfven åt de små lägenhetsinnehafvarne.
Herr friherre von Schwerin: Här har framhållits, att man
genom att bifalla reservationen skulle på tilläggsbevillningens väg få
mera penningar, än som beräknats eller behöfdes. Jag vill dock
fästa uppmärksamheten på, att denna bevillning icke räknas ut så
noga. Den ordinarie bevillningen är såväl af Kongl. Mapt i riksstaten
som af bevillningsutskottet beräknad till 5 millioner kronor,
men i verkligheten utgår den med högre belopp. Man kan icke gå
denna summa allt för nära, enär man icke vet, huru stora afkortningarne
kunna blifva. Om man nu beslutar sig för en tilläggsbevillning
af 30 procent samt medgifver de lindringar, som äro föreslagna
vare sig af utskottet eller af reservanterna, så blir skilnaden
i dessa fall så obetydlig, att det icke är skäl att derför ändra bevillningssummans
beräknade belopp. Visserligen hade reservanterna
bort för konseqvensens skull föreslå att nedsätta tilläggsbevillningen
till 28 öre eller så något per bevillningskrona, men då reservanterna
underlåtit detta, hafva de gått till väga på samma sätt som år 1893,
då deras reservation godkändes i båda kamrarne, och just derför
hafva de nu icke velat göra någon ändring i den beräknade inkomstsumman.
Det har vidare frågats, hvarför vi reservanter icke skulle vilja
medgifva lindring för de små inkomsttagarne, ehuru de små fastighetsegarne
icke nu få någon sådan? Ja, jag medgifver gerna, att de
små inkomsttagarne böra hafva denna lindring, men det må å andra
sidan icke förtänkas oss, att vi icke gerna vilja släppa ifrån oss de
värdefulla bundsförvandter, som vi hafva i alla dem, hvilka vilja
åstadkomma en berättigad lindring åt de små inkomsttagarne, hvilka
skatta för inkomst af arbete, af tjenst eller af ett litet kapital. Få
dessa väl sina kraf uppfylda, så stärkes icke derigenom de små
jordbrukarnes och lägenhetsinnehafvarnes ställning, utan tvärtom.
Derför vilja vi bibehålla så många bundsförvandter som möjligt, och
jag skulle vilja vädja till de mera avancerade elementen i kammaren,
om de icke skulle vilja vara så goda och hjelpa oss, då det faktiskt
i år icke gäller mera än 30 procents tilläggsbevillning. Nog förefaller
det eljest besynnerligt, att då vi både en tilläggsbevillning af
100 procent, gingo kamrarne genast in på att låta lindringen inträda
endast för den, som hade under 800 kronors årsinkomst, men nu, då
det är fråga om blott 30 procents tilläggsbevillning, vill man utsträcka
lindringen äfven till dem, hvilka hafva under 1,200 kronor
11 N:o 46.
Torsdagen den 16 Maj.
Detta''sätt att visa sig liberal kan Angående
grunderna
och 1,800 kronor i årlig inkomst,
jag icke vara med om.
Vi reservanter skulle nog inom utskottet velat vara med om
herr Ollas Ericssons motion, men vi fingo den upplysning, att hans
förslag icke läte sig genomföras med den nuvarande bevillningsförordningen.
För öfrigt är en komité tillsatt för utarbetande af ny
bevillningsförordning, deri de öfverklagade olägenheterna skulle nndanrödjas;
och jag tror det icke är lämpligt att godkänna någon ny
princip för bevillningens utgörande, innan man får se resultatet af
denna komités arbeten.
Jag vidhåller mitt vickande om bifall till reservationen.
för utgörande
af den för
år 1896 erforderliga
tillläggsbevillning.
(Forts.)
Herr Collander: Jag ber att få anföra ännu ett skäl för bifall
till utskottets förslag. Såsom herrarne behagade erinra sig, innehåller
nu gällande bevillningsförordning bestämmelser, som afväga
förhållandena rörande beskattning såväl för inkomst som för fastighet.
I § 11 föreskrifves nemligen, att bevillning för inkomst af
kapital eller arbete eger icke rum, när den skattskyldiges sammanräknade
årsinkomster understiga 500 kronor; uppgå dessa inkomster
icke till 1,200 kronor, äro 450 kronor, och uppgå de till 1,200
kronor, men icke till 1,800 kronor, äro 300 kronor af inkomsten fria
från bevillning. Genom antagande af denna bestämmelse har Riksdagen
sålunda erkänt, att en lindring är behöflig för de små inkomsttagarne.
Detta beträffande den ordinarie bevillningen. Nu kan man
väl med fog anse, att då staten kommer och kräfver ännu högre
direkt skatt än den ordinarie inkomstbevillningen, nemligen i form af
tilläggsbevillning, borde väl allra minst samma lindringar komma de
skattdragande till del. Regeln borde väl vara: ju högre skatt staten
utkräfver, desto mera bör den taga hänsyn till de små inkomsttagarne
samt vidtaga lindringar för dem. Detta har äfven Kongl.
Maj:t upprepade gånger gjort, när det varit fråga om tilläggsbevillning,
som ju i sjelf va verket är en ökning af den ordinarie bevillningen.
Kongl. Maj:t har nemligen då föreslagit större lindringar,
än den gällande bevillningsförordningen bestämt. Men nu vill man
gå en alldeles motsatt väg: ju högre skatt staten tager ut, desto
mindre lindringar vill man gifva. Är detta rim och reson? Detta
vill man endast på den grund, att man vid 1892 års urtima riksdag
beslutade sig för, att endast de, som hade en inkomst understigande
800 kronor, skulle vara fria från tilläggsbevillning. Man sade dervid
dock oförtydbart, att man ville afvakta det blifvande förslaget till ny
bevillningsförordning, innan man vidtoge ändring i dessa bestämmelser.
Men då vi år efter år förgäfves väntat derpå, torde det icke
vara lämpligt att fortgå på samma väg, utan man borde väl, i enlighet
med den princip, som gäller för ordinarie bevillningen, äfven gorå
större lindringar i afseende å tilläggsbevillningen. Jag yrkar fortfarande
bifall till utskottets förslag.
Häruti instämde herrar Svensson från Karlskrona, Johnsson i
Bollnäs och Waldenström.
N:o 46. 12
Torsdagen den 16 Maj.
grunderna
för utgörande
af den för
år 1896 erforderliga
till■
läggsbevillning.
(Forte.)
Herr Ollas A. Ericsson: Jag vill endast svara stockholinsrepresentanten,
att jag icke sagt, att reservanterna yrkat bifall till
min motion, men Jag vill ändå säga, att det är besynnerligt, att han
icke kunnat stå såsom reservant för min motion.
Herr Jansson i Krakerud: Jag begärde ordet med anledning af
hvad som yttrades af en ärad talare på stockholmsbänken. Han förklarade,
att han hade den åsigten, att han var med om att åstadkomma
en skattelindring för de mindre fastighetsegarne. Han tycktes
sålunda anse det lämpligt, att vi reservanter skulle hafva reserverat
oss till förmån för syftet i herr Ollas Anders Ericssons motion.
