RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1895:41)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1895. Andra Kammaren. N:o 41.

Onsdagen den 8 maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

det i kammarens sammanträde den 1 innevarande
maj förda protokoll.

§ 2.

Till kammaren kade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes.

Att riksdagsmannen kerr ingeniör Z. Larsson på grund af
sjukdom är förhindrad att under de närmaste dagarne infinna sig
vid riksdagen, intygas kärmed.

Upsala den 7 maj 1895.

C. G. Leczinsky,
legit. läkare.

§ 3.

Sedan Riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de i
statsutskottets memorial n:is 73, 74 och 81, bevillningsutskottets
memorial n:is 23 och 24 samt bankoutskottets memorial n:o 13
föreslagna voteringspropositioner rörande åtskilliga frågor, deri
kamrarne fattat olika beslut, samt denna dag blindt bestämd för
omröstning öfver de särskilda voteringspropositionerna, så anstäldes
nu dessa omröstningar i följande ordning:

l:a omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 73).

Den, som vill, att, med bifall till Kong! Maj:ts framställning,
Riksdagen medgifver, att kartografen Carl Edvard Dahlman må

Andra Kammarens Prot. 1895. N:o 41. 1

Gemensamma

omröstningar.

N:o 41.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Gemensamma från och med månaden näst efter den, hvarunder han afgår från
omröstningar. gjn befattning såsom kartograf, under sin återstående lifstid åt(Forts.
) njuta från allmänna indragningsstaten en årlig pension af 2,800
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning ej
af Riksdagen bifallits.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och
uppräkning och utföll omröstningen med 71 Ja och 146 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 106 Ja och 32 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller..............71 Ja och 146 Nej,

sammanräkningen visar..........177 Ja och 178 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

2:dra omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 74).

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts
framställning, till bestridande af kostnaden för uppförande af
nytt landsstatshus i Luleå beviljar ett extra anslag af 91,500
kronor, att utgå under två år, och deraf anvisar 45,750 kronor
för år 1896; hvarvid det af Riksdagen för om- och tillbyggnad af
nämnda landsstatshus för år 1893 anvisade, men ännu icke disponerade
extra anslag å 17,000 kronor kommer att reserveras till
Riksdagens disposition såsom tillgång vid en kommande statsreglering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Jf:o 41.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning
endast pa det sätt bifallits, att, till bestridande af kostnaderna
för om- och tillbyggnad af landsstatshuset i Luleå, Riksdagen,
utöfver härför redan beviljade 17,000 kronor, anvisat ytterligare
10,000 kronor, att utgå å extra stat för år 1896.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och '' förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore
ir%a- jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning och utföll omröstningen med 106 Ja och 115 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hacfe utfallit med 117 Ja och 24 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller..............106 Ja och 115 Nej,

sammanräkningen visar.......... 223 Ja och 139 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

3:dje omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 81).

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts
•den 8 mars 1895 till Riksdagen aflåtna proposition (n:o 32), bemyndigar
fullmägtige i riksgäldskontoret att, på det Kongl. Maj:t
ma blifva i tillfälle att i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de
i det propositionen bilagda statsrådsprotokoll öfver civilärenden för
samma dag angifna grunder åt staten förvärfva Skåne—Hallands
Mellersta Hallands, Göteborgs—Hallands, Landskrona—Engelholms
och Malmö—Billesholms jernvägar, till Kongl Maj:t, efter ingången
af år 1896, på reqvisition utanordna de medel, som erfordras
för gäldande af hvad för jernvägarne skall kontant till
jernvägarnes egare utbetalas, äfvensom fullgöra ränteliqvider och
kapitalaf betalningar å de i Skåne—Hallands och Malmö—Billesholms
jernvägar _ intecknade obligationslån samt de kommunallån,
hvilka af staten i följd af ifrågavarande banors förvärfvande öfvertagas,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke
ut Riksdagen bifallits.

Gemensamma

omröstningar.

(Ports.)

N:o 41.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Gementamma Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
omröitniugar. 0(fo förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren in(Forts.
) gått, att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore
fråga, jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning och utföll omröstningen med 102 Ja och 120 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 101 Ja och 39 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller..............102 Ja och 120 Nej,

sammanräkningen visar.......... 203 Ja och 159 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med ja-proposition ens innehåll.

4:de omröstningen:

(enligt bevillningsutskottets memorial n:o 23, punkt. 1).

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att tullsatsen
för dextrin eller dextringummi skall höjas till 20 öre pr kilogram,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
beslutit, att tullsatsen för ifrågavarande artikel skall bibehållas
vid sitt nuvarande belopp, 17 öre per kilogram.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore
fråga, jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning och utföll omröstningen med 72 Ja och 138 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 95 Ja och 35 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller..............72 Ja och 138 Nej,

sammanräkningen visar..........167 Ja och 173 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med nej-proposition ens innehåll.

X:o 41.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

5:te omröstningen:

(enligt bevillningsutskottets memorial n:o 23, punkt. 2).

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att tullsatsen
för gryn, andra slag, skall höjas till 20 öre per kilogram, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
beslutit, att tullsatsen för ifrågavarande artikel skall bibehållas
vid sitt nuvarande belopp, 17 öre per kilogram.

Sedan voteringssedlarne blifvit -aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren in f-ått,

att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore
råga, jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning och utföll omröstningen med 71 Ja och 132 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 101 Ja och 30 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller . . •...........71 Ja och 132 Nej,

sammanräkningen visar..........172 Ja och 162 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

6:te omröstningen:

(enligt bevillningsutskottets memorial n:o 23, punkt. 3).

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att tullsatsen
för jäst, alla slag, skall höjas till 25 öre per kilogram, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
beslutit, att tullsatsen för ifrågavarande artikel skall bibehållas
vid sitt nuvarande belopp, 20 öre per kilogram.

Gemensamma

omröstningar.

(Korta.)

Ste 4J.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Gemensamma Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel afiagd
och förseglad, äfvensom urtderrättelse från Första Kammaren in''
01 '' gatt, att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore
fråga, jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning och utföll omröstningen med 73 Ja och 142 Nej.

. Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 101 Ja och 30 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller..............73 Ja och 142 Nej,

sammanräkningen visar..........174 Ja och 172 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen,
fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

7:de omröstningen:

(enligt bevillningsutskottets memorial n:o 23, punkt. 4).

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att tullsatsen
för stärkelse, af hvete, potatis eller andra vegetabiliska ämnen
skall höjas till 20 öre per kilogram, vigten af askar och pappersomslag
inberäbnad, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
besluta, att tullen å ifrågavarande varuslag skall bibehållas vid
sitt nuvarande belopp, 17 öre pr kilogram.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel afiagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore
fråga, jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning och utföll omröstningen med 84 Ja och 136 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 104 Ja och 30 Nej,
hvadan, då dertill ‘läggas Andra Kammarens

röster eller..............84 Ja och 136 Nej,

sammanräkningen visar..........188 Ja och 166 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

Onsdagen den 8 Maj, f. in.

»so 41.

8:de omröstningen:

(enligt bevillningsutskottets memorial n:o 24).

Gemensamma

omröitningar.

(Fort*.)

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att den väckta
motionen om lastpenningarnas afskaffande afslås och att de angående
denna afgift gällande, i § 4 af tulltaxeunderrättelserna intagna
bestämmelser skola erhålla följande förändrade lydelse:

»Lastpenningar till Kongl. Maj:t och kronan utgöras till lika
belopp af svenska som af främmande fartyg med 10 öre för
hvarje ton, beräknad efter gällande mätbref, samt betalas hvarje
gång både vid inkommande och utgående; dock, om ett fartyg
under loppet af ett kalenderår gör flera resor mellan Sverige och
utrikes ort, erläggas dessa umgälder för utgåendet allenast första
resan och vid fornyadt inkommande endast när fartyget innehar
last samt större eller mindre del deraf lossar, och må härvid
jemväl såsom barlastadt anses fartyg, då dess last uppgår till
mindre än en tiondedel af fartygets afgiftspligtiga drägtighet;
skolande vid beräkning häraf en ton anses motsvara för varor,
som i fartygets skeppshandlingar äro upptagna i volym, 2,8 3
kubikmeter och för varor, som äro upptagna i vigt, 1,360 kilogram.

Då lossning och lastning på flera ställen egt rum, erläggas
lastpenningar endast å första lossnings- eller lastningsstället, derom
bevis på märkrullan eller passet meddelas.

Från lastpenningars erläggande befrias:

fartyg med eller utan destination till svensk hamn, som
inkommer och åter utgår i barlast;
fartyg, som, under resa utrikes orter emellan, anlöper svensk
hamn och der endast aflemnar eller emottager passagerare
jemte deras effekter eller ock endast aflastar gods i annat
fartyg för export;

fartyg, som af tvingande orsaker eller till inhemtande af
ordres för vidare resa anlöper svensk hamn och der icke
verkställer lossning och icke heller företager annan lastning
än af förnödenheter för besättning, medförde resande
och fartyg;

fartyg, som i följd af liden sjöskada, hvarom sjöförklaring
afgifves, anlöper svensk hamn och der lossar sin last
samt efter verkstäld reparation densamma åter intager
och utför;

fartyg, som af nyss omförmälda anledning lossar sin last
och densamma till större eller mindre del försäljer, då
sådan försäljning inskränkes till hvad för bestridande af
reparationskostnaderna bevisligen erfordrats; samt
fartyg, som, under resa mellan utrikes orter, i svensk hamn
lossar eller lastar varor till högst fjerdedelen af fartygets
lastdrägtighet, för beräknande hvaraf fartygets skeppshandlingar
skola tjena till grund.

S:o 41.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Gemensamma I alla dessa fall skall dock fartygets skeppare ställa sig till
omr°‘*ningar'' efterrättelse de i tullstadgan gifna föreskrifter om anmälan hos
(lorta.) närmaste tullbetjent äfvensom om märkrullans aflemnande samt i
tillämpliga delar jemväl iakttaga hvad i nämnda stadga finnes
anbefaldt rörande uttagande af tullpass», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
beslutit dels att på det sätt bifalla ifrågavarande motion, att den
sjöfarten under namn af lastpenningar åliggande afgift under
loppet af tio år afskrifves sålunda, att densamma skall från och
med början af år 1896 utgå med allenast 9 öre för ton;

från och med början af hvarje derpå följande år till och
med år 1904 med 1 öre mindre per ton än det närmast föregående
året; och

från och med början af år 1905 alldeles upphöra;

dels och att § 4 i tulltaxeunderrättelserna skall erhålla följande
ändrade lydelse, att gälla för år 1896:

»Lastpenningar till Kongl. Maj:t och kronan utgöras till lika
belopp af svenska som af främmande fartyg med 9 öre för hvarje
ton, beräknad efter gällande mätbref, samt betalas hvarje gång
både vid inkommande och utgående; dock, om ett fartyg under
loppet af ett kalenderår gör flera resor mellan Sverige och utrikes
ort, erläggas dessa umgälder för utgåendet allenast första
resan och vid förnyadt inkommande endast när fartyget innehar
last samt större eller mindre del deraf lossar, och må härvid
jemväl såsom barlastadt anses fartyg, då dess last uppgår till
mindre än en tiondedel af fartygets afgiftspligtiga drägtighet;
skolande vid beräkning häraf en ton anses motsvara för varor,
som i fartygets skeppshandlingar äro upptagna i volym, 2,8 3
kubikmeter och för varor, som äro upptagna i vigt, 1,360 kilogram.

Då lossning och lastning på flera ställen egt rum, erläggas
lastpenningar endast å första lossnings- eller lastningsstället,
derom bevis på märkrullan eller passet meddelas.

Från lastpenningars erläggande befrias:

fartyg med eller utan destination till svensk hamn, som
inkommer och åter utgår i barlast;
fartyg, som, under resa utrikes orter emellan, anlöper svensk
hamn och der endast aflemnar eller emottager resande
jemte deras effekter eller ock endast aflastar gods i annat
fartyg för export;

fartyg, som af tvingande orsaker eller till inhemtande af
ordres för vidare resa anlöper svensk hamn och der icke
verkställer lossning och icke heller företager annan last -

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

N:o 41.

ning än af förnödenheter för besättning, medförde resande
och fartyg;

fartyg, som i följd af liden sjöskada, hvarom sjöförklaring
afgifves, anlöper svensk hamn och der lossar sin last
samt efter verkstäld reparation densamma åter intager
och utför;

I alla dessa fall skall dock fartygets skeppare ställa sig till
efterrättelse de i tullstadgan gifna föreskrifter om anmälan hos
närmaste tullbetjent äfvensom om märkrullans aflemnande samt i
tillämpliga delar jemväl iakttaga hvad i nämnda stadga finnes anbefaldt
rörande uttagande af tullpass.»

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren
ingått, att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här
vore fråga, jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning och utföll omröstningen med 102 Ja och
118 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 113 Ja och 26 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller..............102 Ja och 118 Nej,

sammanräkningen visar..........215 Ja och 144 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

9:de omröstningen:

(enligt bankoutskottets memorial n:o 13).

Den, som godkänner bankoutskottets i Första Kammaren
gillade hemställan, att den vid innevarande riksdag af herr
Arnoldsson väckta motion om utsträckning af tiden för återbetalning
af af betalningslån ej måtte af Riksdagen bifallas,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

N:o 41.

Onsdagen den 8 Maj, f. ra.

Gemensamma Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
omröstningar. me(jL afs]ag g, utskottets hemställan, men bifall till herr Arnolds(Forts.
) gong motion, beslutit, att mom. 2 i § 32 af bankoreglementet skall
erhålla följande lydelse:

»Lånen återbetalas medelst erläggande hvar sjette månad efter
ntlåningsdagen af minst en tiondedel utaf lånebeloppet jemte
upplupen ränta, vid äfventyr, om sådant försummas, att hela
obetalda delen af lånet varder till betalning förfallen.»

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore
fråga, jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande
och uppräkning och utföll omröstningen med 81 Ja och 120 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 99 Ja och 31 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller..............81 Ja och 120 Nej,

sammanräkningen visar..........180 Ja och 151 Nej;

Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

§ 4.

Föredrogs och bordlädes för andra gången Andra Kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 29.

§ 5.

Ordet begärdes af chefen för landtförsvarsdepartementet, herr
statsrådet friherre Rappe, som yttrade: Kammaren torde erinra
sig, att då för någon tid sedan det var fråga om anslag till
kasernbyggnader för armén, gjordes anmärkningar af en talare på
stockholms-bänken angående åtskilliga förhållanden på Karlsborg.
Jag lofvade då, att, så snart som protokollet blefve tillgängligt,
en undersökning skulle göras, hvarigenom jag skulle sättas i
tillfälle att visa, huru förhållandena verkligen voro. Det har jag
nu gjort, och jag ber att med kammarens tillstånd få göra reda
för de resultat, hvartill undersökningen ledt. Det var, lian man
säga, hufvudsakligen sju anmärkningar, som gjordes.

Först anmärktes, att på Karlsborg för befälet vid trångbataljonen
uppförts en byggnad, upptagande våningar på icke mindre
än åtta rum för regementsofficerare och på 5—6 rum för kaptener.

