RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1895:45)

RIKSDAGENS PROTOKOLL,

1895. Andra Kammaren. N:o 45

Tisdagen den 14 maj.

Kl. 3 e. m.

§ I Justerades

det i kammarens sammanträde den 7 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes
:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare C. M. F. B. Geete,
som lider af prostata hypertrofi med smärtsamma trängningar, af
denna anledning tills vidare är förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet,
intygar

Stockholm den 13 maj 1895

T. Hwass.

Legitimerad läkare.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
statsutskottets memorial n:o 91; och
särskilda utskottets n:o 1 memorial n:o 6.

§ 4.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr P. G. Petersson
i Brystorp under 4 dagar från och med den 15 dennes.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande inkomna förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen, nemligen:

från statsutskottet:

n:o 32, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette
hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet;

Andra Kammarens Prof. 1895. N:o 45.

N:o 45.

Tisdagen den 14 Maj.

n:o 33, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjundehufvudtitel,
innefattande anslagen till finansdepartementet;

n:o 34, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet,,
och

n:o 35, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel;

från bevillningsutskottet:

n:o 73, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
om vissa förändringar i gällande förordning angående vilkoren för
försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa
drycker; samt

från bankoutskottet:

n:o 74, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning;:
äfvensom

bankoutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse till fullmägtige
i riksbanken med öfverlemnande af bankoreglementet.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets memorial:

n:o 93, angående statsregleringen för år 1896; och
n:o 94, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande statsutskottets
hemställan i dess memorial n:o 90, om anvisande af de i
regeringsformens 63 § föreskrifna kreditivsummor.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst åi
det till i afton kl. 7 e. m. utlysta sammanträdet.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,17 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Onsdagen den 15 Maj, f. m.

N:o 45.

Tisdagen den 14 maj.

Kl. 7 e. m.

Genom under gårdagen utfärdadt anslag hade kammarens ledamöter
kallats att nu å nyo sammanträda.

§ I Föredrogos

och bordlädes för andra gången statsutskottets
memorial n:is 93 och 94; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 7,7 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Onsdagen den 15 maj.

Kl. 12 middagen.

§ 1.

Upplästes för justering det vid kammarens sammanträde den 8
dennes förda protokoll.

Dervid begärdes ordet af

Herr John Olsson, som yttrade: Herr talman! Jag ber att till
protokollet få anmäla, att, ehuru jag af kammaren begärt och erhållit
tjenstlighet under de två dagarna den 7:de och den 8:de maj, jag
likväl var närvarande vid sammanträdena den 8:de maj och då deltog
i de gémensamma voteringarne.

Det upplästa protokollet blef härefter af kammaren godkändt.

N:o 45.

Onsdagen den 15 Maj, f. m.

§ 2.

Ordet lemnades härefter till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wersäll, som
anförde: Herr grefve och talman, mine herrar! 1 en till chefen för
finansdepartementet rigtad interpellation har herr Hedin framstält det
spörsmål, huru vida departementschefen vore betänkt uppå att inom
kort underställa Kongl. Maj:ts pröfning förslag om nödiga åtgärder
till åvägabringande af ett verksamt skydd för framtiden af statens
rätt och intresse beträffande dess till bergshandteringens understöd
anslagna skogar samt till utkräfvande af ansvar och skadestånd för
Övergrepp, som redan egt rum.

Som bekant, har större delen af statens till bergshandteringens
understöd anslagna skogar blifvit jemlikt kongl. kungörelsen den 4
februari 1811 såld till skatte. De återstående skogarne af detta slag
stodo ursprungligen under tillsyn ensamt af bergsstatens tjensteman,
men med anledning af framstäld anmärkning mot det sätt, hvarpå
vissa af dessa skogar sköttes, vidtogs, efter inhemtande af Riksdagens
medgifvande, genom kongl. förordningen den 30 maj 1873
den förändring, att befattningen med sjelfva skogsvården öfverflyttades
på skogsstaten, medan bergsstaten bibehöll öfriga förvaltningsbestyr
beträffande dessa skogar. Sålunda skall enligt sagda författning
nyttjanderattsmnehafvaren årligen inom viss tid anmäla sitt virkesbehof
hos bergmästaren, som pröfvar detta behof och lemnar tillstånd
till afverkningen, medan jägmästaren skall hålla uppsigt deröfver, att
den faststälda hushållningsplanen iakttages.

Den ifrågavarande författningen synes i fråga om utöfvandet af
kontrollen och utstakningen af de särskilda tjenstemännens rättigheter
och skyldigheter i fråga om beifrande af öfverträdelse!'' af författningen
förete vissa brister af beskaffenhet att böra genom ändring
i densamma afhjelpas. Beträffande det vida öfvervägande antalet af
ifrågavarande bergverksskogar finnes visserligen ingen anledning att
antaga förekomsten af oegentligheter af det slag, som interpellanten
antydt. Det har emellertid tillförene visat sig, att fall förekommit,
då den af författningen anordnade kontrollen icke varit tillfyllestgörande.
Enligt interpellanten skulle detta vara förhållandet äfven
beträffande de af honom omförmälda skogar. Huru härmed rätteligen
sammanhänger, kan först utredas vid en närmare undersökning
af hithörande rättsliga och faktiska förhållanden. För åvägabringandet
af en dylik undersökning är det min afsigt att gifva vederbörande
myndigheter del af de i interpellationen berörda omständigheter.

Vidare yttrade:

Herr Hedin: Jag har med anledning af det svar, som den
ärade statsrådet och chefen för finansdepartementet nu afgifvit, icke
anledning till något annat än att frambära till honom min tacksamhet
för det tillmötesgående, han visat beträffande en i mina ögon
särdeles vigtig sak.

C O

Onsdagen den 15 Maj, f. m. 5 N:o 45.

Herr Johansson i Noraskog: Jag ber att med afseende å hvad
som nu blifvit yttradt få tillägga äfven den önskan, att, då denna
undersökning kommer till stånd, den också måtte omfatta åtskilliga
andra oegentligheter, som förekomma i fråga om dessa rekognitionsskogar.
Kunds man på samma gång äfven åvägabringa en rättelse
uti det af Kongl. Maj:t år 1879 åt Tunabergs kopparverk meddelade
tillstånd att, tvärt emot Kongl. Maj:ts eget förslag och Riksdagens
beslut år 1877, skatteköpa sina rekognitionsskogar, vore detta en sak,
som förtjenade kanske den största uppmärksamhet.

Med afseende å öfriga oegentligheter skall jag be att få erinra
derom, att i Vermlands län rekognitionsafgiften är sammanblandad
med den bevillning, som utgår efter den forna 3 art. bevillningsstadgan,
eller, som det nu heter, för särskilda förmåner och rättigheter.
I Örebro län förekomma åtskilliga sådana skogar, hvilka äro
uppskattade till visst antal stafrum ved i afkastning, och som följaktligen
skulle hafva erlagt rekognitionsafgift och dylik bevillning;
men det förekommer fall, då afgiften antingen utgår med ett lägre belopp
eller också — hvilket är förhållandet med ett par af dessa
skogar — icke alls utgår, och således icke heller den derför belöpande
särskilda bevillningen.

Vidare ber jag att få erinra äfven om en annan sak, och det är
den, att det redan vid antagandet af 1883 års bevillningsstadga blef
föreskrifvet, att alla sådana skogar skulle uppföras i taxeringslängderna
och att för desamma allmän bevillning skulle erläggas. Men trots
detta stadgande är det dock ett faktum, att för närvarande två grufveskogar
finnas inom Kopparbergs län, hvilka ännu icke blifvit taxerade
för bevillnings utgörande eller ens finnas upptagna i fastighets -längderna såsom kronoegendom, hvilken icke erlägger bevillning.

Slutligen finnes det en sådan grufveskog äfven uti Gefleborgs län,
hvilken är taxerad till den del, som ligger i en socken, men som
icke alls är upptagen i taxeringslängderna för den andra socknen, der
skogen enligt handlingarna skall vara belägen.

Kan man då, på samma gång som dessa felaktigheter rättas,
också utverka ersättning till staten i de fall, då det ena eller andra
slaget bevillning på dylikt sätt icke utgjorts, vore det så mycket
bättre. Jag ber i detta hänseende få erinra derom, att, när Bergslagernas
skatteförhållanden på 1870- och 1880-talen reglerades, det
dröjde 10 å. 11 år, innan denna skattefråga kunde slutbehandlas. Men
detta hindrade icke vederbörande att på en gång, för alla de tio åren,
taga ut hos hemmansegarne, hvad som genom embetsverkens försummelse
— om jag får använda det uttrycket —■ icke blifvit för hvarje
år behörigen uttaget. Om ett sådant tillvägagående kan tillämpas
äfven på grufveskogarne, anser jag för min del det icke vara annat
än en enkel rättvisa att så förfära.

Slutligen ber jag äfven att få erinra derom, att genom ett kongl.
bref af år 1881 — om jag minnes rätt — en s. k. kolfångstskog
blef anslagen till Kengis bruk i Norrbottens län. Denna grufveskog
blef först i 1893 års taxeringslängder upptagen bland bevillningsskyldiga
fastigheter. Redan detta är ju en sak, som kan vara anmärkningsvärd,
att det åtminstone inträffat nu, tio å tolf år efter sedan

N:o 45.

