RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1895:35)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1895. Andra Kammaren. N:o 35.

Lördagen den 27 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr statsrådet m. m. G. F. Gilljam aflemnade Kongl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:

angående jordafsöndring från förra kronolänsmansbostället £ mantal
Fintorp n:o 1 i Göteborgs och Bohus län; och

angående extra anslag till domkapitlens expeditioner.

Dessa kongl. propositioner bordlädes till nästa sammanträde.

§ 2.

Justerades protokollet för den 20 innevarande april.

§ 3.

Företogs val af en revisor efter fullmägtigen i riksbanken herr
O. Jonsson i Hof för deltagande i den granskning af statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning,
som under innevarande år skall ega rum och taga sin början den
1 nästkommande oktober; och utsågs dertill herr J. Johnsson i Bollnäs
med 140 röster.

Närmast i röstetal kom herr Boström i Bodbyn med 22 röster.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag angående det i nästförestående § omförmälda
val.

Andra Kammarens prof. 1895. N:o 85.

N:o 35.

Lördagen den 27 April, f. m.

Om förslag till
lag angående
försäkring för
beredande af
■pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.

§ 5-

Jemlikt förut derom fattadt beslut företogs nu till behandling
särskilda utskottets n:o 2 utlåtande n:o 2, i anledning af Kongl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag angående försäkring
för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete
samt afgifna motioner i ämnet.

Genom en af Kongl. Maj:t den 14 sistlidne januari till Riksdagen
afbiten proposition, n:o 22, hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att
antaga ett den kongl. propositionen bilagdt förslag till lag angående
försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete.

Förutom den kongl. propositionen hade till utskottet för förberedande
handläggning hänvisats fyra särskilda, i anledning af samma
proposition inom Andra Kammaren väckta motioner, nemligen
n:o 161 af herr E. Svensson från Karlskrona;
n:o 167 af herr C. G. Thor m. fl.;
n:o 168 af herr A. II. Göthberg m. fl.; och
n:o 170 af herr D. Bergström m. fl.

Under punlden 1 hemstälde emellertid utskottet:
att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts proposition i
dess nu föreliggande form icke kunnat af Riksdagen bifallas, måtte i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kong]. Maj:t behagade låta
föranstalta om ny utredning rörande lämpligaste sättet att bereda arbetare
och med dem jemförliga personer understöd vid ålderdom,
skada genom olycksfall eller eljest inträffande varaktig oförmåga till
arbete samt till Riksdagen afgifva det förslag, som deraf kan föranledas.

Häremot hade reservationer anmälts:

af Herrar Diclcson och Ekenman samt af Herr Hedin.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Ekenman: Herr talman, mine herrar! Såsom herrarne af
det föredragna betänkandet torde finna, har jag icke biträdt det slut,
hvartill utskottet kommit, och jag anhåller derför att få angifva min
uppfattning af den förevarande frågan.

Det förslag, som här föreligger, är, såsom kammaren känner, ett
förslag till invaliditetsförsäkring för arbetare. Jag erinrar endast härom,
då förslaget i öfrigt torde vara nogsamt af alla kändt.

Grunden, hvarpå förslaget hvilar, är den obligatoriska, nemligen
så att det skall genomföras med lagens tvång.

I detta afseende yttrar sig utskottet på sid. 40 i betänkandet
sålunda: “Det kan väl icke nekas att, om, såsom här ifrågasatts, de
försäkrade sjelfve skola bidraga till afgifterna för försäkringen, den

N:o 35.

Lördagen den 27 April, f. m.

fördelen vinnes genom försäkringstvång, att försäkringen blifver mera
allmän och effektiv".

Detta uttalande torde vara att anse såsom mindre rigtigt, ty det
är gifvet, att den omständigheten, att försäkringstvånget medför den
effekten, som der påpekats, icke beror derpå, att afgifterna erläggas
af de försäkrade sjelfva, ty för att vinna effekten är det likgiltigt, om
det är de försäkrade eller arbetsgifvarne, som erlägga afgifterna. Man
har ju äfven obligatoriska försäkringslagar, der arbetstagarne icke erlägga
några afgifter.

Jag måste således till en början påvisa, att detta uttalande af
utskottet är origtigt. Men mera tydligt blir utskottet, då det säger:
“Endast genom ett allmänt tvång kan man hoppas, att försäkringens fördelar
skola tillgodokomma äfven den stora mängden af de fattigaste
och sämst affönade arbetarne". Detta uttalande är deremot naturligt -vis fullkomligt rigtigt, och hade utskottet stannat dervid, hade jag icke
haft annat att göra än att instämma med utskottet häri, men i sammanhang
härmed gör utskottet ett annat uttalande, som borttager
kraften af den nyss förut uttalade åsigten, då nemligen utskottet säger:

“Endast genom individernas eget arbete för deras och deras familjers
uppehälle och genom deras omtanke och planmessiga ordnande
för framtiden kan man vänta, att samhället skall kunna lifskraftigt
utveckla sig. Hvarje social anordning, som har till följd, att arbetaren
upphör att lita till sin egen kraft och sitt eget förutseende och i dess
ställe af det allmänna väntar fullt understöd, så snart en motgång
möter, måste derför verka undergräfvande på samhällets bestånd.

Ja, om denna sista, jag vågar säga, tirad från manchesterskolans
blomstringstid vore sann, då folie hela saken derpå. Ty om man å
ena sidan antager som en ovedersäglig sak, att den obligatoriska grunden
är nödvändig vid genomförandet af eu arbetareförsäkring, och å
andra sidan säger, att detta skulle medföra de olyckliga följder, som
utskottet påvisat, då är det klart, att önskvärdheten att genomföra
denna obligatoriska arbetareförsäkring måste gifva vika för statens
väl. Men lyckligtvis är det icke så. Samhällets bestånd rubbas icke
af sådana ingripanden från statens sida; derpå hafva vi en mycket
rik erfarenhet. Den tiden är för länge sedan förbi, då man ansåg,
att hvarje sådant ingripande, som här är i fråga, från statens sida
borde afvärjas. Ty staten har både i vårt land och i andra länder
gjort sådana ingripanden, utan att man funnit det vara rubbande för
statens grundvalar. På försäkringsområdet vill jag särskilt erinra,
att vi i vårt land hafva en hel del pensionskassor, som föreskrifva
försäkringstvång, t. ex. civilstatens, jernvägstrafikstatens och tullstatens
pensionsinrättningar m. fl. Öfver allt möter oss detta försäkringstvång,
men icke har man hört talas om, att det vållat några sådana förskräckliga
olyckor, som utskottet här förespeglar. Man kan nu säga,
att det är en särskild sak med dessa pensionsinrättningar; beträffande
dem kan staten ingripa. Men det är ju här icke fråga om den saken,
utan frågan gäller effekten af tvånget. Frågan gäller, om tvånget kan
föra med sig sådana förskräckliga följder, som utskottet förespeglat.
Jag vågar härpå svara bestämdt nej. Erfarenheten från andra

Om förslag till
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.

(Forts.)

N:o 35.

Lördagen den 27 April, f. m.

Om förslag till länder gifver i detta fall vid handen, att statens grundvalar ingalunda
lag angående blifvit rubbade. Icke hafva de blifvit rubbade i Tyskland, der man
^beredande {rf bär försäkringstvång — och lika litet i många andra länder. I FrankrJLion
6vid rike finnes en försäkringslag för grufarbetare, som är byggd på förvaraktig
oför- säkringstvångspriucipen, men icke har jag hört, att det varit något
mäga till farligt och för statens grundvalar rubbande,
arbete. Om man blunda, som jag tror, kan lemna denna slutsats,

'' 0T 8’ till hvilken utskottet kommit, om de farliga följderna, å sido, skulle
då återstå det uttalandet af utskottet, att den obligatoriska grunden
är den enda, på hvilken man kan vinna det mål, hvartill man syftar.
Men då utskottets framställning i den första satsen innehåller en
origtighet, och den sista satsen är — såsom jag visat — af den beskaffenhet
att icke kunna anses hafva någon giltighet, torde måhända
hos mången tvekan uppstå, huruvida utskottets auktoritet på detta
område är fullt tillförlitlig, då det på detta sätt säges, att man
måste antaga den obligatoriska grunden som den enda effektiva.

Jag skall då be att få tillägga ett par ytterligare skäl. Det är
för denna försäkring, för att få en god effekt, alldeles nödvändigt dels
att icke lägga på för höga pensionsafgifter och dels, att den tid, under
hvilken afgifterna af försäkringstagarne upptagas, göres så lång som
möjligt. Det har derför föreslagits, att försäkringen skall omfatta
dessa personer från det de fylt 18 år. Angående lämpligheten af
denna tidsbestämmelse kan jag icke se annat, än att det rent af är
nödvändigt använda försäkringstvång för att få 18 års ynglingar och
flickor att gå in i ett företag, som afser att i en långt aflägsen framtid
skydda dem mot nöd. Ty icke kan man väl förutsätta, att det
finnes någon utsigt, att dessa, lemnade åt sig sjelfva, skola göra
det. Vid den åldern, i — om jag så får säga — menniskans vårtid,
ser man ålderdom och nöd så fjerran borta, att de ej rigtigt skönjas.
Man kan icke af denna ungdom vänta sig den lörtänksamheten,
att de af sig sjelfva skola iakttaga hvad som är nödvändigt för
att trygga sig mot nöd. Nej, för dem är tvånget lika nödvändigt
som tvånget för barn att gåi i skolan. Det är nödvändigt att lära
dessa unga att spara för framtiden, liksom det är för barnen att lära
läsa och skrifva.

I afseende på försäkringens omfång hyser vidare utskottet betänkligheter
mot Kongl. Maj:ts förslag. Utskottet gör den anmärkningen
mot detta förslag, att det icke äfven omfattar sådana grupper
af arbetare som jordtorpare, sjelfförsörjare och lösa arbetare m. fl.
Jag tror dock icke, att denna utskottets anmärkning har befogenhet.
Ty hvad först jordtorparne beträffar, så kan det visserligen vara sant,
att de såsom jordtorpare betraktade — icke omfattas af försäkringen.
Men jag tror, att det är klart och tydligt, att de icke såsom
sådana kunna omfattas af försäkringen, då det är stadgadt, att de
arbetstagare, hvilka enligt lagen skola försäkras, skola i försäkringen
ingå vid 18 års ålder, för att det måtte blifva en så läng tid som
möjligt för afgifternas erläggande. Men det finnes väl icke några jordtorpare
vid 18, 19 eller ens vid 20 års ålder. I allmänhet är det väl

N:o 35.

Lördagen den 27 April, f. m.

först senare, som personer blifva jordtorpare. Jag vill icke i det af- Om förslag till
seendet uppgifva någon bestämd ålderssiffra, men jag tror, att man
kommer verkliga förhållandet så nära som möjligt, om man säger, att jere(jan(ie ay
det är vid omkring 30 års ålder, som de blifva jordtorpare. Deraf pension vid
följer ju tydligen, att denna grupp af arbetstagare icke kunnat om- varaktig oförfattas
af försäkringen. Men innan en person blir jordtorpare bar hau m^el^U
ju befunnit sig i en annan ställning; oftast såsom tjenare. Och såsom (Forts.)
tjenare har han kommit in i försäkringen; såsom tjenare har han fullgjort
de skyldigheter, som ålegat honom såsom sådan. När han sedan
blir jordtorpare, skördar han i alla fall frukten af denna sparsamhet.

Ty han får pension, ehuru han icke får denna i egenskap af jordtorpare.
Då det nu hör till ytterst sällsynta undantag, att en jordtorpare
icke förut varit tjenare, så tror jag, att denna utskottets anmärkning
alldeles förfaller.

Jordtorparen kommer snarare att befinna sig i eu fördelaktigare
ställning än andra, ty ehuru han är befriad från att erlägga afgifter
såsom jordtorpare, är han dock berättigad till pension, emedan han
förut varit tjenare.

Hvad sjelfförsörjarne beträffar, är förhållandet delvis detsamma #

som med jordtorparne. Men derjemte äro dessa sjelfförsörjare vanligen
icke i samma stora behof af pension som öfriga grupper af dem, som
skola försäkras. Statistiken visar, att fattigvården af denna klass har ett
långt mindre antal understödstagare än af arbetareklassen och af tjenareklassen.
Det finnes äfven en annan omständighet att taga i betraktande,
då det gäller sjelfförsörjarne. De hafva nemligen icke några
arbetsgivare, utan äro sjelfva arbetsgivare. Om de intoges i försäkringen,
skulle de således (å erlägga både arbetsgivare- och arbetstagareafgifter,
och det skulle väl vara ganska hårdt, då de på
annat sätt kunna sörja för sin framtid.

Hvad deremot angår de lösa arbetarne, är det ju gifvet, att det
skulle vara högst önskvärd!, om de kunde omfattas af försäkringen.

Men här möta stora svårigheter. Det är ju blott tillfälliga arbeten,
som lemnas af dessa lösa arbetare; och att ålägga folk att t. ex. för
en dags biträde med något arbete erlägga pensionsafgift skulle påtagligen
anses så svårt och besvärligt, att det skulle väcka allt för stort
motstånd.

Slutligen tror jag att, i fall dessa grupper, om livilka jag nu
talat, skulle omfattas af försäkringen, hela lagen finge en allt för kolossal
utsträckning. Man har i utskottets betänkande beräknat, att ett
medtagande af dessa arbetarekategorier skulle medföra en höjning i
antalet försäkringspligtige med 50 å 75 procent. Det kan vara fråga
om, huruvida icke dessa siffror äro för låga. Men om man håller sig
vid dessa siffror, är det i alla fall uppenbart, att, när redan nu mången
med häpnad ser på kostnaden för denna försäkring, farhågorna för
omkostnaderna naturligtvis måste blifva mycket större, om man i försäkringen
upptager äfven dessa kategorier, som utskottet ansett böra
medtagas. Dessa skäl hafva för komitén och för Kong]. Maj:t varit
bestämmande.

1 detta sammanhang skall jag bo att äfven få beröra en annan

N o 35.

Lördagen den 27 April, f ra.

Om förslag till
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.

(Forts.)

fråga. Det föreliggande förslaget omfattar nemligen äfven en hustruoch
barn-pensionering. Det är icke så, som jag från ett och annat
håll förnummit och som jag äfven sett uppfattningen vara i en del
af den stora dagliga pressen, att försäkringen i detta afseende är
någon enkepensionering. Det är icke så. Förslaget har icke någon
enkepensionering, utan det är verkligen en hustrupensionering. Detta
är något nytt för det svenska systemet, som skiljer detsamma från de
utländska systemen. Det är en skilnad, som är — jag vågar påstå
det, då jag icke hört någon motsäga det — en stor fördel för det
svenska förslaget. Enkepensionering medför högst betydliga kostnader,
vida större än dem komitén och regeringen föreslagit för hustrupensioneringen.
Enkepensioneringen har vidare det felet, att den icke sä
fyller sitt ändamål som hustrupensioneringen. Ty om en qvinna är
frisk och sund och arbetsför, dä mannen faller undan, utgör väl icke
den omständigheten att hon blir enka något skäl, att hon skall hafva
pension. Men om en qvinna, under det hon lefver i äktenskapet med sin
man, blir ofärdig, sjuk eller på annat sätt oförmögen till arbete, då
kan hon behöfva understöd, oaktadt mannen fortfar att lefva. Jag
tror, att detta är så sjelfkärt, att man icke behöfver påpeka det.
Men jag har velat uttala detta i mitt anförande, då jag sett, att man
missuppfattat denna fråga.

Till hustrupensioneringen sluter sig barnpensioneringen. Med bibehållande
af tanken på invaliditetsprincipen eller principen om pension
vid oförmåga till arbete ansåg man inom komitén, att denna princip
borde något utvidgas i afseende på hustru, som har barn vid mannens
frånfälle. Man ansåg nemligen att, när hustru vid mannens frånfälle
sitter qvar med barn, denna omständighet, att hon måste försörja
barnen, vore att anse, som om hon vore mindre förmående till arbete.
För den skull tillädes barnpensioneringen som ett komplement till
hustrupensioneringen. Med detta uttalande är också besvarad den
frågan, hvarför man icke i förslaget tagit med de oäkta barnen. Den
frågan, att äfven de borde få pension, är nog beaktansvard, men den
tillhör icke invaliditetsfrågan, utan är snarare att betrakta såsom en
fattigvårds- och understödsfråga, och såsom sådan bör den lösas.

Utskottet uttalar vidare vissa farhågor i fråga om fondbildningen.
Jag tror för min del, att dessa farhågor äro öfverdrifna. Fonden är
ju afsedd att utlånas, och kapitalet blir i följd deraf icke skrinlagdt,
utan det kommer ut i den allmänna rörelsen. I sammanhang härmed
vill jag äfven besvara den anmärkningen, att den räntefot, 3^ procent,
komitén beräknat att fonden skulle afkasta, vore för hög. Jag ber
att i det afseendet få upplysa, att den sakkunnige, som verkstält de
matematiska beräkningarna, enligt egen utsago, gjort det med så stor
försigtighet, att de endast verka såsom om räntefoten vore 3 procent,
Men i alla fall, om man vill nu gå längre och säga, att, oaktadt denna
beräkning, räntefoten 3 l procent likväl vore för hög, så har ju beräkningen
skett med lägre räntefot: 3 procent och 2 \ procent, så att
utskottet kunnat, om det så ansett nödigt, fixera en lägre räntefot än
den i förslaget antagna. Men man får icke förbise, att, om man tager
en allt för låg räntefot, man då antingen måste höja afgifterna eller

N:o 35.

Lördagen den 27 April, f. m.

sänka pensionerna eller höja statsbidraget, hvilket allt torde böra und- Om förslag till
•vikas, om så är möjligt. Om man emellertid framdeles skulle finna, lag omgående
att komitén i detta afseende förfarit origtigt, är det felet icke stort, ledande *af
Utskottet yttrar visserligen, att denna fråga för pensionstagarne vore pension vid
af den allra största betydelse. Men det tror jag ej. Pensionstagarne varaktig oföräro
ju försäkrade till pension, men de försäkrade, som icke fått pension, måga till

på dem kan det verka, att utskottet i denna passus förblandar pensions- (Förta'')

tagare och pensioner. Och genom föreskrifna femårsrevisionen finnes
korrektiv för den icke sannolika eventualitet, att räntefoten 8 procent
skulle befinnas för högt tilltagen.

Vidare yttrar utskottet, allt i detta sammanhang: “en dylik sänkning
af pensionernas belopp blefve så mycket känbarare som med
räntefotens fall helt naturligt följer ett lägre penningevärde“. Den
meningen får väl anses vara fullständigt origtig. Åtminstone öfverensstämmer
den icke med hvad man hittills ansett ovederläggligt på det
nationalekonomiska området. I den satsen bar utskottet förblandat
orsak och vei''kan. Det är ju det lägre penningevärdet, som betingar
lägre ränta. Utskottet har kastat om dem och derigenom på en origtig
grund kommit till denna konklusion.

På ett annat ställe yttrar utskottet, att en obetydlig sänkning af
räntefoten komme att medföra en afsevärd mindre ränteafkastning.

Jag deremot tror, att sänkningen af ränteafkastningen står i proportion
till sänkningen af räntefoten, så att om den förra är obetydlig,
blifver äfven den senare obetydlig.

Rörande fonden, som varit mycket föremål för utskottets uppmärksamhet,
yttrar utskottet vidare: “Härvid förtjenar jemväl att omnämnas
den risk, som alltid när stora kapitalsamlingar stå under statens
vård, äfven om denna är endast medelbar, ligger deruti, att vid ett
inträffande krig eller på grund af andra tvingande omständigheter
dessa kapital sammanblandas med statens egna affärer och försvinna
såsom fond, mot det att staten ikläder sig vissa förbindelser att utbetala
räntebeloppen helt eller delvis." Ja, den faran är dock icke
så stor, ty fonden kan ju icke ligga inne i form af kontanta penningar,
utan den placeras genom utlåning eller på dylikt sätt. Derför
måste man väl erkänna, att den farhågan i sjelfva verket icke kan
existera.

Sedan yttrar utskottet på sid. 49: “Särskildt om, såsom utskottet
ansett nödvändigt, försäkringen utsträcktes till samtlige arbetare
och mindre sjelfförsörjare, skulle veckoafgifterna komma att så ingripa
uti afiöningsförkållandena, att hvarken på praktisk eller teoretisk väg
någon möjlighet skulle finnas att afgöra, till huru stor del de verkligen
drabbade arbetsgifvaren eller arbetstagaren". Huru skall man
kunna tala om aflöningsförhållanden för mindre sjelfförsörjare. Det
finnes för dem ej några aflöningsförhållanden. Om utskottet bygger
på sådana premisser, får det stå för utskottets räkning.

Längre ned på samma sida yttrar utskottet eu liten vacker sats,
då utskottet säger: “Den store kapitalisten å ena sidan och den mindre
handtverkare!! eller hemmansegaren, till och med arbetaren, å andra
sidan, kunna ofta hafva samma antal tjenare i sin tjenst och hafva då

N:o 35.

Om förslag till
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.
(Forts.)

Lördagen den 27 April, f. m.

samma afgifter att erlägga". Ja, detta låter ju ganska välvilligt mot
de små, men denna välvilja hade utskottet kunnat bespara sig, enär
enligt Kongl. Maj:ts förslag dessa små helt och hållet äro befriade
från dessa afgifter. Det är derför svårt att förstå, huru denna jemförelse
kan för frågan i öfrigt vara upplysande.

Såsom kammaren har sig bekant, vore det meningen, att försäkringsafgifterna
skulle upptagas genom det s. k. märkessystemet. Detta
system motsvarar något vårt postsparmärkessystem. Det har hittills befunnits
vara ett ganska lämpligt sätt för att hopsamla små belopp.
Derjemte underlättar det kontrollen och uppbörden, så att jag tror,
att någon rättmätig anmärkning icke bör kunna mot detta system
ifrågasättas. Men icke förty gör utskottet detta. På sid. 51 säger
nemligen utskottet:

“Dessutom torde märkessystemet blifva mycket svårt att systematiskt
genomföra såväl för betings- och styckarbetarne samt de så kallade
lösa arbetarne som för de mindre sjelfförsörjarne."

Här argumenterar utskottet mot sitt förslag; ej mot det af regeringen
framlagda. Dessa lösa arbetare m. fl. nu omförmälda upptagas
ej i föreliggande förslaget, och anmärkningen att märkessystemet ej
passar för utskottets förslag drabbar ej det föreliggande, som icke upptager
såsom försäkrade de lösa arbetarne m. fl. nu omnämnda.

"Vidare yttrar utskottet på sid. 52:

“För arbetarne är icke blott af vigt att vid tillfälle af sjukdom
eller invaliditet få understöd, utan af än större vigt är, att för honom
finnes tillfälle till arbete under den tid, han är frisk och arbetsför.1''
Ja, det är rigtigt. Men jag frågar: är det icke kändt, att det senare,
som utskottet låter så vackert hägra för publiken, hittills befunnits
vara omöjligt att åstadkomma. Det är ett problem, som ingen hittills
lyckats lösa och som antagligen under långa tider kommer att förblifva
olöst. Men den omständigheten, att man icke, på det sätt utskottet
framhållit, kan tillgodose arbetarens intressen, bör icke utgöra
något skäl för att ej tillgodose honom på ett område, der det låter
sig göra.

Utskottet yttrar sig sedermera om de kostnader, som genom förslagets
antagande skulle uppkomma. Utskottet yttrar härom på sid. 53:

“Utskottet anser sig visserligen ej i frågans föreliggande skick
böra göra något bestämdt uttalande om landets förmåga att genomföra
eu sådan ekonomisk anordning, som nu ifrågasatts, men med hänsyn
jemväl tagen till den ökning af kostnaden för försäkringen, som genom
vidtagande af de utaf utskottet ifrågasatta förändringarna af lagförslaget
skulle blifva en oundviklig följd, befarar utskottet högeligen, att någon
inskränkning i de uti tvångsförsäkringen ingående pensionsbeloppen och
afgifterna blifver nödvändig, derest förhoppning om försäkringens genomförande
skall finnas."

Ja, det är gifvet, att, om man skall införa äfven de grupper utskottet
föreslagit, det blifver nödvändigt att sänka pensionsbeloppen,
helst utskottet redan nu uttalar farhågor för de kostnader, som för
genomförande af Kongl. Maj:ts förslag äro erforderliga. Räknar man

Lördagen den 27 April, f. m.

N:o 35.

maga till
arbete.
(Forts.)

sedan äfven med en lägre ränta, än hvad Kongl. Ma.j:t gjort, ja, då Om förslag till
blifva pensionerna mikroskopiska. försäkringar

Utskottet framhåller äfven, att den nuvarande generationen borde beredande af
blifva tillgodosedd på sätt komitén föreslagit, eller så, att åldersgrän- pension vid
sen sättes till 55 år i stället för, såsom Kongl. Maj:t föreslagit, till varaktig oför40
år. Ja, detta är ju en kostnadsfråga. Kongl. Maj:t har framflyttat
åldersgränsen från 55 år till 40 år för att nedbringa kostnaden för
försäkringen. Auser Riksdagen, att man i detta afseende kan gå längre
än Kong!. Maj:t föreslagit, låter det sig nog göra, endast man anslår
medel härför. Men icke får man framhålla det, att man önskar en
annan åldersgräns, såsom något svårt fel i förslaget.

Det skulle kunna vara åtskilligt mera att säga om det föreliggande
förslaget, men jag har kanske redan allt för länge upptagit tiden,
och jag skall derför för närvarande icke vidare yttra mig öfver det
f örslag utskottet framlagt. Jag hoppas och tror, att kammaren af det
sagda och äfven af innehållet i utskottets betänkande skall finna, att
de skäl utskottet framlagt icke äro giltiga. Man finner vid eu noggrann
granskning af betänkandet rätt ofta, hurusom, när utskottet
framlagt ett skäl, det strax derefter kommer med ett uttalande,
som borttager kraften af detta skäl. Ibland använder utskottet
en annan metod. Det gör nemligen sina uttalanden i en sådan
form, att de lemna tillfälle till mångtydighet. Man kan saga, att
det är klokt att vara försigtig, men jag fruktar, att utskottet i detta
afseende varit för klokt. Man bör tänka på att föra saken framåt,
men den föres icke framåt på det sätt utskottat behandlat den,
den bringas snarare i förvirring. Den stora massan af folket har
gjort sig stora förhoppningar om att det föreliggande förslaget skulle
lösas. Dessa förhoppningar blifva antagligen gäckade. Den ersättning,
som bjudes dem, ja, den är, såsom vi finna, vissa “motiv".

Men hurudana motiv? Det hela får väl anses såsom en stor skimrande
såpbubbla, lika tomt och innehållslöst som den. Om utskottets
förslag bifalles, om man föranstaltar en ny utredning, och om ett nytt
förslag framlägges för Riksdagen med så oerhörda proportioner, som
utskottet åsyftar, hvad tro herrarne, att resultatet skulle blifva, när
man skulle uppföra denna nya Babelstorn-byggnad på försäkringens
område? Jo, säkerligen eu allmän förbistring. Arkitekterna till byggnaden
kunde då möjligen få tillfälle att två sina händer och säga: De,
som icke vilja vara med om att uppföra den, de må skylla sig sjelfva.

Jag undrar, om man allt jemt skall kunna undanskjuta denna fråga
endast med ord. Jag tror, att önskningarna gå i den rigtningen, att
någonting i realiteten måste göras. Jag för min del har ansett och
anser fortfarande, att det skulle af Riksdagen vara politiskt klokt att
antaga Kongl. Maj:ts förslag, som visserligen medför stora kostnader,
dock icke större än landet förmår bära dem, men som också erbjuder
stora fördelar. Jag tror icke, såsom en och annan förmenar, att förevarande
sak blott och bart är eu filantropisk åtgärd, som man kan
göra eller underlåta, allt efter som man finner för godt. Jag tror
tvärtom, att denna fråga har en mycket stor politisk innebörd. Icke
så att förstå, som skulle jag mena, att genom antagande af föreliggande

N:o 35.

Om förslag till
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.
(Forts.)

Lördagen den 27 April, f. in.

förslag man skulle i ett slag hafva tillfredsställ arbetarbefolkningens
önskningar och tillgodosett arbetarne på sådant sätt, att de voro belåtna
och ingenting vidare ville hafva. Det tror jag icke. Ty så länge
menniskor finnas, hafva de menskliga känslor och menskliga önskningar,
arbetarne så väl som andra; och det är helt enkelt och naturligt, att
med uppfyllandet af ett önskemål framträder ett annat. Men gifvet
är, att genom antagande af förslaget har man dock täppt till eu af
de bittraste källorna till missnöje. Man har låtit dem, det gäller,
känna, att de också äro delar af folket. Man har låtit dem rätt kraftigt
känna solidariteten mellan samhällslagren och känna, hurusom de
magtegande inom riksdagen vilja tänka på och tillgodose de önskningar,
som äro skäliga och billiga.

Jag skulle ju, herr talman, med de åsigter jag här tagit mig friheten
att uttala, helst önska ett bifall till Kongl. Maj:ts förslag. Men
efter allt hvad man här förnummit och särskilt efter den — som jag
vågar påstå — knapphändiga utredning af frågans alla delar, som från
utskottets sida åstadkommits, påtagligen på grund af förutfattade meningar
angående fundamentalprinciperna för hvad som i detta afseende
är ovilkorligen nödvändigt för genomförande af denna försäkring —
då, säger jag, man måste erkänna, att denna utredning icke torde
finnas tillfredsställande för Riksdagen; samt då vidare ärendet har en
så ofantligt stor omfattning, att den tid, som varit egnad att genomtränga
frågan, torde få anses allt för knapp, så är det nog rigtigast
och bäst, att man ytterligare erhåller någon tid att tänka på frågan.
Om man för såtjant ändamål antager hvad utskottet föreslagit, har
Riksdagen på sätt och vis bundit sig i viss rigtning. Den har gjort
uttalanden, som, om ock hållna i sväfvande form, dock för den stora
mängden, som står utanför, måste uppfattas såsom gifna löfcen. Denna
mängd kommer att uppfatta det så, som att Riksdagen afslagit den
föreliggande försäkringslagen, derför att den icke vore nog omfattande.
Af dessa omständigheter kan man lätt förstå, att konklusionen, som
man drager, blir den, att man har att vänta något långt bättre än
det, som nu föreligger. Jag tror icke, att det är klokt af Riksdagen
att för sin del binda sig vid slika uttalanden, utan att det är bäst,
att Riksdagen lemnas någon tid att noggrannare pröfva saken och stå
fri och obunden vid det afgörande, som en gång kommer att ske.

På grund af hvad jag haft äran anföra, tillåter jag mig att föreslå,
“att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, måtte förklara,
att Kongl. Maj:ts proposition i anseende till ämnets omfattning
icke för närvarande kan bifallas, samt för sin del besluta, att Riksdagen
må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
behagade för nästa års Riksdag å nyo framställa förslaget, antingen
oförändradt eller med de förändringar, hvilka Kongl. Maj:t till äfventyrs
må finna böra vidtagas. “

Herr LilliehÖäk instämde häruti.

Herr Högstedt: Det behjertansvärda i det föreliggande förslaget
har uttalats i de ord, hvarmed utskottet börjar sin motivering, nemligen
de orden: “Den ekonomiskt otrygga ställning, i hvilken den
arbetande klassen till stor del befinner sig, framkallar ett tillstånd af

N:o 35.

Lördagen den 27 April, f. m.

oro, som icke kan annat än skadligt återverka på samhället i dess Om förslag till
helhet.“ Och man kan icke undra öfver, att dessa arbetare, hvarom
det är fråga, mången gång med oro och fruktan se framtiden till beredande af
mötes. De hafva endast sin egen kraft att lita till, och då den af pension vid
en eller annan orsak beröfvas dem, stå de så att säga på bar backe varaktig oföroch
hafva den dystra utsigten att lör sitt eget och de sinas uppehälle
falla den allmänna fattigvården till last. Det var derför med stor (Forts.)
glädje, som de helsade den dag, då det länge lofvade, mycket omordade
och mycket förberedda lagförslaget trädde i ljuset. De väntade sig
nemligen derigenom en kraftig hjelp till att under varaktig oförmåga
till arbete förskaffa sig och de sina åtminstone de nödtorftiga existensmedlen.
Och det är naturligt, att de med spänd väntan motse denna
frågas afgörande i dag.

Huru den i dag blir afgjord, veta vi redan. Men, mine herrar,
jag frågar: har icke det kungliga lagförslaget förtjent ett bättre öde,
än utskottet beredt det, då utskottet icke kunnat komma till en lyckligare
lösning af frågan och ett bättre resultat, än här föreligger?

Kunde icke utskottet hafva gladt dessa arbetande klasser med att
tillstyrka Riksdagen att bifalla Kongl. Maj:ts förslag med de ändringar
och omarbetningar, som utskottet funnit lämpligt att föreslå. De skäl,
som blifvit anförda för utskottets yrkande, känna vi; och det må
tillåtas mig att fästa mig endast vid det första af dessa skäl, nemligen
försäkringens byggande på obligatorisk grund. Härom säger utskottet
på sid. 41: “Redan uti att öka antalet af de ingrepp uti individernas
frihet, som det moderna samhället sett sig tvunget att göra, ligger
något motbjudande." Det är sant, men i förevarande fall tror jag
icke, att utskottet af den anledningen bort hafva några betänkligheter.

Lyckligtvis har den arbetande befolkningen i vårt land börjat vakna
till omtanke om framtiden och inse nödvändigheten att vidtaga sina
anstalter för att icke under tillfällig sjukdom behöfva lida nöd. Öfverallt
i landet bildas alla möjliga föreningar, understödsföreningar, sjukoch
begrafningshjelpsföreningar etc., och öfverallt få de en mycket stor
anslutning. Derför tror jag, att, när folket kommer att se, att en
lag sådan som denna skall vara till gagn, det icke skall känua denna
tvångsåtgärd hvila så tung på sina axlar, så mycket hellre som det
får taga i betraktande, att andra samhällsklasser, som i socialt afseende
stå högre, äro underkastade obligatorisk pensionering.

Då öfriga skäl blifvit så vidlyftigt kriticerade af den föregående
talaren, vill jag inskränka mig till att yrka bifall till det förslag, som
nyss gjorts af herr Ekenman.

Herr Palme: Herr talman, mine herrar. — Det har yttrats, att
kammarens ledamöter i dag vore hitkallade för att med sin närvaro
hedra en begrafningsakt. Låt så vara: Låt vara, att det för oss alla,

som i det hufvudsakliga gilla det kongl. förslaget, endast återstår att
se det falla! Låt vara, att denna vigtiga fråga skall ännu eu gång
blifva uppskjuten, och att alla de hundra tusenden, som derpå i detta
nu fästa sina förhoppningar, skola se dessa förhoppningar ännu on
gång ramla! Låt vara allt detta, så är jag dock öfvertygad att jag,

N:o 35.

Om förslag till
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.
(Forts.)

Lördagen den 27 April, f. m.

äfven om det nu gäller en begrafningsakt, kan våga hysa och uttala
den förhoppningen, att uppståndelsen skall inträffa snart och under en
mera tilltalande, mera betryggande form.

Då jag sålunda utgår från att detta förslag under närvarande
förhållanden icke kan annat än komma till förnyad behandling af
Kougl. Maj:t, vill jag tillåta mig att, under uttalande af min anslutning
till förslagets hufvudgrunder, sysselsätta mig med ett par af dess
detaljer. Jag tror, att i detta ögonblick och i frågans närvarande
läge. det är af en viss betydelse, att temligen många af kammarens
ledamöter uttala sin åsigt till protokollet.

Jag antydde nyss, att jag i hufvudsakliga delar gillar detta förslag,
hvars två hörnstenar bestå i att försäkringen är obligatorisk och att
den är utsträckt till hvarje form af varaktig oförmåga till arbete. Jag
gillar den obligatoriska försäkringsformen, ty tvång är i detta fall, efter
allmän erfarenhet och efter erkännande af arbetarne sjelfva, det enda
medlet att kunna åstadkomma en större anslutning och ett mera tillfredsställande
resultat. Enskild, frivillig arbetareförsäkring hör enligt
min åsigt i vårt land ännu så länge till det omöjliga. Bolaget Thule
försökte för 22 år sedan att införa en form af enskild, frivillig försäkring,
men förgäfves. Med samma resultat gjorde bolaget Victoria
ett liknande försök 10 år derefter. För halftannat år sedan utarbetade
jag för mitt bolag ett förslag till försäkring af arbetare. Men detta
förslag vann temligen liten anslutning. Och det särskildt för arbetareförsäkring
afsedda försäkringsbolaget, som ungefär samtidigt bildades,
har heller icke att glädja sig åt någon synnerligen stor anslutning.
Frivilligheten är således enligt min åsigt och enligt min erfarenhet
otillräcklig såsom ensam grund att bygga på.

Tvång är nödvändigt, men ehuru jag icke vågar uttala någon bestämd
åsigt angående utsträckningen af detsamma, så lutar jag härutinnan
åt deras åsigt, som anse, att försäkringstvånget borde kunna
utsträckas till vidare kretsar än dem, som för närvarande i det kongl.
förslaget deraf beröras.

Beträffande försäkringens utsträckning till hvarje form af varaktig
oförmåga till arbete, så ber jag att få uttala min anslutning dertill,
men jag vill dock påpeka, att 1 § andra momentet uti lagförslaget,
som lemnar en definition å hvad som bör förstås med varaktig oförmåga
till arbete, enligt min uppfattning är icke så litet sväfvande.
När jag för halftannat år sedan var sysselsatt med utarbetande af det
förslag till enskild frivillig arbetareförsäkring, som jag nyss omnämnde,
var det min afsigt att föreslå min styrelse att upptaga en del af ordalydelsen
i detta andra moment af första paragrafen, nemligen såsom
ett berättigande till premiebefrielse vid invaliditet, men de framstående jurister,
med hvilka jag angående denna sak samrådde, uttalade likväl
sina ganska starka betänkligheter och menade, att denna formulering,
så pass obestämd som den är, skulle föranleda till olika uppfattningar
och oupphörligen upprepade tvister, och af denna anledning afstod mitt
bolag från detta förslag. Jag håller före, att detta vigtiga och för
lagen i dess helhet grundläggande moment bör erhålla eu om möjligt
bestämdare formulering.

Lördagen den 27 April, f. m. 13 N:0 35.

Då jag sålunda med nu uttalade önskemål angående ett par än- Om förslag till
dringar helt och hållet ansluter mig till föreliggande lagförslags grundprincip,
så ber jag att få något närmare sysselsätta mig med den näst bredande, af
grundprincipen vigtigaste frågan rörande detta lagförslag. pension vid

Hvarje försäkringsteknisk utredning af en fråga, sådan som denna, varaktig oformåste,
för att resultatet skall blifva fullt rigtigt eller för att resultatet
skall blifva åtminstone solidt, taga i betraktande två faktorer. Den (Forts.)
första af dessa faktorer rör sjelfva försäkringsrisken, i detta fall dödlighets-
och invaliditetschancerna. Den andra faktorn rör den finansiella
sidan af saken. Fullt förlitande mig på den utredning, som angående
den första af dessa faktorer presterats af komitén — ett
framstående försäkringsvetenskapligt namn utgör borgen för dess läglighet
— vill jag sysselsätta mig något närmare med den andra af
dessa faktorer.

Då man betänker, att bland försäkringsanstaltens samtliga inkomster
räntan uppgår till något öfver 40 procent, när försäkringen
hinner blifva fullt genomförd, så inses lätt, hvilken afgörande betydelse
räntefoten har för samtliga här förekommande beräkningar. Om
man då frågar sig: hvilken utsigt kan man hafva att för en lång
framtid påräkna den af Kongl. Maj:t föreslagna räntefot af 3| procent,
så skall man visserligen finna, att denna fråga är omöjlig att kunna
noggrant besvaras. Men man kan ju alltid uppställa sannolikhetsberäkningar,
hvilka jag föreställer mig måste betecknas såsom minst
lika tillförlitliga som de af Kongl. Maj:t och komitén presterade. Eu
af de väsentligaste anledningarna till den låga kapitalräntan är, att
den starka utveckling och omskapning inom samhällslifvet, som på sin
tid framkallat den höga räntan, allt mera nått sin fullbordan; att
derigenom större delen af behöfligt kapital redan är använd och att
det kapital, som ytterligare kan derför användas, icke kan finna så
hög afkastning som förut. Jernvägarne t. ex. hafva nått en så storartad
utveckling att, der nya byggas, de i regeln, såsom torde vara
allmänt bekant, måste åtnöja sig med en betydligt lägre afkastning.

Hvad ångbåtsflottan beträffar, var det för några tiotal år sedan
den storartade revolutionen skedde, då man öfvergick från segelfartyg
till ångfartyg. Något större kapital i jemförelse med hvad der förut
är nedlagdt kan icke numera nedläggas, åtminstone icke till närmelsevis
samma afkastning som förut. Förädlingsindustriens ombildning
efter nutidens fordringar har till väsentlig del fullbordats. Inom jordbruket
återstående nyarbete kan mångenstädes icke längre verkställas
med den påräknade afkastning som under en föregående tid. Der
gäller detsamma som inom industrien, der vi, såsom en bekant ekonomisk
skriftställare, doktor Arnberg, säger, hafva att “för framtiden
sysselsätta oss med detaljarbete, som visserligen fordrar mindre kapital,
men också är mindre lönande.“ Dertill kommer, att behofvet af europeiskt
kapital till utomeuropeiska länder icke synes hafva någon tendens
för att stiga. 1 Nordamerikas förenta stater t. ex. lemna förstklassiga
jernvägsobligatiouer i närvarande ögonblick icke högre ränta
än 4 procent, och motsvarande aktier lära icke kunna beräknas gifva
högre utdelning än 2 å 24 procent. Vill sådant förhållande finner

N:o 35. 14 Lördagen den 27 April, f. m.

Om förslag till man lätt en förklaring dertill, att nordamerikanskt kapital allt mera
försäkring Jih- börjar uPPtraJa såsom konkurrent till europeiskt kapital. Visserligen
beredande af kan man tänka sig, att någon storartad teknisk uppfinning skulle
pension vid kunna helt och hållet eller delvis omskapa materielet - för någon induvaraktig
oför- stri. Men jag föreställer mig, att sannolikheten derför icke är så
"''arbete11 synnerligen stor, och dessutom ligger det uti det redan för produktivt
(Korta.) ändamål fastlåsta kapitalet en betydligt återhållande kraft gent emot
en dylik nyhet. Visserligen kunna förödande krig uppstå, och nutidens
krig kunna helt visst vara lika förödande som forntidens, men
de vara sannolikt betydligt kortare tid, och föga sannolikt är, att vi
skola få bevittna ens närmelsevis en sådan räntestegring som till följd
åt de stora krigen i slutet af förra "seklet. Visserligen vet man icke,
hvilken inverkan händelserna i det fjerran östern kunna hafva på det
europeiska kapitalet, men någon afsevärd längre tidsperiod varande
ränteökning kan väl knappast derigenom tänkas uppstå.

De flesta nationalekonomiska författarne i vårt land och utlandet
anse derför i hög grad sannolikt, att räntan visserligen kommer att
framgent såsom hittills ömsom höjas och sänkas, men att vi i allmänhet,
d. v. s. i stort sedt, torde kunna emotse en afgjord sänkning.

Då jag nu är fullt och fast öfvertygad om detta, är det naturligen
icke utan oro, som jag tagit del af de kalkyler, som legat till
grund för det kong), förslaget. Jag har dervid betänkt, att uti England
den effektiva räntan å förstklassiga statspapper för närvarande är 2-fprocent,
i Frankrike något under 3 procent och i Tyskland något öfver
3 procent, under det att vi för ögonblicket på förstklassiga papper
bär i Sverige näppeligen kunna erhålla högre effektiv ränta än omkring
3-|- procent. Under sådana förhållanden synes mig det kongl.
förslaget i dess ränteberäkningar hafva gått så nära intill den högsta
gränseD, som gerna varit möjligt. Äfven om i detta nu placeringar
kunna göras till 3| procent, så finnes, såsom jag nyss sökte påvisa,
ganska stor sannolikhet för att så för framtiden icke skall visa sig
kunna ske. Med afseende fäst på det missnöje, som ovilkorligen i de
vidaste kretsar skulle uppstå, om man redan efter ett fåtal år blefve
nödsakad att vidtaga eu sänkning af pensionsbeloppen, föreställer jag
mig, att i det kongl. förslag med förnyelse af pensionslagen, som jag
hoppas må till nästa Riksdag framkomma, eu lägre räntefot än 3-Jprocent
mätte läggas till grund, äfven om derigenom pensiouerna skulle
i någon män sänkas.

Den förste talaren i dag meddelade, att en framstående auktoritet
på detta område sagt, att beräkningarna i detta förslag äro så gjorda,
att räntan verkar som om den vore 3 procent och icke 3-| procent.
Jag förstår dock icke hvad denna auktoritet menar med detta sitt
uttalande. Förmodligen menar han, att dödlighets- och invaliditetsrisken
är så starkt och så solidt beräknad, som om hela beräkningen verkstälts
med 3 procent ränta. Det kan ju hända. Men då nu alla beräkningar
dock äro baserade på 3| procent, måste, om vid eu skeende utredning
på basis af samma invaliditets- och dödlighetsstatistik det skulle visa
sig, att pensionerna måste minskas, detta förhållande ändå ju ytterst
bero på räntan, denna må hafva varit 3-^ eller 3 procent.

Lördagen den 27 April, f. in. 1 5

I nära sammanhang med denna räntefråga står den mycket omtalade,
mycket fruktade och mycket klandrade fondberäkningen. För
min del hyser jag ingen som helst fruktan för denna fondberäkning,
hvilken jag ur försäkringsteknisk synpunkt anser vara för förslagets
genomförande nödvändig. Äfven om man måste bortse från det skäligen
naiva teoretiska exempel, som komitén anfört, eller att man kunde i
vidsträckt mån göra placeringen af fondmedlen genom depositioner i
våra banker, så föreställer jag mig emellertid, att en så pass långsamt
skeende fondbildning, som denna, icke bör kunna utöfva någon förryckande
inverkan på affärslifvets sunda utveckling. Deremot synes
det mig vara alldeles uppenbart, att detta stora fondbelopp, som inkastas
på den svenska penniDgemarknaden, sökande efter de möjligast
bästa och säkraste placeringsobjekter, skall i icke ringa mån bidraga
dertill, att den allmänna räntefoten å just sådana första klassens säkerheter
måste nedgå. Denna min åsigt tror jag delas i allmänhet af
våra affärsmän trots den uppfattning, som herr statsrådet och chefen
för civildepartementet och komitén derom kunna hafva.

Jag bär berört fondbildningen, icke derför, såsom jag nyss nämnde,
att jag fruktar den, utan jag har velat anföra densamma såsom en
ytterligare anledning till att räntan med all sannolikhet icke skall
kunna hålla sig så hög som till 3| procent.

Den utredning, som jag föreställer mig att Kongl. Maj:t skall
låta verkställa efter en eventuel skrifvelse från Riksdagen, bör efter
min åsigt tydligen först och främst sysselsätta sig med den finansiella
sidan af saken, men derefter och dernäst fästa sig vid flera andra
detaljbestämmelser, hvarvid jag särskilt tänker på åtskilliga väl befogade
observanda, som blifvit påpekade i de enskilda motioner, som
i ämnet framkommit. Bland dessa observanda vill jag särskildt fästa
mig vid det, som angår 54 § i det föreliggande lagförslaget. 1 denna
§ stadgas, att kassans ställning skall vid periodvis återkommande
granskningar revideras och att dervid skall tillses, huruvida kassan
kan uppfylla sina åtaganden, samt att, derest det dervid skulle befinnas,
att detta icke kan ske, en sänkning af den enligt 18 § i förslaget
utlofvade pensionen skall ega rum och, väl till märkandes, att denna
sänkning skall tillämpas icke allenast på de nya försäkringstagarne,
utan jemväl på dem, som redan under kanske en lång följd af år
utbetalt sina årsbidrag under förhoppning på den i lagen i utsigt
stälda pensionen. Härifrån ledes tanken återigen till tvånget. Staten
vill tvinga vissa af sina medborgare att försäkra sig och att inbetala
afgifter; men att dessa lagtvungne medborgare verkligen skola
komma i åtnjutande af de i denna lag utlofvade förmåner, derför går
staten icke i borgen. Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
yttrar i det till lagförslaget fogade statsrådsprotokollet följande: “Med
den i fråga varande lagstiftningen afses att åstadkomma en pensionskassa,
der de försäkrade böra ega att komma i åtnjutande af frukterna
af de för dem i kassan insatta och af kassan på bästa sätt förvaltade
besparingar, men deraf följer ock, att de försäkrade ej kunna vara
berättigade att erhålla större fördelar för insatserna, än som kassans
egna tillgångar medgifva." “Någon ansvarighet1'' — märk ansvarighet!

N o 35.

Om förslag till
lag angående
försel bång för
beredande af
pension vid
varaktig oförmåga
til l
arbete.
(Forts.)

N:o 25. 16 Lördagen den 27 April, f. m.

Om förslag till —. “för kassan bör derför i regeln icke åläggas staten1''. Jag tillåter
eU annan åsigt än den herr statsrådet och chefen för civilberedande
af departementet har rörande det ansvar, som kan och bör drabba staten.
pension vid Jag ber i detta afseende få hänvisa till kommerskollegii yttrande,

varaktig oför- deri det heter: “Konseqvensen häraf" — nemligen af detta tvång —

m<arbeteU *ar’ betalningsskyldige skola betala utan att veta, om de verk (Forte!)

l>gen kunna få den valuta, som jemlikt §§ 11 och 12 af lagförslaget

uttryckligen lofvas. Men det torde å andra sidan vara tydligt, att,

när staten i kraft af sin höghetsrätt tvingar sina samhällsmedlemmar
att betala vissa bestämda afgifter och lofvar, att de derför skola få
viss valuta, staten äfven måste garantera löftets uppfyllande.“

I likhet med motionärerna håller jag således före, att ingen
sänkning af pensionsbeloppen bör ega rum rörande de personer, hvilka
redan äro försäkrade; och jag vill i det fallet, såsom en ärad reservant
yttrat, påpeka, att jag för min del icke kan vara med om att på
framtiden vältra öfver bördan af en rättmätig förbittring, som skall
mera bidraga till social ofred än den nya institutionen, i sin begynnelse
och innan allmänheten hunnit att göra sig fullt förtrogen med dess
beskaffenhet, skulle medverka till social fred."

Till sist några ord angående utskottets betänkande.

Jag har genomläst och åter genomläst detta betänkande utan att dervid
hafva kunnat blifva rigtigt klok på hvad utskottet egentligen menat.
Å ena sidan talar utskottet på ett sätt, som skulle det bestå af fullblodiga
manchestermän, då utskottet säger, att “endast genom individernas eget
arbete för deras och deras familjers uppehälle och genom deras omtanke
och planmessiga ordnande för framtiden kan man vänta, att
samhället skall kunna lifskraftigt utveckla sig“, och att ett annat
sätt att gå till väga enligt utskottets förmenande måste “verka undergräfvande
på samhällets bestånd". Men å ett annat ställe säger
utskottet, att “endast genom ett allmänt tvång kan man hoppas, att
försäkringens fördelar skola tillgodokomma äfven den stora mängden
af de fattigaste och de sämst aflönade arbetarne11. I den ena stunden
talar utskottet om, att det föreliggande förslaget fört frågan ett betydligt
steg framåt, för att i den andra stunden låta, snart sagdt,
hvarje dess bestämmelse och dess grunder i första rummet undergå
kritik. Utskottet har, såsom mig synes, icke rigtigt vetat, på hvilken
fot det skulle stå, eller också har dess motivering särskilt varit
resultatet af ett kompromissande mellan flere åsigter, hvilka litet
hvar fått göra sig gällande.

Ehuru jag sålunda ingalunda kan vara med om den motivering, hvarmed
utskottet framkommit, vill jag likväl uttala min anslutning till
en passus i detta utskottets betänkande, deri det heter: “Redan uti
den omständigheten, att initiativet till arbetareförsäkringsfrågans lösning
i vårt land tagits af Riksdagen, ser utskottet ett talande bevis för
att jemväl Riksdagen till fullo insett nödvändigheten af att genom
det allmännas försorg åtgärder vidtagas till afhjelpande af de olägenheter,
ett dylikt osäkerhetstillstånd hos en väsentlig del af samhällets
medlemmar naturligen måste medföra." Om nu, mine herrar, detta

Lördagen den 27 April, f. m. 17

uttalande är någonting mera än en tom fras, måste derpå följa
handling.

I många och långa år fingo vi vänta på en nämnvärd uppfyllelse
af de ord, som i ett visst historiskt ögonblick uttalades den 12 oktober
1888. Måtte de nyss citerade orden i det särskilda utskottets betänkande
icke kräfva ett hälft dussin år för att nå sin uppfyllelse.
Måtte vi alla betänka, att det bästa är en fiende till det goda, och
att, när ett godt förslag föreligger, vi icke skola afslå detta förslag,
derför att vi möjligen skulle kunna derefter uppkonstruera någonting,
som förefaller oss bättre, eller derför att eu eller annan af oss kanske
skulle vilja hafva någon detaljförändring i förslaget. Denna vigtiga
fråga måste lösas, och den måste lösas snart. Det ligger fara i ett
dröjsmål.

Jag har emellertid, herr talman, icke något yrkande att framställa.

Herr Mankell: Jag tror att man under närvarande förhållanden
icke behöfver blåsa mycket på det kungliga förslaget för att kullkasta
detsamma, hvarför jag, för min del, hvarken vill eller anser mig
böra bidraga dertill.