Men när han är med om en skattelindring i sådant syfte, som motionären
föreslagit, så kan'' jag icke förstå, hvarför han icke varit med
derom i utskottet, för att kunna åstadkomma något resultat. När
man inom utskottet uppträder mot och röstar mot skattelindringar
för dessa mindre fastighetsegare, så är det icke fullt konseqvent att
i Andra Kammaren säga, att man är med om skattelindring för dem.
Detta synes mig åtminstone icke vara fullt lämpligt.
Hans excellens herr statsministern yttrade — jag ber om ursäkt,
om jag icke skulle återgifva orden alldeles korrekt — att han tyckte,
att det vore öfverflödigt att taga ut större skatt, än som vore af
behofvet påkallad, och att det, som nu är föreslaget af utskottet, är
ungefär, hvad som skall behöfvas. Man kan ju erkänna, att detta är
rigtigt. Men å andra sidan är det tydligt, att reservanterna icke
kunde med någon säkerhet beräkna, huru långt man skulle gå, om
man antingen satt ned de 30 procenten af inkomstbevillningen eller
måst höja siffran, för att fastighetsegarne också skulle få skattelindring.
Yi saknade naturligtvis förmåga att åstadkomma en sådan
utredning, och följaktligen hade vi ingenting annat att göra än att,
såsom vi gjort åtskilliga år förut, reservera oss mot det förslag, som
förelåg.
Jag ber äfven att få säga, att, då Riksdagen de tre sista åren
beslutat i samma rigtning, som reservanterna nu föreslagit, det vill
synas mig, som om det varit ömkligt, att Kongl. Maj:t tagit någon
hänsyn till dessa föregående riksdagsbeslut och med anledning af
dem framkommit med en proposition i sådant syfte, som Riksdagen
visat sig önska. Då hade man kunnat få frågan klar och bättre
kunnat se, huru man skulle utjemna dessa förhållanden. Då emellertid
så icke har skett, hafva vi för närvarande icke kunnat göra
annat än att reservera oss, såsom äfven förut skett.
Jag tror mig härmed hafva besvarat de båda sista talarnes anmärkningar
och ber att fortfarande få yrka bifall till reservationen.
Herr Hed in: Den synnerliga ifver, med hvilken en af reservanterna
i bevillningsutskottet motsätter sig en liten lindring för de
mest obemedläde skattskyldige i samhället, rättfärdigar icke ett sådant
sätt att argumentera som det han nyss använde, då han nemligen
till hvad han behagade kalla de mera avancerade elementen —
dermed tydligen med gest och min betecknande, jag förmodar, fler
-
13 N:o 46.
Torsdagen den 16 Maj.
talet af ledamöterna på stockholmsbänken — framstälde en varning Angående
•eller maning att icke begagna detta tillfälle att, då tilläggsbevillningen 9ru^dema
nu blifvit mindre, för godt pris visa sin välvilja mot de obemedlade. Jaf fen för
Han kan nemligen icke vara okunnig om, att dessa personer, som år 1896 erforhan
betecknade som de mera avancerade elementen i kammaren, hafva derliga tillslå.
tvenne föregående tillfällen ingenting högre önskat, än att Kongl. låggsbevillMaj:ts
proposition i detta ärende hade blifvit af Riksdagen antagen, (Förtå.)
och att det icke berott på dem, att så icke skett. När han således
nu insinuerat, att vi skulle begagna detta tillfälle, då tilläggsbevillningen
nedsättes till 30 procent, för att för godt pris visa vår välvilja
mot de minst bemedlade, så vet jag icke, om han vill hafva
detta betraktadt såsom ett argument eller såsom ett skämt. I båda
fallen förefaller mig hans yttrande lika litet lvckadt.
Herr Fredholm från Stockholm: Motionären och en af reser
vanterna
stälde till mig den frågan, hvarför jag icke understödt herr
Ollas Anders Ericssons motion. Jag kan inskränka mig till att derpå
svara, att jag icke gjort detta af alldeles samma skäl, som friherre
von Schwerin angaf hafva varit bestämmande för utskottet och hvilka
förhindrat honom och de öfriga reservanterna att reservera sig till
förmån för nämnda motion.
Hvad beträlfar det motiv för bifall till reservationen, som anfördes
af den sistnämnde talaren, nemligen att man genom att icke medgifva
en sådan lindring som den utskottet föreslagit skulle försäkra sig om
bundsförvandtskapet af de mindre inkomsttagarne och dem, som förde
deras talan, vid en blifvande revision af bevillningsförordningen, så
synes mig, som till grund för ett sådant motiv skulle ligga underförstådt
det antagandet, att de, som förfäkta de mindre inkomsttagarnes
rätt, icke skulle vara benägna att vidtaga en rättvis revision
af bevillningsförordningen, såvida dermed icke vore förknippade några
ekonomiska fördelar för de mindre inkomsttagarne. Jag skall tillåta
mig att för egen del och, som jag tror, äfven på mina meningsfränders
vägnar tillbakavisa en sådan förutsättning, ty då det gäller
rättvisa, behöfver talaren alldeles icke vädja till egennyttan hos oss såsom
motiv för handling.
För oss gäller rättvisa i beskattning öfver allt annat, men kan
man icke skapa rättvisa på beskattningens alla områden, så låtom oss
åtminstone skapa rättvisa der vi kunna.
Herr Ivar Månsson: Jag har icke kunnat vara ense med
utskottet beträffande det förslag, hvarmed utskottet här framkommit.
Jag har nu, liksom föregående år, ansett, att en medelväg vore tagen,
då man stannat vid befrielse för 800 kronor.
Herr Collander omnämnde § 11 i bevillningsförordningen, enligt
hvilken en del af de mindre skattskyldige fritagas från inkomstbevillning,
nemligen de, som ej äro taxerade för mer än högst 450
eller 500 kronors inkomst, och personer, som äro taxerade för lägre
inkomst än 1,800 kronor, åtnjuta ett större eller mindre bevillningsfritt
afdrag. Dermed äro dessa mindre inkomsttagare stälda i en
N:o 46. 14 Torsdagen den 16 Maj.
Angående bättre ställning än fastighetsegarne. Häraf drager nu herr Collander
föTutnörande den slutsatsen> att samma grundsats bör tillämpas äfven då det gäller
jaf den för att pålägga en särskild tilläggsbevillning. För min del kommer jag
år 1896 erfor- dock till alldeles motsatt resultat. Ty har man redan gått så långt,
derUga till- att man befriat inkomsttagarne intill 500 kronors inkomst från att
la"ninqM erlagga någon skatt, men deremot icke medgifvit de små fastighets(Forts.
