RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1895:37)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1895. Andra Kammaren. N:o 37.

Torsdagen den 2 maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Till

kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Att riksdagsmannen herr C. A. Kumlin, som lider af en svårare
kronisk magsjukdom, är i behof af att i stillhet vårda sin helsa, intygas
härmedelst.

Stockholm den 2 maj 1895.

Qollhold Arbman,
Praktiserande läkare.

§ 2.

Efter föredragning, hvart för sig, af statsutskottets memorial:

n:o 73, med förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om pension åt kartografen Carl Edvard
Dahlman; och

n:o 74, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut med afseende
å Kongl. Maj:ts proposition om uppförande af nytt landsstatshus i
Luleå;

blefvo de i dessa memorial föreslagna voteringspropositioner af
kammaren godkända.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången statsutskottets utlåtanden
n:is 75 och 76.

§ 4.

Till behandling företogs bevillningsutskottets memorial n:o 16,
angående verkstäld granskning af tulltaxan.

Andra Kammarens Fiol. 1895. N:o 37.

N:o 87.

Angående
tullen å
stärkelse.

Torsdagen den 2 Maj.

Beträffande sättet för föredragningen af detta memorial hemstälde

Herr Johansson i Noraskog: Med afseende på föredragningen
af detta betänkande skall jag tillåta mig att anhålla, att punkt 18,
som handlar om tullen på stärkelse, först må föredragas, och att man
derefter öfvergår till punkt 1 och sedermera går i den ordning, som
punkterna i betänkandet förekomma. Jag skall tillåta mig att hemställa
om proposition på detta förslag.

Denna hemställan bifölls.

I följd häraf föredrogs nu först punkten 13, deri utskottet hemstält :

att tullsatsen för stärkelse af hvete, potates eller andra vegetabiliska
ämnen måtte höjas till 20 öre per kg., vigten af askar och
pappersomslag inberäknad.

Häremot hade reservationer anmälts af herr Fredholm från Stockholm,
i hvars yrkande herrar J. Johansson i Noraskog, friherre von
Schwerin, Collander, G. Jansson i Krakerud, S. M. Olsson i Sörnäs,
Bokström och Bromée instämt, och hvilken hemstält:

att Riksdagen behagade, med afslag å hvad bevillningsutskottet
föreslagit, bibehålla tullsatsen å stärkelse vid sitt nuvarande belopp,
eller 17 öre per kg.

I fråga härom anförde nu:

Herr Fredholm från Stockholm: Herr talman! Vid denna punkt
af utskottets betänkande är fogad en reservation, uti hvilken åtta af
Andra Kammarens utskottsledamöter deltagit.

Jag skall först anhålla att få fästa kammarens uppmärksamhet
på ett tryckfel, som förekommer på sid. 19 sista stycket andra
raden, der det står år »1878», men skall vara »1858». I öfrigt skall
jag anhålla att på de i reservationen anförda skäl få yrka bifall till
den af reservanterna gjorda hemställan, hvilken lyder: »att Riksdagen
behagade, med afslag å hvad bevillningsutskottet i punkt 14 af betänkandet
föreslagit, bibehålla tullsatsen å stärkelse vid sitt nuvarande
belopp, eller 17 öre per kg.»

Herr Jönsson i Gammalstorp: Jag skall be att få yrka bifall
till utskottets betänkande på de af utskottet angifna skäl.

Herr Fredholm från Stockholm: Herr talman! Jag gjorde mig
nyss skyldig till ett förbiseende. Jag säde punkt 14. Det står så i
den hemställan reservanterna göra, men det skall vara punkt 13.
Det beror på ett ombrytningsfel vid tryckningen. Jag vidhåller derför
mitt yrkande med den ändring, att i stället för punkt 14 sättes
punkt 13.

Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hem -

N:o 87.

Torsdagen den 2 Maj.

ställan och dels på afslag derå och bifall till den vid punkten fogade Angående
reservationen; och lana herr talniannen den sistnämnda propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef likväl begärd och
företogs, enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända (l''orts'')
voteringsproposition :

Den, som beträffande punkt 13 i bevillningsutskottets förevarande
utlåtande n:o 16 bifaller den vid nämnda punkt af herr Fredholm
afgifna reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan.

Omröstningen visade 109 ja mot 83 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

I ordningen förekom derefter punkten 1, innefattande utskottets Angående
hemställan, att tullsatsen för dextrin eller dextrinqummi måtte höjas tullen a
till 20 öre per kilogram. dextrin.

I en vid punkten fogad reservation hemstälde deremot herrar
J. Johansson i Noraskog, friherre von Schwerin, Collander, Fredholm,
G. Jansson, S. M. Olsson, Hafsström och Bromée, att ifrågavarande
tullsats måtte bibehållas vid sitt nuvarande belopp, 17 öre
per kg.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Fredholm från Stockholm: Herr talman! Jag skall auhalla
att få yrka bifall till reservanternas hemställan, nemligen om
bibehållande af tullsatsen å »dextrin eller dextringummi» vid dess nuvarande
belopp, 17 öre per kilogram.

Herr Swartling: Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Kammaren afslog utskottets hemställan och
biföll reservationen.

Punkten 2.

Bifölls.

1 punkten 3, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet, att tull- Angående

satsen för qn/n, andra slug, måtte böjas till 20 öre per kilogram. tullsatsen för

‘ ° gryn, andra

slag.

N:o 87. 4

Torsdagen den 2 Maj.

Angående Herr Johansson i Noraskog och hans förenämnde medreservanter
tullsatsen för hen)stälde deremot i en vid denna punkt afgifven reservation:

»att Riksdagen behagade, med afslag å hvad utskottet i punkt 3:o)
(Forts) at> betänkandet föreslagit, bibehålla tullen å »gryn, andra slag», vid
sitt nuvarande belopp, eller 17 öre per kilogram.»

Herr Fredholm från Stockholm yttrade: Jag skall anhålla om

bifall till den af reservanterna gjorda hemställan, nemligen att tullsatsen
å »gryn, andra slag», måtte bibehållas vid sitt nuvarande belopp,
eller 17 öre per kilogram.

Herr Ivar Månsson: Jag skall endast be att få yrka bifall till
utskottets förslag, hvilket står i öfverensstämmelse med det beslut,
som af Riksdagen blifvit fattadt i fråga om tull å spanmål och mjöl.

Vidare anfördes icke. Med afslag å utskottets hemställan biföll
kammaren reservationen.

Punkten 4.

Bifölls.

Punkten 5.

Angående I en inom Andra Kammaren väckt motion hade herr Larsson
Mlen (fjäs/, från Upsala föreslagit, att tullen å artikeln »Jäs/, alla slag», måtte
höjas till 30 öre för ett kilogram; och hemstälde utskottet i förevarande
punkt, att tullsatsen för ifrågavarande artikel måtte höjas
till 25 öre kg.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herr Fredholm, i hvars yrkande herrar J. Johansson i Noraskog, friherre
von Schiverin, Collander, Q. Jansson, S. M. Olsson, Pokström
och Bromée instämt, och som hemstält, att Riksdagen behagade, med
afslag å hvad bevillningsutskottet i punkt 5 af betänkandet föreslagit,
bibehålla tullsatsen å pressjäst vid sitt nuvarande belopp, eller
20 öre pr kilogram.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Fredholm från Stockholm: Jag skall anhålla om bifall till
reservanternas hemställan eller att tullsatsen å pressjäst måtte bibehållas
vid sitt nuvarande belopp af 20 öre per kilogram.

Herr Larsson från Upsala: Jag skall tillåta mig att anhålla om
bifall till utskottets förslag, och skall till förmån derför endast åberopa
en omständighet, som synes bära vittnesbörd om att denna låga
tullsats, 20 öre, är synnerligen billig.

I motionen har jag, med beräkning af en tullsats å spanmål af
3 kronor 15 öre per 100 kilogram, kommit till det resultat, att en skydds -

N:o 37.

Torsdagen den 2 Maj.

tull af 30 öre per kilogram skulle vara för jästiudustriens räddande Angående
erforderlig. Nu är emellertid, som kändt är, spanmålstullen höjdtullen åjästfrån
3 kronor 15 öre till 3 kronor 70 öre, hvilket torde ådagalägga att (Forts.)
den ifrågasatta skyddstullen af 30 öre är svagare än den tull, som
skulle vara önskvärd.

Jag skall derför taga mig friheten att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Fredholm från Stockholm: Motionären har såsom skälför
sitt yrkande om bifall till utskottets hemställan åberopat den beräkning,
som han framlagt i sin motion och i hvilken lian utgår från
den förutsättningen, att man af 100 kilogram spanmål får ett visst
utbyte af jäst. Men utom jäst erhåller man ju äfven ur samma
qvantitet spanmål en viss qvantitet bränvin. Vid denua beräkning,
likasom vid landtbruksstyrelsens beräkning i dess utlåtande angående
mellanrikslagen har man lågt tullsatsen å 100 kg. spanmål uteslutande på
pressjästtillverkningcn, utan att taga hänsyn till den qvantitet bränvin,
som samtidigt kan ur nämnda qvantitet spanmål uttagas. Detta är
origtigt och verkar ogynsamt för alla brännerier, som icke tillverka
jäst, emedan bränvin, tillverkadt vid jästfabrikerna, sålunda liksom
premiernas. Dessutom har man vid beräkning af tullsatsen å jäst
gjort afseende på tullen å potatismjöl, hvilket äfven är origtigt, ty
utskottet erkänner ju sjelft att denna tull icke inverkar på potatismjölspriset.

Om man vid bestämmmandet af tullsatsen å jäst icke förbiser
detta, så innebär den nuvarande tullen af 20 öre fullt tillräckligt
industriskydd äfven med den höjning i spanmålstullen, som blifvit
gjord, hvilket herrarnc kunna finna af reservationen, deri man just
tagit hänsyn till de omständigheter jag nu framhållit.

Jag yrkar derför bifall till reservationen.

Herr Larsson från Upsala: Jag vill blott anmärka, alt den gynsamma
omständigheten, att man vid jästtillverkningen äfven kan
erhålla bränvin, är ett förhållande, som förefans äfven förut, och jag
kan således icke finna, att deri skulle ligga cn ny omständighet af
beskaffenhet alt föranleda till eu ändrad uppfattning. Jag vidhåller
mitt yrkande.

Herr Fredholm från Stockholm: Ja, det är nog sant att
man äfven förut fick bränvin vid ifrågavarande tillverkning; men
donna omständighet underlät man taga i beräkning vid bestämmandet
af nu gällande tullsats. Att man gjort sig skyldig till eu dylik underlåtenhet
cn gång, synes mig icke utgöra skäl för att ytterligare upprepa
samma tillvägagående.

Herr Friherre von Schwcrin: Utom livad som nu blifvit sagdt i
fråga om jäst skall jag be att kammarens ledamöter ville hafva i
minnet ännu eu sak. Om man nu höjer jästtullen med 25 procent
af dess nuvarande belopp, så frågas: hvad är meningen dermed? Jo
den, att höja priset å jäst och att stänga införseln deraf utifrån. Då

N:o 37. 6 Torsdagen den 2 Maj.

Angående fot sålunda är meningen att priset å jäst skall stiga med 5 öre, så

“ ™ a skulle man, ifall herrarna med talet 5 multiplicera antalet kilogram

'' or s,/ jäst, som afsättes, komma till ett plus å brödpriset med 200,000

kronor. Kan det vara skäl att, sedan vi höjt tullen å spanmål och
mjöl så betydligt som vi gjort, ytterligare höja brödpriset med ett så
afsevärdt stort belopp som med 200,000 kronor? Man kan ju tycka,
att denna höjning af 5 öre på ett kilogram är obetydlig och alls
icke för hög, men den verkar i allt fall den lilla nätta summan af
200,000 kronor förhöjning i brödpriset.

Som herrarna minnas, då här för en tid sedan var tal om tillverkning
af bränvin af melass, framhölls mycket skarpt af motionärerna,
att dessa pressjästfabriker redan förut vore mycket starkt
gynnade och att de bidrogo till att trycka ner tillverkningen af
bränvin af potatis, hvilken tillverkning — jag medgifver det villigt
— måste anses såsom en binäring till jordbruket i vissa delar af
vårt land, der jordmånen är sandig och klen. Detta framhölls mycket
skarpt, och stora sympatier uttalades för förslaget om förhöjd tillverkningsskatt
å melassbränvin och prässjästbränvin, hvilket likväl ej
vann någon vidare anslutning vid det slutliga afgörandet, emedan
man ansåg det vara en vansklig sak att lagstifta i ett ärende sådant
som detta, utan föregående utredning om och i hvad mån en förändrad
lagstiftning skulle medföra ökade fördelar för en samhällsklass
på den andras bekostnad.

Nu vill man emellertid ytterligare, ännu mera än man redan
gjort, gynna denna pressjästfabrikation. Detta anser jag icke vara
lämpligt, utan skall derför be att få yrka bifall till den i reservationen
gjorda hemställan.

Herr Ivar Månsson: Jag vill i motsats mot den siste talaren
säga, att det icke är så säkert att jästpriset skall höjas genom åsättande
af den ifrågasatta tullen. Det låter ju tänka sig, att flera
dylika fabriker uppstå och konkurrera med de hittills varande. Men
hvad man bör verka för, det är för att skydda dessa fabriker mot
den utländska konkurrensen. Jag vet t. ex. att den konkurrens,
som linnes i Skåne mellan inhemska fabrikanter och fabrikanter från
Danmark är sådan att åtminstone de fabrikanter, som här drifva
jästfabrikatiou utan tillverkning af bränvin icke kunna uthärda denna
konkurrens. Mig synes det emellertid vara eftersträfvansvärdt att
man söker befrämja jästproduktionen utau bränvinstillverkning, och det
är på denna grund som jag tror att det icke skulle skada att man
höjde jästtullen, och jag har också derför varit med om att biträda
utskottets förslag.

Herr Fredholm från Stockholm: Om, såsom den siste talaren

antydde, meningen med tullförhöjningen i fråga icke vore att dermed
höja priset å jäst, utan endast att locka till anläggande af nya
jästfabriker, så torde det vara all anledning att icke vara med om en
sådan förhöjning. Ty konkurrensen på detta område är tillräckligt
stor förut och torde icke kunna utan skada för befintliga fabriker
ytterligare utvidgas. Då den ifrågasatta prisförhöjningen sålunda icke

Tordagen den 2 Maj. 7 N. o 37.

skulle vara till den ringaste nytta, men väl till skada för pressjästfabrikerna,
så kan jag icke finna att det förefinnes någon anledning™ ** a ■
att böja denna tull. or B''

Herr Ola Bosson Olsson: För min del kan jag icke vara med
om att bereda pressjästfabrikationen större fördelar utöfver dem denna
näring redan åtnjuter; och skall jag derför be att få yrka bifall till
reservationen.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, afslog kammaren
utskottets hemställan och biföll den vid punkten fogade
reservationen.

Återstående punkterna 6—12 äfvensom punkten 14.

Biföllos.

§ 5.

Härefter föredrogs bevillningsutskottets betänkande n:o 17, i Om last
anledning af väckt motion om lastpenningarnes afskaffande. pmninqames

b afskaffande.

1 en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 73, hade herr
O. Melin föreslagit, att Riksdagen ville besluta afskrifning af den på
sjöfartsnäringen hvilande beskattning, som kallas lastpenningar; och
hemstälde utskottet under punkten 1 af föreliggande betänkande:

att Riksdagen ville besluta att på det sätt bifalla ifrågavarande
motion, att den sjöfarten under namn af lastpenningar åliggande afgift
måtte under loppet af tio år afskrifvas sålunda, att densamma måtte
från och med början af år 1896 utgå med allenast 9 öre för ton;

från och med början af hvarje derpå följande år till och med
år 1904 med 1 öre mindre per ton än det närmast föregående
året; och

från och med början af år 1905 alldeles upphöra.

Häremot hade reservationer afgifvits af herrar Cavalli, Rudebeck,
Nisser, Stephens, Weinberg, Almström, Philip son, friherre
Alströmer, af Buren och Röhss, hvilka yrkat afslag å motionen.

Efter uppläsande af utskottets hemställan begärdes ordet af

Herr Swartling, hvilken enligt anteckning å betänkandet icke
deltagit i ärendets slutliga behandling inom utskottet och nu yttrade:

Herr talman! Den nu föreliggande frågan erinrar verkligen icke så
litet om Tors bockar; ty fastän motioner i ämnet gång efter annan
blifvit afskena, så återkomma de ändå alltjemt. Då jag redan förut
flera gånger uttalat mig i denna fråga, så torde min åsigt i densamma
vara noggrant känd. Jag ber derför endast att nu få gifva

N:o 37.

Torsdagen den 2 Maj.

Om lastpenningames

afskaffande.
(Forts.)

tillkänna att jag icke käft anledning att frångå den uppfattning, som
jag förut haft.

Tillika ber jag att fä säga, att inom utskottet uttalats enstämmiga
sympatier för sjöfartsnäringen, och alla hafva erkänt det betryck,
med hvilken denna näring kämpar; men man har icke kunnat finna
det nu föreslagna sättet vara densamma till någon verksam hjelp.

Det är ju bekant, att lastpenningarna erläggas till större delen
— man säger till omkring 60 procent — af utländska fartyg. Eu
afskrifning af dessa lastpenningar skulle sålunda endast tjena till att
i öfvervägande mån bereda fördelar åt den utländska skeppsfarten;
och det kan ju icke vara skäl att, i synnerhet under nuvarande förhållanden,
då vi för att fä staten att gå ihop måste dragas med
tilläggsbevillning, vidtaga denna åtgärd, som skulle beröfva staten en
inkomst af 500,000 kronor per år.

Dessa äro de förnämsta skälen, hvarför reservanterna icke kunnat
vara med om att bifalla motionen; och de äro också för mig afgörande
för att yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till den
afgifna reservationen.

Herrar Fehrsson i Norrsund och llamstedt instämde häruti.

Herr Melin anförde: Det var visserligen att förvänta, att den
siste ärade talaren nu liksom förut skulle motsätta sig den motion, som
jag tagit mig friheten väcka. Men det må icke heller förvåna herrarue,
att, när jag vunnit en fast och orubblig öfvertygelse om min
saks rättvisa, jag begagnar de tillfällen, som jag anse lämpliga,
att på nytt framlägga för Riksdagen min begäran att denna rättvisa
ändtligen blir utöfvad.

Jag skall emellertid, då nämnde talare för sitt motstånd icke
åberopat några andra skäl, än de af honom för länge sedan framburna,
be att genast få ingå på ett bemötande af reservanternas
åsigt om saken.

Reservanterna börja med att säga, att lastpenningar äro af
den beskaffenhet, att de i högst ringa mån inverka på varuprisen,
och tillägga derefter: »För öfrigt har utskottet så mycket mindre
skäl att närmare skärskåda frågan från denna synpunkt, som motionären
nästan uteslutande betonat skattens inverkan på sjöfartsnäringen».
Med afseende på denna anmärkning af reservanterna
ber jag att få hänvisa till min motion vid 1893 års riksdag, hvaruti
jag, såsom äfven nu i andra momentet framhålles, säger, att denna
afgift indirekt inverkar »på landets öfriga näringar, Indika måste
hafva fördel af, att sjelfva transportmedlen blifva i möjligast minsta
grad betungade med afgifter». Jag anser således, att reservanterna
icke haft skäl uti att anmärka, att jag icke tänkt på andra näringar,
utan hufvudsakligen hållit mig till sjöfartsnäringen. Det är in
tydligt och klart, att den, som har denna näring att sköta, i främsta
rummet tagel- hänsyn till den, men som riksdagsman anser jag mig
skyldig att icke ensidigt betrakta saken från skeppsredaresynpunkt,
utan att äfven se den från andra sidor. Och då vill jag påstå, att
det icke kan vara likgiltigt för varuegaren, om det fartyg, som fort -

N:o 87.

Torsdagen den 2 Maj.

skaffar hans varor, är bctungadt med höga haiimmngäldcr, emedan Om lastdet
under normala fraktkonjunkturer ju är klart, att skeppsredarue^<v'''',.'',,$a’™<’*
skola taga ut afgifterna af de varor som de föra. Och det duger a-''s!F ,
sannerligen icke att för att bevisa motsatsen komma fram med en or s''''
så naiv fråga som den: hvad verka dessa utgifter på en drittel smör
eller på en tunna spanmål? Det är ju, mine herrar, ett rent nonsens
att komma fram med sådana skal, då det är påtagligt, att det är
summan af dessa 500,000 kronor i lastpenningar, som vid de tillfällen,
då det är möjligt att lägga dem på varan, kommer att tynga
på de importerade och exporterade varorna, och således kan man
säga, att lastpenningarne under vissa förhållanden inverka äfven
på varuomsättningen. Hvarje hinder, som lägges på transportmedlen,
kommer sålunda att inverka på varuprisen.