Trängbataljonens befälsbyggnad uppfördes år 1891 för den då
under uppsättning varande Göta trängbataljons befäl, beräknadt

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

N:o 41.

efter denna bataljons ursprungliga organisation. Dess tillkomst
grundar sig på Riksdagens beslut år 1890. I detta års statsverksproposition
föreslog Kongl. Maj:t Riksdagen under fjerde hufvudtiteln
angående organisationen af en trängbataljon å Karlsborg:

»att med godkännande af de i statsrådsprotokollet den 11
januari 1890 angifna grunder för organisationen — -— — — —
medgifva, att de besparingar, som under uppsättningstiden kunna

--beredas, må af Kongl. Maj:t disponeras för bestridande af

uppsättningskostnader och öfriga med organisationens genomförande
förenade utgifter». 1 nämnda statsrådsprotokoll yttras bland annat,
angående just den af dessa utgifter, som här är i fråga:

»att, då inga enskilda bostäder inom fästningens område stå
att erhålla, en .särskild för inrymmande af bataljonens befäls Eersonal

afsedd byggnad bör på statens bekostnad uppföras å Karlsorg,
i likhet med hvad som redan skett i fråga om de å fästningen
förlagda artilleri- och ingeniörstrupper», men antages, att den
del af kostnaden för nämnda byggnad, som ej täckes af de under
uppsättningstiden upplöpande besparingarna å de till bataljonen
anslagna medel, skall kunna bestridas från inqvarteringsanslaget
i den mån besparingar tillföras densamma.»

Genom skrifvelse n:o 53 (som står att läsa sid. 5 af riksdagsskrifvelsen)
biföll Riksdagen Kongl. Maj:ts framställning angående
trängen oförändrad i alla dess delar och med uttryckligt
godkännande af statsrådsprotokollets grunder. Detta angående
byggnadens tillkomst.

Beträffande inredningen, så är att anföra följande.

Den nya trängbataljonens befälspersonal skulle enligt stat
utgöras af 15 officerare med vederlikar och 24 underofficerare med
vederlikar i ständig tjenstgöring, samt 7 af den förra och 14 af
den senare kategorien tjenstgörande endast under sommaröfningarna.
Af denna personal, in alles 60 personer, kunde uti slutvärnet inkvarteras
samtlige underofficerare med vederlikar och 4 officerare,
för 1 bataljonsläkare fans plats uti garnisonssjukhuset, hvadan
den personal, för hvilken befälsbyggnaden måste afses, utgjordes af
1 major, 1 regementsläkare, 1 bataljonsläkare, 3 kaptener och 11
subaltern officerare.

Enligt den af Kongl. Makt den 27 december 1870 faststälda
ritningen har denna byggnad i två våningar bostadslägenheter
för just denna personal, med undantag af 7 subalternofficerare,
h vilkas rum äro belägna på vinden.

Bataljonschefens och regementsläkarens våningar äro lika störa
och bestå hvardera af 5 rum, jungfrukammare och kök, bataljonsläkarens
och kaptenernas lägenheter äro äfven lika stora och bestå
hvardera af 4 rum, jungfrukammare och kök. Då denna bataljons
befäl måste under hela sin tjenstetid förblifva boende på fästningen,
lärer nämnda antal rum icke gerna kunna anses för högt
tilltaget för officerarne, som befinna sig uti nämnda tjensteställningar
och väl kunna antagas ega familj. Ej heller kan val med fog
klandras, om för en eller annan af dem det anslagna utrymmet

3:o 41.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

sedermera befunnits kunna bättre användas genom något större
rums tudelning i tvenne rum genom en brädvägg, eller om möjligen
något af de för sommarens subalternofficerare afsedda smårum,
enligt enskild öfverenskommelse, under deras frånvaro vintertiden
upplåtits till begagnande af närboende familj.

Hela denna byggnad mäter i längd 57 meter och i bredd 15
meter samt är i afseende på kaptensvåningarnas storlek anordnad
i närmaste öfverensstämmelse med Vaxholms artillericorps’ befälsbyggnad
på Rindö, emot hvars utrymmesfördelning hittills åtminstone
ingen anmärkning veterligen blifvit framstam.

Sedan hafva vi den andra anmärkningen: -men detta är ändå
på sätt och vis icke så besynnerligt, som att, enligt hvad man
sagt mig, till uppsättningskostnader hänförts inköp af fina och
moderna vagnar, för att, naturligtvis med användande af kronans
hästar, tjena till fortskaffningsmedel vid samma befäls och deras
familjers utflygter».

Kongl. Göta trängbataljons persedelsredogörelse för år 1894
upptager följande »skolvagnar och icke reglementerade fordon»:

1 st. arbetsvagn med häck, med stege och låda,

1 » arbetssläde,

2 » fourragevagnar med sitsar,

1 par kälkar till dito,

1 st. släde, åk-, med sitsputa och fotsack,

1 » vagn (täckt), lätt, för persontransport,

1 » skolvagn, 2-hjulig kärra,

1 » dito , 4-h]ulig (s. k. char-ä-banc, med sitsar och dynor
och häckar),

1 » skroflåda™ } för trai|sport af stallspillning och dylikt,

1 » vinkelaxelkärra.

Detta är nu de vagnar, som finnas. Anmärkningen afser väl
»vagn (täckt), lätt, för persontransport». Men icke allenast vid
Göta trängbataljon, utan vid alla de vapen, der tjensten skall
skötas såväl till häst som med fordon, förekommer eu sådan vagn.
Hvad som anmärktes var förmodligen, att den skulle hafva användts
för familjernas räkning. Att åkdon inköpts för att »tjena
till fortskaffningsmedel vid befäls och deras familjers utflygter»,
är icke rigtigt. Anledningen till ryktet är ingalunda svår att
uppvisa. Då bataljonen blef förlagd till Karlsborg, egde den att
börja med inga ridhästar, utan endast hyrda körhästar till sitt
förfogande. De enda fordon, som då stodo körskolan till buds,
voro fourrage- och skolvagnarne. Köröfningarna måste först anordnas
för befäl och underbefäl, för att utbilda det nödiga antalet
instruktörer. De nymålade vagnarna af der på orten ovanligt
utseende väckte naturligtvis åtskilligt uppseende, då de visade
sig på landsvägarne omkring Karlsborg; och som hufvudsakligen
befäl befann sig i dem, så kunde lätt det hela af utomstående
fattas såsom dagliga lustfärder åt alla möjliga håll i fästningens
omgifningar. Vidare uppkommer under nuvarande förhållanden

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

13 Nso 41.

vid vissa tillfällen, såsom vid de stora årshögtiderna, då en del
manskap permitteras, samt under mellandagarne mellan hvarandra
aflösande beväringskontingenters ut- och inryckningar, en missproportion
mellan hästar och manskap, så att motionering af
nästar måste företagas utom vanliga öfningstider. Vid sådana tillfällen
har förekommit, att befäl på särskild anhållan fått tillåtelse
att medtaga medlemmar af sin familj under sådan frivillig köröfning,
som till hästarnes motionering användts. När sådant medgifvits,
har det alltid skett i samband med frivillig köröfning för
någon eller några af manskapet, hvilka i detta afseende för sin
iitbildning väl behöfva all den öfning i körning, som på ett eller
annat sätt kan anordnas. De fordon, som dervid användts, hafva
uteslutande varit fourrage- och skolvagnarne.

Nu kommer jag till den tredje punkten: »Ett annat byggnadsföretag
vid Karlsborg, som i detta sammanhang må omnämnas, är
den värdshusbyggnad, som för en 17 å 18 år sedan der uppfördes.
Mig har sagts, att denna byggnad, som kostat omkring 60,000
kronor, allt jemt är upplåten åt en enskild person utan någon
hyra, oaktadt, säger man, om han fått betala en årlig hyra af
3,000 kronor, detta icke skulle hafva hindrat honom att blifva,
äfven då, en förmögen man, om ock icke så rik, som han genom
detta privilegium lyckats blifva.»

Redan vid fästningens grundläggning var det nödvändigt att
för det ditkommenderade befälet och underbefälet anordna spisningslokaler,
för hvilket ändamål ett litet värdshus byggdes och
mathållningen uppläts åt en »traktör». Inom denna lilla byggnad
inrymdes under mer än 50 år samlings- och messlokalerna för befälet
och underbefälet vid arbetena, garnisons- och bevakningskommenderingarna,
men för tillfälligtvis kommenderade officerare
eller ankommande resande var det icke möjligt att bereda rom.
Då befälspersonalen derjemte så tilltagit, att man slutligen nödgats
för spisnmgslokalernas utvidgande tillgripa en uti en närbelägen
byggnad för annan inqvartering afsedd lägenhet, ja, till och
med utspisa officerare och underofficerare i det fria. och då äfven
den nya jernvägen från Sköfde kunde förväntas tillföra fästningen
flera besök af resande, hvarom allt chefen för fortifikationen uti
en underdånig skrifvelse närmare erinrar, biföll Kongl. Maj:t genom
nådigt bref af den 22 oktober 1875 chefens för fortifikationen
underdåniga framställning angående uppförande af ytterligare en
värdshusbyggnad på fästningen, bredvid den gamla, och för hvilket
ändamål 30,000 kronor anvisades å fjerde hufvudtitelns allmänna
besparingar. Denna byggnad, som i likhet med den gamla
var uppförd af trä, nedbrann jemte denna senare i slutet af år
1883. Då denna olyckshändelse hade gifvit en allvarsam erinran
om eldfärligheten af en sådan byggnad, särskildt med hänseende
till fästningens i närheten belägna stallbyggnader och foderupplag
m. fl. byggnader af trä i samma qvarter, och då den åsigten alltmera
gjorde sig gällande, att i allmänhet taget inga träbyggnader
vidare borde uppföras inom fästningsvallarne, biföll Kongl. Maj:t

N:o 41.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

^enom nådigt bref af den 28 mars 1884 chefens för fortifikationen
framställning att i stället för de båda nedbrunna värdshusbyggnaderna
af trä få uppföra ett hotell af sten. Dertill användes i
första rummet den erhållna brandstodsersättningen, 50,000 kronor.
1 olikhet med hvad eljest sker med kronans byggnader, voro nemligen
de båda värdshusbyggnaderna brandförsäkrade sålunda, att
erläggandet af brandstodsafgifterna ingick, liksom det äfven fortfarande
gör, uti värdshusvärdens kontraktsenliga åligganden. Då
den erhållna brandstodsersättningen emellertid uppenbarligen icke
kunde vara tillräcklig för att i stället för trähusen uppbygga ett
lika rymligt stenhus, medgaf Kongl. Maj:t, att det härför nödiga
tillskottet, 10,000 kronor, finge utgå utaf ordinarie anslaget för
nybyggnader och underhåll af fästningarna och landtförsvaret i
allmänhet tillhörande hus och byggnader.

Sålunda har den nuvarande värdshusbyggnaden å Karlsborg
tillkommit. Den innehåller till största delen sådana för befäl och
underbefäl afsedda och för tjenstgöring behöfliga samlings- och
messlokaler, som annars finnas inom våra kasernetablissement, deribland
äfven volontäretablissementet utanför Karlsborg, äfvensom
å Vaxholm—Oscar Fredriksborg och å Kungsholmen uti kronans
der befintliga byggnader, men för hvilka det aldrig kunnat ifrågasättas,
att vederbörande spisningsvärd skolat erlägga någon hyra.
Så länge indelta infanteriets korporalskola var förlagd till Karlsborg,
fans för dess befäl en särskild messlokal i slutvärnet, för
hvars begagnande hvarken befälet eller marketentaren erlade någon
hyra, och ej heller är sådant händelsen med de liknande lokaler,
hvilka för enahanda ändamål upplåtits uti det vid Karlsborg
belägna volontärskoleetablissementet. I Karlsborgs värdshus
finnes dessutom en särskild rymlig lokal för matservering åt arbetare
och manskap enligt faststäld billig taxa.

Att en faststäld taxa måste vara nödvändig för all matservering
å Karlsborgs värdshus, är uppenbart, enär ingen konkurrens
finnes, och det följaktligen eljest skulle ligga i värdshusvärdens
skön att alldeles godtyckligt taxera dem af fastningspersonalen,
som nödgades der intaga sina måltider. Liknande bestämmelser
träffas ju för öfrigt med föreståndarne för liknande mathållningsinrättningar
inom alla kronans militäretablissement.

Om det således icke rimligtvis borde kunna ifrågasättas, att
värdshusvärden å Karlsborg skulle erlägga någon hyra för de lokaler,
som äro afsedda för utspisning af fästningens tjensteman och
arbetare, och hvilka lokaler upptaga minst 2/3 af hela byggnaden,
återstår frågan, huruvida sådan icke borde betalas för den öfriga
delen af byggnaden, som, med undantag af ett rum för kommunala
behof, är afsedd för resande. Om tilloppet af resande till fästningen
verkligen vore så stort, att denna del af hotellrörelsen medförde
någon behållning, så kunde det ju måhända synas vara i sin
ordning, att någon del deraf i form af hyresersättning komme
kronan till godo. Men billigheten kraf ver, att man härvidlag icke
glömmer först och främst det förhållande, att, om än jernvägen i

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

N:o 41.

väsentlig man lättat förbindelserna med Karlsborg, denna ort dock
icke är och aldrig blir någon genomströmnings- eller vallfartsort
för turister eller affärsmän; vid vissa tider på året, såsom vid
militärinspektioner, skoluppvisningar, besök af militärskolor och en
och annan gång äfven af Riksdagens medlemmar eller dess revisorer,
då kunna nog alla hotellets rum för resande vara upptagna,
och det skulle kanske behöfvas ännu flera. Men dess emellan kunna
långa tider förflyta, då de stå alldeles tomma eller på sin höjd en
eller annan gång anlitas af någon resande, och detta lärer särskilt
vara händelsen under vintern. Denna afdelning af Karlsborgs
värdshus har tillkommit och måste finnas, på det att de
personer, hvilka i något ärende ankomma till fästningen —• och
framför allt de militärer, hvilka i tillfälliga tjensteangelägenheter
måste besöka den — må någonstädes kunna finna husrum och förplägning.
Att åt dessa tillfälliga resande tillhandahålla detta, måste,
i betraktande af nyss anförda förhållanden, snarare anses som ett
åliggande, hvilket i deras intresse pålagts värdshusvärden, än som
en fördel, som i hans intresse beredts honom på kronans bekostnad.

För det andra bör man ej heller glömma de skyldigheter,
hvilka kontraktsenligt åligga värdshusvärden. Förutom möblering
m. in. uti hotellafdelningen för resande, hvilken ju sjelffallet
bör af honom bekostas, skall han äfven bekosta samtliga möbler
och bordsservis m. m. i alla samlings- och messlokalerna, utgifter,
hvilka uti andra dylika lokaler i kronans hus bekostas af kronan,
äfvensom hela byggnadens uppvärmning och invändiga underhåll
samt den årliga brandstodsafgiften.

Dessutom är han skyldig att, när kommendanten så fordrar,
ställa samtliga rum till dennes disposition i och för tillfällig inqvartering
mot faststäld taxa.

Om nu efter bestridandet af dessa och alla öfriga med värdshusrörelsen
förenade utgifter någon behållning skulle uppstå för
värdshusvärden, så är väl detta icke mer än billigt, ty någon förtjenst
bör han väl ändå ha.

Nu förmenar anmärkaren, att värdshusvärden blifvit eu alldeles
för rik man på denna affär. Huru härmed i verkligheten
förhåller sig, lärer vara svårt att exakt utreda utan tillgång till
vederbörandes räkenskaper. Men om allmänna meningen på Karlsborg
får tillerkännas något vitsord, så lyder den så, att värdshusvärdens
förtjenst på sjelfva hotellrörelsen är ganska måttlig, om
ens någon — det bör här anmärkas, att utskärning eller utminutering
af spritdrycker är honom förbjuden — hvaremot hans
hufvudsakliga inkomst härflyter af den öltappningsrörelse, han
bedrifver i närheten af Rödesund i samband med den ölförsäljning
i annan byggnad i fästningen, hvartill han utverkat sig tillstånd
af kommunen och Konungens befallningshafvande.

