RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1895:44)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1895. Andra Kammaren. N:o 44.

Måndagen den 13 maj.

Ki. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 6 dennes.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:
Att Riksdagsmannen Kronofogde C. A. Bokström är af sjukdom
förhindrad att tills vidare deltaga uti Riksdagens arbeten, intygas
Stockholm den 12 maj 1895,

Karl Kallenberg.

Legit. läkare.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
statsutskottets memorial n:o 92, och
särskilda utskottets n:o 1 memorial n:o 5.

§ 4.

Efter föredragning, hvart för sig af statsutskottets utlåtanden:

n:o 84, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till aktiebolaget Visby cementfabrik af ett område af Visborgs
kungsladugård i Gotlands län, och

n:o 85, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från förra kronolänsmansbostället 4 mantal Fintorp N:o 1
i Göteborgs och Bohus län,

biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtanden hemstält.

Andra Kammarens Prof. ISOS. N:o 44-

N:o 44.

Angående
förskott för
bestridande c
kabinettskassans

utgifter.

Måndagen den 13 Maj.

§ 5.

Till kammarens afgörande förelåg vidare statsutskottets utlåtande
n:o 88, angående förskott för bestridande af kabinettskassans
utgifter.

I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 15, hade herr
friherre R. Klinchowström yrkat:

l:o att Riksdagen måtte bevilja ett extra anslag af 91,800 kronor
för att ersätta statskontoret den utgift af under hand varande medel,
kontoret, enligt kongl. brefvet den 6 augusti 1894, gjort för att godtgöra
utrikesdepartementet den anpart, som norska staten vägrat utbetala
till kabinettskassan för de sex sista månaderna af året 1894;

2:o att Riksdagen måtte bevilja till utrikesdepartementet för hela
året 1895, på extra stat, ett anslag af 183,600 kronor för att ersätta
den förlust, departementet skulle vidkännas, i fall norska Stortinget
skulle vägra att äfven under året 1895 utbetala sin anpart till kabinettskassan
;

3:o att Riksdagen ville för statsregleringen året 1896, och för den
händelse vare sig norska staten äfven under året 1896 vägrade utbetala
sin anpart till den svenska kabinettskassan, eller att vid denna tid
föreningen af de båda länderna upphört, ersätta den brist i anslaget,
som då uppstode, på sätt, som i motionen funnes närmare angifvet.

Sedermera hade Kongl. Maj:t i en den 22 sistlidne mars till Riksdagen
aflåten proposition (n:o 44), under åberopande af bilagdt utdrag
af protokoll öfver utrikesdepartementsärenden för samma dag, föreslagit
Riksdagen att medgifva, att, så länge sådant till följd af uteblifna
bidrag från Norge till kabinettskassan blefve erforderligt och intill
dess nytt beslut i ämnet kunde varda fattadt, statskontoret måtte af
under händer varande medel på reqvisition af ministern för utrikes
ärendena utbetala intill ett belopp af 15,300 kronor i månaden, att
användas till bestridande af sådana utgifter från kabinettskassan, som
beräknats skola gäldas med anslag från Norge.

Utskottet hemstälde:

“att, med anledning af Kongl. Maj:ts förevarande framställning
äfvensom friherre Klinckowströms omförmälda motion, Riksdagen må
medgifva, att, så länge sådant till följd af uteblifna bidrag från Norge
till kabinettskassan varder erforderligt och intill dess nytt beslut i
ämnet kan varda af Riksdagen fattadt, statskontoret må af under
händer varande medel på reqvisition af ministern för utrikes ärendena
förskottsvis utbetala intill ett belopp af 15,300 kronor i månaden,
att användas till bestridande af sådana utgifter från kabinettskassan,
som beräknats skola gäldas med anslag från Norge;

samt att Riksdagen vid anmälan af detta sitt beslut må anhålla,
att denna fråga å nyo af Kong], Maj:t förelägges härnäst sammanträdande
Riksdag, derest sådana omständigheter, som föranledt Kongl.
Maj:ts förevarande framställning, fortfarande då förefinnas“.

N:0 44.

Måndagen den 13 Maj.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Höjer: Herr grefve och talman, mine herrar Af alla de
uttalanden, som kommit från statsutskottet under denna riksdag och
blifvit framlagda på kammarens bord, är i mina ögon knappast något
så på en gång vigtigt och intressant som statsutskottets föreliggande
utlåtande n:o 88, öfverraskande genom tankarnas djerfhet och nästan
imponerande genom yfverborenheten i dess uttalade anspråk. Utskottet
vill å ena sidan locka Riksdagen ut på mer eller mindre farliga och
hittills oförsökta vägar, och å andra sidan gör utskottet för sig sjelft
anspråk på en kompetens, som enligt min tanke icke står i full öfverensstämmelse
med grundlagens ordalydelse. Hvad statsutskottet har att
göra, står beskrifvet i regeringsformens 53 § och riksdagsordningens
39 §. Enligt dessa §§ inskränker sig utskottets befogenhet till att
•‘utreda och för Riksdagen uppgifva statsverkets och riksgäldsverkets
tillstånd, förvaltning och behof11; att framlägga sådana förslag, som
dermed stå i sammanhang samt derjemte att, när särskilda skäl förefinnas,
göra den anmälan, hvarom står taladt i det andra momentet
af riksdagsordningens 39 §. Ingenstädes, för så vidt jag kan finna,
står ett ord taladt om statsutskottets magt och myndighet att falla
unionskonungen eller konstitutionsutskottet i embetet, att taga initiativ
i konstitutionella frågor eller att framlägga mer eller mindre vidtgående
principuttalanden inom den uuionella rätten. Eu inbjudan till utskottet
att så att säga usurpera en dylik magt kan man icke heller, för så
vidt jag kan se, finna i den kongl. propositionen af den 22 mars och
ännu mindre i hans excellens ministerns för utrikes ärendena nyktra och
afiarsmessiga uttalande till statsrådsprotokollet samma dag. Det synes
mig alldeles tydligt och klart, att statsutskottet från helt andra håll
hemtat sina inspirationer.

I öfverensstämmelse med dessa inspirationer har utskottet såsom
motiv för sitt i allo välbetänkta förslag, att statskontoret må på reqvisition
af ministern för utrikes ärendena utbetala 15,300 kr. i månaden,
framlagt, icke såsom kunnat väntas, någon mer eller mindre vidlyftig
betraktelse öfver de unionella anslagens framtida bestridande, utan ett
allmänt uttalande om den “bjudande nödvändigheten" af en “fullständig
revision" af de unionella bestämmelserna, om hvilken revision
utskottet med synbar otålighet säger sig icke betvifla, att Kongl. Maj:t
skall göra allt hvad på Kongl. Maj:t beror för att utan dröjsmål —
utan dröjsmål — få densamma till stånd. Detta uttalande, hvars
tvärsäkra segervisshet är åtminstone för mig särdeles påfallande, vill
nu statsutskottet, att Riksdagen skall göra till sitt eget. Det vill,
att Riksdagen skall taga från unionsregenten initiativet och åtminstone
en del af ansvaret i en utomordentligt vigtig unionel fråga, och det
inbjuder Riksdagen i ett ögonblick, då man på andra sidan Kölen
tyckes allt mera böjd för eu fri förhandling om våra mellanhafvanden,
att vända sig till det norska folket i ett språk, hvars sträfhet och
nästan hotande ton till fyllest vittnar om, att det är Första-Kammarmajoritetens
stridslystna ande, som farit in i statsutskottets betänkande.

Statsutskottet antyder icke, för så vidt jag kan finna, på något

Angående
förskott för
bestridande af
kabinettskassans

utgifter.
(Forts.)

N:o 44.

Måndagen den 13 Maj.

Angående sätt gränsen för den fullständiga revision, som det så lifligt förordar.
b Vridande > ^an ^ar a^ S^a^ ^ru*ita e^er ^an åtminstone frukta återupplif**kabinetts-"
van(Iet af vissa sammansmältningsfantasier. Man kan befara ett oskäligt
kassans uppgifvande å ömse sidor af den nationella sjelfständigheten, eu “Sam utgifter.

rore“ med ett ord, som för oss svenskar bör vara lika motbjudande

(Forts.) som for våra bröder norrmännen.

Lika betänkligt eller ännu betänkligare är det, att statsutskottet
icke säger, huru revisionen, enligt statsutskottets mening, skall åstadkommas.
Det står uti statsutskottets motivering icke ett enda ord
taladt om, hvad man kallar fri förhandling med Norge. Detta kan,

enligt min tanke, när det gäller så allvarsamma män som lierrarne i

statsutskottet, icke bero på en afsigtlig glömska i en så ytterst vigtig
fråga, utan det synes vara alldeles tydligt, att utskottet velat, att Riksdagen
skall lemna åt vederbörande full frihet i valet af medel, inclusive
krig.

Hvad statsutskottet i andra stycket af sin motivering yttrat, är
det, som gör utskottets utlåtande i mina ögon så synnerligen farligt,
och för att bättre förstå den egentliga eller möjliga innebörden i detsamma,
synes det mig vara ganska lämpligt, att man med detta statsutskottets
utlåtande n:o 88 jemför vissa fakta, som just under dagarnes
lopp hafva för oss förelegat.

Det kan vara nyttigt att genomläsa statsutskottets utlåtande n:o 89,
om hvilket man kan säga, att det utgör en indirekt förebråelse mot
Kong! Maj:t, att Han icke haft sina tankar med tillräckligt intresse
fästa på försvarsverkets behof. Man bör vidare noggrant genomläsa
Första Kammarens utskottsledamöters reservation vid utlåtandet n:o 90,
hvilken var afsedd att blifva statsutskottets eget utlåtande, och som,
efter hvad jag alldeles bestämdt vet, är ämnad att utgöra i mångas
ögon en varning, i andras ett bestämdt hot, rigtadt mot Norge, ehuru
detta land icke med ett ord är nämndt i denna reservation. Slutligen
kan det vara synnerligen nyttigt, att vi draga oss till minnes alla de
ansträngningar, som gjordes, och alla de hemliga underhandlingar, som
fördes i denna kammare under loppet af förra veckan, för att kunna
inom kammaren vinna majoritet för åtminstone en fördubbling af det
lilla kreditivet. Genom allt detta går, enligt min tanke, ett och samma
ledmotiv, hvars upphof man visserligen icke behöfver söka der uppe
bland molnen.

Jag skall, herr talman, vara den förste att erkänna, att en revision
af bestående unionsfördrag är för båda de skandinaviska folken eu
påträngande nödvändighet, men en revision endast och allenast på den
fria förhandlingens väg. Står denna revision icke på den vägen att
vinna, då må, enligt min tanke, unionen upplösas. Icke ett krig mellan
Sverige och Norge för unionens fortfarande bestånd, icke mitt votum
till accepterande af ett enda utlåtande eller en enda åtgärd, som i
sina konseqvenser påtagligen kan medföra ett vapenskifte mellan oss
och våra bröder. För mig är, upprigtigt och eu gång för alla sagdt,
ett krig emellan Sverige och Norge helt enkelt ett brott, eu yttring
af en politisk dårskap, som ovilkorligen efter min uppfattning skulle

N:o 44.

Måndagen den 13 Maj.

komma att öfver Skandinaviens båda folk samka de mest oerhörda
olyckor.

Med denna min uppfattning kunna herrarne lätt förstå, att jag
för min del icke kan vara med om ett utlåtande, i hvilket jag med
rätt eller med orätt spårar något, som just i dess ganska närliggande
konseqvenser kan innebära en brytning af det fredliga förhållandet inom
den skandinaviska Norden. Jag kan ju hafva missuppfattat statsutskottets
mening, men min uppfattning är sådan, jag nu antydt.

Under sådana förhållanden kan jag naturligen icke, herr talman,
gifva min röst åt utskottets föreliggande hemställan med hela den motivering,
som utlåtandet innehåller, utan jag skall tillåta mig att yrka
bifall till utskottets hemställan, med uteslutande ur dess motivering af
det stycke, som börjar med orden: “Härvid anser sig utskottet“ och
slutar med orden: “fatta vidare beslut i ämnet“; och anhåller jag
vördsamt, herr talman, om proposition på detta mitt yrkande.

Häruti instämde herr Mankell.

Vidare anförde:

Herr John Olsson: Herr talman, mine herrar! Då icke heller

jag kan godkänna den uppfattning, statsutskottet gjort sig till tolk för
i detta utlåtande, anhåller äfven jag att med några ord få till protokollet
angifva min afvikande mening.

Jag %r visserligen tveksam, huruvida det kan vara lämpligt, att
Sverige utan vidare åtager sig betalningsskyldighet — må vara endast
tills vidare — för utgifter, som beräknats skola utgå från Norge; ty
onekligen skulle detta kunna leda till betänkliga konseqvenser. Men
under för handen varande förhållanden, och då jag är öfvertygad om,
att norska Stortinget icke kommer att undandraga sig att betala Norges
bidrag till kabinettskassan, vill jag icke motsätta mig beviljandet af
det nu af Kongl. Maj:t begärda förskottsanslaget, under de vilkor statsutskottet
föreslagit.

Deremot kan jag under inga förhållanden vara med om det förslag
till uttalande, rörande de uuionella bestämmelserna, som statsutskottet
i andra stycket af sin motivering velat göra till Riksdagens.

Jag nödgas motsätta mig detta uttalande af så väl formella som
reella skäl. Enligt min mening tillkommer det icke statsutskottet —
nu lika litet som 1893 — att för Riksdagen framlägga förslag eller
formulera uttalanden, rörande den rent konstitutionella sidan af unionsfrågan.
Allra minst tillkommer detta utskottet, när, såsom här är
fallet, endast eu budgetsfråga föreligger, och dessutom, så vidt jag vet,
ingen särskild anledning förefinnes för Riksdagen att frångå sin afvaktande
hållning och göra ett nytt opåkalladt uttalande, rörande de
unionella förhållandena.

Men äfven innebörden af det föreslagna uttalandet finner jag för
min del så betänklig, att jag icke vill genom min tystnad anses hafva
instämt deruti. Jag fäster mig mindre vid påståendet, att Stortingets
beslut af den 19 juli 1894 skulle innebära ett vittnesbörd om de unionella

Angående
förskott för
bestridande af
kabinettskassans

utgifter.
(Forts.)

N:0 44.

Angående
förskott för
bestridande aj
kabinettskassans

utgifter.
(Forts.)

Måndagen den 13 Maj.

bestämmelsernas bristfällighet. Ty så vidt jag förstår, förefinnes intet
sammanhang mellan de unionella bestämmelserna och detta beslut.

Men deremot finner jag utskottets tal om att Kongl. Maj:t skall få
till stånd en “fullständig revision1'' — skyndsamt och “utan dröjsmål"
— af de unionella bestämmelserna, under nuvarande förhållanden och
i den föreslagna formen, desto mera opåkalladt och olämpligt. Uttrycket
kan nemligen, sedt i belysning af de senaste dagarnas händelser
och stäldt i samband med yttranden och yrkanden, hvilka upprepade
gånger framkommit inom Första Kammaren och den del af
pressen, som representerar dess åsigter i unionsfrågan, icke gerna förmodas
åsyfta annat än en fullständig omstöpning af de unionella bestämmelserna
i ändamål att högst betydligt utvidga gemensamhetsförhållandet
mellan de förenade rikena och förskaffa den norska
konungamagten en väsentligen ökad magtställning gent emot Stortinget.

Att en “fullständig revision11 utan dröjsmål i dylik rigtning icke
blott icke är önskvärd, utan att densamma med hänsyn till den stämning,
som förefinnes inom alla partier i Norge, måste anses sakna
hvarje utsigt till framgång, finner jag för min del klart och obestridligt,
synuerligast som statsutskottet icke ens ifrågasätter att en föregående
underhandling med broderlandet skulle föregå revisionen.

Jag kan under sådana förhållanden icke vara med om ett uttalande,
som icke blott är i formen olämpligt och lätt kan missförstås
och missbrukas, utan som dessutom i sjelfva verket aldrig kan blifva
annat än ett slag i luften.

Allra minst kan jag vara med om att begära att Kongl. Maj:t skall
“utan dröjsmål" och utan föregående underhandling göra allt hvad på
Kongl. Maj:t beror för att få en dylik “fullständig revision“ till stånd.
Jag antager nemligen, att Kongl. Maj:t bättre än statsutskottet och Riksdagen
bör kunna bedöma om och när en partiel revision efter föregående
underhandling rörande konsulat- och utrikesministerfrågorna,
med hänsyn till förhållandena i begge länderna kan vara lämplig och
möjlig att genomföra.

På grund af hvad jag anfört ber jag att få instämma i herr
Höjers yrkande.

Herr Danielson: Jag tror icke, att det är erforderligt att
ingå i någon närmare vederläggning af hvad den siste ärade talaren
yttrat. Ty herrarne känna mycket väl denna fråga, och jag är öfvertygad,
att hvar och en har med mycken eftertanke läst denna korta
motivering, som utskottet anför. Jag tror också, att frågan är af den
beskaffenhet, att ett yttrande, som skulle punkt för punkt vederlägga,
hvad de siste talarne anfört, kanske skulle vara mindre lämpligt. Jag
vill derför icke upptaga deras invändningar till bemötande, ty jag
tycker, att de verkligen icke hafva så synnerligen stort reelt värde.

Den siste talaren klagade öfver, att här talades om en fullständig
revision. Ja, mine herrar, hvartill skulle det tjena att inleda underhandlingar,
om man icke kunde få en fullständig utredning? Jag tror,
att det skulle vara önskligt, så väl ur Sveriges som Norges synpunkt,

N:o 44.

Mändagen den 13 Maj.

att få dessa tvister, dessa ojemnheter fullständigt utredda och fullständigt
afhjelpta.

Den förste talaren sade, att statsutskottet fallit konstitutionsutskottet
och Kongl. Maj:t i embetet. Nej, långt derifrån. I frågor
sådana som denna är det ju vanligt, att så väl statsutskottet som
andra utskott uttala sin uppfattning om frågan i dess helhet. Nu
beror det på, om Riksdagen gillar den. Men icke kan man säga, att
utskottet fallit något annat utskott i embetet.

