RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1895:34)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1895. Andra Kammaren. N:o 34.

Fredagen den 26 april.

Kl. 7 e. m.

§ I Justerades

det i kammarens sammanträde den 18 innevarande
april förda protokoll.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
statsutskottets utlåtanden n:is 10 a), 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62
och 63;

banko utskottets memorial n:o 11, samt
lagutskottets utlåtanden n:is 35, 38, 39 och 40.

§ 3.

Till fortsatt behandling företogs härefter särskilda utskottets
n:o 1 utlåtande n:o 1, i anledning åt Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om handelsbolag m. m.; dervid, enligt den af kammaren
beslutade ordning för föredragningen af ifrågavarande utlåtande, först
törekom utskottets i punkten 1 omförmälda förslag till Lag om handelsbolag
och enkla bolag.

§§ 1 och 2 med tillhörande rubrik samt §§ 3-44 jemte rubriken Angående
till denna sistnämnda afdelning af lagförslaget äfvensom rubriken till om

kap. I godkändes. handelsbolag

och enkla

§ 45 var af följande lydelse: kolag.

Sluta två eller flere bolag för visst företag eller för fortsatt verksamhet,
och är bolaget ej sådant, hvarom i 1 kap. af denna lag är
särskild! stadgadt, kallas det enkelt bolag.

Andra Kammarens Prat. 1805. N:o 34.

N:o 34.

Angående
lag om
handelsbolag
och enkla
bolag.
(Forts.)

2 Fredagen den 26 April, e. m.

Enkelt bolag må kunna, efter ansökning af bolagsmännen, i
handelsregistret införas; och varde det bolag sedan såsom handelsbolag
ansedd

I afgifven reservation hade herr Berglöf. med hvilken herr Jönsson
i Gammalstorp instämt, förklarat sig anse, att ifrågavarande lagförslag,,
i hvad det afsåge enkla bolag, bort af utskottet afstyrkas.

Efter föredragning af paragrafen anförde nu

Herr Berglöf: Herr talman! Då Riksdagen aflät skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om ny lagstiftning i afseende å våra bolagsiagar,
innefattades uti denna skrifvelse icke någon begäran om utarbetande
af sådan lag, som under benämningen lag “om enkla bolag*
nu har blifvit dels af komiterade och dels af regeringen framlagd.
Ehuru någon begäran i detta hänseende således icke var gjord, ansågo
dock komiterade, att en lagstiftning i sådant syfte, som den nu föreliggande
lagen om enkla bolag angifver, vore af behofvet påkallad,
och derför sammanskrefvo komiterade ett dylikt förslag. Detta har
nu genomgått högsta domstolens pröfning och af regeringen framlagts
för Riksdagen.

Första frågan härvidlag, liksom vid hvarje annan lagstiftning, är
att tillse, huruvida en sådan lag, som här föreligger, är af behofvet
påkallad. Jag tror mig kunna besvara detta spörsmål nekande, emedan
de rättsförhållanden, som inbegripas i detta lagförslag, äro sådana,
att de beröra personers enskilda angelägenheter och företag, och
äro beroende af de aftal, som dessa sins emellan sluta och träffa. De
personer, hvilka, som det heter, sluta bolag, bilda icke någon särskild
rättspersonlighet, utan de handla och aftala hvar och en för sig. De
få icke någon gemensamhet med hänsyn till förmögenheten, utan de
svara hvar och en för sig, beroende på om de ha deltagit uti aftalet
eller icke. Om vi läsa första paragrafen i detta kapitel om enkla
bolag, finna vi deraf, att det enkla bolaget är ett sådant bolag, som
icke är något annat bolag. Detta säges visserligen icke direkt i denna
första paragraf, ty der heter det endast, att det enkla bolaget är ett
sådant bolag, som icke förut omtalats i denna lag. Men för att få
ett fullständigt begrepp om definitionen på enkelt bolag, måste man
äfven se till innehållet i 55 §, som lyder:

“Hvad i denna lag är föreskrifvet skall ej ega tillämpning å
aktiebolag eller rederier eller enskilda banker med rätt att utgifva
egna banksedlar.

Ej heller göres genom denna lag ändring i hvad om bolag för
verksamhet af visst slag eljest är i lag eller författning särskildt
stadgadt."

Man måste, säger jag, tillgripa äfven denna paragraf för att se,
hvad det enkla bolaget är, och då får man fram den rätta definitionen:
enkelt bolag är ett sådant bolag, som icke är något annat bolag.
Det förefaller mig, som om denna definition vore mycket underhaltig
och man icke finge klart för sig det föremål, för hvilket lagen skall

N:o 34.

Fredagen den 26 April, e. m.

skrifvas. Skall man stifta en ny lag, är det emellertid en oafvislig Angående
fordran, att man i första rummet skall veta, hvarför lagen skall lag °’n

skrifvas, hvad den skall omfatta, samt hvilka kännemärken och grän- ha^henbu
ser jag skall ha för mitt lagförslag. Eljest kan jag ju icke få något bolag.

klart begrepp om hvad jag skall inrymma i lagförslaget, och det (Forts.)

måste derför blifva mycket underhaltigt och mycket sväfvande. Jag
tror också, att en hvar, som med nödig eftertanke genomläst det
föreliggande lagförslaget, skall finna det vara mycket sväfvande. Redan
benämningen bolag måste vara och blifva för tredje man mycket vilseledande,
ty det är i regel icke något bolag. Om två personer sluta

sig tillsammans och köpa ett hus för att hyra ut detsamma och för tjena

penningar derpå, så är detta ett s. k. enkelt bolag. Men dessa
två personer kunna icke köpa huset utan att båda underskrifva kontraktet.
Dessa två personer kunna icke utfärda skuldsedlar, som
skola intecknas i huset, med mindre än båda underteckna desamma,
och de kunna icke heller träffa aftal eller vidtaga åtgärder för att
reparera huset utan att båda underskrifva kontraktet om reparationen.

Om den person, som skall utföra reparationen, sluter aftal derom endast
med den ene af delegarne, så har han icke heller talan mot
någon annan än denne ene, med hvilken han träffat aftalet. Mot den
andre, som äfven är delegare i huset, har han ingen rätt eller talan.

Detta kan väl icke rimligtvis kallas bolag, utan här är det väl två
personer, som tillsammans göra en affär.

Beskaffenheten af bolaget, dess kraft att tala finner man uti 46 §
omtalad, der det heter:

“Enkelt bolag kan ej förvärfva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter,
ej heller inför domstol eller annan myndighet söka, kära eller
svara. “

Således kan det enkla bolaget såsom sådant icke uträtta något
alls, utan det måste vara samtliga delegarne uti det enkla bolaget,
som skola ikläda sig skyldigheter, förvärfva rättigheter och föra talan
för angelägenheterna. De skola allesammans underskrifva de afhandlingar,
som ingås för det s. k. bolaget; de skola alla underskrifva de
fullmagter, som användas för deras angelägenheter; dessa kunna icke
underskrifvas af en af dem för bolagets räkning. Det kan väl icke
vara lämpligt att i lagen införa slika bestämmelser, som ovilkorligen
måste blifva för den stora allmänheten vilseledande.

Med afseende å bolagets rättsförhållanden är i 47 § 1 mom. stadgadt:
“Bolagsmännens inbördes rättigheter och skyldigheter under
bolagets bestånd bestämmas genom aftal.* Ja, grunden för hela detta
förhållande är just det skriftliga eller muntliga aftal, som man förut
haft i fråga om affärer, sådana som dessa, och som man äfven hädanefter
skulle bibehålla. Det är endast detta aftal, som har betydelse,
och om detta behöfver man väl icke skrifva någon lag.

Vidare heter det, att om ett s. k. enkelt bolag låter inregistrera
sig, inträder det såsom handelsbolag, d. v. s. dess delegare inträda
med skyldighet att ansvara i likhet med de personer, som ingått
handelsbolag, eller efter den lag, som vi nyss hört uppläsas.

Men det finnes ett annat spörsmål i fråga om dessa bolag. I

N:o 34. 4

Fredagen den 26 April, e. in.

Angående 51 § heter det: “DrifVes handel eller annan näring, med hvars utöflag
om vande följer skyldighet att föra handelsböcker, vare om ansvarigheten
^och enkla för derigenom uppkommande förbindelser lag, som i 50 § 1 mom.
bolag. sägs.14

(Forts.) I detta moment stadgas således, att bolagsmännen få ikläda sig

solidarisk ansvarighet och svara för uppkomna förbindelser, en för
alla och alla för en, om de drifva en dylik handel eller näring, ehuru
detta sker endast under formen af ett enkelt bolag. Dessa bestämmelser
måste ovilkorligen komma att vilseleda en hel del menniskor,
som icke förstå att läsa denna lag.

Solidarisk ansvarighet inträder jemväl, om bolaget kallar sig
“aktiebolag“förening'', eller gifver sig en benämning, innefattande
ett personnamn, och bör bolaget således antaga en annan benämning.
Antag t. ex., att några personer inköpa en ångbåt och kalla sig
bolaget “Neptun“. Den ene efter den andre kommer och gör affärer
med bolaget “Neptun'', och man tror sig ha att göra med rätt person,
med en person, som har rätt att afsluta affärer i bolagets namn. Det
kommer en herre, som är ett slags chef för denna ångbåt, och han
köper kol, ved, trassel och smörja samt annat, som hör till ångbåtens
drifvande; men det befinnes sedan, att denna person endast svarar
för sig sjelf. Han har dock gjort affärer för bolaget “Neptun'', och
folk har handlat med honom i den fulla och fästa öfvertygelsen, att
det var med bolaget de afslöto affärerna. Men det var icke med bolaget;
det finnes — låt oss säga — 9 personer till, som tillhöra bolaget,
och med dessa har man icke träffat aftal. Ångbåten gör dåliga
affärer, och den som företräder bolaget kan icke betala. Då vänder
man sig till de andra 9, som kunna betala. “Nej“, säga de, “vi ha
icke gjort några affärer med eder; utan det är den tionde personen,
hvilken skött ångbåten, som köpt af eder, och det är honom, ni nu
• får hålla eder till.4 — Kan det vara rimligt att i lagen fastslå slika
falluckor för den stora allmänheten, som icke kan bedöma innebörden
af en sådan lagstiftning?

Det händer ofta, att delegare uti ett dödsbo ena sig om att under
längre eller kortare tid lefva tillsammans och låta dödsboets affärer
hänga i hop och drifvas för deras gemensamma räkning. Mine herrar,
detta blir ett enkelt bolag, som skall hänföras under dessa nya lagbestämmelser.
Detta blir äfven en ganska krånglig och besvärande
omständighet för folk, som icke har begrepp om en slik lagstiftning
som denna.

Lagen innehåller ju icke många paragrafer, men den har desto
flera hänvisningar. Den hänvisar till icke mindre än 19 paragrafer
uti den föregående lagen. Det vill derför synas, som om denna lag
och den föregående ungefär sammanfalla, men så är det icke. Uti
lagen om handelsbolag stadgas nemligen solidarisk ansvarighet för
hvarje delegare, under det att delegarne i ett enkelt bolag icke hafva
någon ansvarighet alls, såvida de icke personligen ikläda sig betalningsansvar
eller ingå särskilda förbindelser. Derför kan det efter
mitt förmenande icke vara lämpligt att antaga den nu föredragna
paragrafen och icke heller de paragrafer, som dermed stå i samband

N:o 34.

Fredagen den 26 April, e. m.

och utgöra sammanfattningen af den s. k. lagen om enkla bolag. Jag Angående
skall derför tillåta mig att yrka afslag å denna första paragraf och la9 om
i sammanhang dermed äfven å de följande till och med 53 §. ^och^enkla9

Nn invändes häremot, att om man afslår denna paragraf, har °Cbolag. *
man dermed gjort en sådan rubbning uti lagen om handelsbolag och (Forts.)
enkla bolag, att äfven lagen om handelsbolag faller, och detta på den
grund, att 15 kap. handelsbalken och en liten förordning af den 13
juli 1887, hvilka inrymma de nu gällande bestämmelserna om handelsbolag,
skulle helt och hållet upphäfvas genom denna lagstiftning.

Detta kapitel angående handelsbolag inrymmer, säger man, äfven bestämmelser
för det enkla bolaget. Om man afslår det nu föreliggande
lagförslaget om enkla bolag, måste detta kapitel qvarstå, ty det behöfdes
för de enkla bolagen. Men, mine herrar, 15 kap. handelsbalken
gäller icke för enkla bolag, det gäller för handelsbolag.

Stadgandena derstädes hafva visserligen användts, då man behöft
döma i mål af den beskaffenhet, att det varit fråga om hvad man
här kallat enkla bolag eller, såsom det förr kallades, intressentskap.

Man har då tillämpat grunderna för 15 kap. handelsbalken i mål
och ärenden af ifrågavarande beskaffenhet. Men om jag nu antager
lagen angående handelsbolag och upphäfver 15 kap.''handelsbalken,
så kan jag mycket väl i handelsbolagslagen inrymma ett stadgande,
att för sådana aftal, som slutas mellan två eller flera personer för ett
särskildt företag eller för fortsatt verksamhet, skola, om dessa personer
icke låta inregistrera sin affär eller sin rörelse, handelsbolagslagens
bestämmelser gälla i tillämpliga delar. Dermed har jag sagt precis
detsamma, som nu är praxis, eller att 15 kap. handelsbalken i tilllämpliga
delar gäller för intressentskap.

En sådan bestämmelse, som jag här har föreslagit, kan mycket
väl inrymmas under 56 § i lagförslaget om handelsbolag eller på
något annat ställe, om nu de föreslagna stadgandena angående enkla
bolag bli afslagna. I afseende härå skall jag dock tillåta mig att
göra yrkande först senare, när vi kommit längre fram i behandlingen
af lagförslaget, i händelse mitt yrkande i afseende å denna del af
lagen blir bifallet.

Herr talman, jag yrkar afslag å den nu föredragna 45 §.

Herrar Falk och Thestrup förenade sig med herr Berglöf.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren
erhöll härefter ordet och yttrade: Den föregående ärade talaren

tycktes icke kunna förlika sig med de s. k. enkla bolagen, men
han erkände dock, att sådana finnas och hafva funnits. Han har
anfört olika skäl för afslag å 2 kap. af föreliggande lagförslag.

Såsom reservant inom utskottet åberopade han ett yttrande, som af
ett justitieråd afgafs under granskningen af förslaget inom högsta
domstolen. Detta justitieråd anmärkte, att det skulle vara svårt att
skilja mellan bolag och föreningar, och att definitionen på enkla bolag
derför .skulle vara ofullständig. Gränsen mellan bolag och föreningar
skulle således vara osäker och sväfvande. Ja, denna anmärkning

N:o 34. 6

Angående
lag om
handelsbolag
och enkla
bolag.
(Forts.)

Fredagen den 26 April, e. m.

kunde måhända med fog göras mot komiterades förslag, men jag
tror icke, att densamma träffar de nu föreliggande förslagen, sådana
de efter en omsorgsfull omarbetning blifvit framlagda för Riksdagen,
helst omredigeringen i flera delar skett just för att skarpare uppdraga
gränsen mellan bolag och föreningar. Skilnaden mellan enkla
bolag och föreningar beror hufvudsakligen, såsom utskottet riktigt
anfört, på olikhet i det ekonomiska syftet. Bolagen tjena ett sjelfständigt
förvärfsändamål, och deras verksamhet står ej i något direkt
sammanhang med bolagsmännens enskilda verksamhet eller hushållning.
Föreningarna deremot åsyfta, såsom 1 § i den föreslagna föreningslagen
tydligen utmärker, att omedelbart understödja föreningsmedlemmarne
och deras verksamhet samt bereda dem förbättringar
och besparingar i deras enskilda hushållning. Jemväl i öfrigt innehålla
de särskilda lagförslagen angående bolag och föreningar flera
olika bestämmelser, som kunna tjena till ledning vid bedömandet af
frågan, huruvida en association bör hänföras till den ena eller andra
kategorien. Den hufvudsakligaste skilnaden mellan bolag och föreningar
ligger dock, enligt lagförslagen, deruti, att intet af det inbetalda
kapitalet under tiden för ett bolags bestånd må återtagas af
bolagsmännen, och att dessa icke få utträda ur bolaget före detsammas
upplösning, medan deremot medlemmarne i en förening kunna utträda
den ene efter den andre, med rätt att utfå hvad han insatt. Både
kapitalets storlek och föreningsledamöternas antal är således här
vexlande.

Jag har anfört detta för att visa, att det skäl, reservanten inom
utskottet anfört, icke är giltigt.

Han måtte också hafva insett detta sjelf, ty nu åberopar han
icke detta skäl, utan kommer med nya sådana. Han fäster sig då
först vid, att då Riksdagen begärde en bolagslagstittning, framstäldes
icke någon särskild begäran om lagstiftning rörande ^enkla bolag.
Detta är visserligen sant, men en hvar torde veta, att så långt någon
af oss kan minnas tillbaka och äfven under våra förfäders tid har
det funnits bolag, som icke äro handelsbolag''; och det är just sådana,
som här åsyftas med benämningen enkla bolag, och detta oaktadt
påstod den förre talaren, att lagstiftning för enkla bolag icke skulle
vara behöflig. Jag vill påstå, att behofvet icke är större på något
annat område än angående de enkla bolagen. Det har hittills, det
erkände den förre talaren, icke funnits någon lag, som passar in på
de bolag, som icke äro solidariska, icke äro handelsbolag. Handelsbalkens
15 kap. har emellertid uti praxis i vissa delar tillämpats i
afseende å sådana bolag, men några bestämda regler om hvilka bestämmelser
i detta kapitel, som kunna å de enkla bolagen tillämpas,
hafva aldrig funnits. Derför synes mig ett stort behof förefinnas, att
en lagstiftning angående sådana bolag kommer till stånd. Den förre
talaren sade, att den icke skulle behöfvas, bland annat af det skäl,
att det endast är aftalet mellan bolagsmännen, som bestämmer rättsförhållandet
bolagsmännen emellan, och derför skulle ej erfordras
vidare regler. Ja, vore detta rigtigt, kunde man ju använda det
såsom skäl för borttagande jemväl af hela lagstiftningen om handels -

N:o 34.

Fredagen den 26 April, e. m.

bolag. Äfven vid de solidariska bolagen är det det aftal, som träffas
mellan bolagsmännen, som är bestämmande dem emellan. Men, mine
herrar, det händer ofta, att aftalen äro ofullständiga, och derför heter
det här i lagen om handelsbolag, att der ej annat år aftaladt, skola
de i lagen meddelade föreskrifter lända till efterrättelse. Lagens regler
supplera således aftalet, och detta behöfves lika väl i fråga om
det enkla bolaget som angående handelsbolaget.

1 fråga om behofvet af en lagstiftning i hithörande frågor, vill
jag vidare framhålla, att lagskipningen varit mycket vacklande i fråga
om dessa bolag. Frågan, huruvida rättssubjektivitet böra dem tillerkännas
eller ej, är omtvistad och har besvarats olika af olika domstolar.
Somliga domstolar taga upp bolagets talan, andra åter hafva
förklarat, att endast den bolagsman, som slutit aftal med tredje man,
kan inför domstol kära och svara. När ett sådant bolag sökts i
konkurs, har det varit olika åsigter vid olika domstolar, huruvida
konkursen kunde upptagas eller icke. Jag vet specielt, att vid Stockholms
rådstufvurätt bifalles icke en sådan konkursansökning, medan
deremot i en graunstad, der någon eller några af bolagsmännen haft
sin bostad, bolagets konkurs blifvit upptagen. Härigenom hafva
svåra förvecklingar uppstått för bolagsmännen. De hafva fullföljt sin
talan hos öfverrätterna, och dessa hafva haft mycket svårt att döma
i målen, då det för närvarande icke finnes några lagbestämmelser
i ämnet.

Den förre talaren tycktes ej hafva gjort klart för sig, hvilka
associationer äro att hänföra till enkla bolag. Han framhöll såsom
exempel på enkelt bolag, att några personer inköpte en ångbåt, uppköpte
för densamma erforderligt kolförråd m. m. Men talaren borde
veta, att ett dylikt rättsförhållande faller under sjölagen, så vidt de
omnämnda personerna ej konstituerat sig till aktiebolag.

Att behof af en lagstiftning i ämnet förefinnes, tycktes dock talaren
erkänna mot slutet af sitt anförande. Han påpekade nemligen, att
då 15 kap. handelsbalken skulle upphäfvas genom det föreslagna
lagförslaget angående handelsbolag, och dess bestämmelser således icke
längre kunde tillämpas på nu ifrågavarande slag af bolag, borde i
stället hänvisas till de paragrafer i lagen om handelsbolag, som vore
på enkla bolag tillämpliga. Ja väl, i kapitlet om enkla bolag förekomma
just hänvisningar till de paragrafer i kapitlet om handelsbolag,
hvilka skola vara tillämpliga på det enkla bolaget.

Då pluraliteten inom utskottet enat sig om det föreliggande
kapitlet om enkla bolag, och Första Kammaren redan antagit detsamma,
tror jag ej det kan vara skäl, att denna kammare afslår det
och derigenom gör det ännu värre att komma till ett resultat af den
ifrågasatta bolagslagstiftningen.

Herr Restadius anförde: Herr grefve och talman! Reservanten

inom utskottet har uttalat den åsigt, att den definition, som ifrågavarande
paragraf lemnar å de enkla bolagen, skulle vara otillfredsställande,
och att man derför icke kunde med visshet utröna befintligheten
af dessa enkla bolag. Jag medgifver, att det hade varit syn -

Angående
lag om
handelsbolag
och enkla
bolag.
(Forts.)

N:o 34. 8

Fredagen den 26 April, e. m.

Angående nerligen önskvärdt, om man kunnat på ett positivt sätt definiera dehandeUbola
en^a bolagen och icke, såsom nu skett, måst tillgripa delvis negativa

och enkla9 bestämmelser. Men jag tror det oaktadt, att, derest man egnar tillkolag.
räcklig uppmärksamhet åt ämnet, man lätt skall finna, hvad med enkla
(Forts.) bolag förstås. Säger man, att namnet är nytt, så medger jag att man
har rätt, men saken är urgammal och fans långt före skrifven lag.
Det gick säkerligen århundraden, innan lagstiftarnes uppmärksamhet
tästades dervid, att nr de enkla bolagen uppspirat de s. k. qvalificerade,
som voro af sådan beskaffenhet, att de kunde förvärfva
rättigheter och ikläda sig skyldigheter. Det var då egentligen sådana
bolag, som lagstiftningen uppmärksammade, men i den mån bolagssystemet
utvecklat sig, har ock deraf blifvit en gifven följd, att man
icke såsom hittills kan lemna oreglerade de rättsförhållanden, som åt
enkla bolag uppstå. Jag tror, att man tvifvelsutan bättre än genom
någon definition kan klargöra beskaffenheten af det enkla bolaget,
om man väljer några exempel för att belysa ämnet, och jag ber att
få lemna några sådana exempel från olika delar af landet. Jag har
hört uppgifvas, att det i södra delen af Sverige är ganska vanligt,
att personer sluta sig tillsammans och inköpa ett ångtröskverk och
sedan fara omkring och verkställa tröskning med detsamma. Detta
är ett enkelt bolag, och det skulle vara orimligt att af detta bolags
medlemmar fordra den solidariska ansvarighet, som tillhör handelsbolaget.
Ett annat fall är, om t. ex. i mellersta Sverige några personer
tillsammans köpa en jordegendom. Om de nu utarrendera denna
egendom, uppstår icke något bolag, utan ett sameganderättsförhållande,
men om åter de personer, som köpt egendomen, drifva jordbruk derstädes
för egen räkning samt sälja och köpa de alster och förnödenheter,
som der frambringas, då uppkommer ett enkelt bolag. Sammalunda
ock, derest dessa personer eller andra drifva t. ex. tegelbruk, qvarnrörelse
eller någon annan rörelse, som med jordbruket eger samband
och icke är af beskaffenhet, att enligt 1855 års förordning handelsböcker
deröfver skola föras. Tänker jag vidare på Norrland, skulle
jag derifrån kunna hemta ganska talande exempel på hvad med enkelt
bolag förstås. Jag antager, att två eller tre eller flera personer
sammansluta sig och köpa afverkningsrätten till en skog. De drifva
sedermera sjelfva afverkningen för gemensam räkning. Då uppstår
mellan dessa personer ett enkelt bolagsaftal, och de äro ej underkastade
de stränga bestämmelser, som för handelsbolag äro föreskrifna. Jag
skall från Stockholm hemta ett mycket bjert exempel på, hvad med
enkelt bolag kan förstås. Jag syftar på det för alla säkerligen bekanta
teaterkonsortiet. Eti Stockholm, under det starka byggnadsraseriet,
som pågick för några år sedan, slöto sig byggmästarne tillsammans
och uppköpte material för byggande af hus och uppförde
sådana. Så uppkom en krasch. Den ena konkursen följde på den
andra, och då fordringsegarne bevakade sina fordringar i konkurserna,
hyste de den föreställningen, att bolagsmännen voro solidariskt ansvariga
för de förbindelser, som dessa delegare i ett enkelt bolag sig
åtagit. De blefvo derför ganska öfverraskade öfver att finna, hurusom
denna deras förmodan icke ansågs vara med lag öfverensstämmande.

9 N:o 25.

Fredagen den 26 April, e. m.