Härmed torde jag hafva besvarat denna punkt.

Sedan säger anmärkaren, att »man talar om att trängen upptager
så mycken beväring, att ilen icke kan o fras, utan får gå större
delen af tiden sysslolös».

K:o 41.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Detta är en anmärkning, som jag egentligen icke skulle behöfva
svara på, ty det är en anmärkning mot den fördelning, som
eger rum vid alla trängafdelningar. Men jag skall ändock derom
säga några ord. Huru påståendet angående trängbeväringen å
Karlsborg uppkommit, är ej lätt att förklara. Sysslolösa gå icke
ens de mindre vapenföre och lindrigt sjuke af beväringsmanskapet.
Att beväringsöfningarne liksom allt annat menskligt både kunna
och behöfva förbättras, är naturligt och sielfklart. Det stora antalet
beväringsmän bestämmes ju af behofvet vid mobilisering.
De brister i utbildningen, som yppa sig, påpekas i vederbörande
öfningsrapporter. dervid jemväl förslag till bristernas afhjelpande
framställas. Sålunda har i den af chefen för Göta ti ängbataljon
sistlidet år inlemnade öfningsrapporten framhållits önskvärdheten
af att de för beväringens öfningar legda hästarnes antal må ökas,
hvarigenom öfningarne i egentlig trängtjenst skulle kunna bedrifvas
på ett sådant sätt, att tiden kunde lämpligare fördelas
emellan samtliga under »trängtjenst» sammanförda öfningar. Detta
skulle dock medföra ökade kostnader för statsverket. Så ofördelaktigt
ställa sig dock ej förhållandena vid beväringsmanskapets
vapenöfningar. såsom de nu äro ordnade, att manskapet under någon
del, ännu mindre under största delen af tiden behöfver gå sysslolöst.

Vidare säger anmärkaren, att han önskade fästa min uppmärksamhet
på en sak, som borde föranleda skyndsam rättelse,
nemligen att intendenturtjenstemännens antal skulle vara för stort,
och att åt en intendenturtjensteman skulle anförtrotts att vara mellanhand
vid kronoleveranser.

Då iastningsintendenturen å Karlsborg på sin tid organiserades.
bestämdes, med fästadt afseende å de göromål, som skulle
komma att åligga denna intendentur, det nuvarande antalet intendenturtjenstemän
såsom vid densamma oundgängligen behöflig!,
och de utredningar härom, som under senaste åren från sakkunnigt
håll skett, hafva endast bestyrkt behofvet af de ifrågavarande
tjenstemännen, i ty att detta uttryckligen vitsordats ej mindre
af komitén för utarbetande af fältförvaltnings- och etappreglementen,
i dess den 10 maj 1892 afgifna förslag till intendenturcorpsens
omorganisation, utan äfven af de myndigheter, hvilka hörts
öfver det berörda förslaget, som också, hvad antalet tjensteman
vid nämnda intendentur beträffar, vann Riksdagens godkännande
vid den samma år beslutade nya organisationen af intendentureorpsen.

Med stöd af de uttalanden, som sålunda helt nyligen afgifvits
utaf de med arten och vidden af fästningsintendenturens verksamhet
fullt förtrogna embetsmyndigheterna och medlemmarne i
den omförmälda komitén, och hvilka uttalanden Riksdagen äfven
funnit öfvertygande, synes Kongl. Maj:t för närvarande och vid
fästningsintendenturens nuvarande åligganden sakna hvarje som
helst anledning att fästa något afseende vid de af anmärkaren
framförda hörsagorna om brist på sysselsättning för de å Karlsborg
anstälda intendenturtjenstemännen.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Nso 41.

Hvad åter beträffar anmärkarens, i anledning af en från något
håll erhållen uppgift, hvars rigtighet han likväl sjelf ifrågasätter,
gjorda anhållan, att undersökningar måtte vidtagas till utrönande
af huruvida någon intendenturtjensteman å Karlsborg vore betrodd
såsom mellanhand vid kronoleveranser, lemnar det sammanhang, i
hvilket denna anhållan framkommit, icke något tvifvel öfrigt om
att den berörda uppgiften innehållit, att det åsyftade mellanvarandet
skulle vara af lagstridig natur, eller åtminstone att uppgiften
i fråga så blifvit af herr Hedin uppfattad, enär han i sin
framställning ju äfven uttalar såsom sin mening, att, derest den
honom lemnade uppgiften befunnes grundad, det anmärkta förhållandet
ofördröjligen borde komma att upphöra.

Då hvarje intendenturtjensteman, som tjenstgör vid truppförband
eller förråd, naturligtvis måste vara en upplysande och
kontrollerande mellanhand vid alla de kronoleveranser, hans befattning
såsom ovilkorlig skyldighet ålägger honom att emottaga
eller låta emottaga, äro också hans åligganden i detta afseende
noga utmärkta och begränsade af lag och gällande författningar
samt dervidlag bestämmande, att han icke till egen nytta eller
gagn och till den enskildes förfång eger att under någon form
bereda sig ersättning utöfver de aflöningsförmåner af olika natur
staten anvisat honom. Den undersökning, om hvilken herr Hedin
anhållit och som uppdragits åt generalintendenten i hans dubbla
egenskap af chef såväl för intendenturkåren som för det departement
i arméförvaltningen, hvilket det hufvudsakliga öfverinseendet
af intendenturbestyren tillhör, har icke leinnat ringaste upplysning
om att någon intendenturtjensteman, vare sig å Karlsborg
eller annorstädes, skulle anförtrotts att vara mellanhand vid
kronoleveranser i vidsträcktare mån, än, såsom nyss angifvits,
oeftergifligen måste vara fallet, och för hvilken också lag och författningar
uttryckligen angifva begränsningen, hvadan den be färda

undersökningen bestämdt gifver vid handen, att den till
err Hedin om nu berörda förhållanden lemnade uppgiften antingen
af honom missuppfattats eller också verkligen varit origtig
och vilseledande.

Yi komma så till den storartade foderkulturen på vallarne eller
de s. k. vallhömedlen. Angående dessa medels användande stadgas,
förutom genom Karl XI:s fortifikationsordning, genom kongl.
brefven af den 10 juni 1817, 3 augusti 1839, 23 november 1852,
16 mars 1855, 18 mars 1862, 9 augusti 1864, 10 maj 1867, 13
november 1868, 11 december 1868, 1 mars 1878 och 6 april 1883.
Da det skulle vara alldeles för långt att här utförligt redogöra
för innehållet utaf dessa offentliga handlingar och då desamma iu
äro fullkomligen tillgängliga för hvar och en, som önskar skaffa
sig tillförlitlig kännedom om dessa förhållanden, må det vara nog
att i korthet anföra följande:

Inkomsten af vallhöet har, enligt af ålder gällande stadganden
och föreskrifter, varit af Kongl. Maj:t tillförsäkrad »platsingeniören
och de på hvarje fästning stationerade fortifikationsAndra
Kammarens Prof. ISO:). K:» 41 2

H:o «.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

betjente» såsom en bestämd löneförmån, hvilken emellertid år 1839
så reglerades, att utaf fortifikationsbefälhafvarnes andel af dessa
medel bildades en s. k. besparingskassa, att af chefen för fortifikationen
användas till förbättrande af äldre och på dyrare orter
stationerade officerares inkomster samt till understöd" åt lönlöse
yngre officerare.

Sedan år 1862 fortifikationens officerskår bildat eu enskild
pensionsinrättning, grundad på frivilliga bidrag (för närvarande
uppgående till två procent af lönen samt vid befordran ett qvartals
löneskilnad), medgaf Kong!. Maj:t, efter samtycke af dåvarande
delegarne uti nyssnämnda besparingskassa, att för ändamålets
befrämjande såväl kassans dåvarande behållning som de
till densamma derefter inflytande vallhömedlen från fåstningarne
finge användas för pensionsinrättningen, med undantag af 2,000
kronor, hvilka fortfarande skulle utgöra besparingskassans årliga
fond att på förut bestämdt sätt användas; en föreskrift, som emellertid,
med anledning af förändrade förhållanden, år 1878 af Kong].
Maj:t ändrades, så att nämnda fond icke vidare finge användas
till löneförbättringar åt officerare på stat, utan skulle användas
dels till arfvoden för utarbetande af de särskildt för fortifikationstrupperna
erforderliga läroböckerna i vapnets tekniska delar
och såsom bidrag till bestridande af utgifterna för en för officerares
och underofficerares utbildning afsedd »Tidskrift i fortifikation
, dels ock till andra fortifikationens bästa befrämjande ändamål.
bland hvilka här särskildt må nämnas beklädnadshjelp åt
nyutnämnde underofficerare, flyttningshjelp åt underofficerare med
familj, då de kommenderas till andra tjenstgöringsorter inom riket,
inköp af revolverammunition för skjutöfningar m. m. Mot besparingskassans
användande för nu angifna ändamål torde ingen
befogad anmärkning billigtvis kunna göras. Gifvet är att vid ett
vapen med så omfattande och olikartad teknisk verksamhet som
ingeniörsvapnet tekniska läroböcker i icke ringa antal äro för
truppernas undervisning af nöden, men det har ännu aldrig kunnat
såsom tjenstepligt åläggas någon militär eller civil tjensteman
att vara bokförfattare, och då vidare en egen tidskrift för fortifikationens
befäl måste anses vara mycket gagnelig för detta befäls
teoretiska utbildning, men på grund af personalens fåtalighet
omöjligen kan existera utan bidrag af allmänna medel, ett förhållande
som ju icke heller eger rum i fråga om artilleriets och
krigsvetenskapsakademiens tidskrifter, hvilka båda måste anlita
statsbidrag, ehuru de ha ojemförligt mycket större läsekrets, särskildt
den sistnämnda, än hvad fortifikation stidskriften kan påräkna.

Vallhöinkomsterna redovisas i vederbörlig ordning inför kammarrätten.
och dessa redovisningar hafva hittills veterligen icke
föranledt någon anmärkning af statsrevisorerna. Af dessa räkenskaper
och dem bilagda detaljerade räkningar hade emellertid kunnat
inhemtas bland annat, att sånings-, gödnings- och skördekostnaderna
äfvensom redskapsinköp fördelas och bestridas af de olika

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

N:o 41.

understödskassorna och anslagen, ehuru arbetena visserligen utföras
af fästningsbyggnadens folk och dragare (ty några andra finnas
icke inom fästningen att tillgå); att det således endast är den
derefter uppkommande behållningen, som kommer pensionskassorna
till godo; att nämnda utgifter, jemte anläggning af vallarnes
gazonnering, för Karlsborg uppgingo exempelvis år 1891 till 1,300
kronor, 1892 till 1,000 kronor och 1894 till 1.400 kronor; att
medeltalet af de från Karlsborg till ofiicerskassan inlevererade
behållningarna ounder de senaste tio åren utgjort endast vid pass
1,100 kronor. År 1890 blef behållningen ingen, och detsamma beräknas
komma att inträffa i år på grund af stora omläggningsoch
underhållskostnader för vallarne.

Så förhåller det sig i sjelfva verket med den »storartade foderkultur»,
för hvilken anmärkaren förmenar, att staten betalar gödningsämnen
samt häst- och karldagsverken. Detaljräkenskaperna
visa, att så icke är händelsen.

Till officerarnes pensionskassa ingår emellertid blott den del
af nämnda öfverskott, som motsvarar den andel af vallhömedlen,
hvilken förut varit förbehållen fortifikationsbefälhafvaren, dock
först sedan denna del minskats med de 2,000 kronor, som för angitvet
ändamål skola tillfalla besparingskassan. Den öfriga delen
af vallhömedlen utgick till eu början, såsom förut, till fästningarnes
underbefäl och redogörare. Men år 1864 stiftades äfven
för underofficerarne vid fortifikationen en enskild pensionskassa
(hufvudsakligen genom deras egna inträdes-, befordrings- och årsafgifter),
och Kongl. Maj:t medgaf då, i likhet med hvad förut
skett i fråga om officerskassan, att de andelar af vallhöinkomsterna,
hvilka enligt gällande stadganden och fördelningsgrunder
tillkommo ingeniörcorpsens å fästningarna stationerade underofficerare,
finge dertill användas i den män dessa inkomster blefve
disponibla genom de dåvarande innehafvarnes afgång eller förflyttning.

Vaflhömedlen komma således, nu som förr, äfven underofficerarne
till godo, och sådant är likaledes händelsen med redogörarne.
Äfven för dessa tjensteman vid fortifikationen bildades nemligen
år 1867 en understödsinrättning, väsentligen genom enskilda bidrag,
och till förmån för denna anstalt lemnade Kongl. Maj:t i
fråga om fästningsredogörarnes andel af vallhömedlen alldeles
samma medgifvande som förut i fråga om underofficerarnes.

Äfven detta s. k. Karlsborgsmysterium torde härmed vara på
ett tillräckligt och tillfredsställande sätt belyst.

Nu återstår mig en anmärkningspunkt, den sjunde, som talar
om en besynnerlig kanonaffär.

Om icke kammaren är trött, så skall jag be att få uppläsa
generalfälttygmästarens redogörelse för denna fråga.

Sedan Kongl. Maj: t i nådigt bref den 31 december 1887 bland
annat förordnat, dels, efter underdånig framställning från generalfälttygmästaren
och chefen för artilleriet, att 80 stycken 24-''5:iga
slätborrade kanonader skulle från flottans förråd i Karlskrona

Ji:o 41.

Onsdagen den 8 Maj, f. in.

utlemnas för att användas vid bestyckningen af Karlsborgs fästning,
dels — efter det att chefen för generalstaben, generalfälttygmästaren
och chefen för artilleriet samt chefen för fortifikationen
inkommit med underdåniga yttranden, huruvida Karlstens
fästnings bevarande i sitt nuvarande skick kunde anses erforderligt
— att alla å sistnämnda fästning befintliga 23-centimeters
bombkanoner och 24-fE:iga slätborrade granatkanoner äfvensom 4
stycken 25-centimeters slätborrade framladdningsmörsare med tillhörande
lavettage, ammunitionseffekter och tillbehör skulle förflyttas
till Karlsborg för att derstädes förvaras, samt att öfriga
å Karlstens fästning då befintliga pjeser, till antalet 52 stycken,
jemte lavettage, projektiler och tillbehör skulle försäljas.

Uppenbart är att, så snart sist anförda fästning förklarats
sakna allt värde och betydelse för landets försvar, den å densamma
uppstäda bestyckningen borde på ett eller annat sätt
derifrån bortföras till undvikande af de årliga kostnader, som
måste vara förenade med sagda bestycknings bevakning och vård
å ort, der trupp icke är förlagd.

A andra sidan är att framhålla, att å Karlsborgs fästning,
för hvars bestyckning enligt då gällande plan erfordrades 182
stycken refflade och 193 stycken släthorrade pjeser, eller tillsammans
375 stycken, icke funnos mera än 80 stycken refflade och 62
stycken slätborrade, eller inalles 142 stycken pjeser, hvadan bristen
utgjorde 233 stycken pjeser. och att således de från flottan erhållna
80 stycken kanonaderna och de från Karlsten öfverflyttade
96 stycken pjeserna voro väl behöfliga för att i någon män afhjelpa
ifrågavarande brist. Ehuru desamma visserligen icke kunde
anses tidsenliga, voro de dock, så länge icke medel funnos att anskaffa
pjeser af de i bestyckningsplanen uppförda mera användbara
slag, nödvändiga för att, i fall af behof, fästningen skulle
kunna sättas i stånd att afvärja ett tillfälligt angrepp.

