RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1895:32)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1895. Andra Kammaren. N:o 32.

Onsdagen den 24 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 17 dennes.

§ 2.

Företogs val af en ledamot i Riksdagens särskilda utskott n:o 1
efter numera ledamoten af Första Kammaren herr friherre G. S. Åkerhöna;
och befans efter valförrättningens slut härtill hafva blifvit
utsedd herr M. Arhusiander med 155 röster.

Närmast i röstetal koinmo herrar friherre G. Lagerbring och
P. O. Wikström med hvardera 2 röster.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående det i nästförestående § omförmälda
val.

§ 4.

Hänvisades till statsutskottet Kong!. Maj:ts proposition till Riksdagen,
angående försäljning till aktiebolaget Visby cementfabrik af ett
område af Visborgs kungsladugård i Gotlands län.

Till behandling af bevillningsutskottet öfverlemnades herr G. Janssons
i Krakerud i gårdagens sammanträde bordlagda motion n:o 181.

§ 6.

Föredrogos och bordlädes för andra gången;
bankoutskottets utlåtande n:o 10, samt
lagutskottets utlåtanden n:is 36 och 37.

Andra Kammarens Prat. 1895. N:o 82.

N:o 32.

Onsdagen den 24 April, f. m.

Angående
förslag till lag
om aktiebolag.

§ 7.

Efter föredragning af Första Kammarens protokollsutdrag, n:o 154,,
innefattande delgifning af bemälde kammares beslut öfver dess tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 4, i anledning af väckt motion om meddelande
af nya bestämmelser angående utöfvande af läkareverksamhet
och handel med läkemedel, beslöt Andra Kammaren hänvisa detta
ärende till behandling af dess tillfälliga utskott n:o 2.

§ 8.

Jemlikt derom förut fattadt beslut företogs nu till behandling
särskilda utskottets n:o 1 utlåtande n:o 1, i anledning af dels KongL
Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag om handelsbolag
och enkla bolag, lag om aktiebolag, lag om vissa föreningar för
ekonomisk verksamhet, lag om aktiebolag, som drifva försäkringsrörelse,
lag angående ändring i vissa delar af strafflagen, lag om ändring i
vissa delar af förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
den 4 maj 1855, lag angående ändring i 10 § af förordningen
om tioårig preskription och om årsstämning den 4 mars 1862, lag om
registrering af bankaktiebolag samt lag om ändring i vissa delar åt
lagen angående handelsregister, firma och prokura den 13 juli 1887;
dels väckta motioner i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om aktiebolag.

För att afgifva förslag i fråga om sättet för föredragningen af
ifrågavarande utlåtande hade ordet begärts af

Herr vice talmannen Östberg, som nu i sådant afseende anförde:
I afseende å föredragningssättet tillåter jag mig föreslå:

att betänkandet föredrages punktvis, men att början göres med
punkten 2, derefter punkten 3, sedan punkten 1 och derefter de återstående
punkterna i den ordning, de finnas i betänkandet upptagna,
att vid föredragningen af hvarje punkt det dertill .hörande lagförslaget
föredrages paragrafvis, de särskilda rubrikerna näst efter de
paragrafer, dit de höra, och sist utskottets hemställan,

att vid föredragning af förslaget till lag om aktiebolag början
sker med 66 §, derefter 1 § och sedan paragraferna i nummerföljd,
samt slutligen, att, för den liändelsee utskottets förslag skulle
komma att i vissa delar af den ena eller andra kammaren återförvisas,
utskottet lemnas öppen rätt att, vid ärendets förnyade behandling i
afseende å de paragrafer, hvilka blifvit med eller utan ändring godkända,
föreslå sådana jemkningar, som af ifrågasatta förändringar i
återförvisade delar kunna föranledas.

Hvad herr vice talmannen sålunda föreslagit bifölls af kammaren.

I följd häraf föredrogs nu till en början § 66 i utskottets förslag
till lag om aktiebolag, hvilken § var af följande lydelse:

N:o 32.

Onsdagen den 24 April, f. m.

Hos den myndighet i Stockholm, som Konungen bestämmer, skall Angående
foras aktiebolagsregister för inskrifning af de uppgifter, hvilka enligt fSrsla9 tUl la9
denna lag skola för registrering anmälas eller hvilkas intagande i ^Forts) ”?''
registret eljest är eller varder föreskrifvet.

För anmälningsskyldighetens fullgörande svare styrelseledamöterna
eller, der bolaget är upplöst annorledes än genom konkurs, liqvidatorerna.

Herr vice talmannen Östberg erhöll å nyo ordet och yttrade:

Jag ber att få hemställa, att diskussionen om den nu föredragna
6ö § äfven måtte få röra sig om förslaget till lag om aktiebolag i
dess helhet.

Jemväl denna hemställan bifölls; och blef den ifrågavarande paragrafen
härefter af kammaren godkänd.

I enlighet med den beslutade föredragningsordningen föredrogs nu

§ 1 i föreliggande lagförslag, hvilken § godkändes.

§ 5.

Godkändes jemväl.

För § 3 hade utskottet föreslagit följande lydelse:

“Delegarnes tillskott skola fördelas i aktier å lika belopp i svenskt
mynt.

Aktie vare mot bolaget odelbar.

År aktiekapitalet ej till visst belopp bestämdt, skall lägsta beloppet
(,minimikapitalet) utgöra minst tredjedelen af högsta beloppet (maximikapitalet).
J1Jj må aktiekapitalet eller, der det ej år till visst belopp
bestämdt, minimikapitalet sättas lägre än tiotusen kronor eller aktie
lyda å mindre belopp ån femtio kronor, utan Konungen för särskildt
fall gijver tillstånd dertill

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Bergström: Herr talman! Såsom kammarens ledamöter

hafva sett, innehåller den nu föredragna 3 § en mycket stor nyhet,
nemligen en minimigräns för de belopp, hvartill såväl aktiekapitalet
som aktien får, utan Kongl. Maj:ts särskilda medgifvande, sättas. Denna
minimigräns har, kan man säga, tillkommit på grund af en anvisning
i Riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj:t af år 1885 med begäran om
utarbetande af förevarande lagförslag. I det ursprungliga, af bolagskomitén
utarbetade lagförslaget, har minimigränsen för aktiekapitalet
blifvit satt till 25,000 kronor och för aktiebeloppet till 100 kronor.

Särskilda utskottet har emellertid på anförda grunder nedsatt dessa
siffror till respektive 10,000 kronor och 50 kronor. Jag hemställer

N:0 32. 4 Onsdagen den 24 April, f. m.

Angående emellertid till kammaren, om icke, oaktadt denna utskottets nedsättjörsiag
till lag njng; paragrafen i fråga kommer att göra hela den nu föreslagna lagen
om aktiebolag. Qm aktiebolag till en lag, som uteslutande blifver användbar för stor^
'' kapitalet, och om icke genom densamma det absolut omöjliggöres för

det lilla kapitalet och för småfolket öfver hufvud taget att begagna
sig af en sådan företagsform som aktiebolag.

Visserligen hafva såväl bolagskomitén som äfven senare regeringen
och särskilda utskottet antydt, att motiven för den föreslagna nedsättningen
vore att söka i omsorgen för de mindre bemedlade. Utskottet
yttrar härom i sista stycket af denna paragrafs motivering:
“om akties nominalbelopp är allt för lågt, måste man befara, att aktierna
placeras hos föga bemedlade personer, som sakna förmåga att bedöma
ett företags utsigter och att under bolagets fortvara bevaka sin rätt."
Det är sålunda en viss omsorg, en viss månhet om dessa personer,
att de icke skola inlåta sig på dylika företag, som dikterat detta förslag
från vederböraudes sida. Men dessa personer kunna i stället
använda en annan företagsform, nemligen föreningar för ekonomisk
verksamhet. De äro således icke förhindrade att insätta de penningar,
de kunna ega, i företag, men de få icke begagna aktiebolagsformen.
Nu är det emellertid så med dessa föreningar för ekonomisk verksamhet,
att de kunna vara af 3 olika slag: dels sådana, der föreningsmedlemmarne
endast svara för det insatta kapitalet, dels sådana, der
medlemmarne hafva en begränsad personlig ansvarighet, och dels slutligen
sådana, der de hafva obegränsad personlig ansvarighet. Om man
nu erinrar sig, att aktiebolagsformen såsom kreditbasis utan tvifvel i
många fall är den bästa och för delegarne mest lämpliga, och om
man härmed sammanställer, att man vill omöjliggöra för de mindre
bemedlade att använda denna företagsform, skall man finna, att dessa
måste försöka sig på något annat medel för att, när de begagna
föreningsformen, tillförsäkra sig en så god kreditbasis som möjligt.
Detta medel är den personliga ansvarigheten.

Nu hafva emellertid tre af högsta«domstolens ledamöter vid sin
granskning af bolagskomiténs förslag framhållit det betänkliga i att
föreningar för ekonomisk verksamhet skulle få komma till stånd med
personlig ansvarighet. Men det är just denna personliga ansvarighet,
som detta småfolk måste tillgripa, för att i ekonomiskt hänseende stå
så pass starka, som de möjligtvis kunna. Och det är att märka, att
justitieministern, då han vänder sig mot detta uttalande af högsta
domstolens medlemmar, just framhåller, att den personliga ansvarigheten
måste kunna användas i dylikt syfte. Han framhåller, att “det
upprepade gånger af personer, som inlagt den största förtjenst om
föreningsväsendet, med stort eftertryck häfdats, att den personliga
ansvarigheten utgör eu nödvändig förutsättning för föreningsväsendets
utveckling och förkofran."

Och han säger ett stycke längre fram: “Det är således, efter min
åsigt, på goda grunder komiterade föreslagit, att möjlighet må beredas
de föreningar, som sådant önska och behöfva, att stärka sin ekonomiska
ställning genom åtagande af personlig ansvarighet för föreningsförbin -

N:o 32.

Onsdagen den 24 April, f. m.

delser, och jag finner mig sakna skäl att härutinnan ifrågasätta någon
ändring/''

Ilär återfinner man icke längre det minsta af den märkvärdiga
månhet om de mindre bemedlade, småfolket och småkapitalet, som
lagt sig så tydligt i dagen, då man velat förmena dem att insätta sina
pengar i aktiebolag. Det förefaller mig, som om i sjelfva verket detta
förslag i § 3 i lagen om aktiebolag tenderade till något helt annat,
nemligen till att försvåra möjligheten för det mindre kapitalet att
göra sig gällande, försvåra möjligheten för detta att gifva sig in på
ekonomisk företagsamhet.

Det har af bolagskomitén i denna punkt framhållits, att man icke
egentligen kommit med detta förslag på grund af någon erfarenhet
från vårt eget land — • det säges: “äfven om hos oss några svårare
missförhållanden hittills ej yppats" — utan det är på grund af erfarenheten
från utlandet och särskildt Tyskland, som man kommit med
denna gräns, särskildt i fråga om aktiebeloppet, Nu synes mig dock,
när man skall lagstifta på dylika praktiska områden, som om man
borde bygga icke i främsta rummet på erfarenheter från utlandet, utan
framför allt på erfarenheten från eget land; och jag kan i detta sammanhang
icke underlåta att anmärka det märkvärdiga förhållandet,
att bolagskomitén icke har gifvit någon som helst faktisk utredning,
huru det stält sig här i landet med användandet af den aktiebolagsform,
som vi hittills haft. Det är först i särskilda utskottets betänkande,
som man får en liten upplysning, och det är den, att derest
man skulle hafva satt den gräns, som föreslagits af bolagskomitén i
denna 3 § i lagen om aktiebolag, så skulle icke mindre än 40 procent
af de aktiebolag, som under de fem sista åren kommit till stånd, icke
kunnat komma till stånd. Detta är småfolkets ekonomiska företag.
Och äfven med begagnande af den gräns, som utskottet föreslår, hade,
upplyser utskottet, 20 procent af dessa aktiebolag icke kunnat komma
till stånd. Det förefaller mig dock, som om icke alla dessa företag
skulle kunna vara väl tillgodosedda med att begagna sig af föreningsformen.
Och jag tillåter mig framhålla, att det naturligtvis dröjer en
tid, innan denna föreningsform kommer att arbeta sig fram i den omfattning,
man tänkt sig.