Sedan har det anmärkts mot statsutskottet, att det icke sagt,
huru revisionen skall ske. Jag tror icke, att man kan säga detta på
förhand, ej heller att det skulle vara lämpligt att i detta afseende
ingå i detalj. Frågan är af allt för ömtålig och grannlaga beskaffenhet,
för att detta skulle vara lämpligt. Jag tror, att man åt de
personer, som erhålla i uppdrag att gifva revisionsfrågan den förberedande
behandlingen, bör öfverlemna utarbetandet af detaljerna.
Jag vill dock hoppas, att hvarken herr Höjer eller herr Olsson skola
komma att få någon befattning härmed.

Jag får emellertid hemställa till kammaren, huruvida icke det
lämpligaste, som kammaren kunde göra, vore att bifalla utskottets
förslag till så väl motivering som kläm, och jag yrkar derför bifall
icke blott till klämmen, utan äfven till hela motiveringen.

Herr Boethius instämde häruti.

Herr Hedin: För att så vidt möjligt förvissa mig om, att icke
något tvifvel eller någon tvist skall kunna uppstå — jag menar naturligtvis
bland hederligt och sanningskärt folk; hvad de professionella
lögnarne komma att säga, fäster jag mig naturligtvis nu lika litet vid,
som jag tillförene gjort — skall jag anhålla, herr talman, att få till
protokollet aflemna det skriftliga anförande, som jag nu går att uppläsa.

Den komité, som af konung Carl Johan förordnades den 31
januari 1839 för att handlägga vissa frågor rörande unionsförhållandet,
fick genom Kongl. Maj:ts beslut den 7 december 1843 sitt uppdrag
utvidgadt till en revision af riksakten i dess helhet — en utsträckning
af dess åliggande, som något tidigare hade afstyrkts af
både svenska och norska statsrådet. Komitén afgaf den 4 november
1844 sitt uti 150 paragrafer affattade förslag till ny föreningsakt
jemte ett särskildt förslag till provisoriska lagbestämmelser om den
krigsmagtens minimistyrka, hvartill hvardera riket förpligtar sig att
med en bestämd andel bidraga. Angående förslaget till nytt föreningsfördrag
afgaf norska regeringen den 27 februari 1847 utlåtande, jemte
en omarbetning af komitéförslaget, om hvilken omarbetning Louis De
Geer yttrat, att förslaget derigenom blifvit i formelt afseende så väsentligen
“förbättradt, att föga synes öfrigt att önska". Emellertid förklarade
Kongl. Maj:t i svenskt och norskt statsråd den 24 mars 1848,
att Kongl. Maj:t “med afseende på de många och vigtiga angelägenheter,
som innevarande riksdag blifvit till svenska ständernas behandling
öfverlemnade och tvifvelsutan komme att upptaga deras tid, icke
fann skäligt att under nuvarande riksdag och storting göra någon

Angående
förskott föi''
bestridande af
kabinettskassans

utgifter.

(Forts.)

N o 44.

Angående
förskott för
bestridande o
kabinettskassans

utgifter.

(Forts)

8 Måndagen den 13 Maj.

framställning om detta ärende, utan skulle handlingar^ få fortfarande
cirkulera4. Under detta uttryck beslöjades det på en i allo genomförd
likställighetsprincip byggda förslagets begrafning. Det år 1844
afgifna förslaget hemlighölls i aderton år, eller till 18G2, ehuru komitén
hade hemstält, att det måtte offentliggöras. I det afseendet hade
komitén yttrat:

“I det komitén inför Eders Kongl. Maj:t underdånigst framlägger
sitt arbete, anser hon sig icke böra tillbakahålla sin underdåniga
tanke om ändamålsenligheten af detsammas offentliggörande.

Oaktadt komitén icke hyser något tvifvel derom, att dess underdåniga
förslag, redan genom den grundliga pröfning Eders Kongl.
Maj:ts rådgifvare i begge rikena torde skänka deråt, skall blifva befriadt
ifrån de flesta och väsentligaste af de många ofullkomligheter,
hvaraf det samma, oaktadt komiténs allvarliga sträfvanden att aflägsna
sådana, säkerligen ändock är besväradt, anser komitén likväl, att en
förutgående offentlig granskning förtjenar att tillstyrkas. Den skall
ega rum, då en hvar, som dertill känner sig kallad, lernnas öppet tillfälle
att göra sig bekant med och yttra sig öfver ämnet, innan förslaget
framlägges för nationalrepresentationerna. Visserligen kan förutses,
att omogna och vränga omdömen icke skola uteblifva, men väntas
bör ock, att dessa skola mötas och berigtigas, och att upplyste, insigtsfull
och fosterländskt sinnade män skola meddela anmärkningar,
hvilka kunna medföra väsentligt gagn samt betydligen underlätta
ärendets blifvande behandling inom nationalrepresentationerna. Blott
genom ett offentligt utbyte af åsigter kan ett upplyst allmänt tänkesätt
om saken utbilda sig hos begge folken, och först då ett sådant
stadgat sig, genom sakens skärskådande från alla sidor, kan man
hoppas ett fullmoget och tillfredsställande resultat uti detta grannlaga
och för begge rikenas framtid tillika så högst vigtiga ärende.

Komitén anser sig derför i underdånighet böra till Eders Kongl.
Maj:t hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes, i likhet med hvad vid
vigtiga lagstiftningsarbeten i båda rikena vanligen blifvit iakttaget, i
nåder befalla:

att komiténs förslag, med dithörande bilagor, som kunna finnas
nödiga till att upplysa dess arbeten, göras för en hvar tillgängliga,
genom att till tryckning befordras och att derefter för allmän räkning
till billigt pris försäljas i begge de förenade rikena.u

När komitéförslaget omsider år 1862 vardt af trycket utgifvet,
då hade unionen skakats i sjelfva sin grundval genom den Ankarsvärdska
motionen - om hvilken utrikesministern grefve Manderström
i en cirkulärnot till de svenska legationerna i utlandet af den 7
november 1859 uttalade en dom, hvars skärpa ej veterligen öfverträfiäts
af någon annan — genom riddarhusropen om den skymf, som
vederfarits Sveriges flagga genom upptagande af de norska färgerna
i unionsmärket — slutligen genom Rikets Ständers inför Kongl. Maj:t
uttalade anspråk på rätt för Sverige att inblanda sig i en noräk
grundlagsfrågas afgörande, ett anspråk, hvilket genom norska Stortingets
adress af den 28 april 1860 fått ett svar, som en hvar måste
erkänna för ett mönster af värdig fasthet och måtta.

N:o 44.

Måndagen den 13 Maj.

Först närmare två år efter sistnämnda dag blef efter 18 års hvila
det revisionsförslag för allmänheten tillgängligt, hvars offentliggörande
och diskuterande, på sätt komitén önskat, skulle hafva spridt den
kännedom om föreningens rätta natur och om dessa verkliga brister,
hvarigenom 1859—60 års olycksdagar i dess historia efter all sannolikhet
kunnat undgås.

När år 1865 den andra unionskomitén förordnades, hade man
bakom sig femtioårsdagen, den 4 november 1864, af rikenas förening,
i Norge firad med åtminstone ej ringare unionsvänlighet än i Sverige.
Komiténs år 1867 afgifna förslag till en ny vidlyftig föreningsakt i 71
paragrafer väckte emellertid hvarken i Sverige eller Norge några allmännare
sympatier. När det omsider 1871 förekom till afgörande,
föll det i Stortinget för 92 röster emot 17, och derefter i Sverige under,
som det kunde tyckas, en sällsynt allmän likgiltighet, i hvilken dock
ingick en på många håll djupt rotad fiendtlighet, om hvars utbredning
man endast derför ej kan någonting bevisa, emedan i Första Kammaren
motståndarne med ett enda undantag ej yttrade sig, och vännerna, likaledes
med ett enda undantag, tego, under det i Andra Kammaren fyra
ledamöter togo ordet, af livilka blott en bestämdt uttalade sitt gillande.

Den som i Första Kammaren uttalade sin sympati för förslaget,
var herr C. F. Bergstedt. Mot detsamma uppträdde deremot grefve
Carl Gör§n Mörner, som hembar det norska Stortinget sin tacksamhet
“derför, att det befriat oss ifrån ifrågavarande förslag", som, i stället
för att stärka föreningen mellan Sverige och Norge, enligt hans förmenande
skulle hafva ledt till ett motsatt resultat.

I Andra Kammaren yttrade herr Nils Larson, att en vidare diskussion,
som, om den skulle hafva någon egentlig betydelse, icke torde
kunna undgå att blifva vidlyftig, vore ändamålslös för den, som skulle
vilja försvara förslaget, och öfverflödig för den, som skulle önska bekämpa
detsamma, och hemstälde han derför, att Riksdagen, såsom svar
å den kong!, propositionen med förslag till ny föreningsakt emellan
Sverige och Norge, måtte förklara, att Riksdagen funnit sig icke böra
antaga nämnda förslag.

Herr Key påpekade, huruledes i motsats mot de långvariga och
ifriga diskussionerna i Norge angående komiténs förslag här i vårt land
“pressen icke ens under den senaste tiden sysselsatt sig med denna
fråga, och, såsom vi finna", tilläde han, “är åhörareläktaren i dag temligen
glest befolkad". Han uttalade för öfrigt den mening, att hvad
som gjordes oss mera behof än nya riksaktsparagrafer vore att utvidga
vårt kommunikationsväsende samt öka och utveckla våra gemensamma
intressen och vår samfärdsel.

En annan ledamot uttalade sig sympatiskt för förslaget, som han
ansåg vara i hufvudsakliga delar af behofvet påkalladt, nemligen professor
Ribbing. Men han framhöll tillika, att det knappast kunde
förundra honom, att förslaget blifvit af norska Stortinget afslaget,
hvilket han utförligt utvecklade.

Herr Carlsund yttrade — det var den fjerde och siste af talarne
i denna kammare — att han litade mera på en liggare samfärdsel
folken emellan. “Lifligare kommunikationer", sade han, “dessa brödra -

Angående
förskott för
bestridande af
kabin ettskassans

utgifter.

(Forts.)

N:0 44.

Ang elende
förskott för
bestridande c
kabinettskas
sans
utgifter.

(Forts.)

Måndagen den 13 Maj.

folk emellan förena deras intressen, känslor och åsigter bättre än alla
tJ pappersförhandligar." Och han slutade så: “Låtom oss derföre förena
J våra ansträngningar för sådana bättre och lifligare kommunikationer
och för ett gemensamt tull-, mynt-, mål- och vigtsystem. “ Han, protektionisten,
sade: “Låtom oss upphöra med den ofrid, som hittills
varit rådande vid våra gränser, och der indraga den tullkordong, som
der underhållit den.“

När statsutskottet under det läge, hvari unionsfrågan numera inträda
påyrkar eu “fullständig revision11 af “de unionella bestämmelserna1*,
så är det visserligen omöjligt att veta exakt hvad härmed menas, men
så mycket lär vara klart, att dermed afses en föreningsakt, som griper
mer eller mindre vidt utöfver den nuvarande riksaktens innehåll. Jag
ser, att utskottet håller ett sådant företag för lätt nog, ty — heter
det — om Kongl. Maj:t gör allt hvad på Kongl. Maj:t beror, för att
utan dröjsmål få den fullständiga revisionen till stånd, “så torde kunna
antagas, att det af Kongl. Maj:t nu begärda medgifvandet icke skall
behöfva afse någon längre tid Naturligtvis har utskottet ej kunnat
förbise, att i Norge ett förslag till riksaktsändring endast kan framläggas
å första stortinget i en legislaturperiod och slutligen antagas
först å ett af stortingen efter nya val. Utskottets uttryckssätt synes
således innebära, att redan i och med framläggandet af ett förslag till
“fullständig revision" ändamålet skall, ej formaliter, men iÄsak eller
såsom med visshet påräkneligt resultat vara vunnet, och i alla händelser,
att man i Norge skall under nuvarande förhållanden finnas
villig till en “fullständig revision14. Härom hyser jag en motsatt mening,
nemligen att den fullständiga revisionen är en fullständig illusion,
dertill af farligaste slag. Utskottet kan hafva för mig obekanta grunder
för sin tro, men jag, som ej vet mer, än eu och hvar kan iakttaga,
skulle hafva sofvit bort de sista fyra till fem årtiondena och särskild^
tiden sedan 1885 för att kunna tro på möjligheten af en utvidgning
af unionsområdet. Jag håller mig till svenska statsrådets uttalande
den 14 januari 1893 — beklagande jag, att detta uttalande ej längesedan
förvandlats till, hvad det origtigt kallats och aldrig varit, ett anbud.
Här om någonsin borde till allas vår efterrättelse få gälla den visdomsregeln,
att “i begränsningen visar sig styrkan".

Under ett par år hafva i vårt land krigsrop ljudit, hot om ett
öfverfall på förbundsbrodern, ett öfverfall, skändligare än något som man
hittills hört omtalas. När efter sådana föregåenden statsutskottet i
tonen af ett ultimatum yrkar, att en “fullständig revision" skall skyndsamt,
utan dröjsmål företagas, så frågar jag mig, om man intet högre
önskar än att gifva en ny impuls åt medvetna eller omedvetna upplösningstendensers
magt inom detta unionslandet och inom det andra.
Jag fritager mig från hvarje andel i ansvaret för följderna af det uttalande,
hvartill statsutskottet utan någon sin konstitutionella befogenhet
inbjuder Riksdagen.

Med herr Hedin förenade sig herrar Berg, Wavrinsky och Bergström.

N:o 44.

Måndagen den 13 Maj.

Herr Eriksson i Bäck: Jag kan ej underlåta att här gifva tillkänna
mitt ogillande af det omnämnda andra stycket i utskottets
motivering.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Enligt de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på bifall till samma hemställan, men med den af
herr Höjer föreslagna ändring i motiveringen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som
votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så
lydande voteringsproposition.

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i förevarande utlåtande
n:o 88, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit samma hemställan med den af
herr Höjer föreslagna ändring i utskottets motivering.

Omröstningen utföll med 164 ja mot 51 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

§ 6.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 89, i anledning
af inom riksdagen väckta motioner angående upptagande af lån för
försvarets stärkande m. m.

Uti två inom riksdagen väckta motioner, den ena i Första Kammaren
af herr R. Almström m. fl. (motion n:o 89) och den andra i
Andra Kammaren af herr H. H. Lilliehöök m. fl. (motion n:o 122),
hade sammanstämmande hemstälts, att Riksdagen ville besluta en
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, att Kongl. Maj:t behagade
låta upprätta och för Riksdagen framlägga förslag till flottans nybyggnad,
det fasta försvarets utveckling samt arméns förseende med tidsenliga
gevär, äfvensom till kostnadernas bestridande med inom landet
upplånade medel, allt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de åsigter,
som i motionerna blifvit angifna.

Härförutom hade i särskilda, inom Första Kammaren afgifna motioner
föreslagits:

af herr friherre Klinckowström, motionen n:o 14:

att Riksdagen ville afslå Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda förslag till anskaffande af medel på extra stat för nybyggnad
af flottans sjögående fartygsmateriel, och att deremot Riksdagen ville
besluta att för anskaffning af medel härtill anbefalla riksgäldskontoret

Angående
upptagande af
län f ör
försvarets
stärkande
m. m.

N:o 44.

Angående
upptagande
län för
försvarets
stärkande
m. m.

(Forts.)

Måndagen den 13 Maj.

iipptagandet åt ett från de enskilda lånegifvarnes — allmänhetens —
1 sida ouppsägbart statslån på 50 millioner kronor, med samma bestämmelser
i ofri g t, som blifvit faststälda beträffande 1887 års, endast
från statens sida uppsägbara lån, löpande med 3 T% procent ränta,
att halfårsvis af riksgäldskontoret utbetalas;

samt af herr af Buren, motionen n:o 29:

att staten genom sin inhemska statskredit måtte ställa ett belopp
af 50 millioner kronor med 3 procent ränta, som halfårsvis betalades
uti ouppsägbara obligationer, hvilka borde vara stälda på mindre valörer
i 10, 20, 50 och 100 kronor, att försäljas med den kapitalrabatt,
som tidsförhållandena kunde kräfva, och att dessa obligationer borde
vara textade så, att de icke kunde belånas i utlandet, och hållas till
försäljning på behöriga platser icke ensamt i de stora städerna, utan
äfven vid hvarje postkontor och riksbankens afdelningskontor i landsorterna,
der räntan äfven borde betalas; samt

att använda nettobeloppet häraf att dermed i första rummet inom
svenska verkstäder så mycket som der kunde tillverkas på möjligast
kortaste tid fullständiga vårt sjöförsvar med anskaffande af den krigsmateriel
lör flottans räkning, som Kongl. Maj:t i sin proposition angående
statsverkets tillstånd och behof föreslagit, så att flottan alltså
måtte kunna fylla sin uppgift i försvaret och vår armé derigenom på
verksammaste sätt kunde motsvara sitt ändamål och de ökade uppoffringar,
nationen för dess stärkande underkastat sig.

Utskottet hemstälde:

att Riksdagen i anledning åt herr friherre Klinckowströms, herr
af Burens, herr Almströms m. fl. och herr Lilliehööks m. fl. motioner
måtte besluta i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
behagade låta upprätta och för näst sammanträdande Riksdag framlägga
utredning angående de anslagsbehof, som måste tillgodoses för
att vårt försvar må såväl till lands som till sjös, jemväl hvad materielen
angår, varda lullständigadt, tillika med förslag i hvad män och
på hvad sätt medel dertill må lämpligast beredas.

Häremot hade reservation anmälts af herrar A. Persson i Mörarp,
H. Andersson i Nöbbelöf, P. Pehrson i Törneryd, C. Persson i Stallerhult,
S. G. ron Friesen, P. Holm, Lasse Jötisson, N. Petersson i
Runtorp, A. P. Danielson, K. A. Kihlberg, P. Norberg och L. Norrby,
hvilka hemstält:

att herr Almströms m. fl. samt herr Lilliehööks m. fl. äfvensom
friherre Klinkowströms och herr af Buréns omförmälda motioner, de
sistnämnda i hvad de ej redan besvarats, icke måtte föranleda någon
Rikdsagens åtgärd.

Ordet begärdes af herr Danielson, som anförde: Jag skall be

att i korthet få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till den
af herr Anders Persson med flere afgifna reservation, hvari yrkas
“att herr Almströms m. fl. samt herr Lilliehööks m. fl. äfvensom friherre
Klinckowströms och herr af Buréns omförmälda motioner, de sistnämnda
i hvad de ej redan besvarats, icke må föranleda någon Riksdagens åtgärd".