) egarne motsvarande befrielse — och vi få, mine herrar, icke glömma,
att det här gäller icke endast egare af jordbruksfastighet, utan äfven
egare af annan fastighet, och de hafva hvarken fått grundskatteafskrifning
eller någon annan lindring — har man, säger jag, gått så
långt i^ fråga om den ordinarie inkomstbevillningen, så synes det mig
vara så mycket mindre skäl att utsträcka detta förfaringssätt äfven
till tilläggsbevillningen, i synnerhet som i utskottets förslag ifrågasättes
befrielse intill ännu högre belopp.
Jag ber äfven att få fästa uppmärksamheten på, att om jag har
en inkomst af 800 kronor, så motsvarar detta ett kapital af 20,000
kronor efter 4 procents ränta. Men innehafvandet af ett kapital af
20,000 kronor anse vi på landet medföra en mycket stabel och god
ställning, och det torde vara högst få på landet, som stå i en sådan
ställning, att de ega ett kapital af 20,000 kronor.
Här gäller icke nu frågan, huruvida ett antal inkomsttagare skola
befrias från dessa 30 procent i inkomstbevillning, utan frågan gäller
en princip. Det gäller, om man skall göra de små lägenhetsinnehafvarne
rättvisa eller icke. Och från denna synpunkt kan jag omöjligen
gilla, att man slår in på den väg, bevillningsutskottet föreslagit.
Det förestår en revision af bevillningsförordningen, och vi hafva
ett nytt skatteväsen i gryningen. Just derför synes det mig vara så
mycket mera nödvändigt att ställa sig på hvad man anser rätt, och
för min del kan jag icke anse rätt, att, då inkomsttagarne äro befriade
från den ordinarie inkomstbevillningen för intill 500 kronors inkomst,
man äfven skulle befria dem från tilläggsbevillning ända intill för
1,200 kronors inkomst, ty vi skola komma i håg, att detta motsvarar
ett kapital af 30,000 kronor. För att få en ränta af 1,200 kronor,
behöfves ett kapital af 30,000 kronor, om räntan beräknas efter 4
procent. Och jag vet, att bland dem, jag representerar, är det icke
många, som äro i den ställning, att de ega 30,000 kronor kontant.
Det är åt dessa skäl, herr talman, som jag icke kunnat vara med
om utskottets förslag, utan slutit mig till reservationen, till hvilken
jag nu äfven ber att få yrka bifall.
Herr John Olsson: Herr Jansson i Krakerud yttrade i sitt
törsta anförande, att man nu icke å nvo borde draga fram den gamla
trågan om spanmålstullarne. Ja, mine herrar, vi kunna nog alla
'' förstå, att herr Jansson i Krakerud icke gerna vill hafva den frågan
å nyo framdragen; ty vi minnas nog, hurusom han i början af riksdagen
sjelf var med om att föreslå en förhöjning af spanmålstullen
ända till 3 kronor 15 öre. Det kan dock vara bra att hafva denna
sak i minne, fastän herr Jansson i Krakerud sjelf icke tycker om att
höra talas derom.
15 N:0 46.
Torsdagen den 16 Maj.
Samme talare ansåg vidare, att, när man icke knnde göra rättvisa
äfven åt de smärre fastighetsegame på landet, man icke heller borde
lindra beskattningen för de mindre bemedlade i öfrigt. Jag kan för
min del icke godkänna en sådan princip. Man kan väl först göra
rättvisa åt den ena och sedan åt den andra. Jag tror icke, att man
med fog kan påstå, att vi, som nu vilja befria de mindre bemedlade
från utgörande af tilläggsbevillning, icke skulle vilja vara med om
lindringar äfven för de mindre fastighetsegame på landet, när den
frågan blir utredd. Men då denna fråga ännu icke är utredd, kan
jag icke inse, att detta skulle utgöra något giltigt skäl för oss att
afslå den lindring, som nu är föreslagen, och som föreligger i det
skick, att den kan bifallas.
Herr Jansson i Krakerud tyckte vidare, att det var besynnerligt,
att icke herr Fredholm reserverat sig i syfte af bifall till herr Ollas
Anders Ericssons motion. Jag tycker för min del, att det är märkvärdigare,
att icke herr Jansson i Krakerud sjelf reserverat sig i detta
syfte. Om han för sin del är färdig att tillstyrka denna motion, så
hade det väl varit på sin plats att gifva uttryck deråt genom att
reservera sig i motionens syfte. Men det har icke ens herr Jansson sjelf
gjort, fast han klandrar herr Fredholm för att denne uraktlåtit detta.
Jag yrkar för min del bifall till utskottets betänkande. Jagskall
för detta mitt yrkande åberopa ännu ett skäl, nemligen önskligheten
af att kamrarna i denna fråga stanna i samma beslut, så att gemensam
votering undvikes. Kär Första Kammarens ledamöter i utskottet så
godt som enhälligt tillstyrkt Kongl. Maj:ts proposition, är det väl
antagligt, att Första Kammaren också bifaller utskottets betänkande;
och det torde då vara välbetänkt, att icke Andra Kammaren genom
att nu fatta ett motsatt beslut ytterligare onödigtvis förlänger Riksdagens
samvaro.
Herr Halm: För min del tror jag icke, att denna fråga har så
stor betydelse, huru beslutet än kommer att utfalla. De, som nu hafva
i sin hand magten i Riksdagens båda kamrar, komma nog, sedan de
nu höjt de indirekta skatterna och nedsatt tilläggsbevillningen, att
snart tillse, att hela tilläggsbevillningen borttages. Men för dem, som
ifra för skattelindringar för de små inkomsttagarne, synes tillfället
gynsamt, sedan Första Kammaren bordlagt frågan, sannolikt i mening
att afvakta det beslut, som Andra Kammaren kommer att fatta. För
min del ställer jag mig helt och hållet på utskottets ståndpunkt, och
jag tror, att det ligger temligen stor rättvisa deri.
Det har här sagts, att de små jordbrukarne skulle vara likstälda
med de små inkomsttagarne. Men så är nog icke händelsen. För
min del tror jag icke, att de hafva den ringaste nytta af spanmålstullarne.
Men jag tror, att en del af de små jordbruksfastighetsegarne
hafva spanmål till eget behof och .således böra ställas med afseende
på tullarna i en annan kategori än de, som måste köpa sin spanmål.
Jag tror derför, att det ligger en stor rättvisa i att lemna dem den
skattelindring, de här kunna få.
Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.
Angående
grunderna
för utgörande
af den för
år 1896 erforderliga
tillläg
g sb evillning.
(Forts.)
N:o 45. 16
Angående
grunderna
för utgörande
af den för
år 1896 erforderliga
tillläggsbevillning.
(Forts.)
Torsdagen den 16 Maj.
