RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1895:43)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1895. Andra Kammaren. N:o 43.

Lördagen den 11 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 4 innevarande månad.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
statsutskottets utlåtanden och memorial n:is 84, 85, 88, 89 och 90;
bevillningsutskottets memorial n:o 28;
bankoutskottets memorial n:o 14; och

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 30.

§ 3.

Efter föredragning, hvart för sig, af statsutskottets memorial:

n:o 86, angående afsättande af medel för amortering af 1894 års
svenska 3-procent statslån, och

n:o 87, angående dispositionen af nettobehållningen å vissa jernvägars
trafikinkomster år 1896,

biföll kammaren hvad utskottet i nämnda memorial hemstäit.

§ 4.

Likaledes bifölls bevillningsutskottets härefter föredragna betänkande
n:o 27, angående beräkning af vissa bevillningar för är 1896.

§ 5.

Föredrogs vidare Andra Kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 29, i anledning af tvenne motioner angående åtgärder
Andra Kammarens Prot. 1895. N:o 43. 1

N:o 43.

2 Lördagen den 11 Maj.

för förbättring af de hygieniska förhållandena vid rikets folk- och
småskolor.

I motion, n:o 172, inom Andra Kammaren hade herr C. Wallis
föreslagit:

»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
helsovårdslära med särskild hänsyn till skolhygien måtte som läroämne
blilfva införd vid folkskolelärare- och lärarinneseminarierna i
riket».

Under punkten 1 af föreliggande utlåtande hemstälde emellertid
utskottet, att motionen icke måtte föranleda till någon kammarens
åtgärd.

Herr Wallis erhöll på begäran ordet och yttrade: Som kammaren
finner åt utskottets betänkande, har utskottet afslagit min motion hufvudsakligen
af tvenne skäl. Det ena är, att redan i förväg Första Kammaren
af formella skäl icke ansett sig kunna upptaga detsamma till
behandling vid denna riksdag, och att således ingen som helst åtgärd
i motionens syfte vid denna riksdag skulle kunna ifrågakomma.
Det andra skälet, som föranledt utskottets afböjande hållning, har
vant, att motionen så sent inkommit till Riksdagen, att utskottet
icke ansett sig till sin disposition ega den tid, som åtginge för att
kunna verkställa den behöfliga utredningen af frågan.

Hvad det förra skälet beträffar, har jag naturligtvis ingenting att
deremot invända. Hvad åter vidkommer det andra skälet, så vill jag
upplysningsvis meddela, att motionen är väsentligen grundad på en
utredning af de skolhygieniska förhållandena i Sveriges folkskolor,
stödd på undersökningar, som gjorts af allmänna svenska folkskolelärareföreningen,
och att detta materials bearbetning öfverlemnats till
mig, men att jag icke hunnit fullständigt afsluta densamma, förrän
vid den tid, då motionen inlemnades; hvadan alltså giltiga skäl för
motionens relativt sena inlemnande förefunnits.

Utskottet yttrar sig emellertid förberedande i afseende på min
motion och gör det i för motionen särdeles vänliga ordalag. Jag har
således allt skäl att vara mot utskottet tacksam, och jag betraktar
detta utskottsutlåtande såsom en uppmaning till mig att vid kommande
riksdag i tid återkomma med motionen.

Jag har särdeles god anledning dertill äfven i andra förhållanden.
Det är nemligen så, att det icke är första gången, som denna fråga
är på tal i derför intresserade kretsar. Inom Riksdagen har visserligen
denna fråga aldrig förut varit väckt på tal. Deremot har den
inom lärare- och läkarekretsar ofta ventilerats, icke blott i tryckta
afhandlingar, utan äfven vid allmänna möten.

Första gången var detta, så vidt jag vet, fallet vid allmänna
svenska läraremötet 1884, och då antogs enhälligt en resolution,
gående ut på att det vore i högsta grad önskvärdt, att skolhygien
bletve ett ämne, hvari lärarue sjelfva blefve undervisade, såväl lärarne
vid de allmänna läroverken som fölkskolelärarne. Vid tionde allmänna
folkskoleläraremötet år 1888 förekades åter samma fråga till behandling,

Lördagen den 11 Maj. 3 N:o 48.

och äfven der antogs enhälligt en resolution i öfverensstämmelse med
den nyss af mig omtalade.

Vid läkaremötet i Gefle år 1893 var frågan å nyo på tal, och
äfven der erkändes allmänt önskvärdheten af detta måls uppnående.

Att frågan allt fortfarande intresserar lärare- och låkarekretsar,
framgår deraf, att vid nu i augusti sammanträdande läraremöte i
Stockholm frågan å nyo kommer att debatteras, och jag antager för
alldeles gifvet, att lärarne komma att i detta hänseende häfda samma
ståndpunkt, som de hittills intagit. Likaledes förekommer frågan till
behandling vid allmänna läkaremötet i september månad detta år,
och jag anser alldeles säkert, att uttalande der kommer att göras i
enahanda rigtning som hittills skett.

Att det äfven finnes giltig anledning för såväl lärare som läkare
att hysa ett varmt intresse för frågans lösning, det synes mig påtagligt,
enär de hygieniska förhållandena vid både de allmänna läroverken
och folkskolorna tarfva en förbättring, något som många gånger
blifvit påvisadt och icke af någon sakkunnig kan jäfvas. Ett af de
lämpligaste sätten för åstadkommande af en förbättrad skolhygien
torde vara att göra lärarne bättre beredda, än de nu äro, till att sköta
sitt ansvarsfulla kall såsom de förnämsta målsmännen för öfvervakande
af de hygieniska förhållandena i skolan. Detta synes också både
lärarne och läkarne sjelfklart. Under sådana förhållanden är det gifvet,
att försöken att intressera Riksdagen för frågans lösning äro fullkomligt
berättigade, och jag kommer derför också att, om tillfälle dertill
gifves mig, vid nästa riksdag återkomma med denna motion. Jag
skall då naturligtvis kunna framkomma med frågan i ett mera förberedt
skick, än nu varit fallet.

Att jag för närvarande icke har något yrkande att framställa,
det torde framgå af hvad jag nu haft äran anföra.

Vidare anfördes icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkten 2.

Bifölls.

§ 6.

Efter föredragning dernäst af konstitutionsutskottets utlåtande n:ol9,
i anledning af väckt motion om ändring af §§ 1 och 5 tryckfrihetsförordningen,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande
hemstält och föreslagit.

8 7.

Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 82, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående ändring i stadgadt
vilkor för åtnjutandet af de pensioner, som vid 1894 års riksdag
beviljats åtskilliga vid statens jernvägsbyggnader austälde tjensteman.

N:o 43. 4

Lördagen den 11 Maj.

Angående
uppsägning
af mellanrikslagen.

§ 8.

Till afgörande förelåg vidare bevillningsutskottets memorial n:o 26,
med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut vid behandlingen af
bevillningsutskottets betänkande n:o 15 i anledning af väckta motioner
om upphäfvande eller uppsägning af förordningen angående
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden
den 30 maj 1890.

Sedan kamrarne vid behandlingen af utskottets förenämnda betänkande
stannat i olika beslut, hemstälde utskottet, som ansåg, att
en sammanjemkning af de olika besluten borde kunna åstadkommas,
i nu föreliggande memorial i sådant afseende:

»att kamrarne, med frånträdande af sina förut i frågan fattade
beslut, måtte för sin del besluta, att förordningen angående Sveriges
och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj
1890 skall upphäfvas och upphöra att gälla när två år förflutit från
den dag, lagen varder genom Kongl. Maj:ts försorg uppsagd, samt att
Riksdagen hos Kongl. Maj:t anhåller, ej mindre att sådan uppsägning
varder före den 1 nästkommande augusti verkstäld, än äfven att —
för åvägabringande af eu ny öfverenskommelse i ämnet de förenade
rikena emellan, genom hvilken deras ekonomiska intressen varda på
ett rättvisare sätt än genom den nu gällande förordningen tillgodosedda
och hvilken för ty är egnad att afhjelpa såväl de olägenheter
för det svenska näringslifvet, som på grund af de båda ländernas nu
från hvarandra så betydligt afvikande tullsatser förefinnas, som ock
öfriga öfverklagade missförhållanden — Kongl. Maj:t täcktes inleda
underhandlingar med norska regeringen och så skyndsamt bedrifva
dessa underhandlingar, att, så vidt ske kan, fullständigt förslag till
ny mellaurikslag redan år 1896 förelägges Sveriges Riksdag och
Norges Storting, eller, om detta icke låter sig göra, meddela nästkommande
Riksdag kännedom om underhandlingarnes fortgång och
det resultat, till hvilket de kunna hafva ledt.»

1 afgifven reservation hemstälde deremot herrar friherre von
Schwerin, Collander, Fredholm från Stockholm, S. M. Olsson i Sörnäs,
Bokström, Bromée, Ivar Månsson, Halm och Lilljeqvist:

att kamrarne med frånträdande af sina förut i frågan fattade
beslut måtte:

dels anhålla, att Kongl. Maj:t, i anledning af ej mindre de olägenheter
för det svenska näringslifvet, hvilka på grund af de båda ländernas
nu från hvarandra så betydligt afvikande tullsatser förefinnas,
än äfven öfriga öfverklagade missförhållanden, täcktes inleda underhandlingar
med norska regeringen om åvägabringande af en ny öfverenskommelse,
hvarigenom de båda ländernas ömsesidiga ekonomiska
intressen varda på ett rättvisare sätt, än genom den nu gällande förordningen
af den 30 maj 1890, angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden, tillgodosedda, äfvensom att
dessa underhandlingar må så skyndsamt bedrifvas, att, så vidt ske

N:o 43.