Sedermera säga emellertid reservanterna: »Det torde i allmänhet
endast under låga eller nedgående fraktkonjukturer inträffa, att
sjöfartsnäringen icke öfverflyttar lastpenniugeafgiften på varuomsättningen,
utan nödgas i sista hand vidkännas densamma. Sedt från
sjöfartsnäringens synpunkt gäller frågan alltså, huruvida med afseende
å tider af betryck för denna näring en afskrifning af ifrågavarande
skattetitel kan anses påkallad.» Således erkänna reservanterna,
att det i tider af betryck är sjöfartsnäringen, som drabbas af
dessa lastpenningar, men de vilja ändå icke vara med om att borttaga
dem. Hvarför då icke? Annars är det väl brukligt att just i
tider af betryck för eu näring försöka, om man kan på något sätt
hjelpa den näringen; och hvad sjöfartsnäringen beträffar, så är det
icke tillfälligt betryck, hvari den befinner sig, ett betryck, hvarifrån
den skulle kunna vänta att när som helst blifva qvitt, utan detta
betryck har existerat under tiotals år med undantag af en liten flägt
då och då, som snart gått bort igen. Och ser man saken sundt, så
måste man erkänna, att det tinnes bra liten anledning att i detta
fall i framtiden vänta någon förbättring. Men, säga reservanterna,
man bör icke bevilja sjöfartsnäringen denna skattelindring emedan
det skulle leda derhän, att GO procent deraf skulle komma utländingarne
till godo och blott omkring 40 procent de svenska fartygens
egare. Der komma vi tillbaka till ett argument, som den siste
talaren och många med honom ofta oberopat. Jag har försökt öfvertyga
dessa mina ärade motståndare om origtigheten af dessa siffror,
men det hjclper icke. Det förhåller sig med detta argument — för
att begagna ett uttryck af den siste talaren — precis på samma
sätt som med Tors bockar, det kommer igen, huru ofta man än
vederlägger det. Jag har varit uppe i generaltullstyrelsen och bedt
om eu statistik öfver lastpenningarne för att kunna visa, huru mycket
deraf erlägges af svenska redare, och huru mycket af utländingar.
Jag har talat med generaltulldirektörcn sjelf, och han har
sagt mig: vi hafva ingen statistik om den saken. Jag svarade, att
jag fann det märkvärdigt, hvarpå han genmälde, att det skulle förorsaka
alltför mycket besvär att föra eu sådan statistik. Den värde
talaren på norrköpingsbänken drager emellertid den felaktiga slutsatsen,
att derför att sjöfarten från utlandet bedrifves till GO procent
af utländiugar och 40 procent af svenskar, så skulle GO procent af

N:o 37.

Torsdagen den 2 Maj.

Om last- lastpenningar^ också falla på utländingar och 40 procent på svenPafskaffande
s^ar- htenna slutledning är alldeles felaktig med anledning af de
ajscijjan e. grun(jerj eftcl. kvilka lastpenuingarne utgå. Nu kunna ju herrarne

(. or s.j Säga; att icke heller jag anfört några bevis för min uppfattning.

Men jag tror, att de, som hafva att göra med sjöfarten, ganska val
veta, att dessa lastpenningar hufvudsakligen drabba de svenska båtarne,
som bedrifva den stora reguliera trafiken på utlandet. Om det t. ex. är
ett utländskt eller svenskt fartyg som går till Norrbotten och der
lastar trävaror, eller till Luleå eller Oxelösund och lastar malm, så kan
det hända, att detta fartyg., befraktas 4 å 5 resor med trävaror och
många resor med malm. År detta fartyg på ett tusen tons och inkommer
i barlast, betalar detsamma 100 kronor i lastpenningar vid första
resan under ..året in och lika mycket ut, d. v. s. 200 kronor för ett
kalenderår. År det deremot fråga om båtar, som..gå reguliera turer,
t. ex. från Stockholm, Göteborg eller Malmö till Östersjö- eller Nordsjöhamnar,
få de erlägga lastpenningar för hvarje resa in med last.
Jag känner till sådana båtar, som göra 25 å 30 resor om året fram
och tillbaka, hvarvid de medföra t. ex. kol på återresan från England,
och de kunna få betala ända till 3 å 4 tusen kronor om året
i lastpenningar. Jag tror derför, att man måste erkänna, att, då det
hufvudsakligen är utländska fartyg, som föra de stora, skrymmande
lasterna från Norrbotten, dessa få betala lastpenningar i en mycket
mindre proportion än den ärade talaren och många med honom vilja
påstå.

Nu säga reservanterna, att vi icke böra bevilja den af utskottet
föreslagna afskrifningen af lastpenuingarne, emedan den vinst, de
svenska rederierna till äfventyrs kunde förvänta af lastpenningarnes
borttagande, icke skulle, fördelad på de särskilda fartygen eller
rederierna, kunna blifva nämnvärd i annat fall, än då fartyget gjorde
tätare turer mellan .Sverige och utlandet. Men jag är, som jag redan
sagt, för min del alldeles öfvertygad, att den reguliera förbindelsen
till öfvervägande del besörjes af svenska ångare, och jag anser det
derför vara vår skyldighet att bidraga till, att denna reguliera trade
allt mer och mer utvecklar sig, så att våra svenska fartyg kunna
sätta sig fast på en viss trade och icke blott der betrygga sin egen
förtjenst utan äfven hjelpa alla landets produkter ut på verldsmarknaden
så billigt som möjligt. Jag anser det sålunda icke vara välbetänkt
af reservanterne att säga, att vi skola behålla lastpenningar^,
emedan de äro till fördel för de reguliera linierna, ty deras
uttalande borde gått i alldeles motsatt retning. Jag måste tyvärr
upptaga kammarens tid med att litet närmare förklara denna sak,
ty jag befarar verkligen, att mången icke vet, huru dermed nu förhåller
sig. I allmänhet är det nu så att, sedan ett rederibolag öppnat
en ny trade, kan det under de första åren alls icke förtjena
något derpå. Sedan kommer kanske ett år med en liten förtjenst,
men så blir det dåliga tider igen. Rederiet fortsätter emellertid, då
det icke kan rycka fartygen från traden, och fartygen måste gå,
ehuru de endast ofta hafva dåliga laster. Rederiet har nemligen låtit
bygga båtarne specielt för en viss trade, och dessa båtar, som kanske
kosta 7 å 800,000 kronor, lämpa sig icke för annan trade. Under

N.o 37.

Torsdagen den 2 Maj.

de första åren får rederiet sålunda icke skrifva af något på båtarne, Om lastoch
om det måste nedlägga fraktfarten, kan det icke för skäligtpwnin&arncx
pris sälja fartyget, emedan det icke lämpar sig för allmän fraktfart. , ”-T''
EU sådant rederi står sålunda i kolossalt stor risk. Det är icke 1 orts''
heller samma förhållande som med de rederier, hvilka bedrifva fraktfart
mellan t. ex. Stockholm och Norrland och hvilka lägga upp sina
båtar på vintern, ty de rederier, som drifva fraktfart på utländska
hamnar, de måste låta sina båtar gå året om, äfven om de icke
lemna någon vinst. De slita ut sina båtar utan att kunna afskrifva
något på dem. De kunna i lyckligaste fall lemna en liten utdelning
till sina intressenter, men när tiden är inne för nya pannor eller
större reparationer, saknas reserverade medel dertill. Att så är förhållandet
skall man lätt finna, om man ser igenom revisionsberättelserna
för många större rederibolag. För några år sedan fans också
ett rederibolag i Malmö, som anropade Riksdagen om hjelp för att
kunna existera, ehuru det naturligtvis ej lyckades.

Men bortsedt från denna för rederierna sorgliga utsigt vill jag
hemställa till eder alla, som drifva jordbruk eller industri, om dessa
reguliera ångbåtslinier göra eder någon skada? För min del tror
jag, att de tvärtom göra eder den största tjenst. Om ni har ett mejeri
på landet och behöfver exportera smör, så viljen I icke anlita
cn båt, som utöfver bestämd tid uppskjuter sin afgång till utlandet,
der 1 hafven marknad för ert smör, utan I bållen efter rederiet att
låta båtarne afgå bestämda dagar och på bestämdt klockslag. Göra
de icke det, så uppgör man icke nästa år aftal om varans transporterande
med samma båtar. Samma är förhållandet med industrialster,
som ni exportera. Jag vill derför be jordbrukarne, som utgöra
donna kammares majoritet, samt industriidkarne att icke lägga
tunga bördor på denna sjöfartsnäring, som är eu nyttig tjenare till
eder. För de fartyg, som gå på vestkusten, göra rederierna och
kommunerna de största uppoffringar för att hålla öppet vatten och
få ut edra varor, ehuru frakterna då alls icke motsvara kostnad och
risk. Det synes mig då vara högst orättvist och oklokt att säga,
att denna fraktfart skall betungas mer än annan, det bör vara
tvärtom.

Jag vill nu litet närmare beröra anledningen, hvarför jag i år
åter framkommit med denna motion. Vid 1893 ars riksdag föll visserligen
denna framställning vid gemensam votering. Första Kammaren
hade nemligen afslagit, men Andra Kammaren bifallit samma förslag
som bevillningsutskottet nu tillstyrkt. Jag ansåg emellertid, att sedan
dess tillkommit några särskilda omständigheter, som borde föranleda
Riksdagen att nu bevilja de af mig framstälda anspråk. En af dessa
särskilda omständigheter är, såsom motionen utvisar, att Köpenhamns
frihamn öppnats. För att kunna uppdrifva sin sjöfart och utvidga sitt
handelsområde bar Köpenhamn nu nedsatt afgifterna för fartygen till
ett minimum, och derför taga fartygen hellre frakter till Köpenhamn
än till Sverige, särskildt Malmö eller Göteborg, der de få betala stora
lastpenningar m. m. En annan omständighet är, att en stor del af
mellersta Sveriges exportvaror tagit vägen öfver Kristiania i stället
tor öfver svenska vestkusthamnar, emedan Kristiania kan lämna eu

N:o 37.

Torsdagen den 2 Maj.

Om last- del fördelar, som vi icke kunna erbjuda med afseende å algifter å
1>e!?r}tn^.arY8 fartyg å varor. Vidare bär Hamburg fått en stor frihamn, och inom
a 8(v t \ 6 k°rt Nord—Ostersjökanalen öppnas. Hvilken inverkan denna

'' or s''^ kanal kan komma att utöfva på vår skeppsfart, det är ju svårt att
säga, men jag fruktar för att vi icke kunna fä någon fördel af densamma,
utan snarare tvärtom. Slutligen har jernvägsstyrelsen träffat
nya aftal om samtrafik med utlandet. Danmark, Tyskland, ja äfven
Ilolland och Belgien hafva derigenom kommit i lättare förbindelse med
oss beträffande varuutbytet, och äfven England torde snart komma i
åtnjutande af samma förmån. Jag vill nu icke göra någon vidräkning
med jernvägsstyrelsen för dessa aftal, emedan dertill skulle fordras
ett vidlyftigare material än jag för närvarande förfogar öfver. Men
det torde vara tydligt att, då jernvägens taxor hafva fallande skala i
förhållande till vägens längd samt omfatta stola delar af kontinenten,
sjötrafiken derigenom förorsakas skada. De fartyg, som i Nord- och
Östersjöhamnar söka last för Sverige, hafva naturligtvis eu svår
konkurrent i färjtrafiken, då jernvägsstyrelsen nu ombesörjer fortskaffande
af varor från snart sagdt hvilken ort som helst i Sverige
och tvärtom. Jag hoppas emellertid, att herrarne skola erkänna^ att
detta allt bör hafva till följd, att man minskade de utgifter, som nu
hvila på sjöfarten.

Reservan törne säga, att de icke kunna tillstyrka lastpenningarues
afskaffande, utan anse lämpligare att bereda sjöfarten andra lindringar,
såsom ytterligare nedsättande af fyr- och båkafgifterna m. m. och
hafva de antagligen äfven premier eller subvention åt rederier i
tankarne liksom konsulatsafgifternas nedsättande, något som nu icke
kan komma i fråga. Hvad först fyr- och båkafgifternas nedsättande
beträffar, är det rådet ej mycket att tacka för, emedan dessa medel
helt och hållet tillhöra sjöfarten. De användas nemligen, såsom bekant,
till underhåll af fyrar och båkar samt för att hålla dem i sä
fullgodt skick som möjligt. Blir det sedan något öfver af dessa utgifter,
kommer nog eu nedsättning att ske utan Riksdagens hörande.
Jag berörde nyss premier på sjöfarten, ehuru i utlåtandet icke talats
derom. Detta var nog sjöfartsnäringskomiténs älsklingsidé, och för
mitt bolag skulle det vara en särdeles vacker present, om sådana infördes.

Men det synes mig dock, som om det aldrig borde ifrågakomma
att taga emot dylika presenter. Jag tror, att sjöfartsnäringen likasom
alla andra näringar sköter sig bäst, om den får hafva sin frihet, och
sjöfartsnäringen är framför alla andra näringar i behof deraf, ty den
arbetar icke blott på egna kuster utan på alla verldens haf. Den
måste derför hos oss åtnjuta samma frihet som på andra håll. Vi
böra derför icke heller begära, att staten skall tillsläppa stora summor
i premier åt denna näring, så framt det icke gäller postrouter eller
någon viss för staten nödvändig trade till transatlantisk hamn. Tro
herrarne för (ifrigt, att ett förslag om premier åt sjöfartsnäringen,
uppgående till flera hundratusen kronor, skulle kunna vimla bifall i
denna kammare? Jag tror det icke!

Jag vill slutligen nämna en annan sak, som kammaren borde
fästa sig vid. När regeringen vid 1885 års riksdag framlade proposition
om lastpenningarues borttagande, medgaf Riksdagen borttagande

N:o 87.

Torsdagen den 2 Maj.

af 30 procent af dem, i likhet med hvad samtidigt beviljades för Om lastgrundskatter
och indelningsverk. Det lider icke något tvifvel, attP^nningames
icke detta var eu rättvisa mot sjöfartsnäringen lika väl som mot grund- nfs1(affande.
skatternas innehafvare. I)å denna fråga behandlades här i kammaren, tForls )
yttrade några välvillige talare bland landtmännen, som ännu äro qvar
i kammaren, att man borde afgöra denna fråga i sammanhang med
grundskatterna. Vid urtima riksdagen gjordes också åtskilliga löften
om rättvisa för de olika näringarne, den ena efter den andra, men
hvad sjöfartsnäringen beträffar bär den i stället för lättnader genom
de höga tullarne fått ökade kostnader för fartygens proviantering och
derjemte en afsevärd minskning i sin verksamhet, enär tullarne
naturligtvis begränsa utsigterna till fraktförtjenst.

Under alla dessa förhållanden hade jag vågat hoppats, att herrarne
nu icke skulle motsätta sig min begäran, och huru ledsamt än resultatet
blifvit i Första Kammaren, der min motion blifvit utslagen med
78 röster mot 25, har jag dock den förhoppningen, att resultatet skall
ställa sig bättre i den gemensamma voteringen. Jag var inne i
kammaren, då frågan der var före, och åhörde diskussionen, och jag
fann till min glädje, att det var protektionister, som förut vid denna
frågas behandling 1893 röstade mot densamma, som nu röstade för.

Och det är icke utan, att jag äfven i denna kammare väntar att få
höra åtminstone någon protektionist uppträda för min åsigt, och att
det vid omröstningen bär skall blifva bättre resultat.

Jag tror icke, att mycket behötver tilläggas; jag vill dock påpeka,
att på kammarens bord för närvarande hvilar ett betänkande rörande
billigare jernvägsfrakter för landtmannaprodukter. Jag vill för närvarande
icke ingå i något som helst uttalande öfver detta förslag, ty
jag har knappt hunnit läsa handlingarne, men jag tror, att herrarne
böra vara lika angelägna om att söka ställa det så, att transportmedlen
på sjön blifva rättvist behandlade, och jag kan försäkra
herrarne, att de afgifter, som qvarstå, äfven om lastpenningar borttagas,
äro mer än tillräckliga att göra sjöfartsnäringen ganska stora
bekymmer.

Jag skall icke för ögonblicket besvära herrarne mera, men jag
vill saga, att ehuru jag i min motion begärt att få lastpenningarne
afskrifva i sin helhet, jag dock funnit, att det är omöjligt, och derför
vill jag nu, herr talman, be att få yrka bifall till det förslag, som
framkommit från bevillningsutskottet, samt afslag å reservanternas
hemställan.

Häruti instämde herrar Lilljeqvist och Falk.

Herr Daniclson: Jag tror, att motionären verkligen icke hade
skål för det yttrande han tålde, att det skulle vara endast protektionister,
som vore emot detta förslag. För min del vill jag åtminstone
säga, att jag som protektionist icke har haft några betänkligheter
deremot, men det har funnits andra skäl, som göra, att det
tyckes mig mindre välbetänkt aft nu bifalla utskottets hemställan.

Det är nemligen det förhållandet, att det icke är på något sint utredt
eller med eu enda siffra anfydt, om våra fartyg i utlandet skulle

N:o 87.

Torsdagen den 2 Maj.

Om last- hafva samma förmåner som de utländska här, derest lastpenningar^
penning ar nes af''skrefves. Hafva icke våra fartyg i utlandet sådana förmåner, hvarafsajfan
e. svj (}£ skänka utländingarne eu summa af 300,000 kronor
or 3l'' om året? Vore det icke mera skal, att utländingarne hade samma
skyldighet som nu, då de idka sjöfart på våra kuster, att betala
dessa lastpenningar? Jag tror, att man bör taga saken i betraktande,
när våra handels- och sjöfartstorhållanden komma att omordnas. Vore
det icke då skäl att hafva detta att bjuda på och säga: om vi få
motsvarande förmån hos eder, så skolen I få denna förmån hos oss.
Men att nu, när handels- och sjöfartsförhållandena äro bundna genom
traktater, skänka utländingarne ytterligare förmåner, tycker jag vara
obetänksamt, helst som ingen utredning erhållits i denna motion.
Det har talats om allt, som rör våra inländska förhållanden, men
icke ett ord om detta. Jag tycker emellertid, att detta är en extra
gåfva till våra handelstraktater, som vi icke böra skänka bort.

Icke kan jag heller tro, att lastpenningar^ äro så tyngande,
som motionären påstår. Jag vill medgifva, att det kunde vara skäl
att lätta de förhållanden, under hvilka sjöfartsnäringen arbetar, men
anledningen till alt jag ej kan vara med om motionen är, att vi på
detta sätt skulle gifva utländingen en gåfva, som jag tycker, att det
icke vore något skäl att skänka honom.

Vidare vågar jag påstå, att den inrikes sjöfartsnäringen blifvit
betydligt lättad, och jag tror, att äfven de, som idka utländsk skeppsfart,
genom att hafva fått skeppsmätningsförordningen till stånd, som
ger dem mindre afgiftspligtigt tontal, hafva fått en lättnad. Dessutom
bär den inrikes sjöfarten blifvit helt och hållet befriad från fyr- och
båkafgifterna. Sjöfartsnäringen har sålunda icke blifvit pålagd några
bördor, som den siste talaren antydde, utan utvecklingen har
tvärtom gått i den rigtningen, att man sökt lätta de förhållanden,
under hvilka den arbetar.

Jag vill ännu en gång erinra om, att det icke kan vara välbetänkt
att gifva bort denna förmån, innan man kan bereda de fartyg,
som gå i utrikes fraktfart, någon motsvarande lindring. Jag tycker
åtminstone, att det är olämpligt. Kan motionären komma med eu
utredning, hvaraf framgår, att man kunde ordna förhållandena så,
att dylika utgifter icke drabbade våra fartyg, då de gå i utrikes
fraktfart, utan de i utlandet tinge motsvarande förmåner, då kunde
ju Riksdagen taga frågan i ompröfning. Ty denna afgift synes mig
vara något, hvarmed man i detta afseende skulle kunna, om jag så
får säga, byta till sig förmåner, när man skall afsluta andra handels-
och sjö fartstraktater än de nu gällande.

Jag ber att på dessa skäl få yrka bifall till reservationen.

Herr Ivar Månsson: Jag ber att få säga, att om vår sjöfartsnäring
skall vänta på lättnader, till dess det kommer att visa sig,
huru det kommer att gå med afseende på traktaterna med främmande
magter, så tror jag att det skulle blifva klent för den under så lång
väntan. Ty dels är det ju så, att det är lång tid till dess, och dels
är det väl så, att utländingarne icke skulle fästa sig så synnerligen
mycket vid detta bila belopp, som de utländska fartygen här skola

Torsdagen den 2 Maj. 15 N:o 37.

erlägga. Det förefaller mig derför, som om detta skäl skulle vara Om lastnågot
långsökt, om jag så får säga. Jag har inom utskottet ick^V^ninqarnes
kunnat motsätta mig de billiga och, som det synes mig, rättvisa a>sk°M<*ndekraf,
som i detta afseende komma från sjöfartsnäringens represen- ^or s''*
tanter. Jag har icke kunnat frigöra mig från den tanken och den
äsigten, att dessa lastpenningar äro ett slags grundskatt, som är lagd
på dessa fartyg, och en extra skatt eller extra afgift utöfver den
vanliga bevillningen. Jag anser denna afgift så nära beslägtad och
så nära jemförlig med våra grundskatter och vårt indelningsverk, att
jag icke kan finna det rätt, att, då dessa skatter blifvit reglerade, nu
bibehålla denna särskilda skatt på fartygen. Dessutom anser jag och
har länge ansett, att vi göra bra litet, ja, allt för litet för vår sjöfartsnäring,
och det har också visat sig, att vi i detta afseende icke äro
jemförliga med andra länder, oaktadt det, till följd af så väl vårt
läge som våra förhållanden i öfrigt, nästan borde vara motsatsen.