Mig har det förefallit, som om hela utskottsbetänkandet, om man
synar detsamma i sömmarna och förstår att läsa emellan raderna,
utgör ett förtviflans nödrop med afseende på möjligheten, eller rättare
sagdt, omöjligheten af det kungliga förslagets genomförande på de
nu angifva grunderna. Men jag vill i det afseendet icke lägga sten
på börda. Utan anledningen, hvarför jag begärt ordet, har varit, att
jag velat framhålla åtskilliga synpunkter, Indika jag anser böra tagas
i betraktande vid den fortsatta utredning, som i alla händelser torde
blifva nödvändig.

I främsta rummet har jag då gjort mig den frågan: hvilken blir
det, som egentligen får betala pensioneringen ? Som den ärade kammaren
behagade finna, skulle denna pensionering bestridas dels genom
bidrag af arbetarne, af arbetsgifvarne och af staten, dels genom räntorna
af ett kapital, som småningom skulle bildas. Tillser man nu,
huru stora de särskilda bidragen äro, så finner man, att enligt Kongl.
Maj:ts förslag skulle under de första 30 åren arbetarnes bidrag utgöra
3,414,000 kronor årligen, arbetsgifvarnes uppgå till 1,813,000 kronor
samt statens utgå med 3,390,000 kronor eller tillhopa 8,(517,000 kronor,
men att, efter 30:de till och med 80:de året dessa bidrag skulle höjas
till i afrundade tal till omkring 5 millioner för arbetarne och något
öfver 2 | millioner för arbetsgifvarne samt något under 4 £ millioner
för staten, eller tillsammans närmare 12 millioner; hvarefter statens
bidrag skulle nedgå till omkring 3 millioner kronor.

Nu torde det till en början vara klart, att arbetarne få betala
sitt eget bidrag, sina veckoafgifter, genom en ny personlig skatt,
således genom en beskattningsform, som man hittills med rätta ansett
som den råaste och hårdaste, och detta samtidigt med att Riksdagen
gång på gång och senast i år afslagit alla motioner, som framstälts
om borttagande af de nuvarande personliga skatterna, hvilka tillsammans
uppgå till öfver 3 millioner kronor.

Andra Kammarens Prof. 1895. N:o 85, 2

N:0 35.

Om förslag till
lag angående
försäkring för
beredande åt
''pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.

(Forts.)

N:o 35.

Om förslag till
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.
(Forts.)

18 Lördagen den 27 April, f. m.

Komma vi sedermera till arbetsgifvarnes andel, så förefaller mig
högst sannolikt, att dessa i de flesta fall komma att uttaga densamma
af arbetarne genom att minska deras lön. Arbetsgifvarne hafva icke
någon särskild inkomstkälla att använda för bestridande af sina bidrag och
bero dessutom i afseende på priset för sina produkter af konkurrensen,
som icke på förhand kan beräknas och är underkastad ständiga vexlingar.

Hvad slutligen beträffar statens bidrag, kommer äfven detsamma,
med de nuvarande skattelagarne, att i främsta rummet trycka på
arbetarne, emedan de flesta skatter utgöras af förbrukningsskatter,
som senast i år hafva betydligt höjts. Af den förre statsministern och
finansministern anfördes i protokollet för statsregleringspropositionen
till innevarande riksdag, att af den ökade lifsmedelsbeskattningen (de
förhöjda spanmålstullarne) ett belopp af 1,400,000 kr. skulle afsättas
till arbetarepensioneringen, således just den hårdast tryckande delen
af förbrukningsskatterna.

Man måste medgifva, att det verkligen är höjden af ädelmod,
när staten säger åt arbetarne: I skolen få eder så mycket efterlängtade
pensionering. Vi skola till och med U mgå eder till densamma genom att
göra den obligatorisk. Men I skolen också få nöjet att till största
delen sjelfva betala den. Jag hemställer, om deruti kan ligga en skymt
af rättvisa?

Förhållandet skulle i väsentlig mån ytterligare förvärras, om pensioneringen
sålunda genomfördes, som antydes på ett ställe i den kongl.
propositionen (sid. 41), der det, efter den senaste försäkringskomitén,
anföres såsom ett slags skäl eller en lockelse att gå in på den nu
föreslagna pensioneringen, att den kommunala fattigvårdsbördan derigenom
skulle minskas med icke mindre än 40 procent. Denna börda
uppgick enligt komiténs uppgift år 1890 till omkring 10 millioner
kr., men har sedan betydligt ökats, och här skulle nu vara fråga om
att minska densamma med 40 procent eller 4 millioner. Hvad skulle
detta innebära? Jo, att man skulle taga en börda, som nu är temligen
rättvist fördelad, i det den utgår efter fyrktal och sålunda något
så när drabbar efter förmågan att bära den, samt genom en personlig
beskattning kasta densamma på arbetarne, som äro minst egnade att
bära den. Ensamt denna del af förslaget gör, att jag känner mig
mycket tveksam i afseende på dess godkännande.

Men det är icke nog härmed. Utskottet har efter min åsigt
med fullt fog påyrkat, att uti pensioneringen borde intagas åtskilliga
hittills uteslutna kategorier. Utskottet har dessutom med styrka
framhållit, hvad den senaste talaren föröfrigt äfven betonat, nemligen
att räntan å den fond, som skall samlas, efter all sannolikhet,
ja med fullkomlig visshet, under nästa århundrade så småningom
kommer att sjunka, hvaraf följden skulle blifva, att pensionsbeloppen
komme att i samma mån minskas, under det lefnadskostnaderna efter
vanligheten ökades. Jag behöfver icke ingå i någon bevisning för
antagligheten af detta förhållande, då det är väl kändt, huruledes
räntefoten minskats under detta århundrade, i samma mån vi kommit
i lifligare beröring med utlandet, och nedgått från 6, 5 och 4 till 3^

Lördagen den 27 April, f. m.

N:o 35.

procent. 1 följd deraf förefaller nästan gifvet, att räntefoten, såsom Om förslag till
utskottet antagit, skall nedgå ytterligare till 3 och 2| procent under
nästkommande århundrade, då pensioneringen egentligen skall träda i beredande af
kraft och verka. Att så skall blifva fallet, tror jag för öfrigt icke be- pension vid
höfva bevisas. Det kommer sig helt enkelt af den äfven här gällande varaktig oförenkla
lagen om tillgång och efterfrågan. I samma mån kapitaltill- “fX ‘itl
gången ukas, minskas kapitalets värde, och i följd deraf nedgår räntan. )

l)et är en nödvändighet, som vi icke kunna undvika.

Nu har utskottet, för att råda bot mot detta förhållande, icke
sett någon annan utväg än att med 50 procent höja samtliga bidragen,
både arbetsgifvarnes, arbetarnes och statens, och icke endast detta,
utan äfven öka fonden, som i regeringens förslag var beräknad till
600 millioner, till icke mindre än 1 milliard, en summa, hvars förvaltning
och utlånande torde stöta på nästan oöfvervinneliga svårigheter,
och som i alla händelser, såsom äfven af andra framhållits,
på betänkligt sätt komme att inverka på penningemarknaden och derjemte
bidraga till räntans fallande.

Det resultat, till hvilket utskottet kommer, tinnes i korthet angifvet
på sid. 52 i betänkandet, och jag ber om ursäkt, om jag, som
icke gerna läser upp hvad jag anser böra vara för kammarens ledamöter
kändt, likvisst anhåller att få anföra ett stycke deraf, der de
ekonomiska och finansiella följderna af förslagets antagande äro i
största korthet angifna. Utskottet säger: “De ekonomiska uppoffringar,
som härför förutsättas från samhällets sida dels i form af avgifter utaf
arbetsgivare och arbetstagare och dels i form af statsbidrag, uppgå
enligt de uppgjorda beräkningarne i början till närmare 9 millioner
kronor för att efter hand växa till 12 millioner kronor om året. Med
den enligt utskottets förut uttalade åsigt oundgängliga utvidgningen
af försäkringens omfattning, skulle dessa belopp stiga med antagligen
icke obetydligt mer än 50 procent och sålunda närma sig respektive
15 och 20 millioner kronor, bortsedt från de bidrag till pensionerna,
som vore att påräkna från den samlade fonden. Dessa bidrag skulle,
såsom nämnts, med antagande af samma utvidning af försäkringen
slutligen uppgå till omkring 30 millioner kronor om året, och de årliga
utgifterna för försäkringen skulle sålunda sammanlagdt blifva
omkring 50 millioner kronor. Enligt utskottets åsigt äro ekonomiska
uppoffringar af sådan storlek så djupt ingripande särskildt uti näringarnes
och industriens utveckling, att fråga kan vara, om de icke
öfverstiga hvad landet förmår bära.*1

Fastän utskottets åsigter från flere håll blifvit klandrade, tror jag
dock, att utskottet i nämnda hänseende sett klarare i framtiden, än
mången nu är böjd att erkänna. För min del tvitiar jag mycket på
den finansiella möjligheten att på den väg, som nu blifvit angifven,
åstadkomma pensioneringen. Det torde vara svårt att neka, att den
utgör en statssocialistisk åtgärd, hvilken, liksom alla sådana, kan föra
oss in i oöfverskådliga ekonomiska äfventyr, om hvilkas beskaffenhet
vi nu icke kunna hafva någon aning. Och vill man fullständigt genomföra
pensioneringen för alla klasser, såsom äfven blifvit ifrågasatt, sä

N o 35.

Om förslag till
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.
(Forts.)

Lördagen den 27 April, f. in.

torde ingen annan utväg förefinnas, än att äfven införa den socialistiska
tvångsstaten.

Man kan då fråga: skall man i följd af de svårigheter, som jag
sålunda haft äran att efter utskottets motivering och för min egen
räkning anföra, afstå från hvarje tanke på pensionering? Nej, det vill
jag visst icke hafva sagdt. Man kan möjligen försöka andra utvägar.

Enligt min åsigt har det alltid varit olämpligt, att staten, när
den vill åstadkomma en pensionering, skall för detta ändamål samla
kapital eller fonder, då det ligger mycket närmare till hands och är
betydligt enklare att bestrida pensioneringen genom anslag, hvilka
dessutom hafva den egenskapen, att icke fördra eu så dyrbar förvaltning
som fonderna. När jag var statsrevisor, framställe jag ett
förslag, angående indragande af våra nuvarande statspensionskassor och
fonder, samt anslående i stället af anslag. Förslaget skulle förmodligen
då hafva antagits, om icke särskilda omständigheter hade gjort,
att man ville förbehålla fonderna för framtida utgifter. Att nu af
statsmedel bilda en så oerhörd fond, som den ifrågasatta på 1 milliard
— låt vara att den kunde blifva något mindre — synes mig
derför alldeles förkastligt.

Emellertid måste medgifvas, att, äfven om arbetarepensioneringen
skulle bestridas med anslag i stället för med räntorna af en fond, kostnaderna
för densamma likväl blefve mycket orättvist fördelade till följd
af våra nuvarande skattelagars beskaffenhet. Arbetarne skulle i alla
fall få betala en relativt stor och för dem tryckande andel af pensioneringen.

Finnes det då ingen tredje utväg att lösa frågan? Jo, mine herrar,
vi hafva en slags beskattning, som åtminstone till hufvudsaklig del
utgår efter temligen rättvisa grunder, nemligen den kommunala, hvilken,
vissa delar oafsedda, dock hufvudsakligen utgår efter fyrk eller inkomst.
Ville man åstadkomma en arbetareförsäkring efter en för arbetarne
rättvis grund, det vill säga icke belasta honom med en alltför tung
börda, kunde man välja den kommunala beskattningens väg och utveckla
arbetare-pensioneringen såsom en kommunal fråga. Hvad är
i sjelfva verket den nuvarande fattigvården annat än en invaliditetsförsäkring
för de svaga eller till arbete oförmögna? Om man sedan
efter hand utsträckte försäkringen, enligt råd och lägenhet och utan
att anlita eu allt för stor apparat, till den ena kategorien efter den
andra, så finge man derigenom en arbetareförsäkring som vore fotad
på en rättvis skattegrund.

Man har sagt, att det skulle ligga något förödmjukande för arbetaren
i att mottaga försäkringen såsom en fattigbjelp, då han på sätt
och vis hade rättighet att få den. Jag vill lemna derhän i hvad mån
denna föreställning är grundad eller icke. Men är man så rädd för
namnet, kan man ju ändra detsamma och kalla fattigvården invaliditetsunderstöd,
såsom den ju egentligen är. —

Det kongl. förslaget likasom utskottets förslag har ju äfven intagit
flera kategorier i försäkringen, som fattigvården nu tar om hand, såsom
t. ex. hustrur och barn under vissa år och så vidare. Hvari ligger
då skilnaden? Den är mycket svår att finna.

N:o 35.

Lördagen den 27 April, f. m.

Om jag sålunda framkastar denna uppslagsända, som visserligen Om förslag till
icke är ny eller åt'' mig uppfunnen, utan äfven förut varit på tal, gör
jag det likvisst med det uttryckliga förbehåll, att den kommunala inva- beredande af
liditetsförsäkringen skulle kraftigt understödjas genom anslag af staten, ■pension vid
Det har alltid varit min åsigt, att vissa kommunala bördor borde i varaktig oförhögre
grad än hittills lättas genom statens mellankomst. Och i det
hänseendet skulle jag vara benägen att gå ganska långt, på det sätt (p0rts )
nemligen, att ju svagare en kommuns välmåga är i förhållande till
befolkningen — det händer ju ibland att de stora kommunerna äro
de fattigaste — desto större skulle statens hjelp blifva.

Herr talman, jag har velat nämna dessa ord i arbetarnes intresse.

Om man nu önskar få en arbetareförsäkring, såsom äfven jag gör och
på hvars möjlighet jag tror, vill jag åtminstone, att man icke skall
begagna sig af arbetarens längtan efter försäkringen och hans okunnighet
om skattelagarne till att kasta på honom nya och härda bördor,
om hvilka han nu icke har någon aning, utan att man åtminstone måtte
försöka att på ett lämpligare och billigare sätt fördela bidragen till
försäkringen.

Jag har för tillfället intet yrkande att framställa.

Herr Wijkander: Jag skall först i likhet med de föregående
talarne vitsorda, att ett verkligt behof föreligger att göra något i förevarande
hänseende. Det är många omständigheter som under senare
tider samverkat till att försvåra för arbetarne att vid inträffande sjukdom,
invaliditet eller ålderdom förskaffa sig de nödvändigaste existensmedlen;
med andra ord, äfven om arbetarens förtjenst i allmänhet
blifvit rikligare och hans lefnadssätt ej obetydligt förbättrats, såsom
man måste medgifva vara fallet, har dock hans uppehälle blifvit osäkrare
och svårigheterna för honom att betrygga sin framtida ställning
större.

Tidigare fäns det på landet i stort sedt inga andra jordbruksarbetare
än sådana, som hade eget hus eller stodo i sådan förbindelse
med den besutne innehafvaren af jorden, att de kunde påräkna understöd
af honom vid inträffad invaliditet. I städerna voro arbetare och
arbetsgivare sammanslutna i skrän, der båda stodo i så nära förhållande
till hvarandra, att de funno sitt intresse uti att gemensamt
hjelpa hvarandra i motgångens stund. Det har på senare tider blifvit
en väsentlig förändring härutinnan. På landet har uppvuxit eu klass
arbetare, som icke längre står i detta nära samband med jordegaren,
utan för ett lefnadssätt, som närmare öfverensstämmer med industriarbetarens,
och särskildt i städerna, der de stora industriella anläggningarna
företrädesvis finnas, hafva förhållandena blifvit högst väsentligt
förändrade. Den ökade näringsfriheten och den lönade arbetarens
sjelfständighet och frihet vid arbetsaftalens ingående, i förening med
de nyare kommunikationsmedlens utveckling, hafva framkallat eu rörlighet
i befolkningsförhållandena, som är vidt skild från äldre tiders
känsla af samhörighet mellan de olika samhällsklasserna. Olägenheterna
häraf göra sig i hög grad känbara och förtaga eu icke obetydlig del
af den i öfVigt välsignelsebringande utveckling vår tid har att uppvisa.

N:o 35. 22 Lördagen den 27 April, f. m.

Om förslag till Det är derför naturligt, att de olika ländernas lagstiftande rnyndigförsäkri''fq"X■
h®ter riStat siu uppmärksamhet på afhjelpandet af dessa olägenheter.
beredande af \ i måste vara vår regering tacksamme, derför att den på Riksdagens
pension vid initiativ under det sista årtiondet sysslat med att försöka afhjelpa
varaktig oför- dessa olägenheter och framkommit med det ena iörslaget efter det
arbete.''1 andra; cle|jta äfven 0m vi icke kunnat gilla något af dessa förslag.
(Forts.) da> ja§ 8dr s& ^ngt, att vi böra vara tacksamme, äfven om det nu
föreliggande förslaget snarare visar, huru eu försäkring icke bör ordnas,
ty Irågan är så omfattande, att man måste se den från olika sidor,
innan man beslutar sig för så långt gående reformer, som skola inverka
för århundraden.

Då jag eu går att bemöta ett par af de föregående talarne, som
gjort invändningar mot utskottets förslag, skall jag för öfversigtlighetens
skull indela dessa invändningar i två grupper. Den första gruppen
omfattar sådana invändningar, som måste göras mot det kongl. förslaget,
äfven om man i allo gillar förslagets hufvudprinciper. Den
första invändningen af detta slag är utan all fråga den, som af utskottet
framstälts mot § 2 beträffande omfattningen af den arbetareförsäkring,
som af Kongl. Maj:t nu föreslagits. Kongl. Maj:t har begränsat
försäkringen till sådana arbetare, som äro hos arbetsgivare
anstälde, och hvilkas anställning är åtminstone så fast, att de under
alla söckendagar i en kalendervecka varit hos samme arbetsgivare
sysselsatte. Men det tinnes stora klasser af arbetare, som hafva en
fullt ut lika osäker ställning som dessa, livilka äro lika uteslutande
för sitt uppehälle hänvisade till sitt arbete som dessa och som i afseende
på arbetsamhet, duglighet och uppförande äro lika väl förtjenta
af understöd som de af Kongl. Maj:t ifrågasatta arbetarne. Under
sådana förhållanden har det synts utskottet och mig alldeles påtagligt,
att då man skall införa ett allmänt försäkringstvång, så är det orättvist
att begränsa sig till en klass och icke taga de andra klasserna
med. Vi anstränga enligt det kongl. förslaget våra ekonomiska tillgångar
så långt, att det möjligen efter någon tid, då fråga uppstode
om att utsträcka försäkringen äfven till andra klasser, skulle visa sig
omöjligt att göra detta i brist på medel, och då blefve orättvisan påtaglig.
Denna fråga är för öfrigt af så mycket större bet3‘delse, som
dessa arbetares antal är synnerligen stort. Försäkringsinspektören har
på utskottets begäran beräknat antalet till minst 50 procent af dem,
som Kongl. Maj:t upptagit. Dessa 50 procent skulle bestå af de så
kallade lösa arbetarne, styck- och betingsarbetare och äfven mindre
sjelfförsörjare. Denna invändning, att man måste öka omkostnaderna
med omkring 50 procent, är så allvarlig, att jag föreställer mig, att
det vore mycket obetänksamt af Riksdagen att icke redan på denna
grund begära en ny utredning beträffande denna sida af saken.

Men det är icke blott den ekonomiska uppoffringen, som vid denna
punkt är af betydelse. Såsom bekant, förutsätter regeringen, att afgiften
för försäkringen skall upptagas genom ett särskild! slags märken,
som skola inklistras i böcker. Denna metod kan dock svårligen genomföras,
om man icke har eu bestämd arbetsgivare, och denne vid högt
bötesansvar ålägges att inklistra märkena för sina arbetare. Det är

Lördagen den ‘27 April, f. m. 23 N:0 35.

svårt att tänka sig, huru man skulle kunna för alla dessa lösa arbetare, Om förslag till
för att nu icke tala om sjelfförsörjarne, genomföra ett sådant system.

Eu föregående talare framhöll visserligen, att regeringen sagt, att detta ''beredande af
icke vore någon farlig affär; man skulle börja i smått med försök- ''pension vid
ringen och sedan tillse, huru man skulle kunna utvidga den till alla varaktig oför.
klasser. Men, mine herrar, om den metod, som här är i fråga, visar
sig icke kunna praktiskt tillämpas vid en sådan utvidgning, så måste (1,’ortsj

man antingen stanna i utvecklingen och icke medtaga dessa andra
arbetare, eller också måste man införa ett nytt system såsom komplement,
och då komma vi just i det läge, som herr civilministern i
statsrådsprotokollet särskilt varnat Riksdagen för, eller att icke ställa
så till, att det blir olika system. I Tyskland har man just kommit i
denna ledsamma ställning. Der har man icke mindre än tre olika
arbetareförsäkringssystem, som icke stå i något organiskt samband med
hvarandra, och det är en af de mest brännande frågorna der, huru
man skall kunna samarbeta dessa system. Nu säger man, att vi böra
på god tro taga första steget och sedan tänka på, huru man skall
kunna utveckla systemet till andra klasser. För min del anser jag
dock, att det vore ytterst obetänksamt, om Riksdagen skulle antaga
det nu föreliggande kongl. förslaget, låt vara med en viss ekonomisk
förändring, och sedan hoppas på en utveckling. Om härtill läggas de
skäl, som af en talare på stockholmsbänken utförligt framhållits, och
som visa, att det finansiella underlaget för försäkringen icke är tillfredsställande.
så anser jag, att förslagets antagande bör möta stora
betänkligheter. Det är icke någon småsak, om räntefoten minskas
från 3^ till 2} eller U procent i nästa århundrade. Detta medför
•en så väsentlig ändring i pensionsbeloppen, att det vore bra eget, om
detta icke skulle inverka på Riksdagens uppfattning. Det må vara
att, såsom herr civilministern sade, denna räntenedsättning icke skulle
medföra någon fara för staten, ty efter 5 eller 10 år kunde man göra
nya utredningar och minska pensionsbeloppen, så att de komma att
stå i öfverensstämmelse med tilllgångarna. Men det finnes andra än
staten att här taga hänsyn till, nemligen alla dessa försäkrade, som
en gång skola få pension, och hvilka ega rätt att fordra, att statsmagterna
öppet och ärligt säga ifrån, hvilken pension de kunna beräkna
att få, och att staten icke förespeglar dem pensionsbelopp, som
efter några årtionden blifva kanske 30 ii 40 procent mindre än hvad
de nu uppgifvas till.

Redan på dessa grunder anser jag, att det för Riksdagen vore
lämpligast att återsända ärendet till Kongl. Maj:t med begäran om
eu ny utredning i nämnda stycken.

Men, mine herrar, det finnes för mig långt vigtigare skäl, som
gorå eu sådan utredning nödvändig. Utskottet har bestämdt uttalat
sig mot de punkter jag nyss vidrört och beträffande hvilka jag tror
att hvar och eu af kammarens ledamöter måste med utskottet instämma.

Men utskottet har äfven framhållit eu del andra betänkligheter mot
förslaget, betänkligheter af den art, att de visserligen för utskottets
ledamöter kunna vara gifna och bestämda, men för It vilkas undanrödjande
erfordras så genomgripande förändringar i det kongl. förslaget

N:0 35.

Lördagen den 27 April, f. m.

Om förlag till att utskottet, om det velat motsvara Riksdagens förtroende, ej ansett
jZäkrinTfSr S’g ku.Iina’.. u,tan föregående utredning, i sådant afseende framlägga
beredande af nfgot. bestämdt förslag. Deremot har utskottet ansett att dessa bepension
vid tänklighetei'', hvilka jag nu kommer att vidröra, äro af den betydelse
varaktig oför- ut t de icke få förbises. ’

“arbetef .. ^Ian(1 dessa invändningar af mera invecklad natur måste jag först
(Forts.) nämna de betänkligheter, som kunna uppstå, då det talas om en
obligatorisk försäkring. Vi äro helt vana nu för tiden att samhället
måste använda tvångsåtgärder för individernas uppfostran och för
befordrande i flere hänseenden af statens ändamål, men det är väl
icke så långt kommet ändå, att man obetingadt är med om införandet
af genomgripande tvångsåtgärder, utan att se till, huruvida de fördelar,
som man derigenom afser att vinna, äro så väsentliga, att man
för deras skull bör underkasta sig de olägenheter, hvilka af sådana
åtgärder kunna blifva en följd.

Ett par talare hafva anmärkt mot utskottet, att det varit af den
åsigten att hvarje social anordning, som icke tillika inrymmer tanken
att arbetarne sjelfve böra planmessigt arbeta för framtiden, är osund.
Det har gjorts anmärkning mot att utskottet har denna åsigt, men
jag hoppas, att kammarens flertal skall gifva utskottet rätt i denna
sin uppfattning. De åtgärder, som enligt förslaget skulle vidtagas för
den obligatoriska försäkringens genomförande, äro sunda endast under
den förutsättning, att de låta förena sig med bibehållandet af arbetarens
omtanke och arbete för sin framtid. Det är endast för så vidt
man icke slappar denna arbetarens känsla, som tvångsåtgärder låta
sig försvara. Och det är derför ingen motsägelse, då utskottet framhåller,
att det visserligen för tryggandet af arbetarnes framtid kan
vara möjligt att finna tvångsåtgärder som äro rigtiga, men detta endast
under förutsättning, att man dervid ej släpper tanken på arbetarens
egen omtanke om sin framtid.

Frågan är då: har regeringen lyckats att i nu föreliggande fall
lösa denna uppgift? Mine herrar, utskottet har varit af en motsatt
uppfattning. Jag tror att det förslag, som af regeringen nu framlagts,
är mycket olyckligt i detta afseende. Man har bildat en mycket invecklad
apparat, utan att kunna göra sig en klar föreställning om,
huru den i framtiden kommer att arbeta. Arbetaren har icke det
ringaste intresse af att tillse att icke hans kamrat genom simulerad
sjukdom eller på annat sätt kringgår lagens bestämmelser, och arbetsgifvarens
intresse är att så fort som möjligt på staten kasta skyldigheten
att underhålla en icke fullt arbetsför arbetare. Det är flere
sådana svåra fel, som vidlåda detta system, och detta erkännes äfven
af dess anhängare. Derför, skall man med öppna ögon kunna antaga
det föreliggande förslaget, så måste det åtminstone först visas, att
frågan icke står att lösa på annat sätt. Min enskilda uppfattning
är bestämd, men jag anser mig icke hafva tillräckligt objektiva skäl
att bestämdt förklara det dessa fel kunna afbjelpas. Jag tror mig
dock åtminstone kunna säga, att de kunna betydligt minskas, och att
man under sådana förhållanden kan komma att tänka på att antaga
förslaget i sin helhet.

N o 35

Lördagen flen 27 April, f. ro.

Det är äfven en annan anmärkning man skulle kunna göra mot
Kongl. Maj:ts förslag. Såsom bekant, har Kong!. Maj:t föreslagit, att
afgifterna skulle upptagas derigenom att märken inklistrades i särskilda
böcker. Detta system komme att utgöra en mycket stor olägenhet
såväl för arbetsgifvare som för arbetstagare. I ett land med så gles
befolkning som vårt och der distanserna äro så stora är det icke så
lätt för arbetsgifvaren att ständigt hafva märken till hands, och icke
stort bättre är det för arbetaren, som vid hvarje tillfälle, då han söker
ett arbete, måste hafva boken med sig för att deri få märkena inklistrade.
Jag medgifver gerna att, om förslaget inskränkes till de
klasser, som regeringen särskildt utvalt, detta system med märken
och böcker möjligen skulle kunna genomföras, ehuru det nog skulle
blifva både obeqvämt och dyrt, men så fort det blir fråga om lösa
arbetare eller betingsarbetare, skall det knappast blifva möjligt att
använda detsamma. Man har då att välja ett annat system, som
visst icke är nytt, ty det tillämpas redan i den tyska olycksfallsförsäkringslagen,
nemligen att i försäkringsdistrikt inom kommunerna
hålla längder, i hvilka upptagas arbetsgifvare och arbetstagare. Arbetsgifvarne
skulle till dessa längder uppgifva, huru många arbetare de
hade i sin tjenst och huru många veckor hvar och en tjenat, och man
skulle på detta sätt kunna inom kommunerna upptaga deras afgifter.
Man skulle genom en sådan sammanslutning inom de olika kommunerna
åstadkomma en större kontroll öfver inrättningens verksamhet
än genom de mekaniska anordningar, som förekomma i Kongl. Maj:ts
förslag, och man skulle närma sig det mål, der den enskilde individens
kontroll skarpare inverkar på det hela än som nu är fallet.

Men, mine herrar, det är ännu en anmärkning, som kan göras
mot det kongl. förslaget, och det är kanske den vigtigaste af dem
alla. Det är märkligt hvad ordet har för magt öfver tanken. Sedan
den tyska lagen kom till stånd, har det blifvit brukligt att alltid tala
om arbetareförsäkring, och det är derför som de personer, hvilka
icke egentligen sysslat med dessa frågor, icke kunna tänka sig någon
annan möjlighet än försäkringsprincipen tillämpad på det ifrågavarande
understödets utdelande. Om man också icke har så noga reda på
försäkringsväsendets tekniska principer, så har man dock en ungefärlig
föreställning om en del saker, som måste följa med sådan försäkring,
men som vid närmare eftertanke befinnas vara för invaliditetsförsäkring
tillfälliga omständigheter.

Se vi saken i all dess enkelhet, är det här fråga om att vid
invaliditet bereda arbetarne understöd och att uttaga dessa understöd
från samhället på två olika sätt, dels från arbetet och dels från staten
i sin helhet. Hvad först beträffar sjelfva understödet, så gjorde den
förste talaren den invändningen mot utskottets förslag, att man skulle
anse hvarje understöd vara Underligt för arbetarnes omtanke och att
derföre hvarje försök att gifva arbetarne invaliditetsunderstöd strede
mot den principen att arbetarne böra egna omtanke om sia framtid.
Ja, vore det så, att de kunde vänta fullt understöd vid inträffande
invaliditet, kunde man lätt tänka sig, att de skulle lefva ett sorglöst
lif och endast arbeta för dagen, men då samhiillet ej lär vara så rikt,

Om förslag till
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.

(Korts,)

N o 35.

Om förslag till
lag angående
försäkring jäv
beredande af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.
(Forts.)

Lördagen den 27 April, f. m.

att det kan gifva arbetarne ett fullt invaliditetsunderstöd, utan endast
ett mycket begränsadt sådant, torde detta icke kunna betraktas annorlunda
än såsom ett underlag för arbetarnes egen omtanke. Det linnes
icke något som kraftigare manar arbetaren till sparsamhet än den
omständigheten att han ser en möjlighet att få skörda frukten af sitt
arbete. Ser han icke denna möjlighet och kan han icke vänta något
resultat af sitt arbete att spara för ålderdomen, då är det ganska
sannolikt att ban i förtviflans mod lefver endast för stunden. Jag
vågar derför påstå, att den uppfattning utskottet i detta hänseende
uttalat är fullkomligt sund.

Beträffande sättet för understödens uttagande, skulle detta, såsom
jag nyss nämnde, ske genom bidrag dels från staten och dels från arbetet,
d. v. s. såväl arbetsgivare som arbetstagare. Nu hafva både
komitterade och Kongl. Maj:t egnat mycken uppmärksamhet åt den
frågan, huru mycket af afgifterna borde uttagas från arbetsgifvarne
och huru mycket från arbetstagarne. Enligt utskottets åsigt komma
dessa utgifter att drabba arbetsgifvarne och arbetstagarne gemensamt,
och hvarken på teoretisk eller praktisk väg är det möjligt att afgöra,
huru mycket som drabbar den ena eller den andra. Konjunkturerna
kunna ena gången göra, att afgifterna drabba arbetsgivaren tyngre,
eu annan gång drabba arbetstagaren tyngre. Då dessa utgifter öfverallt
i landet äro desamma, frågar arbetaren icke mycket efter, om
det är han eller arbetsgivaren, som får betala dem, utan tänker
endast på, huru mycket han får i kontant aflöning efter afdrag för
afgifterna. Och då arbetsgivaren skall göra upp sina beräkningar, så
frågar han icke efter, huru stort belopp i afgifter han enligt lagens
bestämmelser skall erlägga, utan han resonerar som så: för etthundra
arbetare behöfver jag så och så mycket i arbetspenningar och så och
så mycket i afgifter, hvadan mina samtliga utgifter uppgå till det
eller det beloppet. Vore det fråga om frivillig försäkring, skulle saken
deremot ställa sig helt annorlunda. Jag anser derför, att vi kunna
ena oss om, att de afgifter, som erfordras för att bereda dessa understöd,
böra i väsentlig mån utgå af arbetet, och den återstående delen
af statsmedel.

Särskildt representanten för Ölands domsaga, som var reservant
inom nya arbetareförsäkringsutskottet, framhöll mycket skarpt just
statens befogenhet att här ingripa och betala eu del, då ju staten
onekligen har den fördelen, att fattigvårdstungan minskas. Kongl.
Maj:t har också i väsentlig grad accepterat denna uppfattning, i det
Kongl. Maj:t ökade det bidrag, som från staten skulle utgå. Under
sådana förhållanden synes det klart, att också derifrån en del af afgifterna
skall betalas. Då under nu varande förhållanden kommunerna
uteslutande hafva fattigvårdstungan sig ålagd, och då det är fråga om
att i ännu vidsträcktare grad minska denna fattigvårdstunga genom
att utsträcka försäkringen i enlighet med utskottets förslag, synes det
mig vara icke blott naturligt utan rent af nödvändigt, att kommunerna
komme att utgöra en~ del af denna betalning. Och jag ser en stor
fördel uti en sådan ändring, ty då kan man vänta, att kommunerna,
pensionsdistrikten med andra ord, komme att närmare öfvervaka för -

Lördagen den 27 April, f. in.

N:0 35.

säkriugsverksamheten ock se till, att afgifterna icke komma att ökas Om förslag till
öfver bäfvan. Jag tror derför, att man bör lugnt tänka sig saken %9nJ™faCnjj£
så, att understöden böra betalas dels af arbetet, dels af staten och bredande af
dels af kommunerna. pension vid

Men, säger man, detta blir för dyrt. Vill man komma till stora varaktig oförpensioner
med små utgifter, måste man tillgripa försäkringsprincipen maaarlJ‘U
och stor fondbildning. Ja, mine herrar, man kan ofta genom orden (Forts.)
ledas in i tankegångar, som, om man följer dem till slut, hafva bra
litet värde. Hvarför kan man på denna väg, genom användande af
försäkringsprincipen, komma till mindre utgifter''/ Jo, först och främst
derför, att man icke vill bereda våra egna, nu lefvande invalider, eller
de närmaste årtiondenas invalider någon fördel, utan man skulle besluta
att låta försäkringen omfatta endast arbetare under 40 års
ålder. Vi skulle vara nog generösa att säga: vår tids arbetare vid
moguare ålder fråga vi icke efter, utan vi skola samla penningar nu
för att lemna understöd längre fram i tiden. Och detta skulle ske
under sådana förhållanden, att den räntefot, man tänkt sig, är en
absurditet. Vi skulle således nu, då penningvärdet är jemförelsevis
högt och räntefoten äfvenledes hög, samla kapital till godo för de
generationer, som lefva 40, 50, 60, 70, ja 80 år härefter. Jag får
erkänna, att jag icke hört talas om att man i något land, icke ens i
Tyskland, beslutit att på beskattningsväg hopsamla medel för att sedan
kapitalisera dem för kommande generationers bästa. Detta är för mig
eu fullständig absurditet. Det är, om jag så får säga, en af det nya
systemets principer, att staten gör allting bättre än individen. Det
är, säger man, mycket nyttigare att taga penningar från näringar och
industrier, deraf bilda stora fonder och inrätta ett särskildt embetsverk
för att förvalta desamma och använda dem för sitt ändamål,
än att låta näringar och industrier behålla dessa penningar och vidare
förkofra dem samt bära de utgifter, som deraf blifva eu följd. Det
förekommer mig, som om det var en rigtig ironi, när den förste talaren
här slog fram, att dessa penningar finnas ju qvar. Ja, mine herrar,
om man från landtbruk och industri insamlar dessa penningar och
icke “skrinlägger" dem, såsom den nämnde talaren yttrade, utan lånar
ut dem, skulle således näringar och industrier hafva lika mycket nytta
deraf, som om de sjelfva finge behålla sina penningar! Jag hemställer
till kammaren, om detta är en rigtig tanke. Mig förekommer det,
som om här icke funnes någon annan möjlighet att afhjelpa det onda,
som verkligen förefinnes, än att staten anstränger sig till det yttersta
för att bereda arbetarne vid inträffad invaliditet ett, låt vai''a litet
understöd, men ett understöd, som kan vara dem till hjelp och som
grund för vidare sparsamhet, denna sparsamhet må ega rum antingen
genom insättning å sparbanksböcker eller genom frivillig försäkring.

Jag har redan så länge tagit kammarens tid i anspråk, att jag
icke skall fortsätta längre, äfven om åtskilligt vore att tillägga. Men
det torde åtminstone af det anförda hafva framgått, att, äfven om
man ställer sig på det kougl. förslagets principer, eu utredning behöfver
verkställas, innan matt kan antaga detsamma, och det torde också
vara tydligt, att det äfven finnes andra sätt att vinna det mål, som

N:o 35.

Om förslag till
lag angående
försökrin g för
beredande af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.
(Forts.)

Lördagen den 27 April, f. m.

man bär ställer för sig, och kanske s/klana, som ur många synpunkter
voro bättre än det kongl. förslaget. Åtminstone bör det föreligga en
utredning härom, innan man fattar ett beslut, som är så genomgripande
som detta, det kanske vigtigaste beslut, som under ett århundrade
varit före inom den svenska Riksdagen. Jag anser derför, att det
varit fullt befogadt, då utskottet föreslagit en ny utredning.

Då jäg nu, mine herrar, kommer att yrka bifall till utskottets
betänkande, kan jag emellertid icke annat än med några ord vidröra
det yrkande, som af den förste talaren framstäldes. Jag kan icke
förstå, att en så erfaren riksdagsman som han kan sätta i fråga, att
Andra Kammaren skulle gå in till Kongl. Maj:t med en sådan framställning
som att säga: “Edert förslag kunna vi icke taga, men vill
Ni lägga fram det en gång till, så mycket gerna. Vill Ni ändra det,
så mycket gerna. Vi hafva icke någon åsigt alls. Vi skola slå ihjäl
det nästa gång det kommer åter, och detta med största lugn, utan att
vi i något hänseende ha bundit oss.“ Nej, mine herrar, vi få icke
gå in med så sväfvande framställningar; då är det bättre att utan
vidare afslå det hela. Vi böra öppet uttala de betänkligheter, som
vi hafva. Dessa betänkligheter hafva, såsom förut är nämndt, utskottet
delat i två klasser, dels sådana, som äro alldeles påtagliga och i fråga
hvarom jag anser, att alla kammarens ledamöter kunna förena sig om
att begära bestämmelsernas ändring i viss rigtning, dels ock sådana,
som utskottet endast i andra hand framstält och beträflände Indika
utskottet särskildt betonat, att utskottet icke anser sig bundet dervid,
om en blifvande utredning gifver ett annat resultat, men som utskottet
dock anser vara synnerligen beaktansvärda. Om nu emellertid kammaren,
som jag hoppas, bifaller utskottets betänkande, har kammaren
derigenom icke bundit sig vid mera än de bestämda anmärkningar,
som utskottet framstält i sådana fall, der utskottet ansett, att eu förändring
måste ske eller att det åtminstone bör visas, huru de framkastade
problemen skola lösas, och derjemte bär kammaren hvad angår
de öfriga inväudningarne uttalat, att kammaren åtminstone vill veta,
af hvilka skäl Kongl. Maj:t icke kan gå in på de ifrågasatta förändringarna.

Herr grefve och talman! Jag tillåter mig att förorda bifall till
utskottets förslag.

Herr Ahrenberg förenade sig med herr Wijkander.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet O roll: Herr talman,
mine herrar! När man genomläser utskottets betänkande, får man
gerna den uppfattningen, att utskottet i nästan hvarenda punkt befunnit
sig på en ytterst tveksam ståndpunkt. Det förefaller nästan
som om utskottet famlat hit och dit och egentligen icke vetat, hvad
det har velat. Utskottet har uttalat vissa föreställningar och förmeningar
derom, att det förslag, som framlagts, icke vore lämpligt,
utan att saken möjligen borde genomföras på något annat sätt. I
hvilka afseenden förslaget måste ändras, har emellertid utskottet icke
bestämdt angifvit utom i några få punkter, utan för öfrigt endast uttalat

N:o 35.

Lördagen den 27 April, f. m. '' 29

vissa förmodanden. Jag tror emellertid att om utskottet noga genom- Om förslag til
gått det komitéförslag, som ligger till grund för propositionen, och iasr
vidare undersökt, huru detta förslag sedermera blifvit i vissa fall ^beredande åt
förändradt och modifierade samt slutligen närmare betraktat de mo: pension vid
tiv och matematiska beräkningar samt statistiska uppgifter, som ligga varaktig oförtill
grund för det hela, så borde utskottet med det material, som sålunda
förelegat till utskottets pröfning, kunnat bilda sig eu bestämd (p0rts.

åsigt angående den retning, i hvilken förslaget borde gå. Det är
endast i två hufvudpunkter, som jag kan anse, att utskottet, ehuru
visserligen med stor tvekan, anslutit sig till Kongl. Maj:ts förslag. Den
ena punkten är den, att den försäkring, som här är i fråga, bör vara
en invaliditetsförsäkring, grundad icke på anledningen till invaliditeten,
utan på invaliditetens beskaffenhet såsom sådan. Utskottet liksom
Kongl. Maj:t synes åtminstone ha tänkt sig, att orsaken till invaliditeten,
vare sig den är sjukdom, olycksfall eller ålderdom, bör vara
utan inflytande på frågan. I detta afseende är jag mycket tacksam
för att utskottet biträdt Kongl. Majits förslag, ty om lagstiftningen
blir byggd på denna grund, blir den åtminstone betydligt förenklad
mot livad förhållandena äro i Tyskland. Der finnes, som herrarne
veta, försäkring särskild för sjukdom, särskild för olycksfall och särskild
för invaliditet i följd af ålderdom eller andra omständigheter.

Och derigenom, att grunderna för beräkningen af pensionerna, för afgifternas
erläggande och för hela administrationen äro olika i det ena
och det andra fallet, uppstå ständiga slitningar angående dessa frågor.

Den ene finner det för sig fördelaktigare att komma in under olycksfallsförsäkringen,
den andra under invaliditetsförsäkringen, och han
söker derför grunda sin talan om rätt till olika stor pension på de
omständigheter, på grund af hvilka han blifvit invalid. Dessa svårigheter
äro uti det kongl. förslaget undanröjda.

Den andra princip, som utskottet godkänner — åtminstone kan
jag icke läsa första stycket af utskottets förslag på sid. 54 i betänkandet
på annat sätt — är den, att försäkringen bör vara obligatorisk.

Det hade jag trott, att utskottet obetingadt var med på, ända till dess
jag nu hört professor Wijkander yttra sig. Han tycktes emellertid
egentligen tänka sig, att försäkringen skulle vara obligatorisk endast
till någon ringa del, men att den deremot i det stora hela och i det
väsentliga skulle vara baserad på frivillighet. Det syntes derjemte
vara hans mening, att staten skulle i väsentlig mån bidraga till den
obligatoriska försäkringen, men att deremot arbetaren sjelf skulle genom
sitt eget arbete förvärfva hvad han ytterligare ansåge sig behöfva för
sin ålderdom eller eljest möjligen inträffande invaliditetstid. Det är endast
på detta sätt, menar utskottet, enligt professor Wijkanders tolkning
af hvad utskottet yttrat, som man kan åstadkomma, att individens
omtanke och arbete för sitt framtida uppehälle icke kommer att slappas.

Kongl. Maj:t har ansett, att man genom det framlagda förslaget skall
nå samma mål, att individens omtanke för framtiden icke kommer att
slappas, och jag tror, att detta i väsentligt högre grad blir fallet genom
Kongl. Majits förslag, än om förhållandena ordnades på det af herr
Wijkander augifna sättet.

N:o 35.

Om felslag till
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.

(Forts.)

30 '' Lördagen den 27 April, f. m.

Grundtanken i Kongl. Maj:ts förslag är att bilda en pensionskassa,
der man ställer det så gynsamt som möjligt för delegarne.
Deraf följer, att man söker ordna det så, att vederbörande få just
jemnt upp hvad värdet af insatserna kan bereda. Deraf följer också,
att de, som skola bidraga till att betala afgifterna i denna pensionskassa,
i första hand äro de, som skola åtnjuta fördelarne af försäkringen, det
vill såga arbetarne. Här är icke meningen att lemna arbetaren något
fattigunderstöd: utan här är meningen att spänna arbetarens kraft
och höja hans sjelfkänsla, och derför skall han sjelf intjena, så långt
han förmår, de fördelar, som här beredas honom. Huru man, när det
ordnas på detta sätt, kan vilja betrakta arbetarnes bidrag så, som det
från ett håll yttrades, att det skulle vara en beskattning, det kan jag
icke förstå. Då är det också en beskattning, när arbetaren underkastar
sig afgiften i eu enskild pensionsförening. Att arbetarne emellertid
icke ensamt böra bidraga och att man icke kan pålägga dem bördor
öfver deras förmåga, det är naturligt, och derför har förslaget den
bestämmelsen, att arbetsgifvarne skola bidraga. Arbetsgifvaren är den,
som använder arbetarens arbetskraft, dennes enda resurs, och likasom
en arbetsgivare betalar den maskin, han använder, likaledes bör han
betala den lefvande kraften, som han använder till sin förmån. Och
då det är den enda kraften, som arbetaren egentligen har att förfoga
öfver, bör staten se till, att sådant sker på ett sådant sätt, att det är
till arbetarens bästa, på det att ej samhället, sedan kraften är förbrukad,
måste öfvertaga arbetarens underhåll. Derför bör arbetsgifvaren
bidraga. Men för öfrigt bör enligt min tanke från statens
sida ingenting annat göras än att bekosta administrationen. Detta i
afseende på arbetarnes egen pensionering.

Sedermera tillkommer i Kongl. Maj:ts förslag något, som icke
hänger omedelbart samman med nyssnämnda pensionskassa, men som
har ansetts lämpligt att på samma gång söka ordna just derför,
att, om man gör det i ett sammanhang med arbetarnes egen försäkring,
man kan göra det på ett för alla parter synnerligen nöjaktigt och
billigt sätt; och det är familjeförsäkringen, eller rättare sagdt hustruförsäkringen,
och såsom komplement dertill beredande af understöd åt
henne för barnens underhåll och uppfostran. Detta kan man icke
begära att arbetsgifvarne skola betala. Ty arbetsgifvaren har icke att
göra med, huruvida hans arbetare är gift eller icke. Hvad arbetsgifvaren
har att göra med, det är arbetarens arbetskraft, som han
begagnar, och ingenting annat. Det är denna, han skall betala. Men
han skall icke betala arbetaren mera, om arbetaren iir gift, än om
han icke är gift. Derför, och då hustrupensioneringen med dess förutnämnda
komplement kan, om sådant göres i sammanhang med den
egentliga arbetareförsäkringen, ordnas på ett för det allmänna mycket
förmånligt sätt, har Kongl. Maj:t tänkt sig, att det skulle ligga i statens
eget intresse att öfvertaga familjepensioneriugen; och det är derför,
som, då den icke skäligen kan läggas på några vissa grupper af samhällsmedlemmar,
den har blifvit Överflyttad på staten, hvarigenom äfven
beredes en lättnad i kommunernas börda. Tv det är egentligen familjepensioneringen,
som tynger på kommunernas fattigvård.

N:o 35.

Lördagen den 27 April, f. m.

Nar det är fråga om att ordna förhållanden, sådana som de af Omförslag tat
mig förut angifna, faller det ju nästan af sig sjelft att det icke är
möjligt att genomföra detta så, att det skall träfla eller afhjelpa alla beredande''af
möjliga missförhållanden i samhället, utan man får se till å ena sidan ''pension vid
hvad samhället kan bära och å andra sidan, att anordningarna göras varaktig oförså,
att fördelarne deraf komma företrädesvis dem till godo som mest måga till
äro i behof deraf.

Om jag då går till statistiken — se Kong!. Maj:ts proposition
sid. 29, der i öfverensstämmelse med den undersökning, som gjordes
af 1884 års arbetareförsäkringskomité, finnas anförda några siffror,
som äro ganska upplysande just rörande frågan, om hvilka grupper,
som skulle intagas i försäkringen — så framgår af denna statistik,
att mot 10,000 fullvuxna personer, tillhörande någon af de yrkesgrupper,
som jag strax skall nämna, svarade följande antal fullt försörjda
fattighjon:

af jordegare 31 fattighjon;

af inhyseshjon och backstugusittare 37:

af manliga tjenstehjon och arbetare 250; och

af qvinliga tjenstehjon 225.

Jordtorpare intogo en mellanställning: der var antalet fattighjon 145.

Utaf detta finner man, att ifrån tjenstehjonens eller arbetarnes klasser
fäns ett flerdubbelt större antal fattighjon än ifrån t. ex. inhyseshjonens
och backstugusittarnas grupp, och af andra utaf 1884 års komité samlade
siffror framgår i hufvudsak enahanda förhållande mellan fattighjonen
från tjenstehjonens och arbetarnes klasser, å ena, samt de sjelfständiga
yrkesidkarnes klass å andra sidan.

Vid ordnandet af förevarande försäkringsförhållanden är det naturligt,
att man i första hand vill träffa just de grupper, der fattighjonens
antal ter sig störst, och derför har man i första hand tagit
in de grupper, som finnas omnämnda i g 2 af Kongl. Maj:ts förslag.

Deraf har blifvit en följd, att vissa lösa arbetare icke kommit med
såsom försäkringspligtige, nemligen sådana, som utan att vara anstälde
arbetat mindre än 6 dagar af en vecka hos eu och samma arbetsgivare.
Icke heller komma alla betings- och styckearbetare med, utan
beror detta på huru aftalen äro i hvarje särskildt fall uppgjorda.

Vidare har man de mindre sjelfförsörjarne och handtverkarne. De
komma såsom sådana icke med i försäkringen, emedan de icke äro
anstälda hos någon arbetsgivare. Men i afseende på alla dessa grupper
är det att märka, att troligen de allra flesta personer, som tillhöra
dem, hafva någon tid under sin lefnad varit i den ställning, att de
arbetat eller haft anställning hos arbetsgivare. Och de behöfva icke
hafva varit det mera än 200 veckor under sin lefnad för att blifva
delaktiga af de förmåner, som lagen medgiver.

Hvad beträffar professor IVijkanders yttrande, att om alla dessa
grupper toges med i försäkringen, så skulle detta höja de försäkringspligtiges
antal med 50 procent och likaledes med 50 procent höja
omkostnaderna, får jag för min del förklara, att jag icke tror att detta
häller streck. Man finner af hvad till statsrådsprotokollet anföres,
särskildt å sid. 33, att afgången ur försäkringen är mycket stor;

N:o 35.

Om förslag till
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.
(Forts.)

32 Lördagen den 27 April, f. m.

af alla dem, som vid 18—20 års ålder inträdt i försäkringen,
skulle vid 40 års ålder omkring eu fjerdedel och vid 55 års ålder
45 procent, d. v. s. nästan hälften, klimat densamma, efter att hafva
varit försäkrad under i medeltal nära 20 års tid.

Hvad blir det nu af desse, som gå ut ur försäkringen? Jo, de

komma i allmänhet att tillhöra någon af de kategorier, som här äro
omtalade såsom uteslutna ur försäkringen. Men således har en mycket
stor del af dem, när de utgå ur försäkringen, redan förvärfvat sig
lätt till pensionering vid invaliditet eller ålderdom. Skulle deremot
utaf dessa grupper vissa icke hafva förut tillhört försäkringen, så
blefve det en orättvisa mot dej öfriga försäkringsgrupperna att på
samma vilkor som dessa låta dem träda in i försäkringen. Ty de

hafva i allmänhet, åtminstone inom vissa grupper, t. ex. innan de

blifva sjelfförsörjare, handtverkare o. d., uppnått något högre ålder;
och således borde afgiften för dessa ställa sig högre än för de öfriga.
Men de'' skulle nog under sådana förhållanden betacka sig för att
tvingas in under försäkringen; och skulle återigen de öfriga, som äro
med i försäkringen, betala för dem, och afgifterna alltså ställas så
höga, att det icke blefve allt för betungande för de senare, så blefve
naturligtvis följden den, att de öfriga grupperna måste betala jemväl
för de nu ifrågavarande grupperna, hvilket väl icke vore billigt. På
grund häraf tror jag för min del, att hvad här yttrats om att alla
dessa grupper borde tagas med i försäkringen har mycket litet stöd
af förhållandena. Eu stor del af ifrågavarande samhällsmedlemmar
tillhör redan försäkringen. Komitén har antagit att, då försäkringen
kommit i full verksamhet, antalet af dem, som icke vidare äro försäkringspligtige
men under de i lagförslaget förutsatta vilkor skulle
hafva rätt till pension, d. v. s. sådana, som varit försäkringspligtige,
kan uppskattas till omkring 250,000 personer, oafsedt dem, som redan
kommit i åtnjutande af pension; och pensionärernas antal, de som
fått pension, skulle enligt komiténs beräkningar uppgå, när försäkringen
kommit i full gång, likaledes till omkring 250,000 personer.
Medelbeloppen af de pensioner, till hvilka nu dessa, som icke längre
äro försäkringspligtige, äro berättigade, skulle efter de olika pensionsklasserna
utgöra respektive 150, 100 och 70 kronor. Kammaren torde
således finna, att, om man sammanställer de af mig nu angifna förhållanden,
en stor del af de kategorier, som af utskottet betecknats
såsom uteslutna ur försäkringen, dock tillhöra densamma och komma
i åtnjutande af dess fördelar, fastän de icke längre äro försäkringspligtige.
Vilja nu dessa personer bereda sig någon ytterligare fördel,
vilja de, som professor Wijkander antydt, anstränga sig, hafva de
möjlighet att göra detta genom att fortsätta i den frivilliga försäkringen,
och derför har en sådan stälts vid sidan af den obligatoriska.