En talare har omnämnt de förhållanden, som kunna uppstå i ett Angående
sterbhus. Den frågan är ej så lätt att utreda, men jag skall i min lag
ringa mån söka bidraga till dess lösning. Om en person dör och har ^ch enkla
haft ett handtverk, ega sterbhusdelegarne enligt näringsfribetslagarne bolag.
inom natt och år afveckla denna rörelse. Är den döde en person, (Forts.)
som hatt med annan enkelt bolag, och öfverskrida sterbhusdelegarne
den tid af natt och år, som är dem förunnad för afvecklingen af den
aflidnes alfärer, samt ingå vidare aftal af beskaffenhet, som i förevarande
paragraf sägs, är deraf en gifven följd, att sterbhusdelegarne,
som ursprungligen voro samdelegare i boet, öfvergått till delegare i
enkelt bolog. Var åter den döde en sådan person, som dref rörelse
med skyldighet att föra handelsböcker, och öfverskrides den tiden af
natt och år, som jag nämnde, och fortsätta sterbhusdelegarne rörelsen,
är det gifvet, att handelsbolagslagens föreskrifter äro på dem tillämpliga.

Många andra exempel kunde framdragas för belysning af föreliggande
spörsmål. Men jag vågar hoppas, att de redan anförda
skola kunna lemna ledning för klargörande af hvad med enkelt bolag
förstås.

Nu kan någon invända, att århundraden förgått utan att man
haft en bestämd skrifven lag för dessa enkla bolag, och att man
kunnat lefva den förutan. Jag anmärker deremot, att gång efter
annan hör man inom landets olika delar det påståendet framställas,
att rättvisan är ett lotteri. Väl kan någon gång sägas, att detta
beror på domares fåvitsko, men för visso bör man ej företrädesvis
lägga detta dem till last, utan fast hellre beror det derpå, att de ej
hafva lag att döma efter. Exempel hafva af herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet anförts på de skiljaktiga meningar,
som hittills gjort sig gällande vid afdömandet af de tvister, som bort
hänföras till det enkla bolaget, derest lagen känt detsamma. Jag
skulle ock kunna illustrera detta med några exempel. Det var två
bröder, som drefvo en handtering, hvilken kunde hänföras och bort
hänföras under benämningen enkelt bolag, derest det funnits. Båda
gjorde konkurs. De bodde i skilda städer. Uti konkurserna bevakade
fordringsegarne sina belopp särskilt i hvarje konkurs. Rådstufvurätten
i den ena staden sade, att båda delegarne voro solidariskt ansvariga
för förbindelserna. Den andra rådstufvurätten åter hyste en
motsatt mening och sade, att det skulle gå efter hufvudtalet. — Det
var i södra Sverige en rättegång om eu lokomobil. Några personer
hade sammanslutit sig för att använda den för gemensamt ändamål
och på densamma göra någon förtjenst. Under utöfningen af den
handteringen åsamkade de sig skuld och blefvo för densamma stämda.

Delegarne i bolaget ådömdes att solidariskt ansvara för förbindelserna.

Men naturligt är, att, om föreliggande lag funnits, de ej skolat svara
för mer än hufvudtalet. Och visst är, att utur rättvisans synpunkt det
ej finnes anledning att för de personer, som sammansluta sig för ett
tillfälligt företag, fordra samma stränga ansvar, som man kräfver af
dem, hvilka .stifta handelsbolag för fortsättning under en lång tid af
en viss verksamhet.

Jag kan, herr talman, ej instämma i det yrkande, som blifvit af

No 34. 10

Fredagen den 26 April, e. m.

Angående deri förste talaren i ämnet framstäldt. Jag tror nemligen icke, att
lag om kan vara möjligt för Kongl. Maj:t att, derest nu ifrågavarande

“oc^enkla9 förslag förkastas, '' antaga handelsbolagslagen, emedan genom upplolag.
häfvande af 15 kap. handelsbalken det ej finnes någon vägledning i
(Forts.) lagen för domaren att afgöra sådana mål, som skulle hemfalla under
det enkla bolaget. Nu har den förste talaren sagt, att 15 kap. handelsbalken
skulle afse allenast handelsbolag. Hvarifrån han fått detta sitt
påstående, känner jag ej, men så mycket vet jag, att inom doktrinen
och den praktiska juristverlden det ej är med visshet eller säkerhet
afgjordt, om och i hvilken mån 15 kap. handelsbalken afser det ena
eller andra slaget af bolag, om det afser handelsbolag och lemna!-andra bolag utan rättsnormer, eller afser bolag af olika slag med
undantag af rederibolag, som i lagen uttryckligen nämnas. Tager
man nu bort 15 kap. handelsbalken och i stället får lagar, hvilka
till omfattning äro bestämdt angifna, så går det ej an att vid afgörandet
af tvister, som skola röra det civilrättsliga enkla aftalet,
åberopa någon af dessa lagar. Då står domaren utan vägledning.
Då går det så, som det ofta eller åtminstone ej sällan händer inom
jurisprudensen, att domaren i följd af lagarnes bristfällighet måste
gå ifrån den skrifta lagen och hänvända sig till de prejudikat, som
högsta domstolen under tidernas lopp har gifvit. Då blir följden den,
att den lagstiftande magt, som skulle vara öfverlemnad åt Konung
och Riksdag, i stället faktiskt samlas hos högsta domstolen — ett
förfaringssätt, som naturligtvis är mycket klandervärdt. Men klandras
kan väl ej domaren, derest han följer de beslut, som af landets högsta
lagskipande myndighet meddelas, då den lagstiftande ej finner anledning
att, i hvad på den ankommer, afhjelpa de mångfaldiga brister af
hvarjehanda slag, som den gamla lagen innehåller; och jag får från
min sida öppet uttala, att det kännes mycket smärtsamt att se, hurusom,
så snart fullt utarbetade lagförslag framläggas för Riksdagen,
lagförslag, som kraft årtiondens mödor och blifvit granskade af landets
i det afseendet mest sakkunniga myndighet, dessa varda inom kamrarne
af ett eller annat skäl, på en eller annan anledning under en
ganska kort tid afslagna. Hvad följden deraf skall i framtiden blifva,
det vet jag ej; men visst är, att viljen I lemna domaren ett kraftigt
stöd vid fullgörandet af det dyrbara värf, som han fått sig uppdraget,
stiften då lagar, äfven om de ej blifva de bästa tänkbara, äfven om
en och annan skulle finna anmärkningar af en eller annan art att
framställa emot de framlagda lagförslagen!

På grund af hvad jag haft äran yttra, anhåller jag, herr talman,
att få yrka bifall till den föredragna lagparagrafen.

Herrar Zetterstrand och Wester instämde häruti.

Herr Jönsson i Gammalstorp: Då jag reserverat mig mot utskottets
förslag angående lag om enkelt bolag, ber jag få gifva till
känna, att jag gjort det dels derför, att jag ansett det vara svårt att
bestämdt definiera, hvad som menas med enkelt bolag, och dels derför
att jag ansett, att de företag, som kunna inrymmas under nämnda

Fredagen den 26 April, e. m.

11 N:o 34.

begrepp, böra kunna reda sig genom kontraktsenliga bestämmelser. Angående
Enär jag således ej finner något behof af denna lag vara förhanden, la-l j°T,

ber jag, herr grefve och talman, att få yrka afslag å utskottets hem- e*nUa9
ställan och bifall till reservationen. bolag.

(Forts.)

Herr Ohlsson från Vexiö: Det kan naturligtvis ej fälla mig in
att här inlåta mig på någon utläggning af begreppet enkelt bolag
och dess juridiska karakter och omfattning. Det tillhör den juridiska
doktrinen att närmare utveckla den saken. Jag vill blott framhålla
några ostridiga sakförhållanden, som enligt min mening otvetydigt
ådagalägga behofvet af särskild lagstiftning för s. k. enkla bolag.

Ingen lärer nemligen vilja eller kunna förneka, att ganska många
kompaniskap för idkande af tillfällig eller fortgående verksamhet,
rörelse eller yrke, hvarmed icke följer skyldighet att föra handelsböcker,
i verkligheten förefinnas och dagligdags bildas af den beskaffenhet,
att man antingen icke kan eller skäligen icke bör tvinga dem
in under de jemförelsevis vidlyftiga och delvis stränga bestämmelser,
som äro afsedda att gälla för handelsbolag, aktiebolag och registrerade
föreningar. Jag behöfver i sådant afseende endast erinra om
hvad som stadgas i 2 § af kongl. förordningen angående handelsböcker
och handelsräkningar den 4 maj 1855. Det heter der, att
undantagne från skyldigheten att föra handelsböcker äro, såsom orden
lyda: “jordbrukare och idkare af de näringar, hvilka med jordbruket
sammanhänga eller såsom föremål för husflit äro att betrakta; idkare
af grufvedrift och bergsmannahandtering; handtverkare, som hufvudsakligen
på beställning varor förfärdiga: och de, som, utan biträde
af andra än hustru och barn, mångleri- eller annan sådan mindre
handelsrörelse idka, eller lifsmedel, drycker eller andra varor till försäljning
bereda." Särskilt med jordbruket kan ju sammanhänga en
hel mängd närings- och rörelsegrenar, såsom exempelvis tegelbruksrörelse,
brännerirörelse, mejerirörelse, qvarnrörelse, tillverkning af torfrnull,
torfströ och bränntorf, skogsafverkning med mera dylikt. Till husflit
eller slöjd äro att hänföra förfärdigandet af snickeriartiklar, tillverkning
af träkärl, åkdon och andra åkerbruksredskap med mera dylikt,
derest tillverkningen ej sker fabriksmessigt. Om, när och så snart
två personer — hvilket antal ju är det vanliga — eller flera sluta sig
tillsammans för idkande af någon af ifrågavarande icke handelsbokspligtiga
näringar, uppkommer och bildas ett s. k. enkelt bolag. Herrarne
kunna nu väl förstå, att sådana bolag finnas och komma allt
framgent att finnas i tusental. Jag kan derför icke tro, att denna
kammare, som i främsta rummet just representerar landtmannanäringarna,
kan eller vill vara med om, att de stränga bestämmelserna
i handelsbolagslagen om solidarisk ansvarighet för delegarne, om firmatvång,
om registreringsskyldighet, om enskild bolagsmans oinskränkta
förvaltningsbefogenhet med mera dylikt, skola blifva tillämpliga på de
enkla bolagen. Men jag kan å andra sidan heller icke föreställa mig,
att kammaren vill vara med om, att de visserligen kortfattade och
knapphändiga bestämmelserna i 15 kap. handelsbalken, hvilka bestämmelser
åtminstone delvis och till sina grundprinciper nu tillämpas

N:o 34. 12

Fredagen den 26 April, e. m.

Angående jemväl på de icke solidariska bolagen, skola upphäfvas utan att något
JZfZ, anna-t sättes i stället. Det är naturligtvis för rättssäkerheten och
och enkla9 rättstillståndet i allmänhet af synnerlig vigt och väl behöflig!, attlagbolag.
stiftningen normerar de enkla bolagens karakter och hufvuddrag, så
(Forts.) att bolagsmännen inbördes och tredje man, som kommer i affärsförbindelse
med dem och bolagen, kunna för sig klargöra den ställning,
de intaga till hvarandra i rättsligt afseende. Det synes mig, att man
icke rimligtvis kan förutsätta eller med fog förvänta, att de personer,
hvilka i bolag vilja idka landtmannanäringar eller annan icke handelsbokspligtig
rörelse, i allmänhet skola vara kompetente att på nöjaktigt
sätt lagstifta för sig sjelfva uti förevarande afseende genom aftal och
kontrakts upprättande. — Jag är .således i olikhet med den förste
och siste talaren i ämnet af den mening, att lagförslaget om enkla
bolag i det skick och särskildt i det sammanhang, hvari det här föreligger,
är icke blott välbetänkt och välbehöfligt, utan äfven, åtminstone
för närvarande, för våra förhållanden väl afpassadt och lagom vidtgående.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den föredragna punkten i betänkandet.

Häruti instämde herr Wellander.

Herr Berglöf: Här har af herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
mot hvad jag nyss anförde i denna fråga erinrats,
att jag bland annat sade, att de ifrågavarande bolagsmännen kunde
aftala angående sina angelägenheter, och att det var nödvändigt, att
de träffade ett aftal. Han tilläde, att man med fasthållande af denna
princip kunde säga, att icke heller någon lagstiftning behöfdes för
de andra bolagen, ty der kunde man likaledes träffa aftal samt derefter
rätta sig.

Men jag vill påpeka en betydlig skiljaktighet i afseende å de
enkla bolagen å ena sidan samt handelsbolagen, aktiebolagen och
föreningarna å den andra. Dessa senare skapa nemligen rättspersonligheter,
med hvilka jag kan förhandla. Det aftal, som der ingås,
åstadkommer en personlighet, med hvilken jag kan uppgöra mina
affärer. Men det aftal, som slutes i det enkla bolaget, skapar icke
någon rättspersonlighet. Der måste jag uppgöra med en hvar af
delegarne i bolaget.

Herr statsrådet sade vidare, att jag hade gjort ett visst medgifvande
om lagens behöflighet, då jag talade om 15 kap. handelsbalken
och dess tillämplighet på s. k. enkla bolag.

Jag har sagt, att 15 kap. handelsbalken är afsedt för handelsbolagen,
att för de enkla bolagen icke finnes någon lagstiftning, och
att 15 kap. handelsbalken i princip tillämpats vid behandlingen af
mål, som anginge enkla bolag. Då jag nu skapar en ny lag angående
handelsbolagen och en fullständigare lag om alla bolag, så skall
jag naturligtvis, såsom en ledamot af högsta domstolen sagt, kunna
i tillämpliga delar använda denna handelsbolagslag bättre i fråga om

N:o 34.

Fredagen den 26 April, e. m.

rättsförhållanden, som röra enkla bolag, än jag kan använda 15 kap.
liandelsbalken, som ju är mycket ofullständigt.

En talare på elfsborgsbänken anförde en hel del exempel på enkla
bolag. Ja, det är mycket lätt att anföra dylika exempel. Men det
.är icke lika lätt att skilja enkla bolag från föreningar. Mången jurist,
som läst dessa lagar, har begärt förklaring .öfver hvad det är för
skilnad mellan dem. Jag känner en jurist inom denna kammare, som
förut sade, att denna lag vore för honom obegriplig, och han frågade:
är det väl lämpligt att hafva en lag, som i nitton paragrafer hänvisar
till en annan lag? Men efter några dagar måtte hans förstånd ljusnat
betydligt, så att han fått klart för sig, huru det förhåller sig med
de enkla bolagen. Jag har nyss hört honom anse samma lag alldeles
utmärkt, hvilken förr icke alls var det. —- Utaf de jurister, som jag
talat vid, finnes ett fatal, som godkänt lagens innehåll och lagens
innebörd, och de hafva förklarat, att den blir mycket svår för den
stora allmänheten vid tillämpningen.

Jag anförde ett exempel om en ångbåt, hvithet kanske icke var
så särdeles lyckadt. Det är sant, att exemplet faller under sjölagen,
men sakförhållandena voro likväl rigtiga. Jag kunde ju hafva sagt,
att bolaget Neptun köpt sig en häst i stället för en ångbåt. I sådant
fall skola vi försöka skilja mellan ett enkelt bolag och en förening.
Detta hästbolag kan nemligen uppträda under olika former. Om fem
personer köpa sig en häst tillsammans och köpa den i ändamål att
använda den till egna körslor, för att utföra dem billigare eller för
att använda den till ridt på dem emellan fördelade tider, så är detta
en s. k. förening. Men om fem personer köpa en häst för att hyra
ut densamma och gemensamt förtjena penningar på den lega, de få
för hästens begagnande af andra, så blir det ett enkelt bolag. Det
är skilnaden!

En hel del dylika exempel skulle jag kunna framdraga. Att den
stora allmänheten häri kommer att få någon klarhet eller kunna göra
någon skilnad, tviflar jag på, tv det finnes icke många jurister här,
som fått klart för sig, huru det hänger i hop med de enkla bolagen.

Här har framkastats åtskilliga skrämskott derom, att om denna
lag faller, så skulle hela handelsbolagslagen falla, och att detta vore
en stor olycka. Jag vill påstå, att handelsbolagslagen derigenom
icke faller, utan står qvar, och att 15 kap. liandelsbalken mycket väl
kan tagas bort. Handelsbolagslagen kan mycket väl hädanefter, som
hittills, vara den norm, som kan läggas till grund för de få juridiska
spörsmål, jag behöfver afgöra angående de enkla bolagen.

Det har sagts och särskilt framkastats såsom ett skrämskott,
att denna lags antagande icke vore lämpligt för landtmannanäringarna,
samt att, om man icke antoge denna lag, man .skulle för dessa näringar
göra stor skada. Om t. ex. två personer köpa ett tröskverk
för att hyra ut detsamma, eller om de förfärdiga träkärl föi
afsalu och förtjenst, skola de, säges det, om denna lag icke finnes,
komma under handelsbolagslagen och blifva solidariskt ansvariga.

Detta är blott ett skrämskott. Det är alldeles icke sant, att så
blir förhållandet, ty de komma icke under handelsbolagslagen, såvida

Angående
lag om
handelsbolag
och enkla
bolag.
(Forts.)

N:o 34. 14

Angående
lag om
handelsbolag
och enkla
bolag.
(Forts.)

Fredagen den 26 April, e. m.

nemligen de icke träffat ett sådant aftal och gjort en dylik bestämmelse
i afseende å affären. Någon solidarisk ansvarighet ikläda de sig heller
icke, med mindre än att de ingått sådant aftal och stält sig under
sådant rättsförhållande. Dessa skrämskott äro saker, som herrarne
alldeles icke behöfva vara rädda för. Man behöfver nemligen, som
sagdt, endast hänvisa till det aftal, som man ingått.

Jag fullföljer mitt yrkande om afslag å den föreliggande paragrafen.

Herr Höglund: Flera föregående talare hafva så väl försvarat
den nu föreliggande lagen, att jag tror, att jag kan inskränka mig
till att bemöta några få af den siste talarens anmärkningar.

Han yttrade bland annat, att de varit ett fåtal jurister, som sagt
sig kunna godkänna och förstå densamma.

Mine herrar! I behöfven icke annat än läsa den kongl. propositionen
för att genast få denna sak vederlagd. Utaf behandlingen i
högsta domstolen finnen I, att det varit blott ett justitieråd, som ansett
lagen obehöflig. Alla de andra hafva ansett den högst behöflig.
Om nu icke justitieråden äro jurister, så vet jag sannerligen icke,
hvilka den föregående talaren räknade som sådana. För öfrigt kan
jag i motsats mot hans påstående förklara, att jag hört många andra
jnrister, som äro ytterst angelägna att få lagen och säga, att den skall
blifva för dem en stor lättnad vid afdömandet af många tvister.

Han sade vidare, att den skulle blifva svår att förstå för den
stora allmänheten.

Jag har svårt att kunna begripa, hvari dessa svårigheter skulle
kunna bestå. Icke kunna de ligga i det inre rättsförhållandet mellan
bolagsmännen, ty de ega frihet att sluta hvilka aftal de vilja. Ser
man på de paragrafer, som handla om de yttre rättsförhållandena till
tredje man, så kan jag icke fatta, att någon enda af dem kan bereda
någon svårighet för de personer, som beröras af desamma. Deremot
finnes bland dem eu paragraf, som bör bereda ofantligt stor lättnad.
Det är den paragraf, som stadgar, att då det är ett dylikt bolagsförhållande,
hvarom här är fråga, blifva delegarne aldrig solidariskt ansvariga,
utan ansvaret blir efter hufvudtal. Att det är fullkomligt
klart, att så blir förhållandet, anser jag vara en alldeles gifven vinst,
som den stora allmänheten får genom denna lag.

Samme talare anförde än vidare, att man kunde reda sig mycket
väl utan denna lag, äfven om 15 kap. handelsbalken skulle upphäfvas,
genom att i princip tillämpa de stadganden, som gälla om handelsbolag.
Men skall man i princip tillämpa de stadganden, som gälla
om dem, på andra bolagsformer, så undrar jag, huru det skall vara
möjligt att undgå i många fall, der sådant eljest icke skulle komma
i fråga, att tillämpa den solidariska ansvarigheten. Jag tror, att
ådömandet af solidarisk ansvarighet skulle derigenom vinna i betänklig
utsträckning.

Sedan jag nu, såsom jag tror, bemött den siste talarens anmärkningar
mot den föreslagna lagen, och då jag i sjelfva hufvudfrågan
icke har något att lägga till hvad öfriga talare här så väl framstäf,

N:o 34.

Fredagen den 26 April, e. m.

Angående
lag om
handelsbolag
och enkla
bolag.
(Forts.)

Herr ^Vester: Den föregående talaren har fast uppmärksam heten

på, att samtliga ledamöter i högsta domstolen utom en hafva
tillstyrkt lagen. Men det förhåller sig så, att denne ene visserligen
afstyrkt komiterades förslag till lag om enkla bolag, men tillika
hemstält, att hela bolagslagstiftningen skulle uppställas på ett annat
sätt, nemligen så, att i 1 kap. skulle upptagas de allmänna regler,
som gälde för alla bolag, och sedan skulle föras in under särskilda
rubriker stadgandena om handelsbolag, aktiebolag och registrerade
föreningar. Det vill med andra ord säga, att han visst icke vill, att
de stadganden, som äro förslagna för enkla bolag, skola tagas bort,
utan endast vill hafva dem i annan form. Sålunda kan man ej med
rätt säga, att han afstyrkt förslaget om enkla bolag.

Här är så mycket sagdt till fördel för särskilda bestämmelser om
enkla bolag, att jag icke vill upprepa det. Jag vill endast fästa
kammarens uppmärksamhet på, att i och med detsamma lagen om
handelsbolag blifvit antagen och, något som jag förmodar komma att
ske, 56 §, som talar om att 15 kap. handelsbalken skall upphäfvas,
äfven varder antagen, försvinna ur nu gällande lag de enda
stadganden, som hittills vid tvist tillämpats i fråga om enkla bolag.
Detta är faktiskt. Nu är sagdt, att, lika som man tillämpat 15 kap.
handelsbalken på enkla bolag, man ju kunde på sådana tillämpa de
nya stadgandena i lagen om handelsbolag. Men jag tillåter mig anmärka,
att efter de flestes åsigt 15 kap. handelsbalken ursprungligen
torde hafva afsett allenast handelsbolag, och en 150-årig praxis har
låtit reglerna i det kapitlet gälla äfven för enkla bolag, såvidt det
behöfts. Men stiftar man en lag med rubrik “om handelsbolag“ och
regler för sådana, tviflar jag på, att någon domstol tilltror sig att
tillämpa den på andra föremål än dem, efter hvad den sjelf uttryckligen
angifver, den handlar om, eller handelsbolag. Då stå vi utan
all lag i fråga om enkla bolag. Och det duger ej att, såsom här gjorts,
tala om, att man ej vet, hvad ett enkelt bolag är. Tv det faktum
står fast, att det i hvarje landsort linnes och hvarje dag bildas associationer,
som äro enkla bolag och i nyssnämnda fall skulle vara utan
lag. Det sades i onsdags, då fråga var om nedsättning af aktiekapitalet,
af en talare, att han icke förstod, huru man kunde hafva
något emot lagförslaget i detta hänseende. Detsamma säger jag nu:
jag kan verkligen icke förstå, hvad man kan hafva emot att antaga
dessa stadganden om enkla bolag. Genom dem lästställes allenast
den princip, som här uttalats såsom rigtig, att det enkla bolaget
heror på aftal, och meddelas, derest aftal ej finnes eller icke kan
bevisas eller är otydligt i två paragrafer, några allmänna regler, som

ber jag att till sist få lägga kammaren på hjertat, så mycket jag med
mina svaga ord förmår, den stora vigten deraf, att denna lag nu blifver
antagen, ty det är så, att, efter allt hvad man försport, dess utgång
verkligen kan hafva mycket ödesdigert inflytande på de andra
lagarna.

Jag ber derför, herr talman, att få förena mig med dem, som
yrkat bifall till den föreliggande paragrafen.

N:o 34.

Fredagen den 26 April, e m.

Angående bestämma det inbördes förhållandet mellan bolagsmännen, och vidare
lag om j några andra paragrafer regler för bolagsmännens förhållande till
och enkla tredje man. Kan det vara någon tara, kan det vara någon olägenhet
bolag. vid att antaga dessa allmänna stadganden, som, såvidt jag förstår, icke

(Forts.) kunna vare sig för allmänheten eller för någon, som kommer i be röring

med enkelt bolag, åstadkomma den ringaste skada?

Det är sagdt, att dessa enkla bolag skola bero på aftal, och detta
är rätt. Men då man varit med något i praktiken, vet man, huru
det förhåller sig med dessa aftal. Det har nämnts af en talare, att
det i södra Sverige finnes en mängd enkla bolag, som bildats för att
till bolagsmännens nytta inköpa ångtröskverk. Det är icke heller i
min hemort ovanligt, att det bildas sådana enkla bolag, för att nu
icke tala om andra. Delegarne aftala om köp; möjligen göra de det
i två personers närvaro, ofta sig emellan; sällan innefattas aftalet i
skriftlig handling. Till eu tid blir det godt resultat, och de komma
bra öfverens. Men sedan går det dåligt ett år. Det tarfvas reparationer,
och det blir förlust. Bolagsmännen komma i tvist. Olika
meningar framställas om aftalets innehåll. Ingen kan styrka detsamma.
Är dä fara eller skada förenad med, att man har i en lag allmänna
regler, som säga: så och så skall förhållandet er emellan bedömas?
Jag upprepar det ännu en gång: jag kan icke förstå, att det blir i
någon mån betänkligt.