Det synes mig, som om vi borde, så vidt det är möjligt, söka uppmuntra
denna näring, ty vi måste väl medgifva, att den är egnad att
spela en stor och afgörande roll för hela vårt land. Bär gifves nu
ett tillfälle att kunna göra någonting för denna näring, och då kan
jag icke rygga tillbaka för att vilja gorå det, synnerligast med det
efter min mening berättigade, som ligger i att, då vi jordbrukare,
utom de 30 procent, som Riksdagen 1885 beslöt att afskrifva, sedermera
äfven fått resten af grundskatterna och indelningsverket afskrifven,
också sjöfartsnäringen nu komme i åtnjutande af samma
förmån beträffande dessa lastpenningar. Det är, som jag nämnde, en
särskild skatt, utom den, som idkande af denna näring hafva att
erlägga för sin inkomst. Och den omständigheten, att man nu icke
kan befria de svenska redarne från detta onus, utan att de utländska
fartygen få nytta deraf, tror jag icke böra förhindra oss att vidtaga
det steg, som här är i fråga. Att de utländska fartygen få nytta af
det, kan enligt min mening icke hjelpas. Jag ber herrarne tänka
på hvad motionären uttalat, nemligen att det i alla fall är de reguliera
turerna, som hårdast drabbas af denna utgift, och i de flesta fall är
det svenska fartyg, som göra dessa turer. Vi veta nog, att det dess
värre på skånska kusten och mellan Skåne och Danmark icke så är
förhållandet, men måhända kan det vara möjligt att i en framtid få
ändring deruti. Jag har i färskt minne den förfärliga skada, som
drabbade oss der nere, när de reguliera turerna på England slutade,
och jag tror, att de, som hafva någon kännedom om den skada detta
tillfogade oss, skola vara måna om att om möjligt få sådana reguliera
turer å nyo till stånd och uppmuntra vår sjöfartsnäring, så att den
kan taga några steg framåt.

Det är af dessa skäl, som jag icke kunnat motsätta mig det
enligt min åsigt rättvisa kraf, som ligger i motionärens förslag.

Jag her derför, herr talman, att få yrka bifall utskottets förslag.

I detta yttrande instämde borr Olsson i Ornakärr.

Herr Bokström: Lika med den näst föregående talaren anhåller
jag att få ställa mig på motionärens sida i fråga om det yrkande,
som han har gjort.

Torsdagen den 2 Maj.

En ärad talare på ölandsbänken hade åtskilliga betänkligheter
mot ett bifall till det gjorda yrkandet och särs k Hd t den betänkligheten,
alt det icke vore utredt, huruvida motsvarande lindring skulle
komma att beredas svenska fartyg i utländska hamnar. Så vidt jag
icke blifvit origtigt underrättad, finnes det icke i utlandet en så beskaffad
afgift på sjöfartsnäringen som den här från 1600-talet qvarstående,
sålunda mer än sekelgamla orättvisan.

De utländska fartyg, som fortfarande besöka våra hamnar, skola
genom en eftergift i detta afseende visserligen icke befrias från afgifter.
De betala i likhet med de svenska fartygen afgifter till fyroch
båkanstalterna oth få sålunda till dem erlägga sin anpart. När
man rundt omkring oss ser, hvilka ansatser som göras för att underlätta
rörelsen och draga trafiken till sig genom t. ex. inrättande
af frihamnar och nedsättande af hamnumgälderna till det lägsta möjliga,
så kan man nästan tycka, att det svenska folket med hänsyn
till sin sjöfartsnäring är förblindadt, då det icke vidtager några steg
i samma retning.

Det är på grund af den starka konkurrens, som på detta område
hotar att taga fart, som jag för min del anhåller om bifall till
utskottets förslag.

Herr Wijkander förklarade sig instämma med herr Bokström.

Herr Petersson i Runtorp: Herr grefve och talmani Jag vill ej
betvifla, att sjöfartsnäringen likasom nästan alla andra näringar kan
vara i betryck, och jag vill icke motsätta mig någon lättnad, som
kan komma den till godo, men jag tänker då på den svenska sjöfartsnäringen
och icke på den utländska. Jag kan icke förstå, huru
den svenska sjöfartsnäringen skall få någon nytta af borttagandet af
dessa lastpenningar, på hvilka staten skulle förlora eu half million,
deraf 60 procent skulle gå till utländingen, för att han skulle komma
att täfla med oss. Detta går icke in i mitt hufvud, och tillägger jag,
att kanske norrmännen komma och dela de 40 procenten med oss,
så begriper jag icke, huru man kan resonera om att detta skall vara
till gagn för den svenska sjöfartsnäringen. Vill man hjelpa den
svenska sjöfarten, så har jag visst icke något emot det, men då måste
man hitta på något, som kommer den svenska och icke den utländska
sjöfartsnäringen till godo.

Man har jemfört denna sak med grundskatternas afskrifning.
Ja, å la bonne heure, men då fick icke utländingen några 60 procent,
utan lindringen kom det svenska jordbruket till godo. Jag är icke
sjöfarande och har icke mycket begrepp om sjöfart, men det förstår
jag, att det är en dålig affär för Sverige att gifva bort en half million
kronor, deraf den svenska sjöfartsnäringen får blott några få procent.

Jag yrkar bifall till reservationen och afslag å utskottets hemställan.

Herr Melin: Blott ett par ord med anledning af talarens på
ölandsbänken uttalande och hvad han yttrade om utredning. I det
hänseendet skall jag bedja att få hänvisa honom till den utredning,

N:o 87.

Torsdagen den 2 Maj.

som förut framlagts i denna fråga både 1885 och 1893, och jag
tror icke att han kunnat begära vidare utredning, om han läst handlin
garn e. Hvad jag önskat är just att vi skulle få sådana vilkor, att
vi här i Sverige skulle blifva likstälda med utlandet — exempelvis
Danmark.

Hvad skeppsmätningen beträffar, så hafva vi visserligen nyligen
fått en ny förordning, men den är tyvärr icke af den beskaffenhet,
att den kan duga länge. Jag arbetade mycket för att få en annan
regel gällande, men det gick icke. Sedan denna förordning kom ut,
hafva flera länder såsom Tyskland, Norge och Danmark antagit den
af mig föreslagna mätningsregeln, och nu är det blott Ryssland och
Belgien, som hafva samma förordning som Sverige. Jag hoppas
derför, att vi snart nog må få en ny skeppsmätning och derigenom
blifva likstälda med alla stora nationer. — En sådan förordning för öfrigt
kan icke vara till så stor fördel för rederinäringen, att man blott
derför kan låta bli att taga bort dessa lastpenningar.

Samme talare sade vidare, att sjöfarten icke hade så stora bördor.
Jag tror icke, att han är den rätte mannen att bedöma den saken,
och min tro är, att sjöfartsnäringen är i kanske större betryck än
jordbruksnäringen.

Hvad herr Petersson i Runtorp beträffar, så höll han fortfarande
på de 60 procenten, hvilket jag påstår vara alldeles origtigt. Jag
kan visserligen icke bestämdt säga procenttalet, som kanske kan
uppgå till 40 ä 50 procent, kanske icke dertill, men skulle det vara
så och utländingen sålunda tillskyndades en fördel af 200,000 kronor,
så tror jag, att en stor del af detta belopp bör anses falla på varuomsättningeu
och icke blott på den utländske redaren. För öfrigt vill jag
påpeka, att det med Sveriges kapitalstyrka är alldeles otänkbart för
oss att kunna ensamma drifva all den sjöfart, som behöfves för vårt
land, ty då våra fartyg måste gå till utlandet med laster, så skulle
vi icke hafva tillräckligt med fartyg hemma, om icke utländingen
hjelpte oss. Alltså, på samma gång som jag vill vara med om att
bereda en fördel för den svenska sjöfartsnäringen äfvensom andra
näringar genom borttagande af lastpenningarna, kan jag icke gå in
på något förslag att skapa olika förhållanden för utländska och
svenska fartyg.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Friherre von Schwerin: Det enda skäl, som egentligen anförts
mot det föreslagna afskafvande! af lastpenningarna, är att det skulle
komma utländingen till godo. Om nu så vore förhållandet, så kunde
man tänka sig, att vår svenska sjöfartsnäring derigenom skulle blifva
illa stäld i förhållande till den utländska, men då nu den svenska
sjöfartsnäringens egna representanter påyrka denna ändring, så måtte
det icke vara så farligt bestäldt med detta, ty jag antager, att sjöfartsnäringens
idkare sjclfva bäst hafva reda på, hvad som kan vara till
deras lättnad och nytta i den hårda täflan, de hafva att utstå för att
hålla sig uppe i dessa svåra tider. Men det är märkvärdigt, att sä
snart man vill siika hjelpa upp denna, eu af våra betydligaste näringar,
så skall man alltid stöta på hinder från ett visst håll, från eu större
Andra Kammarens Prof. 1995. N:o 97. 2

Om lastpenninaarnes

afskaffande.
(Forts.)

N:o 87. 18 Torsdagen den 2 Maj.

Om last- stad i östra Sverige, och man möter derifrån alltid ett konseqvent
penningames motstånd, då det är fråga om frihamnar, frilager eller som nu om
afskaffande, ^penningarnas afskaffande.

(Forts.) j)et är nog, som min ärade granne herr Ivar Månsson i Träa

sade, af stor vigt att söka upphjelpa vår sjöfartsnäring, och man
bör derför göra något. Samme talare antydde något om ett ångbätsbolag
i södra Sverige, och jag, som haft det sorgliga uppdraget att
vara revisor i detta bolag, kan intyga, att det gått ikull och upplösts,
sedan hela aktiekapitalet strukit med. Som sagdt, jag kar
varit revisor deri och sett, hvad det kostade att söka uppehålla den
trade, vi hade mellan England och södra Sverige. Bolaget kallades
Sydsvenska ångtärtygsaktiebolaget, Med hvilka afgilter sjöfarten är
betungad, kunna herrarne se på sidan 5 i utskottets betänkande, och
herrarne kunna sedan tänka sig utgifterna för ett fartyg om 1,000
tons, som en gång i veckan skulle gå till England med landtmannaprodukter
och sedan för billigt pris tog kol tillbaka i återfrakt. Tro
herrarne, att det var roligt för bolaget att, ehuru det år efter år gick
med förlust, dessutom få betala lastpenningar, hvilka efter 10 öre per
ton för ett fartyg om 1,000 tons, hvilket gjorde 52 resor om året,
uppgingo till cirka 5,000 kronor. Detta var verkligen betungande,
då vi ändock hade så svårt att upprätthålla traden, och vi skuro icke
heller guld med täljknifvar. Bolaget gick slutligen omkull, närmast
på grund af det engelska kreatursimportförbudet. Detta är en åt'' de
få äldre skatter, som ännu qvarstå, medan nästan alla andra blifvit
reglerade, och jag kan derför icke förstå, hvarför man nu icke vill
borttaga den, i synnerhet då den enligt min åsigt är mycket orättvis
och det dessutom är fråga om en så obetydlig sak som en afskrifning
på tio år, hvilket för svenska staten gör 50,(XX) kronor om året. Yi
jordbrukare hafva fått våra grundskatter afskrifva, hvilket också
erkännes var af nöden, men då böra vi väl också visa, att vi kunna
vara resonliga och rättvisa mot andra, och derför vilja afskrifva den
enda så att säga grundskatt, som ännu hus qvar, nemligen den på
sjöfartsnäringen, hvilken är i en så betryckt ställning.

Jag yrkar således bifall till utskottets hemställan.

Herrar Bengtsson i Gullåkra, Åkesson och Nyström instämde i
detta yttrande.

Herr Zetterstrand: Den fråga, hvarom Andra Kammaren nu
går att fatta beslut, är af en ganska stor betydelse. Det gäller här
att bestämma sig för eller mot en afskrifning successivt under 10 ålat''
en ordinarie statsinkomst på en half million kronor, och jag tror
derför, att, innan man går till afgörandet af en sådan fråga, hvar och
en bör söka göra klart för sig, huruvida de fördelar, som kunna
följa af en dylik afskrifning, motsvara de uppoffringar, som statskassan
skulle komma att genom afskrifningen fä vidkännas.

Jag skall då till en början medgifva, att afskaffande! af denna
liksom af hvarje annan med densamma närbeslägtad afgift skall i
någon mån befrämja varuutbytet och handelns intressen, och från
denna synpunkt förvånar det mig icke alls, om särskild!; personer

19 N:o 37.

Torsdagen den 2 Maj.

med frihandelsåsigter skulle vara med om någon reducering af stats- Om lastverkets
inkomster för vinnande af ett dylikt mål, men i detta ärendePe^n9arr>es
har icke betonats hvarken i handlingarna eller under diskussionen V*” e''
aunat än att syftet med lastpenningarnes borttagande hufvudsakligen or s''
skulle vara att upphjelpa den svenska sjöfartsnäringen, och derför är
det blott ur denna synpunkt, som jag nu vill skärskåda frågan.

Först vill jag säga, att jag, i likhet med alla, som hafva uppträdt
mot afskrifningen, väl inser, att den svenska sjöfartsnäringen
är tryckt och arbetar under svåra förhållanden, hvadan äfven jag
gerna vill understödja denna näring, som ostridigt är i stort behof af
hjelp. Men, mina herrar, här har framhållits, att om genom lastpenningarnes
borttagande någon fördel vinnes för sjöfartsnäringen,
så kommer denna fördel till en stor del utländingen till godo, och
medan handlingarna tyckas visa, att det skulle vara GO procent, som
lända främmande fartyg till favör, så har till och med motionären
sjelf medgifvit, att utaf afskrifningsbeloppet 45 å 50 procent skulle
tillgodokomma utländingen.

Det är således under alla omständigheter ostridigt, att icke hela
det stora belopp, som man tänkt uppoffra, skall komma den svenska
sjöfartsnäringen till godo. Men jag vill gå ännu längre och påstå,
att den svenska sjöfartsnäringen icke har någon fördel alls häraf —
åtminstone icke någon nämnvärd fördel. Ty när denna afgift, såsom
vi alla känna, blifvit satt till lika belopp, 10 öre per ton, för hvarje
fartyg, som förmedlar fraktfart emellan Sverige och utlandet, svenskt
eller utländskt, blefve ju följden, att skeppsredarne, efter borttagandet
af denna afgift, skulle komma att sänka frakterna med ett lastpenningarne
motsvarande belopp. Jag tycker det faller af sig sjelft.

Men för att herrarne icke skola tro, att detta är ett påhitt af mig,
skall jag be att få framhålla hvad år 1885 yttrades af statsministern.

Han säger i sitt anförande till statsrådsprotokollet: »Uppenbart är,
att, då vid uppgörande af fraktslut lastpenningarne måste ingå såsom
en faktor vid fraktens bestämmande, denna i allmänhet stegras med
ett mot berörda afgift svarande belopp, hvilken stegring åter i de
bestå fall drabbar den fraktade varan.» Genom sin fullkomliga anslutning
till detta yttrande har ju uppenbarligen utskottet sjelf sagt,
att den af utskottet föreslagna åtgärden icke i någon nämnvärd män
gagnar sjöfartsnäringen.

Här har tillika förut framhållits under diskussionen i dag, att
sjöfartsnäringens målsmän äro så angelägna att få bort denna skatt.

Men jag ber att få anföra hvad utskottet i det afseende! sjelf sagt på
sidan 5: »Anmärkas bör slutligen, att sjöfartsnäringskomitén i sitt
den 12 september 1890 afgifna underdåniga betänkande äfven yttrat
sig angående frågan om lastpenningarne, hvarvid komitén, som föreslog
åtskilliga andra åtgärder för sjöfartens upphjelpande, emellertid
icke faun skäl att förorda denna afgift» borttagande.» Således har
icke ens sjöfartsnäringskomitén ansett denna åtgärd var så synnerligt
lämplig för att bereda lättnad åt sjöfartsnäringen. Men, mina
herrar, jag vill gå ändå längre. Jag vill påstå, att denna afgift»
borttagande skulle i viss mån kunna verka skadligt för sjöfartsnäringen,
på det viset nemligen, att när man har den uppfattningen som jag,

N:o 87. 20 Torsdagen den 2 Maj.

Om last- att lastpenningar!^ borttagande alls icke skulle medföra något gagn,
penmnaanus men näringen behöfver understöd och ett kraftigt understöd, denna
afskaffande. ^g^r(j ^ om sjöfartsnäringens målsmän framdeles komma och begära
(Forts.) understöd, alltid kommer att ligga dem emot, i tv att man då kommer
att säga: ni hafva redan fått 500,000 kronor om året för sjöfartsnäringens
upphjelpande, hvad vilja ni då, att vi mera skola göra? —
Jag påstår derför, att i detta hänseende afskrifningen skulle komma
att indirekt skada näringen. Här har vidare sagts, att dessa lastpenningar
skulle kunna betraktas som en slags grundskatt för fartyg
och att de till och med skulle vara jemforliga med indelningsverket.
Huru i all rimlighets namn vill man jemföra lastpenningar med dessa
skatter, i synnerhet när lastpenningarna till stor del drabba icke
svenska utan utländska fartyg, ja exempelvis skola påföras ett
italienskt eller ett brasilianskt fartyg, som en gång under sin tillvaro
besöker svensk hamn.

På grund af hvad jag nu anfört vill jag sluta med att anhålla
om afslag å utskottets hemställan i denna punkt.

Herr Me lin: Med den siste talarens åsigt förundrade det mig

icke, om han, ifall han vore skeppsredare, komme in med en begäran
om särskildt understöd för sjöfartsnäringen. Men det är just
hvad jag tror att sjöfartsnäringen bör akta sig för. Ty den begär
icke understöd, utan rättvisa; och nu har man uttalat den önskan, att
man måtte få bort en af de afgifter, som hvila på transportmedlen, så
att alla transportmedel blifva i det fallet likstälda. Jag kan icke förstå,
hvarför ett fartyg skall vara mera belagdt med dylika afgifter
än en jernväg eller en spårvagn, som användes till transport. Det
är alldeles otänkbart, att det ligger någon rättvisa i denna afgift.
Och jag vågar att bestrida den ärade talarens anmärkning angående
det, att det icke skulle vara någon annan än sjöfartsnäringen, som
har nytta af denna afgifts afskaffande. Det är ett misstag. Ty både
i år och vid föregående tillfallen har gång på gång, särskildt år
1885, tydligt och klart framhållits, att det både är sjöfartsnäringen
och den lastade varan, som äro beroende af denna afgift och som
drabbas af densamma.

Beträffande det han nämnde om de utländska fartygen, är det
tydligt att sjöfarten måste vara lika för de olika nationerna. Den
tiden är förbi och den kommer aldrig mera tillbaka, när man lade
vissa afgifter på de utländska fartygen och andra på de svenska.
Ty vi få icke anse den utländska redaren såsom en fiende. Borttager
mau derför lastpenningarne, så kommer denna åtgärd naturligtvis
de flesta näringar till godo.

Herr Ljungman: Jag ber att få hemställa till herr Zetterstrand,
om han icke tror, att det vore till fördel för de enskilda jernvägarne,
i händelse på dem vore lagd eu skatt, ungefärligen som
förhållandet är i Ryssland, att de blefve befriade från en sådan skatt.
Jag tror att han måste erkänna, att skatt, lagd på den rörelse, som
jernvägar, fartyg och dylika transportmedel bedrifva, dock är till
hinder för rörelsen, och att befrielse från sådana bördor bidrager till

N;o 37,

Torsdagen den 2 Maj.

rörelsens utveckling. Jag anser visserligen för min del, att det vore Om lastfördelaktigare
för sjöfartsnäringen, om s

fördel att slippa lastpenningarne. Man vinner då åtminstone något;
och derför anhåller jag att få instämma med herr Melin.

Herr Waldenström: Jag skall också ställa mig på motionärens
sida, och det derför att jag anser det orimligt, att transportmedel i
ett tall skola vara belagda med en beskattning, som icke ligger eller
kan läggas på andra transportmedel. Det må vara hvem det vara
vill, som denna eftergift kommer till godo: är det rättvist, att afgiften
efterskänkes, så bör den efterskänkas.

Här är anfördt, att denna afskrifning skulle till stor del komma
utländska fartyg och redare till godo. Detta är alldeles icke något
skäl för afslag, ty på det skälet kunde man sätta sig emot hvarje
lättnad, som föreslås för samfärdseln. Här är t. ex. i ett utskottsbetänkande
föreslagen en nedsättning af jernvägsfrakterna för landtmannaprodukter.
Jag undrar, om den talare, som nyss uppträdde
mot lastpenningarnas borttagande, skall, då detta betänkande kommer
före, motsätta sig eu sådan fraktnedsättning för landtmannaprodukter
på den grund, att om vi medgifva den, så kommer nedsättningen
äfven den utländska spanmålen till godo. Månne han då skall säga:
hvarför skola vi skänka utläudingen lägre frakter på våra jernvägar
utan att få motsvarande nedsättning för våra varor på hans?

Detta skäl tycker jag således icke kan användas mot borttagandet
af här ifrågavarande skatt, och jag ställer mig derför som
sagdt på motionärens sida.

Häruti instämde herrar Eriksson i Elgered, Jonsson i Hof och
Ohlsson från Vexiö.

Herr Halm: Herr talman! För så vidt jag har mig bekant,
finnes ingen skatt i andra länder, motsvarande hvad vi kalla lastpenningar.
Detta med afseende på det yttrande, som fäldes af talaren
på ölandsbänken.