Herr Petersson i Runtorp: Jag har ungefärligen detsamma att
säga som herr Ivar Månsson i Träa. I min enskilda tanke samt efter min
erfarenhet och de begrepp, jag har om saken, är reservanternas förslag
betydligt rättvisare än utskottets. Så länge det finnes sådana bestämmelser,
att icke de mindre jordegarne erhålla någon afkortning, är det
orimligt att begära, att andra skola hafva det. Huru många jordbrukare
tro herrarne det verkligen är, som hafva en inkomst af 800
kronor? Mig förefaller det, att det är 9/,o af vårt lands jordbrukare,
som icke hafva en så stor inkomst — och säkerligen är det långt
liera men som ända fa betala skatt för en så hög inkomst, som
de borde hafva efter beräkning, men som de icke hafva. Ligger det
någon rättvisa i det förhållandet? — Den siste talaren sade, att en inkomsttagare
icke kan jemföras med en jordbrukare. Det är mycket rätt.
Ty det är icke V20 af jordbrukarne, som hafva den inkomst, för
hvilken de äro uppskattade på det sätt, som inkomsten är beräknad
i bevillningsförordningen.
Det har äfven^ sagts, att man borde bifalla utskottets förslag,
derför att Första Kammaren säkerligen kommer att bifalla detsamma:
fy i annat fall skulle kamrarne stanna i olika beslut, och det skulle
förlänga Riksdagen. — Jag vet likväl icke, på hvilka grunder man
kan påstå något sådant. Första Kammaren har bordlagt frågan; men
det betyder alldeles icke, att den tänker bifalla utskottets förslag, utan
snarare ° tvärtom. I rättvisans namn fordrar jag bifall till reservationen.
Såsom saken der är ordnad, har det gått hittills många gånger,
utan att det förekommit några klagomål deröfver.
Jag anhåller om bifall till reservationen.
Herr Jansson i Krakerud: Jag anhåller om ursäkt för att jag
ännu en ^gång begärt ordet, men jag har blifvit uppkallad af herr
Olsson på stockholmsbänken. Han talade om saker, som icke höra
hit. Han sade, att jag vid voteringen om spanmålstullen röstade fölen
tullsats af 3 kronor 15 öre pr 100 kilogram spanmål. Det är sant.
Det har jag gjort för att under dåvarande förhållande kunna få det
minsta möjliga, som hade utsigt att segra inom Riksdagen. Men jag
ber att få fästa uppmärksamheten på, att jag icke röstade med blank
sedel ^ocli bidrog till att få den högsta möjliga tullsatsen. Jag tror
mig således kunna anse mitt tillvägagående vara fullkomligt lika hederligt
som någon annans.
Jag skall derjemte be — då man kommit in på det här ämnet —
att få uttrycka min förvåning öfver, att man är så emot att åstadkomma
skattelindring för de mindre fastighetsegarne. När man drifver
politisk propaganda, kurtiserar man de mindre fastighetsegarne
och säger: “Ni ha samma intresse som vi“. Men när det är fråga
om att fördela skatterna, så befinnes det, att man verkligen har samma
intresse för dessa mindre fastighetsegare —■ som räfven hade för
björnen, när de skulle tröska, då han gjorde upp det så, att björnen
skulle hafva halmen, men han sjelf skulle taga kornet.
Herr Elowson: Eu talare på kalmarbänken yrkade bifall till
Torsdagen den 16 Maj. 1"
reservanternas förslag i rättvisans namn. Om vi närmare undersöka
hvad detta betyder, så är det enligt min mening uppenbart, att det
skulle betyda, att Kongl. Maj:t i sin proposition till Riksdagen i föreliggande
ärende icke har iakttagit rättvisa. Den ärade talaren uttalade
sig nemligen mot Kongl. Maj:ts förslag. Men det kan ju bero pa
den olika uppfattningen om hvad som är rättvisa eller icke. Ser jag
på denna sak i och för sig, kan jag för min del icke finna annat, än
att den skattelindring, som Kongl. Maj:t föreslagit och utskottet tillstyrkt,
är god, rigtig, rättvis och billig.
En reservant bland utskottsledamöterna bar framhållit, att det
kunde vara politiskt klokt att ställa så till, att man både till bundsförvandter,
då man vill åstadkomma skattelindringar, de mindre fastighetsegarne.
Men, mine herrar, den af nämnde talare åsyftade frågan
föreligger icke nu. Och jag tror, att de herrar och män, som skulle
vara att påräkna såsom bundsförvandter, icke i det ögonblik, då den
frågan kommer före, skola svika. Ty antagligen är deras uppfattning
i allmänhet sådan, att de icke vilja, att de minst bemedlade skola
bära dryga skatter, vare sig dessa minst bemedlade äro inkomsttagare
eller mindre fastighetsegare. Det är således alldeles öfverflödigt att
nu tala om detta bundsförvandtskap.
En annan reservant har talat om att han visserligen skulle vilja
vara med om att bevilja denna skattelindring för sådana inkomsttagare,
hvilkas inkomst härflöte från arbete; men han ville icke vara med om
att bevilja en sådan nedsättning för kapitalister. Om han gör sig
närmare reda för hvad detta betyder, tror jag dock, att han skall
finna, att det är högst få personer uti vårt land, som äro uppskattade
till en inkomst af 1,200 kronor endast och allenast utaf kapital. Är
det en arbetsför person, som är nog lycklig att ega en till 1,200
-kronor uppgående ränta på kapital, lärer han också genom sitt arbete
förvärfva något annat och mera, så att hans beskattade inkomst icke
stannar vid detta belopp af 1,200 kronor. De, som da skulle sta qvar
såsom egande en till 1,200 kronor uppgående inkomst endast och
allenast af kapital, skulle måhända vara några omyndiga barn och
några ålderstigna enkor, som uppbära pensioner; men högst fa andra
personer skulle stanna under denna kategori. Således har detta argument
mycket liten innebörd.
En tredje reservant har sökt att sätta ett likhetstecken mellan en
inkomst af 800 kronor och ett kapital af 20,000 kronor, och han fullföljde
detta derhän, att en inkomst af 1,200 kronor skulle vara liktydig med
egandet af ett kapital af 30,000 kronor. Om man ställer sig att argumentera
på det sättet, tror jag icke, att man menar fullt allvar med
hvad man säger. Om en person har ett kapital på 20,000 kronor och
placerar detta på det ena eller andra sättet, bar ban ju en god inkomst
af detta sitt kapital, äfven om han icke är i tillfälle att utföra
minsta arbete. Men en person, som af arbete bar en inkomst åt —
låt oss säga — 800 kronor, han bar denna inkomst i år, beroende
på hans muskelstarka armar eller hans färdighet i ett eller annat afseende;
men en sådan person har icke något kapital att förfoga öfver.
En dylik inkomst är af tillfällig beskaffenhet. ''Således kan man enligt
Andra KammarenPrat. 1895. N:o 4(i. -
N:o 46.
Angående
grunderna
för utgörande
af den för
år 1896 erforderliga
tilllägg
iber {Ilning.
(Forts.)
N:o 46. 16
^orsdagen den 16 Maj.
Angående
grunderna
för utgörande
af den för
år 1896 erforderliga
tillläggsbevillning.