Det är på erfarenheter utifrån, som man byggt, men hufvudsakligen
på erfarenheten från tvenne mycket stora länder, hvilkas ekonomiska
förhållanden äro olika med våra, nemligen Tyskland och Frankrike.
Deremot upplyser bolagskomitén — ty i fråga om utlandet har
den en del upplysningar, men icke om vårt land — i fråga om andra
länder och sådana, som äro mera likstälda med vårt land, nemligen
Belgien, Schweiz, Ungern, Portugal och Italien, således mindre länder,
att der finues icke någon som helst gräns satt för aktiebeloppet, för
att icke tala om det stora affärslandet England, der man medgifver
en så stor frihet som möjligt i detta hänseende och endast fordrar
full publicitet. Det synes mig dock, att det borde funnits en utredning
om de svenska förhållandena, en utredning, som visat, att alla
dessa eller åtminstone det stora flertalet af dessa små bolag, som kommit
till stånd här i Sverige med vår hittillsvarande aktiebolagslagstift -

Angående
förslag till lag
om aktiebolag.

(Forts.)

N:o 32.

Angående

förtlag till lag

om aktiebolag.

(Forts.)

Onsdagen den 24 April, f. m.

ning, skulle med fördel kunnat använda den andra associationsformen
för ekonomiska företag, nemligen föreningsformen. Det borde, synes
det mig, i en sådan utredning varit uppvisadt, i hvad mån de mindre
bolagen visat sig icke bygga på solida grunder, i hvad mån det är de,
som samlat, och i hvad mån det är de stora, som visat sig vara solida
och icke samlat. Någon sådan utredning har icke förelegat från bolagskomitén
eller regeringen och naturligtvis icke kunnat från särskilda
utskottet förebringas.

Det synes mig tydligt, att, då enligt det framkomna förslaget såväl
aktiebolag som föreningar för ekonomisk verksamhet böra registreras,
de förra hos en gemensam centralstyrelse för hela landet och de
senare hos Konungens befallningshafvande — det synes mig som om
under sådana förhållanden denna synpunkt icke kunnat vara bestämmande.
Förut har mau visserligen klagat i civildepartementet, att man
haft besvär med så många illa utarbetade bolagsordningar. Men något
sådant besvär kommer icke vidare att föreligga för civildepartementet,
och då kan icke detta vara anledningen.

Det synes mig som om dessa små kapitalister, om jag så skall
kalla dem, borde hafva rätt att sjelfva afgöra, hvilkendera formen för
deras företag för dem vore lämpligast. Jag är öfvertygad om, att de
icke skulle i allt för stor utsträckning besvära den centrala myndighet,
som skulle registrera aktiebolag, och detta derför, att, då Konungens
befallningshafvande skola registrera föreningar, det ligger nära
till hands för personer i landsorten att söka sig till den registreringsmyndighet,
som der finnes, under förutsättning att föreningsformen är
för dem lämplig.

Under sådana förhållanden tillåter jag mig hemställa till kammaren,
huruvida det är billigt att uppdraga eu sådan gräns mellan det
stora och det lilla kapitalet, som här sker i 3 § af den föreslagna
lagen. Jag skulle för min del helst yrka, att all gräns, särskilt i
fråga om aktiebeloppets storlek, skulle bortfalla. Men då man nu
börjat slå in på en dylik väg, lärer det icke kunna väntas, att man
skall helt och hållet gå tillbaka till de gamla förhållandena. Jagskall
dock tillåta mig att yrka, att i den 3 § den sista punkten må erhålla
följande lydelse:

Ej må aktiekapitalet eller, der det ej är till visst belopp bestämdt,
minimikapitalet sättas lägre än femtusen kronor eller aktie lyda å
mindre belopp än tio kronor, utan Konungen för särskildt fall gifver
tillstånd dertill.

Herr Höglund: Den föregående talaren anser jag hafva gjort sig
skyldig till eu ganska stor missuppfattning, då han antog, attafsigten
vore att utestänga småkapitalet från deltagande i aktiebolag. Det är
visst icke förhållandet. Det är sant, att man ansett, enligt mitt förmenande
på mycket goda grunder, att aktiebolagsformen är afsedd
egentligen för större företag, för hopsamlandet af stora kapital för
den större affärsrörelsen; men afsigten är just att hopsamla de små
kapitalen, så att de kunna deltaga i större affärsföretag. Det är visserligen
sant, att en viss gräns är satt för aktieboloppets storlek, men

N:0 32.

Onsdagen den 24 April, f. in.

så låg, som utskottet satt den, är den dock icke större, än att livad Angående
man i allmänhet menar med små kapital kunna deltaga i aktiebolag. aktiebolag

Dock har man icke velat sätta den så lågt, att aktien icke blefve stort (Forts.)

mera än ett skiljemynt; och mera blefve den icke, om man satte gränsen
så lågt som till tio kronor.

Jag har också i och med detta nu angifvit hufvudsakliga anledningen,
hvarför man ansett, att aktiekapitalet icke bör sättas lägre än
10,000 kronor. Den apparat, som ett aktiebolag behöfver sätta upp,
är för storartad för allt för små företag. Det är för dessa vida beqvämare
att anlita föreningsformen. Och hvad den förre talaren
nämnde om att de, som icke kunde bilda aktiebolag, ovilkorligen
skulle nödgas bilda föreningar med obegränsad personlig ansvarighet,
det vill jag för min del icke gå in på. Det kan vara möjligt, att de
skulle i många fall behöfva en starkare basis, än erläggandet af enkla
medlemsafgifter kan förläna, men i de alldra flesta fall böra de kunna
nöja sig med den begränsade personliga ansvarighet, som i lagen finnes
angifven.

Man har nog redan förut ansett allt för små aktiebolag vara en
olägenhet, men så länge ingen föreninsglag finnes, så tinnes ju icke
heller någon annan utväg än att sanktionera aktiebolag med mycket
små kapital.

Jag ber slutligen att få försäkra, att besväret med registreringen,
som dessa små bolag skulle förorsaka, ingalunda varit taget i betraktande
vid denna saks behandling, utan det är fullt objektiva grunder,
som dervid varit bestämmande.

Herr talman, på grund af hvad jag yttrat ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag oförändradt.

Herr Collander: Herr talman, mine herrar! Den förste talaren
på stockholmsbänken tror jag hade rätt deruti, att de små företagen
äro något ogynsamt behandlade i det föreliggande förslaget. Det
är dock å andra sidan fullkomligt rigtigt, att det kan innebära eu icke
ringa fara, om aktiebeloppen få sättas allt för lågt. Visserligen ega
vi icke någon stor erfarenhet härom i vårt land, men utlandets exempel
äro talande. Men det är, efter min tanke, hufvudsakligen i företag med
stort aktiekapital, som det är förenadt med fara att hafva låga aktiebelopp.

De stora företagen äro ofta icke af lokal natur, utan de kunna hafva
sin verksamhet på mycket skilda områden, hvarför de äro svåra att
öfvervaka. Deri ligger den största faran, och man har funnit många
svindlareföretag i utlandet vara just sådana företag, i hvilka man lockat
in småfolkets besparingar, utan att det kunnat öfvervaka affärerna.

Det vore derför enligt min tanke en fördel, om man kunde ordna
saken så, att det bestämdes ett mindre minimibelopp för aktier i företag,
der aktiekapitalet icke går öfver en viss gräns, t. ex. 25 ä
50 tusen kronor, bvilketdera dock icke lär vara så lätt att bär direkt
afgöra. Men på samma gång skulle jag för min del vilja höja minimigränsen
för aktiebeloppen, så snart det gäller de större företagen, ty
det är just i dessa företag som vi böra akta oss för utlandets exempel
med låga aktiebelopp.

N:o 32.

Angående

förslag till lag

om aktiebolag.

(Forts.)

Onsdagen den 24 April, f. m.

Nu har man visserligen erhållit en slags regulator, då nemligen
utskottet föreslagit, att Kongl. Maj:t skulle ega rätt medgifva undantag,
men då man gått från sanktionssystemet till det normativa, så är
det icke bra, att man i allt för många fall kommer och besvärar Kongl.
Maj:t med sådana undantagsansökningar.

Vore här någon, som hyste samma åsigt som jag, så skulle jag
vilja yrka på återremiss af förslaget i syfte att få detsamma ändradt
derhän, att en olika minimigräns bestämdes för de olika aktiekapitalen,
men jag anhåller att först få taga del af diskussionen, innan jag gör
något bestämdt yrkande i detta hänseende.

Herr Persson i Tallberg: Jag vill i väsentlig del instämma i

hvad herr Bergström yttrade beträffande denna fråga. Och med anledning
af den andre talarens påstående, att vi för de mindre företagen
skulle vara belåtna med att blifva hänvisade till den så kallade
föreningslagen, så vill jag säga, att jag vid första genomläsningen af
dessa lagförslag, och då jag såg dessa höga aktiebelopp och aktiekapital,
i och med detsamma tänkte, att här föreligger ett förslag, som för
oss rent utaf omöjliggör bildandet af bolag, men då jag kom till föreningslagen,
fann jag dock någon tröst, ehuru jag vid närmare granskning
af densamma fann och fortfarande finner, att den omöjligen kan
ersätta aktiebolagslagens fördelar. Om vi endast betrakta 8 § i
föreningslagen, så skola vi finna, att delegare i dessa föreningar kunna
när som helst och efter viss tid, högst två år, utgå ur föreningen, och
således förefinnes icke den ringaste trygghet för föreningens bestånd.

Jag skulle vilja påstå, att dessa föreningar blifva sämre än de,
som vi nu hafva, ty i dessa nuvarande föreningar kan ingen komma
och pocka på att utfå sin andel i föreningen, men antaga vi deremot
denna föreningslag, så kan en delegare under åberopande af en viss
paragraf komma och säga: jag är berättigad att uttaga mitt belopp;
och på så sätt kommer den ene efter den andre. Och man kan icke
der mera än på andra håll skydda sig för intriger. Deremot kan
man tänka sig -— och jag fäster mig nu särskilt vid mejeribolagen,
som för de mindre jordbrukarne äro af ofantligt stor betydelse — att
intriger skulle kunna framkallas af en ny konkurrent på orten, och
derigenom ett äldre mejeribolag i hvilket ögonblick som helst ramla
öfver ända. Härpå kan man visserligen svara mig, att man eger
samma rätt som förut, nemligen att bilda solidaritetsföreningar eller
solidariska bolag. Ja, detta är visserligen sant, men jag frågar, hvad
är det som gör, att dessa mindre kapitalister, som sammansluta sig i
en förening, icke skola vara lika berättigade att åtnjuta lagens skydd
som de, som hafva att förfoga öfver ett större kapital, ty för oss betyder
ett kapital på 5,000 kronor lika mycket som 50,000 kronor på
annat ställe, och en aktie, lydande å 10 kronor, kan ofta ega samma
betydelse för oss, som en aktie på 50 kronor betyder för den andre
talaren på stockholmsbänken, hvilken ansåg, att den förste talaren
begått ett misstag, då han sade, att denna lag icke gynnade de små,.
och sökte göra troligt att, om aktiebeloppen blefve 50 kronor, de små.
borde blifva tillfredsstälda. Jag ber att i det fallet få hänvisa tili

N:o 32.

Onsdagen den 24 April, f. m.

min valkrets, der det finnes en mängd små mejeribolag, hvilka till- Angående
kommit på grund af aktier lydande å 10 kronor. Flere hafva äfven
sina aktier lydande å 20 kronor, men jag vet knappt, att det finnes om
ett enda sådant aktiebolag, hvars aktier eller lotter äro högre än 20
kronor, och hvad aktiekapitalen beträffar, så variera de mellan 5 och
20 tusen kronor.

Det är med anledning häraf, som jag skall taga mig friheten att
instämma i den förste talarens yrkande på nedsättning af såväl aktiekapitalen
som aktiebeloppen.

Häruti instämde herrar Norberg, Nordin i Hammerdal, Bromée
och Mahn.

Herr Palme: Den andre talaren, som yttrade sig beträffande

denna fråga, talade om att den nu föreslagna aktiebolagslagen just
var afsedd att hopsamla små kapital, men jag ber att angående detta
ord “småkapital“ få hänvisa till hvad den siste ärade talaren yttrade.
Småkapital är ett mycket tänjbart uttryck, beroende af från hvilken
håll man ser det, uppifrån eller nedifrån.

Faran af att i någon män sänka minimibeloppen för aktier ligger
ju egentligen deri, att det skulle kunna tänkas, att här i vårt land
skulle kunna inträffa sådana krascher, hvarpå t. ex. den engelska aktiemarknaden
lemnat förfärliga exempel, i det att millionbolag bildats
med mycket små aktiebelopp, på 1 £ sterl. och så omkring.

Om man gjorde någon inskränkning i den rigtning, herr Collander
nyss angifvit, så tror jag, att denna fara skulle i väsentlig mån minskas.

För att visa, att verkligen i vårt land aktiebolag med små aktiebelopp
och aktiekapital ganska länge gjort sig gällande, ber jag, då
hvarken komitén eller Kongl. Maj:t i detta afseende presterat någon
utredning, att få anföra några siffror, som jag funnit uti Koersners
handbok rörande svenska aktiebolag. Denna handbok är visserligen
så gammal, att den icke omfattar aktiebolag, bildade efter 1888, men
siffrorna hafva i alla fall sitt ganska stora intresse.