Lördagen den 11 Maj.

kan, fullständigt förslag till ny mellanrikslag redan år 1896 förlägges
Sveriges Riksdag och Norges Storting eller, om detta icke
låter sig göra, nästkommande Riksdag meddelas kännedom om
underhandlingarnes fortgång och det resultat, hvartill de kunna
hafva ledt;

dels lemna Kongl. Maj:t i uppdrag att, för den händelse det
från Norges sida skulle möta hinder för underhandlingarnes ofördröjliga
inledande, eller dessa icke synas leda till åsyftadt resultat,
eller Kongl. Maj:t eljest skulle finna det behöfligt, när som helst i
den ordning, som i 18 § af nämnda förorduing stadgas, uppsäga
ifrågavarande förordning med enahanda verkan, som hade Sverige
för sin del fattat ett af Norges samtycke oberoende beslut om förordningens
upphäfvande. —

Herrar J. Johansson i Noraskog och G. Jansson i Krakerud
hade låtit anteckna, att de varit af sjukdom hindrade att deltaga i
behandlingen af förestående fråga inom utskottet.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Collander: Det har enligt § 36 riksdagsordningen före legat

utskottet att, alldenstund kamrarne i denna fråga stannat i
olika beslut, söka att sammanjemka dessa beslut, så vidt det varit
möjligt. Men 9 af denna kammares ledamöter i utskottet hafva icke
kunnat finna, att genom det förslag till sammanjemkning, utskottet
framlagt, någon verklig sammanjemkning mellan kamrarnes olika
beslut åstadkommits. Enligt deras förmenande finnes det nemligen
en fullkomligt antaglig sammanjemkningsgrund, så att, då den ena
kammaren, den Första Kammaren, stannat vid beslutet om ovilkorlig
uppsägning, och Andra Kammaren om vilkorlig sådan, det naturligtvis
kan ligga emellan dessa, att, genom att öfverlemna till Kongl.
Maj:t att bestämma, huru vida och när uppsägning skall ega rum,
en fullt tillfredsställande lösning ernås. På det viset kan nemligen
Första Kammarens beslut om ovilkorlig uppsägning genast komma
till stånd, om Kongl. Maj:t pröfvar detta vara lämpligt; och lika
så, om Kongl. Maj:t pröfvar lämpligt att först inleda förhandlingar
och så sedermera använda uppsägning, om de icke leda till resultat,
kan äfven Andra Kammarens beslut blifva tillgodosedt. Under
sådana förhållanden, och då jag icke tror, att utskottets förslag innebär
någon sammanjemkning, ehuru man kan åstadkomma en sådan,
får jag, herr talman, anhålla om afslag å utskottets hemställan och
bifall till reservanternas förslag.

Herr Eriksson i Elgered instämde häruti.

Herr Swartling yttrade: Herr talman, mine herrar! Uet är

ju i det hela taget en lätt sak att göra~en sammanjemkning, när
besluten äro skiljaktiga i afseende på siffror. Men då, såsom här
är fallet, olika meningar äro stälda bestämdt emot hvarandra, så

Avgående
uppsägning
af mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 43.

Angående
uppsägning
af mellanrikslagen.

(Forts.)

6 Lördagen den 11 Maj.

äro svårigheterna ofantligt stora. Som vi veta, och som den ärade
föregående talaren erinrade om, så var det i afseende på uppsägningssättet,
som båda kamrarnes beslut voro i väsentliga delar skilda,
i det att Första Kammaren ville, att en ovilkorlig och Andra Kammaren
att endast en vilkorlig uppsägning skulle ske. Att sammanjemka
dessa båda meningar gränsar ju nära nog till det orimliga.
Det fordras litet tillmötesgående, och icke så litet, från kamrarnes
sida, för att sammanstämmande beslut på sammanjemkningens grund
skola blifva möjliga. Jag har också trott, att detta skulle kunna
låta sig göra med det förslag, som af utskottet blifvit framlagdt.
Jag erkänner villigt, att eftergiften dervidlag icke varit stor. Ty det
är endast i afseende på tiden för uppsägningens verkställande, som
man kunnat lemna en eftergift. Men utskottet har enligt min mening
käft att se till, icke blott att eftergifterna blefve lika på båda
sidor — hvilket ju för (Ifrigt härvidlag vore eu omöjlighet — utan
äfven, hvad möjlighet det framlagda förslaget skulle kunna hafva
att få antagande i båda kamrarne. Man har dervid icke kunnat
undgå lägga märke till, att Första Kammaren nästan enhälligt godkänt
utskottets föregående utlåtande angående ovilkorlig uppsägning,
och att nästan halfva antalet af ledamöterna i Andra Kammaren
röstat för utskottets förslag. Man har då, synes mig, haft grundad
anledning att tro, att det icke behöfdes någon så stor ändring för att
kunna få förslaget antaget af båda kamrarne; och det är på denna
grund, som detta sammanjemkningsförslag nu framlagts. Jag vågar
jemväl tro, att båda kamrarne så lifligt önska, att någonting må
kunna göras för att vinna en rättelse i nu gällande mellanrikslag,
att de också äro villiga att antaga det framlagda jemkningsförslaget.

Jag anhåller, herr talman, om bifall till utskottets förslag.

I detta yttrande instämde herrar Natt och Dag, Petri, Anderson
i Tenhult, Peterson i Boestad, Andersson i Löfhult, Jönsson i Mårarp,
Prickson i Bjersby, Sjöberg, Piydberg, Pkhmd från Norrköping,
Andersson i Skecnda, Bengtsson i Häradsköp, Mallmin, Nordström,
Magnusson och Lindh i Seffle.

Herr Dauielson: Herr talman, mine herrar! Ja, det är ju

föga att tillägga till hvad den föregående talaren anförde, och att
säga något nytt i denna fråga är också nästan omöligt. Men jag
vill, äfven jag, hemställa, om icke kammaren skulle finna det vara
lämpligt att nu bifalla hvad utskottet föreslagit såsom en förmedling
och sammanjemkning af de olika besluten. Jag tycker, att det är
vanskligt att nu afslä utskottets förslag. Ett sådant afslag skulle så
väsentligen förvärra de omständigheter, som nu äro rådande, så att
jag tror, att det skulle blifva ofantligt mycket mera missbruk då,
än de som nu äro. Af de statistiska siffror, som äro oss bekanta,
finner man, att under treårsperioden 1888—1890 infördes för husbehofsförbrukning
i vårt land icke mindre än 5 millioner kilogram
rågmjöl, och att endast 26,000 kilogram mjöl blefvo tullbehandlade.
Det var på den tiden, då artikeln mjöl drog en låg tull. Tänk då

N.o 43.

Lördagen den 11 Maj.

hvad det skall blifva, när de högre tullsatserna skola tillämpas!
Det är bara den artikeln, och det är mycket betecknande. Men det
samma är förhållandet men många andra varor. Ett fortgående med
att afstyrka utskottets förslag angående denna mellanrikslag tror jag
skulle med mellanrikslagens nuvarande innehåll vara för oss och
Sveriges inbyggare ganska betänkligt; och att uppsäga lagen är
ju icke annat än att, hvad som yttrades för några dagar sedan, när
frågan då var före, ställa sig lagens eget innehåll till efterrättelse;
och det kan väl icke tydas som något olämpligt emot Norge. Det
är derför jag fortfarande vidhåller den uppfattningen, att man borde
nu fatta beslut och icke låta Riksdagen afslutas, utan att något
gjordes i frågan. Just nu har jag hört, att Första Kammaren bifallit
utskottets förslag. Om då Andra Kammaren skulle bifalla reservanternas
förslag och således antaga något annat än den Första, så har
ju frågan förfallit, och jag tror, att det skulle verkligen litet hvar
vara missnöjda med.

Det är mycket antagligt, och enligt min mening fullkomligt
säkert, att under tiden, innan lagen löper till ända, komma nya
nya underhandlingar till stånd, och att lagen säkerligen kommer att
antagas i ändradt skick såväl af Sveriges Riksdag som af Norges
Storting. Men att vi nu, när vi ändrat våra tullförhållanden så väsentligt,
skulle hafva denna lagen oförändrad och ingenting göra,
det tycker jag icke passa i stycke för våra svenska förhållanden
och våra näringar. Jag anhåller derför, herr talman, om bifall till
utskottets förslag; och jag hoppas, att Andra Kammaren också skall
gifva sitt gillande åt detta förslag. Det vore enligt min tanke en
mindre välbetänkt åtgärd, och det skulle, tyckes mig, medföra ganska
betänkliga följder för hela landet, om man nu afböjer utskottets
förslag.

Jag anhåller derför om bifall till utskottets förslag.

Med herrar Danielson förenade sig herrar Petersson i Runtorp,
Jönsson i Gammalstorp, Persson i Killebäckstorp, Lilliehöök, Kihlberg,
Holmgren, Åkerlund, Larsson i Mörtlösa, Johansson i Berga, Ericsson
i Norrby, Odqvist och Carlsson.

Herr Jansson i Krakerud anförde: Herr talman, mine herrar!
Då jag haft äran anteckna mig som reservant på bevillningsutskottets
utlåtande n:o 15, d. v. s. vid första behandlingen af deri här s. k.
mellanrikslagen, men jag dä Idel förhindrad åt sjukdom att deltaga
i kammarens förhandlingar, skall jag be att nu tå säga några ord;
och jag skall äfven be att få beröra det första förslaget något litet.
Det förslag, som förra gången var framlagdt af reservanterna, var
det yrkande, som vi gjorde inom utskottet. Då väntade man naturligtvis
från Första Kammarens sida något tillmötesgående, sä att man
i detta fall skulle komma till ett enstämmigt utskottsbeslut. Men
man fick icke ifrån nämnda kammares sida något sådant tillmötesgående,
utan det uttalades från det hållet inom utskottet, att man var
redan bestämd, så att all vidare diskussion der ansågs obehöflig.
Dä begärde vi reservanter från Andra Kammaren uppskof till en au -

Angående
uppsägning
af mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 43. 8 Lördagen den 11 Maj.