Jag vill derjemte framhålla, att de regulier turer, som ångbåtar
från Sverige göra på t. ex. Englaud eller något annat land, äro att
betrakta som ett slags förlängning af våra banor; och likasom man
hyser den önskan, såsom den siste talaren yttrade, att få trafikkostnaderna
nedsatta på jernbauorna för exportartiklar från de inre delarne
af landet, så önskar man äfven samma kostnaders nedsättning
för förlängningen af dessa banor, d. v. s. för de reguliera turerna
öfver balven. Men dä lastpenningarne just utgöra ökade kostnader
för förlängningen af dessa banor, så kommer man genom deras borttagande
att handla i full harmoni med deras åsigt, som önska åstadkomma
billigare trafik på våra banor.

Enligt min tanke är hvad utskottet föreslagit här, nemligen
afskrifning af en tiondedel af lastpenningarne under loppet af 10 år, en
ren obetydlighet. Skulle åtgärden hafva medfört eu rigtigt effektiv

rikets fartyg betala konsulatsafgifterna

ningarne qvar, än att afskrifva dessa se.i«.^. ,.iCu uw tt. uum eu

(Forts.)

N:o 37.

Torsdagen den 2 Maj.

Om Umt- verkan, så borde hela beloppet hafva afskrifvits på en gång. Men
P«pningarnes under för handen varande omständigheter har jag ingenting annat
(Forts”) 6 Jrr^a an bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Mörarp: Herr talman! Jag skall endast be att
få rätta ett misstag, som herr Zetterstraud gjorde, då han sade, att
vi stå i begrepp att afskrifva eu ordinarie statsinkomst. Det är icke
så. Denna afgift är en bevillning. Den ingår bland tullmedlen,
och jag betraktar den som en särskild skatt, lagd på sjöfartsnäringen.

Jag har varit med förut att bifalla de framställningar, som gjorts
i enahanda syfte som nu, och jag kan derför icke annat än vara
med om det förslag, som bevillningsutskottet här framlagt. Sjöfartsnäringen
är kanske den allra mest tryckta näring, som finnes i vårt
land för närvarande. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Liljeholm instämde häruti.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad; och efter det propositioner
af herr talmannen gifvits i enlighet med de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

Punkten 2.

Bifölls.

§ 6.

Föredrogos, hvart för sig, och biföllos bevillningsutskottets betänkanden: n:o

18, angående stämpelafgiften, och

n:o 19, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och
rättigheter.

§ 7-

Härefter föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, n:o 16, i anledning
af väckt motion om ändring af §§ 60, 61, 73 och 77 regeringsformen.

Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att berörda, inom Andra
Kammaren af herr A. V. Ljungman väckta motion, n:o 166, i förevarande
del icke måtte till någon ^Riksdagens åtgärd föranleda.

Ordet begärdes af

Herr Ljungman, som inom utskottet varit af skiljaktig mening,
och nu yttrade: Beträffande föreliggande förslag skall jag be att få
yttra några ord. Som bekant, härrör 60 § regeringsformen dels från

N:o 37.

Torsdagen den 2 Maj.

ett förslag, utarbetadt af landshöfdingen af Håkansson, dels irån
konstitutionsutskottet vid 1809 års riksdag. Den lörra delen af paragrafen
är skrifveu med s)rfte att inskränka, den senare delen för att
bevara Riksdagens beskattningsmagt. Det är ju gifvet att, med den
korta tid, man 1809 hade på sig för affattande! af denna §, den
blifvit en af de allra otydligaste i regeringsformen och sådan, att
den helt visst i många hänseenden tarfva!- förbättring. År 1866
ändrades så väl § 60 som den näst föregående på ett sätt, som ytterligare
ökade svårigheterna. Kongl. Maj:t ålades nemligen enligt 59
§ att föreslå, huru statsverkets behof skall fyllas genom bevillningar.
Sådant var dessförinnan Riksdagens ensak; och den ändring, som då
skedde, har fört med sig, att, när Kong], Maj:t föreslår asättandet
eller förhöjandet af tull- eller accisafgift, det kan dröja månader, innan
Riksdagen fattar beslut i ämnet. Detta kan åter föranleda åtskilliga
spekulationer, hvarigenom statens vinst af sådan afgift mycket minskas
och för öfrig! vållas stor osäkerhet i affärsrörelsen. Jag har
föreslagit i min motion ett sätt att afhjelpa dessa olägenheter, nemligen
att Kongl. Maj:t skulle få ett slags preliminär beslutandemagt i
saken, men att det skulle åligga statsverket att af det enligt preliminärt
beslut uppburna återgälda hvad den åt Kongl. Maj:t föreslagna
afgiften komrne att understiga den af Riksdagen faststälda. Emellertid
kan det vara möjligt, att det sättet att lösa frågan ej är det
bästa, och man får i sådant fall försöka något annat sätt, som ännu
bättre undgår de svårigheter, hvilka alltid måste följa af en sådan
bestämmelse som den nämnda i § 59 gifna. Man kunde t. ex.
tänka sig, att 59 § ändrades derhän, att det ej vid statsverkspropositionens
aflemnande åläge Kongl. Maj:t att framställa förslag,
huru statshehofven skulle fyllas genom bevillningar, utan att detta
kunde ske senare, när behofven blifvit af Riksdagen erkända, och att
Kongl. Maj:ts proposition derom då finge, efter ändring af §§ 34 och
54 i riksdagsordningen, lemnas direkt till bevillningsutskottet, hvarjemte
behandlingen i kamrarne möjligtvis kunde något förkortas, sa
att man derigenom undginge så mycket som möjligt olägenheten af
tle spekulationer, som alltid föranledas derigenom, att dylika förslags
afgörande kräfver längre tid, än ytterst nödigt är.

Vidare har jag i min motion sökt åstadkomma ett förtydligande
derhän, att äfven beträffande ersättningsafgifter det blefve klart,
hvem. det tillkommer att fastställa desamma.

Äfvenledes har jag trott, att man behöfde i grundlagen en bestämmelse,
hvarigenom sådana afgifter, som utgå för eu näring till
den näringens eget främjande, blefve bevarade för sitt ändamål. Det
har nemligen föreslagits särskild! vid denna riksdag åt olika motionärer,
att dylik afgift skulle åsältas för vinnandet af en förbättrad
skogsvård, och vi hafva redan förut för sjöfarten tvenne dylika afgifter,
fyr- och båk- samt konsulatafgifterna, och jag tror, att erfarenheten
visat, att man behöfver grundlagsenligt skydd åt dylika afgifter,
på det att de ej i hast må förbrukas för andra ändamål eller
förvandlas till ett slags nya grundskatter.

I Girigt har jag föreslagit sådan ändring i 73 §, att den skulle
öfverensstämma med ändringarna i 60 § och de beslut, Riksdagen

N:o 37.

Torsdagen den 2 Maj.

fattat beträffande utskrifningar efter värnpligts- och reqvisitionslagarnes
bestämmelser. Slutligen har jag tänkt det vara nödigt, att
man i 77 § finge bestämmelser, hvarigenom för statens jernvägar
komme att gälla samma stadganden, som för kronans fasta egendom
i öfVigt, d. v. s. för domäner och skogar.

Då emellertid frågan är af stor omfattning och det fordras mycket
lång hd, innan man i riksdagen hinner bestämma sig för sådana förändringar
af grundlagen, som de nu föreslagna, så har jag ej gjort mig
några förhoppningar om, att under den närmaste framtiden denna
fråga skulle blifva löst, utan endast med min motion afsett att förbereda
hennes framtida lösning. Jag har för den skull intet yrkande
att göra.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Efter föredragning vidare af konstitutionsutskottets utlåtande, n:o
17, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 62 och 69
regeringsformen samt § 65 riksdagsordningen, i hvilket utlåtande
utskottet hemstälde, att herr Ljungmans motion n:o 166 icke heller i
denna del måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, anförde

Herr Ljungman: Äfven beträffande denna fråga skall jag be
att få yttra några ord.

De paragrafer, som här åsyftas, äro mycket otydliga och tarfva
helt visst både att kompletteras och göras klarare. Det har ofta
händt, att kamrarne stannat i olika mening om huruvida gemensam
votering skulle ega rum eller ej; och den praxis, man haft rörande
tillämpningen af särskildt 65 § riksdagsordningen, har vexlat
under olika tider och varit i hög grad osäker.

Först har man varit oviss om huruvida med orden »statens reglerande»
i 69 § regeringsformen afsåges blott och bart utgiftsstaten
eller både utgifts- och inkomststaten. Det torde dock vid grundlig
granskning vara tydligt, att uttrycket innefattar äfven inkomststaten;
men för öfrigt är det gjfvet, att det vore en vinst att få samma uttryck
användt äfven i 65 § riksdagsordningen, ty det har varit vanligt,
att man tolkat denna senare paragraf så, att den skulle innebära
en de gemensamma voteringarne inskränkande förklaring af 69
§ regeringsformen. Orden »statens reglerande» torde för den skull
kanske böra ändras till »inkomst- och utgiftsstatens reglerande.»

Det kan ej bestridas, att det är alldeles nödvändigt att erhålla
en bestämmelse derom, att gemensam votering skall ega rum äfven
i fråga om sådana »allmänna afgifter», som icke äro »bevillningar»,
så vida nemligen den bestämmelse, som finnes i 60 § regeringsformen
om dylika »allmänna afgifter», skall blifva effektiv. Detsamma
gäller om kronans fasta egendom. Ty eljes kan man riskera, att de
»grunder», hvarom 77 § regeringsformen talar, aldrig komma till
stånd, under det att deremot gemensam votering om »bortförpaktande
eller afhändande af kronans inrättningar eller inkomster» väl torde,

N:o 87.

Torsdagen den 2 Maj.

om först nänmda förtydligande eger rum, såsom inverkande på statsregleringen
vara, i de flesta fall åtminstone, sjelfklar utan särskild
bestämmelse derom.

Det torde vidare kanske ock vara nödvändigt att erhålla en bestämmelse
derom, att man får votera gemensamt äfven om godkännande
eller uppsägande af handels- och sjöfartstrakt åter. Ty såsom
nu är förhållandet, kan man verkligen riskera, att, der en sådan
traktat är nödvändig för landet, men kamrarne stannat i olika beslut
och sammanjemkning icke kan ske, frågan kommer att till landets
skada helt och hållet förfalla. Slutligen har det visat sig, att
gemensam votering ej kunnat ega rum om vilkor, som skola fästas
vid föreslagna eller äro fästa vid redan beviljade statsanslag. Jag
tror för min del, att det är nödvändigt att få ett tillägg, som för
dylika fall med vissa inskränkningar möjliggör gemensam votering
äfven om sådana vilkor. Men naturligtvis framkallar ett sådant
tillägg återigen en sådan bestämmelse, att missbruk ej kan ega
rum. För min del tror jag, att de svårigheter, reformen i fråga erbjuder,
ej äro så synnerligen stora, som utskottet tyckes föreställa
sig. Ty det gäller i sjelfva verket icke mer än blott och bart förhindrandet
af vådliga missbruk.

Då emellertid de ombandlade frågornas lösning onekligen företer
stora svårigheter att öfvervinna och då man ej kan hoppas, att
desamma skola helt hastigt kunna undanrödjas, har jag äfven i denna
fråga icke något yrkande att göra.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 9.

I ordningen förekom dernäst konstitutionsutskottets utlåtande,
n:o 18, i anledning af väckt motion om ändring af §§ 53, 60, 87,
105, 106 och 107 regeringsformen, §§ 37, 38, 39, 42, 43, 48 och 57
riksdagsordningen samt § 2 tryckfrihetsförordningen.

1 detta utlåtande hemstälde utskottet, att herr Ljungmans motion
n:o 157 i föreliggande delar icke måtte till någon Riksdagens
vidare åtgärd föranleda.

Efter föredragning af ärendet yttrade:

Herr Ljungman: Redan tidigt visade det sig, att bestämmelserna
i grundlagarne, att konstitutionsutskottet skulle jemte sin uppgift att
granska grundlagarne äfven befatta sig med granskningen af statsrådsprotokollen,
ledde derhän, att konstitutionsutskottet ej kunde
medhinna, som sig borde, att sköta sitt vigtigaste åliggande, nemligen
granskningen af grundlagarne. Det var ock under särskild t 1840-och 1850-talen ganska vanligt, att yrkanden framkomma derom, att
skilsmessa skulle ega rum, så att konstitutionsutskottet blefve befriadt
från befattningen med statsrådsprotokollens granskning. Samtidigt
fästes ock uppmärksamheten derpå, att granskningen af statsverket
ej kunde ske fullt effektivt, derest man icke förenade granskningen
af statsrådsprotokollen och granskniugen af statsverket hos ett och

N;o 37. 26 Torsdagen den 2 Maj.

samma utskott. Om vi se på 38 § regeringsformen, skola vi nemligen
finna, att det åligger den föredragande att svara för att alla anordningar
öfverensstämma med protokollen, men statsutskottet, som
granskar anordningarna, har ej tillgång till statsrådsprotokollen, och
konstitutionsutskottet, som bär tillgång till dessa protokoll, granskar
ej anordningarna, o. s. v. Detta gör, att, såsom saken nu ligger, en
fullt effektiv granskning af statsförvaltningen ej lian ega rum. Derför
har jag i min motion upptagit ett gammalt förslag, att dessa båda
åligganden skulle öfverlåtas åt ett enda utskott samt sökt att vidare
utveckla och fullständiggöra detta förslag. Derigenom kunde man få
statsutskottet befriadt från inkomstafdelningen, så att det finge tre
utgiftsafdelningar i stället för blott två.

Då emellertid frågan har stor omfattning och näppeligen torde
lösas samma gång den nu ånyo bringas å bane, har jag ej något
yrkande att framställa. Min mening har egentligen endast varit att
förbereda ärendets återupptagande vid eu kommande Riksdag.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Om Till kammarens afgörande förelåg vidare statsutskottets utlåtande,

bidrag till n;0 g4( j anledning af gjorda framställningar om bidrag till bestrifapkost-C
llande af kostnaderna för eu allmän konst- och industriutställning i
naderna för Stockholm år 1897.

en allmän Uti en den 22 nästlidne mars till Riksdagen afbiten proposition
konst-och (n;0 49) ha(jc Kong!. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt
utställning utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för samma dag, föret
Stockholm slagit Riksdagen att, såsom bidrag till bestridande af kostnaderna
år 1897. för en allmän konst- och industriutställning i Stockholm år 1897, på
extra stat för år 1896 anvisa och ställa till Kongl. Maj:ts förfogande
ett belopp af 300,000 kronor.

Med anledning af i propositionen tillika omförmäldt förslag, att
en del af de för utställningens åvägabringande erforderliga medel
skulle åstadkommas genom inrättande af ett klasslotteri, hade herr
O. M. Höglund uti eu inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 174,
med förklarande, att han omöjligen kunde gilla sistberörda förslag,
hemstält, att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts nyssberörda
hemställan, måtte, såsom bidrag till bestridande af kostnaderna fölen
allmän konst- och industriutställning i Stockholm år 1897, utom
af Kongl. Maj:t på extra stat för år 1896 begärda 300,000 kronor,
bevilja 500,000 kronor, eller det belopp, som statsutskottet pröfvade
för ändamålet erforderligt, att utgå på extra stat under loppet af ett
eller flera derpå följande år.

Utskottet hemstälde:

att Riksdagen, med bifall till KoDgl. Maj:ts framställning och med
afslag å herr Höglunds i ämnet väckta motion, mätte såsom bidrag
till bestridande af kostnaderna för eu allmän konst- och industri -

N.o 37.

Torsdagen den 2 Maj.

utställning i Stockholm år 1897 på extra stat för år 1896 anvisa ett 0>»
belopp af 300,000 kronor. bestriLnde

Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts: nadernå^för

af herrar G. Billing och S von Frusen, hvilka hemstält: en allmän

»att Riksdagen, med anledning af Kongl. Maj:ts framställning och konst- och
herr Höglunds motion, såsom bidrag till bestridande af kostnaderna V*****?"
för en allmän konst- och industriutställning i Stockholm år 1897 be- j“Stockholm
viljar på extra stat ett anslag af 400,000 kronor och deraf för år år 1897.
1896 anvisar 300,000 kronor, under vilkor: (Forts.)

dels att utställningen kommer till stånd, utau att något så kalladt
klasslotteri härför anlitas;

och dels att till företagets betryggande en garantifond bildas till
ett belopp af minst 400,000 kronor»;
af herr H. P. P. Tamm;
af herr 1. Wijk;
af herr H. B. Törnebladh; och

af herr Andersson i Nöbbelöf mot utskottets motivering.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Höglund: Då jag nu med anledning af den motion jag
väckt i ämnet kommer att yttra mig i denna fråga, kan jag ej underlåta
att till eu början med glädje och tillfredsställelse konstatera,
att, så vidt man af betänkandet kan döma, utskottets ledamöter varit
eniga om att uttala en förkastelsedom öfver lotterierna. Denna
förkastelsedom har dock hos utskottets flertal icke varit stark nog
att förmå dem att uttala det bestämda vilkoret för anslaget, att något
lotteri icke skulle få ega rum för utställningen. Detta hafva i
stället reservanterna, herrar Billing och von Frieseu, gjort, och ber
jag för den skull att helt och hållet få instämma i deras yrkande.

Emellertid torde det kunna anses vara lämpligt, att jag nu också
anför några skäl för min åsigt, att dessa lotterier äro så skadliga.

Först och främst ber jag då få påpeka, att vi redan förut haft ett
par lotterier här i landet, och att man har den största anledning antaga,
att, om äfven det nu ifrågasatta skulle komma till ståud, portame
dermed skulle vara öppnade på vid gafvel För vidare lotterier,
så snart några i någon mån allmännyttiga företag eller institutioner
befunne sig i behof af understöd. Jag kan cj annat än i detta
sammanhang upprepa, att jag skulle anse det högst bedröfligt, om
på detta sätt lotteriinstitutionen, mot hvilken Riksdagen upprepade
gånger uttalat sig, skulle vinna permanent fotfäste i vårt land, och
derhän går det, om vi icke nu säga stopp.

Det ifrågasatta lotteriet eger eu annan form än det, som förut
förekommit i vårt land. Det är nemligen nu fråga om ett klasslotteri i
stället För att det Förut varit premieobligationslotterier. Det måste
visserligen medgifvas, att ett klasslotteri kan vara utageradt på vida
kortare tid än ett premieobligationslotteri. Men å andra sidan är
klasslotteriet eu mera ren och oblandad form af hasardspel och bör
såsom sådant medföra mera förderfliga verkningar än premieobligatiouslånen.

N:o 37. 28 Torsdagen den 2 Maj.

Om Hvad man i gamla tider, då lotteriinstitutiouen fans i vårt

ÄU* tand, tänkte om lotterierna, kan man finna af ett statsutskottets utlå6af
kost-6 laude vid 1840 års Riksdag, hvari utskottet hemställer om numrnernadema
för lotteriets upphörande på den grund, att erfarenheten vitsordat,
en allmän satt kongl. nummer-lotteri-inrättningen på en mängd spelande, såväl
1‘industri^ ‘ moraliskt som ekonomiskt hänseende, utöfvat ett skadligt inflytande,
utställning samt då det otvifvelaktigt innebär en motsägelse att, under gällande
i Stockholm förbud emot hasardspel i allmänhet, med statens skydd hägna en inur
1897- rättning, hvars verkningar på den obildade och oerfarne äro nästan
(Forts.) fika förderfliga som de, hvilka af andra hasardspel förorsakas, och
det jemväl synes föga öfverensstämmande med statens värdighet att,
endast i betraktande af den från berörda lotteri härflytande vinst,
bibehålla en inrättning, som, ur moralitetens synpunkt, icke kan godkännas.
» Det har, så vidt jag vet, aldrig blifvit anfördt någonting,
som skulle kunna gorå de då anförda skälen mindre giltiga i våra
dagar, än hvad de då voro. Särskild! torde det vara att beakta, att erfarenheten
nu, liksom då, visar, att de, som i främsta rummet spela
på lotterier, äro de mindre bemedlade, för hvilka det betyder så ofantligt
mycket, om en del af deras sparpenningar uttages från sparbankerna
eller andra liknande institutioner och egnas åt lotterier.

Det har anmärkts, att man genom att förhindra inrättandet af
ett svenskt lotteri icke skulle kunna undertrycka lotterierna. Ja, det
är sant, att man icke skulle kunna hindra den spelsjuke från att i
alla händelser spela på de utländska lotterierna. Men för närvarande
torde det vara ett faktum, att det spelas mest i de södra provinserna,
som ligga närmast det danska klasslotteriet. Jag frågar då: vilja vi
genom inrättande af ett svenskt statslotteri utbreda i samma grad
till öfriga delar af vårt land lusten för detta slags spel? Jag tror
snarare, att, om vi i Skåne och de öfriga sydliga provinserna kunde
inskränka lotterispelet, vi gjorde klokt deri.

Slutligen torde jag få anföra en annan omständighet. Om vi se
på de ändamål, hvarpå de genom lotterierna intjenta medlen i vårt
land användas, så finna vi, att dessa ändamål alltid äro främmande
för de klasser, hvilka i främsta rummet bidragit till denna vinst. Det
är den mindre bemedlade allmänheten, som genom lotterierna beskattas,
och man kan ingalunda säga, att vare sig genom teaterbyggnaden
eller genom industriutställningen dessa klasser i främsta
rummet skulle skörda fördel.