Det finnes i värt land icke mindre än 10 kanal- och rederibolag,
som hafva aktiebelopp under 30 kronor, deraf ett bolag mellan 10
och 20 kronor. Det finnes 14 boktryckeri- och bokförlagsbolag i vårt
land, som hafva aktier under 30 kronor, deraf 6 bolag mellan 20 och
30 kronor och 6 mellan 20 och 10 kronor och 2 under 10 kronor.

Det finnes ett mycket stort antal mejeribolag med små aktiebelopp,
och jag vill dervid nämna, att 27 stycken dylika bolag hafva aktierna
bestämda till mellan 10 och 20 kronor och 2 under 10 kronor. Hoppar
jag sedermera öfver fiskeri-, brunns- och badhusbolag, der äfven mycket
små aktiebelopp ej äro ovanliga, så vill jag nämna, att byggnadsbolag
finnas till ett antal af 47 med små aktiebelopp, under 30 kronor,
deraf icke mindre än 11 under 10 kronor, och hvad handelsbolag beträffar,
så hafva vi icke mindre än 18 stycken med aktier på belopp
under 10 kronor.

Af dessa siffror torde framgå, att ett verkligt behof förefinnes att
få minimigränsen för aktiebeloppen något sankt. Jag vill härvid ock

N:o 32.

Onsdagen den 24 April f. m.

Angående

förslag till lag

om aktiebolag.

(Forte.)

särskild! påpeka en omständighet, som gör att lagen om föreningar
för ekonomisk verksamhet icke alltid är tillämplig på dylika små företag.
Det står nemligen der tydligen uttryckt, att den lagen skall omfatta
föreningar för ekonomisk verksamhet, och det finnes i dess § 1
ytterligare definieradt, hvad som menas med denna ekonomiska verksamhet.

&å vi derefter till komiténs betänkande, så står det på sid. 137:
“Derjemte torde bär böra anmärkas, att frågan om ordnande af föreningar
med ideell syfte (klubbar, läsecirklar o. d.) ehuru nära sammanhängande
med föreliggande ämne, dock med afseende å det komitén
lemnade uppdraget här icke bort blifva föremål för behandling."

Jag ber då att få påpeka, att åtminstone en del af de utaf mig omnämnda
aktiebolagen just hafva eu mera ideel betydelse. Af de elfva
byggbolagen, som jag nyss omnämnde med aktiebelopp under 10 kronor,
äro de allra flesta bildade för byggande af goodtemplar- och föreningshus,
och ett dylikt byggande kan naturligen ej komma under rubriken:
förening för ekonomisk verksamhet, sådan som den här ifrågasattes,
utan för att åstadkomma ett dylikt byggande blir det nödvändigt att
appellera till en aktieinstitutiou, och för en sådan kooperation föreställer
jag mig att aktiebelopp på 50 kronor och derutöfver äro alldeles
för höga.

Likaledes ock i fråga om tryckerier och förlagsboiag. Äfven der
gäller det ofta nog korporationer, som icke äro af ekonomisk natur,
utan som hafva ett rent ideelt syfte och hvilka under sådana omständigheter
knappast kunna hänföras under föreningslagens stadganden,
hvadan äfven der aktiebolagslagen bör komma under tillämpning.

Jag vill icke söka att ange den gräns nedåt, som för aktiebeloppen
bör fastslås, men då jag anser att en begränsning äfven af hela aktiekapitalet
bör ske samtidigt med eu begränsning af aktiebeioppet, samt
att detta bör ske i syfte att bereda skydd mot millionbolag med små
belopp för aktierna, så ber jag att få yrka återremiss af denna §.

Herr Restadius: 1 anledning af den önskan, som den förste

talaren på stockholmsbänken uttalade, att minimikapitalet i § 3 borde
sättas till 5,000 kronor, ber jag få fästa kammarens uppmärksamhet
å ordalagen i 3 mom. af 19 § i utskottets förslag. Der heter
det, att minst hälften af aktiekapitalet skall hafva blifvit inbetaldt.
Vid sådant förhållande och då 20 § i utskottets förslag borttager den
påföljd, som skulle inträffa, derest kapitalet icke blifvit fulltecknadt,
så följer deraf att, om utskottets förslag blefve till lag upphöjdt, bolag
kunna äfven enligt den nya lagen bildas med ett minimikapital af
allenast 5,000 kronor.

Hvad sedan angår nämnde talares uttalade önskan, att aktiebeloppet
också skulle nedsättas, så får jag säga, att jag icke tror att
detta skulle leda till någon synnerlig praktisk nytta, utan tvärtom leda
till olägenheter af ganska betänklig art, i det att, om aktiebrefven
sättas till så låga belopp, som han föreslog, dessa aktiebref icke längre
skulle förblifva aktiebref, utan förvandlas till lottsedlar, som skulle
gå ur hand i hand och komma i personers händer, som hvarken ha

N:o 32.

Onsdagen den 24 April f. m.

vilja eller förmåga att åt bolaget och dess verksamhet egna någon
omtanke.

Vid sådant förhållande och då derjemte i förslagets § 3 är stadgadt,
att Konungen för särskilda fall eger att medgifva nedsättning i
de föreslagna aktiebeloppen, så finnes ju ingen anledning till ändring
åt det i §:n föreslagna belopp; och får jag, på grund häraf, yrka bifall
till §:n i den form, utskottet föreslagit densamma.

Herr Golland er: Då jag fått understöd för min mening, så
förenar jag mig med herr Palme i hans yrkande om återremiss.
Jag har äfven enskildt hört, att åtskilliga hysa sympatier för den
åsigten, att man skulle kunna få ett mindre aktiebelopp, då kapitalet
icke går utöfver eu viss gräns, men att man deremot boi’de kunna
höja minimigränsen för de större aktiebolagen. Det är ju alldeles
gifvet, att det är lätt att inom en ort, der det är fråga om att bilda
ett bolag för tillgodoseende af ett lokalintresse, sätta aktiebeloppet
till en rätt låg siffra; och om man än icke vill gå ned till 10 kronor,
såsom en talare föreslagit, så kan man ju möjligen välja någon annan
siffra och derigenom bereda möjlighet för de små kapitalisterna att
sammansluta sig för att kunna komma i åtnjutande af aktiebolagslagens
förmåner. Deremot är det lika vigtig! för de stora aktieföretagen
att icke sätta siffran för lågt.

Jag skulle gerna velat haft den högre än till det af Kongl. Maj:t
föreslagna beloppet af 100 kronor; men deremot möter en omständighet,
som talar för att icke sätta beloppet allt för högt, den nemligen,
att vid sådana sammanslutningar, som afse åstadkommande af förbättrade
kommunikationer på eu ort, t. ex. byggande af en jernväg,
hvilket i allmänhet har karakteren af eu subskription från allmänhetens
sida, man icke bör från deltagande deri genom beloppets
höjande förhindra personer, som icke hafva råd att utbetala några
större belopp.

Herr talman! Jag ber att få yrka återremiss i det syfte, att
aktiernas minimibelopp måtte sänkas, då aktiekapitalen icke gå utöfver
en viss gräns, men att å andra sidan aktiebeloppen ock höjas, då
man kommit upp till en viss gräns.

Herr Fjällbäck: Jag är något tveksam, huruvida det kan vara
lämpligt att återremittera § i fråga, förr än vi fått veta huru det gått
med densamma i Första Kammaren. Om § antages der, så föreställer
jag mig att vi sedan tvingas att fatta beslut i frågan och
dervid rösta antingen för rent bifall eller för rent utslag. Jag skulle
derför helst vilja instämma med den förste talaren i hans yrkande
om att fatta beslut om nedsättning af dessa belopp, som äro ifrågasatta,
såväl beträffande sjelfva aktiekapitalet som angående aktiernas
storlek, dock icke för att vid det slutliga afgörandet fasthålla dervid,
utan för att möjligen vid en blifvande ny behandling af frågan kunna
sammanjemka eller höja beloppet å 10 kronor till 20 k 25 kronor. För mig
är det en hufvudsak, att man får miuimiaktiekapitalet nedsatt till 5,000
kronor. Det har icke kunnat bestridas af de talare, som bär för -

Angående
förslag till lag
om aktiebolag.

(Forts.)

N o 32.

Angående

förslag till lag

om aktiebolag.

(Forts.)

Onsdagen den 24 April f. m.

svarat utskottets förslag, att det finnes en mängd företag i vårt land,
som för sin drift icke behöfva större kapital än 5,000 kronor. Herr
Palme påvisade också, att en massa sådaDa bolag finnas; och det har
heller icke kunnat påvisas, att dessa bolag mera än de större bolagen
verkat till skada för aktieegarne, utan snarare kan man säga, att dessa
gjort jemförelsevis fullt ut lika stort gagn som de stora bolagen.
Och erfarenheten har visat, att den egentliga skilnaden mellan de storaoch
de små bolagen är den, att om man förlorar, så förlorar man på de
förra mycket mera penningar än på de senare. Detta är vanligen
den enda och egentliga skilnaden. Risk förefinnes emellertid i båda
fallen; men att denna risk skulle vara större vid de små bolagen, det
bestrider jag på det allra bestämdaste; och jag bestrider också, att
utskottets förslag skulle innebära någon månhet om de små kapitalisterna
eller de mindre bemedlade, om afsigten är att förmå dem ingå,
i de stora bolagen och låta dessa sköta deras penningar; ty de sköta
dem lika bra sjelfva. Det nämndes af den andre talaren i ordningen,,
att aktiebolagen äro till för de större företagen, och att dessa större
företag skulle sättas i gång genom småkapitalens sammanslutning. Ja,,
det är ju alldeles just detta, som hela detta förslag går ut på, nemligen
att tvinga de små kapitalisterna in i de stora företagen och på
detta sätt ställa dem under ledning af de större kapitalisterna och.
att förhindra dessa egare af små belopp att sjelfva sköta desamma
och ingå i mindre företag, hvilka de sjelfva kunna bedöma och leda.

Han sade vidare, att om man satte aktiebeloppet till 10 kronor,
så skulle dessa aktier få naturen af att vara endast ett skiljemynt..
Ja, det kan ju sägas, att dessa belopp äro små, och jag må erkänna
att i större samhällen dessa belopp äro jemförelsevis mycket små, men
att aktierna skulle få naturen af skiljemynt, det bestrider jag. Jag.
har så mycket större anledning till detta påstående, som, när det
gälde uppförandet af den kong!, operan och till detta företag behöfde
uppsamlas 5 a 6 millioner kronor, man började med att utfärda
obligationer å 20 kronor och, sedan man af alla, som hade 20 kronor
i fickan att afvara, fått mottaga dessa, så satte man ner obligationsbeloppet
till 10 kronor, enär det befans, att ytterligare ett par millioner
fattades för utförande af detta företag. Det var alltså genom
att vända sig till denna massa af små kapitalister, som hade 10 kronor
på fickan att afvara, som man samlade i hop dessa felande två millioner,
och det visar, att man då icke var rädd för att taga dessa små
belopp i form af “skiljemynt1*. Nu synes man deremot vara rädd för
att innehafvarne af dessa små belopp skulle sammansluta sig till mera
praktiska och nyttiga företag, om hvilka man skulle kunna säga, att
desamma för småfolket äro af långt större betydelse, än någonsin
kong!, operan är i allmänhet taget. När denna operation för teaterna
uppförande gjordes, så fann man inga betänkligheter mot att anlita
de små bidragen och icke heller fann man betänkligheter beträffande
aktiernas storlek i förhållande till aktiekapitalet.

I detta afseende skulle jag helst velat hafva det så stäldt, att
aktiernas storlek gjordes beroende af aktiekapitalets storlek, så att
aktiebeloppet hade kommit att blifva t. ex. af minimikapitalet,

N:0 32.

Onsdagen den 24 April, f. m.