I sammanhang härmed vill jag behandla en annan punkt i utskottets
betänkande, den nemligen, der utskottet säger, att “såsom en
fyllnad till den obligatoriska försäkringen, den frivilliga bör utvecklas
långt kraftigare, än som vore möjligt uteslutande på grund af § 56 i
lagförslaget. “

Efter hvad herr professor Wijkander nyss anfört, tror jag, att det

N:o 35

Lördagen den 27 April, f. m. 33

måtte vara utskottets mening med dessa ord, att staten skulle lemna Om förslag till
bidrag till uppmuntrande af den frivilliga försäkringen. Man skulle
sålunda gifva den frivilliga arbetareförsäkringen ett plus, göra den ''''^redande ''af
bättre än den obligatoriska, ty till denna bidrager icke staten, utan pension vid
det är arbetarne och arbetsgifvarne, som betala den. Det statsbidrag, varaHig oförsom
lenmas, afser ju endast familjepensioneringen och bidrag till
pensioneringen af nu lefvande generationen, för att saken så mycket (Porta l
hastigare måtte kunna genomföras. Men det är icke meningen, att
staten skall bidraga till pensioneringen af arbetarne, när försäkringen
kommer till sin fulla utveckling.

Professor Wijkander anförde, att man icke borde gifva sig in på
detta förslag, innan man fått klart för sig, huru det hängde i hop, i
fall de fyra af honom omnämnda yrkesgrupperna medtoges i försäkringen,
och han antydde, att det i Kong], Maj:ts proposition skulle
finnas en varning för att icke gifva sig in på olika system. Här är
emellertid i försäkringstekniskt afseende icke fråga om olika system.

I Tyskland har man olika system för sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring
samt ålderdoms- och invaliditetsförsäkring. Det är ett sådant
användande af olika system, som man bör akta sig för, och i stället
söka, så vidt möjligt är, att basera försäkringen på en och samma
grand, ty eljest uppstår slitning mellan de olika försäkringarne.

Jag tror, att om man ordnar det hela såsom en pensionskassa,

<ler de försäkrade endast erhålla hvad de på grund af sina insatser
intjenat, så har man undanröjt en af de största svårigheterna, som
eljest komme att visa sig derutinnan, att arbetarne alltid komme att
tycka, att det vore eu orättvisa, att de behöfde betala något och i
synnerhet att deras bidrag behöfde vara större än arbetsgifvarnes.

Det har redan i dag försports uttalanden i denna rigtning, och säkert
är, att om man icke ordnar försäkringen som en pensionskassa, så
komma anspråken att sakna principiel begränsning.

Men det är icke nog med att sådana anspråk framställas från
arbetarnes sida. Äfven från arbetsgifvarnes sida påyrkas befrielse från
den i förslaget förutsatta skyldigheten för dem att särskilt bidraga
till deras arbetares försäkring. Vi hafva redan i dag hört sådana
yrkanden. Slutet torde under sådana förhållanden blifva, att om det
kela icke ordnas som en pensionskassa, så får staten öfvertaga hela
försäkringen. Men skall staten göra detta, så kan jag icke finna, att
staten hör stanna vid vissa grupper af samhällsmedlemmar, utan i så
fall måste försäkra hvar och eu för invaliditet, och detta, tror jag,
kommer att öfverstiga statens förmåga.

Man måste i afseende å dessa ytterst ömtåliga frågor laga så,
att man alltid står på fast grund, på en princip, ty gör man icke det,
är fältet uppgifvet och man är på väg att öfvergå till socialism, ja
man har till och med redan gifvit sig in derpå och kan icke förutsäga,
när och hvar sådant skall sluta.

Utskottet anser, att “vid meddelande af bestämmelser rörande
uppfostringshjelp åt minderåriga barn“ afseende bör fästas äfven vid
de oäkta barnen i de fall, der sådant låter sig göra“. Detta låter
ju alldeles utmärkt bra. Det har endast det felet, att det icke står

Andra Kammaren* Prof. K:n 7-7. ■ »

N:0 35.

Om förslag till
lag angående
försäkring jäv
beredande af
pension vid
varaktig oförmäga
till
arbete.

(Forts.)

34 Lördagen den 27 April, f. m.

i något sammanhang med den lagstiftning, hvarom här är fråga.
Understöden till barn kallades i komiténs betänkande barnpensionering.
Men det är icke någon barnpensionering, som det är fråga om, utan
det är fråga om en del af famiijepensioneringen. Det är ett komplement
till hustrupensioneringen. Den är inrättad, för att hustrun skall
kunna hafva barnen hos sig och sköta dem. Dess ändamål är sålunda
att hålla familjen tillsammans. Men detta är något helt annat än att
åsyfta uppfostran af alla barn, som icke hafva stöd af anhöriga. Detta
är en helt annan fråga, hvilket torde med lätthet af hvar och en
kunna inses, då det understöd af 30 kronor, som är föreslaget för
hvarje barn, icke kan åsyfta att vara något annat än eu hjelp åt
familjen. Icke kan ett oäkta barn uppfostras och klädas för 30 kronor
om året, och icke något äkta heller, utan understödet afser endast
att vara eu hjelp, ett bidrag till familjens sammanhållande.

Vidare har det sagts af utskottet, att “vid de matematiska beräkningarnes
utförande en lägre räntefot borde begagnas än den vid detta
lagförslags uppgörande använda". Egentligen är det, kunde man säga,
temligen likgiltigt för hela förslaget, hvilken räntefot, som skall användas.
Teoretiskt kan man säga, att man ur förslaget skulle kunna
helt och hållet utesluta hvarje definitiv bestämmelse om pensionernas
belopp och endast stipulera, att de försäkrade skola erhålla det pensionsbelopp,
hvartill tillgång finnes. Det är en missuppfattning, när
man tror, att här äro fastslagna några vissa belopp. Föreställer man
sig något sådant, så har man icke med tillbörlig eftertanke läst de
sista paragraferna i förslaget, der det talas om eu revision och möjlig
ändring af pensionsbeloppen, första gången fem år efter det lagen
trädt i kraft och sedan inom hvart tionde år. Dessutom är det naturligtvis
omöjligt att lagstifta om en viss räntefot. Icke kan staten
ikläda sig någon garanti för att en viss räntefot skall stå sig i evärdliga
tider, men med sådana 5- å 10-årsrevisioner, som här förekomma,
tror jag, att man tryggt kunde hafva antagit förslaget i denna del,
ty jag tror, att ränteförändringarne under en persons lifstid i allmänhet
högst omärkligt komma att inverka på samma persons pensionsrätt
hvad beloppet af pensionen beträffar. Vigtigt är emellertid, att
de pensionerade hafva klart för sig, att de icke äro berättigade till
mera, än hvad kassan kan gifva, och derför hafva bestämmelserna i
§ 54 tillkommit.

I denna regel har dessutom till de försäkrades förmån gjorts den
modifikation, att alla, som kommit i åtnjutande af pension, fortfarande
skulle uppbära denna, beräknad efter den räntefot, som gälde, när
de fingo pension. Och likaså har föreslagits, att för den tid, som förflyter
mellan tvenne revisioner, den räntefot skall tillämpas, som var
rådande vid periodens början. Härför har staten åtagit sig att ansvara,
och den garantien tror jag icke skall blifva för staten särdeles
betungande. Men att gå längre och stadga, att alla, som gått in i
försäkringen, då räntefoten var 3 4 procent, skulle för hela sitt lif vara
berättigade att åtnjuta en sådan räntefot, är något, som alltför mycket
afviker från grunderna i förslaget och derför, åtminstone innan vidare
erfarenhet vunnits, synes endast med yttersta varsamhet kunna till

N;o 35.

Lördagen den 27 April, f. m. 35

städjas. Som anstalten är eu pensionskassa, kunna de försäkrade
rimligtvis icke begära mera, än anstalten kan gifva.

Eu annan fråga, hvarom mycket ordats, är den om fond bildningen.
1 utskottets betänkande säges, att bidragen borde afpassas så, att
fondbildniugen väsentligen minskades. Fonden skulle enligt det föreliggande
förslaget med eu beräknad räntefot af 3| procent efter SO
år uppgå till omkring 600 millioner. Detta låter ju mycket afskräckande,
men det innebär dock i medeltal icke större ökning af fonden
än med ungefär 7| millioner per år. Till upplysning om betydelsen
häraf torde dock kunna tjena, att under 1894 ensamt 4 lifförsäkringsbolag
här i Sverige uppburit i premier sannnanlagdt 12 millioner
kronor, och att deras fondbildning för samma år antages komma att
uppgå till omkring 6 millioner. Jag vill fråga, om det har känts det
allra ringaste i landet, att denna fondbildning skett. Det är för öfrigt
i allmänhet taget rätt egendomligt, att man kan vara emot att besparingar
bildas. Jag trodde, att det tvärtom vore eu fördel för vårt
land, ju mera vi sparade. Om vi i början af detta århundrade hade
inrättat eu försäkring sådan som den ifrågavarande, så hade vi nu
varit uppe vid eu siffra af omkring 400 millioner, och jag föreställer mig,
att vi i detta ögonblick skulle hafva varit mycket nöjda, om vi haft att
tillgå detta kapital mot en ränta af 3-4 procent. Då skulle af kastningen
af våra jernvägar och af vårt jordbruk etc. helt säkert stält
sig mycket annorlunda.

Vidare har utskottet talat om att det bör “möjliggöras för arbetsgivare
och arbetstagare att på ett verksammare sätt än enligt den
nu föreslagna anordningen deltaga i förvaltningen och kontrollera
understödens utgående". För min del kan jag icke finna annat, än
att man med de pensionsnämnder, som i orterna hafva att handlägga
försäkringen, sökt att ordna det så godt som möjligt.

Dessa bestå af först och främst eu af Konungens befallningshafvande
förordnad ordförande, som har att bevaka det allmännas rätt, vidare
två arbetsgifvare för att bevaka deras rätt och två arbetstagare för
att bevaka deras intressen. I vissa fall skulle nämnden kunna komma
att inskränkas till 3 personer, ordföranden och tvenne ledamöter. Icke
kan det vara meningen, att arbetarne och arbetsgifvarne skola vara
med och kontrollera förvaltningen af denna stora fond; den måste
tydligtvis skötas af personer, som äro särskildt skickade dertill, så att
de kunna på lämpligaste sätt göra fonden fruktbringande. För öfrigt
kommer naturligtvis densamma icke att befinna sig vare sig fördelad
på vissa punkter eller samlad på eu enda punkt, så att man, så att
säga, der kan taga på den, utan den kommer att silas ut öfver hela
landet, så att den kommer alla orter, som det önska, till de!.

Att återigen göra undersökningar och beräkningar rörande grunderna
för pensioneringen och dylikt, dertill erfordras skickliga försäkringsmatematici,
och det lärer icke vara godt för arbetare och
arbetsgifvare att verkställa sådana undersökningar på egen hand. För
min del kan jag icke finna annat, än att Kongl. Maj:ts förslag tillgodosett
allt, hvad man i ifrågavarande afseende rimligtvis kan begära.

Jag vill äfven påpeka, att enligt förslaget särskilda ombud för

Om förslagjUU
lag angdende
försäkring för
beredande af
pension rid
varaktig oförmåga
till
arbete.

(Forts.)

N:o 35.

36 Lördagen den 27 April, f. m.

Om förslag ti''J pensionsstyrelscn skulle anställas för att i orterna resa omkring och
ffireäkrin ^fiir s°ka ^os nämnderna utjemna olika tolkningar af lagen. Naturligtvis
'' beredande, ‘af ‘''kulle, om lagen komme till stånd, under första tiden åtskilliga ojemnpmsioH
Hd heter komma att visa sig vid tillämpningen, men allmänheten finge
''**9 småningom uppfostras i detta afseende. Jag undrar, huru det var
”“arbete" unc^er liden närmast efter kommunalförfattningarnes införande. Jag
(Forts!) tror> att ganska olika tolkningar till en början gjorde sig gällande,
livilka sedermera så småningom sammanjemkats.

Utskottet anser, att det behöfves en utredning, huruvida icke
åldersgränsen kunde höjas till 55 år från enligt Kong!. Maj:ts förslag
40 år. Denna utredning torde, så vidt jag kan finna, vara gifven både
i komiténs förslag och sedermera i den promemoria från försäkringsmspektören,
som är bilagd Kongl. Maj:ts proposition. Deraf finner
man, att det skulle kosta öfver eu million mera per år att medtaga
i försäkringen åldersgrupperna mellan 40 och 55 år. Hvad åter beträffar
fördelarna för de försäkrade sjelfva, som komma med vid en ålder af
öfver 40 år, så äro dessa jemförelsevis obetydliga. Ty pensionerna
utgöras dels af ett fast belopp på 50 kronor, hvartill de försäkrade
i allmänhet äro berättigade i fall af invaliditet efter 260 veckors försäkring,
och dels med viss förhöjning för hvarje erlagd eller beräknad
veckoafgift. Men det är gifvet, att de, som komma in i försäkringen
vid t. ex. 45 år, icke kunna hinna insätta särdeles mycket, då i allmänhet
invaliditetsåldern inträffar vid Öl å 02 år. Denna sak är
emellertid hufvudsakligen en kostnadsfråga. Vill Riksdagen bevilja
härför erforderliga anslag, är det Riksdagens sak, och summan kan
på siffran uträknas i proposition till nästa Riksdag, då ju meningen
är, att denna lag icke skall träda i kraft förr än år 1897.

Slutligen vänder sig utskottet mot sättet för uppbörden af afgifterna
och anser, att användningen af märkessystemet är mycket obeqvämt
och att saken bör kunna ordnas på ett beqvämare och tillförlitligare
sätt. Så som märkessystemet skulle anordnas enligt det kongl. förslaget,
tror jag man måste, om man vill vara rättvis, erkänna, att det blir
jemförelsevis enkelt. I Tyskland har märkessystemet kommit i misskredit,
men alla de missförhållanden, som der af detsamma yppat sig,
har man här sökt afhjelpa. I Tyskland finnas ej mindre än 31 särskilda
anstalter för försäkring, omfattande, vissa af dem, vida större
distrikt, än vår pensionsinrättning skulle få. andra åter mindre. Hvar
och en af dessa anstalter har 4 olika märken, således tillsammans ej
mindre än 124 olika märken. Vidare är det för arbetare och arbetsgivare
ytterst svårt att bedöma valören af det märke, som skall infästas,
ty beloppet bestämmes efter särskilda aflöningsklasser och särskilda
taxor, som för olika fäll äro utfärdade och äro olika inom olika
distrikt. Allt detta gör, att, när arbetare och arbetsgivare skola
infästa märkena, de ofta komma i tvist om märkenas belopp, något
som föranleder talrika svårigheter. Derjemte var förhållandet i Tyskland,
att märkena ej makulerades, hvilket enligt vår lag skulle ske; ej
heller äro de försedda med årtal. När derför infästning skett, kan
märket borttagas af arbetaren och säljas, och sedan kan det hända,
att arbetsgifvaren blir antastad för att han ej behörigen fullgjort sin

••37

N:o 35.

Lördagen den 27 April, f. m.

skyldighet. Allt detta vållar krångel och svårigheter, hvilka helt och
hållet undvikas enligt det kongl. förslaget. Enligt detta finnes ej mer
iin en pensionsanstalt, så att det ej kan blifva fråga om en mängd
olika märken. I Tyskland iiro vidare de lösa arbetarue med uti försäkringen,
och det är naturligtvis ett ständigt tvisteämne, när det skall
insättas märken för dessa. Arbetsgifvaren tycker ej, att han har med
dem att göra. De lösa arbetarne åter påyrka ofta obehörigt, att
märken för dem skola infästas.

På grund af allt hvad jag nu anfört kan jag ej finna, vare sig
att de ändringar, som utskottet bestämdt föreslagit i den kongl. propositionen,
kunna hafva någon befogad grund, eller att det behöfves
vidare undersökningar i de afseenden, utskottet tänkt sig. Jag tror
ej, att man kan i hufvudsak komma till några andra resultat. Särskilt
vill jag i afseende på märkessystemet framhålla, att nog måtte
detta vara ofantligt mycket enklare än det system, som professor
Wijkander synes tänkt sig, eller att det skulle finnas liggare i de särskilda
kommunerna, der det skulle göras anteckningar, af hvem? om
hvad arbetsgifvaren för hvarje vecka betalade, och der arbetaren sedan
skulle kunna gå och se efter, om han fått sin rätt. Jag kan ej finna
annat, än att detta skulle spilla bort ofantligt mycken tid både för
arbetare och arbetsgivare, i synnerhet med den stora utsträckning,
många af våra kommuner hafva.

På mig har utskottets utlåtande egentligen gjort det intrycket,
att utskottet just ingenting vill. Men jag hemställer till kammaren,
om det efter den föregående behandling, som kommit arbetareförsäkringsfrågan
till del, skulle vara lämpligt, att Riksdagen nu uttalade
sig i sådan rigtuing, att allmänheten finge den föreställningen, att
Riksdagen ingenting vill göra. Riksdagen tog initiativ i alla dessa
frågor år 1884 genom sin skrifvelse till Kongl. Maj:t. Då tillsattes
den stora arbetareförsäkringskomitén, som afgaf sina förslag, af hvilka
förslaget om olycksfallsförsäkring med vissa modifikationer framlades
vid två riksdagar, ehuru utan att vinna Riksdagens godkännande.
Derpå tillsattes eu ny komité; och det är resultatet af dess verksamhet,
som nu föreligger. Skulle hela denna fråga genom ett afgjordt
afslag lemnas åt sitt öde, tror jag, att det skulle väcka en ganska
obehaglig uppmärksamhet i landet. Jag tror derför, att man bör söka
åstadkomma något i den rigtning förslaget afser: och jag tror ej, att
något förslag framkommit, som är så billigt som detta. Man må särskildt
jemföra förhållandena i andra länder. 1 Tyskland, der det finnes
sjukförsäkring, olycksfallsförsäkring samt ålderdoms- och invaliditetsförsäkring,
äro betydliga afgifter pålagda både arbetare och arbetsgivare;
hvad särskildt olycksfallsförsäkringen beträffar, hafva arbetsgifvarne
ensamma åtagit sig den. I Frankrike har man nyligen utfärdat
en lag om obligatorisk försäkring för grufarbetare; och dessutom
föreligger ett af deputeradekammaren antaget förslag, som är stödt
på obligatorisk försäkring; det hvilar för närvarande hos senaten. 1
Schweiz har man uttalat sig för obligatorisk olycksfallsförsäkring. I
Norge har man antagit lag om obligatorisk olycksfallsförsäkring, i Danmark
lag om ålderdomsförsörjniug. Det enda land, der man kanske

Om förslag till
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig oför•
mäga till
arbete.
(Förty.)

N o 35.

Om förslag till
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.
(Forts.)

38 Lördagen don 27 April, f. m.

ej direkt gifvit sig in på dessa frågor, åtminstone ej i någon större
omfattning, är England. Af detta torde framgå för kammaren, att
den tidpunkt närmar sig, då frågan måste lösas. Jag tror för min
del, att det är bättre att se frågan rätt i ögat, medan tid är, på det
att, när svårigheterna sedan komma, vi skola kunna uppvisa fördelarne
af hvad vi gjort. Jag tror för visso, att under den första tiden af
denna lags tillvaro den skulle komma att väcka missnöje, i synnerhet
hos arbetarne. Men jag är alldeles öfvertygad om, att, när lagen fått
verka några år, så att dess fördelar hunne visa sig, d. v. s. att invaliditetspensioner
här och der i orterna komme att utdelas, vi skulle,
då den stunden komme, att anspråken blefve alltför stora och påträngande,
kunna påräkna, att en stor stam af våra arbetare stode
på det beståendes bästa, tacksam för hvad som vore gjordt.

Jag tror derför, att Riksdagen bör betänka sig noga i frågan,
och hoppas, att kammaren behjertar hvad som nu yttrats.

Herr Berg: Utskottet föreslår i utlåtandet för det första en förklaring,
att Riksdagen ej kan bifalla den koDgl. propositionen i dess
nuvarande form, för det andra en begäran, att Kongl. Maj:t måtte
föranstalta om ny utredning af denna fråga.

Emot det första vill jag ej framställa någon anmärkning. I likhet
med utskottet och flere af motionärerna anser jag, att kretsen af de
försäkringspligtige och pensionsberättigade bör utvidgas så långt ske
kan utan sönderbrytande af systemet i dess helhet. Sådant synes mig
kunna ske åtminstone med två kategorier, som ej äro i lagförslaget
upptagna, nemligen dels med de i statens och kommunens tjenst anstälde
arbetare och betjente, dels äfven med torpare, möjligen äfven
med flera.

1 likhet med utskottet och flere af motionärerna anser jag vidare,
att den nu lefvande generationen af arbetare borde blifva mera delaktig
af pensioneringens fördelar, och att således åldersgränsen för
delaktighet, om möjligt är, borde sättas högre, än Kongl. Maj:t föreslagit.

Vidare finner jag, i likhet med utskottet och motionärerna, önskligt,
om tillfälle kunde beredas för arbetsgivare och arbetare att på något
mera verksamt sätt, än enligt det kongl. förslaget skulle ske, deltaga
i förvaltningen och kontrollen öfver understödens utgående.

Slutligen vågar jag för min del — då jag gerna medgifver, att
jag i denna sak alls icke är fackkunnig — ingalunda bestrida utskottets
påstående om den finansiella grunden för förslaget. Det är möjligt,
att en lägre räntefot bort vid beräkningarna användas, på det man ej
inom kort måtte råka ut för den risken att nödgas nedsätta dessa
pensionsbelopp, som ju i alla fall äro så ytterligt lågt satta.

Af detta torde framgå, att jag ej för min del kan rösta för det
af herr Ekenman framstälda förslaget, hvaruti begäres, att Riksdagen
skulle bedja Kongl. Maj:t å nyo framlägga förslaget antingen oförändradt
eller med de förändringar, hvilka Kongl. Maj:t till äfventyra må finna
böra vidtagas.

Oaktadt jag sålunda i flera afseenden nödgas gifva utskottet rätt,
kan jag icke heller rösta för utskottets förslag. Det går nemligen ut

Lördagen den 27 April, f. m. 39 N:o 35.

på, att en ny utredning skall föranstaltas. Det är nu elfva år, sedan Om förslag till
Riksdagen skref till Kongl. Maj:t om denna sak. Två störa komitéer ^säa^npför
ha varit sysselsatta dermed, och på denna fråga har blifvit nedlagdt beredande af
mycket stort besvär och mycket stor kostnad. Det bör då verkligen pension vid
vara på tiden, att man nu kommer till något praktiskt resultat. Eu varaktig oförny
vidlyftig utredning af frågan anser jag för min del öfvertiödig.

Men visserligen skulle en sådan utredning vara behöflig, ja, nödvändig, (Korts.)
i fall Riksdagen skulle gifva sitt samtycke till utskottets motivering.

Ty denna är efter mitt omdöme så dunkel, så sväfvande och så sjelfmotsägande,
att eu utredning, för att komma till klarhet i hvad denna
motivering innebär, kunde vara ganska behöflig. Jag vidhåller denna
öfvertygelse äfven efter den vältaliga kommentar, som är lemnad af
professor Wijkander. Det är särskilt i en punkt, som jag finner
motiveringen synnerligen dunkel, ja, tvetydig. Det är i fråga om försäkringens
egenskap att vara obligatorisk. Å ena sidan medgifver
utskottet, att tvång är nödvändigt, om syftemålet skall vinnas. Det
heter å sid. 40. “den fördelen vinnes genom försäkringstvång, att
försäkringen blifver mera allmän och effektiv, än om man vädjar
-endast till frivillighetern Endast genom ett allmänt tvång kan man
hoppas, att försäkringens fördelar skola tillgodokomma äfven den stora
mängden af de fattigaste och sämst affönade arbetarne, då tvånget
just genom sin allmännelighet bör kunna så ingripa uti gällande
arbetsvilkor, att de minsta afföningarne måste höjas derhän, att de,
äfven efter afdrag af bidragen till försäkringsafgifterna, uppgå till
det s. k. existensminimum.“ Utskottet har härmed erkänt en af
hufvudprinciperna för det kongl. förslaget, men utskottet har gjort
detta med ganska sura miner. Utskottet hastar nemligen att genast
•derefter bestrida samma princip, som det nyss gillat. Man har här
redan påpekat de ord, som finnas å sid. 41 i utskottets utlåtande:

“Hvarje social anordning, som har till följd, att arbetaren upphör
att lita till sin egen kraft och sitt eget förutseende och i dess ställe
af det allmänna väntar fullt understöd, så snart en motgång möter,
måste derför verka undergräfvande på samhällets bestånd och vara
till skada äfven för dem, till hvilkas förmenta fördel den införts."

Det der låter ganska bra och kunde låta säga sig, om man nemligen
betonade “fullt understöd“. Men här är fråga om pensioner, som i
medeltal skulle uppgå till 90 kronor, 150 kronor och 250 kronor.

.Detta är icke “fullt understöd”, utan det är nätt upp så mycket,
att arbetaren kan slippa den qväljande och förlamande känslan, att
han vid inträffande invaliditet skall blifva antingen försatt i nödvändigheten
att svälta eller att förvandlas till nådehjon. Utskottet har
också gifvit anvisning, ehuru något inhöljd, om att hvad det egentligen
önskar är just lägre pensioner.

Man bär framstäf såsom en väsentlig anmärkning mot förslagets
ena grundprincip, nemligen den obligatoriska principen, att här skulle
vara fråga om en " tvångsbeskattning" på arbetarne. Ja, det är det
mycket rigtigt. Men jag frågar: hvad är det, som vi här i Riksdagen
hufvudsakligen äro sysselsatta med annat än just det att tvångsbeskatta?

Det ha vi vana vid att göra, och arbetarne hafva också vana vid att

N:o 35. 40 Lördagen den 27 April, f. in.

-Omförslag till blifva tvångsbeskattade. Men hvad de icke hafva vana vid — åtminförsäkring1
för ®tone sa8a sJe^va — det ar att blifva tvångsbeskattade för

beredande af ändamål, som alldeles omedelbarligen bomma dem sjelfva till godo.
pension vid Det tror jag icke, att de äro bortskämda med. Jag tror derför icke,
varaktig oför- att det bland dem, som i främsta rummet blifva utsatta för denna
marbeu 1 tvångsbeskattning, skall uppstå något synnerligt missnöje med densamma.
(Korts.) 1 sammanhang härmed står utskottets för mig ofattbara tilltro till

den s. k. frivilliga försäkringen. Om något är fullt bestyrkt af föregående
utredningar i detta ämne och af hvars och ens egen erfarenhet
af lifvet och menuiskorna, så är det väl, att om man bygger försäkringen
på frivillighetens grund, så bygger man på lösan sand. Vi
kunna ej genom våra beslut omskapa menniskonaturen. Så länge ungdom
är ungdom, så förblir det en naiv dröm att tro, att 18, 20, 25 års
ynglingar skola med den sorglöshet och oerfarenhet, som alltid utmärker
ungdomen, tänka på, hvad som kanske först kommer dem till godo
vid eu ålder af 70 år. Vare detta nog sagdt om, hvarför jag icke kan
rösta för den nya omfattande utredning, som skulle blifva en följd af
utskottets motivering!

Jag tror, att det är många i denna kammare, och jag hoppas de
flesta, som gilla förslagets båda grundprinciper, invaliditetsprincipen
och den obligatoriska principen. Det är således icke några vidlyftigare
ändringar, som vi önska. Och regeringen skulle mycket väl utan tillsättande
af någon ny komité kunna taga de uttalade önskningarna i
öfvervägande. Nya finansiella beräkningar kunna blifva nödvändiga,
men för dessas verkställande behöfver regeringen icke heller någon
komité. De kunna ju verkställas af regeringen med biträde af en
fackman eller ett par fackmän. Begränsas utredningen härtill, kan
man hoppas att få ett förslag redan vid nästa riksdag, så att man
ändtligen efter så många års arbete kan komma från ord till sak.

Innan jag slutar, skall jag be att få i likhet med utskottet uttala
den önskan, att, huru det än må gå med regeringens förslag vid innevarande
riksdag, medel dock måtte afsättas för en blifvande arbetareförsäkring.

Då jag hvarken kan gilla utskottets hemställan, ej heller på nyss
utaf mig anförda grunder det af herr Ekenman framstälda förslaget,
skall jag be att få framställa ett annat. Jag föreslår, att Andra Kammaren
med afslag å utskottets hemställan beslutar, att Riksdagen, med
förklarande, att Kongl. Maj:ts proposition i dess nu föreliggande form
icke kan af Riksdagen bifallas, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
att Kongl. Maj:t, efter förnyadt öfvervägande af lämpligaste sättet att
bereda arbetare och med dem jemförliga personer understöd vid ålderdom,
skada genom olycksfall eller eljest inträffande varaktig oförmåga
till arbete, måtte så fort ske kan afgifva nytt förslag i detta ämne.

Häruti instämde herrar Palme, Norman, Aulin, Hammarlund,
Eriksson i Bäck, Gast. Ericsson från Stockholm, Bergström, Nordin
i Sättna, Göthberg, Thor, Wallbom, Halm, Ericsson i Väsby samt
Svensson och Johansson, båda från Stockholm.

Lördagen den 27 April, f. m. 41 No 35.

Herr friherre Lagerbring yttrade: Herr talman! Mine herrar! om förslag till

Att den vackra tanke, som ligger till grund för det föreliggande för slaget,

är mycket svår att på ett praktiskt och tillfredsställande sätt ''H‘.eliande af

realisera torde vara bekant för litet hvar. Skulle någon ännu hafva pension vid

sväfvat i ovisshet derom, lär han hafva fått det alldeles klart för sig, varaktig oför sedan

han inhemtat, huru utskottet sökt förbättra grunderna för Ivongl.

Alaj:ts förslag. Det måtte hafva varit ett ganska svårt arbete för (p0rts)
utskottet, och man skulle göra utskottet bra orätt, om man påstode,
att det i någon mån lyckats i sitt bemödande. Den arbetsprodukt,
utskottet åstadkommit, har också mindre karakteren af ett vanligt
utskottsbetänkande än af ett diplomatiskt aktstycke af första ordningen.

Den gamla diplomatiska satsen, att orden äro till för att dölja tankarne,
har här funnit sin fulla tillämpning. Och föreställer sig utskottet
verkligen, att Kongl. Maj:t skall kunna på de grunder, som utskottet
framlagt, åstadkomma något antagligt, är det mycket smickrande för
Kongl. Maj:t; ty det tyder på, att utskottet ansett Kongl. Maj:t vara
i besittning af en skarpsinnighet och eu tankeskärpa af nära nog
öfvernaturlig art.

Jag anser mig böra i korthet med ett par exempel bestyrka, hvad
jag nu sagt. Sedan utskottet på, som jag tror, sid. 40 och 41 i
sitt betänkande yttrat sig om en af förslagets hufvudgrunder, försäkringstvånget,
på sådant sätt, att jag trotsar, att någon menniska
kan få klart för sig, huruvida utskottet vill hafva obligatorisk försäkring
eller icke, sammanfattar utskottet sina åsigter på sid. 54,
då utskottet säger, att det ‘•håller före, att en sådan lagstiftning, för
att de fördelar, hvilka genom densamma kunna erbjudas, skola komma
den stora mängden af arbetare till godo, icke kan anordnas uteslutande
på frivillighetens grund, utan måste innehålla bestämmelser, som tillförsäkra
understöd åt samtliga de arbetare, för hvilka sådant bör
beredas, med iakttagande dock, att anordningarna i möjligaste mån så
träffas, att icke individernas omtanke och arbete på eget framtida
uppehälle slappas"''. Ja, hvad betyder detta? Herr statsrådet och
chefen för civildepartementet har verkligen försökt göra en tolkning
af detta uttalande och hade också kommit till en viss uppfattning
deraf. Men efter herr Wijkanders anförande måste han förklara, att
han fått en helt annan mening derom. Jag öfverlåter åt den, som
är skickligare än jag i att tyda gåtor, att säga, hvad som är den
egentliga meningen. «

Vidare har utskottet på, som mig tyckes, goda grunder vändt sig
mot den starka fondbildniug, hvilken Kongl. Maj:ts förslag förutsätter.

Man skulle då väntat, att utskottet i sitt ändringsförslag sökt åstadkomma
något, hvarigenom fondbildningen skulle minskas. Nej, ingalunda.
Alla fyra punkterna, utskottet på sid. 54 anlört, gå ut på
en högst betydligt ökad fond, eu fond på eu milliard efter utskottets
egna kalkyler i stället för en fond på 570 millioner. Och ändå är
utskottet nog — jag vet ej, hvad jag skall säga — nog fördomsfritt
att på nästa sida bland sina förnämsta önskningsmål framhålla, att
bidragen böra “så afpassas, att fondbildningen väsentligen minskas**.

Således: man gör först allt hvad man kan för att öka fondbildningen;

N o 35.

Lördagen den 27 April. f. m.

Om förslag till sedan säger man, att Kong!. Maj:t bör so till, om icke fondbildningen
lag angående kunna väsentligen minskas. Man får verkligen icke utsätta Kongl.

''bördande af ^aj:t för så svåra situationer. Det är helt enkelt bjertlöst.
pension vid Jag öfvergår nu från utskottets betänkande med beklagande, att

varaktig oför- jag för min del deraf icke fått den ledning för bedömande af denna
marbeteU -sv^ra oc^ invecklade fråga, som jag hoppats få, och öfvergår i stället
(Forts!) till Kongl. Maj:ts förslag. Detta förslag är onekligen väl genomtänkt,
konseqvent i sina detaljer, och vittnar om stor klarhet och skarpsinnighet
hos dess upphofsman. Det torde till och med kunna karakteriseras
såsom det bästa på i detsamma tillämpade grunder, som hittills
har blifvit framstäldt. Detta hindrar naturligtvis icke, att man kan
göra anmärkningar mot grunderna, men då emellertid det vid denna
riksdag icke synes vara fråga om att antaga Kongl. Maj:ts förslag,
så tjenar det icke till att ingå i en detaljerad kritik deraf, och tiden
är kanske ännu icke inne att precisera sin personliga ställning till
frågan. Jag vill blott uppehålla mig vid ett par punkter.

Den ena afser fondbildningen. Jag anser det vara en i hög grad
betänklig sak att bygga en försäkring och dertill en tvångsförsäkring på
afkastningen af kapital af sådan storlek, att man ej kan vara säker på
att kunna placera ett sådant kapital inom vårt land. Jag vill icke påstå,
att det är omöjligt, men denna fråga fordrar en ytterst noggrann och
omsorgsfull utredning. Man bör akta sig för att med dessa försäkringsafgifter,
upptagna med tvång, för att icke säga med våld, resa upp
en byggnad, som kanske sedan kommer att närmast likna en koloss
på lerfötter, hvilken sammanstörtar genom sin egen tyngd på grund
af det klena underlag, som uppbär den. Den utredning som i detta
afseende förekommer i komiténs och Kongl. Maj:ts förslag tillfredsställer
icke mig. Der har påpekats den synnerligen stora kapitalbildningen
genom depositioner i bankerna, men man synes ha förbisett, att de
pengar, som så hopsamlas, söka sig ut till den lånesökande allmänheten
mot papper, som mycket väl försvara sin plats i en bankinrättning,
men icke böra finnas i en riksförsäkringsanstalts portfölj. Man
bör i detta afseende vända sig till landets mest erfarne finansmän, och
egendomligt är, att i förarbetena till detta förslag, till hvilka man
kallat skicklige försäkringsteknici och framstående socialpolitici, man
helt och hållet saknar spår af finansmannens medverkan. Det är
kanske litet hvar bekant, att det redan nu är mycket svårt för vår
postsparbank, som kommit upp till en fond på endast 30 millioner,
att på ett tillfredsställande sätt efter gällande bestämmelser placera
dessa medel. Herr civilministern talade nyss om de enskilda försäkringsbolagen,
som placera 4 millioner om året och att det icke skulle möta
någon stor svårighet. Jo, det möter för närvarande mycket stora
svårigheter, och man kan också se det på de stora fastighetsköp,
försäkringsbolagen på senare tider ansett sig tvungna att göra, men
det är en väg, som en riksförsäkringsanstalt ej torde böra inlåta sig på.

Det är för öfrigt en paragraf i det kongl. förslaget, som sammanhänger
med den finansiella utredningen och är af synnerlig vigt.
Den går i all sin enkelhet ut på, att om vid undersökning det visar
sig, att dessa fonder icke äro tillräckliga, så ersätter statsverket bristen.

N:0 35.

Lördagen den 27 April, f. m.

Jag undrar, om man gjort klart för sig hvad det betyder. Det kan Om förslag nu
under ogynsamma förhållanden betyda, att statsverket får en skuld
till försäkringsfonden af ett eller annat tiotal millioner. Dertill kom- beredande of
mer, att, såsom det redan förut blifvit framhållet, arbetaren ändock pension vid
icke är garanterad de pensionsbelopp, som visserligen icke äro i lagen varaktig oförfastslagna,
men som i alla fall äro förespeglade eller åtminstone an- mafrabJl''1
tydda, och detta är eu så allvarlig sak, att det kan göra en för (ports)
öfrigt mycket varm vän af arbetarförsäkring betänksam. I detta afseende
instämmer jag till fullo med yttrandet af en reservant, ett
yttrande, som visserligen af en föregående talare är citeradt, men som
jag dock vill ännu en gång läsa upp, då det är ganska kort: “Skulle
de (finansiella krafven nemligen) anses öfverstiga statens förmåga, då
är bättre, då är det hederligare att helt och hållet öfvergifva förslaget
än att på framtiden vältra öfver bördan af en rättmätig förbittring,
som skall mer bidraga till social ofred, än den nya institutionen i sin
begynnelse och innan allmänheten hunnit att göra sig fullt förtrogen
med dess beskaffenhet skulle medverka till social fred.''- Detta yttrande
är så mycket märkligare som det är fäldt af den man, som väl är
den egentliga anledningen till att denna fråga nu föreligger till Riksdagens
behandling.

Att en så stor och vigtig fråga göres till föremål för en ytterligare
utredning, kan ju icke för densamma vara till skada. Jag hoppas, att
frågan derigenom skall bringas närmare sin lösning, om denna fråga
öfver hufvud lian lösas. Men huru svår den än är att lösa och hvilka
politiska åsigter man än må hysa, kan man väl vara öfverens derom,
att den, som kunde utan att skapa några nya olägenheter utfinna ett
sätt, hvarigenom den svenske arbetarens framtidsperspektiv blefve något
annat än det svenska fattighuset, vore värd erkännande af samtid och
efterverld.

Då jag, herr grefve och talman, på grund af hvad jag yttrat,
naturligtvis icke kan vara med om utskottets förslag och i alla händelser
icke med om dess motivering, skulle jag möjligen kunna instämma
i klämmen med ogillande af motiveringen, men då äfven denna
kläm är skrifven så, att den pekar hän på en ny komité och nya
årslånga utredningar, vill jag för min del föreslå eu ändring i klämmen.

Jag kan icke heller vara fullt med om den föregående talarens förslag,
ehuru det är bättre än utskottets, ty äfven det gifver anledning till
uppställande af åtskilliga nya grunder, som medföra nya beräkningar
och mycket arbete. Jag vill derför, under förbehåll att, om något
bättre förslag framkommer under debatten, få sluta mig till detsamma,
för närvarande hemställa: att kammaren med utslag å utskottets hemställan
ville i skrifvelse till Ivongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t behagade
låta föranstalta om eu ytterligare utredning märk väl en
ytterligare, ej en ny utredning — i ämnet och derefter till Riksdagen
inkomma med det ''förslag, hvartill eu sådan utredning kan gifva anledning.

Då har Kongl. Maj:t fria händer vid behandlingen af förslaget
och kan komma in med det igen i omarbetadt skick och bättre utsigt
till en kommande Riksdag.

N:o 35.

Lördagen den 27 April, f. ra.

Om förslag till Herr Falk: Herr talman! Jag hade ämnat att punktvis genomgå
förtikrim>lf3r utskottets betänkande och påvisa dess brister, men derå föregående
^beredande af talare hafva, synes det mig, så grundligt fullgjort detta arbete, att
pension vid dertill icke behöfver något vidare läggas. Särskilt hafva den förste
varaktig oför- talare!), reservant inom utskottet, herr civilministern och den senaste
m<larLt<a talaren i första delen af sitt anförande tillbörligt behandlat utskottets
Forts.) motivering. Att Riksdagen haft allvar med sin till Kongl. Maj:t framstälda
begäran om utredning af denna fråga, att regeringen allvarligt
upptagit densamma till behandling och, så synes det mig, på nöjaktigt
sätt gjort detta, derom tror jag, att de flesta kunna vara eniga. Likaledes
torde man med fullt fog kunna instämma i herr civilministerns
yttrande: att det ser nästan så ut, som om utskottet i sjelfva verket
intet velat åtgöra, egentligen icke haft allvar med sitt arbete. Jag
skall, som sagdt, icke ingå i någon kritik af utskottets skäl, utan
skall inskränka mig till, herr talman, att yrka bifall till det af herr
Ekenman framstälda förslaget.

Herr Sjö: Den ledamot af utskottet, som först yttrade sig i frågan
och som för öfrigt är reservant mot utskottets hemställan, yttrade
bland annat, att det skulle vara politiskt klokt att antaga det kongl.
förslaget. Men han slutade dock med att yrka afslag icke endast på
Kongl. Maj:ts utan äfven på utskottets förslag. När han detta gjorde,
fogade han dertill eu skrifvelse äfvensom ett uttalande, deri han säger,
att om Riksdagen beslöte i enlighet med utskottets hemställan, skulle,
i fall Kongl. Maj:t ville återkomma med sitt förslag än en gång,
Kongl. Maj:t, icke hafva fria händer att göra detta, och han fotade
denna sin åsigt synnerligast derpå, att i utskottets skrifvelseförslag
talas om “sättet att bereda arbetare och med dem jern förliga personer
understöd vid ålderd om “ etc. Han betraktar frågan således från samma
synpunkt, som Kongl. Maj:t gjort i sitt förevarande förslag. Och för
min del skulle jag äfven vilja hafva bort de orden, så att Kongl.
Maj:t kunde få fria händer, i fall han vill återkomma med ett förslag.
Men, mine herrar, här finnas personer, som betrakta alla menniskor
som arbetare, och jag är verkligen en af dem, som göra det, ty alla
arbeta vi hvar och en i sitt fack, sitt yrke, och betraktar Kongl. Maj:t
det på samma sätt, tror jag, att äfven i förevarande fråga Kongl.
Maj:t skall kunna framlägga ett förslag i den rätta rigtningen, som är
billigt och rättvist.

När jag nu har denna uppfattning, kommer jag för min del, med
ogillande af motiveringen, att hufvudsakligen förena mig med utskottets
hemställan. Men jag får dock som min enskilda mening uttala
den uppfattning och förhoppning, att, derest Riksdagen skulle besluta i
enlighet med utskottets skrifvelseförslag och i enlighet dermed regeringen
framkomma till en kommande Riksdag med ett förslag, detta förslag
måtte omfatta alla statens medlemmar, dock med undantag för dem,
som äro i statens eller kommunens tjenst antagna och i följd deraf
från det hållet hafva att förvänta pension. Det har visserligen invändts,
att, i fall utskottets hemställan skulle beslutas af Riksdagen,
Kongl. Maj:t skulle komma att ytterligare tillsätta en komité för att

Lördagen den 27 April, f. in.

N:o 35.

komma fram med en utredning. För min del anser jag, att det redan Om förslag till
är nedlagdt så mycket arbete på detta kongl. förslag, så att, om Kongl.

Maj:t vill, han också kan tillkalla några fackmän, som utarbeta ett beredande af
förslag med betydligt mindre kostnader, än om en komité skulle till- pension vid
sättas för ändamålet. I det kongl. förslaget finnas uteslutna från varaktig oförpensionsafgifter
sådana klasser af arbetare som jordbrukare, arrendatorer,
näringsidkare, yrkesidkare och äfven jordtorpare. (Fort?.)

Om nu detta förslag upphöjdes till lag, så skulle tusentals arbetare
inom denna klass af vår befolkning, som icke äro inbegripna i
det kongl. förslaget, dock få erlägga afgifter till pensioneringens befrämjande,
och de, som skatta för t. ex. 500 å 600 kronor, skulle få bidraga
till pensioner åt sådana personer, som enligt förslaget skulle erhålla
dylika, fäst de kunde hafva eu årsinkomst af 1,799 kronor 99 öre.

Detta är icke med rätt och billighet förenligt, och derför, om ett nytt förslag
skall framkomma, bör det blifva i rättvisare anda och rättvisare stil.

Vidare kunde enligt detta förslag den orättvisan inträffa, att en
arbetsgivare, som under många år inbetalt tusentals kronor för att
bereda pension åt sina arbetare, sjelf komme i den ställning, att han
nödgades mottaga fattigunderstöd, medan hans många arbetare finge
tryggad ålderdomsförsörjning i den pension, till hvilken han sjelf bidragit.
Blefve det en allmän statspensionering, så att en hvar man
och qvinna vore skyldig att ingå i den, så kanske detta skulle bidraga
till att dessa personer blefve mera hemkära, mera benägna att stanna
i eget fädernesland och sålunda icke emigrerade så mycket som nu
är förhållandet. Se de sin framtid betryggad genom en pension, så
betänka de sig nog mer än en gång, innan de lemna fosterjorden för
att i främmande land möta ovissa öden.

Jag bar denna uppfattning, och den kan jag icke gå ifrån. Bifalles
nu utskottets hemställan, så hoppas jag, att, om regeringen anser
detta förslag böra åter framkomma, det då må framkomma i det skick,
jag nu haft äran att antyda.

Med herr Sjö förenade sig herrar Petersson i Boestad, Petersson
i Däuningelanda, Sjöberg och Åkesson.

Herr Ekströmer: Då denna fråga förevar vid 1891 års riks dag,

omfattade den föreslagna pensioneringen endast sådana arbetare
inom vissa yrken och rörelser, som genom olycksfall blifvit utståndsatta
att sig sjelfva försörja. Det nu föreliggande förslaget omfattar
all invaliditet vare sig genom olycksfall, sjukdom eller ålderdom. Jag
får säga, att jag anser detta vara ett stort steg framåt, en stor förtjenst
hos detta förslag, och för min ringa del vill jag gifva denna
förändring allt möjligt erkännande, men å andra sidan kan jag icke
gilla det sätt, på hvilket Kongl. Maj:t sökt att lösa den uppgiften, att
bereda dessa pensioner, nemligen genom en tvångsförsäkring, som skulle
drabba en stor del af landets invånare.

Jag ber att få framhålla några af de väsentliga brister, med
hvilka jag anser förslaget vara behäftadt, och hvilka jag för min del
anser vara förorsakade af detta sätt att lösa frågan, nemligen genom
obligatorisk försäkring. Jag vill till en början anmärka, att det är

N:o 35.

Om förslag till
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig oförinäga
till
arbete.
(Forte.)

Lördagen den 27 April, f. m.

en stor del arbetare och andra med dem jemförliga personer, som
icke kunna komma i åtnjutande af försäkring, hufvudsakligen derför,
att förslaget gör såsom vilkor för att man skall kunna blifva försäkrad,
att det skall finnas en arbetsgifvare. Derigenom kan större delen af
de lösa arbetarna icke komma med och icke heller de s. k. sjelf—
försörjarne, ty dessa hafva ju icke någon bestämd arbetsgifvare.

För det andra vill jag framhålla, att jag anser denna pensionering
genom en tvångsförsäkring vara allt för betungande för den nuvarande
generationen. Den är betungande för arbetsgifvarne, betungande
för arbetarne och äfven ganska betungande för staten. Den är
således betungande för hela samhället. Jag ber att få påminna derom,
att endast de, som för närvarande äro under 40 år, få inträda i
försäkringen. Det är ju gifvet, att dessa icke kunna hafva någon nytta
af försäkringen under många år, men betalningen från dem och arbetsgifvarne
skall fortgå oupphörligt, och under tiden skola arbetsgifvarne
och alla skattskyldiga inom kommunerna underhålla och försörja dem,
som äro äldre än 40 år, och som af en eller annan anledning blifvit
urståndsätta att sig sjelfva försörja.

Att denna tvångsförsäkring blifver för den nuvarande generationen
betungande, synes äfven deraf, att, förutom hvad som skall betalas
för försäkringen, denna på 80 år skall hopspara en fond på nära 600
millioner. Det ser ut, som om vårt jordbruk och vår industri skulle
vara i ett lysande tillstånd för att kunna göra något sådant. För
min del tvifiar jag på att det skall vara möjligt.

För det tredje vill jag påpeka, att jag icke tror, att den af Kongl.
Maj:t föreslagna fondbildningen skall blifva så effektiv, som man nu
föreställer sig. Erfarenheten har ju visat, att räntan är i oupphörligt
fallande, och hela denna anstalts tillvaro beror på att man får dessa
tre och en half procent. Om nu, såsom mycket möjligt är, räntan i
en framtid faller till t. ex. en och en half procent, hvad blir det då
af dessa fonder. Man har med svett och möda samlat dem, och när
det skett, hafva de knappt något värde.

Slutligen vill jag framhålla, att jag tror, att omkostnaderna fölen
dylik obligatorisk försäkring skulle blifva långt större, än hvad
Kong! Maj:t antagit. Kong], Maj:t har antagit dessa kostnader till,
såsom jag tror, 200,000 kronor, men det är icke tänkbart att med en
så liten förvaltningskostnad kunna genomföra denna obligatoriska försäkring,
som fordrar så stränga kontroller och särskild bokföring inom
hvarje kommun, som nog blifver nödvändig. Det skall ju äfven finnas
ett ombud inom hvarje kommun för att ordna försäkringsförhållandena
inom kommunen, och då dessa ombud måste få mycket göra, så
kunna de icke aflönas med mindre än några hundra kronor om året,
och jag ber herrarne räkna ut, hvad endast denna post går till, då
det fins 2,500 kommuner inom landet. Då dertill kommer centralanstalten
i Stockholm, som äfven måste blifva ganska dyrbar, så tror
jag icke, att man kan beräkna omkostnaderna till mindre än 1,000,000
kronor. Jag har angående den tyska försäkringen hört uppgifvas, att
der utbetalas för närvarande 13,000,000 mark, och att omkostnaderna
dervid uppgå till 5,000,000 mark eller omkring 40 procent, och jag
tror icke, att de äro synnerligen nöjda med detta resultat.

Lördagen den 27 April f. m.

N.o 35.

För min del anser jag, att alla dessa olägenheter förorsakas just
genom det obligatoriska försäkringssystemet, som fordrar så vidlyftiga
kontroller, och att enda sättet att komma ifrån olägenheterna vore att
öfverlemna hela pensioneringen till kommunerna. Då frågan förra
gången förevar, uttalade jag samma åsigt, och jag har ingen anledning
att frångå den, helst då jag nu sett, att denna princip blifvit
genomförd i Danmark. Der hafva de antagit en lag, hvarigenom införts
eu sådan pensionering genom kommunerna, hvilka erhålla bidrag
af staten till halfva kostnaden. Man kan ju icke kalla detta fattigunderstöd,
då det är en genom lag stadgad pensionering vid full invaliditet.
Om man ginge till väga på detta sätt, så kunde den million,
som eljest skulle användas till den stora riksförsäkringsanstalten
och eu vidlyftig förvaltning mom kommunerna, till största delen komma
sjelfva saken till godo, ty omkostnaderna inom kommunerna skulle
nog icke blifva så stora.

Herr talman! I detta syfte ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

llerr Bruhn: Hvarje skrift kan, såsom bekant, läsas och tydas

på mer än ett sätt. Jag ber dock att till en början få uttala en
protest mot den förmodan, som af den förste ärade talaren i dag uttalades
och som äfven från statsrådsbänken antyddes, nemligen att
utskottet gått till sitt arbete med en förutfattad mening att afstyrka
förslaget. Den förste ärade talaren, såväl som en talare på stockholmsbänken,
har underkastat utskottets betänkande en kritik, som jag är
säker om att de sjelfva anse mycket dräpande. De hafva velat förebrå
utskottet åtskilliga inkonseqvenser, men om deras egna kritiker
underkastades en motkritik, är jag säker om att inkonseqvenserna i
deras kritiker icke skulle vara mindre än i utskottets betänkande. Den
afsedde talarens på stockholmsbänken anförande hade åtminstone den
förtjensten, att han sökte roa kammaren, och under en så långvarig
debatt i samma fråga som denna, är det åtminstone i mina ögon eu
obestridlig förtjenst.

Dessa talare hafva, såsom jag sade, förebrått utskottet inkonseqvenser.
Jag vet icke, om den förste talaren, den som i dag började
debatten, hade rättighet till en sådan förebråelse. Den största inkonseqvens
man kan tänka sig är väl den, då samme talare, efter att
först hafva sökt nedgöra utskottets motivering,- kullkastar sin egen
reservation och gör ett yrkande, som i hufvudsak öfverensstiimmer med
utskottets!