Angående nan (lag och väntade att man då skulle komma derhän, att man
mellan- ''nom ntskottet skulle resonera om livad som vore det bästa att göra

rikslagen. under nuvarande förhållanden. Men då den dagen kom, och frågan

(Forts.) företogs till ny behandling inom utskottet, fick man äfven då det
svaret, att Första Kammarens ledamöter icke skulle gå in på någon
kompromiss; och följaktligen var det icke annat att göra än att votera.
\H framstälde då i vår reservation en vilkorlig uppsägning, med
tanke på att kunna uträtta något med den vilkorliga uppsägningen.
Som herrarne mycket väl erinra sig, satte vi som vilkor, att man
skulle tå likställighet i fråga om tullen å spantnål, såväl malen som
omalen, till den 1 nästkommande september. Man hade redan då mycket
val kunnat komma öfverens om ännu mera, och i så fall äfven tagit artikeln
jäst äfvensom andra industrialster med. Följaktligen har man fått
undanröjda de största oegentlighet^-, som förefinnas i nämnda lag till
den 1 september. Hade detta lyckats och hade vi kunnat enas, så är
det enligt min mening alldeles klart, att man kunnat hafva mycket
vunnet redan till den 1 september. Under förhandlingarna i kamrarne
fann man utaf de uttalanden, som gjordes der, att man icke kunde
vara med på den vilkorliga uppsägningen. Ty det skulle skjuta
fram tiden allt för långt, och man skulle försaka så mycken Hd på
det, att det skulle kunna förutsätta, att man skulle fä fortsätta med
dessa underhandlingar i 3 års tid. Man trodde icke, att Norge skulle
gå in på dessa vilkor, utan att man i alla fall framtvingade en uppsägning,
och då hade man ingenting vunnit med det. Nu har man
fått ett samtnanjemkningsförslag ifrån majoriteten i utskottet. Det
sammanjemkningsförslaget förutsätter, att Kong). Maj:t skall ovilkorligen
säga upp mellanrikslagen före den 1 nästkommande augusti.
Det är, så vidt jag kan finna, eu försämring af såväl det då varande
utskottsförslaget som åt reservanternas förslag.

Det synes således, som om det icke skulle vara någon omsorg
om de svenska näringarna eller hänsyn till de oegentligheter, hvilka
förefinnas på grund af de förändrade tullsatserna inom Sverige, som
är bevekelsegrunden dertill, att man söker få en uppsägning till stånd;
ty vore detta verkliga bevekelsegrunden, kan jag icke förstå, hvarför
man nu vill framskjuta den tidpunkt, inom hvilken uppsägning bör
ske, till den 1 nästkommande augusti utan att dermed vinna det
minsta. Jag förstår icke, hvad det skall tjena till Skulle jag stå i
valet och qvalet att rösta endast om en ovilkorlig uppsägning, då
skulle jag hellre vara med om att få en sådan till stånd redan i
morgon dag; men att uppskjuta uppsägningen till den 1 augusti,
under förutsättning att man i alla fäll icke kan inom kortare tidrymd
lä någon rättelse till stånd, utan att de oegentligheter, som nu förefinnas,
lika väl skola qvarstå i två år efter uppsägningen, det är mot
detta, som jag för min de! vill protestera. Jag kan icke se, att detta
skulle vara till någon nytta för de svenska näringarna, utan jag tror
snarare, att det vore till skada för desamma.

Nu är det alldeles rigtigt, som en ärad talare, herr Swartling,
yttrade, att det är svårt att med anledning af de fattade besluten
åstadkomma ett medlingsförslag; men mig synes, som om utskottet,
derest det byggt på reservationen, hade kunna!, i stället för den af

N:o 48.

Lördagen den 11 Maj.

reservanterna föreslagna tidpunkten, 1 september, framkomma med ett
förslag, der denna tidpunkt vore utbytt mot den 1 augusti, och som
derjemte, förutom bestämmelserna om tullen å spannmål, malen oeli
omalen, inuehölle sådana om tullen å åtskilliga andra industrialster,
och detta såsom vilkor för att lagen icke skulle blifva uppsagd. Då
hade uppsägningstiden blifvit alldeles densamma, som nu föreligger i
utskottets förslag, men derjemte hade man fått fram dessa vilkor,
och detta kunde måhända hafva ledt derhän, att man redan den 1
augusti haft alla dessa olägenheter undanröjda, hvilket jag anser
skulle hafva varit eu mycket stor vinst för våra svenska näringar.

Herr Swartling nämnde, att det är mycket lätt att göra en sammanjetukning,
då det är fråga om siffror, men att det är så mycket
svårare, då det gäller olika beslut i andra hänseenden. Ja, det är
sant, när man icke vill någon sammanjemkning och när man icke
vill något tillmötesgående, är det verkligen svårt att åstadkomma eu
sammanjemkning. Men jag tror, att man med god vilja hade mycket
väl kunnat åstadkomma eu sådan härvidlag.

Herr Swartling nämnde vidare, att man hade tagit i beräkning,
att nästan hela Första Kammaren röstat för utskottets förslag, och att
inom Andra Kammaren en mycket stor minoritet funnits för detsamma.
Jag tror icke, att det är rigtigt att taga detta i beräkning. Jag kan
icke erinra mig, att det finnes något sådant stipuleradt i grundlagen,
ty der beter det, att när kamrarne fattat olika beslut — det finnes
icke ett ord nämndt om, huru stor majoriteten skall vara vare sig i
den ena eller andra kammaren — skall utskottet söka sammanjemka
dessa beslut. Men att utskottet tager i beräkning numerären inom
kamrarne och grundar sitt förmedlingsförslag derpå, det tror jag icke
är öfverensstämmande med grundlagen.

Med anledning af hvad jag nu yttrat anhåller jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen och utslag å utskottets hemställan.

Herr vice Talmannen Östberg: Herr talman! Jag begärde

ordet för att nämna, att Första Kammaren redan utan votering antagit
utskottets förslag till sammanjemkning.

Utaf ett par föregående talare har yrkats bifall till den vid detta
sammanjemkningsmemorial fogade reservation. Det är emellertid tydligt,
att i händelse kammaren skulle bifalla denna reservation, vore detta
detsamma som ett rent utslag. Ty om den ena kammaren antagit
utskottets hemställan, och den andra kammaren antagit reservationen,
kan sedan icke någon sammanjemkning ega ruru, utan frågan måste
då anses vara förfallen. Således bar ju tydligen Andra Kammaren
icke att välja mellan annat än att godkänna utskottets sammanjemkningsförslag
eller att låta hela frågan rörande mcllanrikslagen för
denna riksdag förfalla. Jag tror, att man sä tydligt insett behofvet
och nödvändigheten af att något göres till förekommande af de
olägenheter, som för närvarande göra sig gällande, att man skall
hafva svårt att finna sig uti, att ingenting af Riksdagen åstadkommes.
Och jag tror, att det är så mycket svårare att förtära på sådant
sätt, dä man vet, huru allmänt man inom landet framställ yrkan -

Angående
uppsägning
af mellanrikslagen

(Forts.)

N:o 43.

Lördagen den 11 Maj.

Aagäende den och uttalat förhoppningar om en grundlig revision af mellanH£f
Mellan ^slagen.

rikslagen.f bär V1(* föregående tillfallen stått på den ståndpunkten, att

(Forts.) Jag aiisett en direkt uppsägning från Riksdagens sida vara det enda
rigtiga och lämpliga. Jag står fortfarande på samma ståndpunkt och
tror mig icke behöfva närmare angifva de skäl, som tala derför. De
äro ju många gånger upprepade. Jag vill endast fästa uppmärksamheten
på en enda sak. Då man så skarpt opponerat sig mot att
Riksdagen skulle uppsäga mellanrikslagen, har man sagt, att i fall
lagen är uppsagd, är det mycket osäkert och knappast troligt, att
man lyckas tå en ny mellanrikslag till stånd. Men då vill jag fråga
herrar reservanter, huru de tänkt sig saken, i fall Kongl. Maj:t skulle,
med begagnande af den rätt, reservanterna vilja gifva honom, uppsäga
mellanrikslagen. Skulle icke förhållandet blifva alldeles detsamma,
skulle icke efter en sådan uppsägning farorna för att vi
blifva lemnade utan mellanrikslag vara precis lika stora? Jag kan
för min del icke se någon skilnad, och det synes mig häraf ganska
klart framgå, med huru litet skäl reservanterna motsätta sig, att
Riksdagen begagnar sin rätt att taga ansvaret på sig i stället för att
skjuta frågans afgörande från sig. Jag kan icke se annat, än att de
långt öfvervägande skälen tala för att man sluter sig till den uppfattning.
som af utskottets majoritet finnes i betänkandet uttalad, och
jag ber derför, herr talman, att få yrka bifall till detsamma.

Herr Peterson i Hasselstad: Herr grefve och talman, mine
herrar! Då denna fråga den 1 i denna månad afgjordes inom
kammaren, segrade reservationen med den ringa majoriteten af 6
röster. Jag trodde då, att, sedan Första Kammaren beslutit i enlighet
med utskottets förslag och Andra Kammaren i enlighet med
reservationen, denna fråga skulle få förfalla, emedan jag ansåg det
vara nästan omöjligt att få en sammanjemkning till stånd i en sådan
sak som denna. Förslag till sådan sammanjemkning har emellertid
nu af utskottets majoritet blifvit framlagdt, och ehuru man kunde
önska att fä åtskilliga ändringar deri, är väl detta knappast möjligt.
Då för öfrigt Första Kammaren redan bifallit förslaget, kan det väl
icke tänkas, att Första Kammaren å nyo skulle vilja gå in på en
sammanjemkning af detta förslag och ett derifrån så skildt beslut, som
man här sätter i fråga, utan då komme frågan att förfalla. Men då
komma också förhållandena att fortgå på samma sätt som hittills, till
stor förlust för de svenska näringarna och till ofantlig förlust för
svenska statskassan.

Det är väl icke mycket hopp om att den majoritet, som vid frågans
senaste behandling fans ipom denna kammare, sedan dess skulle
hafva ändrat åsigt, utan man kommer väl äfven denna gång att följa
reservanternas förslag, och då blir förhållandet, som jag närande, det,
att vi få behålla lagen. Men då får också denna majoritet inför
svenska nationen svara för det missnöje, som deraf uppkommer, och
de olägenheter, som fortfarande komma att under läng tid göra sig
gällande. Jag vill åtminstone fritaga mig från detta ansvar, och jag

N:o 43.

Lördagen den 11 Maj.

yrkar derför, herr grefve och talman, bifall till det af utskottet framlagda
sa mman jern kningsförslaget.

Herr Wijkander: Då denna fråga tona gången förevar i denna

kammare, framhölls det med stor styrka, att Sverige har så stora
fördelar af mellanrikslagen, att de äro fullt jemförliga med de fördelar,
som Norge har af samma lag, och det framhölls derjemte, att
de oegentlighet^- i lagen, som måste rättas, äro så obetydliga, att
någon särskild kraftåtgärd i detta hänseende icke erfordras. Majoriteten
inom denna kammare enade sig också om att icke nu uppsäga
lagen.