<3. v. s. att i ett aktiebolag med 5,000 kronors minimikapital aktiens
belopp skulle utgå med 10 kronor, ett bolag med 50,000 kronors
aktiekapital hafva aktier å 100 kronor, och ett millionbolag på samma
sätt hafva aktiernas storlek lämpad i förhållande till kapitalet. Derigenom
hade man fått fram det som man vill få fram, nemligen att
de större kapitalisterna finge slå sig tillsammans i fråga om de större
företagen, och de mindre kapitalisterna i fråga om de mindre företagen.
Detta tror jag skulle vara bättre än att bilda stora aktiebolag med
de små kapitalisternas besparingar. Man har hänvisat dessa senare
till bildande af föreningar. Jag må säga, att jag för min del icke
är böjd för att vara med om att beröfva småfolket, som behöfver sluta
sig tillsammans, möjligheten att använda aktiebolagets form för sina
företag i stället för den sjelfbildade föreningsformen, hvilken senare
form icke bland den stora allmänheten har den klang, att den ingifver
förtroende, under det att under årens lopp så småningom uppstått
förtroende till aktiebolagen både från aktieegarnes och från allmänhetens
sida. En aktieägare vet nemligen att, om han insätter 10, 20
eller 100 kronor i aktiebolag, han endast riskerar detta belopp och
ingenting mera deröfver, och således ännu mindre riskerar sin ekonomiska
existens. Men går han in i föreningar med eu obegränsad
ansvarighet, så vet man aldrig, hvar risken skall sluta. En sådan
förening kan t. ex erhålla eu styrelse, som sköter affären oförståndigt,
och då kan det inträffa, att, då de öfriga delegarne kanske icke hafva
något att betala med, slutet blir, att ett par eller tre personer ensamma
få bära hela bördan samt blifva ekonomiskt ruinerade. Nu
kan man häremot invända, att risken i dylika föreningar blefve mindre,
om ansvarigheten vore begränsad, och att man derför skall bilda sådana
föreningar. Men om ansvarigheten så begränsas, så skall detta helt
naturligen försämra dessa föreningars kredit och anseende. Men det
är icke blott detta som är olämpligt. Sjelfva föreningens form är ofta
opraktisk och svår att tillämpa. Om t. ex. 100 personer vilja bilda
en förening, så kan det hända, att en person vill sätta in 1,000 kronor,
en aunan 100 kronor och en tredje 20, 30 å 40 kronor, o. s. v., och
så är det ytterst svårt att ställa så till med denna förening, att de
särskilda personerna må kunna tillskjuta de olika beloppen efter råd
och lägenhet, och detta på ett sätt, att hvar och en får inflytande på
föreningens beslut i förhållande till sina tillskott. Det är vidare ytterst
svårt för en delegare i en förening att realisera sina andelar i densamma,
under det att aktierna kunna försäljas. Andelar i föreningar
äro dessutom ytterst svårtransportabla på andra personer; det är med
ett ord en betydligt tyngre form för bedrifvandet af eu sådan förenings
affärsverksamhet. Jag kan icke förstå, hvarför särskildt landsbygdens
representanter skulle vara med om att försvåra förhållandena
för de små företagen på landsbygden, icke endast för de talrika mejerier,
som icke behöfva mer än 5,000 kronor i aktiekapital, utan
äfven för en del andra små företag, som kunna drifvas på landet
med ett kapital af endast 5,000 kronor. Det synes inig derför, som
om denna kammare skulle göra klokt uti att nu antaga den förste
talarens förslag och sedan vid eu eventuel sammanjemkning gifva efter

Angående

förslag till lag

om aktiebolag.

(Forts.)

N:o 32.

Angående

förslag till lag

om aktiebolag.

(Forts.)

Onsdagen den 24 April, f. m.

något beträffande aktiernas storlek, så att minimum för dem sattes
till 20 eller 25 kronor, men hålla fast vid beslutet om minimikapitalets
fastställande till 5,000 kronor.

Jag ber derför att få ansluta mig till herr Bergströms yrkande.
Om det icke kan vinna framgång, skall jag gerna instämma i yrkandet
om återremiss, men först sedan vi hafva fått underrättelse om Första
Kammarens beslut i detta fall. Ty har Första Kammaren antagit
paragrafen oförändrad, så gagnar det enligt min öfvertygelse ingenting
till att återremittera densamma till utskottet.

Herr Berglöf: Bland de till afgörande föreliggande lagförslagen
behandlar ett den associationsform, som kallas registrerad förening.
Dessa föreningar klandras redan nu, innan man hinner till behandlingen
af det lagförslag, som.afser dem.

Jag vill härvid fästa uppmärksamheten vid, att det var en Riksdagens
skrifvelse med begäran om lagstiftning just om föreningarne,
som åstadkom omarbetande af äfven den bolagslag, som för närvarande
finnes. Man hade funnit, att aktiebolaget med dess tunga former icke
var ett lämpligt mönster för lagstiftningen för föreningar, som ville
sluta sig tillsammans under en lättare form. Men när man nu kommer
fram med detta förslag, så är man genast färdig att klandra just hvad
man först och främst begärt att få.

Innan jag ingår på det föreliggande spörjsmålet, vill jag fästa
lierrarnes uppmärksamhet vid nu gällande förhållanden med afseende
på aktiebolag. När man nu vill bilda ett aktiebolag, skall man upprätta
en bolagsordning och underställa densamma Kong!. Maj:ts pröfning.
1 denna bolagsordning angifves det kapitalbelopp, som bolaget vill hafva
till grund för sitt företag, antingen så, att kapitalbeloppet är till visst
belopp bestämdt eller också angifvet genom en minimi- och en maximigräns.
När denna bolagsordning inkommer till Kongl. Maj:t, ärKongl.
Maj:t i tillfälle att tillse, att det kapitalbelopp, som är ämnadt att
användas för bolagets affär, är tillräckligt stort, så att icke bolagsföretaget
blir ett fullständigt fiasko. Och det händer icke så sällan,
att Kongl. Maj:t låter genom respektive ombud för bolagssökandena
föreslå bolagsmännen att höja beloppet med en viss summa för att
nå den lämpliga basis för affärsföretaget, som Kongl. Maj:t finner nödig.

Sedan man tager bort denna Kongl. Maj:ts pröfningsrätt ur lagstiftningen,
så är Kongl. Maj:t icke vidare i tillfälle — och lika litet
någon annan myndighet — att bedöma kapitalbeloppets lämpliga förhållande
till den tilltänkta affären. Detta är ett af de vigtigaste skäl,
som tala för att i det nu framlagda förslaget till civillag för aktiebolagsformen
bestämma ett belopp, hvarunder aktiebolags kapital ej
få gå. Denna regel har sina undantag. Den siste talaren sade, att man
genom den föreslagna lagen omöjliggjorde de mindre aktieföretagen genom
att sätta så höga siffror som 10,000 kronor för aktiekapitalet och 50
kronor för aktiebeloppet. Nej, man tager icke bort möjligheten, tvärt
om framhålles ju i lagförslaget möjligheten att bilda aktieföretag, som
anses kunna arbeta med mindre aktiekapital — låt oss säga — 3,000
kronor eller mindre aktievalör, t. ex. 25 kronor. De för sådant bolag

N:o 32.

Onsdagen den 24 April, f. m.

intresserade ega att hos Kongl. Maj:t frambära skälen för dessa lägre Angående
siffror och få dem af Kongl. Maj:t pröfvade hädanefter som hittills. f"rsla9tM la9
Kongl. Maj:t pröfvar na hvarje aktiekapitals tillräcklighet, Kongl. Maj:t °mmörts)03''
skulle hädanefter fortfarande pröfva aktiekapitalets tillräcklighet, för
den händelse det anses böra gå under det i lag bestämda beloppet.

Man har derigenom icke borttagit möjligheten att bilda bolag med
mindre kapital.

Jag vill för öfrigt fästa herrarnes uppmärksamhet derpå, att
aktiebolagen dock böra ega någon säker basis att stå på, när det icke
finnes någon personlig ansvarighet, utan man endast har det i bolaget
insatta kapitalet att hålla sig till. Man talar om de mindre kapitalisterna,
som enligt denna lag icke skulle få bilda aktiebolag. Ja, mine
herrar, kunna de icke afvara och i ett företag insätta ett så litet
belopp som 50 kronor, så kan man icke hänföra dem under rubriken
kapitalister. Vilja de använda till något företag ett belopp af 25, 30
eller 40 kronor, så få de söka sin kapitalplacering på annat håll än
i ett aktieföretag. Det finnes dock aktiebolag, som böra komma till
stånd med ett mindre aktiebelopp, och då må de, som förr är sagdt, för
Kongl. Maj:t framlägga de skäl, som tala för ett medgifvande härutinnan.

Det har af en föregående talare föreslagits, att man skulle lämpa
aktievalören efter aktiekapitalets belopp, så att det mindre aktiekapitalet
skulle betinga ett mindre aktiebelopp än det större aktiekapitalet.

En sådan lagstiftning skulle emellertid medföra svårigheter och oegentligheter.
Särskilt inträda svårigheter vid en höjning af aktiekapitalet.
Det är icke så sällan, som ett aktiebolag börjar med ett ringa
belopp, men bolagets verksamhet växer ut, och det visar sig, att aktiekapitalet
behöfver höjas. Genom eu sådan höjning af aktiekapitalet
kommer man då möjligen öfver den gräns, som är satt för det lägre
aktiebeloppet. Då skulle man antingen behålla det mindre aktiebeloppet
eller också skapa om hela bolaget, släppa ut nja aktier och
höja dem till en viss siffra. Detta blir förenadt med stora svårigheter,
som visserligen icke äro omöjliga att öfvervinna, men som jag tror
skulle blifva synnerligen besvärande.

Då det således icke kan möta svårigheter att enligt föreliggande
förslag få till stånd huru små aktiebolag som helst, tror jag icke att
det kau vara någon fara att antaga lagförslaget. Skulle det under
tidernas lopp visa sig, att det möter svårigheter, så är det icke värre,
än att man då går in till Riksdagen och begär ändring, med framläggande
af de skäl som tala derför. Jag tror dock, att ett sådant
behof icke skall visa sig.

På grund häraf skall jag, herr talman, yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr K ord in i Hammerdal: Då jag begärt ordet, är det med

tanke på bildandet af de små mejeribolagen i Norrland, som för denna
landsdel äro ett oafvisligt behof, om man på något sätt skall kunna
stödja småbönderna.

Det finnes der ställen med 2, 3, ända till 4 och 5 byar, der en
hop fattiga bönder utgör byamännens antal och af dem kan ingen

N:o 32.

Angående

förslag till lag

om aktiebolag.

(Forts.)

Onsdagen den 24 April, f. m.

åstadkomma ett större penningebelopp. Men få de slå sig tillsammans,
så är det en möjlighet för dem att bilda ett aktiebolag med 10 kronors’
nominelt belopp på aktierna. Då skola de, tack vare mängden,
kunna åstadkomma, att man får till stånd ett mejeribolag, och sådana
äro — jag försäkrar det ännu en gång — särdeles nödvändiga för de
norrländska böndernas existens.

Nu kan jag icke begripa, hvarför den siste talaren och flere med
honom nödvändigt vilja bibehålla aktiernas belopp äfvensom minimikapitalet
vid den höjd, hvarom utskottet gjort framställning; ty hvarken
han eller någon annan har visat vådan af, att aktierna nominelt vore
10 kronor eller bolagets minimikapital 5,000 kronor. Jag tror mig
också kunna bevisa, att fullt ut lika många bolag med 50,000 kronors
aktiekapital och till och med derutöfver hafva stupat öfver ända som
de bolag, som blott haft 5,000 kronors minimikapital och 10 kronors
nominelt värde på aktierna.

Jag ber kammarens landtmän noga betänka, hvilken fara det skulle
ligga uti att antaga en aktiebolagslag, som skulle utestänga möjligheten
för de små fattiga byalagen att förena sig i detta för dem så särskildt
angelägna syfte.

Vidkommande föreningslagen, som omtalades, så kan den omöjligen
ersätta aktiebolagen. Man må erinra sig, att i dessa föreningsbolag
är den möjligheten öppen, att, så snart en delegare blir uppskrämd af
ett löst rykte, han genast kommer och säger upp sin andel i bolaget.
En annan, som hört, huru han gjort, blir också rädd och gör det
samma, deras exempel följes af ännu andra, och så kan ett dylikt
bolag, ett, tu, tre, vara upprifvet.

Vidkommande aktiebolagen, om de äro stälda på så litet aktiekapital,
som jag satt i fråga, så är det först och främst säkert, att
de icke äro utsatta för sådana svårigheter som dem jag nyss nämnt,
och för det andra hafva de den fördelen, att om en fattig bonde, som
i ett sådant bolag insatt 20 eller 30 kronor — man kan ju till och
med tänka sig bönder, som tagit 10 aktier och sålunda insatt 100
kronor — sedermera skulle finna, att han insatt mer än han tål vid,
så kan han sälja sina aktier. De kunna äfven användas som säkerhet
för lån, men det går icke, då det gäller föreningslagsformen.

Jag tycker derför att det vore sorgligt, om kammarens landtmän
så illa insåge denna angelägenhet, att de läte det öfvergå till lag, att
minimikapitalet ej får sättas lägre än tiotusen kronor, och aktier ej
lyda å mindre belopp än femtio kronor. Det är minsann icke så lätt
för några småbönder att åstadkomma så höga belopp. Herr Berglöf
sade, att de på nådeväg kunde utverka undantag från denna bestämmelse.
Ja, det må så vara, men detta är dock något helt annat än
att hafva lagen till grund.

