RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1895:39)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1895. Andra Kammaren. N:o 39.

Lördagen den 4 maj.

Kl. 7 e. m.

1 ortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Ordet lemnades till

Hans excellens herr statsministern Boström, som yttrade:
Med kammarens begifvande bar herr Bergström till mig framstält
följande spörsmål: »Arnar regeringen vidtaga nödiga åtgärder, för
att den statistiska utredning, som år 1893 af regeringen anbefalts
för bedömande af verkan af en eventuel ändring i gällande stadganden
angående valrätten till [Riksdagens Andra Kammare, må
föreligga afslutad i så god tid, att en derpå grundad kongl. proposition^
ämnet kan varda nästkommande års lagtima Riksdag

Till svar å detta till mig rigtade spörsmål anhåller jag få meddela,
att den statistiska utredningen i fråga redan föreligger till
större delen utarbetad, och att den återstående delen väntas inom
kort blifva afslutad. Uppsättningen och tryckningen af tabellerna
tager dock någon tid, så att arbetet före september månads ingång
näppeligen kan vara färdigt i tryck.

Pen uddning, som måste föregå hvarje beslut, torde således
föreligga i sådan tid, att hinder deraf ej möter för framläggande
af proposition i ämnet.

Herr Bergström anförde: Herr talman! För de upplysningar,
hans excellens herr statsministern nu lemnat till svar å det af mig
framstälda spörsmålet, är jag naturligtvis tacksam. Jag förutsätter,
att, för att vinna det af hans excellens angifna målet, att till i september
månad detta år få den statistiska utredningen tryckt, tryckningsorder
omedelbarligen komma att gifvas i afseende å den del
af utredningen, som redan föreligger färdig, i betraktande af den
dryga tid, som åtgår särskildt för sättning och korrekturläsning af
dylika omfattande siffertabeller, om nemligen ett omsorgsfullt arbete
skall kunna levereras, såsom alltid brukar vara fallet med arbeten,
utgående från statistiska centralbyrån.

Beträffande den andra frågan, som måste anses ligga innesluten
i det af mig framstälda spörsmålet, nemligen huruvida en kongl.

Andra Kammarens Vrot. 1895. N:o 39.

N:o 39.

Angående
förbättring
i de nuvarande
vilkoren
i folkskolelärarnes

enke- och
pupillkassa.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

proposition med förslag till ändrade bestämmelser rörande valrätten
till Andra Kammaren kan väntas blifva nästkommande Riksdagförelagd,
bar hans excellens berr statsministern äfven gifvit ett, så.
vidt jag kunde finna, tillfredsställande svar. Jag hoppas sålunda,
att regeringen icke må låta denna treårsperiod gå till ända, utan
att en sådan kongl. proposition varder Riksdagen förelagd. På
samma gång jag uttalar detta, skall jag begagna tillfället att uttrycka
den önskan, att den kongl. propositionen uti ämnet måtto
innefatta ett verkligt och genomgripande reformförslag, egnadt att
göra rättvisa och gifva bel medborgarrätt åt den störa medborgarhär,
om hvilken det en gång för icke så länge sedan just ur denna,
synpunkt blifvit taladt i hela Andra Kammarens namn.

Härmed förklarades öfverläggningen i detta ämne slutad.

§ 2.

Till behandling företogs statsutskottets utlåtande n:o 75, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående förbättring
i de nuvarande pensionsvilkoren i folkskolelärarnes enkeoch
pupillkassa.

Uti en den 8 mars innevarande år till Riksdagen aflåten proposition
(n:o 39) hade Kongl. Maj:t, med åberopande af bilagdt
utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden för samma
dag, föreslagit Riksdagen, att från och med år 1896 en förhöjning
i samtliga från folkskolelärarnes enke- och pupillkassa vid nämnda
års ingång och derefter utgående enke- och barnpensioner måtte
ega rum i så måtto, att pension för enka skulle utgå med 25 procent
af den lön, för hvilken vederbörande skolområde eller skoldistrikt
i afseende å delegares egen pensionering vunnit delaktighet
i folkskolelärarnes pensionsinrättning, pension för enka med ett
eller flera pensionsberättigade barn med 37V2 procent, pension för
ensamt barn med 121/, procent och pension för två eller flera barn
med 25 procent, allt enligt samma beräkningsgrund.

Utskottet hemstälde emellertid, att Kongl. Maj:ts ifrågavarande
framställning ej måtte af Riksdagen bifallas.

Häremot hade reservation anmälts af herr von Frie sen, som
yrkat, att utskottet måtte hemställa, att Kongl. Haj:ts proposition
måtte af Riksdagen bifallas.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gill järn:
Herr grefve och talman! Mine herrar! Det är blott ett par dagar,
sedan jag hade anledning att vid behandlingen af ett statsutskottsutlåtande
rörande en annan fråga begagna det uttrycket, att statsutskottet
gåfve Riksdagen ett lystringsord, som rättast kunde uttryckas
med: helt om. Vi hafva nu här ett likartadt utlåtande af
statsutskottet. Riksdagen har i skrifvelse af den 6 maj 1893 anhållit,
det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida utan höjning

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Jiso 39.

af vare sig statsbidraget eller delegarnes afgifter en sådan förbättring
i de nuvarande pensionsvilkoren i folkskolelärarnes enke- och
pupillkassa kunde ega ruin, att samtliga pensioner komme att utgå
med högre procent af delaktiglietsbeloppen än hvad nu vore fallet,
samt att Kongl. Maj:t ville till Riksdagen inkomma med det förslag,
hvartill utredningen kunde föranleda. En dylik utredning är
nu af Kongl. Maj:t framlagd för Riksdagen. Utskottet slutar sitt
utlåtande med den förklaringen, att den ifrågavarande kassans »nuvarande
ekonomiska ställning enligt utskottets åsigt snarare bort
föranleda en af 1875 års Riksdag förutsatt minskning i statens bidrag
till kassan än framkalla beslut om vidtagande af en pensionsförhöjning,
som skulle kunna medföra anspråk på ytterligare ökning
af detta statsbidrag». Det är, som herrarne höra, icke just något
välvilligt svar, som statsutskottet hemställer att Riksdagen måtte
besluta med anledning af sin egen skrifvelse. Rörande utskottets
finansiella skäl för sin hemställan, kan jag egentligen icke hafva
någon anledning till anmärkning, då den uppfattning, utskottet i
detta afseende ådagalägger, ganska nära öfverensstämmer med den
uppfattning, som jag sjelf från första början haft. Jag skall likväl
be att i detta afseende få om en stund återkomma för att något
närmare beröra den frågan.

Hvad jag deremot allra först måste göra är att fästa uppmärksamheten
på ett stycke, som förekommer i utskottets utlåtande på
sid. o ungefär i midten. Det står der på tal om 1875 års förhöjning
af statsbidraget till den ifrågavarande kassan, att »Riksdagen
beviljade denna anslagsförhöjning att utgå, så länge sådant
funnes för pensionsanstalten behöfligt, hvilken omständighet hvarken
vid frågans behandling vid 1893 års riksdag eller vid ärendets
senare handläggning synes utskottet hafva blifvit tillräckligt uppmärksammad.
» Jag har visserligen vid diskussionen om denna fråga
i Första Kammaren hört, att i dessa ord icke skulle ligga något
klander; men visserligen har jag uppfattat orden, när jag läste dem,
såsom ett klander, af hvilket äfven jag för min del vore berörd.
Jag vill då se efter, huruvida detta påstående är rigtigt, att det
ofvan nämnda vilkoret för anslagsförhöjningen icke blifvit tillräckligt
uppmärksammadt. För detta ändamål måste jag göra en kort
sammanfattning af frågans behandling under föregående skeden.
De personer, som reviderade den ifrågavarande kassan för åren
1888, 1889 och 1890 och hvilka i augusti 1891 afgåfvo sin berättelse,
hemstälde deri om en utredning af kassans ekonomiska ställning,
emedan den pröfning, de verkstält, tycktes ådagalägga, att
kassans ställning vore så god, att icke blott alla utgående pensioner
kunde beräknas efter det nu normala delaktighetsbcloppet för
delegarne i folkskolelärarnes pensionsinrättning, med hvilken enkcoch
pupillkassan stode i närmaste sammanhang, eller 700 kronor,
utan äfven i öfrigt samtliga pensioner höjas med vissa procenttal.
Då detta ärende skulle föredragas inför Kongl. Maj:t, ansåg jag mig
nödsakad att hemställa, att revisorernas framställning i detta hänseende
icke måtte föranleda till någon åtgärd. Dermed voro naturligtvis
åtskilliga mindre nöjda, och derom har jag för min del

Angående
förbättring
i de nuvarande
vilkoren
i folkskolelärarnes

enke- och,
pupillkassa.

(Forts.)

N:o 39.

Angående
förbättring
i de nuvarande
vilkoren
i folkskolelärarnes

enke- och
pupillkassa.

(Forte.)

Lördagen den 4 Maj, e. m.

ingenting att säga. Med anledning häraf framkom sedan vid 1893
års riksdag en motion, åsyftande, att pensionerna skulle höjas på
sätt, jag nu nämnt. I motionen påpekades, att direktionen för folkskolelärarnes
pensionsinrättning, som jemväl förvaltade enke- och
pupillkassan, hade tillstyrkt revisorernas framställning. Under
diskussionen i denna kammare, rörande det med anledning af motionen
afgifna utskottsutlåtandet, förklarade jag för min del, att
detta tillstyrkande af direktionen vore synnerligen svagt. Direktionen
hade blott anfört 2 grunder och båda dessa syntes mig vara
mycket litet bevisande. Den första grunden, som anfördes, var den
af professor Lindstedt verkstälda utredning. Beträffande denna
sade jag, att herr Lindstedts utlåtande syntes mig vara hållet i
mycket reserverade ordalag. Den andra grunden bestod i, att direktionen
påminte just om innehållet af Riksdagens beslut af år
1875. Sålunda hafva vi i en officiel akt denna omständighet vederbörligen
uppmärksammad. Vid diskussionen här i kammaren gjordes
också detta vilkor af mig till föremål för ett särskildt uttalande.
Jag sade nemligen, att om direktionen med denna sin hänvisning
till Riksdagens beslut af år 1875 menade blott och bart, att Riksdagen,
som årligen anvisar ett belopp af 63,500 kronor till understöd
åt kassan, hade intresse att få se kassans ekonomiska ställning,
så vore det ett intresse, som vore fullt hefogadt och som
borde genast tillgodoses; men, tilläde jag, om i detta påpekande
äfven läge det bisyftet, att utredningen skulle kunna ådagalägga,
att anslaget till större eller mindre del vore obehöflig!, då ville jag
för min del icke medgifva klokheten af att vidtaga en utredning
i det syftet, emedan jag ansåge en minskning i eller ett borttagande
äf anslaget icke vara möjliga. Sålunda fästade jag då uppmärksamheten
på denna omständighet. Men icke nog dermed, mine
herrar, utan när detta ärende för andra gången förekom här i denna
kammare — på grund deraf att, sedan det passerat Första Kammaren,
det kom tillbaka till Andra Kammaren — och blef föremål
för diskussion, hvilken rörde sig om, huruvida ärendet genast borde
afgöras genom Andra Kammarens bifall till Första Kammarens beslut,
hvilket innebar en ändring af Andra Kammarens föregående
beslut, eller åter hänvisas till det Andra Kammarens tillfälliga utskott,
som från början behandlat frågan, uppträdde kammarens dåvarande
vice talman och yrkade, att ärendet skulle återremitteras
till utskottet. Jag har sålunda åtminstone en af statsutskottets
ledamöter, som kan intyga, att detta vilkor, om hvilket här så mycket
talats, verkligen blifvit uppmärksammad!. Vice talmannen behandlade
denna fråga, om jag icke missminner mig, från två olika
synpunkter, och åtminstone sade han, att man icke borde en gång
för alla lofva, att detta anslag skulle utgå för all framtid. Jag
vågar då påstå, att det icke finnes mycket skäl för utskottets påstående,
att detta Riksdagens vilkor vid beviljandet 1875 afanslagsförhöjningen
icke blifvit tillräckligt uppmärksammadt. Det är derför
här icke något förbiseende, ej heller förefinnes någon anledning
för Riksdagen att anse, att en omständighet, som varit af vigt för
frågans rätta behandling, blifvit undanhållen Riksdagen.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Sedermera yttrar utskottet, att berörda omständighet icke heller
blifvit vid ärendets senare handläggning tillräckligt uppmärksammad,
d. v. s. efter aflåtandet af 1893 års skrifvelse. Sedan dess
har ingen annan än direktionen för folkskolelärarnes enke- och
pupillkassa och departementschefen haft med frågan att göra; och
upprigtigt sagdt, har ingendera af oss vid hennes behandling under
detta skede skänkt detta vilkor någon uppmärksamhet, men jag
vågar påstå, att vi dertill haft det mest grundade skäl. Ty sedan
Riksdagen skrifvit, att den ville hafva en utredning, huru vida
pensionerna i kassan kunde höjas utan höjning af det utgående
statsanslaget eller delegarnes avgifter, fans det väl icke den ringaste
grund, hvarför man skulle taga under ompröfning det vilkor,
som var fästadt vid 1875 års förhöjning. Det torde sålunda icke
heller finnas något fog för denna utskottets erinran.

Jag vill derefter öfvergå till de skäl, som utskottet anfört för
sitt afstyrkande af den kongl. propositionen. Utskottet har mot
en dylik höjning af pensionerna åberopat finansiella grunder och
finansiella betänkligheter. Dessa betänkligheter hafva hysts både
af direktionen för folkskolelärarnes enke- och pupillkassa och departementschefen,
men, mine herrar, det oaktadt ansåg jag, att,
efter aflåtandet af Riksdagens skrifvelse, frågan var kommen i ett
så förändradt läge, att det syntes mig vara en pligt att söka på
bästa sätt främja den sak, som tydligt och klart uttrycktes såväl i
ordalagen uti Riksdagens skrifvelse som äfven i den andemening,
jag ansåg mig vara berättigad att deri inlägga, i betraktande af
det sätt, hvarpå skrifvelsen tillkommit. Denna skrifvelse tillkom,
efter det jag åtminstone för denna kammare framhållit mina betänkligheter
uti ifrågavarande afseende. Riksdagen aflat det oaktadt
sin skrifvelse med den lydelse, vi alla känna. Då ansåg jag, att
mg inför Kongl. Maj:t väl kunde förorda framläggandet af föreliggande
proposition, äfven om jag med min uppfattning hvarken
ville eller kunde gifva något löfte, att under inga förhållanden
skulle ifrågakomma en förhöjning i statsbidraget eller uti delegarnes
afgifter. Det var en sak, som fick öfverlemnas till Riksdagens
bepröfvande. Riksdagen har ju också i sådana frågor vida friare
händer än eu departementschef, då han inför Kongl. Maj:t afgifver
och tillstyrker sina förslag. Jag var öfvertygad, att flertalet af
Riksdagens ledamöter genom skrifvelsen velat gifva uttryck åt den
uppfattningen, att Riksdagen ansåg det vara en behjertansvärd
sak, att i någon mån dessa från folkskolelärarnes enke- och pupillkassa
utgående pensioner måtte höjas. Om så är, att Riksdagens
ledamöter anse det önskvärdt och behöfligt, att dessa pensioner
höjas, saknar ju Riksdagen icke utväg att, sannolikt äfven utan
några egentligen ökade utgifter för staten, tillgodose ett sådant
behof, ehuru man ju icke på förhand kan utfästa sig, att icke ökade
kostnader deraf skola föranledas.

Frågan föreligger emellertid nu enligt min tanke i ett föga
angenämt läge. Det är obestridligt, att, när jag ställer två sådana
parter mot hvarandra som Riksdagen och folkskolelärarnes enkor,
jag måste anse, att Riksdagen genom sin skrifvelse redan iklädt

N:o 39.

Angående
förbättring
i de nuvarande
vilkoren
i folkskolelärarnes

enke- och
pupillkassa.

(Forts.)

N:o 39.

Angående
förbättring
i de nuvarande
videoren
i folkskolélärarnes

enke- och
pupillkassa.

(Forts.)

Lördagen den 4 Maj, e. m.

sig en viss förpligtelse att i någon mån förbättra dessa enkors
ställning. Hvad som är alldeles visst, är, att dessa enkor ansett
sig hafva en grundad anledning till förhoppning om ett visst tillmötesgående
från Riksdagens sida. Detta är min uppfattning af
saken, och jag öfverlemna!'' den nu till kammarens pröfning.

Herr von Friesen: Efter herr statsrådet och chefens för
ecklesiastikdepartementet anförande har jag i afseende på denna
frågas utredning icke mycket att tillägga. Jag vill dock framhålla,
att Riksdagen en gång ansett det behjertansvärdt, att pensionerna
till folkskolelärarnes enkor och barn höjas; och tänker man noga
på saken, kommer man nog också till den uppfattningen, att höjningen
är hehjertansvärd. I vanliga fall får nu en ensam enka
efter en folkskolelärare i årlig pension 140 kronor. Denna summa
är icke stor att lefva på, jag vill till och med säga, att det är
omöjligt för en enka att lefva på 140 kronor om året. Det kan
vara ett godt bidrag för henne, men lefva på det tror jag icke hon
kan. Derför vore det synnerligen önskvärdt, om en förhöjning
kunde åstadkommas i dessa pensioner. Det har nu föreslagits, att
de skulle höjas till 175 kronor. Ja, äfven om denna förhöjning i
pensionerna göres, blifva de ändock icke fullt tillräckliga att lefva
af, utan de måste äfven då betraktas såsom ett bidrag. Således
är’ saken enligt min tanke synnerligen behjertansvärd, en omständighet,
som äfven direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning,
hvilken direktion jag har äran tillhöra, i sin skrifvelse
till Kongl. Maj:t framhållit. Det är visserligen sant, att denna
direktion icke kunnat bestämdt utlofva, att kassan med nuvarande
inkomster kan åtaga sig den ökade förpligtelse, som genom en
pensionsförhöjning ålägges den. Men så farligt tror jag ej, att aet
är med den'' omständigheten. Om man besinnar, att kassan för
närvarande, efter hvad som är beräknadt, har ett öfverskott på
omkring en million kronor, hör det väl ej finnas någon fara för,
att hon icke under den närmaste tiden, utan ökning i sina inkomster,
skall kunna motsvara de förpligtelse^ som kunna åläggas
henne genom den här ifrågasatta höjningen i pensionerna. Och
om med tiden det skulle inträffa, att ökade inkomster för kassan
skulle behöfvas, stode Riksdagen verkligen då inför ett så vådligt
företag? Jag tror det icke. Det skulle utan tvifvel icke behöfvas
stor tillökning i Riksdagens bidrag till kassan, om Riksdagen sloge
in på den vägen att höja kassans inkomster. Men det finnes äfven
en annan väg för Riksdagen att beträda, om det för Riksdagen
anmäles, att kassan behöfver ökade inkomster. Riksdagen kan ju
då föreskrifva, att folkskolelärarnes afgitter till kassan skola ökas.
Afgiften utgår för närvarande med iF/j procent af delaktighetsbeloppet.
Sålunda belöper den sig i allmänhet på hvarje folkskolelärare
till kronor 23: ss. Dessa afgifter lemna ett årligt belopp
af öfver 100,000 kronor. Om de nu höjas med l/- eller från 31,
procent af delaktighetsbeloppet till 4 procent deraf, och afgifterna
sålunda komme att höjas från kronor 23: 33 till 28 kronor, skulle
detta lemna kassan en tillökning för året i inkomster af öfver

Lördagen den 4 Maj, e. m.

N:o 89.

''20,000 kronor. Dessa 20,000 kronor räcka till en pensionsförhöjning
af 35 kronor åt inemot 600 pensionärer. Nu hade kassan vid 1893
ärs slut 482 pensionärer, tror jag. Det är sålunda tydligt, att den
ekonomiska räckvidden af den förhöjning, här kan blifva fråga
om, icke kan vara synnerligen stor och ingalunda af den beskaffenhet,
att Riksdagen för den sakens skull behöfver rygga tillbaka från
den godhjertade afsigt den en gång haft att bereda folkskolelärarnes
enkor och barn någon förhöjning i deras pensioner.

På dessa grunder, herr talman, tror jag, att jag mycket väl
kan yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition, hvilket jag också
her att få göra.

Häruti instämde herrar Broström, Alsterlund, Halm, Odhner,
Falk, Olsson i Kyrkebol, Göthberg, Andersson i Lysvik, Persson
irån Arboga, Petri, Andersson i Upsala och Svensson från Karlskrona.

Herr Eklundh från Lund yttrade: Herr grefve och talman!
mine herrar! För lärarne vid våra allmänna läroverk, folkskolor
ecb småskolor hyser jag det allra lifligaste intresse. Jag anser
nemligen, att det åt dem anförtrodda värfvet att till goda och dugliga
medborgare fostra våra barn, i den mån detta ligger inom
■området för skolans verksamhet, är så vigtigt, att jag vill göra allt
hvad på mig ankommer för att befria dem från ekonomiska svårigheter.
Ty det är ju en gifven sak, att en lärare med mindre
kraft och intresse går att fullgöra sitt ansvarsfulla kall, om han trvckes
af bekymmer för sin och de sinas nödiga utkomst. Nu föreligger
här till afgörande ett Kongl. Maj:ts förslag, som afser att bereda
bättre pensioner åt våra folkskolelärares enkor och barn, och jag
tvekar alltså icke ett ögonblick att med min röst bidraga till ett
beslut, som bifaller detta förslag. Jag är härutinnan desto mindre
tveksam som, enligt hvad den kongl. propositionen utvisar, dels
professor Lindstedt, hvilken jag måste anse såsom en stor auktoritet
på detta område, förklarat, att folkskolelärarnes enke- och pupillkassas
ekonomiska ställning är sådan, att densamma under de förutsättningar,
på hvilka hans beräkningar grundats, medgifver den
af Kongl. Magt föreslagna förhöjningen i samtliga från kassan nu
och framdeles utgående enke- och barnpensioner; dels revisorerna
för kassan äfvenledes vitsordat, att en höjning af pensionerna med
25 procent kunde ega rum, utan att vare sig statsbidraget eller
afgifterna behöfde höjas; samt tillika yttrat, att revisorerna »vore
så mycket mera derom förvissade, som alla de deremot anförda
skäl vid närmare granskning visat sig vara utan afgörande betydelse»;
dels ock slutligen direktionen för ifrågavarande kassa, som
erinrat om det af en hvar af oss väl kända förhållandet, att en
folkskolelärare, med den ringa aflöning han har, endast i undantagsfall
är i tillfälle att genom några besparingar af sina lönemedel
bereda en tryggad ekonomisk utkomst för de sina, om han före
■dem skulle ryckas bort, på det lifligaste förordat den ifrågavarande
nådiga propositionen, fastän direktionen visserligen icke kunnat i

Angående
förbättring
i de nuvarande
vilkoren
i folkskolelårames

enke- och
pupillkassa.

(Forts.)

N:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Angående
förbättring
i de nuvarande
vilkoren
i folkskolelärarnes

enke- och
pupillkassa.

(Forts.)

allo instämma i det utlåtande angående kassans årliga ränteafkomst,
som professor Lindstedt haft.

Äfven om i en framtid, låt oss säga 10 å 20 år härefter, det
skulle befinnas nödvändigt, att Riksdagen beviljar något ringa belopp
till ökande af denna pensionskassas fonder, på det att de
föreslagna högre pensionsbeloppen må kunna fortfarande utgå, finner
jag icke detta vara så afskräckande, att det behöfver afhålla
Riksdagen från att genom bifall till den af Kongl. Maj:t gjorda
framställningen skaffa folkskolelärarnes enkor och barn den något
mera tryggade ställning, som Riksdagen genom den i ämnet till
Kongl. Maj:t år 1893 aflåtna skrifvelsen tydligen afsåg.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra och under åbero Elände

jemväl af de utaf herr von Priesen nyss angifna skäl, till—
åter jag mig nu, herr talman, att yrka bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.

Herrar Darin och Grundell instämde häruti.

Herr Pehrson i Törneryd: Herr talman! Af den utredning,
som blifvit en följd af Riksdagens skrifvelse i ämnet år 1893, framgår
enligt mitt förmenande, att inga väsentliga skäl kunna tala för
ett bifall till Kongl. Maj:ts förevarande framställning, detta derför,
att Kongl. Maj:t i likhet med motionären förutsatt, att en ökning
i de ifrågavarande enkepensionerna skulle kunna medgifvas utan
någon ökning af kassans statsbidrag eller af pensionsafgifterna. Direktionen
för folkskolelärarnes pensionsinrättning, som låtit verkställa
noggranna uträkningar häröfver, har tydligt dels genom sitt
eget utlåtande och dels genom professor Lindstedts beräkningar och
utlåtande visat rigtigheten häraf. Professor Lindstedt, som fått
direktionens uppdrag att verkställa ifrågavarande beräkningar, har
utgått från den förutsättningen, att kassans medel skulle kunna
lemna ränta efter 4,49 procent; och under alla förhållanden förutsätter
han, att räntan fortfarande icke skulle sjunka under 4 procent,
liksom amanuensen Eneström, som också på mera enskildt
uppdrag utfört beräkningar i frågan, förutsätter detsamma. Direktionen
finner emellertid sig föranlåten att göra erinringar mot dessa
beräkningar och framhåller bland annat — herrarne återfinna det
citeradt i den kongl. propositionen på sid. 4 — att »Lindstedt
hade i beräkningarna antagit, att å kassans hittills samlade kapital,
nu lemnande en ränteafkastning, som något öfverstege 4,31 procent,
skulle för framtiden kunna påräknas ränta efter 4,31 procent,
hvaremot han med erkännansvärd försigtighet för det kapital, som
härefter komme att samlas, beräknat samma afkastning allenast
efter 3,5 procent.»

Mot detta professor Lindstedts antagande reserverade sig direktionen
och framhöll, hurusom omplaceringen af kassans kapital
mycket hastigt fortginge och att man af den anledningen framdeles
icke kunde påräkna ens en ränta af 3 1/i procent på en del af
kassans utlånta medel. Direktionen framhöll vidare, att »räntansallt
jemt vikande tendens vid första klassens värdepapper gjorde

Lördagen den 4 Maj, e. m.

N:o 39.

emellertid, att direktionen, såsom redan blifvit nämndt, med anledning
häraf endast med tvekan biträdde det förslag till förhöjning
af pensionerna, som Lindstedt uppstält».

Och direktionen anförde vidare att: »slutligen hade direktionen
ansett sig böra erinra att, för möjligheten af den ifrågavarande pensionsförhöjningen
förutsattes, att några ofördelaktiga rubbningar i
de förhållanden, som i öfrigt utöfvade inflytande på kassans förmåga
att fullgöra sina förbindelser, icke inträdde. Om således det
lägsta delaktighetsbeloppet i folkskolelärarnes pension sinrättning,
af hvilket de från folkskolelärarnes enke- och pupillkassa utgående
pensionernas storlek vore beroende, skulle komma att höjas, blefve
det nödvändigt att gifva kassan en motsvarande förstärkning genom
vare sig höjande af årsafgifternas proportion till delaktighetsbeloppen
eller statsanslagets ökande».

Nu har motionären i ämnet förutsatt, såsom jag redan nämnt,
att en höjning af ifrågavarande enkepensioner skulle kunna medgifvas,
utan att han derför ville föreslå någon höjning af statsanslaget
till ifrågavarande kassa och icke heller förutsatte någon
höjning i folkskolelärarnes pensionsafgifter till densamma. Häremot
reserverar sig emellertid direktionen öfver folkskolelärarnes
pensionsinrättning (som äfven förvaltar folkskolelärarnes enke- och
pupillkassa) och framhåller, att detta låter sig icke gorå, derest
någon rubbning på minsta sätt inträder i förhållanden, som här
kunna inverka. Alltså medgifver den föreslagna pension sförhöjningen
icke någon sänkning i räntan på kassans nu utlånade medel
i någon nämnvärd mån, ej heller får man sänka statsanslaget
till ifrågavarande kassa. Med detta sistnämnda eller statsanslaget,
hvilket uppgår till 63,500 kr., förhåller sig på det sätt, att detta
statsanslag är af Riksdagen beviljadt under det vilkor, att det skall
utgå endast intill dess att ränteafkomsten å kassans medel jemte
erlagda pensionsafgifter räcka till för att bestrida de pensioner,
kassan skall utbetala. Det är således icke sagdt, att detta statsanslag
allt framgent bör utgå till ifrågavarande enke- och pupillkassa,
utan det är i stället tydligt och klart vid beviljandet af
detta statsanslag framhållet, att det icke skall utgå annat än tills
vidare.

Efter de beräkningar, som för andra gången utförts, denna gång
på uppdrag af revisorerna, reserverar sig också direktionen och
säger dervid ibland annat, efter det den, som verkstält beräkningarna,
förutsatt, att räntan på utlånta medel skulle förblifva densamma
som hittills eller öfver 4 procent och under intet förhållande
sjunka under 4 procent — direktionen svarar, säger jag, sjelf härpå
med dessa ord:

»Åt så ljusa förhoppningar vågade direktionen icke hängifva
sig. Den tid, som förgått, sedan professor Lindstedt afgaf sitt utlåtande,
hade i en grad, som man icke kunnat förutse, bekräftat
direktionens farhågor om räntans vidare nedgång, och de förhållanden,
som hittills rådt under den nu löpande treårsperioden, antydde
med bestämdhet, att medelräntan för densamma torde stanna vid
ansenligt lägre siffror än för don nästföregående.»

Angående
förbättring
i de nuvarande
vilkoren
i folkskolelärarnesenke-
och
pupillkassa.

(Forts.)

N:o 89.

Lördagen den 4 Maj, e, m.

Angående
förbättring
i de nuvarande
vilkoren
i folkskolelärarnes

enke- och
pupillkassa.

(Forts.)

Och direktionen uttalar sig närmare om saken, såsom synes af
citatet i nedersta stycket på sid. 8 i den kong! propositionen, der
det heter:

»Således skulle af kassans hela, vid 1894 års slut fast placerade
kapitaltillgång, utgörande 3,057,261 kronor 78 öre, tio år senare
endast ett belopp af 557,384 kronor 43 öre eller något mera
än en 1/6 kunna beräknas hos kassan fortfarande befintligt efter
den räntekurs, som för det närvarande i hvarje särskildt fall gälde.
De öfriga 5/6 af detta kapital skulle innan den angifna tidpunkten
hafva hunnit omplaceras och blifvit beroende af de vexlingar i
räntan, som under dessa år otvifvelaktigt komme att inträda.»

Då härtill kommer, att det är kändt, icke minst för min granne
här på högra sidan, att det sista lån, som har utlemnats från denna
enke- och pupillkassa, har betingat eu ränta af under 4 procent —
och jag tror att ett större lån, ett kommunallån på omkring en
half million, vill jag minnas, icke gifver kassan mera än omkring
3 y2 procent — så se vi af dessa omständigheter, att de beräkningar,
på hvilka framställningen är grundad, icke äro rigtiga.

Det låter sig icke göra att lemna ett bifall till den af Kongl.
Maj:t gjorda framställningen under annan förutsättning, än att antingen
folkskolelärarne skola underkastas ökade pensionsafgifter
eller också ett ökadt statsanslag till enke- och pupillkassan beviljas,
men då jag för min del icke kan förutsätta, att folkskolelärarne
gerna vilja underkasta sig ökade pensionsafgifter och icke heller
att Riksdagen vill lemna ett ökadt statsanslag till denna kassa, då
Riksdagen vid beviljandet af det för närvarande utgående anslaget
tydligen uttalat, att det skulle utgå endast tills vidare, så har jag
icke annat att göra i frågans nuvarande läge än att yrka afslag å
Kongl. Maj:ts framställning och bifall till utskottets förslag.

Herr Hammarlund: I motsats till den föregående ärade talaren
skall jag anhålla att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts propsition,
och jag skall be att få med några ord motivera detta mitt
yrkande, helst som jag i olikhet med honom anser, att det mycket
väl låter sig göra att bifalla den kongl. propositionen utan att detta
skall medföra en höjning vare sig af statsbidraget eller af delegarnes
afgifter.

Det är nu två år, sedan Riksdagen skref till Kongl. Maj:t och
anhöll om en utredning, huruvida, utan höjning af vare sig statsbidraget
eller delegarnes afgifter, en sådan förbättring i de nuvarande
pensionsvilkoren i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa
kunde ega rum, att samtliga pensioner komme att utgå med högre
procent af delaktighetsbeloppet än hvad nu vore fallet, samt att
Kongl. Maj:t ville till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill
utredningen kunde föranleda.

Bn sådan utredning har nu blifvit verkstäld. Börsäkringsinspektören
har ansett att det är möjligt att åstadkomma en förbättring
i pensionsvilkoren. De af Kongl. Maj:t tillsatta revisorerna
— ty det är att märka, att folkskolelärarne sjelfva icke tillsätta
revisorer för sin enkekassa, utan sker detta af Kongl. Maj:t —

N;o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

hafva likaledes kommit till det resultat, att en förbättring i pensionsvilkoren
är möjlig. Äfven kassans direktion bar, ehuru »med
tvekan», tillstyrkt en dylik förbättring. Denna direktionens »tvekan»
ur ju ej att undra öfver, ty eu direktion för en pensionskassa vill
naturligtvis icke gerna tillstyrka någon förbättring i pensionsvilkoren
utan att på samma gång kassans inkomster höjas. Den
önskar helt naturligt att hafva en så stor kassa som möjligt att
förvalta.

Emellertid har ingen bestridt, att det finnes öfverskott i folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa. Detta öfverskott beräknades
redan för några år sedan uppgå till 1 million kronor.

Att ett sådant öfverskott kunnat uppstå, beror väsentligen
derpå, att antalet årligen nytillkommande pensionärer i verkligheten
uppgått till endast omkring hälften af det vid kassans upprättande
beräknade antalet. På grund häraf har för hvarje år eu opåräknad
besparing uppstått. Man hade i de ursprungliga beräkningarna utgått
från det antagandet, att för hvarje 10,000-tal vid ett visst års
slut befintlige delegare under det närmast följande året skulle tillkomma
185 pensionerade enkor. Men i verkligheten hafva blott
02 eller knappt hälften tillkommit. Enligt de ursprungliga beräkningarna
skulle vid 1890 års slut funnits 939 pensionerade cnkor,
men antalet var i verkligheten icke mer än 383; och vid 1893 års
slut skulle funnits 1,181 pensionärer, men antalet var endast 482.

Att kassans ställning under sådana förhållanden skall vara
god, är ju temligen gifvet. Det är emellertid att märka, att då
man utgått från sådana beräkningar, har man måst sätta delegarnes
pensionsafgifter proportionsvis högre än hvad i verkligheten hade
behöfts. Det är då rimligt, att delegarne erhålla en viss förbättring,
som motsvarar dessa deras för höga afgifter.

En annan anledning till öfverskottet har varit de jemförelsevis
goda ränteförhållandena under de flydda aderton åren. Då denna
räntevinst tillkommit under de nuvarande delegarnes tid, är det ju
billigt, att de äfven få någon nytta deraf.

Det har icke från något håll bestridts, att en förbättring af
pensionsvilkoren är behöflig. Elera pensioner utgå med endast 80,
100 och 120 kronor, och de enkepensioner, som hädanefter bestämmas,
uppgå i regeln till 140 kronor. Det är härvid att märka,
att full fattigförsörjning beräknas uppgå på landsbygden till något
öfver 90 kronor och i stad till omkring 130 kronor. Således kan
med alla skäl sägas, att den pension, som utgår till enkan efter
en folkskolelärare, är ovanligt låg. Om Kongl. Maj:ts proposition
bifölles, så skulle deras ställning i så måtto förbättras, att de skulle
i regeln få en pension på 175 kronor, och detta synes mig vara väl
behöflig!.

Nu menar utskottet, att »kassans nuvarande ekonomiska ställning
snarare bort föranleda en af 1875 års Riksdag förutsatt minskning''
i statens bidrag till kassan än framkalla beslut om vidtagande
af en pensionsförhöjning, som skulle kunna medföra anspråk på
ytterligare ökning af detta statsbidrag»; och utskottet antyder tillika,

Angående
förbättring
i de nuvarande
vilkoren
i folkskolelärarnes

enke- och
pupillkassa.

(Forts.)

N:o 39.

Angående
förbättring
i de nuvarande
vilkoren
i folkskolelärarnes

enke- och
pupillkassa.

(Forte.)

Lördagen den 4 Maj, e. m.

att denna fråga om nedsättning i statsbidraget icke blifvit vid ärendets
föregående handläggning »tillräckligt uppmärksammad».

Huru härmed förhåller sig, har herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet visat i sitt nyss hållna anförande. Han
har påpekat, att donna sak uppmärksammades såväl i det första
utlåtande, hvilket afgafs af direktionen för enke- och pupillkassan,
som ock under diskussionen här i kammaren vid 1893 års riksdag.
Och jag ber att få tillägga, att denna omständighet också uppmärksammades
i det utskottsbetänkande, som låg till grund för Andra
Kammarens beslut. I detta betänkande yttrades nemligen följande
ord, mot hvilka vid frågans första behandling här icke någon den
minsta gensaga gjordes:

»Hed anledning af den erinran, som af direktionen för ifrågavarande
kassa framstälts derom, att det af Riksdagen beviljade anslaget
anvisats att utgå endast så länge det funnes för kassan
behöfligt, vill utskottet uttala den mening, att en minskning af
detsamma icke synes vara med billighet öfverensstämmande och
icke heller torde från Riksdagens sida ifrågasättas. Om kassans
nuvarande tillgångar, såsom antagligt är, befinnas större än som erfordras
för bestridande af nu stadgade pensioner, anser utskottet
derför, att öfverskottet bör komma delegarne till godo genom höjda
pensioner.»

Ja, så yttrade sig 1893 års utskott; och jag skulle tro, att det
är ett rent och tydligt språk. Man har här icke sökt dölja något,
utan angifvit alla de faktorer, som höra inverka på frågan. Men
trots dessa upplysningar skref Riksdagen och anhöll hos Kongl.
Maj:t om en utredning, och dermed torde Riksdagen hafva erkänt
att, om med bibehållande af nuvarande statsbidragets och de nuvarande
pensionsafgifterna det läte sig göra att förbättra pensionsvilkoren,
Riksdagen icke hade något deremot.