Till dessa sakliga skäl, som ännu qvarstå med full styrka,
komma enligt min mening formella sådana. Det åligger utskottet att
söka sammanjemka de båda kamrarnes beslut. Denna sammanjemkning
har här skett på ett sådant sätt, att jag vågar påstå, att densamma
icke är något annat än ett spegelfäkteri. Om lageu uppsäges
i denna stund eller om ett par månader, är en sak, som ur
alla synpunkter är så fullkomligt likgiltig, att man enligt min uppfattning
måste betrakta det sammaujemkningsförslag, som här före
ligger, såsom icke befintligt.

Det framhölls nyss, att höjningen af spanmålstullarne skulle med
trängande nödvändighet tvinga oss att uppsäga lagen. Nej, mine
herrar, min åsigt är, att, om vi vilja hafva denna oegentlighet undanröjd
så snart som möjligt, vi böra antaga reservanternas och icke
utskottets förslag. Ty om vi nu uppsäga lagen, kunna vi icke sätta
i fråga att fä dessa tulltörhållanden ändrade ännu på två år.
Om man deremot antager reservanternas förslag och i enlighet dermed
öppnar underhandlingar, är det min öfvertygelse, att denna
olägenhet lätt skall afhjelpas. Sedan kan det ju komma i fråga,
huru man skall ordna öfriga angelägenheter. Jag tror, att det under
sädana förhållanden skulle vara mycket olämpligt, om kammaren nu
frånginge sitt förra beslut.

Det framhölls af herr vice talmannen, att vi borde taga på vårt
ansvar att uppsäga lagen och icke öfverlåta detta åt regeringen. Ja,
mine herrar, om vi kunde med lika klar blick öfverskåda förhållandena
mellan Sverige och Norge, som r geringen kan det, så vore det
visst icke behörigt att på detta sätt krypa bakom regeringens rygg;
men dä detta icke är fallet, återstår endast att till regeringen öfverlemna
att afgöra, när den rätta tidpunkten är inne.

Enligt min åsigt är det af både ekonomiska och politiska skäl
vigtigt, att lagen icke genast uppsäges. I ekonomiskt hänseende
hafva vi ett stöd uti embetsverkens uttalanden, och för öfrigt kan
hvar och en sjelf bedöma, hvilka olägenheter af en direkt uppsägning
skulle vållas. Och från politisk synpunkt, anser jag, att man
under sä brydsamma förhållanden, som nu äro rådande, icke bör försvåra
ställningen; den kan blifva svär nog i alla fall.

Herr grefve och talman! Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.

Angående
uppsägning
af mellanrikslagen.
5
(Forts.)

Häruti instämde herrar Dalin, Ahrenberg, Bromée, Johnsson i
Bollnäs, Kardell, Arhusiandcr, Gethe, Eriksson i Bäck, Hammarlund,

N:o 43.

Angående
uppsägning
af mellanrikslagen.

(Forts.)

Lördagen den 11 Maj.

Halm, Nordin i Hainmerdal, Zotterman, Henricsson, Olsson i
Ornakärr, Andersson i Upsala, Andersson i Lysvik, Melin, Hansson
i Solhetta, Falk, friherre Bonde, Ola Bosson Olsson, Wallbom,
Fersson i Arboga, Ericsson i Väsby, Norberg, Svensson från Karlskrona,
Ericsson i Qväcklingen, Johansson från Stockholm, Wavrinsky,
Palme, Wallis och G. Ericsson från Stockholm.

Herr Boethius: Herr grefve och talman, mine herrar! Det är
sagd!, att denna fråga icke är af politisk, utan af ekonomisk art,
och sä är den också utan tvifvel. Men litet hvar af oss kan dock
icke underlåta att med afseende å formen för tillvägagåendet taga
hänsyn till de politiska förhållandena, och den senaste ärade talaren
har också framhållit, att politiska synpunkter här spela in. Han
har ock ansett, att det skulle vara politiskt oklokt att nu uppsäga
lagen, detta på grund af de mellan Sverige och Norge nu rådande
ömtåliga förhållandena.

Jag är och måste vara utåt alldeles motsatt åsigt. Jag måste
säga, att det sammanjemkningsförslag, som reservanterna framlagt,
synes mig i politiskt hänseende mycket sämre än det, som från
samma sida framlades vid frågans första behandling. Detta förslag
innebär nemligen, att ansvaret för lagens uppsägning lägges på
Sveriges regering, lägges sålunda på Sveriges Konung. Om nu
regeringen, sin pligt likmätigt, uppsäger lagen, när förhållandena så
kräfva, är det ej då alldeles klart, mine herrar, att det parti i Norge,
som blott söker att få framställa unionskonungen såsom mera benägen
för Sverige, skall kasta sig (ifver unionskonungen för detta, som
Sveriges Konung gjort? Ett sådant tillvägagående skulle derför, enligt
mitt förmenande, ytterligare försvåra unionskonflikten, ytterligare
blifva ett vapen i deras händer, som verka i unionsfiendtlig rigtuing.
Derför, mine herrar, de inom Riksdagen, som vilja en revision, må
de också lägga ansvaret på Riksdagens skuldror och ej kasta det
på unionskonungens. Denna synpunkt är för mig helt och hållet
bestämmande med afseende på proceduren, och jag anser, att det
skulle innebära oöfverskådliga vådor, om Sveriges Konung skulle
blifva satt i denna nödvändighet att uppsäga lagen, och ej Riksdagen
skulle göra det. Nu torde emellertid den svårigheten ej behöfva
förekomma, alldenstund Första Kammaren ej går in på detta reservanternas
förslag. Men antagandet deraf inom denna kammare medför
i stället, att mellanrikslagcn blir beståndande. Att de herrar,
som par fond vilja behålla mellanrilcslagen, lösta för reservanternas
förslag, det finner jag helt naturligt; men jag anser, att de ginge
mera öppet till väga, om de yrkade på lagens bibehållande, fastän
det — jag medgifver det — kan vara ganska politiskt klokt att låtsa
sig vara med om en revision, men kasta stenar i vägen, så att revisionen
blir omöjlig. Men deras pligt, som vilja en revision, anser
jag vara att nu antaga utskottets förslag.

Man har antydt, att här i viss mån skulle vara fråga om en
etikettstvist, i det denna kammare ej borde gifva efter lör Första
Kammaren, då denna ej visat tillmötesgående. Mine herrar, om
denna kammare i föreliggande fråga vinner en seger öfver Första

N:o 48.

Lördagen den 11 Maj.

Kammaren, så blir det, fruktar jag, en Pyrrhus-6eger, ty i denna sak —
det är min lifliga öfvertygelse — har Första Kammaren den ojemförligt
största delen af Sveriges folk bakom sig; och jag tror, att
om majoriteten i denna kammare komme hem och säde: »genom vårt
förvållande har nu mellan!ikslagsfrågan fallit», så skulle den finna,
att hvad den skördar deraf, ej är det popularitet, och ej har den
dermed höjt Andra Kammarens aktier i landet.

På grund af hvad jag haft äran anföra, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Eliasson förklarade sig instämma med herr Boöthius.

Herr Johansson i Noraskog: Som jag under de dagar, då
förhandlingarna inom utskottet pågingo angående föreliggande sammanjemkningsförslag,
var sängliggande sjuk, och då jag för ögonblicket
är uppe i kammaren, ehuru jag ej återvunnit krafterna bättre
än jag gj01''t, anser jag mig pligtig att säga några ord. Jag kan
till alla delar instämma i hvad talaren på göteborgsbänken, herr
Wijkander, nyss i frågan yttrade, och anser det derför för min del
vara öfverflödigt att upprepa hvad han i frågan anförde. Jag ber
ock att fä säga, att jag delar den uppfattning, som gjort sig gällande
hos reservanterna, och instämmer i det förslag, som af dem framstälts;
och hade jag varit i tillfälle att deltaga i dessa förhandlingar,
skulle jag efter bästa förmåga sökt bidraga till det slut, till hvilket
de kommit.

Hvad slutligen beträffar det, som den nästföregående talaren
behagat yttra, att ett bifall till reservanternas förslag skulle innebära
att lägga ansvaret på regeringen eller, rättare sagdt, på Konungen,
så vill jag för min personliga del såga, att detta ansvar kan ej
kännas tungt för den Konung, som till valspråk tagit: »Brödrafolkens
väl.» Flan, om någon, bör bäst veta, om och när mellanrikslagen bör
uppsägas. Under sådana förhållanden anser jag det vara klokt att
antaga reservanternas förslag och ingenting annat.

Herr friherre von Knorling: Genom antagandet af utskottets
förslag besluter Riksdagen upphäfvande! af mellanrikslagen, men
anhåller endast hos Kong). Maja, att Kongl. Maj: t fö re 1 augusti
må uppsäga lagen. Detta innebär, så vidt jag kan förstå, icke annat,
än att Kongl. Maj:t skulle kunna, i händelse vigtiga skäl mellankomma,
något fördröja tiden för uppsägningen. Sammanställer man
nu detta med ordalagen i reservationen, eller att Kongl. .Maj.t medgifves
rättighet att, om han pröfva!- nödigt, när som helst uppsäga
lagen, finner jag för min del, alt det ej är någon väsentlig skilnad i
afseende å sjeltva uppsägningen i båda fallen. Ty i båda fallen har
man åt Kongl. Maja ovilkorligen meddelat rätt att uppsäga lagen,
men på samma gång kan lian faktiskt utöfva denna rätt, när helst
han pröfva!- nödigt. Jag har velat säga detta gent emot eu talare
på göteborgsbänken, hvilken tycktes fatta saken så, att Kongl. Maj.t
skulle vara skyldig att före 1 augusti uppsäga mellanrikslagen, om
utskottets förslag antoges. Skilnaden mellan de begge förslagen be -

Anqående
uppsägning
af mellanrikslagen.

(Forts.)

N:o 48.

Angående
uppsägning
af mellanrikslagen.

(Forts.)