På grund af det anförda ber jag att få yrka, att aktiens nominella
belopp nedsättes till 10 kronor och minimikapitalet för aktiebolags
bildande till 5,000 kronor.

Herr Themptander: Det är för mig icke rätt möjligt att fatta
den stora obenägenhet, som uttalats emot de smärre aktieföretagen.

N:o 32.

Onsdagen den 24 April, f. m.

Jag kan icke utfinna något annat skal, hvarför man är så rädd för
dessa mindre bolag, än att man fruktar, att den blifvande registreringsmyndigheten
skall få sin tid derigenom alltför mycket upptagen. Men
den omständigheten torde väl dock vara af en mycket underordnad
beskaffenhet i jemförelse med den onekligen ganska väsentliga fördelen
för delegarne i åtskilliga smärre företag att få åtnjuta de mera fasta
former och den begränsade ansvarighet, som är förbunden med aktiebolag.
För öfrigt är det mycket svårt att uppdraga gränsen mellan
ett stort och ett litet företag, ty dessa begrepp äro ju temligen relativa.
Men jag är öfvertygad, att för många orter och för många uppgifter
verka dessa mindre företag fullt ut lika framgångsrikt och välsignelsebringande
som många större företag. Jag tror derför icke, att man,
ställande sig på lagens grund, har fullgiltig anledning att uppdela företag
som dessa i större och mindre och låta dem inför lagen behandlas
olika. Man hänvisar sådana företag, hvilka man anser böra hänföras
under rubriken mindre företag, till dessa så kallade registrerade föreningar,
hvilka skulle utgöra en, som man säger, vida enklare apparat
än aktiebolagen och af den anledningen bättre lämpa sig för de mindre
företagen. Men jag får säga, att den apparat, som utgöres af dessa
registrerade föreningar, är verkligen icke heller den så synnerligt enkel.
Dermed vill jag dock icke uttala något klander öfver derom föreslagna
bestämmelser; det är ju möjligt att de icke kunna göras mera enkla
och kortfattade. Men å andra sidan må framhållas, att det är en
väsentlig skilnad mellan de båda sätten att utöfva verksamhet under
form af aktiebolag eller under form af eu sådan registrerad förening.
Hvartill kommer, att det finnes uppgifter, som icke kunna vinnas på
föreningsvägen, emedan dessa föreningar i denna lag fått för sig utstakad
en viss verksamhet företrädesvis af ekonomisk art.

Eu talare på elfsborgslänsbänken hänvisade till att äfven med
här föreliggande lagförslag det vore möjligt att få till stånd bolag, som
icke hafva större inbetaldt aktiekapital än 5,000 kronor, derför att
enligt några af honom åberopade lagrum funnes icke någon fullkomlig
garanti för att aktiebeloppet blefve till fullo inbetaldt. Om sålunda
aktiekapitalet vore bestämdt till 10,000 kronor, vore det möjligt att
det icke blefve mer än hälften eller 5,000 kronor som inbetaltes. Det
synes mig dock som kammaren icke bör taga synnerligt intryck af detta
sätt att argumentera, ty det är ju att hänvisa till ett kringgående af
lagen. Femte §:en säger ju uttryckligen, att aktiekapitalet skall inom
ett år efter bolagets bildande vara till fullo inbetaldt. Och om lagen
sedermera icke innehåller några bestämda garantier för att aktiekapitalet
blir till fullo inbetaldt, -så är detta möjligen en brist i lagen,
men ingalunda en omständighet, som berättigar hänvisa därtill, att
aktiebolag med endast 5,000 kronors aktiekapital skulle enligt denna
lag kunna bildas.

Fn ärad utskottsledamot har sagt, att man kan ju enligt förslaget
hos Kongl. Maj:t utverka sig rättighet att bilda aktiebolag med lägre
kapital än 10,000 kronor. Ja, detta är visserligen eu utväg, men då
man nu i detta lagförslag befriat Kongl. Maj:t från all befattning med
aktiebolags bildande, kan jag icke förstå, hvarför man skulle besvära

Andra Kammarens Prof. ISO». N:o $2. 2

Angående

förslag till lag

om aktiebolag.

(Forts)

N:o 32.

Onsdagen den 24 April, f. m.

Angåe nde Kongl. Maj:t med en pröfning i sådana fall. Och icke heller kan jag
förslag till lag förstå, hvarför man för dessa delegare i smärre företag skall försvåra
"m (Forts°fl? möjligheten att bilda aktiebolag. Hvarför ålägga dem denna ytterligare
skyldighet att ingå till Kongl. Maj:t och begära att få bilda ett
aktiebolag med lägre kapital än 10,000 kronor. Icke är detta något
sätt att tillgodose och främja de små företagen, att försvåra formaliteterna
för företagets bringande till stånd.

Det synes mig derför, att man utan all tvekan bör kunna ansluta
sig till det förslag, som blifvit väckt derom, att minimikapitalet nedsättes
till 5,000 kronor och aktiens belopp till 10 kronor. Beträffande
yrkandet om återremiss har jag ingenting att deremot invända, men
vill för miu del förklara mig beredd att omedelbart rösta för det af
herr Bergström framstälda yrkandet.

Med herr Themptander förenade sig herrar John Olsson, Forsell,
Eriksson i Bäck, Göransson, Ola Bosson Olsson, Sälting, Nordin i
Sättna, Anderson i Hasseibol, Olsson i Kyrkebo), Norman, Kardel,
Lindgren, Svensson från Karlskrona, Lillieliöök, Berg, Johansson från
Stockholm, Wavrinsky, G. Ericsson från Stockholm, Ekman, Hansson
i Solberga, Waldenström, Truedsson, Zotterman, Nilsson i Skrafvelsjö,
Persson från Arboga, Hansson i Berga, Andersson i Olsund, Johnsson
i Bollnäs, Hammarström, Elis Nilson, Thor, Göthberg och Nilson från
Lidköping.

Herr Jonsson i Hof yttrade: Jag ber till en början få uttala
den meningen, att vigten af den ändring, som här är föreslagen, icke
synes mig vara så stor som man sökt göra den, ty, så vidt jag kan
finna, skall det blifva i ytterst sällsynta fall man, med de tunga former,
som denna lag i sjelfva verket har för att bilda aktiebolag, sätter
i fråga att bilda dylika holag med lägre kapital än 10,000 kronor.
Men å andra sidan kan jag äfven medgifva det, att det kanske är
lika praktiskt att sätta minimigränsen så lågt, som man anser på något
sätt nödigt, och i stället borttaga den bestämmelse, som förekommer i
slutet af paragrafen, eller att Konungen för särskilda fall kan medgifva
undantag. Det kan ju möjligen ur denna synpunkt vara mera
praktiskt, att lagen får hafva tillräckligt utrymme för att lämpa sig
efter de särskilda ändamål man med bolagens bildande afser, och att
i stället man slipper den utvägen att för undantagsfall gå till Kongl.
Maj:t med begäran att få bilda aktiebolag på andra grunder än lagen
angifver. För mig är det fullkomligt likgiltigt, om kammaren bifaller
paragrafen i den form, utskottet gifvit densamma, eller sänker minimikapitalet
och aktiens valör till den siffra, som man måste anse böra
vara den lägsta för bildande af ett bolag under denna form, och den
siffran kan jag på inga vilkor anse böra gå under 5,000 kx-onor, ty
skall man sätta i ordning en sådan vidlyftig seiue med uppvisningar,
uppgifter och inregistreringar etc. för mindre affärer än på 5,000 kronor,
då tror jag, att man kommer att bedrifva affärer, som icke äro rätt
sunda för det allmänna. Jag anser emellertid, att slutorden i paragi’afen
“utan Konungen för särskildt fall gifver tillstånd dertill" böra utgå,

N:o 32.

Onsdagen den 24 April, f. m.

så att en minimigräns är gifven, hvarunder ingen får gå, och sedan
får man välja uppåt efter omständigheterna.

Då jag nu erfar, att yrkande blifvit framstäldt både om minimikapitalets
nedsättande till 5,000 kronor och aktiens valör till 10 kronor,
kan jag icke finna att en återremiss är behöflig, utan man skulle ju
gerna kunna biträda detta yrkande med det tillägg likväl, att de af
mig nyss citerade slutorden måtte ur paragrafen utgå.

Jag skall således be att få göra det yrkandet, att sista punkten i
3:dje paragrafen måtte erhålla följande lydelse: “Ej må aktiekapitalet
eller, der det ej år till visst belopp bestämdt, minimikapitalet sättas
lägre än femtusen kronor eller aktie lyda å mindre belopp ån tio kronor.11
Och dermed punkt. Resten af paragrafen skulle då falla bort.

Herrar Olsson i Sörnäs, Olsson i Mårdäng, Alsterlund och Ekströmer
instämde häruti.

Herr Bergström: Herr talman! Jag skulle för min del icke

hafva något emot ätt instämma i det af den föregående talaren nu
framstälda ändringsförslag om borttagande af de sista orden i paragrafen:
“utan Konungen för särskildt fall gifver tillstånd dertill", under
förutsättning nemligen, att det af-mig väckta förslaget om siffrornas
nedsättande verkligen blefve Riksdagens beslut. Men det torde, såsom
åtskilliga talare här framhållit, med ganska stor sannolikhet kunna antagas,
att man vid en blifvande sammanjemkning skall komma till
högre saftrör än de af mig föreslagna, och under den förutsättningen
synes det mig, att den af utskottet tillstyrkta satsen: “utan Konungen
för särskildt fall gifver tillstånd dertill" verkligen bör qvarstå.

Det är på denna grund jag tillåter mig vidhålla mitt yrkande.

Herr Themptander: För min del skall jag be att få ansluta
mig till det af herr Jonsson i Hof nyss framstälda yrkandet.

Den argumentation, jag använde, då jag nyss hade ordet, torde
hafva tydligen gifvit vid handen, att jag ansåg bestämmelsen om öfverlemnande
åt Kongl. Maj:t att bestämma, när lägre aktiekapital och
lägre aktiebelopp skulle få användas, vara mindre lämplig, och jag
anser derför också ändamålsenligast, att man ur paragrafen utesluter
allt stadgande derom.

Herr Bergström yttrade en viss farhåga, att svårigheterna skulle
ökas vid en blifvande sammanjemkning, om man nu antoge herr Olof Jonssons
förslag. Till denna farhåga tror jag för min del icke, att det gifves
fullgiltig anledning. Ty då Första Kammaren sannolikt kommer att
bibehålla nämnda strof om Kongl. Maj:ts pröfningsrätt, enär den återfinnes
både i Kongl. Majrts proposition och utskottets förslag, får kammaren
ju tillfälle att åter pröfva den saken, när sammanjemkningsförslaget
inkommer, äfven om denna strof nu uteslutes ur Andra
Kammarens beslut.

Jag anhåller derför, såsom sagdt, att få ansluta mig till det af
herr Olof Jonsson framstälda yrkandet.

Angående
förslag till lag
om aktiebolag.

(Forts)

N:o 32.

Onsdagen den 24 April, f. m.

Angående
förslag till lag
om aktiebolag.
(Forts.)

Hen'' John Olsson: Ehuru jag redan instämt med herr Themptander
i hans anförande, skall jag, då jag anser, att den af herr Olof
Jonsson nyss framstälda anmärkningen onekligen eger fullkomlig befogenhet,
nu anhålla att få instämma i det af herr Olof Jonsson gjorda
yrkande, kvilket också biträdts af herr Themptander.

Härmed var öfverläggningen slutad; och efter det herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkanden, som derunder förekommit,
blef paragrafen af kammaren godkänd med den ändring, som af herr
Olof Jonsson under öfverläggningen föreslagits.

§ 4 var så lydande:

Å aktierna skola utfärdas bref. Sådant bref skall ställas till innehafvaren
eller till viss man och angifva ordningsnummer å den eller
de aktier, hvarå det lyder.

Aktiebref må ej utgifvas, innan bolaget registrerats och full betalning
blifvit erlagd för den eller de aktier, hvarå brefvet lyder.

Utgifves dessförinnan bevis om rätt att vinna delaktighet i bolaget
(promess) eller om verkstäld inbetalning å aktie (interimsbevis, interimsqvitto),
skall sådant bevis ställas till viss man.