Emellertid faststälde Kongl. Maj:t den 27 maj 1892 förnyad
bestyekningsplan för Karlsborgs fästning med Vahergspositionen,
enligt hvilken plan slätborrade pjeser endast skulle ingå i bestyckningen
till ett antal af 22 stycken.

Denna omständighet i förening dermed, att under tiden anskaffningen
af refflade pjeser så fortgått, att 179 stycken dylika
den 1 juli 1892 funnos å Karlsborgs fästning, gjorde de derstädes
förvarade slätborrade pjeserna, utom de i bestyckningsplanen ingående,
obehöfliga för aet förut med deras bibehållande afsedda
ändamålet.

Då nu dertill kom, att den ifrågavarande slätborrade materielen
upptog stort utrymme och för sin vård kräfde årliga utgifter,
utan att derigenom kunde förhindras, att deras värde för
hvarje år förminskades, förordnade Kongl. Maj:t genom nådigt
bref den 23 juli 1892 bland annat, att ofvannämnda kanonader
äfvensom samtliga bland den från Karlsten till Karlsborg öfverflyttade
bestyckningen befintliga framladdningspjeser skulle i
sammanhang med annan artillerimateriel försäljas.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Ji:o 41.

Hvad den ekonomiska sidan af saken angår, meddelas följande
uppgifter:

Kostnaden för transport m. m. af 80 stycken
24-''tt:iga kanonader från Karlskrona till Karlsborg kr. 1,163: s 5

D:o för förflyttning af en del materiel från Karlsten
till Karlsborg................» 17,507: so

eller tillsammans 18,671 kronor 35 öre.

Influtna medel för försåld materiel: å Karlsten kr. 7,639: 6 8

å Karlsborg (för materiel från Karlsten) . . . . » 10,098: 20
eller tillsammans 17,737 kronor 88 öre. Dertill kom vid auktionen
å Karlsborg värdet af lavetterna, bvilka efter slopning försåldes
såsom jern och trä. I samband härmed bör anmärkas, att
af den från Karlsten öfverflyttade materielen ännu finnas qvar å
Karlsborg 22 stycken 23-centimeters svåra slätborrade bombkanoner
m/54 och 12 stycken 24-''S:iga slätborrade granatkanoner m/52, samtliga
med lavettage (af jern) äfvensom en ael projektiler till nämnda
bombkanoner.

Härmed har jag nu besvarat de gjorda anmärkningarna. Det
har ju sina fördelar, om enskilda personer med uppmärksamhet
följa administrationen vid såväl det ena som det andra departementet,
så att till departementschefernas kännedom komma saker,
som de kanske annars icke skulle få veta. Men som herrarne
torde finna af den redogörelse jag nu lemnat, hafva de nu gjorda
anmärkningarna mot landtförsvarsdepartementet icke visat sig
grundade, utan — såsom jag uttalade redan när anmärkningarna
gjordes — blifvit reducerade, så att det icke finnes mycket qvar
af dem.

Herr Hedin anförde: I fall herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
finner sig tillfredsstäld af de upplysningar,
han meddelat kammaren, så måste jag bekänna, att hans anspråk
äro synnerligen små.

Han har uppgifvit, och det är en vigtig rättelse i de uppgifter,
som blifvit mig meddelade, att det nuvarande värdshuset på Karlsborg
till största delen är bygdt med erhållen brandskadeersättning.
Derom hade jag icke någon kännedom. Vidare har han berigtigat
en del af hvad jag anfört angående inkomsterna af vallarne, men
det öfriga af min anmärkning beträffande dessa inkomster står
qvar, ty lagligheten af hela denna åtgärd den bestrider jag.

Herr chefen för landtförsvarsdepartementet har icke kunnat
vederlägga mitt påstående, att man har användt en betydlig del af
nppsättningsanslaget för trängbataljonen till inrättande af dyrbara
våningar. Han har icke heller, åtminstone icke tydligt, vederlagt
mitt påstående om att vagnar anskaffats för privat bruk,
men jag får säga om denna liksom om öfriga anmärkningar, att
när den nu upplästa långa af handlingen blir tillgänglig i tryck,
skall jag icke underlåta att underkasta den en genomgående
granskning, och då torde det blifva reduceradt till små proportioner,
det som kan stå qvar såsom verkligt svar på hvad jag sagt.

N:o 41.

Onsdagen den 8 Maj, f. in.

Jag är naturligtvis icke i tillfälle att nu i detalj bemöta, hvad
han yttrat om min anmärkning angående anskaffande af vagnar
för privat bruk. Knappast någon af kammarens ledamöter torde
väl hafva kunnat fullt följa och behålla i minnet denna massa
detaljer, till större delen alls icke hörande till saken, och såsom
mig synes tillkomna för att i en mängd ovidkommande småsaker
leda bort uppmärksamheten från hufvudsaken. Jag kan således
icke erkänna, att hvad jag sagt vare sig om trängen eller om
vagnarna hittills blifvit vederlagdt.

1 fråga om värdshuset har jag redan erkänt rigtigheten af en
hans anmärkning, nemligen att jag icke visste, att det var uppfördt
till största delen för erhållen brandskadeersättning.

Hem krigsministern säger, att det icke kunnat »ifrågasättas»,
att innehafvare)) skulle betala någon hyra för det. Detta är,
säger han, den allmänna meningen på Karlsborg». Jag skulle
dock vilja hemställa, att herr chefen för landtförsvarsdepartementet
i stället för att rådfråga den s. k. allmänna meningen på
Karlsborg ville rådfråga den enskilda meningen hos den person,
som innehar värdshuset. Han skall nog då få en annan uppfattning.
Naturligtvis har denne person icke någon lust att i strid
mot kontraktet och så länge det räcker betala någon hyra, men i
fråga om rimligheten af att betala en ganska betydlig hyra för
eu så inkomstgifvande lokal, derom är han säkerligen i tillfälle
att meddela herr krigsministern samma uppfattning, som han sjelf
för några veckor sedan meddelade en ärad vän och granne här i
kammaren.

Hvad trängen angår yttrade herr krigsministern väsentligen,
att denna inrättning liksom allt annat menskligt kan hafva sina
brister. Det är nog rigtigt, men — det bevisar mycket litet i
denna sak, och ett blott förnekande af min uppgift, att man icke
är i tillfälle att tillräckligt öfva soldaterna, vederlägger icke
denna, då jag har intyg derom af personer, hvilka sjelfva personligen
klagat öfver detta tillstånd. Detsamma gäller äfven om
öfverflödet på intendenturtjenstemän. Jag skall nämna för herr
krigsministern, att det lins ett icke så ringa antal fackmän, som
äro i tillfälle att om dessa och andra militära saker uttala sin
mening, och som stundom göra detta ganska öppet och med detaljer,
hvilka jag blott af det skälet icke anför, att omnämnandet
af detaljer skulle kunna leda på spåren efter dem, som meddelat
uppgifterna. Men äfven i denna sak skall jag vid den utlofvade
granskningen återkomma till sådana detaljer, som jag vågar
meddela.

Detta gäller äfven hans yttrande, att ingen intendenturtjensteman
i någon obehörig omfattning eller, såsom han uttryckte sig,
i vidsträcktare mån, än som behöfligt och nödigt vore, fungerat
såsom mellanhand vid leveranser. Jag har ytterligare meddelanden
att gorå derom, när jag återkommer till granskningen häraf,
meddelanden, som jag icke kände, dä jag förra gången hade
ordet.

Onsdagea den 8 Maj, f. m.

N:o 41.

Hvad slutligen angår frågan om kanonernas förflyttning och
den saken, betraktad såsom ekonomisk affär, så bestrider jag, bestrider
det alldeles bestämdt, och detta på grund af upplysningar,
som vissa omständigheter förbjuda mig att anföra till kammarens
protokoll, att den saken företagits såsom en rimlig och förnuftig
försvarsåtgärd af någon betydelse för värnandet af Karlsborg.
Hvad förflyttningen såsom ekonomisk affär beträffar, så torde de
siffror, som herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
nyss uppläste, bättre än något annat bekräfta rigtigheten
af hvad jag sagt. Detta i förbigående. Men, såsom sagdt, när
den af herr statsrådet upplästa långa afhandlingen, hvilken innehåller
åtminstone tre fjerdedelar sådant, som till saken föga eller
intet hör, blifvit tryckt, skall granskning deraf icke uteblifva.

Härmed förklarades öfverläggningen i detta ämne afslutad.

§ 6.

Till kammarens afgörande förelåg till en början statsutskottets
utlåtande n:o 77, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående extra anslag till domkapitlens expeditioner.

Mot» a).

Bifölls.

Med tillstyrkande af hvad Kongl. Maj:t i sådant afseende fö- Ang. anslag
reslagit, hemstälde utskottet under mom b): tUl betackande

af brister i

att Riksdagen måtte på extra stat för år 1896 bevilja 5,000 domkapitlens
kronor till betäckande intill nämnda belopp af brister i domkapitlens
expeditionskassor i den mån de anmäldes och blifvit till 3 ''

siffran i behörig ordning faststälda.

Efter föredragning häraf anförde:

Herr von Friesen: Herr talman! Jag har intet annat yrkande
att göra än om bifall till utskottets hemställan. Men jag
kan lätt föreställa mig. att det väckt förvåning hos mer än en
af kammarens ledamöter, att förevarande förslag blifvit sådant
som det är. Man kan icke neka till att det synes underligt, att,
då det finnes ett ordinarie anslag, från hvilket medel till domkapitlens
expeditioner utgå, det nu begäres ett anslag å extra
stat för att betäcka brister, som uppstått i den förvaltning, för
hvilken det ordinarie anslaget är afsedt. Jag vill emellertid antaga,
att den utväg, som Kongl. Maj:t i detta afseende nu föreslagit,
endast är en nödfallsutväg, och att man för framtiden skall
kunna ställa denna fråga på samma ståndpunkt som öfriga statsr
egleri n gsfr ägor.

N:o 41.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

an*la''J Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gill]am:
afbZt"r\e ®-er11,'' grefve och talman, mine herrar! När denna proposition
domkaj till ens skulle uppsättas och inför Kongl. Maj:t föredragas, stodo mig enexpeditions-
däst några få dagar till buds. Det torde under sådana förhållanka*‘or-
den vara temligen tydligt, att det varit en omöjlighet att göra

(Forts.) en fullständigare utredning, än som gjorts. Den utredning, som
förelåg vid sjelfva hufvudfrågans behandling, var i vissa hithörande
afseenden för gammal — den omfattade åren 1883—1887 —
för att kunna tjena till ledning för den framställning, som här
speciel! åsyftas. Det är här icke fråga om annat än eu provisorisk
åtgärd, en åtgärd för år 1896. Jag skall vara den, som mest
gläder mig, om Riksdagen verkligen vill draga ut konseqvenserna
af den anmärkning, som gjordes af den föregående talaren, så att
man finge denna sak ordnad på ett fullt tillfredsställande sätt.
Det finnes då icke mer än ett sätt att gå till väga, och det är
att för ändamålet anvisa ett tillräckligt förslagsanslag, emedan
utgifterna här icke kunna på förhand beräknas, och dessutom en
stor del af dem bestrides af medel, som utgå från enskilda personer
och enskilda kassor, och hvilkas fortfarande utgående således
är stor osäkerhet underkastad.

Herr von Friesen: Jag skulle icke begärt ordet eu gång till,
om icke i herr statsrådet och chefens för ecklesiastikdepartementet
anförande funnits ordet »förslagsanslag». Det förefaller mig mycket
vågadt, att för det ändamål, hvarom här är fråga, väcka tanken
_ på ett förslagsanslag, emedan man har föga kontroll öfveratt
icke ett sådant anslag kan blifva obehörigt öfverskridet. Jag
för min del åtminstone skulle icke i förevarande fall vilja vara
med om ett förslagsanslag, och jag undrar — jag kan åtminstone
icke erinra mig det — om i den af Kongl. Maj:t till innevarande
Riksdag aflåtna stora framställningen rörande lönereglering för
domkapitlens tjensteman m. m., det verkligen begärtfes ett förslagsanslag
för domkapitlens expeditioner. Jag tvilar derpå.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
Nej, det begärdes verkligen icke i Kongl. Maj:ts förra proposition
något förslagsanslag till domkapitlens expeditioner af det skäl, att
det ej syntes vara stora utsigter att få saken främjad på den
vägen Men huru vilja herrarne. att man på förhand skall kunna
beräkna dessa brister, så att man utan vidare kan begära en förhöjning
i det ordinarie anslaget, hvilken vore tillräcklig och tillfredsställande
för mera än några få år. Hvad nu skall täckas,
äro de redan faktiskt uppkomna bristerna för åren 1892—1894 och
för det nu löpande året. Man kan på förhand icke beräkna, till
hvilket belopp dessa brister skola uppgå, ty de anmälas efter hand
och blifva efter hand pröfvade.

Hvad kontrollen öfver ett förslagsanslag i detta fall beträffar,
kan jag försäkra kammaren, att, om Riksdagen anvisar ett sådant
anslag, det nog skall blifva i behörig ordning kontrolleradt, så

Onsdagen den 8 Maj, f. in.

K so 41.

att ingen utgift, som ej är behöflig, från anslaget anvisas. Ty vi
hafva ju här lika väl som annorstädes kammarrätten, som vakar
öfver att ej några onödiga utgifter anvisas från förslagsanslagen.

Herr von Friesen: Ja, kammarrätten öfvervakar, att arten
af utgifterna är sådan, att de höra af statsmedel gäldas, men
sjelfva priset å och sjelfva mängden af de inköpta varorna lär
kammarrätten hafva svårt för att kontrollera. Statsrevisorerna
hafva just i nu nämnda afseenden gjort anmärkning mot domkapitlens
expeditioner.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
Eftersom denna diskussion skall fortsättas, så ber jag få fråga:
är Kongl. Haj:t eller Riksdagen bättre i tillfälle att kunna kontrollera
priset på af statsmedel inköpta varor än kammarrätten?
Jag tror, att det ingår i kammarrättens uppgift och åligganden,
att äfven pröfva prisen å allt, hvad till utgifterna hör.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogos, hvart för sig, och biföllos statsutskottets utlåtanden
:

n:o 78, i anledning af Kongl. Maj:ts under sjette hufvudtiteln
gjorda framställning angående förvaltningsbidrag åt sjukkassor
m. m., och

n:o 79, i anledning af väckta motioner dels om vissa vilkor
för åtnjutande af de för statens embete- och tjensteman bestämda
löneförmåner, dels och i fråga om utredning rörande embets- och
tjenstemäns dagliga arbetstid m. m.

§ 8.

Härefter föredrogs bevillningsutskottets betänkande n:o 22,
i anledning af väckt motion om förhöjning af bränvinstillverkningsskatten
äfvensom af tullen å spritdrycker.

I eu inom Första Kammaren väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, n:o 21, hemstälde herr Tass Olof Larsson, »att
Riksdagen ville för sin del besluta en förhöjning af bränvinstillverkningsskatten
från nuvarande 50 öre till 60 öre per liter, samt
att tullen vid införsel af spritdrycker ökas i samma proportion,
allt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Första Kammarens vid
sistlidne riksdag fattade beslut i enahanda fråga »

Ang. anslag
till betäckande
af brister i
domkapitlens
expeditionskassor.

(Forte.)