14 Lördagen den 11 Maj.

står deruti, att, i händelse utskottets förslag antages, Riksdagen enligt
min uppfattning afsagt sig rätten att efteråt klandra Kongl. Maj:t
för uppsägningen af lagen. Antages återigen reservanternas förslag,
så har Riksdagen förbehållit sig rättigheten att efteråt angripa och
häckla Kongl. Maj:t för uppsägningen; och jag tviflan ej på, att i
sådant fall det skall finnas personer, som skola siska leda i bevis
obelföfligbeten af lagens uppsägning. På samma gång innebär detta,
att Riksdagen, såsom en talare yttrade sig, vill genom antagandet af
reservanternas förslag fritaga sig från ansvarigheten för lagens uppsägning
och lägga denna på Kongl. Maj:t. Det är dock besynnerligt
af reservanterna att vilja drifva fram ett sådant förhållande, då de i
första momentet af sitt förslag uttryckligen erkänna, att en revision
bör ske, och i andra momentet indirekt erkänna åtminstone sannolikheten
af, att sådan revision ej kan uppnås, utan att uppsägning förut
sker. Jag vägar nu fråga, mine herrar, om man kan anse lämpligt
att gå till väga på det sättet, att man ytterligare ökar den tyngd,
som genom de unionella förhållandenas närvarande ställning blifvit
lagd på Kongl. Maj:ts axlar.

En föregående talare, herr vice talmannen, vidrörde ett förhållande,
som jag tror spelade eu ej liten roll, torra gången frågan
förekom här till behandling, nemligen fruktan för att, om rnellanrikslagen
blir uppsagd, en ny mellanrikslag ej skulle kunna komma
till stånd. Jag tror för min del såsom han och kan ej underlåta att
ytterligare betona detta, att, om det finnes motståndskrafter emot eu
ny mellanrikslag, dessa kunna verka lika bra, om Kongl. Maj:t uppsäger
lagen utan att Riksdagen förut beslutat dess upphäfvande, som
om Riksdagen först beslutar detta.

Dä vi veta, att Första Kammaren redan antagit utskottets förslag,
kan jag ej förstå annat, än att, om denna kammare antager
reservationen, frågan har förfallit. Men vi kunna vara öfvertygade
om, att frågan skall lefva upp nästa år; och jag vågar verkligen
hysa den öfvertygelsen, att flere af dem, som nu äro benägna att
antaga reservationen, då skola finna tillräckligt talande skäl för att
rösta för, att Riksdagen besluter lagens upphäfvande. Och hvad är
det således vi skulle vinna genom att antaga reservationen? Jo, vi
vinna ett års uppskof eller, rättare sagdt, ett års förlängning af den
nuvarande mellanrikslagen, under hvilken tid staten och enskilde
svenskar otvifvelaktigt göra förluster. Mig synes denna omständighet
böra mana till betänksamhet.

Jag yrkar derför, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Herr Collander: En talare på upsalabänken utkastade mot
reservanterna den beskyllningen, att de under denna frågas behandling
ständigt velat kasta stenar i vägen för en revision af mellanrikslagen.
Jag hemställer till eder, mine herrar, huruvida en sådan
beskyllning är rättvis, då samma person vid den första behandlingen
af frågan i sin reservation begärde att få en vilkorlig uppsägning
för att få snar rättelse i de förhållanden, som man kan beteckna
som missförhållanden, och på samma gång betonade, att man önskade
att i öfriga delar, hvilka icke kunde sättas som vilkor, få en så

So 43.

Lördagen den 11 Maj.

skyndsam revision som möjligt. Det bör väl derigenom vara klart
och tydligt ådagalagdt, att vi önskade och ville befrämja en revision
och en snar revision.

När de i sitt andra förslag eller sammanjemkningsforslaget vilja,
på grund af att kamrarne stannat i olika beslut, öfverlemna åt Kongl.
Maj:t att begagna denna uppsägningsrätt, så kan det icke vara något
tungt ansvar för Kongl. Maj:t, emedan det är under den förutsättning,
att det icke kommer att visas tillmötesgående från Norges
sida, så att man genom underhandling kan komma till något resultat,
som Kongl. Maj:t väl kommer att begagna denna magt att när
som helst uppsäga mellanrikslagen. Detta förslag har just framlagts
för att få ett sammanjemkningsförslag, som ligger midt emellan
de båda kamrarnes förut fattade beslut. Reservanterna hafva det
förtroende till Kongl. Maj:ts regering, att den skall veta att begagna
denna rätt till rikets sannskyldiga nytta.

Nu säger man, att genom Första Kammarens eller rättare sagdt
utskottets förslag att framflytta tiden till den 1 augusti något likväl
åstadkommits. Det kan emellertid icke på denna tid åstadkommas en
revision af lagen, och då är detta förslag uppenbarligen endast eu
försämring af Första Kammarens ursprungliga beslut.

När man härvidlag talar om ansvar, så är det lika mycket på
dem ansvaret hvilar, som ständigt hållit hårdt på sin mening och
icke velat gifva efter det allra ringaste. Reservanterna hafva icke
fått det minsta tillmötesgående hvarken vid den första eller andra
behandlingen af frågan, och på hvilka är det då, som ansvaret ligger,
om icke på dem, som stå på den intransigenta ståndpunkten,
som icke vilja tillmötesgå sina motståndare, med frånträdande till
någon del af sina åsigter.

Anledningen till att man är angelägen om att uppsägningen
icke skall ovilkorligen ega rum, utan blott i nödfall, är, att genom
ett sådant beslut ställningen förändras derhän, att i stället för att
nu hvardera kammaren har veto mot upphäfvande^ komme då hvardera
kammaren att få veto mot antagande af ett framlagdt revisionsförslag.
Om också en för begge länderna fullt antaglig lag sålunda
framlägges, så kan en knapp majoritet i den ena kammaren säga
nej. Herrarne veta också, att såväl inom Riksdagen som i tidningspressen
en stark mening gjort sig gällande, att man helst vill hafva
bort mellanrikslagen. De, som anse att det är eu vigtig sak för de
båda länderna att ega detta band, kasta icke bort det nuvarande
tillståndet så besinningslöst för att utsätta sig för att genom en
knapp majoritet få ett nej till eu ny mellanrikslag.

Jag yrkar, herr talman, fortfarande bifall till reservanternas
förslag.

Herr Olsson i Sörnäs instämde häruti.

Herr Boethius: Det har icke varit min mening att beskylla

de ärade reservanterna i bevillningsutskottet för någon afsigt att
med sin reservation hafva, så att säga, velat kasta stenar i vägen
för ett lyckligt afgörande af denna fråga, utan hvad jag velat säga,

Angående
uppsägning
af mellanrikslag
en.
S(Forts).

N:o 43. 16 Lördagen den 11 Maj.

Angående är, att de, som vilja hindra mellanrikslagens upphäfvande och i
uppsägning detta syfte rösta för reservationen, de begagna sig under nuvarande
riksdagen forhållanden af ett sådant medel för att på omvägar störta hela frå,
Forts) garn Huruvida detta är fallet med de ärade reservanterna i utskottet,
vet jag icke och vill icke döma derom. Jag har alltså yttrat
mig hypotetiskt och blott velat säga, att de, som verkligen vilja
bibehålla det nuvarande tillståndet, handla mera öppet genom att ärligt
säga ifrån detta än genom att begagna sig af denna omväg.

Hvad angår envisheten och bristen på tillmötesgående, så tror
jag, att under nuvarande förhållanden den förebråelsen kommer att
minst lika mycket drabba denna kammares majoritet som den Första
Kammaren, om den nu genom antagande af reservationen skulle fastlåsa
mellanvikslagen.

Herr Jönsson i Gammalstorp: Eu talare på göteborgsbän ken

sade, att mellanrikslagen var till lika stor fördel för oss som
för Norge. Mellanrikslagens olämplighet är dock så väl utredd och
bevisad, att jag anser mig icke behöfva tvista derom, utan kan
inskränka mig till att endast protestera mot denna uppfattning.

En talare på vermlandsbänken sade, att, om utskottets förslag
antoges, mellanrikslagen icke kunde uppsägas före den 1 augusti.
Jag vill då fästa uppmärksamheten på, att utskottets hemställan
innehåller, att mellanrikslagen skall uppsägas före den 1 augusti.
Om således utskottets förslag antages, tinnes intet hinder för regeringen
att, om omständigheterna dertill föranleda, göra uppsägningen
när som helst före den 1 augusti. Jag vill äfven uttala den förhoppningen,
att, om utskottets förslag antages, regeringen, derest den
finner förhållandena vara sådana, att detta är möjligt, så snart ske
kan uppsäger lagen.

För öfrigt har sagts, att Första Kammaren ej skulle hafva vant
tillmötesgående, utan att den skulle vilja hafva bort mellanrikslagen.
Jag tror icke detta. Första Kammarens uttalande är i detta afseende
tillräckligt tydligt. Den har uttalat, att den vill hafva eu
mellanrikslag, men att den vill hafva bestämmelserna i densamma
så afvägda, att båda rikenas intressen blifva bättre tillgodosedda än
i den nuvarande lagen. .

Då nu Första Kammaren antagit utskottets förslag, och ingenting
kan göras, derest reservanternas förslag inom denna kammare
bifalles, utan då hela frågan är för denna riksdag förfallen, så hemställer
jag, om det icke vore skäl för denna kammare att bifalla
utskottets förslag.

Skilnaden är för öfrigt så obetydlig, att jag verkligen icke kan
förstå, att man här hållit så hårdt på reservanternas förslag, som
man gjort.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Lilliehöök: Jag vill endast förklara, att jag kommer

att rösta för utskottets förslag, emedan jag icke genom en anslutning
till reservationen vill vara med om att till regeringen öfverlemna
ett uppdrag, som blott skulle ytterligen öka regeringens redan

N:o 43.

Lördagen den 11 Maj.

förut tillräckligt svåra uppgift beträffande unionsförhållandena. Vill Angående
man verkligen åstadkomma eu omarbetning af mellanrikslagen, om nällanhvars
behöflighet vi alla torde vara ense, så anser jag, att man rikslagen.
icke har någon annan väg att gå än att uppsäga densamma, ty (Forts.)
endast derigenom torde det blifva möjligt att, under för handen
varande förhållanden, få lagen ändrad.

För öfrigt har ju redan Första Kammaren fattat beslut i öfverensstämmelse
med utskottets förslag, och således skulle, om Andra
Kammaren nu icke biträder detta beslut, frågan ytterligare förfalla
åtminstone för ett år.

Det är ju dessutom regel vid alla traktatsförändringar, att man
uppsäger den gamla traktaten, innan man underhandlar om en ny
sådan. ... ....