1 en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 24, hade herr
Alb. Anderson beträffande denna § föreslagit, dels att orden “till
innehafvaren eller“ uteslutas ur första stycket, dels tillägg af ett nytt
(fjerde) stycke, så lydande: “På särskild pröfning af Konungen skall
i hvarje fall bero, huruvida utländsk undersåte må vinna inträde såsom
delegare i aktiebolag^ dels slutligen af förstnämnda förslag föranledda
ändringar i 8, 18, 27, 69 och 81 §§ af Kongl. Maj:ts förslag,
hvarjemte motionären anhållit, att vederbörande utskott måtte vidtaga
öfriga förändringar, som i anledning af hans framstälda förslag kunde
finnas behöfliga i de till den kong), propositionen hörande lagförslag.

Efter föredragning af paragrafen anförde:

Herr Ohlsson från Vexiö: Som kammarens ledamöter behagade
finna, har utskottet i likhet med Kongl. Maj:t föreslagit, att aktiebref
skola kunna utställas icke blott till viss man, utan äfven till innehafvaren.
Det i detta afseende nu föreslagna stadgandet är visserligen
icke nytt, ty det öfverensstämmer i allo med gällande föreskrift i kongl.
förordningen angående aktiebolag den 6 oktober 184S. Och åtskilliga
skäl kunna ju också utan tvifvel anföras till stöd för en bestämmelse
om att aktier må kunna utställas till innehafvaren. Så kan man ju
säga, att ur principal synpunkt ingenting kan vara att deremot erinra,
ty, såsom vi alla veta, utgör det inbetalda kapitalet kreditbasis för
aktiebolaget, och aktieegarne personligen eller deras större eller mindre
betalningsförmåga spela i detta fall icke någon som helst rol. Ur
kommersiel synpunkt är det påtagligen fördelaktigt och beqvämt, att
bolagsaktier kunna vid försäljning, pantförskrifning och slika tillfällen

N;o 32.

Onsdagen den 24 April, f. m.

gå ur hand i hand, utan att öfverlåtelse behöfver ske samt anmälan
härom göras hos bolaget för anteckning å aktiebref och i registerbok.
Ur historisk synpunkt kan man kanske äfven med något fog åberopa
och erinra, att några särdeles anmärkningsvärda olägenheter hittills
icke försports deraf, att aktiebolagen under snart 50 års tid haft rättighet
att utställa sina aktier till innehafvaren. Men alla dessa nu berörda
och öfriga likartade synpunkter förefalla mig vara af väsentligen underordnad
betydelse gent emot de synnerligen vigtiga skäl, som ur skatteteknisk
synpunkt oafvisligen peka derhän, att bolagsaktier skola ställas
till viss man. Få torde väl inom denna kammare de vara, hvilka icke
full väl inse, att Riksdagen måste inom en snar framtid i vidsträcktare
män än hittills anlita den direkta beskattningen för fyllande af
de allt jemt växande statsutgifterna. Tydligt och klart torde väl också
vara, att man dervid i främsta rummet kan och bör taga i anspråk
den mest bärkraftiga skattekällan, den fonderade inkomsten eller med
andra ord inkomsten af samlad kapitalförmögenhet, kapitalet må nu
vara placeradt i aktier, obligationer eller andra rånte- och vinstbärande
papper. Och, mine herrar, i våra aktiebolag äro placerade
kapitaltillgångar, som för våra förhållanden och ur skattesynpunkt
måste tillmätas mycket stor betydelse. Jag har i detta hänseende
verkstält sannolikhetsberäkningar och dervid kommit till det resultat,
att blott och bart uti de nu inom landet befintliga aktiebolagen uppgår
sammanlagda aktiekapitalet till öfver 1,250,000,000 kronor, d. v. s.
mer än 1 j milliard. Jag hemställer till herrarne, huruvida det kan
vara med statens blifvande skatteintressen förenligt att nu godkänna
ett lagstadgande, som gör det möjligt för dessa redan förefintliga och
framdeles tillkommande milliarder aktiekapital att dölja sig under
anonymitetens skyddande täckmantel. Visst och säkert är, att försummas
nu det gynsamma tillfället att ändra lagstiftningen i detta
afseende, har man dermed också bibehållit och slagit fast ett af de
i allt fall för många hinder, som försvåra vidtagandet af tidsenlig
rättvisa och effektiva reformer inom vått skatteväsen. Ty hvarken
genom obligatorisk sjelfdeklaration eller annorledes skall man på tillfredsställande
sätt kunna undanrödja de olägenheter, som alltid varda förbundna
dermed, att de enskilde samhällsmedlemmarnes verkliga skatteförmåga
— verkliga inkomst — icke kan i görligaste mån tillförlitligen
utredas och beräknas.

Slutligen tillåter jag mig fästa herrarnes uppmärksamhet på den
af herr Albert Anderson i Första Kammaren väckta motionen i hvad
densamma afser aktiebolags besittning af fast egendom. Som vi alla
väl veta, är det här i landet icke tillåtet för utländsk man att besitta
fast egendom med mindre, än att Kongl. Maj:t dertill lemnat tillstånd.
Inom denna kammare finnas säkerligen ganska många, som kanske
icke så alldeles utan fog hysa vissa betänkligheter gent emot aktiebolagens
vidtomfattande förvärf af fast egendom, särskild! jord- och
skogsegendom i de norrländska provinserna. Dessa betänkligheter skulle
nog blifva vida större och för visso mera befogade, om det visade sig,
att under aktiebolags förklädnad en allt för stor del af landets fästa
egendom och industri så småningom och helt oförmärkt komme att

Angående

förslag till lag

om aktiebolag.

(Forts.)

N o 32.

Angående

förslag till lag

om aktiebolag.

(Forts.)

Onsdagen den 24 April, f. m.

glida öfver i utländska, för vårt lands utveckling och förkofran i stort
sedt likgiltiga kapitalisters händer.

Jag tror derför, att äfven ur denna synpunkt fullt giltiga politiska
skäl äro för handen att nu tillse, att bolagsaktier ställas till viss
man, så att det blir möjligt att i tid öfverskåda ställningen och dermed
också möjligt att i tid vidtaga de åtgärder, som af förhållandena
i detta afseende till äfventyrs kunna påkallas.

Huru jag än ser saken, är det för mig alldeles uppenbart, att de
tungt, ja, mycket tungt vägande skälen kraftigt tala för, att aktier
ställas till viss man, och att de skäl, som kunna göras gällande för
den meningen, att aktier må kunna utställas äfven till innehafvaren,
äro af vida mindre vigt och betydelse. Och här, såsom alltid, böra
väl de små intressena vika för de stora, ett fåtal enskildes intressen
måste underordnas stora och vigtiga statshänsyn.

Herr talman! Jag yrkar, på grund af hvad jag nu anfört, att
den förevarande 4 § må varda till utskottet återförvisad för att omarbetas
i det syfte, jag nu framhållit.

Häruti instämde herrar Pctri, Alsterlund, Åkerlund, Mallmm,
Boethius, Svensson från Karlskrona, Lilliehöök, Gustaf Ericsson från
Stockholm, Wavrinshj, Bromée, Odqvist. Eriksson i Bäck, Olsson i
Kyrkebol, Persson i Killebäckstorp, Ola Bosson Olsson, Svensson i
Olseröd, Ivar Månsson, Olsson i Ornakärr, Petersson i Boestad, Sivartling,
Zetterstrand, Johansson i Berga, Rydberg, Jansson i Djursätra,
Wallbom, Eriksson i Elgered och Eriksson i Qväcklingen.

Herr Lundell yttrade: Jag skall endast be att få yttra några
ord om denna fråga ur skatte-teknisk synpunkt. Jag kan nemligen
icke finna, att det ur denna synpunkt har någon betydelse, om aktierna
ställas på innehafvaren eller på viss man. Ty om genom bevillningsförordningen
bestämmes, att aktier skola beskattas dubbelt, d. v. s.
att bolaget först beskattas för sin verksamhet samt derefter aktieegaren
beskattas i sin hemort för den inkomst han har i utdelning af sina
aktier, så behöfver man för denna orsaks skull endast till bevillningsförordningen
göra det tillägg, att bolag skall vara skyldigt att föra
register öfver de personer, som i bolaget uppburit utdelning på aktierna
samt stadga samma skyldighet för bolagen att till vederbörande taxeringsmyndighet
i den ort, der aktieegaren eller utdelningstagaren har sin
bostad, öfversända enahanda uppgift om utdelningsbeloppet och personen
som uppburit densamma, som det nu åligger ett bolag att lemna rörande
dess tjenstemäns löner m. m. På detta sätt går det ganska lätt för
sig att beskatta aktieegarne. Deremot kan det vålla svårigheter att
endast af registreringen öfver aktieegarne hos bolaget sluta sig till
hvilka aktieegarne äro, som böra beskattas, då en aktie, äfven om den
är stäld på viss man, kan byta om egare flera gånger under loppet af
ett år. För öfrigt är det mycket lättare att beskatta aktier än obligationer
eller kapital i öfrigt, hvadan, äfven om vi skulle besluta oss
för ett sådant skattesystem, som den siste talaren omnämnde eller
dubbel beskattning af aktier, detta icke skulle möta någon svårighet

N:o 32

Onsdagen den 24 April, f. m.

för en sådan anordning derigenom att aktierna ställas på innehafvaren. Angående
I afseende på den omständigheten synes man alltså kunna lemna till lag

bolagen frihet att sjelfva bestämma, huru aktierna skola utställas. °m ^^y''''

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren: Den
ärade talaren från Vexiö har framstält yrkande om återremiss af 4 §
för att få bifall till det förslag, som framstälts af herr Albert Anderson
i hans motion. Bemälde motionär har yttrat, att den nu förevarande
4 § måtte ändras sålunda, att aktier icke skulle kunna utställas till
innehafvaren och så att utländsk undersåte icke utan särskildt medgifvande
af Kongl. Maj:t skulle kunna ingå såsom delegare i aktiebolag.

Såsom motiv för detta sitt yrkande har motionären anfört, att olägenheter
och förvecklingar uppstå deraf, att aktiebolag, som ega vidsträckta
områden inom vårt land, till en del eller hufvudsakligen bestå af
utländske undersåtar, och att kontroll huru härmed förhåller sig för
närvarande icke är möjlig.

För min del anser jag, att den i 1848 års förordning om aktiebolag
meddelade tillåtelsen att utställa aktier till innehafvaren ingalunda
varit skadlig, utan tvärtom till gagn för vårt land, ty derigenom
har det varit möjligt att anskaffa utländskt kapital till större, och för
affärsverksamhetens utveckling vigtiga, företag. Jag har af en förteckning
på bolag, som blifvit bildade före år 1875, inhemtat, att
Kongl. Maj:t före sistnämnda år fäststält bolagsordningar för icke k

mindre än 28 bolag, som haft till ändamål byggandet af enskilda
jernvägar. I alla dessa 28 bolagsordningar har det meddelats föreskrifter,
att aktierna skulle ställas till innehafvaren. Sammanlagda
beloppet af aktiekapitalen för dessa 28 bolag uppgick till 88 millioner
kronor, och sannolikt är, att en icke obetydlig del af materielen till
bolagens jernvägar anskaffats från utlandet och liqviderats med till
innehafvaren stälda aktier i bolagen. Om bolagen icke haft denna
utväg att skaffa sig utländskt kapital, skulle åtskilliga af dem aldrig
kommit till stånd. Jag har härmed velat fästa uppmärksamheten på,
att ett mindre kapitalstarkt land såsom Sverige kan hafva en verklig
fördel af att aktier få stälias till innehafvaren.

Den nästföregående talaren medgaf, att någon synnerlig olägenhet
hittills icke försports deraf, att aktier varit stälda till innehafvaren.

Men han anförde ett nytt, af motionären ej anfördt skäl för bifall till
motionen, det nemligen, att borttagandet af rättigheten att utgifva
aktier till innehafvare!! skulle påkallas af hvad han kallade skattetekniska
synpunkter. Jag vet, att fråga är väckt om sådan ändring
i bevillningsförordningen, att särskild beskattning för aktieegares inkomst
af aktier skall införas; och det är förmodligen för kontrolls
skull som man vill hafva alla aktier stälda till viss man. Det synes mig
dock vara olämpligt att grunda ett civilrättsligt lagstadgande på eu
möjligen blifvande skattelagstiftning. Är det nödigt ittt lägga särskild
skatt på aktier, lärer det väl finnas utvägar att, när ett sådant beslut
fattas, meddela nödiga kontrollbestämmelser, och förslag i den rigtningen
är ju gjordt, nemligen om införandet af obligatorisk sjelfdeklaration.

Jag fattar icke rigtigt, hvad man ur skatte-teknisk hänsyn egentligen

M.o 32.

Onsdagen den 24 April, f. m.

Angående

förslag till lag

om aktiebolag.

(Forts.)