N:0 44.

Måndagen den 13 Maj.

Jag skall icke uppehålla kammaren genom någon motivering af
detta yrkande, utan får blott hänvisa till den motivering, som är anförd
i denna reservation, och jag tror, att de skäl, som deri anföras,
äro fullt hållbara för den mening jag uttalat och det yrkande jag gjort.

Herrar Ola Bosson Olsson och Hansson i Solberga instämde
häruti.

Herr Lilliehöök yttrade: Herr grefve och talman, mine herrar!
Redan vid 1892 års urtima riksdag, då beslut fattades att förbättra
härorganisationen, var det en klar sak, som då äfven uttalades icke
minst af urtima beslutets motståndare, att försvarsväsendet i sin helhet
ändock komme att lida af åtskilliga bristfälligheter. Det talades och
skrefs vidt och bredt om behofvet af sjökrigsmateriel för flottan, vapen
för armén och förbättringar i fästningsväsendet, och detta tal var sant
och hade sitt fulla berättigande, ty behofven funnos och de finnas
allt jemt.

Regeringens upprepade förslag, som gått ut på att åstadkomma
en kraftigare utveckling af sjökrigsmaterielen, hafva endast i ringa
utsträckning blifvit af Riksdagen bifallna, och riksdagshandlingarne
vittna nogsamt derom att vapenauskaffningen och förbättrandet af
fästuingsförsvaret till följd af bristande medel måst inskränkas och
fördröjas. Behandlingen af försvarshufvudtitlarnes extra ordinarie budget
vid innevarande års Riksdag lemnar heller inga stora utsigter i detta
afseende.

Att försvarsväsendet, i hvad angår materielen, är uti ett otillfredsställande
skick, har emellertid väckt oro och bekymmer hos mången,
och deröfver må man ej förundra sig. Denna oro och den deraf följande
åstundan att åstadkomma ett bättre sakernas tillstånd är anledningen
till, att man velat påkalla Riksdagens uppmärksamhet genom
de här föreliggande motionerna.

Det är sant, att de behof, hvarom dessa motioner tala, äro stora,
men det bör väl icke klandras, att man framhåller dem i hela deras
utsträckning, ty den, som verkligen vill ett stort mål, bör utan bäfvan
se detta mål klart framför sig, äfven om krafterna för tillfället icke
skulle räcka till att nå detsamma.

Motionärernas förslag att genom upplåning inom landet åstadkomma
medel för dessa behofs fyllande har blifvit skarpt klaudradt
från vissa håll. Man har sagt att det är ett oerhördt slöseri att
låna för militära ändamål. Det skulle, menar man, leda till statsbankrutt.
Man har med mycken skärpa framhållit den finansiella
ruin, som hotat några skuldsatta stater, såsom ett varnande exempel
äfven för oss, och man har förmenat, att deras öde äfven skulle blifva
vårt, om vi kastade oss in i dylika lånetransaktioner. Man har också
framhållit, att de åtgärder, som motionärerna föreslagit, endast afse
improduktiva ändamål. Men kan en åtgärd kallas improduktiv, som
afser att värna fosterlandet och dess finansiella, industriella och kommersiella
intressen? Nej, mine herrar, saken är enligt mitt förmenande
allt för vigtig att affärdas med dylika uttryck af dåligt lynne och dy -

Angående
upptagande af
län för
försvarets
stärkande
in. m.
(Forts.)

N:o 44.

Angående
upptagande a
lån för
försvarets
stärkande
in- m.

(Forts.)

Måndagen den 13 Maj.

lika tomma fraser. Jag tror, att den förtjenar att icke allenast allvarligt
begrundas, utan äfven omsorgsfullt utredas, såsom motionärerna
och äfven utskottet föreslagit, innan den utan vidare kastas öfver bord.

Är det då nödvändigt för fosterlandets försvar att flottan förstärkes
med tidsenliga fartyg, att armén förses med tillräckligt antal
dugliga vapen och att fästningsförsvaret förbättras? Om svaret på
denna fråga blir jakande, och något annat torde väl icke kunna förutsättas,
så uppstår en annan fråga: kunna väl dessa stora och vigtiga
fosterländska behof med de hittills vanliga anslagsbeloppen fyllas inom
rimlig tid? På denna fråga måste jag för min del svara nej, ty hvad
sjöförsvaret beträffar, skulle det på den hittills följda vägen komma
att dröja en tidrymd af cirka 50 år, innan det antal fartyg skulle
kunna anskaffas, sonr ansåges nödvändigt för ett betryggande sjöförsvar.
Och då ett krigsfartygs tjenstbarhet icke kan anslås till mer än cirka
30 år, så är det tydligt, att vid 50-årsperiodens slut omkring halfva
antalet af dessa fartyg skulle vara otjenstbara. Således kunna vi på
den väg, som hittills varit följd, icke uppnå det mål, hvartill vi borde
sträfva, nemligen ett betryggande sjöförsvar. Utsigterna för fästningsväsendets
upphjelpande torde icke vara synnerligen bättre, och hvad
beträffar anskaffningen af vapen för armén, så lärer det komma att
dröja mer än 12 år, innan det minimiantal gevär skulle kunna anskaffas,
som vore nödvändigt, äfven om det anslag, som nu i år lemnades,
blefve gällande allt fortfarande. Visserligen komme nyanskaffningen
att påskyndas, i samma mån som årsanslaget ökades utöfver
hvad som nu beviljats, men här är naturligtvis efter min mening först
och sist fråga om att snart kunna uppnå den punkt, då vårt försvar
kan anses betryggande. Under sådana förhållanden finnes det enligt
mitt förmenande ingen annan utväg, på hvilken man kan slå in, än
att, såsom de flesta andra kustländer i Europa till och med det rika
England, och såsom nu senast blifvit föreslaget äfven i Norge, slå in
på lånevägen, naturligtvis under förutsättning att lånen upptagas inom
landet, så att räntorna komma att tillfalla landets egna innebyggare,
och att lånen ställas på viss amorteringstid.

Utskottet har vid behandlingen af denna fråga ansett sig på angifna
skäl icke kunna gå med på de lånebelopp, som motionärerna
föreslagit. Jag medgifver, att denna utskottets åtgärd under nuvarande
förhållanden kan vara i viss mån välbetänkt, och jag vill derför mot
densamma ej göra någon erinran, i all synnerhet som denna fråga i
alla fall vore afsedd att hänskjutas till Eongl. Maj:t för utredning, då
det ju i sista hand blir Kongl. Maj:t, som kommer att föreslå lånebeloppens
storlek.

Herr grefve och talman! Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Häruti instämde herr Svensson från Karlskrona.

Herr Pehr son i Törneryd: Jag har redan genom att biträda

den reservation, som är bifogad statsutskottets betänkande, gifvit min
mening i frågan tillkänna, men uti en så vigtig sak som den före -

N:o 44.

Måndagen den 13 Maj.

varande vill jag derjemte begagna mig af den rätt, som tillkommer
hvarje riksdagsman, att få sin mening i protokollet förvarad.

De hufvudskål, som synas mig kunna anföras emot både motionärernas
mening och den framställning, som blifvit gjord af statsutskottet,
finnas anförda i den reservation, som äfven jag har inom
utskottet biträdt. Jag kan således fatta mig mycket kort.

Men om jag än vill försöka att så göra, anser jag dock, att några
ord böra sägas, om hvad som under de närmast förflutna årtiondena
försiggått, innan denna idé har dykt upp, att vi skola låna till förstärkande
af vårt försvarsväsen. Jag syftar på den tid, då ropet var
starkt icke allenast i vårt land, utan i många andra länder, att man
borde förstärka sin sjökrigsmateriel med hvad som då var modernt
och ansågs vara det bästa. Herrarne torde alla känna till, huru monitorerna
på sin tid voro det enda vapen, till hvilket man ansåg sig
kunna trygga sig i fråga om sjöförsvaret. På 1870-talet kommo åter
rammfartygen på dagordningen, och jag vill minnas, att det år 1875
gjordes framställning till den svenska Riksdagen om ett större anslag
för anskaffande af sådana fartyg. Vid ingen af dessa nu af mig omnämnda
tidpunkter hade vårt land kunnat anskaffa den sjökrigsmateriel,
som då ansågs nödig, under den tidrymd, inom hvilken anskaffningen
förutsattes böra ske, utan medelst anlitande af lånevägen.

Antag att svenska Riksdagen vid någon af dessa tidpunkter anlitat
den utväg, som motionärerna nu vilja bjuda oss på samt att vi i följd
deraf nu hade att betala ränta och amortering på lån för anskaffandet
af dessa numera omoderna krigsfartyg med i rundt tal 2 millioner
kronor årligen, så undrar jag hvad vi nu skulle säga om våra fäder,
som genom fattandet af ett så oklokt beslut skaffat oss en sådan utgift?
Beträffande nu föreliggande fråga är förhållandet alldeles enahanda.
Såvidt man får tro på, att verlden går framåt och uppiinningarne
likaså, lider det icke något tvifvel, att icke den sjökrigsmateriel, som
motionärerna vilja anskaffa genom upplåning, snart skulle vara omodern,
så att vi blefve nödsakade att inom en alls icke aflägsen framtid
förskaffa oss ny, tidsenlig sådan, och då hade vi derjemte qvar under
en lång följd af år en utgift på öfver 2 millioner kronor om året för
denna mer eller mindre obrukbara materiel, som vi nu beslutat anskaffa
genom skuldsättning.

Motionärerna förutsätta nemligen, att amorteringstiden skulle blifva
30 år, och de säga på samma gång, att den tid, som ifrågavarande
fartyg kunna anses brukbara, är likaledes högst 30 år. Men under
den sista tredjedelen af denna tidsperiod äro dessa fartyg naturligtvis
temligen omoderna och otidsenliga, ja, kanske redan delvis upprostade
och obrukbara. Men ändå skulle man äfven under denna senare tidsperiod
enligt motionärernes förslag hafva en ränta och amortering af
mer än 2 millioner kronor årligen att betala för dessa fartyg.

Motionärerna i denna kammare, herrar Lilliehöök, Alsterlund,
Elis Nilson och Edvard Svensson hafva beräknat, att den ifrågavarande
materielen skulle kunna vara anskaffad tio år efter det lånet upptagits
och de förutsätta, att det vid den tiden skulle gå så mycket lättare
för sig att betala det högsta beloppet i räntor och amortering af lånet,

Angående
upptagande af
län för
försvarets
stärkande
m. m.

(Forts.)

N:o 44.

Angående
upptagande
län för
försvarets
stärkande
m. m.

(Forts.)

Måndagen den 13’Maj.

som, säga de, vid den tiden grundskatterna äro afskrifva. Jag kan
a> icke rigtigt förstå hvad motionärerna mena härmed. Mena de möjligen
att, enär grundskatterna då afskrifvits, statsverket derigenom har kommit
ifrån motsvarande utgiftsbelopp, så är det för visso en märkvärdig
tankegång, som synes mig otillämplig i praktiken. Mena de deremot,
att det verkligen skulle kunna gå för sig att i praktikeD tillämpa ett
sådant system, ja, då skulle det också vara tillrådligt att när som
helst och ju förr dess hellre afskrifva alla skatter, ty derigenom skulle
staten då blifva befriad från sina utgifter! Och hvarför föreslå då
motionärerna icke en sådan vislig åtgärd?

Motionärerna säga vidare, att vid denna tidpunkt, d. v. s. om 10
år, har 1892 års urtima Riksdags beslut trädt i sin fulla kraft, och
derför anse de, att staten då skulle hafva så mycket lättare att åtaga
sig denna högre utgift, som blefve en följd af anskaffningen af ifrågavarande
krigsmateriel. Derför att de utgifter för staten, hvilka blefvo
en följd af urtima Riksdagens beslut år 1892, nått sin högsta höjd,
derför skulle staten hafva så mycket lättare att åtaga sig ännu flera
och ökade utgifter för försvaret, såsom den af motionärerna föreslagna
nya utgift af öfver 2 millioner kronor årligen. Jag kan för min del
verkligen icke fatta denna tankegång och emedan jag anser motionärernas
förslag innebära orimligheter, har jag icke kunnat underlåta
att framhålla desamma för kammaren.

Då hvad jag nu anfört synes mig tala för afslag icke blott för
motionärernas förslag utan äfven på statsutskottets hemställan, anhåller
jag att få yrka bifall till reservationen, hvilken innebär ett rent
afslag på såväl motionerna i ämnet som statsutskottets skrifvelseförslag.

I detta yttrande instämde herrar Anderson i Hasselbol, Nilsson
i Skärhus, Andersson i Upsala. Olsson i Kyrkebol, Norberg, Hammarström,
Jansson i Djursätra, Odqvist, Eriksson i Elgered och Olsson
i Ornakärr.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Christerson
erhöll härefter ordet och yttrade: Med anledning af den siste talarens
anförande, vill jag anhålla att få påpeka ett par omständigheter, som
han icke synes hafva fäst något afseende vid, men som dock för att
kunna rätt bedöma frågan äro af stor betydelse.

De åsigter, som talaren framstälde, måste kännas mycket nedslående
för hvar och en, som är vän af sjöförsvarets stärkande. Han
framstälde med synnerligt eftertryck den frågan: hvad skulle hafva
inträffat, om Riksdagen förut hade beviljat de anslag, som af Kongl.
Maj:t begärts till byggande af fartyg för flottan? Han fäste sig dervid
särskildt vid den utveckling, som sjökrigsmaterielen sedan lång tid tillbaka
undergått. Den epok, han afsåg, karakteriseras nemligen af en
vacklande hållning i afseende å sjökrigsmateriel, ja, man kan nästan
säga af dennas pånyttfödelse. Ett likartadt förhållande har egt rum
äfven på andra områden, såväl krutets som artilleriets. Det var ett
tidsskede, då man icke var säker på hvad man kunde hafva största
nytta af, utan man fick pröfva och förkasta på olika håll. Dessa omkastningar
i sjökrigsmaterieiens konstruktion skedde synnerligen hastigt.

N:o 44.

Måndagen den 13 Maj.

Just sådan var den tidsperiod, som talaren fäst sig vid. Men Angående
icke kan man väl derför hafva anledning antaga, att, om Riksdagen uPP^a^> <*J
beviljat ett större fast anslag för byggande af krigsfartyg, vi här i förvarets
Sverige icke skulle hafva följt med vår tid, utan fortsatt att bygga stärkande
fartyg af den ej längre tidsenliga typen, utan att fästa något afseende m. m.
vid nyssnämnda utveckling eller omkastning beträffande sjökrigsmate- (forts.)
rielen. Icke hade väl vi då varit så konservativa, att vi, ehuru vi
märkt, att materielen icke vore tidsenlig eller lämplig, ändock fortsatt
med anskaffande af samma slags materiel, så länge de anslagna
penningarne räckte. Åh nej, vi hade nog liksom alla andra länder
sökt följa med vår tid.

Nu är emellertid detta skede förbi; nu hafva åsigterna om den
lämpligaste konstruktionen af sjökrigsmateriel fullt stadgat sig, ty på
de sista 20 ä 25 åren har icke något egentligt nytt framträdt inom
de stora marinerna, och vi behöfva derför icke nu riskera, att sådana
stora omkastningar åter skola på länge behöfva hos oss ega rum. Derför
är icke heller faran af att nu bevilja ett fast nybyggnadsanslag
för flottan på långt när så stor, som herr Pehrson i Törneryd ansåg
den vara. Dessa monitorer, som herr Pehrson också talade om, äro
visst icke numera tidsenliga och användbara på samma sätt och i den
retning, som när de byggdes, men dessa fartyg kunna dock ännu den
dag som är blifva ganska nyttiga och väl använda. De ingå nemligen
som en väsentlig del i den krigsstyrka, som skall användas vid försvaret
af vissa positioner, så att för oss spela de en ingalunda ovigtig
roll. Under sådana förhållanden tycker jag icke att man har rätt att
såga, att den omständigheten, att man fruktar att det man skaffar sig
under tidernas längd skall behöfva undergå förändringar, är ett skäl
till att icke skaffa något.

Herr Odhner: Herr talman! Jag vill visst icke förneka betydelsen
af de skäl, som reservanterna anfört för sin åsigt. Jag menar då
likväl egentligen det skäl, som de anfört i första rummet, nemligen
det som rör rikets kredit och den ofördelaktiga inverkan, som en åtgärd
af här ifrågasatt beskaffenhet skulle derpå kunna utöfva. Hvad
återigen beträffar det reservanternas hufvudskål, som förekommer i
andra stycket på sid. 21, nemligen att, om man nästan på en gång
för ändamålet använder så stora summor, som motionärerna förutsatt,

•“skulle visserligen allt det väsentligaste af den erforderliga krigsmaterielen
kunna under den närmaste framtiden anskaffas, men med
de hastiga förändringar, typer och modeller äro underkastade, skulle
den sålunda förvärfvade materielen, i synnerhet den som tillhör flottan,
snart icke längre vara tidsenlig14 — hvad beträffar det skälet, så kau
det väl hända att det träffar i någon mån motionärerna, men jag kan
icke se att det träffar utskottet. Ty medan motionärerna hafva förutsatt
en temligen kort anskaffningstid, har deremot utskottet, synes det
mig, antagit en ganska lång period för denna anskaffning. Dessutom
har ju utskottet i sin kläm icke inlåtit sig på denna specialfråga,
utan endast yrkat en utredning af saken.

Andra Kammarens Prat. 1895. N:o

N o 44

Angående
upptagande
lan för
försvarets
stärkande
in. m.
(Forts.)

Mandagen den 13 Maj.