Onsdagen den 15 Maj, f. m.

det borde ha skett. Men för denna grufveskog erlägges hvarken
den föreskrifna rekognitionsafgiften eller den särskilda bevillning,
som enligt författningarne skall utgå.

Det är således en hel del smärre anmärkningar mot det sätt,
hvarpå förvaltningen och handhafvandet af dessa till bergsbrukets
understöd anslagna skogar i åtskilliga fall eger rum, som jag anser
också böra tagas i öfvervägande vid den nu ifrågasatta närmare undersökningen
i detta afseende, och det har varit med anledning häraf,
som jag tillåtit mig att jemväl låta detta mitt yttrande inflyta i protokollet,
för att detsamma också må i sin tid kunna tagas i beaktande.
Jag skall för öfrigt, om så erfordras, i detta hänseende stå till tjenst
med en del upplysningar, som jag har i min ego.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wersäll: På
den siste talarens anförande har jag ingenting annat att svara, än att
jag skall behörigen taga i öfvervägande, hvad han har framstält.

Härmed förklarades öfverläggningen i detta ämne slutad.

§ 3.

Härefter föredrogs och bifölls statsutskottets memorial n:o 92,
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut vid behandlingen af statsutskottets
utlåtande n:o 79 i anledning af väckta motioner dels om
vissa vilkor för åtnjutande af de för statens embets- och tjensteman
bestämda löneförmåner, dels ock i fråga om utredning rörande embetsed!
tjenstemäns dagliga arbetstid m. m.

§ 4.

Likaledes bifölls särskilda utskottets n:o 2 härefter föredragna
memorial n:o 5, angående aflöning åt dess tjensteman och vaktbetjente.

§ 5.

Efter föredragning vidare af statsutskottets memorial n:o 91,
med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka böra införas i det nya
reglementet för riksgäldskontoret, biföll kammaren hvad utskottet i
nämnda memorial hemstält.

§ 6.

Föredrogs och bifölls särskilda utskottets n:o 1 memorial n:o 6,
angående aflöning åt dess tjensteman och vaktbetjening.

§ 7.

Härefter förekom till behandling statsutskottets memorial n:o 93,
angående statsregleringen för år 1896; och biföll kammaren dervid
hvad utskottet i nämnda memorial hems tält och föreslagit.

Onsdagen den 15 Maj, f. m.

N:o 45

§ 8.

Till kammarens afgörande förelåg vidare statsutskottets memorial Angående
n:o 94, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande stats- £*apbeloputskottets
bemställan i dess memorial. n:o 90 om anvisande af de ipet utaf de i
regeringsformens 63 § föreskrifna kreditivsummor. regerings I

memorial n:o 90 hade statsutskottet hemstält, bland annat: formens 63 §

att den i regeringsformens 63 § först omförmälda kreditivsumma Irediti™
måtte under tiden intill nästa riksdag bestämmas till två millioner summor.
fembundratusen kronor;

äfvensom

att det så kallade stora kreditivet måtte vid innevarande riksdag
bestämmas till fem millioner kronor.

I en vid omförmälda memorial fogad reservation hade emellertid
tolf af utskottets ledamöter hemstält, att hvardera af ifrågavarande
kreditivsummor måtte bestämmas till sju millioner femhundratusen^kronor;
och hade, vid ärendets behandling inom kamrarne, Andra Kammaren
bifallit utskottets ofvan berörda hemställan, hvaremot Första
Kammaren antagit det förslag, som innefattades i den vid memorialet
fogade reservationen.

Under åberopande af föreskriften i § 63 riksdagsordningen och
i syfte af sammanjemkning af de olika meningar, som sålunda gjort
sig gällande, hemstälde utskottet i nu föreliggande memorial:

»att kamrarne, med frånträdande af sina förut i ärendet fattade
beslut, må besluta:

att den i regeringsformens 63 § först omförmälda kreditivsumma
under tiden intill nästa riksdag bestämmes till fyra millioner femhundratusen
kronor, äfvensom

att det så kallade stora kreditivet vid innevarande riksdag bestämmes
till sex millioner femhundratusen kronor.»

Häremot hade reservationer anmälts:

af herrar H. Andersson i Nöbbelöf, P. Pelirson i Törneryd, C.

Persson i Ställhult, Lasse Jönsson, N. Petersson och O. A Ericsson
i Ofvanmyra;

samt af herr S. G. von Friesen, hvilken yrkat, att utskottet
skulle afgifva förslag till voteringsproposition för gemensam omröstning
i förevarande fråga.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Pehrson i Törneryd: Då jag reserverat mig mot nu föredragna
sammanjemkningsförslag, skall jag be att med några ord få
framhålla anledningen dertill.

Jag vill icke förneka, att utskottet i detta fall har rätt i den
uppfattningen, att en sammanjemkning bör först lörsökas. Det är
således ieke af den anledningen, att utskottet här först föreslagit en
sammanjemkning, som jag för min del har reserverat mig mot utskottets
beslut, utan det är af den anledningen, att jag anser, att
denna sammanjemkning icke är af sådan beskaffenhet, att den skä -

N:o 45. 8 Onsdagen den 15 Maj, f. m.

Angående ligen kan eller bör af denna kammare antagas, ilan säger, att fråga»
deafTelop- numera kommit i ett annat skede, än hvari den befann sig, då kampat
utaf de irarue för ett par dagar sedan uti densamma fattade sina beslut. Ty
regerings- sedan dess hafva vi, säger man, att taga hänsyn till att medkammaformens
63 § ?en bestämt kreditiven till 7 J/2 millioner hvardera, under det att
kreditiv-!° denlja _ kammare bestämt lilja kreditivet till 2 x/2 och det större till
summor. ^ millioner; och med anledning deraf förmenar man, att man nu bör
(Forts.) söka en sammanjemkning mellan de båda kamrarnes olika beslut på
det sättet, att man, så vidt möjligt är, får fram ett belopp, som ligger
midt emellan de båda olika, åt kamrarne beslutade beloppen. Jag
kan för min del icke godkänna en sådan uppfattning, och jag skall
i allra största korthet gifva skäl derför. Antagen nu, mine herrar,
att Första Kammaren hade beslutit, att det lilla kreditivet skulle
sättas till 20 millioner kronor i stället för, såsom nu är förhållandet,
7 1/2 millioner, och antagen vidare, att Andra Kammaren fattat samma
beslut, som den nu fattat, nemligen att samma kreditiv skulle bestämmas
till 2 1 /2 millioner. Då skulle man till följd af dessa kamrarnes
olika beslut, säger man, söka att sammanjemka dem på det
sättet, att man slutligen skulle bestämma sig för ett belopp, som
läge, så vidt möjligt vore, midt emellan dessa båda belopp. Då
komme man på den vägen till en summa af minst 10 ä 11 milioner,
och denna summa skulle då denna kammare vara beredd att taga,
derför att den utgjorde en sammanjemkning af kamrarnes olika beslut —
denna kammare, säger jag, som förut ansett, att för ändamålet blott
skulle behöfva anvisas 2 1/2 millioner kronor, skulle besluta detta.

Då det är ett för oss alla kändt förhållande, att Riksdagens
Andra Kammare för blott två dagar sedan med den öfverväldigande
majoriteten af nära 100 rösters öfvervigt beslutit, att det lilla kreditivet
skulle sättas till 2_ 1/2 millioner och det stora kreditivet till 5
millioner kronor, synes det mig icke vara möjligt att godkänna en
sammanjemkning sådan som den här föreslagna.

Jag ber derför, herr talman, att få yrka utslag å sammanjemkningsförslaget,
och tror för min del, att frågan kan och bör lösas genom
gemensam votering. Jag anser, att, om kammaren skulle besluta så
som jag nu föreslagit, detta icke borde fördröja Riksdagens afslutande.
Under hand har jag hört sägas, att, derest Andra Kammaren kommer
att fatta ett sådant beslut, som jag nu påyrkat, Första Kammaren
skulle vara beredd att redan i afton hålla ett sammanträde, vid hvilket
en då redan uppsatt voteringsproposition skulle kunna godkännas, så
att kamrarne skulle kunna gemensamt votera i ärendet redan i morgon.

Häruti instämde herrar von Friesen, Nilson från Lidköping,
Bromée, Ola Bosson Olsson, Persson i Rinkaby, Truedsson, Zotterman
och Zetterstrand.

Herr Hedin yttrade: Herr talman! I afseende å det resultat
nu för ögonblicket, som den siste talaren påyrkar, är jag af samma
mening som han, nemligen att sammanjemkningsförslaget bör afslås.
Deremot skiljer jag mig från honom derutinnan, att jag anser en
gemensam votering icke kunna lagligen esa rum.

Onsdagen den 15 Maj, f. m. 9 N:o 45-

Man inbjuder oss bär, herr talman, att, till åtlydnad af deras Angående
lock och pock, hvilkas hetaste önskan är ett brodermördande krig ^
på den skandinaviska halfön, och Indika med ett hardt när impera-^e£ ufaf ge i
tivt mandat vilja påtvinga Sveriges och Norges Konung detta företag, regeringsuti
hvilket dåraktigheten och brottsligheten skulle täfla med hvar -formens (13 §
andra — man inbjuder oss att, till åtlydnad af hvad dessa herrar
önska, öfverändakasta den säkraste, den mest undantagsfria, utaf långa summor.
och många årtiondens helgd och häfd omgärdade grundlagstolknings- (Ports.)
praxis genom att, godkännande detta sammanjemkningsförslag, erkänna
såsom en i grundlagsenlig ordning tillkommen motion förstakammarreservanternas
reservation emot statsutskottets föregående utlåtande
angående kreditiven. Nej, vi skola icke gå med öppna ögon
att sammanjemka lag och olag, rätt och orätt, denna kammares
grundlagsenliga beslut med en utaf reservanterna från Första Kammaren
icke i grundlagsenlig ordning och tid väckt motion; utan vi
skola vidhålla det förra och vi skola ännu en gång förklara — för
att här upprepa herr Hans Anderssons i Nöbbelöf namnkunniga ord
— att vi icke rösta efter kommando.