Utskottet har icke ansett sig kunna tillstyrka det föreliggande
kongl. förslaget till antagande af Riksdagen; men utskottet har uttalat
sitt erkännande af det kongl. förslagets obestridliga förtjenster och sitt
gillande af förslagets hufvudpriueiper, nemligen iuvaliditetspensioneringen
och den obligatoriska försäkringen, beträffande den senare, eller
tvångsförsäkringen, dock med erinran, att den här med varsamhet tilllämpas.
Huruvida de ärade talare, som i utskottets motivering endast
sett en höjdpunkt — jag tror nästan, att det var ordet — af diplomatiskt
kringgående af hvad utskottet sjelft velat hafva fram, huru -

Om förslatj till
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.

(Forts.)

N:o 35.

Lördagen den 27 April, f. m.

Om förslag till
lag angående,
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.

(Forts, i

vida dessa talare verkligen gjort sig mödan att läsa detta betänkande,
derom är jag för min del i tvifvel. Ty hade de verkligen läst betänkandet
till slut och sett den resumé, som utskottet gjort af sin
motivering, de framställningar, som utskottet anhållit måtte vid framläggande
af nytt förslag tagas i öfvervägande, så tror jag icke, att
sådana påståenden blifvit gjorda.

De ändringar i det kongl. förslaget, som utskottet ansett nödvändiga,
för att förslaget enligt utskottets förmenande skulle tillfredsställa
de stora och behjertansvärda ändamål, som med detsamma afses
och på samma gång blifva praktiskt tillämpligt, hafva emellertid varit
sådana, att utskottet icke med den tid och de krafter, som stått
utskottet till buds, ansett sig kunna åstadkomma de utredningar och
de beräkningar, som måste utgöra grunden för ett förslag, omarbetadt
på de grunder, som utskottet uttalat. Enligt utskottets mening bör
lagen omfatta, utöfver de i § 2 af förslaget såsom försäkringspligtige
angifna, äfven öfriga klasser af arbetare, som med de förre äro i ekonomiskt
afseende likstälda och således lika berättigade som de förre
att komma i åtnjutande af de fördelar, som pensioneringen är afsedd
att bereda. Orsakerna, hvarför dessa klasser icke blifvit medtagna i
det kongl. förslaget, äro dels svårigheten att å dem tillämpa tvångspensioneringen,
då ingen ansvarig arbetsgivare i regel för dem finnes,
dels den ökade kostnad, som genom dessa klassers medtagande skulle
komma att drabba staten. Men svårigheterna torde kunna och borde
kunna öfvervinnas, och de ökade kostnaderna äro ingen giltig orsak
för staten att undandraga en klass hjelpbehöfvande det understöd,
som staten under enahanda förhållanden tilldelar en annan.

Jag skall icke nu uppehålla mig vid de öfriga punkter i utskottets
förslag, som utskottet ansett böra tagas under öfvervägande vid ett
nytt förslags framläggande. Dessa punkter äro af den föregående talaren
på göteborgsbänken så tillräckligt framhållna, att derom torde icke
vidare behöfva ordas. Men jag skall tillåta mig fästa kammarens uppmärksamhet
på ett par andra bestämmelser i det kongl. förslaget, som
enligt mitt förmenande äro värda att påaktas.

Den ena är de försäkringspligtiges indelning i olika klasser, två
för män och en för qvinnor. En dylik klassindelning hade varit berättigad,
om de försäkringspligtige uteslutande genom egna bidrag
skulle beredt sig pensioner, men då arbetsgifvaren till icke obetydlig
del skall dertill bidraga, så kan det ifrågasättas, huruvida de försäkringspligtige,
som under kraftens dagar haft större inkomster, på denna
grund böra vara berättigade att vid inträffande invaliditet erhålla
större pension. Existensminimum torde, sedan arbetskrafterna upphört,
i det närmaste vara lika för den ene som för den andre, och
den, som under kraftens dagar haft större inkomster, bör hafva varit
i tillfälle att på ett verksammare sätt sörja för sin ålderdom. Att så
i allmänhet sker, bör ju antagas för gifvet; och helt visst skall det
förhållandet inträffa, om en försäkringslag med olika peusionsklasser
kommer att antagas, att de försäkringspligtige, som komma i åtnjutande
af pension inom första klassen, skola utgöra en betydligt mindre procent
af samtlige försäkringstagare inom den klassen än inom de öfriga

Lördagen den 27 April, f. m. 49

klasserna. Om olika pensionsklasser kade ansetts nödiga för män,
hvarför kar icke då ett likartadt förhållande införts beträffande qvinnor?
I fråga om dessa förefinnes, enligt mitt förmenande, fullt ut lika
stor skilnad som i fråga om män. Enligt mitt förmenande borde helst
endast en pensionsklass finnas, lika för män ock kvinnor och med
minsta möjliga tvångsafgift, men jemte den obligatoriska försäkringen,
med den förenad och på ett verksamt sätt understödd af staten, en
frivillig försäkring, der hvarje försäkriugspligtig egde att mot inbetalningar
bereda sig högre pensionsbelopp än det, som tvångsförsäkringen
berättigar honom till. Det var denna tanke, som låg bakom eller
rättare uti utskottets uttalande, som en del talare i dag sökt misstyda.

Äfven i fråga om den s. k familjepensioneringen eller hustrupensioneringen
och barnuppfostringshjelpen kunna tvifvelsmål uppstå
om de föreslagna bestämmelsernas lämplighet. Dessa slag af försäkring
skola uteslutande bekostas af staten; de äro således rena understöd.
En qvinna, hvars man under fem år varit försäkringspligtig,
egen på denna grund vid inträffande invaliditet rätt till pension, äfven
om hon icke sjelf någonsin varit i försäkringspligtig anställning och
således icke med ett öre bidragit till sin pension, och detta äfven om
hon ensamt eller gemensamt med mannen är egare af tusentals kronor.
Samma förhållande eger rum med afseende å barnuppfostringshjelp.
Vid faderns död skall sådan hjelp till minderåriga barn utgå oafsedt
boets ställning, blott fadern varit försäkringspligtig de bestämda 260
veckorna. Jag säger: det kunde ifrågasättas, huruvida dessa understöd
höra utgå i hvarje fall, äfven då icke behof af sådant understöd
föreligger.

En annan bestämmelse i det kongl. förslaget, som vid en förnyad
ompröfning torde vara värd att beaktas, är den om pensionsnämnder.
I regeln skola sådana nämnder finnas inom hvarje kommun. Kostnaderna
för hvarje sådan nämnd torde kunna beräknas till 150 kronor
årligen. För mången mindre kommun skall denna ökade utgift helt
visst kännas ganska tung, så mycket mer som nämndens verksamhet,
sådan som den i det kongl. förslaget finnes utvecklad, helt visst skall
komma att lemna ganska mycket öfrigt att önska.

Af de skäl utskottet anfört och jag här ytterligare tillåtit mig påpeka
torde framgå, att frågan icke är till alla sina delar så utredd,
att en definitiv lösning af densamma nu bör ega rum. Man kan styrkas
ännu mer i detta antagande, då man här i dag hört, huru de skilda
talarne efter långa anföranden kommit till olika yrkanden. Således
föreligga här till kammarens beslut, utom utskottets, redan tre olika
förslag. Att, såsom eu ärad reservant föreslagit, söka lösa frågan på
experimentel väg skulle kanske säkrast leda till målet; men för min
del tror jag, att en utredning från de synpunkter, utskottet angifvit,
är att föredraga. Det dröjsmål, som härigenom uppkommer, anser
jag af ingen betydelse, helst om den vigtiga åldersgränsen för den nu
lefvande generationens mottagande i försäkringen i det nya förslaget
höjes från 40 till 50 år eller, såsom utskottet ansett lämpligt, till 55
år. Genom en sådan ändring af det kongl. förslaget skulle äfven med
liera års dröjsmål fördelarne för de nu lefvande arbetarne blifva be Andra

Kammaren* Prat. Vild). K:<> 4

N:o 35.

Om förslag till
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.
(Forts.''»

N.o 35.

Lördagen den 27 April, f. m.

Om fardag till tydligt större, än om förslaget i dess föreliggande form nu antages,
■■L*i,aenfle Bifaller Riksdagen det af Kongl. Maj:t äskade och af utskottet såsom
beredande a/ önskvärd! ansedda anslaget af 1,400,000 kronor att afsättas för den
pension vid blifvande pensionsfonden, då är frågan förd ett högst betydligt steg
varaktig oför- framåt, och dess lösning inom en icke aflägsen framtid betryggad.
”“arbete* Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Wavrinsky: Då den kongl. proposition, som nu föreligger,
är ett nytt steg till inlösen af de löften, som Kongl. Maj:t vid diktamen
till statsrådsprotokollet i oktober 1888 lemnade, är det naturligt,
att jag vill vara den siste, som lägger något hinder i vägen för
dessa löftens inlösning. Jag hoppas också, att, trots det att utskottet
mycket styfmoderligt behandlat detta ärende, och derför med rätta
åtnjutit ett omildt omdöme, Riksdagen ändock skall genom sitt beslut,
ehuru det antagligen kommer att lyda på afslag, föra frågan framåt,
så att vi redan nästan riksdag kunna få se den löst. Jag skall i
denna stund icke uppehålla kammaren länge. Endast några få iakttagelser,
som trängt sig på mig vid läsningen af detta aktstycke, och
hvilka iakttagelser jag icke funnit direkt uttryckta af de talare, som
hittills haft ordet, vill jag frambära.

De afgifter, som skola erläggas, är det ju meningen, att arbetsgifvarne
skola utgöra med 4 och arbetarne med |. Frågar man sig,
hvilka som i verkligheten få betala dessa afgifter, skall svaret utfalla
olika! Man har anledning antaga, att det i de flesta fall kommer
att blifva arbetarne, som få betala alltsammans. Några gånger kanske
arbetsgifvarne betala sina delar, men det blir nog på det sättet, att
det kommer att ske genom afdrag på lönerna. Kanske äfven en och
annan utomordentligt aktningsvärd arbetsgifvare någon gång skulle
komma att betala det hela, men hufvudsakligen kommer det nog ändå
att gå ut öfver arbetarne.

Under sådana förhållanden synes det mig bäst, om också arbetarne
sjelfva finge ensamma bidraga till denna pensionsfond genom
premieinbetalningar, så att arbetsgifvarne icke erlade något, utan i
stället staten eller kommunerna bidroge med vissa summor, som borde
uttagas progressivt. Jag har hört den tanken uttalas, att en sådan
nationalegendom som riksbankens vinst med allt skäl borde kunna
användas för detta ändamål. Den ålder, vid hvilken pension enligt
förslaget skulle åtnjutas, utan att betyg om varaktig oförmåga vore
behöflig, är satt till 70 år. Jag skall dock be att få påpeka, att den
ålder, vid hvilken oförmåga i betydlig grad inträder, är mycket tidigare,
och att den är mycket vexlande allt efter de olika yrkenas farlighet
och de krafter, de taga i anspråk. Jag skulle derför hafva
önskat, att denna åldersgräns kunnat göras vexlande allt efter de
olika yrkenas större eller mindre farlighet, om det varit praktiskt utförbart.
Men då det sannolikt icke med fördel låter sig göra, skulle
jag vilja upptaga ett förslag, som framkommit i faekföreningarne i
Stockholm och som torde kunna bidraga till ett noggrannare bestämmande
af invaliditeten. Jag menar då icke en invaliditet, som betyder
en fullständig, varaktig oförmåga, utan en oförmåga till sjelfförsörjning

Lördagen den 27 April, f. m. 51

så stor, att den kan likställas med invaliditet. Fackföreningarne
hafva nemligen uttalat den uppfattningen, att till invalider borde medräknas
de, hvilkas medelarbetsförtjenst på grund af försvagad kraft
nedgått till en tredjedel under ortens och yrkets genomsnittslöner.
Jag har nämnt detta, för att det må kunna tagas i betraktande, då
frågan åter upptages till pröfning.

Det är dessutom en sak till, som jag i korthet skall be att få
beröra, och det är frågan om denna pensionerings omfattning. Man
vill pensionera arbetarne; och man vill att arbetsgifvarne skola dertill
bidraga. Men nog händer det och kanske icke så sällan, att arbetsgivare
sjelfva också kunna komma i den ställning, att äfven de behöfva
få pension. Om de icke kunna få vara med om denna försäkring
och de försummat att på frivillig väg försäkra sig, återstår då för
dem ingenting annat än fattighuset, ehuru de sjelfva förut varit med
om att bidraga till sina arbetares pensionering. Detta är ett af de
skäl, som göra, att jag för min del — då jag framför allt icke vill
vara med om uppbyggandet af några klassgränser — helst skulle se,
att denna pensionering blefve allmän.

Af de resolutionsförslag, som här blifvit framstälda, skulle jag
kunna vara med om såväl friherre Lagerbrings som herr Bergs förslag.
Stäld i valet mellan dessa båda och — ehuru det är svårt att
säga, hvilket af dem har företrädet — skall jag, då mina åsigter i
allmänhet öfverensstämma med de af herr Berg i frågan uttalade, ansluta
mig till hans förslag, till hvilket jag, herr talman, skall be att
få yrka bifall.

Som tiden nu var långt framskriden, men ännu åtskilliga talare
anmält sig vilja afgifva yttrande i förevarande ämne, uppsköts den
vidare öfverläggningen till kl. 7 e. m., till hvilken tid kammarens ledamöter
medelst utfärdadt anslag kallats att åter sammanträda.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3,3 9 e. m.

N:o 35.

Om f örslag till
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig oförinäga
till
arbete
(Forts.)

In fidem

E. Nathorst Böös.

N o 35.

Om förslag till
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.

(Forts.)

Lördagen den 27 April, e. ra

Lördagen den 27 april.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Fortsattes öfverläggningen angående punkten 1 i särskilda utskottets
n:o 2 utlåtande n:o 2, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen med förslag till lag angående försäkring för beredande
af pension vid varaktig oförmåga till arbete samt afgifna motioner i
ämnet, och lemnades dervid, enligt förut gjord anteckning, ordet till

Herr vice talmannen Östberg, som yttrade: Herr talman! Då
man börjar läsa utskottets motivering för sitt förslag, så finner man
der, att utskottet gifvit ett ganska kraftigt erkännande åt det kongl.
förslaget. Utskottet säger, att det kongl. förslaget “genom sina obestridliga
förtjenster fört frågan i dess helhet ett betydande steg framåt
och derigenom jemväl ingifvit berättigade förhoppningar om dess snara
lösning". Men, fortsätter man vidare i utskottets betänkande, så finner
man, att utskottet nästan oafbrutet tager tillbaka det goda vitsord,
som det till eu början lemnat.

Man ser, att utskottet icke kan gifva klart besked om hvad det
tänker i detta vigtiga ärende. Man borde väl i första rummet vänta,
att utskottet skulle uttala sig alldeles bestämdt angående lämpligheten
af obligatorisk arbetareförsäkring. Det gör emellertid utskottet icke.
Man finner väl, att utskottet säger, att det är ytterst svårt att kunna
få en tillfredsställande arbetareförsäkring utan att tillgripa tvångsförsäkring;
men sedan framställer utskottet deremot en massa betänkligheter
ur flera olika synpunkter, och slutresultatet af denna framställning
är den, att man icke vet, om utskottet verkligen vill, att
arbetareförsäkringen skall byggas på obligatorisk försäkring eller på
frivillig väg.

Samma osäkerhet tinner man sedan i flera punkter. Man linner,
att utskottet vill i åtskilliga afseenden utvidga området för försäkringen
utöfver hvad Kongl. Maj:t har föreslagit. Sålunda finner man, att
utskottet anser icke blott de mera fasta arbetarne böra inbegripas i
försäkringen, utan äfven de s. k. lösa arbetarne, betings- och styckearbetarne,
hvilka icke hafva någon arbetsgifvare. Man finner vidare,
att utskottet vill bereda pension icke blott, såsom Kongl. Maj:t föreslagit,
åt arbetarnes efterlemnade äkta barn, utan äfven vill utsträcka
denna förmån till oäkta barn och till barn efter aflidna försäkringspligtiga
qvinnor. Man finner vidare, att då Kongl. Maj:t ansett förhållandena
kräfva, att af den närvarande generationens arbetare endast
de, som äro under 40 år, skulle få ingå i försäkringen, så vill utskottet,
att man skall medtaga arbetare af den närvarande generationen af

Lördagen den 27 April, e. m.

f>3

N o 35.

ända till 55 års ålder. Men dermed synes mig icke stå i rigtigt
sammanhang, då utskottet sedan talar om de stora svårigheter, som
möta att bereda tillgång till denna försäkring, så att utskottet anser
det kunna sättas i fråga, huruvida landet kan bära eu så stor försäkringskostnad.
Det synes mig rigtigare, om man har ögon för de
ekonomiska svårigheterna, att snarare söka inskränka och minska bördan
af försäkringen genom att inskränka antalet af dem, som skola
tagas med, än att ytterligare öka detta antal. Det är ju klart, att
de ekonomiska svårigheterna genom en sådan ökning växa allt mer
och mer och att man löper fara att genom fasthållande af sådana
fordringar icke blifva i tillfälle att lösa denna lika invecklade som
vigtiga angelägenhet.

Man ser sedermera, huru utskottet opponerar sig mot regeringens
förslag i nästan alla punkter. Utskottet klandrar ränteberäkningen,
som ligger till grund för förslaget. Utskottet anser foadbildningen
vara olämplig och icke böra komma i fråga. Utskottet anser, att den
af Kongl. Maj:t föreslagna fördelningen af afgifterna mellan arbetsgivare
och arbetare icke är rigtig: utskottet anser, att man borde
dela dem lika, och anser äfven, att statsverket borde i vida större
mån bidraga till försäkringskostnaderna, än i Kongl. Maj:ts förslag är
angifvet. Utskottet vill, såsom nämndt är, i försäkringen inbegripa af
den närvarande generationen äfven personer, som äro mer än 40 år
gamla. Slutligen ser man, att utskottet icke vill godkänna det sätt,
som Kongl. Maj:t föreslagit för upptagande af försäkringsafgifter, nemligen
märkessystemet, och anser, att man på annat sätt lämpligare
bör kunna ordna saken, dock här, såsom i öfriga punkter, utan att
utskottet närmare ingått på frågan och gifvit något sjelfständigt förslag.
Då så är, kan man väl fråga: Hvad står då qvar af det kongl. förslaget?
Så vidt jag kan se, finnes der ingenting qvar. Hvad skall Kongl. Maj:t,
hvad skall allmänheten, hvad skola vi tänka, att utskottet i sjelfva
verket menat och åsyftat? Jag kan icke förstå det. Den talare på
göteborgsbänken, som yrkade bifall till utskottets förslag, yttrade, att
vi icke skulle gå in till Kongl. Maj:t med sväfvande skrivelser. Men
jag vill fråga, om något mera sväfvande skulle kunna insändas till
Kongl. Maj:t än den riksdagsskrivelse, som utskottet här föreslagit?
Då hade det enligt min tanke varit bättre, om utskottet rent ut sagt:
vi äro icke beredda att säga vår mening, vi behöfva tid att tänka på
saken och vi äro icke för närvarande beredda att uttala någon bestämd
åsigt om saken.

För min del kan jag icke komma till någon annan slutsats, än
att det förslag, Kongl. Maj:t framstält, är väl genomtänkt, att det är
godt och att det ganska väl skulle kunna antagas, så vida man för
öfrigt anser sig beredd att nu tåga detta steg att ordna en arbetareförsäkring.
Emellertid måste jag för min del säga, att min tvekan i
detta fall är så stor, att jag icke skulle våga att rösta för bifall till
Kongl. Maj:ts förslag. Man må betänka, att här är fråga om att
samla medel för att bestrida utgifter under en tid, som infäller en 30,
40 år härefter. Det är fråga om att nu lägga upp medel för att
bereda föda åt en kommande generation och skatta kläder åt en kom -

Om förslag till
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.

(Forts.)

N:o 35.

Om förslag till
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid,
varaktig oförmåga
till
arbete.
(Forts.)

Lördagen den 27 April c. m.

mande generation och att sålunda belasta den nuvarande generationen
med utgifter för en ganska aflägsen framtid. Man må betänka, att
dessa utgifter skola tagas från näringarna. Det har sagts, att dessa
utgifter för försäkringen skulle drabba hufvudsakligen arbetarne. Jag
har en alldeles motsatt uppfattning, jag är fullt öfvertygad om att
hela kostnaden för denna försäkring kommer att hvila på arbetsgifvarne,
på näringarna; och det är så mycket klarare att så kommer
att ske, om man tänker på, att afgifterna komma att uppbäras genom
arbetsgifvarne. Det vore annat, om försäkringen vore frivillig. Om
man tänker härpå och besinnar, att näringarnas ställning för närvarande
är bekymmersam, verkligt bekymmersam, så måste man tveka, huruvida
landet nu har förmåga att gå in på denna stora, i ekonomiskt
hänseende tyngande organisation. Jag vågar det för min del icke.
Jag behöfver tänka på saken, och jag tror, att landet behöfver ytterligare
tänka på saken.

Min ståndpunkt är således den, att jag tror, att saken för närvarande
bör uppskjutas. Jag har då icke annat att göra än att sluta
mig i hufvudsak till det yrkande, som af herr Ekenman på förmiddagen
framstälts. Visserligen hyser jag någon tvekan, huruvida förhållandena
kunna vara sådana, att ett nytt förslag lämpligen kan
framkomma så tidigt som till nästa riksdag. Men då jag tänker på,
att eu skrifvelse från Riksdagen, deri önskan framställes, att ett nytt
förslag måtte komma så snart som möjligt, ju icke innebär, att ett
förslag måste framkomma redan nästa riksdag, äfven om saken icke då
kan anses fullt mogen, så anser jag rigtigast att i alla händelser sluta
mig till det af mig nämnda förslaget.

Under uttalande af dessa åsigter ber jag att få yrka bifall till
herr Ekenmans förslag.

Vidare anförde:

Herr Hammarström: Beträffande det, hvarom jag, när jag på
förmiddagen begärde ordet, ämnade yttra mig, har redan gjorts så
många sakrika uttalanden, att jag anser det vai’a klokast att icke
djupare inlåta mig på frågan, och jag skall derför icke heller upptaga
kammarens tid med något långt anförande, så mycket hellre som det
jag ämnade yttra blifvit sagdt af några talare på förmiddagen, utan i stället
inskränka mig till att instämma med några, som här förut haft ordet;
men dessförinnan ber jag dock att få uttala några allmänna tankar.

Jag tror, att det hade varit lyckligt, om utskottet hade kunnat
hinna med att gifva förslaget en bestämdare form, så att det varit
möjligt för kammaren att antaga detsamma, men då det på grund af
frågans stora omfattning icke kunnat ske, så lärer det vara omöjligt
att erhålla något definitivt beslut beträffande denna fråga. Jag ber
dock att få uttala den önskan, att denna fråga måtte återkomma
redan till nästa Riksdag, på det att det icke må inträffa, om den hvilar
öfver, att, efter det nya val till denna kammare egt rum, nye män,
som icke äro förtrogna med denna fråga, såsom ledamöter i det utskott
som å nyo komme att behandla förslaget, på grund af bristande bekantskap
med ämnet i hela dess räckvidd, anse sig behöfva, liksom

N:0 35.

Lördagen den 27 April, e. in.

nu skett, förklara, att man icke haft tillräcklig tid att egna sig åt Om förslag till
frågans allsidiga utredning och bedömande. för

Jag skall anhålla att få till det allra mesta instämma i det beredande af
yttrande, som professor Wijkander hade på förmiddagen. Visserligen pension vid
finnes det vissa detaljer i detsamma, som jag ej gillar, men särskildt varaktig «/«rinstämmer
jag med honom deruti, att derå personer måtte såsom
pensionsberättigade blifva upptagna i det nya eller omarbetade förslaget. (p0rts.)

Vidare skall jag anhålla att få uttala den önskan att, då det
icke är osannolikt eller åtminstone är tänkbart, att kammaren kommer
att fatta ett annat beslut än det hvartill utskottet kommit, d. v. s.
något beslut på grund af de gjorda yrkandena hvad sjelfva klämmen
beträffar, kammaren måtte bifalla det uttalande i sista stycket af
utskottets motivering, der utskottet uttalar önskvärdheten deraf, att för
år 1896 måtte afsättas ett belopp af 1,400,000 kronor, att förvaltas
på sätt der omnämnes, för att komma en blifvande arbetareförsäkring
till godo.

För den händelse att kammaren fattar ett annat beslut, än det
utskottet föreslagit, är det ju icke säkert, att det nu af mig omnämnda
förslaget kommer att inrymmas i kammarens beslut, och derför
ber jag särskildt få uttala den önskan, att så måtte ske.

För öfrigt skall jag be att få yrka bifall till utskottets förslag i
det slut, hvartill utskottet kommit, nemligen att förslaget må, i form
af en skrifvelse, till Kongl. Maj:t återremitteras. Hvad utskottets
motivering vidkommer, vill jag ej vidare inlåta mig än som nyss skett.

Herr ltedelius: Många äro de anmärkningar, som under dagens
lopp rigtats mot utskottet för den form, som det nu föreliggande
betänkandet erhållit, och då jag inom utskottet medverkat till det
resultat, att den kongl. propositionen blifvit afstyrka så skulle jag således
för min ringa person få dela ansvaret för alla de fel, hvartill
enligt många talares yttranden utskottet lärer gjort sig skyldigt i det
föreliggande betänkandet.

Det oaktadt ber jag få säga, att jag tager detta ganska lugnt, då
jag förnummit, att ingen enda talare, såvidt jag kunnat finna, hittills
under den ganska långa diskussionen yrkat bifall till Kongl. Maj:ts
proposition. Alla hafva mer eller mindre i salt instämt med utskottet,
efter att hafva först gifvit utskottet åtskilligt stryk för verkliga eller
inbillade fel. Jag kan således nu yttra mig mycket kortare, än jag
trodde att jag skulle blifva nödsakad till, då jag nemligen icke behöfver
öka de anmärkningar, som rigtats mot Kongl. Maj:ts förslag;
men då jag inom utskottet stannat vid ett afstyrkande af förslaget
utan att kunna framlägga något positivt förslag, hvilket icke heller
utskottet, såsom synes, gjort, men man i allmänhet ju vill hafva sina
yttranden motiverade och denna fråga är så vigtig, att man enligt
min uppfattning mera än någonsin kan hafva skäl att önska motiv
till de beslut, man kommit till, så skall jag anhålla att få yttra några
ord. Då ber jag först i det hänseendet få säga, att misstag vid besluts
fattande i en så stor fråga som denna enligt min tanke är mera ödesdigert
än eljest. Gäller det eu anslags- eller lagfråga och Riksdagen

N:o 35.

Om förslag till
lag angående
försäkring för
beredande af
/»elision vid
varaktig oförmåga
till
arbete.
(Forts)

56 Lördagen den 27 April, e. m.

begär ett misstag, vare sig flen bifaller eller afslår ett förslag på detta
område, så kan det vissserligen vara ledsamt och i åtskilliga afseende»
menligt, men dock icke så menligt, som om Riksdagen skulle begå ett
misstag i föreliggande fall, ty detta förslag är rigtadt på sekler, och
det går då icke så lätt att rätta ett misstag, sedan det är begånget.
Derför bör man fara varligt och sakta fram och tillse, att man får
säkert fotfäste, så att man icke ökar olägenheterna i stället för att
minska dem.

Redan denna omständighet har varit åtminstone för mig bestämmande,
då jag inom utskottet var med om behandlingen af ifrågavarande
förslag, och den manar till varsamhet.

Jag ber nu att få nämna några motiv i åtskilliga hänseenden.
Först hvad ändamålet beträffar. Om detta synas ju alla vara eniga;
ty ändamålet är att skydda mot nöd vid varaktig oförmåga till arbete.,
och hvem vill icke vara med derom ? Men äfven i det afseendet
böra åtskilliga grundsatser ihågkommas utom de, som beröras i det
kongl. förslaget. Vi måste nemligen erkänna såsom en första och
största grundsats, att det är hvars och ens skyldighet, som kan arbeta,
att försörja sig sjelf. Sjelfforsörjning är nemligen i fråga om hvars
och ens ekonomiska vilkor en grundlag för hela verlden; den böra
också vi erkänna, och derför menar jag, att den äfven borde i detta
sammanhang uttalas.

Näst denna grundsats om hvars och ens skyldighet att försörja
sig sjelf kommer en andra, nemligen att vårda sig om sina närmaste,
i tredje rummet kommer den öfriga medkänslan för hvar och en
särskild, den allmänna menskliga barmhertighetens bidrag, och sist
det allmännas.

När nemligen staten, det allmänna, finner, att den enskilde icke
har förmåga att uppehålla sig sjelf och icke har någon, som tager
vård om sig eller hjelper sig, och det visar sig, att icke heller den
allmänna barmhertigheten och menniskokärleken är i tillfälle att till
fyllest afhjelpa den för handen varande nöden och bristen, är det
det allmännas tur att ingripa på ett eller annat sätt. Här har det
föreslagits ett sätt att afhjelpa dylika svårigheter för sådana personel’,
som ej ha annat kapital än sin arbetskraft och sin arbetsduglighet,
och att söka ställa så till, att, när denna förmåga sviker, dessa personer
likväl måtte få sitt nödtorftiga uppehälle utan att behöfva anlita den
allmänna fattigvården. Derför har man kommit på den tanken att
bilda en pensionsanstalt, och så långt hoppas jag att vi alla äro ense.

Men sedan kommer ett anDat stycke: huru många skall man försöka
bereda pension åt. Vid denna frågas besvarande har det visat
sig, att meningarne varit i högsta grad skiljaktiga. Somliga mena —
det hörde vi med styrka uttalas af herr statsrådet och chefen för
civildepartementet — att det ej går an att taga med alla, som kunna
vara i behof af den pensionshjelp, som vi afsett att bereda, utan blott
vissa klasser, under det att andra talare före mig, liksom så många
gånger eljest, framhållit, att alla, som behöfra en sådan pension, också
böra beredas eu sådan.

Särskilt från statsrådsbänken har den meningen i dag framhållits.

Lördagen den 27 April, e. m. 57

I detta hänseende antecknade jag ett yttrande, som jag inser vara af
synnerlig vigt och betydelse, eftersom det kommit från statsrådsbänken
och derför måste tillmätas större vigt, än om det kommit från annat
håll. Det lydde så: “Det öfverstiger statens förmåga att försäkra
alla om pension

Ett sådant uttalande från det hållet synes mig vara mycket, mycket
nedslående, ty dä måste jag tänka: förhåller sig saken så, att det
öfverstiger statens förmåga att försäkra alla om pension — älven de
klasser, som utskottet visar sig vilja ha med — ja, då ser jag ingen
annan utväg än att förslaget måste falla, då är det enligt mitt förmenande
ej värdt att lefva. Kan ej staten orka med att bereda
sådana pensioner, som här afses, åt alla de arbetande klasserna, och
räcka krafterna endast till för att bereda en dylik förmån åt en
mindre del — 15 procent af rikets befolkning, 35 procent af den
arbetande stammen — då är, såsom jag sade, detta förslag sitt fall
värdt. Jag har dock under arbetet i utskottet och äfven eljest hyst
förhoppning om, att det skulle vara möjligt att utsträcka denna
försäkring till äfven andra klasser, särskildt till jordbruksbefolkningen,
såsom jordlöpare o. d.

Det kongl. förslaget är i afseende på sin omfattning enligt mitt
förmenande delvis för vidsträckt och delvis för inskränkt. Hvad den
sistnämnda sidan beträffar, har jag redan berört den och vill ej vidare
uppehålla mig vid densamma, men å andra sidan vågar jag som sagd!
äfven påstå, att det är för vidsträckt, ty det inrymmer under försäkringen
äfven sådana, som ha ända till 1,800 kronors inkomst. Hvad
betyder det? Jo, om alla rikets innebyggare, som ha mindre än 1,800
kronors inkomst, skulle medtagas i försäkringen, skulle vi få med hela
rikets befolkning så när som på 1 eller j procent, såvida nemligen
den statistik är tillförlitlig, som här föreligger, nemligen Sveriges
officiella statistik, ty der står, att af hela antalet röstberättigade är
det icke mer än 24,000, som ha mer än 100 fyrkar att rösta för.
Denna uppgift är dock något vilseledande, ty bolag och bolags intressenter
synas ej der, så att siffran väl är något högre än den här angifna.
Men i alla fall är den obetydlig. Så långt har jag ej trott att man
skulle kunna gå med, ty gör man det, måste man naturligtvis endast
af detta skäl gifva herr statsrådet rätt och anse det omöjligt att
komma något vidare på den inslagna vägen.

Medlet att nå det förut antydda målet skulle vara upptagande
af af gifter. Härom har det talats * så mycket förut, att jag ej vill
öka det talet med mer än att säga, att utkräfvandet af dessa afgifter
skulle bli en beskattning. Detta har dock bestridts, och det har å
andra sidan påståtts, att så icke skulle vara förhållandet, men i alla
händelser — man må kalla det beskattning eller ej — måste det
dock finnas afgifter, afgifter, för hvilka arbetsgifvarne skulle ikläda
sig ansvar vid böter och fängelse, om de förra ej liqviderades. Vill
man se’n kalla denna afgift skatt eller ej, kan just göra detsamma.
Jag vidhåller ändå uttrycket, ty jag kan ej se någon skilnad mellan
dessa tvångsafgifter och andra tvängsafgifter. Men jag får säga, att
denna skatt skulle verka högst ojemnt, och ur den synpunkten är

N:o 35.

Om förslag tilC
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.

(Forts.)

N:o 35. 58 Lördagen den 27 April, e. m.

Om /anlag till den olämplig och äfven orättvis. Jag vill nämna ett exempel till beffrsäkrCn™™,
- styrande af detta påstående. Tänker jag nemligen på de få, i ekono''
beredande af >aiskt afseende lyckligt lottade i vårt land, som ha en större kontant
■pension vid årsinkomst utan att för nämnda inkomst behöfva idka handtverk eller
varaktig oför■ industri, utan ha sin inkomst gifven — det finnas några sådana,
Arbete11 som tia 1°’ äncla ^ kronors inkomst — så uppgår afgiften

(Forts.) f°r dem, om de ha några få tjenare och tjenarinnor, till några 10 ä
20-tal kr. per år, hvilket ju är en ren bagatell. Låtom oss till jemförelse
dermed tänka på eu industriidkare, ingalunda en af det mindre
slaget och icke heller en sådan, som enligt förslaget skulle få sina
utgifter tillbaka, ty han skulle ju ej drabbas af dessa, utan en, som
skattar för 3,000 kronors inkomst — jag känner en å två sådana —
och som för att få denna inkomst måste ha en arbetsstyrka af mer
än 400 man. Skulle han svara för den afgift, som förslaget ålägger
honom, så skulle han betala 6,500 kr. i afgift för sina arbetare, men
då han sjelf blott har 3,000 kronors inkomst, kan man lätt beräkna,
huru det skulle gå. Han kan naturligtvis icke fortsätta med sin verksamhet,
utan måste nedlägga densamma, och då har man gjort något,
som man väl ej afsett att göra, nemligen att rycka brödet ur munnen
på arbetare och arbetsgivare och ställa dem på bar backe. Detta
skulle i ett sådant fall bli följden af vår tillämnade välgerning. Jag
skulle önska, att detta fall vore enstaka. Jag vet ej, om det är så;
jag vet blott, att det existerar dylika fall, men de visa i alla händelser,
att ifrågavarande skatt skulle verka högst ojemnt och således icke
kan anses vara en rättvis beskattning.

Om bidragen från statens sida vill jag ej yttra mig. De skulle
bli i principen olika, och staten skulle icke, menar man, behöfva råka
i svårigheter derför. Det är dock icke utan, att jag har anmärkningar
äfven mot denna sida af förslaget. Ty skall staten bidraga, bör den
bidraga med lika mycket åt alla de försäkrade.

Ser jag på p e rt s ionsa ftjiftern a och motsvarande pensioner, så äro
de icke proportionella, utan disproportionella, nemligen till förmån för
dem, som ha större inkomster och i följd deraf större pensioner, och
till nackdel för de mindre inkomsttagarne. Skall det nu vara någon
olikhet, så ville jag hellre se denna vara till förmån för de sämre stälda
och ej för de bättre lottade.

Jag kommer sedan till den mycket omtvistade frågan om fondbildningen.
I den frågan var det en talare — en talare på stockholmsbänken
— som ironiserade icke så litet (ifver utskottets motivering
och hemställan och med sin framställning väckte åtskillig munterhet
i kammaren. Jag tror, att det var friherre Lagerbring, som yttrade,
att utskottet skrifvit ett mycket märkvärdigt betänkande: först säger
det, att fondbildningeu är för stor och afskräckande, och sedan vill
utskottet öka den, och derpå säger man sig vilja minska den. Detta
ser ju märkvärdigt ut. Men, mine herrar, låter det icke förklara sig?
Kan man ej få in en förnuftig mening i detta utskottets resonnement?
Det säger ju, att det enligt det kong!, förslaget och de sakkunniges utredning
skulle kosta bortåt 600 millioner kronor att få de klasser,
som Kongl. Maj:ts förslag omfattar, försäkrade. Utskottet säger, att

N o 35.

Lördagen den 27 April, e m.

det icke anser skäligt att tillstyrka, att man skulle kasta ut så mycket Om förslag tiu
ock göra en så påkostande uppoffring för en liten del af befolkningen, ^.^Hng^Sr
Skulle man göra något, borde alla klasser komma med, men då skulle heredande af
äfven fondbildningen komma att uppgå till omkring en milliard. pension vid
Utskottet anser, att landet ej bar råd till detta, hvarför det afstyrker varaktig oförförslaget.
Men så säger utskottet: om det låter sig göra, hemställa
vi, att sådana beräkningar må uppgöras, att det visar sig, om det ej (Ports.)

är möjligt att bringa ned fonden till lägre belopp, så att landet kan v

gå ut dermed. Men att landet skulle kunna bära en uppoffring af
vare sig <300 millioner eller 1 milliard, har utskottet, så vidt jag funnit
eller har mig bekant, ej ansett möjligt. För min del får jag säga,
att det är för mycket begärdt af den generation, som närmast kommer,
att den först skulle såsom hvarje annan generation sörja för sitt eget
bestånd och sedan amortera den närmast föregående generationens
skuld, som utgör — om man endast tager hänsyn till den intecknade
skulden i fastigheterna och statens fonderade skuld — nära nog 2
milliarder kronor. Utom det, att denna generation eller möjligen eu
och en half generation skulle amortera denna skuldmassa och så uppehålla
sig sjelf, skulle den samla en fond för den efterföljande generationen,
så att denna skulle kunna få det bättre stäldt i framtiden.

Jag vill ej bestrida, att det skulle vara fördelaktigt för den kommande
generationen att få denna fond samlad, lika litet som jag vill bestrida
herr statsrådets yttrande, då han sade, att det skulle vara önskvärdt
för oss, om våra förfäder för 80 år sedan börjat samla en sådan fond,
så att den nu funnes tillgänglig. Detta hade nog varit behagligare
än att nu ha en skuldmassa på 2 milliarder att dragas med. Men
faktum är ju, att detta ej skett och att den gångna generationen har,
i stället för att göra besparingar, ådragit oss skulder. Man må förebrå
den för bristande sparsamhet och man må taga det huru som helst,
så är detta dock ett faktum; och jag vet ej, om det går för sig att
genom ett riksdagsbeslut frambringa en annan ordning i detta hänseende.
Men om det låter sig göra, skall jag gerna nedlägga min röst
i urnan för detsamma, om jag nemligen derigenom kan sopa bort
denna skuld och göra folket sparsamt och arbetsamt, så att det kan
försörja sig sjelft och nästa generation med. Men jag tror icke på
något sådant, och derför vågar jag ej vara med om ett dylikt förslag.

Hvad nu beträffar verknintjarnr af den föreslagna pensioneringen,
ha somliga sagt, att dess verkan skulle visa sig i minskad missbelåtenhet,
andra tro, att detta förslags antagande skulle orsaka missnöje,
och en tredje sade, att den skulle tilltäppa den förnämsta källan till
missnöje. Fn annan åter har talat om så långt gående missbelåtenhet
med förslagets verkningar, att den kunde kallas “förbittring" mot det
samma. l)å jag hörde dessa olika omdömen, tänkte jag, att det måste
vara ett mycket märkvärdigt förslag, som kunde ha så olika verkningar;
och derför måste man vara försigtig. Jag fruktar äfven, att
antagandet af förslaget skulle åstadkomma missnöje; och det som för
mig der vid lag är mycket betänkligt, är, att dylikt missnöje skulle
yppa sig särskilt bland sådana lager af vårt folk, der man hittills minst.
sport sådant, nemligen just hos de stilla i landen, de idoge, sträf -

N:0 35

Löräagen den 27 April, e. m.

Om förslag till samme jordbruksarbetarne. Jag tror för öfrigt ej, att dessa äro så
försiikrlT^fir ^eua arbetare, som en talare i går påstod, då han yttrade, att det
beredande af blott är V>(1 jultiden, som jordbruksarbetarne arbeta från solens upppension
vid gång till dess nedgång. Jag tror tvärtom, att de hålla på med arbetet
varaktig oför- till nattetid vintern igenom och att de till och med under sommaren
"arb tl^1 ai''beta “från solens uppgång till dess nedgång1''. Denna jordbruks(Forts
j befolkning lefver ett så stilla och förnöjsamt lif, att åtminstone jag

för min del ej vill störande ingripa deri. Men jag fruktar, som sagdt,
att lagen särskilt bland dem skulle kasta in en brandfackla och väcka
ett missnöje till lif, som hos denna klass ännu ej finnes. Der missnöje
finnes, måste vi tåla det, och från ett sådant håll ha vi icke att

vänta någon tillfredsställelse, om vi antaga detta förslag. Det hafva

vi hört i dag. Detta sades ju af en talare från Stockholm, i hvars

anförande det hette, att äfven om staten skulle betala sina afgifter
till förvaltningen, enkepensioneringen och barnuppfostringen, och arbetsgifvarne
skulle betala sin andel, skulle det dock anses, som om arbetarne
sjelfva skulle betala allt sammans och på detta sätt få fattigvården
på sig Överflyttad. Man skulle få höra det påstås, att förslagets
antagande blott skulle innebära ett öfverflyttande på arbetarne af
fattigvårdstungan från dem, som nu bära denna börda. Så låter det
redan nu, men huru skulle det då icke komma att låta sedan!

Men huru förhåller det sig egentligen med den saken? Då jag
hörde herr statsrådet uttala sig i denna fråga, föreföll det verkligen,
som om det skulle ligga någon sanning i det nämnda påståendet.
Han sade, att det skulle bli en högst betydande lindring i fattigvårdstungan,
om förslaget antoges. Herr statsrådet påstod äfven, att tjenstehjon
och arbetare bidraga med ojemförligt största antalet till fattigvårdsstaten,
samt hänvisade i det afseende till sid. 29 i betänkandet.
Jag ber eder, mine herrar, fästa ögonen på detta ställe, medan jag
slår upp Sveriges officiella statistik för att se, hvad den säger i den
här saken. Varen så goda och läsen sid. 29 och de siffror, som der
stå rörande arbetare och tjenstehjon, och under tiden skall jag slå
upp sammandraget af den officiella statistiken sid. 25, som handlar
om fattigvården i riket. Der står, att fattigvården under åren 1889—
1893 har varit bestridd så, att ett antal af tillsammans 252,000 personer
erhållit fattigunderstöd. Af dessa var det först 30,471 barn
under 15 år, som voro utackorderade på fattigvårdsamhällenas bekostnad,
samt dertill 70,000 barn till föräldrar, som åtnjuta fattigvård.
Detta gör mer än 100,000 barn, och detta är således den ojemförligt
största siffran.

I andra rummet komma väl då arbetarne, kan man tänka. Mej,
der komma enkor och frånskilda hustrur, som utgöra ett antal af
47,575 personer. Dessa två grupper utgöra tillsammans f af hela
antalet.

Sedan komma visserligen ogifta mankön och ogifta qvinkön med
tillsammans 45,000 personer, nemligen 14,000 män och 31,000 qvinnor.
Det står ej här, om det är drängar eller pigor, som man menar. Men
jag vill påpeka, att i kyrkoböckerna bruka vi prester på vederbörandes
egen begäran och enligt allmänt gängse sed skrifva en ogift man

N:0 35.

Lördagen den 27 April. e. m.

såsom dräng, äfven om han ej tjent på 30 år, och en ogift qvinna Om förslag till
såsom piga, äfven om hon ej mer än några år i sin barndom varit i
tjenst. Detta förklarar, hvarför “drängar" och “pigor" få så höga beredande af
siffror i fattigvårdsstatistike n. pension vid

Det samma gäller äfven uttrycket “arbetare'''' i förhållande till varaktig oförhemmansegare
och andra. T. ex. 1894 hände det ledsamma med en inäga till
hemmansegare, som egde ett hälft mantal, att han för år 1895 blef (f0^s)
skrifven såsom arbetare och ordinarie fattighjon, men naturligtvis icke
såsom hemmansegare. Detta visar, att den nämnda talarens påstående
ej håller streck.

Och dessutom finnas andra faktorer, som man kunde vara frestad
att omtala — för att icke uppehålla tiden vill jag dock ej göra det
— och som visa, att om det genom förslagets antagande skulle bli en
lindring i fattigvårdstungan, skulle denna lindring dock bli helt obetydlig,
så att i det hänseendet behöfva vi ej lägga synnerlig vigt vid
det föreliggande förslaget.

Så har jag några ord att säga om förvaltningen. Det har sagts
från trovärdigt håll, att de nämnder, som det kong!, förslaget talar
om, skulle vara — om jag hörde rätt — de bästa möjliga. Ja, då
tänker jag, mine herrar, att äro dessa nämnder de bästa möjliga, må
Gud bevara oss för dem, som äro sämre!

Jag tror om dessa nämnder, att de ej kunna fullgöra sina uppgifter,
och detta i synnerhet af det skälet, att de ej skulle ha någon
längd att gå efter. Dessa nämnder skulle då blott komma att hålla
sina sammanträden och föra ett diarium eller ett s. k. register, men
de skulle ej hafva några längder, hvaraf man kunde få veta, hvilka
som äro försäkrade, hvilka som äro arbetsgivare och huru mycket
hvar och en har inbetalt. Dylika saker skulle man ej få reda på
annat än af de böcker, som arbetarne måste ha. Dessa böcker kunna
nog vara bra — om man nemligen har dem i behåll. Men dylika
längder måste fordras såsom ett oeftergiiiigt vilkor för att lagen skall
kunna bli verksam, och för att man skall kunna kontrollera och följa
med och öfverskåda försäkringen, och jag kan ej se någon utväg att
undgå ett dylikt ordentligt register, som upptager alla de försäkrade.

Men jag vill tillägga, att jag inser, att på det sättet blir administrationen
ganska dyrbar. Jag instämmer i det hänseendet med min granne,
som påstod, att förvaltningen skulle komma att kosta millioner. Jag
trorj mig hafva hört, att dessa kostnader i Tyskland för närvarande
uppgå till 5 millioner mark. Jag kan naturligtvis ej säga, till hvilket
belopp de skulle komma att uppgå i Sverige, men att de ej skulle bli
så billiga, som det utlofvats i den kongl. propositionen, är min liffiga
öfvertygelse.

Nu kan man säga: detta tal är ju negativt, nedrifvande och förstörande.
Ja, jag kan ej neka till att det på visst sätt är så. Jag
vet det mycket väl, och jag har med vett och vilja uppträdt på sätt
jag gjort. Vilja herrarne klandra mig derför, så gören det gerna för
mig; jag kommer att taga det lugnt.

Jag anser nemligen, att det är bättre att ej hafva någon lag alls
på detta område, än en lag sådan som den nu föreslagna.

N:o 35.

Om förslag till
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
''varaktig oförmåga
till
arbete.

(Forts.)

62 Lördagen den 27 April, e. m.

Men det hindrar ej att erkänna, att det fins åtskilligt godt och
bra i förslaget, men det tjenar ej något till att tala derom, då jag ej
kan vara med om förslaget i dess helhet. Det är som sagdt onödigt
att tala om dessa sidor hos förslaget, och jag slutar med samma yrkande,
som jag hade i utskottet, nemligen på rent afslag.

Men har ni då ej något positivt förslag att framlägga? torde
någon fråga.

Om det verkligen är värdt att framkomma med ett sådant, vet
jag ej, men kanske är det skäl att göra det ändå för den händelse,
att någon skulle finna en smula förnuft deri. Detta mitt förslag utgör
eu sammankoppling af obligatorisk och frivillig försäkring, men i mitt
förslag vill jag gå tillbaka så långt möjligt är, d. v. s. ända till barndomen
och säga: låt oss insätta för hvarje barn en lämplig summa,
som kan afkasta så mycket, att barnet, om det lefver till 55 år, kan få
en lifränta på 100 kronor. Det har sagts, men det har jag ej kunnat
kontrollera, att 20 kronor skulle vara tillräckligt för ändamålet, om
detta belopp insättes under det första lefnadsåret. Är det sant, synes
det vara skål att taga i öfvervägande, om man ej skulle kunna göra
på det sättet. Af statistiken har jag sett, att det under senare åren
i Sverige födes 129—135,000 barn per år. Af dessa do 14,000 under
första lefnadsåret, och det återstår således 120,000 som öfverlefva
första året. Om för hvart och ett af dessa skulle insättas 20 kronor,
blefve det eu summa af 2,400,000 kronor. Detta är ju en vacker siffra,
men dock mindre än hvad som skulle erfordras för ändamålet enligt
nu föreliggande förslag. Om dertill bestämdes, att af denna insats
skulle alla, som ha minst 1,800 kronors inkomst, betala hvar och en
för sina barn, de som ha från 1,800 ned till 1,200 kronor i inkomst
skulle betala •§ och de, som ha från 1,200 ned till 800, skulle betala
4- af afgiften, och de, som ej ha så mycket och ej erlägga bevillning,
skulle få afgiften bestridd till \ af kommunen och till \ af staten, så
blefve det ännu billigare, hvarjemte alla blefvo pensionerade. Man
kunde ytterligare göra den inskränkningen till förmån för småfolket,
att man bestämde, att den, som hade viss inkomst, taxerad t. ex. till
2—3 eller 4 tusen kronor, skulle afstå sin pension till förmån för de
sämre lottade. Man skulle sedan på denna allmänna basis kunna gå
ännu längre med obligatorisk försäkring och stadga, att för alla tjenstehjon,
d. v. s. de, som verkligen tagit årstjenst, skulle vid årets slut
insättas 10 kronor i 20 års tid. Det synes mig, att på dessa personer
skulle kunna tillämpas en del bestämmelser i det föreliggande förslaget,
hvarigenom deras pension skulle kunna ökas, och uppoffringen
härför blefve ej känbar. Man kunde sedan lemna det fritt för så väl
dessa som alla andra att göra större insättningar, och på det sättet
finge man bifogad en frivillig försäkring, något som äfven är omnämndt
i det kongl. förslaget och af utskottet vidrördt.

Om detta förslag är värdt att uppmärksammas, lenmar jag derhän.
Jag kan naturligtvis ej göra något yrkande om bifall till detsamma,
utan jag slutar med yrkande om rent afslag.

Häruti instämde herrar Bengtsson i Gullåkra och Peterson i
Hasselstad.

Lördagen den 27 April, e. m.

N:o 35.

Herr Grundell: Jag har för min ringa del sökt efter förmåga Om .förslag till

klargöra för mig denna svåra fråga om arbetareförsäkring. angående

Sjelfva grundtanken i förslaget, eller att genom bidrag af arbets - beredande af
gifvare och arbetstagare samt äfven genom understöd af staten söka pension vid
bereda åt de mindre bemedlade i samhället en någorlunda tryggad varaktig oförexistens,
då de af en eller annan anledning blifva urståndsätta att ''na''Ja tm
sjelfva försörja sig, den tanken har för mig varit mycket tilltalande. (Korts*)
Äfven den bestämmelsen i lagförslaget, att försäkringen bör vara obligatorisk,
har jag betraktat såsom en förtjenst, ty, om så icke blir
händelsen, torde väl i de flesta fall endast eu del välvilliga arbetsgivare
och en del på framtiden tänkande arbetare komma att ingå i
försäkringsanstalten, och då vore ju syftet med densamma väsentligen
förfeladt. Så vidt jag kan förstå, föreligger det här icke blott en stor
ekonomisk fråga, utan äfven en stor humanitetsfråga, som staten icke kan
undandraga sig att kraftigt taga om hand. Från vissa håll har man sökt
vrida hela frågan på sned och framhållit den såsom enrenfattigvårdsfråga,
och det en sådan i dess mest motbjudande och förhatliga form. Jag såg
af ett tidningsreferat för några dagar sedan, att på ett möte här i hufvudstaden
åtskilliga talare hade yttrat, att de ej ansågo sig hafva skäl att beklaga,
om regeringens förslag folie, ty detta förslag innebure endast,
att de blifvande fattighjonen sjelfva finge betala sin fattigförsörjning.