Det nuvarande statsbidraget till folkskolelärarnes enke- och pupillkassa
är för öfrigt synnerligen lågt — proportionsvis lägre än
det staten lemnar till andra dylika kassor. Det ifrågavarande statsbidraget
utgör 63,500 kronor, hvilket motsvarar per delegare 14
kronor, under det att staten bidrager t. ex. till elementarlärarnes
enke- och pupillkassa med 69,851 kronor, d. v. s. i medeltal 70
kronor pr delegare. Af kassans samtliga inkomster utgör statsbidraget
i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa endast 21,8 %,
medan det deremot i elementarlärarnes enke- och pupillkassa utgör
28,5 % och i andra pensionskassor belöper sig till 35, 67, 72, ja i
en kassa ända till 96,5 %.

A andra sidan äro delegarnes afgifter jemförelsevis högre i
folkskolelärarnes enke- och pupillkassa än i andra kassor. Delegarnes
tillskott utgör 36,o % af kassans samtliga inkomster, under
det att samma tillskott t. ex. i elementarlärarnes enke- och pupillkassa
blott uppgår till 28,2 % af kassans samtliga inkomster.

Ku säger utskottet, att på grund af den sjunkande räntan det
är »högst osannolikt, att, om kassans förbindelser komme att ökas
med 25 procent, kassan skulle kunna fullgöra desamma utan en
snar höjning vare sig af delegarnes bidrag eller statens tillskott».

Lövdagen den 4 Ma], e. m.

N:o 39.

Grenom den ifrågasatta lilla förbättringen skulle kassans utgifter
ökas med omkring 17,000 kronor. Delegarne inbetala för närvarande
i pensionsafgifter 106,000 kronor årligen. Till enkor och
barn skulle efter den ifrågasatta förhöjningen utbetalas 85,000 kronor,
alltså icke på långt när det belopp, som delegarne inbetala, och
det skulle, enligt hvad en på detta område hemmastadd person
uträknat, dröja en ansenlig tid, innan pensionsbeloppen komme att
stiga till samma höjd som delegarnes afgifter.

Då härtill kommer, att kassans nuvarande kapitalbehållning
uppgår till omkring 3 millioner kronor, hvarpå med endast 3V2 % ränta
årsinkomsten blir öfver 100,000 kronor, så lärer det icke vara den
minsta risk att besluta en sådan pensionsförbättring, som här är
ifrågasatt.

Att kassans ställning är ovanligt god, framgår för öfrigt af en
tabell, som finnes i statsrevisorernas senaste berättelse. Denna
tabell angifver, att utgifterna i kassan uppgå till endast 24,5 % af
inkomsterna och att denna kassa är i detta hänseende den mest gynsamt
stälda af alla de pensionskassor, statsrevisorerna haft att
granska. I öfriga pensionskassor belöpa sig utgifterna till 30, 37,
42,7 (elementarlärarnes enke- och pupillkassa), 70, 85, 91, ja ända
till 100 % af samtliga inkomsterna.

Under sådana omständigheter måste jag yrka bifall till Kongl.
Maj:ts proposition. Men då jag gör detta, sker det med det uttryckliga
förbehåll, att någon höjning af statsbidraget icke ifrågasättes.
Jag anser nemligen, att kassan är i den ställning, att den
bör kunna reda sig med nuvarande statsbidrag. Men å andra sidan
synes det mig rimligt, att delegarne erhålla så stor valuta, som
med nuvarande inbetalningar är möjligt. Och detta kunna delegarne
omöjligt erkänna nu vara fallet. Under de hittills gångna
aderton åren hafva delegarne inbetalt till kassan 1,374,082 kr.,
d. v. s. i medeltal 76,338 kr. om året, men till deras enkor och
barn hafva i pensioner utbetalts allenast 577,202 kronor eller i
medeltal 32,067 kronor om året. Ensamt genom delegarnes afgifter
har således uppstått ett öfverskott på icke mindre än omkring
800,000 kronor.

Naturligtvis är det omöjligt att veta, huru det i en framtid
kommer att ställa sig med afseende på ränteförhållandena. Dessa
kunna blifva ogynsammare än de nu äro, och man får då taga i
öfvervägande, hvad som är att göra.

Det är emellertid att märka, att olägenheterna af en framtida
större nedsättning i räntan komme att drabba icke blott denna,
utan naturligtvis äfven alla andra pensionskassor, och jag är förvissad,
att skollärarne med villighet skola underkasta sig samma
inskränkningar, som vid en dylik eventualitet komma att göras med
afseende på öfriga tjenstemannacorpser.

Herr talman! Då för delegarne i kassan den ifrågasatta lilla
förhöjningen är af stor betydelse, då den verkstälda utredningen
visar, att sådan förhöjning kan ske utan äfventyr för kassan, och
då ändringen ej vållar ett öres högre utgift för staten, tillåter jag
mig vördsamt anhålla om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Angående
förbättring
i de nuvarande
vilkoren
i folkskolelärarnes

enke- och
•pupillkassa.

(Forts.)

N:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Angående
förbättring
i de nuvarande
vilkoren
i folkskolelärarnes

enke- och
pupillkassa.

(Forts.)

I detta yttrande instämde herrar Aulin, Zotterman, Wavrinsky>
Berg och Eklund från Stockholm.

Herr Liljeholm: Den siste talaren gaf en så fullständigutredning
åt frågan, liksom äfven de tre första talarne, att jag skall
inskränka mig till att instämma med honom och således yrka bifall
till den kong!, propositionen.

Herr Mélin förklarade sig instämma med herr Liljeholm.

Herr L asse Jönsson: Då det nu blifvit upplyst, att frågan

är fallen i Första Kammaren, så skall jag icke onödigtvis förlänga
diskussionen, ty, som herrarne veta, har det nu ingen betydelse,
hvilket beslut denna kammare fattar, och inskränker jag
mig derför till att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hammarlund: Gent emot den föregående ärade talaren,
som förklarat att det icke skulle hafva någon betydelse hvilket
beslut denna kammare fattade, sedan frågan genom Första Kammarens
beslut för denna gång fallit, ber jag att få påpeka, att ett
bifall till förslaget af Andra Kammaren dock skulle hafva betydelse
såsom en opinionsyttring. Visserligen kan denna gång icke
något i realiteten vinnas, men om kammaren bifaller Kongl. Maj:ts
proposition, så har likväl folkskolelärarecorpsen dermed fått veta, att
den hos Andra Kammaren har att påräkna välvilligt understöd
för lösningen af detta lärarecorpsens önskningsmål. Och detta är
icke alldeles betydelselöst.

Herr Kilsson i Tönnersa: Jag skall endast be att få yrka
bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Truedsson: Jag skall också be att få yrka bifall till
Kongl. Maj:ts proposition, då här icke är fråga om den ringaste
ökning af statsanslaget.

Herr Danielson: Då jag nu hör, att frågan genom Första
Kammarens beslut har fallit, skall jag icke vara mångordig.
Jag kan dock icke underlåta att säga några ord i anledning af
chefens för ecklesiastikdepartementet yttrande, då han ville så
skarpt framhålla, att han nog beaktat det vilkor, som Riksdagen
stadgat vid beviljande af anslaget till den ifrågavarande anstalten.
Jag trodde verkligen, att det var ett förbiseende af herr statsrådet,
men då nu statsrådet så tydligt betonat, att så icke är förhållandet,
anser jag det vara ändå värre. Hade det varit ett förbiseende,
så skulle det hafva kunnat afhjelpas med ett förslag om
borttagande af det ifrågavarande vilkoret, men något sådant förslag
har ej blifvit väckt, och det är derför det synes mig rent af
omöjligt att bifalla Kongl. Maj:ts förslag. Jag föreställer mig, att
det varit statsrådets skyldighet, att när det blifvit ådagalagdt, att
kassan bär sig utan statens bidrag, icke låta utanordna detta, och

Lördagen den 4 Maj, e. m. 15 Jfao 39*

om statsrådet gör det, så skulle det icke förundra mig, om stats- Angående
revisorerna skulle göra anmärkning mot en sådan ^anordning. förbättring
Jag bär verkligen förvånat mig öfver, att revisorerna icke redan * nuvagjort
en sådan anmärkning, då förhållandet var kändt öfver allt,

Det förefaller mig alldeles oegentligt, att Riksdagen nu mot ett skolelärarnes
äldre beslut, som ännu är helt och hållet bindande, skall bifalla enke- och
Kongl. Maj:ts framställning. Hvad Riksdagen bar stadgat bör lända pupillkassa.
till efterrättelse och noggrann efterrättelse. (Forts.)

Sedan bar en annan talare, som uppträdt till försvar för Kongl.

Maj:ts proposition och som är ledamot i direktionen öfver denna
pensionsinrättning, här i kammaren uttalat en annan uppfattning
än i direktionen. Jag vill nu icke klandra honom derför, ty som
riksdagsman kan han ju hafva en annan uppfattning än som
ledamot i direktionen. Han sade, att detta förslag att upphjelpa
enkornas ställning var mycket bebjertansvärdt. De få nu icke mer
än 140 kronor, och han påyrkade en böjning deri med 25 procent.

Men icke kan väl dermed deras belägenhet vara så väsentligt förbättrad.
Det var en annan talare, som yttrade, att om man bifölle
Kongl. Maj:ts förslag, så skulle dessa enkor få en tryggad ställning.

Huru kan detta bära i hop? När de hafva det så förskräckligt illa
stäldt, huru kan då en ökning på 35 kronor bereda dem en tryggad
ställning?

Vilja herrarne emellertid bringa fram frågan på det sättet, att
förslag framställes om bibehållande af statsbidragets belopp med
frångående af de af Riksdagen förut bestämda vilkoren, eller om
att pensionsförböjningen skall läggas på folkskolelärarnes afgifter,
så kommer frågan att ställas på den rätta punkten. Men dessförinnan
kan jag icke vara med om någon ändring. Jag tror, att det
är omöjligt att, utan att allt för mycket kränka hvad Riksdagen
beslutat, bifalla ett förslag i den kongl. propositionens syfte, och
mig förefaller det dessutom, som om den utredning, som blifvit
verkstäld, icke skulle vara fullständig. Ty det är ett hufvudvilkor,
att det äfven bör vara utredt, när kassan kan reda sig sjelf
och statsbidraget sålunda kan upphöra.

Detta är i korthet, hvad jag velat anföra. Hvad för öfrigt är
att säga, bar herr Pehr Pehrson så väl anfört, att jag ej vill upptaga
kammarens tid genom att upprepa detsamma.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr von Friesen: Gent emot den siste ärade talaren ber

jag få påpeka, att jag i dag i kammaren uttalat alldeles samma
uppfattning, som jag uttalat i direktionen öfver folkskolelärarnes
pensionsinrättning. Der har jag med tvekan med afseende på den
ekonomiska sidan af saken tillstyrkt professor Lindstedts förslag;
äfven i dag bar jag uttalat tvekan, huruvida kassan mod sina nuvarande
tillgångar kan bestrida de ökade utgifterna. Uti direktionen
yrkade jag vidare en förhöjning af pensionerna med 25
procent. Det bar jag i dag också gjort. Direktionen yttrar —
yttrandet återfinnes å sid. 9 i den kongl. propositionen — att den
icke tvekar »att på det varmaste förorda, det nådig proposition till

N:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Angående
förbättring
i de nuvarande
vilkoren
i folkskolelärarnes

enke- och
pupillkassa.

(Forts.)

Riksdagen aflätes om pensionernas höjande i enlighet med professor
Lindstedts förslag; ty direktionen hölle med bestämdhet
före, att pensioner till de belopp, som derigenom komme att fastställas,
icke med afseende å pensionärernas behof och efter för
handen varande förhållanden vore större, än som i de allra flesta fall
oundgängligen kräfdes såsom bidrag från pensionskassan till en
nödtorftig bergning.» Alldeles samma ståndpunkt, som jag intagit i
pensionsinrättningens direktion, har jag intagit i kammaren. Jag
vädjar i detta afseende till kammaren i dess helhet.

Herr vice talmannen Östberg: Herr Danielson uttalade ett
klander mot statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastikdepartementet,
derför att, sedan utredning skett af enke- och pupillkassans
ställning, likvisst medel blifvit utanordnade ifrån statsverket till
det fulla belopp, som Riksdagen auvisat, ehuru medlen anvisats
med vilkor att utgå blott så länge det befunnes behöfligt. Emellertid
synes mig ett sådant klander mycket obefogadt.

Då Riksdagen år 1893 skref till Kongl. Makt med begäran om
utredning, i syfte att pensionsbeloppen måtte förhöjas, låg deruti naturligtvis
en förutsättning från Riksdagens sida, att anslagsbeloppet
finge oförändradt utgå från statsverket. Då är det alldeles naturligt,
att, när Kongl. Maj:t fann, att en förhöjning kunde ifrågakomma
i öfverensstämmelse med Riksdagens uttalade önskan, ingen
anledning fans att minska statsanslaget. Jag kan derför icke
finna annat, än att den anmärkningen saknade befogenhet.

För min del vill jag säga angående sjelfva saken, att då frågan
förevar för två år sedan i Riksdagen, och då under form af begäran
om utredning, jag reserverade mig mot detta förslag och som skäl
derför hufvudsakligen framhöll, att jag icke insåg behofvet vara så
trängande, som det från vissa håll ansågs. När jag jemförde de
pensioner, som utgingo till folkskolelärares enkor och barn, med
de belopp, som utbetaltes till småskolelärare och småskolelärarinnor,
så kom jag till den slutsatsen, att behofvet icke vore så trängande,
som man ville visa. Emellertid nämnde jag icke i kammaren ett
skäl, som då talade för mig jemte det nyssnämnda, nemligen det
vilkor Riksdagen satt för sitt anslag. 1 det utskott, hvari frågan
behandlades, och der jag hade äran vara medlem, framhöll jag att
det allt för väl kunde hända, att, om utredning komme till stånd,
Riksdagen skulle göra bruk af den rättighet, Riksdagen förbehållit
sig, att minska anslaget från statsverket. Man ansåg detta vara
en alldeles orimlig förutsättning, som aldrig skulle komma i fråga.

Man finner emellertid nu, att, när saken kommit till statsutskottet,
man der icke ser saken på samma sätt, som man gjorde
1893, utan man ifrågasätter nu, att en minskning af detta anslag
skall komma i fråga. För min del står jag på den ståndpunkten,
att jag nu som då anser en förhöjning af pensionerna ännu icke
vara af behofvet påkallad, men å andra sidan anser jag icke tillräckliga
skäl föreligga att minska statsanslaget, utan tror, att man
gör rigtigast, om man låter förhållandena tills vidare fortfara, sådana
de nu äro, samt afvaktar tiden för att längre fram se till, huru -

Lördagen den 4 Maj, e. m. 17

vida förhöjning bör ifrågakomma eller icke, eller huruvida möjligen
ställningen kan blifva sådan, att minskning af statsanslaget
kan ega rum.

Jag kan för närvarande icke annat än biträda det slut, hvartill
statsutskottet kommit.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Grilljam:
Jag hade ändå icke så orätt, när jag fäste mig vid de förut citerade
orden i utskottets utlåtande och misstänkte, att det der låg något
klander, som rörde mig. Det förnekades i Första Kammaren,
men iag har nu åtminstone från ett håll i Andra Kammaren fått
bekräftelse på, att min ursprungliga förmodan icke var så origtig.

Hvad beträffar mitt mod att tillstyrka Kongl. Maj:t att fortfarande
tillåta utanordnandet af detta anslag, så är det oförminskadt.
Jag tröstar mig i detta fall först och främst med den omständigheten,
att hvarken jag eller någon annan ännu kan med bestämdhet
påstå, att detta anslag är obehöflig!, ty kassan har ännu icke
hunnit sin fullständiga utveckling och under tiden kunna nog åtskilliga
förändringar inträffa, som ställa ökade anspråk på kassan.
Och skulle jag för denna min åtgärd blifva hårdt ansatt, t. ex.
genom en anmärkning af konstitutionsutskottet, så skall jag skydda
mig med Riksdagens skrifvelse 1893, ty jag har dock svårt att föreställa
mig tänkbarheten af, att anslaget skulle böra minskas, då
Riksdagen, sedan der talats om det ofta nämnda vilkoret vid anslagets
beviljande 1875, omedelbart derefter beslutit, att en utredning
skulle ske, huruvida pensionerna kunde ökas utan höjande
af statsbidraget. När Riksdagen beslutit en sådan utredning, tycker
jag mig med säkerhet kunna draga den konklusionen, att Riksdagen
icke satt i fråga, att anslaget skall indragas eller ens minskas.

Herr Danielson: Jag begärde ordet med anledning af herr
von Friesens yttrande. Icke kan väl herr von Friesen resonnera
bort, att han inom direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning
med »tvekan» biträdde förslaget om pensionsbeloppets
förhöjning. Men utaf denna tvekan, som herr von Friesen egde
inom direktionen, qvarstår nu icke den minsta smula, som kan
rubba hans beslut att antaga det kongl. förslaget.

Hvad sedan beträffar herr vice talmannens anmärkning mot
mig, att den åt mig ifrågasatta anmärkningen om indragningen af
statsanslaget är utan fog, så vill jag säga, att jag tycker, att vice
talmannens, anmärkningar mot mig voro utan fog, och då får väl
det ena qvitta med det andra.

Hvad beträffar statsrådets senaste yttrande, så kan jag icke
finna annat än att det tillkommit statsrådet att lika väl framkomma
med denna som med andra omständigheter. Detta kan
icke resonneras bort, ty det är naturligt, att äfven denna omständighet
bort omnämnas, då det ju är på den hela saken hvilar.
Att det skulle blifva anmärkning i konstitutionsutskottet, tror jag
statsrådet kan vara temligen tryggad för. Ty jag är öfvertygad
om, att, om det kommer några anmärkningar, Riksdagen i sin

Andra Kammarens Prat 1895. N:o ,19. 2

N:o 39.

Angående
förbättring
i de nuvarande
vilkoren
i folkskolelärarnes

enke- ock
pupillkassa.

(Forts.)

N:o 39.

Angående
förbättring
■i de nuvarande
välboren
i follcskolelärarnes

enke- och
pupillkassa.

(Forts.)

18 Lördagen den 4 Maj, e. m.

helhet icke kommer att gilla dessa anmärkningar. Det veta vi
allt för väl.

Herr Hammarlund: Då här så mycket blifvit ordadt om det
vilkor, som skulle vara faststäldt försatt enke- och pupillkassan
skulle komma i åtnjutande af statsanslaget i sin helhet, så ber jag
att få erinra derom, att det nuvarande statsanslaget, 163,500 kronor,
utgår på grund af beslut vid 1885 års riksdag, och i detta beslut
finnes ej ett enda ord nämndt om något vilkor.

Herr Pehrsson i Törneryd: Med anledning af herr Hammarlunds
senaste yttrande ber jag få erinra derom, att de vilkor, som
äro bestämda för utanordnandet af detta anslag, icke äro bestämda
1885, utan 1875, när anslaget höjdes med 54,000 kronor till 56,000
kronor — det utgick nemligen före 1875 med blott 2,000 kronor.
1885, då anslaget ytterligare höjdes, fäste Riksdagen vid detta anslag
icke något nytt förbehåll, men lika litet borttogs det gamla
som innebar, såsom redan nämnts, att anslaget skulle utgå till desskassans
inkomster af räntemedel och inbetalade pensionsafgifter
skulle blifva tillräckliga att bestrida dess utgifter. Jag vill med
andra ord hafva sagt, att de vilkor, som första gången bestämdes
1875, icke rubbades 1885, när anslaget till kassan höjdes.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag å nämnda hemställan
och bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning. Herr
talmannen förklarade sig anse den förra propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad, men som votering begärdes, blef nu uppsatt,
justerad och anslagen en voteringsproposition af följandelydelse: Den,

som bifaller hvad statsutskottet hemstält i förevarande
utlåtande n:o 75, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Efter röstsedlames uppräknande befans, att 78 ledamöter
röstat ja, men 127 nej; och hade kammaren alltså, med afslag å
utskottets hemställan, bifallit Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

N:o 39.

§ 3.

Herr talmannen tillkännagaf, under åberopande af i sådant
afseende mellan herrar talmän träffad öfverenskommelse, att gemensamma
omröstningar öfver de voteringspropositioner, som redan
blifvit eller derförinnan kunde varda af båda kamrarne godkända,
komme att ega rum nästkommande onsdag den 8 dennes.

§ 4.

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande, n:o 41, i anledning 0,n ändring
åt väckta motioner om ändring i 15 8 i förordningen angående af S 15 i
patent den 16 maj 1884. gällande

förordning

Punkten 1. angående

patent.

Bifölls.

Punkten 2.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 121, hade herr
Lilliehöök, med hvilken herr Svensson från Karlskrona instämt,
föreslagit:

att Riksdagen för sin del måtte besluta, att § 15 af Kongl.
Maj:ts nådiga förordning angående patent, gifven Stockholms slott
den 16 maj 1884, måtte erhålla följande ändrade lydelse:

§ 15.

Patenthafvare åligger att inom sju år från det patentet beviljades
-------utsträcka nämnda tid till nio år, så ock

-------patentet förverkadt.

Under förevarande punkt hemstälde utskottet, att motionen
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Lilliehöök: För att stämma kammaren i någon mån
gynsammare mot denna motion, än utskottet vant, anhåller jag om
några ögonblicks uppmärksamhet.

Jag skall då till en början be att få uppläsa § 15 i patentförordningen.
Den har följande lydelse:

»Patenthafvare åligger att inom tre år från det patentet beviljades,
hafva låtit bringa uppfinningen i något väsentligt omfång
till utöfning inom riket; dock att patentmyndigheten må ega att
vid patentets beviljande eller sedermera på derom gjord framställning,
och i den mån uppfinningens beskaffenhet och omfång sådant
föranleda, utsträcka nämnda tid till fyra år, så ock att i särskilda

N:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Om ändring
af § 15 i
gällande
förordning
angående
patent.
(Forts.)

undantagsfall föreskrifva andra åtgärder, genom hvilka patenthafvaren
må anses hafva uppfylt vilkoret om utöfning af uppfinningen.»

Såsom herrarne behagade finna, afser min motion att åvägabringa
en lindring i det s. k. utöfningstvånget, eller att få tiden,
inom hvilken ett patent skall varda utöfvadt, utsträckt.

För uppfinnare i allmänhet, och särskild!; för de obemedlade,
är detta utöfningstvång synnerligen tryckande. En uppfinnare, i
synnerhet om han är obemedlad, är mycket sällan i stånd att sjelf
utöfva sin uppfinning, utan får taga sin tillflygt till kapitalisternas
hjelp. Kapitalisterna äro emellertid i vårt land, åtminstone ännu,
ganska litet benägna att understödja uppfinnareverksamheten, och
det kan derför dröja mycket längre än 3 å 4 år, innan uppfinnaren
kan anskaffa nödigt förlagskapital att utöfva sin uppfinning, i synnerhet
om den är af omfattande beskaffenhet och kanske fordrar
dyrbara anläggningar för att utexperimenteras. Ja, ofta kan det
vara helt och hållet omöjligt för uppfinnaren att utöfva sin uppfinning,
ty vid sådana uppfinningar, som afse förändringar och beröra
stora ekonomiska intressen, såsom uppfinningar inom bergshandteringen,
inom den kemisk-tekniska storindustrien, fartygskonstruktionen,
flottans och arméns utrustning och dylikt, blir en
uppfinnare oftast i så hög grad beroende af andras goda vilja och
tillmötesgående, att han derförutan ingenting kan uträtta för att
få sin uppfinning utöfvad. I så fall går han miste om sitt patent
och kommer i en osäker ställning gent emot inkräktarne, som i
all beqvämlighet kunna tillegna sig hans uppfinning, på grund
deraf att den icke utöfvas.

Såsom belysande skall jag anhålla, att få anföra ett par exempel.
Någon uppfinner en metod att utdraga guld ur någon viss
kopparmalm, d. v. s. uppfinningen går ut på, att genom bearbetning
af kopparmalmen utdraga guldet. Han vänder sig då till ett
grundlag, som disponerar en grufva, der dylik malm finnes. Grrufbolaget
vägrar honom kanske all möjlighet att försöka sin uppfinning.
Han har då ingen annan utväg än att låta sitt patent förfalla.
En annan uppfinner en mekanism, afsedd att anbringas på
kanoner. Han vänder sig till en kanonfabrikant med anhållan att
få sin uppfinning antagen och pröfvad, men kanonfabrikanten vägrar
honom det. Hvad skall han då göra? Det finnes ingen utväg
för honom, hans patent förfaller. En tredje gör en uppfinning angående
uppvärmande af jernvägsvagnar eller vidtagande af någon
förändring å lokomotiv. Han vänder sig då till en fabrikant af
jernvägsvagnar eller lokomotiv. Det är möjligt, att denne vägrar
mottaga hans uppfinning och försöka den. Han har då ingen annan
utväg, än att antingen sjelf tillverka en jernvägsvagn eller lokomotiv
i och för anbringandet af sin uppfinning eller också låta
patentet förfalla.

Nu kan visserligen sägas, att patentmyndigheten på grund af
lydelsen i § 15 eger rätt att lindra utöfningstvånget i säregna fall,
men det kan väl icke heller förnekas, att uppfinnarne derigenom
kunna blifva utsatta för ett godtycke, som sätter dem i en ganska
svår ställning.

N:o 30.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Utöfningstvånget är vidare principielt orättvist, ty derigenom
förhindras uppfinnare att efter eget godtfinnande förfoga öfver sin
egendom, och de sättas i rättsligt hänseende i en långt ogynsammare
ställning, än andra arbetare på det intellektuella området,
såsom författare och konstnärer, hvilka hafva rätt att oinskränkt
förfoga öfver produkterna af sitt andliga arbete under betydligt
längre tid.

Om utöfningsfriheten utsträcktes, skulle vid sådana ofta mycket
genomgripande uppfinningar, som afse förbättringar af redan
patenterade uppfinningar, de stridiga lydelserna af §§ 15 och 22 i
patentförordningen blifva relativt ofarliga. Om en person uppfunnit
en sådan inrättning, som skall anbringas å redan patenteradt
föremål, så förbjudes han enligt § 22 att utan hufvudpatentegarens
tillstånd anbringa denna sin uppfinning. Han blir således satt i
den obehagliga belägenheten, att, om hufvudpatentegaren förvägrar
honom denna rättighet, icke kunna utöfva sin uppfinning. Denna
omständighet anser jag vara ett af de kraftigaste skäl, hvarför en
ändring i § 15 bör ske, och det är icke utan förvåning, som jag
sett, att utskottet vid detta skäl icke fäst något afseende.

Om t. ex. en person har uppfunnit en förbättring å separatorn
och vänder sig till separatorbolaget med anhållan att få denna
förbättring anbragt å dess artiklar, men bolaget icke finner med
sin fördel förenligt att gå hans önskan till mötes, hvad blir då
följden? Han kan icke utöfva sin uppfinning, med mindre han i
strid med § 22 tillverkar en separator, eller också måste han låta
sitt patent förfalla.

Utskottet har i sin motivering hänvisat till tre yttranden,
nemligen från kongl. patentbyrån, tekniska högskolan och kongl.
kommerskollegium, hvari nu föreliggande fråga afhandlas. Af dessa
är det endast kongl. tekniska högskolan, som afstyrker all ändring
i § 15; deremot hafva såväl patentbyrån som kommerskollegium
tillstyrkt, att utöfningsfriheten måtte förlängas till 5 år. Det är
icke utan förvåning, som jag finner, att utskottet icke tagit någon
hänsyn till yttranden, som inkommit från håll, der man har att i
dylika fall förvänta den allra största sakkunskapen.

Utskottet säger i sin motivering på sid. 8, att »frågan om inskränkning
af det s. k. utöfningstvånget måste behandlas med
största varsamhet, för att ej menliga följder för den inhemska industrien
deraf må uppkomma». Det är tydligt, att när staten beviljar
uppfinnare rättighet att förfoga öfver sin uppfinning under
längre tia, har staten rättighet att fordra sådana garantier att de
icke missbruka detta monopol. Men dessa garantier böra icke
ställas så stränga, att de omöjliggöra eller hämma denna uppfinnareverksamhot,
ty då förfela de sitt mål. Industrien är så beroende
af uppfinnaroverksamheten, att de flesta industriella anläggningar
och näringar äro grundade på uppfinningar. Jag vill endast
nämna några få, hela textilindustrien, pappersindustrien, mejerirörelsen,
bergshandteringen, jordbruksnäringen, transportväsendet
till lands och sjös. Med ett ord, största delen af våra industriella
verk äro grundade på uppfinningar, och dessa ingripa kraftigt i

Om ändring
af § 15 i
gällande
förordning
angående
patent.
(Forta.)

N:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Om ändring
af § 15 i
gällande
förordning
angående
patent.
(Forts.)

hela vår industriella utveckling. Jag kan derför icke se annat, än
att man gör klokast i att uppmuntra och stödja denna verksamhet.

Utskottet säger vidare: »Med undantag för Nordamerikas förenta
stater och några andra transatlantiska länder har man ock i utlandet
allestädes sökt genom särskilda bestämmelser vinna någon
garanti för de patenterade uppfinningarnas tillgodogörande i aen
inhemska industrien.»

Ja, detta är alldeles sant. Med undantag af Amerikas förenta
stater är utöfningstvånget infördt i alla civiliserade länders patentlagar.
Men jag vill påpeka, att detta undantag är ganska betydelsefullt,
tv antalet patent, som uttagits i Amerika under år 1893,
utgör 37 procent af alla patent, som uttagits i hela verlden, och i
den amerikanska lagen finnes icke något utöfningstvång. Der finnes
heller inga årsafgifter, med ett ord, der är allt gjordt för att
underlätta uppfinnarne i deras trägna och svåra arbete. Och man
har der sett, hvilka stora fördelar industrien har af denna verksamhet.
Jag tror derför, att detta undantag borde blifva regel
äfven i vårt land.

Men motionärerna hafva icke gått så långt. De hafva endast
begärt lindring i utöfningstvånget.

Vidare heter det i betänkandet: »I öfrigt synes det utskottet
uppenbart, att, om, såsom motionärerna förmena, utöfningstvångets
syftemål, eller de patenterade uppfinningarnas tillgodogörande i den
inhemska industrien, icke uppnås genom det nu stadgade utöfningstvånget,
hvarom dock någon tillförlitlig utredning ej för närvarande
torde kunna vinnas, detta förhållande icke bör föranleda
ett bifall till motionärernas framställning.

Jag skall be att få nämna, att motionärerna hafva, såsom det
finnes anfördt på sid. 2, sagt, »att af det anförda framginge, att
utöfningstvånget borde helt och hållet afskaffas, men då ingen utsigt
till dess fullständiga borttagande torde för närvarande förefinnas,
borde i stället ifrågavarande paragraf ändras derhän, att
tiden, inom hvilken en uppfinnare vore skyldig att utöfva en uppfinning,
betydligt förlängdes.»

Sålunda hafva motionärerna klart och tydligt framhållit, att
utöfningstvånget icke motsvarat sitt ändamål, och att det borde
helt och hållet tagas bort, men då ingen utsigt funnes till, att
Riksdagen skulle ingå på ett sådant förslag, har man inskränkt
sig till att begära en utsträckning af utöfningstiden.

Herr grefve och talman! Då den motion, som jag här framlagt,
afser att undanrödja ett orättvist och obilligt stadgande i nu
gällande patentlag, hvilket stadgande verkar tryckande och hämmande
på den för vårt land så vigtiga uppfinnareverksamheten,
vågar jag hoppas, att kammaren skall bifalla motionen, och jag
tillåter mig derför äfven yrka afslag på utskottets hemställan och
bifall till min föreliggande motion.

Herr Walter: Då jag i likhet med den föregående talaren

anser, att vår nuvarande patentlagstiftning i viss mån lägger hinder
i vägen för en uppfinnare att kunna tillgodogöra sig sin uppfinning,

Lördagen den 4 Maj, e. m.

N:o 39.

Om ändring
af § 15 i
gällande
förordning
angående
patent.
(Forts.)

Herr Svensson från Karlskrona: Då jag instämt i den af

herr Lilliehöök väckta, nu föreliggande motionen, och då jag anser,
att de skäl, som af honom blifvit anförda dels i motionen och dels
nu här i kammaren tydligen visa, att nu föreskrifna utöfningstvång
verkar tryckande på uppfinnareverksamheten i vårt land, ber jag
att få instämma i motionärens yrkande.

Visserligen är denna motion redan fallen i Första Kammaren,
men jag tror, att ett uttalande i denna kammare till förmån för
motionen skulle hafva den goda verkan, att motionen kunde återkomma
ett annat år, och att man då skulle nå det åsyftade målet.
Jag yrkar derför, såsom sagdt, afslag å utskottets hemställan och
bifall till herr Lilliehööks motion.

Herr Petersson i Brystorp: Jag tror för min del, att man

måste gå ganska varsamt till väga med att utsträcka den nu bestämda
tiden, inom hvilken eu patenterad uppfinning skall bringas
till utöfning. Jag skall bo att i detta hänseende få återgifva några
ord af hvad utskottet anfört. Utskottet säger: »Under det att vidare
i patentlagstiftningen, så vidt möjligt, borde förebyggas, att
här i landet åt utländing beviljadt patent så missbrukades, att den
inhemska industrien inom de områden, som af patentet berördes,
förlamades, eller att, der patentet gåfve anledning till eu ny industri,
dennas uppspirande på inhemsk mark försvårades eller
oskäligen fördröjdes, så skulle den af uppfinnareföreningen föreslagna
lagändring tvärtom befrämja möjligheten för utländing att,
till men för vår industri, här försälja i utlandet förfärdigade, men
af honom här patenterade eller efter här patcnteradt tillverkningssätt
åstadkomna varor.»

Det är af denna orsak och då i andra länder gäller en kortare

ber jag att få säga några ord i saken. I likhet med motionären
anser jag, att kapitalisterna här i landet äro i allmänhet obenägna
att understödja uppfinnare. Det är derför ofantligt svårt för en
uppfinnare att kunna tillgodogöra sig sin uppfinning. Lägger man
så dertill, att 15 § af patentförordningen föreskrifver en viss tid,
inom hvilken uppfinningen skall hafva bringats till utöfning inom
Uket, så kan man lätt inse, hvilka svårigheter en uppfinnare har
att kämpa med. Om man nu genom eu utsträckning åt denna tidsperiod
kunde i någon mån borttaga dessa svårigheter, så kan jag
icke förstå, att någon skulle hafva anledning att-motsätta sig det.
Så väl patentbyrån som kommerskollegium tyckas hafva varit ense
om, att en utsträckning af den tid, inom hvilken uppfinningen
skall bringas till utförande, bör ske. Man må icke heller glömma,
att man har hufvudsakligen uppfinnare att tacka för de stora framsteg,
som under senare tiden skett på nästan alla områden. Jag
tycker derför, att det endast vore rätt och billigt, att man sökte i
någon mån underlätta uppfinnarnes möda och sträfvan, så att de
kunde få mera tillfälle att draga fördel af sitt arbete.

Jag ber derför att få instämma med den förste talaren i hans
yrkande om bifall till motionen.

N:o 39.

Om ändring
af § 15 i
gällande
förordning
angående
patent.
(Forts.)

Lördagen den 4 Maj, e. m.

tidsperiod för uppfinnings utöfvande än hos oss, samt då KongL
Maj:t så nyligen som år 1893 afslagit en liknande framställnings
som den motionären här gjort, som det icke synes mig lämpligt att
för närvarande vidtaga någon ändring i patentförordningen.

Jag ber sålunda att på grund häraf få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Nyländer: Det synes mig vara af särdeles stor betydelse
för uppfinnareverksamheten i vårt land, att tiden för utöfningen
af en patenterad uppfinning eller det så kallade utöfningstvånget.
något utsträckes. Af de vederbörande myndigheter, som
yttrat sig angående denna sak, hafva såväl patentbyrån, som kommerskollegium
uttalat sig för, att ifrågavarande tid borde utsträckas
till åtminstone 5 år. Det kan understundom möta ganska störa,
svårigheter för en uppfinnare, i synnerhet om han befinner sig i en
mindre god ekonomisk ställning, att kunna inom den nu begränsade
tidrymden af 3 år få sin uppfinning i något väsentligt omfång utöfvad.
Han skall under denna tid dels söka intressera allmänheten
för sin uppfinning dels anskaffa nödigt kapital dels ock möjligen
uppföra en fabrik, der uppfinningen skall utöfvas m. m. Allt detta
kan ju möta mycket stora svårigheter, men om icke uppfinnaren
fått allt i gång inom den nu bestämda tiden, så förlorar han ju sin
patenträtt. För min del kan jag icke förstå, hvarför ett sådant
medgifvande, som motionären åsyftar, skulle möta så stort motstånd.
Genom att bifalla motionen löper man ju icke någon som helst
risk. Man bör ju för öfrigt göra allt för att upphjelpa och understödja
utvecklingen af det industriella lifvet i vårt land; och då.
den nu föreslagna åtgärden synes mig i någon mån dertill kunna
bidraga, ber jag att få yrka afslag på utskottets hemställan och
bifall till herr Lilliehööks motion.

Herr von Krusenstj erna: Uppfinnarnes intressen hafva,

visserligen blifvit varmt försvarade af de föregående talarne här i
afton. .Men det synes mig, att man icke bör se saken ensamt ur
uppfinningarnes synpunkt utan äfven ur industriens. Såsom motionären
sjelf erinrat, är ändamålet med det föreskrifna utöfningstvånget,
att den patenterade uppfinningen skall tillgodogöras monaden
inhemska industrien. Jag anser då, att man, såsom utskottet
säger, bör gå till väga med stor varsamhet i fråga om ändring af
nu gällande bestämmelse i detta afseende, ty annars kunde den
inhemska industrien komma att lida skada. I alla kontinentala
patentlagar i Europa är en bestämmelse om utöfningstvång intagen,
och den tidsfrist, inom hvilken en uppfinnare skall hafva bringat
sin uppfinning till utöfning, är i dessa lagar icke längre utan antingen
lika lång eller ofta kortare i andra länder än i Sverige.
Sålunda står en uppfinnare, som i Sverige erhållit patent, ingalunda
i en sämre ställning än en utländsk uppfinnare utan snarare
i en bättre.

Man må vidare besinna, att patentinstitutionen är till hela sitt
väsen internationel. Alla uppfinningar, som äro af något värde,
patenteras ej blott i uppfinnarens hemland, utan i flertalet andra

N:o 39.