Jag skall, herr talman, vädja ifrån den nuvarande Första Kammaren
till Första Kammaren för fyra och tjugu år sedan — och när
jag anser, att jag går till högre instans, då jag vänder mig från 1895
års Första Kammare till 1871 års, så tviflar jag icke på, att man skall
erkänna, att mitt omdöme träffar rätt. Jag vädjar också från Första
Kammarens nuvarande talman till herr von Ehrenheim af år 1871.

Jag skall, herr talman, förtälja, hvad som passerade en sval aprilqväll
år 1871 — huru skiljaktigt från företeelserna den heta majdagen
år 1895! Statsutskottet hade uti sitt utlåtande om den femte
hufvudtiteln enhälligt tillstyrkt Kongl. Maj:ts förslag om beviljande
af 80,000 kronor till inköp utaf 4 gröfre, refflade kanoner. Något
annat förslag i frågan från någon motionär förelåg icke. Då ärendet
förekom i Första Kammaren, uppträdde der en ledamot, som numera
gått ur tiden, och yrkade anslagets förhöjning från 80,000 till 200,000
kronor. Då yttrade, bland annat, sedan grefve Carl Göran Mörner
och professor Rydin haft ordet för att påpeka oformligheten af en
sådan framställning, herr von Ehrenheim följande: »Jag delar fullkomligt
den uppfattning, som uttalats af de båda sista talarne. Jag
kan nemligen icke anse grefve Hamiltons nu gjorda framställning
såsom annat än eu ny motion om ett anslag al 120,000 rdr till kanoner
för sjöförsvarets räkning. Denna motion har icke blifvit ingifven
å den tid, som grundlagen stadgar, och kan derför icke företagas till
behandling. Skulle den kunna behandlas, borde den åtminstone först
remitteras till statsutskottet för att af detsamma förberedas till afgörande
i kammaren. Om också icke denna mening af alla skulle
godkännas, så ber jag dock att få fästa uppmärksamheten på hvilken
farlig väg man beträder genom det föreslagna förfaringssättet.» — »Nu
ifrågasattes», yttrade talaren vidare, »ett ökadt anslag af 120,000 rdr,
hvilka af kammaren skulle beviljas utan motion och utan statsutskottets
behandling af förslaget, med ett ord, utan iakttagande af
de former, hvilka för nödig säkerhets vinnande i grundlagen för
ärendens rätta behandling blifvit bestämda. I fall vi bifalla grefve

N:o 45.

Angående
bestämmande
af beloppet
utaf de
regeringsf
ormens 63 i
föreskrifna
kreditivsummor.

(Forts.)

Onsdagen den 15 Maj, f. m.

Hamiltons förslag, kan jag icke inse, hvarför vi icke t. ex. vid behandlingen
af jernvägsfrågan skulle kunna få ytterligare en million
j begärd till jernvägar, och hvarför det icke, om vi nu få ett prejudikat,
skulle bero på en ren tillfällighet, att en sådan framställning bifalles.»
''i Sedan man derefter, för att i någon mån, som det heter, sauvera
situationen och rädda f. d. landtmarskalkens något komprometterade
prestige, hade yrkat återremiss af frågan till statsutskottet, blef resultatet,
att Första Kammaren afslog det framstälda yrkandet och biföll
statsutskottets förslag.

Det, som på den tiden betraktades såsom en ny motion, hvilken
icke tillkommit i grundlagsenlig ordning och icke undergått grundlagsenlig
behandling, kan icke nu förklaras för grundlagsenligt, derför
att det är några reservanter — eller låt vara många reservanter, jag
tror allesammans från Första Kammaren —- som, utan föranledande
af någon kongl. proposition eller någon motion, framstält ett yrkande
i strid mot den myndighets förslag, som allena egde en initiativrätt
qvar, nemligen statsutskottets majoritet.

Det har inträffat för första gången sedan 1867, att statsutskottets
utlåtande angående kreditiven afgifvits så sent på riksdagen som i
år skett. Visserligen har det förekommit en gång, att ett statsutskottsutlåtande
om denna sak burit ett senare datum, nemligen den 24
maj, men — märk väl — detta var vid den riksdag, som började
den 4 maj och slöt den 9 juli 1887. Eljest har det sedan 1867 och
tills nu icke inträffat mer än två gånger, att utlåtandet angående
kreditiven afgifvits af statsutskottet så sent som efter ingången af
maj månad, nemligen dels 1891, då förmodligen, efter allt hvad jag
kunnat utröna, en ren tillfällighet föranledt detta dröjsmål, och 1892,
då det sena datum — dock i allt fall icke så sent som i år — förklaras
deraf, att man då företog den stora höjningen af kreditiven,
detta, som säkerligen många af kamrarnes ledamöter mycket väl erinra
sig, för att åstadkomma något soulagement åt vissa vederbörande,
derför att Andra Kammaren icke hade röstat på kommando. Nu
skjuter man fram utlåtandet intill en knapp vecka före den normala
afslutningsdagen för Riksdagens förhandlingar, man blandar in detta
ärende jemte ett sådant som krigslånefrågan och en annan ännu mera
vidtutseende sak, nemligen uttalandet om unionsrevision i samband
med afgörandet af en fråga på tredje hufvudtiteln. Man skjuter fram
dessa ärenden till afslutningsbrådskan för att med tillhjelp af den
vid denna tid rådande otåligheten lättare genomdrifva planer, som
man icke har mod att öppet vidgå.

Men det finnes någonting, herr talman, som är ännu vida värre
än detta. Konstitutionsutskottet, uti sitt berömda memorial 1809
med förslag till regeringsform, yttrade, att konstitutionsutskottet hade
bemödat sig att så inrätta styrelsemagten, att Konungens beslut icke
kunna »bestämmas efter ensidiga underrättelser och råd af dolda
personer utan ansvarighet». Vi hafva nu, herr talman, fått anledning
att besinna, huru vigtigt det är att tillse, att de förslag, som
komma från statsutskottet till kamrarne, icke bestämmas efter ensidiga
underrättelser och råd af dolda personer utan ansvarighet.
Den senare delen af denna riksdag har visat oss ett med icke ringa

Onsdagen den 15 Maj, f. m. 11 N:o 40

framgång genomfördt bemödande att skapa en hemlig intrighärd, Angående
der Riksdagens beslut skulle i förväg decideras för att sedermera
blott inregistreras af vederbörande utskott och sedermera af kärn- pet /e j
rarne. Detta är utan tvifvel synnerligen beqvämt och fördelaktigt regerings-}
för kriminaldårarne, det kan också vara mycket fördelaktigt för en- formens 63 §
skilda representanter, för deras anspråk på magt och inflytelse och
för deras enskilda intressen; men det är lika vådligt för bevarandet summor.
af Riksdagens magt som för bevarandet af svenska folkets ära, väl- fForts.)
färd och rätt.

Utan tvifvel skola dessa senaste dagars riksdagsförhandlingar och
beslut komma att spela en roll, en betydande roll bland de frågor,
som komma att afhandlas vid nästa val till denna kammare. Valmännen
hafva anspråk på att få veta, huru hvar och en handlat uti
denna sak; och derför tillåter jag; mig att uttala den önskan, att alla
de, som ännu icke hafva kommit derhän att i sin politiska katekes
inskrifva, att man skall mera lyda Första Kammaren än grundlagen,
måtte gifva sin mening till känna.

Jag yrkar afslag å sammanjemkningsförslaget.

Med herr Hedin förenade sig herrar John Olsson, Höjer, Manke!!,

Wallis, Wavnnsky, Berg, Eldund från Stockholm, G. Ericsson från
Stockholm, Eriksson i Bäck, Walter, Nordin i Hammerdal och
Norberg.

Herr Persson i Mörarp: Jag skall ej tillåta mig att i nå"on
mån närmare ingå på det yttrande, som herr Hedin nyss fält. Jag
skall ej ingå i pröfning af, huru vida det beslut, Första Kammaren
fattat, är grundlagsvidrigt eller ej. För öfrigt synes det mig, att just
i den omständigheten, att Andra Kammaren för ett par da"ar sedan
röstade för ett högre belopp, än statsutskottet der hade föreslagit,
ligger ett uttalande ifrån Andra Kammaren, att dpn ej har gillat den
uppfattning, som af herr Hedin framstälts, nemligen att icke något
förslag angående ett högre belopp, än statsutskottet föreslagit, skulle
kunnsT komma under omröstning. Emot ett yttrande af herr Hedin
vill jag dock inlägga en vördsam gensaga, nemligen att man i utskottet
med flit skulle undanhållit denna fråga för att, så att säga, påtvinga
Riksdagen antagandet af ett förslag, som denna kammare ej velat
antaga — och detta genom att skjuta undan frågan till de sista dagarne
af riksdagen. Jag ber att få säga herrarne — och herrarna
kunna vara öfvertygade, att hvad jag säger, är sant att statsutskottet
ej har legat på latbänken under denna riksdag. Det har haft till
behandling så många vigtiga ärenden, att enligt min uppfattning
denna fråga, om det lilla kreditivet — det stora tror jag ej man behöfver
tala om — skall sättas till 2 >/a eller 4 >/4 millioner kronor, är
i jemförelse med många andra af mycket ringa betydenhet.