Sådana uttalanden hafva för mig ingen betydelse. Ty, äfven om det
vore sant, hvilket jag bestrider, att försäkringsbördan hufvudsakligen
blefve lagd på arbetarne, och att de således sjelfva till det mesta hage
bereda sig den hjelp på ålderdomen, hvarmed kommunernas fattigvårdstunga
lindrades, så borde väl icke arbetarne och deras verkliga vänner
misstycka, att denna hjelp komme dem till del såsom en frukt af deras
egna ansträngningar och icke i den förödmjukande formen af fattigunderstöd.
Det är ju denna lags hufvudsyfte att från en stor del af
vårt folk afvärja faran att blifva fattighjon. Och det synes mig, att
man, oberoende af skilda åsigter i andra frågor, borde kunna enas i
sträfvan mot detta mål. Här gäller väl ändå att söka afhjelpa missförhållanden,
som icke kunna qvarstå utan skada för samhället. Jag
tror, att de i ekonomiskt afseende mera lyckligt lottade ofta förbise,
huru tungt det för den utslitne arbetaren kännes att nödgas anlita den
legala fattigvården. Får han blott tak öfver hufvudet och nödtorftig
föda, tycker mängen, att han intet mer kan önska eller begära. Det
beroende af andras understöd, som man sjelf fruktar såsom en olycka,
tänker man med största jemnmod skola kunna bäras af andra, när
de komma i betryck. Jag har dock bland fattiga sett en helt annan
uppfattning göra sig gällande. Det har ej gått ur mitt minne, hvad
jag för några år sedan fick bevittna, att eu fattig statkarl, som fått
sig erbjuden plats å en rätt väl inrättad fattiggård, i det längsta satt
qvar i sin fallfärdiga stuga och ej begaf sig derifrån, förrän taket
hotade att störta in öfver honom.

Och ett annat exempel: En gammal fiskare, som blifvit intagen
å samma fattiggård, gick derifrån till sin jordkula, som han uppfört
vid stranden, långt från menniskoboningar, och dog der, utan att någon
visste derom eller kunde komma honom til! hjelp. Men hvarför gjorde

N:0 35.

Om förslag till
lag angående
f örsäkring för
beredande af
''pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.

(Forts.)

64 Lördagen den 27 April, e. m.

de så? De ville hellre hafva litet oberoende med brist än beroende
utan känbar brist.

Jag har icke förbisett, att vigtiga anmärkningar mot detta förslag
blifvit gjorda af utskottet, och ej heller, att sådana med mycken kraft
och klarhet blifvit framhållna under den diskussion, som i dag pågått.
Jag har också för min del känt mig tveksam gent emot dessa anmärkningar.
Men å andra sidan har jag hört såväl herr civilministern som
åtskilliga andra talare vederlägga många af de gjorda anmärkningarne.
Jag skall nu icke, herr talman, såsom jag eljest skulle hafva varit benägen,
yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag, då jag inser, att det icke
har utsigt att nu vinna framgång, utan ber i stället att få instämma
i det af herr Ekenman på förmiddagen gjorda yrkandet.

Herr Härin: Då jag hyser ett varmt intresse för den stora och

ädla tanken att genom försäkring, således genom en åtgärd af förtänksamhet,
medverka till beredande af en nödtorftig bergning åt arbetets
invalider samt deras hustrur och barn, så ber jag att i några
få ord få gifva uttryck åt detta mitt intresse.

Jag är lifligt öfvertygad derom, att de grundvalar, nemligen invaliditet
och försäkringstvång, hvarpå det kongl. förslaget hvilar, äro
de rätta. Emellertid hafva såväl inom utskottet som också utanför
detsamma mycket beaktansvärda anmärkningar blifvit framstälda mot
förslaget. Bland dem har jag särskilt fäst mig vid den, som afser
begränsningen af de försäkrade, hvarigenom åtskilliga grupper af personer,
hvilka lefva under enahanda vilkor som de, för hvilka försäkringen
skulle afses, blefve från försäkring uteslutna.

Vidare hyser jag betänkligheter beträffande den höga räntefoten
och den kolossala fondbildningen.

Slutligen anser jag, i likhet med utskottet, att det vore högligen
önskligt, om den frivilliga försäkringen i anslutning till den obligatoriska
blefve mera tillgodosedd och uppmuntrad, än hvad fallet är i det nu
föreliggande förslaget,

Då det nu icke lärer vara att förvänta, att Kongl. Maj:ts förslag
i dess föreliggande form vinner Riksdagens bifall, så skall jag tillåta
mig uttala den förhoppningen, att å ena sidan Kongl. Maj:t icke måtte
förtröttas i sitt bemödande att genom ytterligare beredning främja
detta så vigtiga ärende, och att å andra sidan icke Riksdagen, under
fruktlös förväntan på en fullt tillfredsställande lösning a priori af en
fråga, som mer än de flesta torde nödvändiggöra erfarenhetens lärdomar,
måtte allt för länge tveka att öfvergå från ord till handling.

Herr talman! Jag skall i frågans närvarande läge icke göra något
yrkande.

Herr Boethius: Efter de många anmärkningar, som af åtskilliga
talare blifvit framstälda mot det föreliggande utskottsbetänkandet, kan
det verkligen kännas mindre tilltalande att öka angriparnes rad. Men
den tveksamhet, jag i detta hänseende känt, har dock i viss mån försvunnit
efter det anförande, jag nyss fick höra af den sista försvararen af
utskottets betänkande, hvilken förklarade, att utskottet icke synnerligen

N:o 35

Lördagen den 27 April, e. in.

lade dessa anmärkningar vid sig, då utskottet i alla fall hade den stora Om förslag m
tillfredsställelsen, att ingen talare yrkat bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Således, motiven dem må man gerna angripa, blott Kongl. Maj:ts afr

förslag blir d^dadt. Den ärade talaren visade också, att detta var pension vid
hans upprigtiga :"g genom att yrka rent afslag. Men det vill varaktig oförnästan
förefalla mig, som om den ärade talaren härigenom gaf ett ut- m^“ tUl
tryck för utskottets uppfattning i allmänhet, hvilken just tyckes var (p0rts )
den: motiven äro icke så mycket hufvudsak, det vigtigaste är, att
förslaget faller. Under sådana förhållanden kan jag emellertid med
mera lugn våga mig på att angripa utskottets motiv, äfven jag.

Jag får då först tillkännagifva, att jag sällan känt en sådan missräkning
vid genomläsandet af ett utskottsbetänkande, som jag erfor,
då jag läste det nu föreliggande betänkandet, och detta derför att den
fråga, som deri afhandlas, är så oändligt vigtig.

Man talar i vår tid så mycket om den sociala frågan; man kanske
öfverdrifver dervid något, ty hvarje tid har nog sin sociala fråga.

Hvarje förgången tid har haft den och hvarje kommande får den.

Detta beror på den strid om mitt och ditt, som alltid måste finnas i
verlden, och derpå att nya samhällsklasser tränga sig fram. Men i
hög grad är dock den sociala frågan vigtig för vår tid. Det kommer
sig af de jäsningsämnen, som äro lagda i de moderna folkens samveten
genom kristendomens grundsats om broderskap, en grundsats,
som hindrar de mera lyckligt lottade samhällsklasserna att vara nöjda
med sin lott, blott de sjelfva hafva det bra — äro beati possidentes — och att
icke tänka på sina mindre lyckligt lottade bröder, såsom forntidens
folk gjorde. I vår tid är det en ny klass — kroppsarbetarnes klass
— som söker tränga sig fram. I deras anspråk finnas utan tvifvel
många öfverdrifter, många utopier, och de komma med kraf, som icke
öfverensstämma med de ekonomiska lagar, som styra verlden. Men de
hafva äfven åtskilliga anspråk, som äro fullt berättigade, och framför
allt är detta fallet med eu orsak till deras missmod öfver sin ställning,
den nemligen att det så många gånger för hederliga och dugliga
arbetare icke finnes någon annan utsigt för ålderdomen än att blifva
nådehjon.

En talare, som före mig hade ordet, anförde rörande exempel på,
huru fattiga menniskor fördraga den största brist och de största umbäranden
hellre än att falla fattigvården till last. Jag kan då icke
förstå, huru man kan, såsom herr Redelius, påstå, att icke någon missstämning
i detta hänseende förefinnes hos våra jordbruksarbetare. Jag
har visserligen icke farit omkring i hela vårt land, men nog har jag
sett många ställen, der just dessa statkarlar med oro tänkt på framtiden
och känt sin lott mycket bitter. Jag tror derför, att det vore
en sak, som väl förtjenade Riksdagens uppmärksamhet och som icke
minst skulle gagna arbetsgifvarne, att söka bereda denna klass en
annan utsigt för ålderdomen äti den, som nu oftast återstår den, nemligen
att falla fattigvården till last. Nu har det kongl. förslaget kommit
med eu möjlighet att för en mycket stor del af de arbetande klasserna
bereda icke eu fullt bekymmerfri ålderdom, men dock en hjelp att

Andra Kammaren Prof. 189Ö. N:o *?•>. 5

N:o 35.

Lördagen den 27 April, e. m.

Om förslag till kunna stå på egna fotter vid olycksfall, sjukdom eller ålderdom. Och
lag ångande detta förslag innehåller — det erkännes både inom och utom vårt
beredande af land — mycket förtjenstfulla saker. Hvad har då utskottet gjort? Jo,
pension vid det har icke tagit någon hänsyn till dessa förtjenster; det har kom rarakiig

oför- rnit med en kritik, som jag vågar påstå ofta är ganska lättvindig, och

m"arbete^ot ^ar framkastat nya förslag, som knappast kunna betecknas såsom
(Korts?) något annat än hugskott. En talangfull försvarare af utskottets utlåtande

uppträdde mot Kongl. Maj:ts förslag och sade, att ordet försäkring är
ett ord, som vunnit insteg hos oss, och derför har man icke tänkt
sig något annat sätt för frågans lösning. Ja, men detta är dock ett
sätt, som blifvit någorlunda pröfvadt och visat sig leda till ett ganska
godt resultat, men det förslag, som han i stället framkastade, det är
ganska opröfvadt, så vidt jag vet. Utskottets motivering afser sålunda
enligt mitt förmenande blott ett sönderrifvande af förslaget, och det
positiva i utskottets utlåtande, det är blott, såsom en talare förut uttryckt
sig, en skimrande såpbubbla, som lemnar intet i behåll. Jo,

möjligen missnöje hos de klasser, som verkligen hoppas något af detta

förslag, men nu finna sig besvikna, och missnöje hos de klasser, hvilka
detta förslag gör förespeglingar, som icke sedan kunna uppfyllas.

Jag skall nu tillåta mig att granska några anmärkningar mot
Kongl. Maj:ts förslag, hvilka framstäldes särskildt af den förste talaren,
som försvarade utskottets utlåtande. Han sade först: vi kunna
icke taga detta kongl. förslag, ty det hjelper icke alla våra arbetare.
Ja, det är en gammal historia: det bästa är det godas fiende; man
kan icke få allt, derför skall man icke taga någonting. Men vore det
icke skäl i att försöka hjelpa åtminstone en stor del af vår arbetarebefolkning
till en mer betryggad framtid? För öfrigt anser jag för
min del den inskränkning, som Kongl. Maj:t i detta fäll gjort, vara
berättigad. Det har i utskottets motivering gjorts antydan om och i
dag har här talats om socialistiska tendenser i Kongl. Maj:ts förslag.

Hvad menas då med detta ord socialism? Det torde vara bäst att
göra detta något så när klart för sig. Jo, med socialism menas, att
staten är den enda arbetsgifvaren, och folket eller alla statens medlemmar
äro arbetstagare. Det nuvarande samhället åter livilar på den
principen, att i allmänhet med afseende på industrien den enskilde får
vara arbetsgivare åt enskilde. Är det nu så, att staten skall vara arbetsgivare
åt alla, då har staten också skyldighet att sörja för alla sina arbetare.
Men har den enskilde rätt att vara arbetsgifvare och draga fördel
af andras arbete, då har också denne enskilde vissa skyldigheter
mot dem, hvilka han användt i sin tjenst. De, som vilja kasta hela omsorgen
om arbetarne på staten, de resonera så här: den enskilde han får
använda arbetaren till sin nytta, men något ansvar har han icke, det skall
staten allenast hafva. Blir det emellertid så, att staten ensam skall hafva
ansvaret för arbetarne, då kan det också ganska lätt hända, att man
går derhän, att staten ensam får använda dem, och då är man inne
på socialism, och detta vore enligt mitt förmenande en stor olycka,,
ty det skulle säkerligen förlama folkets industriella verksamhet. Vår
svenska lagstiftning har emellertid icke denna uppfattning om pligternas
fördelning; vår svenska lagstiftning den slår fast, att arbets -

Lördagen den 27 April, e. m.

N o 35.

gifvaren har en viss skyldighet gent emot sina arbetare, och att det Om förslag till
icke blott är staten och kommunen, som hafva att sörja för deras J''nfienf*
underhåll. Vår legostadga säger i § 7: “Husbonde må ej förskjuta det ''af

tjenstehjon, som oafbrutet hos _ honom troget och väl tjent ifrån sitt pension rid
trettionde år och till dess det för ålderdom kommit i den belägenhet, raraktig oföratt
ingen med dess tjenst kan vara belåten, utan drage husbonde tiU

försorg, att sådant berömvärdt tjenstehjon till sin död har skälig ut- rK„rts'')
komst och skötsel, mot den betjening, det kan uträtta. “ Och fattigvårdsstadgan
säger: “För försörjning af tjenstehjon, statfolk samt
fabriks-, handtverks-, bruks- eller grufarbetare äfvensom af deras
hustrur och hemmavarande minderåriga barn skall, under den tid
arbetsaftalet gäller, husbonde ansvara, så att de ej falla fattigvården
till last." Och vidare i en annan paragraf: “Idkas vid fabriks-, brukseller
grufve-egendom inom fattigvårdssamhälle å landet rörelse af den
utsträckning, att dervid begagnas ett större antal arbetare, som utgöra
egna matlag", o. s. v., är egendomsinnehafvaren pligtig att utgifva särskilt
tillskott för fattigvårdens bestridande. Sålunda har arbetsgifvaren
redan enligt svensk lag vissa skyldigheter mot sina arbetare. På detta
är det nu, som det kong), förslaget tagit fasta för att derigenom kunna
åvägabringa en pensionering af arbetare, hvilken icke hvilar på socialistisk
grund, utan på grundvalen af arbetsgivare^ pligt i förening
med sjelfförsörjning, dock så, att staten dervid uppträder stödjande.

Deremot, de herrar, som vilja hafva eu allmän pensionering, ombestyrd
af staten, de gå i en mera socialistisk rigtning, än det kongl. förslaget
afser.

Hvad nu angår de arbetareklasser, som i det kongl. förslaget
äro uteslutna från pensionering, så är det icke heller så farligt beträffande
vissa af dem, ty såsom redan i dag blifvit påpekadt, hafva
torparne, innan de blifvit torpare, i regel varit försäkringspligtige och
sålunda beredt sig en viss pension. Samma förhållande gäller äfven
med afseende på en mängd små Sjelfförsörjare, och kan åtminstone
gälla för en del hemmansegare, hvilka, innan de tillträdde hemmanet,
varit i tjenst hos sina föräldrar. Det beror nemligen endast på dem
sjelfva att låta skrifva sig såsom varande i tjenst hos föräldrarne,
innan de öfvertaga hemmanet, och då äro de i stånd att skaffa sig
pension. Beträffande de lösa arbetarne är det en annan sak. Men
ställer man sig på den grundsats, att det här icke är fråga endast
om statsunderstöd, utan äfven om sjelfhjelp af arbetsgivare och arbetare,
så finnes väl icke någon möjlighet att hjelpa dem på detta sätt.

De få då betraktas såsom andra sjelfförsörjare, hvilka få stå sin egen
risk. Det kan ju för öfrigt också hända, att en arbetsgivare kommer
i nöd. Men finna de lösa arbetarne, att den anordning, som här är
i fråga, innebär en förmån för dem, så är det mycket troligt, att
många af dessa hittills varande lösa arbetare organisera sig så, att
äfven de kunna anses vara arbetstagare, t. ex. genom att ställa sig
under en förman eller dylikt.

Jag förstår nog, att arbetsgifvarne kunna vara missnöjda med, att
de nödgas deltaga i kostnaderna för arbetarnes pensionering. Men
jag tror, att arbetsgifvarne aldrig kunna komma ifrån det. I andra

N:0 35.

Om förslag Lill
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.

(Forts.)

Lördagen den 27 April, e. m.

land, der man infört dylika institutioner, hafva arbetsgifvarne aldrig
kommit undan, och af alla förslag, som blifvit framlagda beträffande
denna sak, är detta enligt mitt förmenande det för arbetsgifvarne
lindrigaste. Afgiften skulle gå till ungefär en procent af hvad arbetsgifvaren
betalar i lön åt sina arbetare. I Tyskland får arbetsgifvaren
betala 4 procent af lönen, och på andra ställen går afgiften endast
lör olycksfallsförsäkring till ungefär samma belopp, som bär är i fråga.
Men hvad är arbetaren hjelpt med olycksfallsförsäkring? Han behöfver
ännu mera ålderdoms- ocb sjukdomsförsäkring. Under sådana
förhållanden kan jag icke finna annat än ytterst beklagligt, att
man nu vill rifva sönder det verkligt goda, som detta förslag innebär,
endast derför att icke alla genast kunna få del af denna försäkring.

Jag skall nu tillåta mig yttra några ord angående fondfrågan och
angående det, som skulle vara det positiva i utskottets förslag. Det
tyckes af diskussionen framgå, att det dunkla talets kärna skulle vara
en visserligen obligatorisk försäkring, men med liten fondbildning ocb i
följd deraf små pensionsbelopp. Men dessa skulle kompletteras genom
en frivillig försäkring från arbetarnes sida.

Den ärade representant från Göteborg, som är ledamot af utskottet,
talade några vackra ord om att utsigten till en något så när
betryggad framtid för arbetaren är en sporre till sparsamhet. I utskottets
betänkande bar man emellertid framstält det så, som om Kongl.
Maj:ts förslag skulle verka alldeles demoraliserande. Meningen synes
då icke kunna vara annat än den, att dessa pensioner, som enligt
Kongl. Maj:ts förslag skulle utdelas, äro så stora, att arbetaren icke
alls beböfver vidare tänka på sin framtid. Men, inine herrar, kan
någon verkligen tro detta? Herr Berg på stockholmsbänken bar för
öfrigt redan vederlagt detta påstående. Men dessa pensioner äro dock
så stora, att det kanske kan löna sig för arbetaren att bjuda till.
Detta tror jag deremot icke fallet skulle blifva med de af utskottet
tillämnade pensionerna.

Så kommer det i mina ögon besynnerligaste i utskottets ocb dess
försvarares resonnement. Man säger så: “Vi få icke bilda en så stor
fond, ty då skulle vi draga penningar från näringarue, utan vi skola
hafva eu liten fond. I stället skola vi anordna en frivillig arbetareförsäkring,
och till denna skola vi gifva statsunderstöd, så att de försäkrade
slippa betala förvaltningskostnaderna. “ Denna frivilliga arbetareförsäkringsanstalt,
skall icke den också draga in kapital? Om den
verkligen skall göra någon nytta, komma icke då kapitalen att samlas
der, ocb inträffar då icke alldeles samma fondbildning? Eller är det
blott eu fond, tillkommen genom tvång, som verkar skadligt på landet?
Upphäfvas dessa skadliga verkningar, så snart penningarne
kommit in på frivillighetens väg? Ja, detta öfverstiger min logik.
Men i fall man tror, att det icke blifver något af med denna frivilliga
försäkring, då håller detta resonnement streck. Då synes dock hvad
man härmed förespeglat arbetarne egentligen blott hafva varit en såpbubbla.

Här vore ännu mycket mera att säga, men jag skall icke för

Lördagen den 27 April, e. m.

N:o 35.

länge trötta kammaren. Det är dock en sak, som jag icke kan underlåta
att något fästa mig vid.

Herr Redelius motsatte sig detta förslag, derför att det skulle
innebära, att den nuvarande generationen finge bära en kommande
generations bördor. Mine herrar! Svenska folket har nyligen med sällspord
enighet begått minnet af den store Gustaf 11 Adolf och hans
folk, detta folk, som med honom led, blödde, svalt. Och hvarför hafva
vi begått detta minne? Jo, derför att det var “det folk, som våra
bördor bär". Skulle vi nu, sedan minnesfestens jubel för icke länge
sedan förklingat, komma och säga: “Det der skulle lägga på oss bördor
till nytta för framtiden, det skola vi akta oss för, det ha vi ingen
nytta af“. Den sak, som här är å bane, är verkligen så stor, att den
är värd, att den nuvarande generationen för densamma åtager sig bördor;
ty här gäller det att tillstoppa eu af de mest berättigade anledningarne
till misstämning hos stora klasser af vårt folk, och detta kan
icke ske, utan att den ena generationen dervid hjelper den andra. Någon
gång måste början göras, och den generation, som börjar, får då
åtaga sig svårare bördor. Vi, mine herrar, vi ha från våra förfäder
fått så mycket godt i arf, så att hunna vi på detta sätt gifva ett
verkligen godt arf åt de efterkommande, så få vi också försöka att
bära dessa bördor.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, är det klart, att jag
helst skulle hafva önskat den kongl. propositionens framgång, om der
också finnas saker, som icke äro fullt tillfredsställande. Men denna
fråga är så svår, att man icke kan på en gång komma till ett fullt
klart resultat. Dertill fordras erfarenhet, och på den grunden hade
det varit godt att få börja. Vi hafva ganska lång tid på oss, innan
lagen fullständigt komme att tillämpas. Jag förstår dock, att saken
är så svår, att Riksdagen derför kan vilja gå betänksamt till väga,
och derför skall jag också göra utskottet den glädjen att icke yrka
bifall till Kongl. Maj:ts proposition. Jag skulle kunna yrka bifall lika
gerna till herr Bergs som till herr Ekenmans förslag. Herr Ekenmans
yrkande har det formella emot sig, att det ter sig, så att säga,
som en bordläggning från en riksdag till en annan, hvilket kanske
icke är så egentligt. Men jag tror, att herr Ekenmans förslag har
större utsigt att gå igenom i Första Kammaren, och jag tror det vara
af stor vigt, att kamrarne i denna fråga fatta enstämmiga beslut. Jag
skall derför tillåta mig att yrka bifall till herr Ekenmans förslag.

Herr Eken man: Herr talman, mine herrar! Jag har begärt ordet
med anledning af åtskilliga yttranden, som fäldes af en talare under
förmiddagens debatt. Jag skall emellertid icke ingå i något utförligt
bemötande af hans anförande, emedan detta vore att rekapitulera åtskilligt
af hvad som redan är sagdt. Någon utförligare replikbehandling
torde derför näppeligen behöfvas, men ett och annat ber jag dock
att få inlåta mig på.

En talare på göteborgsbänken vände sig särskildt till mig och
uttryckte sin förvåning deröfver, att, såsom han behagade uttrycka sig,
en så erfaren riksdagsman kunde framställa ett sådant förslag som det,

Om förslag till
lag angående,
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.
(Forts.)

N o 35.

Lördagen den 27 April, e. m.

Om förslag till hvarmed jag afslutade mitt då afgifna anförande. Sedan hafva dock
törsäkriu *”för åtskilliga v^a mer erfarna riksdagsmän än jag både i denna och i
beredande Ju ’f Första Kammaren afgifvit enahanda förslag som jag, och har måhända
pension vid härigenom den ärade talarens förvåning något litet stillats. Men i allt
varaktig oför- fall skall jag be att med anledning af hans yttrande få uttala mig
marbete^1 m(Jf* den klarhet och tydlighet, såvidt jag förstår, som bör kunna till(Forts.
'') fredsställa en hvar, ehuru måhända talaren, att döma af utskottets

motivering, icke har samma uppfattning som jag af det klara och
tydliga.

Skälet, hvarför jag vågade framkomma med mitt förslag, som är
exceptionelt — jag medgifver det — är den exceptionella behandling,
som detta särskilda utskotts majoritet har tillåtit sig att lemna det föreliggande
förslaget. Icke endast jag, utan nästan alla talare, som motsatt
sig utskottets hemställan, ha ock påvisat, huru inkonseqvent och
besynnerligt utskottet gått till väga och huru sväfvande dess uttalanden
äro. Jag hoppas, att herrarne ha funnit, att det näppeligen
förekommer någon enda punkt i utskottets hela betänkande, der ett
klart och tydligt uttalande göres. Detta är icke någon sådan utredning,
som Riksdagen pretenderar i stora och vigtiga frågor, utan det
är snarare en förvirring af det hela. Under sådana exceptionella förhållanden
torde det vara mycket obilligt att begära, att Riksdagen på
grund af denna utredning, som utskottet sålunda säger sig hafva
lemnat, fattar beslut i ämnet. Detta exceptionella förfarande måste
mötas af eu exceptionel åtgärd — jag medgifver gerna, att den är
exceptionel. Men den är derför icke origtig, denna åtgärd att begära,
att frågan åter må föreläggas Riksdagen. I vår grundlag är icke medgifven
rättigheten att från en riksdag till en följande uppskjuta behandlingen
af eu vigtig fråga, som har så stor omfattning, att man i
följd af denna och andra omständigheter anser sig icke kunna genast
företaga den till afgörande. Det har då icke funnits någon annan
utväg än att — livilket fullkomligt öfverensstämmer med grundlagen —
i skrifvelse hos Kongl. Maj:t begära, att förslaget må å nyo förekomma
till Riksdagens behandling, antingen i sådant skick det redan föreligger
eller med de förändringar, som Kongl. Maj it kan finna lämpligt att
vidtaga.

En talare på hallandsbänken apostroferade särskild! detta tillvägagående
såsom inkonseqvent. Jag vädjar till kammaren, huruvida det
är inkonseqvent, att, när man lifligt vill en sak och finner att den
icke kan göras i dag, man föredrager ett uppskof tills i morgon
framför att låta den gå sönder i dag. Jag har den uppfattningen, att
sådant icke är inkonseqvent, utan att det är klokt och rigtigt. — För
öfrigt var det något egendomligt att höra denne talare tala om inkonseqvens.
Han yttrade här under sitt anförande, såsom jag har antecknat
efter den stenografiska uppteckningen: ‘-Utskottet har icke ansett sig
kunna tillstyrka det föreliggande kongl. förslaget till antagande af Riksdagen,
men utskottet har uttalat sitt erkännande af det kongl. förslagets
obestridliga förtjenster och sitt gillande af förslagets hufvudprinciper,
nemligen invaliditetspensioneringen och den obligatoriska försäkringen.
"

N o 35.

Lördagen den 27 April, e. m.

Nu är emellertid förhållandet det, att vid behandling af frågan
om den obligatoriska grunden för försäkringen austäldes inom utskottets
votering, och den obligatoriska försäkringsgrunden, som är faststäld
■■uti förslagets 1 §, afslogs der med 8 röster mot 6. Jag tillåter mig
fråga den ärade talaren, på hvilken sida han då var? Om han, såsom
jag har full anledning att antaga, tillhörde de 8, inträffar det,
som mig synes, egendomliga förhållandet, att han inom utskottet voterat
anot den obligatoriska försäkringsgrunden, men säger sig i betänkandet
hafva skrifvit för densamma och har talat för densamma. Sådan konseqvens,
mine herrar, få vi från det hållet.

Herr Collander: Herr talman, mine herrar! Eu ärad talare på
stockholmsbänken yttrade under förmiddagen, om jag icke missuppfattade
honom, att då han genomläste utskottets motivering för dess yrkande, påminde
det om den bekanta satsen, att ''''orden äro till för att dölja tankarne''-,
här nemligen den tanken, att man ville på något lämpligt sätt komma
från en besvärlig sak. När jag hörde detta, ansåg jag mig icke kunna
dela denna uppfattning, derför att jag gerna älskar tro, att utskottet
haft allvar med sin mening, att frågan bör lösas och att den bör lösas
snart, så mycket mera som utskottet förordar, att, då till behandling
förekommer frågan om att till eu pensionsfond afsätta de af Kongl.
Maj:t föreslagna 1,400,000 kronor, detta bör ske, vare sig Riksdagen
nu bifaller pensioneringslagen eller ej. Men då i afton eu medlem af
.utskottet, hvilken icke låtit anteckna sig som reservant, uppträdt med
yrkande om bestämdt utslag, synes det mig på grund af hvad jag för
öfrigt kunnat finna, som om den nämnde talaren på stockholmsbänken
hade rätt deri, att utskottets hemställan borde anses som ett maskeradt
afslag. Het är åtminstone en sak, som är alldeles tydlig och som
•också af eu ärad talare på upsalabänken framhållits, nemligen att
utskottets motivering gifver det intrycket, att det bekräftar den gamla
■erfarenhetssatsen, att det bästa är fiende till det goda.

Man kan sannerligen icke tänka att i en sådan fråga som den
här föreliggande söka till att, så att säga, famna hela dess räckvidd,
när man skall sätta den i scen. Man måste begränsa sig i det här
fallet.

Här nämndes såsom det största skälet mot bifall till Kongl. Maj:ts
förslag, att det icke omfattar alla samhällsklasser, som borde vara
lika berättigade till en sådan pension, och att det icke är rätt af staten,
då den går att lemna hjelp, att utesluta vissa klasser. Jag hemställer
till eder, mine herrar, huruvida icke staten vid liera andra tillfällen
handlat i en annan retning. Icke har staten undandragit sig att t. ex.
börja bygga stambanor, fastän icke samtidigt alla orter, kunde komma
i åtnjutande af denna statens hjelp. Ingalunda. Den har icke ens
före begynnandet af sådana företag tillförsäkrat alla orter, att de skulle
komma i tur och ordning i åtnjutande af samma förmån. Vid ordnandet
af pensionsväsendet för statens tjensteman, icke har man gått
så till väga, nej, man har löst pensionsfrågau för deri ena klassen af
tjensteman efter den andra. Och vi påminnas litet emellanåt härom,
då vid hide hufvudtitelus behandling här i kammaren förekomma

Om förslag till
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig oförma
g a till
arbete.

(Forts.)

N:o 35.

Om jorda g till
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.
(Forts.)

72 Lördagen den 27 April, e. m.

propositioner om kompletteringar i detta afseende. Än är det en tjensteman,
det är fråga om, än en annan. Det visar, att det går mycket
väl an att gå stegvis. Nu är ju denna fråga icke ny, utan den är
ett gammalt ärende, som på Riksdagens begäran blifvit underkastad
en utredning. Denna har varit långvarig och omfattande, och jag kan
för min del icke finna annat, än att frukten af denna utredning, som
föreligger i det förslag, Kongl. Maj:t lemnat oss, är af beskaffenhet att
man icke bör visa detta ifrån sig. Ty denna ifråga är så vigtig och
så ingripande, att man icke bör allt för länge uppskjuta med dess afgörande.
Jag vill i detta fall uppläsa ett yttrande af en ärad reservant,
som återfinnes på sid. 59 i utskottets betänkande. Det är
herr S. A. Hedin. Han har visserligen icke yrkat bifall till Kongl.
Maj:ts förslag oförändradt, men hvad han yttrar i sin reservation har
jag ansett vara synnerligen beaktansvärdt. Han säger: “I min tanke
vore långt bättre att en gång börja att, låt vara, famla sig fram så
godt man förstår och förmår och sedan afhjelpa uppdagade fel och
brister än att vänta på en fullkomlighet, som man i alla fall endast
kan närma sig genom — begångna och rättade misstag “. Det synes
mig böra vara vägledande härvidlag, att man icke bör vänta med afgörandet,
till dess hela frågan i ett slag kan vinna sin lösning.

Här hafva så många åt de föregående talarne ingått i en uttömmande
kritik af utskottets motivering, att jag icke vill uppehålla
mig vid den saken. Derom är tillräckligt mycket sagdt. Af hvad jag
yttrat framgår, att vissa sympatier ligga åt den sidan, att man borde
antaga Kongl. Maj:ts förslag; och då jag går att yrka bifall till detta,
vet jag nog, på grund af hvad som yttrats i kammaren, att kanske
icke många följa mig. Det är tydligt och klart, att vid sådant förhållande,
då det kommer till ett afgörande, jag vid en votering måste
sluta mig till det uppskofsyrkande, som ligger närmast, och det synes
mig vara herr Ekenmans.

Herr talman! Jag ber att få yrka afslag å utskottets betänkande
och bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Andersson i Löfhult: Herr talman, mine herrar! Att detta
är en stor och vigtig fråga, kan man förstå dels af det komitébetänkande,
som utlemnades till Riksdagen i fjol, dels af Kongl. Maj:ts förslag och
dels äfven af de många uttalanden, som här i dag förekommit. Men
hvad som är märkligt, det är det, att nästan ingen vill försvara Kong].
Maj:ts förslag, utan alla vilja rifva sönder detsamma, den ene på ett
sätt, den andre på ett annat. Alla kriticera, men ingen kommer fram
med något, som skulle sättas i stället och som vore bättre, och derför
synes det, som om denna kammare icke ”skulle vilja göra någonting
alls i saken. Men jag ber herrarne eftertänka, hurusom arbetarne och
arbetsklassen se upp till Riksdagen och vänta att den i detta fäll skall
göra någonting för dem. De spörja och fråga om det ämnet, och de
läsa i tidningarne, huruledes i andra länder Riksdagen tagit sig an
arbetsklassen och på lagstiftningens väg skaffat arbetarne pensioner
m. m. Men svenska Riksdagen kan icke enas om någonting sådant.

Frågan är emellertid, som sagdt är, stor och vigtig, och det be -

Lördagen den 27 April, e. m. 73 N;o 35.

liöfves kanske ytterligare tid att tänka på den, och kanske frågan ännu Om-fordag till
icke är så fullt mogen, att det vore nyttigt att nu fatta ett definitivt ^säkring1 förbeslut.
Men jag hoppas och är lifligt öfvertygad om, att regeringen • brredaJe „f
skall komma tillbaka med ett ändringsförslag, så som utskottet här ut- ''pension vid
talat, äfvensom att kammaren ville, när frågan sålunda kommer under raraktig oförförnyad
ompröfning, i enlighet med de antydningar, som förekomma
i utskottsbetänkandet sid. 54, göra något för den arbetande klassen. (Forts.)

Jag skall för närvarande icke göra något yrkande, utan endast
ännu en gång betona den förhoppningen, att regeringen måtte snart
återkomma med ett förslag i ämnet, grundadt på invaliditetsförsäkring,
samt att, då ett sådant förslag framlägges, det måtte erhålla en gynsammare
behandling af kammaren, än som kommit det närvarande
förslaget till del.

Herr friherre Lagerbring: Man har fäst min uppmärksamhet

på, att det förslag, som jag i förmiddags afgaf, borde undergå några
smärre förändringar. Jag ber att få uppläsa det sålunda omredigerade
förslaget och hemställer: “att Andra Kammaren, med afslag på utskottets
hemställan och med förklarande, att Kongl. Maj:ts proposition icke kan
i sitt nuvarande skick bifallas, måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t behagade låta föranstalta om ytterligare utredning
i ämnet och derefter till Riksdagen inkomma med det förslag,
hvartill en sådan utredning kan gifva anledning." I sammanhang dermed
ber jag att få erinra om, att med det här förekommande uttrycket
“ytterligare utredning11 alls icke afses någon ny komité och någon
långvarig undersökning, utan endast en undersökning särskildt på det
finansiella området, som enligt mitt förmenande mycket väl kan ske
genom att infordra yttrande från sakkunnige. Det är under en sådan
förklaring, som jag anhåller om bifall till det förnyade förslag, jag nu
framstält.

Herr Odhner instämde häruti.

Herr Hammarskjöld: Herr talman! Endast några få ord för

att klargöra min ställning till frågan! Med allt erkännande af den
utomordentliga nytta, som det otvifvelaktigt skulle medföra, derest en
invaliditetsförsäkring kunde åstadkommas för alla, som deraf äro i
behof, och med allt erkännande af det aktningsvärda försök, som i
föreliggande kongl. förslag gjorts för att förverkliga denna plan, kan
jag dock för min del icke vara med om detta förslag. Det är dock
ett förslag, hvars följder komma att ingripa i hela vårt folks lif för
sekler. Följderna äro rent af oöfverskådliga. Det är oss nu omöjligt
att veta, hvilka de i verkligheten blifva, och det kan hända, att de
komma att på ett ytterst skadligt sätt ingripa i hela vårt näringsliv
Vi må betänka, att denna sak dock är så godt som fullkomligt opröfvad.

I hela verlden finnes, så vidt jag vet, icke mer än ett land, nemligen
Tyskland, der ett i någon mån liknande förslag blifvit genomfördt, och
det icke längre sedan än år 1889. Jag känner icke förhållandena
der närmare. Men det har blifvit mig sagdt, att belåtenheten i Tysk -

N:o 35. 74 Lördagen den 27 April, e. m.

Om förslag till land med den der införda invaiiditetsförsäkringen skulle vara lånM
lag angående ifrån oblandad. Är det då skäl, att vårt lilla, jemförelsevis fattiga
beredande af land kastar sig iri P& ett så opröfvadt företag. Det bar eu gång utaf
pension vid en känd man blifvit sagdt, att svenska folket är en trög nation, full

varaktig oför- af hetsigheter. Jag fruktar för, att om vi bär antoge det föreliggande

"''arbete''1 årslaget, hade hetsigheten tagit öfverhand alldeles för mycket. Jag

(Forte.'') tror> att llar bör tröf?keten för denna gång gerna få råda. Jag kan

icke heller vara med om utskottets skrifvelseförslag. Ty utskottet
ställer i utsigt saker, som efter mitt förmenande omöjligen kunna
realiseras. Efter min åsigt är det klokaste beslut, som Riksdagen för
närvarande kan fatta, att se tiden an och nu icke vidtaga några åtgärder
alls. Jag kan icke förstå, att det kan vara någon fara vid att
låta frågan hvila en tid. Är den så vigtig, som det säges och som
jag för min del gerna vill erkänna, så kan den ingalunda falla, utan
då kommer den upp igen, antingen vi nu besluta en skrifvelse i en
eller annan form till Kongl. Maj:t eller icke. Att vänta något år skadar
saken ingalunda. Jag tror tvärtom att den ligger till sig.

På dessa skäl, herr talman, anhåller jag att få yrka afslag både
på Kongl. Maj:ts förslag och utskottets.

Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! Jag skulle
kunna börja med att instämma med herr Hammarskjöld i hans uttalade
åsigt, att detta förslag bör ligga till sig något år. Ty man kan icke
gerna begära, att ett förslag af den stora omfattning som detta och
med de svårigheter, som möta för dess genomförande, skall finna
Riksdagen mogen att, när det första gången framlägges, genast antaga
detsamma. Det är, snart sagdt, nästan orimligt att hoppas på, att för
detta tillfälle förslaget skulle vinna Riksdagens bifall; och det skall
säkerligen finnas ytterst få af kammarens ledamöter, som med anledning
af vare sig Kongl. Maj:ts förslag eller utskottets betänkande
kunna göra sig en något så när korrekt föreställning om de framtida
följderna af detta förslag. Således finner jag den saken alldeles naturlig,
att icke förslaget denna gång kan vinna framgång. Men deremot tror
jag knappast, att det skulle vara lämpligt att följa herr Hammarskjöld
vidare och således låta frågan helt och hållet falla bort utan att i
form af en skrifvelse eller på något annat sätt angifva, att Riksdagen
fortfarande har den uppfattningen, att ett försök bör göras att få eu
försäkring genomförd, vare sig den skulle blifva något mindre, än Kongl.
Maj:t föreslagit, eller något större.

Hvarför jag egentligen här ansett mig böra begära ordet, är, att
jag skulle på det högsta beklaga, i fall kammaren skulle antaga utskottets
förslag med den motivering, som utskottet här förebragt. Ty är det
så, att förslaget, såsom Kongl. Maj:t framlagt det, redan i och för
sig kan väcka delade meningar om dess utförbarhet, och att det är
nog stora svårigheter att kunna klart genomskåda, hvad verkningarne
kunna blifva af detta förslag, så måtte det väl vara alldeles naturligt,
att det blir ändå vanskligare, om man, såsom utskottet vill, utsträcker
dessa verkningar vidare och i ganska afsevärd grad, utöfver hvad
Kongl. Maj:t här föreslagit.

N:0 35.

Lördagen den 27 April. e. m.

Och huru står det tillsammans med hvad utskottet här sjelf sagt? Omfördag till
Utskottet är rädd för att införa eu obligatorisk försäkring. Utskottet
fruktar för, att den här försäkringsfonden skall blifva allt för stor och af

otymplig att handtera, men vill likväl att försäkringen skall betydligt pension vid
utsträckas, det vill, att fondbildningen skall blifva mindre, men att varaktig oförlikväl
pensionerna skola blifva tillräckliga för ändamålet. Huru
skall detta kunna tillgå på annat sätt, än att såväl arbetsgifvarnes (p0rts.)

som arbetstagarnes äfvensom statens årliga bidrag komma att i afsevärd
mån växa? Tror man väl, att, om man får utredning i sådant syfte,
en kommande Riksdag skall lättare kunna gå in på ett sådant förslag
af större omfattning än på det mera anspråkslösa förslag, som nu
föreligger. Det är för mig alldeles naturligt, att den största betänkligheten
mot förslaget livilar icke på de af utskottet gjorda anmärkningarna
i och för sig, utan man är rädd för hvarthän det skall bära
med denna princip om en obligatorisk arbetareförsäkring, fastän man
sökt upp andra skäl för att komma till samma resultat. När detta
måste anses vara förhållandet, så är det väl rätta vägen att taga
något mera anspråkslöst från början och hafva fria händer för sakens
utveckling i framtiden, om man lyckats, än att genast bestämma sig för
ett vidsträckt område, hvarifrån man till äfventyrs sedan har orimliga
svårigheter att kunna draga sig tillbaka. Hvad skulle det månne medföra
för slags konseqvenser, om utskottets idéer här blefve genomförda?

Tror man, att dermed alla, som vid en invaliditet eller på grund af
ålderdom behöfva eu pension, blifva tillgodosedda? Ingalunda! Vilja
herrarne det, så måste försäkringen gälla åtminstone hvarje man och
qvinna i samhället, hvilken icke är i statens tjenst och har peusionsrätt
sig tillförsäkrad. Ty dessa, som icke skulle komma med i försäkringen,
kunna under den försäkringspligtiga tiden vara burgna och icke stå i den
ställning, att de skola erlägga några afgifter för sig sjelfva, men när de
kommit upp till 40 å 50 år, har kanske deras ekonomi gått omkull och de
stå redlösa. Detta procenttal skulle säkerligen icke heller blifva allt för
obetydligt, så att man derför skall kunna säga sig hafva vunnit målet
mera korrekt genom att följa utskottets anvisning. Det förvånar mig
också, att herr Redelius, som ju sjelf var med om att inom utskottet uttala
betänkligheter mot deri stora fondbildningen, likväl nu tyckes hafva
den uppfattning, att eu annan sorts försäkring, med insats för hvarje
barn som födes af t. ex. 20 kronor, skulle blifva lämpligare att följa
än den i förslaget inslagna vägen. Men hvad tror han väl, att det
blefve för fondbolag då? När man fortsätter 00 u 80 år, kommer
man upp till mycket mer respektabla siffror, än som här föreligga.

Derför kan denna utväg naturligtvis icke vara att rekommendera. Om
jag skulle vilja göra någon ändring i Kongl. Maj:ts förslag—jag brylling
icke om detaljerna beträffande t. ex. fördelningen af afgifterna
mellan arbetsgivare och arbetstagare, utan håller mig till sjelfva grundprincipen
— så skullle det snarare gälla en nedsättning af pensionsåldern
under 40 år än att öka densamma till 55 år, som utskottet
fastslagit för försäkring af de kategorier, som öfverskridit den ålder,
när annars försäkringspligten skulle inträda. Det skulle naturligtvis
i hög grad minska de principiella svårigheterna för förslagets genom -

N:0 35.

76 Lördagen den 27 April, e. m.

Om fm-siag till förande, och risken blefve endast den, att den allmänna pensionsrätter!
f^säh^ng''% kom,rie att inträda långt senare. Inka gerna tror jag, att denna saken
beredande af förtjena:’ att tänkas på som att nu med ens vilja gifva sig ut på ett
pension vid vidsträcktare område.

varaktig oför- Af hvad jag nu sagt torde det framgå, att jag obetingadt sätter
''”Arbete11 mi.g emot> at.t kammaren skulle bifalla utskottets förslag, emedan det
(Forts!) lefver anvisningar, som enligt min fulla öfvertygelse aldrig, om ett
förslag skulle baseras på sådana principer, skulle vinna Riksdagens
bifall. Vill man göra någonting, och vill man hoppas på att något
skall kunna utföras, tag då ett måttligt omfång och försvåra icke
saken, så att ännu flere afskräckas derifrån.

Utaf dessa anledningar har jag här icke annat att välja på än
att instämma i något af de tre skrifvelseförslag, som bär framlagts;
och för min del får jag säga, att eftersom utskottet icke har velat
ingå i pröfning något närmare af de grunder, som i Kongl. Maj:ts
proposition föreligga, vore herr Ekenmans förslag ur den synpunkten
det mest lämpliga. Ty man har rätt att förutsätta, att, när ett förslag
af denna vigt förelägges Riksdagen, man också bör litet bättre
undersöka de egentliga detaljerna och söka afhjelpa bristerna bättre,
än som här skett. Och då jag icke kan länka annat, än att, om herr
Ekenmans förslag går igenom, hänsyn skall tagas till de anmärkningar,
mer eller mindre befogade, som hos utskottet och här under öfverlö-ggningen
framkommit, så förefaller det mig, att i sakens nuvarande
situation herr Ekenmans förslag skulle vara det mest lämpliga. Men
jag skulle också kunna sluta mig till friherre Lagerbrings förslag,
emedan sjelfva skilnaden i sak icke är så stor. Emellertid lutar jag
mest åt herr Ekenmans förslag.

1 detta yttrande instämde herrar Elis Nilson, Eriksson i Elgered,
Gyllensvärd och Back Per Ersson.

Herr Höjer: Då jag icke på något sätt kan anses vara specialist
uti föreliggande i högsta grad svåra och intrasslade fråga, är det min
skyldighet att yttra mig så kort som möjligt; och jag skall så mycket
hellre göra det, som det endast varit min afsigt att till protokollet få
angifva min ställning till den vigtiga sak, som här föreligger.

Jag får då bekänna, att jag efter noggrant genomläsande af det
kongl. förslaget, af det särskilda utskottets utlåtande äfvensom af den
nya försäkringskomiténs betänkande icke kunnat finna annat, än att
Kongl. Maj:ts förslag eger en mängd framstående förtjenster, förtjenster
så pass stora, att jag åt förslaget i det hela skänker mina odelade
sympatier. Jag kan icke annat än för min del ingå på de båda grundprinciper,
hvarpå förslaget är bygdt, nemligen invaliditetsprincipen och
försäkringstvånget. Jag kan likaledes acceptera många af Kongl. Maj:ts
detaljbestämmelser, och jag kan till och med erkänna, att detta Kongl.
Maj:ts förslag i en eller annan punkt synes vara bättre och mer
praktiskt än det förslag, som den nya försäkringskomitén har framlagt.
Jag är så öfvertygad om nödvändigheten af att föreliggande fråga
kommer till lösning så snart som möjligt, att jag derför nästan skulle

N:o 35.

Lördagen den 27 April, e. ni.

vara böjd att acceptera Kongl. Maj:ts förslag med alla dess anmärkta Om förslug till
brister, och jag skulle göra det af de skäl, som en ärad reservant,
herr Iledin, i sin reservation anfört, då han säger: “långt bättre är ay

det att en gång börja att, låt vara, famla sig fram så godt man pension vid
förstå!'' och förmår och sedan afhjelpa uppdagade fel och brister än varaktig oföratt
vänta på en fullkomlighet, som man i alla fall endast kan närma
sig genom — begångna och rättade misstag.*1 — Om jag likväl efter (ports’.

samvetsgrann öfverläggning med mig sjelf anser mig förhindrad att
biträda Kongl. Maj:ts förslag, sådant som det nu föreligger, så är det
väsentligen på tre grunder: dels på grund af 54 § i kongl. förslaget,
som gör pensionerna variabla efter vexlande räntefot, dels på grund
af 2 § i samma förslag, som från försäkring utesluter eu hel del
arbetare, hvilka borde inbegripas i försäkringen så mycket mer, som
försäkringen afser att vara icke blott eu invaliditetsförsäkring, utan
faktiskt äfven en olycksfallsförsäkring, samt slutligen och för det tredje
på grund af frånvaron af den kontrollerande institution, hvarom herr
Hedin talar i sin reservation, och hvarom åtskilliga motionärer,
motionen n:o 167, haft åtskilligt att förmäla.

Men om jag icke, noga öfverlagd t, kan vara med om Kongl. Maj.-ts
förslag, kan jag ännu mycket mindre vara med om det slut, hvartill
särskilda utskottet kommit. Jag kan icke vara med om utskottets
kläm, emedan utskottet i den hemställer om att en ny utredning skall
verkställas af Kongl. Maj:t, och vidare emedan utskottet icke ees tillnärmelsevis
antydt, att ett nytt förslag snart skulle vara att till Riksdagen
förvänta. Jag kan ännu mindre vara med om särskilda utskottets
mycket märkvärdiga motivering. Herr Wijkander yttrade i sitt anförande
på förmiddagen — om jag rätt uppfattade hans ord — att man
stundom kan genom ord komma in i en tankegång, som, förd till slut,
eger föga värde! — Jag vill visst icke vara till den grad oartig, att
jag vill tillämpa detta på min ärade väns eget anförande under förmiddagen,
men jag vill deremot slå fast, att satsen passar mycket väl
på särskilda utskottets omtalade motivering. Jag har sällan sett ett
utskotts utlåtande så fritt från all logik som det utlåtande, vi i dag
hafva behandlat. Man kan säga, att deri ljuder klangen af den ena
örfilen mot tankelagarne efter den andra; hela motiveringen är full
af motsägelser. Den ena sidan slår i hjel den andra, på sätt både
herr Ekenman, statsrådet och chefen för civildepartementet samt slutligen
min aktade vän på stockholmsbänken, friherre Lagerbring, tydligen
ådagalagt. Sedan desse herrar efter hvarandra fått kalfatra utskottets
betänkande med dess motivering, så återstår i sjelfva verket af alltsammast
endast en hög af fraser. Motiveringen är i sjelfva verket en
labyrint, i hvilken utskottet trasslat eller sökt att trassla in Riksdagens
ärade ledamöter, med den effekt, att det ändtligen trasslat in sig sjelft,
och den skulle för mig vara alldeles obegriplig, om jag ej finge anse
den vara ett försök att sätta olika åsigter, om möjligt, under samma
hatt, eller också eu form, och enligt min tanke en mycket misslyckad
form, för rent utslag på det kongl. förslaget.

När jag nu ej kan vara med om det kongl. förslaget i det skick,
hvari det föreligger, ehuru jag med detsamma i det stora hela sympa -

N:o 35. 78 Lördagen den 27 April, e. in

Om förslag till tiserar, återstår för mig att -välja något af de tre yrkanden, som här
liLiikriZn''iör P,å förmiddagen blindt framstälda. Jag kan ej vara med om herr
'' beredande af Ekenmans yrkande af det skäl, att han stält som det ena alternativet,
pension vid att Rongl. Maj:t skulle åter komma fram till Riksdagen med förslaget
varaktig oför- oförändradt — ett yrkande, hvars mening är för mig alldeles obetibet!11
SripHgt- Jag förstår alldeles icke, hvartill det skulle tjena. Jag skulle

(Forts'') deremot kunna vara med såväl om friherre Lagerbrings som herr Bergs
framstälda förslag, men jag biträder likväl det senare af det skäl, att detta
skarpt betonar önskvärdheten deraf, att Kongl. Maj:t, så fort ske kan,
måtte inkomma till Riksdagen med nytt förslag i ämnet. Jag förklarar
likväl på samma gång, att om det under fortgången af diskussionen
visar sig, att friherre Lagerbrings yrkande har mera utsigt till framgång,
skall jag utan tvekan vara med om att i detsamma instämma.
Tills vidare ansluter jag mig emellertid till det yrkande, som blifvit
framstäldt af herr Berg.

Herr Petersson i Runtorp: Då jag har stora sympatier för
denna försäkringsfråga, ber jag att få säga några ord om densamma.

Denna fråga är så vigtig och i nationens ekonomiska förhållanden
och det allmänna lifvet så ingripande, att den behöfver väl och allvarligt
diskuteras. I likhet med utskottet kan jag ej yrka bifall till den
kongl. propositionen i det skick, hvari den föreligger, utan anser, att
ännu åtskilligt behöfver ändras och tilläggas.

Jag sade, att jag hyser sympatier för denna fråga; jag har sä
mycket större skäl att göra detta, som jag för flera år sedan — det
var på 1870-talet — motionerade i samma syfte om pensionering för
hela svenska nationen — deri skilde sig mitt förslag frän det af Kongl.
Maj:t nu framlagda.

Det är alldeles klart, att man skall invända: “Huru skall detta
kunna ske, då man fruktar för detta förslag, som är så mycket mindre
omfattande?* Men enligt min tanke är det ej omöjligt, om man blott
börjar vackert. Huru mycket man än klandrat herr Redelii förslag,
tror jag dock, att det finnes en god grund deri. Ty jag tror för min

del, att det skulle kunna vara möjligt att enligt de grunder, som gälla
för lifränta, kunna åstadkomma en sådan allmän pensionering. Man
vet, huru litet det erfordras för att i tidens längd få ett kapital samladt.
Men om man blindt rusar åstad för att skatta pension åt alla

dem, som nu lefva, blir det en ren omöjlighet. Om man går småningom
till väga, kan nog saken ordnas på ett tillfredsställande sätt. Må
man betänka, hvad fördel och nytta det vore för svenska nationen,
om man ordnade så, att alla kunde få pension. Hvarför — kan man
med skäl fråga — skall man undantaga vissa? Det kommer alltid att
väcka split, att endast vissa klasser blifva pensionerade, andra icke.
Man måste derför enligt min öfvertygelse ställa så till, att alla blifva
pensionerade. Och enda vägen till det målet är, att det blir obligatorisk
försäkring. Många hafva ansett, att detta skulle vara synnerligen farligt.
Jag tror dock ej detta, blott man börjar i rätt tid. Mitt ofvannämnda
förslag gick ut derpå, att pensioneringen skulle anordnas enligt
de grunder, som gälla för lifränta. Meningen vore att så kunna komma

N:0 35.