Det har uppgifvits af eu talare, att en mängd domare sagt, att
de icke kunna förstå lagen. Jag vill visst icke bestrida rigtigheten

O rf 0.0

af denna uppgift, men deremot vill jag sätta många domares i högre
och lägre instanser med min egen öfverensstämmande åsigt, att
för oss domare är det af högsta vigt att få antagna lagarne om enkla
bolag och föreningar. Må Riksdagen förkasta de föreslagna handelsbolags-
och aktiebolagslagar ne! Med den gamla aktiebolagslagen
och 15 kap. handelsbalken, såvidt detta rör handelsbolag, kunna
vi reda oss ändå. Men i fråga om enkla bolag och föreningar stå
vi utan lag, om 15 kap. handelsbalken upphäfves, såsom med antagande
af den föreslagna lagen om handelsbolag skall blifva fallet;
och rörande föreningar finnes för närvarande ej någon lag.

Herr Persson i Tallberg: Det torde kanske anses förmätet af

mig att begära ordet i denna fråga, då våra jurister tvista deri. Men
jag föreställer mig, att det är så godt, att vi illitterate genast kasta
oss in här. Ty lagen är väl ej afsedd uteslutande för jurister, utan meningen
är väl, att äfven en och annan af oss bör kunna förstå den.
Det har här anförts exempel och man har talat om, att, om man skulle
behöfva köpa sig ett tröskverk, det i sådant afseende skulle vara
mycket bra att hafva en sådan lag. Jag skall fasthålla vid detta
exempel, men i och med detsamma söka visa, att det icke är så alldeles
tydligt och klart, huruvida det blir ett enkelt bolag eller eu
förening, om vi förena oss några personer för att köpa ett sådant
tröskverk, hvarom här så mycket talats. Ty när det är fallet, att
personerna, som köpa detta tröskverk, använda det uteslutande för
eget behof, kommer denna sammanslutning under en rubrik, men om

17 N:o 34.

Fredagen den 26 April, e. nr.

det tager sig för att tröska åt andra, gäller det en annan rubrik. I
ena fallet blir det eu förening, i andra fallet ett enkelt bolag. Herrarne
få derför medgifva, att det icke är så synnerligen lätt för ett vanligt
bondförstånd att förstå detta, och det är ju personer med sådant
förstånd, det i allmänhet rör. Herr Restadius beklagade i sitt första
anförande, om vi skulle förkasta lagen, och vår domarecorps nödgas
döma efter prejudikat från högsta domstolen. Det skulle vara mycket
sorgligt. Ja, jag ger honom rätt i detta fall. Men längre fram i
sitt anförande beklagade han, om vi skulle förkasta ett förslag, som
framkommit från Kongl. Maj:t och som var af högsta domstolen antaget.
Han kom således slutligen till det, som han sagt i början af
sitt anförande, att vi borde akta oss för.

Jag menar, att vi böra låta Riksdagen förbehålla sig rätten att
pröfva Kongl. Maj:ts förslag, och med bästa vilja kan jag icke finna
dessa lagförslag så synnerligen enkla och tydliga, och skola vi antaga
förevarande lag,° vill jag uttala som min önskan, att såsom bihang
till denna lag måtte fogas en mycket skicklig jurist.

Herr Jonsson i Hof: Jag undrar, om icke såväl den siste
talaren som talaren på hallandsbänken hafva sökt öfverdrifva otydligheten
i denna lag, då de framstält exempel på, hurusom det skulle
vara mycket svårt att skilja, när en affär är af den beskaffenhet, att
den faller under lagen om föreningar eller under denna lag om enkla
bolag. Vi hafva ju åtskilliga råmärken deremellan, som böra vara af
temligen stor betydelse för att skilja derpå. Det är ju en sak, att
för en förening fordras minst fem personer, och i enkla bolag praktiseras
det så, att de sällan komma att bestå af mer än två å tre personer.
Der har man ju en gräns att skilja mellan i tvetydiga fall. En annan
gräns är den, att föreningar skola inregistrera sina affärer, och det är
ju således en tydlig skilnad mellan enkla bolags och en förenings
verksamhet. Det förefaller mig egendomligt, om man skulle behöfva
tveka i valet mellan att å ena sidan taga bort allt, hvad bestämmelser
heter, som skulle vara tillämpliga i alla fall, der tvist eller ovisshet
kunna råda, huru det skall förfaras med enkla bolag, och på andra
sidan komplettera de nödvändiga bestämmelser, som böra finnas för
att undvika all ovisshet. Är det så, att en jurist har varit tveksam om
lämpligheten och tydligheten af denna lag, men sedan kommit på
andra tankar och vill bifalla lagen, kan det ju äfven hända, att en
annan jurist så småningom kommer på bättre tankar och går med på
densamma. Jag tror således, att alla skäl tala för att bifalla förslaget.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr talmannen gifvits i enlighet med de gjorda yrkandena,
blef paragrafen af kammaren godkänd.

Återstående §§ 46—57 jemte tillhörande af delning srubriker äfvensom
rubriken till lagförslaget godkändes.

1 punkten 4, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet:

att Riksdagen ville för sin del besluta eu med Kongl. Maj:ts
Andra Kammarens Prut. 1845. A:o .14. 2

Angående
lag om
handelsbolag
och enkla
bolag.
(Forts.)

N:o 34- 18 Fredagen den 26 April, e. m.

Angående förslag i ämnet öfverensstämmande Lag om aktiebolag, som drifva
lag om försäkringsrörelse.

handelsbolag

OC\olagla Herr vice talmannen Östberg begärde ordet och yttrade: Jag

(Forts.) hemställer, att de särskilda lagförslagen som höra till återstående
punkter, icke måtte behöfva uppläsas.

Denna hemställan bifölls; och blef härefter det ifrågavarande lagförslaget
af kammaren godkändt.

Punkterna 5—7.

De af utskottet i nämnda punkter tillstyrkta förslag till Lag
angående ändring i vissa delar af strafflagen, Lag om ändring i vissa
delar af förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
den 4 maj 1855 samt Lag om ändring i 10 § af förordningen om
tioårig preskription och om årsståmning den 4 mars 1862 blefvo af
kammaren godkända.

I punkten 8, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet:

att Riksdagen, med förklarande, att Kongl. Maj:ts förslag till
lag om registrering af bankaktiebolag icke kunnat oförändradt antagas,,
ville för sin del besluta en Lag om registrering af bankaktiebolag, af
lydelse, som af utskottet formulerats.

§§ 1—4 i sistnämnda lagförslag godkändes.

§ 5 var af följande lydelse:

Försummar styrelseledamot att göra anmälan, hvarom i 1 § stadgas,
straffes med böter från och med femtio till och med femhundra kronor.

Hvar som i sådan anmälan mot bättre vetande meddelar origtig
uppgift straffes med böter från och med ett hundra till och med tre
tusen kronor, der ej å förseelsen straff år i allmänna strafflagen utsatt.

Af böter, som sålunda ådömas, tillfalla två tredjedelar kronan och
en tredjedel åklagaren. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande,
skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Andersson i Nöbbelöf: Förslaget till lag om aktiebolag
samt till lag om föreningar för ekonomisk verksamhet innehålla samma
bestämmelser, som i sista punkten af denna paragraf äro föreskrifna,
men kammaren har der fattat ett annat beslut i fråga om fördelningen
4 af böter, som ådömas efter de nämnda lagarne. Jag föreställer mig,
att kammaren vill fatta ett liknande beslut i fråga om denna lag, som
med de öfriga lagarne äro i vissa fall lika lydande. Och jag föreslår
derför, att kammaren ville göra den förändring i näst sista stycket af
§ 5, att den får följande lydelse: “Böter som sålunda ådömas tillfalla
kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de för -

Fredagen den 26 April, e. m. . 19 N:o 34.

vandias enligt allmän strafflag. * Med anledning af den diskussion,
som fördes förliden onsdag, skall jag be att få yrka bifall till detta
förslag.

Vidare yttrades ej. Efter af herr talmannen i sådant afseende
gifven proposition godkändes det af herr Andersson framstälda förslag
till lydelse af ifrågavarande §.

Utskottets förslag beträffande tiden , för lagens trädande i kraft
äfvensom rubriken till lagförslaget godkändes.

Utskottets i punkterna 1, 4, 5, G, 7 och 8 gjorda hemställanden
förklarades besvarade genom kammarens beslut vid föredragning af
de i nämnda punkter omförmälda olika lagförslag.

Punkten 9, innefattande utskottets hemställan: att Riksdagen,
med förklarande, att Kongl. Maj:ts förslag till lag om ändring i vissa
delar af lagen angående handelsregister, firma och prokura den 13
juli 1887 icke kunnat oförändradt antagas, ville för sin del besluta
en Lag om ändring i vissa delar af lagen angående handelsregister,
firma och prokura den 13 juli 1887, af lydelse, som af utskottet formulerats,
bifölls.

§ 4.

Härefter företogs till behandling sammansatta stats- och lagutskottets
utlåtande n:o 4, i anledning till Kongl. Maj:ts till Riksdagen
gjorda framställningar dels angående godkännande af grunder för
blindundervisningens ordnande, dels ock om anslag till förskola för
blinda i Vexiö samt till uppförande af en byggnad för förskola för
blinda å Tomteboda m. m.

I den till Riksdagen den 15 januari innevarande år aflåtna proposition
angående statsverkets tillstånd och behof hade Kongl. Maj:t
under riksstatens åttonde hufvudtitel föreslagit, dels i punkt 9:

att Riksdagen, med godkännande af en för förskolan för blinda
i Vexiö uppgjord stat måtte för tillämpning af samma stat bevilja ett
årligt belopp af 13,000 kronor äfvensom medgifva, att de för skolans
föreståndare och lärarinnor afsedda två ålderstillägg, hvardera å 300
kronor, efter respektive 5 och 10 års väl vitsordad tjenstgöring finge
''■utgå af det å riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslag
till ålderstillägg,

dels ock i punkt 59:

att Riksdagen måtte bevilja till uppförande af en byggnad för
förskola för blinda å Tomteboda samt för bestridande af kostnaderna
för ritningar och kostnadsförslag till ifrågavarande byggnad 81,950
kronor, deraf för år 1896 50,750 kronor.

Vidare hade Kongl. Maj:t i särskild proposition af den 4 nästlidne
mars (n:o 31) föreslagit Riksdagen att — såsom förutsättning för

Angående
lag om
handelsbolag
och enkla
bolag.
(Forts.)

N:o 34.

A»gående
grunder för
blindundervisningens

ordnande.

20 Fredagen den 26 April e. m.

dess bifall till hvad Kongl. Maj:t i statsverkspropositionen föreslagit
beträffande byggnad åt en förskola för blinda vid Tomteboda äfvensom
i fråga om en förskola för blinda i Vexiö — godkänna i propositionen
angifna grunder för blindundervisningens ordnande.

Med anledning häraf hemstälde utskottet i föreliggande utlåtande:

a) att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts framställning om
godkännande af grunder för blindundervisningens ordnande, måtte i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och för nästkommande års Riksdag framlägga förslag till lag
angående blindundervisningen i riket;

b) att Riksdagen, i anledning af Kongl. Maj:ts framställning om
uppförande å ordinarie stat af årligt anslag till förskolan för blinda
i V exiö m. m., måtte på extra stat för år 1896 till blindskolan i Yexiö
anvisa anslag till enahanda belopp, som för innevarande år blifvit
beviljadt, eller 14,100 kronor; och

c) att hvad Kongl. Maj:t föreslagit beträffande anslag till byggnad
för förskola för blinda vid Tomteboda icke måtte för närvarande af
Riksdagen bifallas.

Efter föredragning till eu början af mom. a) anförde:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gill järn:
Herr grefve och talman! Mine herrar! Då Första Kammaren redan
godkänt sammansatta stats- och lagutskottets föreliggande förslag, och
någon utsigt att få detta förslag af Riksdagen ändradt till ett med
Kongl. Maj:ts proposition mera öfverensstämmande utseende således
icke förefinnes, så lofvar jag, att jag skall fatta mig kort, ehuru jag
icke alldeles kan underlåta att i en så vigtig fråga, som jag anser
denna vara, yttra några ord.

Enligt mitt förmenande innefattar Kongl. Maj:ts proposition ett
ärende, som ovilkorligen måste fram; det kan icke falla, enär det helt
enkelt är en naturlig utveckling af det arbete, som regering och Riksdag
i mer än 50 år fullföljt, nemligen att åstadkomma en för alla
Sveriges barn efter deras anlag och förmåga afpassad undervisning.
Vi hafva redan en obligatorisk undervisning för våra fullsinnade barn,
en undervisning, som, efter hvad jag tror, med rätta bör räknas såsom
en anledning till stolthet för vårt land. Vi hafva vidare för icke så
länge sedan — 6 år sedan — ordnat undervisningen för döfstumma.
Turen har nu kommit till ordnandet af hlindundervisningen. Det är
icke det sista steget på den utstakade banan, men det är, så vidt jag
kan förstå, det närmaste steget. Jag vill då fråga herrarne, om icke
detta ärende i och för sig är värdt att omfattas med kammarens allra
varmaste intresse. Det är väl bekant, att de blinda äro mycket tacksamma
lärjungar, då det är fråga om att meddela dem undervisning.
De stå i det afseendet föga efter de fullsinnade barnen. Ofta nog är
deras intelligens högt utvecklad. Jag skulle derför hafva väntat, att
utskottet mera hade sökt att främja och befordra, hvad Kongl. Maj:t
med sin proposition afsett. Men ärendet har redan i portgången, om

Fredagen den 26 April, e. m. 21

jag så får säga, råkat på en stötesten. Utskottet har hänvisat dertill,
att flera af de allmänna grunder, som Kongl. Maj:t i sin proposition
upptagit, äro af den beskaffenhet, att de böra på den allmänna
lagstiftningens väg regleras. Utskottet har i detta sammanhang hänvisat
till döfstummeundervisningen. Ja, det skulle hafva varit önskligt,
att 1895 års sammansatta stats- och lagutskott hade än nogare följt
1889 års sammansatta stats- och lagutskott i spåren. Jag är fullkomligt
öfvertygad, att vi då skulle haft ett utskottsbetänkande af annat
, innehåll än det nu föreliggande. Det må vara, att 1889 års utskott
kanske gick något raskt till väga, men så har i stället innevarande
års varit allt för betänksamt och försigtigt. När döfstumlagen framlades
eller rättare när Kongl. Maj:t afgaf sin proposition angående
döfstummeundervisningen, så var denna proposition åtföljd af ett förslag
till författning i icke mindre än 52 paragrafer. Hvad kunde
anledningen vara till att en så pass diger författning behöfdes för detta
ändamål? Jo, det berodde på för döfstummeundervisningens anordnande
alldeles särskilda omständigheter. Det afsågs nemligen med Kongl.
Maj:ts framställning, bland "annat, att olika delar, af vårt land skulle
förena sig med hvarandra om en gemensam distriktskola, hvilken skola
skulle handhafvas och skötas af en styrelse, sammansatt af medlemmar
från de olika landsdelar, af hvilka distriktet bildats. Deraf följde med
nödvändighet, att en hel mängd uppkommande, komplicerade förhållanden
måste ordnas och regleras. Då det vidare var beräknadt, att dessa
distrikt icke kunde blifva färre än 6 å 7, och hvarje distrikts skola
skulle skötas sjelfständigt af sin egen styrelse, så befans det nödigt,
att Kongl. Maj: t åtminstone i de vigtigaste punkterna upptog de reglementariska
föreskrifter, som erfordrades för att undervisningen och
administrationen skulle komma att skötas på ett visst likartadt
sätt. Helt annorlunda är det med blindundervisningens ordnande.
Om man ock med något skäl kan säga, att döfstummeundervisningen
behöfde ordnas genom en lag, så synes mig deremot blindundervisningen
kunna ordnas så lätt, att mer än väl de allmänna grunder, som
Kongl. Magt framlagt till Riksdagens pröfning och godkännande, kunna
vara tillräckliga. Under det att vid döfstummeundervisningen alltsammans,
alla kostnader för sjelfva undervisningen, lärarnes aflöning, lärjungarnes
underhåll och vård, lokaler, undervisnings- och skolmateriel
skola bestridas af dessa föreningar af landsting, om hvilka jag talat,
och staten blott och bart lemnar ett bidrag, under vanliga förhållanden
uppgående till 250 kronor, så är det åter vid blindundervisningen,
såsom Kongl. Maj:t tänkt sig densamma anordnad, ett rent motsatt
förhållande. Allting utan undantag skall bekostas af staten, och landstingen
skola blott lemna ett bidrag till bestridande af .statens kostnader,
ett bidrag, som under vanliga förhållanden kan sägas utgöra 300
kronor. Det ena är en kommunal angelägenhet, medförande rätt invecklade
förhållanden, det andra är en statens angelägenhet, der Kongl.
Maj:t har allt uti sin hand, och der det icke finnes någon annan
mellanlänk än styrelserna för de särskilda skolorna. Då så är, torde
Riksdagen, med afseende å blindundervisningens anordnande, så vidt
jag förstår, kunna vara fullt nöjd med de allmänna grunder, som i

N:o 34.

Angående,
grunder för
blindundervitningens

ordnande.
(Forts.)

N:o 34. 22

Fredagen den 26 April, e. in.

Angående
grunder för
blindundervisningens

ordnande.

(Forts.)

Kongl. Maj:ts proposition här äro framlagda, då jag naturligtvis alltid
tänkt mig att, såvida icke tvingande omständigheter föranleda till ett
motsatt förfarande, spara alla detaljer till ett särskilt reglemente för
de fåtaliga skolorna. Jag hade så mycket större anledning att tänka
mig ett reglemente såsom ett komplement till de allmänna grunderna,
som faktiskt redan ett sådant reglemente är gällande för blindinstitutet.
Det utfärdades nemligen 1892 ett dylikt reglemente för blindinstitutet,
som är den vigtigaste afdelningen af anstalterna för blindundervisningen,
och sedermera hade det blott varit att göra några mycket lätta
tillägg till detta, så att det passade jemväl för de båda förskolorna,
som jemte blindinstitutet skulle bestrida undervisningen för de blinda.
Det synes mig under sådana förhållanden verkligen icke behöfvas hela
den apparat, som utskottet fordrat, och hvars frånvaro ansetts vara ett
tillräckligt skäl för utskottet att nästan lemna hela frågans pröfning
i öfrigt å sido.

Det är en enda direkt anmärkning mot de af Kongl. Maj:t framlagda
grunder, som utskottet framstält och som jag här vill upptaga
af samma skäl som det, hvarför jag öfver hufvud taget yttrat mig i
denna fråga, nemligen för att i någon mån undanrödja farorna för ett
förnyadt uppskof vid en kommande riksdag. Den anmärkning jag
åsyftar är den, hvari utskottet ger uttryck åt den förmodan, att den
af Kongl. Maj:t föreslagna undervisningstiden af tio år möjligen kan
vara för lång, och särskildt påpekar, att döfstumundervisningen upptager
en tid af blott åtta år. Ja, mine herrar, vi äro här inne på
en rent pedagogisk fråga, der man med fog kan hafva olika åsigter,
och der äfven den, som icke vill disputera med den andre, väl kan
behöfva höra den andres skäl. Anledningen till att jag vid undervisningstidens
bestämmande icke vågade gå så långt ned som till åtta
år skall jag nu i korthet angifva.

Den första s. k. blindkomitén ansåg elfva års undervisningstid
vara erforderlig. De komiterade af 1893, som sedan hade frågan under
behandling, ansågo tio år vara tillräckligt för dem, som genomgått
en fyraårig förskola. Till denna åsigt har jag slutit mig i min framställning
till Kongl. Maj:t. Hvad kan då skälet vara dertill, att den
blindes undervisning skall behöfva upptaga två års längre tid än den
döfsturumes? Jo, det beror derpå, att ehuru den blinde i afseende å
lätthet och förmåga att förväfva teoretisk insigt och tillgodogöra sig
lärarens undervisning är vida öfverlägsen den döfstumme, så är den
blinde deremot, då lian skall egna sig åt något praktiskt arbete, alldeles
bestämdt underlägsen den döfstumme. När den döfstumme icke
behöfver meddela sig med andra menniskor, så är han att betrakta
såsom lika skicklig till arbete som hvar och en annan. Men så är
icke förhållandet med den blinde. Han behöfver för att lära sig ett
yrke, med hvilket han skall kunna bidraga till sin framtida bergning,
en mycket genomgående öfning, som måste draga ut utöfver den tid,
som i och för sig behöfves för att meddela honom sjelfva insigten
eller färdigheten, på det att färdigheten må blifva rigtigt noga, så att
säga, införlifvad med honom. Det händer annars lätt, att han glömmer
alltsammans ett eller ett par år efter det han lernnat skolan. Detta

N:o 34.

Fredagen den 2G April, e. m.

3ir anledningen, hvarför man anser, att blindundervisningen icke kan
afslutas på mindre än tio år; och jag vill påpeka, att om man uppstält
ett mål för sig, som man anser sig höra uppnå, och om man med fog
anser, att detta mål icke kan uppnås på mindre tid än tio år, så är
det en stor misshushållning att sätta tiden kortare, än som är nödvändig
för målets uppnående. Emellertid, detta är en omständighet, der
jag finner mycket naturligt, att det finnes olika åsigter, men synnerligen
nyttigt vore det att, om möjligt, få höra, huruvida Riksdagen,
särskilt denna kammare, i detta afseende har någon mera bestämd
åsigt, som Ivongl. Maj:t kan finna skäl taga i betraktande, när Kongl.
Maj:t, såsom jag antager, snart nog skall komma tillbaka med en
framställning i detta ärende.

Jag skulle nog kunna hafva åtskilligt att tillägga, men det kan
måhända vara skäl att spara det, äfven det som jag närmast tänker
på, till dess vi komma in på de följande punkterna. Jag vill blott
med anledning af hvad som i går förekom under diskussionen i Första
Kammaren, der man sökte framhålla, att ett uppskof på ett år icke
vore något så farligt att jag icke borde kunna finna mig deri, uttala,
att deri kan jag under vissa förutsättningar lätt nog finna mig, ehuru
jag å andra sidan väl inser, hvad ett uppskof på ett år betyder; ty
om också icke något onödigt uppskof inträffade, så skulle det dock
firöja många år, innan organisationen hunne genomföras. Men hvad
jag med afseende å dessa uppskof särskildt fruktar, det är, att en
annan gång en annan anledning till uppskof skall framkomma, som
man på förhand icke kunnat drömma om, och så kanske en ny anledning
en tredje gång; på det sättet kan det blifva uppskof i det
oändliga.

Herr von Friesen: Som kammaren behagade finna, har äfven

utskottet behjertat vigten af den fråga, som Kongl. Maj:t här förelagt
Riksdagen. Utskottet anser lika väl som herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet, att detta ärende är af den stora betydelse,
att man icke kan komma ifrån detsamma utan en lösning af
frågan; men då herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
skyller på utskottet och förebrår detsamma, att det icke har mera främjat
och befordrat saken, än det gjort, så skulle det kunna hända, att utskottet
å sin sida skylde på statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
och gåfve honom förebråelse för att han icke kommit
fram med frågan i sådan form, att det varit möjligt för utskottet
att främja dess lösning redan vid denna riksdag. Dettjenarju emellertid
icke mycket till att skylla på hvarandra, utan vi få väl å ömse
sidor taga saken som den nu föreligger, och jag vill anföra de skäl,
hvarför utskottet icke kommit längre, än det gjort.

Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet beklagade, att
icke detta års sammansatta stats- och lagutskott följt exemplet af
1889 års sammansatta stats- och lagutskott, men då vill jag fasta
uppmärksamheten på, att det var ett helt annat material, som förelåg
år 1889, än det som nu föreligger; ty då fans det ett formuleradt
förslag till lag, hvilket nu icke fins. Nu finnas blott hopblandade

Angående
grunder för
blindunder•
visningens
ordnande.

(Forts.)

N:o 34. 24

Angående
grunder för
blindundervisningens

ordnande.

(Forts.)

Fredagen den 26 April. e. m.

med annat de vigtigaste grunderna, på hvilka en lag skall byggasr
men hurudan Kongl. Maj:t tänkt sig lagen, byggd på dessa grundeiv
det vet man icke nu. Då hade man eu ordentlig förordning med sina
paragrafer, formen var klar från Kongl. Maj:t, likaså innehållet; frågan
var mogen att pröfvas af Riksdagen. Nu finnas hvarken innehållet
eller formen klara. Det är ju också att lägga märke till, att utskottet
icke i allt nöjt sig med de grunder, som Kongl. Maj:t föreslagit,
ty utskottet har i en viss fråga anhållit om ny utredning; och
hvad skulle det då tjena till för utskottet att föreslå en lag, när
utskottet anser, att frågan i en viss punkt icke är så utredd, att utskottet
kan bilda sig eu mening? Det är nemligen i afseende å antalet
år, under hvilka de blindas skolpligtighet bör vara.

Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har framhållit,
att om också en lag är nödvändig för döfstummeundervisningens ordnande,
så är den icke nödvändig med afseende å blindundervisningens
ordnande, och, så vidt jag kunde finna, var anledningen dertill denr
att man i fråga om döfstummeundervisningen behöfde flera och mera
komplicerade bestämmelser än i fråga om blindundervisningen. Så
är nog också förhållandet, men det är väl icke antalet af bestämmelser,
som afgör, huruvida i visst fall det behöfves en lag eller icke,
utan innehållet af bestämmelserna. Nu kommer enligt Kongl. Maj:ts
förslag att påbjudas, bland annat, skoltvång för barnen. Detta är ju
något, som ingriper i barnens och deras föräldrars individuella rättigheter
och som bör blifva föremål för lag, stiftad af Riksdag och Konung
gemensamt. Det föreskrifves också, att landstingen skola i viss mån
bidraga till kostnaderna för blindundervisuingen; äfven detta bör blifva
föremål för lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt. Huruvida
alla de här upptagna grunderna höra vara föremål för sådan lagstiftning,
har utskottet icke tilltrott sig kunna afgöra. Då man önskar
få en lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt, så sker detta
naturligtvis å ena sidan, om jag så får säga, från Riksdagens synpunkt,
men å andra sidan också från Kongl. Maj:ts synpunkt, och
det kunde mycket väl hända, att, om utskottet föreslog en lag från
Riksdagens synpunkt, Kongl. Maj:t icke skulle gilla den, och då blef
frågan ytterligare uppskjuten. Om nu Kongl. Maj:t till nästa Riksdag
afgifver förslag till lag om blindundervisningens ordnande, så kan
Riksdagen yttra sig om denna lag, och sedermera kommer frågans
pröfning i sista hand till Kongl. Maj:t, hvarvid något ytterligare uppskof
icke torde behöfva ifrågakomma. Jag tror således, att, om
sammansatta stats- och lagutskottet skulle hafva bestämt sig för att
nu skaffa i hop ett lagförslag, frågan icke derigenom vunnit någon,
hastigare lösning, än på det sätt utskottet valt.

Det är sant, att det fins ett reglemente för blindinstitutet, men
jag tror derför icke, att det är mindre vigtigt att få en lag om blinduudervisningen.
Ty detta reglemente förutsätter, att blindundervisningen
skall vara frivillig, men nu vill man föreskrifva, att denna
undervisning skall vara obligatorisk, och dermed inträda bestämmelserna
för blindinstitutet i ett nvtt skede, som enligt min tanke gör behöflig
en lagstiftning af Konung och Riksdag gemensamt.

25 N:o 34.

Fredagen den 26 April, e. m.

Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet sade, att utskottet
hade skjutit hela frågans öfriga pröfning alldeles å sido. Så
är dock icke fallet, ty utskottet har sagt, att “vid utarbetande af sådant
lagförslag torde de nu framlagda grunderna för ordnande af
berörda undervisning kunna i hufvudsakliga delar göras gällande. “ Det
är blott mot en enda punkt, som utskottet haft anmärkning att göra.

Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet vill hafva
reda på de skäl, som föranledt utskottet att ifrågasätta en sänkning
af den obligatoriska undervisningstiden från tio till åtta år. Ja, det
är närmast jemförelsen med döfstummeundervisningen, som föranledt
detta, men det fins äfven ett bestämdt praktiskt skal, nemligen att
det för vissa kommuner kan kännas mycket tungt att under ytterligare
två år få betala för de blinda, och derför ansåg utskottet sig
böra såsom en önskan framställa, att den obligatoriska undervisningen
måtte inskränkas till åtta år. Det är sålunda förnämligast af ekonomiska
skäl, som utskottet framstäf denna önskan. Kan Kongl.
Maj:t icke ingå på denna önskan, så må ju den uppfattningen göra
sig gällande vid det förslag, som Kongl. Maj:t väl kommer att framlägga
för nästa Riksdag, men det kunde ju med hänsyn till dessa
ekonomiska betänkligheter vara att taga i betraktande, om icke någon
annan utväg än den nu föreslagna kunde påhittas, då barnen verkligen
behöfva äfven det 9:de och 10:de året, men icke äro i den
ställning, att de sjelfva kunna bekosta sin vistelse vid institutet. Det
fins ju handtverksskolor för blinda, der barnens handtverksskicklighet
kan ytterligare utbildas. Som sagdt, det var hufvudsakligen dessa
ekonomiska skäl, som föranledde utskottet att framställa denna önskan,
och den ansågs rimlig, derför att den obligatoriska undervisningen
för döfstumma ju är endast åtta år.

Att betydelsen af ett uppskof skulle vara så stor, som statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet framhållit, kan jag icke förstå.
Det mest ledsamma är, att påbörjandet af byggnaden vid Tomteboda
måste uppskjutas, men om anslaget dertill beviljas vid nästa riksdag,
så kan ju byggnaden påbörjas under det året ändå, och jag tror icke,
att det skall behöfva blifva så långt uppskof, innan hela denna organisation
kan blifva färdig.

På de grunder i öfrigt, som utskottet anfört, ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan i det föredragna momentet.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
Herr grefve och talman! mine herrar! Den föregående talaren
sade, att det var framlagdt ett formuleradt förslag till författning i
1889 års proposition om döfstummeundervisningens ordnande. Detta
är sant, men han tilläde något, som jag tyckte vara bra hardt att höra,
nemligen att hvad den nu framlagda propositionen beträffar, så funnes
deri intet motsvarande hvarken till innehåll eller form. Hvad innehållet
angår, så tycker jag verkligen, att dessa många bestämmelser
innehålla allt, hvad som kan komma i fråga att läggas till grund för
blindundervisningen, och jag påstår, att formen står så nära lagform,

Angående
grunder för
blindundervisningens

ordnande.

(Forts.)

N:o 34. 26

Angående
grunder för
blindunder\
ritningens
ordnande. ■
(Forts.)

Fredagen den 26 April, e. ni.

att det kanske icke behöfves mycket mera än att sätta § 1, § 2, § 3
etc. öfver dessa af Kongl. Maj:t angifna grunder.

Den siste talaren hade äfven ett annat yttrande, vid hvilket jag
fästade mig, derför att det afsåg hvad som för mig är anledning till
till den största oro. Hörde jag icke orätt, så säde han, att då utskottet
i fråga om de tio årens undervisningstid hade en olika
åsigt med Kongl. Maj:t, så var det väl icke mycket lönt för utskottet
att fortsätta med en detaljerad pröfning af Kongl. Maj:ts förslag.
Jag tror, att jag uppfattade hans yttrande rätt. Ja, då vill jag blott
upprepa, att dylika punkter, om hvilka man kan hafva olika åsigter,
de kunna komma fram den ena efter den andra, och man vet aldrig,
när man blir fullt ense. Jag skulle t. ex. vilja fråga, huruvida
utskottet har underkastat de inlemnade ritningarna till nybyggnad vid
Tomteboda en genomgående och grundlig pröfning, så att man kan
vara viss, att efter detta års utskotts mening mot dessa icke finnes
någon egentlig anmärkning att göra, ty, änne herrar, annars kan det
hända nästa år, när denna fråga då sannolikt kommer tillbaka, att
man säger: ja, allt är bra, men ritningarna till Tomteboda förskolas
byggnad duga till intet. Det är just i dylikt, som jag anser den
största faran ligga.

Vidare vill jag tillägga, att allmänna grunder, som Riksdagen
antagit på Kongl. Maj:ts förslag, de hafva för mig lika stor helgd
som en verklig lag, och att de grunder, som här skulle behöfva fastställas
af Riksdagen och hvilka sedermera skulle af Kongl. Maj:t
noggrant tillämpas, äro de, som angå frågan om den obligatoriska
undervisningen och om landstingens bidrag till undervisningen, med
hvad dertill hörer.

I förbigående vill jag ock anmärka, att Kristinehamns arbetsskola
är beräknad för äldre blinda lärjungar och icke för sådana, som befinna
sig i den egentliga skolåldern.

Herr von Friesen: Jag var verkligen inom utskottet till en

början af den mening, att man skulle kunna göra såsom herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet föreslog, eller förvandla
dessa grunder till lagparagrafer; men mina kamrater inom utskottet
framhöllo med skäl, att icke alla grunderna voro åt natur att böra
upptagas i en lag. Det fordrades, att hvar och en af dem särskildt
pröfvades. Skulle man t.ex. sätta ett §-tecken äfven öfver den af Kongl.
Maj:t föreslagna grunden, “att hvar och en af förskolorna anordnas
för 40 barn och indelas i 4 ett-åriga klasser ?“ Skulle äfven andra
bestämmelser, än de i kongl. propositionen anförda, medtagas, om
man ville skrifva en blindlag? Saken befinnes således icke vara så
enkel, som herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
och, jag erkänner det, äfven jag till en början ansåg den vara.

•Jag vill vidare nämna, att utskottet verkligen ingått i detaljerad
pröfning af hvar och en af de i Kongl Maj:ts proposition intagna
grunderna. Detta framgår deraf, att utskottet, såsom jag förut anfört,
kunnat säga: “vid utarbetandet af sådant lagförslag torde de nu

27 N:o 34. .

Tredagen den 26 April, e. m.

framlagda grunderna för ordnande af berörda undervisning kunna i
hufvudsakliga delar göras gällande.''

Hvad sedan beträffar förslaget till byggnad vid Tomteboda, få
vi ju tillfälle att tala derom i ett följande moment. Jag vill icke
säga, att det är så alldeles afgjordt, att utskottet kommer att i allo
förorda de af Kongl. Maj:t framlagda ritningarna, men en afvikelse
å Riksdagens sida från Kongl. Maj:ts förslag brukar ju icke hindra,
att ett företag af denna art sättes i verket. Om statsutskottet vid
nästa riksdag möjligen skulle föreslå någon nedsättning i kostnadssumman,
så lär nog det blifva den enda åtgärd, som kommer att
vidtagas, och den bör väl, som sagdt, icke hindra företagets utförande.

Jag tror således icke, att några särskilda svårigheter böra möta
mot antagande af utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. b) och c)

Biföllos.

§ 5-

Föredrogs och bifölls lagutskottets utlåtande n:o 32, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående tillägg till lagen angående skydd
mot yrkesfara den 10 maj 1889.

§ 6.

I ordningen förekom dernäst lagutskottets utlåtande n:o 33, i
anledning af väckta motioner om ändring i vissa delar af förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars ‘1862.

Punkten 1.

Bifölls.

Punkten 2.

Med anledning af en inom Andra Kammaren af herr J. A.
Lundström i ämnet väckt motion, n-.o 45, hemstälde utskottet i
denna punkt:

att Riksdagen ville för sin del antaga följande

»Lag

angående ändrad lydelse af § 56 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att § 56 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862 skall hafva följande ändrade
lydelse:

Angående
grunder för
blindundervisningens

ordnande.
(Forts.)

Angående
ändrad lydelse
af § 5Ö i
gällande förordning
om
kommunalstyrelse
på
landet.

N o 34.

Fredagen den 2G April, e. m.

Angående
ändrad lydelse
a f § 56 i
gällande förordning
om
"kommunalstyrelse
på
landet.
(Forts.)

§ 56. Kommunalnämnden eger att för hvarje år inom sig utse
en kassaförvaltare.

En hvar ledamot af kommunalnämnden ansvarar gemensamt med
de öfriga för de medel, nämnden under sin förvaltning haft, äfvensom
för de säkerhetshandlingar, mot hvilkas antaglighet han icke till protokollet
gjort anmärkning. Denna ansvarighet fortfar, till dess förvaltningen
blifvit antingen af kommunalstämman eller, om klander
anställes, af vederbörlig domstol godkänd, eller ock till dess natt och
år efter räkenskapernas aflemnande förflutit, utan att klander i laga
ordning blifvit anstäldt.

Häremot hade reservation anmälts af herr Erickson i Bjersby.

Etter föredragning af punkten anförde:

Herr Lasse Jönsson: Såsom herrarne se af betänkandet, har
jag väckt motion om sådan ändring i 44 § 1 mom. i förordningen den
21 mars 1862 angående kommunalstyrelse på landet, att kommunalnämnden
sjelf skulle få rätt att bland sina ledamöter utse nämndens
ordförande och vice ordförande. Jag har väckt detta förslag derför,
att, då, såsom nu är förhållandet, kommunalnämndens samtliga ledamöter
äro personligen ansvariga för kommunens medel, jag anser, att
kommunalnämnden och icke kommunalstämman, hvilken ofta gör sitt
val på grund af stridiga intressen inom kommunen, bör utse den
person, som enligt gammal praxis har kommunens kassa och värdehandlingar
om hand. Lagutskottet har emellertid icke velat godkänna
detta mitt förslag, utan har i stället på grund af herr Lundströms
motion föreslagit, att kommunalnämnden skulle erhålla rätt att för
hvarje år inom sig utse en kassaförvaltare. För min del anser jag
denna af lagutskottet föreslagna reform vara både onödig och onyttig,
emedan kommunalnämnden redan nu kan anses hafva magt att utse
annan ledamot än kommunalnämndens ordförande att handhafva kommunens
medel. Jag skall emellertid det oaktadt anhålla, att kammaren
måtte bifalla lagutskottets förslag med den ändring, att orden “eger
att“ utbytas mot ordet “skall" eller, med andra ord, att den ifrågavarande
paragrafens 1 mom. må erhålla följande lydelse: “Kommunalnämnden
skall för hvarje år inom sig utse en kassaförvaltare". Jag
hemställer om denna förändring derför, att man kan tänka sig, att
ledamot af kommunalnämnd, som ju utses för en tid af 4 år, under
den tiden kan af någon orsak komma att anses mindre vederhäftig,
eller på annat sätt befinnes ovärdig att bekläda förtroendet att handhafva
kommunens medel, och det i sådant fall skulle såra honom,
om kommunalnämnden begagnade sin magt och afsatte honom. Genom
ett bifall till den af mig gjorda förändringen blifver den saken
afhjelpt. Visserligen kommer måhända frågan att för denna gång
förfalla, då ju Första Kammaren redan bifallit utskottets förslag, men
jag anser, att dermed vinnes, att vi ett annat år kunna få paragrafen
bättre formulerad.

Jag anhåller derför, herr talman, om bifall till lagutskottets för -

29 N:o 34.

Fredagen den 26 April. e. m.

slag med den förändring, att orden “eger att“ utbytas mot ordet
“skall*.

Herr Danielson: Äfven jag anser, att en förändring i nuvarande

bestämmelser bör vidtagas, och jag bär ingenting väsentligt mot lagutskottets
förslag: men i likhet med den föregående talaren anser jag
det vara välbetänkt att ändra paragrafen i det syfte han antydt. Ty
om paragrafen finge den formulering, lagutskottet gifvit den, eller så
att den komme att lyda: “Kommunalnämnden eger att för hvarje år
inom sig utse en kassaförvaltare" — —, kunde det väcka onödiga
misstankar, eller anses vara mindre grannlaga, om nämnden valde
någon annan än ordföranden till kassaförvaltare, emedan han nu dertill
är så godt som sjelfskrifven. För att förekomma detta, och då jag jemväl
tycker, att ordet “skall“ låter något hardt, har jag tänkt mig,
att paragrafen kunde formuleras så, att den ifrågavarande punkten
komme att lyda: “Kommunalnämnden “utser" för hvarje år inom sig
en kassaförvaltare" — —. Denna förändring betyder i jemförelse med
herr Lasse Jönssons förslag ju i sak ingenting, men jag anser, att
paragrafen derigenom blifver, så att saga, mjukare, och jag hemställer
derför, om icke kammaren skulle vilja bifalla detta mitt förslag.
Håller herr Lasse Jonson på sitt förslag, så har jag icke något deremot,
men jag tror, att olägenheten dock skall kunna afhjelpas på
det lämpligaste sättet genom mitt förslag.

Det är ju tydligt, att det är förenadt med olägenhet, att kommunalstämman
får välja kommunalnämndens ordförande och vice ordförande,
då, såsom herrarne veta, om detta val vanligen votering förekommer,
och en person, som kanske är olämplig att handhafva kommunens
kassa och säkerhetshandlingar, i följd deraf genom några
rösters öfvervigt dertill kan blifva utsedd.

Jag tillåter mig derför, herr talman, att yrka bifall till den lilla
förändring i utskottets förslag, som jag nu föreslagit.

Häruti instämde herr Jonson i Gammalstorp.

Herr von K rusens tj erna: Båda motionärerna hafva för sina

förslag haft den anledningen, att de insett olämpligheten deraf, att,
<tå kommunalnämndens ledamöter äro gemensamt ansvarige för kommunens
medel, de icke vid valet af den person, som i regel fungerar
såsom kassaman, ega eu rätt, som står i öfverensstämmelse med denna
deras gemensamma ansvarighet.

Om det förslag, herr Lasse Jönsson i sin motion framlagt till
afhjelpande af det anmärkta missförhållandet, anser jag, att jag ej
behöfver yttra mig, då han nu icke yrkat bifall dertill.

Hvad deremot herr Lundströms förslag vidkommer, så var anledningen
dertill, att utskottet stannade vid ordet “eger“ i stället för att
förorda bestämd föreskrift om särskildt val af kassaman, den, att man
ansåg, att, för den händelse det i kommunalnämnden icke funnes ringaste
missnöje med eller misstroende mot ordföranden, det skulle vara
alldeles onödigt att för ändamålet anställa särskildt val.

Angående
ändrad lydelse
af § 56
gällande för
ordning om
kommunalstyrelse
på
landet.
(Forts.)

N:o 34. 30

Fredagen den 26 April, e. m.

Angående
ändrad lydelse
af § 56 i
gällande förordning
om
kommunalstyrelse
på
landet.
(Forts.)

Då nu lagutskottets förslag till text af Första Kammaren bifallits,
hemställer jag, om det icke vore skäl att antaga detsamma, enär annars
resultatet af en förändring i förevarande hänseende vid denna riksdag
helt och hållet förryckes.

Jag hemställer derför, herr talman, om bifall till lagutskottets
förslag.

Herr Persson i Rinkaby: Jag har visst ingenting mot den

lilla reform, som här är fråga om, och jag skulle gerna gå med på
herr Lasse Jönssons förslag, men jag nästan befarar, att det står någonting
annat i omedelbart sammanhang med denna paragraf. Det förhåller
sig nemligen så på landsbygden, att fattigvårdsstyrelsen och
kommunalnämnden vanligen utgöras af samma personer, och att således
kommunalnämndens ordförande äfven är fattigvårdsstyrelsens ordförande.
Då nu fattigvårdsstyrelsens ordförande har att hvarje månad,
så ofta sådant af styrelsen bestämmes, göra utbetalningar till de fattige
i församlingen, blir här en onödig tidsspillan, om både han i egenskap
af protokollsförande och kassamannen skola vara närvarande vid de
utbetalningar till de fattige, som kunna ifrågakomma. Vidare kan det
hända, att, om kassamannen skall omväljas hvarje år, han knappast hinner
sätta sig in i göromålen, förrän tiden för hans uppdrag utgått. Jag
anser det derför vara nödvändigt, att, om kammaren antager förslaget,
det tillägget till paragrafen göres, att kassaman bör till fattighjonen
göra de utbetalningar, som fattigvårdsstyrelse har sig ålagdt.

Herr Erickson i Bjersby: Såsom herrarne af min reservation

vid betänkandet finna, har jag helst velat bifalla herr Lasse Jönssons
förslag, eller att kommunalnämnden skulle få rätt att sjelf bland sina ledamöter
utse sin ordförande. Den princip, som herr Lasse Jönsson i
sin motion uttalat, är fullkomligt rigtig, och den har för öfrigt af
Riksdagen blifvit godkänd, då för 3 å 4 år sedan den nya väglagen
antogs. De väghållningsskyldige skola nemligen utse vägstyrelse, men
denna styrelse, hvilken dock handhafver förvaltningen af långt större
belopp än i allmänhet kommunalnämnd, får sjelf inom sig utse sin
ordförande; och samma rätt anser jag äfven kommunalnämnden böra
hafva. Då nu emellertid herr Lasse Jönsson icke håller på sitt förslag,
förmodligen derför att Första Kammaren redan antagit utskottets
förslag, och ett beslut af denna kammare i öfverensstämmelse med
hans motion derför icke skulle kunna leda till något resultat, skall
jag icke heller hålla på min reservation. Deremot har herr Jönsson,
för att åt utskottets förslag bereda någon praktisk betydelse, deri
föreslagit en liten ändring; och den ändringen kan jag icke finna annat
än att kammaren kan och bör godkänna. Huru sjelfva redigeringen
sedan skall göras — om man för denna ändring skall taga herr Jönssons
eller herr Danielsons förslag — torde vara nästan alldeles likgiltigt,
ehuru det förefaller mig, som om herr Danielsons förslag är
att föredraga framför herr Lasse Jönssons.

Hvad beträffar herr Öl. Perssons i Rinkaby anmärkning rörande
fattigvårdsstyrelserna och deras utbetalningar till fattighjonen hvarje

31 N:o 34

Fredagen den 26 April, e. nr.

månad, eller att, om den föreslagna ändringen antoges, såväl ordföranden
som kassaförvaltaren skulle behöfva vara vid hvarje utbetalningstillfälle
närvarande, så bevisar den just behofvet af den ändring i lagen,
som herr Lasse Jönsson i sin motion föreslagit. Den visar just behöfligheten
af att kommunalnämnden får rätt att utse sin egen ordförande
och således lemna sitt förtroende åt den, som den anser bäst kunna
handhafva medlens förvaltning, helst då ledamöterna i nämnden äro
gemensamt ansvarige för nämndens förvaltning i sin helhet.

Jag tager mig friheten yrka, att kammaren måtte bifalla utskottets
förslag med den ändring, som af herr Danielson blifvit framstäld.

Herr Petersson i Brystorp: Jag har begärt ordet med anledning

af talarens på skånebänken yttrande, att på landet fattigvårdsstyrelsen
och kommunalnämnden skulle vara alldeles detsamma. Jag tror, att så
icke i allmänhet är fallet. Åtminstone i den kommun, jag tillhör, hafva
fattigvårdsstyrelsen och kommunalnämnden varit skilda alltsedan nya
fattigvårdslagens antagande år 1871. Hos fattigvårdsstyrelsen finnes
icke något kapital, och ordföranden i denna styrelse har icke någon
uppbörd; han får sina medel från kommunalnämnden. Således tror jag,
att det endast är kommunalnämnden, för hvilken denna fråga har
betydelse.

Hvad beträffar yrkandet, att ordet eger i utskottets förslag må
utbytas mot ordet skall, så tror jag det är en smakfråga. Jag kan
dock icke förstå, hvartill denna ändring skulle tjena, men för min del
vill jag icke sätta mig emot, om paragrafen ändras i öfverensstämmelse
med herr Danielsons yrkande.

Herr Eriksson i Elgered: 1 afseende på de båda förslagen till
redigering af paragrafen synes mig herr Danielsons förslag vara bäst,
eller att orden eger — — utse utbytas mot utser. Med den ändringen
tror jag saken är vunnen. Den anmärkning, som herr Danielson
gjorde mot utskottets formulering: eger utse, var onekligen af stor
betydelse, ja, kanske större, än man i första ögonblicket föreställer sig.
Ty med den formuleringen kan förlägenhet för kommunalnämnden
uppstå, om den skall utse en särskild kassaförvaltare eller låta ordföranden
i nämnden vara kassaman. Det blir en fråga, som ställer
nämnden på ett svårt prof; ty då blir det alltid en opinionsyttring
mot ordföranden att utse eu särskild kassaman. Varder det deremot
i lagen bestämdt, att man ovilkorligen skall årligen utse eu sådan, tror
jag saken är lmlpen.

Hvad beträffar den af talaren på skånebänken gjorda anmärkningen,
att den nya kassaförvaltaren skulle kunna vara med förhållandena
obekant, så förfaller den anmärkningen af det skälet, att den kassaman,
som skall utses, måste vara ledamot af kommunalnämnden; och
såsom sådan väljes han icke årligen, utan är vald på 4 år. Redan
den omständigheten gör, att han väl icke bör vara med förhållandena
obekant, och dessutom är det ju ingenting som hindrar, att eu och
samma person återväljes gång efter annan såsom kassaman. Således
tror jag den anmärkningen icke har någon betydelse.

Angående
ändrad lydelse
af § 56 i
gällande förordning
om
kommun alstyrelse
på
landet.
(Forts.)

N:o 34. 32

Angående
ändrad lydelse
af § 56 i
gällande förordning
om
kcmmunalstyrelse
på
landet.
(Forts.)

Fredagen den 26 April, e. in.

Hvad slutligen angår, att, om vi antaga lagförslaget med denna
ändring, denna kammares beslut skulle komma i strid med Första
Kammarens, och att således, om Första Kammaren vidhåller sitt beslut,
frågan för denna riksdag skulle vara förfallen, kan det verkligen vara
betänkligt. Men det är ju dock ingenting, som då hindrar, att detta
ändringsförslag väckes vid en kommande riksdag och då beslutes.
Herr talman, jag förenar mig med herr Danielson i hans yrkande.

Herr Anderson i Hasselbol instämde häruti.

Herr Göransson: Det förefaller mig vara ganska obehöflig! att
företaga en ändring i nu gällande lag, om denna ändring skall formuleras
så, som utskottet föreslagit. Ty jag tror icke, att det med den
bestämmelse, vi nu hafva, möter något hinder för kommunalnämnden
att, om den det vill, inom sig utse en särskild kassaman. Skall derför
ändringen kunna blifva af någon betydelse, anser jag, att man bör
antaga herr Danielsons förslag .och godkänna den formulering af
paragrafen, som af honom blifvit framstäld, så att den kommer att
lyda: “Kommunalnämnden utser för hvarje år inom sig en kassaförvaltare.
“

Man har här sagt, att det skulle vara olämpligt att införa denna
bestämmelse för fattigvårdsstyrelsernas skull, emedan kassaförvaltaren
skulle nödgas vara närvarande så ofta ordföranden skulle göra utbetalningar
för fattighjonen. Man har dervid antagit, att fattigvårdsstyrelsen
och kommunalnämnden äro detsamma, och således ordföranden
i den senare ordförande äfven i den förra. Det är dock icke alltid
händelsen, att det förhåller sig så; ty i många kommuner är nog
särskild kommunalnämnd och särskild fångvårdsstyrelse.