Ja" skall försöka reducera frågan till sina rätta och efter min
föreställning ganska små proportioner och angifva den innebörd, som
frågan i sig sjelf har. Regeringsformens 63 § säger, att Riksdagen
skall anvisa två summor, »tillräckliga» lör det ändamål, sorn grundlagsbudet
afser. Derom lär väl icke råda mer än en mening, att,

N:o 45 12 Onsdagen den 15 Maj, f. m.

Angående derest ett krig skulle utbryta mellan några af våra grannstater och
teafbelop- vi ville häfda vär neutralitet, ett belopp af 2 i/a millioner kronor är
pet utaf de i *°r det afsedda ändamålet otillräckligt; och detta ej allenast med
regerings- hänsyn till den materiel, som för sådant ändamål må hända i en hast
formens 63 § behöfver anskaffas — såsom här om dagen anfördes från statsrådskreditw-*1
^än^en — eller det provisoriska iståndsättandet af sjöfästningar och
summor, dylikt; utan äfven med hänsyn dertill, att, sedan Riksdagen antagit
(Forts.) en ann!m härordning än den, som gälde, innan det kreditivbelopp
faststäldes, som hittills har galt, det väl ej lider något tvifvel, att,
om en mobilisering för neutralitetens bevarande skulle erfordras, ett
högre belopp än förut måste anses behöfligt. Och jag vågar påstå,
att man skall med rätt stor framgång kunna vindicera den meningen,
att, om man höjer kreditivbeloppet till något så när rimligt belopp
för att nå det afsedda ändamålet, man kan göra detta ur ren sparsamhetssynpunkt.
Man har efter mitt förmenande i det hänseendet
två vägar att gå. Den ena vägen, som Riksdagen hittills gått, är den,
att, då grundlagen föreskrifver att för en sådan eventualitet anlita
det lilla kreditivet, man öfverlåter åt regeringen ett belopp, som kan
något så när vara tillräckligt för det afsedda ändamålet. Den andra
utvägen är, att vi såsom de stora kulturländerna anskaffa så stora
förråd, att vi inom en kort tid'' kunna vara i tillfälle att mobilisera
vid ett eventuelt fredsbrott mellan några af våra grannar. Dertill
höra i främsta rummet förrådsbyggnader, anskaffning af utrustningspersedlar
för armén och flottan, vidare en hel del andra saker, såsom
födoämnen, konserver och dylikt, hvilka i andra länder finnas, så att
säga, på hyllan. På frågan om materielen vill jag ej nu inlåta mig;
den kan må hända ej under alla omständigheter vara tillräcklig. Tro
icke herrarne, att, om man går till väga så, att man ej lemnar regeringen
något så när tillräckligt belopp för det afsedda ändamålet,
man tvingas att slå öfver på den andra vägen, att bygga förrådshus,
skaffa proviantartiklar och dylikt? Tro icke herrarne, att detta skall
kosta staten mer i anskaffning, underhåll och tillsyn — kanske skall
det behöfvas en del tillsyningsman —; hvarjemte naturligtvis en del
af dessa effekter, då de efter min förmodan lyckligtvis ej behöfva
användas, åtminstone ej så ofta, måste försämras, för att ej tala om,
att de rent af kunna försämras i så hög grad, att de blifva oanvändbara.
Kan det vara Riksdagens mening att, om man ej vill sätta
regeringen i tillfälle att disponera tillräckligt belopp för en sådan
eventualitet, för hvilken det lilla kreditivet skall användas, slå in på
denna andra väg, som efter min uppfattning skall leda till betydligt
ökade kostnader för statsverket?

Herr Pehrson i Törneryd framhöll, att han icke ville förneka,
att statsutskottet kunnat hafva rätt att framlägga detta samman) emkningsförslag
eller att ett försök i den vägen borde göras, men han
ansåg ej det nu framstälda förslaget vara antagligt, derför att man
gått betydligt högre, än han för sin del ansåg att man bort göra —
något, må hända, ville han medgifva, att man borde gå. Han sade,
bland annat, att, om Första Kammaren hade satt kreditivet till 20
millioner kronor och Andra Kammaren till 2 1/a million, man då också
nödvändigt borde gå midt emellan besluten, derest man nu etablerade

Onsdagen den 15 Maj, f. m. 13 N:o 45.

den principen. Jag ber blott att få svara, att, om orimligbeter fram- Angående
komma i det fallet, jag ej kan se, att man då alls är nöagad att 8a™belopdraga
ut konseqvenserna; ett sådant förslag skulle nog blifva behö-pg£ utaf de i
rigen afvisadt. Men då jag för min del erkänner, att det lilla kre- regeringsditivet
är otillräckligt, anser jag den summa, som bär föreslagits, förmena § 63
alldeles icke vara för hög. Och det kan ju ej förnekas, att, om man /<”"«
vill uppställa ett sammanjemkningsförslag, man måste i någon mån summor.
taga hänsyn till de strömningar, som råda äfven på andra håll. Det (F0rts.)
är%j alltid, man får igenom sin egen mening. Men dermed vill jag
ej underskrifva, hvad herr Hedin yttrade, att man genom antagandet
af- detta förslag tillkännagifvit, att man går i Första Kammarens
ledband eller något dylikt. Jag tror, mine herrar, att många och
starka skäl tala för att nu höja kreditivet till det belopp, som är

ifrågasatt. _

Hvad åter beträffar den omständigheten, att man skulle hafva
gått in på detta sammanjemkningsförslag — såsom det har påståtts
— för att förr få riksdagen afslutad, så ber jag att få säga, att detta
ej varit något skäl för mig. Vill kammaren icke antaga sarnmanjemkningsförslaget,
måste en gemensam omröstning ega rum, och jag
är för min del beredd att draga konseqvenserna af kamrarnes beslut
och skall visst icke undandraga mig att stanna en eller annan dag,
ja, om det så skulle behöfvas, någon vecka till. Något sådant skäl
får ej vara afgörande i ett dylikt fall.

Herr talman! Jag skall för min del anhålla, att kammaren behagade
godkänna statsutskottets förslag.

I detta yttrande instämde herrar Hammarskjöld, Lundell, Jönsson
i Gammalstorp och Holm.

Herr Ljungman: Jag skall ej upptaga till besvarande i detalj
det yttrande, som talaren på stockholmsbänken nyss haft. Hans
hårda och skarpa uttryck döma sig sjelfva: de behöfva ej dömas af
någon annan.

Hvad åter vidkommer sjelfva den konstitutionella frågan, är visserligen
det beteende, som i båda kamrarne följdes i måndags, ovanligt,
men ej allenastående. Jag skall kunna med denna kammares
protokoll visa, att senast vid förliden riksdag ett liknande fall egde
rum i fråga om ett ärende ifrån konstitutionsutskottet, och att herr
Hedin då ej gjorde någon invändning emot framställandet af proposition
utaf herr talmannen. Och som kammaren torde erinra sig
från i måndags, begärde, när herr talmannen efter anhållan om votering
framstälde proposition, ingen ordet för att opponera sig emot
voteringspropositionen; ingen gjorde någon invändning deremot, utan
den blef enhälligt antagen.

Det finnes för öfrigt, så vidt jag kan se, icke någon grundlagsparagraf,
som gifver den ena kammaren rätt att sätta sig till doms
öfver den andra kammaren och dess talman. Och jag ser ej, att vi
kunna hafva rätt att förklara medkaminarens. beslut för grundlagsstridigt,
när vi i sjelfva verket hafva handlat på ungefär samma sätt.

Det är visserligen sant, att den praxis, som vi i regeln följt, är sådan

N:o 45. 14 Onsdagen den 15 Maj, f. m.

Angående som den af herr Johan Johansson i Noraskog tolkades i måndags.
de^apbelop- ^en dock en skilnad mellan praxis och grundlag. Grundhet
utaf de i lagarne skola. tolkas efter ordalydelsen. Vi kunna således ej påstå,

regerings- att den praxis, som är grundad på häfd och i viss mån på lagtolk formens

63 § ning, har samma gällande kraft som grundlagen, äfven om vi äro
^kreditiv-1 vana att handla efter denna praxis, såsom vore den grundlag. Jag
summor. tror mi? del ej, att kammaren har något annat att göra än att
(Forts.) fatta beslut i grundlagsenlig ordning, på sätt grundlagen uttryckligen
föreskrifver med hänsyn till sammanjemkning.

Hvad frågan i öfrigt beträffar, tror jag, att. om man jemför förhållandena
nu och på 1830-, 1840- och 1850-talen, man skall finna,
dels att nu ifrågavarande summa utgör vida mindre procent af statsinkomsterna,
än hvad då var fallet, dels att anspråken på ett dylikt

kreditivs storlek äro mycket större nu än då, och att man ej kan

påstå en mindre summa än den i sammanjemkningsförslaget ifrågasatta
vara otillräckligt).