(Forts.)
mitt förmenande icke sätta ett likhetstecken mellan en inkomst af
1,200 kronor och ett kapital af 30,000 kronor, det är två väsentligen
olika saker.
Då jag förut yttrat mig i denna fråga, har jag uttalat den förhoppningen,
att regeringen icke skulle tröttna att framlägga ett förslag
i det syfte, som nu skett, för den händelse en ny bevillningsförordning
icke kunde komma till stånd. Nu har det visat sig, att
omständigheterna icke kunnat medgifva framläggandet af ett fullständigt
förslag till ny bevillningsförordning; men då så är, kan man väl
i rättvisans namn vara med om att taga en partiel förbättring. Jag
anhåller derför, herr grefve och talman, om bifall till utskottets
förslag.
I detta yttrande instämde herrar Zetterstrand, Göthberg, Falk,
Hammarlund och Jansson i Taberg.
Herr Fjällbäck: Herr talman, mine herrar! Jag begärde ordet
hufvudsakligast med anledning af herr Ivar Månssons yttrande, men
som detta blifvit af den senaste talaren fullständigt bemött, har jag
intet vidare att tillägga än att instämma med honom härutinnan. Det
är ju en uppenbar orimlighet att på detta sätt kapitalisera arbetskraften.
Om den ärade talaren, herr Ivar Månsson, vill se efter i
statistiken, skall han finna, huru ytterst få de personer äro, som hafva
små inkomster endast af kapital.
I afseende å herr Ollas Anders Ericssons motion och den ifver,
reservanterna och öfriga ledamöter af kammaren visat för att bringa
den deri föreslagna skattelindringen till stånd, ber jag endast att få
fästa uppmärksamheten på att motionären begär frihet från tilläggsbevillning
för fastigheter, hvilkas taxeringsvärde understiger 1,500 kronor.
Hvad gör då denna bevillning efter 30 procent? Den uppgår
för sådana fastigheter till högst 15 öre i medeltal, hvilket är lika
med tullen på 2,5 kg. mjöl. Vidare önskar motionären half tilläggsbevillning
för fastighet, hvilkas taxeringsvärde uppgår till 1,500, men
understiger 3,000 kronor. Det gör också i medeltal högst 15 öre.
Det är på denna grund, att vi för tillfället icke kunna bevilja dessa
små fastighetsegare en dylik obetydlig lindring, som motionären och
reservanterna icke vilja vara med om att gifva någon lindring åt de
små inkomsttagarne. Det synes mig vara ett svepskäl att skjuta fram
detta och säga: derför att vi icke få dessa 15 öre, skola vi icke heller
gifva Eder någonting.
Jag ber för min del att få yrka bifall till utskottets förslag.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen proposition dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället till den vid
betänkandet fogade reservationen. Herr talmannen fann den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad, men som voteringbegärdes,
blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:
-
19 N:o 46.
Torsdagen den 16 Maj.
Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält under punkten
4 i förevarande betänkande n:o 29, röstar
J a |
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit den utaf herr af Buren m. fl. afgifna, vid utskottets betänkande
fogade reservation.
Omröstningen visade 105 ja mot 84 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.
Punkterna 5—7.
Biföllos.
§ 6.
Slutligen föredrogs och bifölls sammansatta stats- och bankoutskottets
memorial n:o 7, angående anvisande af ersättning till sammansatta
stats- och bankoutskottets kansli.
§ 7.
Justerades protokollsutdrag.
§ 8.
Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrivelser till Konungen:
n:o 85, i fråga om omarbetning af kungörelsen den 21 oktober
1864 angående förändrade instruktioner för direktioner, läkare och
syssloman vid länens lasarett och kurhus;
n:o 86, om vidtagande af åtgärder till förekommande af förvexling
mellan den nya blänkfyren vid Sandhammaren och andra i
granskapet befintliga fyrar:
n:o 87, angående omarbetning utaf gällande resereglemente af
den 11 februari 1881 i syfte att åstadkomma större sparsamhet med
statens medel;
N:o 46. 20
Torsdagen den 16 Maj.
n:o 88, om utarbetande och framläggande af förslag till lag
angående in- och utländska försäkringsanstalters verksamhet i Sverige;
n:o 89, om åtgärders vidtagande för åstadkommande af en fortskyndad
och ändamålsenlig folkskolestatistik;
n:o 90, angående kontroll å tillverkningen af och handel med
margarinost; samt
n:o 91, om utarbetande och framläggande af förslag till lärlingslag;
dels
ock till paragrafer i riksdagsbeslutet:
n:o 20, angående förhöjning af tullen å spanmål m. m.;
n:is 21 och 22, angående statsregleringen;
n:o 23, om lag angående försäkring för beredande af pension vid
varaktig oförmåga till arbete;
n:o 24, angående skyldighet för kommuner och enskilde att fullgöra
reqvisitioner för krigsmagtens behof samt att till krigsbruk
afstå hästar och fordon;
n:o 25, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksbanken och
riksgäldskontoret i fråga om de af dem vidtagna åtgärder i afseende
å uppförande af riksdags- och riksbankshus å Helgeandsholmen;
n:o 26, angående tullbevillningen;
n:o 27, angående bankovinsten;
n:o 28, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksgäldskontoret;
samt
n:o 29, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksbanken.
§ ».
Anmäldes vidare och godkändes statsutskottets förslag
dels till Riksdagens skrivelser till Konungen:
n:o 92, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förvärfvande
för statens räkning af vissa enskilda jern vägar;
n:o 93, i fråga om utredning angående statstjensters förening
med andra tjenstebefattningar, samt
n:o 95, angående dispositionen af nettobehållningen å vissa enskilda
jernvägars trafikinkomster år 1896;
dels ock till Riksdagens skrifvelse, n:o 94, till fullmägtige i riksgäldskontoret,
angående afsättande af medel för amortering af 1894
års svenska 3 procent statslån.
Torsdagen den 16 Maj.
21
N:o 46.
§ io.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial n:o 96, med förslag till åtskilliga stadgande^
hvilka böra införas i det nya reglementet för riksgäldskontoret;
samt
Första Kammarens protokollsutdrag, n:o 256, innefattande delgifning
af bemälde kammares beslut öfver dess “tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 19, i anledning af motion angående meddelande af föreskrifter
i syfte att vid slagt af husdjur minsta möjliga lidande tillfogas
djuren.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,31 e. m.
In fidem
E. Nathorst Böös.
N:o 46. 22
Fredagen den 17 Maj, f. m.
Geme timmina
omröstningar.
Fredagen den 17 maj.
Kl. 11 f. m.
§ I
Justerades
protokollet för den 10 innevarande maj.
§ 2.
Anstäldes, jemlikt 65 § riksdagsordningen, omröstningar öfver
följande af statsutskottet i dess memorial n:o 95 föreslagna, af Riksdagens
båda kamrar godkända voteringspropositioner:
l:a omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial n:o 95 punkt A. l:o).