Om förhöjning
af bränvinst
i ll verkning sskatten
in. m.

N:o 41.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Om förhöjning
af bränvinstillverkningsskatten
m. m.

(Forts.)

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde:

Herr Sjö: Såsom kammaren behagade finna, har vitskottet i
år användt samma motivering för afstyrkandet af denna motion,
som den förra året använde för afstyrkandet af en då i samma
syfte väckt motion, den motiveringen nemligen, att förslag till
beskattning å maltdrycker förelåge utarbetadt. Det synes mig
något egendomligt, att ett sådant förslag skall kunna användas
såsom motiv för motionens afstyrkande. Jag tror det skulle varit
lyckligare, om vederbörande inkommit till Riksdagen med detta
utarbetade förslag, så att Riksdagen hade fått tillfälle att pröfva
det, än att det nu skall ligga till hinder för, såsom jag tror, nyttiga
och välbetänkta förslag.

Motionärens förslag går, såsom herrarne torde hafva funnit, i
den rigtningen, att han önskar, att man nu, såsom förut, då det
varit fråga om att inskränka icke allenast bränvinstillverkningen,
utan äfven superiet, vidtager det steget, att fördyra varan. Huru
ett sådant steg verkar, det känna vi litet hvar, och huru det verkade
på 1850-talet, synes deraf, att då uppgick efter dåvarande
uppgifter bränvinstillverkningen till omkring 55,000,000 kannor
om året, men sedan genom en förordning tillverkningsskatten
höjdes, nedgick detta qvantum med omkring en fjerdedel. Förordningen
helsades den tiden af befolkningen med den största tillfredsställelse,
och den verkade öfverallt i landet mycket godt.
Sedan den tiden ha arbetsprisen stigit men penningevärdet fallit.
Det synes äfven — åtminstone af de uppgifter, vi hafva för den
senaste tiden — som om bränvinstillverkningen vore i stigande.
Det vore, synes det mig, derför skäl, att nu gå något steg i den
rigtningen att höja bränvinstillverkningsskatten. Motionären har
visserligen icke föreslagit mer än 10 öres förhöjning på liter. Den
förhöjningen förefaller nog en och annan för hög, andra tycka den
vara för låg, och kanske äfven de finnas, som anse, att den är
alldeles för låg, och att den borde vara mycket större. Emellertid
anser jag. att äfven eu så ringa förhöjning nog kommer att i sin
mån verka icke så litet, Herrarne torde kanske hafva sig bekant,
att Norges storting just i dagarne höjt bränvinstillverkningsskatten
med 50 öre för liter eller från kr. 1: 90 till kr. 2: 40, och att likaledes
franska ministerrådet antagit ett förslag om att höja samma
skatt till kr. 1: 75 per liter. Dessa siffror visa tydligt, att det ej
kan vara förenadt med några vådor, om vi öka denna skatt med
ett så litet belopp, som motionären föreslagit. Jag kan försäkra
herrarne, att hvar helst inom landet man kommer i samspråk med
personer, såväl sådana, som vilja befrämja nykterheten, som äfven
andra, säga de: lägg skatt pa bränvinet, aet är ingen, som behöfver
den varan, utan hvar och eu kan lefva den förutan. Detta
är också min mening. Bränvinet är endast afsedt att användas
till medikamenter, men ej till det dagliga behofvet,

Onsdagen den 8 Maj, f. ni.

N:o 41.

Då jag har denna uppfattning, torde det icke förundra her- Om förhöjning
rarne, att jag begagnar mig af tillfället att yrka bifall till niotionärens
förslag.

Häruti instämde herrar Alsterlund, Anderson i Tenhult, Hazén, ^ ''

Bengtsson i Häradsköp, Jönsson i Mårarp, Sjöberg, Anderson i
Hasselbol och Andersson i Upsala.

Herr Fredholm från Stockholm: Den föregående talaren uttryckte
sin förvåning öfver, att utskottet för sitt afstyrkande af
motionen icke anfört några andra motiv än dem, utskottet förra
riksdagen anförde. Mig åter förefaller detta helt naturligt. Jag
anser, att utskottet icke kunnat gå till väga på annat sätt, då
motionären i år endast förnyat den motion, han förra året väckte,
och då under tiden icke någon ny, på frågan inverkande omständighet
uppstått. Jag kan således, som sagd!, icke finna, att utskottet
kunnat gå till väga på annat sätt, än det gjort, och ber
derför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades öfverläggningen afslutad; och efter det
propositioner af herr talmannen gifvits i enlighet med de gjorda
yrkandena, biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 9.

Likaledes bifölls bevillningsutskottets härefter föredragna betänkande
n:o 25, i anledning af väckt motion om förhöjning af
tullen å tobak.

§ io.

Till behandling företogs vidare lagutskottets utlåtande n:o 42, Om vården af
i anledning af väckta motioner i fråga om vården af enskildes enskildes
skogar. . sk09ar Frågan

om lagstiftning till den enskilda skogshushållningens
främjande hade vid innevarande riksdag bragts å bane i fyra särskilda
motioner, hvilka af gifvits: inom Första Kammaren af herr af
Buren, n:o 13, samt inom Andra Kammaren af herr Hammarskjöld,
n:o 15, med hvilken nio af kammarens ledamöter förenat sig, och
af herr J. Johnsson i Bollnäs, n:is 128 och 129.

I den af herr Hammarskjöld in. fl. afgifna motionen hemstäldes: att

Riksdagen ville besluta aflåtandet af eu skrifvelse till
Kongl. Mai:t med anhållan, att Kongl. Maj:t ville lata utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lag om obligatorisk sådd
eller plantering af skog i de delar af landet, der det pröfvades
lämpligt, och i hufvudsak i den rigtning, som i motionen blifvit
angifven.

N:o 41.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Om vården
enskildes
skoyar.
(Port#.)

/ I den af herr J. Johnsson afgifna motion, n:o 128, hemstälde
motionären:

att Riksdagen för sin del måtte antaga en i motionen formulerad
lag, angående åtgärder till åstadkommande af förbättrad
skogsvård.

Härjemte hade herr J. Johnsson, under åberopande af hvad
han i motiveringen till motionen n:o 128 anfört, i motionen n:o 129
hemstält:

ratt Riksdagen må besluta:

att för skogsalster, som för export till utrikes ort utlastas,
erlägger utlastaren en krona för hvarje full standard om 4,318
kubikmeter trävaror samt för pappmassa, alla slag, en krona för
torr och 50 öre för våt massa, per ton.

Omförmälda afgift uppbäres af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i det län, der utlastningen eger rum, och inlevereras till
den inom länet för skogsvården tillsatta styrelsen.

Befinnas skogsalster, eller någon del deraf, vara afverkade
inom annat län än det, der ntskeppningsorten är belägen, varder
afgiften af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i sistnämnda län fördelad
emellan länen i förhållande till det antal timmer eller vagnslaster
trävaror, som inom de skilda länen för den exporterade produkten
blifvit afverkade.

Närmare föreskrifter om de uppgifter, som för beräkning af
den inom skilda län för export afverkade virkesmängden kan vara
erforderlig, samt om sättet för afgiftens uppbörd, utfärdas af
Konungen.»

I den af herr af Buren inom Första Kammaren afgifna motion,
n:o 13. hemstälde motionären — under erinran, att han vid innevarande
riksdag väckt motioner dels om en exporttull af 30 öre
per kubikmeter såväl för trävaror, oarbetade, sågade eller tillhuggna,
som för virkesåtgången till exporterad trämassa, beräknad efter
8 kubikmeter fast mått per ton för torr kemisk massa och till 4,5
kubikmeter vid fast mått per ton för torr mekanisk massa, och
dels om att de medel, berörda exporttull inbringade, måtte, i den
mån de inflöte, endast få användas till inköp af skogsmarker för
att bilda kommunalskogar inom alla landsdelar — att Riksdagen
måtte besluta:

att de sålunda uppkomna kommunalskogar ställas under statens
kontroll och vård på samma sätt som våra nuvarande allmänningar.

Utskottet hemstälde:

»l:o) att herr Hammarskjölds i ämnet väckta motion icke må
af Riksdagen bifallas;

2:o) att det af berr J. Johnsson i motionen n:o 128 väckta
förslag om antagande af eu lag angående åtgärder till åstadkommande
af förbättrad skogsvård icke må af Riksdagen bifallas; 3)

att herr af Buréns motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda; samt

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

N:o 41.

skogar.

(.Forts.)

4:o) att det af herr J. Johnsson i motionen n:o 129 framstälda Om vården af
förslag om afgift för skogsalster, som för export till utrikes ort enskildes
utlastas, icke heller må af Riksdagen bifallas.»

Häremot hade reservationer anmälts:

af herr Poignant;

af herrar Anderson i Tenhult, Folke Andersson, Erickson i
Bjersby och Svensson från Karlskrona, hvilka yrkat aflåtande af
en skrifvelse till Kongl. Maj:t i ämnet; samt

af herr Kardell, som hemstält:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Konungen anhålla, att
Konungen måtte låta utarbeta och till Riksdagen inkomma med
förslag till skogslagstiftning för de delar af vårt land, der sådan
ännu icke kommit till stånd.»

Herr von Krusenstjerna hade begärt få antecknadt, att lian
icke deltagit i behandlingen af de motioner, om hvilka vore fråga
i punkterna 1 och 2 i utskottets hemställan, hvarjemte herr
Bruzelius anmält, att han icke deltagit i handläggningen af ifrågavarande
ärende.

Efter föredragning till en början af punkten 1 begärdes
ordet af

Herr Hammarskjöld, som yttrade: Jag tager mig friheten

anhålla, att alla 4 punkterna af utskottets hemställan måtte få
föredragas och behandlas samtidigt.

Herr talmannen föredrog i anledning häraf nu i ett sammanhang
jemväl punkterna 2—4, hvarefter ordet å nyo lemnades till

Herr Hammarskjöld, som nu anförde: Ehuru utskottets

flertal icke ansett sig kunna tillstyrka bifall till min motion, kan
jag dock icke finna det annat än glädjande, att man af motiveringen
tydligt kan se, det utskottet erkänner, att ett verkligt
behof förefinnes af att något göres för åstadkommande af eu lagstiftning
rörande enskilda skogar; och ännu mera gläder det mig,
att så mänga af utskottets ledamöter funnit sig föranlåtna att
reservera sig mot det slut, hvartill utskottet kommit.

Hvad nu beträffar de skäl, utskottet anfört för sitt afslag,
innehålla de hufvudsakligen, att en lagstiftning för hushållningen
å enskilda skogar måste, för att kunna fylla sin uppgift, blifva
mer eller mindre olika för särskilda orter, hvadan utskottet härutinnan
delar de betänkligheter mot eu för hela riket likartad
lagstiftning på detta område, som af dåvarande chefen för finansdepartementet
år 188(> uttalats. Xu ber jag att få fästa uppmärksamheten
på, att jag i min motion icke alls talat om, att
man borde hafva eu likartad lagstiftning för alla delar af landet.
Jag har uttryckligen undantagit Norrland och Dalarne, och jag
har i sjelfva klämmen i min motion temligen klart antydt, att
en undersökning borde föregå för att få utredt, hvarest det kunde
pröfvas lämpligt att införa en lagstiftning för enskildes skogar.

N:o 41.

Onsdagen den 8 Maj, f. ra.

Om värden
enskildes
skogar.
(Forts.)

/Oafsedt detta har nu tillkommit eu annan omständighet, vid hvilken
man har att fästa stor vigt, nemligen den förändring, som
försiggått i afseende på domänstyrelsens uppfattning af frågan.
Då chefen för finansdepartementet år 1886 stödde sin uttalade
mening på ett utlåtande, som afgifvits af domänstyrelsen, var
denna styrelses uppfattning den, att den ansåg sig böra afstyrka
ali lagstiftning rörande enskildes skogar, såsom varande både obehöflig
och till och med onyttig; men numera har domänstyrelsen
helt och hållet ändrat åsigt. Denna styrelse har nemligen i år
den 18 februari inkommit till regeringen med underdånigt utlåtande
med förslag till lag angående åtgärder till förekommande
af förödelse af ungskog, ett lagförslag, som finnes intaget i herr
Poignants reservation. Denna domän styrelsens åtgärd, då man
vet att den förut stält sig mycket afvogt mot hela saken, synes
mig vara ett skäl, som bort öfvertyga utskottet om, att det dock
nu är på tiden, att något göres i detta afseende.

Då utskottet ytterligare framhåller, att det måste framkomma
allmännare uttalanden från kommuner och landsting angående
denna lagstiftning, skall jag be att få fästa uppmärksamheten på,
att sådana uttalanden förut framkommit från åtskilliga landsting.
Jag vet särskildt, att detta skett från Kronobergs och från södra
Kalmar läns landsting. Båda de lagförslag, som af dem uppgjordes
och på hvilka begärts regeringens sanktion, afstyrktes af
domänstyrelsen. Nu är det emellertid att hoppas, att domänstyrelsen
icke skulle komma att afstyrka dylika lagförslag, och
under sådana förhållanden tycker jag, att lagutskottet gerna
kunnat vara med om ett bifall till min motion.

Att det verkligen föreligger ett stort behof af, att någonting
göres för att rädda skogarne från fullständig ödeläggelse, synes
mig vara så klart, att det icke behöfver någon utredning. Det
är en så allmänt känd sak, att jag anser det vara öfverflödigt
att tala derom. Hvad beträffar klämmen i min motion, vill jag
icke hålla särskildt på den, utan är gerna villig att gå med på
något annat förslag, som kan bättre motsvara kammarens önskningar
än det jag framstält. Ty, ehuru visserligen frågan för
denna gång förfallit genom det beslut, Törsta Kammaren fattat,
så att någon skrifvelse till regeringen icke kan komma till stånd,
anser jag dock, att ett uttalande af denna kammare i den retning,
min motion går, skulle verka mycket godt. Det synes mig,
att sedan domänstyrelsen nu inkommit med sitt förslag, och regeringen
deraf fått fullt fog att inhemta landstingens åsigter,
regeringen skulle få än mera skäl att göra detta, i fall Andra
Kammaren ville uttala såsom sin mening, att verkligen någonting
borde göras.

Jag skall ytterligare be att få fästa uppmärksamheten på, att
denna kammare redan år 1874 uttalat sig i det syfte, att flen för
sin del ansett lagstiftning för enskildes skogar vara behöflig; och
lag har svårt att tro, att skogsvården sedan den tiden så förbättrats,
att något behof af en särskild lagstiftning i detta af -

Onsdagen den 8 Mai, f. m.

.''51

N:o 41.

seende icke längre skulle förefinnas. Jag tillåter mig derför, Om vården af
herr talman, att hemställa om proposition på bifall till följande
förslag: »att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t an- sk°9°rhålla,
att Kongl. Maj:t efter vederbörande landstings hörande (Fortf |
låter utarbeta och till Riksdagen framkomma med förslag till
skogslagstiftning för de delar af vårt land, der sådan lagstiftning
ännu icke kommit till stånd.»

Häruti instämde herrar Petri, Grundelig Ekströmer, Andersson
i Lysvik, Andersson i Upsala, BoUhius, Mallmin, Åkerlund, Ericson
i Ransta och Carlsson.

Herr Kardell yttrade: Herr talman, mine herrar! Trots
det beaktansvärda innehållet i de motioner, som af herrar Hammarskjöld
och Johnsson framburits vid denna riksdag rörande
skogslagstiftning i de delar af vårt land, der sådan ännu icke
kommit till stånd, har utskottet icke ansett sig kunna hemställa
om bifall till någondera af de sålunda väckta motionerna.