Jag yrkar derför bifall till detta sammanjemkningsförslag.

Herr Swartling förklarade sig instämma med herr Ljungman.

_ Herr Danielson: Jag skall be att få nämna, att jag af en tillfällig
anledning var hindrad att närvara i utskottet, då denna fråga
behandlades, och kom derför ej i tillfälle att reservera mig mot utskottets
beslut. Jag vill vidare nämna, att jag har samma uppfattning
i denna fråga, som denna kammare för några dagar sedan uttalade,
nemligen att det vore mycket välbetänkt att bibehålla detta
lilla kreditiv vid samma summa som i fjor. Jag kan ej se, att några
vigtiga skäl för en förändring föreligga. Herr Anders Persson sökte
visserligen upprepa några af de skäl, som jag redan i utskottet hört
ganska omständligt anföras; och det är gifvet, att han, som hört
skälen många gånger på afdelningen, bättre lärt dem, så att säga,
utantill än jag. Jag har emellertid ej kunnat finna några skäl alls
föreligga; och den promemoria, afdelningen bifogat, tror jag ej herrarne
skola finna mycket upplysande.

Hufvudskälet för mig att ej ställa mig på utskottets sida har
varit det, att ingen utredning föreligger, som bevisar, att dessa kreditiv
äro otillräckliga. Vill man, såsom herr Persson, bygga fästningar
och dylikt derför, då blifva de naturligtvis otillräckliga; men
derför äro de ej afsedda. Och hvad den siste talaren nämnde om
1830- och 1840-talet hör ej hit; då var förhållandet helt annat än
nu. Då förflöto 2 å 3 år mellan hvarje riksdag, nu åter endast 8
månader. Vi pröfva nu hvarje år behofvet af dessa fästningsbyggnader,
dessa ammunitionsförråd och mycket annat sådant. Hvad kan
nu hafva inträffat, som gör, att man vill föra denna fråga framåt
med så förfärlig kraft? Jag kan ej begripa, hvarför man nu skall
med sådan ifver påyrka denna sak. Jag anser intet hafva förekommit,
som gifvit anledning att höja denna kreditivsumma. Vi lefva i
djupaste fred med våra grannar. Jag har ej hört något uppgifvas,
som kan gifva anledning att befara, att under de närmaste 8 måna -

N:o 45.

Onsdagen den 15 Maj f. m.

derna någon så väsentlig rubbning skulle kunna ske, hvarigenom vi
kunde komma i svårigheter. _ fje aj- belop Det

synes mig vidare mycket besynnerligt, att man skall komma pet utaf de i
och försöka göra en sammanjemkning i denna fråga. Jag har någon regeringstid
varit med i riksdagen, men jag kan ej erinra mig ett enda fall, formens 63 §
sedan jag blef medlem af statsutskottet, då man sökt åstadkomma en
dylik sammanjemkning, utan vid olika beslut angående anslag för summor.
försvaret, vare sig ordinarie eller extra ordinarie, bär gemensam vo- (p0rts.)
tering egt rum. Det har aldrig talats ett ord i statsutskottet om
sammanjemkning, utan det har alltid hetat: gemensam votering skall
ega rum; det ena beslutet skall sättas emot det andra. Men här
vill man försöka sammanjemka. Om vi nu bifölle detta sammanjemkningsförslag,
skulle det naturligtvis anses, att Riksdagen hade besluta
höjningen af detta kreditiv. Men går det galet, må det gerna
gå så galet som möjligt. Då må Första Kammaren fatta sitt beslut
och vi få hafva vår mening qvar och kunna komma nästa år. med
motion och yrka på nedsättning, så att vi få frågan behandlad i rätt
tid och icke i riksdagens elfte timme. Herr Anders Persson må
söka freda utskottet hur mycket han vill och vi må nog hafva haft
mycket att göra i utskottet, men jag vågar påstå, att den afdelning,
som haft detta ärende, skulle godt kunnat komma mycket förr fram
med det. Jag kan derför icke frångå min uppfattning, att Andra
Kammarens heder fordrar, att kammaren vidhåller sitt beslut och
icke frångår, hvad den med en så öfverväldigande majoritet beslutit
för några dagar sedan, då intet sedan inträffat, som kunnat motivera
en sådan åtgärd. Jag yrkar derför afslag på utskottets nu föreliggande
sammanjemkningsförslag och ber, att denna kammare ville
vidhålla sitt beslut, som den fattade i enlighet med statsutskottets
memorial n:o 90, deri hemstäldes, att »den i regeringsformens 63 §
först omförmälda kreditivsumma måtte under tiden intill nästa riksdag
bestämmas till två millioner femhundratusen kronor».

Häruti instämde herrar Jakob Erikson, Falk, Hammarström,
Svensson från Karlskrona, Eriksson i Elgered, Johnsson i Bollnäs,
Jansson i Saxhyttan, Götliberg, friherre Bonde, Svensson från Stockholm,
Olsson i Mårdäng. Nordin i Sättna, Hansson i. Solberga,
Fredholrn från Stockholm, Ber sson från Arboga, Halm, Olsson i Ornakärr,
Svensson i Olseröd, Styrlander, Ericsson i Qväcklingen, Collander,
Bengtsson i Häradsköp, Ollas A, Ericsson, Aidin, Broström, Anderson
i Hasselbol, Lindgren, Folke Andersson, Erikson i Odensvi,
Gustafsson, Nilsson i Skärhus, Bäckgren, Göransson, Johansson från
Stockholm, Ericsson i Väsby, Andersson i Löfhult, Hansson i Berga,
Andersson i Lysvik, Nilsson i Käggla, Jönsson i Mårarp, Ohlsson
från Vexiö, Larsson i Berga och Odqvist.

Herr Jonsson i Hof yttrade: Till en början ber jag att gent
emot den talare, som senast hade ordet, få säga, att, om statsutskottet
följer grundlagens bud, jag icke tror, att utskottet från hans sida
eller från någon annan bör vara utsatt för klander. Och hvad säger
t; 65 i riksdagsordningen, om icke just detta, att det bör framställas

N:o 45. 16 Onsdagen den 15 Maj, f. m.

Angående sammanjemkningsförslag, der sådant är möjligt, och att först då det
dTaPbelop- icke Får’ •bör votering ega rum mellan kamrarnes olika beslut. Om
pet utaf de i ar visst> att statsutskottet i vanliga fåll icke praktiserar så, att
regerings- det söker framlägga sammanjemkningsförslag, beror det helt enkelt
formens 63 § derpå, att de utgiftsposter utskottet har att behandla i allmänhet
^kreditiv-1 *cke är0 ab ^en art, att sammanjemkning kan ega rum, utan att de
summor, ändamål, för hvilka utgifterna äro afsedda, blifva på samma gång
(Forts.) förfelade. _ Det lämpar sig således icke i sådana fall att göra sammanjemkning,
men i detta fall, der det beror på tycke och smak.
hvilka belopp må vara för ändamålet tillräckliga och der såsom här
en så betydlig marginal förefinnes emellan de olika besluten, måste
det, om någonsin, vara statsutskottets pligt att först framlägga ett
förslag till sammanjemkning. År icke den uppfattningen rigtig, då
tror jag det är bäst att ändra den 65 och flera andra §§, som ''föreskrifva,
att detta skall ske, innan man klandrar, om man en gåne
försöker att tillämpa grundlagens bestämmelser.

Jag skall derefter försöka skärskåda frågan, såsom den enligt
min mening föreligger. § 63 regeringsformen angifver tydligt i
hvilka fall detta lilla kreditiv bör vara att lyfta, och det heter derom,
att summan må lyftas, »då Konungen till rikets försvar eller andra
högst vigtiga och angelägna ändamål, sedan hela statsrådets tankar
deröfver blifvit inhemtade, finner den vara oundvikligen nödig». Nu
har man sökt göra gällande den meningen, att i orden: »andra hö^st
vigtiga och angelägna ändamål» skulle ligga något i samma rigtning
som i de första orden: »till rikets försvar», men i motsatt syftning
eller äfven till anfall. Men jag ber herrarne reflektera öfver, huruvida.
en regering skall kunna stå tills svars för att anse, att en
lyftning af lilla kreditivet står tillsammans med slutorden: oundvikligen
nödig, om man afser att begagna kreditivet i en sådan form.
Att tolkningen af denna grundlagens bestämmelse, så långt jag kunnat
följa med, gått i den rigtningen, har utskottet i sitt förra betänkande
äfven ådagalagt. Man finner icke något exempel på, att det
lilla kreditivet har lyftats i annan afsigt än för vidtagande af åtgärder
till upprätthållande af landets neutralitet, och när så är, reducerar
sig frågan i sjelfva verket dertill: är det bättre, att, när Riksdagen
föregående måndag vid behandlingen af lånemotionerna, äfven hvad
denna kammare vidkommer, i motiveringen erkänt, att brister i fråga
om utrustning och materiel förefinnas, man då skall, så fort medel
blifva tillgängliga på något sätt, fylla dessa brister med anslag, för
att vara någorlunda rustad att försvara vår neutralitet, i händelse
den någon gång hotas, än att på detta sätt ställa till regeringens
förfogande ett belopp, som man måste antaga ej kunna lyftas, förrän
det verkligen visar sig, att vår neutralitet kan af en krigförande
magt i närheten blifva hotad. Den, som säger sig vilja hushålla med
statens medel, måste enligt min mening ovilkorligen ställa sig på
den ståndpunkt, att det är klokare och hushållsaktigare att till regeringens
förfogande ställa belopp, som äro någorlunda tillräckliga, för
att regeringen skall kunna i första hand vidtaga rustningsåtgärder
samt komplettering af materiel och fästningar, än att i en annan
form bevilja medel, som möjligen skulle kunna vara obehöfliga för

N:o 45.