Jag skulle visserligen gerna hafva sett, att reservanterna hade
tilltrott sig att förorda större direkt anslag till utställningen, men
jag håller dock före, att äfven med den ökning, de föreslå i Kongl.
Maj:ts förslag, utställningsfrågan skall kunna ledas till ett lyckligt
slut, och derför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den af
herrar Billing och von Friesen vid betänkandet fogade reservation.

Herr Hammarström instämde häruti.

Herr Jonsson i Hof: Medan den talare, som nyss lemnade
denna plats, yrkade bifall till den reservation, som finnes vidfogad

N:0 37

Torsdagen den 2 Maj. 29

betänkandet, skall jag deremot taga mig friheten yrka bifall till
utskottets förslag.

Skilnaden mellan utskottets och reservanternas förslag ligger
egentligen deruti, att reservanterna vilja anslå 100,000 kronor utöfver
hvad utskottet tillstyrkt, äfvensom att reservanterna vilja till
anslaget hafva ett bestämdt vilkor fogadt, att icke något lotteri får
sättas i gång för att täcka bristen, samt till sist att garantifonden
skall fördubblas från 200,000 till 400,000 kronor.

Utskottet har deremot ansett det vara tillräckligt att i motiveringen
för sitt tillstyrkande betona, att, så vidt några andra utvägar
kunna vidtagas, lotterier böra undvikas, särskild! derför att den
form, som här är angifven, icke är lämplig för ändamålet. Äfven
utskottet har således stält sig på samma ståndpunkt och förklarat,
att detta sätt att fylla bristen icke är lämpligt. Men utskottet har
trott, att målet att fylla bristen bör kunna vinnas, utan att man
vidfogar sådana bestämda vilkor, som sannolikt skulle komma hela
utställningen att stranda.

Man har hyst en viss tvekan, huruvida det skulle vara möjligt
att bringa upp garantifonden till, såsom reservanterna fordrat,
400,000 kronor. Det kan möta svårigheter att på privat väg få
ihop en så stor garantisumma, och äfven om man lyckades komma
till t. ex. 350,000 kronor, skulle i alla fall utställningen helt och
hållet stranda, derest det icke skulle vara möjligt att vid kommande
riksdag godtgöra det misstag, som man begått genom sitt
beslut i år.

Utskottet har trott, att beliofvet af ett lotteri kanhända skulle
på åtskilliga andra sätt kunna undvikas, men man ville, som sagdt,
icke göra till ett bestämdt vilkor, att, om alla andra utvägar skulle
visa sig icke kunna leda till målet, i värsta fall lotteri i någon
form och till något belopp icke skulle kunna få användas.

Att det icke är omöjligt att få resultatet gynsammare, än hvad
af komitén beräknats, tycker jag mig för girigt hafva all anledning
att antaga. Ty utaf de beräknade totalkostnaderna för utställningen,
2,656,281 kronor, går icke mindre än 932,000 kronor till
uppförande af byggnader, oberäknad! åtskilliga grundläggningsarbeten
och dylikt. Och hvad som ännu mera synes mig kunna gifva
anledning till den förhoppningen, att någon besparing bör kunna
göras, är att för tomter och hyror af mark beräknats nära 1 million
eller exakt 963,973 kronor, och att, sedan utställningen slutats
och de inköpta tomterna realiserats, skilnaden mellan inköps- och
försäljningssumman skulle uppgå till 438,000 kronor. Detta synes
mig vara en mycket betydlig summa för en utställning, som kommer
att räcka blott en eller annan månad, hvarjemte naturligtvis
vissa af dessa platser komme att tagas i anspråk året förut. I hvarje
fall är det dock en högst respektabel summa, som det härvidlag
gäller; och hvarför kan man icke tänka sig, att, när planen skall
realiseras, åtskilligt i besparingsväg der skall kunna göras? Vidare
har det tagits icke mindre än 150,000 kronor till oförutsedda utgifter,
sedan man noggrant värderat och beräknat alla utgifter, som
i det ena eller andra afseendet låta tänka sig. Det synes mig sä -

bidrag till
bestridande
af kostnaderna
för
en allmän
konst- och
industriutställning

i Stockholm
år 1897.
(Forts.)

N.o 87.

bidrag till
bestridande
af kostnaderna
för
en allmän
konst- och
industriutställning

t Stockholm
nr 1897.
(Forts.)

Tordagen den 2 Maj.

ledes, att man har fulla skäl att hoppas, att utställningens resultat
i afseende pa kostnaderna skall ställa sig gynsammare än man beräknat,
och äfven bör man väl kunna hoppas, att inkomsterna af
iuträdesafgifter, som här beräknats 4 å 500,000 kronor lägre än vid
köpenhamnsutställningen, möjligtvis skola ställa sig fördelaktigare,
än komiterade föreslagit.

Dermed vill jag icke klandra, att komiterade räknat på detta
sätt, ty det är onekligen det rigtiga att ställa beräkningarne så, att
man under alla förhållanden kan vara fullt trygg, att de skola räcka
till. Men jag har tillåtit mig fästa uppmärksamheten vid, att sannolikhet
bör finnas för att icke den brist, som, derest intet lotteri
skulle komma till stånd, här har beräknats, i sjelfva verket icke
bör blifva så stor, som man supponerat.

Således tror jag, att om man vill, att utställningen skall komma
till stånd, det är det allra klokaste att lemna sitt bifall till utskottets
förslag. Jag är fullt förvissad, att Kongl. Maj:t icke skall
underlåta att på allt möjligt sätt se till, om ett lotteri kan undvikas.
Men genom att man icke ställer upp det som ett bestämdt vilkor
är det utsigt för att utställningen må komma till stånd, derest det
omöjligen skulle gå för sig att undvika hvarje slag af lotteri, och
jag tror, att det vore beklagligt, om utställningen efter så många
förberedande arbeten skulle stranda.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr von Friesen: Herr talman! Jag vill icke nu upptaga

till debatt den principiella frågan angående penningelotterispels berättigande
eller icke berättigande. Det är nog att veta, att det är
fastslaget i nu gällande lag, att ett sådant penningelotteri som det
här ifrågasatta icke är tillåtet; då synes det mig vara origtigt att
så här genom försök i ett särskilt fall vilja få in i landet, om jag
så får säga, tillåtligheten af sådana lotterier. Man kan åtminstone
vara fullt ense derom, att detta lotteri står på gränsen af det i lag
tillåtna; jag tror dessutom, att allmänna meningen i landet är emot
dylika penningelotterier. Det är nemligen, som jag redan betonat,
ett rent penningelotteri, som här ifrågasattes, ett klasslotteri. Det är
ett rent lotterispel, som man vill införa. Då, som jag nyss nämnde,
detta står på gränsen af det i lag tillåtna, och då allmänna meningen
i landet utan tvifvel är emot dylika penningelotterier, är det
då skäl att nu till förmån för det nu ifrågavarande företaget undantagsvis
medgifva ett sådant? Mig synes icke så vara förhållandet.
Om det är sant, hvilket jag tror att det är, att denna utställning filett
nationel företag, är det då Riksdagen värdigt att understödja
detta nationella företag med ett — jag törs säga det — slipprig!
medel? Detta skulle kunna vara möjligt, om denna utställning vore
ett lifsvilkor för svenska nationen ä ena sidan, och å andra sidan
medel omöjligen kunde på annat sätt för utställningen uppbringas.
Men ingendera af dessa förutsättningar förefinnes, såvidt jag kan
förstå, i detta fall. Svenska folket kan lefva såsom tolk utan utställningen,
och tillgångarne äro ingalunda så uttömda, att icke
medel kunna, om man önskar utställningen, på annat sätt beredas.

N:o 87.

Torsdagen den 2 Maj.

Jag måste således i betraktande af den ståndpunkt, som lagstiftningen
i närvarande ögonblick intager i denna fråga, och med den
uppfattning jag har om allmänna opinionen i landet angående lotterispel,
hvilken uppfattning ytterligare stärkts efter den utgång, som
frågan om lotteriers införande för icke så många veckor sedan fick
här i kammaren, hysa motvilja för att nu bidraga till att ett penninge-klasslotteri
skall komma till stånd i sammanhang med utställningen.

Nu vet jag, att man säger, att på grund af den motivering, som
här lemnats af utskottet, Kongl. Maj.t skall ställa så till, att det
icke blifver något lotteri. Vi hafva lyckan att hafva herr statsrådet
och chefen för civildepartementet här närvarande, och han kan ju
då lemna upplysning i detta hänseende. Men af den diskussion,
som fördes i statsutskottet, framgick tydligt, att om motiveringen
finge stå, som utskottet skrifvit den, lotteri dock skulle komma att
ega rum. Det är fruktan för detta, som gjort, att jag icke kunnat
förena mig med utskottet, oaktadt dess motivering talar emot lotteri;
jag har ansett det vara alldeles nödvändigt att bestämdt säga ifrån
i det beslut, som Riksdagen skall fatta, att lotteri icke må få för
ändamålet anlitas.

Man har sagt, att under sådant förhållande utställningen skulle
omöjliggöras. Jag tror det icke. Man har beräknat att med lotteriet
få i hop 400,000 kronor. Om lotteri icke kommer till stånd,
bör således denna brist å inkomstsidan betäckas. Detta hafva, som
herrarne finna, reservanterna, herr Billing och jag, tänkt skola ske
på det sätt, att dels statsanslaget skulle ökas med 100,000 kronor,
dels garantifonden höjas med 200,000 kronor och dels ur handelsoch
sjöfartsfonden och manufakturförlagslånefouden skulle tagas
ytterligare 100,000 kronor utöfver hvad Kongl. Maj:t afsett skola
derifrån utanordnas. På detta sätt kunna vi således få de 400,000
kronor, som, genom att det icke hlefve något lotteri, skulle bortfalla.
Det är, tror jag, icke för mycket begärdt i någon af dessa
punkter.

Det lider intet tvifvel, att, om utställningen är ett nationelt företag,
staten kan kosta på den lika väl 400,000 som 300,000 kronor.
Detta synes mig vara alldeles obestridligt. Jag vill erinra om, att
till Chicago-utställningen lemnades ett statsanslag af 200,000 kronor
och dessutom ur manufakturförlagslånefonden 75,000 kronor. Således
till denna utställning, som var af ojemförligt mycket mindre vigt
för vårt land än den, som föreslagits att hållas i Stockholm, har
svenska staten lemnat 275,000 kronor. Skulle icke svenska staten
då för en sådan utställning, som den, hvilken nu tillämnas i Stockholm,
kunna lemna dubbelt, ja, om man ville, tredubbelt mera?
Jag tror, att ingen kan besvara denna fråga med nej.

Hvad så beträffar handels- och sjöfartsfonden och manufakturförlagslånefonden,
bar jag redan nämnt, att ur manufakturförlagslånefonden
togos 75,(X)0 kronor till Chicago-utställningen. Skulle det då vara
för mycket, om till utställningen i Stockholm tages dubbelt så mycket?
Manufakturförlagslånefonden bar ökats undan för undan under
de senare åren. Enligt uppgifter, som jag här har, utgjorde densamma

bidrag till
bestridande
af kostnaderna
foten
allmän
konst- och
industriutställning

i Stockholm
år 1897.
(Forts.)

N:o 87.

bidrag till
bestridande
af kostnaderna
för
en allmän
konst- och
industriutställning

i Stockholm
år 1897.
(Forts.)

Torsdagen den 2 Maj.

vid slutet åt'' år 1885 2,476,415 kronor och vid 1893 års slut 2,781,897
kronor. Den kar sålunda på dessa år ökats med öfver 300,000 kronor.
Dess inkomster voro år 1892 115,973 kronor och dess utgifter 63,210
kronor. Det var således ungefär 50,000 kronor mera i inkomster än
i utgifter. Under år 1893 stälde det sig visserligen icke så fördelaktigt,
ty då voro inkomsterna 113,000 och utgifterna 102,000 kronor,
så att öfverskjutande inkomstbeloppet för det året var endast 11,000
kronor. Men så var det också det året, som det gick 75,000 kronor
till Chicago-utställningen. — Hvad handels- och sjöfartsfonden beträffar,
har den ökats från slutet af år 1885, då den utgjorde 2,674,783 kronor,
till slutet af år 1893, då den utgjorde 3,218,235 kronor, med således
mellan 5 och 600,000 kronor. Dess inkomster voro år 1893 136,792
och dess utgifter 43,901 kronor. Således var det Överskjutande
inkomstbeloppet nära på uppe vid 100,000 kronor. Det förefaller mig
sålunda alldeles tydligt, att dessa fonder kunna till utställningen
lemna ytterligare 100,000 kronor utöfver hvad Kong! Maj:t har
ifrågasatt.

Kommer jag så slutligen till garantifonden. Jag vill dä fästa
uppmärksamheten på det rättvisa och billiga i, att en sådan fond
verkligen bildas af enskilde personer. Detta har också såväl komiterade
som herr statsrådet och chefen för civildepartementet erkänt,
då de upptagit en garantifond af 200,000 kronor. Härifrån skiljer sig
reservanternas förslag deri, att det afser, att denna fond skall fördubblas.
Jag vill dä fråga: kan det vara för mycket begärdt, att enskilda
företag och enskilda personer, hvilka af utställningen i Stockholm
hafva en alldeles direkt och ganska stor vinst, bidraga till utställningen,
om så påfordras, med 400,000 kronor? Ja, säger man, de kunna icke
bidraga med så mycket som 400,000 kronor; de kunna endast bidraga
med 200,000 kronor. Detta förefaller mig vara orimligt. Jag har
t. ex. fått den uppgiften af en utaf Malmö stads representanter, att
till den utställning, som skall hållas i Malmö nästa år, är på enskild
väg i Malmö tecknad en garantifond af öfver 150,000 kronor. Stockholm
är en fem gånger så stor stad som Malmö och i genomsnitt utan
tvifvel icke fattigare. Skulle det då vara omöjligt att i Stockholm
få upp en garantifond till 400,000 kronor? Jag kan icke tro det.
Man har sagt, att ett sådant tillskott kanske icke behöfves; ty det
finansiella resultatet af utställningen borde kunna blifva bättre, än
hvad af komiterade ifrågasatts. Nåväl, är det så, då behöfver icke
denna garantifond tagas i anspråk, och då blifva icke utgifterna för
de enskilde så stora, som man nu tänkt sig. Det är naturligtvis
endast under den förutsättning, att det finansiella resultatet skulle
fordra det, som garantifonden skulle användas.

Jag tror således icke, att genom de vilkor, som i reservationen
blifvit uppstälda, lägges något hinder för att utställningen skall
komma till stånd. Jag tror tvärtom, att, om reservationen bifälles,
man har full säkerhet för, att utställningen skall blifva af på den utsatta
tiden. Men äfven om den icke skulle blifva det, röstar jag i
alla tall för reservationen. Ty hellre än att hafva ett nationell företag
stående på slipprig grund, vill jag icke alls hafva detta nationella
företag.

N:o 87.

Torsdagen den 2 Maj.

Det har sagts bär, att, om motiveringen blir sådan, som utskotett . Om
föreslagit, Kongl. Maj:t nog lär komma att se till, att lotteri icke tilJ

kommer att ega ruin, eller att det kommer att ega rum i en form, af fewtU
hvilken icke är så motbjudande som den form, som komiterade afsett. nader för
Jag har vidrört denna fråga förut med afseende å möjligheten för en allmän
Kongl. Maj:t att utesluta lotteri. Hvad nu formen för lotteriet beträffar, kpnst-och
förstår jag icke rigtigt, hvilken annan form man skulle kunna tänka utställning
på än just den af komiterade åsyftade. Man kan icke tänka sig, att i Stockholm
man bortlottar vissa föremål som vid konst- och industrilotterier, år 1897.
Denna form torde icke kunna användas här för att uppbringa kon- (Forts.)
fänta medel till utställningen. Det torde också vara svårt att använda
premieobligationssystemet. Utan tvifvel hade ju detta äfven för komiterade
och herr statsrådet och chefen för civildepartementet varit
mera tilltalande än penninglotteri. Men det torde vara ovisst, om
verkligen marknaden för premieobligationer i vårt land är sådan,
att på den vägen skulle inom kort tid kunna erhållas det belopp, som
man afsett att med lotteriet åstadkomma. Jag antager, att detta varit
skälet hvarför såväl komiterade som statsrådet och chefen för civildepartementet
icke tänkt på premieobligationssystemet. Återstår sedan
i första rummet klasslotteriet. Men dä, såsom redan betonats och jag
än ytterligare vill framhålla, detta står på gränsen af det för närvarande
i lag tillåtna, och det icke synes mig lämpligt att sålunda på
en bakväg bär i landet införa dess tillåtlighet, kan jag icke under
några vilkor vara med om, att detta klasslotteri skall fä komma till
stånd.

Jag ber derför, herr talman, att få yrka bifall till den af herr
Bildlig och mig vid betänkandet fogade reservation.

Häruti instämde herrar Göransson, Hedin, Wallis, Palme,

Wavrinsky, Jakol Erikson, Larsson i Berga, Ekströmer, Hammarskjöld
och Zotterman.

Herr Lasse Jönsson: Jag kan icke förstå, hvarför den siste
talaren fälde så hårda uttryck om utskottets förslag, att han t. ex.
talade om, att det skulle stå på »slipprig» grund o. s. v. År det så
stor skilnad mellan reservanternas förslag och utskottets, att man kan
tro, att det hela stål- på fastare grund, om reservanternas förslag går
igenom. Jag kan icke inse det. Det är 100,000 kronor mera, som
staten skall betala enligt reservanternas förslag än enligt utskottets.

År det derför som grunden skulle blifva starkare?

Hvarför behöfver staten ensam släppa till denna ökade summa?

»Stockholms stad kunde lika väl erbjuda sig. Jag kan icke förstå,
hvarför den ärade talaren just nu skall komma med ett så strängt
anförande, som jag icke hörde i statsutskottet. När Första Kammaren
med så stor majoritet som 74 röster mot 50 antagit utskottets förslag,
skulle då väl der också finnas folk, som insåge, om man befunne sig
på eu så slipprig grund som här talas om. Det kan vara hvilken
uppfattning som helst om dessa lotterier, men icke behöfver det betonas,
att saken skulle vara så farlig, som den siste talaren trott. Utskottet
säger ju: »Då ett lotteri, särskild! i den form, som nu af departe Andra

Kammarens Prof. 1895 N:o 87. 3

N:o 37.

bidrag till
bestridande
af kostnaderna
för
en allmän
konst- och
industriutställning

i Stockholm
år 1897.

(Forts.)

34 Torsdagen den 2 Maj.

mentschefen förordats, torde kunna medföra skadliga verkningar, hyser
utskottet, lika med motionären, betänkligheter mot anlitande åt denna
utväg för åstadkommande åt tillgångar till kostnadernas betäckande.
Utskottet, som sålunda anser önskvärdt att anordnandet åt ett lotteri
för ifrågavarande ändamål måtte, såvidt möjligt, kunna undvikas» etc.
Då har det väl icke tillstyrkt något lotteri, utan utskottet säger, att,
om det finnes något annat medel, skulle lotteri vara det sista, som
begagnas. Huru jag än betraktar saken, så kan jag ej tinua annat,
än att det är utskottet, som bedömer frågan lugnare och klarare än
den ene eller den andre reservanten. Jag tager mig friheten yrka
bifall till utskottets förslag.

Ilerr Andersson i Nöbbelöf: Jag har i början varit mycket
tveksam, om jag skulle vara med om ett bifall till det af Kong!. Maj:t
begärda anslaget, men vid närmare eftersinnande bär jag icke kunnat
neka till, att eu del af våra industriidkare skola hafva eu ganska
väsentlig nytta af eu sådan utställning, dels derigenom att de blifva
i tillfälle att se de erfarenheter, som äro gjorda på andra områden
inom deras fack, samt dels och kanske hufvudsakligen derigenom att
de få sina alster kända utom och inom landet. Detta har gjort, att
jag kunnat vara med om att tillstyrka Riksdagen att bevilja 300,000
kronor för ändamålet, men jag bär icke kunnat vara med om statsutskottets
motivering. Departementschefen bär nemligen i sitt uttalande
till statsrådsprotokollet antydt, att en del medel skulle anskaffas genom
anbringande af ett lotteri. Jag vill icke nu inlåta mig det ringaste
på den skada eller nytta ett lotteri kan hafva med hänsyn till befolkningens
moral. Den frågan hör icke hit, ty om den saken har
liiksdagen redan uttalat sig för en månad sedan, då den nästan enhälligt
afslog en motion, som var väckt i syfte att upphäfva den
nuvarande lotteriförordningen. Men det kan jag dock säga, att icke
lär det väl höja folket i sedlig rigtning att man lockar det till
hasardspel.