Hvad först herr Johnssons motion beträffar, har han framlagt
ett omfattande förslag till lag, som skulle gälla för landet i dess
helhet med undantag af Gotlands, Yesterbottens och Norrbottens
län. Jag anser emellertid icke, att någon annan än regeringen
eger nödiga förutsättningar för att kunna uppgöra ett fullständigt
förslag till lag i detta afseende; utskottet har också hufvudsakligen
på denna grund, trots det behiertansvärda i motionen, icke
ansett sig kunna hemställa om bifall till densamma på rak arm.

Hvad sedan herr Hammarskjölds motion angår, är hans deri framstälda
förslag mycket tilltalande; han vill nemligen hafva ett
påbud om obligatorisk återsådd eller plantering af skog. Men jag
föreställer mig dock, att en skogslag icke kan uteslutande vara
byggd på ett sådant påbud, utan. måste innehålla äfven åtskilligt
annat.

Nu har utskottet varit enigt i att afstyrka bifall till dessa
båda motioner; derjemte har utskottet äfven varit enigt om en
annan sak. Det var nemligen ingen af utskottets ledamöter, som
icke erkände, att en skogslagstiftning är af behofvet påkallad för
vårt land. Men sedan skilde sig åsigterna. Utskottets majoritet
ansåg det vara tillräckligt att blott i motiveringen antyda detta
förhållande, men att man borde för öfrigt hemställa om rent afslag
å motionerna. Minoriteten deremot önskade föreslå Riksdagen att
besluta att ingå till Konungen med en skrifvelse i motionernas
syfte.

Den föreliggande frågan är af synnerligt stor vigt för vårt
land; det är en fråga, som icke bör få vänta för länge på sin lösning.

Särskild!, i Norrland bär skogssköfiingen gripit vida omkring sig.

Den sträcker sig till allt mindre och mindre dimensioner åt timmer;
och man kan säga, att det finnes stora bygder, som blifvit
så godt som kalhuggna. Jag tror icke det vore vågadt att påstå,
att redan en betydlig del af sjelfva skogskapitalet. der blifvit

N:o 41.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Om vården af tillgripet. Hvart detta skall leda i längden, kan man tänka sig;

^ kommer att medföra stora faror för vårt lands framtid ur
(Förtal både ekonomisk och klimatisk synpunkt.

Man brukar tala om Norrland såsom vårt framtidsland; men
hvad skall det blifva för framtid för det landet, sedan skogen
blifvit borthuggen och sedan i sammanhang med den utveckling,
som följer deraf, den sjelfegande befolkningen decimerats och för
(ifrigt- till stor del gått tillbaka i ekonomiskt hänseende ocli i
social ställning?

De skäl, som utskottet anfört mot eu skrifvelse på sid. 15,
förefalla mig synnerligen svaga. Utskottet säger nemligen, att
man bör vänta, till dess en allmännare uppfattning om behofvet
och lämpligheten af ett sådant ingripande i någon ort gjort sig
gällande och funnit sitt uttryck i en framställning från den korporation,
som företrädesvis kan anses representera den upplysta
allmänna meningen i orten, eller länets landsting».

Herr Hammarskjöld har redan visat, att detta påstående från
lagutskottet, att landstingen icke gjort nagra framställningar,
icke håller streck beträffande delar åt Småland, och jag kan konstatera,
att det icke heller håller streck beträffande Norrland.
Jemtlands läns landsting ingick redan 1892 med en underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t, i hvilken landstinget anhöll, att en
skogslag för detta län måtte komma till stånd, och tillika angaf,
hvad den enligt landstingets åsigt borde innehålla. Jag vet också,
att Vesternorrlands och Gefleborgs läns landsting båda sysselsatt
sig med skogsfrågan utan att dock, så vidt jag vet, ännu hafva
kommit till något resultat. Huru det är med de öfriga landstingen,
vet jag icke. Men derom kan icke vara tu tal, att icke
den allmänna meningen i vårt land krafvel'' skogslagstiftning för
landets alla delar.

Jag var för öfrig! icke af alldeles samma mening som mina
medreservanter från denna kammare och kunde derför icke ansluta
mig till deras reservation. De ville hafva i reservationen
betonadt, att det behöfves särskilda skogslagar för olika delar af
vårt land. Det kan ju vara möjligt, att så är förhållandet. Vårt
land sträcker sig långt i norr och söder, och förhållandena äro
nog olika på olika ställen. Jag är dock icke öfvertygad om att
de äro sä olika, att lagstiftningen behöfver vara olika. Det skulle
naturligtvis ur rättslig synpunkt vara en stor fördel, om man
finge eu lag för hela riket söder om Yesterbottens län eller på sin
höjd två lagar, den ena för södra Norrland och Dalarne och den
andra för mellersta och södra Sverige med undantag af Gotland.
På grund deraf ville jag icke uttala i min reservation, att det
behöfves olika skogslagar för olika delar af landet.

Min reservation är hufvudsakligen af'' samma innehåll som
det förslag, som nyss aflemnades af herr Hammarskjöld. Den
skiljer sig från detta endast derigenom att han inskjutit orden:
»efter landstingens hörande»; och det tillägget kan väl vara i sin
ordning. Det kan ju icke ifrågasättas annat, än att en skogslag

Onsdagen den 8 Maj. f. in.

N:o 41.

skall komma till stånd, först sedan de olika landstingen blifvit
hörda, ehuru man naturligtvis måste reservera sig mot den uppfattningen,
att landstingen skola stifta lag. De höra höras, men
det är Konung och Riksdag, som stifta lag i ämnet; och en skogslag
kan behöfvas för ett län, äfven om dess landsting händelsevis
skulle säga nej dertill.

Jag skulle för öfrigt vilja i klämmen äfven framhålla herr
Johnssons motion. I motiveringen till min reservation har jag
blott talat om herr Hammarskjölds motion. Just med hänsyn till
möjligheten deraf, att en eller två lagstiftningar för hela landet
skulle kunna komma till stånd, skulle jag äfven vilja lägga till
orden: »med anledning af herr Johnssons motion».

Jag vill emellertid nu ansluta mig till det förslag till resolution.
som framlades af herr Hammarskjöld. Jag skall icke för
tillfället göra något särskildt yrkande, utan nu ansluta mig till
detta, ehuru jag gerna för mm del såge, att man äfven talat
något om herr Johnssons motion i klämmen.

Herr Petersson i Runtorp: Herr grefve och talman! Det är
visserligen glädjande så väl att se, att utskottet uttalat sig fördelaktigt
om en skogslag, som att från enskilda motionärer höra,
att man allt mera inser nödvändigheten af att få en lagstiftning
för skogen. Men det är lika sorgligt att se, att det skall draga
så långt ut på tiden, att jag fruktar, att det gamla ordspråket
besannas, att medan gräset växer, dör kon. De sköfla skogarna
så oerhördt, att, när man blir färdig med en lag, den säkerligen
kommer väl sent; och ehuru jag instämt i herr Hammarskjölds
motion, så kan jag icke vara med om att i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, att »efter landstingens hörande» man skulle hafva
att förvänta ett förslag från regeringen. Tv jag har erfarenhet
om, huru sådant tillgår. Om regeringen skall tillfråga landstingen,
så kan den icke göra det förrän i höst. Sedan sätter
ofta hvarje landsting till eu komité, som skall behandla frågan.
Der kan hvar och en komma med sitt förslag. Så kunna vissa
landsting säga nej, och man blir aldrig färdig med detta förslag.
Bland de glädjande omständigheterna är den, att domänstyrelsen
nu mera icke förnekar behofvet af en sådan lagstiftning, utan
erkänner, att den kan vara bra. Och det mest glädjande är, att
domänstyrelsen upptagit i det närmaste det förslag till lag, som
jag framstälde för flera år sedan, men som icke då dugde för
domänstyrelsen. Jag vill icke klandra domän styrelsen derför, utan
tvärtom är jag tacksam, att den nu kommit på den idén, att det
kan användas.

Jag tror således, att, om vi skola få en ändring i rätt tid,
icke de ord, som nu herr Hammarskjöld föreslagit: »efter landstingens
hörande», böra ingå i skrifvelse»; utan om man låter
Kongl. Maj:t få det förslag, som föreligger och som domänstyrelsen
har sanktionerat, så tror jag, att vi fa en lag, som i de flesta fall
blir till belåtenhet. Jag anser frågan vara så nyttig och nöd Andra

Kammarens Prof. 189a. N:o 41. 3

Om vården
af enskildes
skogar.
(Forts.)

N:o 41.

Onsdsiy:en den 8 Maj, f. m.

Om vården
af enskildes
skogar.
(Forts.)

vändig, att vi icke böra uppskjuta för länge med denna lag, om
vi skola få någon nytta af den för skogen.

Jag vill derför yrka bifall till herr Hammarskjölds förslag
med uteslutande af orden efter landstingens hörande». Skulle
det vara förhållandet, att landstingen på några orter blifva missbelåtna
härmed, så går der väl an att häri vinna rättelse. Men
hufvudsaken är. att vi ändtligen få en lag.

Herr Johnsson i Bollnäs: Herr talman, mine herrar! Då

utskottet afstyrkt den af mig väckta motionen och då Första
Kammaren redan godkänt utskottets hemställan, så har jag ingen
utsigt till att vinna Riksdagens bifall till mitt förslag. Jag ber
emellertid att få gorå några erinringar med anledning af de motiv,
som utskottet anför för det slut, hvartill utskottet kommit. Utskottet
har nemligen stöd! sitt afstyrkande hufvudsakligen på
domänstyrelsens utlåtande af den 26 maj 1885, deri domänstyrelsen
för sin del säger sig anse, att en lagstiftning för hela
landet icke är lämplig. Domänstyrelsen anför nemligen i detta
sitt utlåtande till Kongl. Maj:t angående ifrågavarande lag följande:

satt skogens föryngring i allmänhet icke är äfventyrad, enär,
enligt hvad äfven skogstjenstemännen vitsordat, inom största delen
af vårt land sjelfsådd från fröträd eller kringliggande skog i de
bestå fall är att påräkna; att detta särskildt är fallet i de orter,
från hvilka den hufvudsakliga trävaruexporten eger rum och der
de större kolförbrukande jernverken äro belägna; att följderna af
skogarnes öfverdrifna anlitande också visat sig mindre deruti, att
de afbrukade markerna förblifvit skoglösa, än genom skogarnes
utglesnande; samt att under sådana förhållanden en återplanteringslag
skulle verka föga till skogstillståndets förbättrande. Förutom
på Gotland, der likväl en skogslag med syfte att befordra återväxt
redan är gällande, är det endast i Småland, Vestergötland,
Bohuslän, Halland, Skåne och Blekinge, som skogskultur, enligt
domänstyrelsens uppgift, gjort sig mera behöflig, och der således
en återplanteringslag skulle kunna få någon betydelse.»

Det är på denna af domänstyrelsen uttalade grundsats, som
utskottet nu kommer till det resultat, att en skogslag icke är
behöflig. Ser man emellertid till huru förslagen om bättre skogsvård
behandlats, sa framgår det, att efter det Riksdagen år 1868
hos Kongl. Maj:t anhållit om utredning, huruvida en skogslag
skulle vara nödvändig och nyttig för landet, Kongl, Maj:t samma år
tillsatt en komité, hvilken komité år 1870 afgaf sitt utlåtande.
Med anledning af denna komités utlåtande framkom Kongl. Maj:t
år 1874 med en framställning till Riksdagen om en skogslag för
hela landet. Detta förslag vann emellertid ej Riksdagens bifall.
1875 fick skogsstyrelsen befallning att utarbeta ett sammanjemkningsförslag,
men detta sammanjemkningsförslag föranledde icke
någon framställning från Kongl. Maj:ts sida. År 1883 anmodade
Kongl. Maj:t ytterligare domänstyrelsen att inkomma med förnyadt
yttrande, som af domänstyrelsen aflemnades den 26 maj 1885.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

N:o 41.

deri styrelsen uttalar det af mig nyss citerade yttrande, och hvilket
gick ut på, att domänstyrelsen för sin del ansåg att en skogslag
icke skulle vara af behof vet påkallad. Då detta ärende den
5 november 1886 föredrogs i statsrådet, yttrade föredraganden,
att han med anledning af den af domänstyrelsen lemnade utredningen
icke kunde tillstyrka Kongl. Maj:t att framställa något
förslag till lag, då skiljaktigheterna visat sig vara så stora, och
då domänstyrelsen ansåg, att olika lagar borde gälla för de olika
delarna af landet. Denna åsigt ansåg statsrådet för sin del icke
vara rigtig, enär, då undantagslagar skulle ifrågakomma, dessa
borde så vidt möjligt tillämpas öfver hela landet.

I sammanhang med Kongl. Maj:ts beslut, att frågan om lag
till förbättrad skogsvård icke skulle föranleda till någon Kongl.
Maj:ts åtgärd, lemnade Kongl. Maj:t uppdrag åt domänstyrelsen
att afgifva utlåtande angående frågan, huruvida de afverkningar,
som egde rum särskildt i fjelltrakterna af Norrland, kunde föranleda
till framställning om eu särskild skogslag för den delen
af landet.

Med anledning af denna Kongl. Maj:ts befallning har domänstyrelsen
efter denna tid sysselsatt sig med vetenskapliga utredningar
i detta afseende, och resultatet af desamma föreligger i ett betänkande,
som domänstyrelsen afgaf under den 18 sistlidne februari.

I detta utlåtande har domänstyrelsen uttalat en helt annan uppfattning
än den, som gjorde sig gällande i det år 1885 afgifna
utlåtandet. Domänstyrelsen har nemligen i det senare utlåtandet
— härvid bör erinras, att domänstyrelsens utlåtande icke endast
innehåller en redogörelse för de vetenskapliga undersökningar, som
anstälts i Norrland på derom af Kongl. Maj:t den 5 november 1886
meddelad befallning, utan äfven innehåller ett utlåtande med anledning
deraf, att Kongl. Maj:t remitterat Jemtlands läns landstings
ansökning om en skogsslag för Jemtland till domänstyrelsen —
har domänstyrelsen yttrat bland annat: -Olägenheterna af en lag,
som skyddar all småskog, så väl den nya som den gamla, så väl
den växande som den undertryckta, hvilken ej växer, framträder
skarpast i granskogarna och blandskogarna. Särskild uppmärksamhet
påkallar, hvad de senare skogarna beträffar, den omständigheten,
att en dimensionslag, till följd af tallens och granens olika
ljusbehof och deraf följande olika beståndsegenskaper, ställer sig
mycket ogynsam för det förra trädslaget, hvars undanträngande
äfven från sådana växtplatser. som äro mindre lämpliga för granen,
derigenom påskyndas. De för ungskogarnas utveckling erforderliga
hjelpgallringarna försvåras ock genom en dimensionslag, hvars
hindrande inflytelser blifva än .större och outhärdligare, der trakthuggning
eller traktblädning tillämpas. För egare af sådana
skogsmarker, som i anseende till sin svaga bördighet endast framalstra
mindre träd, blefve lagen på sätt och vis ett totalt afverkningsförbud.
enär den mindre värdefulla skogen mången gång
ej torde bära utgifterna för wtsyningen. Detta uttalande med
anledning af Jemtlands läns landstings förslag, att det skulle

Om vården
af enskildes
skogar.
(Forts.)

Nso 41.

Onsdagen den 8 Maj, f. in.