Onsdagen den 16 Maj, f. m.

skyddandet af neutraliteten. Det synes mig vara en så enkel och Angående
naturlig sak att för vissa eventualiteter och faror kunna gifva allvis- bestämmanning
på medel, som under sådana förhållanden vore att lyfta. Detpetutaf de''i
är det mest praktiska och lämpligaste sättet, som man kan tänka1 regeringssig,
för så vida man icke tycker det vara bättre att låna upp 10, 15,/ormens 63 §
20, 50 millioner eller af skattemedel anslå flera millioner, än som föreskrifna
annars vore erforderligt. Det är möjligt, att åtskilliga af de herrar, summor
som här yrkat afslag på sammanjemkningsförslaget, drifva den poli- fp''ort8'')
tiken. Det må vara de herrarnes sak, men jag tror icke, att det är
klokt och rigtigt. Hur jag än ser saken, och med bortseende från
alla öfverdrifter, som vid behandlingen af denna fråga under veckan
visat sig på ena hållet i chauvinistisk rigtning och på andra sidan i
öfverdrifven skuggrädd rigtning, må jag säga: ännu hvilar icke Sveriges
öde i händerna på sådant folk, och derför må man icke hysa den
minsta betänklighet att handla och besluta såsom man anser vara
rigtigast och klokast för landet i dess helhet. Vill man afslå sammanjemkningsförslaget
och anställa gemensam omröstning, må det
vara kammarens ensak, men enligt min uppfattning hänger icke kammarens
heder derpå, att den bör halsstarrigt stå qvar på samma ståndpunkt,
utan derpå att lugnt och förståndigt pröfva hvar sak för sig
och taga hvad man anser rigtigast och lämpligast. Det är ur den
synpunkten, jag i utskottet bidragit till sammanjemkningsförslaget,
och det är ur samma synpunkt, jag här yrkar bifall till detsamma.

I detta yttrande instämde herrar Rydberg, ETdund från Norrköping,
Odhner, Höglund, Larsson från Upsala, Petersson i Boestad,

Petri, Alsterlund, Wellander, Elis Nilson, Skytte, Eklundh från Lund,

Ericson i Rån sta, Kililberg, Natt och Pag, Restadkis, friherre von
Knorring, Peterson i flasselstad, Näslund, Boethius, Wijlcander och
Arnoldssm.

Vidare anförde:

Herr Lasse Jönsson: Jag skall be att få i korthet nämna,

att jag vidhåller det yrkande, jag gjorde i måndags. Det enda, i
hvilket jag vill erkänna, att herr Anders Persson och herr Ljungman
kunna hafva rätt, kan möjligen vara det, att vi begingo ett misstag
i måndags, då vi anstälde votering om ett större belopp än det af
statsutskottet föreslagna. Det kan jag medgifva vara ett misstag,
men hvad de derefter anförde för detta sammanjemkningsförslag kan
jag icke betrakta annat än som en misslyckad advokatyr. Herr
Ljungman talade om skilnad mellan praxis och grundlag. Jag väntade
då, att han skulle komma fram och visa, att den praxis vi nu
begagnat vore fullt berättigad, men hvad han drog fram var ett obetydligt
konstitutionsutskottsbetänkande från i fjol, som jag icke kan
erkänna hafva något med denna saken att skaffa. Det var således
ett misslyckadt försök att resonera bort saken.

Hvad herr Anders Person ville inbilla oss om att man borde ur
sparsamhetens synpunkt gå in på detta förslag, anser jag vara lika
misslyckadt. Jag kan ej förstå, att det kan ligga någon egentlig

Andra Kammarens Prot. 1805. N:o 45. 2

N:o 45.

Angående
bestämman
de af belop
pet utaf de
regeringsformens
63
föreskrifnc
kreditivsummor.

(Ports.)

Onsdagen den 15 Maj, f. m.

sparsamhet i att man anslår en större summa än en mindre. Han
ville bevisa, att, om man ansloge dessa större summor, man skulle
''j kunna undvika att bygga magasin, underhålla förnödenhetsartiklar,
löna vaktmästare och dylikt. Allt sådant skulle man kunna inbespara
igenom anvisande af större kreditiv. Men det är icke så, ty om sådana
1 förråd behöfvas, låt oss diskutera detta först här i Riksdagen hellre än
att vi gå in på en sådan sak, som vi icke få diskutera, utan öfverlemna
åt regeringen ensamt att afgöra, huru medlen skola användas.
Det är en sida af saken. Skulle någon olycka inträffa, finnas ju de
nyligen utvidgade reqvisitionslagarne, och genom dem har regeringen
fått rätt att reqvirera det nödvändiga. Det hjelper åtminstone något.

Huru jag än betraktar saken, synes mig detta vara en onödig
åtgärd, och det skulle väcka misstro och bedröfvelse i landet,
om vi gå så lättvindigt till väga med ett förslag, som icke är tillkommet
på rätt väg, ty det är statsutskottet, som ensamt har att framställa
förslag, och ingå bakom utskottet. Jag yrkar afslag på föreliggande
sammanjemkningsförslag.

Herr Persson i Tällberg instämde häruti.

Herr Schönbeck: Jag har egentligen begärt ordet för att tillkännagifva,
att jag icke kan vara med om den föreslagna sammanjemkningen
med afseende på ifrågavarande kreditivsummor. Jag
anser en förhöjning af dessa summor vara alldeles onödig, då Riksdagen
sammanträder hvarje år och äfven kan med den korta kallelsetid,
som vi hafva, dessemellan sammanträda till urtima riksdag och
då fatta beslut om sådana anslag, som kunna vara behöfliga, i händelse
krig skulle utbryta. Jag anser också, att tiden för förslagets
framläggande är mycket illa vald, och jag tycker, att det sätt, på
hvilket man söker genomdrifva detta förslag, just icke är det bästa.
1 våra dagar hör man från alla håll, såväl inom som utom riksdagen,
i sammanhang med frågan om höjning af kreditivsummorna talas om
ett krig mot Norge; och så skarpa ord hafva i Första Kammaren
fälts mot Norge och norrmännen, att man nästan skulle kunna anse
det vara upphetsande till sådant krig. Men jag är för min del öfvertygad,
att man ute i landet, och särskildt i min hemort, icke vill
höra talas om något anfallskrig mot Norge.

Detta är åtminstone meningen hos under- och medelklassen.
Från min valkrets har jag erhållit en mötes-resolution, enhälligt
fattad af 900 svenska medborgare, angående den norska frågan; och
om herr talmannen det tillåter, så skulle jag, på det att den möjligen
måtte verka något neutraliserande på de skarpa ord, som man från
så många håll hört fällas mot Norge, gerna vilja anhålla att få uppläsa
densamma. Den lyder sålunda:

»Nio hundra svenska medborgare, samlade till möte i Helsingborg
i ändamål att uttala sin opinion i »norska frågan», förena sig
enhälligt om den åsigten, att ett anfallskrig mot Norge, gälde det
ock att upprätthålla dess union med Sverige, skulle vara ett brott,
ej allenast i moraliskt afseende, utan ock mot nutidens stats- och
folkrätt, politiskt oklokt och ekonomiskt ruinerande för svenska

Onsdagen den 15 Maj, f. m. 19 N:o 45.

nationen samt nedsättande för densamma inför den öfriga verldens Angående
kulturfolk, hvarför mötet uttalar sitt kraftigaste ogillande och beklagande
af hvarje yttring i tal, skrift och handling, som åsyftar att på^ej ^ ^
annan väg än öfvertygelsens och den fredliga uppgörelsens förlika regeringsvare
sig den nu pågående eller möjligen framtida meningsskiljaktig-/onne»s 63 §
heter de båda unionsfolken emellan.» ^kreditiv**1

Adressen är daterad den 12 mars 1895 och undertecknad åt F. summor.
T. Borg samt nio andra dertill af mötet utsedda personer. (Forts.)

Herr talman! Jag skall icke längre upptaga tiden, utan vill blott
i öfverensstämmelse med hvad jag förut yttrat yrka afslag å utskottets
hemställan.

Herr Johansson i Noraskog: Jag skall be att med anledning
af den föreliggande frågan få erinra om ett fall, som inträffade vid
1888 års minnesvärda riksdag, ett fall, som visserligen icke är fullkomligt
analogt med det nu föreliggande, men som pekar åt samma
håll. Då behagade nemligen bevillningsutskottet, med anledning
deraf, att den ena kammaren beslutit, att kaffetullen skulle sättas till
26 öre, och den Andra Kammaren bestämt kaffetullen till 12 öre
per kilogram, hemställa till Riksdagen ett sammanjemkningsförslag
om att sätta tullen till en medelsiffra, nemligen 19 öre per kilogram.
Då detta förslag kom in till kamrarne, så blef det, åtminstone hvad
denna dammare beträffar, afslaget med en rätt betydlig majoritet.
Den, som då främst förde majoritetens talan i denna kammare, var
den talare på helsingebänken, som nyss hade ordet. Han häfdade
då med synnerlig styrka den uppfattningen, att ett sådant försök
att sammanjemka dylika beslut om olika tullsatser vore alldeles
i strid med grundlagens anda och mening; och jag undrar, om man
icke kan använda hans tänke- och uttryckssätt äfven på denna sak.
Ty har denna kammare fattat ett beslut och Första Kammaren ett
annat angående dessa kreditiv, då kan jag icke inse annat, än att
gemensam votering måste ega rum om de olika summorna.