Lördagen den i Maj, e. m.

länder — för sådant ändamål äro ju särskilda patentbyråer inrättade.
Vid sådant förhållande anser jag, att om man nu vidtager den af
motionären föreslagna åtgärd att utsträcka den bestämda tiden, 3 år,
inom hvilken en uppfinning skall vara bringad till utöfning, till 7 år,
så åstadkommer man derigenom, att den utländske patentinnehafvaren
får en, enligt mitt förmenande, alldeles obefogad förmån gent
emot den svenske patentinnehafvaren. Utländingen slipper nemligen
då ifrån att under dessa sju år utöfva uppfinningen här i
Sverige, under det att motsvarande förmån icke är beredd en svensk
man, som fått patent i utlandet på sin uppfinning. Det synes mig
derför att, om man vill åstadkomma något till förmån för uppfinnarne
i nu förevarande hänseende, så bör det ske endast under
förutsättning af reciprocitet, så att man medgifver utländing ifrågavarande
förmån endast under vilkor att svenska uppfinnare erhålla
motsvarande förmån i utlandet. Härom föreligger dock icke nu
något förslag.

Visserligen hafva såsom motionären erinrat, två af de tre myndigheter,
hvilkas yttranden lagutskottet åberopat, uttalat sig för "att
någon utsträckning af utöfningstvånget borde ske — dock åtminstone
en af dessa myndigheter, nemligen kommerskollegium, med
ganska mycken tvekan — men å andra sidan hav Kongl. Maj:t,
efter tagen hänsyn till myndigheternas i fråga utlåtanden, så nyligen
som för två år sedan, haft denna fråga till behandling och
då heslutat, att den i förevarande hänseende gjorda framställningen
icke skulle till någon åtgärd föranleda. På grund deraf har det
synts lagutskottet och synes äfven mig, att man nu saknar tillräckliga
skäl att tillstyrka någon åtgärd i anledning af de väckta
motionerna. Denna lagutskottets uppfattning har redan blifvit godkänd
af Första Kammaren, och jag hemställer, att äfven Andra
Kammaren måtte bifalla utskottets förslag.

Herr Göthberg instämde häruti.

Om ändring
af $ 15 i
gällande
förordning
angående
patent.
(Forts.)

Herr Fredholm från Stockholm: Såsom skäl, hvarför man
icke skulle utsträcka den tid, inom hvilken en uppfinning enligt
nu gällande patentlag skall inom rikef utöfvas, anförde den siste
talaren, att en sådan utsträckning af tiden skulle kunna medföra
fara för den inhemska industrien. Han grundade denna sin uppfattning
på de skäl, som voro bestämmande för 1878 års patentkomité.
Denna patentkomité anförde nemligen som hufvudskål,
att stadgandet om skyldighet för uppfinnare att sätta sin uppfinning
i utöfning skulle utgöra en garanti för, att uppfinningen komme
till en för samhället nyttig utöfning; och för detta skäls giltighet
hemtade komitén stöd ur tre uppgifna anledningar. Detta komiténs
betraktelsesätt har likväl sedan år 1878 blifvit så många gånger
fullständigt vederlagdt, att det förvånar mig, att lagutskottet ansett
sig kunna börja sitt betänkande med åberopande af patentkomitén
som auktoritet.

Komitén anförde, såsom nämnts, tre skäl för behöfligbeten af
detta stadgande. Det första är att, om man icke hade utöfningstvång,
skulle man, säger patentkomitén, vidmagthålla ofruktbara

N:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Om ändring och opraktiska idéer. Dervid frågar jag: hvad skulle det vara
af § 15 i förenadt med för fara, om opraktiska idéer hölles vid magt, hvilket
gällande skulle ''blifva följden, om man toge bort utöfningstvånget, emedan
angående patentet då egde giltighet under 15 år, under hvilken tid den oprakpatent.
tiska idén skulle hafva patentskydd. Hvad skulle detta medföra
(Forts.) för skada för samhället? Icke lärer väl någon enda menniska
blifva lidande af, att opraktiska och ofruktbara idéer hållas vid
magt, då det icke torde falla någon in att vilja begagna dem. Värre
gestaltar saken sig, om det är en fördelaktig uppfinning, som skulle
blifva liggande obegagnad; och beträffande dessa fördelaktiga uppfinningar
säger komitén, såsom ett andra skäl, att samhället icke
lärer höra tåla, att sådana blifva liggande obegagnade eller blifva
på ett inskränkt sätt bringade i utöfning. Hvad nu det första fallet
beträffar, torde hvar och en kunna förstå, att en person, som
gör en uppfinning, icke gör den och tager patent derpå för blotta
nöjet att få patent. Naturligtvis gör han uppfinningen och fager
patent på den för att uppfinningen skall blifva begagnad, så att
han derigenom skall erhålla ersättning för sitt arbete och sina kostnader.
Man behöfver således icke befara motsatsen; det ligger
nemligen i sjelfva sakens natur, att en uppfinnare, som tager patent
på sin uppfinning, skall vara angelägen om att få den begagnad.
Deremot kan det visserligen hända eller låta tänka sig sådana fall,
der en fabriksidkare, som gjort en uppfinning, hvilken kan medföra
stor nytta och fördel för hans tillverkning, behåller uppfinningen
för egen räkning och icke lemnar den till någon annan för
utöfning. Det är detta, som komitén afsett, då den säger, att man
bör undvika, att uppfinningar på alltför inskränkt sätt blifva bragta
i utöfning; det vill säga man skall undvika, att de blifva monopoliserade.
En uppfinning kan dock af en fabriksegare monopoliseras
icke blott på detta sätt, utan det kan också ske på det sättet, att en
fabriksidkare köper den af en annan man gjorda uppfinningen, icke
i afsigt att begagna den, utan för att förhindra andra från att begagna
uppfinningen. Men stadgandet om utöfningstvång hindrar
hvarken det ena eller det andra sättet att monopolisera en uppfinning.
Det målet vinner man icke genom utöfningstvånget, ty
om fabriksidkaren blott någon gång använder uppfinningen, så är
den bragt i utöfning, och det är för honom icke förenadt med så
särdeles svårighet att bringa den i så stor utöfning som lagen
föreskrifver; och då har han monopol för egen räkning. Det kan
ju gestalta sig något värre med patentkomiténs tredje skäl, om det
är eu utländing, som här i landet fått patent; ty då skulle han
kunna utöfva uppfinningen i utlandet och undvika att göra den till
godo här inom landet. Detta har man sökt förebygga genom stadgandet
att utöfningen skall ske inom riket. Men dermed har man
icke förebyggt faran af att uppfinningen äfven då kan monopoliseras,
fastän den blir det inom riket. Det må medgifvas, att det
kan ligga en viss fara i en uppfinnings monopolisering. Men den
fara, som ligger i monopol, och som man icke kan förebygga genom
utöfningstvång, förebygger man på ett mycket bättre sätt, genom
att likasom i andra länder är vedertaget i lagen föreskrifva, hvad

Lördagen den 4 Maj, e. m. 27

man kallar licens, eller en viss skyldighet för uppfinnaren att låta
en annan komma i åtnjutande af uppfinningen och att på vissa
vilkor tillgodogöra sig denna för sin del.

De få fall, då det möjligen skulle kunna medföra någon skada
för samhället, att utöfningstvånget icke existerar, uppvägas emellertid
i eu ofantligt mycket större grad af, att utöfningstvånget nu
lägger ett så stort tryck, ett så stort hand på alla dem, som förvärfva
patent. Olägenheterna af stadgandet äro derför ofantligt
mycket större än de möjliga fördelarne. Och den möjliga faran af
att en fördelaktig uppfinning icke kommer till utförande är i sjelfva
verket mycket ringa. Ty Kongl. Maj:t har ju rättighet, enligt § 17
patentlagen, att, för sådana fall, då uppfinningar visa sig ega mycket
stort intresse för det allmänna, expropriera dem och låta dem komma
samhället till godo. Genom att taga bort utöfningstvånget behöfver
man således icke riskera, att några så synnerligen stora faror
för samhället skola uppstå.

Den siste talaren nämnde såsom motiv, hvarför man borde
bibehålla utöfningstvånget, att detta förefinnes i alla kontinentala
länders lagstiftning. Ja, detta är alldeles rigtigt, ty England är
icke något kontinentalt land, men der förekommer utöfningstvånget
icke, och icke heller förekommer det i Nordamerikas förenta stater.

Det står i utskottets betänkande, att svenska uppfinnare skulle
i nu omnämnda hänseende intaga en gynsam ställning i jemförelse
med uppfinnare i de flesta andra länder, och detta var också den
siste talarens mening. Det påståendet får man dock endast med
stor försigtighet antaga. Håller man sig endast och allenast till den
tid, som i de särskilda ländernas lagar är föreskrifven för att utöfningen
skall hafva egt rum, så kan det hafva sitt berättigande.
Men detta är blott en sida af saken. För att veta, huruvida uppfinnaren
i detta hänseende står i gynsammare ställning här i landet
än i utlandet, torde det också vara nödvändigt att taga i betraktande
de öfriga vilkor, som äro förknippade med uppfinningars
utöfning. Om man det gör, skall man finna att uppfinnare visserligen
icke stå i någon så synnerligen gynsam ställning här i landet
i förhållande till hvad de göra i utlandet.

Den förste talaren har redan förut framhållit, att i Amerika
förefinnes icke något utöfningstvång och icke heller i England.
Uti Tyskland, hvarest, som herrarne torde veta, finnas mycket
stränga vilkor med afseende på erhållandet och vidmagthållandet
af patent, finnes endast föreskrifvet, att uppfinningen skall vara
utöfvad på tillfredsställande sätt; och hvad man uti Tyskland menar
med tillfredsställande sätt, det är, att patentinnehafvare skall
styrka, att han gjort hvad'' han kunnat för att möjliggöra eu utöfning.
Hvad Norge beträffar, anses uppfinningen vara utöfvad, om
man der håller uppfinningen till salu. Uti Schweiz erkänner man,
att uppfinningen är utöfvad, äfven om detta skett endast i utlandet,
men, så är också en schweizisk medborgare berättigad att erhålla
licens. I Belgien inträder utöfningstvånget först ett år efter det
utöfning egt rum i annat land.

N:o 39.

Om ändring
af § 15 i
gällande
förordning
angående
patent.
(Forts.)

N:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Om ändring Tager man alla dessa omständigheter i betraktande, skall man
af§ 15 * finna utöfningstvånget i andra länder vara i viss mån mycket milförordtning
^are! an hvad det är här. Tv här är föreskrifvet utöfning i väsentangående
ligt omfång. Ja, då denna lag skrefs, gick man så långt, att
patent. kommerskollegium till och med ansåg, det uppfinningen inom före(Forts.
) skrifven tid skulle göras till föremål för full och yrkesmessig utöfning.
För öfrigt är med underlåtenhet att bringa uppfinningen
till utöfning förknippad den stora risken, att uppfinnaren förlorar
sitt patent. Den förste talaren påvisade en hel mängd fall, då på
det sättet uppfinnaren går förlustig sitt patent och derigenom förlorar
allt hopp om ersättning för sitt arbete.

Jag her att i detta sammanhang få nämna, att denna fråga
redan vid den första patentkongressen i Wien, år 1873, och sedan
vid alla följande patentkongresser varit under debatt; och man har
ansett, att utöfningstvånget hvarken uppfyller det med detsamma
afsedda ändamålet eller är till gagn och nytta för någon. Den
finska komité, som varit tillsatt för att ordna patentlagen för Finland,
har också framhållit de med utöfningstvånget förenade olägenheterna;
och likaså har skett i den norska komitén. För öfrigt bör
man väl kunna förstå, att när det utan ringaste fara låter sig göra,
att i ett sådant uppfinningarnes land som Förenta staterna hafva
en patentlag utan något utöfningstvång, så bör det äfven kunna
låta sig göra i andra länder.

Nu har motionären sökt att afhjelpa de med utöfningstvånget
förknippade olägenheterna på det sätt, att han föreslagit, att tiden
för utöfningen skulle utsträckas till 7 år. Uppfinnareföreningen
har till och med anhållit om en tid af 10 år. Det kan ju för dem,
som icke satt sig in i denna fråga, synas något betänkligt, att i
ett tag utsträcka tiden från 3 år, såsom det nu är, till 7 år. Dervid
bör dock icke förbises, att utskottet sjelft säger, att patentinnehafvare
här i landet i allmänhet kunna påräkna en tid af 4 år
för att bringa uppfinningen till utöfning. Det förhåller sig nemligen
så, att patentbyrån har rättighet att utsträcka den stadgade
tiden af o år till 4 år; och utskottet säger, att så i allmänhet sker.
Är förhållandet redan nu sådant, att tiden i allmänhet räknas till
4 år, så kan det ju icke vara förenadt med synnerligt stor risk att
utsträcka denna tid med ännu ett år.

Jag hade också för min del varit betänkt på att yrka bifall
till herr Stridsbergs motion, som har en tidsbegränsning af just
fem år, isynnerhet som denna tid blifvit tillstyrkt såväl af patentbyrån,
som af kommerskollegium; men vid föredragningen af herr
Stridsbergs motion var jag icke nog uppmärksam, hvarför motionen
kom att halka mig förbi, utan att jag hann framställa något yrkande.
Emellertid är risken af att ett sådant yrkande ej blifvit
framstäldt icke så synnerligen stor, då Första Kammaren redan
har godkänt utskottets hemställan, hvarigenom frågan för denna
riksdag måste anses vara förfallen. Jag har dock velat yttra mig
i frågan, i den förhoppning att den må återkomma vid en annan
riksdag och att den då kan leda till något bättre resultat.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

N:o 39.

Slutligen vill jag framhålla, att vid lagstiftning i sådana frå- Om ändring
gor som denna, der man, såsom utskottet påpekat, icke kan bygga af§ 15 1
på någon tillförlitlig kännedom om förhållandena eller på någon förordning
statistisk utredning, har man icke att slå in på någon annan väg angående
än att, der några svåra olägenheter af ett redan befintligt lag- patent.
stadgande visa sig, söka att lindra lagtvånget. Skulle sedermera (Forts.)
erfarenheten ådagalägga, att man misstagit sig, eller att man i
detta fall utsträckt tiden alltför långt, hvilka hinder ligga då i
vägen för att gå tillbaka till förutvarande stadgande och återigen
inskränka tiden? Man bör väl icke vara så ytterst noga med lagar
af sådan politiskt ekonomisk natur som denna, att man icke kan
vidtaga en ändring, der behof af en sådan föreligger, eller ånyo
ändra lagen, om det visar sig, att man misstagit sig med afseende
på sättet för olägenhetens afhjelpande.

Herr Kardell: Herr talman! Jag skall blott be att få yttra

några få ord i denna fråga för att klargöra min ställning till densamma.
Jag uttalade i likhet med de herrar utskottsledamöter
från Första Kammaren, som reserverat sig till förmån för herr
Stridsbergs ifrågavarande motion, inom utskottet mina sympatier
för motionen. Det är gifvet, att i vårt land med dess ringa tillgång
på kapital utöfningstvånget, sådant det för närvarande är beskaffaat,
är ganska tryckande. Genom samtal med på detta område
kompetenta personer har jag emellertid inhemtat, att med ett bifall
till herr Stridsbergs motion skulle föga vara vunnet. Det vore
allenast en förlängning af rasten med ett år. Då vore det naturligtvis
bättre att eventuelt bifalla herr Lilliehööks motion, der en
förlängning till sju år föreslås; men äfven detta vore antagligen
enbart i och för sig förenadt med vådor. Det är att märka, att
patentbyrån, som naturligtvis är gynsamt stämd mot uppfinnarne,
aldrig varit med om att enbart bifalla en sådan eftergift med afseende
å utöfningstvånget, utan uttalat sig för samtidigt införande af
s. k. licenstvång. I annat fall kunna verkligen vådor uppstå. Jag
vill endast framdraga ett exempel, som anfördes inom lagutskottet.

Antag, att en förlängning af den ifrågavarande tiden medgifves till
sju år. Om nu t. ex. en uppboning göres i Tyskland inom trämasseindustrien,
hvilken uppboning är af epokgörande betydelse,
så söker den tyske uppbnnaren här i Sverige patent på denna sin
uppboning. Han kan då underlåta att bringa den till utöfning i
Sverige under hela 7 år, men använder den i sitt eget land. Följden
häraf skulle kunna blifva den, att den svenska trämasseindustrien
riskerade att duka under. Ett korrektiv häremot skulle
naturligtvis vara införandet af licenstvång, hvarmed som bekant
menas rätten för annan person att, om icke uppbnnaren sjelf inom
viss tid begagnar sin uppboning, få öfvertaga densamma mot skäligt
pris. Dylikt licenstvång är i förening med utöfningstvång infördt
i Tyskland och andra länder. Äfven i England bar licenstvånget
blifvit infördt, det förefaller mig, som om det icke skulle vara ur
vägen att få ett sådant infördt äfven hos oss. Jag skulle för min
del icke alls ha något emot, att utöfningstvånget i sin helhet bort -

N:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Om ändring toges här i Sverige, nemligen om licenstvånget lomme i stället.
at.jj * Funnes endast licenstvång, vore ingen fara för, att uppfinnaren
förordning fä hetaldt för sin uppfinning, om den vore något värd.

angående Han skulle nemligen alltid, om han icke sjelf utöfvade den, få eu
patent. skälig betalning för densamma, äfven om han måste afstå den till
(Forts.) andra. A andra sidan vore äfven det allmännas intresse att få
tillgodonjuta en god och användbar uppfinning härigenom tillgodosedt.
Då emellertid motionären icke begärt något sådant arrangement,
utan inskränkt sig till att begära lindring i afseende å utöfningstvånget
och då detta af patentbyrån, som dock har auktoritet
på detta område, såsom redan visadt är, anses vara förenadt med
vådor, anhåller jag om bifall till utskottets hemställan.

Herr IVavrinsky: Jag kan visserligen icke tillägga något

egentligen nytt till hvad motionären och herr Fredholm sagt i
frågan, men det var en punkt i motionärens anförande, som jag
anser kräfva något mera uppmärksamhet än som egnades hans varande.
Han erinrade om, att det är de obemedlade uppfinnare,
som ha de största olägenheterna af detta utöfningstvång, så inskränkt
som tiden i fråga nu är, och det är alldeles rigtigt. Ingen, som
icke sjelf har försökt hvad det vill säga att, då man är obemedlad,
skaffa sig gynnare för att bringa en uppfinning till utöfning eller
förhjelpa andra dertill, kan göra sig någon föreställning om, huru stora
svårigheter äro förenade med att i vårt land engagera kapital för
detta ändamål. Jag har någon erfarenhet derom, och det är på
grund häraf som jag lifligt instämmer i motionärens yrkande.

Af utskottets föreliggande betänkande finner man, att utlåtanden
från fyra fackföreningar eller myndigheter här refereras.
Ä ena sidan är det svenska uppfinnareföreningen, en förening som
naturligtvis visar stort intresse för saken och, såsom man ju kunde
vänta sig, vill drifva sina anspråk så långt som möjligt. Mot denna
förening står tekniska högskolan, som är så ogynsamt stämd som
möjligt mot förslaget. Ehuru jag icke känner de motiv, som innerst
ligga till grund härför, föreställer jag mig, att det för denna institution
synes mindre fördelaktigt, att någon ändring i detta hänseende
vidtages, emedan skolans elever vanligen med rika kunskaper
gå ut i verlden, hafva goda relationer och på grund deraf
lätt förvärfva sig gynnare och nå en ställning i samhället, hvilken
gör det lättare för dem att realisera sina uppfinningar och sina
förslag. Deremot ställer det sig ofantligt mycket ogynsammare för
de uppfinnare, som icke hafva dessa förkunskaper, som intaga en
mycket obemärkt ställning i samhället och derför hafva ofantligt
svårare att vinna förtroende för sin sak och understöd för densamma.
Både kommerskollegium och patentbyrån hafva också,
ehuru visserligen med några resonnement, som i viss mån inrymma
betänkligheter mot för lång utsträckning, visat tillmötesgående mot
ett sådant yrkande, som motionären här framstält. Då det i öfrigt
är påvisadt, att detta utöfningstvång, som skulle gagna industrien,
för närvarande icke fyller sitt ändamål, synes det mig, som om
någon väsentlig invändning mot den ifrågasatta förändringen knåp -

Lördagen den 4 Maj, e. m.

past kunde göras, och denna min uppfattning vinner ökadt stöd af
den förklaring, som här nyss lemnats af ingeniör Fredholm, och
af hvad utskottet rörande denna fråga yttrar på sid. 9 i betänkandet.
Utskottet anser det vara uppenbart, att, om »de patenterade
uppfinningarnas tillgodogörande i den inhemska industrien icke
uppnås genom det nu stadgade utöfningstvånget, hvarom dock
någon tillförlitlig utredning ei för närvarande torde kunna vinnas,
detta förhållande icke bör föranleda ett bifall till motionärernas
framställning, utan torde väl», säger utskottet, »för sådant fall böra
tagas i öfvervägande, huruvida antingen utöfningstvånget bör, såsom
gagnlöst, alldeles upphäfvas» — och jag tror att härför finnes
ganska starka skäl — »eller ock hithörande bestämmelser må kunna
så ändras, att det åsyftade målet må med minsta möjliga olägenhet
för patenthafvarne kunna i vidsträcktare omfattning vinnas.» Och
det är väl detta som motionären med sin motion afser.

Jag skulle hafva ytterligare några ord att säga i fråga om den
senaste talarens från lagutskottet yttrande om licens med hänsyn
till patent, men då jag såg, att ingeniör Fredholm vid detta uttalande
begärde ordet, skall jag afstå från att uttala mig derom
och slutar, herr talman, med att yrka bifall till motionärens framställning.

N:o 89.

Om ändring
af § 15 i
gällande
förordning
angående
patent.
(Forts.)

Herr Fredholm från Stockholm: Herr talman! Jag har

begärt ordet endast för att bemöta en invändning, som gjordes af
en utaf lagutskottets ledamöter, hvilken framhöll faran af att taga
bort utöfningstvånget, emedan detta skulle vara att monopolisera
uppfinningen för utländingen. Han framhöll här ett särskildt
exempel, huruledes, om det i Tyskland gjordes en epokgörande
uppfinning inom träpappersfabrikationen, det blefve möjligt för denne
uppfinnare att sätta den svenska träpappersfabrikationen ur stånd
att tillgodogöra sig eu sådan uppfinning. Detta är i sjelfva verket
en mycket inbillad fara; ty om det vore en verklig fara, skulle
icke Nordamerikas förenta stater, hvarest flera patent blifvit uttagna
än i något annat land, kunnat under lång tid i sitt mycket
utvecklade patentväsen undvara ett stadgande om utöfningstvång.
Det förhåller sig nemligen i denna sak så, att, om någon gör eu
epokgörande uppfinning, kan man vara förvissad, att densamma
skall i sitt följe draga med sig hundratals uppfinningar, den ena
efter den andra, som alla söka lösa problemet på olika sätt. Enligt
hvad den amerikanska patentstatistiken utvisar, hafva hundra, ja,
tusen patent uttagits i fråga om en och samma sak. Så t. ex. har
i detta land i fråga om slåttermaskiner uttagits omkring 5,000
patent, på tröskverk mer än 3,000, på vagnskopplingar för jernvägsvagnar
mer än 1,000 patent, och på glödlampor, telefoner m. m.
hundratals patent. Man behöfver således icke vara rädd för, att
det gifves endast en väg till målet, ty i samma ögonblick en är
funnen, egna sig hundratals uppfinnare åt arbeten i samma rigtning,
och om man således stänger en väg, äro många andra öppna eller
blifva öppnade.

N:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Om ändring
af § 15 i
gällande
förordning
angående
patent.
(Forte.)

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält under punkt 2 af
förevarande utlåtande n:o 41, röstar

Ja;

Öfverlag gningen förklarades härmed slutad. I enlighet med de
olika yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället
till den ifrågavarande motionen; och fann herr talmannen den förra

Eropositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Herr Lilliehöök
egärde emellertid votering, hvilken ock företogs enligt följande
nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, kar kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit herr Lilliehööks i ämnet väckta motion.

Omröstningen utföll med 115 ja mot 55 nej; varande alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallen.

§ 5.

I ordningen förekom dernäst Andra Kammarens fjerde tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 23, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om visst tillägg till § 30 i ordningsstadgan, § 50 i byggnadsstadgan
och § 20 i brandstadgan för rikets städer samt § 26 i helso -vårdsstadgan för riket.

Uti en till utskottets behandling hänvisad motion, n:o 169,
hade herr A. V. Ljungman föreslagit, »det Andra Kammaren måtte
för sin del besluta, att Riksdagen i skrifvelse till Konungen må
anhålla om sådant tillägg till § 30 i ordningsstadgan för rikets
städer den 24 mars 1868, § 50 i byggnadsstadgan och § 20 i brandstadgan
för rikets städer den 8 maj 1874 samt § 26 i helsovårdsstadgan
för riket den 25 september 1874, att dessa lagbuds tillämpning
må, på grund af invånarnes anhållan, förordnas skola ega
rum å fiskeläge, hamnplats eller stationssamhälle, äfven om befolkningen
icke redan, i följd af platsens täta bebyggande, kan sägas
vara sammanträngd».

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till
någon kammarens åtgärd föranleda.

Efter uppläsande af denna utskottets hemställan anförde:

Herr Ljungman: Beträffande denna motion skall jag be att
få yttra några ord.

Såsom bekant är, finnes ett antal till området smärre samhällen
i vårt land, vanligen tätt bebyggda, der ordningsstadgan för rikets

Lördagen den 4 Maj, e. m.

N:o 39.

städer tillämpas. Man vinner härigenom, att man får ett slags
homunal styrelse, som tillvaratager vissa af samhällets angelägenheter,
såsom t. ex. anläggande och underhåll af gator och allmänna
platser, upplysning och renhållning af gator och allmänna platser
och vidare, der hamn finnes, hamnväsendet. Denna styrelse, å ett
sådant samhälle vanligen benämnd municipalstyrelse, drager försorg
om tillämpningen af byggnadsstadgan och brandstadgan för rikets
städer samt helsovårdsstadgans för riket bestämmelser för stad, i
i den mån sådant blir för samhället behöfligt. Emellertid ligger i
sakens natur att så som de ifrågavarande bestämmelserna äro affattade,
nemligen att Konungens befallningshafvande skall ådöma
sådant samhälle stadgarnas införande, komma införandet och tilllämpningen
af dem någon gång för sent. Jag hade derför tänkt,
att man dels skulle kunna förmildra fordringarne för tillämpningen
vid affattandet af ifrågavarande paragrafer och dels borde inskjuta
befolkning ens • egen anhållan såsom skäl för stadgarnes införande.
Hvad angår sättet för framställande af en sådan anhållan, kan jag
icke se annat, än att den skulle ske sålunda, att kommunalstämmans
ordförade sammankallade befolkningen i det blifvande samhället
och att den finge rösta om saken efter de bestämmelser, som
gälla för den kommunala rösträtten i allmänhet. Några detaljer i
detta hänseende har jag icke anfört i min motion. Det sätt, hvarpå
man kunde lösa de svårigheter, som uppkomma derigenom, att
dessa stadgar ofta blifva för sent tillämpade, äro tvenne. Det ena
sättet vore att få ett tillägg till förordningen om kommunalstyrelse
på landet rörande dylika samhällens rättsliga konstituerande. Det
andra sättet vore att få någon ändring uti ifrågavarande paragrafer.

Då jag vid början af denna riksdag icke hade tillfälle att skrifva
någon motion i ämnet, och det sedermera ju icke kunde komma i
fråga att väcka en motion, som gälde tillägg till komunallagarne,
så hade jag icke någon annan utväg än att affatta motionen så,
att den blefve hänvisad till tillfälligt utskott, för att på detta sätt
förbereda ärendet till en kommande riksdag. Saken är nemligen
af stor vigt för alla dessa samhällen, som utveckla sig till att blifva
köpingar och egna komuner. En annan vinst med att framställa
en sådan motion är, att åtskilliga inkonseqvenser vid tillämpningen
af den befintliga lagstiftningen vanligen något afhjelpas, derigenom
att man fäst uppmärksamheten derpå i Riksdagen.

Jag kan framdraga ett par exempel från mitt eget län, som
visa, huru inkonseqvent man kan vara i afseende på tillämpningen.
Min sidokamrats här, herr Lind, farfar väckte 1840 en motion
derom, att ett större fiskeläge, beläget inom hans valkrets, och som
heter Grebbestad, skulle blifva köping, och denna motion var utan
tvifvel mycket berättigad. Emellertid hafva sedan dess förlupit
55 år, utan att man der fått ordningsstadgan för rikets städer tilllämpad,
och detta trots befolkningen sjelf anhållit derom.

Ett annat exempel kan anföras från trakten af Göteborg. Der
finnes strax norr om staden ett samhälle, Lindholmen, som är tätt
befolkadt af fabriksarbetare. Strax öster derom finnes en annan
plats, som är särdeles lämplig att bebyggas till köping och gemen Andra

Kammarens Prut. 1895. N:o 39.

Jf:o 39.

Lördagen den 4 Mai, 6- *“•

ligen benämnes Hisingsstad. Der vore särdeles lämpligt, att ordningsstadgan
för rikets städer tillämpades. Man begärde det äfven,
men Konungens befallningshafvande bebagade resolvera, att ordningsstadgan
skulle tillämpas på hela socknen, trots det att sådant
behöfdes blott för en liten del deraf. Resultatet af Konungens
befallningshafvandes beslut blef sedan, att tillämpningen är alldeles
förfelad och värdelös.

Flera sådana exempel skulle jag kunna påvisa, men de anförda
kunna vara tillräckliga. Då emellertid synnerligen störa olägenheter
mångenstädes blifvit följden deraf, att man dröjt för länge
med tillämpningen af stadgarne i fråga, ligger det vigt uppå, att
ändring härutinnan vinnes; och hoppas jag nästa riksdag kunna
affatta en motion så, att vederbörande utskott då blir gynsammare
stämdt mot motionen, än hvad nu kunnat vara fallet. I denna
förhoppning vill jag derför nu icke göra något yrkande.

•

Vidare yttrades icke. Kammaren biföll utskottet hemställan.

§ 6.

Efter föredragning af Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 24, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om utredning, huru vida och under
hvilka vilkor statsmagten må kunna ikläda sig ansvar för förluster,
som af embetsman genom felaktig embetsförvaltning vållats, biföll
kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

§ 7.

Föredrogs vidare Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts
betänkande n:o 25, i fråga om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om omarbetning af kungörelsen den 21 oktober 1864 angående
förändrade instruktioner för direktioner, läkare och syssloman
vid länens lasarett och kurhus.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till andra tillfälliga
utskottets behandling hänvisad motion hemstälde herr C. Wallis
»att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa omarbetning af
kongl. kungörelsen angående förändrade instruktioner för direktioner,
läkare och syssloman vid länens kurhus af den 21 oktober
1864 och att dervid hänsyn tages till den erfarenhet, som efter 1864
vunnits, och de behof, som uppstått med afseende på anordnandet af
en tillfredsställande lasarettsvård».

Under punkten 1 hemstälde utskottet, att motionen, i hvad den
anginge ändrade bestämmelser i fråga om lasarettsläkarnes pensionering,
icke måtte till någon kammarens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af punkten anförde:

Lördagen den 4 Maj, e. m. 35 N:o 39.

Herr Wallis: Som jag är motionär i denna fråga och. Andra

Kammarens tillfälliga utskott n:o 2 tillstyrkt hela min motion
med undantag allenast af den punkt, som gäller pensionsfrågan,
så anser jag mig vara skyldig att med afseende på denna fråga
yttra några ord.

Afstyrkandet sker på formella skäl. Utskottet säger, att med
anledning deraf, att en omarbetning af lasarettsstadgan, utförd
af Kong! Maj:t, »allena icke skulle kunna lända till vinnande af
det i motionen med afseende på lasarettsläkarnes pensionering afsedda
ändamålet», utan det blefve en nödvändig sak, att Kongl.

Maj:t för denna frågas lösning vände sig till Riksdagen, så blefve
den nödvändiga följden den, att uti en skrifvelse till Kongl. Maj:t
om omarbetning af lasarettsstadgan i tidsenlig rigtning en dylik
punkt om pensionering af lasarettsläkarne icke kunde inflyta.

Jag har ganska väl förutsett, att detta skulle blifva följden
af min motions behandling. Men jag har i allt fall intagit denna
punkt, enär detta gåfve mig anledning att yttra mig i en fråga,
hvilken jag anser vara af särdeles stor vigt ur en god sjukvårds
synpunkt. Det är nu antagligt, att kammaren, som under senaste
tider blifvit så ofta sysselsatt med pensionsfrågor, icke skall med
något större intresse lyssna till hvad jag har att säga, men icke
desto mindre anser jag det vara min pligt att komma fram dermed.

Det torde för eder alla vara bekant, att lasarettsväsendet i vårt
land under de 30 är, som förflutit, sedan ifrågavarande stadga utfärdades,
nått en särdeles hög ståndpunkt i vårt land. För 30 år
sedan sköttes årligen omkring 13,000 patienter på våra lasarett, nu
åter 38,000 — således omkring 3 gånger så många som då. Vi
veta, huruledes under denna tid lasarettsvården vunnit i förtroende
hos allmänheten, och detta på goda skäl. Det har berott derpå, att
lasaretten blifvit ojemförligt mycket bättre utrustade, mycket mer
tidsenligt och hygieniskt anordnade och skötta, men ock derpå,
att under denna tid en utmärkt stam lasarettsläkare uppfostrats,
och detta dels derför, att undervisningen blifvit betydligt förbättrad,
dels och framför allt derför, att det arbete, som dessa läkare företrädesvis
hafva att utföra, nemligen kirurgens, nått så mycket
större fulländning under de gångna 30 åren. I det hänseendet
behöfver jag blott påpeka, huruledes antiseptiken, som i slutet af
1860-talet infördes, fullständigt omgestaltat kirurgien och utvecklat
dess verksamhetsområde. Svenskarne, det kan man säga till deras
heder, hafva följt med tidens utveckling, och till följd deraf hafva
vi för närvarande en uppsättning af lasarettsläkare, som kunna
sägas vara förträffliga målsmän för kirurgien i alla de olika delarne
af Sverige. Men af denna utveckling har ock blifvit en följd, att
dessa lasarettsläkare i ekonomiskt hänseende af flera skäl blifvit
sämre situerade än läkare i allmänhet. Detta beror för det första
derpå, att, eftersom lasaretten blifvit flitigare besökta, läkarnes
arbete förökats; vidare derpå, att, till följd deraf att lasarettsläkarnes
arbete å sjukhusen måste koncentreras hufvudsakligen på förmiddagarne
— de tider, då de sjuka mest söka läkare — de
komma att under denna tid mindre stå till de invärtes sjukas —

N:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

det är det stora flertalets sjukes — förfogande än öfriga läkare,
som företrädesvis sysselsätta sig med invärtes sjukdomar.
Hufvudsakligast beror det dock derpå, att den, som eger begåfning
för kirurgien ocb egnat sig åt detta ämne, blir så fullständigt upptagen
deraf, att han ej kan få det tillbörliga intresset för behandlingen
af öfriga sjukdomar, hvaraf följer, att han på dessa områden
icke kan konkurrera med sina kamrater. Slutligen beror det ock
derpå, att det väl knappast finnes äfven bland läkare, hvilkas kall
ju alltid är i hög grad påkostande, någon, hvars yrke är så slitsamt
som kirurgens. Man må betänka, huruledes han ständigt
måste vara beredd att inlägga hela sin själs kraft i sitt arbete,
huru han måste följa operationerna med den mest ansträngda uppmärksamhet
för att med sin sinnesnärvaro kunna möta alla eventualiteter,
och hvilka stora anspråk detta ställer på hela hans nervsystem
inse vi lätt. Det är derför ock eu erkänd sak, att kirurgerna
ganska snart blifva utarbetade, att deras arbetstid är kortare
än de läkares, hvilka endast egna sig åt den inre terapien. Trots
detta och de ogynsamma förhållanden, jag påpekat dels i ekonomiskt,
dels i fysiskt afseende, har det alltid funnits god tillgång
på läkareämnen, som velat egna sig åt kirurgien, och detta af det
skäl, att vid denna art af den medicinska behandlingen resultaten
äro i så hög grad tillfredsställande; kirurgien gifver så goda resultat,
att ingen del af medicinen finnes, der resultaten af en god behandling
äro så påtagliga. Så kommer det nog ock att blifva äfven i
framtiden. Och jag tager för gifvet, att dessa lasarettsläkare allt
mer komma att blifva specialister inom kirurgien och förkofra och
utveckla sig i detta sitt egentliga yrke. Men på samma gång vill
jag betona, att de ekonomiska svårigheterna i samma mån ökas.

Med allt detta har jag velat påpeka, att lasarettsläkarne äro
relativt till öfriga läkare i ekonomiskt hänseende illa situerade.
Jag vill äfven erinra, att det torde vara allmänt bekant, hurusom
läkare i allmänhet icke höra till dem, som öfver hufvud taget
samla stora håfvor. Detta är åtminstone en sak, som jag haft tillfälle
se bevisad, då jag under många år såsom sekreterare i läkaresällskapet
funnit, hurusom läkares enkor och barn täfla med hvarandra
om de små, obetydliga penningbelopp på ett eller annat
hundratal kronor, hvilka af detta sällskaps pensionsfonder utdelas.
Herrarne kunna lätteligen förstå, hvarpå detta beror: dels på den
enormt långa arbetstid, läkarne behöfva för att utbilda sig — en
arbetstid längre än i något annat europeiskt land med undantag
af Finland —, dels på den relativt korta arbetstid, inom hvilken de
blifva utarbetade. Då vi finna sådana förhållanden föreligga, synes
det vara från den goda sjukvårdens synpunkt sjelfklart, att det
är angeläget se till, det dessa läkare, som begynt blifva utslitna i
sitt trägna och stränga arbete, i tid blifva ersatta af yngre krafter,
som kunna på ett mera tillfredsställande sätt sköta denna vigtiga
del af sjukvården. Ty vi skola betänka, att kirurgien måste vara
representerad inom alla landsändar. En mängd kirurgiska åkommor
fordra ögonblicklig hjelp — det duger ej att resa långa vägar,
till Stockholm eller Göteborg. Men kirurgien kan ej vara tillbör -

Lördagen den 4 Maj. e. m.