Om vården
af enskildes
skogar.
(Forts.)

införas eu dimensionslag för Jemtlands, Gefleborgs och Vesternorrlands
län, men längre fram, sedan styrelsen utvecklat de skäl,
som föranledt styrelsen att tillstyrka, att en lag borde stiftas,
som tillämpades för hela riket, yttrar styrelsen: »Ehuru styrelsen
sålunda ej kunnat tillstyrka införandet af en dimensionslag i de
ifrågavarande tre länen, har styrelsen dock ansett sig i detta
sammanhang böra taga i öfvervägande, huruvida ej, så väl i fråga
om dessa län som öfriga delar af riket, för hvilka särskilda skogslagar
ej redan äro gällande, andra utvägar till den enskilda
skogshushållningens främjande och särskildt till förekommande af
en öfverdrifven ungskogsafverkning må stå till buds; och har styrelsen
i särskild underdånig skrifvelse af denna dag allåtit förslag
i berörda hänseenden, till hvilket styrelsen i underdånighet
får hänvisa.»

Styrelsen har således kommit till den uppfattning, att en
skogslag, som skyddar skogen och särskildt befordrar åter växten,
vore nödvändig för hela riket, och styrelsen har också i sammanhang
härmed framlagt ett förslag, som ansluter sig ganska nära
till det af mig framstälda förslaget. Det innehåller nemligen
dels bestämmelse om, att särskilda afgifter borde införas för export
af träprodukter till 10 öre per kubikmeter, dels att en styrelse
inom länen skulle tillsättas, som skulle handhafva skogsvården,
dels ock slutligen, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande skulle
under vissa förhållanden vara berättigad att förbjuda skogsavverkning,
då skogssköfling egde rum.

Då utskottet vid sitt afslagsyrkande uteslutande stödjer sig

Så domänstyrelsens utlåtande af år 1885, förefaller det mig alleles
klart att, då utskottet har eu sådan tillit till skogsstyrelsen,
att den åberopat dess utlåtande till stöd för utskottets förslag,
utskottet skulle, om det tagit del af omförmälda utlåtande af
den 18 sistlidne februari, kommit till helt annat slut. Domänstyrelsens
sistnämnda utlåtande innehåller nemligen, enligt hvad
jag nyss antydt, förslag till eu skogslag, som enligt domänstyrelsens
mening borde tillämpas i de delar af hela riket, för
hvilket skogslagar ej äro införda, och det innehåller dessutom
i detalj bestämmelser om så väl afgifter som vården af skogen
i öfrig! Jag beklagar, att icke utskottet tagit del af detta
domänstyrelsens utlåtande, ty då hade man kunnat hoppas, att
utskottet skulle kommit till annat slut än det nu föreliggande.
Det förvånar mig icke, att man kan hafva betänkligheter och
stå tveksam, då det är fråga om ett förslag, som så vidsträckt
ingriper i de enskilda förhållandena, som en skogslag skulle göra,
men dessa betänkligheter böra väl, med hänsyn till sakens vigt
och det mål vi med denna lag vilja vinna, efter närmare öfvervägande
få vika. Jag anser emellertid, att frågan visst icke kan
annat, än vinna på att den kommer till Kongl. Maj:t, viss om
att Kongl. Maj:t skall egna densamma nödig uppmärksamhet och
erforderlig utredning. Att jemväl landstingen skulle beredas tillfälle
att få uttala sig i denna fråga, lärer endast kunna befordra

Onsdagen den 8 Maj, f. in.

N:o 41.

dess framgång. Landstingens uttalanden blefve ett stöd för Riksdagen,
då frågan återkommer.

Jag skall derför sluta mig till den förste talarens yrkande
om en skrifvelse till Kongl. Maj:t med den af herr Kardell föreslagna
förändring.

Herr Bromée instämde häruti.

Herr Eriksson i Qväcklingen: Herr talman, mine herrar!
Äfven jag ansluter mig till dem, som yrka på en skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anhållan om förslag till skogslag. För den
händelse den föreslagna skrifvelsen komme till stånd, så skall jag
anhålla att få angifva, i hvilken rigtning jag tänkt mig frågans
lösning.

Att, såsom representanten från Bollnäs i sitt förslag vill, införa
en dimension slag, som skyddar för sköfling af skog, tror jag
icke vore lämpligt, enär en sådan bestämmelse, såsom ock domänstyrelsen
i sitt med anledning af Jemtlands läns landstings gjorda
framställning, afgifna utlåtande tydligt visat, skulle ställa sig
mycket hindersam och skadlig icke endast för .skogshushållningen,
utan äfven i ekonomiskt hänseende, emedan den äfven skyddar
gammal skog och befordrar blädningssystemet, hvilket, i synnerhet
för gran- och blandskog, är mycket skadligt.

Deremot tror jag, att det af domänstyrelsen upprättade förslaget
är mera lämpligt och naturligt, derför att det grundar sig
på åldersberäkning. Man har då fria händer att tillgodogöra sig
och undanrödja gammal marskog, som till stor del icke innehåller
annat än, enligt eu dimensionslag, undermåligt virke. Den af domänstyrelsen
föreslagna åldersgränsen anser jag dock för min del
tillräckligt hög beträffande Vesternorrlands län, åtminstone Medelpad;
om Ångermanland skall jag icke yttra mig.

Eu åldersgräns af 60 år anser jag vara tillräcklig äfven der
och mera jemförlig med den föreslagna åldersberäkningen i öfriga
delar af landet.

Till sist skall jag be att få tillkännagifva, att ett antal hemmans-
och skogsegare i min hembygd på ett möte uttalat sig för
behöfligheten af eu skogslag i enlighet med af domänstyrelsen uppgjordt
förslag.

Herr von Krusenstjerna: Af betänkandet torde herrarne
hafva funnit, att jag icke deltagit i behandlingen af herrar Hammarskjölds
och Johnssons motioner inom utskottet. Jag anhåller nu
endast att få tillkännagifva, att, om jag deltagit i desammas behandling,
jag skulle hafva biträdt den reservation, som afgifvits
af herrar J. Andersson. Folke Andersson, Erickson och E. Svensson.

Herr Persson i Tallberg: Herr talman! 1 likhet med såväl
motionärerna som reservanterna anser äfven jag, att något bör
göras, för att man skall erhålla ett verksamt och kraftigt skydd

Om vorden
af enskildes
skogar.
(Forts.)

N:o 41.

Onsdagen den 8 Maj, f. in.

Om vården
af enskildes
skogar.
(Forts.)

för våra skogar, men, då jag det gör, så anser jag, att det borde
vara lika vigtigt, att lagen blifver sådan, att den blir tillfredsställande.

Det är visserligen nödvändigt och vore mycket godt, om en
sådan lag mycket fort kunde komma till stånd, men det torde
vara ännu nödvändigare att, när lagen kommer till stånd, om
detta är möjligt, den då är sådan, att den uppfyller det ändamål,
som Riksdagen med en sådan lag åsyftat.

Jag skall tillåta mig att något beröra det af domänstyrelsen
framlagda förslag till lag i detta syfte. Jag tager nemligen domänstyrelsens
förslag derför, att det är den myndighet, som bäst bör
vara hemma på detta område. ,

Hvad då beträffar dess förslag, så heter det i § 1, att skogsmark
och beteshage äro jemnstälda, och sköfling får der icke ega
rum. Men gå vi till § 2, så står det i denna paragraf, att beteshage
icke hör till den mark, som skyddas genom denna lag. Man
finner redan af detta, att det icke är så lätt att få lagen tydlig
och klar.

I § 1 förekommer ett stadgande om skogens ålder, men jag
tror icke, att det är något synnerligen lyckligt uttryck. Jag vill
i förbigående säga, att jag gör dessa anmärkningar, på det att,
när vi få en lag till stånd, vi må få densamma så tydlig som
möjligt, så att den icke gör sig skyldig till sådana oegentligheter,
som jag anser föreligga i detta förslag, t. ex. dä det i detsamma
talas om skogens ålder. Jag tror, såsom sagdt, icke, att detta uttryck
är synnerligen lyckligt funnet, ty om t. ex. i de norrländska
länen skogen icke vore femtio år, då har man icke rätt att afverka
och exportera sådan skog, men, mine herrar, huru skola vi få veta,
huru gamla träden äro. Det blir väl då nödvändigt att först
hugga ned trädet och räkna årsringarna, och finner man då, att
skogen icke har den föreskrifna åldern, så får man väl resa upp
trädet igen eller också köra hem det, tv expoi’teras får det icke.
Enligt min tanke vore det lyckligare, om man kunde komma underfund
med något annat sätt att bestämma, hvilken skog, som får
huggas. Man kan visserligen invända, att man kan borra och
derigenom utröna trädets ålder, men äfven på det sättet skadas
skogen, hvarför detta sätt icke heller kan anses så synnerligen praktiskt.

Vidare föreslås i § 4, att kommunalnämnderna i de respektive
kommunerna skola utöfva uppsigt öfver att denna lag efterlefves.
Men jag vill hemställa, huru det kan vara möjligt, att kommunalnämnderna
i någon nämnvärdare grad skola vara mägtiga att utöfva
en sådan kontroll. Tänker jag särskild! på den församling,
jag tillhör, så är densamma omkring 7 mil lång och på vissa ställen
b mil bred. Der hafva vi en skogsareal af i rundt tal 150,000
tunnland, och skogen är indelad på det sätt. att hvarje hemmansegare
har skog på minst tre ställen. Skulle jag tillåta mig att
här nämna något om min skog — och dertill anser jag mig hafva
rätt — sä förhåller det sig så, att jag liksom de andra har hem -

Onsdagen den 8 Maj. t'', in.

X:o 41.

skog, utskog och fäbodskog. Till min utskog bär jag 4 mil, och
den ligger rakt vester ut från mitt hem; fäbodskogen ligger två
mil rakt öster ut. Således är det mellan utskogen och fäbodskogen
ett afstånd af 6 mil. Hemskogen ligger vid min hemtrakt, och
följaktligen kunna herrarne finna, hvilket ofantligt afstånd det blir
och huru svårt det blir för kommunalnämnden att utöfva kontroll
på sådana ytvidder och afstånd.

Och vidare skulle också kommunalnämnden tillse, huruvida,
då vi afverka våra skogar, detta sker till afsalu, eller om det är
till husbehof. Nu torde det icke blifva så synnerligen lätt att
kontrollera den saken, ty om jag far ut till utskogen fyra mil från
hemmet, så passerar jag under tiden flera vattendrag och flottleder,
och när jag far ifrån skogen med mitt lass, då måste någon af
kommunalnämndens ledamöter, om jag lastat på af dessa nättare
dimensioner, som jag icke har rätt att sälja, följa med hela denna
långa väg för att se efter, huruvida jag fraktar hem virket till
begagnande för eget husbehof, eller om jag stjelper af det i flottleden
och således säljer det, förutsatt att jag förut afverkat så
mycket jag har rätt att afverka till afsalu. Häraf torde det
framgå, hvilken ofantlig svårighet det skulle medföra för kommunalnämnden
att utöfva kontroll. Och jag är öfvertygad om, att
för att blott närmelsevis kunna förebygga dessa olägenheter, skulle
man nödgas utse alla myndige män i min kommun till kommunalnämnds]
edamöter, och jag tror icke, att man ändå skulle hafva
tillräcklig kontroll. Dertill kommer också, att dessa kommunalnämndens
ledamöter icke för sitt uppdrag åtnjuta aflöning, och
icke heller afser det af domänstyrelsen framlagda förslaget att
lemna dem någon sådan — det talas der om aflöning endast för
gode männen.

Jag har velat framställa dessa anmärkningar, icke derför att
jag är emot att få en lag i detta syfte, utan för att visa nödvändigheten
af, att det tages särskild hänsyn till de olika ortsförhållandena.
Tv jag tror icke, att eu lag kan vara passande för
oss, som möjligen kan passa för de södra delarne af vårt land.
Och det torde derför vara ytterst svårt, att icke säga omöjligt för
Kong], Maj:t att utarbeta en lag, som kan passa för alla och som
kan hafva någon utsigt att blifva af Riksdagen antagen, då förslaget
en gång kommer fram hit.

Af hvad jag nu yttrat torde det framgå, att jag för min del
mest lutar åt den uppfattningen, att vi om möjligt borde hafva
särskilda lagar för de olika delarne af vårt land, men jag skall
dock icke tillåta mig att i detta afseende framställa något vrkande,
utan har blott velat säga detta för att gifva min mening till känna,
på samma gång jag ber fa betona, att jag hyser lifligt intresse
för att vi måtte få något .skydd för våra skogar.

Jag har intet yrkande att framställa.

1 detta yttrande instämde herr Olsson i Sörnäs.

Om vården
af enskildes
skogar.

(Forts.)

N:o 41.

Onsdagen den 8 Maj, f. ni.

Om vården Herr Petersson i Brystorp: Het är icke första gånge,)!
af enskildes denna fråga framkastats åt enskild motionär, utan den har nere
s,°gar\ gånger varit föremål för öfverläggning i riksdagen, men alltid tiar
orts'' den blifvit af Kong! Maj:t utslagen, -lag kan icke heller finna,
att motionärerna nu framkommit med några andra skäl än de,
som förut blifvit förebragta.

Det förnämsta skälet för afslag är, att det fordras olika skogslagstiftning
för olika delar af landet, emedan skogsväxten på olika
ställen ställer sig mycket olika. Det har också förvånat mig, att
åtskilliga här framkastat förslag om, att frågan icke skulle få
först behandlas af kommuner och landsting, innan den kommer till
Riksdagen.

Jag skall äfven be att få anföra några exempel, som visa,
hvarför det är erforderligt att låta de olika landscfelarne sjelfva
afgöra, hvilken skogslagstiftning för dem kan vara mest lämplig.
Det förhåller sig så, att det på vissa ställen inom riket tinnes eu
mängd små jordegare med små skogslotter och ännu mindre jordbruk.
De skörda kanske icke brödsäd för mer än halfva året och
äro derför nödsakade att använda skogen för att kunna existera.
År spån målen dyr, så hugga de mera; är den billig, så hugga de
mindre. År nu skogslagstiftningen sådan, att de icke fritt fä förfoga
öfver skogen, så blefve de nödsakade att gå ifrån sitt hemman.
Det. tinnes kanske en annan hemmansegare, som sköter sig väl, men
så ingår han eu oförsigtig borgen, för hvilken han måste ut med
penningar. Denna borgen skulle han kunna inlösa, om han finge
fritt sälja skog, och han skulle då kunna få sitta qvar vid sitt
hemman. Blir det nu en sådan lagstiftning, att han icke egen rätt
att förfoga öfver skogarne, så måste han gå ifrån sitt hemman,
och detta kan jag icke finna vara lämpligt.

Jag kan nog instämma i hvad eu talare på kalmarbänken yttrade,
att det vore på tiden att få eu lag, hvarigenom skogen skyddades.
Jag vill delvis erkänna, att så är förhållandet, och jag
tror, att hvad man har att gorå, det är att stifta en lag om
skyldighet att uppdraga skog. Men det är icke så lätt för enskilda
att göra det, ty det går icke fort att få afkastning deraf,
men man har ju nu slagit in på den banan, att staten inköper
stora skogssträckor. Staten har tillfälle att inköpa sådana och
magt att bibehålla tillväxten. Jag tror, att om staten på detta
vis köper in mer och mer, det är den säkraste och bästa utvägen
att förebygga, att vårt land skulle blifva skoglöst. Om en skogslagstiftning
af den art kunde komma till stånd, att den icke verkade
ruinerande för någon, så skulle jag icke vara emot förslaget.