Den, som vill, att den i regeringsformens 63 § först omförmälda
kreditivsumma under tiden intill nästa riksdag bestämmes till 2,500,000
kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har ifrågavarande summa för nämnda tid blifvit
bestämd till 7,500,000 kronor.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 110 Ja och 80 Nej.
Fredagen den 17 Maj, f. m. 23
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
■ •enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit åt Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 3 Ja och 10b Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller............;........................................ 110 Ja och 80 Nej,
sammanräkningen visar.................................... 113 Ja och 186 Nej;
Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.
2:a omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial n:o 95 punkt A. 2:o).
Den, som vill, att den andra af de i regeringsformens 63 § omnämnda
kreditivsummor, eller det s. k. stora kreditivet, vid innevarande
riksdag bestämmes till 5,000,000 kronor, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har ifrågavarande summa vid innevarande riksdag
blifvit bestämd till 7,500,000 kronor.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 116 Ja och 74 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 1 Ja och 108 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller................................................. 116 Ja och 74 Nej,
sammanräkningen visar
117 Ja och 182 Nej;
Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehall.
§ 3.
Herr Talmannen tog härefter till ordet och yttrade: Tal
mannen
är, som herrarne väl veta, af grundlagarne förhindrad att
N:o 46.
Gemensamma
omröstningar.
(Forts.)
N:o 46.
24
Angående
meddelande
af föreskrifter
i
syfte att vid
slagt af husdjur
minsta
möjliga lidande
tillfogas
djuren.
Fredagen den 17 Maj, f. m.
deltaga i öfverläggningarna, och han kan sålunda icke under pågående
öfverläggning bemöta sådana anmärkningar, som blifvit gjorda
mot honom, äfven om de gå honom så nära på lifvet, som att han
skulle förfara mot grundlagarnas stadganden vid propositions framställande.
Sedan öfverläggningen är slutad, och sedan beslut i ämnet
är fattadt, torde det dock icke vara honom förmenadt att meddela
kammaren sin uppfattning af det tvistiga spörsmålet, på det att han
må klargöra sin ställning till frågan. Talmannens ställning är nemligen
så ömtålig, att det mutatis mutandis om honom torde kunna
få sägas lika som om Caesars hustru, att hon icke ens får misstänkas.
1 fråga om rättigheten att framställa yrkande på högre belopp
än statsutskottet föreslagit för kreditiven är min uppfattning då den,
att en sund och förnuftig praxis utbildat sig, fastän icke med uttryckliga
ord i grundlagarne godkänd, att yrkande och proposition
på yrkande icke må gå utöfver räckvidden af den inom Riksdagen
väckta fråga, af hvilken ett utskottsbetänkande är framkalladt. Går
jag till det här afsedda utskottsbetänkande^ har det framkallats, icke
af någon proposition eller någon motion, som angifvit en bestämd
summa, utan af regeringsformens stadgande i dess 63 paragraf, att
statsutskottet skall framkomma med förslag till belopp för dessa
kreditivsummor, som äro “tillräckliga”. “Tillräckliga” är naturligtvis,
som herrarne väl inse, ett relativt begrepp, och i och med detsamma
måste det vara för enhvar såväl inom utskottet som inom kammaren
tillåtet att framställa yrkande på olika belopp, vare sig högre eller
lägre. I annat fall skulle man göra statsutskottet härutinnan nära
nog enväldigt, och derom lär väl ingen vara med.
Jag har endast velat yttra dessa ord för att klargöra min ställning
till frågan.
§ 4.
Föredrogs och godkändes statsutskottets memorial n:o 96, med
förslag till åtskilliga stadganden, hvilka böra införas i det nya reglementet
för riksgäldskontoret.
§ 5-
Härefter företogs handläggning af Första Kammarens protokollsutdrag,
n:o 256, innefattande delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 19, i anledning af motion
angående meddelande af föreskrifter i syfte att vid slagt af husdjur
minsta möjliga lidande tillfogas djuren.
Med föranledande af en inom Första Kammaren af herr Treffenberg
i ämnet väckt motion hade nämnda kammares andra tillfälliga utskott
i afgifvet utlåtande hemstält:
att Första Kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
25 N:o 46.
Fredagen den 17 Maj, f. m.
dels låta utröna, om och till hvilken utsträckning stadgande!! må kunna
meddelas i syfte att vid slagt af hemdjur minsta möjliga lidande, ‘.J
medelst förutgående bedöfning eller på annat ändamålsenligt satt, till- skrifter i
fotras diuren dels ock, derest utredningen dertill föranleder, lata ut- syfte att vid
arbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet. W «/*£-
. „ , , , möjliga li
Denna
hemställan hade af Första Kammaren bifallits; och hade dande tuidetta
beslut, jemlikt föreskriften i 63 § 3 mom. riksdagsordningen, foga» djuren.
delgifvits Andra Kammaren.
Efter det herr talmannen låtit uppläsa såväl det från Första
Kammaren ankomna protokollsutdrag som utskottets ofvan intagna
hemställan, anförde:
Herr Boethius: Herr grefve och talman, mine herrar! Med afseende
å en sådan fråga, som här föreligger, eger kammaren enligt
63 8 riksdagsordningen att antingen omedelbart bifalla medkammarens
beslut eller1 omedelbart afslå detsamma eller hänvisa frågan till behandling
af ett tillfälligt utskott. Jag föreställer mig, att, om man
också aldrig så mycket sympatiserar med den sak, som här är i fråga,
kammaren dock icke kan vara villig att nu på rak arm antaga detta
förslå» Att åter hänvisa ärendet till behandling af ett tillfälligt utskott
°synes mig olämpligt nu i Riksdagens sista timme. Och jag ber
att få påpeka, att det utskottsbetänkande, som ligger till grund för
saken är dateradt så sent som den 14 maj. Under sådana förhallanden
och uteslutande på den grund, att ärendet så sent kommit till
Andra Kammaren, ber jag, herr grefve och talman, att fa föreslå, att
kammaren nu ville afslå motionen.
Herr Yahlin: Herr talman, mine herrar! Jag åter skall tillåta
mig att yrka bifall till motionen. Jag anser, att denna fråga blifvit
tillräckligt utredd förut. Den har under senare delen af förra aret
behandlats af tvenne tillfälliga utskott, den har diskuterats i begge
kamrarne, och Första Kammaren har nu ansett sig kunna afgöra den,
trots det att den framkommit så sent under riksdagen, och åtgjort
den utan votering. Detta förslag, som nu föreligger, skiljer sig
ytterst obetydligt från det förslag, som var före under diskussionen
förra året, och det skiljer sig derifrån till det bättre. Här ar blott
fråga om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, att han ville för
Riksdagen framlägga ett lagförslag i frågan. Kammaren kan ju andra
detta förslag. Kammaren kan afslå det. Jag anser derför, att det
icke ligger någon fara i att biträda Första Kammarens beslut om
dylik hemställan, och yrkar, att frågan må nu afgöras. Jag anser,
att Riksdagen har så mycket på sitt samvete, att, om den nu slutade
med en god gerning, det icke skulle skada.