N:o 39.

ligt representerad, om ej i tillbörlig tid ombyte af arbetskrafter
sker. Så vidt nu dessa läkare icke hafva tillfälle att skaffa sig
sjelfva en tillräcklig ålderdomsförsörjning, så föreligger enligt min
mening en vigtig uppgift för dem, som vilja hafva en god sjukvård
i landet, att se till, att de erhålla pension. Denna fråga om pensionering
är naturligtvis en särdeles svårlöst fråga, men det synes
mig docK, som om man, derest man blott hlefve lifligt öfvertygad
om det för sjukvården nödvändiga i en sådan pensionering, slutligen
skulle kunna komma till ett resultat. Hvad för närvarande
i det fallet finnes åtgjordt, synes af motionen: lasarettsdirektionerna
hafva rättighet att anmäla lasarettsläkare, som tjenat länge
och tjenat väl, för landstingen att eventuelt få pension, och landstingen
hafva sedan rättighet, om de vilja, att gifva pension. Med
andra ord: lasarettsläkarne eget ingen pensionär ätt] få de pension,
beror det alldeles af gunst och nåd. Erfarenheten har visat, till
landstingens heder, att icke sällan pensionering egt rum, men också
mångfaldiga gånger, att pensionering ej egt rum, och detta ofta af
det skäl, att läkarne sjelfva draga sig för att begära eu sådan
pension och på det sättet komma under debatt bland medlemmarne
af sagda korporationer.

Skall nu en sådan pensionsfråga en gång komma att lösas, bör
man enligt min tanke dervid gå ut från vissa principer. Den vigtigaste
principen, som för en sådan pensionering bör ligga till grund,
synes mig vara den, att det gäller för lasarettsläkare lika väl som
för de kategorier af personer, om hvilkas pensionering på sista
tiden talats så mycket, nemligen arbetarne och barnmorskorna, att
icke staten eller, i föreliggande fall, eventuelt staten och landstingen
ensamma böra bidraga till pensioneringen, utan att äfven
läkarne sjelfva böra bidraga härtill. Ty under sin krafts dagar
hafva dessa ovilkorligen tillfälle dertill, åtminstone bättre än de
ofvan nämnda kategorierna af pensionsbehöfvande. Jag för min
del kan ej se något principielt skäl, hvarför man skulle ställa
lasarettsläkarne i en gynsam undantagsställning framför dessa, och
jag betviflar, att något annat sätt för pensioneringen, än att läkarne
sjelfva deltaga i densamma, skall kunna vinna denna kammares
bifall.

Jag har nu anfört de skäl, på grund af hvilka jag till en början
velat få denna fråga framförd i kammaren. Jag har nu blott att
sluta med att instämma i hvad Första Kammarens andra tillfälliga
utskott, som haft en lika lydande motion till behandling, i detta
hänseende sagt: »Det kan ej undvikas, att frågan om lasaretts läkarnes

pensionering blifvit en af dem, som kräfva sin lösning».
Samma uppfattning har äfven jag. Men jag har naturligtvis —
såsom jag i början af mitt anförande sade — icke något att anmärka
emot motiven för denna kammares andra tillfälliga utskotts
uttalande, att i skrifvelseförslaget denna punkt ej borde upptagas.
Jag har således intet yrkande att göra.

Häruti instämde herr Eklundh från Lund.

N:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

I punkten 2, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet:

»att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa omarbetning af kongl. kungörelsen
angående förändrade instruktioner för direktioner, läkare
och syssloman vid länens lasarett och kurhus af den 21 oktober
1864 och att dervid hänsyn tages till den erfarenhet, som efter
1864 vunnits, och de behof, som uppstått med afseende på anordnandet
af en tillfredsställande lasarettsvård.»

I fråga härom anförde:

Herr Boethius: Jag skall blott be att få rätta en oegentlighet,
som insmugit sig i utskottets motivering.

På sid. 5 förekommer ett stycke, som börjar med orden: »I
samma instruktions § 10 stadgas», och slutar med orden: »intill
dess plats hunnit att åt dem å hospital beredas».

Detta stycke handlar om den allmänna regeln, att lasaretten
äro skyldiga att söka mottaga sinnessjuka på kortare tid, intill dess
de kunna få plats på hospital. Från denna allmänna regel gör
instruktionen för lasarettsdirektionerna i sin 10 § det undantag, att
denna skyldighet icke gäller för lasarett i de län, der hospital finnas.
Detta har utskottet ansett vara olämpligt och derför anmärkt detsamma.
Här utskottet det gjorde, berodde det på en framställning
till utskottet af en person, som utskottet måste anse vara fullt sakkunnig,
en lasarettsläkare. Sedermera har emellertid min uppmärksamhet
blifvit fäst derpå, att genom en senare kongl. förordning,
nemligen Kongl. Maj:ts nådiga stadga, angående sinnessjuka, af den
2 november 1883, nämnda skyldighet blifvit utsträckt till alla lasarett,
således äfven till lasarett inom län, der hospital finnes. Naturligtvis
är detta blott ett ytterligare skäl dertill, att instruktionen
för lasarettsdirektionerna ändras. Ty det måste anses i hög grad
oegentligt, att myndigheter skola få föreskrifter om sina skyldigheter
icke i sin egen instruktion, utan i instruktionen för en annan
myndighet. Detta är en oegentlighet, som förklarar lasarettsläkarens
misstag och äfven må gälla som ursäkt för utskottets.

Emellertid är det klart, att, om en omarbetning kommer till
stånd, Kongl. Maj:t icke lärer försumma att taga hänsyn till denna
oegentlighet, och i alla händelser passar ej utskottets motivering,
som utgår derifrån, att undantagsförbållandet ännu skulle gälla.

På grund häraf hemställer jag till kammaren, att kammaren,
i händelse den för öfrigt vill godkänna utskottets förslag, måtte
tillåta, att nämnda stycke utgår ur motiveringen.

Jag ber således, herr grefve och talman, att få yrka bifall till
utskottets betänkande, med uteslutande af motiveringen i det stycke
på femte sidan, som börjar med orden: »I samma instruktions 10 §
stadgas», och som slutar med de orden: »intill dess plats hunnit
att åt dem å hospital beredas».

N:o 89.

Lördagen den i Maj, e. m.

Herr friherre von Knorring: Såsom medlem af en lasarettsdirektion
är jag intresserad af, att det förslag om skrifvelses aflåtande,
som utskottet framlagt, varder af Riksdagen antaget.

Utskottet har tillagt flera anmärkningar till dem, som motionären
framstält mot den nuvarande instruktionen. Huruvida alla
anmärkningar af utskottet varit lämpliga, lemnar jag derhän för
tillfället. Jag skall endast bedja att få påpeka ett bristfälligt stadgande
af Ten administrativ natur, som finnes i instruktionen. § 2
i instruktionen lyder så här: »Denna direktion skall, utom landshöfdingen,
som är ständig ordförande, bestå af sex ledamöter, jemte
provinsialläkaren, om han är boende inom det samhälle, der lasarett
eller kurhus är beläget. Ledamöterna utses, vid inträffande ledighet,
af landstinget bland dertill lämpliga personer uti länet; och
eger direktionen inom sig välja en vice ordförande, som, vid landshöfdingens
frånvaro, inträder i hans ställe.» Denna paragraf har
visserligen fått ett tillägg genom en senare kungörelse af år 1879,
men detta har icke inverkat på lydelsen af den föregående delen
af paragrafen. Såsom vi veta, finnas i de flesta län flera lasarett,
i åtskilliga ända till fyra eller fem. Det är således, snart sagdt,
omöjligt för landshöfdingen att sköta befattningen såsom ordförande
för alla dessa direktioner. Verkliga förhållandet torde ock vara,
att han endast undantagsvis utöfvar den. Följden blir naturligtvis,
att vice ordföranden i direktionen sköter hans befattning. Herrarne
torde erinra sig, att, då för helt kort tid sedan frågan om ordförandebefattningen
i kommunalnämnden var före, begge kamrarne ansågo
lämpligt, att kommunalnämndsordförande icke skulle väljas af
kommunalnämnden, utan fortfarande af kommunalnämndens principal,
kommunalstämman, men att nämnden skulle utse vice ordförande
och särskild kassaförvaltare. På samma sätt bör det vara
med lasarettsdirektionen. Dess principal är landstinget. Det förefaller
således naturligt, att landstinget bör utse ordförande i lasarettsdirektionen.
Man bör nemligen kunna erkänna, att det icke alltid
är lämpligt, att en direktion eller en korporation på fem eller sex
personer utser ordförande eller vice ordförande, när vice ordföranden
är den, som vanligen utöfvar ordförandeskapet. Åtskilliga hänsyn
kunna då göra sig gällande så, att en person, som icke är den
lämpligaste, utses till den ifrågavarande befattningen. Jag vill
härmed icke hafva sagt, att det för närvarande förhåller sig så, att
vice-ordförandeplatsen är olämpligt besatt i någon läsarettsdirektion,
men det kan komma att inträffa. Jag anser således, att det är bäst,
att landstinget utser ordförande i lasarettsdirektionen. Jag vill
endast göra undantag med afseende å det lasarett, som finnes i
residensstaden. Ty i direktionen för ett sådant är ju intet hinder
för landshöfdingen att utöfva ordförandebefattningen, och man får
naturligtvis antaga, att han alltid är lämplig dertill.

Herr Petersson i Runtorp: Lika med andra tillfälliga utskottets
ordförande har jag begärt ordet för att få en punkt i motiveringen
utstruken. Den punkt, jag åsyftar, finnes äfven på femte
sidan i betänkandet, strax efter der ordföranden slöt, och lyder

N:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

så: »Stadgandet i sista punkten af § 13 af samma instruktion, hvarigenom
medellösa personer, som tillhöra annat lasaretts distrikt,
skola, när de insjuknat inom ett främmande lasaretts distrikt, der
åtnjuta kostnadsfri lasarettsvård, synes höra undergå förändring i
riktning af öfverensstämmelse med föreskrifterna i nu gällande
fattigvårdslagstiftning, så att lasaretten blifva berättigade att för
lemnad sjukvård erhålla ersättning.» Jag tror, att den bestämmelse,
som nu linnés, är nyttig och bra och rättvis. Jag föreställer mig,
att, om bestämmelsen bortfölle, det skulle komma att tillgå så, att
angående en person, som icke kunde sjelf betala den sjukvård, han
fått inom ett främmande lasarettsdistrikt, utan vore fattig, det skrefves
till den kommun, der han hörde hemma, och denna kommun
finge betala för honom. Men jag vill fråga, huruvida det bör anses
rättvist, att, då en kommun blifvit beröfvad arbetskraften hos
en fattig person, som begifvit sig ut på arbete inom annat lasarettsdistrikt
och der sjuknat och fått lasarettsvård, samma kommun till
på köpet skall betala icke så obetydligt med penningar för denna
kommunen tillhörande fattiges sjukvård. Jag tycker, att detta icke
vore rättvist. Ej nog med, att en kommun sålunda förlorade arbetskraft;
den finge också betala åtskilligt derför. Det är enligt mitt
förmenande icke mera än rätt och billigt, att den kommun, der den
fattige nedlagt sin arbetskraft, också får taga så mycket vård om
honom, att den bekostar hans sjukvård och icke låter den kommun,
hvarifrån han är, punga ut med kanske flera hundra kronor derför.
Det har händt så ofta, att personer insjuknat inom främmande
lasarettsdistrikt, att jag icke vill, att paragrafens borttagande skall
ifrågakomma, då en ny instruktion skall utarbetas.

I synnerhet som sjukvården gått så betydligt framåt, tror jag,
att vi skulle kunna bibehålla den nuvarande anordningen, åtminstone
till dess medicinalstyrelsen finner för godt att göra anmälan
i ämnet hos Kongl. Maj:t, så att vi sluppe besvära Kongl. Maj:t
med skrifvelse äfven härom vid denna riksdag, då det skrifvits
till Kongl. Makt så tillräckligt ändå. Dock vill jag icke göra något
särskild!; yrkande derom. Men att den punkt, jag na uppläst, skall
utgå ur motiveringen, derom får jag be herr talmannen göra proposition.

Herrar Bladh och Pehr sson i Norrsund instämde häruti.

Herr Gethe: Herr talman! Det är väl sant, att det kan synas,
som om det skulle ligga något orättvist, något origtigt i, hvad min
ärade vän och granne nyss motsatte sig, att på den plats, der en
insjuknad främmande fattig nedlagt sitt arbete, en annan kommun
skulle få vidkännas kostnad för hans sjukvård. Men med den erfarenhet,
jag har om dessa förhållanden, inträffar det vanligen undantagsvis,
att en medellös, som insjuknar inom främmande sjukvårdsdistrikt,
är en i arbete anstäld person, att i nio fall af tio han är
en sådan, som stryker hettande omkring. Det är väl sant, att det
skulle blifva litet besvärligt för de tjensteman, i synnerhet sysslomännen,
som skulle taga reda på, hvar främmande insjuknade hemmahörde,
men det blefve väl ej svårare för dem än för fattigvårds -

K:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

styrelserna i motsvarande fall. Om ifrågavarande främmande personer
icke insjuknat, men ändock måste hafva underhåll, blefve
det ju fattigvårdsstyrelserna, som finge lemna sådant, och dessa
hade sedan rätt att hålla sig till de kommuner, der de främmande
. hemmahörde, för utfående af sina förskott. Det synes rättvist, att
det blir likställighet i detta fall. Derför har ock utskottet inrymt
i motiveringen den af herr Nils Petersson framhållna passus.

Jag tror för min del, att det vunnes fördelar genom borttagande
af den i samma passus omförmälda bestämmelsen. För det första
finge ett sjukvårdsdistrikt då icke vidkännas kostnader för andras
sjukvård än sådanas, som tillhörde distriktet. Och för det andra
är det en annan omständighet, som nog får tagas i betraktande vid
diskuterandet af denna fråga. Det är nemligen förhållandet, att i
följd af lasarettsinstruktionen landstinget eger bestämma de afgifter,
som skola debiteras olika kategorier af patienter. Någon inskränkning
i landstingets rätt uti detta hänseende finnes icke stadgad.
Detta har haft till följd, att inom olika landstingsområden afgifterna
variera. I ett distrikt, som jag känner till, lemnas alla medellösa
gratis lasarettsvård. Nu händer nog, att från närbelägna distrikt,
der det betalas högre afgifter, fattiga skickas in i ett annat,
för att, då de der insjukna, de skola få åtnjuta fri sjukvård eller
sådan till lägre kostnad. Jag vill visst icke påstå, att sådant förekommer
ofta, men det har dock förekommit.

Enligt min mening bör i nu ifrågavarande fall samma princip
gälla härutinnan för fattigvård som för sjukvård. Jag instämmer
derför i herr Boethii yrkande.

Herr Wellan der: Herr talman! Om lasaretten berättigas att uttaga
ersättning för vård af medellösa sjuka från främmande lasarettsdistrikt,
är det alldeles påtagligt, att lasarettsdirektionerna måste
ålägga sina tjensteman att utsöka och redovisa dylik ersättning.
Nu veta vi alla, åtminstone hvar och en, som tjenstgjort i en
fångvårdsstyrelse, huru besvärliga de äro dessa processer, som man
har att anställa mot främmande fattigvårdssamhällen. Det kan då
vara att befara, att lasarettstjenstemännen, för att undgå sådant
besvär, göra svårigheter vid att mottaga medellösa sjuka från andra
distrikt, och detta vore ur humanitetssynpunkt att i hög grad beklaga.
Ur den synpunkten anser jag således herr Nils Peterssons
yrkande berättigadt.

Jag tror, att denna fråga, ekonomiskt sedt, är af mycket ringa
betydelse. Om det, exempelvis, någon gång inträffar, att Upsala
län måste gratis vårda en medellös person från Stockholms län,
föreställer jag mig, att det motsatta förhållandet ungefär lika ofta
inträffar. De båda länens utgifter i detta afseende torde således
komma att motsvara eller, så att säga, taga ut hvarandra. Jag har
aldrig hört klagas öfver, att utgifter för sådant ändamål varit för
något lasarettsdistrikt betungande.

Jag ber således för min del att få hemställa om bifall till utskottets
förslag med uteslutande ur motiveringen af de två stycken,
som blifvit af herrar Boethius och Nils Petersson omnämnda.

N:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
a Helgeandsholmen

af nya byggnader
för
Riksdagen
m. m. och
riksbanken.

Herr Eklundh från Lund: Herr talman! Jag är förekom men

af den siste ärade talaren och ber att få i hufvudsak instämma
i hans yttrande. Detta gör jag desto hellre, som det, enligt
mitt förmenande, torde medföra många, ganska afsevärda olägenheter,
ej mindre för den sjuke, som å främmande ort söker
lasarettsvård, än äfven för lasarettsdirektionerna och vederbörande
hetalningsskyldiga kommuner, om en sådan förändring i gällande
lasarettsinstruktion som den af utskottet åsyftade, eller att lasarettsdirektionerna
skulle förpligtigas att för lemnad sjukvård åt
medellös person från annat lasaretts di strikt utkräfva ersättning af
den kommun, den sjuke i fattigvårdshänseende tillhör, hlefve påbjuden.

Jag yrkar alltså bifall till den af herrar Nils Petersson och
Wellander gjorda hemställan

Herr Petersson i Puntorp: Jag har intet att tillägga till

hvad de förre talarne nu sagt, utan jag fortfar i mitt yrkande om
uteslutande af det utaf mig upplästa stycket i motiveringen.

Sedan öfverläggniugen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkanden, som derunder
förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan med den af
herr Boethius föreslagna ändring i motiveringen; och skulle detta
beslut, jemlikt föreskriften i § 63 mom. 3 riksdagsordningen, genom
utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

§ B.

Företogs handläggning af sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande n:o 5, i anledning af väckta motioner om ändring
i Riksdagens beslut angående uppförande å Helgeandsholmen af
nya byggnader för Riksdagen jemte riksgäldskontor och justitieombudsmansexpeditionen
samt för riksbanken.

Vid innevarande riksdag hade väckts och till behandling af
sammansatta stats- och bankoutskottet öfverlemnats nedan nämnda
motioner om ändring i ofvanberörda riksdagsbeslut, nemligen:

l:o) motion n:o 27 inom Första Kammaren af herr E. Fränckél,
med hemställan,

»att, under förutsättning, det Stockholms stad lemnar sin medverkan
för frågans lösning, Riksdagen må så till vida ändra sitt
år 1888 fattade beslut om uppförande af nya riksdags- och riksbankshus,
att endast det senare af dessa hus må förläggas å
Helgeandsholmen, och att frågan om riksdagshuset afgöres i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det ena eller andra af ofvannämnda
tre arkitekters förslag, dock helst enligt det alternativ,
som afser en om- och tillbyggnad af riksdagshuset på dess nuvarande
tomt; samt att Riksdagen må fatta de öfriga beslut, som
af en dylik ändring i 1888 års beslut föranledas, och meddela
sina fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret erforderligt

Lördagen den 4 Maj, e. m.

N:o 39.

uppdrag att gå i författning om verkställigheten enligt de förändrade
bestämmelserna»;

2:o) motion n:o 38 inom Första Kammaren af herr C. E.
Ljungberg, som hemstält:

»att, med frånträdande af sina senaste beslut angående riksbyggnadernas
uppförande, Riksdagen må besluta att

antingen verkställa en om- eller tillbyggnad af nuvarande
riksdagshuset, i ungefärlig öfverensstämmelse med nedan omförmälda
konsortii förslag, dock efter pröfning af nya, infordrade ritningar,

eller ock, derest icke tjenligare plats (t. ex. i hörnet af Strandvägen
och Nybrohamnen) bunde erhållas, låta å kammarrättens
med vidliggande tomter, i ungefärlig öfverensstämmelse med konsortiets
förslag, och på grund af nya eller öfversedda ritningar
uppföra nytt riksdagshus,

samt att, i hvilketdera fallet som helst, hus för riksbanken
må uppföras antingen å det nuvarande kanslihusets tomt, då denna
nu skall frigöras från sina åbyggnader och hvarom Riksdagen redan
1875 gjorde hemställan, eller ock å Helgeandsholmen, i båda
fallen efter ritningar, som mera än de hittillsvarande motsvara
lägets och skönhetssinnets fordringar; och hemställer motionären
äfven, att alla byggnadsarbeten å Helgeandsholmen må genast inställas,
till dess dessa frågor blifvit af Riksdagen afgjorda, samt
att omsorgen för riksbyggnadernas uppförande vare sig på ena
eller andra sättet lemnas åt en komité af 5 sakkunnige och estetiskt
bildade män, men icke åt personer, valde i helt andra ändamål
och med uppdrag af helt annan art»;

3:o) motion n:o 41 inom Första Kammaren af herr O. M.
Björnstjerna, som föreslagit:

»att, så framt en minskning af det beslutade riksdagshusets
höjd eller massa kan derigenom lämpligen åstadkommas och faran
så medelst aflägnas för byggnadens menliga inverkan på det närbelägna
kongl. slottets utseende, bemyndigas fullmägtige i riksbanken
och riksgäldskontoret, utan hinder af Riksdagens tidigare
i ämnet fattade beslut, att från det blifvande riksdaghuset utesluta
riksgäldskontorets och justitieombudsmansexpeditionens lokaler»
;

4:o) motion n:o 142 inom Andra Kammaren af herr O. B.
Theniptander, hvilken motion var af lika lydelse med den här
ofvan omförmälda, af herr Fränekel inom Första Kammaren
väckta; samt

Om ändring i
Biksdagens
beslut angående
uppförande
a Helgeandsholmen

af nya byggnader
för
Biksdagen
m. m. och
riksbanken.

(Forts.)

5:o) motion n:o 143 inom Andra Kammaren af herr J. G.
Nyström, med hemställan, »att Riksdagen, med ändring af sitt 1888
i ämnet fattade beslut, i hvad det afsåg byggande af riksdagshus,
och under förutsättning, att Stockholms stad deremot åtager sig
och bekostar Helgeandsholmens ordnande med kajer, broar, gator,
planeringar och planteringar, måtte besluta om- och tillbyggnad
af nuvarande riksdagshus å Riddarholmen samt nybyggnad af
allenast bankhus å Helgeandsholmen.»

N:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
ä Helgeandsholmen

af nya byggnaaer
för
Riksdagen
m. m. och
riksbanken.

(Forte.)

Utskottet hemstälde:

att ofvan omförmälda af herrar Fränekel, Ljungberg, Björnstjerna,
Themptander och Nyström väckta motioner icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I en vid utlåtandet fogad reservation hemstälde deremot herrar
Themptander och Fränekel:

att med antagande af det af Stockholms stad den 1 februari
1895 gjorda, genom Kongl. Maj:t Riksdagen meddelade anbud i
afseende å Helgeandsholmens ordnande med mera, Riksdagen
måtte så till vida ändra sitt år 1888 fattade beslut om uppförande
af nya riksdags- och riksbankshus, att endast det senare af dessa
hus måtte förläggas å Helgeandsholmen, och att riksdagshuset
om- och tillbyggdes på dess nuvarande plats i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med ett af arkitekterna G. R. Ringström,
Gustaf Wickman och Ferdinand Boberg uppgjordt förslag; samt
att Riksdagen måtte meddela sina fullmägtige i riksbanken och
riksgäldskontoret erforderliga uppdrag att gå i författning om
verkställigheten af 1888 års beslut enligt de förändrade bestämmelserna.

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Themptander: Det kan just icke vara synnerligen angenämt
att nu yttra sig, allra minst vid denna sena timme, i en
fråga, med hvilken flertalet af kammarens ledamöter tröttnat att
sysselsätta sig och uti hvilken de derför naturligtvis helst såge,
att någon diskussion icke vidare skulle ega rum. Jag får dock
be herrarne bemärka och till förklaring af motionens framkomst
uppmärksamma, att frågan kommit i ett väsentligen förändradt läge
emot hvad förhållandet varit, då den vid föregående tillfällen hos
Riksdagen förevarit, och detta beroende på det erbjudande, som
under innevarande år gjorts af Stockholms stad om en viss medverkan
från dess sida för frågans lösning i den rigtning, motionen
afser. Det kan ju icke vara mer än skäligt, att ett erbjudande,
som är så pass omfattande som detta, verkligen också blir föremål
för Riksdagens pröfning. Såsom herrarne finna, har detta
erbjudande, som affattats i form af en framställning till Kongl.
Maj:t, blifvit öfverlemnadt från regeringen till vederbörande utskott.

Frågan har ju förut så många gånger blifvit diskuterad, och
de skäl, som dervid kunna göra sig gällande, hafva blifvit så många
gånger framstälda, att något egentligt nytt icke kan vara att säga.
De estetiska skälen vill jag för min del nu mycket litet sysselsätta
mig med, derför att jag icke sjelf eger nödiga fackinsigter
för att kunna inlåta mig på någon diskussion i den saken. Jag
är ju som så många andra hänvisad till att söka mitt stöd

Lördagen den 4 Maj, e. m.

N:o 39.

hos de sakkunnige, men jag kan å andra sidan icke underlåta att
erinra derom, att man har att påräkna ett mycket godt stöd i den
samstämmighet, hvarmed det öfvervägande flertalet af våra arkitekter
och konstnärer uttalat sig mot den lösning af frågan, som
innefattas i 1888 års riksdagsbeslut. Det är naturligtvis också
endast dessa skäl eller hänsjmen till det önskvärda uti att få Helgeandsholmen
bebyggd på ett sätt, som icke är oförenligt med holmens
läge och omgifningarnas beskaffenhet, det är, säger jag, hänsynen
dertill, som dikterat det erbjudande, som från Stockholms
städs sida framkommit. Det är ju icke några materiella fördelar
eller någon ekonomisk vinst, Stockholm vill bereda sig genom
detta erbjudande, utan det är uteslutande framkalladt af önskan att
få denna plats med sitt framstående läge för framtiden ordnad på
ett sätt,som anses mera förenligt med en sund smaks fordringar.

Nu kan jag väl förstå, att i en så beskaffad smakfråga Riksdagen
kan hafva sin egen uppfattning och hafva i viss mån fog
för att säga: vi hafva här vår egen afvikande mening i detta afseende.
Och vore det icke några andra skäl än sådana, som äro
hemtade från smakområdet, kunde jag för min del mycket väl
fatta, att Riksdagen skulle vilja tillbakavisa hvarje förslag om ändring,
men nu finnes det ju åtskilliga andra skäl af mera praktisk
och ekonomisk natur, hvilka i denna fråga måste väga tungt.
Vore det vidare så, att Riksdagen icke kunde på annat sätt lösa
frågan, ja, då vore det ju ett tvingande skäl, och det har ju också
förut, när förslag varit väckta om förändring i det en gång fattade
beslutet, sagts, att någon utredning om utförbarheten af de framlagda
projekten icke förelegat. En sådan utredning har emellertid
nu genom enskildes försorg egt rum, och den, som tager del af
denna utredning, lär dock icke kunna annat än erkänna, att ett
mycket vidlyftigt arbete blifvit nedlagdt för att ådagalägga möjligheten
af en annan tillfredsställande lösning. Då hafva tankarne
särskildt rigtat sig på det förslag, som innehålles i reservationen,
H jag ber få nämna, att jag icke kommer att med ett ord beröra
en annan fråga, som också varit på tal, eller uppförande af ett
nytt monumentalt hus för Riksdagen på en tomt här bredvid.
Jag ber att få hålla mig uteslutande till frågan om till- och ombyggnad
af riksdagshuset på dess nuvarande plats.

Här hafva uppgjorts fullständiga ritningar öfver denna ombyggnad,
och under det att förut, då denna fråga varit på tal, det
endast varit fråga om ett provisorium, i det man tänkt sig att genom
en om- och tillbyggnad för ett eller annat tiotal år kunna bereda
Riksdagen nödiga förbättrade lokaler, så är det nu uppgjorda förslaget
af den beskaffenhet, att jag vågar påstå, att Riksdagen skulle
komma att inrymmas i sådana lokaler, att den mycket väl skulle
kunna finna dem vara för en mycket lång framtid fullkomligt tillfredsställande.
Det är alldeles icke såsom här sagts, att detta
ombyggnadsförslag skulle utgöra något lappverk. Det är tvärtom
sådant, att, om man närmare jern för de lokaler, som här skulle
anordnas, med dem, som skulle anordnas i det nya riksdaghuset
på Helgeandsholmen, man verkligen kommer till den uppfattning,

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
a Helgeandsholmen

''af nya byggnader
för
Riksdagen
m. m. och
riksbanken.

(Forts.)

>T:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Om ändring i att här blefve så tillfredsställande sörj dt både för utrymme och
Riksdagens beqvämlighet, att jag för min del är öfvertvgad, att Riksdagen
ende uppfö- skulle få lika stor trefnad och lika godt utrymme på denna tomt
rande åEel- som på den tilltänkta på Helgeandsholmen. Det är ju gifvet, att
geandsholmen qvadratytan, som båda byggnaderna skulle komma att upptaga,
af nya bygg- blefve betydligt större på Helgeandsholmen. Men såsom förut är
Riksdagen er''nra|ik kommer denna byggnad på Helgeandsholmen i följd af
m. m. och de anordningar, hvartill de arkitektoniska förhållandena tvinga, att
riksbanken, upptaga en synnerligen stor död yta, under det att den yta, som
(Forts.) beräknas för de verkliga riksdagslokalerna, är högst litet mindre
i det riksdagshus, som skulle förläggas här, än i det på holmen,
hvarjemte det visar sig, att för åtskilliga lokaler det skulle blifva
bättre sörj dt i detta hus än i det nya och att i allmänhet åtminstoneo
här blefve ganska beqvämt.

Åtskilliga jemförelser äro anstälda i reservationen, och jag har
hört några anmärkningar framställas mot de siffror, som der återfinnas.
Dessa siffror äro noga kontrollerade. Jag har naturligtvis
icke sjelf, lika litet som min medrepresentant, varit i tillfälle att
verkställa några mätningar, utan siffrorna äro lemnade oss af vederbörande
arkitekter. Om dessa siffror icke fullt stämma med de
siffror, som herrarne se i en eller annan tabellbilaga, beror det
derpå, att vid jemförelsen af plenisalarne i det nya riksdagshuset
beräknats endast den qvadratyta, som upptages af platser och
gångar i salarne, men deremot uteslutits den rundel bakom talmansstolen
— jag tror, att den på konstnärsspråket heter ahsis -— som förekommer
i salarne å Helgeandsholmen. Om man räknar in äfven
denna rundels yta, blifva dessa plenisalar till måttet något större,
än man uppgifvit. Men i alla fall visar sig, att med de nya salarne
är fullt jemförligt det utrymme, som erbjudes i det ombyggda huset,
så att, med hänsyn till utrymme, man icke efter min tanke behöfver
hafva den minsta tvekan, att icke det ombyggda huset blir lika
godt som det å holmen. Med afseende på beqväma anordningar
tror jag för min enskilda del, att Riksdagen skulle finna sig bra
mycket bättre i ett hus, der det vore så beqvämt att komma till
plenisalarne, som det skulle blifva i detta ombyggda hus, der man
komme in till plenisalarne endast genom en halftrappa. För åtskilliga
af utskottslokalerna har man äfven erhållit ett beqvämare
läge. Jag har hört anmärkas, att utskottets plenisalar skulle
blifva genomgångsrum till kanslirummen. Sådana detaljer är det
ej skäl att ingå på, äfven om de vore rigtiga. Men detta är endast
förhållandet med bevillningsutskottet, som får behålla samma slags
lokaler som för närvarande, enär lokalen blott sänkts ned en våning
och till alldeles motsvarande rum. Man kan således göra samma
invändning mot det nuvarande utskottet, der plenirummet ligger
utanför kanslirummet. Med afseende på statsutskottet har gjorts
en mycket genompripande förändring, och utskottet har fått en
mycket rymligare plenisal, än som för närvarande står detta utskott
till buds.

För öfrigt är det alldeles gifvet, att mot dessa ritningar kunna
framställas en mängd detaljanmärkningar. Man kan säga, att en

Lördagen den 4 Maj, e. m. 47

och annan korridor är väl smal. Men jag ber få säga, att der
en sådan anmärkning med fog kan göras, är i allmänhet korridoren
tillkommen, derför att man ansåg sig hafva utrymme dertill, men
icke derför, att den skulle utgöra någon hufvudsaklig förbindelseled
mellan byggnadens olika delar. Det finnes en och annan korridor,
t. ex. den, som leder från kamrarne till restaurationslokalen,
som är mycket smal, men det finnes äfven en annan förbindelseled
dem emellan, som deremot är mycket nöjaktig.

Således föreställer jag mig, att, om man verkligen ville sätta
sig in i den plan till en om- och tillbyggnad af detta hus, som
här föreligger, man skulle finna, att man deremot icke kan rigta
likartade anmärkningar med dem, som blifvit framstälda mot det
förslag, som förut uppgjorts rörande byggnadsföretag i samma syfte
på denna tomt. Här blir en både med afseende å utrymme Och
beqvämlighet fullt tillfredsställande byggnad. Om man säger, att
denna byggnad icke kan få samma monumentala karakter till det
yttre som det tilltänkta huset på Helgeandsholmen, så är detta
sant, men om herrarne behagat taga del af ritningarna, som varit
upphängda i den s. k. sammanbindningsbanan här utanför både
i dag och föregående dagar, så hafva herrarne haft tillfälle att
se, på hvithet lyckligt sätt man löst den uppgiften att äfven
åt husets yttre gifva ett ganska tilltalande utseende. Nu är det
dock icke min mening att vid detta tillfälle påyrka något beslut,
hvarigenom Riksdagen skulle fastslå vare sig den ena eller den
andra anordningen af husets yttre, och för att ytterligare betona
det, ber, jag att, då jag kommer till mitt yrkande, få göra en liten
ändring i redaktionen af reservationen, för att utmärka, att det är
blott i fråga om inredningen af huset, som jag anser skal förefinnas,
att Riksdagen skulle uttala sig för husets anordnande i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det i reservationen åberopade förslaget.
Sedermera får naturligtvis Riksdagen fortfarande på samma sätt
som hittills åt vederbörande fullmägtige uppdraga att låta uppgöra
och fastställa ritningar för husen.

Det är äfven för dem, som genomläst reservationen, kändt, att
detta byggnadsföretag kan, hvad man hittills fruktat icke skulle
vara möjligt, utföras, utan att Riksdagen någon enda dag varder i
saknad af lokaler, ty Riksdagen kan qvarblifva i sina nuvarande
lokaler ända tills Riksdagen är färdig att flytta in i de nya,
och då har man likväl under mellantiden hunnit aptera det
gamla huset till sin förändrade bestämmelse. Således, i det hänseendet
behöfver man icke hysa någon farhåga, och icke heller i
det afseendet, att detta gamla hus skulle under tiden blifva förbygdt
på något sätt, så att man icke finge tillräckligt ljust i vissa
lokaler. Detta är icke förhållandet, ty det nya huset, som skall
uppföras, skall förläggas på en sådan plats, att don nuvarande
gården blir lemnad fri, och derifrån kommer således full dager
till de lokaler, som vetta åt det hållet.

Det är äfven en annan sak att lägga märke till, nemligen att,
såsom i reservationen angifves, denna ändring, enligt sakkunniges
uttalanden, som vi inhemta!, skulle vara utförbar inom eu tid, som

N:o 39.

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
å Helgeandsholmen

af nya byggnader
för
Riksdagen
m. m. och
riksbanken.

(Forts.)

>T:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. in.

Om ändring i ligger oss temligen nära. Det vore nemligen möjligt att, om RiksRiksdagens
<jagen nu fattade beslut derom, kunna utföra om- och. tillbyggnaden
endTuppfö- så snart’ att Riksdagen redan 1899 kunde taga det ombyggda huset
rande å Hel- i anspråk. Det är deremot mycket tvifvelaktigt, när den tidpunkt
geandsholmen skall inträda, då det stora byggnadsföretaget på Helgeandsholmen
af nya bygg- kan vara utfördt, ty dels eger ju företaget en så ofantligt storartad
rf orafattai11!? och dels är dess utförande i så väsentlig mån beroende
m m Zl på en mängd förhållanden, som icke ligga i de utförande myndigriksbamken.
heternas hand att bestämma öfver. På dessa vattenrättsförhållanden
(Forts.) och den nu pågående vattenrättsprosessen, som är från skilda håll
fullföljd i hofrätten, är beroende, om och när det arbete, som skall
utföras i vattnet, kan komma till utförande. I allt fall lärer beskaffenheten
af detta arbetsföretag vara sådan, att vi nog få vänta
ett godt stycke in på nästa århundrade, innan det kan vara färdigt,
och detta måste ju i viss mån anses såsom en olägenhet. Deremot,
om riksbanken ensam bygges på holmen och då naturligtvis på
holmens landfästa del, skulle möjlighet finnas att redan samma år,
1899, hafva äfven det huset färdigt, och det synes verkligen, som
det skulle vara på tiden, sedan frågan om nytt riksbankshus stått
på dagordningen i öfver 20 år, om man i en icke alltför aflägsen
tid skulle hafva att motse frågans lösning. Hvad riksbanken särskilt
angår, så fins det intet tvifvel om att icke den enligt reservanternas
förslag skulle få en plats, som för riksbanken skulle
vara synnerligen tillfredsställande. Ja, denna plats har till och
med ett alldeles afgjordt företräde framför den enligt Riksdagens
förut fattade beslut bestämda, då riksbanken skulle förläggas likasom
bakom riksdagshuset och naturligtvis icke någon jemförlig
trafik skulle ega rum framför densamma mot hvad förhållandet
skulle blifva, om riksbanken blefve den enda byggnaden på holmen.