Hvad beträffar att fråntaga kommunalstämman rätten att utse
ordförande i kommunalnämnden, tror jag ej, att det skulle vara
lämpligt på grund af de många öfriga magtpåliggande uppdrag inom
kommunen, som oafsedt kassaförvaltningen äro åt denne ordförande
uppdragna. Deremot synes det vara rigtigt att utse en särskild kassaförvaltare,
då det ju icke alltid är sagdt, att en person, som är lämplig
som ordförande, äfven är lämplig som kassaman och tvärtom. Af de
förslag, som i det afseende! blifvit framstälda, anser jag herr Danielsons
vara det lämpligaste, och derför skall jag taga mig friheten vrka
bifall till detta. Skulle då, med anledning deraf att Första Kammaren
redan antagit utskottets förslag, frågan för denna riksdag falla, så
tror jag icke, att något dermed är förloradt, utan då kommer nog
frågan igen eu annan riksdag.

Herr Jansson i Krakerud: För min del kan jag ej finna annat,
än att den här tvisten om hvilketdera är bäst att antaga, antingen
utskottets förslag eller ettdera af de förslag, som här framstälts af
ett par talare, är — en strid om påfvens skägg! J ag kan icke förstå
de motiv, herr Lasse Jönsson anförde som skäl för att utbyta ordet
eger mot skall. Om det står eger, sade han, och en kassaman väljes
för hvarje år, skulle det kunna anses utvisa misstroende. Men blir

Fredagen den 26 April, e. m. 33 N:o 34.

det icke samma förhållande, om det står skall? Om man väljer en Angående
person ett år och nästa år väljer en annan, så blir det ju alltid ett ändrad hmisstroendevotum
mot den förste. Jag kan således icke se, att det filande r ''
är någon förbättring att utbyta ordet egen mot ordet skall. Då kom- ,Ordning om
munalnämnden eger att välja en kassaförvaltare för hvarje år, står det kommunalju
fritt att göra det, och om kommunalnämnden inför denna princip styrelse på
att välja för hvarje år, så blir det ju alldeles detsamma som om det /porto i
stode, att kommunalnämnden skall välja för hvarje år. Jag tror derför, '' r 8
att, hellre än att riskera hela förslagets fall, vi böra antaga utskottets
förslag, som Första Kammaren redan antagit, och derför ber jag fä
yrka bifall till detta förslag.

Herr Eriksson i Elgered: Jag skall endast be att få fråga den
senaste talaren, huruvida det kan hafva samma betydelse, om lagen
tydligt stadgar, att kommunalnämnden årligen skall utse en kassaförvaltare,
eller om lagen tillåter kommunalnämnden att årligen utse
en kassaförvaltare, och sålunda öfverlemnar åt nämnden att i saken
förfara efter godtfinnande. Jag vill fråga herr Jansson, om dessa
båda stadganden kunna hafva samma betydelse.

Herr Lasse Jönsson: Då herr Danielsons och mitt yrkande i
sak äro alldeles lika, skall jag, herr talman, be att få återtaga mitt
och instämma i herr Danielsons förslå^.

Herr Jansson i Krakerud: Jag begärde ordet med anledning
deraf, att en ärad talare till mig direkt framstält en fråga, hvad
skilnaden skulle vara, om det hette, att kommunalnämnden skall välja
kassaförvaltare, eller att den eger att välja kassaförvaltare. Jo, det
är den skilnaden, att kommunalnämnden är tvungen att välja kassaförvaltare,
om det står “skall", men om det står “eger“, så gör
kommunalnämnden livilket den vill, och då är det ju kommunalnämndens
egen affär, om den vill välja kassaförvaltare eller låta
kommunalnämndens ordförande qvarstå som sådan. Men då säger
man, att det är ett misstroendevotum mot kassaförvaltaren, om man
väljer en annan. Detta kan jag dock icke inse, ty om det står, att
kommunalnämnden skall välja en särskild kassaförvaltare, och nämnden
redan valt en kassaförvaltare för 1896, men sedan, när den skall välja
året derpå, väljer en annan, så blir det precis samma misstroendevotum,
som om det står, att kommunalnämnden eger att välja och
på grund deraf väljer en annan kassaförvaltare. Jag kan således icke
finna, att detta uttryck har någon betydelse.

Jag skall emellertid be att få säga, att om det i förslaget stode
“skall", så skulle jag icke yttra mig deremot. Men icke behöfver
man tänka, att kommunalnämnden skall vara en så underordnad myndighet,
att den icke skall våga bevaka sina intressen. Icke kan man
få lagar sådana, att de skydda vare sig kommunalnämnderna eller
enskilda personer, om de icke sjelfva taga reda på sina rättigheter
och skyldigheter.

Det är derför som jag anser, att de skäl, som anförts emot utAndra
Kammarens Vrot. 1895. N:o 34. 3

N:o 34. 34

ändrad lydelse
af § 56 i
gällande förordning
om
kommunalstyrelse
på
landet.
(Forts.)

Fredagen den 26 April, e. m.

skottets förslag, icke hafva någon betydelse. Yore det så, att icke
förslaget vore antaget i Första Kammaren, så kunde man lika gerna
taga ordet “skall*. Men icke tycker jag, att detta ändringsförslag
är så mycket värdt, att man för dess skull bör skjuta upp frågan
till nästa år.

Herr Folke Andersson: Skälet, hvarför motionärerna velat
hafva en ändring i denna punkt, är, att det har händt, att ordföranden
i kommunalnämnden icke varit lämplig att sköta kassan, utan det
uppstått förlust, som kommunalnämnden sedan fått ersätta. Nu vill
man hafva korrektiv häremot. Visserligen måste det erkännas, att
det hör till undantagen, att kommunalstämmoordförande förskingrat
kassan, men då det dock händt, så ansåg utskottet, att det vore skäl
att föreslå; något sätt att skydda sig derför, och hemstälde utskottet
för den skull, att kommunalnämnden skulle ega rätt att årligen utse
en kassaförvaltare.

Jag skulle för min del icke hafva någonting emot den ändring,
som herr Danielson föreslagit, men då Första Kammaren redan antagit
lagutskottets förslag oförändradt, så hemställer jag, att Andra Kammaren
äfven måtte antaga det; ty jag tror, att kommunalnämnden
då skulle kunna skydda sig mot förluster genom att, om den hyste
några misstankar mot ordföranden, kunna utse en särskild kassaförvaltare.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets förslag.

Herr Persson i Rinkaby: Blott ett par ord! Här är fråga om
inrättande af en ny förtroendeplats inom kommunen. Det torde då
innebära en betydande fördel att taga denna paragraf, såsom utskottet
föreslagit den. Då är kommunalnämnden icke ovilkorligen skyldig att
tillsätta särskild kassaförvaltare, men finnes det anledning till misstankar
mot kommunalnämndens ordförande, så har kommunalnämnden
genast tillfälle att välja särskild kassaförvaltare. Men om inga misstankar
finnas, så kan man, såsom utskottet formulerat sitt förslag,
låta det fortgå som hittills, och då har man en förtroendeman mindre
inom kommunen, hvilket jag tror att man icke förlorar på. Det
finnes tillräckligt många sådana förut.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets förslag.

Herr Wallbom: Jag skall tillåta mig att göra en jemförelse.
Jag antager, att i den kommun, der herr Gustaf Jansson i Krakerud
är bosatt, det är en kommunalnämndsordförande, som blifvit vald för
4 år, och att, när 2 år af dessa 4 gått, herr Gustaf Jansson blir invald
i kommunalnämnden. När äfven de två följande åren gått, afträder
den hittillsvarande ordföranden. Då behagar kommunalstämman välja
herr Gustaf Jansson till ordförande, men just då inträffar det, att
kommunalnämnden ser efter i lagen och säger: vi ega att välja kassaförvaltare,
nu skola vi göra det. Det är alldeles klart, att den, som
blir prickad på det sättet, känner det. Har man en lag formulerad

35 N:o 34.

Fredagen den 26 April, e. m.

på det sätt, som herr Danielson föreslagit, så är det tydligt, att det
icke blir en prickning af vare sig den ene eller den andre.

Jag yrkar derför bifall till herr Danielsons förslag.

Herr Lundström: Det förslag till lydelse af paragrafen, som
här blifvit framstäldt af herr Danielson, öfverensstämmer allra närmast
med den ursprungliga lydelsen af min motion. Vid behandlingen
af densamma inom lagutskottet föll dock flertalets mening på att formulera
förslaget såsom det nu lyder i betänkandet. Hvad som särskildt
af den siste talaren framhölls såsom skäl för att man borde
skrifva så, att utseendet af en kassaman blefve obligatoriskt, var, att
det alltid skulle komma att anses som ett misstroendevotum mot den
af stämman utsedde ordföranden, derest någon af kommunalnämndens
ledamöter skulle väcka fråga om att utse en kassaförvaltare. Men
det är alldeles säkert, att med det förslag, som herr Danielson framstäf,
skulle det förekomma ett alldeles likadant misstroendevotum,
nemligen så snart en annan person blefve vald till kassaförvaltare än
kommunalstämmoordföranden. Man vinner således icke mycket med
att antaga ett annat förslag, än det utskottet formulerat. Men hvad
man vinner med att antaga utskottets förslag är, att denna ändring
blefve färdig redan detta år, så att den genast kunde vinna tillämpning.

Jag kan icke gerna yrka afslag på en lydelse af samma innebörd
som den, jag sjelf formulerat, men jag tror dock, att kammaren skulle
göra bäst i att bifalla utskottets förslag, ty dermed vinner man åtminstone
någonting.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
i enlighet med de gjorda yrkandena, propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan oförändrad och dels på bifall till samma
hemställan med den af herr Danielson deri föreslagna ändring. Herr
talmannen förklarade sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för den förra propositionen, men som votering begärdes, blef nu
uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i förevarande utlåtande
n:o 33, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan med
den af herr A. P. Danielson under öfverläggningen deri föreslagna
ändring.

Angående
ändrad lydelse
af § 50
gällande för
ordning om,
kommunalstyrelse
på
landet.

N:o 34.

Angående
lagbestämmelser

rörande
arbetstiden
för arbetare i
bageriyrket.

Fredagen den 26 April, e. m.

Omröstningen visade 78 ja, men 103 nej; och hade kammaren
sålunda beslutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.

§ 7.

Till kammarens afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande
n:o 34, i anledning af väckt motion med förslag till lag om arbetstiden
i bagerier m. m.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 88, hade herr Hedin föreslagit Riksdagen att
för sin del antaga ett i motionen formuleradt förslag till lag angående
arbetstiden i bagerier, för försäljning arbetande s. k. hembagerier
samt konditorier, äfvensom restauranter och hotell, der bakning idkas.

Utskottet hemstälde:

att Riksdagen, i anledning af herr Hedins i ämnet väckta motion,
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville
efter verkstäld utredning taga i öfvervägande, om och i hvad mån
lagbestämmelser angående arbetstiden för arbetare i bageriyrket må
vara erforderliga och derefter för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill den verkstälda utredningen kan föranleda.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Andersson från Malmö: Herr talman, mine herrar! Jag
har icke begärt ordet för att motsätta mig det förslag till skrifvelse,
hvarom lagutskottet hemstält, utan hufvudsakligen för att tillkännagifva,
att, i den händelse regeringen skulle komma fram till Riksdagen
med förslag i det syfte, som motionären önskar, och om jag då sitter
qvar i Riksdagen, jag icke kan vara med om detsamma. Som herrarne
finna af motionen och det motionen åtföljande förslaget till lag
i denna fråga, så är det icke allenast mot bagarmästarne, utan äfven
mot andra personer i samhället, som motionären med sitt lagförslag
vänder sig.

Jag skall bedja, att herrarne äro goda och följa med, så skall
jag läsa upp ett par paragrafer i motionärens lagförslag, mot hvilka
jag hufvudsakligen hyser betänklighet. Det heter nemligen i § 1:

“Arbetstiden inom Sveriges samtliga bagerier, sådana s. k. hembagerier,
hvilkas tillverkningar äro afsedda till försäljning, konditorier
samt restauranter och hotell, der bakning idkas, får ej öfverskrida
tolf timmar af dygnet. “

Vidare heter det i § 3:

“Arbetstiden begynner hvarje söckendag klockan 6 på morgonen
och upphör klockan 6 på aftonen, — — — — — — — —“

Och vidare stadgas i § 12 dryga ansvarsbestämmelser för öfverträdelse
af denna lag. Det heter nemligen der:

“Öfverträdelser af ofvaustående bestämmelser straffas med böter
från tio intill tvåhundra kronor.“

37 N:o 34.

Fredagen den 26 April, e. m.

Jag får upprigtigt bekänna, att det är mycket länge sedan eller Angående
knappast någonsin jag har sett eller hört en motion väckas inom den lagbestämsvenska
Riksdagen, som i så hög grad skulle lägga band på den in- Tärande
dustriella friheten; och jag får säga, att det förundrar mig på det arbetstiden
högsta, att denna motion kommit från det håll, hvarifrån den kom - för arbetare
mit, nemligen från den store frihetskämpen herr Hedin. bagg-iyrket.

Som det synes af lagförslaget, så gäller förbudet icke allenast ^ or s''^
för de vanliga bagaremästarne, utan äfven för de s. k. hembageriidkarne
och restauratörer, hotellegare och konditoriegare. Jag vill
särskildt tala om de s. k. hembageriidkarne eller, rättare sagdt, hembageriidkerskorna,
ty åtminstone i det samhälle, jag tillhör, utgöras de
egentligen af fruntimmer, som hvarje dag tidigt på morgonen, i allmänhet
äfven längre fram på dagen, baka litet kaffe- och tebröd och
afyttra det till allmänheten samt derigenom hafva en dräglig bergning.

Det är ofta, som dessa utgöras af fattiga enkor eller andra fruntimmer,
och i Malmö är dessas antal rätt stort, kanske två å tre
gånger så stort som de vanliga bagarmästarnes. På flera hotell och
restauranter — åtminstone är det så i Malmö — bakar man sjelf det
kaffe- och tebröd, som konsumeras af gästerna, och detta gör vanligen
husmodern i förening med ett par af sina tjenstepigor, eller
kanske hafva de ibland en qvinna anstäld, som har det bestyret.

Nu skulle det väl på det högsta förvåna både mig och andra,
derest en sådan bageriidkerska, hvilken, som jag nämnde, ofta är eu
fattig enka eller ett ensamt fruntimmer, om hon stiger upp klockan 5
på morgonen och börjar bakningen eller håller på att tillreda degen
till klockan 7 eller 8 på aftonen för nästa morgonbak, derigenom
skulle göra sig förfallen till böter intill 200 kr. Eller om t. ex.
en hotellvärdinna eller en restauratris skulle tillåta sig att med hjelp
af sina biträden baka kaffebröd tidigt på morgonen eller på qvällen
efter klockan 6, och detta skulle i lag förbjudas, då skulle detta,
mine herrar, se litet besynnerligt ut, under det att samtidigt hotellvärdinnan
eller restauratrisen skulle hafva lof att begagna sina biträden
för andra göromål kanske till 11 och 12 på natten, utan att
någon lag i verlden lade hinder i vägen derför.

Gå vi vidare till konditorier, hvilka i allmänhet hafva föga nattarbete
— det känner hvar och en till — så kan det ju hända, att
till en stad kommer en reqvisition från landsbygden på bakelser, tårtor
eller kakor, som skulle användas vid en begrafning eller ett bröllop
följande dag och som ovilkorligen finge afsändas med först afgående
morgontåg. Ingår reqvisitionen så sent, att konditoriegaren icke anser
sig kunna effektuera densamma före klockan ö på eftermiddagen,
nödgas han svara: “Nej, jag kan icke åtaga mig beställningen, ty vi
skulle då nödgas arbeta en half timme efter klockan 6 på qvällen,
och det få vi icke."

Mine herrar, jag tycker, att det verkligen är besynnerligt detta,
och jag tror bestämdt, att om en bageriidkerska skulle blifva ålagd
att betala t. ex. 200 kronor i böter, derför att bon med biträde
af sin dotter eller tjenstepiga användt någon timme efter klockan 6
på aftonen eller före klockan 6 på morgonen för att baka litet kaffe -

N:o 34. 38

Fredagen den 26 April, e. m.

Angående
lagbestämmelser

rörande
arbetstiden
f ör arbetare i
bageriyrket.
(Forts.)

bröd, så skulle hon stå som ett lefvande frågetecken och få eu mycket
egendomlig uppfattning om den svenska lagstiftningen. Att man
kan stifta vissa undantagslagar för tillverkning och försäljning af
bränvin eller för tillverkning och försäljning af explosiva ämnen, det
kan jag förstå; men att det skall vara lämpligt att stifta en sådan
undantagslag för bakandet af bröd, det går icke i mitt hufvud.

För öfrigt, mine herrar, kan jag icke heller förstå, huru denna
lags bestämmelser skulle kunna efterlefvas eller huru man skulle kunna
upptäcka detta gräsliga brott. År det meningen, att polisen, liksom
den har rättighet att gå in på utskänkningsställen och se till, att
ordning och skick råda, också skulle hafva rättighet att träda in i
hvarenda stuga, der det idkas bageri, eller i hvartenda hotellkök, för
att se efter, att det icke smusslas med bagerigöromål? Jag tycker,
att det vore ett väl starkt spionerisystem, som derigenom skulle
etableras.

Nu skall jag för min del erkänna, att arbetet inom bagerierna
är styft och ansträngande. Men hade den ärade motionären varit
rigtigt konseqvent, så skulle han gått längre. Jag tycker, att han
då bort taga flera yrken med i beräkningen, ty jag skall göra den
ärade motionären uppmärksam på, att oaktadt bagaryrket är en ansträngande
handtering, finnes det rätt många yrken, som äro både
lika kropps- och själsansträngande, och i hvilka man får arbeta på
nätterna och kanske äfven under i öfrigt mera helsovådliga förhållanden.
Jag är sjelf boktryckare, och kanske är det ej ur vägen att
här tala några ord om detta yrke. Såsom vi veta, afdunstar af stilarne
en massa blydam, som ej så sällan förorsakar blykolik. Vidare
fä våra boktryckare, som utgifva moi-gontidningar, i allmänhet sysselsätta
sin personal — både sätteri- och tryckeripersonalen — till ganska
långt fram på nätterna, och om någon undantagslag vore afbehofvet
påkallad, så hade det säkert varit för — dessa morgontidningsarbetare,
åtminstone i lika hög grad som för bageriarbetarne.

I den broschyr med det blåa omslaget, som har blifvit utdelad
till hvar och. en i kammaren, och i hvilken man söker gendrifva de
af motionären gjorda påståendena, finnas uppräknade en hel del yrken,
som borde komma i samma kategori som bageriyrket. Der talas om
sjömän, bruksarbetare, läkare, typografer, journalister, polismän, åkare,
samt jernväg.?-, post-, telegraf- och telefonfolk m. fl. Hvarför har
motionären ej nämnt något om dem? Jag tror, att ansträngningen i
dessa yrken är lika stor — åtminstone gäller detta för flera af dem
— som i bageriyrket.

Men utom dessa uppräknade kategorier fins det en annan samhällsklass,
med hvilkens arbetsförhållanden både regering och Riksdag mer
bort sysselsätta sig. Jag syftar på uppassarne på restauranter, kaféer
och biljarder. Dessa i allmänhet unga män nödgas ofta vistas ända
till 18 timmar af dygnet och långt frampå nätterna i tobaksrökuppfylda
lokaler. Till biljardmarkörer användas ofta pojkar på 14 å
15 år, och arbetet i de ej så sällan osunda biljardlokalerna och samvaron
med den publik, som der ibland infinner sig, inverkar nog ganska
ofördelaktigt på dessa pojkars både fysiska och moraliska helsa, och

39 N:o 34.

Fredagen den 26 April, e. m.

detta i mycket högre grad, än förhållandet kan vara med bageri- Angående
arbetarne på grund af deras arbetsförhållanden. ^meitér"

Det fins ännu en samhällsklass, nemligen jordbruksarbetarne, som rörande
äfven äro berörda i broschyren, och hvilkas arbete är af den natur, arbetstiden
att det för dem kunde bli fråga om en undantagslagstiftning med för arbetare %
lika stort fog som för bageriarbetarne. Ty såsom vi veta, nödgas ba%r^^t''
dessa arbetare under vissa tider af året arbeta kanske från solens
uppgång till dess nedgång.

Men skulle nu lagstiftningen lägga hinder i vägen derför, vet jag
ej, huru jordbrukarne skulle kunna reda sig, men man finge väl då,
såsom en riksdagsman från Stockholm vid ett offentligt möte uttryckte
sig, låta skörden ligga och ruttna på marken.

I motionen ha blifvit uttalade en hel mängd saker rörande bagerimästarne,
särskilt bagerimästarne i Stockholm, som skulle visa,
huru illa det skulle vara bestäldt med ett och annat i deras
arbetslokaler. Hvad man särskildt har mycket starkt betonat, är
den dåliga kosten och det dåliga logiet. Huru förhållandena nu
äro här i Stockholm i detta hänseende, känner jag ej till, men
åtminstone i det samhälle, jag tillhör, och der jag känner rätt
många af bagerimästame, kan jag vitsorda något helt annat. Hvad
först kosten beträffar, så tror jag bestämdt, att Sveriges arbetarebefolkning
skulle skatta sig mycket lycklig, om den finge er. sådan
kost, som i allmänhet hos bagarne bestås; och jag tror för öfrigt,
mine herrar, att såväl bageriarbetarne som öfriga arbetare i vårt
land nu för tiden icke nöja sig med hvad föda som helst, och detta
med rätta; ty om de arbeta, skola de naturligen också ha ordentlig
föda. Men jag tror icke, att man kan säga, att bageriarbetarne i det
hänseendet äro sämre lottade än alla andra arbetare, utan snarare är
förhållandet motsatt.

Vidare har man särskildt framhållit osnyggheten i bagerilokalerna.

Det kan hända, att klagomålen i detta afseende äro i viss mån berättigade,
men jag åtminstone känner principaler, som lagt sig mycken
vinning och möda om att hålla snyggt såväl i bagerierna som i
arbetarnes sofkamrat Men detta har varit nästan omöjligt för dem;
ty, mine herrar, om icke arbetarne sjelfva vilja bidraga till snygghetens
vidmagthållande, är det omöjligt för principalen att göra det.

Ja, det är en mängd anmärkningar, som den ärade motionären
gjort mot arbetsgifvarne, men dessa anmärkningar äro till stor del
vederlagda i den broschyr, som blifvit utdelad i kammaren. Hvilken
skrift jag nu skall sätta mest tro till, hvilken af dem, som är mest
sanningsenlig, är svårt att afgöra, men det kanske ligger litet öfverdrift
på begge hållen. För öfrigt får jag uttala min tacksamhet till
motionären, derför att han både nu och vid så många föregående tillfällen
förfäktat arbetarnes sak. Det är ju blott få representanter,
som arbetarne hafva i kammaren, och det gläder mig, när motionären
framhållit saker, som äro väi''da att undersökas och beaktas. Men jag
anser, att herr Hedin, såväl som alla andra representanter, icke blott
sitter här för att bevaka arbetarnes, utan äfven alla andra samhällsklassers
intressen. Och med samma rätt, med hvilken herr Hedin gör

N:o 34. 40

Angående
lagbestämmelser

rörande
arbetstiden
för arbetare
i bageriyrket.
(Forts.)

Fredagen den 26 April, e. m.

sig till målsman för arbetarnes intressen, kan en annan representant
uppträda och tala för de andra kategoriernas intressen. Hvad som.
i synnerhet mycket förvånat mig, är, att herr Hedin med sådan skärpa
i sin motion uppträder just mot bageriidkarne i vårt land, liksom
han uppträdde med sådan skärpa, då denna kammare hade att öfverlägga
om den motion rörande ny lärlingslag, som jag tog mig friheten
väcka. Det förvånar mig, säger jag, att han uppträder så
skarpt mot handtverksmästarne, i synnerhet som den ärade motionären
sitter här i kammaren — med en handtverksmästares, nemligen mössmakare
Olssons, nåde!

Herr Ericson i Ransta: Mine herrar! Ordnandet af arbetareförhållandena
är en fråga, som står bland de främsta på dagordningen.
Detta synes äfven deraf, att inom denna kammare tidt och ofta framkomma
förslag, som antingen gå ut på framläggande af nya lagar för
ordnande af dessa förhållanden eller beslutande af skrifvelse till Kong!.
Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t måtte taga dessa förhållanden i
närmare skärskådande. Jag kan nämna några dylika förslag vid
denna riksdag. Vi hafva för icke länge sedan behandlat en motion af
herr F. Berg rörande ordnandet af förhållandet mellan arbetare och
arbetsgivare samt vidare en motion om reglerande af förhållandet
mellan handtverksmästare och lärlingar. Af motionen i denna fråga,
hvilken enligt mitt förmenande är af ganska stor vigt inom sitt område,
framgick ju, att den var afsedd att upphjelpa och förbättra de
förhållanden, som i densamma afsågos.