Lördagen den 27 April, c. m.

upp till ett visst kapital, som man kunde få vid en viss ålder. Ja,
det är så godt, att jag talar om hela saken. Hvarför jag egentligen
kom på den nämnda idén, var, att då Riksdagen på 1870-talet arbetade
med omreglering af tjenstemännens löner med mera dylikt, såsom ålderstillägg,
dagaflöningar och pensioner, tyckte jag, att de fingo litet för
bra i jemförelse med de andra. Jag ville, att också dessa skulle få
något med af pensioneringen. Men huru skulle det realiseras? Jo,
om statens tjenstemän finge så mycket, som staten förklarat att en
person bör hafva för att kunna nödtorfteligen berga sig — det var
då 300 kronor — och de sedan, för den händelse de ville hafva det
bättre, satte in på kapitalförsäkringsanstalten så mycket, som de för
det ändamålet kunde behöfva, då skulle saken enligt min öfvertygelse
kunna realiseras. Och om man ville företaga en liten revision på
nionde hufvudtiteln, skulle staten der få ett icke litet kapital för beredande
af pensioner. Om ålderdomsförsäkringen anser jag hvar och
en sjelf böra draga försorg. Deremot kunde olycksfallsförsäkringen
vara en särskild kategori, i fråga om hvilken staten borde i någon
mån hjelpa till.

Jag har nu i korthet nämnt något om mina idéer angående denna
sak. Kanske någon kan vilja taga i betraktande, att saken kan på
det sättet realiseras på mycket billigare och lättare vilkor, än Kongl.
Maj:t föreslagit. Jag är för min del fullt öfvertygad derom. Frågan
kan ej komma fram i det skick, hvari den nu befinner sig. Om den
komme oförändrad tillbaka, blefve det åter afslag. Jag önskar förslaget
all framgång. Men vi böra gå varsamt till väga. Vi böra
tänka väl öfver saken, hvad vi vilja vinna och huru vi kunna nå
målet.

Jag vill ej längre uppehålla tiden, då så mycket redan är taladt
i saken. Jag skulle ej hafva något emot att bifalla utskottets förslag,
ehuru jag föreställer mig, att Kongl. Maj:t nog ändå kommer fram
igen med förslaget på grund af starka påtryckningar, vår bön förutan.
Men jag vill dock för närvarande förena mig med herr friherre Lagerbring
i det yrkande, han framstält.

Herr Göransson: Vid frågans behandling i utskottet röstade

jag för bifall till första paragrafen af Kongl. Maj:ts förslag och har
således för min del godkänt principen om obligatorisk försäkring. Jag
har gjort det derför, att jag anser en tvångsförsäkring alldeles nödvändig,
för så vidt det med en försäkring afsedda ändamålet — en
någorlunda tryggad ekonomisk ställning för arbetarne, då de, vare sig
till följd af olycksfall, sjukdom eller ålderdom, blifvit varaktigt oförmögna
till arbete — skall kunna vinnas. Blir försäkringen endast
frivillig, så kommer den del af arbetarebefolkningen, som bäst kunde
vara i tillfälle att spara, nemligen tjenstehjonsklassen, sannolikt lika
litet hädanefter som hittills att begagna sig af försäkringen. Jag anser
äfven för min del, att invaliditetsförsäkringsprincipen är lämpligare
än särskild olycksfalls- och ålderdomsförsäkring. Oaktadt jag i dessa
tvenne hufvudprinciper har biträdt den kongl. propositionen, har jag
dock ej kunnat vara med om förslaget i dess helhet, och jag har sär -

Om förslag till
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.
(Forts.)

N:0 35.

Om /öidag till
lag angående
försäkring Jäv
beredande af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.

(Forts.)

80 Lördagen den 27 April. e. in.

skildt fäst mig vid, att förslaget utesluter s. k. lösa arbetare, jordtorpare,
mindre sjelfförsörjare m. fl. Såsom skäl härför har framhållits,
att kostnaderna skulle blifva för stora, om alla dessa skulle
tagas med; och herr statsrådet och chefen för kongl. civildepartementet
yttrade, att man borde se till, att fördelarne träffa dem, som mest
äro i behof deraf. Ja, jag undrar, hviika som mest kunna vara i
behof, arbetsförmän, verkmästare, rättare och inspektörer, med en aflöning
uppgående till mellan 1,700 och 1,800 kronor per år, eller
dessa nu nämnda arbetare, af hviika många kanske ej hafva 400 kronors
årsinkomst. Kostnadsskälet anser jag ej vara giltigt nog för att utesluta
dessa mindre bemedlade, då man anser sig kunna hafva råd att
medtaga sådana, som hafva 3 ä 4 gånger högre årsinkomster.

Jag kan ej heller finna giltiga skal, hvarför man skall sätta oäkta
minderåriga barn i sämre ställning än äkta barn.

Den beräknade räntefoten, 3| procent, anser jag ock vara för
hög, då här beräknas för så lång tid framåt som 80 år.

Jag har äfven mina betänkligheter mot det föreslagna sättet för
dessa afgifters utgående, nemligen en del af arbetare och arbetsgifvare
och en del utaf staten. Det vill synas mig, som om den af herr
Danielson vid komiténs betänkande fogade reservation skulle vara något
att tänka på. Man har sagt och beräknat, att om denna försäkring
eu gång skulle komma till stånd, skulle det blifva en lindring i
fattigvårdsbördan på, om jag ej missminner mig, mellan 3 å 4 millioner
kronor årligen. Då kan jag ej finna det vara fullt rättvist, att endast
arbetare och arbetsgifvare skulle vara skyldiga att bidraga till denna
lindring, under det kapitalister, löntagare, embets- och tjensteman
skulle gå fria derifrån, men det oaktadt i proportion efter sin bevillning
komma i åtnjutande af denna minskning i fattigvårdstungan.

Jag har visserligen ej reserverat mig inom utskottet, men kan
dock ej i allt gilla utskottets motivering. Jag anser den i vissa fall
vara alltför sväfvande och motsägande. Men jag anser derjemte denna
fråga vara så pass vigtig, att den ej bör och ej kan fälla annat än
falla — såsom jag hoppas — framåt. Jag tror, att vi måste snart
nog tänka på något sätt att lösa detta problem. Jag tror, att många,
som stå utom denna kammare, vänta det efter de snart 10-åriga
löften, som varit gifna. Det kan blifva tid på, att Riksdagen också
visar i handling, att den vill infria de löften, som gifvits. Jag anser
det äfven både ur politisk och social synpunkt klokt, att man gör
något i denna vigtiga fråga.

På grund häraf vill jag, utan att i allt gilla utskottets motivering,
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson i Ornakärr instämde häruti.

Herr Danielson: Att yrka bifall till den kongl. propositionen
lönar icke mycket efter den öfverläggning, vi i dag hört i kammaren.
Ty man har funnit, att de flesta kammarledamöter ej äro böjda för
att gifva sitt bifall åt sagda förslag. Men då så är förhållandet, tror
jag, att vi öra litet hvar söka angifva de grunder, som möjligtvis

N o 35.

Lördagen den 27 April, e. m.

kunde vara lämpliga att bygga ett i någon män föräudradt förslag Om fn,slag till
uppå, om ett sådant snart nog kommer att föreläggas Riksdagen. För ^skrfn^fnmin
del bär jag ock trott, att frågan icke bör undanskjutas för någon Andande af
längre tid, utan att den bör återkomma och lösas, så snart ske kan. pension vid
Men efter hvad jag kunnat erfara, är allmänna meningen den, att varaktig afr„-förslaget är för omfattande, och deri kan man ju hafva fullt rätt,

Jag har derför också trott, att man kunde få motse förslag, som i (p0rts)

väsentligt mindre skala ordnar saken för framtiden. Jag har trott,
att, om förslaget återkommer, man kunde motse en väsentlig förändring
i detta afseende.

Som herrarne hafva sig bekant, har jag i den för denna fråga
senast tillsatta komité haft en annan uppfattning i afseende å de bidrag,
som enligt komiténs förslag arbetsgifvarne skulle lemna. Jag tror
fortfarande, att den form, som förslaget i detta afseende innehåller,
är olämplig. Och jag tror, att denna form är det, som hufvudsakligen
afskräcker från att bifalla förslaget. Ty jag kan icke gilla den
åsigt, som blifvit här uttalad från många håll eller åtminstone från
«tt håll, jag tror till och med från statsrådsbänken, att, då arbetsgifvaren
förbrukade arbetarens kraft, han också vore skyldig att bidraga
till pensionsafgifterna. Jag tror icke, att denna åsigt kan fullt
försvaras. Ty låt vara, att arbetarens kraft användes i visst yrke af
arbetsgivare, detta är visserligen sant, men ser man efter, så finner
man, att samma förhållande är rådande på många andra områden.

Derför har jag trott, att man icke bör tillämpa nämnda åsigt, som
jag menar icke vara rigtig, utan i stället räkna hela samhället solidariskt
i detta fall. Ty hela samhället har nytta af hvarje arbetsföretag
och af att hvarje arbetare uträttar visst arbete. Utan att vi
vore så solidariska, kunde icke samhället uppehållas i ena eller andra
afseende!. Derför anser jag, att hela samhället har lika väl nytta af
en enskild arbetares kraft som den, som använder den, ty den bidrager
ju, som nämndt, till samhällets gemensamma bästa. Derför bör
enligt min åsigt den skatt, som föreslagits skola läggas på arbetsgifvarne,
utgå efter allmän bevillning, sa att hvar och en efter sin
förmåga att bidraga dertill trättas af skyldighet att lemna bidrag.

Denna mening fasthåller jag af full öfvertygelse. Och jag tror, att
frågan ej löses förr, än det framkommer förslag i detta syfte.

Nu har Kongl. Maj:t tagit ett steg i den retning, hvilken jag
såsom reservant i komitén antydt, och ett aktningsvärdt steg. Mindre
arbetsgivare skulle ega att af statsmedel återbekomma, hvad på hans
andel belöper af de pensionsafgifter, lian erlagt för hos honom anstäld
arbetstagare. Emellertid återstår den andra delen. Och jag
tror, att den föreslagna anordningen är olämplig särskilt derför, att,
som herrarne se af förslaget, om arbetsgivare försummar att för
arbetare, han har i sin tjenst, för någon vecka eller längre tid klistra
in dessa märken, han kan blifva utsatt för åtal, lagtord och ådömd
böter från fem till och med femtio kronor. Detta tyckes mig vara
egnadt att bringa allt för mycken oreda i våra samhällsförhållanden.

Och det torde ej vara skäl att vidhålla en sådan uppfattning, utan
vida bättre att lägga arbetsgifvarnes bidrag till försäkringen helt och

Andra Kammarens Prat. 1S9.~. ]V:<> .7.1. fj

N o 35.

Om förslog till
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig ojörmaga
till
arbete.

(Forts.)

Lördagen den 27 April, e. m.

hållet på allmänna bevillningen och förpligta hvar och en att i män.
af sin inkomst bidraga till detta för samhället gemensamma bästa.
Jag hade derför, som herrarne veta, tänkt mig, att man skulle kunna
ålägga en hvar till bevillning uppskattad verksamhet eller särskild
person att med särskild bevillning bidraga till pensionsafgifterna. Jag
tror också, att derigenom bördan skulle blifva rättvisare fördelad
arbetsgifvarne emellan. Tänkom oss t. ex. två hemmansegare, som
hafva lika stora hemman och lika stort behof af arbetskrafter!
Den ene har lyckan att sjelf vara frisk och arbetsför och hafva en
frisk och arbetsför hustru samt en son eller dotter, likaledes frisk
och arbetsför, men hans granne är sjelf sjuklig och har sjuklig hustru
och sjukliga barn och behöfver, då han har ett lika stort hemman att
häfda som den förre, derå tjenare. Denna sjuklige hemmansegare får
då betala rätt betydliga pensionsafgifter för sina arbetare utom afiöningen
till dem, oaktadt han ej häfdar mera jord än grannen, under det
denne ej betalar ett öre till försäkringen och sparar jemväl in sjelfva
aflöningen. Flera sådana jemförelse!'' kunde äfven göras med handtverkare
och industriidkare. Vill man gå derhän, att man träffar sjelfva
föremålet för arbetet, kan jag ej se annat, än att det är rätt att lägga
arbetsgifvarnes bidrag på fastighet och inkomst. Då träffar bördan
hvar och en i den mån han liar förmåga att bära den. Detta är
något,som jag tror vara både mycket vigtigt och lätt utförbart, och det
skall på intet sätt störa arbetet för det mål vi vilja vinna, nemligen
att få en ålderdomsförsäkring till stånd.

Jag har också trott, att efter de uttalanden, som förekommit här
i dag, det skulle kunna gifvas anvisning, på hvilket sätt denna fråga
borde återkomma i mindre omfattning. Och om man följde den väg,
Kongl. Maj:t inslagit på, att hvad på arbetsgifvares andel belöpte af
erlagda pensionsafgifter skulle betalas af statsmedel, tror jag, att det
blefve fullt tillräckligt, om man blott på något sätt inskränkte frågan,
om man ej toge den i så stor omfattning, utan gjorde hvad vi för
närvarande anse kunna göras. Man har tänkt sig, liksom 1884 års
arbetarekomité tänkte sig, att en arbetare skulle under en viss tidsperiod
af sin lefnad betala afgifter. Om man nu ser på detta förslag,
är meningen, att om en person under fem år betalt föreskrifna
veckoafgifter, skulle han få i första klassen något öfver 70 kronor, i
andra klassen något öfver 60 och i tredje klassen något öfver 50
kronor. Man kunde göra så, att man stannade der och sade: det
bör stiftas eu lag, som blir obligatorisk, så att hvarje arbetare i de
olika klasserna kunna få dessa belopp; men om arbetare sedan vill
gå längre, vill sörja vidare för sig sjelf, bör det vara frivilligt. Man
bör försöka, om denna frivillighetens väg kan leda till något. Vi
kunde stanna för närvarande med att vi ginge till de nämnda belopp,
komitén och Kong!. Maj:t tänkt sig. Då hade man dock tagit ett
steg och fått frågan i gång. Den stora fondbildningen kommer då ej
i sådan omfattning i fråga. Vidare undgår man den svåra och besvärliga
sak, att arbetsgifvare skall i alla tider betala för sina arbetare
denna afgift. Detta skulle då ej heller komma i fråga, utan arbetaren
finge, när ett af nämnda belopp vore honom garanterade fort -

N:o 35.

Lördagen den 27 April, e. m.

sätta sjelf frivilligt. På detta sätt tinge man se, om svenska folket
vore mägtigt att gå längre.

Jag tror derför, att, om Kongl. Maj:t får förslaget åter till förnyadt
öfvervägande, det vore lämpligt, att dessa synpunkter toges i
betraktande och frågan inskränktes, så att Riksdagen vågade sig på
den. Framför allt borde det ordnas så, att den på arbetsgifvarne
belöpande andel af veckoafgifterna för deras arbetare, om den ej kunde
lämpligen utanordnas af statsmedel direkt, såsom bevillning under
särskild titel finge utgå att redovisas och ingå till statsverket eller en pensionsstyrelse.
Jag tror, att på dessa vägar frågan kunde lösas. Detta
är min uppfattning, och ville man sedan gå längre, hade man naturligtvis
sin fulla rätt dertill. Nu synes man böra stanna vid det antydda
och afvakta resultatet deraf och se, om det är någon utsigt att
gå längre. Finner man detta, har man då också möjlighet att göra
det. Men tager man nu till allt för mycket och blir missnöjd, har
man ej möjlighet att gå tillbaka, utan då har man kanske bara missnöjet
qvar. Jag tror derför, att det vore skäl att se saken från detta
hål). Och jag kan icke förstå annat, än att man kunde gå annan
väg i afseende å arbetstagarnes bidrag. Ty naturligtvis blefve det i
många fall svårt att få veckoafgifterna af arbetstagare. Det skulle
dervid säkerligen i många fall förekomma ett och annat, som ej vore
så synnerligen behagligt. Men ginge man äfven i afseende på arbetaren
den väg, som 1884 års komité tänkte sig, skulle afgifterna ju få
erläggas af arbetaren på en gång eller i ett par terminer under året.
Och om det sedan funnes några, af hvilka afgifterna icke kunde uttagas,
tänkte sig 1884 års komité, att de avgifter, som icke kunde
uttagas och ej heller afkortades, skulle gäldas af kommunen. Detta
blefve för den eu försvinnande liten sak. Kommunen stode godt ut
dermed. Eu kommun på 1,000 invånare skulle icke hafva flere, af
hvilka afgifterna ej kunde utgöras, än att denna utgift blefve för kommunen
högst obetydlig, ja, kanske ej svårare, än att den icke finge
betala för flere än 10 å iö personer om året; och det kunde ju, synes
mig, utan obillighet stadgas, att vid uttagande af denna afgift som
skulle utgå under t. ex. 10 år, arbetarne ej åtnjöte det skydd, utsökningslagen
föreskrifver om egendom till 75 kronors värde. Härigenom
sluppe man detta trassel och klistrande med märken, och man sluppe
hålla reda på dessa pensionsböcker, föra register öfver dem och föra i
pensionsnämnderna så fullständiga anteckningar, att, om arbetaren förlorar
sin pensionsbok, pensionsnämndens anteckningar skola vitsorda,
huru mycket han inbetalt. Detta skulle, tror jag, kunna med inbesparing
af mycket arbete väsentligen förändras, så att ändamålet lika
fullt vunnes i alla fall. Detta kommunala ansvar skulle efter mitt
förmenande blifva, som jag antydt, helt obetydligt, om man inskränkte
sig till, att hvarje person skulle hafva i sitt iif en period af högst 10
år — man kunde stadga från 18 till fylda 28 eller frän 20 till 30
år — då han skulle vara skyldig att betala dessa utgifter. Då skulle
kommunens risk blifva högst obetydlig. Och man sluppe undan detta
märkessystem och denna skyldighet för arbetsgifvarne att hålla reda
på allt detta. Derigenom skulle man kanske också slippa de i mitt

Om försitta till
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig oförmågai
till
arbete

(Forts.)

N:o 35.

Lördagen den 27 April; c. m.

Om för dag til
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.

(Forts.)

: tycke olämpliga bestämmelserna om stämning af vederbörande åklagare
och rättegång för försummelse, der allmänheten kanske ansåge, att
hvad som förekommit ej vore något synnerligt brott. Huru skall man
kunna tänka sig, att arbetsgivare och arbetstagare öfverallt i landet
skola uppfatta dessa förhållanden så i hast, att de kunna komma ifrån
dem utan åtal och mycken oreda?

Det är dessa synpunkter, som jag velat framhålla. Och jag tror,
att, om frågan återkommer, den bör återkomma i sådan förminskad
omfattning, att man då kan våga sig på att börja med saken. Och
som jag Er lifligt intresserad af, att början sker så fort som möjligt
— ty jag tror, att saken har sitt fulla berättigande — har jag icke kunnat
annat än att göra detta uttalande för att anvisa en väg i det
syfte, hvarom här är fråga. Hvad min granne till venster sade om
insättande af vissa belopp i lifränteanstalt vill jag icke godkänna.
Ty sådant insättande är ej detsamma som försäkring. Det kommer
eu ej till pass genast vid oförmåga till arbete och invaliditet, och det
hjelper ej förr än längre fram i lefnadsåldern. Ordnade man det så,
som jag nu sagt, skulle fondbildningen betydligt minskas och försäkringen
blifva väseutligt mycket mindre beroende på räntefoten af
denna fond.

Skulle om tio, tjugu år Riksdagen vilja gå längre, finnes, som jag
nämnt, alltid utväg derför, men som jag sagt, tror jag det nu vara
lagom att komma med frågan i så pass inskränkt form, som jag
antydt. Jag hade i komitén yrkat, att jordtorparne äfven skulle komma
med. Jag har fortfarande den åsigten och anser det vara fullt rigtigt,
men kan i någon mån trösta mig med den omständigheten, att innan
öfvertagandet af ett jordtorp vanligen eger rum, hafva i de flesta fall
såväl mannen som qvinnan tjenst eller arbetat i annans tjenst, mannen
som dräng och qviunan som piga, och då skulle de i alla fall kunna
grundlägga en mindre pension och icke vara uteslutna derifrån, fastän
de öfvergått till annat yrke. Det är derför jag trodde, att man
kunde, såsom jag nämnt, nöja sig med att försöka få frågan löst i
en mindre omfattning.

Jag vill icke vidare uppehålla kerrarne, men detta är i korthet
den synpunkt jag har, och jag vidhåller min uppfattning, att, om man
kommer åter med märkessystemet och klistringsåliggandet för arbetsgivare
och arbetstagare, frågan då faller ännu en gång, ty derpå
hänger, så vidt jag förstår, hela saken. Kan detta undvikas, tror jag
lösningen blir mycket lättare och att Riksdagen då antagligen gifver
sitt bifall. Då jag nu angifvit denna synpunkt, anser jag mig icke
kunna bifalla Kongl. Maj:ts förslag, utan att frågan får en ny utredning
eller förslaget en omarbetning, och då jag icke finner herr Ekenmans
förslag vara lämpligt i det fallet, att man skulle anmoda Kongl.
Maj:t att komma igen med förslaget nästan oförändradt, kan jag icke
vara med om detta skrifvelseförslag. Deremot tror jag, att det förslag,
som fram stälts af friherre Lagerbring, är lagom, och att man kan
stanna der, om man vill föra frågan framåt och förbehålla sig fria
händer att pröfva frågan i hela dess omfattning. Af dessa skäl ber
jag få instämma i friherre Lagerbrings yrkande.

N:0 35.

Lördagen ilen 27 April, e. m.

Herrar Larsson i Mörtlösa, Rydberg och Johansson i Strömsberg
förenade sig med Herr Danielson.

Herr Bruhn: Jag har begärt ordet endast för att göra ett berigtigande
af ett uttalande af herr Ekenman, hviiket jag anser vilseledande.
Jag vill göra detta berigtigande icke för min egen skull,
utan för herr Ekenmans, ty hans motvilja att lemna en vilseledande
uppgift är mig så väl bekant, att jag är fullt förvissad om, att han
skall vara mig tacksam för detta mitt berigtigande. Herr Ekenman
har funnit eu motsägelse mellan mitt anförande i dag och en votering
inom särskilda utskottet. Jag har i dag sagt, att utskottet gillar den
obligatoriska försäkringen, dock med erinran om, att den bör med
varsamhet tillämpas. Hetta är rigtigt. Det har utskottet sagt. Men
herr Ekenman bär sagt, att en votering inom utskottet rörande den
obligatoriska försäkringen egt rum och att vid den voteringen 8 varit
emot samt 6 för densamma och att jag skulle befunnit mig ibland
de 8. Detta är vilseledande. Inom särskilda utskottet har aldrig
någon votering rörande tvåugsprincipen egt rum. Den votering, herr
Ekenman afsåg, gälde det kongl. förslaget i dess helhet. Den egde
rum, sedan utskottet provisoriskt genomgått det kong!, förslaget, och
gälde ett definitivt antagande af första paragrafen och derjemte en
fortsatt behandling för att bringa förslaget i en sådan form, att det
af utskottet skulle kunna tillstyrkas. Men den gälde aldrig uteslutande
den obligatoriska försäkringen. Jag har endast velat säga detta
mot herr Ekenmans vilseledande uppgift.

Herr von Krusenstjerna: Jag begärde ordet egentligen med
anledning af ett uttalande från en talare på norra kalmarlänsbänken,
hvilken omnämnde det missnöje, som enligt hans förmenande skulle
vara rådande i Tyskland med den tyska lagstiftningen i detta ämne,
hvilken, som bekant, i åtskilliga delar öfverensstämmer med det kongl.
förslaget. Enligt det svenska förslaget skall det åligga postverket
samma befattning med insättning och med utbetalning af pensionsmedlen,
som enligt tyska lagen åligger tyska postverket. Med anledning
deraf hade jag tillfälle att förra sommaren söka dels i Berlin,
dels i Schlesien göra mig närmare bekant med förhållandena, och då
kom jag till det resultat, att det naturligtvis fans missnöje, men det
var hos sådana, som alltid äro missnöjda, huru man än ställer till.
Det egentliga missnöjet i Tyskland var dock rigtadt mot sådana rent
tekniska bestämmelser i tyska lagen, hvilka man i det svenska lagförslaget
med tillgodogörande af erfarenheten från Tyskland just sökt
undvika, och jag fick från de håll, med hvilka jag satte mig i beröring,
höra ett allmänt erkännande utaf det svenska lagförslaget, derför
att detta lyckligt undvikit felen i tyska lagen. Detta med anledning
af yttrandet från talaren på norra kalmarlänsbänken.

Medan jag har ordet, ber jag att få angifva min egen ståndpunkt
i frågan. Helst skulle jag velat sluta mig till den reservation, som
till betänkandet är afgifven af herrar Dickson och Ekeninan. Skälen,
hvarför jag skulle velat göra det, äro hufvudsakligen de, som anförts

Om förslag till
lag angående
försäkring för
beredande af
])ension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.
''Forts.)

N o 35

Lördagen den 27 April, e. m.

Om,förslag till af en annan ärad reservant inom utskottet. Arbetareförsäkringsfrågan
s^an> att den I’a 8rucd af sin egen innebörd och på grund af den
beredande af rådande stämningen icke kan falla. Å andra sidan kan det icke bepension
vid stridas, att man der är ute på experimentalpolitikens fält. Då synes
varaktig oför- mig enda sättet vara, att man en gång börjar och icke alltjemt skjuter
arhm,"11 UPP morgondagen i fåfäng sträfvan efter det absolut bästa. Börjar
man blott, skall nog erfarenheten blifva den bästa läromästaren. Men
detta hör ju numera till de fromma önskningarna. Reservanterna sjelfva
hålla icke vidare på sin reservation.

arbete.

(Forts

Då det således icke finnes någon utsigt för framgång för det kongl.
förslaget, har jag att välja mellan de olika skrifvelseförslag, som här
blifvit framstälda. Af dessa ansluter jag mig till herr Ekenmans förslag,
och jag hemställer till samtliga ledamöter af kammaren, som
verkligen vilja att något skall uträttas för saken, att göra detsamma.
Ty såsom herrarne kanske veta, är ett med herr Ekenmans förslag
likalydande redan antaget i Första Kammaren, men antaget med en
så knapp majoritet, att jag för min del anser sannolikt, att, om vi här
i kammaren fatta ett annat beslut än herr Ekenmans skrifvelseförslag,
utsigterna för sammanjemkning kunna vara ganska små, och då synes
det mig, jag upprepar det ännu en gång, att hvar och en, som verkligen
vill att något kommer till stånd, bör taga herr Ekenmans förslag.
Sedan kan Kongl. Maj:t i allt fall taga under ompröfning de ändringsförslag,
som framstäldes af talaren på ölandsbänken.

Jag yrkar således bifall till denna herr Ekenmans föreslagna skrifvelse.

Häruti instämde:

Herrar von Frusen, Liljeholm, Svanberg, Larsson i Berga, Mall
ruin, Åkerlund, Nilson från Lidköping, Holm, Svensson från Karlskrona.
^ Sky t le, Eklundh från Lund, Zotterman, Zettersirand, Ohlsson
från \ exiö, T Vester, Haxén, Persson från Arboga, Pctri och Tf biländer.

Herr Ericson i Ransta yttrade: Efter den grundliga diskussion om
detta förslag, som här i kammaren i dag egt rum, torde det icke vara
af behofvet påkalladt att tillägga något, men då jag varit ledamot af
det särskilda utskott, som haft frågan om hand, har jag ansett mig
ega både rättighet och skyldighet att här framlägga något af de åsigter,
jag i denna fråga hyser.

Huru vigtig denna fråga är, framgår af den långvariga diskussionen
och af det som sakrikt yttrats af dem som här i dag uppträdt,
Det torde vara eu af de vigtigaste frågor, som denna kammare har
haft att behandla under många årtionden. Den betydelse, denna fråga
har för den sociala frågans lösning, är säkerligen för hvarje ledamot
af denna kammare väl känd. Men en sådan fråga, mine herrar, löses
icke så lätt. Den behöfver behandlas och omarbetas många gånger
för att man må kunna träffa det rätta. Utskottet har här fått uppbära
mycket klander för sitt tillvägagående. Det har klandrats för
att det icke kunnat framlägga ett ordentligt förslag till kammarens
afgörande. Det har klandrats, derför att det icke skulle ha velat

N o 35

Lördagen den 27 April, e. m.

frågans lösning. Jag vill dock bestrida, att detta varit utskottets mening.
Men eu fråga, som är af så stor och genomgripande betydelse, f;?rgä,Jnj {~,
torde nog behöfva skärskådas ifrån inånga olika sidor, oin dess lös- beredande af
nin» skafl kunna tänkas, och då får man icke förundra sig, om den pension viil
betraktas från olika håll och synpunkter. Jag skall icke upptaga den °f''"

långt framskridna tiden med att på något sätt försvara utskottets
motivering. Jag skall i det fallet be att få instämma i det yttrande, som (Kort*.)
professor ° Wijkunder hade här på förmiddagen, och äfven i yttrandet
af en annan ledamot af utskottet, nemligen herr Bruhn. Hvad utskottets
flertal verkligen vill, synes väl för den som genomläst dess betänkande.
Det är en obligatorisk försäkring, stödd liufvudsakligast på
samma principer som de i Kongl. Maj:ts förslag framhållna. Då åsigterna
härom äro så olika, torde icke utskottet klandras för att det
icke kunnat komma till något annat resultat än det, hvartill det kommit.
Jag tror dock, att den slutliga hemställan, hvartill utskottet
kommit, skall föra frågan framåt. Visserligen hafva många af dem, som
här yttrat sig, klandrat utskottet, men från många håll och ifrån ganska
sakrika hafva dock de hufvudsakligaste punkterna af utskottets yrkande
vunnit stöd. Utskottet har påyrkat eu förändring af § 2 och fram-stält
den önskan, att icke blott de af Kongl. Maj:t angifna klasserna
af arbetare skulle vara delaktiga af försäkringen, utan äfven andra
lika berättigade kunna inrymmas i detta förslag. Jag tror, att denna
fråga, om den kan lösas, är af ganska stor vigt. Skulle det vid blifvande
undersökningar visa sig omöjligt, ja, då har förslaget icke förlorat
något derpå. .

Det andra af de yrkanden, hvarmed utskottet framkommit, afser
uppfostringslijelpen åt minderåriga barn, som icke äro äkta. Äfven
■denna punkt har här bemötts, men det torde dock icke vara omöjligt,
att utskottets yrkande vid en blifvande omarbetning kan åtminstone
till någon del tagas i betraktande.

Hvad derefter beträffar utskottets yrkande, att man om möjligt
skulle söka minska den föreslagna stora kapitalbildningen, så har det
från sakkunnigt håll framhållits, att utskottet haft berättigade skäl
härför. Det kan ju hända, att Kongl. Maj:t icke kan finna något sätt
att minska denna tondbildning, och då torde kanske blifva nödvändigt
att på den af Kongl. Maj:t föreslagna grunden fota äfven denna del
af förslaget, men är det, såsom jag tror, möjligt att härutinnan åstadkomma
förändring, så skulle förslaget derigenom vinna en icke så liten
förbättring.

Vidare har det från flera håll framhållits, att utskottets förslag
om räntefoten har grundade skäl för sig. Chefen för civildepartementet
har bland andra betonat, att meningen icke är, att de föreslagna
pensionerna skulle blifva fixerade, utan de skulle lätta sig efter
fondens afkastningstörmåga. Jag behöfver icke bemöta detta, då det
redan framhållits, att det icke kan vara rätt att säga åt arbetare,
livilka äro tvungna att ingå såsom delegare i denna pensionsinrättning,
att de skola få sfi och så stora pensioner, när de sedermera, då dessa
pensioner skola tillfalla dem, komma under lund med, att pensionerna
blifva betydligt mindre än som utlofvats. Man kan måhända icke lind -

N o 35.

Om /(inlag till
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
raraktig oförmåga
till
arbete.
(Forts.)

Lördagen den 27 April, e. m.

vika detta, men man bör då på förhand göra detta klart och tydligt,
och säkert är, att det missnöje, man genom detta förslag vill stilla.''
skall blifva ännu större under anmärkta förhållande. Jag har, såsom
jag nyss sade, icke velat bemöta det klander, hvarför utskottet utsatts,
utan blott velat hänvisa till föregående talares vederläggning deraf.
Jag vill icke heller påstå, att utskottet träffat det rätta sättet för frågans
lösning, men utskottet har angifvit från sin synpunkt, huru de
värsta svårigheterna böra undvikas, och den här i dag förda debatten
torde kunna vara till icke ringa ledning för Kongl. Maj:t vid en blifvande
omarbetning af förslaget. Såsom ytterligare stöd för att utskottets
flertal veikligen velat åstadkomma en sådan här obligatorisk
mvaliditetsförsäkring, torde jag få påpeka det i motiveringen framhållna
yrkandet om afsättande af 1,400,000 kronor till den blifvande
pensioneringen för de nu lefvande personernas upptagande i den obligatoriska
försäkringen.

Herr talman, jag skall icke beklaga utgången, vare sig friherre
Lagerbrings eller utskottets förslag vinner flertalets bifall. Jag tror,
att vi alla önska en lösning af denna stora fråga, och jag hoppas, att*
huru än beslutet i dag må utfalla, det skall lända till frågans lösning
i en snar framtid. Jag tror äfven, att, om frågan uppskjutes ett, två
eller liera år, det skall vara icke till skada, utan till nytta för dess
lösning, ty det är af vigt att söka från början undanrödja de brister,
som man kan upptäcka. Jag tror att det är farligt att, såsom en reservant
föreslagit, nu utan vidare gifva sig in på experimentalförsäkringspolitikens
område för att sedermera vidtaga förändringar och afhjelpa
sådana fel, som man redan nu ser. Jag tror visserligen, att
det nog blir anledningar att äfven sedermera vidtaga förändringar, men
man bör dock, äfven med fara att frågan uppskjutes något år, redan
nu från början borttaga alla de brister, som kunna upptäckas.

Jag skall emellertid, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Persson i Mörarp: Jag har icke begärt ordet för att förlänga
diskussionen, ty jag tror icke, att något nytt kan sägas i denna
fråga. Då jag skulle beklaga, om frågan genom ett afslag skulle anses
förfallen, så bär jag begärt ordet för att få till protokollet antecknadt,
huru jag för min del kommer att votera.

Äfven om man hyser de varmaste sympatier för Kongl. Maj:ts förslag,
tror jag dock icke, att det är möjligt att i frågans nuvarande
läge kunna få det igenom. Då jag också anser, att många af de anmärkningar,
som gjorts deremot, hafva sitt fulla berättigande, så återstår
för mig, i den ställning jag intager till frågan, att taga i öfvervägande,
hvilket af de framlagda skrifvelseförslagen jag bör föredraga,
och i det hänseendet får jag bekänna, att friherre Lagerbrings förslag
tilltalar mig mest. Det ötverensstämmer visserligen mycket nära med
herr Ekenmans och skiljer sig, såvidt jag förstår, derifrån icke egentligen
i något annat afseende, än att, då herr Ekenman i sitt förslag
betonat, att, derest en ny utredning skulle gifva vid handen, att icke
något annat förslag än det nu föreliggande skulle kunna framläggas.

N.O 35.

Lördagen den 27 April, e. m.

deri ligger eu uppmaning till regeringen att ännu eu gång framlägga 0>* förslag till
samma förslag, som Första Kammaren redan afslagit och Andra Kammaren
nu står i begrepp att icke bifalla. Jag tror för öfngt att, beredande cd
Andra Kammaren vill antaga Friherre Lagerbrings förslag, detta står pension vid
herr Ekenmans så nära, att det icke skall möta den ringaste svårighet raraUi.j o/öratt
kunna sammanjemka de meningsskiljaktigheter, som i dem kunna
förekomma, och jag är äfven ötvertygad om att fiågan icke genomett ^Korts.)
sådant beslut från Andra Kammarens sida bringas på tall.

Jag anhåller derför, herr talman, att få förena mig i det af friherre
Lagerbring framstälda yrkande.

I detta yttrande instämde herrar Johnsson i Bollnäs, Dalin, Nilsson
i Skärhus, Olsson i Ornakärr, Anderson i Hasselbol, Ramstedt, Erickson
i Bjersby, Folke Andersson och Olsson i Sörnäs.

Herr Eken man: Herr talman, mine herrar! I anledning aidet
yttrande, som nyss framkommit från hallaudsbänken, skall jag be att
få yttra några ord, dervid jag dock skall fatta mig i den allra största
korthet.

Jag skall till svar derå anföra ett stycke af det hos utskottet torda
protokoll, och sedan har kammaren att döma om, huruvida min uppfattning
af voteringen angående den obligatoriska försäkringen eller
deu ärade talarens på hallandsbänken uppfattning deraf är den rigtiga.

I utskottets protokoll för den 21 mars lyder § 3 sålunda:

"Företogs till definitiv behandling § 1 i lagförslaget, hvarvid under
öfverläggningen, som skulle omfatta jemväl förslaget i dess helhet,
yrkades dels af herr vice ordföranden med flere bifall till ifrågavarande
paragraf, dels ock af herr Redelius med flere afslag å densamma. Och
beslöt utskottet med åtta röster mot sex, hvilka voro för bifall till
paragrafen, att hos Riksdagen tillstyrka, afslag å samma paragraf.

I sammanhang härmed beslöt utskottet att hos Riksdagen tillstyrka
afslag å jemväl §§ 2—55 i lagförslaget, äfvensom å 57, för såvidt
densamma hade utseende å den obligatoriska försäkringen; och skulle
de till utskottet hänskjutna motioner i följd häraf anses hafva förfallit.

Emot de sålunda fattade besluten anmäldes reservation af herr
ordföranden, herr vice ordföranden samt herrar grefve Douglas, Almgren
och Hedin.

§ 56 äfvensom 57, sistnämnda paragraf för såvidt den afsåge
den i § 56 föreslagna frivilliga försäkringen, blefvo, på yrkande åt
herr Almgren, bordlagda/''

Herr Berg: Då jag i likhet med många andra haft åtskilliga
anmärkningar att göra mot Kongl. Maj:ts förslag och då jag motionerat
om vissa ändringar i detta förslag, har det bjudit mig emot att instämma
i herr Ekenmans begäran om framläggande af samma förslag
antingen förändradt eller i det allra närmaste oförändradt. Men då
herr Ekenmans förslag numera är antaget af borsta Kammaren, om
ock med knapp nöd, samt det synes mig mycket tvifvelaktigt, huruvida
en sammanjemkning mellan detta och något annat förslag, som

N:o 35. 90 Lördagen den 27 April, e. m.

‘Om jordag till denna kammare till äfventyra skulle vilja antaga, skall visa sig möjlig,
■fZäb-iwfSr så tror jaS för min del, att det *>Ur en nödvändighet för alla sakens
''beredande ''af vänner att nu sluta sig till herr Ekenmans förslag. Förslagsställaren
pension vid liar sjelf betecknat detta såsom något besynnerligt, men jag håller i
varaktig oför- viss män med honom om den motivering, han senast gaf härför, nem"Uarbete1
**gen att tid ett sä besynnerligt utskottsutlåtande som det, hvarmed vi

(Forts.) i dag hatt att göra, kan också passa ett besynnerligt svar. Då hufvudsaken
i allt fall är att få till stånd ett riksdagsuttalande samt ett uttalande,
som bestämdt ogillar utskottets motivering, och då jag dessutom
hoppas, att regeringen vid framläggandet af ett nytt förslag skall
fästa största möjliga afseende vid de önskningar, som framkommit från
den sida af kammaren, som jag tillhör, så skall jag be att för enighetens
skull få till förmån för herr Ekenmans förslag återtaga det af
mig framstälda.

Herr Hedin: Jag skulle naturligtvis hafva högeligen önskat att det
varit möjligt för Riksdagen att ena sig om åtminstone vissa hufvudpunkter
till anvisning för Kong! Maj:t vid utarbetande af ett nytt förslag. Jag
har emellertid af denna dagens debatt blifvit öfvertygad om att detta
är omöjligt, ja, att det icke ens är möjligt att Andra Kammaren skulle
kunna förena sig om något sådant. Detta må vara att beklaga, men
det är ett faktum, som man får böja sig för, och som i sjelfva verket,
det får jag också erkänna, i en så ytterligt vansklig fråga måhända
icke är så mycket att förundra sig öfver. Då det vid sådant förhållande
skulle vara ändamålslöst att föreslå, hvad jag från början hade
tänkt, så måste jag nöja mig med ett mera allmänt och obestämdt
uttalande.

Nu har friherre Lagerbring framlagt ett förslag, som enligt min
tanke under nuvarande omständigheter uppfyller allt, hvad man rimligen
kan begära. Af friherre Lagerbrings förslag, om det skulle blifva
kammarens beslut, framgår alldeles otvedtyigt, att kammaren alls icke
ställer sig afvisande till Kongl. Maj:ts förslag. Deraf framgår vidare,
att den ytterligare utredning, som kammaren skulle finna nödig, icke
förutsätter några så omfattande undersökningar som de, hvilka ligga
till grund för det nu af Kongl. Maj:t framlagda förslaget, utan endast
afser undersökningar om frågans finansiella sida och vissa försäkringstekniska
beräkningar, hvilket Kongl. Maj:t mycket väl är i stånd att
utföra genom att vända sig till några få sakkunniga män utan att för
det ändamålet behöfva anlita en ny komité eller föranleda något
väsentligt uppskof.

Det förslag deremot, som här af åtskilliga talare förordats, nemligen
herr Ekenmans, innefattar två lika olämpliga alternativ. Det ena,
att kammaren och eventuelt Riksdagen nu skulle hos Kongl. Maj:t begära
framläggandet af samma förslag, om hvilket hvar och en nu måste
veta, att för detsamma i oförändradt skick näppeligen finnes hvarken
i denna eller medkammaren någon enda röst. Detta är dock ett något
långt drifvet skämt. Det andra alternativit går derpå ut, att man
skulle utan tillkännagifvande i något hänseende af Riksdagens åsigter
begära, att Kongl. Maj:t skulle framlägga ett i vissa delar förändradt

N:o 35.

Lördagen den 27 April, e. in.

förslag. Det är eu anvisning till Ivongl. Maj:t att försöka gissa sig till
någonting, som Riksdagen sedermera har fullt fria händer att ogilla
lika enhälligt, som Riksdagen nu kommer att ogilla det föreliggande

Deremot är det i friherre Lagerbrings förslag tydligen angifvet,
naturligtvis om man tager hänsyn till den i dag förda debatten, i
hvilken rigtning Kongl. Maj:t enligt Riksdagens mening borde anställa
nya undersökningar, och det är på samma gång alldeles klart, att
Riksdagen i det stora hela gillar syftet i det förslag, som Riksdagen
icke finner sig kunna antaga i dess nuvarande skick. Om nu, såsom
någon har sagt, ett godkännande af friherre Lagerbrings förslag skulle
leda derhän, att en sammanjemkning af båda kamrarnes beslut icke
skulle befinnas möjlig och Kongl. Maj it således icke finge något som
helst positivt uttalande från Riksdagen, så är det sannerligen icke värre,
än om Kong!. Maj:t får en hemställan, som går ut derpå, att Riksdagen
anhåller att få sig förelagdt andra gången ett förslag för att för andra
gången slå i hjel detsamma. Det är enligt min tanke icke passande
för ”kammaren att fatta ett sådant beslut, och kammarens ställning
till den allmänna opinionen, i fall man dervid fäster något afseende,
skulle sannerligen icke blifva bättre genom antagande af ett sådant
förslag, som är ett rent sken och innebär blott ett sken af intresse
lör saken, under det att kammarens allvarliga mening är bättre uttryckt
genom friherre Lagerbrings förslag, hvilket jag lifligt önskar att kammaren
måtte antaga.

Om förslag till
lag angående
försäkring för
beredande af
pension vid
varaktig oförmåga
till
arbete.
(Forts.)

Herr Aulin: Då jag under debatten instämt i herr Bergs förslag,
men han nu återtagit detsamma, så vill jag tillkännagifva, att jag, ehuru
jag ej anser herr Ekenmans förslag vara det bästa, dock för den goda
sakens skull förenar mig med herr Berg i hans yrkande om bifall
till nämnda förslag.

Herr Wavrinsky: Då jag instämt med herr Berg i hans yrkande,
så ber jag att också få återtaga mitt instämmande; men jag ber att
i stället få instämma i det yrkande, som är gjordt af friherre Lagerbring.

Herr Johansson från Stockholm: Då jag förut instämt med herr
Berg, skall jag be att nu i stället få instämma uti friherre Lagerbrings
yrkande.

Herr Höjer: På ungefär de grunder, som min kamrat på stock holmsbänken,

herr Berg, nyss anförde, ber jag att få återtaga mitt
yrkande om bifall tdl hans förslag och att x stallet fa instämma i det
förslag, som framstälts af friherre Lagerbring.

Herr Gustaf Ericsson från Stockholm: Jag skall blott be att

få instämma i den siste talarens yrkande.

Öfverläggningen var slutad. 1 enlighet med de yrkanden, som
derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall

N:0 35.

Om ändrade
bestämmelser
angående flotta
led och kungsådra.

Lördagen den 27 April, e. m.

till utskottets hemställan, dels på bifall till hvart och ett af de under
öfverläggningen af herrar Ekenman, friherre Lagerbring och Berg framstälda
förslag, dels på utslag å utskottets hemställan och bifall till
Kongl. Maj:ts proposition i ämnet; och dels slutligen på afslag å samtliga
i ämnet tramstälda förslag. Herr talmannen förklarade sig anse
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för bifall till herr Ekenmans
förslag; men som votering begärdes, blef, sedan till kontraproposition
antagits bifall till herr friherre Lagerbrings förslag, nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som beträffande puukt 1 i andra särskilda utskottets utlåtande
n:o 2 bifaller det af herr Ekenman under öfverlägeningen framstälda
förslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det af friherre Lagerbring
under öfverläggningen framstälda förslag.

Itöstsedlarne uppräknades, hvar efter annan, och visade 58 ja,
men 144 nej; och hade kammaren sålunda fattat sitt beslut i enlighet
med nej-propositionens innehåll.

Funkten 2.

Bifölls.

§ 2.

Efter föredragning af lagutskottets utlåtande n:o 36, i anledning
af justitieombudsmannens framställning om fullständigande och förtydligande
af gällande bestämmelser rörande verkställighet af frihetsstraff,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

§ 3.

Till kammarens afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande
n:o 37, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser angående
flottled och kongsådra.

I berörda, inom Andra Kammaren afgifna motion, n:o 72, hade
herr E. A. Wijkander föreslagit:

att Riksdagen ville i skrifvelse till Konungen hemställa, att han
täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke genom ändrade bestämmelser
om flottled och kungsådra, särskildt uti landets forsar och vattenfall
vattendragens stora energiförråd bättre kunde tillgodogöras för landets

Lördagen den 27 April, e. m. 93

industri, än nu är fallet, och till Riksdagen inkomma med de förslag,
som deraf kunna föranledas.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Häremot hade reservation anmälts af herr Kardel/, som ansett,
att motionen bort af utskottet tillstyrkas; hvarjemte herrar von Krusenstjema,
Brmelius, Eriehsm i Bjersby och Näslund låtit anteckna,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Wijkander: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag

hade för ett par dagar sedan tillfälle att framhålla, hurusom lagstiftningen
närmast är att betrakta såsom ett uttryck för gångna tiders
åskådningssätt; och jag har nu här ett nytt exempel på detta förhållande
af den mest typiska beskaffenhet. Då nu gällande vattenriittsförordning
skrefs, spelade det icke så stor rol som nu att tillgodogöra sig
vattenkraften i hela dess mängd. Jag anser derför möjligt, att de
bestämmelser, som i nu gällande förordning äro faststälda, då voro
lämpliga, men att de nu upphört att vara det. Under de sista årtiondena
har det inträffat så stora förändringar i afseende på det
tekniska tillgodogörandet af vattenkraften, att just massanvändningen
af denna kraft fått eu mycket stor betydelse. Dessutom eger man nu
förmåga att på elektroteknisk väg leda vattenkraften till sådana ofta
ganska aflägsna ställen, der den bäst kan tillgodogöras. Derigenom
har ifrågavarande kraft fått betydligt större penningvärde, än den
förut hade. Det är ett mycket stort slöseri att låta ungefär hälften
af vattenkraften i vårt land flyta bort utan användning. Det är på
grund häraf, som jag tillåtit mig motionera om att Riksdagen hos
Kong!. Maj:t skulle begära att i detta afseende få ändrade bestämmelser.

Utskottet medgifver, att det med motionen afsedda syftet vore
synnerligen beaktansvärdt, men har för tillfället ansett sig af tvenne
skäl böra afstyrka den af mig föreslagna åtgärden.

Det första skälet är den farhåga, som inom utskottet uttalats,
att det, om mitt mål i förevarande fall vunnes, skulle blifva svårt för
strandegarne att från sin jord skyndsamt kunna afleda det öfverhodiga
vattnet. Denna farhåga är icke befogad. I min motion har
jag behandlat alla de omständigheter, som jag trott vara af någon
större betydelse för frågans lösning. Jag har der talat om fiskens
gång, om flottningen, om den allmänna samfärdseln m. m., men jag
ansåg det ej vara behöfligt art framhålla den sidan af saken, att man
genom uppdämning ej (inge framkalla öfversvämning å den ofvanför
liggande marken, och det af det skälet, att jag icke satte i fråga, att
man kunde från Kongl. Maj:t förvänta ett förslag, som vore så dåligt,
att det i sådant afseende vore oantagligt. Det är gifvet, att i det
fallet all försigtighet måste iakttagas. Det är, som bekant, icke vid
sjelfva vattenfallet, som dessa uppdämningar pläga förekomma, utan

N:0 35.

Om undrade
bestämmelser
angående flott''
led och kongsådra.

(Forte)

N:o 35.

Om ändrade
bestämmelser
angående flottled
och kungsådra.

(Forts.)

Lördagen den 27 April, e. m.

det är vanligen längre upp, och i sjelfva fallet är det icke svårt att
få aflopp för vattnet. Min motion afser endast det målet, att, då
'' man låtit vattnet komma ned till vattenfallet, man icke på grund af
lagens bestämmelser skulle vara tvungen att låta i sjelfva fallet hälften
af vattenkraften gå till spillo. Derför finnes ingen fara för strandegarne
i afseende på uppdämningen, om mitt skrifvelseförslag bifalles.
Utskottet har också strax derpå förklarat, att, om något i öfverensstämmelse
med min framställning kommer att ske, en noggrann undersökning
erfordras, om och under hvilka vilkor en förändring i uppdämningsrätten
till ett vattendrag må för ett vattenverk medgifvas.
Detta är en förutsättning, om hvilken jag ej satt i fråga annat, än att
den skulle finnas.

Utskottets andra skäl och såsom det synes hufvudskälet för min
framställnings afstyrkande är, att i 10 § i förordningen om jordegares
rätt öfver vattnet å hans grund skulle lemnas en möjlighet öppen att
i särskilda fall kunna inskränka kungsådrans storlek. Jag har studerat
den nämnda paragrafen, men har icke kunnat finna något ord
om huru man skulle kunna åstadkomma förändring i kungsådras storlek.
Der står endast iöreskrifvet, att man vid vattenverks anläggande
skall göra anhållan hos domaren, och att denne hos länsstyrelsen
skall anhålla om förordnande för lämplig person att i afseende å företaget
bevaka talan till betryggande af det allmännas rätt. Men jag
trodde, att, då jag icke är jurist — inom medicinen och juridiken
är ju, som bekant, vanligt sundt förnuft icke tillräckligt — jag misstagit
mig om rätta tolkningen af paragrafen. Jag vände mig derför
till en mycket framstående jurist och fick det svaret, att det icke fans
möjlighet att på grund af 10 g i berörda förordning åstadkomma
ändring i kungsådras beskaffenhet, utan att här påtagligen förelåg ett
missförstånd inom lagutskottet. Jag har sedermera af diskussionen i
Första Kammaren rörande förevarande betänkande erfarit, att häradshöfding
Hasselrot der likaledes framhållit, att 10 § icke kunde råda
bot för de olägenheter, som uppkomma genom 8 §, der det bestämmes,
att kungsådra skall hafva den och den storleken. Det är icke så ovanligt
vid behandlingen af förslag till ändringar i lag och författningar,
att det kan betraktas som mindre vigtigt, om de genast vidtagas eller
uppskjutas ett par år. Men, mine herrar, i detta fall är det vigtigt
att så snart som möjligt ändring sker; ty det är här fråga om förhållanden,
som äro af den ingripande beskaffenhet för industrien, att
det gäller tiotals millioner om året, derest man kan fullt tillgodogöra
sig den i vattenfallen eller forsarne befintliga energien. Hvar och en,
som har reda på huru dessa vattenverk äro konstruerade, inser ock,
att det icke är tillrådligt att först bygga mindre vattenverk för att
sedan utvidga dem, utan anläggningen bör, om den skall ske på ett
ekonomiskt fördelaktigt sätt, genast från början göras i den skalan,
som man önskar få den.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, hemställer jag, om
icke Andra Kammaren — oaktadt Första Kammaren redan afslagit
motionen — skulle vilja visa sitt erkännande af frågans betydelse
genom att bifalla motionen.