Jag kan icke erinra mig, att en sammanjemkning sådan som den
här föreslagna någonsin egt rum, och med 1888 års exempel för
ögonen yrkar jag således afslag på utskottets hemställan.

Herr Ivar Månsson: Herr talman, mine herrar! Jag tror, att
det af den siste talaren anförda fallet icke skäligen kan jemföras
med det nu föreliggande. Det var då, så vidt jag rätt uppfattade
honom, fråga om olika tullsjitser, och här gäller frågan att åt Kongl.
Maj:t anvisa belopp för att under vissa förhållanden användas; och
detta är icke, tror jag, fullt analoga fall eller sådana, som kunna med
hvarandra jemföras. I det här föreliggande fallet gäller det ju att
anvisa belopp till stora och lilla kreditivet. Hvad angår sättet, på
hvilket detta skall gå till, så är, så vidt jag kunnat rått fatta grundlagens
stadganden, det ingenstädes i grundlagen förbjudet att gå till
väga på det sätt, som statsutskottet här föreslagit. Det har nemligen
blott föreslagit Riksdagens kamrar att enas om en summa, det är
hela sammanjemkningen. Det står nu Riksdagen, som har i sin magt
att bestämma dessa summors storlek, fritt att antaga eller förkasta

N:o 45.

Angående
bestämmande
af beloppet
utaf de
regeringsformens
63 j
föreskrifna
kreditivsummor.

(Forts.)

Onsdagen den 15 Maj, f. m.

den ena eller den andra summan. Saken är helt enkel: en summa
skall bestämmas af Riksdagen, vi hafva sålunda den grundlagsenliga
jlätten att bestämma hvilken summa som helst, statsutskottet har
följaktligen den grundlagsenliga rätten att föreslå hvilken summa
l''som helst, och nu har statsutskottet föreslagit den sammanjemkade
summa, som här föreligger.

Hvad beträffar den omständigheten, att vi hunnit in i riksdagens
sista timme vid behandlingen af ett så vigtigt ärende, så är det
mycket ledsamt, men så vidt jag kan finna, bör man icke gifva denna
omständighet allt för stor betydelse eller dervid fästa allt för stort
afseende. Det är visserligen sant, att vi i dag skrifva den 15 maj,
men om vi se på platserna här i kammaren, så äro de i det närmaste
fullsatta; det är icke många borta. Man har väntat för att kunna
deltaga i afgörandet af denna vigtiga sak, för hvilken intresset, såsom
helt naturligt är, är synnerligen stort.

Jag hade minst väntat, att ett klander mot statsutskottet i denna
sak skulle komma från en af dess egna ledamöter, ty den ledamoten
har säkerligen så stort inflytande i statsutskottet, att han kunnat drifva
fram ärendet förut, om det hade varit möjligt.

Det var ett annat yttrande af samma statsutskottsledamot, som
jag anser mig böra besvara med några ord. Han ville påbörda en
annan utskottsledamot, som här i dag yttrat sig, att han skulle hafva
talat om, att detta högre kreditivbelopp skulle vara behöfligt förstora
och dyrbara förbättringar å våra fästningar och dylikt. Det
kunde jag för min del icke höra; så folio icke den talarens ord.
Han sade, att det var i hans tycke möjligen en större hushållning
att slippa att anskaffa materialbyggnader, der materiel skulle ligga
tillgängligt, och en mängd andra effekter, som skulle ligga i förråden
och kräfde skötsel och vård, och att i stället anvisa till Kongl. Maj:ts
disposition en större summa för att vid behof kunna anskaffa sådant.
Så ungefär folio hans ord, så vidt jag rätt uppfattade dem, och ingalunda
yttrade han, att de ifrågavarande medlen skulle användas till
några stora fästningsarbeten. Jag tycker, att det sättet att argumentera,
att man lägger i en annan talares mun ord, som han icke sagt,
ingalunda är lojalt.

Hvad nu beträffar frågan om en större eller en mindre kreditivsumma,
så tillåter jag mig — utan att fästa något afseende vid folkmötesresolutioner
eller hvad det var för något, som den näst siste
talaren uppläste, hvilket jag icke anser vara på sin plats att här
komma med — uttala den öfvertygelsen, att vi icke böra dölja för
oss, att det finnes förhållanden, som väl kunna gorå oss betänksamma
och förmå oss att icke vara allt för njugga med afseende å dessa
anslag till Kongl. Maj:ts disposition för ändamål, som kunna vara
nödvändiga. Jag anser, att statsutskottet i detta fall gått en lycklig
medelväg. Jag var icke och kunde icke vara med om det höga belopp,
som statsutskottet först föreslog, men när förslaget återkommit
i den måttliga form, som nu föreligger, så kan jag för min del icke
annat än anse, att statsutskottet funnit en rimlig och lycklig lösning.
Med tanken fast på hvad vi i öfrigt gjort i försvarshänseende och

Onsdagen den 16 Maj, f. m.

N:o 46.

hvad det kostar att mobilisera nu mer än förr, innan 1892 års för- Angående
slag stärkt vårt försvar, synes det mig icke rigtigt att hålla oss qvar de aPbdopvid
den förra mindre summan, utan starka och göda skäl tala för attpej utaf de i
något höja beloppet, och med anledning häraf tillåter jag mig yrka regeringsbifall
till statsutskottets sammanjemkningsförslag. ^°föreskri/na

Herr Palme: Jag anhåller att få till protokollet antecknadt,
dels att jag på de skäl, som af flere talare här i dag anförts, finner
mig böra yrka afslag å sammanjemkningsförslaget, dels att jag, då
denna fråga såväl inom som utom riksdagen förklarats stå i nära
sammanhang med unionsfrågan, hemtar ett ytterligare stöd för mitt
afslagsyrkande i vissa högst egendomliga yttranden, som under unionsdebatten
sistlidnc måndag fäldes i medkamtnaren.

kreditw summor.

(Forts.)

Herr Odhner: Jag har begärt ordet närmast för att tillkännagifva,
att jag i afseende å den konstitutionella frågan helt och hållet
instämmer i herr Olof Jonssons yttrande. Jag kan icke finna annat,
än att statsutskottets tillvägagående står i full harmoni med grundlagens
bud, och jag måste häfda den uppfattningen, att grundlagens

bud måste ega företräde framför hvarje mer eller mindre stadgad,

mer eller mindre tvifvelaktig praxis.

Vidare vill jag säga, att jag är öfvertygad, att statsutskottet i

denna sak gått till väga fullt lojalt och korrekt samt handlat efter

bästa förstånd och öfvertygelse utan hemliga tillskyndelser eller motiv.
Jag vill slutligen nämna, att jag i afseende på realitetsfrågan
helt och hållet instämmer i statsutskottets föreliggande förslag, liksom
jag vid förra sammanträdet instämde med vice talmannen i hans yrkande.
Det har visserligen sagts, att sedan dess icke några nya skäl
tillkommit. Det må så vara, men jag finner de skal, som då framlades
och hvilka nu upprepats, vara fullkomligt tillräckliga och tillfredsställande.
Jag åhörde med uppmärksamhet diskussionen förliden
måndag och särskildt herr krigsministerns upplysande föredrag; hvad
han anförde, anser jag vara tillräckligt bevisande, och det har icke
vederlagts.

Men jag begärde äfven ordet för en annan sak, nemligen för att
protestera mot ett yttrande, som fälts under diskussionen. Det har
sagts, att en förhöjning af det mindre kreditivet skulle vara föranledt
al vissa hemliga krigsplaner, rigtade mot unionslandet på andra
sidan Kölen, man har ta''at om brodermord och till och med upplöst
en adress, som protestera mot dylika afsigter. Jag beklagar, att sådant
blifvit sagdt inom denna kammare, hvilken ju eljest alltid yttrat
sig om Norge med synnerlig hänsynsfullhet. Om också obetänksamma
yttranden i denna fråga hafva fälts i de allmänna tidningarna och
äfven inom medkammaren, så är det icke något skäl för Andra
Kammaren att följa exemplet. Jag tror, att man bör komma i håg,
att ett krig mellan de förenade rikena är en rättslig omöjlighet, det
vill säga med andra ord revolution, och man borde derför icke draga
dylika frågor in under den offentliga diskussionen. Så mycket anser
jag dock, att man kan våga säga, att om unionen hotas af revolu -

N:o 46. 22 Onsdagen den 16 Maj, f. ro.

Angående tionära eller upplösande planer, icke är det från denna sidan l\ölen,
de af^belop- som anlGdniugen dertill har gifvits eller kommer att gifvas.
pet utaf de i

regerings- Herr Hazén instämde med herr Odhner.
formens 63 §

^''kreditiv. ^en ^ junK,n un: 1 anledning af herr Lasse Jönssons anrnärksummor.
niug ,not mHt yttrande om sakens konstitutionella sida skall jag be
(Forts.) att få siiga några ord.