Jag återgår således till det förstnämnda skälet, nemligen hvad
som rörde rikets kredit. Det är det enda, som jag kan tillerkänna
någon större betydelse. Jag kan då icke föreställa mig att det skulle
vara så farligt, som herrar reservanter hafva menat, att beträda eu
dylik väg, som den utskottet tänkt sig. Att ett lån upptages för ett
så kalladt improduktivt ändamål, borde väl icke så synnerligen skada
rikets kredit under två förutsättningar, nemligen dels att det sker endast
undantagsvis, för en enda gång, och dels att man oryggligen följer
den grundsatsen, att lånet upptages uteslutande inom landet. Nu säga
visserligen reservanterna att, om man också går aldrig så försigtigt
till väga med afseende på dylika obligationer, man icke kan hindra
att de söka sig väg till utlandet. Ja, det är visserligen möjligt, att
ett mindre antal af dessa obligationer skulle hamna på utländsk botten.
Men det är å andra sidan väl föga troligt, att ett sådant mindre antal
skulle väsentligen rubba eller skada vår kredit i utlandet, då den för
öfrigt är god och väl grundad och då Sverige i allt fall och under
alla omständigheter kommer att höra till de minst skuldsatta staterna.
Om jag äfven ur denna synpunkt ännu skulle hafva qvar några betänkligheter,
så höfvas de helt och hållet genom en enda reflexion.
Det är den, som äfven finnes här anförd af motionärerna och af utskottet,
att, om ingen extra ordinär åtgärd vidtages, utan allt får fortgå
med samma långsamhet som hittills, blir deraf en oundviklig följd, att
vårt försvar aldrig kan blifva annat än halffärdig^ bristfälligt och
otillfredsställande för sitt ändamål och i farans stund; vi kunna då
icke hoppas att få någonting annat än en flotta, som icke är i stånd
att försvara våra kuststäder eller skydda vår neutralitet, en armé, som
icke är försedd med tillräckliga vapen, fästningar som äro halffärdiga
och halfbestyckade och slutligen — hvad som är det allra betänkligaste
— de vigtigaste punkterna i vårt land alldeles obefästade, såsom
i synnerhet Stockholm och Göteborg, Gotland och framför allt den
vigtiga norrländska gränsen. Det kan då lätteligen hända, att alla
våra hittills på försvaret nedlagda kostnader äro rent af bortkastade
och förspilda. Det kan hända, att våra hamnstäder komma att brandskattas
och vår öppna landsbygd hemsökas och utsugas af fiendtliga
reqvisitioner och att inom några få dagar af landet utpressas lika
många millioner, som nu äro i fråga att låna och amortera under en
längre följd af år till förekommande af sådana eventualiteter, som jag
nyss nämnt. Det kan till och med inträffa, att vår sjelfständighet
sättes i fara och gifves till spillo. Lägger man nu i den ena vågskålen
allt detta och i den andra vågskålen farhågan eller möjligheten —
ty det är ju icke annat än en möjlighet, mine herrar! — att våra
statspapper för ett ögonblick skulle komma att sjunka med en och
annan procent på den utländska marknaden, så kan jag för min del
icke ett ögonblick tveka i valet. Hvad särskilt beträffar våra statspapper
och deras sjunkande värde, vill jag fästa uppmärksamheten på
en annan omständighet. Om ock ett sådant sjunkande skulle inträffa
i sammanhang med ett dylikt försvarslån, hvad tro lierrarne skulle
inträffa i fall af ett krig, om det visade sig att Sverige icke vore i
stånd att häfda sin neutralitet, om Sverige stode vanmägtigt och ur

N:o 44.

Måndagen den 13 Maj.

stånd att försvara sig sjelft? Jo, då skulle man få se fall på våra
statspapper, hvartill man aldrig förr varit vittne. Detta är äfven en
omständighet att taga i betraktande.

Jag kan under dessa förhållanden icke annat än uttala mina
sympatier för förslaget och yrka bifall till utskottets hemställan, så
mycket hellre, som utskottet uti sin motivering hållit sig inom måttligare
gränser än motionärerna; hvartill kommer att den utredning,
som utskottet begär, bäst skall komma att visa både fördelarne och
olägenheterna af det nya system, som här blifvit ifrågasatt.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Med herr Odhner instämde herrar Sivartling, Eklund från Norrköping,
Boethius, Grundell och Nyström.

Vidare anförde:

Herr Palme: Herr talman, mine herrar! Då jag för något öfver
20 år sedan för första gången åhörde en föreläsning i krigskonst på
Karlberg, började föreläsaren siu kurs med att utlägga den stora nyttan
för individen så väl som för staten och den stora välsignelsen af
krig. Ja, mine herrar, det är verkligen så, att ifrån en af statens
lärostolar dylika läror inplantas hos de unga krigareämnena eller åtminstone
inplantades; och dessa läror hafva, om jag icke misstager
mig, återfunnits i en tryckt lärobok i ämnet. Alldeles samma eller
närbeslägtade åsigter synas mig gå igen såväl i motionärernas förslag
som i åtskilliga af de tidningar, som omnämnt desamma och som
angående det nu ifrågasatta lånet anse att detta “endast af en inskränkt
uppfattning kan betecknas som improduktivt". 1 detta afseende
skall jag be att få erinra, hurusom en af motionärerna talar
om, att dylika lån åstadkomma “nya och förökade industrier i landet11
samt gynna all industri, och att ett system med inhemska lån för
försvarsändamål “icke utsuger utan höjer industrien och kapitaltillväxten,
hvarigenom välståndet och nationalförmögenheten ökas och
befrämjas". Jag har icke fått fullt klart för mig, i hvad mån utskottets
majoritet delar dessa åsigter, och om icke möjligen samma ärade
majoritet kan anse, att pansarfartyg kunna för vårt land insegla frakter,
och fästningar möjligen användas för lukrativa fastighetsplaceringar.
Ty det är endast med temligen stor tvekan, som utskottet tager afstånd
från de nyss af mig antydda meningarna, då utskottet förordar
dylika lån, “fastän icke i ordets rätta bemärkelse för produktivt ändamål".
Dermed må emellertid vara huru som helst, så kan det —
mena dessa förslags anhängare — dock icke förnekas, att dessa lån,
upptagna till ett älskadt fosterlands försvar, således äro ytterst afsedda
för produktiva ändamål. Det är sant, att i viss mån kunna
försvarsutgifter liknas vid de utgifter, som en fastighetsegare ålägger
sig i och för brandförsäkring af sin egendom. Men likasom ett brandförsäkringsbolag
kan för eu viss risk fordra så höga premier, att de
blifva helt enkelt olidliga för dem, som hafva att gälda desamma, på
samma sätt är det med de försvarsutgifter, som kunna af en stat for -

Angående
upptagande af
län för
försvarets
stärkande
m. m.
(Forte.)

N:0 44.

Angående
upptagande
län för
försvarets
stärkande
m. in.
(Forts.

Måndagen den 13 Maj.

dras. Det måste gifvas en gräns, utöfver hvilken dylika utgifter icke
kunna gå; och hvad vårt fosterland beträffar, synes mig för närvarande
denna gräns icke blott upphunnen, utan äfven öfverskriden.

Betrakta vi förhållandena Europa rundt, så se vi att de utgifter,
som Sveriges folk åtagit sig för sitt försvar — jemförda med såväl
invånareantalet som med statsbudgeten i dess helhet — äro större
än i de allra flesta länder. Våra försvarsutgifter belöpa sig, som bekant,
till något öfver 8 kronor per individ af landets befolkning och
uppgå till 38 å 40 procent af samtliga statsutgifterna. Se vi t. ex.
på Spanien, så har detta land, som dock vill räkna sig såsom stormagterna
närstående, en utgift för försvaret af endast 6 kr. 40 öre
per invånare och något öfver 21 procent af statsbudgeten. Grekland
har eu sådan utgift af 6-|- krona per invånare och inemot 23
procent af statsbudgeten. Holland — det lika Holland — har visserligen
12 kronor — således något mer än Sverige — per individ,
men endast något öfver 27 procent af statsbudgeten. Portugal har
resp. 6 kronor 50 öre och 17 procent, Rumänien 5 kronor 90 öre
och 20 procent och Danmark, hvars nationalförmögenhet är betydligt
större än vår, har visserligen per individ försvarsutgifter af 10 kronor
69 öre, men i procent af budgeten utgöra de endast 38—39 procent,
d. v. s. ungefär samma procentsiffra som för Sverige.

Statsutskottet har gjort en annan jemförelse, nemligen mellan
statsskulden, dels fördelad på antalet invånare, dels i jemförelse med
de årliga statsinkomsterna. Jag föreställer mig dock, att den af mig
gjorda jemförelsen är med afseende på den nu föreliggande frågan
mera upplysande. Och för öfrigt, den omständigheten, att vi hittills
lyckats hålla oss temligen lågt nere på skuldsättningens skala, den
omständigheten betyder icke på något sätt, att vi ytterligare kunna
bära en än vidare utsträckt skuldsättning — och detta för improduktiva
ändamål. En fattig man kan hafva de allra största svårigheter
att uppbära och dragas med en jemförelsevis obetydlig skuldsumma,
medan en rik man utan olägenhet kan låna upp en förmögenhet. Det
är denna omständighet, som bör tagas i beräkning. Det är nationalförmögenheten,
som vid de af utskottet anstälda jemförelserna icke
tagits i betraktande. Och i fråga om nationalförmögenheten stå vi
gudnås ej så högt på nationernas rangskala, att vi icke redan genom
en ringa ökning af vår statsskuld skulle kunna komma i det obehagligaste
läge.

Huru skulle vi då, menar man, kunna åstadkomma de ytterligare
medel, som äro nödvändiga för åvägabringande af ett betryggande
försvar?

Jag skall be att angående flottan få anföra en liten jemförelse,
som jag tagit mig friheten göra. Det är en jemförelse mellan den
svenska och den danska flottan. Jag gjorde denna beräkning förlidet
år och har sedermera icke haft tillfälle att kontrollera siffrorna eller
att komplettera dem med de sedan dess offentliggjorda uppgifterna.
Jag vill först nämna, att enligt ett enstämmigt — som jag tror åtminstone,
fullkomligt enstämmigt — uttalande af alla, som känna de
båda ländernas mariner, den danska flottan ovedersägligen är den

N:o 44.

Mandagen den 13 Maj.

svenska öfverlägsen. — Den danska flottan har 4 pansarskepp, den
svenska har sina 3 första klassens pansarbåtar, men dessutom har den
danska flottan 3 pansarbatterier, åtskilliga snabbgående kryssare, deribland
både fregatter och korvetter, en hel del kanonbåtar o. s. v.
Vi hafva visserligen en hel del pansarbåtar, bland hvilka till andra
klassen räknas våra monitorer och till tredje klassen några föråldrade,
i början af 1870-talet byggda småbåtar, hvaribland till och med finnas
sådana, som drifvas med handkraft. Dessutom hafva vi några kanonbåtar
af för liten fart och jemförelsevis ringa stridsvärde samt åtskilliga
“öfnings- och skolfartyg2''. Gå vi till minbåtarne, detta vigtiga moment
i sjöförsvaret, så finna vi oss fullkomligt sakna s. k. minbåtar för
öppen sjö. Sådana har Danmark icke mindre än 6. Vi hafva icke
någon min båt, som enligt europeiskt begrepp kan kallas för en första
klassens minbåt, under det att Danmark har 3 sådana. Vi hafva
deremot 12 af andra klassen mot Danmarks 2 och 8 af tredje klassen
mot Danmarks 11. Se vi åter på den danska flottans tonnage, befinnes
denna vara omkring 23 procent större än den svenska flottans,
och gå vi till det sammanlagda antalet hästkrafter, är detta i den
danska flottan 58 procent större än i den svenska flottan. Medelfarten
är — så godt jag kunnat beräkna den efter föreliggande uppgifter —
cirka 15 procent större i den danska flottan än i den svenska.

Huru är nu allt detta möjligt? kan man fråga sig. Har Danmark
haft tillfälle att under denna marinernas nyanskaffningsperiod göra så
mycket större uppoffringar för sin flotta än vi ha gjort? Ja, det har
Danmark haft. Enligt de uppgifter, jag från Köpenhamn sökt förskaffa
mig — hvilka visserligen äro temligen approximativa och afse runda
milliontal — kostar Danmarks nuvarande flotta cirka 32 millioner.
Gå vi åter till vår svenska flotta, så var dess — jag vill kalla det
bokförbara vär/le för ett år sedan, enligt mig lemnade specificerade
uppgifter rörande kostnaderna för alla våra krigsfartyg, något öfver
20 millioner. Alltså har Danmarks flotta kostat öfver 50 procent mera
än den svenska flottan. Då blir nästa fråga: i sådant fall måtte väl
Danmarks marin budget vara betydligt större än den svenska marinbudgeten?
Jag har i detta hänseende summerat i hop samtliga utgifter
för marinen i Sverige och för marinen i Danmark under åren 1871—
1892. Jag har dervid funnit, att den danska marinen under dessa år
visserligen har kostat 133 ^ millioner, medan den svenska marinen
endast kostat 1244 millioner. Men rörande den senare vill jag påpeka,
att detta är båtsmanshåll oberäknadt. Räknas detta med, blir skilnaden
högst obetydlig. Analyserar man, huru dessa medel inom Danmark
och inom Sverige blifvit för flottan fruktbargjorda, finner man,
att af detta anslag i Danmark utgått öfver 57 millioner för nybyggnad
och underhåll af fartygsmateriel, medan i Sverige dertill har kunnat
anslås endast något öfver 23 millioner. Detta i ordinarie anslag.
Läggas härtill de extra ordinarie anslagen till fartygsmateriel, artilleri
och minmateriel, kommer man för Danmark till eu summa af 84-|
millioner och för Sverige till 55-J millioner. Af denna sammanställning
framgår, att af Danmarks hela marinbudget, 133| millioner, icke mindre
iin 84^ millioner eller 63 procent användts till materiel, hufvudsakligen

Angående
upptagande af
län för
försvarets
stärkande
m. m.

(Forts.)

N:o 44.

Angäende
upptagande
lan för
försvarets
stärkande
m. m.
(Forts.)

22 Måndagen den 13 Maj.

_ till fartygsbyggnad, medan af våra 1244 millioner endast 554 millioner
eller 44 procent användts till materiel. Detta bevisar, att till aflöningar,
till underhåll samt til! administrationen — den kong!, svenska
byråkratien! — hafva vi användt 56 procent af vår marinbudget, medan
våra sparsamma danska grannar dertill användt endast 37 procent.
Grefve Arvid Posse yttrade också en gång i denna kammare angående
samma sak, att “praktiskt taget, hela 5:te hufvudtitelns anslag bokstafligen
ätes upp“.

Jag har velat anföra dessa siffror för att dermed ådagalägga, att
det icke så mycket är brist på anslag, som gjort, att vår flotta icke
befinner sig i så godt tillstånd som den danska flottan, utan att detta

fastmer beror derpå, att man kunnat framställa berättigade anmärkningar
mot det sätt, hvarpå dessa anslag blifvit använda. Jag har

velat framställa dessa siffror äfven för att visa, att genom reformer

inom vår flottas förvaltning ganska väsentliga belopp böra kunna inbesparas
för att dermed åstadkomma en mera effektiv fartygsnybyggnad.

Då jag nu öfvergår från flottan för att kasta en blick på armén,
vill jag tillåta mig att erinra kammarens ledamöter om de ansvarsfulla
ord, som uttalades i den vid urtima riksdagen 1892 framlagda
propositionen. Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
yttrar der, att den härordning, han framlägger, är en “helgjuten
och i alla sina detaljer fullt genomförd härordning“, och samma
statsråd yttrade i den minnesvärda debatten den 21 november 1892,
att han “förutsätter, att den stam vi få, och det befäl, som skall utbilda
densamma, kommer att sköta sina åligganden lika väl som den
stam och det befäl, jag nyss talade om. Blir det så“, tillägger han.
“är det min öfvertygelse, att den armé, med hvilken vi då skulle uppträda,
skall komma att värna om vårt oberoende och fördrifva fienden
ut ur landet". Och han yttrar litet längre fram v;d slutet af sitt
anförande: “Efter hvad jag yttrat, bör det icke förvåna herrarne, om
jag slutar med att ställa en ur djupet af mitt hjerta gående bön till
eder alla att godkänna detta förslag. Gören I detta", heter det, “så
skolen I vinna det målet, att vårt fosterlands oberoende är tryggadt.“
Sällan ha i denna kammare mera ansvarsfulla ord blifvit uttalade, och
jag finner det särskildt af behofvet påkalladt att i ett ögonblick, då
man vänder sig till kammaren med uppmaningar om att göra nya utgifter
för detta “fullt betryggande“ försvar, få dessa ord till kammarens
protokoll återigen upplitvade. Särskildt är det utaf vigt att erinra
om dessa ord, när man hör de ord, som en af de ärade motionärerna
nyss uttalade, nemligen att anledningen till motionerna vore “försvarsväsendets
otillfredsställande skick'''', och när man hör sådana uttalanden,
som gjorts af en högre generalstabsofficer, en krigsministern nära
stående man, hvilken angående samma utmärkta härordning yttrat, att
den endast vore “provisorisk'''' och att den företedde bilden af ett
“administrativt kaos"; och att den, som det heter, “blir sjufaldt värre,
ju mera det skall förbättras i detalj".

Att nu i ett ögonblick, då vårt land enligt min öfvertygelse har
nått den gräns, utöfver hvilken vi ej kunna gå med våra försvarsutgifter,
ens tänka på att ytterligare öka dessa utgifter, kan jag ej

N:o 44.

Måndagen den 13 Maj.

vara med om. Under sådana omständigheter kan väl ställas till mig
den frågan: ‘-''Huru vill ni då ordna saken, så att detta försvar, som
nu år 1895 ej är tillfredsställande, ehuru det sades blifva det år 1892,
verkligen blir tillfredsställande?14 Jag för min del, herr talman, kan
derpå lemna endast ett onda svar, och det lyder så: Reformer inom
vår flotta samt besparingar och indragningar inom fjerde hufvudtitelns
budgetområde. Jag anser nemligen, att för att kunna ernå den
ökning rörande fartygsmaterielen, som äfven jag erkänner vara af behofvet
påkallad, och den utveckling af vårt sjöförsvar, som äfven jag
anser vara af nöden för att vi skola kunna värna vårt fädernesland,
jag anser, sade jag, att det enda medlet är att göra besparingar och
indragningar på fjerde hufvudtiteln och derifrån öfverflytta medel till
den femte. Som jag dessutom ej kan annat än rygga tillbaka inför
det i finansielt hänseende högst vådliga framtidsperspektiv, som jag
anser ligga i eu skuldsättning, sådan som den nu ifrågavarande, så
anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas hemställan.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Christersou:
Med anledning af den hänvändning, som gjordes till mig, vill jag, då
jag är här närvarande, yttra några ord med afseende på det, som sades
angående svenska flottan i jemförelse med den danska. Skälen till
de påpekade märkvärdiga förhållandena äro ganska enkla och lätt funna,
förhållandet är nemligen det, att i Danmark under en lång följd af
år reguliert lemnats icke obetydliga anslag till flottans nybyggnad, deraf
ett ordinarie årligt af 1,200,000 kronor. Jag minnes ej, hvilket år
detta började, så att jag kan ej lemna några detaljerade sifferuppgifter;
och jag beklagar, att jag ej har med mig några papper rörande de
danska marinförhållandena, hvarigenom jag kunnat vara i tillfälle att
komplettera eller lemna mera korrekta uppgifter än dem, den siste
talaren lemnade, särskilt i ett par fall. Visst är emellertid, att eu
lång följd af år i Danmark det årliga anslaget till flottans nybyggnad
uppgått till 1,700,000 kronor.