N;o 35

Lördagen den 27 April, e. m. 95

Jag anhåller, herr talman, att lå yrka bifall till motionon.

Herrar Collander och Mehn instämde häruti.

Herr Kardell: Efter det förträffliga anförande, som hållits åt

herr Wijkander, kan det egentligen icke vara något för mig att tilllägga.
Jag är icke så hemmastadd i detta ämne som han, men jag
vill likväl, då jag reserverat mig mot det slut, hvartill utskottet
kommit, yttra några ord.

Jag må erkänna, att jag känner mig mycket lifligt tilltalad af det
stora i den tanke, som i förevarande motion funnit sitt uttryck. Frågan
gäller ju att sätta vårt folk i stånd att för industriens behof fullständigt
tillgodogöra sig de ofantligt rika förråd på vattenkraft, som finnas
i våra vattenfall. Man plägar säga, att stenkolen äro industriens dagliga
bröd. 1 sjelfva verket hafva äfven de länder, som äro välsignade
med riklig tillgång på stenkol, hittills beherskat den industriella produktionen.
Men det ser nu ut, som om den nämnda satsen snart
icke längre skulle blifva öfverensstämmande med verkliga förhållandet.
Det synes, som om den industriella stenkolsperioden skulle hålla
på att gifva vika för en “vattenfallens period", som om, i en icke aflägsen
framtid, industrien skulle komma, att så att säga, hemta sitt
dagliga bröd icke från stenkolsgrufvorna, utan från vattenfallen. Jag
beliöfver icke här framhålla, hvilka lysande perspektiv till framtida rikedom
och magt vid sådant förhållande öppna sig för vårt på vattenfall
så rika land. Men om detta skall blifva en möjlighet, om i vårt land
skall kunna uppstå ett nytt industrielt Britannien, då får man icke
låta små betänkligheter hindra sig från att aflägsna de hinder, som
stå i vägen för eu ändamålsenlig exploitering af vattenfallens kraft.
Det är här närmast fråga om kungsådran. De lagar och författningar,
som för närvarande finnas, lägga hinder i vägen för en omfattande
exploitering af densamma. För att få detta missförhållande afhjelpa
har motionären föreslagit en skrifvelse till Kongl. Maj:t, i hvilken
Riksdagen skulle begära, att de hinder, som ligga i vägen för en dylik
exploitering, måtte borttagas.

Utskottet har icke velat förorda denna skrifvelse. Det har, såsom
den ärade motionären nyss framhållit, framstält tvenne skäl för sitt afstyrkande
af densamma. Men på samma gång erkänner det också det
stora i den tanke, som funnit sitt uttryck i motionen. Skälen äro
emellertid af den beskaffenhet, att man måste medgifva, att de smaka
af den obotfärdiges förhinder. Utskottet söker först skrämma landtmännen
med att förklara, att, om ett sådant förslag som det, om
livilket här är fråga, skulle blifva antaget, deras fält skulle hemsökas
med öfversvämningar vid sådana tillfällen, då vårflöden eller mycket
regn bringade vattenfallen att svälla upp. Detta inkast har redan till
fullo vederlagts af motionären, som visat, att ingen fara hotar i det
hänseendet. Ingeniörsvetenskapen har i våra dagar hunnit så långt,
att den fara, för hvilken utskottet sålunda varnar, lätt är undanröjd.
Detta skäl är således endast ett skrämskott, som icke borde få inverka
på denna kammares ledamöter. Samma är förhållandet med utskot -

Om ändrade
bestämmelser
a ngående flottled
och kungsådra.

Forts.)

N:0 35.

Lördagen den 27 April, e. m.

Om undrade tets andra argument. Jag har här den kongl. förordningen af den
tingårndfiioit- december 1880 rörande denna sak. I 10 §, om hvilken här är
b-d och hinns- ''fåga, talas icke om kongsådra Äfven jag har liksom herr Wijkander
mira. takt med åtskilliga jurister om denna sak. De flesta af dem hafva såsom

(forts.'' sin åsigt förklarat, att § 10 i nämnda kongl. förordning icke kan anses

hafva afseende på den fråga, om hvilken nu är tal. Det kan ju
hända, att man med en liårdragen tolkning kan bringa det derhän.
Jag hörde äfven i utskottet, att en och annan jurist anser sig kunna
på grund af denna paragraf i särskilda fall förfoga öfver vattenfallens
hela energiförråd, men jag tror detta dock icke öfverensstämmer med
den verkliga innebörden i densamma, såvida det nemligen icke är
fråga om sådana fall, i hvilka icke kongsådra af ålder funnits.

I herr "Wijkanders motion är det ju icke tal om något annat än
om eu skrifvelse till Kongl. Maj:t. I fall då verkligen sådana faror,
som utskottet framstält, anses hota, och i fall den ofvannämnda 10:de §
skulle anses medgifva en möjlighet att i särskilda fall inskränka kungsådras
storlek, får man ju höra detta, då saken kommer från Kongl.
Maj:t. Denna fråga är emellertid af så stor betydelse för värt land
och för dess industri, att jag icke kan finna annat, än att kammaren
nu bör bifalla herr Wijkanders motion. De skäl, utskottet framlagt
för afslag, äro, så vidt jag kan finna, af den beskaffenhet, att jag måste
anhålla, att kammaren måtte underkänna dem och icke låta sig vilseledas
af desamma. Jag yrkar, herr talman, bifall till den ifrågavarande
motionen.

Herr Restadius: Den fråga, som motionären nu bringat under
Riksdagens pröfning, är af större räckvidd, än någon af oss för närvarande
torde kunna föreställa sig. Ty i samma mån som den tekniska
vetenskapen utvecklat sig derhän, att utan svårighet den kraft,
som finnes i våra vattenfall, kan till annan ort öfverfiyttas, i samma
mån är det också nödvändigt att vidtaga sådana åtgärder, att dylik
kraftöfverföring kan lagligen ega rum. Jag önskar för min del detta,
äfven om derigenom i någon mån skulle trädas för nära den stela
konservatism och formalism, som inom juridiken understundom göra
sig gällande.

Det, som nu utgör det hufvudsakliga hindret för ett bifall till
motionärens förslag, är det stadgande, som förekommer i lagen om
kongsådra, att den skall lemnas öppen för allmän samfärdsel, för flottning
och för fiskens fria gång. Hvad då först farleden beträffar, är det
ju tydligt, att i de vattendrag, der forsar förekomma, det ej kan vara
någon farled af afsevärd betydenhet. Således torde detta hindret
icke komma att medföra synnerliga svårigheter för frågans ordnande
i det föreslagna syftet. Hvad sedan angår flottleden, är det ju allmänt
kändt, att, der forsar förekomma, nedskafiandet af timret sker genom
särskilda anstalter, t. ex. flottrännor, genom hvilka timret framgår.
Beträffande slutligen fiskens gång, har det visat sig, att fiskens framkomst
i elfvarna oftast bättre befordras genom anbringande af trappor
än genom öppenhållande af kungsådra. Jag föreställer mig derför,
att man utau att kränka enskild mans rätt skall kunna vidtaga så -

N:0 35.

Lördagen den 27 April, e. m.

dana åtgärder, hvarigenom i hög grad skola underlättas de anstalter,
som måste åstadkommas för möjliggörande af kraftöfverföring från
våra vattenfall. Om vidare inga andra hinder förefinnas än dem utskottet
i öfrigt anfört, tror jag, med fästadt afseende derå att der fall
förefinnas är den omgifvande marken så lutande, att vattnet derifrån
lätteligen bör kunna afledas, mig hafva skäl att antaga, att det mål,
motionären önskar, icke skall möta några oöfvervinneliga svårigheter.
På dessa grunder tillåter jag mig på det varmaste instämma i motionärens
förslag och yrkar, att kammaren med afslag å utskottets hemställan
måtte bifalla motionen.

Häri instämde herr Nyländer.

Herr Petersson i Brystorp: Af de föregående talarnes yttranden
framgår tydligt, att dessa talare icke äro jordbrukare. De fästa sig
blott vid önskvärdheten af att kunna få anlägga och drifva vattenverk,
men de sätta icke i fråga, om strandegarnes rätt dervid kommer att
trädas för nära.

Så vidt jag kan finna, går herr Wijkanders motion ut på, att man
utan i lag påbuden föregående undersökning skulle få göra större eller
mindre inskränkningar i kungsådras storlek, hvilket skulle kunna vålla
stora skador, derigenom att uppodlad mark blefve öfversvämmad. Jag
tror, att såväl motionären som de föregående talarne borde taga denna
fråga något närmare i öfvervägande. Jag erkänner visserligen, att det
är sant, att ett bättre tillgodogörande af vattenfallen i vårt land, än
nu eger rum, skulle medföra stora fördelar. Men jag tror å andra
sidan, att nu gällande lagstiftning icke lägger något hinder i vägen
för ett sådant tillgodogörande, blott man vill ställa sig lagens bud till
efterrättelse. Jag skall med anledning häraf be att få läsa upp den
paragraf i 1880 års förordning, om hvilken man här talat, nemligen
§ 10. Den lyder: “Vill någon för vattenverk göra ny eller förändra

äldre dam, göre anmälan derom hos domaren med uppgift å vattendraget
och den fastighet, å hvars grund byggnaden skall göras, samt
socken och härad, hvartill fastigheten liörer. Domaren begäre hos
Konungens befallningshafvande förordnande för lämplig person att i
afseende å företaget bevaka talan till betryggande af det allmännas
rätt, och förfare i öfrigt på sätt i 19 och 20 §§ stadgas angående
utsättande af syn på stället, kungörelse om tiden för häradsrättens
sammanträde samt tillkallande af sakkunnig man för afvägning eller
annan undersökning af vattendrag med dess af- och tillopp, ofvan eller
nedan. “ Så vidt jag kan finna, lägger denna paragraf intet hinder i
vägen för byggandet af vattenverk. Det skall blott först pröfvas,
huruvida verket kan förorsaka skada på någons mark. Sedan nöjaktiga
försigtighetsmått blifvit vidtagna, lägger paragrafen intet hinder
i vägen för byggande i kongsådra, och således kan jag icke tänka mig,
att man skall vilja gå denna paragraf förbi. De personer inom kammaren,
som i likhet med mig sett de ofantligt störa skador, strandegare
lidit och lida genom dammar, som tillkommit på grund af privilegier
i forna tider, skola säkerligen vara ense med mig derom, att,

Andra Kammarens Vrål. IS.a7. K:o dä. 7

Om ändrade
bestämmelser
angående flottled
och kungsådra.

(Forts.)

N:o 35.

Om ändrade
bestämmelser
angående flottled
och kungsådra.

(Forts.)

Lördagen den 27 April, e. m.

i fall vi nu genom motionens antagande åstadkomma, att nya dammar
uppföras utan vederbörlig syn, vi skola komma i ännu större förlägenhet.

Här har sagts, att den ene juristen tyder den 10:de paragrafen
så, att den medgifver byggande i kungsådra, och att den andre juristen
påstår, att paragrafen icke är för detta fall tillämplig. Jag tror
dock, att vi böra taga saken sådan den föreligger. Det är väl ingen,
som försökt att bygga i kungsådra, och intet sådant mål har förevarit
i högsta domstolen. Skulle ett utslag från högsta domstolen säga,
att paragrafen icke vore tillämplig, då vore det en annan sak. Då
kunde skäl förefinnas för nya bestämmelser. Men nu rättar man sig
blott efter hörsagor. Jag skall derför på det ifrigaste uppmana kammarens
ledamöter att icke bifalla denna motion, ty mångas väl och
ve beror af denna fråga. Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr Ivar Månsson: Jag skall be att i motsats mot den siste
ärade talaren få säga, att jag tror, att det skulle vara mycket väl,
om kammaren ginge motionärens framställning till mötes. Jag vågar
uttala detta såsom jordbrukare och tror mig äfven hafva något reda
på de förhållanden, som det här gäller. Det kan ju icke komma i
fråga, att man skulle få stänga af vattnet i en kungsådra, om detta
skulle hafva någon skadlig inverkan för strandegarne. Ty tillstånd härtill
komme ju alltid att vara beroende på syn af vederbörande personer.
Syn skall ju alltid hållas, omdöme af vederbörande personer, domare
och nämnd alltid inhemtas. Det är ju alldeles tydligt, att något annat
icke kan ifrågakomma, och der en synerätt förklarar, att en sådan
uppdämning skulle skada öfverliggande mark eller hindra flottning,
hvilken i en stor del af vårt land ifrågakommer, såsom t. ex. i Norrland,
då kan det ju icke komma i fråga, att man skulle vilja stänga
en sådan kungsådra. Men der, såsom i eu mycket stor del af vårt
land, nemligen mellersta och södra delen, numera all flottning upphört,
och der ett vattenfall är så beläget, att en uppdämning af detsamma
aldrig skall komma att skada den ofvanför liggande marken, kan det
väl ej vara till något gagn att låta ett sådant vattenfall ligga dödt
och obegagnadt.

Jag kan icke förstå, hvarför den ärade ledamoten af lagutskottet,
som nyss hade ordet, skall vilja motsätta sig en så billig framställning
som den, hvilken motionären gjort, då det, såsom sagdt, är
beroende på synerätten att afgöra, huruvida eu uppdämning kan blifva
till skada för ofvanför liggande mark. Nu säger lagutskottet och den
talare, som i egenskap af utskottsledamot yttrat sig, att gällande förordning
lemnar en möjlighet öppen att i vissa fall inskränka kungsådrans
storlek. Han uppläste den 10:de § af förordningen, men läser
man den 8:de § i samma förordning, så heter det der: “der kungsådra
af ålder varit, skall den fortfarande lemnas öppen för allmän
samfärdsel, för flottning och för fiskens gång eller annat allmänt ändamål,
så ock till bevarande af enskild rätt, som af ådran är beroende"
samt att “kungsådra skall, så framt den ej är annorledes bestämd,

N:0 35.

Lördagen den 27 April, e. m.

anses framgå i djupaste vattnet och beräknas till en tredjedel af vattendragets
bredd vid vanligast förekommande lågt vattenstånd". Uti
denna § uttalas således alldeles bestämdt, att kungsädran skall vara
öppen, och således är det nog omöjligt att, för såvidt icke lagen medgifver
det — och jag undrar, om det ens då kan gå för sig — stänga
en sådan kongsådra.

Emellertid får jag säga, att, på sätt motionären formulerat sitt
förslag, det vore skäl att tänka på saken och derigenom få ändrad
denna urgamla bestämmelse, som jag tror numera, åtminstone beträffande
de flesta ställen i vårt land, är föråldrad. Jag vill dock icke, och
det kan ju icke komma i fråga, att den af motionären föreslagna förändrade
bestämmelsen uti ifrågavarande hänseende skulle tillämpas i
Norrland, der flottning af timmer behöfver verkställas, och likaså icke
heller på de ställen, der den på minsta sätt skulle skada jordegarne.

Vid sådant förhållande synes det mig vara skäl att bifalla motionen,
till hvilken jag tillåter mig att yrka bifall.

Herr von Krusenstjerna. Af betänkandet hafva herrarne möjligen
funnit, att jag icke tagit del i detta ärendes behandling inom
utskottet. Anledningen, hvarför jag låtit anteckna detta, är, att jag för
min del icke kunnat instämma i det af utskottet i dess motivering
gjorda uttalande, att den omnämnda 10:de paragrafen uti 1880 års
förordning om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund skulle kunna
så tolkas, att den medgåfve rättighet att taga någon del af kungsådran.
Min ärade kamrat i lagutskottet har ju uppläst paragrafen,
och kammarens ledamöter hafva nog sjelfva funnit, att blotta ordalydelsen
icke ger stöd för en sådan tolkning. Då återstår väl, helst
när man jemför denna § med den af den siste talaren åberopade
8:de paragrafen, hvilken innehåller en ovilkorlig bestämmelse om att,
der kongsådra af ålder varit, der skall den fortfarande vara öppen,
icke annat än att söka hemta stöd ur motiven till denna lag. Jag
har studerat lagberedningens motiv till 1880 års förordning, men der
finnes icke ett enda ord, som kan gifva anledning till en sådan tolkning,
som lagutskottet lemnat, utan det framhålles på det bestämdaste,
att kungsådra skall fortfarande bibehållas på samma sätt som förr.

Går jag vidare till diskussionen inom Första Kammaren — det
var nemligen Första Kammaren, som då beslöt en ändring i Kong].
Maj:ts förslag till 1879 års Riksdag, och det var den af Första Kammaren
formulerade redaktionen af 10:e paragrafen, som sedermera blef
lag — så finner jag icke heller der någon upplysning om, att åt detta
lagstadgande skulle kunna gifvas en sådan tolkning. Jag har således
icke kunnat instämma uti lagutskottets uttalande.

Hvad sjelfva saken angår, så, och fastän icke mer än 15 år förflutit,
sedan vi erhöllo 1880 års förordning, hafva under tiden vattenfallen
genom hvad af motionären erinrats om elektroteknikens framsteg
vunnit en betydelse, som lagstiftaren då näppeligen anade, ännu
mindre insåg. Vid sådant förhållande har jag trött och tror fortfarande,
att en utredning, huruvida den förändrade, utvidgade betydelsen *åf
vattenfallen borde medföra en förändring af lagstiftningen, skulle vara

Om ändrade
bestämmelser
angående flottled
och kungsådra.

(Forts.)

N;0 35.

Om ändrade
bestämmelser
angående flottled
och kungsådra.

(Forts.)

100 Lördagen den 27 April, e. m.

lämplig. Man måste dock vid denna utredning naturligtvis noga tillse,
att den af lagutskottet i första stycket af motiveringen framhållna omständigheten,
åt hvilken jag vill tillmäta all möjlig betydelse, nemligen
att icke kungsådrans betydelse vis å vis jordbruket lider något men,
blifver tillgodosedd.

Det har erinrats, att de, som talat för motionen, icke i någon
mån äro jordbrukare. Detta gäller naturligtvis äfven mig i fullaste
mån. Vi hafva dock nu vunnit understöd äfven af en jordbrukare,
och detta är för mig ett ytterligare skäl, hvarför jag nu, herr talman,
yrkar bifall till motionen.

Herr Folke Andersson: Jag har blifvit förekommen af herr
Petersson i Brystorp, men skall dock be att få yttra några ord, ehuru
frågan är förfallen för i år, då Första Kammaren redan antagit lagutskottets
förslag.

Hvad beträffar herr Wijkanders motion, så medgifver jag, att vi
stå vid en tidpunkt, då det kanske blir en brytning i många förhållanden,
särskildt med afseende på elektriciteten. Man begagnar
nu kraftöfverföringar, och kan således användas ett vattenfall, som
ligger hvar som helst, då afstånden snart icke betyda någonting. Men
då man gifver akt på, att behof från den sidan förefinnas, så må
man ock å andra sidan tillse, att man icke på något sätt förnärmar
dens rätt, för hvilken lagbestämmelserna om kongsådra hafva varit
af vigt. Ett af hufvudskälen för dessa lagbestämmelser har varit,
att man ville trygga jordbruket mot öfversvämningar; och hvad är
väl ett jordbruk värdi, om man icke kan afdika fullständigt? Jag
tror, att detta är en så vigtig synpunkt, att man bör gå mycket varsamt
till väga.

Man har tvistat om, huruvida man kan med nuvarande lag få
afdämma vattenfall. Det är icke någon nyhet att få höra olika meningar
från jurister, det är tvärtom mycket vanligt. Det har yttrats inom
lagutskottet af aktade jurister, att man äfven med den lag, som finnes,
skulle kunna afskilja någon del i enlighet med föreskriften i 10 § af
denna förordning. Derom törs jag icke tvista. Men innan kammaren
besluter sig för detta förslag, så må den något betänka följderna.
Om också en undersökning måste göras, så beror det ju på sättet
för denna undersöknings verkställande, om jordbruket skall blifva på
fullt betryggande sätt tillgodosedt. Rätten skulle kunna vara så sammansatt,
att någons rättigheter kunde blifva kränkta, och om jordbruket
blefve lidande, så tror jag, att det vore olyckligt.

Jag tror, att frågan är för tidigt väckt och att den gerna kan
komma igen, hvarför jag anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bromée: Efter de sakrika anföranden, som här hållits såväl
af motionären som af andra talare för bifall till motionen, skall
jag icke upptaga kammarens tid med att angifva några ytterligare
skäl derför, utan blott bedja att, oaktadt jag är jordbrukare och dessutom
egare till stränder, der vattenfall och vattendrag gå igenom, få
yrka bifall till motionen.

Lördagen den 27 April, e. m. 101 N:o 35.

Herr Petersson i Brystorp: Talaren på skånebänken sade, att Om ändrade
det kunde väl icke komma i fråga att afdämma kungsådra utan föregående
syn. Ja, så bestämmer lagen redan, så att det är icke något och hungsnytt;
och vill motionären taga in i motionen, att kungsådra icke får ådra.

dämmas, förr än sådan syn föregått, som i 10 § föreskrifves, då hade (Fort?.)

saken varit klar.

Jag har icke varit i Skåne, men jag tänker, att de icke hafva
så godt om vattenfall der och icke besväras så mycket af öfversvämningar
höst och vår. Vore så förhållandet, så skulle icke något sådant
yttrande kommit från skånebänken, det är jag viss om. För resten
tror jag, att herr Ivar Månsson uppträdt i eu fråga, der han icke
är hemma*stadd. Det finnes två slag af kungsådra, sådan som är af
Kongl. Maj:t bestämd: den skall vara öppen till en tredjedel, och så
är det en annan, som skall vara öppen till en sjettedel. Det finnes
alltså två slags ådror. Jag tycker, att motionären skulle gjort sig
reda för hvad slags kungsådra, som finnes i de vattendrag han åsyftar.

Ty det finnes många vattenfall, som kunna få stängas, så att icke mer
än en sjettedel behöfver vara öppen.

Nu har här anförts, att det är alldeles omöjligt att få stänga
någon kungsådra. Men jag skall be att få uppläsa en paragraf i
fiskeristadgan, som säger helt annat: “För andra vattenverk, som med
behörigt tillstånd redan aniagde äro eller framdeles anläggas kunna,
må ock, der så oundgängligen tarfvas och andra vattenverksegares rätt
deraf ej förnärmas, kunna tillåtas att kungsådra öfverbygga, så framt
det sker på sådant sätt, att flott- eller farled, när den behöfves, utan
betalning hålles öppen, samt fiskens upp- och nedgång ej hindras."

Här kan man nu se, att man får öfverbygga hela kungsådror, der
så nödigt finnes. Och är det nu icke något hinder derför, hvarför
då besvära Kongl. Maj:t med en skrifvelse om det, som redan förut
är tydlig lag?

Medan jag har ordet, skall jag bedja de jordbrukare, som känna
till öfversvämningar, att betänka sig, innan de gå in på denna motion.

Ty jag är säker på, att de, som hafva erfarenhet om öfversvämningar,
icke vilja vara med om att stänga kungsådra.

Herr Wijkander: Den siste talaren nämnde, att om motionären
hade antydt, att han ansåg undersökning af sakkunniga personer erforderlig,
innan vattenverken anlades, så skulle talaren icke haft några
betänkligheter att tillstyrka motionärens framställning. Nu är det
verkligen förhållandet, att jag icke ett ögonblick satt i fråga, att icke
den 10 § i vattenrättsförordningen fortfarande skulle gälla eller ersättas
af annan liknande bestämmelse. Och jag ber att få göra den
siste talaren uppmärksam på, att det på sid. 8 står direkt antydt,
att det skulle erfordras en förberedande sakkunnig utredning och att
efter denna domstolen skulle bestämma, hvilka mått och steg skulle
vidtagas för att man skulle kunna få inskränka på kungsådran, utan
att intrång gjordes i strandegarens rätt. Jag tror således, att det
vilkor är uppfyldt, som han förklarade vara den enda förutsättningen
för att han för sin del skulle rösta för motionärens förslag.

N: 0 35.

Om ändrade
bestämmelser
angående flottled
och kungsddra.

(Forts.)

102

Lördagen den 27 April, e. m.

... ^m. ^är kan vara någon tvekan om rätta tolkningen af 10 §,
hvilket jag för min del ej tror vara fallet, men som dock uttalats här,
derför att lagutskottet i en hastig vändning framstält saken så, anser
jag, att redan detta skulle vara en grund att begära att få lagen
ändrad. Jag kan icke vara med om hvad herr Petersson i Brystorp
föreslog, när han ville, att man skulle processa för att se, om man
mot lagens mening kunde vinna något i detta fall. På detta är
något, som kräfver lagstiftning, så tycker jag, att mitt förslag skulle
anstå kammaren bättre.

Herr Ivar Månsson: Då herr Petersson i Brystorp påstod, att
jag uppträdt i en fråga, hvari jag ej var hemmastadd,''så ber jag
endast att få säga med afseende å hvad han sade och läste upp, att
det icke var så illa bestäldt med min uppfattning om denna sak. För

min del får jag säga, att det förefaller mig, som om herr Petersson

icke hade läst motionen, ty hade han läst den rigtigt, så hade han
icke uttalat sig så.

Motionären har ju alldeles bestämdt sagt ifrån, att han vill gå
till väga som herr Petersson i Brystorp vill hafva det, och att således

10:e paragrafen fortfarande skulle gälla. Nu är det egentligen den

8:e paragrafen man vill åt, men jag kan icke förstå, att, om man
skall lagstifta, man först skall processa och, sedan man förlorat, gå
till Kungen och derefter återigen lagstifta.

Det är alldeles absolut omöjligt att komma ur fläcken med denna
lag och derför yrkar jag bifall till motionen.

Herr Petersson i Brystorp: Då jag yttrade, att man skulle

gå till Kong!. Maj:t, så menade jag, att man skulle göra detta för
att slita tvisten mellan juristerna. För öfrigt har jag visst icke sagt,
att man skulle börja processa. Men jag har sagt, att motionären
bort göra sig underrättad, i hvilka fall en kungsådra skall vara öppen
till en tredjedel och i hvilka till en sjettedel. Det var det jag yttrade.

Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
och dels på afslag derå och bifall till den i ämnet väckta
motionen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad, dotering blef emellertid begärd och företogs
enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition: Den,

som bifaller hvad lagutskottet hemstält i förevarande utlåtande
n:o 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

103

N:0 35.

Lördagen den 27 April, e. m.

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen utföll med 76 ja och 87 nej; och hade kammaren
alltså, med afslag å utskottets hemställan, bifallit den ifrågavarande
motionen.

§ 4.

Föredrogs och bifölls statsutskottets utlåtande n:o 10 a, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående pension å
allmänna indragningsstaten åt kartografen Carl Edvard Dahlman.

§ 5.

I ordningen förekom dernäst statsutskottets utlåtande n:o 56, i
anledning af såväl Kongl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i och tillägg till de för erhållande af lån från odlingslånefonden stadgade
vilkor och bestämmelser som åtskilliga inom Riksdagen väckta
motioner om ändrade föreskrifter rörande samma fond.

1 en den 26 sistlidne mars till Riksdagen ahåten proposition (n:o
51) hade Kongl. Maj:t, under åberopande af ett propositionen bifogadt
utdrag af protokollet öfver civilärenden för samma dag, föreslagit
Riksdagen medgifva vissa ändringar i och tillägg till de vilkor och
bestämmelser, som jemlikt kungörelsen den 27 april 1888 äro för erhållande
af lån från odlingslånefonden stadgade.

Härför utom hade i samma ämne inom Andra Kammaren afgifvits
tre särskilda motioner, nemligen af:

herr C. G. A. Bergendahl, motionen n:o 6;

herr Sten Nordström, motionen n:o 11,-och

herr T. V. Forsell, motionen n:o 18.

Utskottet hemstälde:

“att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition
samt ofvan omförmälda af herrar Bergendahl, Nordström och
Forsell väckta motioner, må medgifva sådana ändringar i och tillägg
till de vilkor och bestämmelser, som jemlikt kungörelsen den 27 april
1888 äro för erhållande af lån från odlingslånefonden stadgade, att

dels lån från odlingslånefonden må kunna beviljas, förutom till de
i nämnda kungörelse angifna företag, jemväl till utförande af sådana
vattenafledningsföretag, hvilka afse förbättring, på annat sätt än genom
s. k. täckdikning, af förut odlad åker eller äng eller vinnande af
ny äng, dock, hvad dessa företag beträffar, endast under förutsättning,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen vitsorda,
att jordförbättringens värde bör antagas minst motsvara låneunderstödets
(dubbla) belopp,

dels lån från odlingslånefonden ej må beviljas, med mindre vägoch
vattenbygguadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen vitsorda, att, så

Angående
ändring i och
tillägg till de
för erhållande
af lån frän
odlingslånefonden
stadgade
vilkor
och bestämmelser.

N:o 35. 104 Lördagen den 27 April, e. va.

Angående vidt de kanna finna, laga hinder mot företagets utförande ei före andring

i och J

tillagg till de ..

för erhållande . . ocl: rantan a lån, som från odlingslånefonden hädanefter bett/
län från viljas, äfvensom å derifrån förut beviljade lån, angående hvilkas förodlingslåne-
delning å vederbörande hemman och anteckning i jordeboken utslå»
g^idJ1 vilkor ickl? meddelats> nedsättas till fyra procent, dock utan att rubbning
crh bestäm,- derigenom sker i den för lånen bestämda annuiteten.»
melser.

(Forts.) Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Nordström: Den fråga, som nu föreligger till afgörande,
är af mycket stor betydelse för vår modernäring och medelbarligen
jemväl för hela vårt fädernesland. Såsom hvar man vet, finnes inom
vårt land hundratusentals tunnland vattensjuka sankmarker, som fordra
torrläggning för att kunna blifva fullt användbara för åkermannens id.
Den, som något satt sig in i hithörande förhållanden, vet, att våra
vattendrag i allmänhet icke bilda några jemut sluttande plan, utan
bestå af terrassformiga afsatser, mellan hvilka utbreda sig endera mindre
sjöar eller ock mossar eller mader af större eller mindre utsträckning.
Våra skogsmossar tillhöra i regeln icke denna kategori. Dessa, som
vanligen äro bildade utaf hvitmossa och ofta hvila på grusbotten, äro
af jemförelsevis underordnadt värde. Men de moss- och madmarker,
som äro belägna utefter sjöstränder samt flod- och ådalarne, äro i de
flesta fäll bildade utaf förmultnade starrarter samt hvila på en godartad
botten af lera. Dertill kommer, att närmast vattendragen ha
under tidernas lopp så småningom, genom de årliga öfversvämningarne,
afsatt sig en slamjord, som på många ställen uppgår till flera fots mäktighet.
Denna slamjord, hvilken kan jemföras med den egyptiska gyttjan,
är af utomordentligt bördig beskaffenhet. Detta har ock lockat mången
landtman, trots en ofullständig afdikning, att bringa dylika moss- och
madmarker under kultur. Man har, så'' långt krafterna medgifvit, genom
afdikning och vattendragens upprensning, försökt att värja sig
för de regelbundet återkommande öfversvämningarnes förhärjande verkningar.
Men till följd utaf de nämnda afsatserna, vattenfallen, der i
allmänhet vattenverk utaf ett eller annat slag blifvit anlagda, som
endera på grund utaf urminnes häfd eller andra orsaker ega ''laglig
rättighet att genom damfästen upptaga vattenfallens hela höjd, så göras
dessa upprensningsarbeten på de ofvanför belägna jordkomplexerna mer
eller mindre illusoriska, derest icke dessa damfästen kunna inlösas och
undanrödjas. Detta är emellertid, hvad den enskilde i allmänhet icke
förmår att med egna krafter åstadkomma.

Derför har ock Riksdagen sedan lång tid tillbaka understödt den
enskilda företagsamheten i form dels af anslag och dels af lån till
dylika vattenregleringsföretag — väl inseende det allmängagneliga uti
dylika företag. Sålunda har, enligt hvad tillgängliga handlingar gifva
vid handen, Riksens Ständer under 1840-talet beviljat medel till dylika
företag på synnerligen fördelaktiga vilkor, nemligen dels i form af anslag
utan återbetalningsskyldighet, dels i form af räntefrihet under de fem
första åren, lånen innehades, och dels i form af synnerligen lindriga

105

N:0 35.

Lördagen den 27 April, e. m.

vilkor: 5 procents annuitet, hvaraf 3 procent såsom ränta och 2 procent
såsom amortering. Under 1850-talet beviljades medel på hufvudsakligen
enahanda grunder, men med ännu fördelaktigare lånevilkor.
Under 1860- och 1870-talen beviljades icke längre några medel utan
återbetalningsskyldighet, men voro i öfrigt lånevilkoren synnerligen förmånliga
för låntagarne, såsom 5 års rån tefrihet m. in. Äfven under
de första åren af 1880-talet voro lånevilkoren synnerligen fördelaktiga.
Men från 1883 års riksdag, då beslutet om den s. k. odlingslånefonden
fattades, har bladet vändt sig om. Man kan säga, att de vilkor, på
hvilka lån ur denna fond beviljats, allt sedan varit alldeles för hårda,
då man tar hänsyn till det allmängagneliga ändamål, hvartill de användas.

Också har följden varit den, att fonden under intet enda år kunnat
finna användning till hela sitt belopp, ja, under somliga till knappast
mer än hälften af det nominella beloppet. Sådan var väl emellertid
icke afsigten, då fonden beslutades.

På sista tiden ha vederbörande, vid låns beviljande ur denna fond,
tillika tolkat den gällande författningen härutinnan efter bokstafven
och icke efter andan, hvilket haft till följd, att vattenregleringsföretag,
som afsett torrläggning af redan odlad mark, blifvit helt och hållet
uteslutna från möjligheten att kunna erhålla lån ur denna fond.

Då Riksdagen nu står i begrepp att råda bot för denna enligt
min uppfattning origtiga tolkning, har emellertid statsutskottet föreslagit
sådana vilkor, som i de flesta fall ändock komma att göra fonden
otillgänglig för den lånesökande allmänheten. Utskottet föreslår nemligen,
att, der vattenregleringsföretaget afser redan odlad mark, lån
icke må beviljas med mindre än att väg- och vattenbyggnads- samt
landtbruksstyrelserna vitsorda, att jordförbättringens värde bör antagas
minst motsvara låneunderstödets dubbla belopp. Den, som har någon
erfarenhet i dylika ting, vet nogsamt, att ett sådant vilkor endast
undantagsvis kan uppfyllas. Om det endast gälde sjelfva afdikningen
och strömrensningen, så skulle nog detta vilkor kunna ernås; men i
de flesta fall ligger en stor, ja, kanske den väsentliga kostnaden uti
lösen af det nedanför belägna vattenverket, som ligger hindrande i vägen.
Derigenom fördyras kostnaden för vattenregleringsföretaget til! den grad,
att jag anser det såsom ett stort missgrepp, om man frånträder den
förut gällande principen att bevilja lån, så snart den uppskattade jordförbättringen
uppgår till kostnadsberäkningens fulla belopp äfven hvad
vidkommer redan odlad mark.

Man tyckes hysa en viss ängslan för, om statsverket skulle kunna
förlora ett enda öre på dessa lån. Detta står emellertid stick i stäf
mot äldre beslut rörande understöd till vattenregleringar och odlingslån.
Jag anser denna ängslan dessutom alldeles obefogad, alldenstund
inteckning i fastighet för lån ur odlingslånefonden går framför hvarje
annan inteckning. Hvad åter angår den enskildes rätt, som förut kan
hafva inteckning i fastigheten, så biir denna rätt vara fullt betryggad
dels derigenom, att jordförbättringen ju kominer att öka fastighetens
värde med minst lika högt belopp som den prioriterade inteckningen

Angående
ändring i och
tillägg till de
för erläggande
af län frän
odling slänefonden
stadgade
vilkor
och bestämmelser.

(Forts.)

N:o 35. 106 Lördagen den 27 April, e. m.

Angående och dels genom den kontroll, som hvarje vattenregleringsföretag undermäggStai
°de ''iastas tr^n vaS''. o0''!1 vattenbygguadsstvrelsen och landtbruksstyrelsen.
för erhållande Hvarken uti den kongl. propositionen eller statsutskottets utlärd
lån frän tande tinnes med ett enda ord antydt, huru förfaras bör, då vattenodUngslåne-
regleringsföretaget omfattar både odlad och icke odlad jord, och dock
^gadenvilkor torde det betinuas högst sällsynt, att icke båda delarue förekomma vid
och bestäm- ett vattenregleringsföretag. Efter hvilkendera bestämmelsen skall då
meiser. lånet beviljas? För odlad mark måste den uppskattade förbättringen
(forts) vara dubbelt så stor som lånesumman, men för icke odlad mark
endast lika stor med lånesumman. Om statsutskottets förslag upphöjes
till lag, så tvingas våra landtbruksingeniörer endera att lida
mycket eller ock att synda mycket, ty vilja de handla ärligt, skall
det snart nog visa sig, att de nu föreslagna vilkoren skola göra
odlingslånefonden otillgänglig för flertalet af den lånesökande allmänheten,
och då blir landtbruksingeniörernas användning snart inskränkt
till en obetydlighet. Men lagens bokstaf kan mycket lätt
kringgås genom att belägga de upprättade plankartorna i och för
vattenreglerings- eller torrläggningsföretaget med grön i stället för med
gul färg. Sä lär hafva skett på åtskilliga ställen under de tvenne
sistförfluten åren, sedan författningen blifvit tolkad efter bokstafven
och ej efter andemeningen, och på så sätt kringgås lagen. Nu frågar
jag: kan det vara klokt att stifta en lag, som man på förhand vet
kommer att kringgås? Och hela korrektivet emot ett sådant missbruk
består deruti, att man tillämpar lagen såsom den blef tillämpad under
första tiden efter odlingslånefondens tillkomst, nemligen att vid låns
beviljande man icke gjorde någon åtskilnad mellan odlad och icke
odlad mark. Är detta då så förskräckligt farligt? Riksdagen har anslagit
150,000 kronor årligen till utdikning af frostländiga marker, 800,000
kronor årligen till vägförbättringar, 150,000 kronor årligen till upprensning
åt flottleder och mindre hamnanläggningar, allt utan återbetaluingsskyldighet,
men när det gäller en sak af så stor nationalekonomisk
betydelse som torrläggning utaf våra vattensjuka mossar
och mader tjenliga för kultur, då man härtill endast beviljar lån mot
full återbetainingsskyldighet och mot fullgod säkerhet, då göras vilkoren
sådana, att flertalet lånesökande icke kunna komma i åtnjutande af
desamma. Detta förefaller mig i högsta grad oförklarligt, och, jag vågar
tillägga, det är opatriotiskt, det är oförnuftigt.

Hvad sedan vidkommer förslaget att den nedsatta räntefoten jemväl
skulle ega retroaktiv verkan på redan beviljade lån, så har visserligen
statskontoret visat, att, för att kunna genomdrifva detta, det
skulle fordras en temligen vidlyftig uträkning, när lånet genom laga
kraft vunnet utslag blifvit fördeladt på de olika hemmanslotterna.
Men då man besinnar, huru betydligt konjunkturerna för jordbrukare
blifvit försämrade på de sist förflutna åren, så anser jag för min del,
att rättvisa och billighet kräfva, att, om också med någon uppoffring
af tid och arbete, äfven de, som förut erhållit sådana lån, borde komma
i åtnjutande af den nedsättning i räntan, som nu blifvit föreslagen.

Vidare föreslog jag i min motion, att under de första fem åren
räntefrihet skulle beviljas, i stället för att, såsom nu tillgår, under de

107

N:o 35.

Lördagen den 27 April, e. m.

första fem åren någon ränta icke uttages, men räntan lägges till kapitalet
för att sedermera efter dessa fem år tillika med det ursprungliga
kapitalet i vederbörlig ordning amorteras. Jag trodde detta vara
så mycket mera befogadt, som genom dessa torrläggningsföretag vårt
land i sin helhet skulle komma att njuta stora fördelar. Såsom jag
redan antydt, äro dessa vattensjuka marker af sådan beskaffenhet, att,
blott de blefve torrlagda, de lemna den yppersta åkerjord, som vi
hafva. Det är en högst väsentlig skilnad mellan att kultivera högländ
mark, som ofta är af jemförelsevis mager beskaffenhet, och att kultivera
dessa mad- och mossmarker, som, i synnerhet der den omnämnda
slamjorden förefinnes, äro af utomordentlig bördighet, och man torde
med fog kunna säga, att odlandet af de senare både direkt och indirekt
kommer att gagna hela vårt land.

Vidare föreslog jag i min motion, att annuiteten måtte nedsättas
från 8 till 7 procent. Utskottet svarar härpå, att detta ingalunda
synes vara att eftersträfva. Jag ber då att få fästa uppmärksamheten
på, att under första tiden, eller under 1840-talet, annuiteten endast var
5 procent, att den under 18-50- och 1860-talen endast var 6 procent.
Nu föreslår jag något så ytterst blygsamt, som att den måtte nedsättas
till 7 procent, detta af den anledning, att i sådana vattenregleringsföretag
som oftast ingå ecklesiastika och andra boställen. En indelningshafvare
kan derför blifva ålagd att ingå uti ett sådant vattenregleringsföretag,
och han kan blifva skyldig att under sin tjenstetid
amortera hela lånet. Detta synes dock vara obilligt, då den förbättring,
som derigenom åstadkommes på bostället, kommer att gagna icke
allenast honom, utan äfven efterkommande innehafvare i all framtid.
Derför må man ingalunda förundra sig öfver, om en sådan person drar
sig för att ingå uti ett så kostsamt företag just på grund af den korta
amorteringstiden.

Äfven är det nogsamt bekant, att, då det gäller mindre hemmansinnehafvare,
dessa äro synnerligen rädda för utgifter, och om de se
eller förstå, att utgiften blir alltför stor, så draga de sig, och arbetet
kan icke komma till stånd. Den erfarenheten har mången fått göra,
som försökt sig på den saken.

Vidare föreslog jag i min motion, att de olika delegarne skulle
få rättighet att uppsäga icke allenast hela den på dem belöpande
anparten, utan jemväl uppsäga den delvis. Detta gjorde jag af den
orsak, att, om ''Riksdagen bi folie de öfriga förut omnämnda vildren,
sådana personer, som äro i tillfälle att inbetala någon del af sitt lån,
borde få göra det, och skulle det jemväl vara ett medel att underlätta
dylika löretags genomförande. Jag tror icke, att utskottet förebragt
bättre skäl mot än jag för denna förändring, och hur kan utskottet
veta, om denna förmån icke skulle komma till användning?

Slutligen föreslog jag, att fonden måtte höjas från 1 till 1| million.
Jag medgifver, att om utskottets förslag nu blir lag, då skall
denna tillökning befinnas alldeles öfverflödig. Man skall då snart nog
komma under fund med, att redan en million är för mycket, och att
fonden icke skall kunna användas till mer än en bråkdel af hvad som
ursprungligen beräknats. Är detta utskottets mening? Är det me -

Angående
ändring i och
tillägg till de
för erhållande
af lån från
odling slånefonden
stadgade
vilkor
och bestämmelser.

(Forts.)

N:o 35. 108 . Lördagen den 27 April, e. m.

Angående ningen att fondens medel skola ligga oräntade i statskontoret? Är det
(\ihågif till°de som Riksdagen vill underlätta vår modernärings utveck fijr

erhållande O^h förkofran ?

af lån från Då jag emellertid icke hyser någon förhoppning om att vinna
odlingslåne- gehör för dessa mina ändringsförslag, ber jag likväl, att i så måtto
gade vilkor- ändrinS mätte ske 1 utskottets förslag, att den beräknade förbättringen
och bestäm* af vattenafledningar äfven beträffande odlad mark icke må behöfva
meker. vara dubbel, utan i stället minst lika med det beviljade lånet, eller

(I- orts.) på samma sätt som fonden förut blifvit begagnad, innan den tolkning

kom till, som på de sista åren blifvit använd.

Herr Olsson i Mårdäng: Som herrarne behagade finna, har statsutskottet
i sista punkten af sin kläm föreslagit, att “räntan på lån,
som ur odlingslånefonden hädanefter beviljas, äfvensom å derifrån förut
beviljade lån, angående hvilkas fördelning å vederbörande hemman
och anteckning i jordeboken utslag icke meddelats, må nedsättas till
fyra procent".

Ser jag närmare efter i detta utskottsbetänkande, så framgår
deraf, att dessa lån kunna uppdelas i olika klasser, och enligt statsutskottets
betänkande blir det dels lån, som utgått och blifvit fördelade
på vederbörande hemman, dels lån, som utgått, men ännu icke
blifvit fördelade, dels lån, som härefter komma att utgå, att icke tala
om de lån, som utgingo under den tid, då treårig räntefrihet beviljades.

Enligt utskottets förslag skulle, så vidt jag fattat saken rätt, de
lån, som utgått och fördelats på de olika hemmanen, icke få räntenedsättning.
Det är just denna omständighet, som gjort, att jag dristat
mot ett enigt statsutskott och i denna sena timme uttala mig i
detta ärende, då jag icke kan gilla de skäl, som statsutskottet åberopat
för sitt förslag.

På sid. 10 torde herrarne finna, hvad den föregående ärade talaren
anfört, att statskontoret åberopat som skäl för sitt afstyrkande
af räntenedsättningens utsträckning till de äldre lånen, nemligen att
förändringen skulle “kräfva ett arbete af så betydande omfattning, att
detsamma, åtminstone delvis, icke kunde verkställas utan vidtagande
af särskilda anordningar derför".

Ser jag vidare efter, hvari detta arbete skulle bestå, så framgår
det af sammanhanget, att det skulle bestå i uträkning, fördelning, de
betalningsskyldiges hörande, utslags utfärdande och anteckning i jordeböckerna.
Jag är ej kompetent att bedöma, om detta arbete är så
omfattande, att det ej är förtjent att göras för sakens egen skull.
Men jag får erkänna, att, innan jag blir fullt öfvertygad om, att detta
arbete kräfver så stora kostnader, att för den skull räntenedsättningen
icke kan utsträckas till alla lån, jag för min del ej kan gå in
på statsutskottets föreliggande förslag, ty det vore enligt mitt förmenande
att åstadkomma en orätt, som jag för min del icke vill bidraga
till. Har jag tagit miste i detta mitt påstående, väntar jag, att
i det fallet bli rättad, men till dess står jag för den mening, jag här
uttalat.

Lördagen den 27 April, e. m.

109

N;o 35.

Jag gör för närvarande icke något yrkande, i kopp att få höra,
huru meningarne i kammaren i detta hänseende komma att ställa sig.

Herr Kihlberg: Jag antager, att kammaren ej skulle vara vidare
tacksam för ännu eu mer eller mindre vetenskaplig utredning af mossodling
och torrläggning af vattensjuka marker. Jag skall ej heller
ingå derpå, och icke heller vill jag besvara alla de anmärkningar —
för öfrigt till stor del oberättigade — som gjordes af den förste
ärade talaren. Jag skall blott i någon mån redogöra för, i hvilken
utsträckning utskottet tillmötesgått motionärernas önskningar. Hufvudsyftet
med dessa är att få räntan å lån ur odlingslånefonden nedsatt
från 4 \ till 4 procent. Denna önskan har utskottet tillmötesgått.

Vidare har äfven ett annat af dessa förslag blifvit upptaget i utskottets
kläm, nemligen förslaget om vidsträcktare användning af odlingslånefondens
medel, så att dessa äfven skulle kunna utlånas till
torrläggning af förut odlad, men ej fullständigt torrlagd mark. Men
på samma gång som Riksdagen medgifver utsträckt användning af fonden,
fordrar äfven nödvändigheten, att Riksdagen med mera försigtighet
tillser, att dylika lån icke utlemnas, utan att man har säkerhet för,
att de jordförbättringar, som man afser att vinna, verkligen vinnas.
Derför har utskottet föreslagit det korrektiv, att lån ur odlingslånefonden
icke må erhållas till högre belopp, än som motsvarar | af den
beräknade jordförbättringens värde, och detta derför, att det uppskattade
värdet af jordförbättringen många gånger kan bli felaktigt. De tjenstemän,
som utföra dylika uppskattningar, kunna möjligen — äfven om
de haft biträde af gode män i landtmäteriförrättningar — ha misstagit
sig, hvarför det ej torde vara skäl att gå gränsen allt för nära
och utlemna lån ur odlingslånefonden till hela det beräknade beloppet af
jordförbättringen. Ty vi skola veta, att just dessa lån hafva första
inteckningen i jorden. De gå framför alla andra inteckningar, och
man måste se till, att inteckningsrätten och inteckningsinnehafvarnes
rättigheter icke trädas för nära. Detta är skälet, hvarför utskottet
föreslagit denna begränsning i afseende på lånerätten, och jag tror äfven,
att detta är eu nyttig bestämmelse för att förekomma, att personer
lockas att taga dylika lån till utförande af arbeten, som sedan visa
sig i så måtto ofördelaktiga, att de förväntade förbättringarne icke
vinnas i den utsträckning, att de kunna kallas lönande.

Vidare har den förste talaren klagat öfver, att icke utskottet tillmötesgått
hans önskan om, att annuiteterna skulle nedsättas ifrån 8
till 7 procent. Utskottet har äfven funnit det vara fördelaktigt, att
dessa lån icke alltför länge komma att hvila på hemmanen, hiär nu
eu förmån af J procents nedsättning i räntan lenmas desse lånesökande,
har utskottet ansett, att samma annuitet som förut eller 8 procent
fortfarande borde utgå. Nu amorteras dessa lån på 19 år, men genom
denna nedsättning komma de att amorteras på 18 år. Detta är
ju eu förmån, och icke mycket torde vinnas för jordbrukarne genom
nedsättning af annuiteten från 8 till 7 procent. i

8edau har den anmärkningen gjorts, att utskottet icke har föreslagit
donna nedsättning äfven för sådana gamla lån, hvarför odlings -

Angående
ändring i och
tillägg till de
för erhållande
af län frän
odlingslånefonden
stadgade
vilkor
och bestämmelser.

(Foits.)

N:o 35. Ilo Lördagen den 27 April, e. m.

Angående lånen blifvit uppclebiterade på hemmanen. Skälet dertill är, att, enmagg9tm
"de ligt hvad statsutskottet yttrat och hvar och en lätt kan förstå, en
för ‘erhållande sådan omberäkning af lånen skulle orsaka så ofantligt mycket arbete,
af lån frän att de fördelar, som dermed skulle vinnas, icke kunna uppvägas deraf.
odlingslåne- Statsutskottet yttrar härom på sid. 10 i utlåtandet: “En förändring
1''ande''1vilkor 1 de redau för hvarje hemman eller hemmansdel bestämda skulder
bestäm- belopp förutsatte förnyade uträkningar för hvarje lån och derpå
meker. grundad ny fördelning, hvilken, först sedan innehafvarne af de be(Forts.
) talningsskyldiga hemmanen satts i tillfälle att deröfver yttra sig,
torde kunna genom utslag fastställas och i jordeböckerna anteck
nas; och då antalet af de hemman eller hemmansdelar, hvilka hade
att ansvara för återbetalningen af odlingslån, vore att räkna i tusental,
skulle förändringen kräfva ett arbete af så betydande omfattning,
att detsamma, åtminstone delvis, icke kunde verkställas utan vidtagande
af särskilda anordningar derför/'' Jag tror icke, att de fördelar, som
vinnas genom att nedsätta räntan på dessa lån, skulle kunna motsvaras
af de olägenheter, som uppkomme genom en sådan omdebitering,
i synnerhet som dessa lån snart nog skulle försvinna, i det, om man
i medeltal antager 19 års amortering, de qvarstående lånen i medeltal
icke skulle löpa längre än 8 å 9 år. För den lilla räntevinst, som
på dessa lån skulle göras, vore väl detta en allt för stor apparat att
sätta i gång för att omföra dessa lån i jordeböckerna.

Jag anser mig icke vidare behöfva utveckla skälen för utskottets
hemställan. Jag är säker på, att de flesta tagit del af desamma,
och inskränker mig derför nu att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bergendahl: Då jag är motionär i ämnet, torde det kanske
tillåtas mig att yttra ett par ord i frågan.

Då jag tog mig friheten väcka motion om nedsättning af räntan
å lån ur odlingslånefonden från 4 J till 4 procent, så var det på grund
af att statsutskottet vid 1890 års riksdag uttalat den mening, att en
räntenedsättning från 4 \ till 4 procent icke borde ske, förrän alla
lån, som ur odlingslånefondon voro utlemnade, deraf finge draga fördel,
och ansåg jag tidpunkten nu vara inne för en sådan allmän nedsättning.
Nu har emellertid statsutskottet frångått den vid ofvannämnda
riksdag gjorda uttalan och förklarat, att, på grund af den uträkning,
som af den siste ärade talaren omnämndes, det skulle möta
stora svårigheter att göra denna nedsättning.

För min del har jag icke kunnat få klart för mig, att sådana
besvärligheter skola vara förenade med dessa antydda uträkningar;
och dessutom tror jag, att de dermed förenade kostnader skulle låntagare
gerna ersätta.

För öfrigt yttrar statsutskottet i afseende på räntenedsättningen
för äldre lån, att sådan “för närvarande icke lärer kunna ske“. Jag
tycker, att ordet “lärer11 är ett alltför obestämdt uttryck. Jag föreställer
mig, att statsutskottet bort närmare precisera sin mening och
icke begagnat uttrycket “lärer1’, ty det ger alltid anledning till, att
man kan föreställa sig, att det lian vara möjligt, att sådan räntenedsättning
skulle kunna ske utan förlust för staten. I visst afseende

N:0 35.