Herr grefve och talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Iiamstedt: Äfven jag skall be att få gifva till känna, att
jag kommer att vid omröstningen ställa mig på utskottets sida. En
talare på göteborgsbänken har flera gånger sagt och nu åter upprepat,
att Sverige har lika stor nytta af mellanrikslagen som Norge.

Detta torde val vara tvifvel underkastadt. Ej annat än jag kan
förstå, hafva reservanterna vid flera tillfällen uttalat den åsigten, att
eu revision af mellanrikslagen borde ske. Men påtagligt är, att, om
reservanternas förslag antages, denna fråga uppskjutes ännu ett år.

Jag anser ett uppskof för närvarande vara olämpligt och yrkar derför,
herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Thestrup: De röstsiffror, hvilka sammanlagdt afgåfvos

inom Riksdagens båda kamrar vid det tillfälle, då denna fråga förra
gången stod på dagordningen, tala, enligt mitt bedömande, ett
ovedersägligt språk, huru åsigterna i landet, för så vidt dessa repre
senteras af Riksdagen, föreligga.

Det har af flere talare i dag anförts, att det vore lämpligare —
jag vet icke, om man begagnat ordet »värdigare» —- att antaga
reservationen på skäl, hvilka såväl i densamma blifvit framhållna
som ock under debatten i dag ytterligare utvecklade. Jag skall medgifva
rigtigheten häraf under förutsättning, att man vill hafva slagit
i hjel hela frågan om en revision af mellanrikslagen, eu lag, beträffande
hvilken dock äfven reservanterna sjelfve medgifvit, att en ändring i
densamma kan vara af behofvet påkallad.

Om nu denna kammare bifaller reservationen, så är, enär någon
ytterligare sammanjemkning icke lärer vara möjlig, fragans öde för
denna riksdag afgjord. Dä jag emellertid för min del icke vill
bidraga till ett sådant resultat, skall jag yrka bifall till utskottets
föreliggande betänkande.

Med herr Thestrup förenade sig herrar Andersson i Backgården
och Dahlgren.

Ofverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkandeu, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall

Andra Kammareni Prof IS 95. N:o 43. -

N:o 43.

Lördagen den 11 Maj.

Angående till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall till den
”afmellan- ,^eir friherre von Schwerin m. fl. vid memorialet fogade reserriMagen.
vation. Herr talmannen fann den förra propositionen vara med öfver(Forts.
) ^ägande ja besvarad, men som votering begärdes, blef nu uppsatt,

justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i förevarande
memorial mo 26, röstar

<Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å nämnda hemställan
bifallit den af friherre von Schwerin m fl. afgifna, vid memorialet
fogade reservation.

Omröstningen utföll med 114 ja mot 105 nej; och hade alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallits.

§ 9.

Föredrogs Första Kammarens protokollsutdrag, n:o 220, innefattande
delgifning af Första Kammarens beslut i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maja med begäran om åtgärders
vidtagande för åstadkommande af eu fortskyndad och ändamålsenlig
folkskolestatistik.

Sedan inom Andra Kammaren herr E. Hammarlund i motionen
n:o 84 föreslagit, »att Riksdagen måtte i skrifvelse hos Kongl. Maja
anhålla om vidtagande af åtgärder, så att ärligen från trycket utkommer
en statistik rörande folkundervisningen i vårt land; att
denna statistik varder i möjligaste mån ändamålsenlig och så fullständig,
som de tillgängliga primäruppgifterna medgifva och omständigheterna
i öfrigt föranleda; samt att den regelbundet föreligger
färdig i tryck senast ett år efter det primäruppgifterna inkommit till
ecklesiastikdepartementet;» samt Andra Kammaren i anledning af
samma motion på tillstyrkan af sitt första tillfälliga utskott för sin
del beslutat, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
om vidtagande af åtgärder, så att årligen från trycket utgifves eu
statistisk berättelse om folkundervisningen i vårt land, hvilken berättelse
bör offentliggöras senast ett år efter det primäruppgifterna
inkommit till ecklesiastikdepartementet; och detta beslut, jemlikt 63 §
riksdagsordningen, genom utdrag af protokollet delgifvits Första
Kammaren, som deröfver begärt sitt andra tillfälliga utskotts utlåtande,
hade sistnämnda utskott i utlåtande n:o 8 hemstält,

N o 4 B.

Lördagen don 11 Maj.

»att Första Kammaren i så mån instämmer med Andra Kammaren,
att den beslutar: det Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla om vidtagande af den åtgärd, som kan finnas erforderlig,
på det årligen en officiel statistisk berättelse om folkundervisningen
i vårt land må varda offentliggjord och från trycket utgifven
före utgången af det kalenderår, som närmast efterföljer det, hvarunder
primäruppgifterna till ecklesiastikdepartementet bort inkomma.»

Denna hemställan hade, enligt hvad ofvan omförmälda protokollsutdrag
utvisade, af Första Kammaren bifallits; och som Andra
Kammarens beslut i frågan således icke blifvit otörändradt antaget,
hade, jemlikt 63 § 3 inom. riksdagsordningen, ärendet till Andra
Kammaren återlemnats till förnyad behandling.

Ordet begärdes af

Herr Hammarlund, som yttrade: Herr talman! Efter samråd
med öfriga ledamöter af det Andra Kammarens utskott, som förut
handlagt detta ärende, ber jag att få hemställa, att Andra Kammaren
måtte biträda Första Kammarens beslut.

Andra Kammaren har förut på grund af min motion och i
öfverensstämmelse med sitt första tillfälliga utskotts hemställan beslutit
anhålla hos Kongl. Maj:t »om vidtagande af åtgärder, så att
årligen från trycket utgifves en statistisk berättelse om folkundervisningen
i vårt land, hvilken berättelse bör offentliggöras senast ett
år efter det primäruppgifterna inkommit till ecklesiastikdepartementet».
Häruti har nu Första Kammaren gjort den ändring, att den
tid, inom hvilken berättelsen skulle vara offentliggjord, satts till
»före utgången af det kalenderår, som närmast efterföljer det, hvarunder
primäruppgifterna till ecklesiastikdepartementet bort inkomma.»

Skilnaden mellan kamrarnes beslut är egentligen en tidrymd af
fem månader. Enligt gällande bestämmelser skola primäruppgifterua
vara aflemnade till ecklesiastikdepartementet före den 1 augusti. Om
man nu i likhet med Andra Kammarens utskott utgår derifrån, att,
då det är föreskrifvet, att primäruppgifterna skola vara inkomna till
en viss dag, Kongl. Maj:t också tillser, att denna tidpunkt ej öfverskrides,
skulle t. ex. primäruppgifterna för år 1893 hafva varit inkomna
före den 1 augusti 1894 och berättelsen om 1893 års folkskoleväsen
varda enligt Andra Kammarens beslut offentliggjord före
den 1 augusti innevarande år. Första Kammaren har emellertid
ansett, att det vore likgiltigt, hvilken af årets senare månader den
utkomme, och derför utsträckt tiden till inom årets slut.

Nu kan jag visserligen icke instämma deruti, att det är likgiltigt,
hvilken af årets senare månader berättelsen utkommer, tv
det kan ofta vara ganska vigtigt att få reda på en sak fem månader
tidigare. Men Första Kammarens beslut innebär i allt fall en högst
väsentlig förbättring emot den nuvarande anordningen. Vi hafva
just i dessa dagar fått en påminnelse om, huru bedröfligt det för
närvarande är stäldt med fölkskolestatistiken. 1 torsdags utdelades
här på våra pulpeter »Berättelse om folkskolorna för år 1886, hvilken
berättelse är daterad den 16 april 1895. I fall det af Första Kam

t N:o 43. 20 Lördagen den 11 Maj.

maren uppstälda önskningsmålet varit förverkligadt, skulle vi hafva
haft denna berättelse redan vid början af 1889 års riksdag, och i
stället för att nu få 1886 års berättelse, skulle vi för några månader
sedan haft på våra pulpeter berättelsen för 1892.

Under sådana omständigheter och då någon skrifvelse ej kommer
till stånd, derest kammaren vidhåller sitt förra beslut, ber jag, herr
talman, att få yrka, att Andra Kammaren måtte med frånträdande
af sitt förut i ämnet fattade beslut biträda Första Kammarens beslut.

Häruti instämde herr Berg.

Vidare yttrades icke. Efter af herr talmannen i sådant afseende
gifven proposition, beslöt kammaren för sin del biträda Första Kammarens
i ämnet fattade beslut.

§ 10.

Om I ordningen förekom dernäst Andra Kammarens andra tillfälliga

meddelande utskotts utlåtande n:o 28, i anledning af väckt motion om meddelande
, ?/ nya, af nya bestämmelser angående utöfvande af läkareverksamhet och
angående med läkemedel.

utöfvande af

läkare- Med tillstyrkande af en inom Första Kammaren af herr von

verksamhet Stapelmohr i ämnet väckt motion, n:o 40, hade nämnda kammares
m m• andra tillfälliga utskott i afgifvet utlåtande hemstält:

att Första Kammaren måtte för sin del besluta, att Kiksdagen ville
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Kiksdagen framlägga förslag till nya bestämmelser angående
utöfvande af läkareverksamhet och handel med läkemedel.

Vid föredragning af detta utskottets utlåtande i Första Kammaren
biföll kammaren detsamma, hvarefter beslutet härom jemlikt §63 mom. 3
riksdagsordningen genom utdrag af protokollet delgifvits Andra Kammaren,
som den 24april hänvisat ärendet till sitt andra tillfälliga utskott.