Till dessa skäl sällar sig nu den ekonomiska sidan af frågan,
hvilken efter min tanke är den vigtigaste, sedan jag förut trott
mig hafva gifvit skäl för den förutsättning, hvarpå alltsammans naturligtvis
hvilar, nemligen att Riksdagen kan få en lokal, som är för
sitt ändamål tillfredsställande. Här hafva kostnadsberäkningar
blifvit framlagda. Man kan ju säga, att dessa kostnadsberäkningar
icke förtjena samma vitsord som de af riksdagshuskomitén och
fullmägtige framlagda, mera officiella siffrorna. Förhållandet är
dock, att här hafva utarbetats icke blott de ritningar, som herrarne
hafva sett, utan äfven fullständiga detalj- och arbetsritningar. Framstående
arkitekter hafva vidtalats att utföra dessa ritningar, och de
hafva gjort det med den största noggrannhet. Kostnadsberäkningar
hafva upprättats af sakkunnige män, och kontroll öfver dessa kostnadsberäkningar
har anordnats så till vida, som för de flesta poster
ligga till grund anbud, infordrade från entreprenörer och leverantörer.
Man har derigenom fått en ganska effektiv kontroll, och
jag tror derför, att tillförlitligheten af dessa kostnadsberäkningar
kan vara ungefär lika stor som de officiella siffrornas, ty äfven
der lärer man icke i hvarje fall kunnat betinga sig för huru lång
tid som helst och för alla förhållanden gällande entreprenadanbud,
och dessutom är det ju meningen att med afseende å en stor del

Lördagen den 4 Maj, e. m. 49

af arbetet, nemligen pålningsarbetet utföra detta omedelbart och utan
medverkan af entreprenörer. Således, om jag vågar antaga, att dessa
beräkningar äro fullt jemförliga med hvarandra — och jag har för min
del icke några betänkligheter dervid — så är det ju, såsom herrarne
finna, möjligt att åstadkomma eu besparing af 2,900,000 kronor, på sätt
i reservationen angifves. Jag ber dervid att få fästa uppmärksamheten
uppå, att denna beräkning är gjord så fullständig, att, eftersom
det gamla riksdagshuset efter 1888 års beslut skulle inredas
till embetsverkshus, vi i reservationen beräknat kostnaden för ett
nytt embetsverkshus med tomt till 1,076,704 kronor, och det finnes
intet tvifvel om att icke för det beloppet kan uppföras ett embetsverkshus,
som blir så till vida bättre, som det kommer att lemna
större utrymme för embetslokaler än det nuvarande huset. Man
har också, eftersom meningen var att i det blifvande riksdagshuset
bereda lokaler för justitieombudsmansexpeditionen och riksgäldskontoret,
tagit i beräkning, att dessa institutioner icke få plats
i de nya husen, utan måsto qvarligga i sina nuvarande lokaler i
riksgäldskontorets hus, och derför afräknat ett belopp af 250,000
kronor för detta hus. Man har sålunda så mycket som möjligt
tagit hänsyn till alla de faktorer, som här böra tagas med i räkningen,
och då vågar jag, mine herrar, hemställa till Eder, huruvida
icke en sådan siffra 2,900,000 kronor eller, låt vara att herrarne
vilja jemka på denna siffra med ett eller annat hundratusental,
innefattar en så väsentlig besparing, att man måste vara berättigad
att taga hänsyn dertill i föreliggande fall. Derjemte har man ju
genom att följa den väg, reservanterna anvisa, undgått att gifva sig in
på den åtminstone omtvistade frågan om lämpligheten af Helgeandsholmens
anordnande på det sätt, som en gång beslutits, och för
hvars undvikande Stockholms stad visat sig vara sinnad att göra
en så stor uppoffring. Man har vidare beredt riksbanken en lokal,
som är till och med mera tillfredsställande än den tilltänkta. Man
har fått ett riksdagshus, som blir fullt lämpligt för sitt ändamål,
och åt hvars yttre kan gifvas en anordning, som likaledes blir
fullt värdig dess ändamål, och till allt detta besparar man ett så
betydligt belopp.

Det är ännu en sak, som jag skulle vilja tillägga, och det är,
att, när jag ser frågan särskildt ur riksbankens synpunkt, detta
förslag erbjuder en fördel äfven i det afseendet, att det är tänkbart
att i framtiden åstadkomma en tillbyggnad af det blifvande
riksbankshuset på Helgeandsholmen. Stockholms stad har nemligen
icke gjort något förbehåll derom, att, i fall det bygges blott
ett riksbankshus på Helgeandsholmen, dimensionerna af detta
hus skulle på förband bestämmas, utan Riksdagen är oförhindrad
att utvidga det. Men likasom man möjligen kan förstå, att riksdagshuset
knappast kan behöfva någon tillbyggnad i framtiden,
lika visst torde det böra anses ligga inom det tänkbaras gräns,
att eu sådan institution som riksbanken kan komma att utvidga
sin verksamhet på ett sådant sätt, att en tillbyggnad af densamma
i framtiden kan blifva af behofvet påkallad. Men enligt det förslag,
som nu är ämnadt att utföras, kan litet hvar finna, att det
Andra Kammarens Prot. 1895. N:o 39. 4

N;o 39.

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
å Helgeandsholmen

af nya byggnader
för
Riksdagen
m. m. och
riksbanken.

(Forts.)

N:o 89. 50 Lördagen den 4 Maj, e. m.

Om ändring i är alldeles omöjligt att åstadkomma någon tillbyggnad eller tillRiksdagens^
ökning af riksbankshuset.

beslut angå- J)å jag nu återkommer till frågan om den besparing, som kan
randel Hel- göras, så säger man: ja, denna besparing blir det nog icke mycket
geandsholmen med, ty dessa penningar lära väl gå åt i allt fall. Ja, mine.herrar,
af nya bygg- om berrarne mot vår reservation säga detta — och jag vill icke
nader för bestrida, att berrarne dertill kunna hafva fullt fog — då får
tn^moch ja& re<lan nu uttala en profetia, nemligen den, att det säkerligen
riksbanken, icke skall blifva med angenäma känslor, våra efterträdare på dessa
(Forts.) platser, ehuru först om några år, hafva att motse alla de efterräkningar
i form af ytterligare millioner, som det nu tillämnade förslaget
kommer att kräfva.

Jag har talat med många personer, som i byggnadsvärf hafva
stor sakkunskap, och enligt allmänna opinionen inom dessa kretsar
är det icke möjligt att utföra detta företag inom ramen af de för
detsamma beräknade kostnaderna, derför att här tillkomma så
många faktorer, som äro mycket svåra att på förhand beräkna.
Vill man således mot den beräkning, som reservanterna framlagt,
ställa det påståendet, att den är så otillförlitlig, att detta förslags
utförande kan komma att kräfva två eller tre millioner ytterligare,
då är man icke rättvis, när man samtidigt beträffande det s.
k. officiella förslaget hängifver sig åt ett lugn, som säkerligen
icke kommer att blifva synnerligen långvarigt, tröstande sig med
att här skulle vi hafva att göra med ett kostnadsförslag, om hvilket
vi säkert veta, att det är tillförlitligt och att penningarna
komma att räcka till. Det är af detta skäl och framför allt med
hänsyn till den medverkan, som Stockholms stad numera.erbjudit,
som jag anser frågan förtjena att af Riksdagen tagas i förnyad
ompröfning. Genom detta erbjudande har frågan, så vidt jag kan
förstå, kommit i ett alldeles nytt läge. Ty 1,330,000 kronor, som
Stockholms stad erbjudit, är dock en siffra att räkna med.

Det har försports ytterligare en invändning, som jag icke kan
underlåta att bemöta; och det är den, att, om vi förlägga blott riksbankshuset
på Helgeandsholmen, vi hafva förut kostat på denna
holme så mycket penningar, att det icke är lämpligt att hafva gjort
det endast för att förvärfva tomtplats åt ett enda hus, nemligen
riksbankshuset. Ja, mine herrar, det resonnementet är mig icke
möjligt att förstå. Ty om denna tomt har varit så dyr att förvärfva,
så blir väl icke den saken hjelpt dermed, att man offrar
ännu mera penningar för dess bebyggande, än som. är behöfligt.
Då jag kan vinna det ändamål, jag uppstält för mig, med mindre
kostnader, så skall jag väl icke onödigtvis gifva ut mera penningar
endast derför att jag förut kostat på en sak mera, än jag anser
lämpligt. Åtminstone kan _.det resonementet icke hålla streck ur
sparsamhetens synpunkt. År det återigen så, att man håller på
det gamla beslutet ur rätthafveriets synpunkt, så kan jag förstå det,
men då är det ett rätthafveri, som sker på sparsamhetens bekostnad.

Tanken att förlägga riksbankshuset på Helgeandsholmen, hvilket
ju skulle vara så förskräckligt dyrbart, var dock icke främmande
för en man, som på sin tid var en framstående medlem af

Lördagen den 4 Maj, e. m 51 N:o 39.

denna kammare och jemväl af Sveriges riksbanks styrelse och som Om ändring i
var känd för sin stora sparsamhet med allmänna medel. På hans Riksdagens
initiativ väcktes och kom under offentlig behandling frågan om besiut and&:
det gamla hofstallets förflyttande till annan plats, holmens plane- ^nde Ymi
rande och förläggande dit af blott riksbankskus, så att han, trots geandsholmen
den störa hänsyn, han alltid tog till sparsamhet med allmänna af nya byggmedel,
likväl ansåg det allmännas intresse af att förlägga riksbanks- ”“der för
huset på en så framstående plats som Helgeandsholmen vara så ^lksda9en
starkt, att han icke ryggade tillbaka för att blott för riksbanks- riksbanken.
husets skull förvärfva Helgeandsholmen. Det ligger således icke (Forts.)
någon så stor orimlighet uti, att denna riksbanksbyggnad ensam
kommer att ligga på Helgeandsholmen. Men alldeles oberoende
häraf kan jag, när frågan om hofstallets flyttning är en afslutad
affär, som icke kan göras om, icke finna, att, den saken hjelpes
derigenom, att man numera gifver ut mera penningar, än som hehöfves
för att vinna det praktiska syftet i 1888 års riksdagsbeslut,
eller, att få ett riksbankshus med"godt läge och ett riksdagshus,
som motsvarar sin bestämmelse. I det senare afseendet har jag
redan uttalat min uppfattning, att det ombyggda riksdagshuset
skulle motsvara alla skäliga anspråk och göra det under en så
lång tid att vi icke hafva anledning att sysselsätta oss med den
tid, som kommer derefter.

Icke heller har jag någon farhåga för att Riksdagens värdighet
skulle på något håll kunna anses hafva hlifvit lidande derigenom,
att vi icke fullfölja 1888 års plan. Ty de, som deröfver skulle
kunna reflektera, nemligen våra valmän, lära sannerligen icke
lägga Riksdagen till last, att den icke uppför åt sig sjelf ett hus,
som motsvarar de högst stälda arkitektoniska anspråk och derför
blir synnerligen dyrbart. Jag tror det tvärt om vara bättre, att
Riksdagen gifver ett föredöme, som landet skall veta att uppskatta,
derigenom att Riksdagen iakttager en god hushållning i denna så
egna angelägenhet, och således åt sig ordnar lokaler lämpliga för
sitt ändamål, tillräckligt rymliga och beqväma, och tillika åt det
hus, hvari dessa lokaler äro inrymda, gifver ett prydligt utseende,
äfven om det icke skulle blifva ett arkitektoniskt storverk. Jag
är fullt öfvertygad,. att det icke skall blifva någon klagan hos våra
valmän öfver att vi så handla, och lika öfvertygad är jag, att man
skall anse Riksdagens värdighet vara trädd för nära, om vi nöja
oss med ett så beskaffadt riksdagshus.

Det är af dessa skal, som jag her att få yrka bifall till den af
herr Fränekel och mig vid betänkandet fogade reservation, uti
hvilken jag dock anhåller att få göra den ändring, att efter orden
>.och att riksdagshuset om- och tillbygges på dess nuvarande plats
i hufvudsaklig öfverensstämmelse» skulle inskjutas orden: beträffande
husets inredning, samt vidare, ett par rader nedanför, att efter orden
Riksdagen må meddela sina fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret»
det der förekommande uttrycket »erforderligt uppdrag)
må utbytas emot erforderliga uppdrag; detta senare emedan,
om frågan skulle få sin lösning i den rigtning, som reservationen
afser, och således riksdagshus och riksbankhus komma att särskildt

N:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. in.

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
a Helgeandsholmen

af nya byggnader
för
Riksdagen
m. m. och
riksbanken.

(Forts.)

hvart för sig uppföras, det då måhända icke finnes anledning att
vidare koppla i hop banko- och riksgäldsfullmägtige för dessa begge
företag, utan bankofullmägtige, som icke hade att göra med annat
än riksbankshuset, skulle få i uppdrag att utföra endast denna del
af företaget, och riksdagshuset öfverlemnas åt riksgäldsfullmägtige.
Jag anhåller om bifall till reservationen med de af mig sålunda
gjorda ändringar.

Häruti instämde herrar Kardell, Z etter strand, Fredholm från
Stockholm, von Krusenstjerna, Hedin, Odhner, Ramstedt, friherre
Lagerbring, Svanberg, Ericsson i Väsby, Walter, Bromée, Henricson,
Svensson från Karlskona, Jansson i Saxhyttan, Andersson i Lysvile,
Persson från Arboga och Alsterlund.

Herr Waldenström: Herr talman! Mine herrar! Jag skall

be om ursäkt för att jag vågar taga till orda i denna fråga,
i synnerhet då det har lidit så långt fram på qvällen som förhållandet
är.

Jag skall börja med att uttala, att jag för min enskilda del
anser, att Stockholms stad visat ett berömvärdt intresse för den
här föreliggande frågans, från Stockholms stads synpunkt sedt,
lyckliga lösning. Derför kan jag alls icke instämma i det klander,
som uttalats emot Stockholms stad, derför att den gång på gång
sökt att rifva upp ett Riksdagens beslut. Det är enligt min åsigt
i högsta grad aktningsvärdt, om en menniska ifrigt arbetar och
offrar för att genomdrifva en idé, som blifvit för henne vigtig,
äfven om jag sjelf inte kan gilla samma idé.

Att frågan blifvit å nyo väckt i Riksdagen, tror jag också vara
fullkomligt berättigadt. Tv sedan sista riksdagen hafva nya, tungt
vägande omständigheter tillkommit. Det är icke blott den omständigheten,
att Stockholms stad erbjudit sig att utlägga en
ganska respektabel summa först för Helgeandsholmens ordnande
och sedermera för dess underhåll, utan också den, att ett konsortium
här i staden låtit utarbeta samt företett bestämda ritningar,
huru det tänkt sig, att frågan skulle i hufvudsak kunna lösas.
På samma gång jag erkänner detta, vill jag också förklara, att jag
anser det alldeles icke vara under Riksdagens värdighet, om Riksdagen,
när nya omständigheter komma i dagen, skulle finna sig
föranlåten att ändra sina två eller tre gånger fattade beslut.

Men sedan jag sagt detta, skall jag be att tillika få förklara,
att jag står qvar på samma ståndpunkt nu som jag förut stått, då
jag deltagit i de beslut, som Riksdagen i denna fråga hittills fattat.
Den reservation, som är bifogad utskottets betänkande, och de
skriftliga uttalanden, som dels i tidningar, dels i broschyrer hafva
kommit under mina ögon, hafva icke varit på något sätt egnade
att rubba min öfvertygelse, att Riksdagen bör vidhålla det beslut,
som den tre gånger förut fattat.

Man har sökt skrämma Riksdagen med de ekonomiska faror,
som vore med saken förenade. Först hette det, att grunden på
Helgeandsholmen vore så eländig, att den beräknade kostnaden

Lördagen den 4 Maj, e. m.

N:o 39.

för grundläggningen skulle komma att mångdubbelt öfverstigas, ja,
att den skulle vålla kostnader, som ingen menniska kunde på
förhand beräkna. Emellertid har man vid pålning och borrning
kommit under fund med, att grunden är bra, mycket bättre, än
någon kunnat hoppas, under det att man icke kan såga, huru det
förhåller sig med den grund, som ligger under det här nuvarande
riksdagshuset åt Mälaren till. Enligt hvad jag hört uppgifvas,
skall den vara hardt när omöjlig att bebygga med ett stort hus,
till följd af dess branta stupning. Nu har man emellertid alldeles
upphört att tala om grunden.

Hvad deremot beträffar byggnadskostnaderna ofvan jord, påstår
man, ännu åter och återigen, att man utöfver beräknade millioner
har att vänta ytterligare anslagskraf på millioner efter millioner.
Vid samtal med sakkunniga har man nemligen funnit den allmänna
opinionen bland dessa vara, att riksdagshuset på Helgeandsholmen
icke kan byggas för mindre än två, ja, bortåt tre gånger de beräknade
kostnaderna. Man förespeglar 12 å 15 millioner. Ja, det är
en sak, som jag icke kan bedöma. Men jag är icke så fortfärdig
att springa efter den allmänna opinionen. Jag har gjort mig
underrättad om denna sak, och enligt hvad jag dervid fått veta,
äro de beräkningar, som gjorts angående kostnaderna för riksdagshuset
på Helgeandsholmen, grundade på undersökningar, hvarmed
fyra sakkunniga personer under tre månaders tid varit uteslutande
sysselsatta. Dessa beräkningar hafva sedan blifvit kontrollerade
af professor Dahl jemte en kunnig byggmästare samt derpå ytterligare
kontrollräknats af andra. Alla dessa gånger har man kommit
till så nära samma siffror, att skilnaden icke lär hafva belupit
sig till mer än ett eller annat tusen kronor. Om jag nu skall —
såsom jag ju är tvungen — lita på andra, måste jag väl hellre
lita på de arkitekter och ingeniörer, som lägga fram på så sätt
utförda beräkningar än på den allmänna opinionen bland — låt
vara — äfven goda byggmästare, som man kan komma i samtal
med på gatan eller i något samqväm här i staden.

Man säger, att de beräkningar, som äro gjorda för ombyggnad
af det nuvarande riksdagshuset, grunda sig på anbud. Ja, men
har man tagit skriftliga anbud med vederbörlig borgen, så att icke
dessa eventuella leverantörer blott på en höft sagt, hvad de skulle
kunna göra ombyggnaden för? Ty blott om de äfven förbundit
sig att utföra ombyggnaden för det priset, hafva anbuden någon
betydelse; i annat fall hafva de icke det ringaste värde. Det torde
för resten vara få menniskor, som sysselsatt sig med att rifva ned
och bygga om gamla hus, som icke fått tillfälle att ångra det.
Det är en svår sak att beräkna, hvad det kan komma att kosta.
Skulle man nu börja på att ombygga det gamla riksdagshuset, vet
man ju icke, huru väggarne äro inrättade; man vet icke, om de oi på
sina ställen behöfva förstärkas, om man icke till följd af bjelklagets
läge blir tvungen att rifva mera, än man från början beräknat, att
förstärka grunden m. m. m. m. Man kan aldrig på förhand beräkna
ett sådant företag. Jag har sett flera exempel på ritningar
och ombyggnader af gamla hus, men jag har knappast hört någon,

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
å Helgeandsholmen

af nya bygg
nåder för
Riksdagen
m. m. och
riksbanken.

(Forts.)

N:o 39.

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
a Helgeandsholmen

af nya byggnader
för
Riksdagen
m. m. och
riksbanken.

(Forts.)

Lördagen den 4 Maj, e. m.

som sysselsatt sig dermed, som icke ansett, att det varit bättre,
om han rifvit ned alltsammans och byggt från början.

Hvad beträffar den föregifna besparing af millioner, man skulle
göra genom detta ombyggnadsföretag, så anser jag visserligen, att
man bör taga hänsyn dertill, men endast, för så vidt det kan vara
att beräkna, att det verkligen blir besparingar. Och det är just
det, som är högst tvifvelaktigt. Man måste nemligen alltid taga i
betraktande, att en ombyggnad af riksdagshuset icke kan blifva
annat än en provisorisk lokal för Riksdagen. Man måste alltid
vara betänkt på att få ett annat riksdagshus; och jag tror mig
kunna bevisa, att det i en icke mycket aflägsen framtid skall
blifva oundgängligen nödvändigt. Men under sådana förhållanden
tänker jag, att de besparingar, man för tillfället kunde göra genom
en ombyggnad, skulle komma att uppslukas många gånger om.
Hvar skulle man val då finna en plats för riksdagshuset? Det
blir allt svårare och svårare att finna platser för byggnader här i
staden; och har Riksdagen en gång afhändt sig Helgeandsholmen,
torde det komma att kosta oerhörda summor att få en annan lämplig
och centralt belägen plats, om det ens blir möjligt att få någon.
Jag skall efter detta, herr talman, taga mig friheten att något
granska de uppgifter, som blifvit lemnade af personer, hvilka hafva
uttalat och upprepat såsom sin bestämda mening, att de officiella
uppgifterna skulle vara mycket felaktiga.

I en motion, som väckts i Första Kammaren af herr Ljungberg,
säges — se sid. 9 i utskottets betänkande — att det nya riksdagshuset
på Helgeandsholmen skulle blifva 78 fot högt. Men det
skall i verkligheten blifva 72 >/, fot högt. Samma motionär säger
vidare, att det nya riksdagshuset i Berlin har eu höjd till taklisten
af 68 fot. Det har dock en höjd af öfver 90 fot samt der ofvanpå
den stora kupolen, som är ytterligare 165 fot hög. I hvarje hörn
af byggnaden är ett stort torn med en höjd från marken af 151 fot
utom takbysterna, som mäta ytterligare 16 fot. Det är ju alldeles
orimligt att komma med sådana uppgifter och sådana jemförelser.
Hvar och en kan väl begripa, att, då riksdagshuset i Berlin kostat
40 millioner mark, det icke kan vara mindre, än hvad vårt hus på
Helgeandsholmen skulle blifva. Vidare säger motionäTen, att å
riksdagshuset å Helgeandsholmen kupolens högsta spets skulle
blifva 3 fot högre än tornen på Notre Dame i Paris. Verkliga
förhållandet är emellertid, att, oaktadt tornen å Nötre Dame äro
stympade — de hafva aldrig blifvit uppförda till sin bestämda
höjd — öfverstå vingspetsen af den bild, som står på vår kupol,
dock skulle komma 25 fot lägre än tornen på Nötre Dame och
icke 3 fot högre. Sedan säger motionären, att det nya riksdagshusets
kupol skulle blifva 87 fot högre än kupolen på kapitolium
i Washington. Nu torde herrarne veta, att kapitolium i Washington
i anseende till höjden är den 3:dje eller 4:de af alla byggnader
i verlden, om man undantager spetstornen på några kyrkor. Man
räknar nemligen, om jag ej missminner mig, Cheopspyramiden för
n:o 1, S:t Peterskyrkan i Rom för n:o 2, och kapitolium i Washington
för n:o 3. Således skulle då vårt nya riksdagshus — så -

Lördagen den 4 Maj, e. m.

N:o 39.

som högre — komma att skjuta undan kapitolium i Washington Om ändring i
och blifva n:o 3 af alla byggnader i verlden. Kanske den till och Riksdagens
med skulle kunna i herr Ljungbergs fantasi skjuta undan S:t entfe
Peterskyrkan i Kom, ja, möjligen sjelfva Cheopspyramiden! Motto- rande åHelnären
säger, att kapitolum i Washington är 120 fot högt. Jag geandsholmen
slog upp vårt vanliga svenska konversationslexikon, Nordisk nya byggFamiljebok,
och der stod, att denna byggnad är 93,7 meter, d. v. s. ^ör

315 fot hög, livilket bara är nära 3 gånger mera, än hvad motto- m m°och
nären sagt. I dessa 315 fot är ändå icke inberäknad, frihetsgudin- riksbanken.
Hans hyst, som håller 20 fot, hvadan högsta höjden på kapitolium (Forte.)
blir 335 fot eller 110 fot högre än högsta kupolspetsen på det föreslagna
riksdagshuset å Helgeandsholmen. Ytterligare säger samme
motionär, att det nya representanthuset i Wien blott är 2 våningar
högt. Jag kan dock upplysa herrarne om, att det är 3 och delvis
4 våningar högt. Vidare säger motionären, att de nya plenisalarne
på Helgeandsholmen skulle blifva 46,5 fot höga. I verkligheten
äro de dock ritade till 38 fot; således 8,5 fot lägre än motionären
uppgifver. Icke är det väl personer, som lemna sådana uppgifter,
som höra komma och tala om felaktiga uppgifter från andra håll.

Herr talman! Jag skall nu be att få gå öfver till den reservation,
som mot det sammansatta utskottets hemställan blifvit afgifven,
och som lider af betänkliga brister i samma afseende som
den ofvan nämnda motionen. Herrar reservanter säga, att i byggnaden
på Helgeandsholmen Första Kammarens samlingssal skulle
få en golfyta af 3,390 qvadratfot. Af de tabellariska uppgifterna
på sid. 36 i betänkandet se herrarne, att salen får en golfyta af
3,771 qvadratfot. Nu har herr Themptander förklarat, att denna
skilnad beror på att man icke mätt upp hela salen, utan undantagit
den halfrunda utböjningen bakom talmannens plats eller den
s. k. absisen. Men hvarför har man icke räknat den med? När
man mäter upp ytan i ett rum, brukar man väl, i synnerhet om man
är arkitekt, mäta upp hela ytan och ej lemna en del. Att emellertid
herr Themptanders förklaring är alldeles origtig, tror jag mig
kunna bevisa. Skilnaden mellan reservanternas uppgift rörande
golfytan och den officiella uppgiften är icke mindre än vid pass
400 qvadratfot. Men icke tro väl herrarne, att absisen kan vara
400 qvadratfot, hvilket skulle motsvara en sal af 20 fots längd och
20 fots bredd? Det vore ju en högst märkvärdig nyhet, om talmannen
skulle få ett sådant tomrum bakom sig. Vare det dock
långt ifrån mig att vilja säga, att herr Themptander gjort sig skyldig
till falska uppgifter. Han har naturligtvis fått dessa uppgifter
och tagit dem sådana, han fått dem, samt haft tillit till sina sagesman.
Men han bör icke efter dessa anmärkningar vänta samma
tillit från kammarens sida. Reservanterna säga vidare, att golfytan
i Andra Kammarens plenisal å Helgeandsholmen är beräknad
till 4,525 qvadratfot. Men enligt utskottets tabellbilaga är den faststäld
till 4,776 qvadratfot, d, v. s. 250 qvadratfot mer, än reservanterna
uppgifvit. Att skilnaden här icke heller beror på absisen,
kunna herrarne väl förstå. Skilnaden för Första Kammarens plenisal
var 400 qvadratfot och för Andra kammarens skulle den vara

N:o 89.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Om ändring i 250 qvadratfot. Men hvarför skulle absisen i Första Kammaren
Riksdagens vara nära dubbelt så stor som i Andra Kammaren? Det kan jag
beslut an9& ej finna något skäl till. Nej, mine herrar, det ligger verkligen, ett
rande li^Hel- fel i den källa, från hvilken herr Themptander fått sina uppgifter,
geandshohnen men om i den källan ligger någon pia frans, det är en sak, som
af nya bygg- jag ej kan bedöma. Reservanterna uppgifva vidare, att golfytan
TrZ för för riksdagsbiblioteket i den nya riksdagsbyggnaden skulle blifva
m m och 4,247 qvadratfot. Enligt ritningarne skulle dock biblioteket få
riksbanken. 6,200 qvadratfot, således nära 2,000 qvadratfot mera. Reservan(Forts.
) terna säga, att för korridorer och trappor i huset på Helgeandsholmen
skulle vara beräknade 43 procent af hela utrymmet. Den
exakta beräkningen visar dock, att dessa kommunikationsleder upptaga
af utrymmet i hufvudvåningen 22 %, i utskottsvåningen
20 % och i bottenvåningen 10 %\ således i medeltal omkring 17
å 18 % af utrymmet i stället för 43 %. Det är icke rigtigt bra
att till Riksdagens ledning i en så vigtig fråga framlägga så kolossalt
felaktiga uppgifter. Hvar och en, som ser på ritningarne,
kan ju för öfrigt med bara halfva ögat se, att uppgiften 43 % är
alldeles orimlig, det är ju nära på hälften af utrymmet.

Reservanterna säga, att det skulle vara ett mycket vågadt
experiment att belysa plenisalarne blott ofvanifrån. Jag tror, att
det dock ej är så farligt med denna takljusfråga. Ty jag kan meddela,
att takljus begagnas i plenisalarne i riksdagshusen i Wien,
Berlin, Paris, London — i båda husens salar — i stora salen i
Sorbonnes universitet, i stora aulan i universitetshuset i Upsala,
i industripalatset, i nationalmuseum och i utställningssalen i fria
konsternas akademi. Man kan således ej säga, att takljus skulle
vara något vågadt experiment, allra helst då — som hvar och en
vet — takljuset är starkare än sidoljuset och att man vid användning
af takljus slipper det drag från fönstren, som annars är oundvikligt.
Här i vår nuvarande sal tvingar oss detta drag att hafva
tredubbla fönster, och ändå klaga de, som sitta närmast fönstren.

Vidare säga reservanterna, att dagern i det stora gemensamma
samtalsrummet i det nya riksdagshuset skulle blifva mycket dålig.
Med anledning häraf har jag sett efter på ritningarna och funnit,
att ljuset i detta samtalsrum skulle komma in genom sex stora
fönster från sidan och dessutom genom ett glastak öfver mellersta
partiet. Dagern i detta rum kan således icke blifva dålig. Men
huru ställer det sig deremot med dagern i samtalsrummet i opponenternas
förslag? Jo, der har samtalsrummet, som är 60 fot långt,
ett fönster endast i ena ändan. Från detta fönster skall ljuset
tränga 60 fot in i rummet. När man promenerar der från den
mörka ändan, skall man alltså hafva ljuset midt i ögonen på sig,
från fönstret; och herrarne veta väl, huru det kännes, när man
kommer in i ett stort rum, der ett fönster finnes i fonden. Det
gör ondt i ögonen; äfven i mina ögon, som sannfärdeligen icke
äro svaga.

Jag skall dock icke stanna med detta. Man har sagt, att vi
skulle få det ofantligt beqvämt i det ombyggda riksdagshuset. Om
detta vore sant, skulle jag gifva min röst för ombyggnadsförslaget;

Lördagen den 4 Maj, e. m.

N:o 39.

men jag har studerat ritningarne och kommit till ett helt annat Om ändring i
resultat. Jag har tagit mig friheten att studera dem, fastän min
egen yerksamhetssfer icke ligger inom detta område och jag umpfösåledes,
enligt en viss professors åsigt, icke skulle hafva rätt att rcmde å Helbefatta
mig med sådana saker. Jag har då funnit, att, hvad de geandsholmen
särskilda utskottsrummen beträffar, man kommer in i samtals- och af nya byggsekreterarerummen
endast genom sessionssalarne. Om således
någon kommer och vill tala med en ledamot af ett af dessa utskott, m m
måste denne ledamot antingen gå ut i förstugan och der tala med riksbanken.
den besökande eller också till föga uppbyggelse för utskottets öfriga (Forts.)
ledamöter draga honom genom sessionsrummet in i samtalsrummet.
Lagutskottet har sitt samtalsrum beläget så, att ingången till detta
måste ske antingen genom sessionsrummet eller genom sekreterarerummet;
direkt från förstugan kan man icke komma. För att
komma till bevillningsutskottets såväl samtalsrum som sekreterarerum
måste man passera sessionsrummet, och hvad de tillfälliga
utskotten beträffar, äro deras lokaler så belägna, att de herrar, som
skola sitta i dessa utskott, hafva kapprummen på ena sidan om
förstugan och utskottsrummen på den andra. De äro vidare utan
tamburer eller hafva tamburer på så sätt, att det ena utskottsrummet
får tjena som tambur för det andra. Man måste gå genom
n:o 1 af dessa rum för att komma till n:o 2 och genom n:is 1 och
2 för att komma till n:o 3. Kan detta vara en anordning, med
hvilken man i längden skall vara nöjd? Nej. Vill man säga, att
huset ombygdt blott skall blifva en provisorisk lokal för Riksdagen,
då kan jag vara med derom, men då gå också alla de besparingar,
man talar om, sin kos.

Jag skall vidare be att få påpeka äfven en annan omständighet.
Ingången och uppgången till Riksdagens plenisalar skulle
enligt ombyggnadsförslaget komma att ligga, der nu ingången till
Första Kammaren är belägen; således midt emot Riddarholmskyrkan.
Denna ingång skulle blifva ungefär 60 fot djup. Jag frågar
då: hvarifrån får man ljus till denna ingång? Den vetter mot en
mörk vägg, och så vidt jag kan finna, kommer den icke att få
mera ljus än det, som kan slippa in genom glasrutorna i porten.

Tänken eder, mine herrar, en uppgång, som icke skulle få mera ljus
än det, som följer den ingående utifrån. Kommer så härtill, att
sjelfva trappan blir afstängd från förstugan genom någon sådan slags
dörrtillställning, som vi hafva här i uppgången till denna kammare,
så får ljuset passera en fönsterluft till, innan det kan göra sig
gällande i uppgången.

Herr Themptander sade, att man naturligtvis kan göra en
mängd detaljanmärkningar. Ja, det är sant. Men när man kan
göra sådana anmärkningar, hemställer jag, om det är skäl att
endast på grund af påståenden och försäkringar i den rigtning,
som skett, upphäfva ett Riksdagens beslut och fatta ett annat, som
går så »ins Blaue hinein» som det, man nu önskar, att vi skola
fatta.

Herr talman! Jag har tillåtit mig att säga, hvad jag nu sagt,
ehuru jag väl vet, hvad följden deraf skall blifva. Men jag har

N:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
a Helgeandsholmen

af nya byggnader
för
Riksdagen
m. m. och
riksbanken.

(Forts.)

ansett det vara min pligt att meddela, hvad jag trott mig hafva
funnit, och att oförskräckt uttala min mening. Jag yrkar bifall
till utskottets förslag.

Herr Hammarskjöld: Herr talman! Mine herrar! Uti en
punkt skall jag gifva de ärade motionärerna fullkomligt rätt, nemligen
deri, att de haft fullt fog att framkomma med sitt ändringsförslag
och väcka motion i det syfte de gjort, dels derför att Stockholms
stad har kommit med sitt kända anbud och dels derför, att
vid de båda föregående tillfällena, när fråga varit om att upprifva
1888 års beslut, försöket varit endast, så att säga, negativt. Det
gälde då endast att nedrifva utan att sätta något annat i stället.
Denna gång hafva de framkommit med två positiva förslag, båda
ganska aktningsvärda, och jag vore nästan frestad säga, att det är
skada, att motionärerna öfvergifvit nybyggnadsförslaget på Biddarholmen,
ty det är verkligen ett förslag med mycket stora förtjenster.
Jag är ingen vän af riksdagshusets förläggande på den platsen,
och jag kan icke finna, att det yttre af huset, sådant det är
föreslaget, just är tilltalande, men jag kan det oaktadt icke underlåta
att här uttala min verkliga beundran för den utomordentligt
fintänkta plandispositionen. Den är sådan, att de arkitekter, som
uppgjort den, hafva den största heder deraf. Då emellertid förslaget
är öfvergifvet, ha vi här endast att yttra oss om ombyggnadsförslaget
för det hus, som nu finnes.

Den föregående talaren har gått igenom och granskat en god
del af reservanternas uttalanden; men det finnes dock åtskilligt
qvar, som jag skulle vilja ytterligare påpeka.

Jag vill då först tala om sjelfva plenisalarne, som hafva blifvit
framhållna såsom i allo jemngoda med de, som finnas i Helgeandsholmsförslaget.
Jag vill icke gå in på, att så är förhållandet, ty
onekligen är den åttkantiga formen, sådan den föreligger i Helgeandsholmsförslaget
och i nybyggnadsförslaget på Biddarholmen,
oändligt mera praktisk är den rektangulära. Dertill kommer en
annan vigtig omständighet. Båda plenisalarne i ombyggnadsförslaget
skulle till betydlig del omgifvas af ytterväggar. I Första
Kammaren skulle två sidor, i Andra Kammaren en och en half
sida utgöras af ytterväggar. Denna omständighet har ett mycket
menligt inflytande på ventilationen, derför att under den kalla
årstiden murarne blifva så starkt afkylda, att de motverka ventilationen
inne i salarne. Detta gör, att, äfven om ventilationen anordnas
på det mest förståndiga sätt, den ändå icke blifver tillfyllestgörande.
Jag har detta uttalande från kompetent håll, nemligen
från en af de erkände skickligaste värmeledningsingeniörer i Stockholm.

Beservanterna hafva i sin reservation anmärkt åtskilliga fel
på Helgeandsholmsförslaget, som jag icke kan underlåta att besvara.
De förmena bland annat, att kommunikationslederna i Helgeandsholmsförslaget
delvis äro för knappt tilltagna, så att t. ex.
hufvudkorridorerna ingenstädes äro mer än 10 och på några ställen
blott 9 fot breda. Men huru förhåller det sig i detta afseende

Lördagen den 4 Maj, e. m.

N:o 39.

med ombyggnadsförslaget. När Första Kammarens ledamöter vilja
gå in i sin klubblokal, hafva de, såvidt de ej först vilja gå utför
en trappa och så åter uppför en trappa, ingen annan väg att gå än
en 5 fot bred och 66 fot lång gång. En liknande gång leder från
kamrarne in i kanslivåningen. Jag vill nu icke säga, att ledamöterna
i Första Kammaren och ännu mindre notarierna äro så korpulenta,
att de icke skulle få rum att komma fram i dessa gångar,
jag vill derför icke säga, att gångarne äro odugliga, men jag påstår,
att, när gångarne i ombyggnadsförslaget äro så betänkligt smala
som 5 fot, man då icke bör tala om att 9 å 10 fots breda korridorer
i Helgeandsholmsförslaget äro för smala.

Vidare påstå reservanterna, att de 8 ljusgårdarnes mått äro
mycket otillfredsställande och anföra såsom exempel derpå, att en
af dem bar med ett djup af 70 fot en bottenyta af 400 qvadratfot,
eller golfytan af ett vanligt boningsrum. Detta stämmer icke rigtigt,
ty den minsta gården bar dock en bottenyta af 460 qvadratfot.
Denna anmärkning påminner mig för öfrigt lifligt om ett
gammalt ordspråk, som säger: att den skall inte börja att kasta
sten, som sjelf sitter i glashus. Om man nemligen granskar ljusgårdarne
i ombyggnadsförslaget på Riddarholmen, så utgöra de väl
förslagets svagaste punkter. Iderrarne hafva nog sett, att, då man
kommer ut i den s. k. sammanbindningsbanan, man der bär framför
sig ett mycket smalt prång mellan tvenne flyglar af riksdagshuset,
och dock är detta nu Öppet på en sida, åt söder, och får
derigenom ganska riklig dager. Nu är det meningen, att det skulle
muras igen på den fjerde sidan. Då kunna herrarne nog tänka
sig, hur pass ljus den gården kommer att blifva, som är 12 fot
bred och 60 fot djup. Det är den största ljusgården i ombyggnadsförslaget
på Riddarholmen. De andra äro mycket mindre. Den
minsta af de fyra återstående ljusgårdarne är endast 342 qvadratfot,
då deremot den minsta enligt Helgeandsholmsförslaget är 460
qvadratfot och den största 876 qvadratfot. Detta skulle ändå icke
göra så särdeles mycket, om de lokaler, som skola erhålla sin belysning
från ljusgårdarne, vore belägna på annat sätt, än de äro.
Jag skall nu icke fästa mig vid, att det i biblioteksvåningen finnes
3 stora, rum, som icke få annan dager än sekundär belysning från
en korridor, som sjelf erhåller en mycket skral belysning från ljusgårdarne.
Jag fäster mig icke dervid, ty det kan hända, att de
endast äro att betrakta som magasinsrum, dit man blott sällan går
för att hemta någon bok, i hvilket fall man ju kan vara försedd
med ljus.