åsyftar med borttagandet af den äfven i utlandet allmänt medgifva
rättigheten att ställa aktier på innehafvare^ Blifver det nödigt att
utfärda eu sådan lag, så måste det väl också förbjudas att utfärda
obligationer och skuldsedlar till innehafvaren. Den, som utlånat penningar
mot obligationer eller skuldsedlar, skulle ju, enligt den föreslagna
bevillningsförordningen, erlägga skatt för den inkomst, han har af utlånta
kapitalet. Att af skatte-tekniska skäl ändra uråldriga bestämmelser i
civillagen kan emellertid hafva nu oberäkneliga följder. Jag har
velat fästa uppmärksamheten äfven härpå.

Herr Falk: Herr talman! Den ärade representanten från Vexiö
talade för denna paragrafs förändring i det hänseendet, att rättigheten
att ställa aktier till innehafvaren skulle borttagas; den väsentliga
grunden för sitt yrkande liemtade han från beskattningssynpunkt.
Dervid uttalade han den mening, att ingen inkomst bör i högre mån
beskattas än den af samladt kapital. Deri gifver jag honom för min
del fullkomligt rätt. Ingen inkomst bör kunna vidkännas beskattning
i högre grad, i regel naturligtvis, än den inkomst, som härrör ur
samladt kapital. Men då han särskildt fäste sig vid aktiekapitalen i
detta fall såsom representerande samladt kapital, torde jag knappast
behöfva fästa uppmärksamhet vid, att det samlade kapital, som ligger
i aktiebolagen, alldeles icke får beräknas till det belopp, som den
ärade talaren gjorde, eller att det samlade kapitalet skulle uppgå till
samma belopp som sjelfva aktiebolagens kapital. Ty det lär väl icke
vara någon hemlighet, att, om icke största delen, så åtminstone en
väsentlig del af det kapital, som ligger nere i aktier, ingalunda är
samladt kapital, enär aktierna antagligen äro till mera än halfva
antalet belånade. Detta är således icke samladt kapital, från min
synpunkt. s.edt åtminstone, och jag förmodar, att flere dela den uppfattningen.
Hvarför vill han nu, från beskattningssynpunkt sedt, icke
vidare medgifva rättighet att ställa aktier till innehafvaren. Jag förmodar,
att han närmast tänkt på den ifrågasatta dubbla beskattningen
af inkomst af aktiebolag. I nuvarande stund är hvarje aktiebolag
skyldigt att till vederbörande beskattningsnämnd lemna fullständiga
och exakta utdrag ur sina räkenskaper, ett fullständigt bokslut, Om
icke beskattningsnämnden anser detta vara fullkomligt öfverensstämmande
med verkliga förhållandet, om den misstänker, att det ligger
någonting bakom, som icke blifvit för beskattningsnämnden bekant,
har den helt enkelt rättighet att icke godkänna detta räkenskapsutdrag,
utan antingen infordra fullständiga räkenskaper eller sätta kapitalvinsten
för året betydligt högre. Men ligger det någon rättvisa deri, att, då
det är fråga om åstadkommande af ett nytt, rättvist beskattnängssystem,
ett aktiebolag och dess delegare skola beskattas först och främst efter
aktiebolagets behållna årsinkomst och derutöfver efter hvarje särskild
aktieegares inkomst af bolaget? Den frågan torde kanske blifva något
svår att besvara. Man kan ju, om man har magt dertill, göra det.
Men det torde väl knappast vara skäl att samtidigt tala om rättvisa.
Jag vill för öfrigt, då den ärade talaren nämnde det samlade kapitalet
och dess afkastning, ställa den frågan till honom och till dem, som

N:o 32.

Onsdagen den 24 April, f. m.

kanske med honom öfverensstämma, huruvida icke lika stort kapital
är nedlagdt i obligationer. Obligationer äro dock ett verkligen samladt
kapital. Der hänger det icke så tillsammans, att kapitalet liksom
aktiebolagskapitalet kan existera i dag och om ett eller annat år vara
borta. Det är verkligen samladt kapital. Huru vill han komma åt
blott enkel beskattning der? Der är det den enskilde personen och
icke korporationer, som ega det samlade kapitalet, hvilket i de flesta
fall skall gå fritt för beskattning, så vida det icke kan åtkommas
genom lag om sjelfdeklaration. Att således förbjuda utlemnandet af
aktier till innehafvaren på den grund, att de skulle vara ur beskattningssynpunkt
skadliga, kan jag icke godkänna. Hvad deremot yttrades
om herr Andersons i Första Kammaren väckta motion kan hafva sina
sidor. Om den anmärkningen vill jag för närvarande icke yttra mig.

Herr Jonsson i Hot: Herr talman, mine herrar! Jag hemställer
til! kammaren, huruvida den omständigheten, att den förste talaren i
ordningen såsom ett af de skal, som han angaf för sitt yrkande, omnämnde
den skatte-tekniska synpunkten, var af den stora räckvidd, att
man sedermera under öfverläggningen bör komma att helt och hållet
egna sig åt frågan om eu ny bevillningsförordning, och om det ämnet
är det, hvarmed vi för närvarande hafva att sysselsätta oss, eller om
detta icke är lagen om aktiebolag. Jag tror således, att man icke bör
sväfva ut vidare, än omständigheterna bär kräfva. Jag skall icke om
denna detalj yttra mera än att helt enkelt hemställa till herr Lundell,
huruvida han tror att man i en bevillningsförordning eger rätt att
föreskrifva, att aktiebolagen skola registrera utdelningarne till aktieegarne
eller om han tror att man kan blanda ihop i en bevillningsförordning
saker, som icke på minsta sätt höra dit. Det tror jag skall
utgöra ett tillräckligt svar på hans tanke, om man skall gå den vägen.

Den frågan åter, mine herrar, huruvida aktier fortfarande höra
få ställas till innehafvaren eller ej, den har visserligen deD innebörd,
som af motionären, herr Andersson, angifvits. Men jag tror, att den
derjemte äfven innebär annat. Skälet, hvarför aktier förut stälts till
innehafvaren och väl fortfarande skola göra det, är egentligen det, att
dessa aktier äro lämpligare affärspapper, än om de äro stälda på viss
man. Den omständigheten, att dessa papper kunna löpa i hvarje mans
hand, utan att någon anmälan till bolagsstyrelsen erfordras, gör, att
dessa papper hafva eu mycket beqväm art i sig sjelfva, så att de kunna
löpa genom femtio eller hundra händer på ett år, om det så är. Men
är det skälet verkligen så starkt, att, när man sammanställer det med
de invändningar, som kunna göras i det fallet, det verkligen är hållbart.
Vi få icke glömma att jemte den beqvämligheten hos aktiepapper
att de löpa lätt, hafva de eu olägenhet, som jag tror vara mera afsevärd.
Det är nemligen den, att, när ett bolag bildas, och aktierna
ställas till innehafvaren, det mycket ofta händer, att det är fråga om
en spekulationsverksamhet att förtjena på sjelfva aktierna. Man ställer
till på olika sätt för att få höga utdelningar i bolaget. Denna höga
utdelning lägges till grund för bedömandet af aktiernas värde i allmänna
marknaden. När man har vunnit det åsyftade målet, säljer

Angående

förslag till lag

om ahtiebolaa.

(Forts.) ‘

N:o 32.

Onsdagen den 24 April, f. in.

ingående

förslag till lag

om aktiebolag.

(Forts.)

man aktierna, och köparne blifva sedan de, som få draga väfven. Det
är ett sätt att underhjelpa de s. k. grunder-affärerna, som särskildt i
utlandet med rätta mycket klandrats; och jag tror, att man skall kunna
framvisa exempel på enahanda verkningar äfven hos oss. Detta är
således ett skäl, som enligt min mening verkar derhän, att man må
taga bort rätten att ställa aktier till innehafvaren.

Jag skall be att få påpeka äfven en annan omständighet, som förtjenar
att noga beaktas. Såsom bekant, har man i lagen rörande tillverkning
af bränvin etc. infört förbud för vissa personer inom samhället
att sysselsätta sig med denna näring. Detta tror jag också vara fullkomligt
rigtigt. Men derigenom att det är tillåtet att ställa aktier till
innehafvaren och på sådant sätt låta dem löpa i hvar mans hand,
utan att någon vet, hvem som innehar dem, kunna sådana personer,
i fall de skulle vilja kringgå lagen, lätteligen lägga sig till med ett
flertal aktier just i en sådan affär, som lagen förbjuder dem att idka.
Är detta någon princip i lagstiftningen att på ena stället införa ett
förbud, som är berättigad!, men på det andra stället öppna luckor,
hvarigenom förbudets annoterande möjliggöres? Jag säger icke detta
derför, att jag eger kännedom om att tillämpningen gått i denna rigtning
— det tror jag icke varit händelsen — men jag säger det derför,
att det gifves en möjlighet att tillämpa aktiebolagslagen på detta sätt,
och det bör väl ändå ega någon betydelse, då man stiftar en ny lag
i detta hänseende.

Jag vill gerna medgifva, att bestämmelsen i vår gamla aktiebolagslag
derom, att aktier få ställas till innehafvaren, har kunnat medföra
den fördelen, att utländska kapitalister lagt ned penningar i företag
inom vårt land, särskildt i jernvägsbyggnadsändamål. Men jag vågar också
påstå, att med utländska penningar bildats aktiebolag, som man helst
skulle sett icke ha kommit till stånd. Man kan icke säga, att det
är till fördel för landets näringslif, om utländska kapitalister köpa in
hundratusentals tunnland mark och der bedrifva sågverksrörelse, hvaraf
vinsten går i de utländska kapitalisternas fickor och icke stannar inom
landet. Jag tror, att dessa affärer lika framgångsrikt och lika väl
skulle ha bedrifvits, derest det icke funnits möjlighet för dessa utländska
aktietecknare att slå under sig dem. Och jag ber kammaren lägga
märke till att utvecklingen af särskildt denna affärsbransch inom landet
går mer och mer derhän, att just dessa starka utländska kapitalister
undan för undan slå under sig stora verk med vidsträckta skogsområden
och hemman, och att ett förbud mot aktiers ställande till innehafvaren
åtminstone skulle medföra den fördelen, att de utländska kapitalisterna
nödgades gå in till Kongl. Maj:t och begära tillstånd att få besitta
aktierätt.

Jag tror emellertid icke, att det är behöfiigt att i enlighet med
herr Albert Andersons förslag i sjelfva aktiebolagslagen inrymma bestämmelser
i detta syfte. Jag föreställer mig, att de allmänna bestämmelser,
som för (ifrigt äro gällande, skola vara fullt tillräckliga,
utan att man rycker in något härom i sjelfva lagen. Men om sjelfva
hufvudsyftet med herr Ohlssons yrkande, att nemligen paragrafen bör
återremitteras för att få borttagen denna rätt att ställa aktier till

Onsdagen den 24 April, f. in.

N:o 32.

innehafvare!!, är jag med honom fullkomligt ense, och jag ber att på Angående
det varmaste få tillstyrka kammaren att återförvisa paragrafen i sådan försla? jluJ

syftning. (Fort.,)

Man skulle visserligen kunna säga, att rörande denna paragraf
ett yrkande om en direkt ändring skulle kunna göras, och att derför
en återremiss vore obehöflig. Men då denna paragraf hänger tillsammans
med flera andra paragrafer, som också böra ändras, derest den
nu föreslagna förändringen vinner kammarens godkännande, torde det
vara lämpligast att återremittera paragrafen. Jag instämmer derför i
herr Ohlssons yrkande.

I detta yttrande instämde herrar Truedsson, Larsson från Upsala,
Holmgren, Kihlberg, Persson i Rinkaby och Gyllensvärd.

Vidare anförde:

Herr John Olsson: Herr talman! För min del ber jag äfven
att få instämma i det yttrande, som afgafs af talaren från Vexiö,
äfvensom i den senaste talarens yrkande, men jag undrar, om med
hänsyn till det resultat, som de båda talarne ville vinna, det är klokt
att endast återremittera paragraferna. Ty derigenom kan man möjligen
riskera, att icke någon annan hemställan sedermera inkommer till
kammaren, än att kammaren ville fatta beslut i saken, och då stode
vi fortfarande på samma punkt.

Det har visserligen af den senaste talaren invändts, att det finnes
Mera andra paragrafer, som med denna stå i förbindelse och som också
borde återremitteras för att syftemålet måtte vinnas. Men jag tror,
att det icke finnes något hinder att, om man nu bestämmer sig för en
viss formulering af denna paragraf, likväl sedermera återremittera de
paragrafer, hvilkas lydelse kunna finnas vara beroende af lydelsen utaf
denna paragraf.

På dessa skäl tillåter jag mig vördsamt hemställa till kammaren
att besluta att antaga 4 § med den förändring, att i stället för orden
“till innehafvaren eller till viss man" insättas orden “till viss person14.