1 nu föreliggande utlåtande hemstälde sistnämnda utskott, att
Andra Kammaren ej måtte biträda Första Kammarens beslut.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Eriksson i Bäck: Med den inom Första Kammaren väckta
motionen om läkareverksamhet och handel med läkemedel sammanhänger
en annan fråga så nära, att jag tager mig friheten att här
nu beröra den, nemligen frågan om förhållandet mellan herrar tandläkare
och tandteknici. Medicine doktor Nyström i Första Kamma
ren yttrade bland annat under debatten der vid denna frågas behandling,
sedan han först uppräknat olika kategorier, mellan hvilka
ganska svår konkurrens egde rum: »Vidare att märka är — hvarpå
jag anhåller att särskild! få fästa uppmärksamheten — förhållandet
mellan tandläkare och tandteknici. I motsats mot hvad som eger
rum på andra håll har der kontrollen öfver intrång blifvit alldeles
för sträng, enär en tandtekniker, som tillåtit sig en jemförelsevis

Lördagen den 11 Maj.

oskyldig åtgärd, ett ganska obetydligt ingripande, kan bötfållas med
det orimliga beloppet af 500 kronor.» Det förhåller sig nu så, att
herrar tandteknici icke hafva lagenlig rätt att utöfva sitt inlärda
yrke. Genom kongl. förordningen af den 18 juni 1861, § 1, mom. b)
äro nemligen tandteknici förhindrade att tillgodogöra sig sin arbetsduglighet.
Eu tandtekniker är förhindrad att utöfva det yrke, han
inlärt, och som det till på köpet varit ganska dyrt för honom att
inlära. Herrar tandteknici hafva fått betala till tandläkare understundom
2,000, ja, ända till 5,000 kronor för att få lära sig yrket.
Och sedan händer det — det har händt på de senare åren ganska
ofta —, att dessa tandläkare anklaga dessa tandteknici, för att de
olagligt utöfvat tandläkareyrket. Under en följd af år hafva tandteknici
derför ådömts ganska stora bötessummor. De halva fälts
till sammanlagdt öfver 10,000 kronors böter för förment olagligt utöfvande
af ett yrke, som de lärt. Samma person har blifvit vid
skilda tillfällen dömd till sammanlagdt 1,905 kronors böter, en annan
till 2,150 kronors böter, en tredje till 1,000 kronors böter o. s. v.
Detta tyckes nu vara ett något oegentligt förhållande. I herr Stapelmohrs
motion hafva framhållits olägenheterna af att bötesbestämmelserna
i fråga om olagligt utöfvande af läkareverksamhet äro
alldeles för små. Hvad tandteknici beträffar, synas böterna deremot
hafva satts allt för högt. Det torde derför vara väl behöfligt, att det
blir ändring härutinnan; och då Första Kammaren för sin del besluta,
att Riksdagen skall i »skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
nya bestämmelser angående utöfvande af läkareverksamhet och han
del med läkemedel», tillåter jag mig yrka, att Andra Kammaren måtte
för sin del biträda Första Kammarens beslut.

N:o 43.

Om meddelande

af nya
bestämmelser
angående ''
utöfvande af
läkareverksamhet

m. m.
(Forts.)

Herr Falk: Herr talman! Då utskottet i sin motivering anfört,
att utskottet saknar den sakkunskap, som vore behöflig för att
bedöma den föreliggande frågan, kan jag icke annat än konstatera
den sällsynta sjelfkännedom, som utskottet besitter. Det synes mig
dock, som om det icke beböfdes synnerligen stor sakkunskap för att
bedöma denna fråga.

Första Kammarens andra tillfälliga utskott, hvars hemställan
blifvit af Första Kammaren bifallen, anser, att de gamla bestämmelserna
om utöfvande af läkareverksamhet och om handel med läkemedel
äro både föråldrade och overksamma. Derför bär det af utskottet
hemstälts, »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till nya bestämmelser angående utöfvande af
läkareverksamhet och handel med läkemedel.j> Om man — och fram
för allt utskottets mycket värderade ordförande — behagat sätta sig
något litet in i frågan, torde man fått klart för sig, hvad jag trott
höra nästan falla af sig sjelft, att den lagstiftning, som nu gäller
rörande läkareverksamhet och försäljning af läkemedel, är föråldrad.
Den utgöres till allra största delen af kong!, förordningar, som utfärdats
på 1600-talet! Eu synnerligen vigtig, ännu gällande sådan
förordning är af Kong!. Maj:t utgifven år 1685, en annan år 1687

N o 43.

Lördagen den 11 Maj

O”} och en tredje på 1690-talet. Läkekonstens ståndpunkt på den tiden

maf nya oc^ nu icke ens den värderade utskottsordföranden anse

bestämmelser jemnstälda med hvarandra. Motionären föreslår och Första Kamangående
niaren godkänner en skrifvelse till Kong!. Makt, att han måtte frarnutöf
vande af lägga förslag till nya bestämmelser, för den händelse sådana anses
verksamhet ^ehöfliga. Andra Kammarens utskott anser deremot, att ingenting
m m är att göra, utan det må vara, som det är!

(Forts.) Frågan faller naturligtvis i år, ty här blir nog pluralitet för

Andra Kammarens tilltalliga utskotts hemställan. Men nog skall
den komma igen, och jag hoppas, att den då icke skickas till ett
utskott, som behandlar den på det sätt, som det här utskottet gjort.

Jag skall be att få yrka bifall till Första Kammarens beslut
och afslag på Andra Kammarens utskotts hemställan.

Herr Wall is: Det första yttrandet af den siste ärade talaren
lydde, att Andra Kammarens andra tillfälliga utskott skulle hafva
varit medvetet om sin bristande sakkunskap i föreliggande fråga, i ty
att det sjelft skulle uttalat, att det icke egde sakkännedom i frågan.
Så blygsamt har utskottet emellertid icke varit, utan det har endast
i afseende å en särskild punkt i Första Kammarens andra tillfälliga
utskotts motivering sagt, att det icke ville bestämdt yttra sig just i
denna punkt, emedan det icke ansåge sig ega tillräcklig sakkunskap
för densammas bedömande.

Detta var i fråga om anordnandet af en särskild kontroll öfver
de såsom läkemedel utbjudna varorna. Om herrarne behaga läsa
igenom detta betänkande från Andra Kammarens tillfälliga utskott,
skola herrarna finna, att det i alla väsentliga punkter i sin motivering
öfverensstämmer med uttalandet från Första Kammarens tillfälliga
utskott, och det synes således, att Andra Kammarens tillfälliga utskott
mycket väl behjerta! önskvärdheten af att få eu annan lagstiftning i
detta ämne än den, som daterar sig från slutet af 1600-talet. Orsaken
till att utskottet ändock icke kunnat vara med om Första Kammarens
beslut är, att dess utskotts, åt kammaren accepterade motivering är
i hög grad inkonseqvent Den börjar med att häfda den synpunkten,
att ingalunda all sjukdomsbehandling, som af obehörig utöfvas, bör
vara föremål för straffbestämmelser i lagen; och detta är något, som
äfven Andra Kammarens tillfälliga utskott på goda grunder anser vara
en alldeles sjelfkär sak. Och vidare instämmer Andra Kammarens
tillfälliga utskott med Förstå Kammarens deri, att man bör inskränka
straffbestämmelserna till vissa särskilda fall, nemligen de fall, hvarom
Första Kammarens tillfälliga utskott yttrar följande: »Hvad lagstiftarne
kunna och böra göra, det är att skärpa straffbestämmelserna för de
obehöriga personer, som bevisligen vållat den enskilde skada genom
sin läkarebehandling». Detta är Andra Kammarens tillfälliga utskott
således också fullt med om.

I afseende på icke af apotekare skeende försäljning af varor som
läkemedel har Andra Kammarens tillfälliga utskott också i hufvudsak
samma ståndpunkt som Första Kammarens. Båda utskotten anse, att
en mängd af de såsom läkemedel utbjudna varorna alldeles icke bör
af lagen antastas, deras försäljning icke försvåras eller förbjudas.

N:o 43.

Lördagen den 11 Maj.

I synnerhet gäller detta i afseende pa försäljningen af äfven annars Om
i handeln förekommande varor, hvilkas försäljande ingen menniska meddelande
kan hindra, liksom ingen menniska kan hindra allmänheten att hafva h nya,
förtroende för dessa varor, då de utbjudas som läkemedel. Andra angående^
Kammarens tillfälliga utskott rnedgifver vidare villigt liksom Första utöfvande af
Kammarens tillfälliga utskott, att eu stor del af handeln med varor läkaresåsom
läkemedel utgör ocker på allmänhetens lättrogenhet, meu då verksamhet
Första Kammarens utskott anser nödvändigt att såsom botemedel häremot
anordna en kontroll öfver dessa såsom läkemedel utbjudna varor, °r s''
så vågar denna kammares tillfälliga utskott deremot icke uttala sig
alldeles bestämdt härom. Dock säger utskottet, att det anser en sådan
kontroll önskvärd för att bestämma, hvilka af de såsom läkemedel
utbjudna varorna möjligen äro för helsan skadliga genom sin gifthalt.

Således herskar äfven i denna fråga en ganska hög grad af sam
stämmighet mellan de båda tillfälliga utskotten.

Att utskottet icke detta oaktadt ansett sig kunna biträda Första
Kammarens tilltälliga utskotts af Första Kammaren accepterade hemställan,
beror på, att i motiveringen ingår ett stycke, som synes innehålla,
att straffbestämmelserna i allmänhet borde skärpas i afseende
på obehörigt utöfvande af läkareverksamhet och försäljning af varor
såsom läkemedel. Detta hafva vi icke kunnat gå in på, då Första
Kammarens tillfälliga utskott härigenom synes vilja icke blott bibehålla,
utan äfven skärpa de lagbestämmelser, som gjordes i slutet af 1600-talet och hvilka i sjelfva verket söka åstadkomma ett monopol för
läkare och apotekare i afseende på lake- och sjukdomsbehandlingen
och försäljningen af varor som läkemedel. Jag är alldeles öfvertvgad
om, att det nu omtalade stycket inkommit i den omnämnda motiveyeringen
af förbiseende, eftersom det svär emot den föregående motiveringen,
och jag är likaledes öfvertygad om, att hade detta stycke
icke funnits, skulle de båda tillfälliga utskottens utlåtanden kunnat
bringas i samstämmighet, och detta skulle således hafva kunnat
leda till beslut från Riksdagens sida redan vid denna riksdag, finsk
vidt Andra Kammaren biträdt sitt utskotts hemställan. Nu är
tiden så långt framskriden, att någon sammanjemkning af de skiljaktiga
motiveringarne ej enligt utskottets åsigt torde kunna medhinnas.