Men härtill må läggas äfven ett annat förhållande. Det finnes
nemligen en mycket vigtig faktor, som består deri, att i den danska
flottan finnes allmän värupligt, under det att vi få betala vårt folk
ganska dyrt, dyrare än i de flesta stater. Danska flottan har en helt
obetydlig s. k. fast personal, som utgör en liten ram, hvilken tjenar
till utbildning af de värnpligtige; och för hvarje år iuförskrifves det
antal, som behöfves, utan att det kostar staten alls så mycket, som
motsvarande utgifter hos oss.

Dessa tvenne omständigheter jemte det, att anslaget för beklädnad
per man i danska flottan är lägre, och åtskilligt annat göra, att det
måste blifva för samma summa penningar olika resultat i afseende å
nybyggnaden.

Jag nämnde nyss det årligen återkommande anslag, som eu lång
tid beviljades för danska flottan, och hvarigenom arbetet kunde ordnas
så, att det ena årets plan hade sammanhang med det andras, och
kontrakt kunde göras för flere år på eu gång, hvilket åter medförde

Angående
upptagande af
län för
försvarets
stärkande
m. m.

(Forts.)

N:o 44.

Angående
upptagande af
län för
försvarets
stärkande
m. m.
(Forts.)

Måndagen den 13 Maj.

nedsättning i priset. Men under samma tid hade vi dels icke ett enda
öre till ordinarie byggnadsanslag — såsom under åren 1880, 1881 och
1882 — dels, när man började behjerta detta behof i någon mån, ett
ganska obetydligt anslag. Om man nu skulle värdera kostnaderna för
den moderna krigsmateriel, vi fått — ty det var med den, som den
senaste talaren jemförde den danska flottan — så uppgå de, efter nu
gällande pris, till ungefär 11 ^ millioner kronor. Den uppgift, som
lemnades angående minbåtarnes antal var ej rigtig; men det spelar
icke någon roll; faktiskt är, att vi ej hafva den stora sortens minbåtar.
Men detta kommer helt enkelt deraf, att för deras anskaffning behöfliga
penningar ej funnits att tillgå. Vi hafva af brist på medel ej kunnat
bygga minbåtar de sista åren.

“Men“, säger man, “det skulle göras besparingar och reformertja,
mine herrar, det der ordet reform är nu för tiden ett mycket omtyckt
ord. Ingen kunde vara mer tacksam än jag och min granne
här på bänken, om vi kunde få närmare angifvet, hvari dessa reformer
skulle bestå.'' Huru gerna vi än vilja reformera och förbättra, måste
vi dock tveksamt spörja: “Hvar skall man kunna åstadkomma några
verkliga besparingar?“ “Jo“, svaras det, “först skall en reform ske i
fråga om personalen. “ Men det, som skulle kunna, om än med svårighet,
dragas in genom en den strängaste reduktion i detta hänseende,
är en så försvinnande obetydlighet, att det är nära nog ett skämt att
jemföra dessa besparingar med kostnaderna för byggandet af krigsfartyg.

Således återstår blott ett anslag, som man kunde tänka användas,
nemligen anslaget för flottans underhåll och nybyggnad, såsom det
sedan gammalt heter. Detta anslag utgör, som herrarne veta, 1,200,000
kronor om året. Men hvad är det, som härmed skall underhållas?
Det är dessa varf med byggnader, dockor, kajer och samtliga de fartyg,
som vår marin för närvarande eger. Finnes det någon, som kan
gifva Kong). Maj:t fullmagt att låta dessa förfalla? Kan man hafva
rättighet dertill, eftersom man säger, att här måste sparas för att finna
medel att bygga nya fartyg för? Jag tror icke, att någon departementschef
gerna på eget ansvar vill tillåta befintlig materiel och byggnader
förfalla. Då det således kan tydligt påvisas — hvilket statsrevisorerna
lätt kunna kontrollera — att dessa penningar verkligen gå åt för att
underhålla hvad som finnes, är det ingen möjlighet att af detta anslag
taga någon nämnvärd summa. Man har någon gång med stora svårigheter
tagit deraf till något, som varit nödvändigt att kosta på ett
fartyg, såsom någon större reparation eller dylikt. Men det har medfört
så stora olägenheter, att vederbörande varfehef haft största svårighet
att reda sig under sådana förhållanden. Detta har t. ex. nyligen varit
fallet, då man behöfde 50,000 kronor för att skaffa nya ångpannor
till ett fartyg; derför måste det stå an med mycket vigtigt arbete på
dockportar och dockor. Att under sådana förhållanden vilja räkna
på detta underhållsanslag å 1,200,000 kronor, för att på der gjorda
besparingar bygga fartygsmateriel, det öfvergår mitt förstånd. Jag kan
ej se, huru det skulle kunna låta sig göra.

Således finnes här ingen annan möjlighet än de s. k. reformerna.

N:o 44.

Måndagen den 13 Maj.

stärkande
m. m.
(Forts.)

inom personalen, hvarom jag talade nyss. Men man har ej fått någon Angående
antydan om, hvari dessa skulle bestå. Om man möjligtvis skulle kunna upp^a^" af
draga in en eller annan obetydlig post på varfven, skulle besparin- försvarets
garna deraf — såsom en nu pågående utredning derom har visat —
inskränka sig till några tusen kronor, om det ens kunde blifva så
mycket.

Hvad således beträffar det, att danska flottan byggt så mycket
och vi så litet, så har jag visat, att anledningen helt enkelt varit den,
att vi ej haft penningar att bygga för, under det deremot intet år
gått, så länge jag kan minnas — och jag minnes den danska flottan
sedan ganska långt tillbaka — utan att danska flottan haft ett i förhållande
till landets storlek ganska respektabelt anslag att bygga fartyg
för.

Hvad slutligen beträffar samme talares yttrande angående chefens
för landtförsvaret anförande vid 1892 års riksdag, så gälde det organisationen
af personalen, under det att här är fråga om anskaffning
af materiel. Men om man har en väl organiserad personal, så är
detta ej detsamma som “någon materiel behöfver ej anskaffas.“ Tvärtom,
det ena är en följd af det andra.

Herr Alsterlund: Herr talman, mine herrar! Å ena sidan

måste man med tacksamhet erkänna, att Riksdagen vidtagit mycket
betydande förbättringar i landets försvar. Men derför får man å andra
sidan ej blunda för do många och stora brister, som ännu återstå att
afhjelpa i afseende å försvaret, för att det skall kunna fylla sitt mål:
värnandet af vår frihet och sjelfständighet.

Eu talare på stockholmsbänken sade, att vårt försvar vore synnerligen
dyrt. Jag är ej nu i tillfälle att korrigera hans siffror; men om
jag vore det, skulle nog säkert åtskilliga af dem kunna reduceras.
Emellertid medgifver jag gerna, att försvaret är dyrt; men jag ber
dock herrarne lägga märke till, att de medel, som utgå ur statskassan
till försvaret, komma snart sagdt alla näringar till godo och blifva således
till fördel för de måDga, som af dem hafva sitt lefvebröd. Staten
är genom armén och flottan en stor arbetsgifvare; och vore den ej
det, skulle detta för visso blifva mycket känbar! på många näringslifvets
områden.

De hufvudsakliga brister i försvaret, som, enligt motionärernas
mening, böra i första hand afhjelpas, äro, såsom af motionen synes
och af en talare på karlskronabänken redan framhållits, följande.

Flottan saknar större delen af de fartyg, som den, enligt 1892
års sjökrigsmaterielskomité, bör ega för att kunna utföra den stora
och vigtiga del af försvaret, som benne tillkommer.

Armén har ej tidsenliga vapen.

Rikets fästningar äro ej i det stånd, att de lemna tillräckligt
skydd åt de punkter och vigtiga orter, som de äro afsedda att skydda.

Hvad flottan beträffar, har dels talaren på karlskronabänken, dels
herr statsrådet och chefen för kongl. sjöförsvarsdepartementet derom
utförligt yttrat sig. Jag skall derför inskränka mig till att instämma
med dem.

N:o 44.

Angående
upptagande
län för
försvarets
stärkande
m. m.

(Forts.)

Måndagen den 13 Maj.

Hvad åter behofvet af eidhandvapen för armén vidkommer, har,
'' såsom bekant, Riksdagen beaktat detta behof, då den för någon tid
sedan anslog medel för dels inköp af repeterkarbiner för specialvapnen,
dels ock ändring af Karl Gustafs stads gevärsfaktori, så att de nya
gevären för armén der må kunna tillverkas. Dessa gevär beräknas
kosta 7 millioner kronor. Det är derför icke troligt och knappast
möjligt att af skattebidrag årligen anslå så stora summor, som erfordras,
för att armén skall inom den tid, behofvet klöfver, förses med
dessa vapen.

Hvad vidare rikets fästningar angår, så hafva vi Karlsborgs fästning,
som varit under byggnad i öfver 60 år, men är det oaktadt
ännu ej fullbordad,
holm. Af myndigheterna har blifvit framhållet, att dessa behöfva förbättras
och förstärkas. Stockholm är Sveriges hjerta. Denna stad
har den stora strategiska betydelse, att den, som innehar densamma,
har nyckeln till Mälare-dalen. Man finner således, hvilka ofantligt
stora fördelar det skulle vara för en fiende att bemäktiga sig nämnde
stad. Hufvudstadens fall skulle dessutom utöfva ett så öfverväldigande
moraliskt inflytande i landet, att fortsättandet af ett krig derefter blefve
omöjligt. För oss återstode under sådant förhållande endast att sluta
fred på de villkor, segraren kunde bestämma, vore dessa villkor än
så hårda. Då befästningarna utanför hufvudstaden alltså ej utgöra
från sjösidan tillräckligt skydd för densamma, måste enligt mitt förmenande
deraf framgå den tvingande nödvändigheten att inom så kort
tid som möjligt sätta dessa fästningsverk i fullt försvarbart skick.
Slutligen hafva vi Kungsholms fästning vid Karlskrona, som skyddar
flottans hufvudstation derstädes; äfven denna fästning är i sådant
skick — såsom jemväl blifvit af myndigheterna framhållet — att den
ej fyller sitt mål. Dessutom behöfvas fästningar särskilt uti vår
nordligaste provins, men äfven på Gotland. Norrbotten är, som bekant,
en gränsprovins emot en mägtig granne och den enda provins,
genom hvilken vi sammanhänga med kontinenten. Med skäl kan sägas,
att portarne vid rikets nordgräns stå på vid gafvel gent emot ett anfall
öfver Torneå-dalen. Det är hög tid att tillsluta dessa portar genom
att anlägga å lämplig ort lämpliga befästningar i nämnda provins.
Sverige är så vidt jag vet det enda land, som uraktlåtit skydda sin
landgräns med fästningar. Och hvad Gotland beträffar, har det med
skäl ansetts nödvändigt att bygga ett fäste der, så att, om äfven de
gotländska hamnarne skulle tagas af en fiende, ön derför eller derigenom
icke varder eröfrad.

Det är gifvet, att för alla dessa behofs fyllande fordras stora
summor, jag tänker att vi alla böra vara ense derom att det icke är
möjligt anskaffa desamma genom årliga skattebidrag; och det är derför
motionärerna hafva djerfts föreslå den utvägen att upptaga ett lån.
Som af motionen synes, finnas liggande i våra banker och penningförvaltande
verk 764 millioner kronor i rundt tal. Det skulle således
vara ganska lätt att upptaga ett inhemskt lån för ifrågavarande ändamål.
Utskottet har emellertid ej i allo varit af samma mening som
motionärerna, utan för sin del föreslagit,

N:0 44.

Måndagen den 13 Maj.

‘■att Riksdagen i anledning af herr friherre Klinckowströms, herr Angående
åt Burens, herr Almströms m. fi. och herr Lilliehööks m. fl. motioner upptagande af
måtte besluta i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
behagade låta upprätta och för näst sammanträdande Riksdag fram- stärkande
lägga utredning angående de anslagsbehof, som måste tillgodoses för m. m.
att våld försvar må såväl till lands som till sjös, jemväl hvad materielen (Forts.)
angår, varda fullständigadt, tillika med förslag i hvad mån och på
hvad sätt medel dertill må lämpligast beredas".

Uti motiveringen har utskottet särskilt framhållit, att det icke
kan dela motionärernas uppfattning i afseende på de summor, som
motionärerna föreslagit skulle användas för flottan, ej heller i afseende
å den tid, inom hvilken motionärerna anse flottans materiel böra anskaffas,
utan har utskottet ansett, att denna tid borde utsträckas och
att endast 10 å 11 millioner kronor borde för ändamålet anslås. Hvad
deremot beträffar landtförsvarets behof, synes utskottet vara af samma
mening som motionärerna.

Emot detta utskottets beslut har reservation anförts af ledamöterna
från denna kammare. De såga: "Då den af Riksdagen beslutade
omorganisationen af hären och flottan, så vidt personalen
beträffar, snart varder fullbordad, anse vi, i likhet med motionärerna,
till följd häraf vara angeläget, att den materiel, som för denna personal
erfordras för att den skall kunna fylla sin uppgift, varder anskaffad".
Reservanterna och motionärerna äro således beträffande behofvet af
materielen af alldeles samma åsigt, men deremot icke i afseende
på sättet för denna materiel anskaffning. Reservanterna anse det vara
farligt att beträda lånevägen. Härpå har redan en talare på stockholmsbänken
svarat. Till hvad han yttrat skall jag be att få lägga
en erinran om att äfven andra länder låna medel för försvarsändamål.
Konungariket Danmark har nedlagt 54 (säger femtiofyra) millioner
kronor på befästandet af Köpenhamn. Befästningsarbetet började år
1886 och afslöts år 1894. På dessa 8 år hafva således utgifvits
årligen mellan 6 och 7 millioner kronor. Det är gifvet, att landet
för dessa stora utgifter måst anlita lånevägen. Belgien utgaf i slutet
af 1860-talet för Antwerpens befästande 60 millioner kronor, och
ytterligare hafva 14 millioner kronor anslagits för samma ändamål
samt dessutom 18 millioner för befästandet af Maas-linien. Schweiz,
som fått sig garanterad af stormagterna neutralitet, har icke förty
under de sista tio åren utgifvit 11 millioner kronor för befästningar
å S:t Gotthard. Rumänien har likaledes under de senaste tio åren
nedlagt 63 millioner kronor på befästningarna kring Bukarest samt
ytterligare för gränsbefästniugar 16 millioner. Herrarne finna häraf,
hvilka ofantligt stora summor dessa länder, som äro med oss i ekonomiskt
hänseende något så när likstälda, uppoffrat för sitt försvar.

Att de måst härvid anlita lånevägen, är helt naturligt; och så vidt
jag vet har deras kredit häraf ej lidit. Jag tror derför, att vi också
utan fara för, att vår kredit skall förstöras eller sjunka, kunna anlita
samma väg. Hvad vi derigenom vunne vore den ofantligt stora fördelen,
att vårt försvar inom något så när rimlig tid blefve försatt

N:0 44.

Måndagen den 13 Maj.

Angående godt skick, utan att de årliga utgifterna för försvaret derigenom nämnupptZaföre
V värdt korame att höjas.

försvarets Vidare säga reservanterna, att de anse det till och med med hänsyn

stärkande till försvaret vara ofördelaktigt att på en gång anskaffa så mycken
p-materiel som motionärerna föreslagit, synnerligast hvad flottan vid"
kommer, och detta derför att, med de hastiga förändringar typer och
modeller äro underkastade, den sålunda förvärfvade materielen, synnerligast
hvad flottan vidkommer, snart skulle vara icke tidsenlig. Härpå
har beträffande sjövapnet herr statsrådet och chefen för sjöförsvaret
redan svarat. Hvad deremot anskaffandet af vapen beträffar, så är
det ju gifvet, att, sedan man beslutat sig för att förse armén med nya
gevär, det ligger stor vigt uppå, att dessa gevär så fort som möjligt
blifva färdiga, på det att icke, om krig skulle inträffa, armén måtte
behöfva gå i fält med två gevärsmodeller, som skulle bland annat medföra
den ofantligt stora olägenheten att nödgas hafva två ammunitionssorter.
Reservanternas skäl i afseende å eldhandvapnen är således
alls icke hållbart. Samma är förhållandet beträffande befästningarna.
Särskilt ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att, såsom redan
blifvit framhållet, utskottet afvikit från motionärernas förslag med
afseende å såväl tiden för anskaffandet af sjökrigsmateriel som ock å
de härför erforderliga summorna. Reservanterna borde derför, med
den uppfattning de uttalat, särskildt i afseende å flottan kunnat förena
sig med utskottet.

Herr Palme sade, så vidt jag fattade honom rätt, att det framgick
af motionen, som om motionärerna skulle anse det ligga en välsignelse
i kriget. Om jag missuppfattade hans ord, ber jag om ursäkt

derför. Men om min uppfattning var rigtig, vill jag säga, att jag

icke förstår, huru han kunnat finna en sådan tanke i motionen.

hör min del anser jag kriget såsom ett mensklighetens plågoris,
och jag beder ur djupet åt mitt hjerta, att Gud måtte beskydda och
bevara vårt fädernesland för dess olyckor.