Jag får säga, att hvad herr Hammarskjölds motion beträffar,
var den för mig mycket tilltalande, ty den var så affattad, att
ingen kunde blifva lidande af densamma. Skälet, hvarför jag icke
reserverade mig mot utskottets beslut att afstyrka äfven denna
motion, var, att dylika motioner redan förut blifvit af Kongl. Maj:t
afslagna; och dessutom tyckte jag, att han allt för litet betonat
vården om skogsplanteringarne. Skall man plantera skog, måste

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Nso 41.

man äfven se till, att den vårdas. Ty släpper man ut kreatur på
bete i anläggningarne, så förstöra de dem, och då är ju intet
vunnet.

Då jag för min del icke kan gå in på en skogslagstiftning,
annat än under den förutsättning, att frågan först behandlas i
kommunerna och landstingen, och sedan dessa tillstyrkt ett förslag,
Kongl. Maj:t till Riksdagen aflåter proposition i detta syfte, på
livilket sätt jag tror, att man skall kunna fä till stånd en lag,
som blefve minst ruinerande för de enskilde skogsegarne, så skall
jag, enär intet sådant förslag föreligger, be att få yrka bifall till
utskottets hemställan. ,

Herr Kardell: Då jag förra gängen hade ordet, gjorde jag
icke något särskildt yrkande i hufvudsak, utan instämde med
herr Hammarskjöld. Emellertid har herr Johnsson sedan yttrat sig,
och äfven han har instämt i herr Hammarskjölds yrkande, men på
samma gång yttrat, att han dertill ville hafva det tillägg, jag
skulle hafva förordat. Jag gjorde emellertid, som sagdt, förra
gången ej något yrkande, ehuru jag förklarade, att om något sådant
yrkande från annat håll framstäldes, jag icke skulle hafva
något deremot. Med anledning af hem Johnssons yttrande ber
jag emellertid att nu få yrka det tillägg till motiveringen för
beslutet, sådan denna är formulerad i min reservation, att i slutet
af densamma, der det heter »att utskottet måtte i anledning af
herr Hammarskjölds m. fl. motion hemställa;, må före de tvenne
sista orden inskjutas »och herr Johnssons», och jag gör detta yrkande
på grund deraf, att herr Johnssons åsigt, att man borde
tänka på en för hela riket gemensam skogslagstiftning, synes mig
synnerligen beaktansvärd, och att derför denna åsigt äfven borde
komma under ompröfning. Jag ber derför nu att få yrka bifall
till min reservation med det tillägg i motiveringen till densamma,
att den får följande lydelse: »att utskottet måtte med anledning
af herr Hammarskjölds m. fl. och herr Johnssons motioner hemställa».

Herr Hammarskjölds yrkande skiljer sig från mitt hufvudsakligen
derigenom, att han inflickat orden »efter landstingens
hörande». Såsom jag förut nämnt, anser jag detta icke vara någon
väsentlig sak. Jag tror, i likhet med herr Petersson i Runtorp,
att landstingen i sj elfva verket icke kunna anses vara fullt kompetenta
auktoriteter, utan oftast äro partiska i frågan.

Herr Petersson i Brystorp nämnde, att inga andra skäl framkommit
för en lagstiftning i ämnet än de, som förut varit i riksdagen
anförda. Jo, nog hafva nya skäl tillkommit. Det förnämsta af
dessa skäl är den allt större skogsförödelsen och till följd deraf
försämrade naturförhållanden i vissa trakter af vårt land.

Med allt detta har jag visst icke velat säga, att icke möjligen
olika lagstiftning skulle kunna behöfvas för olika delar åt vårt
land, utan jag har blott velat framhålla, att man äfven bör tänka
på den andra utvägen, hvilken jag för min de! anser vida mera

Om vården
af enskildes
skogar.
(Forts.)

N:o 41.

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Om vården
af enskildes
skogar.
(Forts.)

önskvärd, ock som efter min uppfattning ur rättslig synpunkt har
större fördelar än den andra.

Herr Näslund: Då jag inom lagutskottet har deltagit i behandlingen
af den föreliggande motionen och äfven med min röst
bidragit till det slut, hvartill utskottet kommit, så skall jag be
att få yttra några ord i frågan.

För min del har jag alltid hyst stora betänkligheter mot att
stifta en lag i förevarande fall, som skulle i någon nämnvärd grad
inkräkta på den enskildes rätt, och den, som sjelf vistats på landsbygden
och närmare känner de shiås förhållanden derstädes, tror
jag både kan och bör tillmätas åtminstone lika stort vitsord som
personer, boende i städerna, och icke alls egande någon skog eller
skogsmark. Jag har alltid varit af den öfvertygelsen, att eu

femen sam skogslag för hela landet icke vore lämplig och icke
eller kunde efterlefvas, utan att hvarje landsdel eller hvarje
landstingsområde borde ega frihet att genom län srepresentationen,
landstinget, draga försorg om upprättande af ett lagförslag i förevarande
fråga, derest detsamma af flertalet kommuner ansåges erforderligt,
och att genom landstinget få frågan understäld Kong!
Maj:ts pröfning. Jag instämmer sålunda i allo med det anförande,
som departementschefen hade vid frågans behandling inför Kong].
Maj :t den 5 november 1886. och hvilket finnes omnämndt å sid.
12 i utskottets betänkande.

Jag skall vid den långt framskridna tiden icke vidare upptaga
kammarens tid, utan, på grund af hvad jag anfört, anhålla
om bifall till utskottets förslag.

Herr Hammarskjöld: Jag vill blott yttra några ord till
berigtigande eller, rättare sagdt, undanrödjande af ett missförstånd,
som synes råda angående rätta meningen af min motion.

Herr Petersson i Brystorp anförde såsom exempel, att eu
mindre hemmansegare kunde blifva nödsakad att, för att kunna
klarera sina affarer, nedhugga större delen af sin skog. Jag har
ingalunda velat förmena en sådan hemmansegare att göra det, ty
jag har så tydligt i min motion framhållit, att jag icke ville
lägga det allra ringaste band på skogsegaren att realisera sin
skog på det sätt han finner lämpligast; vill han låta skogen växa
till så, att den lemnar mastträd, så får han göra det, och vill han
hugga ner den till qvastkäppar, så må han också göra det, endast
han sörjer för skogens återväxt. Det är just denna sistnämnda
åtgärd, som jag framhållit, och vid hvilken jag anser, att man bör
fasthålla såsom varande den enda fullt utförbara åtgärd för skogens
bevarande utan att derför behöfva lägga något som helst band i
afseende på sjelfva realisationen af skogen. Ty min fullkomliga
öfvertygelse är, att, om det går derhän, att det varder föreskrifvet,
att hvar och en, som hugger ner sin skog, också är skyldig
att sörja för återväxt, så kommer man icke att så svårt miss -

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

N:o 41.

hushålla med skogen, utan i stället anse, att den är något man
hör taga vara på.

Herr Daniel Persson i Tallberg kritiserade mycket skarpt
domänstyrelsens förslag. Denna kritik synes mig hafva varit temligen
öfverflödig, då något yrkande om antagande af nämnda förslag
icke blifvit framstäldt.

För öfrigt har jag i min motion tydligt uttalat, att jag anser
omöjligt att få en för hela Sverige likartad skogslagstiftning, utan
har jag velat härvid göra undantag för Norrland och Dalarne.
Jag är nemligen alldeles öfvertygad om, att så olika och så vidt
afskrida landsdelar som Norrland och Dalarne, å ena sidan, och
södra Sverige, å den andra, måste hafva helt olika lagstiftning i
fråga om skogsvården.

Om vården
af enskildes
skogar.
(Forts.)

Herr Wavrinsky instämde häruti.

Herr Petersson i Runtorp: Jag begärde ordet hufvudsakligen
för att, då herr Kardell förändrat sitt yrkande på det
sätt han det gjort, gifva till känna, att jag, med frånträdande af
mitt yrkande, instämmer med honom.

Men medan jag har ordet, kan jag icke underlåta att med
några ord besvara ett yttrande af en ledamot af utskottet, deri
han framhöll, att en särskild skogslagstiftning icke vore nödvändig,
utan ansåg, att en skogsegare skulle hafva frihet att hushålla med
sin skog, hur han behagade, ty, sade han, denne skogsegare skulle
ju komma i behof att köpa bröd halfva året om och kunde då
blifva tvungen att tillgripa sin skog för att kunna lifnära sig och
de sina. Ja, förefinnas verkligen sådana omständigheter, sä må ju
en sådan åtgärd vara ursäktlig, för så vidt icke hela skogen nedhugges.
Men om han eller egendomens innehafvare nedhugga hela
skogen, så frågas: på hvad skola då deras efterkommande lefva?
Eller skola dessa svälta, tills skogen återväxt? Jag kan derför
icke finna annat, än att skogsegaren vid afverkningen borde lemna
så mycket qvar af skogen, att äfven efterkommande deraf kunde
bereda sig någon utväg till försörjning, i fäll jordbruket icke dertill
lemnade tillräcklig afkastning.

Den, som varit i tillfälle att se den totala skogsförödelse och
sköfling, som egt rum icke allenast å ett eller annat litet hemman,
utan äfven å hela socknar, så att man der endast får se nakna berg,
livilka först efter 50, (JO ä 100 år kunna blifva skogbärande, den
skall också inse nödvändigheten af att taga vara på denna vigtiga
näring för vårt land. Jag vill hushålla med vara skogar så,
att våra efterkommande må kunna berga sig med. Denna näring är
och kan bli så vigtig för hela vår hushållning, att den bör väl vårdas.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, utan förenar
mig med herr Kardell i det af honom framstapla yrkande.

Herr Petersson i Brystorp: Den siste talaren yttrade,
att om man hugger ner skogen, så blir ingenting qvar för de

N:o 41.

Onsdagen den 8 maj, f. m.

Om vården
af enskildes
skogar.
(Forts.)

efterkommande. Jag ber emellertid få försäkra honom om, att
detta icke är förhållandet, åtminstone hvad angår de mindre skogsegarne,
ty äfven dessa hafva vid sin skogsafverkning tanken icke
allenast på sig sjelfva, utan äfven på sina efterkommande.

Han sade vidare, att om man högge ned skogen, så kunde
den ej återväxa på 50, 60 ä 100 år. Jag får då säga, att i min
trakt blef på 1830-talet en kronoallmänning såld, och köparne höggo
ner skogen. Men sedan den tiden har nu der uppväxt en rigtigt
präktig ungskog, utan att den hvarken blifvit planterad eller sådd.
Jag vill dermed icke säga, att ju icke plantering och sådd somligstädes
kan vara erforderlig, men detta är dock beroende på de
särskilda ortförhållandena; men att en skog kan växa npp genom
sjelfsåning och utan plantering, det har jag sjelf varit i tillfälle
att se; och jag försäkrar, att den skog, som uppkommit genom
sjelfsådd, blifvit tätare och mera frodig, under det att den planterade
skogen växer ganska sakta.

Då jag sista gängen hade ordet, glömde jag att opponera mig
mot herr Kardelis yrkande om antagande af en allmän föreskrift
angående obligatoriska åtgärder för skogens återväxt. Jag anser
en sådan föreskrift öfverflödig. Förhållandena kunna emellertid
vara så olika på olika orter, i det att på deri ena orten kan åtgå
50 ä 60 år och på andra åter mindre tid, exempelvis 30 å 40 år
eller mindre. Detta bevisar bäst, att, på sätt herr Hammarskjöld
föreslagit i sin motion, särskild lagstiftning behöfves för särskilda
orter i landet.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Eriksson i Elgered: Blott några få ord! Saken har
eu svag sida och denna svaga sida ligger deri, att det blifvit
fråga om ett ingrepp på den personliga sjelfbestämningsrätten
och eganderätten, hvilka genom den ifrågasatta skogslagstiftningen
skulle komma att inskränkas.

Detta är nu den svaga sidan. Men a andra sidan medgifver
jag det berättigade i dessa anspråk att få sådana lagar till stånd
som de, hvilka förut af vissa län antagits, eller också sådana, som
de, hvilka i något förändrad form blifvit af herr Hammarskjöld
med flere föreslagna. Men oaktadt behöfligheten deraf och oaktadt
man nogsamt inser, att. om exporten af trävaror och af trävirke
får fortgå i den stora omfattning, den nu har, hvilken, upptagen
i kronor, går till 100 millioner per år, följden deraf förr eller senare
skulle blifva den, att våra skogstillgångar — denna för vårt
land så rika inkomstkälla — komme att utsina, så synes det mig
dock uppenbarligen vara ett förhastadt sätt att lösa denna vigtiga
fråga, om man på eu enskild motionärs förslag och utan vidare
utredning skulle antaga denna lag; och det är derför också mindre
underligt, att lagutskottet under sådana förhållanden afstyrkt
motionen.

Ehuru jag för min del icke kan bestämdt ansluta mig till
herr Hammarskjölds eller herr Johnssons från Bollnäs förslag, vill

Onsdagen den 8 Maj, f, in.

N:o 41.

jag dock i hufvudsak ansluta mig till den af herr Kardell afgifna
reservation, med den af honom yrkade ändring deri beträffande
motiveringen.

Jag kan desto hellre sluta mig dertill, som denna reservation
har en så vidsträckt innebörd, att den lemnar rum för olika
detalj bestämmelser med afseende på de utredningar, som Kongl.
Maj:t kommer att föreskrifva.

Jag skall derför på dessa skäl, herr talman, be att få yrka
bifall till herr Kardells reservation.

Herr Andersson i Ölsund förklarade sig instämma i detta
yttrande.

Herr Persson i Mörarp: Innan diskussionen förklaras afslutad,
skall jag be att få såsom min enskilda mening uttala,
att jag anser aet vara hög tid på att något i denna fråga
göres. Det lider icke det allra ringaste tvifvel derom, att ju icke
skogsafverkningen fortskridit i mycket större och högre grad, än
som är förenligt med skogens bestånd. Och då man bär icke har
att välja emellan andra förslag än de, som föreligga, samt då jag
icke kan se annat, än att det af herr Hammarskjöld framstälda
förslag är af beskaffenhet att kunna förena de särskilda meningar,
som här uttalats, så ber jag att få ansluta mig till nämnda förslag.

Häruti instämde herrar Henricson, Larsson i Mörtlösa, Andersson
i Löfhult, Jönsson i Mårarp, vice talmannen Östberg, friherre
von Knorring, Falk, Olsson i Kyrkebol, friherre von Schwerin och
Olsson i Ornakärr.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad. I enlighet med
de yrkanden, som återstodo, gaf herr talmannen propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan och dels på bifall till hvart
och ett af de under öfverläggningen af herrar Hammarskjöld, Kardell
och Johnsson i Bollnäs framstälda förslag. Herr talmannen
fann herr Hammarskjölds förslag hafva flertalets mening för sig;
men som votering begärdes, blef, sedan till kontraproposition antagits
bifall till herr Kardells förslag, nu uppsatt, justerad och
anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som, med afslag å hvad lagutskottet hemstält i första
punkten af förevarande utlåtande n:o 42, bifaller det af herr
Hammarskjöld under öfverläggningen framstälda förslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Om vården
af enskildes
skogar.
(Fort»,)

Nej;

N:o 41. 46

Onsdagen den 8 Maj, f. m.

Om vården
af enskildes
skogar.

Vinner Nej, har kammaren bifallit herr Kardells under öfverläggningen
framstälda förslag.

Omröstningen utföll med 115 ja mot 55 nej, och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Punkterna 2—4.

Biföllos.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,3» e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Stockholm 1895.

Ktmgl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.