Vi fiugo icke denna Första Kammarens skrifvelse oss tillsänd förrän
i slutet af april, och under sådana förhållanden har utskottet icke
kunnat medhinna ärendets behandling förr än nu. Det är emellertid
alldeles uppenbart, att denna fråga, i fall utskottets hemställan af
kammaren antages, i motsats mot hvad den siste talaren sade, fallit
framåt,, men på samma gång vill jag framhålla, att det är en mycket
vigtig sak för frågans framtida behandling, i fall den, såsom jag
hoppas, återkommer, att ur motiveringen till en sådan Riksdagens
skrifvelse klart och tydligt framgår den retning, i hvilken Riksdagen
önskar, att Kong!. 5laj:t skall utarbeta sitt blifvande lagförslag, om
hvithet ju vi i framtiden skola yttra oss, så att, när frågan återkommer
till kamrarne, vi icke äro tvungna att säga nej till ett lagförslag,
som vi genom vår skrifvelse framkallat.

Af nu anförda skäl anser jag mig, herr talman, skyldig att yrka
bifall till utskottets förslag.

N:o 43.

Lördagen den 11 Maj.

Om Herr Boöthius: Jag skulle kunna! inskränka mig till att in meddelande

stämma i hvad den siste ärade talaren yttrade, men efter som herr
bestämmelserFalk haft den vänligheten att särskild! apostrofera mig, ber jag att
angående få saga honom några ord tillbaka. Herr Falk beklagade, att utskotutöfvande
a/1 tets ordförande icke hade så stor sakkunskap, att han visste, att
läkare- (jessa förordningar voro från slutet af 1600-talet. Men att de det

Vm “in ar0> st^r an*ördt i utskottets betänkande, och då förmodar jag väl,

(Forts) att utskottets ordförande haft den sakkunskapen. Jag vill deremot
taga mig friheten att beklaga, att herr Falk icke haft den sakkunskapen,
så att han kunnat förstå det utskottsbetänkande, han angriper.
Han har nemligen ondgjort sig öfver att vi helt enkelt afstyrkt
Första Kammarens beslut i ämnet, men om han läst igenom vårt
betänkande och begripit det, skulle han hafva funnit, att vi till
fullo erkänt, att författningarne behöfva omarbetas, men att vi icke
vilja en sådan omarbetning, att här skulle uppstå ytterligare skråtvång.
Då nu ett bifall till Första Kammarens beslut möjligen
kunde så uppfattas, ansågo vi, att frågan för denna riksdag kunde
hvila. Är det detsamma som att helt enkelt afslå en nyttig sak?
Herr Falk uppträdde särskild! såsom riddare för läkarne. Utskottets
betänkande handlar emellertid icke endast om läkare, utan äfven
om apotekare, och jag skall be att få yttra mig äfven något i detta
hänseende. Hvad först läkarne angår, så sade herr Falk, att läkarekonsten
gått så mycket framåt mot hvad den var på 1600-talet och att
förordningarna derför behöfde omarbetas. Ja, det är jag med om,
men den omarbetningen bör icke gå i rigtning åt sådana rent skråmessiga
bestämmelser, som funnos stadgade på 1600-talet, då läkarekonsten
ännu var mycket outvecklad. Hvad nu åter apotekarne
angår, så har det talats om att det är så illa stäldt, att vissa personer
våga sig till att sälja varor, som äro apoteksvaror. Vilja
herrarne verkligen vara med om att stadga ökade böter t. ex. för
försäljning af liniment. Om en person påfinner ett alldeles oskadligt,
men kanske verksamt liniment, skulle då stadgas högre böter
för försäljning af sådant än de redan nu befintliga.

Jag tror icke, att apotekarne behöfva större skydd, och jag tror
icke heller, att det är skäl att lagstifta för att skydda den enskilde
mot att få betala för mycket för dylika läkemedel, som säljas af
andra än apotekare, ty jag tror, att den procent, som dessa taga,
icke är större än den procent, som herrar apotekare ofta få på sina
apoteksvaror. Hvad utskottet anser, det är, att man skall stadga
strängare straff för försäljning på enskild väg af sådana läkemedel,
som äro för helsan skadliga, men vi vilja icke hafva något allmänt
bönhaseri. Det är detta, som föranledt utskottets betänkande, och
jag anser, att denna fråga behöfver ligga till sig till nästa riksdag,
ty om man nu i riksdagens sista stund afgör den, så kunde kanske
några bestämmelser komma med, som vore rent af skråmessiga
och som skulle stå i afgjord motsats mot vår tids uppfattning af
denna fråga.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Lördagen den 11 Maj.

Med herr Boethius instämde herr Pehr son i Törneryd och
Jönsson i (iammalstorp.

Herr Falk: Herr talman! Det var icke något stort förtroende

till Kongl. Maj:ts regering, som den siste talaren uttryckte, då han
förestälde sig, att den nya lagstiftningen på detta område skulle blifva
så skråmessig, att vi derigenom riskerade att komma tillbaka till
1600-talet. Att åter hos oss, som hylla den uppfattningen, att författningarna
rörande medicinalväsendet i riket behöfva omarbetas,
förutsätta eu sådan skråmessighet, det är ju orimligt, ty då skulle vi
väl just hålla på dessa gamla skråmessiga författningar. Om dessa
förordningar från 1683 och 1687 efterlefdes, hvilket icke sker, så
vore det verkligen omöjligt att nu tillgodogöra sig de af den siste
talaren så varmt rekommenderade stora välgerningar, som en uppfinnare
och försäljare af ett nytt, hemligt läkemedel kan göra menskligheten.

Jag har sjelf för 11 år sedan utgifvit eu upplaga af gällande
författningar rörande medicinalväsendet och särskild! apoteken.
Hvilket tidsödande arbete dermed var förenadt för att komma till
något så när klar insigt om hvad som verkligen i närvarande stund
är gällande utaf de gamla författningarna och således ej blifvit på
ett eller annat sätt genom utgifva förordningar ändradt och modifierade
det vet jag mer än väl Det är allt jemt min uppfattning, att
eu vägran att biträda Första Kammarens beslut i denna fråga, om
skrifvelse till Kongl. Maj:t i syfte att få medicinalordningarna öfversedda,
är beroende deraf, att man verkligen icke vill framgång åt en
god och väl behöflig sak.

För min del vill jag fortfarande yrka, att denna kammare mätte
biträda Första Kammarens beslut.

N:o 48.

meddelande
af nya
bestämmelser
angående
utöfvande af
läkareverksamhet

m. m.
(Forts.)

Herr Boethius: Jag ber att ännu en gång få påpeka, hurusom
jag aldrig förnekat, att dessa förordningar behöfva omarbetas, utan
jag har blott fruktat, att den otydliga motiveringen kunde ingifva
den föreställningen, att ett skärpt skråtvång borde införas. Jag ber
att med afseende på detta få påpeka följande ord i motionen: »Sålunda
stadga Kongl. Maj:ts medicinalordningar af den 30 oktober
1688 eller ''de privilegier, som Kongl. Maj:t förunnat collegiuin medicum’,
straffbestämmelser för obehörigt utöfvande af läkareverksamhet
och olaglig handel med läkemedel, men bötesbeloppet, 50 daler
silfvermynt, eller enligt faststäld evalveringsgrund 12 kronor 50 öre
i gällande myntslag, hvilket i äldre tider väl var nog för att upprätthålla
aktning för lagen, är till följd af penningvärdets sjunkande
icke vidare tillräckligt för att gifva tillbörlig kraft åt lagbuden.»
Kan ej detta fattas, såsom vore det fråga om eu allmän höjning af
böterna för hvar och en, som vågar handla med en sak, som kan
hänföras under rubriken läkemedel ? Jag tror för öfrigt visst icke,
att Kongl. Maj:t skulle komma med rent skråmessiga författningsförslag,
men jag anser det ej passande, att Riksdagen, när den
skrifver till Kongl. Maj:t i en sak, icke tydligt talar om just hvad
Riksdagen vill.

Andra Kammarens Prof. 1895. N:o 43 ''3

N:o 43. 26

•»

Lördagen den 11 Maj.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 11.

Slutligen föredrogs särskilda utskottets n:o 1, memorial n:o 4, i
anledning af dels återremisser från kamrarne af åtskilliga delar af
de vid utskottets utlåtande n:o 1 fogade förslag till lagar om handelsbolag
och enkla bolag, om aktiebolag, om registrerade föreningar
för ekonomisk verksamhet samt om registrering af bankaktiebolag, dels
kamrarnes skiljaktiga beslut angående de tre sistnämnda lagförslagen.

Punkten 1.

Bifölls.

Punkten 2.

Mom. a) — t).

Biföllos.

Mom. u) och v).

Lades till handlingarne.

i ■

Mom. x) och y).

Biföllos.

Mom. z) och å).

Lades till handlingarne.

Mom. ä) — bbj.
Biföllos.

Mom. ce) och dd).

Lades till handlingarne.

Mom- ee) — jj).

Biföllos.

Mom. kk).

Lades till handlingarne.

Mom. II).

Bifölls.

27 N:o 48.

Lördagen den 11 Maj.

I mom. mm.) hemstälde utskottet: att Andra Kammaren ville
fatta beslut angående den i utskottets utlåtande n:o 1 föreslagna
rubriken för lagen om aktiebolag.

Herr vice Talmannen Östberg begärde ordet och yttrade: Jag
anhåller att få yrka bifall till den af särskilda utskottet i dess
betänkande n:o 1 föreslagna rubriken för lagen om aktiebolag.

Vidare anfördes icke. Efter af herr talmannen i sådant afseende
gifven proposition beslöt kammaren godkänna den af utskottet i dess
utlåtande n:o 1 för ifrågavarande lag föreslagna rubrik.

Punkten 3.

Mom. a)—i).

Biföllos.

Mom. j).

Lades till handlingarne.

Mom. k)—r).

Biföllos.

Mom- s).

Lades till handlingarne.

Punkterna é och 5.

Biföllos.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr A. V. M. Natt och Bag under 8 dagar fr. o. m. den 16
dennes, och

herr C. F. Petersson i Dänningelanda under 4 dagar fr. o. m.
14 dennes.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial n:o 92, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut vid behandlingen af statsutskottets utlåtande n:o 79, i

N:o 43. 28

Lördagen den 11 Maj.

anledning af väckta motioner dels om vissa vilkor för åtnjutande af
de för statens embets- och tjensteman bestämda löneförmåner, dels
ock i fråga om utredning rörande embets- och tjenstemäns dagliga
arbetstid m. m.; och

andra särskilda utskottets memorial n:o 5, angående aflöning åt
dess tjensteman och vaktbetjente.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 1,51 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1895.