Lördagen den 27 April, e. m.

har ju statsutskottet bifallit min motion, då det gått in på, att en del Angående
äldre låntagare, sådana, hvilkas lån ännu icke äro införda i jordeböckerna,
skola få räntenedsättning. Men allt äldre låntagare lemnasicke förehållande
sådan lindring, och jag kan icke annat än beklaga, att så icke af län från
kan ske. odlingsldne fonden

stad Herr

Olsson i Mårdäng: Af den ärade ledamoten i statsutskottet oc^bestämfick
jag den förklaringen, att a§n åsigt jag uttalat skulle medföra så meker.
stora olägenheter, att fördelarne i jemförelse dermed skulle blifva (Forts.)
obetydliga. Men icke kan det väl vara fördelaktigt för innehafvarne
af lån att bibehålla räntan vid dess nuvarande belopp. Jag må bekänna,
att jag icke rigtigt förstår den nämnde talarens resonnement.

Skulle de äldre låntagarne få vidkännas de olägenheter, som skulle
vara förenade med räntenedsättningen, så är det alldeles rigtigt, då
böjer jag mig derför; men är det meningen, att olägenheterna skulle
stanna å andra sidan, så förändrar det icke saken alls.

Herr Persson i Mörarp: Till de olägenheter, som herr Kihlberg
antydt, skulle naturligtvis äfven komma, hvad statsutskottet framhållit,
att man åtminstone delvis icke kan göra dessa omberäkningar med de
krafter, som nu finnas inom statskontoret. Det skulle då tillsättas
andra tjensteman för att räkna ut saken, så att man skulle få de
mindre beloppen uppdebiterade på de hemman, som nu hafva dessa
lån. Och dessutom äro åtskilliga hemmansdelar i alla fall så små, att
denna nedsättning ej skulle komma dem synnerligen till godo i de årliga
annuiteterna. Nu sade visserligen herr Bergendahl, att om det
skulle för räntenedsättningens genomförande behöfvas några uppoffringar
från låntagarnes sida, så trodde han, att låntagarne gerna skulle underkasta
sig dem. Härom har emellertid icke funnits någon som helst
antydan i de i ämnet afgifna motionerna, och om statsutskottet tillstyrkt
nedsättning i räntan jemväl för de gamla lånen, så tviflar jag
på, att någon annan fått betala kostnaderna än staten.

Jag tycker verkligen, att statsutskottet gått så långt i medgifvande,
att de värda motionärerna kunnat låta sig nöja. Om herrarne se på
den utredning, som gjorts af statskontoret, och som statsutskottet framhållit,
så är det icke 4 procent, som dessa låntagare betala, utan i
lyckligaste fall för staten 3,88 procent, och detta under förutsättning,
att allting går sin normala gång. Ofta inträffar det tvister om, huruvida
jordegaren är berättigad att utföra ett sådant arbete och tvister
om eganderätten till jorden, på grund hvaraf det händer, att penningarne
komma att ligga ofruktbara i statskontoret under en längre
följd af år. Dertill kommer, att i följd af kostnaderna för medlens
förvaltning statens behållning af räntorna blir ännu mindre. Om
medlens omhänderhafvande skulle öfverlemnas åt särskild förvaltning,
skulle detta tydligtvis draga särskild kostnad. Nu är det uppenbart,
att en del af tjenstemännens i statskontoret tid upptages af dessa
angelägenheter, men härför debiteras låntagarne ej ett enda öre. Dessa
betala alltså, som sagdt, i lyckligaste fall för staten 3,8 8 procents
ränta.

N:o 35.

Angående
anslag till
uppförande af
nytt landsstatshus
i
Luleå,

112 Lördagen den 27 April, e. m.

Jag tycker, att anspråken, om de hålla sig inom rimlighetens
gränser, äro fullt tillgodosedda genom utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt propositioner
af herr talmannen gifvits i enlighet med de gjorda yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 6.,

Likaledes bifölls statsutskottets härefter föredragna utlåtande n:o 57,
i anledning af inom riksdagen väckta motioner angående nedsättning
af annuiteter och straffräntor å vissa enskilda jernvägsbolags statslån.

§ 7-

Föredrogs vidare statsutskottets utlåtande n:o 58, i anledning af
Kong]. Maj:ts proposition angående uppförande af nytt landsstatshus i
Luleå.

Uti eu den 15 nästlidne mars till Riksdagen afbiten, till förberedande
behandling af statsutskottet remitterad proposition (n:o 85)
hade Kongl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt utdrag
af statsrådsprotokollet öfver finansärenden för samma dag, föreslagit
Riksdagen att till bestridande af kostnaden för uppförande af nytt
landsstatshus i Luleå bevilja ett extra anslag af 91,500 kronor, att
utgå under två år, och deraf anvisa 45,750 kronor för år 1896;

hvarjemte Kongl. Maj:t förklarat, att vid bifall härtill det af Riksdagen
för om- och tillbyggnad af nämnda landsstatshus för år 1898
anvisade, men'' ännu icke disponerade extra anslag å 17,000 kronor
komme att reserveras till Riksdagens disposition såsom tillgång vid en
kommande statsreglering.

I föreliggande utlåtande hemstälde emellertid utskottet:

“att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må endast på det
sätt bifallas, att, till bestridande af kostnaderna för om- och tillbyggnad
af landsstatshuset i Luleå, Riksdagen, utöfver härför redan beviljade

17,000 kronor, anvisar ytterligare 10,000 kronor, att utgå å extra stat
för år 1896.“

Ordet lemnades till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wersäll, som
yttrade: Jag ber om ursäkt, att jag, oaktadt tiden är långt framskriden,
tager kammarens tid en stund i anspråk för denna fråga, men jag
anser densamma, oaktadt den icke ser stor ut, likväl vara af rätt
stor vigt.

Frågan om ett nytt landsstatshus i Luleå är gammal. Den väcktes
på tal 1888 af Konungens befallningshafvande i länet, som påpekade för
Kongl. Maj:t, att landsstatshuset i alla afseenden vore mycket bristfälligt,
dels derför att lokalerna vore för små, dels emedan huset vore
eldfarlig!. Kongl. Maj:t ingick sedermera 1892 till Riksdagen med en

113

N:0 35.

Lördagen den 27 April, e. m.

proposition och föreslog uppförande af ett nytt landsstatshus för

102.000 kronor. Detta förslag vann emellertid icke Riksdagens godkännande,
utan summan afprutades till 17,000 kronor, hvilket var det
belopp, som Konungens befallningshafvande trott vara behöfiigt lör att
tillbygga landsstatshuset med en liten tillbyggnad af sten lör att der
förvara de dyrbara och vigtiga handlingarne.

Emellertid har detta belopp, 17,000 kronor, icke af Kongl. Maj:t
kunnat användas, emedan det befunnits otillräckligt. De kostnader,
som man funnit vara behöfliga lör att sätta landsstatshuset i det skick,
statsutskottet tänkt sig, skulle enligt gjorda beräkningar uppgå till

27.000 kronor. Men på skäl, som finnas anförda i propositionen, har
Kongl. Maj:t icke kunnat tillstyrka Riksdagen att på detta'' sätt tillbygga
landsstatshuset, utan har i stället föreslagit Riksdagen att göra
eu fullständig nybyggnad, som enligt nya beräkningar icke skulle
komma att kosta, som man först tänkt sig, 102,000 kronor, utan
endast 91,500 kronor. Kongl. Maj:t har ansett, att det är det enda
rigtiga sättet, och att det är fördelaktigast såväl ur ekonomisk som
ur andra synpunkter, att på detta sätt tidsenliga och mot eldfara betryggande
lokaler beredas, såsom det naturligtvis vid ett landsstatshus
är nödvändigt.

Statsutskottet har emellertid icke tillstyrkt den kongl. propositionen,
utan i stället hemstält, att Riksdagen måtte besluta att anslå
ytterligare 10,000 kronor utöfver de 17,000 kronor, som redan äro
afsätta för landsstatshuset i Luleå. Det förefaller mig, som om den
motivering, som statsutskottet har gifvit denna sin hemställan, vore
ganska svag. Statsutskottet säger nemligen, att länsstyrelsens behof
på detta sätt skulle för en längre följd åt år tillgodoses, äfvensom att
"kostnaden för denna anordning . .. ställer sig i högst väsentlig mån
billigare än för den ifrågasatta nybyggnadenDen, som har läst propositionen,
finner, att Kongl. Maj:t verkligen har skäl för det påstående,
att lokalerna icke blifva tidsenliga, om statsutskottets förslag godkännes.
Det är nog sant, att lokalerna blifva så pass stora, att länsstyrelsen
kan åtminstone för eu tid framåt arbeta der, hvilket i de nuvarande
trånga lokalerna är nästan omöjligt. Men förstugor och tamburer äro
för små, och denna olägenhet blir icke afhjelpt genom denna nybyggnad;
förstugor och tamburer i ett landsstatshus äro ju dock ganska
vigtiga, ty det samlas der ofta mycket folk.

Det vigtigaste skälet, som talar mot eu sådan af statsutskottet tillstyrkt
tillbyggnad, är dock den eldfara, som naturligtvis alltid vidlåder
ett trähus, och den ökade eldfara, som kommer att vidlåda detta trähus,
om det skall påbyggas, som här är föreslaget.

Jag tror, att det kan betvifias, att, såsom statsutskottet påstår,
detta sätt att gå till väga blir billigare. Det kan naturligtvis icke blifva
tu tal om, att icke 27,000 kronor är ett mindre belopp än de af Kongl.
Maj:t föreslagna 91,500. Men att det af statsutskottet föreslagna tillvägagåendet
i längden blir billigare, det betviflar jag, och det skall framtiden
kanske snart nog utvisa. Ty den tillbyggnad, som nu är i fråga, blir
icke tidsenlig, utan landsstatshuset måste troligen byggas om förr än
statsutskottet tänkt sig. Dessutom måste redan nu åtskilliga reparationer

Andra Kammarens Vrot. 1895. N:o 55. ö

Angående
anslag till
beredande af
nytt landsstatshus
i
Luleå.
(Forts.)

N:o 35.

114

Angående
anslag till
uppförande c
nytt landsstatshus
i
Luleä.
(Forts.)

Lördagen den 27 April, e. m.

verkställas å detta trähus, för hvilka kostnaden icke är beräknad i dessa
. 27,000 kronor, hvarjemte de årligen återkommande reparationerna naturligtvis
blifva dyrbarare, om det gamla huset bibehålies, än om ett nytt
landsstatshus af sten uppföres. Jag tror sålunda, att det vore vigtigast,
om Kongl. Maj:ts förslag vunne Riksdagens bifall, och ber jag kammaren
taga hvad jag nu anfört i öfvervägande.

Vidare anförde:

Herr Alsterlund: Herr talman! Mine herrar! När år 1888
Konungens befallningshafvande i Luleå föreslog en tillbyggnad af sten
till landsstatshuset, afsågs dermed endast en provisorisk åtgärd, som
skyndsamt borde vidtagas för att bereda bättre skydd, än det befintliga
landsstatshuset af trä lemnade åt de synnerligen vigtiga handlingar, som
finnas hos länsstyrelsen. Under åren 1887 och 1888 hade förhärjande
eldsvådor öfvergått städerna Umeå och Luleå. I Umeå uppbrann landsstatshuset,
och en stor del vigtiga handlingar gingo dervid förlorade.
Landshöfdingen i Luleå blef då bekymrad vid tanken på, att det samma
skulle kunna inträffa i Luleå, och derför framstälde han förslaget om
en provisorisk tillbyggnad. Kongl. Maj:t har emellertid hemstält till
Riksdagen att uppföra ett nytt landsstatshus af sten i Luleå. Statsutskottet
har likväl icke tillstyrkt denna hemställan, utan i stället föreslagit
att tillbygga det nuvarande landsstatshuset af trä med en stenbyggnad.
För min del finner jag, i likhet med herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet, detta utskottets förslag icke vara välbetänkt.
Då man bygger för ett ständigt statsändamål, bör man hygga
med hänsyn till framtiden. Den betänkligaste brist, som emellertid
vidlåder utskottets förslag, är, såsom äfven från statsrådsbänken framhållits,
att man genom tillbyggnaden icke vinner något skydd mot eldfara.
Om eld uppkommer i trähuset, så är det sannolikt, att den
sprider sig till stenbyggnaden och förstör dess inredning samt alla de
vigtiga handlingar, som måste vara framme för de dagliga göromålen.
Icke heller kan genom utskottets förslag byggnaden få en så ändamålsenlig
inredning, som är nödvändig för att underlätta göromålen inom
densamma. Om Kongl. Maj:ts förslag har öfverintendentsembetet uttalat
sig, och jag skall be att få anföra några ord ur dess utlåtande.
Embetet säger, “hurusom embetet med den vid flerfaldiga tillfällen
bestyrkta erfarenhet, embetet egde om vanskligheten att kunna omeller
tillbygga äldre, af en eller annan anledning otjenliga byggnader
så, att desamma för en längre tid på ett tillfredsställande sätt fylde
de ändamål, som med dem afsåges, allt fortfarande vidhölle sin vid
upprepade tillfällen under ifrågavarande ärendes handläggning inför
Eders Kongl. Maj:t uttalade och af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
jemväl städse delade mening, att den enda från olika synpunkter
och icke minst i ekonomiskt afseende för framtiden fullt nöjaktiga
lösning af förevarande, af verkligt och alltmer oafvisligt behof
framkallade byggnadsfråga icke stode att vinna, med mindre än att ett
nytt landsstatshus komme att uppföras."

Öfverintendentsembetet är, som bekant, fackmyndighet i frågor så -

115

N:o 35.

Lördagen den 27 April, e. m.

dana som den föreliggande, och derför borde både statsutskottet och Angående
Riksdagen taga stor hänsyn till hvad embetet yttrat. Statsutskottets a/

förslag för tillbyggnaden slutar på eu summa af 27,000 kronor, och fylt lanJs.
Kongl. Maj:t föreslår för eu nybyggnad 91,500 kronor. Skilnaden är statshus i
alltså 64,500 kronor. För min del kan jag icke finna det vara med klok Xufei.
hushållning förenligt att nu utgifva dessa 27,000 kronor för att för d-orts.)
tillfället bespara eu utgift på 64,500 kronor, enär man för dessa 27,000
kronor endast kan erhålla eu byggnad, som kanske icke mer än något
tiotal år kan användas för det ändamål, hvartill den är afsedd och.
som alltid blifver eldfarlig och i öfrigt obeqväm i afseende å inredningen.

På grund af hvad jag anfört skall jag för min del anhålla, herr
talman, om afslag å utskottets betänkande och bifall till Kongl. Maj:ts
proposition i ämnet.

Herr von Friesen: Jag skall be att få erinra kammarens ledamöter
om det skede, hvari denna fråga för närvarande befinner sig.
Förhållandet är, att alla de omständigheter, som såväl herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet som den föregående talaren framhållit,
alla dessa omständigheter förelågo redan vid 1892 års riksdag, och de
skäl för en nybyggnad, som nu framlagts för Riksdagen, framlades lika
kraftigt år 1892. Men Riksdagen kom dä till det resultat, att det, oaktadt
allt, hvad till förmån för eu nybyggnad anfördes, icke vore skäl att
bygga ett nytt landsstatshus, utan att det vore ändamålsenligast att tillbygga
det gamla huset. Detta var sålunda resultatet af Riksdagens
pröfning af ärendet år 1892. Ku har här visserligen tillkommit ett
nytt moment. Det har befunnits, att den summa, som 1892 års Riksdag
beviljade, 17,000 kronor, icke räcker till för det ändamål, som
Riksdagen då ville vinna, utan att derför fordrades ytterligare 10,000
kronor. Detta är hvad Riksdagen nu har att taga i öfvervägande.

Anser Riksdagen sig böra stå fast vid den summa, som 1892 beviljades,

17,000 kronor, eller vill Riksdagen för ändamålet anslå ytterligare
10’000 kronor? Sjelfva frågan i princip har Riksdagen redan afgjort.

Nu har såsom motiv för denna ökning anförts, att de siffror, som förra
gången framlades, icke voro exakta. Det har visserligen icke känts
för statsutskottet synnerligen tillfredsställande att behöfva i en kongl.
proposition, den af år 1892. finna sådana siffror, till hvilka man icke
fullt kan lita sig. Nu har här upplysts, att det var bristfälligheter i
kostnadsförslaget, såsom att tegelåtgången var för lågt upptagen och
åtskilliga poster alldeles uteglömts — detta är nu eu synnerligen ledsam
omständighet i ett kostnadsförslag — och dessutom hafva arbetsprisen
under de följande åren i väsentlig grad stigit. Derom är ju
ingenting att säga, att man icke på förhand kunnat beräkna stegringen
i arbetsprisen från 1888 till 1892; men nu har det gått ytterligare
tre år från 1892 till 1895, och det kan ju hända, att arbetsprisen
fallit igen, och det vore ju möjligt, att man fortfarande kunde nöja
sig med det ursprungliga beloppet, 17,000 kronor. Nu har statsutskottet
emellertid varit så tillmötesgående, att det, oaktadt det förra
gången litade på de siffror, som då voro officielt framlagda i statsrådsprotokollet,
hemställer om beviljande af ytterligare 10,<100 kronor.

N a 35, 116 Lördagen den 27 April, e. m.

Angående Det förefaller mig, som om detta tillmötesgående vore synnerligen
anslag till beaktansvärdt.

tf?}?} TdT*CL/Yl ChO d T

nytt lands- öe skä!> som anförts mot det beslut, som Riksdagen år 1892 fatstatshus
i tade och hvilket beslut man nu önskar upprifva, de skälen bemöttes
Luleå. vid 1892 års riksdag, och jag skall be att nu ytterligare få bemöta

(forts.) dem. Man ]{an saga; att baiten af dessa skäl något stärkts derigenom,

att kostnadssumman för nybyggnaden nu blifvit något sankt, men jag
skall söka visa, att detta icke rubbar hållbarheten af de skäl, hvarpå
Riksdagen då grundade sitt beslut. Herr statsrådet har sagt, att
statsutskottets motivering nu är ganska svag. Ja, om det så är,
beror detta derpå, att utskottet afgaf sin motivering redan år 1892.
Det är den då anförda motiveringen, som bör läsas, och det är 1892
ärs beslut, som statsutskottet nu vill upprätthålla. För öfrigt förefaller
det mig, som om den motivering, som af herr fiuansmiuistern
begagnades, icke vore just mycket starkare än statsutskottets. Det har
nämnts, att förstugor och tamburer äro nödvändiga i ett landsstatshus.
Ja, detta framhölls redan år 1888, men med hänsyn till de dryga
kostnaderna ansåg 1892 år Riksdag, att de icke vore så nödvändiga,
att man derför borde ingå på förslaget om en nybyggnad.

Vidare talas om eldfaran. Ordet eldfara har i denna fråga en
dubbelbemärkelse. Det är klart, att faran för eldsvåda är större i ett
trähus än i ett stenhus; det är den eldfaran, som herr statsrådet nyss
framhöll, men det är icke den, som ursprungligen blifvit framhållen af
länsstyrelsen i Luleå, utan det är en annan eldfara. Äfven om man
har ett brandfritt kassaskåp i ett brandfritt hvalf i ett trähus, så, om
trähuset brinner, hjelper icke hvalfvet, ty papperen, som finnas i skåpet,
förstöras i alla fall af hettan. Det är denna eldfara, som framhölls
af landshöfdingeembetet i Luleå, och denna ansåg embetet kunna undanrödjas,
om brandfria hvalf lades i hus af sten utanför trähuset. Ifrågavarande
ändamål vinnes sålunda lika väl genom tillbyggnaden som genom
eu nybyggnad. Om vid en eldsvåda trähuset brinner upp, derpå har
man icke lagt någon vigt, utan vigten har lagts på, att länsstyrelsens
papper icke skulle förstöras af hettan. Det komma de icke att göra,
om de förläggas i den föreslagna tillbyggnaden, efter hvad från sakkunnigt
håll blifvit vitsoraadt och icke från sakkunnigt håll bestridt.

Man har sagt, att då staten bygger, skall den bygga för framtiden.
Ja, det är mycket sant, men huru lång är den framtiden? Jag tror,
att man bör se till, huruvida det är skäl att förkasta någonting, som
man har, då det under eu följd af år ytterligare kan användas, och
om det icke blir billigare att använda det, så länge man kan, och först
sedan, då det icke längre är möjligt att använda det gamla, bygga
nytt. Nu går kostnadsförslaget för nybyggnaden till 91,500 kronor,
kostnadsförslaget för tillbyggnaden går till 27,000 kronor, skilnaden är
således 04,500 kronor. Om man också blott räknar 3 \ procent ränta
på denna skilnad under en tid af blott 20 år, så blir räntan ungefär

45,000 kronor. Äfven om man anser, att det gamla huset då är alldeles
onyttigt, återstår i alla fall en icke obetydlig vinst, som man då
har att börja med vid byggandet af det nya huset. Tillika har man
då om 20 år huset alldeles nytt, under det att, om man bygger det

117

N:o 35.

Lördagen den 27 April, e. m.

nu, det efter 20 års förlopp skall vara mer eller mindre bofälligt. Angående
Mig synes det alltså vara alldeles påtagligt, att det medför en bestämd u™/£a9Je c
ekonomisk vinst att handla i enlighet med utskottets förslag. nytt lands Visserligen

har den ärade representanten för Luleå sagt, att efter statshus »
denna tillbyggnad landsstatshuset skulle räcka ytterligare endast i 10 %“%*•

år. Så illa tror jag dock icke, att det förhåller sig. Må vi besinna, tfom.)

att frågan kom fram år 1888, och sedan dess ha nu 7 a 8 år förflutit.

Då man nu under dessa 7 k 8 år kunnat nöja sig utan någon som
helst tillbyggnad, förefaller det mig, som om man, i händelse denna
tillbyggnad kommer till stånd, skulle kunna nöja sig dermed mer än
dubbelt så lång tid, eller åtminstone 20 år.

Det synes mig således, att det icke tinnes något skäl för Riksdagen
att nu ändra det beslut, som Riksdagen på goda grunder fattade
år 1892, och att det ur ekonomisk synpunkt är en bestämd fördel för
Riksdagen att nu vidhålla detta beslut.

Herr talman, jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.

Herr Al ster lund: Herr talman! Jag skall blott yttra några få
ord. Så vidt jag kunde fatta den senaste talaren, sade han, att Riksdagen
år 1892 hade beviljat 17,000 kronor för en tillbyggnad, och
att Riksdagen nu icke hade annat att göra än att bevilja ytterligare

10,000 kronor. Jag förstår icke ett sådant resonnement, Först och
främst är Riksdagen icke bunden af det beslut, som fattades år 1892,
och vidare föreligger nu Kong]. Maj:ts förslag om nybyggnad. Riksdagen
måtte val ha rätt att besluta vare sig om nybyggnad eller om
tillbyggnad.

Vidare yttrade den ärade talaren, att jag sagt, att efter den ifrågasatta
tillbyggnaden huset endast skulle räcka i 10 år. Något tiotal
af år sade jag, och detta kan stämma öfverens med den ärade talarens
egen åsigt, då han sade, att det borde räcka åtminstone inemot 20
år. Men jag hemställer om igen till honom cell till herrarne: är det
skäl att kosta på 27,000 kronor till en byggnad, som icke kan anses
vara för sitt ändamål tillräckligt längre än 20 å 30 år, för att sedermera
få det nöjet att betala 91,500 kronor enligt det förslag, som nu
är uppgjordt, för en nybyggnad af sten? Men det kan mycket val
hända, att när den tid kommer, då man måste uppföra nybyggnaden,
prisen då äro betydligt högre än nu, i hvilket fall eu ännu högre
byggnadssumma erfordras än den, hvarför landsstatshuset nu skulle
kunna byggas.

Derefter sade den ärade talaren, att, om man nu bygger i enlighet
med hvad utskottet föreslagit och således icke nu gifver ut de 64,500
kronor, som utgöra skilnaden emellan Kongl. Maj:ts och utskottets
förslag, man skulle genom räntebesparing göra en vinst. Konseqvensen
åt ett dylikt förfaringssätt kan dock blifva ganska märkvärdig. På
detta sätt skulle det ju vara klokt att, när helst det kommer i fråga
att bygga för allmänna ändamål, uppföra först en provisorisk byggnad,
till billigt pris, och sedermera, när man icke längre reder sig med
densamma, en sådan byggnad, som för ändamålet verkligen behöfves.

Slutligen får jag framhålla, att landshöfdingeembetet i Norrbot -

N/o 35.

118

Angående
anslag till
uppförande <
nytt landsstatshus
i
Luleå.
(Forts.)

Lördagen den 27 April, e. m.

tens län afsåg icke allenast den eldfara, som låg deruti, att — såsom
f erfarenheten gifvit vid handen synnerligast vid den eldsvåda, som öfvergått
Umeå stad — papper, som voro förvarade i kassahvalf, inrättade
i trähus, förstördes, då huset brann, utan dess uttalande gälde
den eldfara, som i allmänhet vidlåder ett trähus, ty (jag ber att få
erinra den ärade talaren och kammaren derom) det är icke endast
de papper och de handlingar, för hvilka rum beredas i brandfria hvalf,
som böra skyddas mot eldfara, utan det är äfven nödvändigt att mot
eldfara skydda andra vigtiga handlingar, som finnas hos ett landshöfdingeembete,
och som icke kunna förvaras i brandfria hvalf. Jag
vidhåller mitt yrkande.

Herr Peters sou i Runtorp: Herr grefve och talman, mine herrar!
Jag skall icke upptaga tiden binge, utan endast svara på hvad den
senaste talaren yttrade derom, att eldfaran vore stor, då det ju så
ofta inträffat, att städer i Norrland, byggda af trä, brunnit ned. Det
är icke sant. Den, som har sett landsstatshuset i Luleå, och känner,
huru landshöfdingebostället är beläget, han bör icke tala om att eldfaran
är så stor, tv om Luleå stad brinner ned, kommer detta icke
att röra landsstatshuset och landshöfdingebostället, ty de ligga långt
aflägset från den öfriga staden med en trädgård emellan, och detta
gör, att eldfaran icke är så stor.

”Vidare yttrade herr statsrådet, att landsstatshuset är gammalt.
Jag har sett huset, och jag kunde icke märka, att det var gammalt,
utan de voro präktiga, både boställshuset och landsstatshuset, och så
aflägset belägna från den öfriga delen af staden, att jag tror, att
hvilket brandstodsbolag som helst skulle mottaga dem till försäkring.

Då man nu kan få huset ombygdt och repareradt — låt vara, att
man kan kalla det för reparation -— för 27,000 kronor, ställer sig väl
detta mycket fördelaktigare än att utbetala 91,500 kronor för eu nybyggnad.
Det tycker jag är lätt att fatta. Jag har sjelf gjort så många
till- och ombyggnader, att jag vet, att man kan reda sig dermed ganska
långt. Jag yrkar bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Alsterlund: Herr talman! Jag anser mig böra bemöta

den senaste talaren. Han sade, att landsstatshuset i Luleå ligger så
aflägset från andra byggnader och så skyddadt af eu omgifvande trädgård,
att det icke alls vore någon fara för att vådeld kunde uppkomma
i byggnaden. Ja, det förhåller sig verkligen så, som han sagt, att
landsstatshuset har ett afskildt läge; men detta förhållande bevisar
alls icke, att det icke kan brinna. Jag skall i detta hänseende påpeka
för den ärade talaren, att landsstatshuset och residenset i Umeå
stad också hade ett mycket afskildt läge och voro, precis som landsstatshuset
och residenset i Luleå, omgifna af träd, men båda husen
brunno ändock ned vid den eldsvåda, som år 188S öfvergick staden
Umeå, och detsamma kan hända äfven på andra håll.

Herr von Friesen: Jag skall endast nämna gent emot representanten
från Luleå, att i den framställning från landshöfdingeembetet,

119

N:o 35.

Lördagen den 27 April, e. m.

som refereras i Kongl. Maj:ts proposition, finnas icke taladt om någon
som helst annan eldfara än den, hvarom jag nämnt, nemligen den faran, ^
att brandfria skåp äfven uti brandfria hvalf, stående inuti träbyggnader,
icke kunna hålla sig vid eldsvåda. Det kan man läsa på sid. u

i den kongl. propositionen. ,

Vidare vill jag nämna, att jag efter den ärade talarens yttrande
antecknat uttrycket ett tiotal af år. Sade han det icke, så är det ju
så mycket bättre; senast sade han emellertid 30 år. Jag vill då påpeka,
att räntan på den besparing, som man, genom att nu afstå från
nybyggnadsförslaget, nu skulle göra, under 30 år går till 67,000 kiouor.
Då får man eu ännu större vinst, som man kan börja med vid uppförandet
af den nya byggnaden.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Såsom det vigtigaste skälet för ett
bifall till nybyggnadsförslaget bar anförts, att de handlingar, som i
landsstatsbuset förvaras, derigenom skulle bevaras för eldfara. Det
vore nu meningen, att den stenbyggnad, som komme att uppföras,
skulle användas att inrymma såväl landtmäterikontorets arkiv som landsstatens
handlingar. Jag kan dock icke förstå, att trähuset skulle vara
mindre utsatt för eldfara, derför att man bygger ett nytt stenhus på
annan plats. Jag tror icke, att det är meningen, att det gamla huset
skall förstöras, utan att det kommer att användas för statens ändamål,
och att der komma att förvaras lika vigtiga handlingar som dem,
man nu efter tillbyggnaden kommer att hafva der. .

Ett annat skäl är det, att jag för min del icke är alldeles olvertygad
om, att dessa beräkningar äro rigtiga. Kongl. Maj:t har en gång
för tillbyggnaden äskat ett belopp af 17,000 kronor. Denna beräkning
ansåg då Kongl. Maj:t vara rigtig. Nu kommer Kong] Maj:t
några år senare och säger: denna summa räcker icke, det ioidras

10,000 kronor till. År 1892 begärde Kongl. Maj:t af Riksdagen ett
anslag af 102,000 kronor för en nybyggnad, och nu heter det, att 91,o00
kronor äro tillräckliga. Jag vet icke, hvilken af dessa beräkningar ar
den rätta. Det kan mycket väl hända, att, om man nu besluter en
nybyggnad för 91,500 kronor, detta belopp icke räcker till utan måste
ökas med ett eller annat tusental kronor.

Det är af dessa anledningar, som jag tror, att man bor häda sig
till detta tillbyggnadsförslag med en kostnad af 27,000 kronor, som jag
anser vara fullt tillräckligt. Jag tror, att landsstaten mycket väl kan
under alla förhållanden för närvarande nöja sig dermed. Jag yrkai
bifall till utskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad; och efter det hell talmaiineu
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 8.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 59, angående beräkningen
af statsverkets ordinarie inkomster.

Angående
anslag till
ippjäv ande af
nytt lands -statshus i
Luleå.
(Forts.)

N:o 35.

120

Lördagen den 27 April, e. m.

Angående
ändring i bestämmelserna

om beräkning
af kommunalbeskattning
a
jordbruksfastighet

i stad.

Punkten 1.

Bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarne.

§ 9.

Föredrogos, hvart efter annat, och biföllos statsutskottets nedannämnda
utlåtanden:

n:o 60, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående utvidgning
af Manna skjutfält;

n:o 61, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående rätt för
Eslöfs_ köpings skoldistrikt att öfvertaga ett från förra militiebostället
nds 15 och 17 Eslöf i Vestra Sallerups socken af Malmöhus län afsöndradt
område;

n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndrmg
från indragna militiebostället Gettnabo n:o 1 i Kalmar
län; och

n:o 63, i anledning af väckt motion om användningen af inflytande
medel genom exporttull å trävaror och trämassa.

§ 10.

Skedde föredragning af bankoutskottets memorial n:o 11, angående
riksbankens skuld på så kallade lånebanksobligationer m. m.

Punkten 1.

Bifölls.

Punkten 2.

Lades till handlingarne.

Punkten 3.

Bifölls.

§ Il Till

handläggning förekom lagutskottets utlåtande n:o 35, i anledning
af väckt motion om ändring af den uti förordningen angående
kommunalstyrelse i stad stadgade beräkning af kommunalbeskattning
å jordbruksfastighet.

Med tillstyrkande af berörda, inom Andra Kammaren af herrM.
Petri väckta motion, n:o 59, hemstälde utskottet i detta utlåtande:

121

N:o 35.

Lördagen den 27 April, e. m.

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande
och framläggande af förslag till sådan ändring uti förordningen
angående kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862, att den
kommunala beskattningen af jordbruksfastighet i stad beräknas efter
den bevillniDgsgrund, som gälde före är 1893.

Efter föredragning häraf begärdes ordet af

Angående
ändring i bestämmelserna

om beräkning
af kommunalbeskattning
ä
jordbruksfastighet

i stad.
(Forts.)

Herr Kardel!, hvilken inom utskottet varit af skiljaktig mening och
nu yttrade: Så vidt jag kan förstå, beror motionärens föreliggande begäran
på eu missuppfattning af de faktiska förhållandena. Före urtima
Riksdagen utgick, som bekant, bevillning för alla jordbruksfastigheter såväl
på landet som i stad efter 3 öre för hvarje 100-kronors taxeringsvärde.
Men kommunalskatten i allmänhet utgick icke efter samma
grunder. Den utgick visserligen för jordbruksfastighet i stad efter 3 öre
per 100 kronor taxeringsvärde. Men för jordbruk på landet utgjordes
den efter annan grund, nemligen efter fyrktalssättning, så att den faktiskt
uppgick till dubbla beloppet mot kommunalbevillningen i stad,
jemförd med andra beskattningsföremål. Jordbruksfastighet i stad åtnjöt
således före urtima Riksdagen ett fullkomligt omotiveradt privilegium.
Genom urtima Riksdagens beslut borttogs detta privilegium. Då höjdes,
som bekant, hevillningen till 6 öre för all jordbruksfastighet, och efter
denna grund utgår bevillningen till kronan såväl för städerna som landsbygden.
Men hvad landsbygdens jord beträffar, bestämdes samtidigt,
att den kommunala beskattningen skulle utgå efter samma grunder
som förut. Följden deraf blef den, att nu, efter urtima Riksdagen,
utgå kommunalutskylderna från jordbruksfastigheterna såväl i stad
som på landet efter alldeles samma grunder. Motionären anser för
sin de), att det är en orätt, hvilken sålunda vid urtima riksdagen blifvit
begången, och anför tillika, att detta icke torde hafva varit lagstiftarens
mening, utan att förhållandet torde berott på ett förbiseende. Att
detta icke var förhållandet, framgår af den reservation, som vid detta
betänkande afgifvits af åtskilliga ledamöter från Första Kammaren. 1
reservationen har intagits en del af statsrådsprotokollet till 1892 års
urtima riksdag, uti hvilket protokoll vederbörande departementschef
förklarar, att det icke finnes någon anledning “att för ifrågavarande
jemförelsevis obetydliga fastighetskategori bibehålla den undantagsställning
i afseende å kommunalbeskattningen, som härrört af jordbruksfastighetens
lägre bevillning"; och sådan ifrågasattes heller icke i den
år 1892 framlagda propositionen. Således talas i nämnda protokoll om en
undantagsställning, i hvilken ifrågavarande jord befann sig före urtima
riksdagen år 1892 i kommunalt hänseende. Från denna undantagsställning
blef den tagen genom urtima Riksdagens beslut. Snarare
torde det få anses hafva berott på ett förbiseende, när den en gång
förut i tiden hugnats med detta privilegium. Det berodde väl derpå,
att då bevillningen för all jordbruksfastighet år 1862 sattes till 3 öre
för 100 kronor taxeringsvärde, glömde man eller förbisåg man, att

N:0 35. 122 Lördagen den 27 April, e. m.

Angående jordbruksfastigheten i stad skattade efter bevillning och icke efter fyrk.
^tämmelserna Herr StaPelmohr> > hvilkens skriftliga reservation jag instämt, har i
om beräkning densamma närmare utvecklat, hvad som i öfrigt är att anmärka mot
a,f kommunal- denna motion.

■beskattning å Jag anhåller om a {''slag å utskottets hemställan och bifall till vår
jordbruks., reservation.
fastighet i
stad.

(Forts.) Vidare anförde:

Herr Petri: Till att börja med skall jag be att få säga, att jag
icke är egare eller innehafvare af någon stadsjord, så att det icke är
af något slags egennytta, som jag lemnat in denna motion. Det som,
jag nu kommer att säga, kommer derför icke att förestafvas af några
personliga beräkningar.

Här har af reservanterna åberopats Kongl. Maj:ts proposition till
urtima Riksdagen. Jag medgifver, att när jag skref motionen, hade
jag icke kännedom om detta aktstycke, utan jag hade från, såsom jag
hade anledning att tro, trovärdigt håll erhållit uppgiften, att det omnämnda
förhållandet förmodligen berodde på ett förbiseende. Men ett
sådant uttalande tycker jag icke heller gifver något stöd för att afstå
motionen. Det säges i herr Annerstedts m. ff reservation, “att, derest
icke med afseende härå dessa förordningar undergå jemkning, den till
stad hörande jordbruksfastighet, derför bevillning erlägges, äfven får
sin bidragsskyldighet till ifrågavarande kommunalutgifter i lika mån
ökad", och sedan tillägges: “Det lärer dock icke finnas någon anledning
att för ifrågavarande jemförelsevis obetydliga fastighetskategori
bibehålla den undantagsställning" etc.

Detta vill jag bemöta dermed, att det i sjelfva verket icke är
någon så obetydlig jordbrukskategori, som här är i fråga. Enligt
sista generalsammaudraget för 1894 års bevillning var denna jordbruksfastighet
uppskattad till 42,339,800 kronor, och för den erlades en bevillning
af 25,403 kronor. Utaf dessa 25,000 kronor skulle således hälften
hafva tillökats genom den dubbla beskattningen. Och när man nu
beräknar, att kommunala afgifterna i stad i allmänhet — jag tror, jag
träffar närmast och icke angifver för mycket — utgå med 5 kronor
på bevillningskronan, så blir dock den kommunala tillökningen för
jordbruksfastighet i städerna omkring 60,000 kronor. Hvad beträffar
talet om att stadsjorden skulle vara privilegierad, får jag säga, att jag
verkligen icke vet, hvari det skulle bestå. Ty stadsjorden har liksom
annau jord varit betungad af många utgifter, deribland utgifter för
hållande af gator och vägar etc., gemensamt med de öfriga fastigheterna.
Och dessutom, för den händelse det skulle varit något sådant
förbiseende, som här uttalats, eller ett särskild! privilegium, så är jag fullt
öfvertygad om, att det icke skulle hafva gått så många år, från början
af 1860-talet till 1890-talet, utan att det blifvit ändradt.

De öfriga reservanterna, herrar Stapelmohr och Kardel!, hafva
anfört, att i fall någon skrifvelse skulle afgå till Kong]. Maj:t, skulle
äfven behöfvas ändringar i förordningarne om kyrkostämma samt om

123

N:o 35.

Lördagen den 27 April, e. m.

landsting och om kommunalstyrelse i Stockholm. Det är nog sant. Angående
Det hafva reservanterna fullkomligt rätt uti. Det torde vara ett
förbiseende af mig, att jag icke påpekat alla de förordningar, som
skulle behöfva ändras. Men jag är fullkomligt öfvertygad om, att af kommunali
fall eu sådan skrifvelse, hvarom här är fråga, skulle komma till beskattning ä
Ivongl. Maj:t., kommer äfven Kong]. Maj:t, för så vidt han fäster afseende
vid densamma, i dessa förordningar föreslå de förändringar, 1

som sammanhänga med kommunalförordningen på landet. Jag ber (Forts.)
äfven få fästa uppmärksamheten på det förhållandet, att jordbruksfastighet
i städerna egentligen icke har några fördelar af allt det, som
kostar mest i städerna, t. ex. gatuläggning, belysning, polis, vattenledning
och dylikt. De få deltaga i alla dessa utgifter, men de, som
bo utomkring, hafva icke någon direkt fördel af dessa saker.

Skulle detta förhållande fortfara och jordbruksfastigheterna få
betala 6 öre på 100 kronors taxeringsvärde, då deremot fastigheterna
inom staden endast få betala 5 öre, så kan jag icke annat än anse,
att detta är en orättvisa, som bör afbjelpas. Jag anhåller om bifall
till utskottets förslag.

Herr Broström instämde häruti.

Herr Zetterstrand: När jag först läste herr Petris motion, får
jag bekänna, att det föreföll mig, som om den verkligen hade mycket
skäl för sig; och jag är äfven öfvertygad om, att de flesta af herrarne
vid genomläsningen af motionen också kommit till samma uppfattning.

Ty det är så, att vi stadsbor hafva i allmänhet en något oklar föreställning
om edra fyrktalsförhållanden på landet; och ni landtörnhafva
nog också ej fullkomlig kännedom om bevillningsförkållandena
i städerna. Men när det nu kommit derhän, att motionen skall afgöras,
och man fått läsa utskottsbetänkandet i frågan, så har man
nog i allmänhet kommit till en alldeles motsatt uppfattning om motionens
innebörd. 1 stället för att man förut hade den förmodan, att
stadsjorden genom 1892 års författningar hade kommit i ett ogynsamt
läge beträffande kommunalbeskattningen, har man väl nu i allmänhet
fått klart för sig, att så icke är förhållandet. Just genom 1892 års
lagförändringar inträdde nemligen likhet i beskattningen af jord i
staden och på landet. Då således 1892 års beslut icke åstadkommit
någon olikhet, utan tvärtom likformighet i beskattningshänseende, så
torde det vara skäl för att det skall dervid förblifva. Första Kammaren
har också, efter hvad jag hört, utan diskussion afslagit utskottets
hemställan, och förenar jag mig nu i herr Kardelis yrkande, att äfven
denna kammare måtte afstå såväl lagutskottets betänkande som motionen
i fråga.

Herr Erickson i lljersby: Jag har inom utskottet biträdt det
slut, hvartill utskottet kommit. Jag ansåg nemligen, att herr Petris
förslag hvilade på rättvisa och billiga grunder. Om än, såsom bär
är anmärkt, jordbruksfastighet i stad, innan urtima Riksdagens beslut
i fråga kom till stånd, var i något gynsammare ställning än andra

N:0 35. 124 Lördagen den 27 April, e. m.

Angående skatteobjekt i städerna, vore det likväl hårdt, om stadsjordsegarne
Tämmelserna 8enom nämnda beslut skulle komma i ogynsammare ställning beom
beräkning träffande kommunalbeskattningen än den, i hvilken de förut befunno
af kommunal- sig. Ty genom urtima Riksdagens beslut, hvarigenom äfven på dem lades
beskattning å större utgiftsbördor för försvaret, erböllo de ingen som helst lindring,
fZtthTi hvi,k(!t deremot var förhållandet med egarne till jordbruksfastig''
siad. heterna på landet.

(Forts.) Man har sagt, att motionärens förslag hvilade på ett förbiseende,

på samma gång man klandrat honom för hans yttrande, att det förhållande,
att stadsjorden kommit i ett så ogynsamt läge beträffande
kommunalbeskattningen, berott på något förbiseende från regeringens
sida. Väl bär det numera blifvit upplyst, att något dylikt förbiseende
icke egt rum, utan att regeringen ansett frågan vara af alltför obetydlig
omfattning för att derom framställa något förslag. Men då motionären
visat, att frågan alls icke är af ringa omfattning, utan tvärtom
af ganska stort omfång, samt jag anser förslaget vara rättvist och
billigt, anhåller jag nu om kammarens bifall till utskottets hemställan.

Herr Forsell: Herr talman, mine herrar! Jag bär naturligtvis
ingenting alls emot, om herrarne vilja bevilja eu skattelindring för
städernas invånare. Men jag måste dock i rättvisans namn påpeka,
att om herrarne lemna bifall till denna motion, begås dermed orättvisa
mot husegare.

Beskattningsgrunden är i städerna nu lika både för jordbruksfastighet
och hus, och den är, hvad de egentliga fastighetsbevillningarna
vidkomma, byggd på en fullkomligt rättvis basis.

För alla jordbruksfastigheter äfvensom hus betalas nu lika fastighetsbevillning,
oberoende af om de tillhöra landt- eller stadskommuu. Enligt
urtima Riksdagens beslut bestämdes bevilluingen för jordbruksfastighet
och annan fastighet lika, eller till 5 öre per 100 kronor af värdet.
Men man gick äfven ut från den åsigten, som grundade sig på Riksdagens
skrifvelse år 1873 till Kongl. Maj:t, att i sammanhang med
grundskatternas bortfallande skulle jordbrukarne betala inkomstskatt
för jordbruksnäringen jemte för det kapital, han behöfde för drifvandet
af denna näring. Jordbrukaren borde i likhet med andra näringsidkare
icke allenast betala skatt för sjelfva fastigheten, utan äfven för den
inkomst jordbruksnäringens bedrifvande lemnar. I stället för att nu
taga ut denna s. k. näringsskatt af jordbruket efter samma grunder,
som man följde vid dess uttagande af andra näringar, tog man den
i form af ökad fastighetsskatt, i form af 1 öre per 100 kronor af
fastighetens värde. Denna skatt tages emellertid nu lika afall jordbruksfastighet
så i stad som på landet. Med kännedom om detta kunna
herrarne naturligtvis mycket väl finna, att om man skulle återföra
jordbruksfastigheterna i städerna i detta afseende till hvad de betalade
före urtima Riksdagen, skulle de betala blott 3 öre per 100 kronor.
Följaktligen skulle de komma i bättre ställning än husen. Jordegaren
skulle då för både jord och dithörande hus betala i förhållande till
fastighetens värde mindre skatt än på samma egendom till äfventyrs
belägna annan än jordegaren tillhöriga hus, hvilket ej kan vara rätt -

Lördagen den 27 April, e. m.

125

vist. Om detta förhållande haft något berättigande i forna tider, då
städernas jordbrukare fingo ensamma utgöra skjutsning- och väghållningsbesvären
i städerna, har deremot ett sådant berättigande försvunnit,
sedan den s. k. likställighetslagen för städerna infördes, enligt
hvilken nämnda utskylder ej utgöras utaf städernas jordar, utan af
stadskassan.

Jag har velat lemna dessa upplysningar, till den kraft och verkan
det kan hafva. För min personliga del vill jag instämma i och yrka
bifall till herr Kardells reservation.

N:0 35.

Angående
ändring i bestämmelserna

om beräkning
af kommunalbeskattning
ä
jordbruksfastighet
i
stad.

(Forts.)

Herr Petri: Blott ett par ord för att bemöta hvad den före gående

talaren yttrat. Han sade, att icke jordbrukarne i städerna
hafva några särskilda algifter, utan allt skall betalas åt stadskassan.
Detta är ej förhållandet. Möjligen kan så vara i eu eller annan stad,
men i flertalet städer hafva jordbruksfastigheterna, såsom jag nyss
nämnde, att utgöra, bland annat, väghållningsbesväret. Detta är ganska
betungande, då städernas vägar äro både långa och dyrbara att underhålla.

Jag skall ej vidare upptaga tiden, men vidhåller mitt yrkande.

Herr Forsell: Jag vill endast nämna till svar på det senaste

yttrandet af motionären angående städernas vägunderhållningsskyldighet,
att det förvånar mig på det högsta, att det finnes någon stad i vårt
land, der ej till staden hörande jordbrukare taga vara på sina rättigheter
och begagna sig af den kougl. förordning, som tillåter likställighet.
Om de ej göra detta, är det deras ensak. Men icke är det något
skäl för bifall till motionen.

Herr vice talmannen Östberg: Jag skall ock be att få yrka

afslag på utskottets hemställan. Jag kan ej inse, att det ligger någon
billighet i motionärens anspråk. Vi veta, att i städerna är förhållandet
det, att jorden för närvarande betalar bevillning efter 6 öre och
husen efter o öre per 100 kronor. Följaktligen komma kommunalutskylderna
att stå i förhållandet 6: 5. Nu vill motionären, att förhållandet
mellan jorden och husen i städerna skulle blifva sådant, att
utskylderna utginge i proportionen 3: 5. Hvad skulle väl ligga för
rättvisa deri? På landet är förhållandet ju så, att jorden betalar mer
än annan fastighet. Då kan jag ej förstå, hvarför ej förhållandet
skulle vara detsamma i städerna. Hvad som i detta afseende varit
gällande förr, kan ej, efter hvad jag förstår, inverka på frågan om
billigheten i beskattningen för framtiden. Hvad för öfrigt beträffar
motionärens anmärkning om, att jordegendomen i städerna hade utgifter
för vägunderhåll, belysning och dylikt, så måtte det väl gälla för
husen i städerna lika väl som för jordegendomen i städerna.

Jag auhåller således att få yrka afslag på utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och propositioner
af herr talmannen gifvits i enlighet med de gjorda yrkandena, afslog

N:0 35.

126

Lördagen den 27 April, e. m.

kammaren såväl utskottets hemställan som den i ämnet väckta motionen.

§ 12.

Härefter föredrogos hvart för sig och biföllos lagutskottets utlåtanden: n:o

38, i anledning af dels väckt motion om skrifvelse till Kong!.
Maj:t med begäran om utredning och förslag i fråga om den legala
annonseringen, dels ock väckta motioner angående ändrad lydelse af
10 § i förordningen om lagfart å fång till fast egendom;

n:o 39, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 16
mom. 2 och 4 i förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens
införande m. m., och

n:o 40, i anledning af väckt motion om fördelning på vissa år
af utgifter, som boställshafvare fått vidkännas för indelning af boställsskog
m. m.

§ 13.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
konstitutionsutskottets utlåtanden :

n:o 16, i anledning af väckt motion om ändring af §§ 60, 61,
73 och 77 regeringsformen;

n:o 17, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 62
och 69 regeringsformen samt § 65 riksdagsordningen; och

n:o 18, i anledning af väckt motion om ändring af §§ 53,69, 87, 105,
106 och 107 regeringsformen, §§ 37, 38, 39, 42, 43, 48 och 57 riksdagsordningen
samt § 2 tryckfrihetsförordningen;
statsutskottets utlåtanden:

n:o 64, i anledning af gjorda framställningar om bidrag till bestridande
af kostnaderna för en allmän konst- och industriutställning
i Stockholm år 1897;

n:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om anordnande af
bageri och bryggeri vid Vexiö hospital;

n:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående utvidgning
af Yexiö hospitals område;

n:o 67, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändradt
sätt för användandet af ett till en mejeriskola inom Jemtlands
län anvisadt anslag;

n:o 68, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, angående upplåtelse
åt enskilde af ett invid Jörns jern vägsstation beläget område
af kronoparken Vestra Jörnsmarken i Jörns socken af Vesterbottens län;

n:o 69, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Upsala stad af kronolägenheten Slottstegelhagen och en del
af kronolägenheten Slottshumlegården;

n:o 70, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om uppgörelse

127

N:0 35.

Lördagen den 27 April, e. m.

med Stockholms stad angående öfverlåtande på staten af den rätt,
staden må ega till vissa delar af Helgeandsholmen, samt angående två
i ämnet väckta motioner;

n:o 71, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor; och

n:o 72, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående försäljning
af kronan tillhöriga halfva gården n:o 71 med halfva tomten
n:o 127 a inom qvarteret Stor- och Yretroten in. m. i Arboga;
bevillningsutskottets betänkanden och memorial:
n:o 15, i anledning af väckta motioner om upphäfvande eller uppsägning
af förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890;

n:o 16, angående verkstäld granskning af tulltaxan;
n:o 17, i anledning af väckt motion om lastpenningarnes afskaffande; n:o

18, angående stämpelafgiften;

n:o 19, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och
rättigheter; och

n:o 20, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i afseende
å mom. a) i första punkten af bevillningsutskottets betänkande n:o 12,
i anledning af väckta motioner rörande ändringar i tullstadgan;

bankoutskottets memorial n:o 12, angående instruktion för nästa
Riksdags bankoutskott;

sammansatta banko- och lagutskottets memorial n:o 3, angående
ersättning åt sammansatta banko- och lagutskottets sekreterare;

lagutskottets utlåtande n:o 41, i anledning af väckta motioner
om ändring i 15 § i förordningen angående patent den 16 maj 1884;

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 23, om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om visst tillägg till § 30 i
ordningsstadgan, § 50 i byggnadsstadgan och § 20 i brandstadgan för
rikets städer samt § 26 i helsovårdsstadgan för riket;

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 24, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utredning, huruvida och under hvilka vilkor statsmagten må kunna
ikläda sig ansvar för förluster, som af embetsman genom felaktig
embetsförvaltning vållats; samt

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 25, i
fråga om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om omarbetning af
kungörelsen den 21 oktober 1864 angående föländrade instruktioner
för direktioner, läkare och syssloman vid länens lasarett och kurhus.

§ 14.

Ordet begärdes af

Herr Johansson i Noraskog, som yttrade: Herr talman! Jag

tager mig friheten hemställa, att bevillningsutskottets betänkanden och
memorial: n:o 15, om upphäfvande eller uppsägning af mellanrikslagen,
n:o 16, angående verkstäld granskning af tulltaxan, n:o 17, om

N:o 35. 128 Lördagen den 27 April, m.

lastpenningarnes afskaffande, n:o 18, angående stämpelafgiften, ock
n:o 19, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter,
måtte, under förutsättning, att nämnda ärenden vid plenum
nästa tisdag bordläggas andra gången, i nu nämnd ordning sättas
främst bland tvenne gånger bordlagda ärenden å föredragningslistan
nästa onsdag.

Denna hemställan bifölls.

§ 15.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr J. G. O. Högstedt under 6 dagar från och med den 1 instundande
maj; samt

herr A. Ericson i Ransta under den 29 dennes.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 1,17 på natten.

In fidem

E. Nathorst Böös*.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1895.