Häruti instämde herrar John Olsson, Wavrinsky, Berg, G. Ericsson
från Stockholm, Alsterlund, Wikström, Aulin och Broström.
N:o 46.
Angående
meddelande
af föreskrifter
i
syfte att vid
slagt af husdjur
minsta
möjliga lidande
tillfogas
djuren.
(Forts.)
26
Fredagen den 17 Maj, f. m.
Herr Themptander yttrade: Ehuru jag har den allra största
sympati för den fråga, som afhandlas i det föreliggande betänkandet,
kan jag dock icke finna det lämpligt, att denna kammare alldeles
utan hvarje föregången beredning nu fattar beslut i ämnet. Vi hafva
i en annan fråga, nemligen frågan om strängare ansvarsbestämmelser
gent emot qvacksalfveri, en icke mer än ett par dagar gammal erfarenhet,
hurusom det utskott, som behandlade frågan, väl ansåg, att
det af Första Kammaren godkända utskottsbetänkandet innehölle
manga värderika saker, förtjenta att vinna framgång, men att å andra
sidan i betänkandet förekomme åtskilligt, som icke vore af beskaffenhet
att böra af denna kammare biträdas. Nu veta vi ju icke, om
det icke kan vara precis samma förhållande med förevarande betänkande,
och det synes mig i alla fall icke vara fullkomligt på sin
plats att på Riksdagens sista dag fatta definitivt beslut i en fråga,
hvarom kammaren förut icke hört talas. Det finnes ju tillfälle att
väcka frågan till lif vid början af nästa riksdag. Då är ju behandlingen
i sak redan undanstökad hvad Första Kammaren angår, och
da kan den blifva i tid behandlad äfven i denna kammare.
Hvad formen för afslag beträffar, så synes mig emellertid den af
den förste värde talaren föreslagna icke synnerligen tilltalande. Tv
det är, tycker jag, ett mindre artigt sätt att behandla saken, om man
utan pröfning afslår det af medkammaren godkända förslaget, utan
nug förefaller det bättre att remittera frågan till ett tillfälligt utskott.
Effekten blir naturligtvis densamma, men formen synes mig bättre.
Jag yrkar remiss till tillfälligt utskott.
Herr Ivar Månsson instämde häruti.
Herr Nilsson i Skärbus: I motsats till den siste talaren, skall
jag be att få yrka helt och hållet afslag å det föreliggande betänkandet.
Det fordrar nog en mera omsorgsfull behandling, och att nu
1 “ „ stunfl remittera ärendet till utskott, tror jag icke vara rigtio-t
välbetänkt. För min del ber jag att få yrka afslag å det föreliggande
DetanKanaet.
Hen- Vahlin: Det förefaller mig, som om kammaren icke alltid
vore sa rådd för att behandla vigtiga frågor i sista stund, så rädd,
som man skulle vänta, att döma af en talares ord här på stockholmsbänken
Vi hafva i dag, dagen före Riksdagens afslutning, beslutat
förhöja kreditiven med 7*/2 millioner, men man har icke varit så rädd
härför, som man nu tyckes vara för att det ifrågavarande skrifvelseförslaget
skall komma något förhastadt fram.
L* För är Jag hellre med herr Boethius om att rent förkasta
I?., ,a,^L.än at* lönmörda detsamma genom att remittera detsamma
till tillfälligt utskott. I
I detta yttrande instämde herr Norman.
27
N:0 46.
Fredagen den 17 Maj, f. in.
Herr Boethius: Jag begärde ordet för att hemställa till kammaren,
huru det tillfälliga utskott, som får denna remiss, skall hinna
behandla frågan, och huru ett plenum skall kunna komma till stånd
för att behandla betänkandet. Något sådant blir val knappt möjligt.
Icke tror jag, att kammaren vill hålla ett sammanträde blott för detta
ärende. Under sådana förhållanden kan jag icke finna annat, än att
den lämpligaste formen är rent afslag, och då man angifver skälet,
att förslaget kommit så sent fram, så kan jag icke finna, att aen
ligger någon ohöflighet mot Första Kammaren.
Eftersom jag har ordet, skall jag be att, med anledning af den
jemförelse, som af den siste talaren gjordes, få påpeka, att i afseende
å den fråga, som förut i dag afgjorts, har föregått en i hog grad
märklig och betecknande diskussion, som ligger till grund för beslutet,
men här i denna fråga hafva vi icke fått och kunna vi icke ta tillfälle
att diskutera i sak.
Jag vidhåller derför mitt yrkande om afslag.
Angående
meddelande
af föreskrifter
i
syfte att vid
slagt af husdjur
minsta
möjliga lidande
tillfogas
djuren.
(Forts.)
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Kammaren beslöt
till en början att, utan föregående remiss till tillfälligt utskott, nu
företaga ärendet till omedelbart afgörande.
Beträffande sjelfva saken hade under öfverläggningen yrkats, dels
att kammaren måtte biträda Första Kammarens ifrågavarande beslut,
och dels att samma beslut icke måtte af Andra Kammaren biträdas.
Herr talmannen gaf propositioner å hvartdera af dessa yrkanden och
förklarade det förra yrkandet hafva flertalets mening för sig. Votering
blef emellertid begärd, i följd hvaraf nu uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande voteringsproposition:
Den, som biträder Första Kammarens beslut beträffande dess tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 19, röstar
Ja ;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren icke biträdt samma beslut.
Omröstningen utföll med 60 ja och 97 nej; och hade kammaren
alltså beslutat att icke biträda Första Kammarens ifrågavarande beslut.
§ 6.
Justerades protokollsutdrag.
N:o 46. 28
Fredagen den 17 Maj, f. m.
* § 7-
Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till paragrafer
i''riksdagsbeslutet:
n:o 30, angående lag om handelsbolag och enkla bolag, lag om
aktiebolag m. m.;
n:° 31, angående reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning
;
n:o 32, angående ändring af § 10, § 20, § 32 mom. 1 och 8 33
riksdagsordningen;
n:o 33, om tillägg till § 33 riksdagsordningen;
n:o 34, angående ändring af § 34 riksdagsordningen;
n:o 35, angående ändring af § 37 mom. 1 och § 45 riksdagsordningen
; °
n:° 36, om uppsägning af förordningen angående Sveriges och
Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden den 30 mai
1890 m. m.; J
n:° 37, om vissa ändringar i gällande förordning angående vilka1''611
för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade
spirituösa drycker;
•ii tt‘° angående en bibana från norra stambanan vid Vännäs
till Umeå och vidare till Storsandskär;
n:o 39, angående disposition af besparingarne å hufvudtitlame;
n:o 40, angående beräkningen af riksgäldskontorets utgifter och
inkomster, samt
n:o 41, angående fortsatt utveckling af statens telefonväsende.
§ 8.