Men värre synes det mig vara, att menniskor skulle tvingas
att bo i lägenheter, som icke erhålla annan belysning än från dessa
eländiga ljusgårdar. Så är dock förhållandet. Maskinisten skulle
hafva tre rum och kök, eldaren ett rum och kök; samtliga dessa
rum ligga längst ned i bottnen på dessa brunnar och hafva icke belysning
från något annat håll. Jag känner icke närmare Stockholms
stads byggnadsordning, men det förefaller mig otroligt, att
den skulle kunna tillåta, att rum, der menniskor ständigt skola bo
och vistas, anordnas med så eländig belysning. Och det är icke

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
a Helgeandsholmen

af nya byggnader
för
Riksdagen
m. m. och
riksbanken.

(Forts.)

N:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
a Helgeandsholmen

af nya byggnader
för
Riksdagen
m. m. och
riksbanken.

(Forts.)

endast för belysningens skull, som jag anser denna anordning olämplig,
utan man kan äfven tänka sig, hvilken luft det skall bli i
bottnen på dessa brunnar. Det finnes ännu flera rum, som få sin
belysning derifrån. Vice värden har nemligen en våning, som består
af 8 rum och kök. Af dessa hafva 3 rum och köket sin belysning
från ljusgårdarne; ett får sin belysning sekundärt från ett
kaférum. Att äfven 4 kanslirum få sin belysning endast från ljusgårdar,
kan betyda mindre, då de dock ligga en eller annan trappa
högre upp.

Den förre talaren har skildrat, huru obeqvämt en stor del rum
äro belägna, i motsats mot hvad reservanterna påstått. Jag kan
icke underlåta att påminna, huru beqvämt det deremot i detta hänseende
är i Helgeandsholmsförslaget, der, så vidt jag vet, det icke
kan uppletas ett enda rum, som behöfver en egen utgång, men icke
har det, åtminstone icke ett enda rum i utskottslokalerna, som icke
har egen utgång.

Det har äfven blifvit anmärkt som ett fel, att uti Helgeandsholmsförslaget
statsutskottet saknar kanslirum och rum för utskottsordföranden.
Det har blifvit mig sagdt, att detta aldrig varit upptaget
på programmet och derför ej heller kommit med i förslaget.
Och hvad angår den anmärkningen, att statsutskottets sessionssal
är för liten och mindre än den nuvarande, så kan jag upplysa, att
det är derför, att man ansett sig icke behöfva större, och det är
den enklaste sak i verlden att föröka dess utrymme genom sammanslagning
med ett af samtalsrummen, som egentligen är obehöflig!
såsom sådant.

Genom det svar på reservanternas anmärkningar, som af mig
och den föregående talaren nu blifvit lemnadt, tror jag, att man
med skäl kan säga, att dessa frågor blifvit nöjaktigt besvarade, och
att det synes vara mycket tvifvelaktigt, huruvida reservanterna
hafva fog för det påståendet, att till- och ombyggnadsförslaget är
i alla hufvudsakliga delar fullt jemförlig! med det af fullmägtige
i riksbanken och riksgäldskontoret godkända riksbyggnadsförslaget.
Beträffande hvad som säges på ett ställe i reservationen, att »alla
de behöfliga lokalerna, till en del lika, till en del mera ändamålsenliga
än enligt riksdagshuskommitterades förslag, kunna med riksdagshusets
om- och tillbyggnad beredas», så får jag bekänna, att
jag icke kunnat finna någon lokal, som jag kan erkänna vara mera
ändamålsenlig än den, vi få i Helgeandsholmsförslaget.

Jag vill emellertid tillägga några ord. Ingen må tro, att jag
genom denna kritik velat klandra de arkitekter, som uppgjort förslaget.
Jag erkänner, att det är ett utomordentligt aktningsvärdt
arbete. Man skall blott icke begära, att de af det, som i sig sjelf
är omöjligt, skola kunna göra något verkligt godt.

Mot det påståendet, att Helgeandsholmen skulle blifva litet
obeqvämt belägen i förhållande till statsverkets öfriga embetsverks
lokaler, anser jag mig icke behöfva säga många ord. Det har på
åtskilliga håll varit ganska ifrigt framhållet, att Skeppsholmen
skulle vara mycket lämplig såsom byggnadsplats, men derifrån är
det nog litet längre än från Helgeanäsholmen.

Lördagen den 4 Mai, e. m.

>T:o 39.

Hvad nu beträffar möjligheten att kunna utföra detta om- och
tillhyggnadsarhete, utan att Riksdagen behöfde afbryta sitt arbete
en enda dag, är det för mig mycket svårt att yttra mig derom.
Jag betviflar icke, att ju icke sjelfva tillbyggnaden kan ske, om
icke på den här beräknade tiden, dock på så pass kort tid, att den
icke skulle behöfva hindra vårt arbete, ehuruväl den kunde göra
det mindre trefligt för oss. Men hvad man kan sätta starkt i fråga,
är, huruvida det skulle vara möjligt att utföra sammanbyggnadsarbetet
på den uppgifna tiden eller mellan två riksdagar. Gent
emot så framstående arkitekters påstående, att detta skulle vara
möjligt, låter det sig naturligtvis ej göra att bestämdt förneka denna
möjlighet, men jag tillåter mig dock, som sagdt, tvifla derpå. Jag
har mycket svårt att föreställa mig, att det skulle vara möjligt, ty
ser man på ritningarne, så finner man, att för denna sammanbyggnad
kräfvas ganska stora och omfattande arbeten.

Af reservanterna har äfven blifvit framhållet, att enligt Helgeandsholmsförslaget
riksbanken skulle få ett mindre gynsamt läge,
och man har försökt utreda, huru det förhåller sig med afseende
på propositionen mellan dem, som trafikera Drottninggatan, och

dem, som gå åt det andra hållet, sedan de passerat Norrbro. Jag
har bra svårt att tro, att detta skulle betyda något för riksbankens
rörelse. Jag är visserligen ingen affärsman och sysslar mycket
litet med bankaffärer, men nog tror jag, att en verklig affärsman
icke skall se så mycket på de der stegen, om han skall gå öfver
en bro vid Drottninggatans förlängning eller om han skall gå öfver
Norrbro. Har han en affär att göra, så söker han nog upp riksbanken,
äfven om den ligger 50 eller 100 fot mer åt sidan.

Det kan icke skada att påminna om ett uttalande, som gjordes
af dåvarande statsrådet, friherre Tamm vid föredragningen af
ärendet inför Konungen år 1887, ett uttalande, som inflöt i den
nådiga propositionen till nämnda års riksdag. Det hette der —
jag skall icke läsa långt: »Läget i den centralaste delen af hufvudstaden
erbjuder genom den omedelbara närheten till embetsverken
och de delar af staden, der den större affärsrörelsen har
sitt säte, betydande fördelar, ej mindre för Riksdagen än för riksbanken.
För riksbanken, hvilken vore afsedd att inrymmas i den
åt Mälaren vettande delen af byggnaden, skulle dessutom den fördel,
som ligger i närbelägenheten till hufvudstadens lifligaste trafikled,
ytterligare förökas genom anläggandet af broar till holmen
från Mynttorget och i Drottninggatans förlängning. På samma
gång läget är centralt, är det äfven fritt, hvarigenom det erbjuder

den, särskildt ur riksbankens synpunkt, beaktansvärda förmånen af
största möjliga frihet från eldfara.» Detta uttalande afgafs i statsrådet,
hvari presiderade dåvarande statsministern, herr Themptander.
Nu kan man väl icke gerna deremot göra samma invändning,
som ofta gjorts, då man har erinrat om detta 1887 års beslut, att
då gälde det en byggnad, men att det nu gäller två, ty det gör
väl ändå detsamma, om jag, sedan jag passerat bron i Drottninggatans
förlängning, går in på höger sida eller på venster.

Jag skall icke inlåta mig mycket på frågan om de ekonomiska

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
a Helgeandsholmen

af nya byggnader
för
Riksdagen
m. m. och
riksbanken.

(Forts.)

N:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Om ändring i beräkningarne, men det är dock en punkt, som jag icke kan lemna
Riksdagens alldeles oberörd, nemligen beräkningarne angående embetsverkens
ende uvvfö- ^US’ sora me<^ tomt uppgifves komma att kosta 1,076,704 kronor.
rand^a^Hel- Denna beräkning grundar sig på ritningar, uppgjorda af samma
geandsholmen arkitekter, som uppgjort ombyggnadsförslaget, men hvad är det för
af nya bygg- embetsverkshus, till bvilket desse uppgjort ritningar? Jo, det skulle
^Ör inrymma de embetsverk, som blefve husvilla, ifall riksdagshuset
m m och komme att byggas bakom riddarholmskyrkan, der nu marinförvaltriksbanken.
ningen m. fl. embetsverk hafva sina lokaler. Men gör man en
(Forts.) ombyggnad af det nuvarande riksdagshuset, så blir det icke dessa
embetsverk, som blifva husvilla, utan helt andra. Jag vet icke,
och ingen annan kan väl heller uppgifva, om dessa embetsverk
behöfva större eller mindre lokaler, än de, för hvilka de nyssnämnda
ritningarne äro uppgjorda, men faktum är dock, att det är
fullkomligt outredt, huru stora lokaler de behöfva, och då torde
det vara mycket kinkigt att bestämma en viss kostnadssumma.

Men ej nog härmed. Beräkningarne för det ifrågavarande huset
upptaga 660,000 kronor för sjelfva byggnaden och 416,704 kronor
för tomten. Priset för den senare är då beräknadt till 12 kronor
för qvadratfot eller 136 kronor för qvadratmeter. Detta är
samma pris, som beräknades, när Stockholms stad afgaf sitt anbud.
Då antogs, att platsen bakom marinförvaltningens hus jemte den
tomt, som upptages af det gamla gymnasium, skulle vara värd 12
kronor per qvadratfot, derför att det ansågs, att der icke skulle
kunna blifva några affärslokaler, och förmodligen äfven derför, att
en stor del af dessa tomter utgöres af kajer nedanför embetsverkens
hus, der icke gerna några större byggnader kunde uppföras.
Nu har samma pris per qvadratfot lagts till grund äfven vid den
nu ifrågavarande beräkningen för ett embetsverkshus, som skulle
ligga, Jer det nuvarande auktionsverkets hus är beläget. Jag har
ur stadsingeniörens uppgift till Stockholms stadsfullmägtige inhemta!
följande, som jag skall be att få uppläsa: »Skulle emellertid
staden för uppförande af byggnader för allmänt behof nu eller framdeles
behöfva i staden inom broarne förvärfva en motsvarande areal,
torde jag få till ledning vid bedömande af det pris, staden i så
fall skulle kunna komma att få betala, anföra, att nuvarande medeltaxeringsvärdet
för de egendomar, som äro belägna mellan Stora
Nygatan, Skeppsbron och Myntgatan, är 345 kronor per qvadratmeter
eller omkring 30 kronor per qvadratfot.» Jag vet nu icke,
om man kan säga, att auktionsverkets tomt är värd så mycket,
men säkerligen är den dock värd betydligt mera än kajen utanför
de förut nämnda embetsverkens hus. Visserligen har nu Stockholms
stad, när det gäller den plats, der riksdagshuset skulle byggas,
bundit sig vid ett bestämdt pris, men är verkligen någon af
herrarne nog naiv att tro, att, om så blir förhållandet, att staten
vill köpa en annan tomt af Stockholms stad för uppförande af
byggnader för embetsverken, staden skall släppa tomten till lägre
pris, än den sjelf får betala. Jag för min del tror det icke; och
herrarne kunna lätt tänka sig, till hvilket belopp priset för tomten
i annat fall skall komma att stiga. Nu är för ifrågavarande tomt

Lördagen den 4 Maj, e. m.

N:o 39.

beräknadt ett belopp af 416,000 kronor, men skall man till grund
för beräkningen lägga ett tomtpris af 30 kronor per qvadratfot,
kommer summan att stiga till öfver en million.

För att bereda framgång åt detta ombyggnadsförslag eller det
jemväl ifrågasatta nybyggnadsförslaget på Riddarholmen, bar nu
Stockholms stad inkommit med sitt bekanta anbud. Hvad innebär
då detta anbud? Jo, sedan Riksdagen låtit bygga nytt bofstall med
betydliga kostnader, sedan den inlöst basarbyggnaden å Norrbro,
tillsläppt den ytterst dyrbara Artilleriplanen, sedan den bortbytt
deri stora och säkerligen också mycket dyrbara Hjorthagen, sedan
Riksdagen slutligen i dessa dagar gjort upp med Stockholms stadsfullmägtige
■—• eller åtminstone står i begrepp att göra det —• angående
utbyte af den mark på Helgeandsholmen, hvarpå staden gör
anspråk, hvilka emellertid icke till alla delar kunnat bevisas —
sedan allt detta skett och Riksdagen således förvärfvat obestridd
eganderätt till holmen, då säga Stockholms stadsfullmägtige: nu
vilja vi hafva holmen; om Riksdagen nöjer sig med att uppföra ett
riksbankshus derstädes, skola vi vara nog frikostiga att uppföra
två broar för vår egen räkning, och vi skola anlägga kajer å holmen
och plantera träd på en mark, som hädanefter skall blifva
vår, om icke till namnet, så åtminstone till gagnet, sedan den en
gång blifvit intagen i stadsplanen. Jag skall visserligen icke neka
till, att det är en betydlig uppoffring, som staden gör, ty 1,356,000
kronor är dock en stor summa, och jag är nog djerf att tro, det en
betydlig mängd af stadens invånare icke just äro glada åt anbudet.
— Men, säger man vidare, anbudet befriar dock Riksdagen från en
stor utgift. Detta är sant, men till hvilket pris? Jo, priset är,
att Riksdagen för everldliga tider afsagt sig möjligheten att på den
skönaste och enligt min åsigt lämpligaste plats, som inom hufvudstaden
kan uppletas, förlägga sitt riksdagshus, och Riksdagen får
nöja sig med att på den plats, der det nuvarande riksdagshuset
är beläget, uppföra en byggnad, som jag visserligen icke vidare
vågar kalla ett lappverk, ty jag vill icke klandra densamma, men
hvilken jag i allt fall icke kan kalla för någonting helt. Jag tror
knappt, att det kan vara klokt af Riksdagen att för en sådan grynvälling
sälja sin dyrt förvärfvade förstfödslorätt till Helgeandsholmen.

För att nedslå allt motstånd och för att genom tyngden af en
stor auktoritet omöjliggöra alla invändningar, ha de, som ifrat för
upphäfvande af 1888 års beslut, inkallat en berömd arkitekt från
Tyskland. Jag har varit mycket tveksam, om jag skulle våga yttra
mig angående hans utlåtande. Det kan ju synas förmätet af mig
att uttala mig mot en af Tysklands mest berömda arkitekter, men
om icke såsom arkitekt, så åtminstone i egenskap af riksdagsman
torde jag få begagna den rätt, som tillkommer hvarje medlem af
Riksdagen, att uttala mig angående hvarje aktstycke, som här framlägges.
Sedan således herr AVallot varit här och besett de olika
platserna — och jag tager för alldeles gifvet, att man opartiskt
visat honom alla både fördelar och olägenheter — tillstälde man
honom efter hans hemkomst tre frågor till besvarande. Herr Wal -

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
a Helgeandsholmen

af nya byggnader
för
Riksdagen
m. m. och
riksbanken.

(Forts.)

N:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Om ändring i lot tänkte på det angenäma besöket här och på den stora ära, som
Riksdagens vederfarits honom, då han kallades såsom smakdomare till ett
ende uvvfä- fTammande land — huruvida han också tänkte på den svenska
rande å Hd- Riksdagen, vet jag icke — och så afgaf han ett utlåtande, angående
geandsholmen hvilket jag verkligen tvekar, huruvida jag vågar uttala, hvad jag
af nya bygg- derom tänker. Jag kan nemligen icke värja mig för det intrycket,
afl det är tillkommet i allt för tydlig afsigt att vara de personer
m. m. och till behag, hvilka begärt detsamma. Det kan ju hända, att jag gör
riksbanken, honom orätt, men jag kan, som sagdt, för min del icke värja mig
(Forts.) för detta intryck. Det förelägges honom tre, eller rättare två frågor
rörande byggnaderna på Helgeandsholmen. Han svarar, att
om man å den lilla holmen uppför en så stor byggnad som det
tilltänkta riksdagshuset, »vore det alldeles detsamma, som om man
tvärs öfver floden Thames, ungefär vid Westminsterbron. uppförde
en väldig skans *) —• en väldig vägg — eller om man murade igen
Rialtobrons båge.» Jag tycker, att detta påstående faller på sin
egen orimlighet. Vidare säger han längre ned, att förbindelsen
mellan Saltsjön och Mälaren skulle tillmuras, igenmuras. Om
herrarne någon gång vilja ställa sig på Norrbro och kasta blicken
uppåt den stora grenen af Norrström, samt se förbi den yttersta
af de pålar, som visa, hvar det nya riksdagshuset kommer att stå,
kunna herrarne sjelfva öfvertyga sig, att denna synlinies förlängning
går icke uppåt Mälaren, utan träffar Riddarholmen. Detsamma
kunna herrarne öfvertyga sig om genom att på kartan öfver Helgeandsholmen
lägga en lineal i nu antydda rigtning; den kommer
då att träffa Riddarholmen. Från Norrbro kommer således att
bortskymmas allenast en del af Riddarholmen jemte ett stycke af
Vasabron, hvaremot utsigten öfver Mälaren ingalunda kommer att
stängas. Det är emellertid detta, som herr AVallot kallar att tillmura
utloppet till Mälaren. Längre fram, när han kommer till
besvarandet af den andra frågan, huruvida det är tillåtligt att å
holmen uppföra en byggnad med mindre dimensioner, och dervid
går in på detta, då blir det heller icke längre något tal om igenmurande
af Mälarens utlopp. Nu kan man visserligen säga, att
riksbankshuset är så mycket lägre än riksdagshuset, men det betyder
ej något i denna fråga, ty hur lågt det än är, kan man i
allt fall ej se öfver detsamma uppåt Mälaren. Uppmäter man afståndet
från arfprinsens palats till riksdagshuset, så utgör detta
70 meter, medan afståndet från arfprinsens palats till det föreslagna
riksbankshuset skulle uppgå till 86 meter, således en skilnad
allenast på 16 meter, och det skulle alltså vara dessa 16 meter,
hvarmed Mälarens utlopp skulle igenmuras!

Mine herrar! Jag är icke blind för den omständigheten, att
den, som i dag talar för bibehållandet af samma ståndpunkt, som
Riksdagen förut fasthållit allt sedan år 1888, utsätter sig för ett
stort moraliskt ansvar, om byggnaderna i framtiden befinnas hafva
varit ett missgrepp — jag säger, att jag icke är blind för detta, och
det är ingalunda angenämt för mig att nödgas uppträda mot så

'') »Sperrfort».

Lördagen den 4 Maj, e. m.

N:o 39.

många framstående auktoriteters mening. Men när jag efter långvarigt
och noggrant bepröfvande icke kan komma till något annat
resultat, än att man bör stå fast vid hvad man en gång beslutit,
kan jag väl icke för min egen heders skull frångå denna åsigt och
säga något annat, än hvad jag sjelf tänker. Jag tror icke, kan
icke tro, att Riksdagen skall behöfva ångra sig, om riksdagshuset
uppföres på Helgeandsholmen.

Icke heller kan jag tro, att slottet skulle lida något men af
närheten till riksdagshuset. Det uppställes nästan som ett axiom,
att två stora monumentala byggnader icke få ligga så nära hvarandra,
som här skulle blifva fallet. Jag vet icke, hvar detta har
blifvit bevisadt, och erkänner icke, att något sådant axiom finnes.

Gerna skulle jag emellertid se, att den stora kupolen på riksdagshuset
toges bort. Den anser också jag för min del vara öfverflödig
och opraktisk.

Hade deremot Stockholms stad gjort Riksdagen ett annat anbud
och i stället erbjudit en lämplig tomt för uppförande af ett
riksbankshus, då skulle jag möjligen, kanske till och med gerna,
hafva varit med derom. Ty jag skall villigt erkänna, att det är
något för mycket att förlägga båda byggnaderna på Helgeandsholmen,
men skall någon af dem bort, icke är det riksdagshuset, ty
skall någon byggnad hafva den värdigaste och vackraste platsen,
så är det för visso riksdagshuset.

Herr talman! Jag har tillräckligt tydligt uttryckt min mening
och jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herrar Peterson i Hasselstad och Ivar Månsson instämde
häruti.

Herr Hyström: Jag skall till en början instämma i reservationen,
och i det hänseendet intager jag sålunda en alldeles motsatt
ståndpunkt till den siste ärade talaren.

Ehuru jag till alla delar gillar reservationen och anser den
vara såväl till resultat som till innehåll i alla afseenden förträfflig,
liksom jag ock, i motsats till näst föregående talare, anser
herr Ljungbergs motion innehålla högst beaktansvärda saker, skall
jag dock i afseende på reservanternas motivering be att få säga,
att den summa, som de uppgifva såsom besparing, i verkligheten
åtminstone icke torde vara för högt upptagen, emedan efter min
åsigt reservanterna hafva såväl på den ena som den andra utgiftsposten
fört väl stora belopp. Då emellertid efter mitt förmenande
tiden är så långt framskriden, att det sannerligen blir hvarje talares
skyldighet att iakttaga all måtta med afseende på de framlagda
bevisen för och emot, skall jag icke uppehålla mig längre
vid den frågan, utan be att få öfvergå till utskottets motivering.

Vid denna finner jag först och främst, att den oaktadt ärendets
vigt och omfattning icke är större, än att den kan rymmas
på något mer än , -2 sida. Jag vill då till en början deremot anmärka,
att utskottet erkänner, att vid en om- och tillbyggnad skulle
uppstå eu besparing i jemförelse med kostnaderna för riksbyggna Andra

Kammarens Prot. 1895. K:o 39. 5

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
a Helgeandsholmen

af nya byggnader
för
Riksdagen
m. m. och
riksbanken.

(Forts.)

N:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
a Helgeandsholmen

af nya byggnader
för
Riksdagen
m. m. och
riksbanken.

(Forts.)

derna på Helgeandsholmen. Jag skulle emellertid vilja påstå, att
utskottet, beträffande denna besparing, väl kunnat tillägga, att den
är högst afsevärd. En besparing, som räknas i millioner, må väl
anses vara ett vigtigt moment i frågan.

Vidare säger utskottet, att denna besparing skulle vara af
tillfällig natur, och ställer detta i sammanhang med sin åsigt, att
hela ombyggnaden måste betraktas som ett provisorium. Den förste
talaren har emellertid i sitt anförande, liksom reservanterna i
sin reservation, tydligt visat, att en ombyggnad, som medför lika
stora eller i det närmaste lika stora lokaler som Helgeandsholmshuset,
också får med all säkerhet antagas vara för kamrarne nyttig
och lämplig lika lång tid framåt som det dyrbara huset på Helgeandsholmen.
Jag måste således för min del bestrida, att denna
ombyggnad är ett provisorium, och kan icke instämma med utskottet
deruti, att, i händelse Riksdagen stannade vid eu ombyggnad
och förändring af det nuvarande riksdagshuset — låt vara af
så genomgripande art som den föreslagna — frågan om uppförande
af ett nytt riksdagshus icke skulle uppskjutas för längre tid. Jag
har redan uttalat den åsigten, att, då lokalerna skulle komma att
ega så stort utrymme, något provisorium icke skulle kunna sägas
ifrågakomma.

Vidare förmenar utskottet, att, om reservanternas förslag bifölles,
Riksdagen komme att stå utan någon tomt för ett nytt riksdagshus,
när en gång uppförandet af ett sådant komme att beslutas,
»och samma svårighet att finna lämplig plats derför, som yppats
under frågans föregående behandling, skulle i oförminskad grad
qvarstå». Denna punkt hvilar uppenbarligen på den förutsättningen,
att en nybyggnad skulle vara snarligen förestående, men om
man, som jag och många med mig, anser, att denna tid kan tänkas
mycket långt undanskjuten, torde det icke för Riksdagen föreligga
någon svårighet att vid en uppstående fråga om ett större
riksdagshus än detta inom hufvudstaden finna en tomt, som är
lika lämplig som den på Helgeandsholmen, och jag erinrar i det
hänseendet om det många gånger framstälda förslaget, att riksdagshuset
borde förläggas på Skeppsholmen, en plats, som redan är
statens och som med några arrangement med afseende på flottan
skulle för detta ändamål blifva särdeles lämplig.

Utskottet säger vidare: »Om frågan ej afgöres genom uppförande
enligt Riksdagens beslut af riksdagshus å den för detta ändamål
samt till ny bankbyggnad förvärfvade tomten, för hvilken
Riksdagen redan utgifvit omkring 2,400,000 kronor, kommer föreliggande
byggnadsfrågas definitiva lösning uppenbarligen att väsentligt
försvåras och fördyras».

Ja, det är sant, att Riksdagen för denna tomt utgifvit
2,400,000 kronor. Men det är icke sagdt, att, derför att detta belopp
blifvit i ett olyckligt ögonblick beviljadt och utbetaldt, det
derför är nödvändigt, att ytterligare 3 millioner eller derutöfver
skola gifvas ut i onödan, när man kan åstadkomma lämpligare
och ändamålsenligare lokaler för mycket billigare pris. Jag anhåller
sålunda att i detta afseende få ansluta mig till reservanterna.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

N:o 39.

Nu skulle jag egentligen upptaga till besvarande de anmärkningar
af alla slag, som föregående talare här hafva framstält,
men jag ber kammaren förlåta mig, om jag icke gör det. Ty det
måste ju vara omöjligt att på rak arm besvara hela denna rad af
anmärkningar med massor af siffror, hemtade från alla länder, då
jag icke har att disponera några ritningar, ej heller något konversationslexikon,
hvarifrån åtminstone en föregående talare tagit sina
bevisande siffror.

Det är dock några af denne talares detaljanmärkningar, som
jag lyckats att i förbifarten uppfånga och som jag skall söka att,
så godt jag kan, gendrifva.

Han började med att tala om, att grunden på Hiddarholmen
möjligtvis var sluttande, och att han hade talat med fyra sakkunnige,
som trodde, att det icke skulle finnas någon grund alls.
Huru dessa sakkunnige äro beskaffade, vet jag ej. Men det vet
jag, att det knappast på något ställe inom Stockholms stad finnes
fastare mark än just här. Att det der icke finnes någon fast mark
alls, är ett orimligt påstående. Och om det också är sant, att
de byggmästare, som vidtalats att lemna anbud, icke kunnat ingifva
sådana, som skulle blifva beståndande för all framtid, utan
blott för en kortare tid, så hafva dock anbud af dessa entreprenörer
ingifvits om uppförande af en byggnad på denna tomt, dervid
kostnaden för grundläggningen jemväl beräknats. Nu kan, såsom
det torde vara bekant, till och med för herr Waldenström, grundläggningskostnaden
icke till den grad noggrant beräknas, att den icke
kan slå fel på åtskilliga tusental, 10, 20, ja, 30 tusen kronor. I
detta fall grunda sig väl beräkningarna knappast på verkliga djupborrningar,
utan antagligen blott på kännedom om marken i närheten
af denna kanal och denna hamn, om hvars beskaffenhet man
kunnat göra sig en föreställning genom förut utförda kajbyggnader
m. m. på denna holme.

Samme talare yttrade vidare, att de uträkningar, han lemnat,
voro officiella och kontrollerade af 4 sakkunnige, som räknat på
dem i 4 månader. Det kan ju ej nekas, att detta låter mycket
bra, men jag ber att få erinra derom, att redan föregående sommar
påbörjade de arkitekter, på hvilka reservanterna stödja sig, sina
arbeten, och med tillhjelp af många biträden hafva de i en tid af
nära 12 månader räknat och utredt och räknat om igen. Jag tror,
att det ansvar, som hvilar på dessa män, hvilka visserligen icke
hafva någon officiel anställning, men som alldeles otvifvelaktigt
äro i det allra närmaste likstälda med den officielle sakkunnige
arkitekt, som är anstäld hos riksdagshuskomitén, jag tror, säger
jag, att detta ansvar är så stort, att man kan lita på deras uppgifter.
Jag är öfvertygad, att de med fullkomligt lika stor säkerhet
och med lika stor omsorg, rädda som de äro om sitt anseende,
afgifvit sina beräkningar.

Herr Waldenström sade, att han skulle bevisa, att allt sammans
var ett provisorium, men han blef beviset skyldig.

Herr Waldenström uttalade vidare sin förvåning öfver, att en
absis, ett tomrum bakom talmansstolen skulle vara så stort som

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
a Helgeandsholmen

af nya byggnader
för
Riksdagen
m. m. och
riksbanken.

(Förts.)

N:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Om ändring i 400 qvadratfot. Han förestälde sig förmodligen, att detta är en
Riksdagens mycket stor yta. Men, mine herrar, det är så stort som ett hörn
^ende '' u^fö- detta ram med ''/3 af kortväggen och motsvarande stycke på
rande åEel- långväggen. Detta var hela det utrymme, som han trodde vara
geandsholmen så stort, och om hvilket han tyckte det vara så olämpligt, att det
af nya bygg- afdrogs vid beräkningarna.

för Hvad beträffar den kontroll, han utöfvade öfver dessa räknin m

m ocä 8''ar> iär han förlåta mig, att jag tror mera på dessa arkitekters
riksbankm. kontroll än på hans.

(Forts.) Herr Waldenström förklarade vidare, att han icke behöfde

med mer än ett hälft öga se på dessa ritningar för att genast
finna, att dessa ritningar rörande det döda rummet skulle vara
alldeles uppåt väggarne. Ja, jag tror nog, att det går uppåt väggarne,
när man ser på ritningar med endast ett hälft öga.

Vidare påstod samme talare, att det vore så obehagligt att få
belysningen åstadkommen genom fönster; han ville i stället hafva
dylika ljuslanterniner. Jag vet icke, huruvida herr Waldenström
är van att bo i rum med sådan belysning, men icke tror jag, att
folk i allmänhet är angeläget att få ljuset från taket, när man kan
få det från väggarne. Han åberopade emellertid för sin åsigt, huru
otrefligt det är, när det drar ifrån fönstren här i kammaren. Jag
tycker, att herr Waldenström, som sitter på ett sådant ställe i
kammaren, borde veta, att draget icke kommer från fönstren, utan
från ventilerna och dörrarne. Fönstren kan man deremot stänga till.

Om jag ej lyckats svara på allt, som herr Waldenström anfört,
skall jag be kammaren om ursäkt derför. Men jag vill ej
längre härmed upptaga tiden, ty kammaren kan ej vara belåten
dermed.

Herr Hammarskjöld började sitt anförande med att komplimentera
de Henne arkitekterna och kallade deras förslag beaktansvärdt.
Men när han på detta sätt hållit på en stund, har han till
stor del återtagit det beröm, han nyss förut gifvit. Han säger —
jag har ej antecknat alla hans anmärkningar, derför att jag ej
velat besvara alla sådana, utan blott vissa vigtigare — att aet är
ofantligt mycket bättre att ha åttkantiga plenisalar än rektangulära.
Ja, det är möjligt, att den ärade talaren har rätt, men jag tror,
att det i de många parlamentariska byggnaderna i Europa finnes
fullt ut lika många rektangulära som åttkantiga samlingssalar.
Det kan ju hända, att herr Hammarskjöld fått upplysningar, som
ej kommit mig till del, men icke har jag hört någon klaga öfver
den rektangulära formen. Nog ser en åttkantig sal vacker ut, det
medgifver jag, och nog är den i många afseenden beqväm, men
jag är säker, att kammaren skall blifva lika belåten med en rektangulär
som en åttkantig sal, helst som anordnandet af bänkar
och korridorer blir lika bra i begge fallen. Korridorerna komma
till och med, om den rektangulära formen användes, att blifva
bredare än eljest och ej likna smala prång.

Han anmärkte vidare, att det i Första Kammarens sal skulle
blifva så många ytterväggar. Ja, det är sant, att der skulle bli
en yttervägg mer än i Andra Kammaren, men den ytterväggen

lt:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

har kammaren haft i alla tider, och, så vidt jag känner, har kammaren
förstått att hona om den så väl, att der ej finnes någon anledning
till klagomål.

Vidare skulle, säger herr Hammarskjöld, ventilationen bli
mycket sämre enligt de trenne arkitekternas förslag. Ja, detta är
möjligt, men värmen i dessa salar är väl i allmänhet så stor, i
synnerhet under den kallare årstiden, att man ej skall klaga öfver,
om luften i den öfre delen skulle hålla sig litet svalare. — Dessutom
gjordes anmärkning mot korridorerna såsom synnerligen smala,
och jag medgifver, att en del af dem äro trånga. Men en del äro
deremot breda, såsom den stora hufvudkorridoren, som går igenom
de båda våningarne, och i hvilken den stora trappan mynnar ut.
Att det förutom denna stora korridor finnes åtskilliga smala sådana,
som utgöra kortare förbindelseleder mellan de olika lokalerna,
är enligt mitt förmenande ej ett fel i förslaget.

Herr Hammarskjöld kritiserade äfven ljusgårdarne, och utan
tvifvel är det den svagaste punkten i förslaget, att en del af lokalerna
ligga i bottnen af dessa ljusgårdar; men jag vill deremot anmärka,
att ej alla väggarne i dessa ljusgårdar äro lika höga. Det
är egentligen de två väggar, som ligga på norra och södra sidorna,
som äro så höga, men de öfriga, som ligga på östra och vestra sidorna,
äro betydligt lägre. I saknad af ritningar och uppgifter
kan jag naturligtvis icke säga, huru mycket lägre de blifva, men
på framstäld förfrågan rörande ljusgårdarne ha arkitekterna sagt
mig, att dessa fyra väggar ej komma att gå upp till samma höjd.

Derefter skall jag he att få anmärka, att sådana beskyllningar,
som herr Hammarskjöld framstälde mot herr Wallot, har herr
Wallot enligt mitt förmenande ej förtjenat. Herr Hammarskjöld
yttrade, att han antog, att denne arkitekt handlade osjenständigt,
jag vill minnas, att uttrycket lydde så, eller att det såg ut, som
om herr Wallots utlåtande, som "han sände hit, hade varit afgifvet
i afsigt att vara dem till behag, som kallat honom. Jag undrar,
om den ärade talaren skulle stå fast vid den domen, om han
skulle bli satt i tillfälle att uttala den på ett annat ställe än inom
Riksdagen, der ett sådant omdöme naturligtvis är tillåtet.

Hvad slutligen beträffar förhållandet mellan slottet och det
tillämnade riksdagshuset, så tror jag, att deröfver har talats så
mycket och att derom från alla håll förebragts så fullständiga utredningar,
att det ej torde vara skäl att vidare inlåta sig på denna
fråga. Jag anhåller derför, herr talman, att få yrka bifall till
reservanternas förslag.

Herr Ola Bosson Olsson: Jag skall först he att få tillkännagifva,
att jag ej deltagit i besluten vare sig år 1887 eller år 1888,
rörande byggande af nytt riksdagshus. Men detta oaktadt har jag
alltid varit emot att bygga riksdagshuset på Helgeandsholmen,
dels till följd deraf, att denna holme troligen är den sankaste
plats, som finnes i hela Stockholm, och dels derför, att platsen är
osund och måste framdeles blifva det till följd af sitt sänka läge.
Dessutom finnas flera andra olägenheter, som gjort, att jag ej för

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
a Helgeandsholmen

af nya byggnader
för
Riksdagen
m. m. och
riksbanken.

(Forts.)

N:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Om ändring i min del kunnat vara med om riksdagshusets förläggande till HelBiksdagens
geandsholmen. Kostnaderna skulle sålunda bli för störa, hvilket
ende wmofö- synes de förslag och ritningar, som redan äro uppgjorda och
rande a Hel- hvilka utvisa, att kostnaderna för endast riksdagshuset skulle uppgå
geandsholmen till 4,755,000 kronor. Lämpligare vore då att göra en tillbyggnad på
af nya bygg- den plats, der det gamla riksdagshuset nu står. Man kan ej säga,
f°r att denna plats, som eges af staten, är för liten, ty den är lika

m. m. och s^or som det område, som är erforderligt för ett riksdagshus på

riksbanken. Helgeandsholmen, ja, till och med något större. De nu uppgjorda nya
(Forts.) ritningarna ha blifvit ganska mycket klandrade, men jag för min
del vill ej uttala någon förkastelsedom öfver desamma eller söka
förlöjliga dem i likhet med en föregående talare, hvilken då uppträdde
på ett sätt, som står mindre väl tillsammans med den tala rens

ställning och verksamhet.

Det är en sjelf klar sak, som ej kan bortresoneras, att — om
Riksdagen kommer att stanna qvar i sitt gamla hus i stället för
att flytta till Helgeandsholmen — det rikshankshus, som der skulle
komma att uppföras, skulle komma att hli betydligt billigare, än
hvad heräknadt varit, och detta af det skälet, att man sluppe att
fylla och bygga ett godt stycke ut i Norrström. År det för öfrigt
så, som förslaget angifver, hvilket jag ej vill betvifla, är det klart,
att kostnaderna för ett riksdagshus skulle bli ungefär 3 millioner
kronor billigare, om nemligen Riksdagen i stället för att bygga på
Helgeandsholmen beslöt sig för att restaurera eller tillbygga sitt
gamla hus. Och jag åtminstone kan för min del ej stå till svars
vare sig för mina kommittenter eller för mitt eget samvete att i
onödan göra så betydliga utgifter.

Det är blott en sak, som jag ytterligare vill vidröra, nemligen
frågan om byggnadernas monumentala karakter. Det är gifvet, att
en ombyggnad af det gamla riksdagshuset ej kan få samma monumentala
stil som ett nybygdt hus på Helgeandsholmen. Men dervid
fäster jag mindre afseende och vill i sammanhang dermed nämna,
att den danska riksdagen sedan många år tillbaka haft sina lokaler
i ett hus, som förut varit kasern. Jag har vidare sjelf sett
den byggnad, der den franska deputeradekammaren har sina sammanträden,
och denna byggnad har ej någon monumental karakter,
utan ser ganska obetydlig ut.

Jag skall emellertid vid denna sena timme ej längre uppehålla
kammaren, utan ber blott att få yrka bifall till reservationen.