Jag ber nu att få vända mig till den rättsliga sidan af saken.
Departementschefen »häller före, att det tilltänkta lotteriet bör anordnas
som ett vanligt klasslotteri inom ett begränsad! belopp af en å tvä
millioner kronor samt med vissa under kort tid, ej väsentligt öfverstigande
tiden för utställningens fortvara, bestämda dragningar». Jag
skall då med herr talmannens tillåtelse läsa upp en paragraf i den nuvarande
förordningen om lotterier m. m. Der heter det i § 1: »Lotteri
om penningar eller penningars värde må ej för allmänheten inrättas
och öppnas; och vare ej heller någon tillätet att för egen eller annans
räkning utbjuda eller afyttra lott eller annat bevis om rätt till delaktighet
i dylikt, inom eller utom riket anordnad!, företag eller att
kungöra försäljning af sådant bevis » Jag undrar, om lagen kan vara
tydligare, än när den sä bestämdt uttryckt sig. Sedermera säger
departementschefen på ett annat ställe: »men samma förordning» —
förordningen af den 6 augusti 1881 — »förutsätter dock, att undantag
från förbudet får ega rum, då fråga är om välgörande ändamål eller
understöd och uppmuntran af svenska konstnärer.» Således skulle i
detta fall undantag kunna ega rum. Men hvad säger förordningen i

Torsdagen den 2 Maj. 35

detta fall? Jo, den säger i § 3: »Stadgandena i 1 och 2 §§ må icke
utgöra hinder för bortlottning af lösören för välgörande ändamål eller
af konstsaker till svenske konstidkares understöd och uppmuntran;
dock bör om sådan lottning anmälan förut ske hos Konungens befallningshafvande,
som eger att efter pröfning af omständigheterna till
bortlottningen meddela tillstånd.» Kan detta i någon mån häntyda
på penninglotteri? Om kammaren vill på minsta sätt hålla på sin
värdighet, kan icke kammaren medgifva Kongl. Maj:t rättighet att
inrätta dylikt lotteri. Jag skulle kunna vara med om reservanternas
förslag, men jag tror, att ett anslag af 300,000 kronor är alldeles tillräckligt
och jag vill icke hafva in lotterifrågan i beslutet. Reservanterna
hafva i sadant hänseende löreslagit ett vilkor, som innebär, att
Riksdagen skulle skrifva till Kongl. Maj:t, att Kongl. Maj:t icke får
öfverskrida gällande lagar och författningar, men detta är ett olämpligt
förslag, ty det borde Kongl Maj:t veta förut. Jag vägar mycket
betvifla, att, derest Riksdagen icke iemnar ett särskild! medgifvande
härutinnan, någon konungens rådgifvare skulle våga tillstyrka Kongl.
Maj:t att vidtaga en sådan åtgärd, så länge denna författning är
gällande. Jag har derför reserverat mig mot vissa delar af utskottets
motivering. Utskottet har der sagt, att utskottet »anser önskvärdt,
att anordnandet af ett lotteri för ifrågavarande ändamål måtte, så
vidt möjligt, hunna undvikas.»

Då jag icke kan godkänna denna motivering får jag, herr talman,
på grund åt hvad jag nu anfört, för min del yrka, att orden »så vidt
möjligt kunna» å 4:de raden samt »önskvärdt» å 5:te raden nerifrån
räknadt, å sista stycket på 14:de sidan måtte ur betänkandet utgå.
Motiveringen i nämnda punkt skulle härefter komma att lyda sålunda:
»Utskottet, som anser, att anordnandet af ett lotteri för ifrågavarande
ändamål matte undvikas» etc. Jag tror, att med den ändringen i
motiveringen det icke är någon fara för några lotterifunderingar, ty,
.såsom jag nämnde, har icke Riksdagen lemnat sitt medgifvande dertill,
lär väl ingen konungens rådgifvare tillstyrka Kongl. Maj:t att anordna
ett lotteri emot gällande lag. Det är derför, herr grefve och
talman, jag ber att få yrka bifall till den af mig gjorda hemställan.

1 detta yttrande instämde herrar Svensson från Karlskrona, Ola
Bosson Olsson och Anderson i llasselbol.

Herr Sjö: Såväl den senaste talaren som den, hvilken först i
dag hade ordet i denna fråga, betonade ganska skarpt, att lotteri
vore detsamma som hasardspel. Jag kan icke vara med om ett sådant
uttalande, utan får på det högsta protestera deremot. Ett af staten
eller rättare vederbörande industriutställnings styrelse kontrolleradt
och inrättadt lotteri, som det bär skulle vara fråga om, tror jag icke
vara något dylikt. Det kan icke vara möjligt. Hasardspel är ett
spel, och ett lotteri sådant som ifrågavarande är det i verkligheten
icke. Den förre talaren åberopade också, att vi förr haft lotterier
inom landet Ja, det var något annat. Hvar och eu, som har reda
på den tiden, vet nog'' också, huru det då gick till. Det var då orduadt
och gick till pa ett sätt, som jag förmodar man nu icke skall

N:o 87.

bidrag till
bestridande
af kostnaderna
för
en allmän
konst- och
industriutställning

i Stockholm
år 1897.
(Forts.)

N:o 37.-

bidrag till
bestridande
af kostnaderna
för
en allmän
konst- och
industriutställning

i Stoekholm
är 1897.

(Forts.)

36 Torsdagen den 2 Maj.

efterlikna. Det skall icke nu blifva af den beskaffenhet, som det då
var. Det är andra tider nu och större upplysning. Men om ett lotteri
nu inrättades i vårt land, låt vara endast på försök under industriutställningen,
skulle staten derigenom undvika icke allenast eu kontant
utgift af 100,000 kronor, utan måhända att detta belopp och ändå
mera kunde intjenas från dem, som verkligen hade rad att betala
det eller som visst icke hade någon saknad, om de vågade några
kronor. Om den sparsamme betalar ut några kronor för att spela
på lotteri eller den förmögne gör det, tror jag icke att det är någon
fara i detta. Mina herrar, vi inhösta till statsverket 14—15 millioner
kronor årligen på ett sätt, som jag tror vara mycket skadligare. Det
är just på bränvinsbränningen och sådant.

Vi hafva redan lotterier inom vårt land af en beskaffenhet, som
är vida sämre än ett af vederbörande kontrolleradt penninglotteri.
Vi hafva t. ex. konst- och industrilotterier. De varor, som der finnas,
hafva ett mycket litet värde. Den som spelat på ett sådant lotteri,
vet hvad de äro värda. De äro icke värda ens fjerdedelen af
hvad de äro upptagna till. Så hafva vi jernvägspremieobligationsoch
teaterpremieobligationslotterier. Sådant kan man tolerera. Men
om statsutskottet tillstyrker en kongl. proposition, der det förekommer
en antydan om ett klasslotteri, då ligger det stor fara i sådant, anser
man. Jag för min del anser det icke vara någon lära, och derför
kan jag icke annat än uttala min mening emot ett sådant uttalande,
som här gjorts. Om man på försök vidtoge den utväg Kongl. Maj:t
föreslagit, tror jag icke deri skulle ligga något ondt. Tvärtom. Man
spelår här i landet nästan i hvarenda by och stuga, och till utlandet,
till Danmark och Tyskland, skickas årligen mellan 9 och 10 millioner
kronor för lotter. Kunde man få en inskränkning i denna stora utströmning
af penningar ur landet, tror jag det vara en god sak. Jag
medgifver villigt, att det vore bäst, om man= icke offrade något på
dessa penninglotterier, utan vore ordentlig i både ett och annat. Men
den, som kan förbjuda något sådant, den vill jag se, och så länge
folk icke får spela på inhemskt lotteri, anser jag omöjligt att hindra
dem att spela på utländskt lotteri. Hvarför icke då göra ett försök?

Jag har endast velat uttala detta, och må det stå för mig i protokollet.
Det står jag för. Jag har icke något yrkande.

Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman! Då i förevarande fall föreligger
en omständighet, som skulle draga oss in på lotterivägen, och då
jag för min del alltid hyst betänkligheter mot allt hvad lotteri heter,
kan jag omöjligt vara med om ett förslag, som på ringaste sätt går
i rigtning af hasard. Reservanterna hafva också väl utredt frågan
om lotterier, och dessutom har kammaren visat sig så stabel hvarje
gång ansats gjorts att försöka få lotterier införda, att meniugarne
om det nu föreliggande lotteriförslaget icke borde vara delade. Det
är endast några veckor sedan en sådan fråga var före, och förslaget
afslogs af kammaren med en öfverväldigande majoritet. Här är nu
fråga om hvarifrån industriutställningen skulle taga 100,000 kronor,
om man icke vill vara med om Kongl. Maj:ts förslag att taga detta
belopp genom lotterispel. Jag för min del kan, såsom jag redan

Torsdagen den 2 Maj. 37 N o 37.

nämnt, icke gerna se, att staten inlåter sig på ett sådant tillväga- . Om
gående, utan får på det bestämdaste yrka andag på den framställ- hl1

ningen. Jag föreställer mig för öfrig!, att Stockholms stad icke skall apkatt-*
låta denna utställning gå ifrån sig för 100,000 kronor, utan gerna naderna för
vill offra dem för att behålla utställningen. Om statsbidraget kom- en allmän
mer att utgå med 300,OCK) kronor, antager jag således, att det i alla k?nft'' f>ch
fall kan ordnas med utställningen. Här finnas så många stora in- utställning
tressen i Stockholms stad, som skola förtjena så mycket på denna i Stockholm
utställning, och de skola nog i tanke på den blifvande stora vinsten år 1897.
i någon mån bidraga till att samla ihop dessa 100,000 kronor. (Forts.)

För min del skall jag nu icke uppehålla mig vid att tala mera
om lotterifrågan, ty vid flera föregående riksdagar har jag visat skäl
för mina betänkligheter i lotterifrågorna, utan skall endast be att få
yrka afslag å de begärda 100,000 kronorna, så att Riksdagen beviljar
endast 300,000 kronor. På detta mitt yrkande skall jag anhålla
om proposition. För (ifrigt yrkar jag bifall till reservanternas förslag.

Ofverläggningen var slutad.

Derunder hade yrkats: l:o) bifall till utskottets hemställan oförändrad;
2:o) bifall till samma hemställan, men med den af herr
Andersson i Nöbbelöf föreslagna ändring i fråga om motiveringen;

3:o) bifall till herrar Billings och von Friesens reservation i oförändradt
skick; och 4:o) bifall till samma hemställan med den af
herr Nilsson i Skärlius föreslagna ändring. Herr talmannen gaf propositioner
å hvart och ett af dessa yrkanden i nu nämnd ordning
och fann svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förstnämnda
propositionen. Votering begärdes. Med anledning häraf
upptog herr talmannen, för bestämmande af kontrapropositionen,
å nyo hvart och ett af de återstående yrkandena, af hvilka det som
afsåg bifall till herrar Billings och von Friesens reservation nu förklarades
hafva de flesta rösterna för sig. Men jemväl beträffande
kontrapropositionen äskades votering, i följd hvaraf nu först uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
statsutskottets utlåtande n:o 64 antager yrkandet om bifall till den
af herrar Billing och von Friesen vid betänkandet fogade reservation,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit yrkandet om bifall till nämnda reservation med den
af herr Nilsson i Skärhus deri föreslagna ändring.

I denna första votering röstade 84 ledamöter ja, men 121 nej;
och erhöll sålunda propositionen för hufvudvoteringen följande lydelse:

N:o 37.

bidrag till
bestridande
af kostnaderna
för
en allmän
konst- ock
industriutställning

i Stockholm
år 1897.
(Forts.)

Torsdagen den 2 Maj.

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i förevarande utlåtande
n:o 64, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr Nilsson i Skärhus
under öfverläggningen framstälda förslag.

Denna senare votering utföll med 118 ja mot 94 nej; varande
alltså utskottets hemställan bifallen i oförändradt skick.

Efter det denna utgång af omröstningen af herr talmannen tillkännagifvits
för kammaren, begärdes ordet af

Herr Höjer, som yttrade: Herr talman! Då det beslut, som
kammaren nyss fattat, ställer uti så godt som säker utsigt inrättandet
af ett klasslotteri i samband med den blifvande utställningen,
och då jag anser något dylikt såsom ett för framtiden högst farligt
prejudikat, skall jag anhålla att med afseende å det beslut, som nu
blifvit fattadt, få inlägga min reservation.

Med herr Höjer förenade sig herrar Hammarström, Bokström,
Eriksson i Elgered, Olsson i Mårdäng, Truedsson, Göthberg, Olsson
i Ornakärr, Hammarskjöld, Hansson i Berga, Ahrenberg, G. Ericsson
från Stockholm och Andersson i Lysvik.

Vidare anförde:

f • •

Herr Fredholm från Stockholm: Herr talman! Då man såväl
på grund af utskottets motivering som på grund af hvad här under
diskussionen försiggått kan hafva starka skäl att förmoda, att ett
klasslotteri kommer till stånd, vill jag härmed fritaga mig från all
delaktighet i detta beslut.

Herr Waldenström: Herr talman! Då den svenska lagen förbjuder
lotterier; då statsutskottet äfven principielt har uttalat sig
mot lotterier; och då jag icke kan gilla den kända jesuitiska grundsatsen
att låta ändamålet helga medlen, skall jag be att få fritaga
mig från allt ansvar och all delaktighet i detta beslut.

§ 11.

Föredrogos, hvart efter annat, och biföllos statsutskottets utlåtanden: n:o

65, i anledning af Kong). Maj:ts proposition om anordnande
af bageri och bryggeri vid Vexiö hospital;

Torsdagen den 2 Maj.

39 N;o 37.

n:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående utvidgning
af Vexiö hospitals område;

n:o 67, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående forändradt
sätt för användandet af ett till en mejeriskola inom Jemtlands
län anvisadt anslag;

n:o 68, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, angående upplåtelse
åt enskilde af ett invid Jörns jernvägsstation beläget område
af kronoparken Vestra Jörnsmarken i Jörns socken af Vesterbottens
län; och

n:o 69, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Upsala stad af kronolägenheten Slottstegelhagen och en
del af kronolägenheten Slottshumlegården.

§ 12.

Föredrogs vidare statsutskottets utlåtande n:o 70, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition om uppgörelse med Stockholms stad angående
öfverlåtande på staten af den rätt, staden må ega till vissa
delar af Helgeandsholmen, samt angående två i ämnet väckta motioner.

Ordet begärdes af

Herr friherre Lagerbring, som yttrade: Då en eller annan af
kammarens ledamöter möjligen kan hysa den föreställningen, att jag
med min motion afsett någon särskild förmån för Stockholms stad,
vill jag förklara, att så icke alls vant förhållandet. Tvärtom är jag
mycket tveksam, om icke aftalet, med det tillägg, Kongl. Maj:t gjort,
skulle för Stockholms stad under vissa förutsättningar vara fördelaktigare
än det ursprungliga aftalet. Derom kunna åtminstone meningarne
vara delade. Anledningen till mitt förslag var uteslutande
den, som i motionen blifvit angifven, eller att jag förestälde mig,
att det skulle vara i Kiksdagens intresse att en gång få slut på
denna långvariga tvistefråga rörande eganderätten till vissa delar af
marken på Helgeandsholmen och vidliggande vatten, för att staten
sedan i lugn och ro måtte kunna få uppföra de beslutade praktbyggnaderna
på det förvärfvade området. Jag finner emellertid nu
af statsutskottets utlåtande, att jag misstagit mig, och att utskottet
ansett det fördelaktigare för staten, att tvistefrågan fortfarande förblifvcr
oafgjord. Under sådana förhållanden bär jag endast att böja
mig för hvad utskottet besluta, då jag måste antaga, att utskottet
förstår denna sak vida bättre än jag.

Endast mot ett påstående i utskottets betänkande vill jag inlägga
eu gensaga. Utskottet påstår nemligen, att Stockholms stad skulle
få så stora förmåner i förhållande till staten, enär staden tillförsäkrades
eganderätt till omkring 15,000 qvadratmeter af kronan oomtvisteligt
tillhörig mark, under det att den mark, som skulle staten
tillerkännas, endast utgjorde omkring 6,000 qvadratmeter, hvartill
stadens eganderätt vore delvis omtvistad. Detta kan ju visserligen

N:o 37. 40 Torsdagen den 2 Maj.

vara sant. Men utskottet framhåller icke — åtminstone icke med
önskvärd tydlighet — att staten på samma gång skulle få den
mycket invecklade frågan om eganderätten till vattnet afgjord,
hvarigenom staten skulle förvärfva flera tusen qvadratmeter visserligen
något vattendränkt, men enligt mångas åsigt mycket god och
tillfredsställande byggnadsgrund.

Vidare synes utskottet icke hafva haft sig bekant, att en mycket
stor del af den mark, staden skulle få, eller öfver 7,000 qvadratmeter
blifvit staden förut så godt som påtvingad. Det var nemligen
icke stadens mening att anlägga en så bred esplanad å norra sidan
af Humlegården, som nu finnes der. Men på initiativ och framställning
af öfverintendentsembetet, som önskade en dylik esplanad,
infordrade Kongl. Maj:t stadsfullmägtiges yttrande, huruvida staden
ville gå framställningen till mötes. Härtill förklarade sig stadsfullmägtige
beredde, men naturligtvis med det vilkor, att den mark,
som erfordrades, skulle utan ersättningsskyldighet öfverlåtas på staden.
Kongl. Makt ingick på detta vilkor, såsom det i sådana fall
heter »utan hinder af att Riksdagen icke ännu blifvit hörd.» Sålunda
öfverlemnades denna mark till staden och intogs i stadsplanen,
ungefär på enahanda grund, som den öfriga marken vid Humlegården
blifvit öfverlemnad till staden. Det är derför egentligen icke
något nytt förvärf af mark, det här är fråga om, utan endast en
formel bekräftelse på ett aftal, som ingåtts mellan Stockholms stad
och den ena af statsmagterna. Vill man vara rättvis, torde man väl
för öfrigt få erkänna, att ingendera parten skulle erhålla några stora
förmåner genom det föreliggande förslaget till uppgörelse mellan
staten och Stockholms stad. Den enda egentliga fördel man kunnat
vinna, hade väl varit, om tvistefrågan derigenom blifvit löst. Men
just denna fördel vill nu statsutskottet undanrödja. Under sådana
förhållanden saknar jag naturligtvis all anledning att spilla många
ord på en motion, som dock endast — så vidt jag kan förstå —
blifvit väckt uteslutande i Riksdagens intresse.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Angående Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 71, i anledning
be°ij a”ide at Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående beredande af
Understöd ålderdomsunderstöd åt barnmorskor.
åt barnmorskor.
Uti en den 18 sistlidne januari till Riksdagen aflåten proposition

hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att godkänna i propositionen
närmare angifna grunder för inrättande af en anstalt för beredande
af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor, men hemstälde utskottet, att
Kongl. Maj:ts framställning ej måtte af Riksdagen bifallas.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam
erhöll ordet och yttrade: Under innevarande riksdag är på det område,
som närmast intresserar mig, det nu första gången, som stats -

N:o 37.

Torsdagen den 2 Maj.

utskottet kommer med en hemställan till Riksdagen, som väl rigtigast Angående
borde kunna uttryckas med: helt om; och snart nog torde också
en annan fråga komma före, der statsutskottet gjort en alldeles Understöd
liknande hemställan. Jag behöfver väl icke erinra herrarne om, åt hårnät
den kongl. proposition, som nu föreligger, afser ett ärende, morskor.
som bragts på dagordningen genom Riksdagens eget beslut år 1888, (Forts.)
i enlighet med hvilket beslut Riksdagen skref till Kongl. Maj:t och
begärde en utredning rörande frågan om beredande af pension åt
barnmorskor, och det var icke fråga blott om en utredning, utan en
utredning i ett bestämdt angifvet syfte. Kongl. Maj:t har naturligtvis
gjort sitt bästa för att komma tillbaka till Riksdagen med en så god
och fullständig utredning som möjligt, hvarför — förutom det arbete, som
på denna fråga nedlagts i Kongl. Maj:ts kansli — en mängd vederbörande
satts i rörelse. Så hafva först och främst utredningar verkstälts
af tvenne enskilda personer och särskild! af den ene bland
dem på ett mycket fullständigt och utförligt sätt. Derjemte har
Kongl. Maj:t låtit medicinalstyrelsen och statskontoret afgifva utlåtanden,
hvilka de utarbetat med mycken omsorg och helt säkert efter
mycken derpå använd tid. Likaledes hafva i denna fråga blifvit
hörda direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning, direktionen
för presterskapets enke- och pupillkassa, samtliga länsstyrelserna
och samtiiga förste provinsialläkarne. När sedan Kongl. Maj:t på
grund af denna utredning föreslår Riksdagen att godkänna vissa grunder
för inrättande åt en anstalt för beredande af ålderdomsunderstöd åt
barnmorskor, och oaktadt utredningen, efter hvad jag antager, är af
den beskaffenhet, att ingen större och vigtigare anmärkning egentligen
kan mot densamma göras — jag har i Första Kammaren af utskottsafdelningens
ordförande hört ett det amplaste erkännande af utredningens
goda beskaffenhet —, kommer nu statsutskottet och uppmanar
Riksdagen att vid fattandet af sitt beslut gå ut från helt andra
principer än dem, som lågo till grund för Riksdagens skrifvelse. När
så sker, hvad skall intrycket deraf blifva? Det visar sig ju sålunda
vara ett onödigt och fullständigt gagnlöst arbete, som är utfördt.

Men det finnes verkligen på alla håll tillräckligt mycket att göra
ändå för nöds skull, utan att Riksdagen behöfver komma och ålägga
vederbörande myndigheter arbete för ros skull!