Herr Hedin har nu framlagt ett annat förslag, nemligen rörande
ordnandet af arbetstiden inom ett visst yrke; och detta förslag är af
ännu mera genomgripande betydelse, ty skola vi börja att lagstifta
om arbetstiden för ett visst yrke, måste vi naturligen fortsätta med
den principen och fortgå på den dermed inslagna vägen. Nu söker
visserligen motionären och till och med utskottet — nemligen på
sid. 9 i dess motivering — framhålla, att det råder säregna förhållanden
inom bageriyrket. Hvarken motionären eller utskottet har
dock kunnat öfvertyga mig om, att så är förhållandet. Läser man
motionen och de denna närslutna bilagorna, kan man visserligen
komma på den tanken, men tager man litet närmare reda på de förhållanden,
som finnas angifna i den broschyr, som är framlagd af
bageriidkarne, så finner man tydligen, att motionären och de personer,
som lemnat honom upplysningar, icke så strängt hållit sig till
sanningen.

Dessutom torde det vara tvifvelaktigt, huru vida de fördelar, som
motionären trott sig kunna bereda arbetarne i bageriyrket, verkligen
kunna på den vägen vinnas. Den här påpekade broschyren och den
näst föregående talaren hafva tydligt ådagalagt, att så ej kan blifva
förhållandet. Jag tror äfven, att om en sådan lag skulle stiftas, skulle
detta blifva till skada icke blott för arbetsgifvarne, utan äfven för arbetarne
inom detta yrke; och jag är öfvertygad om, att de dugligaste
och bästa arbetarne i detta yrke på ingå vilkor önska en sådan lag,
utan att detta förslag framkommit kanske i mer agitatoriskt syfte,

Fredagen den 26 April, e. m.

41 N:o 34.

och derför att arbetarne blifvit vilseledda af personer, som tagit sig
an denna sak.

Det har redan af den föregående talaren framhållits, af huru
många arbetare och inom huru många yrken arbetet måste bedrifvas
äfven på nätterna; och jag tror, att det vore omöjligt att stifta lagar
för alla dessa områden, der sådant arbete är nödvändigt. Jag anser
äfven, att det skulle vara till skada för både arbetare och arbetsgivare
att bestämdt föreskrifva, att arbetet skall börja och sluta på
viss timme. Särskild! gäller detta för ett sådant yrke som bageriyrket,
som har sina “säregna* förhållanden, väl icke i de hänseenden,
som motionären berört, men i andra. Det torde för den, som närmare
vill sätta sig in i förhållandena, tydligt framgå, att en dylik
lagstiftning äfven vore omöjlig.

Det har i motionen blott talats om bageriarbetare och bageriyrket
i allmänhet. Det är, såsom äfven i broschyren påvisats, en
betydlig skilnad på de bagerier, som hafva det tyngsta arbetet, d. v. s.
de s. k. spisbrödsbagerierna — der arbetas det ej på nätterna, utan
blott på dagarne — och de bagerier, som arbeta på nätterna, d. v. s.
de s. k. finbröds- eller hvetebrödsbagerierna. Om vi höra efter med
arbetarne sjelfva, skola vi nog finna, att om de få välja sjelfva, skola
de alla söka att komma in i dessa senare bagerier, der det arbetas
om nätterna. Detta torde visa, att motionären ej har rätt i sina
påståenden. Jag yrkar afslag å såväl motionen som utskottets förslag.
För öfrigt har det ju tydligen påvisats, att dessa arbetare inom bageriyrket
hafva fullt lika bra, om icke mycket bättre aflöning än flertalet
andra yrkesarbetare. De hafva, som kanske inga andra handtverkare,
maten på stället, och troligt är, att om de, såsom förhållandet är
inom åtskilliga andra yrken, i synnerhet med lärlingar och äfven med
andra arbetare, i stället skulle få matpenningar och köpa sin mat ute
på kaféer och restauranter, deras inåt skulle blifva betydligt mycket
sämre.

Det har i en motionen närsluten bilaga af bageriarbetarne framkastats
det påståendet, att genom de säregna förhållandena vid bagerierna,
den der rådande bristen på snygghet och de dåliga hygieniska
förhållandena, bageriarbetarne högst sällan skulle uppnå någon hög
ålder. Jag kan icke fatta, hvarifrån bageriarbetarne fått detta påstående.
Om man vänder sig till statistiken, visar det sig, att det är
mycket bättre stäldt för bageriarbetarne, än här tycks framgå. Jag
har här en statistik, som öfverlemnats till utskottet för ordnande af
invaliditets- och arbetareförsäkringen, och jag ser deri, att bland deri
uppräknade yrkesutöfvare lefva af 1000 bagare och sockerbagare vid
15 års ålder, om jag t. ex. tager 60 år, 505 qvar, medan deremot
t. ex. ibland bokbindarne antalet qvarlefvande icke uppgår till mer
än 280, af boktryckarne icke mer än 295, bland tobaksarbetarne 309
och bland slagtarne 433. Nu finnes det visserligen en del yrken,
som visa ett bättre resultat, men redan hvad jag nu anfört visar, att
hvad som i bilagan framhållits icke är med verkliga förhållandet
öfverensstämmande. Om jag fortsätter ända till 75 års ålder, så lefva
af 1000 bagare vid 15 års ålder nu 198, då deremot af boktryckarne

Angående
lagbe »tämmelser

rörande
arbetstiden
för arbetare
i bageriyrket.
(Forts.)

N:o 34. 42

Fredagen den 26 April, e. m.

Angående blott 148, bland tobaksarbetarne blott 49 och bland “öfriga fabriksl<lmelser''*
arbetare" blott 91 vid nämnda ålder ännu lefva. Detta visar, att det
rörande icke %ger någon sanning i det påstående, som här blifvit gjordt.
arbetstiden I samma motion säges det också: “Följderna häraf låta sig lätt

för arbetare fatta, och vi behöfva ej mer än antyda, att den starka utbredningen
1 (Forte)***’ inom denna arbetareklass af en svår åkomma har sin anledning i ett
arbetssystem, som hindrar familj- och hemlif." Samma statistik visar
också, att det är ett misstag, att det inom detta yrke är sämre stäldt
än inom andra i detta afseende. Den visar nemligen, att procenten
af döda till följd af den här angifna sjukdomen inom bageriyrket är
4 procent, då den deremot bland slagtarne utgör 12 procent, bland skomakare
och sadelmakare 7 procent och bland skräddare och hattmakare
6''/2 procent. Således visar det sig, att motionären eller hans sagesman
här icke varit så synnerligen noggranna med sina uppgifter.

Jag skall icke upptaga tiden längre, men såväl af hvad jag nu
anfört som af den här åberopade broschyren och föregående talares
yttrande torde till fullo framgå, att ifrågavarande motion tillkommit,
utan att man närmare gjort sig reda för eller satt sig in i förhållandena,
utan blott trott på uppgifter, som sakna allt stöd af verkliga
förhållanden.

Det har också åberopats de utländska förhållandena, särskild! i
Norge. Ja, det lär vara så, att der är lagstadgad arbetstid för dessa
yrkesarbetare, men erfarenheten är ännu ganska liten, och så vidt
jag kunnat uppfatta, har den lilla erfarenhet, som finnes, icke visat,
att denna lag är till nytta hvarken för arbetsgifvare eller arbetstagare.

Då jag således tror, att hela denna motion icke stödt sig på
verkligheten och icke på något sätt kan gagna dem, hvilka motionären
vill gagna, så skall jag yrka afslag å motionen.

Då jag likaledes tror, att icke heller utskottet haft skäl att framkomma
med yrkande om skrifvelse till Kongl. Maj:t i en fråga, som
mig synes, att man åtminstone icke för närvarande bör röra vid,
emedan konseqvenserna då komma att sträcka sig ofantligt långt, och
jag tror, att både arbetsgifvare och arbetare skulle komma att beklaga,
om en lag på detta område komme till stånd, så skall jag be
att få yrka afslag äfven på utskottets hemställan.

Herr Sardell: Herr talman! Jag kan icke hjelpa att trots

hvad som blifvit sagdt af föregående talare, det synes mig, som om
svåra missförhållanden skulle vara rådande inom bageriyrket, missförhållanden,
som äro egnade att i hög grad påkalla lagstiftarnes
uppmärksamhet.

Att sådana missförhållanden finnas, synes framgå icke blott af
herr Hedins motion i allmänhet, utan särskildt af de protestskrifvelser,
som ingått från Sveriges bageriarbetare, och hvilka bestyrkas genom
instämmanden af ett icke ringa antal bagaremästare i landsorten.
Det synes äfven framgå af de undersökningar, som anstälts af lielsovårdsnämnden
här i Stockholm, äfvensom af sundhetsinspektörens rapporter,
som äro byggda på dessa undersökningar, och som i allt väsentligt
bestyrka herr Hedins uppgifter.

43 N:o 34.

Fredagen den 26 April, e. in.

Man skulle äfven kunna draga slutsatser beträffande förhållandena
hos oss deraf, att man i andra länder funnit för godt att antingen
redan införa lagar för reglerandet af arbetstiden i bagerierna eller
också står i begrepp att göra det, såsom förhållandet är i Tyskland.

Herr Ericson påstod, att bagarnes medellifslängd icke skulle vara
anmärkningsvärdt liten. Annorlunda har blifvit uppgifvet från andra
håll. Jag vet icke, hvilkendera uppgiften är den rigtiga, men hvad
som är ett faktum, är, att hägeriarbetarnes helsa och arbetskraft i
förtid brytes, ett förhållande, som i främsta rummet beror på arbetstidens
olämpliga anordning samt på de osunda och oregelbundna
lefnadsförlrållanden i öfrigt, som bageriarbetarne i följd deraf måste
underkasta sig.

Man kan icke klandra allmänhetens anspråk att få färskt bröd
tidigt om morgnarne. Men det vill jag dock säga, att om denna fördel
skall köpas med uppoffring af menniskors lif och menniskors
helsa, så förefaller mig priset väl högt. Icke behöfver allmänheten
lida någon egentlig nöd, äfven om den får sitt bröd något längre
fram på förmiddagen. Man skulle måhända äfven kunna anordna
saken på sådant sätt, att både allmänheten och bageriarbetarne blefve
belåtna, nemligen så att en maximalarbetstid faststäldes att gälla för
hela dygnet med någon afkortning för tjenstgöring om natten. Detta
är något, som visserligen icke ingår i motionärens framställning, men
det förefaller mig för min del, som om man skulle kunna bereda en
sådan utväg.

Här har vidare talats om förhållandena inom åtskilliga andra yrken.
Herr Andersson från Malmö talade om jordbruksarbetarne och huru
ansträngda de äro. Men af de statiska uppgifter, som meddelades i
herr Bergs för en tid sedan här i kammaren behandlade motion,
framgår, att dessa arbetare i regeln lefva länge och äro i åtnjutande
af god helsa. Deras vistelse i den friska luften och sunda lefnadssätt
i öfrigt bidrager dertill. Med bageriarbetarne deremot är förhållandet
helt annat. Det är nog antagligt att man bör i lagstiftningsväg
hjelpa arbetarne äfven inom andra yrken, men hvarje sak bör
tagas för sig. Man kan icke göra allt på en gång. Och i andra
länder har man i främsta rummet tänkt på bageriarbetarne, hvilket
tydligt ger vid handen, att missförhållandena inom detta yrke äro
särskildt svåra.

Vi hafva inom lagutskottet för öfrigt icke ansett oss kunna tillstyrka
bifall till herr Hedins motion oförändrad. Herr Hedin har
framlagt ett utarbetadt förslag till lag. Denna lag är fördelad i 14
paragrafer; det är således ett ganska omfattande lagförslag. Sådana
lagförslag bruka i regel komma från regeringen. De äro då åtföljda
af utlåtanden från högsta domstolens ledamöter, utlåtanden som för
lagutskottet äro en behöflig hjelp, särskildt med hänsyn till mängden
af de uppgifter, som åligga detta utskott.

Det är äfven en annan omständighet, som gjort, att utskottet ej
kunnat tillstyrka herr Hedins förslag. Det är den redogörelse från
Stockholms bageriidkareförening, som nyss blifvit utdelad i kammaren,
och som redan förut varit tillgänglig för utskottet. Ehuru Stockholms

Angående
lagbestämmelser

rörande
arbetstiden
för arbetare
i bageriyrket.
(Forts.)

N:o 34. 44

Fredagen den 26 April, e. m.

Angående
lagbestämmelser

rörande
arbetstiden
för arbetare i
bageriyrket.
(Forts.)

helsovårdsnämnds undersökningar i det väsentliga bestyrka herr Hedins
uppgifter, måste man dock fästa något afseende äfven vid dessa uppgifter,
som sålunda meddelats af bageriidkareföreningen. Äfven den
andra parten må ju höras.

På grund häraf har utskottet hemstält om ett skrifvelseförslag
till Kongl. Magt, i hrilket begäres, att frågan i första rummet måtte
utredas, att Kongl. Maj:t måtte undersöka, om klagomålen äro grundade,
och anhålles, att Kongl. Maj:t först derefter måtte framkomma
till Riksdagen med lagförslag i ämnet, för den händelse nemligen att
resultatet af undersökningen skulle blifva att sådan åtgärd behöfves.

Jag kan för öfrigt icke förstå, hvad Stockholms bageriidkareförening
skulle kunna hafva emot en sådan undersökning. Den kan
icke leda till annat än att bringa sanningen i dagen, och för denna
sanning bör väl ingen vara rädd, hvarken Stockholms bageriidkare
eller någon annan.

På grund af hvad jag nu anfört, skall jag be att få yrka bifall
till lagutskottets hemställan.

Herr Svensson från Stockholm instämde häruti.

Herr Hedin: Hvad den andre talaren i ordningen yttrade, var
jag icke i stånd att uppfatta, emedan det intensiva och envisa sorlet
gjorde, att det var omöjligt att höra något, åtminstone i större delen
af detta qvarter.

Deremot hörde jag så mycket bättre, hvad den förste talaren
sade, och jag skall söka bemöta det alltsammans punkt för punkt,
men så kort som möjligt.

Han började med att tala om de dryga böter, som i detta lagförslag
äro föreslagna. I afseende derpå skall jag blott erinra derom,
att i förordningen om minderåriges användande i arbete vid fabrik,
handtverk eller annan handtering stadgas i 17 §: “För öfverträdelse
af de i denna förordning gifna föreskrifter straffes näringsidkare med
böter från och med tio till och med tre hundra kronor. “ Detta är,
hvad maximibeloppet angår, etthundra kronor mera, än hvad i mitt
lagförslag förekommer.

Dessutom skall äfven fadern eller målsmannen, om han har vetskap
om öfverträdelse af denna förordning angående minderåriges användande
i fabriker, straffas med böter. Jag ber också att särskildt
få erinra, att ingenting är vanligare än att polisdomstolen i Stockholm
dömer en mindre kunnig arbetare, som tagit sig före att med hjelp
af en kamrat åtaga sig t. ex. måleriarbete i ett hus, till 100 kronors
böter, och detta endast för den ringa förseelsen att icke, jemlikt 1864
års förordning,^ hafva gjort anmälan, att han ville sjelfständigt utöfva
måleriyrket. Kanske jag härmed kan lemna frågan om böterna.

Hvad sedan beträffar samme ärade talares anmärkning, att jag
skulle vilja lägga ett sådant band på den personliga friheten, vill jag
säga, att jag aldrig har dyrkat friheten i den mening, att samhället
skulle vara fritt från skyldigheten att mot förtryck skydda de svage
mot de starke.

45 N:o 34.

Fredagen den 26 April, e. nr.

Han beklagade vidare, att jag icke inskränkt motionen till vissa Angående
fabrikationsformer. Ja, anledningen dertill är den, att, när man i la9<>estämandra
länder talat blott om eu lagstiftning för “bagerier" och dermed rörande
menat den stora fabrikationen, detta med skäl har väckt motstånd arbetstiden
just från de stora fabrikernas sida, derför att med en sådan lag skulle f°r arbetare
yppas tillfälle för andra att utan hinder af dess bestämmelser drifva Magert yrhet.
sitt yrke i en stor utsträckning. Det vill säga, att om man icke vill (Jorts-)
skapa ett privilegium för några, så måste lagbestämmelserna blifva
desamma för alla, hvilka drifva bageriyrket och idka handel med
bagerivaror.

Den ärade talaren yttrade vidare, att denna lag icke skulle kunna
öfvervakas. Man har hittills icke hört sägas att lagen om minderåriges
användande i fabriker, icke kan öfvervakas, men hvad man
klagat öfver har varit, att det icke från vederbörandes sida har vidtagits
sådana åtgärder, som behöfvas för att göra lagen effektiv. Att
den icke skulle kunna öfvervakas har ingen sagt, och i fråga om den
speciella lag, jag föreslagit, vore detta ändå lättare, än då det gäller
lagen om minderåriges användande i fabriker i allmänhet.

Herr Andersson upptog vidare en ur en i förgår afton här i
kammaren utdelad broschyr hemtad anmärkning af den oerhördt dumma
beskaffenhet, att det förvånade mig, att en sådan anmärkning fick den
äran att af honom upprepas. I alla händelser är visst, att dess nämnda
beskaffenhet ej gått förlorad derigenom, att anmärkningen blifvit upprepad
af herr Andersson. Det är jemförelsen mellan bageriarbetarne,
som bo i bageriet och äro nödsakade att beständigt vistas der under
de helsovådligaste omständigheter, jemförelsen mellan dem och boktryckeriarbetarne
i morgontidningarne, hvilka visserligen måste arbeta
en god del af natten, men som sedermera kunna uppsöka ett anständigt
hem, der de få hvila ut. Jag behöfver icke gå vidare för att
påpeka det orimliga uti att jemföra bageriarbetarne, som under större
delen af dygnet måste vistas i bageriets osunda lokaler, med de personer
— boktryckeriarbetare och journalister — som arbeta i morgontidningarne.

Han sade också, att jag borde hafva tänkt på uppassande på våra
hotell och restauranter. Ja, jag skall hafva den anmärkningen i
minnet till en annan gång och detta af ett särskilt skäl. När man
här har talat om tidsinskränkningar i rättigheten att utskänka starka
drycker, eu inskränkning, som skulle lända just dessa uppassare till
gagn, hvar befann sig den ärade talaren då?

År det vidare rimligt att jemföra jordbruksarbetarne med bageriarbetarne?
Den kanske ofta ganska långa tid, som de förra under
vissa förhållanden få arbeta, är väl icke att jemföra med detta ständiga
reglerade nattarbete i osunda lokaler, som bageriarbetarne äro
underkastade. Denna anmärkning är äfvenledes af den beskaffenhet,
att den ej borde hafva framkommit i en diskussion, på hvilken man
kan hafva anspråk att den skall allvarligt behandla ett ämne och belysa
detsamma. När den ärade talaren emellertid ansett sig kunna
göra en sådan jemförelse, skall jag tillåta mig erinra om den senaste
inspektion af ett bageri, som här i hufvudstaden egt rum. Den för -

N:o 34. 46

Angående
lagbestämmelser

rörande
arbetstiden
för arbetare i
bageriyrket.
(Forts.)

Fredagen den 26 April, e. m.

rättades i fredags eller lördags af sundhetsinspektören, och jag skall
i korthet upprepa resultatet af densamma. Bageriet i fråga är beläget
i n:o 50 Fleminggatan på Kungsholmen. Lokalen är en källare under
gårdens plan, en källare, dit man med svårighet krånglar sig ned
utför en helt och hållet mörk trappa. Väggarne der äro icke murade,
utan gråstensväggar och från dessa samt från taket flödar oupphörligt
våt smuts. Det går nemligen så till, att vattenångan under jäsningen
af brödet, blandad med mjöldammet, bekläder väggarne, så att der uppstått
en verklig svampvegetation; det rinner från väggarne, så att
arbetarne måste gardera sig genom att uppsätta säckar för att vattnet
icke skall rinna ner på dem eller — i degen. Med afloppet förhåller
det sig så, att det finnes en pöl, derifrån vattnet icke afrinner utan
måste bäras ut. Under sådana förhållanden få arbetarne arbeta under
åtminstone 13 timmar af dygnet; så lyder timantalet — högst —
enligt hvad arbetsgifvaren kunnat förmås att erkänna. Men en f. d.
arbetare, som nu sjelf är arbetsgivare i hufvudstaden, har i dag försäkrat
mig — och hans ord stå till troendes — att, då han tjenade i
detta bageri, var arbetstiden icke mindre än lö timmar om dygnet.
Är det sådana hygieniska förhållanden, som man vill jemföra med
jordbruksarbetarnes på landet?

1 den broschyr, till hvilken talaren på malmöhänken tycktes hysa
så stor tillit, men hvilken i sjelfva verket icke ådagalägger något
annat än en mycket hög grad af oförsynthet att förneka faktiska
förhållanden — jag skall endast framdraga ett enda exempel — förklaras
på sidan 14, att “hvad den så kallade “bagareskabben* vidkommer,
så är denna sjukdom visst icke vanlig, den förekommer
tvärtom ganska sällan och skötes samt isoleras då omsorgsfullt; och
den härrör för öfrigt ingalunda af den nämnda anledningen, utan af
slarf från arbetarnes egen sida.* Härtill är att svara, att dessa påståenden
strida fullkomligt mot de uppgifter, som erhållas från de
officiella läkarne här i staden. Jag har i dag besökt ett af de sjukhus,
der arbetare pläga vårdas för nämnda sjukdom. Jag skall icke
uppgifva det antal fall, som der förekommit under de gångna månaderna
af innevarande år, jag skall uppskjuta dermed, tills jag hunnit
få uppgifter äfven från de öfriga sjukhusen, men jag vill endast
nämna, att, om än dessa siffror äro förfärande, de dock icke visa på
långt när hela antalet personer, som lida af denna sjukdom, ty det
är icke alla, som söka vård på sjukhusen. Såsom exempel härpå vill
jag nämna, att å ett bageri här i staden, hvars belägenhet och egares
namn jag skulle kunna uppgifva, förlidet år samtidigt 8 af den till
12 uppgående arbetspersonalen voro behäftade med skabb, men att
af dem blott eu sökt inträde på sjukhus. I broschyren heter det, att
dessa sjuke “skötas och isoleras omsorgsfullt", men, om man frågar
läkarne, får man höra följande. Sundhetsinspektören berättade mig
ur sin egen erfarenhet, att till polikliniken vid Serafimerlasarettet
kom en man, som företedde denna obehagliga sjukdom. Professor
Wising tillkallade sina elever och assistenter och frågade mannen,
hvad hans yrke var. “Bagare*, fick han till svar. “Är det längesedan
ni var sysselsatt i bageriet", frågade professorn. “Längesedan? Jag

47 N.o 34.

Fredagen den 26 April, e. m.

har bakat i dag“, svarade mannen. Samma upplysning har jag fått Angående
i dag af en sjukhusläkare. Han meddelade, att arbetarne bruka komma lagbestämi
sin arbetsdrägt på en ledig stund till sjukhuset för att begära råd, ''rörande
och så återvända de till arbetet. Huru det förhåller sig med denna arbetstiden
sak, derom torde väl kanske läkarnes vittnesbörd betyda mer än den för arbetare
åberopade broschyren. bageriyrket.

Den förste, som vände sig till mig med uttalandet af den önskan lForts )
att jag skulle bringa denna fråga inför Riksdagen, var icke en arbetstagare,
utan det var en arbetsgivare i en af våra medelstora städer.

Detta var redan förliden vår. Sedan har saken upptagits af ett antal
bageriarbetare, hvilka inför mig skildrat det förfärliga tillstånd, hvarunder
de måste lefva, och jag skulle vilja se, huru den menniska kan
vara beskaffad, som skulle kunna höra dessa skildringar utan att
gripas af det djupaste medlidande. De kommo till mig och klagade
och i deras ord förnam jag ett återljud af samma klagan, som för två
år sedan hördes i den tyska riksdagen.

Det finnes — sade de — inga yrkpsarbetare i vårt land, som stå
så lågt som bageriarbetarne. Och hvarför? Det kommer sig deraf,
att det finnes ingen annan arbetarecorps, hvars medlemmar i samma grad
som dessa äro hemlösa. Må man betänka hvad det betyder att icke
hafva det simplaste rum med det torftigaste bohag till sitt förfogande,
der man kan åtminstone någon del af dygnet vara sin egen herre.

De måste arbeta under sådana förhållanden, som jag nyss skildrat
från ett bageri i hufvudstaden, och sedan söka sin hvila under förhållanden,
som äro omtalade i min motion och som jag skulle ytterligare
kunna specificera genom uppgifter, hvilka på min begäran samlats
och afse en viss tidpunkt, så att om tvist uppstode, det icke
skulle finnas någon tvekan om, under hvilket år och hvilken månad
det såg ut så eller så hos den eller den bagaren i hufvudstaden.

Men jag skall spara dessa dokument, åtminstone till dess jag tvingas
att anlita dem. Bageriarbetarne säga: det är icke möjligt för oss att
njuta af familjelif; de få af oss, som äro gifta, få endast en liten
stund på dagen göra ett besök i hemmet, vi hafva icke något rum,
der vi kunna njuta ro och hvila, ty man kan icke sofva i en sådan
värme, som det råder i åtskilliga bagerier, 35 grader Celsius, eller,
der man har maskinremmar, som gå genom det rum, der man hvilar,
eller der man oupphörligt störes af kommande och gående, som måste
passera igenom rummet, der man ligger, för att komma in i bageriet.

Må man besinna hvad det betyder att bringa strängt arbetande menniskai
en sådan belägenhet. Bageriarbetarne veta, att deras ställning icke
kan upphjelpas på annat sätt än genom afskaffandet af nattarbetet.