Herr Kihlherg: Det är nu tredje gången, som man söker
förmå Riksdagen att upphäfva det beslut, som den fattade år 1888,
rörande bebyggandet af Helgeandsholmen med två hus, det ena
för Riksdagen och det andra för riksbanken. Hvad som med dessa
förslag hufvudsakligen åsyftas, är, enligt hvad vi väl veta, att förmå
Riksdagen att, sedan millioner kronor uppoffrats af staten för att
förvärfva denna tomt för de nämnda byggnaderna, nu öfverlåta
densamma till promenadplats åt Stockholms stad. Vid ett föregående
tillfälle, då samma fråga varit å bane, har man motiverat

N:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

ett dylikt förslag dermed,att det skulle vara ett arkitektoniskt miss- Om ändring i
grepp att på denna holme förlägga två så stora byggnader. uJlutanaå

Detta vapen har nu förlorat sin udd, emedan man nu har mde up"f~.
auktoriteter att stödja sig vid, låt vara att det finnes estetici eller ran^e S uelarkitekter,
som i det fallet ha olika meningar. Så hafva vi ju geandsholmen
äfven auktoriteter för den uppfattningen, att det skulle vara ett af nya byggmissgrepp
att på den nämnda holmen förlägga ett så litet hus som
det föreslagna rikshankshuset. Derför må man ej undra öfver, att ml maf)ch
det nämnda motivet ej längre vinner gehör i kammaren. riksbanken.

För att nu vinna det åsyftade ändamålet, kommer man med (Forts.)
det skälet, att, om reservanternas förslag af Riksdagen antoges, man
skulle bespara staten eu utgift af ungefär 3 millioner kronor. Och
den förste talaren yttrade, att han ej kunde förstå, att man kunde
hysa den uppfattningen, att, sedan man nedlagt så mycket pengar
på företaget, man af den anledningen ej kunde öfvergifva förslaget
och ingå på hans mening. Jag finner deremot denna uppfattning
vara fullt rigtig. Ty det förefaller mig såsom slöseri med statens
mede'') att — sedan * man med dryga uppoffringar skaffat sig en
dyrba? byggnadstomt ■— derpå skänka bort densamma Detta vore
en påtaglig misshushållning med statens tillgångar.

Man kan ej blanda bort saken med att säga, att man på byggnadsföretaget
i dess helhet skulle göra besparingar. Man får nemligen
ej sammanblanda dessa två frågor: tomtfrågan och byggnadsfrågan,
ty vill man göra besparingar på sjelfva byggnaden, kan
man göra detta, vare sig densamma uppföres å Riddarholmen eller
å Helgeandsholmen. Nu har det blifvit påvisadt, att man skulle
vinna 3 millioner i besparing för statskassan genom att icke bygga
nytt riksdagshus på Helgeandsholmen, utan i stället restaurera det
gamla, göra tillbyggnader och ombyggnader på detsamma. Men
hvad har man då vunnit? Vinsten skulle blifva 3 millioner. Men
med alldeles samma konseqvens skulle jag kunna säga: Låtom oss
vara nöjda med det hus, som vi hafva; det har gått an att använda
aet hittills under många år, och sedan riksdagsmännens
antal nu är begränsadt, kunna vi nöja oss dermed samt lappa på
riksbaikshuset och fortsätta att använda äfven det för sitt ändamål,
oih sedan skola vi skänka hela holmen åt Stockholms stad!

Derigeiom skulle än större besparing vinnas. Till ett sådant slut
komme vi genom att räkna på detta sätt.

Mer icke nog med den uppoffring, som staten skulle gorå
genom bortskänkande af denna utmärkta tomtplats, vi skola äfven
finna, åt, om vi nu göra den föreslagna tillbyggnaden här, så är
det alldeles säkert, att det icke skall dröja synnerligen lång tid,
förrän Riksdagen finner denna nya lokal vara olämplig och man
å nyo måste ut för att söka ny plats för ett nytt riksdagshus. Jag
tror icke, att det skulle blifva så lätt att då skaffa någon lämplig
tomt, så nycket mer som vid de föregående försöken man icke,
trots upprepade utredningar, kunnat ena sig om någon annan plats
än Helgeandsholmen. Det är således icke möjligt att lösa denna
fråga genom en tillbyggnad, utan derigenom skulle vi blott ådraga

N:o 39.

lördagen den 4 Maj, e. nj,

Om ändring i staten ökade utgifter. Någon verklig besparing skulle det icke
beslutan^å ^unna klifva.

ende uppfö- ^lär kar nu saf^s> att, om det skedde en till- och ombyggnad,
rande a Hel- såsom föreslaget är, det skulle dröja tiotal af år, innan frågan återgeandsholmen
komme, emedan Eiksdagen skulle komma att trifvas i det sålunda
af nya bygg- ombyggda huset. Hvad anledning har man att tro detta? Man
Riksdagen har Ju flera gänger- ehuru förgäfves, sökt komma ifrån tanken på
in. in. och ^ nytt riksdagshus genom förslag om ombyggnad af det gamla
riksbanken, huset. Ett sådant förslag förevar vid riksdagen 1879 äfvensom
(Forts.) vid 1888 års riksdag, då beslutet om byggnadernas uppförande på
Helgeandsholmen fattades. Samma fråga var före äfven vid sistlidna
års riksdag, men Eiksdagen afvisade då, liksom alltid förut,
detta förslag. Hvad. har man då för särskild anledning att tro, att
Eiksdagen nu och i framtiden skulle vara af annan uppfattning?

Uppenbart är, att man icke kan antaga reservanternas förslag
utan att låta det undergå en fullständig granskning. Antages nu
reservanternas förslag i dess helhet, så har man afstått en utmärkt
byggnadsplats.

Man har sökt göra detta förslag mera lockande genom att framhålla
de besparingar, som genom detsamma skulle vinnas. Jag
tror dock, och många med mig, att man, om förslaget realiserades,
snart skulle komma under fund med, att det skulle medföra betydligt
större kostnader, och att de lokaler, man finge, ändock icke
skulle befinnas lämpliga. Jag kan icke vid denna sena timme ingå
i någon .kritik af reservanternas kostnadsberäkningar, men jag hyser
dock mina tvifvelsmål om deras tillförlitlighet. Från sakkunnigt
håll har jag hört uppgifvas, att den beräknade kostnaden för btn£-huset på Helgeandsholmen skulle i reservanternas förslag vars, för
lågt tilltagen. Ty om detta hus komme att läggas der ensamt,
måste det kräfva en större kostnad, än om det byggdes tillsamuans
med riksdagshuset. Det har från sakkunnigt håll uppgifvits, att
denna omständighet skulle medföra en ökning af minst 200,000
kronor öfver hvad som är beräknadt. Dessutom har i reservanternas
förslag icke beräknats ^ något för dekorering af nuvtrande
riksdagshusets fasad åt norr. Äfven för detta ändamål torde lomma
att åtgå 200,000 kronor mer. än. som är beräknadt, för att denna
fasad må .blifva något så när i stil med den fasad, som mai skulle
få åt sjösidan. Om man för öfrigt iemför kostnaden för uppförandet
af riksdagshuset å Helgeandsholmen med den af reservanterna
upptagna kostnaden för riksdagshusets ombyggnad, så lan man
icke undgå att förvåna sig öfver, att reservanterna tro sig kunna
få lokaler, lika lämpliga och ändamålsenliga som dem min skulle
få på .Helgeamdsholmen, till ett piris af endast 786,000 kronor eller
nära 3 millioner kronor billigare än dessa. Jag tager också för
gifvet, att, såsom redan en föregående talare påpekat, min vid utförandet
af den ifrågasatta ombyggnaden snart skulle lomma under
fund med, att förändringsarbetena komme att kräfva vida större
kostnad, än hvad man på förhand beräknat. Jag tro? derför, att
de beräknade 3 millionerna snart skulle smälta i hop icke så litet,

Lördagen den 4 Maj, e. m.

N:o 39.

i fall man nemligen utförde byggnaden i enlighet med de uppgjorda
ritningarna.

Med anledning af de anmärkningar, som af den förste talaren
blifvit framstälda mot anordningarna i detta nya riksdagshus å
Helgeandsholmen, vill jag omnämna en del anmärkningar, som af
sakkunnig person blifvit gjorda mot förslagsritningarna för om- och
tillbyggnad af det nuvarande riksdagshuset, nemligen:

■natt kommunikationerna inom hus äro synnerligen obeqväma;
att den föreslagna hallen, ståtlig nog, ej passar till huset för
öfrigt och minst till den endast 10 fot höga genomgången under
den nuvarande dubbla svängtrappan;

att kapprummen äro i annan våning än plenisalame;
att det stora och djupa samtalsrummet får en allt för svag belysning
från fönstret vid ena kortändan;

att plenisalarne, särskildt den Första Kammarens, hafva för
stora ytterväggsytor och äro så belägna, att bullret från kajen och
ångbåtarne derstädes måste störa förhandlingarna;

att ventilationen i dem blir svår att reglera i följd af ytterväggarna; att

i följd af den rektangulära formen den fria golfytan ej blir
tillräcklig;

att vid omröstningar trängsel ej är förebyggd;
att läktarne, belägna ofvanför hvarandra, hafva horisontalt golf,
så att blott de främre bänkraderna blifva fullt användbara;
att den undre läktarn blott har 7 fots höjd;
att uppgången till dessa läktare är densamma som för riksdagsmännen; att

till de för allmänheten afsedda öfre läktarne leda trappor,
som synas obeqväma och lemna föga säkerhet för olyckshändelser;

att särskildt till den innersta läktaren leder en 100 fots lång
väg med en utgångsdörr;

att trapp- och korridorförbindelserna mellan salarne och kanslirummen
(Första Kammarens) äro något obeqväma (5 fot breda korridorer
till de sistnämnda);

att statsutskottets och konstitutionsutskottets sessionssalar (=
kamrarnes förra plenisalar) hafva oproportionerlig höjd;

att rummen för de tillfälliga utskotten äro obeqvämt lagda i
förhållande till hvarandra;

att särskildt mellan utskottslokalerna förbindelsen i flera fall
är krånglig och obeqväm;

att ljusförhållandena i botten- och i synnerhet i jordvåningen
äro mycket ogynsamma, i följd af ljusgårdarnes ringa vidd och
reflexens försvinnande genom störa fönsterpartier;

att Första Kammarens klubbrum äro små och otillräckliga;
att matsals- och kaférummen äro illa ordnade, så att t. ex.
från serveringsrummet till innersta kaféet är 150 fots afstånd
(genom flera rum);

att ingångarne äro fem, utan något portvaktrum;
att trappan från vestibulen till bottenvåningen blott har sekundär
dager».

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
å Helgeandsholmen

af nya byggnader
för
Riksdagen
m. m. och
riksbanken.

(Forts.)

N:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. ro.

Om ändring i Af den förste talaren har klandrats det förslag, som blifvit
Riksdagens antaget för riksdagshus- och riksbanksbyggnaderna på Helgeandsenteufö-
h°lmen- Detta förslag har dock blifvit granskadt af kompetenta
rande å Hel- personer. Men det förslag, som reservanterna här framlagt, är icke
geandsholmen granskadt, och jag tror då, att, huru skickliga än de arkitekter
af nya bygg- kunna vara, på hvilka reservanterna stödt sig, man dock säkrare
nader för kan det förslag, som blifvit upprättadt för riksdagshus å

2 Ä Helgeandsholmen.

riksbanken. Het har här påståtts, att det skulle vara illa handladt af riks(Forts.
) dagsmännen att icke göra den besparing, som man tror skulle
vinnas genom bifall till reservanternas förslag; och man har sagt,
att det skulle visa en viss slösaktighet. Jag har sökt ådagalägga,
att så icke skulle vara förhållandet, utan tvärtom. Det har emellertid
fälts skarpa ord härom, och särskildt uttalar sig en af motionärerna
från Första Kammaren, herr Ljungberg, i ordalag, så
skarpa, att jag tror, att det kan anses oförsvarligt att i en motion
använda sådana uttryck. Han säger der:

»Att ett så fattigt land som Sverige skall för sina riksdagsmän
uppföra ett så storartadt och dyrt palats, som det tillämnade
riksdagshuset, skulle under alla förhållanden vara origtigt, ja, straffvärdt,
men att det sker nu, efter fixeringen af riksdagsmännens
antal till en så ringa siffra, att det för all framtid kommer att
blott med 4 personer öfverstiga det af 1888, då beslutet fattades,
är rent af oförsvarligt. Men detta företag är förkastligt icke blott
derför, att det är onödigt, emedan ändamålet kan vinnas på ett vida
mindre kostsamt sätt, utan äfven emedan det skulle breda ett sken
af tanklöst oförstånd öfver hela vår nation, om utländingen finge
se oss uppresa 93 fot höga murar invid det härliga slott, som hvarje
annan nation skulle vara ytterst angelägen att lemna fritt. Då
emellertid denna skandal ännu kan undvikas, och en förändring i
det olyckliga beslutet blott vore en återgång till Riksdagens fyra
gånger förut fattade beslut, får jag vördsamt hemställa, att Riksdagen
måtte besluta, att något riksdagshus icke må å Helgeandsholmen
uppföras.»

Jag vet icke, om det var härtill, som en föregående talare ville
hänvisa, då han framhöll, att herr Ljungbergs motion innehöll
»högst beaktansvärda» uttalanden. Säkert är emellertid, att dessa
ord, de må anses som beaktansvärda eller icke, innehålla eu beskyllning
mot Riksdagen, som icke är rättvis.

Jag kan icke finna det lämpligt att i ett sådant fall som detta
uteslutande se på kostnaden för det närvarande och, såsom man
på vissa håll tyckes vilja göra, rent af uppsöka en så undanskymd
plats som möjligt för riksdagshuset. Ja, detta är nog sparsamhet,
men tidsandan går i alla fall i den rigtning, att man bygger millionhus
för många andra ändamål, till kaserner, sjukhus, hospital
och stallar, till allmänna läroverk och folkskolor, ja, till och med
fattighus, och då tycker jag det icke stämmer väl öfverens härmed
att endast göra några reparationer på detta gamla och olämpliga
riksdagshus för att få det så enkelt och sparsamt som möjligt.
Jag vet väl, att sparsamhet bör iakttagas, men då det är fråga om

Lördagen den 4 Maj, e. m.

N:o 39.

ett riksdagshus, bör det byggas så, att det icke blott blir Riksdagen
värdigt, utan äfven kan bestå för århundraden. Jag tror
icke, att reservanternas förslag löser frågan på ett tillfredsställande
sätt. Jag har visserligen icke varit med om det beslut, Riksdagen
fattade år 1888, emedan jag ansåg, att kostnaderna skulle blifva
alldeles för höga. Men nu är frågan i ett annat läge; nu har man
offrat åtskilliga millioner för att få denna plats i ordning, och alla
svårigheter äro öfvervunna. Då kan jag icke finna, att man bör
öfvergifva 1888 års beslut, utan man bör der uppföra de ifrågavarande
byggnaderna och derigenom för framtiden komma ifrån
denna tvistefråga.

Jag får på grund af hvad jag nu anfört anhålla om bifall till
utskottets förslag.

Herr Petersson i Runtorp: Jag skall icke länge uppehålla
kammarens tid. Jag har begärt ordet hufvudsakligen för
att fortsätta med min opposition mot att bygga på Helgeandsholmen
på det sätt, Riksdagen förut beslutit. Här har sagts, att
Helgeandsholmen är och kan blifva en mycket vacker plats, och
detta är nästan det sannaste, jag här har hört i afton. Vi känna
också litet hvar till, att vi här i Stockholm hafva ett slott, som
är ett bland de yppersta i Europa, samt att detta ligger alldeles
invid Helgeandsholmen. Jag anser det då vara olämpligt att
skämma bort detta mästerverk och denna plats på det sätt, som
förut beslutits, utan det lämpligaste vore, enligt mitt förmenande,
att der uppföra endast ett riksbankshus. Detta synes mig vara
så klart, att, ehuru jag icke alls gör något anspråk på att vara
arkitekt, jag icke kan fördra, att man nu vill skämma bort denna
plats så, att man af efterverlden får Uppbära klander derför.

Hvad kostnaderna angår, vill jag icke gifva mig in på några
siffror, men så mycket förstår jag, att jag kan försäkra, att det
blir mycket dyrare att bygga de två husen på holmen, än man påstått,
ja, det blir mycket dyrare att bygga dem der än på hvilken
annan plats som helst.

Man har vidare klandrat Stockholms stad, derför att den icke
skulle ha erbjudit så mycket, som man önskat. Jag tycker dock,
att Stockholms stad visat sig vilja göra ganska stora uppoffringar
för att få behålla holmen till en del. Staden har ju erbjudit sig
att bygga och underhålla broar och kajer. Det skall icke kosta
staten litet att sjelf utföra och underhålla dessa arbeten.

Sedan har man sagt, att man redan har lagt ned så många millioner
på holmen, att det skulle vara skada att nu afstå en del af holmen
till en öppen plats, som man missunnar Stockholms stad. Men jag
vill fråga, är det väl endast Stockholms stad, som har heder deraf?
År icke Stockholm rikets hufvudstad, och är det icke vår skyldighet
att tillse, att den har ett vackert utseende? År detta icke
en sak, som är till heder för hela landet? Om vi nu göra en
uppoffring för vinnande af detta mål, så skall framtiden nog hålla
oss räkning derför.

Det har också klandrats, att man vill sätta eu kupol i turkisk

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
a Helgeandsholmen

af nya byggnader
för
Riksdagen
m. m. och
riksbanken.

(Ports.)

N:o B9.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Om ändring i stil ofvanpå det nya riksdagshuset. Ja, detta kan jag icke heller
Riksdagens fordra, men jag hlir nog icke så gammal, att jag kommer att få se
ende mm fö- ^enna byggnad färdig. Jag anser dock, att svenska nationen hör
rande å Hel- hafva ett riksdagshus, som är enkelt och ändamålsenligt utan några
geandsholmen torn eller kupoler; det bör vara endast en flaggstång på taket med
af nya bygg- svenska flaggan hissad der. Detta är svenska Riksdagen värdigast.

''Ör För min del beklagar jag, såsom sagd!, det beslut, som sven m.

m. och ska Riksdagen år 1888 fattat, å hvilket jag yrkade afslag; men
riksbanken, jag tänkte då: kommer tid, kommer råd, och det har nu visat sig, att
(Forts.) man kan få ett mycket billigare riksdagshus på det sätt, som reservanterna
föreslagit. Såsom frågan nu föreligger, vill jag sålunda
nu yrka bifall till reservanternas förslag, då jag anser, att
en ombyggnad af det nuvarande riksdagshuset vore det rigtigaste.
För öfrigt synes mig hela frågan icke vara af någon brådskande
beskaffenhet, ty jag tycker, att vi godt kunna vara här i 50 år till.

Herr Palme: Man har sagt, att det nu föreliggande förslaget
vore nästan alldeles lika med de förslag, som Riksdagen förut upprepade
gånger behandlat. Detta är dock alls icke med verkliga
förhållandet öfverensstämmande. Icke derför, att ännu en tungt
vägande förkastelsedom blifvit från sakkunnigt håll framstäld mot
det ursprungliga byggnadsförslaget, och icke heller derför, att en af
Tysklands allra förnämsta arkitekter kategoriskt förenat sig om
denna förkastelsedom, utan derför, att nu föreligger ett alldeles bestämdt
anbud från Stockholms stad, samt derför, att nu för första
gången föreligger ett bestämdt formuleradt och i detalj utarbetadt
motförslag. Detta motförslag har, hvad man än må tänka om dess
arkitektoniska sida, dock den fördel, att det räddar Helgeandsholmen
åtminstone till en del samt derjemte bereder Riksdagen lämpligare
och rymligare lokaler, än eljest skulle kunna åstadkommas.
Det har vidare den fördelen, att genom dess antagande de begge
riksbyggnaderna blifva fullbordade för 3 millioner billigare pris än
eljest. Och det har slutligen den fördelen, att förslaget stöder sig
på faktiskt erbjudna och garanterade kostnadsförslag, som sålunda
icke äro, likasom vissa andra kostnadsförslag, gripna ur luften.

I förmiddags ville denna kammares majoritet icke vara med
om att göra en fördelaktig affär, och det har mer än en gång visat
sig, att kammaren hyser de skrupulösaste betänkligheter, då det
gäller små, men obestämda utgifter. Men här vill man handlöst
kasta sig in i ett företag, angående hvars ekonomiska resultat man
icke har någon som helst uppfattning.

Man har sagt, att om vi ombygga det gamla riksdagshuset,
kan Riksdagen dock icke räkna på att stanna qvar der mer än
40 å 50 år. Härpå vill jag svara, att detta är alldeles tillräckligt.
Ty om man nu afsatte de 3 millioner, som genom ombyggnaden
skulle besparas, till en fond, så hade denna med ränta på ränta
efter 40 år uppgått till ett belopp af icke mindre än 12 millioner
kronor, och för denna summa torde man vid den tiden, snart sagdt
på hvilken plats som helst i hufvudstaden, kunna få ett svenska
folket värdigt riksdagshus.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

N:o 39.

En talare på geflebänken opponerade sig mot reservanternas
förslag, men den hufvudsakligaste delen af kans anförande gick
ut på att tala om den af herr Ljungberg i Första Kammaren väckta
motionen. Här är emellertid egentligen icke fråga om herr Ljungbergs
motion. Här gäller icke, huruvida kupolen på det ifrågavarande
riksdagshuset eller den s. k. rikspuckeln skall finnas der
eller icke, huruvida den skall, såsom den ärade talaren sade, blifva
så hög, att den undanskymmer sjelfva Sankt Peter i Rom eller
någon annan Sankt Peter, utan här gäller uteslutande, huruvida
vi skola antaga utskottets eller reservanternas förslag.

Här hafva vidare framdragits en stor mängd detaljanmärkningar
mot de nya byggnadsritningarna. Jag hemställer dock till
eder alla, mine herrar, om ni någonsin sett en byggnadsritning,
mot hvilken icke anmärkningar af mångfaldigt slag kunna framställas.
Man har sagt, att de i detta fall framstälda detalj anmärkningarne
stödja sig på sakkunniges utlåtanden. Men så göra ock
anmärkningarna mot de faktiskt beslutade byggnaderna, och detta
i ännu högre grad. Jag betviflar visst icke, att anmärkningar mot
förslaget kunna framställas, men jag är alldeles öfvertygad, att,
hvilken ritning och byggnadsplan än må framställas, anmärkningar
kunna göras deremot, och hvad beträffar anmärkningar från icke
sakkunnigt håll, så är den ena alls icke mera värd än den andra.

Herr grefve och talman! Jag ber att få yrka afslag på utskottets
hemställan och bifall till den af herrar Themptander och
Fränekel afgifna reservation.

Herr Holmgren: Då Riksdagen år 1888 beslöt uppförande af
riksdags- och riksbankshus på Helgeandsholmen, biträdde jag icke
detta beslut. Jag gjorde detta hufvudsakligen af sparsamhetsskäl,
och jag beklagar ännu högeligen, att detta förslag någonsin vunnit
Riksdagens bifall. Då man nu emellertid utgifvit omkring en
tredjedel af det belopp, som då bestämdes, anser jag, att man icke
bör frångå detta beslut. Det blefve icke någon besparing, såsom
här framhållits, utan det blefve, såsom min granne till venster,
herr Kihlberg, nämnde, tvärtom en förlust.

Så långt som tiden nu är framskriden, skall jag icke inlåta
mig närmare på denna fråga. Det har redan framhållits många
synpunkter både för och mot förslaget, och jag skall derför icke
upptaga tiden länge, men jag ber dock att få fästa uppmärksamheten
på ett och annat förhållande.

Hvad utskottet nämnt derom, att en ombyggnad af det nuvarande
riksdagshuset vore att anse endast som ett provisorium, har
förnekats från flera håll, bland andra af den förste talaren och af
en talare på geflebänken. Att emellertid utskottet icke varit ensamt
om denna mening, skall jag be att få påvisa. Jag har här
en broschyr till förmån för tillbyggnadsförslaget, hvilken utdelats
bland kammarens ledamöter och som utgör ett aftryck ur Teknisk
Tidskrift, afdelningen för byggnadskonst. Efter att hafva förordat
tillbyggnadsförslaget, yttrar likväl författaren: »Med ett ord, en
tillfällig lösning af denna mycket omdebatterade fråga, som synes

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
å Helgeandsholmen

af nya byggnader
för
Riksdagen
m. m. och
riksbanken.

(Forts.)

N:o 89.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
å Helgeandsholmen

af nya byggnader
för
Riksdagen
m. m. och
riksbanken.

(Forts.)

mest tillfredsställande» etc. Således kallas äfven bär förslaget för
en tillfällig lösning, och det står jag för, att det är. Huru man
än betraktar saken, lär man således icke kunna komma ifrån att
nödgas förr eller senare nybygga ett riksdagshus, för att icke tala
om att den ifrågasatta tillbyggnaden kanske aldrig kommer till
stånd. Hvad som deremot blir beståndande, om motionärens förslag
bifalles, det är, att man afbändt sig tomten till Stockholms stad.

Talaren på geflebänken yttrade, att i herr Ljungbergs motion
»högst beaktansvärda» saker förekomme. Min granne, herr Kihlberg,
läste upp en del af denna motion, men jag kan knappast
tro, att det var den delen af motionen, som den ärade talaren på
geflebänken afsåg, utan ban syftade väl snarare på herr Ljungbergs
funderingar att förlägga det nya riksdagshuset å en tomt vid Strandvägen.
Då nu samme talare bestrida utskottets yttrande derom,
att den ifrågasatta tillbyggnaden vore ett provisorium, men ändå
kan godkänna herr Ljungbergs förslag och till och med säga, att
det vore i flera afseenden beaktansvärdt, och att förslaget att förlägga
riksdagshuset vid Strandvägen således också vore förtjent
att tänka på, så bar han dermed gifvit på band, att tillbyggnadsförslaget
endast afser ett provisorium. Jag vill också erinra derom,
att han, strax efter det ban bestridt hvad utskottet yttrat om tillbyggnaden
såsom ett provisorium, började att fundera på åtskilliga
andra platser för riksdagshuset, deribland Skeppsholmen. Skeppsholmen
är nog den plats för riksdagshuset, som hägrar för mången,
men det passar icke bra i stycke att på samma gång tala om besparingar,
ty några sådana komme aldrig i fråga, om huset förlädes der.

Jag skall, herr talman, icke längre upptaga tiden, utan endast
på de skäl, som af herr Kiblberg och af utskottet framlagts, samt
på grund af hvad jag här anfört yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Tbemptander: Jag ber om ursäkt, att jag icke kan underlåta
att ännu en gång taga till orda dels för att besvara åtskilliga
mot mig rigtade anmärkningar, dels ock för att ytterligare
betona, hvad jag anser vara det hufvudsakliga i denna fråga.

Det har förefallit mig ganska anmärkningsvärdt, att man,
när det är fråga om en sådan sak som denna, gjort en så synnerligt
stor affär af en massa mycket underordnade detaljer uti det
ombyggnadsförslag, som här är framlagdt. Det är ju aldrig meningen,
att dessa ritningar, som här äro uppgjorda, skola i oförändradt
skick läggas till grund för utförandet, utan det är naturligtvis
meningen, att, sedan ett utkast här är uppgjordt, detsamma
sedermera skall kunna undergå modifikationer, huru många som
helst, blott i hufvudsak denna plan blir följd. Vid sådant förhållande
förefaller det mig nästan löjligt att komma med sådana anmärkningar
som att man icke kan komma in i det rummet utan
att gå genom det eller — såsom i ett fall anmärktes, då det var fråga
om en utskottslokal och ett dertill hörande samtalsrum — att man
icke kunde komma in i ett sådant rum utan att gå genom sekreterarens
rum. I detta fall är hela saken hjelpt genom att kalla
samtalsrummet för sekreterarens rum och sekreterarens rum för

Lördagen den 4 Maj, e. m.

N:o 39.

samtalsrum, d. v. s. helt enkelt genom att på ritningarna kasta om
namnen. Likaså har man talat om en och annan liten korridor,
som icke skulle vara tillräckligt beqväm. Men, såsom jag redan
nämnde, då jag första gången hade ordet, dessa korridorer äro ett
slags supplementära förbindelselcder, och att det finnes smala förbindelseleder
vid sidan af de större, kan väl icke vara någon olägenhet.
Jag har för öfrigt bland denna massa detaljanmärkningar
— här hafva gjorts så många sådana, att jag omöjligen kunnat
följa med dem alla — antecknat t. ex. den, att i sjelfva entréen
till det blifvande riksdagshuset den der befintliga hallen skulle
sakna annan dager än den, som folie in från andra rum. Att
detta påstående är ett fullkomligt misstag, det kan hvar och en
öfvertyga sig om genom att se på ritningarna. Från denna hall
vetta nemligen fönster till icke mindre än fyra ljusgårdar. Detta
synes mig särskildt vara ett bevis på arten af den argumentation,
som användes af den talare, som framkom med detta påstående.

Hvad vidare angår det der förskräckliga tomrummet, som
skulle finnas bakom talmannens plats, har man förvånat sig öfver,
att det skulle utgöra så mycket som 250 ä 400 qvadratfot, Jag
har emellertid helt nyss genom samtal med en sakkunnig man erfarit,
att han för sin del, som sett dessa ritningar och känner dem
ganska väl, icke alls funnit något anmärkningsvärdt deruti, att
denna s. k. absis skulle hafva ett utrymme af cirka 250 ä
400 qvadratfot.

Vidare har man mycket klandrat de omtalade ljusgårdarne.
Jag undrar dock, om icke herrarne råkat ut för ett missförstånd
med afseende å dessa ljusgårdar. Det förhåller sig nemligen så,
att deras väggar icke gå lika högt på alla sidor, utan dessa ljusgårdar
uppkomma derigenom, att den ifrågavarande hallen skall
byggas öfver den nuvarande gården och förmedla öfvergången från
det åt kyrkan vettande huset till det ombyggda riksdagshuset. Till
höjden af denna hall äro ljusgårdarne fullkomligt kringbyggda, men
när man kommer ofvan taket på hallen, flyta de fyra ljusgårdarne
tillsammans. För de öfre, kringliggande våningarna lemna således
dessa ljusgårdar vida större tillfälle att insläppa ljus och luft.

Hvad angår de stora farhågorna för att ytterväggarne till plenisalarne,
och särskildt till Första Kammarens sal, skulle blifva så
dragiga, just derför att do äro ytterväggar, har jag förut hört
denna anmärkning. Jag har i detta afseende haft tillfälle att samtala
med vederbörande arkitekter, och do ha förklarat för mig, att
icke den allra minsta olägenhet vore dervid att befara. Ty meningen
är att innanför ytterväggen göra en inre vägg med ett
tomrum emellan, uti hvilket tomrum varm luft skulle ledas upp
från samma värmekammarc, från hvilken värme skall inledas i
sjelfva plenisalen. Dessa värmekammare skulle nemligen ligga under
sjelfva salarnes golf. Det blefve sålunda icke några kalla och
dragiga ytterväggar, utan meningen är att anordna dem så, att
man icke behöfver hysa den allra minsta farhåga i detta afseende.

Beträffande do anmärkningar, man här framstält mot sjelfva
grunden här å tomten, ber jag få upplysa derom, att dels äro borr -

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
a Helgeandsholmen

af nya byggnader
för
Riksdagen
in. m. och
riksbanken.

(Forts.)

JJ:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Om ändring i ningar här redan för flera år sedan verkstälda, dels hafva ytterliRiksdagens
gare undersökningar egt rum, och med stöd af dessa har ett mycende
uvvfö- framstående och allmänt kändt bolag här i landet, hvilket
rande åHelr sysselsätter sig med så beskaffade grundläggningsarbeten, ingifvit
geandsholmen förbindande anbud att utföra detta arbete för det pris, som lagts
af nya bygg- till grund för beräkningarna. Emellertid bar bolaget tagit till pri^Ör
se^ högre än det, som vid ett definitivt anbud sannolikt

m. m.och skulle fixeras, enär man icke kunnat fullständigt undersöka grunriksbänken.
den, utan i vissa fall måst räkna med de ogynsammaste faktorerna.

(Forts.) Att för öfrigt grunden till en del utgöres af ett sluttande berg,
lär icke medföra någon svårighet.

Här bar uttalats en åskådning, som förefaller mig vara högst
besynnerlig, och det är den, att Stockholm skulle vilja ha holmen
och derför gjort detta lilla anbud, som en talare på kalmarlänsbänken
ansåg icke vara värdt så synnerligen mycket, då ju Stockholms
stad skulle få så ofantligt stora fördelar. En talare bakom
mig gaf uttryck åt samma åskådning, att Stockholms stad härigenom
skulle få holmen. Jag begriper icke, huru man kan ha en
sådan åskådning. Det vore ju staten, som fortfarande skulle ega
holmen och begagna den att der förlägga sitt riksbankshus, under
det att visserligen den öfriga delen skulle blifva en öppen plats,
och den skulle man få gå på. I det afseendet blir förhållandet
ju detsamma med den öppna plats, som skulle uppstå, sedan herrarne
lagt dit riksdags- och riksbankshusen. Man kan äfven i
detta fall lika gerna säga, att Stockholms stad får holmen, derför
att stockholmarne få gå på holmen. Ty det är väl icke meningen
att förlägga riksbanks- och riksdagshusen så, att ingen menniska
skall kunna komma förbi dem. Är det meningen, att herrarne åt
sig skola reservera en plats, som ingen annan kan komma in på,
kan jag förstå resonnementet; men så länge dessa byggnader skola
ligga vid allmänt trafikerade platser, kan jag icke förstå, att Stockholms
stad får platsen mera i det ena fallet än i det andra. Det
är en alldeles falsk åskådning, som här gjort sig gällande. Stockholms
stad har lemnat ett bidrag, som den eljest icke behöft lemna,
för att medverka till arbeten, som i annat fall Riksdagen ensam
får bekosta. Att den öppna platsen blir litet större i det ena fallet
än i det andra är efter min tanke icke det intresse, som varit bestämmande
för Stockholms stad, ty nog får man i alla händelser
rum att komma fram på holmen för den trafik, som der eger rum.
Det är icke derför, att Stockholm vill ha en större plats, som
staden gjort sitt anbud, utan det är derför, att Stockholm anser
holmens bebyggande på det beslutade sättet icke vara önskvärdt
och förenligt med holmens vackra läge och med dess omgifningar.

Vidare har en ärad talare sagt, att det icke finnes någon utredning
om, hvilka embetsverk skulle inrymmas i det ombyggda
riksdagshuset. Detta är ju för närvarande en alldeles underordnad
sak. Man har sig ju bekant, att det finnes massor af embetsverk,
som hyra lokaler öfver allt i hela staden, och hvilka åt dem skulle
kunna stoppas in i det ombyggda riksdagshuset, är väl ännu af
föga intresse. Huru många af dem få rum der, kan jag icke åt -

Lördagen den 4 Maj, e. m.

N:o 39.

gorå; men säkert är, att så många embetslokaler, som äro inrymda
i byggnaderna på tomtkomplexen här bredvid, uppenbarligen icke
kunna få rum i riksdagshuset, äfven om det ändras till ett embetsverkshus.
Således är det alldeles gifvet, att det blefve en stor
vinst, om man nu uppförde ett hus, som kunde inrymma så många
embetsverk, som nu äro förlagda i kammarrättens och marinförvaltningens
hus; och detta gör det af reservanterna beräknade
embetsverkshuset.

Vidare har det sagts, att, om man börjar röra i ett gammalt
hus, det blir så fasligt dyrt. Men, mine herrar, det är visserligen
meningen att börja på att röra i det här gamla huset, men
är det ej också, efter utskottets förslag, meningen, att, sedan Riksdagen
utrymt detta hus, det skulle inredas till embetslokaler?
Herrarne kunna väl förstå, att man ej kan till embetslokaler använda
så beskaffade salar som t. ex. dessa plenisalar. Alldeles
precis samma inredningsarbeten, som i det ena fallet skulle ega
rum, måste derför ega rum äfven i det andra; och skulle dessa
herrar hafva rätt i sitt påstående, att, så snart man börjar röra i
detta gamla hus, detta skulle medföra alldeles oberäkneliga kostnader,
nå väl, då vill jag säga, att dessa »oberäkneliga kostnader»
inträda äfven enligt 1888 års beslut. Och det må herrarne icke
inbilla mig, att det är en skilling billigare att inreda detta hus
till embetsverkslokaler än till utskottslokaler, och det är till det
förstnämnda ändamålet, som huset skulle efter 1888 års beslut inredas.
Derjemte vill jag dock säga, att det ej enligt vårt förslag
är meningen att göra större omhvälfningar än nödigt i det nuvarande
riksdagshuset, ty det hufvudsakliga arbetet, som under alla
förhållanden måste ega rum, skulle bestå i att dela af de nuvarande
plenisalarne — att entresolera dem — så att man i stället
finge två våningar. Hvad deremot beträffar den öfriga delen af
huset, nemligen den delen, som vetter mot Riddarholmskyrkan, är
det ej meningen att der göra några större och mer genomgripande
förändringar, och några sådana torde ej behöfvas hvarken i det
ena eller andra fallet; men i hvilketdera fallet som helst uppstå
alltid samma kostnader och samma äfventyr, när detta gamla hus
skall inredas till annan användning än den nuvarande. Det fins
sålunda icke heller ur den synpunkten någon anledning att hysa
betänkligheter vid reservanternas förslag.

Dör öfrigt vill jag säga, att den diskussion, som här i kammaren
i dag förts, har öfvertygat mig om — hvad jag visste förut —,
nemligen att man ej vill någon förändring i 1888 års beslut. Men
det må jag å andra sidan säga, att anmärkningsvärdt svaga skäl
synes man hafva för att vidblifva ett beslut, öfver hvilket dock så
många, som deltagit i förhandlingarna vid detsammas fattande, enligt
hvad jag hört, uttalat sitt djupa beklagande.

Här har äfven af en talare på kalmarbänken erinrats om ett
yttrande, i hvilket jag en gång för åtskilliga år sedan instämt.
Jag har förut sagt, att den form, hvari frågan om Helgeandsholmens
bebyggande då förelåg, skiljer sig ganska mycket från den
form, som frågan sedermera fått. Men äfven om jag skulle ha
Andra Kammarens Prat. 1895. N:o 39. C

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
a Helgeandsholmen

af nya byggnader
för
Riksdagen
in. m. och
riksbanken.

(Forts.)

N:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Om ändring i käft den nämnda uppfattningen, är det att märka, att Kongl. Maj:t
Riksdagens då icke föreslog Riksdagen något annat, än att Riksdagen skulle
ende uppfö- uttala sig, om den ville bygga på Helgeandsholmen, och att Kongl.
rande & Hel- Maj:t förklarade sig sedermera vilja utarbeta fullständiga ritningar,
geandsholmen som skulle underställas Riksdagens pröfning. Frågan var då ej i
af nya bygg- det fullständigt utredda läge, hvari den sedermera har kommit.
fÖr Om jag sedermera af hela den utredning, som i denna fråga blifvit
m. n^och förebragt, blifvit mer och mer lifligt öfvertygad om olämpligheten
riksbanken, att verkställa år 1888 års beslut, så måtte detta ej vara besynner(Forts.
) ligare, än att man här får höra, att den ene efter den andre, som
förut motsatt sig 1888 års beslut, sedermera så förälskat sig i detsamma,
att de ej kunna tänka sig möjligheten af att rygga tillbaka
derifrån. Detta är en uppfattning, som jag för min del finner
vara synnerligen anmärkningsvärd.

Det är väl sant, att utredningen i frågan nu är fullständigare,
än den var, då 1888 års beslut fattades, men denna officiella utredning
är dock ännu i många afseenden mycket ofullständig och
borde vara egnad att ingifva anhängarne af detta beslut grundade
farhågor. Ty herrarne skola ej tro, att de föreliggande ritningarne
verkligen fått sin definitiva fastställelse och att huset kommer att
uppföras efter dessa ritningar. Det sammansatta stats- och bankoutskottet
ryggar nemligen sjelft tillbaka från att tillämpa de faststälda
ritningarne och säger: »att utskottet har inhemtat, ej mindre
att fullmägtiges uppmärksamhet är fästad å husets dimensioner,
samt att dessa redan blifvit något minskade, än äfven att frågan om
anbringandet af den å de godkända ritningarne förekommande kupolen
kommer att underkastas ytterligare pröfning. Med anledning
häraf är utskottet förvissadt, att fullmägtige komma att vidtaga
den minskning i husets höjd och dimensioner i öfrigt, som är förenlig
med dettas fulla ändamålsenlighet och prydlighet.»

Tro herrarne, att denna minskning i dimensionerna är egnad
att göra lokalerna rymligare och lämpligare för deras ändamål?

Med beklagande, att denna fråga enligt mitt förmenande kommer
att få den utgång, hvilken jag mycket väl förutsett, och till
följd hvaraf det yrkande, jag framställer, blott är att betrakta såsom
en reservation mot det beslut, som af kammaren nu kommer
att å nyo upprepas, vill jag emellertid såsom ett uttryck för min
och mina liktänkandes åsigt fortfarande yrka bifall till det förslag,
som jag förut framstält.

Herr Odhner: Jag har ej något nytt att lägga till den mo tivering,

som förekommer i reservanternas framställning, hvilken
jag tager mig friheten att fortfarande finna förträfflig, i trots af
den kritik, som den från flera håll varit underkastad, en kritik,
som nu emellertid fått sitt vederbörliga svar. Då jag, som sagdt,
ej har något nytt att tillägga till den motivering, som finnes i
reservationen, skall jag inskränka mig att i några få satser sammanfatta
min ståndpunkt i frågan.

Jag vill då först säga, att jag ej kan vara med om ett byggnadsföretag,
hvars kostnader i hvarje fall icke stå i rätt proportion

Nso 89.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

vare sig till våra tillgångar eller till våra behof och dessutom Om ändring i
torde komma att, snart sagd* i oändlighet stegras jag kan det så
mycket mindre, som behofvet kan tyllas på annat tillfredsställande en^e
sätt, och de besparingar, som genom ändring i 1888 års beslut rande a Helkunna
uppkomma, väl torde behöfvas för andra vigtiga och kan- geandsholmen
ske vigtigare ändamål. nxJa

Vidare vill jag säga, att jag ej kan vara med om att uppföra ksdJgen
ett stort nationel byggnadsverk, som är så beskaffad^ att det stora m m oc^
flertalet af sakkunnige arkitekter och konstnärer samt en högst riksbanken.
betydande del af den bildade allmänheten ogilla planen för det- (Forte.)
samma.

Slutligen vill jag säga, att jag ej kan vara med om ett företag,
som, enligt hvad jag tror, man inom en icke aflägsen framtid
skall ångra och önska ogjordt. Då jag ej vill bära ansvar inför
framtidens dom för det beslut, som sannolikt nu kommer att fattas,
har jag velat anföra min mening till protokollet och ber att få
yrka bifall till reservanternas förslag i den ändrade lydelse, som
af herr Themptander föreslagits.

Med herr Odhner förenade sig herrar vice talmannen Östberg,

Falk, Wellander, Aulin, Gethe, Hammarlund, Höjer, Jakob Erikson,
Johansson från Stockholm, Eklundli från Lund, Restadius,

Wester, Grundell och Odqvist.

Vidare anförde:

Herr Berglöf: Till en början måste jag uttala mitt bekla gande,

att så stora frågor som den föreliggande jemte andra hopas
till handläggning på samma dag, till följd hvaraf Riksdagens ledamöter
icke ha tillräckligt tillfälle att sätta sig_ in i frågorna. Man
får arbeta dag och natt, och ändock räcker ej tiden för en nöjaktig
inläsning af de vidlyftigare ärendena, synnerligast när det
gäller ritningar, i fråga om hvilka man behöfver tid för en detaljerad
granskning, om man skall kunna svara på alla anmärkningar,
som mot dem framställas.

Den nu föreliggande frågan, som förevarit vid flera riksdagar,
är otvifvelaktigt af mycket stor vigt för hela vårt land. Vid denna
riksdag har den kommit i ett förändradt läge, ett läge, som är
värdt den största uppmärksamhet och ett noggrant begrundande.

Frågan gäller en sådan ändring af 1888 års beslut, att byggnaderna
för Riksdag och riksbank måtte kunna uppföras på ett lämpligare
och billigare sätt, än som beslöts vid 1888 års riksdag.

Det vill emellertid nästan synas, som om det skulle vara ett
helgerån att röra vid denna fråga, som en gång varit af Riksdagen
afgjord. Men, mine herrar, huru många gånger får man ej ändra
ett'' beslut, och detta af det enkla skälet, att man blir visare för
hvarje dag som går. Sedan år 1888 har såväl inom riksdagen
som bland den stora allmänheten framstälts bestämda och grava
anmärkningar mot de föreslagna byggnaderna på Helgeandsholmen.

Fn af dessa anmärkningar gäller de stora kostnader, som äro för -

N:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Om ändring i
.Riksdagens
beslut angående
uppförande
a Helgeandsholmen

af nya byggnader
för
Riksdagen
m. m. och
riksbanken.

(Forte.)

enade med byggnadsföretagets utförande, allra helst som dessa
kostnader synas vara oberäkneliga. Det har uppgjorts kostnadsberäkningar
af — såsom det säges — fullt tillförlitliga personer
och sakkännare, men det finnes andra, lika tillförlitliga sakkännare,
som påstå, att de _ beräknade siffrorna icke äro tillförlitliga, utan
komma att öfverskridas. Det är således svårt att göra sig ett rigtigt
begrepp om, hvilka kostnader svenska staten skall få vidkännas
för detta störa arbetes utförande. Med all säkerhet torde det
påståendet vara rigtigt, att byggnaderna blifva alltför dyra och
ändock icke fullt motsvarande sitt ändamål. För att afhjelpa detta,
har man utarbetat nya förslag i fråga om såväl riksdagshuset som
byggnad för riksbanken. Dessa förslag är det, som nu här så
strängt klandrats af några föregående talare. Den förste af desse
var herr Whldenström. Den mannen är ju en mångkunnig man
och en person, som städse har gjort anspråk på att, snart sagdt,
vara den, som förstår allting. Han rör sig i regel med stora och
och starka siffror. Hvarifrån han tager dessa, vet jag ej, men säkert
är, att hans siffror ej alltid hålla streck. Hvilka höjdförhållandena
i fråga om hela verldens torn och tornspiror äro, det har
ej mycket intresse för den nu föreliggande frågan, och derför vill
jag ej orda derom. Men något, som måste intressera och som han
bort omtala, är, att det föreslagna riksdagshuset skall med sin
högsta höjd nå öfver det angränsande slottets högsta barrier med
70 fot. Denna siffra talar ett bättre och tydligare språk än hela
talet om alla kyrkors och frihetsbysters höjd.

Hans anmärkningar mot sjelfva byggnadsföretaget äro naturligtvis
grundade på hans stora sakkännedom i byggnadsväsendet
och arkitekturen. Jag för min del vågar ej ingå i något fullständigt
bestridande af hvad han derom sagt, stäldt nemligen i beroende
af hans egen uppfattning. Men jag tror, att det är lämpligt
att skilja sig från hans uppfattning och gå till de sakkunnige
arkitekternas utlåtanden om såväl det ena som det andra.

Han klandrade det s. k. samlingsrummet, derför att det hade
ett enda fönster, och detta beläget i ändan af rummet. Detta är
icke sant, mine herrar! Der finnes icke ett fönster, utan tre stora
sådana, hvilka hafva en höjd af ungefär 20 fot. Om han gjort sig
besvär med att titta på ritningarna, skulle han kunnat öfvertyga
sig om fönstrets utseende och beskaffenhet, äfvensom derom, att
det kommer att lemna fullständig dager åt samlingsrummet.

Han säde vidare, att i entréen till riksdagshuset belysningen
var så. dålig, att man der icke fick annat ljus, än det man förde
med. sig. — Det är roligt att få skrattarne på sin sida, men det
är icke något bevisande. Entréen är densamma, som för närvarande
finnes till Första Kammaren, och finnas der två fönster vid
ingången. Sedan står denna vestibul i samband med en hall, som
får en mycket stark dager från sidan, så nog se både herr
"Waldenström och många andra att göra sitt inträde i den ifrågasatta
tillbyggnaden. Man har der icke endast det ljus, som man förer
med sig, då man går in dit, utan mycket mera, ty ljus finnes der
tillräckligt förut.

Lördagen den 4 Maj, e. m. 85

Vidare har gjorts anmärkningar af talaren på smålandsbänken
deremot, att det i biblioteksrummen skulle vara dålig belysning.
Biblioteket utgöres af en stor lokal med ett stort läsrum, och finnas
der stora fönster, som lemna mycket rik dager till biblioteket.
Men bakom det finnas lokaler, ämnade för att magasinera öfverflödet
af riksdagstrycket och det öfverflöd af böcker, som finnes i
biblioteket. Dessa magasin få icke lika stor dager som de andra,
ty bär få de sin belysning från den omtalade korridoren. Men,
mina herrar, i magasinslägenheter brukar man icke hafva så öfverdådiga
ljustillgångar. Biblioteket är tillräckligt stort, så att man
icke beböfver befara att använda magasinslägenbeterna till bibliotek.

Det bar vidare förts klander mot utskottens rum, och man
bar sagt, att det finnes rum för tillfälliga utskott, som icke hade
egna ingångar. Man har likaledes klandrat, att ett utskott både
samtalsrum innanför den egentliga utskottslokalen. •— Detta är
sant. Det är ju gifvet, att det kan finnas detaljsaker i ett sådant
arbete, som icke äro precis lämpliga, men som, om arbetet skulle
komma till utförande, lätt låta ändra sig. Huru många gånger
hafva icke ritningarna till byggnaderna på Helgeandsholmen blifvit
granskade och ändrade om igen. Ännu den dag, i dag är, lära
dessa ritningar icke vara af beskaffenhet att kunna fullt godkännas.
Jag bar icke varit i tillfälle att granska dem — jag både önskat
att få tid dertill, men då frågan i dag ovilkorligen skulle behandlas,
blef det icke möjligt — jag bar af sakkännare hört uppgifvas,
att biblioteket i denna lägenhet är beläget i tre våningar.
Den, som lefver och blir med om en framtida riksdag i detta nya
bus samt skall anlita detta bibliotek, kommer att få klättra i tre
våningar för att kunna taga reda på dess innehåll. Detta kan väl
heller icke vara lämpliga lokaler i ett riksdagshus.

Det bar vidare anförts, att grunden bär skulle vara så dålig,
att det vore förenadt med svårigheter att bygga på densamma.
Icke heller detta är sant, ty här förefinnes berggrund, på hvilken
det Skånska Cement-Aktiebolaget har åtagit sig att lägga grund
och, om så erfordrades, s. k. pneumatisk grundläggning till en bestämd
kostnad af 100,000 kronor. Kan man väl sedan komma och
säga, att här är en dålig grund, på hvilken icke lämpar sig att
uppföra ett riksdaghus.

Det har sagts, att, om man åtnöjde sig med om- och tillbyggnadsförslaget
-— det har kallats nu med smeknamnet »lappverket»
eller »lapphuset» — i stället för den andra föreslagna byggnaden
på Helgeandsholmen, så skulle en besparing af 2,900,000 kronor
komma att uppstå. Jag tror, att den beräknade besparingen är
rigtig, ty äfven om denna ombyggnad blefve dyrare, än man beräknat,
så är det lika säkert, att byggnaderna på Helgeandsholmen
blifva dyrare, än hvad man för deras uppförande beräknat, så att
denna summa af 2,900,000 kronor tror jag mig kunna taga som utgångspunkt
för besparingarna. Vore det nu så oiifvet för svenska
staten att hafva denna byggnadsfond på 2,900,000 kronor? Penningarna
finnas disponibla och kunna utsättas mot ränta. Det har
sagts, att riksdagshusets om- och tillbyggnad endast för tillfället

N:o 39.

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
a Helgeandsholmen

af nya byggnader
för
Riksdagen
m. m. och
riksbanken.

(Forts.)

N:o 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
å Helgeandsholmen

af nya byggnader
för
Riksdagen
in. m. och
riksbanken.

(Forts.)

afhjelper behofvet, och att man i framtiden i alla fall nödgas
hygga ett nytt riksdagshus. Antag, att huset kan användas under
50 år och att byggnadsfonden under denna tid får tillväxa med
en ränta på 3 %, skall byggnadsfonden vid dessa års slut hafva

uppgått till 16,750,000 kronor. Befinnes då, att detta hus icke är
tillräckligt, eller att det är olämpligt, kan ett nytt riksdagshus
uppföras, utan att fonden till hela sitt belopp behöfver användas.
Jag behöfver för öfrigt icke beräkna så lång tid och heller icke
så hög ränta, utan t. ex. taga en tid af 28 år och en ränta af 3 %
— och under denna tid kan jag väl ogeneradt begagna mig af det
gamla huset -— för att likväl komma till ett ovanligt gynsamt
resultat. Det är föreslaget, att staden inom broarne skall omregleras
och ombyggas. Midt emot slottet finnes den tomt, der öfverståthållarehuset
är beläget. Denna tomt jemte några angränsande
tomter skulle vid denna omreglering kunna anordnas som tomt
för ett blifvande riksdaghus. Grundytan för riksdagshuset på Helgeandsholmen
är beräknad till 64,600 qvadratfot. Inköpes motsvarande
areal på den af mig anvisade platsen och beräknas denna
areal till en kostnad af 40 kronor qvadratfoten, hvilket pris torde
vara tillräckligt högt, så får man för 2,584,000 kronor en väl
belägen tomt, hvilken är fullt lämplig till uppförande af ett
nytt riksdagshus. Riksdagshuset på Helgeandsholmen skall kosta
3,916,000 kronor. Kan det der uppföras för detta belopp, så kan
det mycket väl byggas för samma belopp på nämnda plats. Man
får då der tomt och hus för en summa af 6,500,000 kronor. Kapitulera
vi 2,900,000 kronor, löpande med 3 % ränta under 28 år,
så få vi 6,625,000 kronor. Således kunde det icke vara så oäfvet
att nu sparades med nedläggande af dessa millioner kronor på
Helgeandsholmen, att der uppfördes allenast ett riksbankshus, samt
att det nuvarande riksdagshuset om- och tillbyggdes, hvilket medförde
en besparad penning, som efter 28 år satte Riksdagen i tillfälle
att bygga ett nytt riksdagshus på en utmärkt plats. Man
hade dervid dessutom hela det gamla huset med alla der befintliga
lokaler att tillgå såsom en ren present. Under sådana förhållanden,
mine herrar, kan det icke vara skäl att så starkt forcera 1888
års beslut, hvilket tillkom i en hastig vändning.

Det skulle, herr talman, hafva varit mig mera tillfredsställande,
om jag hade varit i tillfälle att, efter en fullständig granskning
af ritningarne rörande såväl husen på Helgeandsholmen som
gamla riksdagshuset, kunna yttra mig fullständigt i alla detaljfrågor,
emedan jag tror, att anmärkningarne skolat kunna fullständigt
bemötas samt att det skulle varit mycket att erinra jemväl i afseende
å byggnaderna å Helgeandsholmen. Jag är nemligen icke
så färdig att tro på löst framkastade uppgifter. De böra nog granskas,
innan de fastslås såsom fullt rigtiga.

Jag yrkar, herr talman, bifall till herr Themptanders förslag.

Herr Danielson: Jag har begärt ordet för att helt kort

yttra mig i denna fråga.

Jag kan ej underlåta att uttala ett beklagande af, att ställ -

Lördagen den 4 Maj, e. m. 87 NlO 39.

ningen är sådan i denna kammare, att ingen ändring kan ske i Om ändring i
1888 års beslut. Ty, säga hvad man vill, det beslutet var verk- Riksdagens
ligen förbastadt, och man trodde ej, att det skulle leda till det bes]ut angfå''
resultat, som nu tyckes blifva följden. Vi, som en längre tid till- rande äHelhört
Riksdagen, känna, hvilka krafter då voro i rörelse för att få geandsholmen
detta beslut till stånd; jag vågar nästan påstå, att de krafterna af nVa byggarbetade
nära nog obehörigt på många af Riksdagens ledamöter. ^ör

Då nu en stor del af denna kammares ledamöter blifvit ersatta m^m^odh
af andra, hade jag verkligen trott, att dessa nya skulle komma riksbanken.
med andra åsigter. Men jag kan ej underlåta att uttala en för- (Forts.)
undran deröfver, att vi, landsbygdens representanter, som i allmänhet
tala om sparsamhet och enkelhet och allt sådant, nu vilja
drifva fram denna ofantliga kostnad. Deremot är det en glädje
att höra, att de flesta stadsrepresentanterna äro belåtna med en
ombyggnad och kunnat förlika sig med en mindre utgift för detta
ändamål. De flesta från landsbygden måste åter ovilkorligen
hafva de mycket dyra byggnaderna, och det fastän de ej rigtigt
kunna se, hvad affären kommer att kosta.

Man talar om denna Helgeandsholme såsom tomt för riksbanks-
och riksdagshus. Men, mine herrar, hvad blir det för tomt för
ett riksbankshus, om riksdagshuset först skall få plats der? Redan
då denna fråga år 1888 förekom, trodde jag för min del, att, så
snart Drottninggatan blifvit framdragen och riksbankshuset skjutet
längre åt Norrström, hvar och en skulle inse, att det vore omöjligt
att fullfölja saken. Men ändock fattades ett sådant beslut, och
ännu håller man fast vid, att man skall fylla ett så ofantligt djupt
vatten för att få tomt till riksbankshus. Jag tänkte för min del,
när jag läste reservanternas förslag: nu tror jag med full visshet,
att Riksdagen skall finna skäl i att ändra 1888 års beslut. Att ej
Riksdagen velat frångå det förr, har jag någorlunda kunnat förstå,
ty intet förslag har förelegat så väl utredt som det nu föreliggande,
hvarjemte Stockholm nu uppträdt som mig tyckes med ett
ganska hederligt anbud. Men det är förundransvärdt, att man nu
vill ovilkorligen hålla fast vid 1888 års beslut. Jag vill för
min del på det allvarligaste protestera emot, att man skall på
detta sätt uppoffra många millioner mer, än vi behöfva för att få
ett fullt tidsenligt och beqvämt riksdagshus. Jag förundrar mig
öfver, att man nu af skattemedel — eller hur man vill uttaga penningarne
— skall anslå mer, än nödvändigt är. Och jag har hört
af fullt sakkunniga personer framhållas såsom temligen visst, att
det stannar, ej vid de (1 å 7 millioner kronor, som äro ifrågasatta,
utan det blir säkert ännu flera millioner till. Skola vi då hafva
så stora anspråk på dessa byggnader, att vi på detta sätt skola
binda efterkommande Riksdagar? Jag vill för min del hafva till
protokollet antecknadt, att jag ej bidragit till en onödig utgift,
utan blott önskat, att vi skola bygga så mycket, att vi få fullt
tidsenliga lokaler — och det skulle vi få genom denna ombyggnad.

Från första . början, då denna byggnadsfråga kom på tal, har jag
ansett, att vi ej kunna finna någon lämpligare plats än den nuvarande.
Den är afskild och stilla belägen samt har ett centralt

Nso 39.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
å Helgeandsholmen

af nya byggnader
för
''Riksdagen
m. m. och
riksbanken.

(Forts.)

läge, hvarjemte — såsom upprepade gånger framhållits — embetsverken
äro förlagda här omkring. Kunna vi då säga, att detta är
ett olämpligt läge? Jag tror det ej.

Hvad beträffar talet derom, att denna ombyggnad ej skulle
blifva lämplig, så vill jag ej mycket svara derpå, ty jag är ej sakkunnig.
Men herr Waldenström får förlåta mig, att jag ej tror
mycket på hans siffror. Yi minnas, huru han under striden mellan
protektionism och frihandel anförde en massa siffror under
titel »hvad är visst» och huru litet man fann deraf hvad som var
visst; och kommo hans siffror i det fallet ej mycket till heders.
Herr Hammarskjöld är visserligen, såsom arkitekt, sakkunnig och
sade, att, hvad han yttrade, vore hans inre öfvertygelse. Detta
bör man respektera. Men jag känner något herr Hammarskjölds
goda sinnelag, och jag tror, att, om han finge fundera på saken
ett år till, lian kanske skulle ändra sig uppfattning i ett och
annat af denna fråga.

Jag beklagar än en gång, att landtmännen skola vilja i denna
fråga drifva fram större kostnader än nödigt är, och att vi ej skola
kunna lösa den så, att vi inför framtidens dom framstå såsom ett
sparsamt och förståndigt folk. Säkerligen skall ej klandret uteblifva
deröfver, att man på en så liten holme sammanfört två så
stora byggnader; ja, det är verkligen märkvärdigt, att vi ej skola
kunna få till stånd riksbanks- och riksdagshus, utan att man på detta
sätt skall påla ut i Norrström. Något sådant gör ingen enskild.
Men i fråga om dessa byggnader skall hela Sveriges rike befinnas
så trångt, att man skall nödgas tillgripa en sådan utväg. Det
synes mig vara orimligt.

Jag har nu velat yttra dessa ord, icke för att på något egensinnigt
sätt framhålla min åsigt, utan för att tillkännagifva, att
jag bestämdt vidhåller den mening, jag förut i denna fråga uttalat.
Jag vill på samma gång uttrycka min hjertliga tacksamhet till
motionären, herr Themptander, att han fört denna fråga till den
punkten, att vi kunnat på ett fullt tillfredsställande sätt lösa den
till framtida generationers båtnad.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

I detta yttrande instämde herrar Åkerlund, Andersson i Skeenda,
Sälling, friherre von Knorring, Ekman och Eriksson i Qväcklingen.

Herr Boethius: Jag är icke ansvarig för 1888 års beslut.

När jag kom upp till Riksdagen, var det utan all förutfattad mening,
ehuru jag får bekänna, att jag aldrig funnit mig tilltalad
af de stora kostnader, som detta beslut satte i utsigt. Emellertid
röstade jag under mina första riksdagar för beslutets upprätthållande
dels derför, att jag böjde mig för arkitekternas och de sakkunniges
utlåtanden och dels derför, att jag ansåg, att Stockholms stad
icke handlat fullt lojalt mot Riksdagen, då staden med tystnad
åsåg, huru det för densamma förhatliga hofstallet på Riksdagens
bekostnad borttogs, men sedan, när denna ville använda sina dyrt förvärfvade
tomter, säde: nej, nu skola vi bestämma om saken! Stock -

Lifrdagen den 4 Maj, e. m.

N:o 39.

holma stad har likväl sedan dess gjort Riksdagen ett hederligt
anbud, och derför har saken nu kommit i ett annat läge. Vidare
hafva vi nu att stödja oss på en af sakkunnige uppgjord kostnadsberäkning,
som visar, att här kunna millioner besparas. För min
ringa del har jag försökt sätta mig in i den estetiska frågan,
hvilket varit mera möjligt, sedan Helgeandsholmen blef afröjd, och
iag bär fått den uppfattning, att fara värdt är, att denna ofantliga
byggnad kommer att skämma bort en af de vackraste platser, en
hjerteplats i Sveriges rike. Under sådana förhållanden vågar jag
icke bära ansvaret för att med min röst hafva bidragit till detta
byggnadsföretag. Jag vågar icke vara med om att ådraga landet
en sådan kostnad. Jag vågar heller icke vara med om ett beslut,
som kanske generationer skola bittert klandra oss för. Öfvertyga
någon tror jag visst icke att jag kan och afser det nu heller icke,
ty beslutet förmodar jag är gifvet, men jag har tagit till orda för
att få till Riksdagens protokoll antecknad min mening, på det jag
må vara utan ansvar.

Jag ber att få yrka bifall till herr Themptanders reservation.

Herrar Sivartling, Petri och Anderson i Hasselbol förklarade
sig instämma med herr Boéthius.

Herr Waldenström: Jag förstod mycket väl, att det icke

kunde dröja länge, innan jag skulle få höra, att jag icke hade
någon rättighet att hysa eller uttala ett omdöme i denna fråga.
Men jag hade icke väntat att få höra det af herr Berglöf. Mig
tyckes, att han bort lemna ett sådant uttalande åt Söndags-Nisse
och hans kamrater, ty de hafva sådant der till lefvebröd. Jag betackar
mig alltså för den kompliment, som jag fick af honom, och
jag sänder den härmed tillbaka.

Herr Berglöf sade, att jag rörde mig med många siffror; »men»
— tilläde han — »hvar herr Waldenström tager sina siffror ifrån,
får man icke veta». Jag skall nu meddela honom, att de origtiga
siffrorna anförde jag ur herrar Fränckels och Themptanders reservation,
men de rigtiga ur den tabellbilaga, som är fogad till utskottets
eget betänkande.

Herr Walter: Det kan väl måhända anses orätt att i denna

sena timme begära ordet, men jag har tänkt att äfven från den
sida, jag tillhör, någon landsortsrepresentant borde höja sin röst.
Jag skall ej upptaga tiden med att ingå i detaljförklaringar eller
anmärkningar; men hvad som drifver mig att yttra mig i denna
sak, är min lifliga öfvertygelse, att, om dessa beslutade byggnader
på Helgeandsholmen komma att utföras, de skola kosta vida högre
belopp, än hvad man på förhand kan tänka.

Jag har sökt, så godt jag kunnat, sätta mig in i föreliggande
fråga och för den skull hos en arkitekt, som haft ganska vidlyftig
och stor praktik, inhemtat så grundliga upplysningar som möjligt.
Han har varit nog vänlig att gå mig tillhanda och vid särskilda
tillfällen genomgått ritningarne och kostnadsförslagen så grundligt,

Andra Kammarens Prat. 1895. N:o 39.

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
a Helgeandsholmen

af nya byggnader
för
Riksdagen
m. vi. och
riksbanken.

(Forts.)

N:o 39.

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
a Helgeandsholmen

af nya byggnader
för
Riksdagen
m. m. och
riksbanken.

(Forts.)

Lördagen den 4 Maj, e. m.

som jag kunnat fatta saken. Och huru man än sökt vända denna
fråga, har denne arkitekt jemte ett par framstående byggmästare,
hos hvilka jag ock sökt upplysningar, kommit till det resultatet,
att det måste anses rent af omöjligt att utföra dessa byggnader
under, lägst beräknadt, 10 å 11 millioner kronor. Vid sådant förhållande
kan jag för min del på inga vilkor vara med om att ådraga
nationen onödigtvis en så oerhörd kostnad.

Här har sagts, att det officiella kostnadsförslaget borde vara
tillförlitligt. Men jag för min del kan ej gå in på att så alldeles
lita på den saken. Jag styrkes tvärtom i min tro på de utredningars
rigtighet, hvilka jag af ofvannämnda personer fått, så mycket
mera som jag förgäfves sökt efter ett enda tillfälle, då icke kostnadsförslagen
vid af staten anordnade större byggnadsföretag öfverskridits
— ofta med dubbla eller tredubbla beloppet —, och dock
hafva vid sådana kostnadsförslags upprättande minst lika goda arkitekter
medverkat som vid nu ifrågavarande. Man behöfver blott
påminna om nationalmusei byggande. Der var det öfverintendentsembetet,
som upprättade ritningar och kostnadsförslag, och jag
gissar, att de herrar, som der utförde arbetena, borde hafva lika stora
och grundliga kunskaper som de, hvilka i föreliggande fall upprättat
kostnadsförslag. Jag för min del vågar ej på några vilkor
lita på detta förslag. Jag misstänker tvärtom, att man med vett
och vilja upptagit kostnaderna lägre, än man bort. Ty det är helt
enkelt en gammal vanlig praxis, då man vill drifva igenom förslag,
som gå löst på millioner kronor, att man, af fruktan för att ej_ få
förslaget bifallet, icke låter summorna framträda i sin verkliga,
oerhörda storlek.

Jag anser för öfrigt, att, på en tid, då man tyckes på allt upptänkligt
sätt söka efter utvägar att fylla statsutgifterna, det är obegripligt,
att man, med utsigt på sådana utgifter å många millioner
kronor, skall söka ytterligare öka den redan förut så tunga börda,
hvilken nationen i skatteväg har att bära.

Jag för min del kan ingalunda begripa, huru man kan stå till
svars för en sådan handling. Om en enskild bygger mera och dyrare,
än han anses hafva råd till, anses detta för oklokt och klandras,
och detta med rätta. Jag för min del kan icke finna annat än att,
om staten bygger och bygger för dyrt, saken icke förbättras, tvärt
om, ty om ett folks förtroendemän gå till väga på det sättet och
vårdslösa, är det icke ursäktligare, utan tvärtom mycket sämre
och mera klandervärdt. Det kan nog vara, såsom jag hört från
åtskilliga håll sägas af personer, som envist fasthålla vid detta
beslut, att man anser sig på sätt och vis hafva blifvit narrad att
beträda en orätt väg. Men icke kan detta utgöra någon giltig anledning
dertill, att man fortfarande bör gå på den vägen.

Jag har försökt sätta mig in i denna fråga redan förra riksdagen
dels på ritkontoret på Helgeandsholmen och dels af ingeniörer
och byggmästare försökt på bästa sätt få klarhet. Derför
anser jag mig kunna påstå, att det vore ett missgrepp att så inpå
hvarandra lägga dessa stora och onödigt dyrbara byggnader. Då
nu här föreligger ett förslag, som jag deremot anser kunna antagas

Lördagen den 4 Maj, e. m.

N:e 39.

och vara mera utförbart och framförallt mycket billigare, så kan jag
icke på några vilkor åtaga mig ansvaret för att med min röst hafva
bidragit till frågans lösning i den rigtning det s k. Helgeandsholmsförslaget
går, hvarför jag, herr talman, her att få instämma i reservantens
yrkande.

Herr Ivar Månsson: Blott några ord med anledning af

herr Danielsons uttalande om att vi landtman böra se till sparsamheten
och som han rösta för reservanternas förslag.

Jag ber då först och främst få säga, att om herr Danielson icke
hela den tid, som denna fråga varit före under dessa år, alla gånger
varit lika envis mot förslaget att bygga på Helgeandsholmen, skulle
vi säkert nu icke stått inför denna strid, enär, om en sådan uppmuntran
icke funnits, dessa förslag säkert icke framkommit år efter
år att upprifva beslutet. Ty då det år 1888 var mycket tvifvelaktigt,
huru det skulle komma att utfalla, hvarför jag och många
andra voro mot förslaget, har det sedan visat sig vid alla undersökningar
och profpålningar, att utredningen varit fullt exakt, och
särskilt^ grunden har befunnits vara bättre, än man hoppats, samt
grundläggningskostnaderna mycket billigare, än man någonsin kunnat
beräkna. Det hela har således utfallit bättre, än man kunnat
hoppas. Att då efter detta hålla i sig och icke vilja göra något
der, anser jag vara ett sätt att uppmuntra försöken att få bort det.

Hvad nu beträffar denna utomordentliga sparsamhet, kan jag
för min del icke gilla, att man, sedan vi gifvit ut för att förvärfva
Helgeandsholmen 4,000,000 kronor, vill, att vi skola öfvergifva den
nära på helt och hållet. Att under sådana förhållanden använda
holmen för att derå bygga endast riksbankshus, anser jag vara den
största misshushållning, som kan finnas. Jag kan förstå, att man
för ändring i beslutet anför estetiska skäl, såsom att de båda byggnaderna
skulle skymma slottet o. s, v.; men att man vill ändring
ur sparsamftetesynpunkt, kan jag icke förstå. Hvilken enskild man
skulle göra så, att han först så dyrt förvärfvade en tomt och sedan
icke använde den. Skärskådas saken ur sparsamhetssynpunkt,
vågar jag stå inför hvilken dom som helst. Jag tror, att den skall
utfalla på det sätt, att jag vill använda tomten å Helgeandsholmen
på bästa och mest praktiska sätt.

Hvad beträffar Stockholms stads erbjudande, tror jag icke, att
det är skäl att värdera det till mera, än hvad det är värdt. Det
är mycket fyndigt hopkommet, det medger jag. Men om man läser
det noga, tror jag, att man skall finna, att det icke är så mycket
värdt. Stockholms stad har erbjudit sig att hålla broar och kajer
på »holmens obebyggda del». Hvad vill det säga, då riksbankshuset
skall ligga midt på holmen? Hvad blir då »holmens obebyggda
del». Det blefve nog en tvistefråga, om hvilken man i händelse
af bifall till ändringsförslag finge processa med Stockholms
stad, som tyckes vara så road af dylika tvister. Hvad beträffar
att staten skulle kunna få gymnasiigränden och andra tomter, som
lämpade sig att derpå bygga lokaler för embetsverk, vill jag endast
erinra, att de skulle gå i afräkning mot åtskilligt arbete, som staten

Om ändring i
Riksdagens
beslut angående
uppförande
å Helgeandsholmen

af nya byggnader
för
Riksdagen
m. m. och
riksbanken.

(Forts.)

N:0 39. 92 Lördagen den 4 Mai, «■ m Om

ändring i eljest skulle lägga ned på broar och kajer. Hvad blir sedan qvar?
Biksdagens j)e^ återstår sedan ej mycket. Vi finge tomter för embetsverksöesZwt
anff«- lokaler, men sedan finge vi ej mera efter detta förslag, såvidt jag
rande^a^Hel- förstår det. Åtminstone är det så skrifvet, att jag tror, att det kan
geandsholmen blifva föremål för ofantligt mycken tvist.

af nya bygg- Mig undras, om det verkligen är meningen, att man är beredd

”“fkf för att taga på sig ansvaret för att i ett penndrag taga bort, hvad Riks m

m ocä dagen förut gjort, om jag undantager 1888 års beslut, 1891 och 1894
riksbanken, års beslut samt för öfrigt allt det arbete, som redan nedlagts för
(Forts.) holmens bebyggande enligt faststäld plan. Sedan man röjt holmen
fri från all uselhet, som förut belamrade den, och gjort den i ordning
att .börja bygga på, vill man nu med ett penndrag slopa allt i

hop. År det så, att herrarne äro beredda — nå ja, må ske då!
Men på mig skall det icke bero.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Andersson i Löfhult, Petersson i Boestad
och Petersson i Dänningelanda.

Herr Truedsson: Herr talman! Då det förmodligen nu är

sista gången, denna fråga pröfvas i Riksdagen, vill jag hafva antecknadt
till protokollet, att jag kommer att rösta för reservanternas
förslag.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället
till det af herr Themptander under öfverläggningen framstälda
förslag. Herr talmannen fann den förra propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad, men som votering begärdes, blef nu uppsatt,
justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad sammansatta stats- och bankoutskottet
hemstält i förevarande utlåtande n:o 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den af herrar Themptander
och Fränekel afgifna, vid utskottets betänkande fogade reservation
med den af herr Themptander deri under öfverläggningen föreslagna
ändring.

Voteringen, i vanlig ordning företagen, utföll med 136 ja mot
80 nej; och hade alltså utskottets hemställan af kammaren bifallits.

Lördagen den 4 Maj, é. m.

N:o 39.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr John Olsson under 2 dagar fr. o. m. den 7 dennes
och herr Ola Bosson Olsson under 14 dagar fr. o. m. den
19 dennes.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag angående kammarens under dagens
sammanträde fattade beslut.

§ Il Anmäldes

och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 27, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
första hufvudtitel, innefattande anslagen till kongl. hof- och slottsstaterna; n:o

28, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet;

n:o 30, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
fjerde hufvudtitel; samt

n:o 31, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
femte hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvaret.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 77, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående extra
anslag till domkapitlens expeditioner;

n:o 78, i anledning af Kongl. Maj:ts under sjette hufvudtiteln
gjorda framställning angående förvaltningsbidrag åt sjukkassor m. m.;

n:o 79, i anledning af väckta motioner dels om vissa vilkor
för åtnjutande af de för statens embets- och tjensteman bestämda
löneförmåner, dels ock i fråga om utredning rörande embets- och
tjenstemäns dagliga arbetstid m. m.; och

n:o 80, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående beredande af
ålderdomsunderstöd åt barnmorskor;

bevillningsutskottets betänkande och memorial:

n:o 22, i anledning af väckt motion om förhöjning af bränvinstillverkningsskatten
äfvensom af tullen å spritdrycker;

Andra Kammurtns Prof. 1895. N:o 39.

N:o 89.

Lördagen den 4 Maj, e. m.

n:o 23, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
åtskilliga punkter af bevillningsutskottets memorial n:o 16 angående
verkstäld granskning af tulltaxan; och

n:o 24, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande n:o 17 i anledning af väckt motion
om lastpenningarnas afskaffande;

lagutskottets memorial:

n:o 45, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut med föranledande
af lagutskottets hemställan i dess utlåtande n:o 33 i anledning
af väckta motioner om ändring i vissa delar af förordningen om
kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862;

särskilda utskottets n:o 2 memorial n:o 3, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande punkten 1 af utskottets utlåtande
i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen
med förslag till lag angående försäkring för beredande af
pension vid varaktig oförmåga till arbete samt afgifna motioner i
ämnet; samt

Första Kammarens protokollsutdrag n:o 207, innefattande delgifning
af kammarens beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 7, i anledning af förslag om sådant tillägg till kongl. förordningen
den It oktober 1889, att deruti blefve stadgad kontroll
äfven å tillverkning af och handel med margarinost.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för nästa sammanträde.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,26 på natten.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1895.