Vidare framhöll herr Palme, att den danska marinen vore betydligt
öfverlägsen den svenska. Jag kan icke finna, att detta kan vara något
skäl för att vi icke skulle förbättra vår marin. Slutligen talade herr
Palme om, att år 1892 hade det hetat att vårt försvar skulle blifva
så bra, men år 1895 säger man att det finnes så stora brister i försvaret
att afhjelpa. Ja hvad man sade år 1892, det var att personalen
skulle komma i godt skick genom den då antagna organisationen, men
naturligtvis fordras det vapen till personalen. Jag skall be, herr talman,
att i kammarens minne få återkalla de ord, som uttalades i en
skrifvelse till Kongl. Maj:t af den första Riksdagen under det nya
riksdagsskicket. De orden voro ungefär följande: “Nationen kan aldrig
med erforderligt lugn öfverlemna sig åt sin inre fredliga utveckling,
förrän frågan om ordnandet af dess försvar blifvit på ett tillfredsställande
sätt löstu. Ännu är icke den frågan löst. Låt oss infria
de orden. Fäderneslandet fordrar det af oss, äfven om de bördor,
som vi måste ikläda oss derför, blifva tunga.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.

N:o 44.

Måndagen den 13 Maj. 29

Herr Pehrson i Törneryd: Jag skall endast be att få i korthet
beröra en detalj, som nyss uttalades från statsrådsbänken. Det nämndes,
att man icke borde vara så rädd nu, då åsigterna rörande beskaffenheten
af sjöförsvarsmaterielen hunnit stadga sig. För mm del tror
jag icke att man kan trygga sig mycket dervid, tv hvem kan väl säga,
när åsigterna härutinnan hunnit stadga sig, och hvem kan förutsäga,
att han har framtidens uppfinningar i sin hand. Jag tror, att man i
stället kan på goda grunder antaga, att förändringar komma i berörda
afseende att ega rum lika ofta och lika hastigt hädanefter som hittills.
Hvad beträffar det gagn vi numera skulle kunna hafva af våra monitorer,
såsom det också nämndes från statsrådsbänken, så tror jag att
vi ännu kunna hafva något gagn af dessa monitorer vid vårt kustförsvar.
Men ingalunda tror jag, att man numera har väsentligt gagn af sådana
fartyg, om det gäller att försvara sig på öppna sjön. Jag vill icke
längre ingå på detta ämne, emedan det är ett område, som för mig
måste vara till stor del främmande.

Sedan jag sist hade ordet, har det blifvit framhållet, att det skulle
vara mindre farligt att antaga utskottets förslag än motionärernas, och
en talare förklarade alldeles bestämdt, att om det varit fråga om att
bifalla motionärernas hemställan, skulle han på inga vilkor kunnat
vara med derom. Men jag ställer det spörsmålet särskildt till den
talaren, jag menar herr Odhner på stockholmsbänken: Hvad är skilnaden
mellan motionärernas förslag och utskottets skrifvelseförslag?
Jo, snart sagdt ingen. Skilnaden ligger blott och bart i beloppet, som
man för denna första gång ämnar anskaffa. Men deri ligger icke den
största betydelsen efter min åsigt, utan den ligger deruti, att vi en
gång beträdt den farliga vägen, lånevägen, och sedan vi en gång beträdt
denna väg, är det ingen garanti för att icke Riksdagen kan
komma att taga ett andra och ett tredje steg i samma rigtning.

Jag har icke kunnat undvika att erinra äfven om detta.

Herr Palme: Den näst siste talaren yttrade, att jag gjort jemförelser
mellan den danska och den svenska flottan och dervid funnit
att den danska vore öfverlägsen den svenska, och deraf drog han den
konseqvensen, att derför att jag ansåg detta skulle jag icke vilja vara
med om att offra något för vårt sjöförsvar. Detta kan så mycket
mindre vara min åsigt, som det alldeles tydligt torde, af hvad jag nyss
hade äran yttra, framgå, att jag är varmt intresserad för ett så starkt
sjöförsvar, som våra tillgångar någonsin kunna medgifva. Jag är nemligen
icke af samma åsigt som nuvarande statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet, hvilken vid 1893 års riksdag yttrade, att
ändamålet med vårt försvar ingalunda vore “att hindra fienden på
alla: punkter att komma inom vårt område, utan att med visshet drifva
ut honom ur landet så snart som möjliqt“.

Jag är fastmer af en alldeles motsatt åsigt, nemligen den, som funnit
sitt uttryck i några ord af en af våra hänsofne konungar, att urikets
tryggaste förmur, dess säkraste värn och försvaru vore ett godt sjöförsvar.

Hvad angår det uttalande, som herr statsrådet och chefen för

Angående
upptagande af
län för
försvarets
stärkande
m. m.

(Forts.)

N:0 44.

Angående
upptagande <
lån för
försvarets
stärkande
m. m.

(Forts.)

Måndagen den 13 Maj.

sjöförsvarsdepartementet hade, ber jag att få påpeka, att uppgifterna
rörande danska flottan och särskildt rörande danska flottans minbåtar
äro hemtade ur en för honom säkerligen väl bekant bok, nemligen
“Almanack för die k. u. k. Kriegs-Marine 1894“, hvilket arbete allmänt
anses vara synnerligen omsorgsfullt och noggrant utarbetadt, och der det
tydligt står i en jemförelsetabell mellan de olika ländernas vapenkrafter,
att Danmark väl, men icke Sverige, bar några torpedobåtar så beskaffade,
att de kunna kallas “Hochsee-Torpedoboote“. Jag bar eftertelefonerat de
jemförelsetabeller, på hvilka jag stödde mina meddelade sifferuppgifter
rörande svenska och danska flottan, och i dem äro upptagna alla år från
1871 till och med 1892. Af dessa tabeller—jag har dem här -—framgår,
att danska flottan under nämnda tid både för nybyggnadsföretag ett fast
anslag af 840,000 kronor, hvilket belopp vid periodens slut hade stigit
till 1,200,000 kronor, samt ett extra anslag å i början blott 109,000
kronor för fartygsbyggnad tillsammans med anskaffande af artilleri och
minor, hvilket sedermera böjdes och i slutet af perioden steg till 6—
700,000 kronor. Herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
frågar, hvilka reformer som skulle kunna genomföras. Jag vill derpå
svara ett par ord.

I slutet af det anförande, som herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
nyss hade, gjorde han sig till tolk för sin embetsbroder
inom landtförsvarsdepartementet. Jag helsar detta såsom ett
synnerligen glädjande symptom i en rigtning, hvilken enligt min öfvertygelse
i sig innebär en af de allra förnämsta och vigtigaste reformerna
i vårt försvarsväsende, nemligen en sammanslagning af landt- och sjöförsvarsdepartementen.
Det är också åtskilliga andra reformer, som
kunde tänkas. Det kunde tänkas, att man skulle indraga den ena af
flottans stationer. Det kunde tänkas, att man skulle minska åtskillig
ännu kvarstående militärlyx. Men det är ju icke detta, det här egentligen
är fråga om.

Såväl herr statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet som
den näst siste talaren ville försöka bortresonera den verkliga innebörden
af det yttrande till Andra Kammarens protokoll, som den 21 november
1892 fäldes af herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet.
För min de! kan jag icke tolka ifrågavarande fras på mer än ett
enda sätt. Att herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
stält en ur djupet af hans hjerta gående bön till kammarens
ledamöter att godkänna härordningsförslaget och tillfogat löftet: “Hören
I detta, så skolen I vinna det målet, att vårt fosterlands oberoende
är tryggadt.“ Det är ett drygt ansvar inför hela Sveriges folk, som
herr krigsministern iklädt sig genom detta löfte, som icke kan tolkas
på mer än ett sätt. Och jag föreställer mig, att kammaren är fullt
enig med mig derom, att nämnda ord icke kunna tolkas på annat sätt,
än att de gälla lida vårt försvar och icke endast personalen. 1 alla
händelser skulle kammaren helt säkert vara synnerligt belåten, om
herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet ville angifva,
hvad han verkligen menade med dessa ord, om han menade något
annat, än hvad det verkligen står; ty dessa ord hafva upprepats och upprepats
igen hela vårt land rundt, och i dessa ord ligger till mycket stor del

N o 44.

Måndagen den 13 Maj.

anledningen till, att landet hittills så jemförelsevis utan knot burit
det urtima beslutet.

Herr Sjö: Herr talman, mine herrar! Jag skall be att få instämma
i reservanternas yrkande om afslag å utskottets hemställan.
Och då jag detta gör, vill jag säga, att jag icke kan förstå, hvarför
Riksdagen skall behöfva skrifva till Kongl. Maj:t om vidtagande af åtgärder
och utredningar för framläggande af nya förslag till arméns
förstärkande och flottans ökande, m. m.. m. m. Hvar och en af oss
har, tror jag, reda på, att regeringen, icke annat än jag kan förstå,
gjort sin pligt, då den framlagt förslag i den rigtning, att den velat
förstärka såväl det ena vapnet som det andra, förslag, ledande till så
stora utgifter, att Riksdagen icke ansett sig kunna bevilja allt hvad
Kongl. Maj:t äskat. Att då komma och begära, att Riksdagen skall
uppmana regeringen till ett dylikt ökande af försvaret, kan jag sannerligen
icke vara med om, lika litet som jag kan vara med om motionärernas
förslag. Jag medgifver villigt och gerna, att motionärerna
helt säkert menat väl och till och med besjälats af stark fosterlandskärlek,
då de framlagt förslag om, att Riksdagen skulle gå in på att
besluta upptagande af ett lån, på sätt deras motioner visa, till belopp
af 50 å 60 millioner kronor. Men jag hemställer, huruvida detta
skulle vara klokt. Det skulle enligt mitt förmenande helt säkert gå
ungefär samma väg, som det gått i Ralien. Italien har kommit i ett
sådant dilemma, att jag skulle beklaga, om vi skulle beträda den väg,
som detta land gått. Vi skulle då komma på ett sluttande plan, och
detta vill jag icke vara med om. Italien har på senare tid gjort allt
hvad det kunnat för att få Tysklands medverkan till minskande af
militärbudgeten. Tyskland har emellertid satt sig deremot, häfdande,
att Italien ovilkorligen skall följa de föreskrifter, hvilka uppstälts för
det, då det ingick i trippelalliansen. Italiens finanser äro till följd af
de stora rustningarna de allra sämsta man kan tänka sig. Italienska
statspapper bortsäljas till 40 å 50 procent under deras nominella värde.
Och då Italien begärt lån af Rotbschild, har han svarat, att ett sådant
skulle lemnas detsamma endast om det minskade på sin militärbudget.
Med ett sådant exempel för ögonen kan jag icke tro, att svenska Riksdagen
vill beträda eu sådan väg som den ifrågavarande, en väg, som
skulle leda derhän, att de ofantliga militära bördor, som deraf blefve
en följd, gjorde, att vi ångrade de steg vi tagit på denna väg för
militära ändamål. Om ofridens dag kommer, våra hamnar stängas
och utländska lån uteblifva, skulle det kanske vara lika bra att hafva
besparat i landet kapital, hvilket blefve till ovärderlig nytta vid krigsutbrott
för tillgodoseende af oundgängliga behof, som att hafva i våra
hamnar en del otidsenliga fartyg och förrådshus med otidsenliga gevär
och otidsenlig ammunition.

Herrarne kunna väl tänka sig, att jag har samma uppfattning i
detta fall som utskottets reservanter eller att, om vi skulle forcera
tillverkning och anskaffning af gevär på det sätt motionärerna och
utskottet synas vilja, det sannerligen skulle gå derhän, att vi sedermera
under en lång tid efter denna stora anskaffning icke skulle

Angående
upptagande af
lån för
försvarets
stärkande
m. m.
(Forts.)

N:o 44.

Angående
-upptagande af
län för
försvarets
stärkande
in. in.

(Forts.)

Om anvisande
af de i regering
sfoimiens
6S §föreskrifna
kreditiv -

Måndagen den 13 Maj.

kunna anskaffa de nödvändiga krigsmaterialierna. Om vi deremot
rusta sakta och väl, efter råd och lägenhet — detta vill jag vara med
om — då skall man åtminstone till en del hafva vid ett krigsutbrott
så pass goda vapen, att de äro tidsenliga och ändamålsenliga.

När jag har denna uppfattning, kan jag icke annat än yrka afslag
å utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Herr Andersson i Löfhult: Jag skall icke säga många ord.
Jag är af alldeles samma tanke som den senaste talaren. Jag vill
icke motsätta mig alla anslag till vårt försvars stärkande, utan jag
skall gerna vara med om att efter råd och lägenhet anslå till vårt
försvar, såväl landtförsvaret som sjöförsvaret, så mycket, som hvarje
Riksdag anser sig hafva råd till. Men ingalunda vill jag vara med
om att upptaga ett lån på 50 å 60 millioner kronor, som våra efterkommande
skulle få att amortera. Och då jag icke vill vara med
derom, skall jag yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till
hvad reservanterna anfört till detta betänkande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
i enlighet med de gjorda yrkandena, propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan och dels på afslag å nämnda hemställan
och bifall i stället till herr A. Perssons m. fl. vid utlåtandet
fogade reservation. Herr talmannen förklarade sig anse svaren hafva
utfallit med öfvervägande ja för bifall till den förra propositionen,
men som votering begärdes, skedde nu uppsättning, justering och anslag
af en så lydande omröstningsproposition :

Deu, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i förevarande utlåtande
n:o 89, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit den af herr A. Persson m. fl. afgifna vid utskottets betänkande
fogade reservation.

Röstsedlarne uppräknades hvar efter annan och visade BO ja, men
180 nej; och hade kammaren sålunda, med afslag å utskottet3 hemställan,
bifallit den förenämnda reservationen.

§ 7.

I ordningen förekom dernäst statsutskottets memorial n:o 90, om
anvisande af de i regeringsformens 13 § föreskrifna kreditivsummor.

I detta memorial hemstälde utskottet till en början:

summor.

N:o 44.

Måndagen den 13 Maj.

att den i regeringsformens 68 § först omförmälda kreditivsumma <}m anvisande
må under tiden intill nästa riksdag bestämmas till två millioner fem- aj de.% r$9e''
hundratusen kronor; r,s?föreskri fna

kreditiv Häremot

hade i en vid memorialet fogad reservation herrar summor.
grefve N. G. A. Sparre, O. M. Björnstjerna, O. Lundeberg, friherre (forts.)

F. W. von Otter, G. D. R. Tornerhjelm, H. P. P. Tamm, I. Wijk,

K. E. Bohnstedt, A. G. L. Billing, I. Kerfstedt, E. Fränekel och
N. Fosser yrkat, att ifrågavarande kreditivsumma måtte bestämmas
till sju millioner femhundratusen kronor.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr vice talmannen Östberg: 63 § regeringsformen stadgar,

att Riksdagen skall anvisa två särskilda tillräckliga summor, den ena
att vara tillgänglig, då Konungen, till rikets försvar eller andra högst
vigtiga och angelägna ändamål, sedan hela statsrådets tankar deröfver
blifvit inhemtade, finner den vara oundgängligen nödig, och den andra
att vid infallande krig af Konungen lyftas, sedan han statsrådet in
pleno hört och Riksdagen sammankallat.

Det tillkommer Riksdagen att bestämma beloppen af dessa kreditiv,
men det synes mig uppenbart, att Riksdagen bör låta sig angeläget
vara att de blifva tillräckliga för de behof, hvarför de äro afsedda,
och jag anser, att det är Riksdagens skyldighet att så bestämma
dem. Den summa, som man kallar det lilla kreditivet, har under
många år före 1892 varit bestämd till 1,500,000 kronor och efter
detta år till 2,500,000 kronor. Det har under senare tider användts
en gång i slutet på 1860-talet, då ett belopp af något mer, än 1,000,000
kronor anvisades för afhjelpande af följderna af en missväxt och en
gång under det sista fransk-tyska kriget, då 1,500,000 kronor lyftades
för vidtagande af åtskilliga åtgärder för försvarets stärkande. Man
kan icke säga, att erfarenheten lemnar någon ledning i afseende å
det belopp, hvartill detta kreditiv kan behöfva bestämmas, utan man
måste i stället söka göra klart för sig de utgifter, för livilka ifrågavarande
kreditiv kan behöfvas. Det är nu gifvet, att det mindre
kreditivet, som Kongl. Maj:t kan använda när som helst, icke är afsedt
att begagnas vid uppkommande krigstillfälle, och det är lika klart,
att det icke kan komma att användas för arméns sättande på krigsfot.

Det belopp, som man kan komma att bestämma, är nemligen alldeles
otillräckligt för en mobilisering, och dessutom ligger det i sakens natur,
att en dylik åtgärd icke kan ifrågakomma utan att Riksdagen samtidigt
inkallas. Deremot kan det ju inträffa, att de politiska förhållandena
i Europa blifva hotande, så att Sverige måste i tid tänka på
att sätta sitt försvarsväsende i det stånd, att landet kan upprätthålla
sin neutralitet. Det går under sådana oroliga tider icke an att vänta
till det yttersta, utan man måste redan vid den tid, då man anser
sig hafva all möjlig utsigt att få bevara neutraliteten, bereda sig på
möjligheten af en mobilisering.

Andra Kammarens Prat. 1895. N:o 44- -3

N:0 44.

Måndagen den 13 Maj.

. I den promemoria af chefen för generalstaben, som bifogats utskottets

“ringsformens ^tänkande, bär framhållits, huru vi möjligen kunna behöfva sätta våra
6S§föreskrifna sjöiästningar i stånd och huruledes det kan blifva nödvändigt att för
kreditiv- dessa fästningar inkalla manskap, och derjemte vill jag påpeka, huru
summor. det under sådana förhållanden äfven blir nödvändigt att komplettera

( or s.) och iordningställa förråd och utrustningspersedlar, deribland också

proviant eller, med ett ord, allt sådant, som man under vanliga förhållanden
icke kan och icke bör anskaffa i så stor mängd, men som
är nödvändigt i tider, då man tänker sig möjligheten af en mobilisering.