Det är derjemte en annan sak, som jag skall be att få framhålla,
nemligen den, att hos de närmast intresserade, här barnmorskorna,
hafva med fullaste rätt på grund af Riksdagens skrifvelse blifvit
väckta åtskilliga förhoppningar om bidrag från statens och kommunernas
sida till betryggande af deras ålderdom. Om utskottets hemställan
bifalles, skola nu dessa deras förhoppningar blifva af Riksdagen
svikna. Redan denna omständighet synes mig betänklig nog.

Men jag vill dessutom påpeka att, om än Kongl. Maj.t fäst afseende
vid barnmorskornas berättigade intresse och fördel, detta dock icke
har varit den egentliga drifkraften till ärendets framförande på det
sätt, som nu skett. Den egentliga orsaken härtill har nemligen varit
den, att, på samma gång man ville tillgodose barnmorskornas intressen,
man tillika ville främja den allmänna helsovårdens. Detta skäl har
äfven tillräckligt blifvit framhållet af Riksdagen i den skrifvelse,

N:o 37.

Angående
beredande 9,
ålderdumsunderstod

åt barnmorskor.

(Forts.)

Torsdagen den 2 Maj.

.som 1888 afläts till Kongl. Maj:t, fastän utskottet nu knappast med
ett ord berört detsamma och derigenom fått eu skef uppfattning af
frågan i dess helhet. Då utskottet icke inlåtit sig på någon pröfning
af förslagets detaljer, och något försvar således ej heller erfordras
för det särskilda sätt, på hvilket ärendet blifvit af Kongl. Maj:t bebandladt
och för Riksdagen framlagdt, skall jag inskränka mig till
att utan stor vidlyftighet något granska de skäl, utskottet anfört för
afslag å Kongl. Maj:ts framställning.

Utskottet yttrar till en början: »Ehuruväl Kongl. Maj:ts förevarande
framställning är föranledd af en Riksdagens skrifvelse till
Kongl. Maj:t i ämnet, har utskottet dock trott, att, då frågan nu efter
verkstäld utredning föreligger till afgörande, noga bör tillses och
öfverväga8, huruvida ifrågavarande ändamål verkligen är af beskaffenhet
att böra af staten understödjas samt huruvida bidrag dertill från det
allmännas sida är af verkligt behof påkalladt.» År det rätta ögonblicket
att, sedan utredningen blifvit verkstäld, taga dessa båda saker
under ompröfning:'' Enligt min tanke var den rätta tidpunkten härför,
när Riksdagen beslöt sin skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t. Och
med denna skrifvelse i min hand, vill jag påstå, att Riksdagen på
det allra tydligaste sätt i skrifvelsen gifvit svar på dessa båda frågor,
och förklarat, att ändamålet är af beskaffenhet att böra af staten
understödjas och att bidrag af staten dertill bör lemnas.

Vidare yttrar utskottet: »Den omständighet, att ifrågavarande
yrkesutöfvare hvarken äro af staten anstälda eller till större eller mindre
del aflönade, anser utskottet innebära tillräckligt skal för att staten icke
bör medverka Lill deras ålderdorusförsörjning», hvarefter utskottet
söker framhålla, att barnmorskornas verksamhet är att anse såsom
en rent kommunal angelägenhet. Häremot ber jag borst och främst
att fä erinra, att det hos oss icke är ovanligt, att staten lemnar
bidrag till utgifter, som egentligen äro att betrakta såsom kommunala.
Jag ber att i det afseendet få hänvisa till folkskoleväsendet. Det
är en kommunal angelägenhet, men staten bidrager det oaktadt med
betydliga belopp till kommunernas omkostnader derför. Om man
betraktar nu ifrågasatta utgifter för kommunerna såsom utgift för en
del af den allmänna helsovården, finnes det mycket grundade skäl
för staten att härutinnan bispringa kommunerna, emedan derigenom
fattiga kommuner kunna fä en behöflig hjelp och en utjemning af
kostnader, hvilka annars skulle komma att trycka ganska ojemnt, derigenom
eger rum. Utskottet har för (ifrigt sjelft temligen fullständigt
borttagit kraften af detta sitt argument, då utskottet strax derefter
erkänner, att, enligt Kongl Maj:ts föreliggande förslag, kommunerna
skulle åläggas att bidraga med den väsentligaste delen af kostnaderna
för ifrågavarande yrkesutöfvares ålderdomsförsörjning.»

Derefter söker utskottet framhålla, att de enskildt praktiserande
barnmorskornas ålderdomsförsörjning icke på något vis rörer kommunerna,
än mindre staten, helst det i förslaget icke ifrågasattes, att
de dertill skulle i någon män sjelfva bidraga. Jag ber få nämna,
att med barnmorskorna förekommer det faktiska förhållandet, att,
ehuru i regeln en del är anstäld åt'' kommuner och andra äro enskildt
praktiserande, samma personer eu tid kunna vara anstälda af korn -

Torsdagen den 2 Maj. 43

sinner, men en annan tid enskildt utöfva sitt yrke. I följd deraf
befans det, då man skulle bestämma de afgifter barnmorskorna sjelfva
borde för sin ålderdomsförsörjning erlägga, att det var förenad! med
så stora svårigheter att finna ett lämpligt sätt för debitering och uppbörd
af afgifterna för de vid tillfället enskildt praktiserande, att man ansåg
det klokast att afstå från deras afgifter och i stället bestämma, att
de finge vidkännas en mot afgifterna svarande minskning i understödsbeloppen.
För öfrigt har Kongl. Maj:ts förslag, i syfte att åstadkomma
ett bättre ordnadt barnuiorskeväsen just i helsovårdens intresse,
sökt ställa så till, att de i kommunerna anstälda barnmorskorna
skulle i denna angelägenhet få afgjorda fördelar framför de enskildt
praktiserande.

Utskottet har slutligen låtit förstå, att erfarenheten visat, att
barnmorskorna icke skulle hafva något så synnerligt stort behof af ålderdomsundcrstöd.
I det fallet hänvisar jag först och främst till Riksdagens
egen skrifvelse i ämnet, af hvilken tydligt framgår, att Riksdagen haft en
annan uppfattning; vidare hänvisar jag till resultatet af den gjorda
undersökningen och slutligen till hvars och ens enskilda erfarenhet.
Barnmorskorna äro verkligen så klent aflönade, att det nästan är
omöjligt för dem att under sin verksamhet kunna göra några besparingar,
hvarmed de sedermera på gamla dagar kunna lifnära sig. Antingen
falla de då fattigvården till last eller också nödgas de fortsätta med
sitt yrke långt öfver den tid, de borde utöfva det, en olägenhet, som,
för att åberopa ett yttrande, som jag för en stund sedan hörde i
Första Kammaren af medicinalstyrelsens ordförande, kostat mer än
ett barns och mer än en moders 1 it.

Under sådana förhållanden vågar jag hemställa, att kammaren
måtte taga detta ärende under sitt hägn. Det har af Kong!. Maj:t
framlagts på så goda grunder, men deremot af utskottet afstyrkts på
så svaga skäl, att kammaren icke bär nöja sig med att stanna vid
hvad utskottet hemstält. Jag ber få nämna, att i Första Kammaren
är utskottets hemställan afslagen och Kongl. Maj:ts proposition i
ämnet bifallen.

Vidare anförde:

Herr Pehrson i Törneryd: Såsom vi alla känna, har Riksdagen
år 1888 skrifvit till Kongl. Maj:t i denna fråga. Men med den af
Riksdagen aflåtna skrifvelsen afsågs väl företrädesvis att erhålla en
utredning. Kongl. Ma j:t har nu framlagt denna utredning. Af densamma
synes mig framgå, att barnmorskornas ekonomiska ställning
icke är så dålig, som man år 1888 befarade. Jag delar deras åsigt,
hvilka anse, att barnmorskorna i allmänhet äro rätt väl aflönade.
Man talar visserligen om, att den kontanta aflöningen till de i kommunens
tjenst anstälda barnmorskorna är mycket ringa, men jag ber
att häremot få anmärka, att till den kontanta aflöningen oftast och
i de flesta fall kominer ersättning i annan form, hvilken ersättning
bidrager till en ganska väsentlig ökning af deras inkomster. Med
den sammanlagda inkomst barnmorskorna sålunda i legd erhålla,
kan jag icke föreställa mig, att det för dem i ekonomiskt afseende

N:o 37.

Angående
beredande af
ålderdonuunderstöd

åt barnmorskor.

(Forts.)

N:o 37.

•M Torsdagen den 2 Maj

Angående finnes några sådana omständigheter, som tala för, att de böra hugnas
^ålderdonu- mC(^ statspension. Tvärtom har jag, såsom nämnts, gjort den erfarenunderstöd
heten, att barnmorskorna i allmänhet äro aflönade på ett ganska
åt barn- tillfredsställande sätt. De äro derför enligt min tanke också mer än
morskor. många andra personer i tillfälle att under sin krafts dagar göra
(Forts.) besparingar för att sedermera njuta en i ekonomiskt afseende någorlunda
sorgfri ålderdom.

I det nu förevarande förslaget finnes för öfrig! intagen en bestämmelse,
som gör, att det enligt min tanke är oantagligt. Jag
syftar derpå, att förslaget afser att bereda pension icke endast åt
de i kommunens tjenst anstälda barnmorskor, utan äfven åt enskildt
praktiserande. Detta är en alldeles ny väg som man slagit in på.
Jag tror, att försigtigheten bör bjuda, att Riksdagen icke följer med
på denna väg, ty om man beslutar att gifva pension åt enskildt
praktiserande barnmorskor, kan sådant från principal synpunkt medföra
konseqvenser, som man nu icke kan beräkna.

Vidare ber jag att få nämna, att, om man beslutar att bereda
statspension åt barnmorskor, som äro anstälda af kommunerna, man
derigenom, så synes det mig åtminstone, erkänner, att äfven andra
af kommunerna aflönade, för den allmänna belsovården jemväl nyttiga
yrkesutöfvare böra vara berättigade till pension. Utskottet anför
såsom exempel i detta afseende: stadsläkare, distriktsläkare och vid
kommunernas sjukvårdsinrättningar anstäld sjukvårdsbetjening. Jag
får för min del säga, att jag icke är beredd att taga konseqvenserna
åt ett beslut i form af bifall till Kongl. Maj:ts proposition, emedan
jag icke kan inse, huru man då framdeles skall kunna, då derom
framställning göres, neka pension till sådana i kommunens tjenst
anstälda yrkesutöfvare, som af mig nyss nämndes. Och att framställning
derom icke länge uteblifver, derest Riksdagen beslutar pension
åt barnmorskorna, derom är jag fullkomligt öfvertygad.

En annan sak, som jag äfven vill fästa uppmärksamheten på,
emedan den synes mig vara i högsta grad egendomlig, är, att de
pensionsafgifter, som äro afsedda att inbetalas till pensionsanstalten
i fråga äro föreslagna att hufvudsakligen inbetalas af kommunerna;
endast en så ringa afgift som 5 kronor om året skulle erläggas af
pensionärerna. När det är fråga om att pålägga kommunerna en
sådan utgift, synes det mig varit med god ordning förenadt, att
kommunerna häröfver hörts. Den sjelfstyrelse, som kommunerna
för närvarande hafva, synes mana till, att de äfven i detta fall få
hafva sitt ord med i laget, så att icke Riksdagen pålägger dem en
utgift, som de icke vilja vara med om.

Jag nämnde nyss, att jag för min del anser det vara en betänklig
väg att slå in på att gifva statspension äfven åt enskildt
praktiserande barnmorskor. Utskottet har i det afseendet trott sig
finna, att, om Riksdagen godkänner det nu förevarande förslaget,
det vore att befara, att andra, äfvenledes för den allmänna helsovården
nyttiga, enskilda yrkesutöfvare, såsom privata läkare, tandläkare,
apotekare, fältskärer, vaccinatörer, sjuksköterskor m. fl. då
kunna anse sig hafva anspråk på statspension lika väl som de enskildt
praktiserande barnmorskorna. Jag tror, att man emot dessa

Torsdagen den 2 Maj. 45 N:o 87.

skal icke kan hafva något att anföra, som förringar vigten och inue -

uVcuuniLC af

alderdoms -

börden af desamma.

Ur dessa synpunkter, som jag nu tagit mig friheten att fram- understöd
hålla, synes det mig, som om det rigtigaste vore, att Riksdagen af- åt barnsloge
Kongl. Maj:ts framställning. Och jag tror, att man så mycket morskor.
hellre kan göra detta, som det enligt mitt förmenande ingalunda (Forts.)
förhåller sig på det sätt, som herr statsrådet nyss nämnde, att man
genom beslutet 1888 sagt ett och, derest man afslår den gjorda framställningen,
säger ett annat. År 1888 skref Riksdagen till Kongl.

Maj:t i ämnet och afsåg väl dermed förnämligast eu utredning i
frågan. Men Riksdagen sade icke, att Riksdagen var färdig att med
detsamma som en framställning komrne till Riksdagen lemna sitt
bifall till densamma.

Det synes mig af utredningen tydligt framgå, att ett bifall icke
bör lemnas till Kongl. Maj:ts framställning. Det är på grund af
hvad jag nu anfört som jag ber att få yrka bifall till utskottets afstyrkande
förslag.

Herr Wallis: I frågans nuvarande läge finnes naturligtvis icke
beträffande denna kammare någon förhoppning, att icke utskottets
afstyrkande af Kongl. Maj:ts proposition skall blifva af en mycket stor
majoritet bifallet. Det faller mig derför icke in att göra något yrkande
i frågan. Men jag vill med några få ord angifva, att min
ståndpunkt i frågan är den, att jag anser den icke fallen för framtiden.

Hvad utskottet andragit, att dessa barnmorskor icke skulle vara
i behof af pensionering, anser jag icke i någon mån på tillfyllestgörande
sätt bevisadt. Att för hela befolkningen och särskild! för
kommunerna det skulle vara en utomordentlig fördel, om till följd
af pensioneringen barnmorskorna skulle slippa att genom sitt yrke
försörja sig ända in i sena ålderdomen, då de blifvit försvagade i

alla hänseenden och då de icke vidare kunna fylla de kraf) som

deras yrke ställer på dem, — det anser jag sjelfkärt. Men det
synes mig också som om den väg, Kongl. Maj:t inslagit, icke skulle

medföra något hopp att någonsin vinna denna kammares bifall.

Det synes mig snarare, som om eu väg i samma rigtning som den,
hvilken den första motionären i ämnet, nemligen doktor Wretlind,
i sin utredning förordade, eller att pensioneringen hufvudsakligen
skulle bekostas af barnmorskorna sjellva, i det de skulle betala
två tredjedelar och statsverkets bidrag endast skulle belöpa sig
till eu tredjedel, vore den, som hade den största utsigten att bereda
en lösning af frågan med denna kammares hjelp. Vi skulle då
endast följa den väg, som vi visat oss villiga att beträda med
afseende på arbetarpensioneringeu. Visserligen kan man säga,
att denna lösning ingalunda skulle vara så tillfyllestgörande som
den af Kongl. Maj:t föreslagna. Men man måste komma i håg det
gamla ordspråket, att det bästa är eu fiende till det goda. Och då
med den sinnesstämning, som kammaren hyser i pensionsfrågor,
det synes mig osannolikt, att äfven i eu aflägsen framtid ett sådant
förslag som Kong!. Maj:ts skulle kunna oförändradt blifva antaget, så

N:0 81.

Torsdagen den 2 Maj.

Angående hoppas jag, att frågan kominer till lif igen hufvudsakligen i en form,
ålderdoms* Anande den, som af den förste motionären föreslagits; och om jag
understöd kan, kommer jag att dertill medverka.

åt barn- Det är denna min ställning till frågan, smil jag velat framhålla.

morskor. Jag har intet yrkande att göra.

(Forts.)

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
Jag skulle kunna hafva anledning att lemna en fullständig redogörelse
i afseende på barnmorskornas inkomster och aflöning, men jag
skall inskränka mig till att läsa upp några rader ur det afgifna
underdåniga betänkandet. På slutet af sidan 44 står: »Tager man
i betraktande de olika inkomstbeloppen, finner man, att inkomster
af 200—449 kronor forvärfvats af 1,169 barnmorskor, under det att
507 haft lägre och 678 högre inkomster än de nu nämnda.» Och
se vi särskild! på, huru inkomsterna ställa sig till och med för städernas
barnmorskor, så finna vi, att 25 stycken år 1891 hade i årsinkomst
intill 49 kronor, 20 mellan 50 och 99 kronor, 36 mellan
100 och 149 kronor, 32 mellan 150 och 199 kronor, 49 mellan 200
och 249 kronor, 32 mellan 250 och 299 kronor och sedan den högsta
siffran: 55, som hade mellan 300 och 349 kronor. Sedan går antalet
barnmorskor, som har högre lön, allt mer och mer ned, som
naturligt är. Beträffande aflöningen, utgår denna efter så skiftande
grunder, att man ofta icke kan göra eu på fullgiltiga skäl grundad
skilnad mellan af kommunerna anstälda och privatiserande barnmorskor,
hvartill kommer att barnmorskorna ofta öfvergå från anställning
i en kommuns tjenst till enskild praktik och tvärtom. Man
har i förslaget sökt att införa sådana bestämmelser, att det skulle
blifva till fördel både för kommunerna och barnmorskorna, att dessa
vore af kommunerna anstälda. Då emellertid de enskilda barnmorskorna
för den tid, då de äro enskildt praktiserande, få vidkännas
eu nedsättning i pensionsbeloppen, som fullkomligt motsvarar den
afgift, som betalas af de af kommunen anstälda, synes mig all rättfärdighet
vara uppfyld.

Hvad konseqvenserna angår med afseende på stadsläkare, sjuksköterskor,
vaccinatörer o. s. v., så behöfva väl icke herrarnc vara
mycket oroliga. Antagligen kommer icke något förslag om statens
medverkan för deras pensionering, och kommer det, så torde herrarne
icke sakna hjelpmedel mot detsamma.

Det har af herr Pehrson i Tömeryd yttrats, att Riksdagen endast
begärt en utredning. Jag måste dock vara litet envis i förfäktandet
af en motsatt åsigt, och för det ändamålets skull skall jag taga och
läsa upp åtminstone hufvudinnehållet af Riksdagens skrifvelse, hvilken
egendomligt nog icke fått rum i statsutskottets utlåtande. Enligt
densamma anhöll Riksdagen, att Kong!. Muj:t täcktes låta utarbeta
förslag till en allmän pensionsinrättniug för barnmorskor jemte förslag
till de bidrag från staten, som derför kunde anses behöfliga.

Vidare framhölls i skrifveisen — jag hoppar öfver en mening
— »att, då staten en gång åtagit sig barmnorskeväsendets ändamålsenliga
ordnande, staten också borde sörja för, att barnmorskorna
blefve bättre tillgodosedda i ekonomiskt hänseende och ej behöfde

il N:o 87.

Torsdagen den 2 Maj.

motse att tillbringa sin Ålderdom i nöd; blott på sådant sätt kunde Angående
man nemligen begära ett fullt tillfredsställande uppfyllande af de af

med yrket förenade pligter och hindra, att dugliga qvinno!- afskräcktes
från att egna sig åt barnmorskekallet. För ifrigt vore det äfven åt barnur
samma synpunkt af vigt, att barnmorskorna ej nödgades för utkom- morskor,
stens skull tjenstgöra allt för långt in på ålderdomen.» Riksdagen (Forts.)
har således verkligen begärt af Kong!. Maj:t något mera än en
teoretisk utredning.

Ja, kunde jag dela herr Wallis’ uppfattning, att frågan icke fallit
för framtiden, så skulle jag i närvarande stund känna mig något
lättare till sinnet än hvad jag nu gör, tv enligt min tanke är statsutskottets
utlåtande inrättadt specielt på det sätt, att frågan skulle
hafva fallit för all framtid.

Mot herr Wallis vill jag äfven säga, att det är något djerft att
påstå, att doktor Wretlinds förslag är det, som skall återupptagas.

Det var dock först efter eu noggrann pröfning, som man ansåg det
ivara nödvändigt att öfvergifva detta förslag, som dessutom lade en
allt för tung börda på barnmorskorna.

Deremot vill jag framhålla, att enligt Kongl. Maj:ts föreliggande
förslag kostnaden för barnmorskorna är mycket måttlig och så väl
för staten som kommunerna måste anses föga betungande, ty enligt
detsamma skall staten icke behöfva bidraga med mera än omkring
10,0()0 kronor och kommunerna med 1 öre för hvarje mantalsskrifven
person.

Herr Wallis: Jag vill med anledning af herr statsrådets och
chefens för ecklesiastikdepartementet senaste yttrande endast anmärka,
att i den kongl. propositionen det dock står medgifvet, att icke
oväsentligt skulle kunna vinnas genom eu pensionering, anordnad på
de af doktor Wretlind angifna grunderna. Jag har dermed icke sagt,
att dessa grunder med afseende å pensionernas storlek och dylikt vore
lika tillfyllestgörande som de af Kongl. Maj:t angifna, men jag har
deremot bestämdt påstått, att jag tror, att ett pensioneringsförslag, i sina
väsentliga grunder liknande det Wretlindska, är det enda möjliga att
i denna kammare få bifallet, om man vill lyckas att tå genomförd
en någorlunda tillfredsställande pensionering för barnmorskor. Och
som jag hellre tager ett sådant förslag fastän det icke är det bästa,
än jag skulle vilja se frågan för all framtid fallen, så torde det vara
gifvet, att mitt yttrande var berättigad!.