Det exempel från konstitutionsutskottet i fjol, som jag anförde,
och hvilket exempel icke är enastående, går ut på, att vid behandling
af utlåtandet n:o 5 bifall gafs till en reservation, som gick utom den
till grund liggande motionens omfattning. Jag sjelf taTade för reservationen,
men ansåg mig icke kunna göra något yrkande, och detta
klandrades sedermera af de s. k. liberala tidningarna. En ledamot
inom utskottet på skånebänken yrkade emellertid bifall till reservationen,
hvarefter proposition derå framstäldes af talmannen och likaså
voteringsproposition utan någon invändning från herr Hedin, som
dock helt visst var fullt medveten om förhållandet. Det voterades
om saken, och reservationen bifölls. Det var således alldeles samma
förhållande som nu. Flera exempel af annat slag torde för öfrigt
kunna uppletas, och särskildt kan ett sådant åberopas, hvarom bevillningsutskottets
memorial n:o 12 år 1871 bär vittne. Men den tolkning,
som man användt i Första Kammaren uti ifrågavarande fall,
är möjligen denna. Man har stödt sig på ordet »tillräckliga» uti bestämmelsen
i regeringsformen och säger, att, om man icke skulle
hafva rätt att göra yrkanden äfven på höjning af summorna, statsutskottet
kunde göra om intet grundlagsbestämmelsen om att anslagen
skola vara »tillräckliga». Något fall, då yrkande på kreditivsummornas
höjande utöfver statsutskottets förslag under föregående riksdagar
förekommit, känner jag ej, och det är för den skull mycket svårt
att på grund af praxis saga, att Första Kammarens uppfattning icke
är grundlagsenlig. För min del hade jag helst sett, att man vidtagit
en annan utväg att komma ifrån denna svårighet, nemligen att återremittera
ärendet och väcka motion i saken, på samma sätt som skedde
i fråga om reqvisitionslagarne. Men då man icke valt denna utväg
och kammaren icke har domsrätt öfver medkammaren eller dess talman,
så anser jag, att vi icke hafva annat att göra än att fatta beslut
om sammanjemkningsförslaget, till hvilket jag yrkar bifall.

Herr Hammarlund: Jag ber att få till protokollet antecknadt,
att jag kommer att rösta för bibehållande af de nuvarande kreditivbeloppen.
Skälen dertill äro i korthet, att här föreligger hvarken
någon kongl. proposition eller någon motion, hvari påyrkas förhöjning
af dessa belopp; att således här icke synes förefinnas något
trängande behof af dylik förhöjning; samt att en nu i hast icke desto
mindre och utan någon föregående utredning beslutad höjning af
kreditivbeloppen blott skulle vara egnad att väcka oroande såväl
inom vårt eget land som i grannlanden.

Det är blott ett par månader, sedan vi från tronen hörde en försäkran
derom, att »de förenade rikena befinna sig i det vänskapligaste

N:o 45.

Onsdagen den 15 Maj, f. in.

förhållande till alla främmande stater», och att Konungens »bemödanden Angående
skola oafbrutet vara rigtade på bibehållandet deraf.» Sedan dessa ^af^bdopord
yttrades, hav mig veterligen icke något inträffat, som varit egnadtpei utaf de i
att bortjaga det gynsamma intrycket af nyss anförda försäkran. regerings Under

sådana förhållanden ber jag, herr talman, att få yrka, uttformens 63 §
kammaren, med vidhållande af sitt förut i ämnet fattade beslut, måtte
förkasta det nu framlagda sammanjemkningsförslaget. summor.

(Forts.)

Häruti instämde herr Henricson.

Herr Norman: Jag har begärt ordet blott för att få till protokollet
antecknadt, att jag instämmer med dem, som yrkat afslag å
det föreliggande betänkandet.

Herr Bergström: Jag har endast begärt ordet för att rigta en
fråga till den ledamot på stockholmsbänken, som här har afgifvit en
sorts försäkran i unions- och fredsvänlig riktning, nemligen herr
Odhner. Jag vill fråga honom, om han möjligen hörde en passus i
ett anförande från skånebänken, som hade ungefär följande lydelse:
Det fins saker, som göra, att vi ej kunna dölja för oss, att vi icke
få vara allt för njugga med afseende å dessa anslag.

Dessa ord fäldes af herr Ivar Månsson i Träa, och det torde
icke vara många inom denna kammare, som icke förstodo, hvartåt
de orden pekade.

Herr talman, jag yrkar afslag å statsutskottets hemställan.

Herr Petersson i Runtorp: Då jag har antecknat mig såsom
reservant, ber jag att få säga några ord.

Jag reserverade mig hufvudsakligen derför, att kammaren så
nyligen med stor röstpluralitet fattat sitt beslut i frågan, och äfven
derför, att jag yrkat någon nedsättning af det lilla kreditivet, men
sedan jag i dag hört uttalandena i denna fråga och de instämmanden
som gjorts, så ber jag att få afstå från min reservation och instämma
i utskottets sammanjemkningsförslag, ty nu är saken klar
för mig.

Herr Odhner: På den till mig af herr Bergström rigtade frågan
skall jag be att få svara, att det lilla kreditivet naturligtvis är afsedt
för alla de eventualiteter, som grundlagen anger. Det är derför också
gifvet, att, om den norska venstern skulle fortsätta i sina unionsupplösande
tendenser och drifva det till kollision, det icke är omöjligt,
att den antydan, som herr Ivar Månsson framkastade, skulle
kunna få sin sanning, men detta strider alls icke emot mitt uttalande,
ty jag har sagt, att, om anledning kommer att gifvas till upplösning
af unionen, det icke blir härifrån, utan från den norska sidan.

Öfverläggningen var slutad. 1 enlighet med de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag å densamma och förklarade sig anse
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till den förra

N:o 45.

Onsdagen den 15 Maj, f. m.

propositionen. Votering blef emellertid begärd och företogs enligt
följande nu uppsatta och af kammaren godkunda voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i förevarande memorial
n:o 94, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit nämnda hemställan.

Omröstningen utföll med 95 ja och 115 nej; och hade alltså
utskottets hemställan af kammaren afslagits.

§ 9.

'' . ‘■ - • .!• : i ''''t-*; tf»

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr H. Eriksson i
Elgered under 3 dagar från och med den 16 dennes.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11-

Till bordläggning anmäldes sammansatta stats- och bankoutskottets
memorial n:o 7, angående anvisande af ersättning till sammansatta
stats- och bankoutskottets kansli.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,8 e. m.

t ’»I . ffö. : f. ''.ii nil J f, • '' • 1 '' '' {'' ’ * • r.r ■ '' > i j } ! j j j•*YT • ?} '' ‘ *

In fidem

E. Nålborst Böös.

It : r.i: i

Onsdagen den 16 Maj, e. m.

N:o 46.

Onsdagen den 15 maj.

Kl. 8 e. m.

§ 1.

Föredrogs och bordlädes för andra gången sammansatta statsoch
bankoutskottets memorial n:o 7.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes följande ytterligare inkomna ärenden:
statsutskottets memorial:

n:o 95, med förslag till voteringspropositioner m. m. i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande beloppen af de i regeringsformens
63 § föreskrifna kreditivsummor; och
n:o 97, angående den nya riksstaten; samt

bevillningsutskottets betänkande n:o 29, med förslag till den af
Riksdagen faststälda bevillningssummans utgörande.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

§ 3.

Anmäldes och godkändes följande inkomna förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen, nemligen:
från statsutskottet:

n:o 29, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje
hufvudtitel, omfattande anslagen till utrikesdepartementet;

n:o 77, i fråga om framläggande af förslag till ändring af allmänna
garnisonssjukhusets organisationsförhållanden;

n:o 78, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om uppgörelse
med Stockholms stad angående öfverlåtande på staten af den rätt,
staden må ega till vissa delar af Helgeandsholmen;

n:o 79, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor;

n:o 80, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
af kronan tillhöriga halfva gården n:o 71 med halfva tomten
n:o 127 a inom qvarterct Stor- och Vretroten in. in. i Arboga;

n:o 81, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående förbättring i de nuvarande pensionsvilkoren i folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa;

n:o 82, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående stadgadt vilkor för åtnjutande af de pensioner, som vid
Andra Kammarens Prof. 1895. N:o 45. 3

N:o 45.

26 Onsdagen den 16 Maj, e. m.

1894 års riksdag beviljats åtskilliga vid statens jernvägsbyggnader
anstälde tjensteman;

n:o 83, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till aktiebolaget Visby cementfabrik af ett område af Visborgs
kungsladugård i Gotlands län; och

n:o 84, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från förra kronolänsmansbostället \ mantal Fintorp n:o 1
i Göteborgs och Bohus län;

från särskilda utskottet n:o 1

n:o 76, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
n:o 6 med förslag till lag om handelsbolag och enkla bolag, lag om
aktiebolag, lag om vissa föreningar för ekonomisk verksamhet, lag
om aktiebolag, som drifva försäkringsrörelse, lag angående ändring i
vissa delar af strafflagen, lag om ändring i vissa delar af förordningen
angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855,
lag angående ändring i 10 § af förordningen om tioårig preskription
och om årsstämning den 4 mars 1862, lag om registrering af bankaktiebolag
samt lag om ändring i vissa delar af lagen angående
handelsregister, firma och prokura den 13 juli 1887.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 8,8 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI. 1895.