Skulle då — jag vill anföra ett par ord af en utaf dessa arbetare —
skulle då verkligen äfven Andra Kammaren, som väl ändock vill anse
det tillkomma sig att representera de orepresenterade, icke lyssna till
vår klagan? Han gjorde mig denna fråga, då jag svarade på en
föregående fråga: hvad utsigt hafva vi inom Riksdagen? Jag hänvisade
då till Första Kammarens beslut vid sistlidne riksdag rörande
undersökning om arbetstidens längd. “Ja“, sade han, “det trösta vi
oss lätt öfver, men vi trösta oss icke så lätt, om vi icke få under -

N:o 34. 48

Angående
lagbestämmelser

rörande
arbetstiden
för arbetare i
bageriyrket.
(Forts.)

Fredagen den 26 April, e. m.

stöd af Andra Kammaren, som är den egentliga folkrepresentationen,
efter hvad vi anse.”

Det höres ett nödrop från dessa arbetare. De klaga öfver att
den fysiska smutsen föder af sig moralisk smuts. Jag har bedt dem,
och de hafva, under vidhållande af att allt, som sades i deras skrift,
var bokstafligen korrekt, gått in på att i bilagorna till min motion
mildra åtskilligt, som vore så pass realistiskt, att det kunde i riksdagstrycket
för till och med icke alltför ömtåliga ögon taga sig allt för
svårt ut. Beskrifningen t. ex. på huru det går till på de ställen, der
man icke har en kommod för att tvätta sig och der man på logementet
tager upp kärlen, som användas till grädde och smör samt
använder dem till andra ändamål, huru det går till med rengöringen
af dessa kärl, bragte mig att utropa: men huru är detta möjligt? Jo,
herr Hedin, svarade man mig, besinna huru känslan förslöas under
sådana arbetsförhållanden! Detta är ett ångestrop från en stor
klass af arbetare, och det är rigtadt till Andra Kammaren, och om
denna kammare gifver sitt bifall till lagutskottets förslag, kunna de,
trots Första Kammarens afslag, hoppas på bättre tider.

Jag anhåller om bifall till lagutskottets förslag.

Med herr Hedin förenade sig herrar John Olsson, Bergström,
Berg, Eklund från Stockholm, Wavrinsky och Wallis.

Herr Höjer: Jag har begärt ordet endast och allenast för att
i den parlamentariska anständighetens namn inlägga en alldeles bestämd
gensaga mot den ytterligt grafva slutreplik, som den ärade
representanten från Malmö fann lämpligt att rigta mot herr Hedin.
Jag tror nemligen, ätt det kan vara nödigt, att inom denna kammare
åtminstone en röst höjer sig för att protestera mot detta, dess bättre,
sällsynta tilltag att med plumpheter öfverösa en politisk motståndare.

I sjelfva saken ber jag endast att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

I detta yttrande instämde herrar Falk, Palme, Johansson från
Stockholm, Eriksson i Bäck, G. Ericsson från Stockholm, von Frusen,
Broström, Eriksson i Elgered, Wavrinsky, Bergström, Wallis, Mahn,
Aulin och Norman.

Herr Anderson från Malmö ytttrade: Det var med anledning af
den siste talarens yttrande, som jag begärde ordet. Han ville nedlägga,
sade han, en allvarlig protest mot det sätt, hvarpå jag uppträdt mot
motionären, herr Hedin. Jag vill då säga, att jag icke kan förstå,
att det ligger något ondt i att tala sanning. Har jag sagt något, som
är osant, skall jag villigt taga det tillbaka; men jag kan bevisa, att
hvad jag nyss sagt är fullkomligt sant. Jag tror för öfrigt, att herr
Höjer med sin protest försvarar en sjuk sak. Har någon i denna
kammare kommit med personliga tillmålen mot såväl den ene som den
andre, så är det väl just den ärade motionären. Detta kan nog Andra
Kammarens protokoll utvisa. Och senast i afton har han gjort sig

Fredagen den 26 April, e. m.

49 N:o 34

skyldig till ett angrepp mot en enskild person, hvilket är så mycket Angående
mera ovärdigt, som denne person icke här kan försvara sig. År det lagbeetämanständigt
att här offentligt i kammaren och inför den stora allmän- Yrande
heten låta utbasuna något, som är temligen tvifvelaktigt? År det an- arZtstiden
ständigt att sätta denna mans existens på spel genom dylika uttalan- för arbetare i
den, de må vara sanning eller icke? Jag anser det åtminstone icke bageriyrket.
vara så. (Forts.)

Jag har nu fått upplysning om, att herr Hedins uttalanden i
vissa delar äro föga öfverensstämmande med sanningen. Den person,
som gaf mig dessa upplysningar, sade att det är osant, att, såsom herr
Hedin påstod, nämnda bageri är beläget i en källarelokal; det lisreer
i gatans nivå.

För öfrigt vet jag icke, att det är så orätt hvad jag yttrade mot
herr Hedin; ty många hafva ofta varit utsatta för herr Hedins personliga
anfall, och derför tycker jag att det kan vara betaldt som
qvitteradt.

Herr Hedin: Undersökningen af ifrågavarande bagerilokal är

verkstäld af Stockholms stads sundhetsinspektör, och protokollet öfver
inspektionen är färdigt. Det är hans i protokollet intagna uppgift,
som jag här har meddelat.

Herr Ivar Månsson: Jag vill med anledning af hvad som

här yttrats om den der bagerilokalen säga, att det synes mig, som
om Stockholms stads helsovårdsnämnd måtte sköta sig mycket illa,
då den tillåter, att sådant, som herr Hedin omtalade, får passera. Jag
kan emellertid icke förstå hvad Riksdagen har med den saken att
gorå. År det rimligt att upptaga Riksrlacrens tid mprl norm t som (Jen

Skulle Riksdagen börja på med att föreskrifva, när folk får lof
att arbeta? Skulle vi genom lag föreskrifva, att man icke får börja
att arbeta för än kl. 6 på morgonen, samt icke hålla på längre än till
kl. 6 på aftonen? Och skall folk, som vill arbeta, icke få använda
tiden dertill? Detta är för mig så obegripligt, att jag icke kan förstå,
huru man kan sätta något sådant i fråga. Om man tänker sig saken
praktiskt, skulle det då kunna inträffa att, om en bagare har en deg
till jäsning — och denna procedur försiggår på olika tid — men
den icke hinner blifva färdig till kl. 6 på aftonen, skall han då på
grund af lagens bestämmelse lemna allt åt sitt öde till dagen derpå?
Kan man verkligen vilja vara med om en skrifvelse i denna rigtning ?
Nej, man måste lagstifta på ett praktiskt sätt. Lefva bageriarbetarne
under så förfärliga förhållanden, som herr Hedin uppmålade, så är
det högst besynnerligt, att icke helsovårdsnämnden, sin pligt likmätigt,
griper in. Jag har aldrig hört talas om något dylikt från andra
håll. För öfrigt äro bageriarbetarne väl icke några lifegna, utan de
äro frie män, som arbeta när de vilja på dygnet, och vilja de icke
arbeta utöfver en viss tid, får arbetsgifvaren väl skaffa andra arbetare
att lösa af dem.

Hvad dessa arbetares kost beträffar, är jag nästan säker på, att
Andra Kammarens Prat. 1895. N:o 34. 4

ej har med att skaffa eller någon

sKviaisnet att laerg;

N:o 34. 50

Angående
lagbestämmelser

rörande
arbetstiden
för arbetare i
bageriyrket.
(Forte.)

Fredagen den 26 April, e. m.

med de anspråk, som nu för tiden finnas, arbetarne nog taga ut sin
rätt. Det är också i allmänhet förhållandet i städerna, att bageriarbetarne
sällan hafva kost och logi på arbetsstället, utan de bo och
intaga sina måltider på andra ställen.

Mig synes alltså att, såsom frågan nu föreligger, är det omöjligt
att vara med om utskottets förslag. Man bör icke slå in på denna
väg, ty då måste man också fortsätta med en mängd andra yrken, såsom
den förste talaren påpekade. Nej, låt hvar och en arbeta fritt och
sjelfständigt och så länge han behagar! Och hvad det öfriga beträffar
får väl helso vårdspolisen tillse, att de lokaler, som än vändas, äro sunda.

Jag yrkar afslag på utskottets förslag.

Herr Petersson i Brystorp: Den siste talaren förundrade sig
öfver, att lagutskottet kunnat tillstyrka en sådan skrifvelse, som det
här föreslagit. Jag å min sida förundrar mig öfver, att någon kan
vilja sätta sig emot afiåtandet af en sådan skrifvelse, då man läst
motionen och dess bilagor. Det är ju möjligt, att sundhetspolisen i
Stockholm icke fullgjort sin pligt i detta fall — det måtte verkligen
så vara. Men i händelse bageriarbetarne äro så öfveransträngda med
arbete, att de icke hafva någon tid öfrig för rengöring i bageriet*
vill jag hemställa, om det icke är skäl, att lagstiftningen på något
sätt ingriper.

Jag vill upplysa den senaste talaren derom, att utskottet alldeles
icke har godkänt motionen, och jag hänvisar honom i detta
hänseende till klämmen i utskottets betänkande, hvaraf framgår, att
så icke är förhållandet. Man har också — och detta är en annan
sak — förundrat sig öfver det slut, hvartill utskottet kommit. Men
hvad har Andra Kammaren gjort denna riksdag? Andra Kammaren
har bland annat antagit ett förslag af herr Berg om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anhållan om utredning angående normalarbetsdag.
Jag hemställer till herrarne, huru det skulle taga sig ut, om Andra
Kammaren, efter att hafva antagit ett dylikt allmänt förslag, nu skulle
afslå det föreliggande förslaget. Vore detta att handla konseqvent?

För öfrigt finnas lagbestämmelser i andra länder angående bagerier,
och man har icke hört några klagomål deröfver; och jag tror,
att man icke heller här i landet skulle förspörja några klagomål, i
händelse man beslutar sig för en skrifvelse till Kongl. Maj:t i detta
syfte. Jag förmodar, att, om en dylik skrifvelse beslutas, Kongl.
Maj:t kommer att vidtaga alla erforderliga åtgärder. Jag tror icke,
att herr Andersson från Malmö behöfver beteckna vare sig bageriidkarnes
eller bageriarbetarnes uppgifter såsom osanna; att de äro
öfverdrifna å båda sidor, vill jag gerna medgifva.

Den förste talaren nämnde om, huru förträffligt jordbrukarne
skulle hafva det stäldt med sina arbetare, att dessa arbetade från solens
uppgång till dess nedgång. Ja, möjligtvis vid jultid, men han skulle
komma under sommaren och se, om våra arbetare arbeta mer än 12
timmar om dygnet! Men denna årstid är dock solen uppe ännu
längre. Kan herr Andersson från Malmö förmå arbetarne att vara
med om så lång arbetstid, och vill han annonsera om det, så skulle

Fredagen den 26 April, e. m. 51

det säkerligen icke dröja länge, innan lian blifver eftersökt som fogde
från många delar af landet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Höjer: Herr talman! Då den ärade representanten från

Malmö nyss uti sitt anförande något oförsigtigt och, såsom det föreföll
mig, något oförsynt sökte att drapera sig uti den förorättades
mantel, vill jag säga honom, att min protest gälde alldeles icke hans
anförande i det hela, utan endast slutrepliken i detsamma. Jag vill
icke såra kammarens öron med att upprepa denna slutreplik, men jag
skall noga tillse, att den icke af herr Andersson bortjusteras ur det
stenograferade protokollet.

Öfverläggningen var slutad. Enligt de gjorda yrkandena gaf herr
talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan och
dels på afslag å såväl nämnda hemställan som den i ämnet väckta
motionen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Votering blef emellertid begärd och företogs
enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition
:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i förevarande utlåtande
n:o 34, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets hemställan
som den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen utföll med 92 ja mot 88 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

§ 8.

Slutligen föredrogs bankutskottets utlåtande n:o 10, med anledning
af väckta motioner om ändring i § 32 mom. 2 i bankoreglementet
i syfte att utsträcka tiden för återbetalning af afbetalningslån.

I förevarande ämne hade inom Andra Kammaren väckts två särskilda
motioner, nemligen af

dels herr N. Wallmark, som i motion, n:o 93, hemstält,

“att Riksdagen måtte besluta att ändra 32 § mom. 2 gällande i
reglemente för riksbankens förvaltning så, att momentet erhåller följande
ändrade lydelse:

Lånen återbetalas medelst erläggande hvar tolfte månad etc. (lika
med nuvarande lydelse);

N:o 34.

Angående
lagbestämmelser

rörande
arbetstiden
för arbetare i
bageriyrket.
(Forts.)

Angående
utsträckning
af tiden för
återbetalning
af afbetalningslån
i
riksbanken.

No 34. 52

Angående
utsträckning
af tiden för
återbetalning
af afbetalning
slån i
riksbanken.

(Fo rts.)

Fredagen den 26 April, e. m.

dels ock herr S. Arnoldsson, som i motion, n:o 120, i hvilkens
syfte herrar P. Pehrson, i Törneryd, N. Jönsson, i Gammalstorp och
A. Peterson i Hasselstad förklarat sig instämma, föreslagit,

“att mom. 2 i § 32 af bankoreglementet erhåller följande lydelse:

Lånen återbetalas, medelst erläggande hvar sjette månad efter utlåningsdagen
af minst en tiondedel utaf lånebeloppet jemte upplupen
ränta, vid äfventyr, om sådant försummas, att hela obetalda delen af
lånet varder till betalning förfallen.

Utskottet hemstälde:

a) att den af herr Wallmark väckta motionen ej måtte vinna
Riksdagens bifall, och

b) att ej heller den af herr Arnoldsson väckta motion måtte af
Riksdagen bifallas.

I fråga om mom. a) yttrade:

Herr Wallmark: Sedan Första Kammaren redan afgjort denna

fråga i enlighet med utskottets förslag och då ingen utsigt finnes att
i denna kammare få motionen bifallen, är ju frågan fallen för denna
riksdag, men då jag tror, att hon står upp igen, vill jag säga några
ord i saken och vill då först förutskicka den erinran, att riksbanken
borde vara till för folkets skull och icke tvärtom.

Den förändring i bankoreglementet, hvarom nu är fråga, skulle
enligt min öfvertygelse blifva fullkomligt oskadlig för riksbanken, men
till stor nytta för dem, som upptaga dylika län. Men herrar bankofullmägtige,
som vid flera tillfällen afgifvit yttrande i saken, anföra
så många omöjligheter mot detta förslag, att det mycket påminner
om de obotfårdiges förhinder.

Jag hade trött, att bankoutskottet skulle bevaka gäldenärernas
intressen och beakta deras ställning, men sedan föreliggande utskottsbetänkande
utdelats, erfar jag, att ingen inom utskottet försvarat deras
sak och velat göra deras afbetalningar drägliga. För min del beklagar
jag detta.

Bland herrar bankofullmägtige hafva dock år 1890 herrar friherre
Fock och L. O. Larsson afgifvit en reservation, och i år har lektor
von Friesen gjort detsamma; och de skäl, som dessa reservanter anföra,
äro så goda, att de omöjligen kunna bortresoneras. De säga bland
annat: “Den ifrågavarande lånefonden anlitas i främsta rummet af

innehafvare utaf mindre jordbruk; och dessa lån må nu upptagas för
afbetalning å köpeskilling, för anskaffning af inventarier eller för jordförbättringar,
så lärer ej kunna bestridas, att, under nu rådande jordbruksförhållanden,
endast i högst få fall de af handteringen upphemtade
inkomsterna medgifva en så betydlig afbetalning som ''/5 af kapitalet förutom
räntan under hvartdera af de närmast följande halfåren. Följden
häraf måste blifva, att, såvida ej särskilda tillgångar förefinnas, låntagaren
nödgas under amorteringstiden anlita nya lånevägar för anskaffning
af de till afbetalningarna erforderliga beloppen, eller ock måste
borgensmännen träda emellan, och då ofta äfven de inveckla sig i mer
eller mindre äfventyrliga låneoperationer. Att dessa olägenheter skulle

Fredagen den 26 April, e. m. 53

i väsentlig man förebyggas genom amorteringstidens utsträckning till
5 år, såsom motionären föreslagit, synes oss otvifvelaktigt. Afdelningskontorens
styrelser, hvilka öfver förslaget blifvit hörda, hafva ock
nästan enhälligt bekräftat den ifrågavarande olägenheten af den hastiga
amorteringen”.

Såsom synes, har jag föreslagit, att en afbetalning å ''/. af lånet
skulle göras hvar tolfte månad, och detta skulle obestridligen vara
bättre och lättare att fullgöra än att enligt herr Arnoldssons förslag
betala in 1/j0 af lånet hvar sjette månad, då man nemligen ser saken
från gäldenärens synpunkt.

Jag skall emellertid, herr talman, icke göra något yrkande om
bifall till min motion, men först och sist framhålla, att banken är
till för folkets skull och icke folket för bankens skull.

Vidare anfördes icke; utskottets hemställan bifölls.

Beträffande derefter mom. b) anförde:

Herr Arnoldsson: Herr talman! Skilnaden mellan herr Wall marks

motion och min består endast deruti, att jag yrkat, att afbetalningarna
skulle ske med •/,„ hvar sjette månad, under det att herr
Wallmark yrkat, att desamma skulle ske en gång om året med */.
för hvarje gång. Då nu herr Wallmarks motion redan är afslagen,
behöfver man icke vidare yttra sig om densamma.

Bankoutskottet har afstyrkt båda motionerna och för sitt afstyrkande
åberopat bankofullmägtiges utlåtande. Bankofullmägtige ha i
sin ordning aberopat styrelsernas för de olika afdelningskontoren
yttranden. Men härvid är att märka, att flertalet af afdelningskontorens
styrelser yttrat sig för bifall till de i detta syfte framkomna
motionerna. Det är endast styrelserna för tvenne afdelningskontor,
nemligen de i Göteborg och i Malmö, som afstyrkt den ifrågasatta
förändringen. Jag har också i min motion gjort en antydan derom,
att vid de större kontoren en utsträckning af betalningstiden möjligen
icke vore af behofvet påkallad. Ty lån af det slag, som här är i
fråga, äro icke atsedda för den större affarsverlden eller för de större
affärsmännen, utan de lämpa sig endast för t. ex. smärre jordbrukare,
industriidkare och handtverkare samt tjensteman ur de lägst aflönade
klasserna m. fl. Det torde vara lätt att tänka sig, om man ser saken
från låntagarnes sida, hvilken stor betydelse det skulle hafva för dem
att för hvarje gång få inbetala endast hälften af det belopp, som de
efter nu ° gällande lag måste betala. Från denna synpunkt har jag
utgått, då jag förnyade den motion i detta syfte, som förut varit inom
denna kammare flera gånger väckt.

Bankoutskottet säger, och de afdelningskontor, som yttrat sig
emot motionerna, hafva bland annat andragit, likasom det jemväl
nämnts från andra båll, att det skulle vara svårt att utsträcka afbetalningstiden,
derför att det skulle bli svårare att på förhand kunna
se, om låntagaren vore vederhäftig, då det gälde en längre tid för
inbetalningen. Denna svårighet tror jag är häfd derigenom, att lån -

N:o 34.

Angående
utsträckning
af tiden för
återbetalning
af afbetalning
slån i
riksbanken.

(Forts.)

N:0 34. 54

Angående
utsträckning
af tiden för
återbetalning
af afbetalningslån
i
riksbanken.

(Forts.)

Fredagen den 26 April, e. m.

tagaren redan nu är skyldig att hvar sjette månad, om så påfordras,
styrka sin och borgensmännens vederhäftighet, och i regel lär jemväl
påyrkas, att denna vederhäftighet styrkes en gång om året. Således
pröfvas säkerheten under alla förhållanden en gång om året, och detta
torde vara tillräckligt, äfven om lånen utsträckas så långt som med
en inbetalningstid af fem år. Vidare har man sagt, att om tiden för
inbetalningarne utsträcktes, skulle derigenom befordras ett utsträckt
borgenssystena. Det kan jag för min del heller icke tro på. Ty lån
mot borgen komma att existera under alla förhållanden, vare sig
riksbanken inskränker eller utvidgar inbetalningstiden. Jag tror derför,
att det är rigtigare att lemna låntagaren liberalare lånevilkor genom
en längre afbetalningstid än att göra vilkoren för stränga genom stora
och enligt mitt bedömande allt för stora afbetalningar. Då nödgas
låntagaren, som icke alltid kan åstadkomma medel till dessa stora
afbetalningar, att taga nya lån för att verkställa inbetalningarna, och
derigenom utsträckes än vidare borgenssystemet, ty låntagaren får då
söka lån i andra penningsinrättningar än riksbanken.

Vidare har framhållits, att den lånefond, som nu är anslagen för
afbetalningslånen, måhända skulle blifva otillräcklig. Så tror jag
heller icke skulle blifva förhållandet, ty nu råder den praxis, såsom
jemväl inhemtas af utlåtandet, att lånen icke inbetalas på föreskrifvet
sätt, utan det händer mycket ofta, ja, till och med i regel, att inbetalningarna
göras med nya reverser på återstoden af länet och ibland
till och med på lånets ursprungliga belopp. Således inflyter icke till
banken så mycket penningar, som skulle komma in, derest afbetalningarna
gjordes på föreskrifvet sätt. Jag har derför i min motion
åsyftat att ställa det så, att man kunde följa den gamla regeln att
“pruta noga och betala rätt''. Jag vill nemligen å låntagarnes vägnar
redan från början pruta med betalningsvilkoren, men också att de
sedermera skola på föreskrifvet sätt fullgöra sin betalningsskyldighet
i den mån lånen förfalla. Derigenom skola penningar kontant inflyta
lika fört som nu, och det skall således icke erfordras större fond än
nu för att fylla det lånebehof, som här är i fråga.

Vidare är att märka, hvad jag ock förmodar att en hvar af
kammarens ledamöter vet, att bankofullmägtige icke varit eniga i sitt
utlåtande, utan deremot finnes en reservation, och i denna är på ett
så tydligt sätt vederlagdt hvad bankofullmägtige hafva andragit, att
jag icke behöfver vidare yttra mig, utan jag hemställer allenast hos
herr talmannen om bifall till min motion.

Herr F r e d h o 1 m i Saleby: Herr talman! Mine herrar! Då jag

varit motionär i denna fråga icke mindre än 4 gånger, så får jag nu,
då frågan är bragt å bane från annat håll, tillkännagifva, att, oaktadt
jag icke varit med om motionen i år, jag likväl fortfarande hyser
samma åsigt i ämnet som förut. Jag hade nog tänkt att förnya min
motion äfven i år, men en viss grannlagenhet afhöll mig derifrån.
Från Skaraborgs län hade nemligen i år framlagts en motion rörande
bankväsendet i ett annat syfte. Vi hade förhoppningar om att Riksdagen
i år skulle besluta inrättandet af ett nytt afdelningskontor af

55 N;o 34.

Fredagen den 26 April, e. m.

riksbanken i Mariestad, på grund af vissa förespeglingar, som derom
blifvit gjorda. Jag tänkte då, att om det komme två motioner rörande
bankväsendet från samma län, skulle åtminstone den minst magtpåliggande
af dem falla. Men då nu ett par andra motionärer framdragit
frågan, kan jag, som jag sagt, icke annat än vidhålla den åsigt, jag
förut haft, eller att sådana lån skulle vara till stor nytta.

Orsaken, hvarför jag lagt fram min motion i ämnet icke mindre
än fyra gånger, bar icke berott uteslutande på mig sjelf, utan ock på
starka påtryckningar från olika delar af landet. Se vi på de båda
motioner, som i år äro framlagda, så härrör den ena från norra och
den andra från södra delen af landet, och när jag lade fram min
motion, så var ju den från mellersta delen af riket. Frågan har sålunda
rönt stor tillslutning från alla landsändar.

Första gången jag lade fram min motion, gick den i samma
rigtning som den af herr Wallmark nu framburna, eller att lånen
skulle inbetalas på fem år, men med blott en inbetalning om året.
När jag sedan andra gången framstälde förslaget, var det ett par af
bankofullmägtige, som ej ville gå in på detta förslag, utan framstälde
ett annat, nemligen att man skulle göra inbetalningar två gånger om
året, men ändock utsträcka afbetalningstiden till fem år. — Man har
nu inom riksbanken en fond anslagen till sådana s. k. afbetalningslån,
och af berättelsen finna vi, att icke mer än omkring 8 millioner af de
12 millioner, som äro anslagna, åtgå för detta ändamål. På grund
häraf har jag trott, att, om dessa motioner, den ena eller den andra,
bifölles, fonden ändå skulle räcka till, helst som den är så stor som
12 millioner.

Jag skulle helst vara böjd för att bifalla ett yrkande i den rigtning,
som angifves af den af herr Wallmark väckta motionen; men
då ett dylikt beslut troligtvis är omöjligt att genomdrifva, skall jag
inskränka mig till att yrka bifall till det förslag, som är framstäldt af
herr Arnoldsson.

Angående
utsträckning
af tiden för
återbetalning
af afbetalningslån
i
riksbanken.

(Forts.)

Herr Nyländer: Ehuru ingen reservation är bifogad detta bankoutskottets
utlåtande, vill jag dock nämna, att utskottet ej enhälligt
fattat det beslut, som i dess betänkande föreligger. För min del tillhörde
jag minoriteten, som ansåg, att utskottet bort tillstyrka Riksdagen
att bifalla det förslag, som af herr Arnoldsson framstiilts.