Till bordläggning anmäldes statsutskottets memorial n:o 98, angående
öfverlemnande till Kongl. Maj:t af det nya reglementet för
riksgäldskontoret.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 12,7 e. m.
In fidem
E. Nathorat Böös.
Fredagen den 17 Maj, e. in.
29 N:o 46.
Fredagen den 17 maj.
Kl. 7 e. m.
§ I
Anmäldes
och godkändes följande inkomna förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen, nemligen:
från statsutskottet:
n:o 96, angående statsregleringen för år 1896 och sättet för anvisande
af vissa anslagsbelopp;
n:o 98, angående beräkningen af statsverkets inkomster;
n:o 99, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditivsummor;
n:o
100, med ny riksstat, samt
n:o 101, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret;
samt
från bevillningsutskottet:
angående bevillning af fast egendom och af inkomst; äfvensom
Riksdagens kanslis förslag till paragrafer i riksdagsbeslutet:
n:o 42, angående åtskilliga på grund af 89 § regeringsformen
väckta frågor;
n:o 43, angående förvärfvande för statens räkning af vissa enskilda
jernvägar;
n:o 44, angående statsregleringen;
n:o 45, angående kreditivsummorna; och
n:o 46, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7,15 e. m.
In fidem
E. Nålborst Bööa.
N:o 46. 30
Lördagen den 18 Maj.
Lördagen den 18 maj.
Kl. y211 f. m.
§ I
Justerades
protokollet för den 11 i denna månad.
§ 2.
Efter föredragning af statsutskottets memorial, n:o 98 angående
öfverlemnande till Kongl. Maj:t af det nya reglementet för riksgäldskontoret,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda memorial hemstält.
§ 3-
Ordet Jemnades härefter till
Herr vice talmannen Östberg, som yttrade: Herr talman, mine
herrar! Jag vågar hemställa, att kammaren ville, såsom förr varit
vanligt, besluta att uppdraga åt representanterna för Stockholms stad
äfvensom öfriga ledamöter af kammaren, som efter Riksdagens afsilande
kunna vara qvar i hufvudstaden, att justera de kammarens
protokoll, som ännu icke hunnit justeras.
Den af herr vice talmannen sålunda gjorda hemställan bifölls af
kammaren.
§ 4.
Justerades ett protokollsutdrag.
§ 5.
Kammarens ledamöter, som af Kongl. Maj:t blifvit kallade att
denna dag efter bevistad gudstjenst infinna sig å rikssalen, der Riks
-
31 N:o 46-
Lördagen den 18 Maj.
dagen komtne att afslutas, afgingo nu till Storkyrkan för att åhöra
riksdagspredikan. Efter gudstjenstens slut begåfvo sig kammarens
ledamöter till rikssalen.
Herr statsrådet och chefen för civildepartementet uppläste Kongl.
Maj:ts förordnande för hans excellens herr statsministern att å Kongl.
Maj:ts vägnar afsluta Riksdagen.
Sedan härefter kamrarnes undersåtliga vördnad och välönskningar
blifvit af herrar talmän inför konungatronen framförda samt herr
statsrådet och chefen för civildepartementet uppläst riksdagsbeslutet,
förklarade hans excellens herr statsministern riksdagen vara afslutad.
Efter det herr talmannen och kammarens ledamöter återkommit
till kammarens samlingsrum, tog herr talmannen afsked af kammarens
ledamöter med följande ord:
Då vi nu efter det nyss å rikssalen försiggångna afslutandet af
detta års riksdag ,åter samlas på detta rum, så sker det endast för
att utbyta ett afskedets ord.
Från min sida kan detta icke vara annat än i främsta rummet
ett varmt och innerligt tack för den fortfarande välvilja, som äfven
under detta riksmöte kommit mig till del, och för det förtroende,
hvarmed J, mine herrar, städse kommit mig till mötes.
Till detta tack sluter sig en hjertlig önskan, att lycka och välgång
må vara bofasta i edra hem, och att I en hvar mån hemta helsa pcb
krafter till fortsatt arbete i det allmännas tjenst, när Riksdagen åter
kallar eder hit.
Utbringande ett innerligt Gud bevare konungen och beskydde
fäderneslandet, bjuder jag eder härmed ett varmt tack och farväl.
Härpå svarade herr Ola Bosson Olsson: I anseende till
ålder och bevistade riksdagar tager jag mig friheten enligt häfdvunnen
sed att till eder, herr grefve och landshöfding, framföra uttrycken af
Andra Kammarens upprigtiga högaktning och hjertliga tacksamhet
för den osparda möda, det nit, lugn och oveld samt det aldrig svikande
tålamod, som Ni, herr grefve, under nu afslutade riksdag städse
ådagalagt, hvarigenom Ni, om möjligt, ännu ytterligare ökat den tillgifvenhet
och högaktning, som Ni, herr grefve, under nästföregående
riksdag i så rikt mått förvärfvat.
Måtte den nu inträdande ledigheten skänka Eder stärkta krafter
till framtida arbeten i fosterlandets tjenst under kommande riksdagar,
då kammaren hoppas att åter få helsa Eder, herr grefve och landshöfding,
som Andra Kammarens talman. Derjemte vill kammaren
uttala den önskan att få vara innesluten i Eder välvilliga hågkomst.
Herr talmannen och kammarens ledamöter utbytte härefter afskedshelsnigar
och åtskildes.
In tidem
E. Nathorst Böö8.
N:o 46. 32
Lördagen den 27 Maj.
Lördagen den 27 maj.
Kl. 3 e. m.
Sedan Andra Kammaren genom beslut den 18 innnevarande
månad åt representanterna för Stockholms stad samt dem af kammarens
öfrige ledamöter, som efter Riksdagens afsilande befunne
sig qvar i hufvudstaden, uppdragit justeringen af de kammarens
protokoll, hvilka vid Riksdagens afslutande återstode ojusterade,
både tillkännagifvande om att nämnda justering komme att denna
dag kl. 3 e. m. försiggå i kammarens kanslilokal blifvit i hufvudstadens
vederbörliga tidningar infördt; och då ärendet nu företogs,
tillstädeskommo följande kammarens ledamöter:
Herrar Hedin, G. Ericsson från Stockholm, von Krusenstjerna,
Themptander, Fredholm, von Friesen, Hammarlund, Höjer, Wallis,
Wavrinsky, Berg, Fjällbäck, John Olsson, Lagerbring, Ramstedt,
Palme, Bergström, O. Eklund från Stockholm, Östberg, Aulin och
Jonsson i Hof.
Protokollen för den 13, 14, 15, 16, 17 och 18 maj upplästes och
blefvo af tillstädesvarande herrar ledamöter godkända; hvarefter sammanträdet
upplöstes.
In fidem
E. Nathorst Böös.
Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1895.
Rättelse
i Andra Kammarens Prot. hatt. 39, herr Themptanders yttrande,
sid. 51 råd 20 nedifrån står: så
läs: sin
s » »13 » står: skall anse
läs: icke skall anse.