Nu är det visserligen sant, att för närvarande icke förefinnes
någon särskild anledning att vänta, att landets lugn skall blifva stördt,
men man kan aldrig förbise, att faror kunna ligga under det nuvarande
lugnet. Det fins många ämnen till oro hopade, och man
måste alltid frukta, att den dagen kan komma, då Sveriges neutralitet
kan blifva hotad. Då nu uppmärksamheten blifvit fästad å dessa förhållanden,
är det enligt min uppfattning en pligt för Riksdagen att
något öka särskildt det mindre kreditivet. Man vet, att, sedan landets
försvarsvapen blifvit rätt mycket stärkt genom beslutet 1892, behofvet
af medel för ifrågavarande ändamål är vida större än under förflutna
tider, och dessutom var det på den tiden icke samma förhållande
som nu, nemligen att man vid en mobilisering måste söka att inom
en mycket kort tid bringa hela armén på fältfot, så att den genast
kan operera med full utrustning. Reservanterna från Första Kammaren
hafva föreslagit, att det mindre kreditivet skulle ökas till
7,500,000 kronor. Jag tror visst icke, att detta belopp är för högt,
men å andra sidan synes det mig, att en fördubbling af det mindre
kreditivet skulle innebära en ganska ansenlig förbättring, och jag tror
derför, att det vore rigtigast, att man i denna kammare beslöte sig
för att sätta det till denna summa. Jag tror mig veta, att det inom
kammaren finnes en ganska stark stämning för denna mening. Med
anledning häraf anhåller jag hos herr talmannen om proposition å det
yrkandet, att, med afslag å utskottets hemställan, Riksdagen måtte
besluta: att den i regeringsformens 63 § först om förmälda krediti vsumma
må under tiden intill nästa riksdag bestämmas till fem millio
ner kronor.

Häruti instämde herrar Eklwul från Norrköping, Swartling,
Ramstedt, Höglund, Odhner, friherre Layerbring, Larsson från Upsala,
Boethius, Lilliehöök och Alsterlund.

Herr Hedin yttrade: Herr talman! Jag skall helt korteligen

anhålla, att kammaren behagade bifalla utskottets förslag.

Jag vill här till en början göra en allmän anmärkning, nemligen
den, att Kong], Maj:t icke låtit Riksdagen veta, att han anser de nuvarande
kreditivsummorna otillräckliga. Kongl. Maj:t har likväl samma
rätt som hvilken enskild riksdagsman som helst att väcka förslag om
kreditivsummornas höjande, men så har icke skett. Att säga, att kreditivsummorna,
som höjdes för tre år sedan, nu behöfva ytterligare
höjas, derför att försvarsväsendet, sedan den nuvarande summan första

N:o 44.

Måndagen den 13 Maj.

gången bestämdes, undergått förändringar, som äro lika många förbättringar,
det är synnerligen och ovanligt löjligt.

Eftersom den föregående talaren har erinrat om ett tillfälle, då
man anlitade det mindre kreditivet, nemligen 1870 på sommaren, så
vill jag tillägga någonting till hans yttrande, som kan i någon mån
belysa, hvad han kallade den stora vigten af att i god tid bereda sig,
nemligen att man då till de åtgärder, som enligt vederbörandes åsigt
i första hand måste vidtagas till sjöförsvarets stärkande, räknade inköp
af —• stearinljus och flaggduk.

Herr Lasse Jönsson: Den förste talaren ansåg, att förhållan dena

förändrat sig så, att det vore nödvändigt att förhöja kreditiven.
Jag tror tvärtom, att förhållaudena ändrat sig på det sättet, att kreditiven
nu behöfvas mindre än fordom. Vi skola komma i håg, att
när det s. k. lilla kreditivet stiftades, så var det fem år mellan
hvarje riksdag, hvilken tid sedan förkortades till tre år, och då var
det naturligtvis nödvändigare för Kongl. Maj:t att hafva en sådan
summa att tillgå än nu, då vi hafva årliga riksdagar.

Detta är den ena sidan af saken. Den andra är den, som vice
talmannen omnämnde, nemligen att fästningarna skulle vara i odugligt
skick, hvarför han ansåg nödvändigt att höja det lilla kreditivet. Tro
herrarne, att Andra Kammaren kan vara belåten med att lilla kreditivet
användes för att sätta fästningar i stånd, då vi årligen stå här
och afväga behofven och hafva gemensamma voteringar om de summor,
som skola anslås för sådana ändamål. Då man här nödgats afstyrka
framställningar om anslag till sådant, har det alltid med styrka framhållits,
hvad som fattas och hvad som erfordras för att fylla behofvet,
men hvad landet kan bära, det framhåller man ej. Riksdagen skall
väl icke afstå från sin rätt att bedöma dylika frågor och ställa
en summa utan vidare till Kongl. Maj:ts förfogande utan att Riksdagen
har någon rätt att kontrollera och se till, huru den användes
och huru långt den räcker samt hvad landet tål att bära.

Ur denna synpunkt anser jag det mycket origtigt att höja denna
kreditivsumma. Jag kan icke tro, att det inom denna kammare skall
blifva majoritet för en sådan höjning, och derför inskränker jag mig
till att yrka bifall till utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herrar Bromée, Olsson i Sörnäs, Hansson
i Solberga, Eriksson i Bäck, Persson i Tallberg, Sälting, Jansson
i Saxhyttan. Dalen, Wittsell, Ola Bosson Olsson, Eriksson i Elgered,
Ollas A. Ericsson,, Jakob Erikson, Anderson i 11 asselbol, Andersson
i Nöbbelöf, Aulin, Gustafsson, Halm, Folke Andersson, Erikson i
Odensvi, Gyllensvärd, Olsson i Kyrkebol, Walter, Nordin i Harnmerdal
och Ericsson i Väsby.

Ordet lemnades härefter till

Om anvisande
af de i regeringsformens

68 fföreskrifna
kreditiv -summor.
(Forts.)

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe, som yttrade: Herr talman, mine herrar! Jag skall endast be

N;o 44. 36 Måndagen den 13 Maj.

Om anvisande att med några få ord få uttala mig om de skål, som skulle motivera
''''ringsfor,lens ett böjande af detta kreditiv. Herrarne hafva naturligtvis genomläst
‘SJ(föreskrifna reservationen och funnit redan deri åberopade en del talande skäl för
kreditiv- kreditivets höjande. Der anföres bland annat, huru krigsmaterielen
sammor. betydligt ökats i pris på senare tider. I det afseendet vill jag blott

(r orts.) erinra derom, att sista gången kreditivet lyftades, var priset på de

gröfsta kanoner af den modell, man då använde för fästningarna, 8,000
kronor, och hvarje skott kostade 40 kronor. Nu kostar eu sådan kanon
ensam 58,000 kronor och hvarje skott 593 kronor.

Detta lilla exempel visar, i hvilken mån krigsmaterielen ökats i

pris.

Men, mine herrar, när är det, som detta lilla kreditiv skulle behöfva
lyftas? Det är ju framför allt, när det gäller neutralitetens upprätthållande,
och vi äro väl alla ense om, att hvad som då behöfver
göras, är dels att sätta vår flotta i ordning och dels att försätta våra
sjöfästningar i ett sådant skick, att de icke genom en tillfällighet skulle
kunna bringas i den enes eller andres af de i Östersjön stridande
magternas våld. Att betydliga arbeten äro af nöden för ett dylikt
sjöfästningarnes iståndsättande, torde vara eder alla bekant: en del af
eder har ju nyligen rest ut och besett Vaxholm—Oscar Fredriksborg,
många hafva tagit del af de handlingar, som framlagts vid denna
riksdag för att motivera nödvändigheten af ökade anslag till befästningarne
vid Vaxholm och Karlskrona. Det är klart, att eftersom så
mycket felas för att sätta dessa fästningsverk i tillfredsställande skick,
så måste, om olyckan är framme och det blifver nödvändigt att söka
upprätthålla vår neutralitet vid ett krig emellan de större magternai
Östersjön, en särskild plan finnas uppgjord, enligt hvilken man kan
provisoriskt ordna dessa fästningar; och i samma mån som mycket
felas med afseende å de permanenta försvarsanordningarna, är det
nödvändigt att hafva större belopp till hands för att kunna provisoriskt
ordna försvaret. Det är försänkningslinier, som skola påfyllas
och nyanläggas, det är jordverk, som måste uppkastas, det är ammunition,
som måste anskaffas för belopp, hvilkas siffror det måhända icke
ens är lämpligt att här omnämna, men om hvilka det alltid kan sägas,
att de äro betydliga, det är telegraf- och telefonledningar, som måste
ordnas, o. s. v. När man nu härtill lägger, att våra sjöfästningar
äro anlagda enligt den förutsättningen, att en ganska betydlig lefvande
försvarskraft alltid skall finnas till hands, om försvaret skall kunna
göras långvarigt och verksamt, och att således en partiel mobilisering
hör till de åtgärder, som fordras för neutralitetens upprätthållande, så
kan man inse, att man kommer icke långt med 2 | millioner.

Det har sagts: hvarför har då icke Eongl. Maj:i framlagt förslag
om höjning af dessa kreditiv? Jag tror, att Riksdagen i regeln förbehållit
sig initiativet i denna fråga. Då nu dessutom öfvergångstiden
icke är alldeles slut, lärer i detta förhållande finnas en anledning från
Kongl. Maj:ts sida att icke begära ett definitivt ordnande af frågan
nu; och då det var bekant, att Riksdagen sjelf ämnade taga frågan i
sin hand, så var det äfven ur den synpunkten icke något skäl att
komma med en proposition.

.37

N o 44.

Måndagen den 13 Maj.

Jag tror således, att af reservanterna verkligen förebragts talande Om anvisande
skäl för att höja kreditiven; och då det icke är fråga om någon nt- ''finrja^r^e
gift, utan endast om att sätta oss i stånd att handla för oförutsedda esgföreskrifna
händelser, så tror jag, att det vore klokt att höja kreditiven. kreditiv

summor.

Vidare anförde: (torts.)

Herr Pehrson i Törneryd: Det synes, som att reservanternas
hufvudskål för den af dem tillstyrkta förhöjningen i kreditivsummorna
skulle vara: att de anse förhöjningen “vara eu enkel följd af den vid
1892 års urtima riksdag beslutade, snart genomförda förbättring af
härordningen och den utveckling af landets lörsvarsväsende, som under
de senare åren egt rum, hvarigenom, särskildt om neutralitetens upprätthållande
fördrar truppers ställande på fältfot, kostnaderna nu
blifva större än förut, då antalet af såväl stamtrupperna som beväringsklasserua
var lägre"- Det synes, säger jag, som om reservanternas
hufvudskäl skulle återfinnas i dessa nu af mig citerade ord. För min
del får jag säga, att jag har en helt annan uppfattning af de förhållanden,
som reservanterna här hafva anfört, än hvad de sjelfva
säga sig hafva. Det förefaller mig, som om man skulle vara i mindre
behof af större kreditiv, sedan man stält sitt försvarsväsen bättre i
ordning, än hvad det var före år 1892. Förbättringar hafva ju årligen
införts, särskildt beträffande landtförsvaret, ända sedan 1892, förbättringar,
som äro af så väsentlig beskaffenhet, att ingen torde väl
vilja förneka, att de äro af allra största betydelse. Skulle då detta
återigen föra med sig ökade dispositionsbehof i förevarande afseende?

Enligt hvad jag kan tycka, skulle det väl snarare ställa sig så, att ju
bättre man har sitt försvarsväsen ordnadt, desto mindre skulle det behöfva
ifrågasättas att använda något större belopp af sådana medel,
som här äro i fråga.

Om reservanternas uttalande i förevarande fall vore lägligt, så
förefaller det något egendomligt, att icke Kongl. Maj:t vid 1892 års
urtima riksdag förutsatte såsom en följd af bifall till Kongl. Maj:ts
då framlagda härordningsförslag, att äfven samtidigt en höjning af
dessa kreditiv var behöflig. Någon sådan framställning gjordes emellertid
icke vid den nämnda riksdagen.

Under behandlingen af detta ärende inom statsutskottet har det
under hand sagts, att när det mindre kreditivet höjdes vid 1853—

1854 års riksdag, så skedde denna höjning på framställning af Kongl.

Maj:t. Jag har icke varit i tillfälle att kontrollera, om detta är fullt
rigtigt, men jag har heller ingen anledning att tvifla derpå, emedan
det sades från fullt trovärdigt håll.

Jag finner eu betänklighet mot att bifalla den föreslagna förhöjningen
derutinnan, att enligt regeringsformens 12 § eger Konungen
“att i afhandlingar och förbund med främmande magter ingå". Det
låter tänka sig, att dylika förbund me4 främmande magter kunna leda
till förvecklingar. Jag ser ytterligare i samma grundlags 13 § en bestämmelse,
som äfven kan framkalla betänkligheter mot att bifalla
ifrågavarande framställning. Denna paragraf säger, att Konungen kan,

N:o 44.

Måndagen den 13 Maj.

Om anvisande Riksdagen oåtspord, börja krig och sluta fred. Jag är icke beredd att

ringsformens 7ä"a mina ord så> som laS skulIe vilja > detta ögonblick, men så mycss§föreskrifna
k®f vill jag hafva sagt, att jag tror, att en klok omtänksamhet från
kreditiv- Riksdagens sida fordrar att icke ställa sig i det läget, att Riksdagen
summor, kunde genom ett bifall nu till lilla kreditivets höjning framkalla inor
Si trädandet af sådana förvecklingar, som man möjligen kunnat undgå,
derest ett bifall icke lemnats.

Slutligen vill jag erinra derom, att det är icke otänkbart, att det
lilla kreditivet kan komma att användas för sådana ändamål, som Riksdagen
helt nyligen haft sig förelagda att pröfva, men då icke funnit
godt att bevilja medel för. Regeringsformens 57 § säger, att “svenska
folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af Riksdagen allena", och
denna rätt skulle enligt mitt förmenande genom en sådan åtgärd, som
den af mig nu antydda, kunna på ett betänkligt sätt kringgås.

Det är på grund af de skäl jag nu anfört, som jag ber att för
min del få yrka bifall till statsutskottets afstyrkande förslag.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe: I anledning af hvad som nyss här sades, skall jag be att få
yttra ett par ord.

Det antyddes, att det skulle vara något origtigt eller rent af
grundlagsstridig^ om Kongl. Maj:t af lilla kreditivet använde något belopp
för ändamål, angående hvilha Riksdagen redan fattat beslut och
afsigt. Men, mine herrar, — jag går tillbaka till frågan om våra
sjöbefästningar —, om de befinna sig i ett otillfredsställande skick
och det blir nödvändigt att utan dröjsmål provisoriskt ställa dem i
ordning, kan man då säga, att ett användande af kreditivmedlen för
detta mål, ehuru Riksdagen ännu ej beviljat anslagen för de permanenta
befästningsanordningarne — kan man säga att, detta skulle vara
lörbjudet eller olagligt? Nej. det är både nödvändigt och rigtigt.

Det var det ena, jag ville säga, och det andra är: att under nuvarande
förhållande är det för Kongl. Maj:t absolut omöjligt att
lätika på att mobilisera utan att sammankalla Riksdagen. Att det är
så, böra vara klart för en hvar, som vet, hvilka belopp, som behöfva
tagas i anspråk för en mobilisering. Det är derför orätt att för Riksdagen
framdraga sådana farhågor. Dylika behöfva icke finnas; man
skall blott se saken sådan som den är. Den gäller neutralitetens bevarande.
Önskar då Riksdagen att genast blifva sammankallad ? Eller
är det icke bättre, att till Kongl. Maj:ts förfogande på förhand stälts
tillräckliga medel för att ordna dessa förhållanden? Detta är frågan,
och derför tror jag, att det vore väl, om kreditivbeloppet höjdes.

Herr Johansson i Noraskog: Herr talman! För min del skulle

jag icke hafva varit obenägen att vara med om en förhöjning af lilla
kreditivet, derest frågan väckts på ett grundlagsenligt sätt, men så är
ty värr icke förhållandet. Defc är visserligen sant, att § 39 riksdagsordningen
föreskrifver, att statsutskottet skall föreslå beloppet af de
kreditivsummor, som enligt § 63 regeringsformen skola för särskilda
händelser afsättas; men det är lika sant, att hvarken denna paragraf

N:0 44.

Måndagen den 13 Maj.

eller någon annan paragraf i grundlagen ger utskottets minoritet rätt
att föreslå vare sig det ena eller det andra i detta afseende, då någon
framställning derom icke på förhand blifvit väckt och utskottets pröfning
understäld. Nu har här hvarken Kongl. Maj:t begärt någon
höjning af dessa kreditivsummor eller någon enskild motionär satt eu
sådan höjning i fråga. Följaktligen kan man, om man vill tillämpa
samma praxis i afseende på statsutskottet som i afseende på andra
utskott, icke göra något annat än bifalla, hvad utskottet föreslagit.
I bevillningsutskottet har man åtskilliga gånger blifvit erinrad om, att
utskottets minoritet visserligen har rätt att reservera sig mot det slut,
hvartill utskottet kommit, men icke att t. ex. framställa yrkande på
förhöjning af eu tullsats, då någon motion härom ej förut blifvit väckt.
Och hvad konstitutionsutskottet beträffar, känna ju herrarne, att man
velat gå ännu längre och göra ännu större inskränkningar i minoritetens
rätt. Man har ju velat påstå, att minoriteten i detta utskott
icke ens skulle hafva rätt att ur statsrådsprotokollen reservationsvis
anföra de saker, de i motsats mot majoriteten ansett anmärkningsvärda.
Säkert är, att något yrkande i den ena eller andra rigtningen
af konstitutionsutskottsreservanter icke blifvit i denna kammare upptaget,
om äfven praxis utvecklat sig derhän, att reservanterna under
diskussionerna fått draga fram än det ena och än det andra, som de
ansett anmärkningsvärdt. Under sådana förhållanden då jag föreställer
mig, att en minoritet inom statsutskottet ej kan hafva större
rätt i detta afseende än en minoritet inom konstitutionsutskottet eller
bevillningsutskottet, och då — som jag redan sagt — hvarken någon
kongl. proposition eller enskild motion i ämnet föreligger, anser jag
för min del, att man icke grundlagsenlig! kan göra något annat än
bifalla, hvad utskottet föreslår, huru gerna man än skulle kunna vilja
vara med om något annat. Det är på detta förhållande, herr talman,
jag velat fästa uppmärksamheten; och anhåller jag på grund häraf
om bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Höglund: Fn åt kamraterna på stockholmsbänken anmärkte
i början af diskussionen om denna fråga, att det vore löjligt att nu,
sedan så många förändringar, som äro lika många förbättringar i
härväsendet, blifvit vidtagna, komma och påstå, att en höjning af
kreditivsummorna, särskilt det s. k. lilla kreditivet, vore nödvändig.
De förbättringar, som skett i afseende på försvarsväsendet röra manskapets
anskaffande och organisation; de röra manskapets ökning.
Men det är klart, att ökadt manskap fordrar ökad utrustning, och
för den saken har ännu icke blifvit på ett tillfredställande sätt sörjdt.
Jag tror derför tvärtom, i motsats mot denne talare, att det just är
dessa förbättringar och ändringar på härväsendets område, som nu
göra behofvet af en höjning af det lilla kreditivet långt större, än det
var förut. Om vi se etter, hur det förhåller sig med de stora kontinentala
arméerna, särskild! den tyska armén, finna vi, att för denna
senare är ett dylikt anslag som lilla kreditivet absolut obehöffigt,
emedan der alla förråd och utrustningspersedlar finnas på förhand
tillgängliga. Ett sådant tillstånd har vår armé icke ännu nått, och

Om anvisande
af de i regeringsformens

68 $föreskrifna
kreditivsummor.