På grund af de skäl, som eu af bankofullmägtiges ledamöter till
stöd för detta förslag anfört och som i utskottets betänkande äro åter ?;ifna,

liksom ock på grund af hvad de båda föregående talarne här
ramhållit, ber jag sålunda att få yrka bifall till herr Arnoldssons
motion.

Herr Ericson i Ransta: Jag skall äfven be att få yrka bifall
till den af herr Arnoldsson väckta motionen.

Herr Themptander: Jag skall icke så här sent på aftonen
ingå i den mera principiella delen af frågan, med hvilken kammaren
säkerligen icke vill nu sysselsätta sig.

N:o 34. 56

Fredagen den 26 April, e. in.

Angående
utsträckning
a f tiden för
återbetalning
af afbetalning
slån i
riksbanken.

(Forts.)

Ehuru denna fråga förut alltid har haft att påräkna mycket
värma sympatier inom denna kammare, har dock bankoutskottet nu
lika litet som förut kunnat tillstyrka bifall till motionen, och torde
hufvudsakliga anledningen, hvarför majoriteten inom bankoutskottet
denna gång blifvit temligen stor, hafva legat deruti, att man företrädesvis
fäst sig vid det olämpliga uti att i detta fall nu införa en
förändrad bestämmelse, hvarigenom, såsom ju är åsyftadt, lånen skulle
göras begärligare, och att göra det, säger jag, innan man genom lag
har fixerat den summa, till hvilken fonden för afbetalningslån får
uppgå. Här säges visserligen och uttalas med mycken säkerhet, att
fonden med de 12 millioner, hvartill den för närvarande uppgår, skulle
vara tillräcklig äfven med dessa förändrade vilkor. Jag erinrar Eder
dock, mine herrar, om det förhållandet, att under den senaste tioårsperioden
vid två särskilda tillfällen fonden varit till nästan hela sitt
belopp använd och att den vid tidigare tillfällen varit ännu mera
anlitad. Nu är ju meningen att genom detta förändrade sätt för återbetalningen
göra lånen mera begärliga, och det ligger ofantligt nära
till hands att antaga, att den tidpunkt kan komma —i synnerhet om
ändrade ekonomiska förhållanden inträda, som göra lånebehofvet större
— då behotvet af dessa lån blir så stort, att de 12 millionerna blefve
otillräckliga. Då får jag för min enskilda del säga, att så länge
Riksdagen har i sin hand att genom en enkel bestämmelse i bankoreglementet,
hvilken kan tillkomma genom eu gemensam votering,
anvisa huru stora belopp som helst till afbetalningslånefonden, ligger
deruti en mycket stor fara. Helt annat är förhållandet uti det förslag,
som blifvit uppgjordt till förändrade bestämmelser för riksbanken. Der
är det genom lag bestämdt, att fonden för afbetalningslån icke får gå
utöfver ett visst belopp. De närmare vilkoren för lånen äro deremot
icke i lag bestämda; men det belopp af bankens fonder, som högst
får bindas i denna lånegren, är i lag fixeradt.

När vi fått denna nya lag och när vi fått full garanti för att
icke den ena millionen efter den andra kan genom gemensam votering
flyttas öfver till afbetalningslånefonden, må vi då möjligen tänka på
att förändra vilkoren och sättet för dessa låns begagnande; men intill
dess detta har skett, var pluraliteten inom bankoutskottet fullkomligt
ense derom, att det icke kan vara lämpligt att gifva dessa lån en form,
som skulle göra desamma mera begärliga.

Det är af detta skäl, som man ansåg tidpunkten för närvarande
icke vara lämplig för att bereda motionen framgång, då man ju kan
hoppas att under en snar framtid motse förslag till ny lag för riksbanken.
Det var, säger jag, under sådana förhållanden, som man nu
icke ville ifrågasätta den vigtiga ändring med afseende å dessa lån,
som af motionären föreslagits. Jag anhåller om bifall till utskottets
förlag.

Herr Peterson i Hasselstad: Herr grefve och talman! Mine
herrar! Då jag instämt i motionens syfte, torde dermed vara ådagalagdt,
att jag insett behofvet af en sådan förändring med afseende å
dessa lån, som här är ifrågasatt. Jag känner detta från den ort, jag

57 N:o 34.

Fredagen den 26 April, e. ro.

tillhör, och det var ock af den anledningen, som jag instämde uti
motionen.

Utskottet har i sitt betänkande såsom skäl för sin hemställan
om afslag anfört, att liknande motioner redan vid fyra föregående
riksdagar afslagits, och derför kunde utskottet icke tillstyrka bifall
till den nu föreliggande motionen. Åtskilliga andra invändningar, som
af utskottet i betänkandet anförts, hafva nyss af den ärade motionären
blifvit bemötta. — Att ett behof af den ifrågasatta förändringen
förefinnes, visa dessa oupphörligen återkommande förslag från olika
orter inom landet. Dermed synes åtminstone behofvet af en dylik
förändring vara styrkt.

Om nu, såsom här nyss blifvit yttradt, den nuvarande fonden
icke skulle räcka till för dessa lån, torde man i enlighet med den
anvisning, som gifvits af ett par f. d. bankofullmägtige, som äro
mycket förfarne i bankväsendet, kunna i någon mån höja räntan och
derigenom göra lånen mindre begärliga, så att fonden blefve tillräcklig
för sitt ändamål. Skall man af denna anledning vänta med att
genomföra denna lilla och enkla reform, hvilken, som motionären nyss
framhöll, gagnar just de smärre jordbrukarne och näringsidkarne, så
får man vänta länge, och jag tror icke, att detta är behöflig!. Det
är väl icke så säkert, att fonden kommer att just till följd af denna
lilla förändring åtgå, så att lånebehofvet icke fullständigt fylles.

Beträffande hvad som i öfrigt blifvit sagdt till försvar för utskottets
betänkande, har redan motionären deremot anfört hvad som
kan anses vara behöfligt, och jag skall derför inskränka mig till att
yrka bifall till motionen och afslag å utskottets hemställan.

Herr von Friesen: Herr talman! Såsom herrarne möjligen känna
till, är jag den af bankofullmägtige, som reserverat mig mot det slut,
hvartill bankofullmägtiges flertal kommit, och de skäl jag härför anfört
kunna herrarne se af utskottets betänkande. Jag skall derför
icke upptaga tiden med att nu redogöra för desamma.

Hvad som varit den hufvudsakliga grunden till min afvikande
uppfattning, har varit det, att jag anser, att då det är meningen att
hjelpa, så bör man också hjelpa så, att det blir något bevändt med
hjelpen; men såsom det nu är stäldt med afbetalningslånen, inträffar
det oupphörligt, att vederbörande synbarligen icke varit behjelpt med
den hjelp, som man velat lemna honom. Det synes mig således vara
rigtigare att, såsom också motionären här anfört, pruta bra, men betala
rätt. Det har också varit min uppfattning i denna sak. Att
man vid utlemnande! af ett lån skall vara temligen viss om att det
är omöjligt för låntagaren att uppfylla de stadgade vilkoren, synes
mig icke vara ett rätt förhållande. Då är det väl mycket bättre och
blir för både långifvare och låntagare betydligt fördelaktigare, om
han redan från början får lånet på sådana vilkor, att han har utsigt
att, utan att ytterligare sätta sig i skuld, kunna inbetala detsamma.
Derigenom kommer han in på eu mycket bättre ekonomisk väg, än
om han tvingas att — med skuld betala skuld.

Förutom hvad af fullmägtige emot förslaget anförts, har inom

Angående
utsträckning
af tiden för
återbetalning
af afbetalningslån
i
riksbanken.

(Forts.)

N:0 34. 58

Angående
utsträckning
af tiden för
återbetalning
af afbetalningslån
i
riksbanken.

(Forts.)

Fredagen den 26 April, e. m.

utskottet särskildt framhållits, att “sparbanker och andra penningförvaltande
inrättningar i ökadt omfång sysselsätta sig med utlåning
af penningar med afbetalning af en tiondedel hvar sjette eller tolfte
månad. “ Ja, det tror jag också vara förhållandet, och detta bevisar
först och främst, att riksbankens utlåning från denna fond kommer
att allt mer och mer aftaga, om icke förändrade vilkor blifva
gällande för utlåningen. Och för hvarje million, med hvilken utlåningen
minskas, minskas äfven bankovinsten med 45,000 kronor om
året. Man har förut här framhållit, huru liten bankovinsten är; men
nu vill man icke medgifva sådana förändringar, som göra det möjligt
för riksbanken att konkurrera med dessa “sparbanker och andra
penningförvaltande inrättningar*, som i ökadt omfång utlemna lån
på fördelaktigare vilkor än riksbanken. Men derutaf, att dessa bankinrättningar
i ökadt omfång sysselsätta sig med dylik lånerörelse, följer
å andra sidan alldeles icke, att det för allmänheten är lika fördelaktigt
att der upptaga sina lån som att, om betalningsvilkoren vore
lika, låna dessa penningar från riksbanken, ty man vet icke, hvilken
ränta allmänheten får betala på dessa lån, som utlemnas från sparbanker
och dylika inrättningar. Det kan ju hända, att den ränta,
som allmänheten der får betala, är högre än den, som riksbanken
fordrar, eller för närvarande 4 */2 procent. Och slutligen, om räntevilkoren
äro lika fördelaktiga på de andra hållen som uti riksbanken,
är det ju icke att befara, att det någonsin skall komma derhän, att
fonden behöfver ökas. Tv får man låna på lika förmånliga vilkor i
sparbankerna som i riksbanken, finnes ju ingen särskild anledning att
anlita riksbanken.

Det hufvudsakligaste skälet, som anförts mot den föreslagna förändringen,
vidrördes af ordföranden i bankoutskottet. Det var nemligen
det, att man ville hafva en lag, som bestämde, huru stor denna
fond skall vara. Jag är alldeles ense med honom och med alla dem,
som hafva med riksbanken att göra, deruti, att det icke vore nyttigt
för riksbanken, om en alltför stor del af dess kapital vore bundet i
sådana papper som reverser för afbetalningslån. Riksbankens förnämsta
uppgift är ju att se till, att penningväsendet i landet hålles
i godt stånd, och det kan icke riksbanken göra med en stor del af
sina tillgångar, bundna i så långa papper som de, hvilka här äro
i fråga. Men jag tror, att man uti Riksdagens ömhet om riksbanken
har tillräcklig garanti för att denna fond icke skall blifva större, än
den kan och får vara.

Hvilken större garanti får man, om bestämmelsen angående fondens
storlek blefve lag? Att Kongl. Maj:t kan sätta sig emot fondens
ökande, att den ena kammaren ensam kan sätta sig emot fondens
ökande. Men jag tror ej det är så farligt, äfven om fondens storlek,
såsom nu är förhållandet, kan ändras genom gemensam omröstning.
Jag tror, som sagdt, att riksbanken är till den grad representationens
ögonsten, att Riksdagen ej vill vidtaga någon åtgärd, hvilken uppenbarligen
är till skada för Riksbanken. För min del tror jag således
ej, att den garanti, som är ifrågasatt, i verkligheten är behöflig. Det
bevisas ju ock deraf, att genom gemensam votering motioner sådana

59 N:o 34.

Fredagen den 26 April, e. m.

som dessa gång efter annan blifva afslagna. Icke har det erfordrats Angående

någon särskild garanti för att skydda riksbanken i det hänseende,

som här är i fråga. återbetalning

Jag tror således ej, att den förespeglade faran är afsevärd, och af afbetalliar
derför icke funnit mig af hvad utskottet anfört så öfvertygad, att ningslån i
jag hör frångå den mening, jag i reservationen till fullmägtiges protokoll
uttalat.

Med herr von Friesen instämde herrar Wavrinsky, Erickson i
Bjersby, Persson i Rinkaby, Ivar Månsson, Andreasson, Bengtsson i
Häradsköp, Hammarström, Larsson från Upsala, Anderson i Hasselbol,

Halm, Nilsson i Kattleberg, Carlsson och Nyländer.

Herr Henricson yttrade: Att utsträcka tiden för afbetalningslånens
återgäldande kan enligt mitt förmenande ej vara lämpligt för
riksbanken. Man kan ju också komma till denna öfvertygelse, om
man tänker på, att det icke är någon af våra enskilda banker, som
begagnar en sådan låneform som denna; och hoppas man, att riksbanken
en gång skall komma att öfvertaga all sedelutgifningsrätt,
hör man ej binda den vid så tunga former som dessa.

En föregående talare har repeterat hvad ett par reservanter vid
ett föregående tillfälle i frågan anfört, då de gifvit en hänvisning åt
landtbrukarne att använda dessa lån till afbetalning på köpeskillingar
och inventarier. Jag hemställer till de herrar, som äro något hemma
i jordbruksförhållanden, huru vida det kan vara lämpligt att gifva
en sådan hänvisning, eller huru vida det skall vara möjligt för jordbrukarne
att existera, om de hygga sin ekonomi på så korta lån att
använda till afbetalning å köpeskillingar. Nej, jordbruket nu för
tiden är ej af den beskaffenhet, att man kan afbetala sådana skulder
på så kort tid som 5 år. Jag tror visserligen också, att det blir
svårare för den, som behöfver ett tillfälligt lån, om tiden utsträckes
till 5 år, att få borgen för dylikt lån; likasom ock risken för banken
då måste blifva större. Detta synes mig vara alldeles klart. Hafva
vi endast denna fond, 12 millioner kronor, att fördela på 13 olika
afdelningskontor, som finnas, är det alldeles uppenbart, att ej hela
beloppet på en gång kan vara ute. Vid ett par föregående tillfällen
har dock den allra största delen varit tagen i anspråk. Om sålunda tiden
utsträckes till dubbelt så lång, som den nu är, kunna ej mer än halfva
antalet låntagare blifva tillgodosedda. Ty om man fördelar 12 millioner
kronor på 5 år i stället för 2''/2 år, blir ju detta händelsen, förutsatt
att inbetalningen sker på samma sätt vid längre som kortare
amorteringstid.

Jag skall ej vidare upptaga tiden, utan anhåller på grund af det
anförda att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Pehr son i Törneryd: Jag medgifver gerna, att låne formen

i fråga är tung, och jag vill göra äfven ett annat medgifvande,
nemligen att den ej är så särdeles billig att använda för den lånebehöfvande.
Men när framställningar, sådana som den förevarande,

N:o 34. 60

Angående
utsträckning
af tiden för
återbetalning
af afbetalningslån
i
riksbanken.

(Forts.)

Fredagen den 26 April, e. m.

göras gång efter annan från olika delar åt landet, torde deri ligga
ett bevis för, att behofvet af denna låneform fortfarande förefinnes.
Det är sant, hvad herr Henricson nyss sagt, att det ej kan skäligen
sättas i fråga, att man skulle kunna betjena sig mycket af denna
låneform, när det vore fråga om att hastigare amortera en köpeskilling,
betalningen för inköpta inventarier, kreatur och dylikt. Men
å andra sidan finnes det många andra saker, som föranleda behofvet
af att låna. Det har ju visat sig, att lånen blifva efterfrågade och
troligen skulle blifva ännu något mera efterfrågade, derest man ville
lemna den lilla eftergift i amorteringsvilkoren, som motionären föreslår.
Det förefaller mig ligga en viss billighet i detta. Jag vet ejr
om Riksdagen bör hindra riksbanken att gå till mötes genom att mot
den lånebehöfvande allmänheten visa denna billighet. Jag har trott,
att riksbanken bör i sådant fall kunna anlitas, och man bör kunna
hafva det anspråket på riksbanken, att den går till mötes äfven den
mindre bemedlade och dem, som i allmänhet hafva svårast att få låna,
utan att uppställa allt för hårda lånevilkor.

Hufvudsakligen på dessa skäl vill jag för min del biträda motionärens
förslag, hvarjemte jag vill hafva sagt, att jag tror, att lånefonden
i fråga kommer fortfarande, äfven om bifall lemnas till motionärens
förslag, att räcka till. Jag tror det derför, att det visat sig,
att hittills ett öfverskott i regeln funnits på omkring 3 millioner
kronor. Jag är för min del alldeles öfvertygad derom, att denna
12-millionerfond, såsom den nu är till sitt belopp, skall vara fullt
tillräcklig, äfven för den händelse motionärens framställning skulle
bifallas, i hvilken jag för min del instämmer.

Häruti instämde herrar Sjöberg, Svensson frän Karlskrona, Andersson
i Backgården och Magnusson.

Herr Holmgren: Inom utskottet understödde jag herr Arnoldssons
motion, fastän jag ej reserverade mig mot det slut, hvartill utskottet
kom. Jag vidhåller fortfarande samma uppfattning i frågan, som jag
hade vid 1893 års riksdag, då samma fråga förevar till behandling
i utskottet. Som kammaren torde erinra sig, reserverade jag mig då
mot utskottets förslag. Samma skäl qvarstå fortfarande för den
reform, herr Arnoldsson föreslagit. Väl är det sant, såsom utskottet
ock i slutet af motiveringen påpekar, att sedan dess Riksdagen skrifvit
till Kongl. Maj:t med begäran att få framlagdt förslag rörande omorganisation
af riksbanken. Om jag vore viss på, att ett sådant förslag
skulle framkomma redan vid nästa riksdag, skulle jag ställa mig
på utskottets sida. Men det torde kanske möta svårigheter att få
ett förslag, som tillfredsställer alla, och man torde derför få vänta
någon tid, innan de olika meningarna hinna sammanjemkas och någon
bankreform sålunda kan blifva genomförd. Således tror jag, att behofvet
af en förändring i den rigtning, motionären angifvit, fortfarande
qvarstår.

Jag skall derför, herr talman, yrka bifall till motionen.

61 N:o 34.

Fredagen den 26 April, e. m.

Herr Themptander: Blott några få ord. Här sades nyss, att

riksbanken är .Riksdagens ögonsten. Jag vill erkänna, att det är ett
fullkomligt riktigt uttalande. Men jag är ej i samma grad öfvertygad
derom, att lika varm som kärleken är, lika bestämdt behjertar man
och bar öppet öga för de vilkor, som måste uppfyllas, derest riksbanken
skall kunna motsvara den uppgift, man vill anvisa densamma.
Den diskussion, som förts i dag, synes ej minst vittna derom, att
kammaren ej i främsta rummet ställer på riksbanken derpå syftande
fordringar. Det är, mine herrar, dock förhållandet, att det finnes
ingen sedelutgifvande bank i verlden, hos hvilken förekomma så beskaffade
lån som dessa. Men man kan ju hafva och har också alltid
haft konsideration för denna rena egendomlighet inom den svenska
riksbanken, som ligger i dessa af betalningslån. Och derför hafva alla,
som haft att yttra sig i frågan, velat medgifva, att vissa belopp af
riksbankens fonder få bindas i så beskaffade papper, ehuru de icke i
någon mån kunna anses vara bankmessiga. Men när den siffran är
satt till 12 millioner kronor, hafva vi verkligen, i förhållande till
riksbankens fonder, dock kommit ganska högt. Att dessa 12 millioner
funnits sedan många år tillbaka, då riksbankens fonder voro lägre,
än de nu äro, det är visserligen en sanning; men då hade man ännu
ej kommit så långt i sina önskningar om ett snart skeende realiserande
af planen att få riksbanken att ensam öfvertaga sedelutgifningen
inom landet. Jag får upprigtigt säga, att det finnes ingen varmare
vän af den reformen än jag. Men herrarne veta mycket väl, att den
reformen har mött och kommer att möta mycket starkt motstånd. Man
kan derför befara, att åtskilliga svårigheter skola ställa sig hindrande
i vägen för det åsyftade målets uppnående, ehuru jag må säga, att
tankarne mer och mer mognat i rigtning af att få den reformen
genomförd. Men å andra sidan finnes det intet verksammare medel
att skrämma mig och många med mig, som kunna vara anhängare
af den reformen, än att fatta så beskaffade beslut som det, hvilket
herrarne nu ifrågasätta. Ty är det så, att bankens medel skola bindas
i så långa lån som 5 års afbetalningslån och att till den ändan skall
anvisas den ena millionen efter den andra af riksbankens medel genom
gemensam votering, då, mine herrar, närma vi oss sannerligen icke
till det mål, till hvilket vi vilja föra riksbanken fram, utan vi undanskjuta
allt mer den tidpunkt, då denna kammare kan hafva utsigt
att få se sina önskningar i den vägen genomförda.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Herr Zetterstrand instämde häruti.

Herr Jönsson i Gammalstorp: Det är beaktansvärdt, med hvilken

ihärdighet herrar bankofullmägtige och bankoutskottet motsätta sig detta
atbetalningslånens utsträckande. I allmänhet brukar det ligga i bankernas
intresse att låna ut penningar och gifva lånen på de vilkor,
att låntagarne finna sig mera betjenade af dem. Jag hoppas, att det
ej skall dröja alltför länge, innan bankofullmägtige och bankoutskottet
finna anledning ändra sina åsigter i detta fall.

Jag ber att få yrka bifall till herr Arnoldssons motion.

Angående
utsträckning
af tiden för
återbetalning
af afbetalningslån
i
riksbanken.

(Forts.)

N:o 34. 62

Fredagen den 26 April, e. m.

Angående Herr von Friesen: Blott några ord med anledning af ord afTidenn7sr

brandens i bankoutskottet senaste yttrande.

återbetalning Jag tror ej, att den omständigheten, huruvida dessa lån äro
af afbetal- bundna under 2 ‘/2 år eller 5 år har något att betyda med afseende
ningslån i på bankens förmåga att fylla sin uppgift såsom sedelutgifvande bank.
riksbanken. Bankoutskottets ordförande har sjelf rigtigt anmärkt, att denna låne''
or ■'' form är något, som är alldeles egendomligt för den svenska riksbanken
och icke eljest förekommer i en sedelutgifvande bank. Det är ock
derför, som en bestämd fond är för ändamålet afsatt. Det är en rörelse,
som är alldeles vid sidan af riksbankens öfriga verksamhet. Så länge
den fonden hålles inom rätta gränser, är det för riksbanken ingen
som helst fara. Om lånen ur den fonden inbetalas på 2 */2 är eller
5 år, är, såsom jag redan sagt, icke alls af betydelse för bankens förmåga
att uppfylla sina skyldigheter såsom sedelutgifvande bank. Men om
denna fond blir för stor i förhållande till bankens tillgångar, då erkänner
jag, att riksbanken kommer i en betänklig fara.

Den ärade talaren anförde, att denna fond af 12 millioner kronor
bestämdes för flera år sedan, redan 1879. Så är ock förhållandet.
Men då var bankens grundfond endast 25 millioner kronor, nu åter
uppgår den till 50 millioner kronor. Det är således tydligt, att riksbankens
ställning, hvad denna fond angår, har högst betydligt förbättrats
på den senare tiden. Någon fara för riksbanken förekommer
således alls icke, så vida ej denna fond skulle blifva obehörigen ökad.
Då inträder en fara, men ej genom att bestämma de eller de terminerna
för lånens inbetalande.

Hvad beträflar de större eller mindre utsigterna för denna kammare
att få sina önskningar om en bankreform genomförda, så tror
jag alls icke, att dessa önskningars uppfyllande beror af den nu föreliggande
frågans behandling i kammaren. Jag tror, att denna kammare
skall veta att, då tiden är inne, finna det rätta medlet för detta måls
uppnående. Det är ett sådant medel, som redan åstadkommit den
förändring i tänkesättet, hvilken bankoutskottets ordförande omnämnde.

Herr Henricson: I allmänhet brukar man ej vidtaga någon

reform, utan att anse den nödig och nyttig. Men är nu denna reform
alldeles nödig? Finnas ej i de flesta sparbanker kapital, som äro tillgängliga
för utlåning mot ränta, som ej kan anses oskäligt hög. Och
hafva ej sparbanker för närvarande större penningbelopp stående på
upp- och afskrifningsräkning? För landtmännen äro sparbankslån i
allmänhet fördelaktigare, ty de äro i de flesta fall stälda på 10 års
amortering. Jag anser således, att det alls icke är nödigt för närvarande
att ingå på denna reform och vidhåller derför mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundell: Jag skall blott be att få upplysa bankoutskottets

ordförande derom, att våra enskilda banker, som äro sedelutgifvande
och icke äro så starka som riksbanken, ganska ofta bevilja så lång
utsträckning i tiden på inbetalningen af sina utlemnade lån som 5
år. De kunna konkurrera med riksbanken och få penningarna utlånade,

63 N:o 34.

Fredagen den 26 April, e. m.

ehuru de taga eu eller annan procent mer i ränta än riksbanken,
derför att de ej äro så noga som riksbanken att fordra lånens snara
inbetalande. Jag kan ej finna annat, än att det skulle vara till fördel
för riksbanken att äfven bestämma enahanda vilkor.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen
enligt de gjorda yrkandena propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället till
herr Arnoldsons i ämnet väckta motion. Herr talmannen förklarade
sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra
propositionen, men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad bankoutskottet hemstält i mom. b) åt
förevarande utlåtande n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit den af herr Arnoldsson i ämnet väckta motion.

Omröstningen visade 53 ja, men 69 nej; hvadan kammaren, med
afslag å utskottets hemställan, bifallit den ifrågavarande motionen.

§ 9.

Anmäldes och godkändes sammansatta banko- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 26, till Konungen, med begäran
om utarbetande och framläggande till Riksdagens antagande af visst
tillägg till gällande myntlag.

§ io.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 12,5 0 på natten.

Angående
utsträckning
af tiden för
återbetalning
af afbetalningslån
i
riksbanken.

(Forts.)

In fidem

E. Nathorst Böös.