Herr Eklundh från Lund: Herr grefve och talman! Må det icke
anses alltför djerft af mig att uppträda och yrka bifall till Kongl.

Maj:ts föreliggande förslag.

Jag har visserligen icke deltagit uti det 1888 års riksdagsbeslut,
som ligger till grund för Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning
och kan förty af sådan anledning ej känna mig manad att, så att
säga, infria ett till hälften gifvet löfte; men det skulle väl vara mycket
egendomligt, om Riksdagen, efter att år 1888 genom skrifvelse till
Kongl. Maj:t hafva begärt utredning och förslag angående ålderdomsunderstöd
åt barnmorskor, nu afsloge detta förslag, icke derför att

N:o 37. 48

Torsdagen den 2 Maj.

ma befunnits vara mindre tillfredsställande — ty något sådant
utskottets betänkande icke vid handen — utan af principiella

"åt barn? Jag fiuner emellertid för min del de omständigheter, Indika för
morskor. bifall till denna Kongl. Maj:ts framställning blifvit anförda såväl i den
(Forts.) kongl. propositionen som ock nu nyss af herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet, vara så öfvertygande i afseende på
sakens vigt och betydelse, samt det framlagda förslaget i det stora
hela sä tillfredsställande, att jag icke tvekar nu yrka, det kammaren
måtte, med afslag å utskottets hemställan, bifalla Kongl. Alaj:ts ifrågavarande
framställning, derom jag alltså, herr talman, vågar anhålla
om proposition.

Häruti instämde herrar Thor, Falk, Aulin, Nordin i Hammerdal,
Ryding, Lindgren, Norberg och Bromée.

Herr Lasse Jönsson: Det kan icke förnekas, att från Riksdagens
sida kommit till Kongl. Maj:t en skrifvelse i detta ämne på ett ganska
lättvindigt sätt.

När en motionär, som har något anseende i denna kammare,
lägger fram ett förslag och man får en antydan om att det endast
gäller en utredning och icke medför några kostnader för statsverket,
så går det ganska lätt att få till stånd en sådan skrifvelse till Kongl.
Maj:t. Men när detta skrifvelseförslag efter verkstäld utredning återkommer
till Riksdagen och man ser hvilka kostnader äro dermed
förenade, då först är tiden inne att tillse, om det varit ett klokt förslag
och om detsamma bör accepteras eller icke.

Så förhåller det sig med nu föreliggande fråga; och enär vi inom
utskottet insett följderna för framtiden af förslagets antagande, blefvo
vi öfvertygade, att det fordrades ännu en tids väntan för att få saken
mera utredd.

Nu har en talare på stockholmsbänken uppträdt och, fastän han
icke yrkade afslag å utskottets betänkande, likväl sagt, att han möjligen
kunde vara med om Kongl. Maj:ts förslag.

Sådana förslag, som medföra ofantliga kostnader för framtiden,
böra emellertid tagas med en viss försigtighet, och det är derför jag
anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Larsson i Fole: Enligt miu tanke kommer utskottets nu
föreliggande förslag att godkännas och jag för min del kommer att
afgifva min röst för bifall till detsamma.

Det är ett kändt förhållande, att det icke finnes något län i
Sverige sä väl försedt med barnmorskor som Gotlands län, och anledningen
dertill är att kommunerna äro så ofantligt små.

Såsom bekant, äro enligt Kongl. Maj:ts förslag vilkoren för rätt
till den högre pensionen, att barnmorska skall hafva minst 200 kronors
lön och hafva verkstält minst 30 förlossningar, men det är i de flesta
fall omöjligt för en barnmorska i Gotlands län att i dessa små kommuner
hafva varit närvarande vid trettio förlossningar.

Nu har det visserligen sagts, att de kunde erhålla en lägre pen -

Anaående detsam
beredande af „ifVpr
ålderdoms -

49 N:o 8?.

Tofsdagen den 2 Maj.

sion, för såvidt de hade 200 kronors lön och varit närvarande vid Angående
minst fjorton förlossningar, men i många kommuner kan det inträffa, beredande af
att de icke ens kunnat närvara vid sistnämnda antal förlossningar,
och dessa skulle således vara utan all rätt till pension. Det säges åt bamvisserligen
i en punkt, att, då särskilda förhållanden det föranleda, morskor.
styrelsen kan berättigas lemna pension, men det blir då icke på grund (Forts.)
af lag, utan af nåd.

Då således barnmorskorna inom Gotlands län befinna sig i en
undantagsställning efter denna lag, skall jag anhålla att få yrka bifall
till utskottets förslag:

Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
och dels på afslag derå och bifall till Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning; och faun herr talmannen den förra propositionen vara
med öfverväggande ja besvarad. Som votering likväl begärdes, blef
nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition.

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i förevarande utlåtande
n:o 71, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Omröstningen försiggick i vanlig ordning och visade 110 ja mot
88 nej; och hade alltså utskottets hemställan af kammaren bifallits.

§ 14.

Efter föredragning af statsutskottets utlåtande, n:o 72, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning af kronan tillhöriga
halfva gården n:o 71 med halfva tomten n:o 127 a inom qvarteret
Stor- och Vretroten m. m. i Arboga, biföll kammaren hvad utskottet
i nämnda utlåtande hemstält.

§ 15.

Likaledes bifölls bankoutskottets härefter föredragna memorial,
n:o 12, angående instruktion för nästa Kiksdags bankoutskott.

§ 16.

Slutligen föredrogs och bifölls sammansatta banko- och lagutskottets
memorial n:o ö, angående ersättning åt sammansatta banko- och lagutskottets
sekreterare.

Andra Kammarens Prof. 1895. N-.o 37.

Torsdagen den 2 Maj.

§ 17.

Herr Bergström begärde ordet och yttrade: Herr talman!
Som kammarens ledamöter hafva sig bekant, pågå för närvarande
statistiska utredningar dels med afseende å den politiska rösträtten,
dels med afseende på den kommunala. Den förra utredningen påbörjades
1893 på grund af ett kongl. bref af den 11 oktober nämnda
år till statistiska centralbyrån. Den senare utredningen påbörjades
1894 på grund af ett kongl. bref af den 14 juni detta år till samma
embetsverk. Uti en skrifvelse till regeringen af den 9 maj i fjol
uttryckte Riksdagen den önskan, att den statistiska utredningen
rörande den kommunala rösträtten om möjligt måtte så bedrifvas,
att dess resultat kunde framläggas för 1895 års lagtima riksdag.
Statistiska centralbyrån anmälde emellertid i skrifvelse till civildepartementet
af den 6 sistlidne februari, att ifrågavarande statistiska
utredning icke kan fullbordas före nu pågående riksdags afsilande,
men samtidigt kunde statistiska centralbyrån anmäla, att utredningen
så långt framskridit, att för närvarande ungefär hälften af arbetet
med den del, som rör rikets landskommuner, äfvensom förberedande
granskning och komplettering af städernas röstlängder verkstälts;
och genom nytt kungabref af den 22 februari gafs tryckningsorder
med afseende å den ifrågavarande redogörelsen för den kommunala
rösträtten. Enligt hvad jag iuhemtat af statistiska centralbyråns
chef har redan hälften af tabellerna rörande den kommunala rösträtten
blifvit tryckt, och statistiska centralbyrån väntar, att hela
redogörelsen skall föreligga färdigtryckt under loppet af hösten
detta år.

A redogörelsen rörande den politiska rösträtten är deremot ännu
ej en rad tryckt, och tryckningsorder hvarken meddelad eller begärd,
och detta oaktadt denna utredning påbörjats tidigare och måste anses
mindre omfattande. Medan utredningen rörande den kommunala rösträtten
utgör en helt och hållet ny undersökning, grundad på infordradt
nytt material, de i december 1892 upprättade fyrktals- och röstlängderna,
är deremot utredningen rörande den politiska rösträtten endast
eu tilläggsundersökning till 1885 års stora undersökning i samma
ämne. Något nytt material har icke blifvit infordradt, utan man kar
endast jemlikt kungabrefvet af den 11 oktober 1893 ytterligare bearbetat
de för 10 år sedan inkomna och granskade primäruppgifterna
till den äldre undersökningen af år 1885.

Under sådana förhållanden synes det, som om den tidigare påbörjade
undersökningen rörande den politiska rösträtten borde kunna
föreligga färdig lika snart som den senare påbörjade rörande den
kommunala rösträtten.

Då det ingalunda kan anses önskvärd!, att ännu en treårsperiod
går förbi, utan att Riksdagen sättes i tillfälle att på allvar taga itu
med den politiska rösträttsfrågan och söka bringa den fram mot eu
lösning, och då regeringens nuvarande chef för öfver två år sedan
uti sitt svar på en inom denna kammare framstäld interpellation
åtminstone indirekt gifvit ett löfte, att resultatet af den då tilltänkta
och nu pågående statistiska utredningen och af regeringens allvarliga

N:o 37s

Torsdagen den 2 maj.

öfverläggningar i ämnet skulle under innevarande treårsperiod blifva
Riksdagen förelagdt, tillåter jag mig att, med åberopande af § 21 af
arbetsordningen för Riksdagens Andra Kammare, anhålla att få framställa
.följande spörsmål till hans excellens herr statsministern:

»Arnar regeringen vidtaga nödiga åtgärder för att den statistiska
utredning, som år 1893 af regeringen anbefalts för bedömande af
verkan af en eventuell ändring i gällande stadganden angående valrätten
till Riksdagens Andra Kammare, må föreligga afslutad i så
god tid, att en derpå grundad kong!, proposition i ämnet kan varda
nästkommande års lagtima Riksdag förelagd?»

Den af herr Bergström sålunda gjorda framställning begärdes
på bordet och bordlädes, •i-''-

§ 18.

Ordet lemnades till herr Persson i Mörarp, som yttrade: Då
det för uppgörande af statsregleringen är af vigt att få en del
ärenden så fort som möjligt afgjorda, och några ärenden äro af den
beskaffenhet, att, i händelse kamrarne derom stanna i skiljaktiga
beslut, gemensam votering måste anställas, så anhåller jag att få
föreslå, att kammaren ville besluta, att vid plenum nästa lördag
främst på föredragningslistan bland två gånger bordlagda ärenden
måtte få uppföras statsutskottets betänkande n:o 76 angående förvärfvande
för statens räkning af vissa enskilda jernvägar och dernäst
statsutskottets betänkande n:o 75, om förbättring af pensionsvilkoren
vid pensioner från folkskolelärarnes enke- och pupillkassa.

Jag hemställer, som sagd!, att dessa tvenne ärenden måtte vid
lördagens plenum sättas främst på föredragningslistan bland två
gånger bordlagda ärenden.

Denna hemställan bifölls.

§ Ifö

Herr Nyström erhöll härefter ordet och anförde: Med anledning
af det beslut, som Första Kammaren i går fattade, att uppskjuta
behandlingen af sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande
n:o 5, tillåter jag mig hemställa, att kammaren behagade besluta
att i likhet med Första Kammaren uppskjuta föredragningen af detta
ärende till onsdagen den 8 innevarande maj.

Herr Tvär Månsson: Då det nu framstälda yrkandet gäller ett
ärende, som förmodligen är för kammarens ledamöter så val kändt
och af gammalt bekant, att någon särskild respittid icke torde behöfvas
för att sätta sig in i detsamma, så anser jag detta yrkande
vara öfverflödigt och tillåter mig derför att yrka afslag derå.

Angående

föredrag ningslistan.

Herr Ljungman: Jag tror för min del tvärtom, afl det vore
en ganska klok åtgärd att besluta ärendets upptagande främst på

N:o 37.

Angående

föredrag ningslistan (Forts.

)

52 Torsdagen den 2 Maj.

föredragningslistan bland två gånger bordlagda ärenden nästa onsdag
af det skäl, att man då blefve i tillfälle att nödigt bereda sig
på frågans behandling samt kunna med mera kraft och grundlighet
diskutera nämnda fråga än nästa lördags natt. Man vinner ingenting
i tid genom att företaga frågan redan på lördags afton, alldenstund
Första Kammaren beslutit att för sin de] icke behandla densamma
förr än om onsdag och allra minst vinner man sålunda något
i tid med hänsyn till en eventuel gemensam votering.

Jag anser derför, att det för den så vigtiga frågans lösning vore
bättre att uppskjuta dess behandling till nästa onsdag.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag förstår icke, hvarför vi nu
vid Riksdagens slut skola börja att skjuta undan det ena ärendet
efter det andra, utan anser det vara större skäl att behandla frågorna
i den ordning, hvari de äro bestämda att förekomma, då ingen särskild
anledning tinnes till ändring af föredragningslistan. Och här
föreligger, så vidt jag kan inse, ingen dylik anledning.

Herr Themptander: Efter det beslut, som kammaren nyss
fattat, att främst å föredragningslistan för nästkommande lördag
uppföra ett så vigtigt ärende, som frågan om förvärfvande för statens
räkning af åtskilliga enskilda jernvägar, hvilket ärende sannolikt
kommer att föranleda en ganska vidlyftig debatt, synes det mig vara
ännu mera skäl att icke på samma dag företaga ett annat ärende,
hvilket ju också onekligen torde komma att blifva föremål för en
ganska omfattande debatt. Jag kan icke heller annat än instämma
med herr Ljungman i hans uttalande, att någon tid icke skulle vinnas
genom frågans afgörande inom denna kammare redan om lördag,
då ju i allt fäll frågan icke kau blifva af Riksdagen slutbehandlad,
förr än äfven Första Kammaren fattat sitt beslut.

Vid sådant förhållande och då Första Kammaren beslutit att
företaga denna fråga först nästkommande onsdag samt denna kammare
i allt fall har full sysselsättning under instundande lördagsplenum,
synas mig alla skäl vara för handen, att denna fråga icke
må här förekomma förr än samtidigt med dess behandling i Första
Kammaren nästkommande onsdag.

Jag får derför instämma med herr Nyström i hans förslag, att
detta ärende måtte uppföras främst bland två gånger bordlagda
ärenden å föredragningslistan för onsdagens plenum.

Herr Ivar Månsson: Så vidt jag kan finna, synes mig skälet
för ärendets framskjutande vara just det, att man derigenom vill
bereda sig tillfälle att skapa en läng debatt angående denna fråga.
Men det tår jag emellertid säga, att jag för ingen del kan vara med
derom, då denna fråga redan tre eller fyra gånger varit föremål för
Riksdagens mångsidiga behandling.

Utgången åt frågan må nu blifva hvilken som helst, men ett
ytterligare uppskof med detta ärende till en viss dag endast i afsigt
att framkalla en långvarig debatt, kan, som sagdt, jag för min del
icke medgifva.

Ko 37.

Torsdagen den 2 Maj.

Jag tillåter mig derför hemställa, att ärendet må förekomma i Angående
den ordning, som redan är bestämd. föredrag Herr

Danielson: Jag hemställer till de herrar, som motsatt (Forts)

sig detta förslag, om det icke vore mycket bättre att behandla ett
så pass vigtigt ärende på dagen i stället för att handlägga detsamma
under ett aftonplenum och kanske vid en långt framskriden
tid på natten, ja möjligen långt efter midnatt skrida till votering,
hvilket ju antagligen blir följden, i fall man skulle få två så vigtiga
ärenden som de föreliggande till behandling nästkommande lördag.

Jag tycker, att man borde visa sig något mildare än så mot
både mig och andra, som finna det svårt att sitta uppe här om
nätterna.

Jag hemställer derför, att detta ärende måtte företagas först om
onsdag i nästa vecka.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
i enlighet med de gjorda yrkandena, propositioner dels på
bifall å herr Nyströms ifrågavarande hemställan och dels på afslag
å densamma. Herr talmannen förklarade sig anse den förra propositionen
vara besvarad med öfvervägande ja, men som votering begärdes,
skedde nu uppsättning, justering och anslag af en så lydande
omröstningsproposition :

Den, som vill att sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande
n:o 5 skall sättas främst å föredragningslistan bland två
gånger bordlagda ärenden onsdagen den 8 innevarande månad, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit hemställan derom.

Omröstningen visade 68 ja men 94 nej, i följd hvaraf kammaren
beslutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.

§ 20.

Justerades åtskilliga protokollsutdrag.

§ 21.

Till bordläggning anmäldes:

sammansatta stats- och lagutskottets memorial n:o 6, angående
anvisande af ersättning till sammansätta stats- och lagutskottets
sekreterare;

N:o 37.

Fredagen den 3 Maj.

lagutskottets memorial n:o 44, i anledning af ej mindre återremiss
från Andra Kammaren af vissa delar af det i lagutskottets
utlåtande n:o 26 framlagda förslag till dels lag angående skyldighet
för kommuner och enskilde att fullgöra reqvisitioner för krigsmagtens
behof, dels ock lag angående anskaffande af hästar och fordon för
krigsmagtens ställande på krigsfot, samt väckt motion beträffande
ändring i vissa paragrafer i förslaget till sistnämnda lag, än äfven
kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande samma förslag; och

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 27, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
inrättande af en pensionsinrättning för rikets presterskap.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger
bordlagda.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4 e. m.

In fidem

E Nathorst Böös.

Fredagen den 3 maj.

Kl. 3 e. m.

Herr vice talmannen ledde under detta sammanträde kammarens
förhandlingar.

§ 1-

Justerades protokollet för den 26 nästförflutne april.

§ 2.

Härefter förekom till afgörande den hos kammaren i gårdagens
sammanträde bordlagda frågan, huruvida det spörsmål till hans excellens
herr statsministern, som herr D. Bergström äskat, finge till
hans excellens framställas eller icke.

Sedan herr Bergströms skriftligen affattade framställning i ämnet
blifvit uppläst, gaf herr vice talmannen proposition på bifall till
herr Bergströms ifrågavarande begäran, och förklarades propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef emellertid begärd,
i- följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
voteringsproposition:

Fredagen den 8 Maj.

Den, som bifaller herr D. K. Bergströms ifrågavarande anhållan
att få till hans excellens herr statsministern framställa ett spörsmål
röstar ’

l-jr-TT..;.<S -.i. Ipt. .U ''I ''S i if!, . ■: I. I ;■!

fiV&J

Den, det ej vill, röstar

• Nej; ■ ; . . . :ii i - i ;

1 i a .!• i: i i! ■ i: :r„ ; iij1

Vinner Nej, bar kammaren afslagit herr Bergströms nämnda
anbållan.

•''Uim.ti! i<» Iu in:''!'', ... ‘tint.,-. *• 1

Omröstningen utföll med 107 ja, mot 89 nej; och hade alltså
kammaren bifallit herr Bergströms begäran.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
sammansatta stats- och lagutskottets memorial u:o 6;
lagutskottets memorial n:o 44; samt

• '' - * ^ ■ ■ -i-i 7 • M * £ • /1

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 27.

N:o 87.

Anmäldes och godkändes:

>'' ■ ••-. : ; !• i;--. : '' ''[l: ’ V ''<f '' t i " . jVJir

dels sammansatta stats- och lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 36, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts till
Riksdagen gjorda framställningar, dels angående godkännande af
grunder för blindundervisningens ordnande, dels ock om anslag till
förskola för blinda i Vexiö samt till uppförande af en byggnad för
förskola för blinda å Tomteboda m. m.;

dels ock lagutskottets förslag till Riksdagens skrivelser till
Konungen:

n:o 37, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående Vermlands
och Gotlands läns skiljande från Svea hofrätts och förläggande
under Göta hofrätts domvärjo m. m.,

n:o 38, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
fullständigande och förtydligande af gällande bestämmelser rörande
verkställighet af frihetsstraff,

n:o 39, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående kyrkovärdars
tillsättande för viss tid,

n:o 40, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående hvad till fast egendom är att hänföra samt lag om
ändrad lydelse af 1 § i förordningen angående lagfart å fång till fast
egendom.

N:0 37.

56 Fredagen den 3 Maj.

u:o 41, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående tillägg
till lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889,

n:o 42, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser
rörande utseende af rättens ombudsman i konkurs,

n:o 43, i anledning af väckt motion om fjerdingsmäns tillsättande
och aflönande,

n:o 44, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
tillägg till lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885,

n:o 45, i anledning af justitieombudsmannens framställning
rörande upphäfvande af forum privilegiatum för utländske adelsmän,
som i riket inkommit,

n:o 46, i anledning af väckt motion om vidtagande af åtgärder
till förekommande af obehörigt bruk af sådana inteckningar, som,
enligt 23 § i förordningen angående inteckning i fast egendom, må
utan uppvisande af inteckningshandlingen dödas, samt

n:o 47, i anledning af dels väckt motion om skrifvelse till Kong].
Maj:t med begäran om utredning och förslag i fråga om den legala
annonseringen, dels ock väckta motioner angående ändrad lydelse
af 10 § i förordningen om lagfart å fång till fast egendom.

V'': ..-.il viol!''.! .!j!i - - .0 H:; i.. "jo ■ •■.utinnsi

§ 5.

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets betänkande,
n:o 21, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 41 om vissa
förändringar i gällande förordning angående vilkoren för försäljning
af bränvin m. m.

Kammaren beslöt, att detta ärende skulle uppföras främst å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,2 8 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1895.