(Forts.)

N o 44.

Måndagen den 13 Maj.

Om anvisande det torde val dräja länge, innan den kommer att nå det. Men i den
af de i rege- måD) som Riksdagen genom årliga anslag gör det möjligt att mer och
förelkrifna mer komplettera felande förråd och persedlar, hör man hafva all aukreditiv-
ledning att hoppas, att lilla kreditivet skall kuuna undan för undan

summor. sättas till lägre och lägre belopp. För närvarande tror jag mig dock

(Forts.) med allt skäl kunna säga, att det nuvarande beloppet icke står i
rimligt förhållande till, hvaft vid förefallande behof måste anskaffas.
Det lilla kreditivet är, såsom upprepade gånger blifvit jttradt, ett slags
neutralitetskreditiv, men icke alls något mobiliseringsanslag. Ty mobilisering
får icke ega rum, förr än Riksdagen sammankallats, och då
kan ju Riksdagen sjelf bevilja medel. Nej, det lilla kreditivet skall
tjena till att vidtaga sådana förberedande åtgärder, som kunna sätta
vederbörande i tillfälle att, om så behöfves, mobilisera armén. Det
är alltså i de flesta fall eu försigtighetsåtgärd, som regeringen företager,
då den lyfter det lilla kreditivet, hvarigenom i tysthet och i
god tid göres möjligt att, om det blir nödvändigt, verkställa en mobilisering
af armén. Genom en sådan åtgärd kan man bevara eu neutralitet,
som annars skulle kunna komma i fara. Jag anser det derför
vara en försigtighetsåtgärd af Riksdagen att sätta beloppet af
denna kreditivsumma något så när tillräckligt högt. Någon fara för
missbruk förefinnes ju icke heller, då regeringen har redovisningsskyldighet
för hvarje öre, som användes, och ett tungt ansvar skulle
drabba den regering, som lyfte kreditivet i oträngdt mål. Det är
visserligen sant, som en föregående talare anmärkte, att §§ 12 och 13
i regeringsformen innehålla rätt för Konungen att ensam ingå i afhandlingar
och förbund med främmande magter samt att ensam besluta
om börjande af krig. Men jag undrar, om icke faran för, att
Konungen skall begagna sig af den magten, ändå blott är eu helt och
hållet teoretisk fara. Jag tror väl, att ingen gerna kan tänka sig, att
Konungen skall börja krig utan Riksdagens hörande. Det kan väl icke
komma i fråga, annat än för den händelse, att vi blifva anfallna åt en
främmande magt.

På grund af dessa skäl, herr grefve och talman, ber jag att få
instämma i det yrkande, som blifvit gjordt af herr vice talmannen.

Herr Hedin: Yrkandet om bifall till eu högre summa, än statsutskottet
föreslagit, har icke någon betydelse derför, att reservanter
inom utskottet icke ega någon motionsrätt. I följd deraf kan det icke
heller, äfven om Första Kammaren har beslutat eller kommer att besluta,
att kreditivsummorna skola bestämmas till högre belopp, än
utskottet föreslagit, blifva fråga om någon gemensam votering rörande
denna'' sak. En afvikelse från statsutskottets förslag, till hvilken
man har fullständig rätt, kan man dock göra. Man kan nemligen —
det kan också hända, att, om denna debatt fortsattes längre, så
kommer att ske — yrka, att den summa, statsutskottet här föreslagit,
nedsättes till det belopp, hvartill den före 1892 års lagtima riksdag
var bestämd.

Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet har
sagt, att Kongl. Maj:t aldrig förut tagit initiativ till höjning af kre -

N:o 44.

Mandagen den 13 Maj.

ditivsummorna och att icke heller nu för Kongl. Maj:t fans någon
anledning att härom göra framställning till Riksdagen, emedan det
var bekant, att Riksdagen sjelf ämnade taga frågan i sin hand. Jo,
om herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet hyser
den meningen, att kreditivsummorna äro otillräckliga, då hade det
varit hans ovilkorliga skyldighet att hos Kong!. Maj:t göra hemställan
om framställning till Riksdagen om summornas förhöjning. Framställningen,
som i så fall förmodligen funnit understöd från herr statsrådets
öfriga kolleger, hade då kommit fram i behörig och lojal form.
Det är deremot icke behörigt och det är icke lojalt att, när man icke
sjelf vill stå för ett yrkande i en sak, i hvilken det i första rummet
tillkommit Kongl. Maj:t att hafva en mening, skjuta framför sig ett
antal reservanter från Första Kammaren, hvilka, såsom reservanter
inom utskottet, icke haft någon motionsrätt.

För öfrigt ber jag att få erinra derom, att, om man skulle få
några känningar af krigshot, det icke är konstigt att raskt och i god
tid sammankalla en urtima riksdag. Krigen komma emellertid icke —
ej ens de mest oväntade, såsom t. ex. 1870 och 1871 års fransk-tyska
krig — så oförberedt, att icke Kongl. Maj:t, som till sitt förfogande
säkerligen eger en elit bland den europeiska diplomatien, bör kunna,
om något krigshot förutses, i så god tid derom blifva underrättad, att
Kongl. Maj:t kan, när hotet börjar antaga mera bestämda konturer,
förbereda sig på att hålla en urtima riksdag. Vi hafva dessutom
andra gränser än de, som skilja Tyskland och Frankrike åt.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt förut gjorda yrkande
om bifall till statsutskottets förslag. Jag gör detta icke derför, att
det är det enda yrkande, som jag här anser lagligt — det går nemligen
äfven för sig att göra yrkande på en nedsättning i summan —
utan jag gör det derför, att jag anser det vara det enda lagliga af de
tvenne yrkanden, som hittills framstälts.

Herr Elowson: Jemlikt grundlagarne har Konungen formel

rätt att vaka öfver de förhållanden, hvari de förenade rikena Sverige
och Norge befinna sig till andra magter. Det är således regeringens
uppgift att se till, om krig kan hota de båda länderna. Nu ha vi i
det trontal, som Konungen höll vid riksdagens öppnande den 17
sistlidne januari, den mest lugnande försäkran derom, att de förenade
rikena befinna sig i vänskapligt förhållande till främmande magter.
Den passus i trontalet, som jag refererar till, lyder nemligen på
följande sätt: “De förenade rikena befinna sig i det vänskapligaste

förhållande till alla främmande stater, och mina bemödanden skola
oafbrutet vara rigtade på bibehållandet deraf.u

Det kan således icke vara tvifvel om, att, i händelse något verkligt
behof af eu förhöjning af det s. k. lilla kreditivet förefunnits, en
proposition från Kongl. Maj:t hade bort föreläggas Riksdagen. Så
bär likväl icke skett. Från statsrådsbänken hafva vi visserligen fått
höra det uttalandet, att Riksdagen i denna sak eger initiativ. Ja väl,
mine herrar, Riksdagen eger initiativ, men under vissa former, och
man bör derför noga se till, att dessa former iakttagas. I 39 § riks Andra

Kammarem Prof. IS9Ö. N:o /,/4.

Om anvisande
af de i regeringsformens

68 §föreskrifna
kreditivsummor.

(Forts.)

N:o 44.

Om anvisning
af de i regeringsformens

6S fföresbrifna
kreditivsummor.

(Forts.)

Måndagen den 13 Maj.

dagsordningen stadgas bland annat, att det åligger statsutskottet att
föreslå beloppet af de summor, hvilka, jemlikt 63 § regeringsformen,
böra för oförsedda händelser afsättas. Då i den ordning, grundlagen
föreskrifver, ingen framställning blifvit gjord om höjning af de s. k.
kreditivsummorna, ligger den tanken nära till bands, att Riksdagen
nu icke kan besluta något högre belopp än det af statsutskotte
såsom utskott föreslagna.

För min del hyser jag det förtroende till Kongl. Maj:t, att, då
Kongl. Maj:t vid riksdagens början uttalade den försäkran, att de
förenade rikena befunno sig i det vänskapligaste förhållande till alla
främmande stater, Kongl. Maj:t ej skulle underlåtit att, om någon
ändring härutinnan vid riksdagens slut inträffat, i förevarande fall
inkomma med den framställning, som kunde anses vara åt behofvet
påkallad. Jag anser derför det vara af stor betydelse, att vi i denna
stund bifalla, hvad statsutskottet här föreslagit.

Jag yrkar derför, herr talman, bifall till statsutskottets förslag.

Herr Bergström: Herr talman! Den förste ärade talaren under

denna debatt yttrade, om jag fattade honom rätt, att för närvarande
icke finnes någon anledning att befara, det landets lugn skulle störas.
Då jag delar denna hans mening, kan jag för min del, i trots af
hvad statsutskottets reservanter i sin reservation anfört och i trots
af hvad herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet här
under debatten yttrat, icke finna det vara någon handling af statsklokhet
att nu höja vare sig den ena eller andra kreditivsumman.
Jag kan så mycket mindre tinua det vara en sådan handling som eu
höjning af kreditiven, då Riksdagen för tvenne dagar sedan beslöt uppsäga
mellanrikslagen och för en stund sedan fattade ett beslut, som
pekar mot en fullständig revision af riksakten, säkerligen skulle utgöra
en allt annat än lämplig och lycklig kommentar till dessa båda beslut.
Då jag är viss om, att en höjning af någondera utaf kreditivsummorna
skall komma att uppfattas, såsom också på vissa håll menas, såsom ett
hot mot broderlaudet, finner jag för min del skäl att till protokollet
förklara, att jag i ett sådant Riksdagens beslut ej vill hafva någon del.

Jag anhåller, herr talman, om bifall till statsutskottets förslag.

Häruti instämde herrar Svensson från Stockholm, Berg, Wavnnsky
och Eklund från Stockholm.

Herr John Olsson: Jag har begärt ordet endast för att uttala,
att, om eu demonstration i fråga om dessa s. k. kreditiysummor ovilkorligen
skall göras, såsom meningen synes vara, den enligt min tanke
hellre bör gå i motsatt rigtning, än hvad reservanterna och herr vice
talmannen föreslagit. Det är med hänsyn härtill och på grund af de
skäl, som nyss anförts af herr Pehrson i Törneryd, som jag, herr
talman, tillåter mig föreslå, att kammaren måtte bifalla statsutskottets
förslag i denna punkt, men med den ändring, att summan sättes till
en million femhundratusen kronor, eller till samma belopp, som den
var före 1892 års lagtima riksdag.

N:0 44.

Måndagen den 13 Maj.

Herr Hammarskjöld: Änskönt det icke torde råda något tvifvel
om, att den, som här vågar yttra sig för bifall till reservationen,
befinner sig i en afgjord minoritet, kan jag dock icke underlåta att i
frågan uttala min mening. Jag anser nemligen det vara, särskildt
af herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet, så klart
och tydligt ådagalagdt, att, i händelse af ett krigsutbrott mellan några
stater i Europa, vid hvilket vi kunde blifva nödsakade att vidtaga
åtgärder till bevarande af vår neutralitet, vi i det nuvarande s. k.
lilla kreditivet icke hafva tillräckliga medel för att dermed sätta våra
sjöfästningar i försvarsdugligt skick. Herr statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet erinrade om den utfärd, som en stor del
af oss för några dagar sedan gjorde till Waxholm och Oscar-Fredriksborg.
Jag får säga, att jag af denna utfärd fick det intryck, att,
änskönt det på nämnda ställen är ganska mycket gjordt för att kunna
mota en fiende, det likväl återstår många och mycket dyrbara arbeten
att utföra. Äfven för den, som, såsom fallet är med mig, icke är
fackman, måste det vara klart, att ett belopp af 2,500,000 kronor är
alldeles otillräckligt för att kunna bestrida de utgifter, som vid första
ögonblicket äro för våra fästningars sättande i försvarsdugligt skick
nödvändiga.

Änskönt jag, såsom sagdt, icke det ringaste tviflar på frågans
utgång i denna kammare, har jag dock ansett mig skyldig att i densamma
uttala min mening och gifva till känna, att jag ansluter mig
till reservationen.

Herr Natt och Dag instämde häruti.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: l:o bifall till
utskottets hemställan; 2:o den ifrågavarande krediti vsummans bestämmande
till 5,000,000 kronor; och 3:o samma summas bestämmande
till 1,500,000 kronor. Herr talmannen upptog hvart och ett af dessa
yrkanden till proposition i nu nämnd ordning och fann den förstnämnda
propositionen vara besvarad med öfvervägande ja. Votering
blef likväl begärd och företogs, sedan till kontraproposition antagits
det under 2:o här ofvan upptagna yrkande, enligt följande nu uppsatta
och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att den i regeringsformens 63 § först omförmälda
kreditivsumma skall under tiden intill nästa riksdag bestämmas till
2,500,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bestämt beloppet af detta kreditiv till
5,000,000 kronor.

Om anvisande
af de i regeringsformens

6S fföreskrifna
kreditivtummor.

(Forts.)

N:o 44. 44

Måndagen den 13 Maj.

Omröstningen utföll med 155 ja mot 57 nej ; varande utskottets
hemställan alltså af kammaren bifallen.

Hvad utskottet i öfrigt i föreliggande memorial hemstält och
föreslagit bifölls af kammaren.

Efter föredragning af bevillningsutskottets memorial n:o 28, i
anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om bevillningsutskottets
hemställan i punkten l:o af dess betänkande n:o 21 i anledning
af Kongl Maj:ts proposition n:o 41, om vissa förändringar i
gällande förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin m. m.,
biföll kammaren utskottets i nämnda memorial gjorda hemställan.

Föredrogs härefter bankoutskottets memorial, n:o 14, i fråga om
ändringar i bankoreglementet.

Punkten 1.

Lades till handlingarne.

Punkterna 2—7.

Biföllos.

Punkten 8.

Lades till handlingarne.

Slutligen föredrogs och bifölls Andra Kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 30, med anledning af Första Kammarens beslut
i fråga om föreslagen skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om
sådant tillägg till kongl. förordningen af den 11 oktober 1889,
angående kontroll å tillverkningen af margarin samt å handel dermed,
att deri blefve stadgad kontroll äfven å tillverkningen af och
handel med margarinost.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr S. M. Olsson i Sörnäs under 5 dagar fr. o. m. den 15 dennes,

§ 8.

§ 9.

§ 10.

§ 11-

W < Lf • ilH/ivl

och „ C. G. Thor

„ J. Andersson i Öhrstorp
„ J. G. Haxén

Måndagen den 13 Maj.

§ 12.

N;0 44.

Anmäldes och godkändes

dels Riksdagens kanslis förslag till delar af riksdagsbeslutet:
n:o 1, ingressen,
c:o 2, slutmeningen,

n:o 3, angående val af justitieombudsman och hans suppleant,
n:o 4, angående val af fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret,

n:o 5, angående upphörande af utgående nederlagsafgiften,
n:o 6, angående utarbetande och framläggande till Riksdagens
antagande af visst tillägg till gällande myntlag,

n:o 7, i anledning af Kongl. Maj:ts framställningar dels angående
godkännande af grunder för blindundervisningens ordnande, dels ock
om anslag till förskola för blinda i Vexiö samt till uppförande af en
byggnad för förskola för blinda å Tomteboda m. m.,

n:o 8, i fråga om Vermlands och Gotlands läns skiljande från
svea hofrätts och förläggande under göta hofrätts domvärjo,

n:o 9, om fullständigande och förtydligande af gällande bestämmelser
rörande verkställighet af frihetsstraff,

n:o 10, angående kyrkovärdars tillsättande för viss tid,
n:o 11, om lag angående hvad till fast egendom är att hänföra
samt lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen angående lagfart å
fång till fast egendom,

n:o 12, om tillägg till lagen, angående skydd mot yrkesfara den
10 maj 1889,

n:o 13, om ändrade bestämmelser rörande utseende af rättens
ombudsman i konkurs,

n:o 14, om fjerdingsmäns tillsättande,

n:o 15, om tillägg till lagen angående lösdrifvares behandling
den 12 juni 1885,

n:o 16, rörande upphäfvande af forum privilegiatum för utländske
adelsmän, som i riket inkommit,

n:o 17, om vidtagande af åtgärder till förekommande af obehörigt
bruk af sådana inteckningar, som, enligt 23 § i förordningen angående
inteckning i fast egendom må utan uppvisande af inteckningshandlingen
dödas,

n:o 18, angående utredning och förslag i fråga om den legala
annonseringen samt angående ändrad lydelse af 10 § i förordningen
om lagfart å fång till fast egendom, samt
n:o 19, angående stämpelafgiften,

och dels inkomna förslag till Riksdagens skrivelser till Konungen,
nemligen:

från statsutskottet:

n:o 71, angående godtgörelse till länsmannen C. G. Svenonius för
mistad åklagareandel i förbrutet gods; och
från bevillningsutskottet:

n:o 72, med anhållan om uppsägning af förordningen angående
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden den

Andra Kammarens Prof. 1895. N:o 44. 5

N.O 44. 46 Måndagen den 13 Maj.

30 maj 1890 samt om inledande af underhandlingar med norska
regeringen angående nya bestämmelser i ämnet.

§ 13.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial n:o 91, med förslag till åtskilliga stadgande^
h vil ka böra införas i det nya reglementet för riksgäldskontoret;
och

första särskilda utskottets memorial n:o 6, angående aflöning åt
dess tjenstemän och vaktbetjening.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 3,18 e. m.

In fidem

E. Nathorst Båda.

STOCKHOLM, ISAAC MARCTTS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1895.