Derigenom vinnes det syfte, som jag i likhet med de föregående
talarne önskar vinna, och kammaren är oförhindrad att, när sedermera
föredragas de paragrafer, som kunna vara beroende af lydelsen utaf
denna paragraf, återremittera desamma för att få dem mera i öfverensstämmelse
med sagda paragraf. Jag tror, att det är lämpligt, att
kammaren gör ett bestämdt uttalande i saken, så att Första Kammaren
vet hvad den har att rätta sig efter, och jag hoppas, att detta uttalande
må blifva så allmänt och så enhälligt, att Första Kammaren
anser sig böra gifva efter i denna punkt.

Herr Höglund: Herr talman, mine herrar! Den näst siste ta laren

har visserligen sagt, att frågan om bevillningen borde ligga utanför
denna diskussion, och i sak vill jag gifva honom rätt deri, men
då denna fråga i alla fall torde komma att inverka på sakens utgång

N.o 32.

Angående

förslag till lag

om aktiebolag.

(Forts.)

Onsdagen den 24 April, f. m.

inom kammaren, må det icke förmenas mig att yttra några ord i detta
hänseende.

Jag vill då icke alls yttra mig om det berättigade eller oberättigade
uti eu dubbelbeskattning af ett i aktieföretag nedlagdt kapital.
Denna fråga kan ses från olika synpunkter, och om densamma kunna
ju meningarna vanf delade. Hvad jag särskildt vill fästa mig vid och
hvad man har att hålla sig till är, i hvad mån denna fråga om
dubbelbeskattning kan hafva med den nu föreliggande paragrafen i
aktiebolagslagen att skaffa. Dessförinnan vill jag dock göra en liten
erinran om en omständighet, som kanske icke har fallit många af de
herrar, som ifra för dubbelbeskattning, i ögonen, nemligen den, att
med en dylik dubbelbeskattning af kapitalet följer också i viss mån en
dubbel kommunal rösträtt lör samma kapital; och då nu den allmänna
tendensen — och detta icke utan skäl — är den att inskränka den
kommunala rösträtten, kan jag icke föreställa mig, att detta vore ett
mål, som man ville uppnå, åtminstone icke inom denna kammare.

Det har sagts, att det skulle vara nödvändigt att förbjuda aktiers
ställande till innehafvare!! för att på detta sätt kunna komma åt att
beskatta aktiebolagens utdelning. För min del tror jag det icke. Våra
taxeringsmyndigheter, som för närvarande hafva sig uppdraget att
åsätta inkomstbevillning, torde hafva lättare att af den skattskyldiges
lefnadssätt m. m. sluta sig till hans hela inkomst, än de för närvarande
hafva att sluta sig till det inkomstbelopp, för hvilket han skall
skatta, då ju totala inkomstbeloppet nu skall minskas med det belopp,
som den skattskyldige kan uppbära i form af utdelning på aktier. Särskildt
tror jag, att taxeringsmyndigheterna på detta sätt skulle få vida
lättare, än de nu hafva, att beskatta de stora aktieinnehafvarne och
de stora inkomsttagarne, om hvilkas totalinkomst man ändå har någorlunda
lätt att draga slutsatser. — Deremot kan det mycket väl hända,
att i sådant fall en och annan af de mindre aktieinnehafvarne, af de
mindre kapitalisterna komme att gå fri; men detta vore väl icke heller
så stor skada, vare sig i statsfinansielt eller annat afseende. Vill man
dubbelbeskatta aktier, tror jag, att det enklaste sättet vore att stadga
en kupongbeskattning på det sätt, att bolagen ålades att till statskassan
inbetala en viss del af den utdelning till aktieegarne, de må
hafva beslutat. Härigenom blefve beskattningen betydligt säkrare och
enklare.

Slutligen ber jag att få påpeka ytterligare en sak, och det är,
att verkan af ett förbud mot utgifvande af innehafvareaktier skulle
blifva ganska obetydlig, förr än lång tid förrunnit, om man icke läte
förbudet få retroaktiv verkan och påbjöde, att alla nuvarande aktiebolag,
som hafva innehafvareaktier, inom viss tid skulle hafva sina
aktier omändrade och stälda till viss man. Detta är dock en sak,
som kan hafva mycket stora svårigheter med sig. Ty för närvarande
hafva ungefär 10 procent af alla svenska bolag sina aktier stälda på
innehafvaren, och bland dem finnas många af våra allra största bolag,
d. v. s. just sådana, för hvilka svårigheterna af ett registers förande
blefve störst. Jag vill här särskildt erinra om Skandinaviska kreditaktiebolaget,
Stockholms Inteckningsgarantiaktiebolag, Gefle—Dala jern -

N:0 32.

Onsdagen den 24 April, f. m.

vägsaktiebolag och för öfrigt de flesta jernvägsaktiebolagen. Bland
dessa ber jag särskilt att lå fästa uppmärksamheten vid Skandinaviska
kreditaktiebolaget, som enligt uppgift har ett antal af mellan 3
och 4 tusen aktieegare — icke aktier, utan aktieegare, mina herrar!
Om vi nu erinra oss, att Stockholms adresskalender innehåller omkring
31,000 adresser, finna vi, att det register, som Skandinaviska kreditaktiebolaget
vore tvunget att hålla, skulle till sitt omfång utgöra omkring
en tiondel åt Stockholms adresskalender. Man kan lätt förstå,
mina herrar, huru svårt det skulle vara att hålla ett sådant register
och framför allt att få det pålitligt. Och om taxeringsmyndigheterna
få ett sådant der långrandigt register, hvad skola de göra med det?
De få der uppgift på en massa personer, boende mellan Ystad och
Haparanda, och dem skola de taga reda på. Man kan ju icke begära,
att ett aktiebolags register skall vara så fullständigt, att det omtattar
äfven adresserna. Man kan ändå mindre begära, att, om det
tinnes adresser angifna, dessa skola vara tillförlitliga. Huru skall man
då bära sig åt med ett sådant register? Jag fruktar, att allt för
många praktiska svårigheter här skulle yppa sig. Denna väg leder
således enligt mitt förmenande icke till målet. I likhet med herr
statsrådet och chefen för kong!, justitiedepartementet tror jag, att det
är för tidigt att ändra en civillag på grund af en ännu icke utfärdad
skattelag. Man bör ej ändra en lag, innan man fått fullt klart för
sig, hvilka ändringar som äro erforderliga. Det synes mig derför bättre
att vänta med lagens ändrande, till dess man vet hvad som bör ändras.
Detta är långt bättre än att nu göra ändringar på måfå, som kanske
sedermera befinnas vara dels onyttiga och öfverflödiga, dels otillräckliga.

Herr Olof Jonsson häntydde på det s. k. aktiejobberiet eller rättare
grunderiet, som han rigtigt karakteriserade såsom eu illegitim affärsbransch,
bestående uti att man grundade aktiebolag endast i den afsigten
att uppdrifva utdelningen för de första åren, att derigenom få
aktierna i hög kurs och sedan sälja dem med största möjliga vinst.
Jag tror ej, att denna illigitima affärsbransch röner synnerligen stark
uppmuntran deraf, att aktierna äro stälda på innehafvaren. Jag tror,
att densamma praktiserats och praktiseras i lika stor utsträckning med
aktier stälda till viss man, som med aktier stälda till innehafvaren.
Jag ber att tå erinra om det i stor skala förekommande förhållandet,
att aktier, som äro stälda till viss man, cirkulera som handelsvara
man och man emellan med blanko-endossement. Det är en sak, som
icke kan förbjudas; det är nödvändigt lör att aktierna skola kunna
pantsättas. På annat vilkor än att aktierna äro endosserade in blanko
tager icke en bank dem som hypotek.

Vidare yttrade herr Olof Jonsson, att bränvinslagens förbud för
på visst sätt qvalificerade personer att drifva den näringen skulle
blifva illusoriskt. Ty sådana personer, som icke få idka dylik näring,
skulle då kunna göra det genom att köpa till innehafvaren stälda
aktier i dylikt bolag. Det är sant, att do ej kunna förmenas att innehafva
dylika aktier. Men det är ej meningen, så vidt jag förstår, med
nämnda lagbud att hindra dem att placera sin egendom på det ena
eller andra sättet, utan meningen är att hindra dem från att sköta

Angående

förslag till lag

om aktiebolag.

(Forts.)

N o 32.

Angående

förslag till lag

om aktiebolag.

(Forts.)

Onsdagen den 24 April, f. m.

en dylik: affärsrörelse. Och då det förbudet torde ega tillämplighet
på styrelsemedlemmarne i dylika bolag, blir nog detsamma fullt effektivt
ändå.

Vidare nämnde herr Olof Jonsson, att genom aktiernas ställande
till innehafvaren skulle det vara möjligt för utländske män att förvärfva
sig fast egendom i landet utan att söka Kongl. Maj:ts tillstånd,
och att på det sättet stora vinstbelopp skulle gå ur landet.

Hvad först den senare saken beträffar, är min öfvertygelse att,
om man hade en statistik öfver de utländska penningar, som gått in
i landet och nedlagts i aktieföretag, och de penningar, som ur landet
gått ut i form af vinstutdelning till utländska aktieegare i svenska
företag, skulle man få se, att mycket större belopp gått in i landet
än ut ur landet. Ty med högst få undantag kan man säga, att utländska
personer, som nedlagt penningar i svenska företag, alldeles
icke rosat marknaden, utan i många fall varit utsatta för betänkliga
svindlerier och det så, att det rent af bidragit att minska svenska
namnets afseende och Sveriges kredit i utlandet.

Hvad åter igen angår den saken, att utländska män skulle komma
i besittning af på det viset allt mer sig ökande jordarealer inom landet,
så medgifver jag visst, att det är ett önskemål att förebygga sådant,
likasom det öfver hufvud taget ur många synpunkter är önskligt,
att aktiebolagen ej få alltför stor andel af don svenska jorden. Men
jag tror ej, att här är rätta stället att söka förebygga sådant. Man
måste gå in på andra områden för att kunna göra det. Och såsom
herrarne torde erinra sig från förliden riksdag, pågår ett arbete iden
rigtningen.

Herr talman! På grund af hvad jag nu yttrat, anhåller jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Restadius: Jag finner icke, att den ifrågavarande fram ställningen

har den stora betydelse, som åtskilliga talare velat tillmäta
densamma. Men nog är det ganska underligt, att den fria sjelfbestämningsrätt,
som i allmänhet är tillförsäkrad invånarne i Europas stater

_ med undantag möjligen af Ryssland — icke skulle få tillerkännas

svenske män. Anledningen dertill skulle vara af tvåfaldig beskaffenhet.
Man fruktar nemligen att genom att tillåta användandet af till innehafvaren
stälda aktier gå miste om de fördelar, som afses med 1829
års kongl. kungörelse, i det utländingar ej utan Kongl. Maj:ts tillstånd
skola få förvärfva och besitta fast egendom i riket. Man fruktar vidare,
att hinder skulle uppstå för uppnåendet af den dubbla beskattningsrätt
på aktier, som många eftertrakta.

Hvad den förra frågan angår, är det åtminstone visst, att sedan
1848 hafva innehafvareaktier varit i svensk lag tillåtna, utan att någon
föregående talare kunnat anföra ett enda exempel, då härigenom
olägenheter uppstått, derigenom att utländingar kommit i besittning af
dylika aktier. Tvärtom kan det påvisas — jag skulle kunna framdraga
enskilda exempel derpå — att genom en sådan lag utländska
penningar indragits i Sverige till mycken förmån för störa företag,
hvilka utan anlitande af dessa penningar sannolikt icke kommit till stånd.

Onsdagen den 24 April, i. ro. 31

Hvad åter beträfiar det senare skälet, vill jag fästa uppmärksamheten
derpå, att i många utländska stater man infört en sådan dubbel
beskattning, som här är ifrågasatt, men att i dessa länder icke finnes
något förbud emot användningen af innehafvareaktier. I dessa länder
hyser man den åsigten, att det är precis lika svårt att få en menniska
att uppgifva antalet och storleken åt de reverser och obligationer hon
eger, som af de aktier hon kan innehafva. Kan man ej uppnå det
eftertraktade målet genom sjelfdeklaration — sannerligen man kommer
det i någon mån närmare genom införandet af ett sådant förbud, som
nu ä,r ifrågasatt! Det kan ju hända hädanefter såsom hittills, att,
der jag bär en på viss man stäld aktie, denna öfverlåtes in blanko
på en annan innehafvare utan att denne låter sig i boken inregistreras.
Da har man precis lika litet reda på innehafvaren som nu.

Jag vet ej, om den senaste talaren yttrade något om de penningebelopp,
som genom dubbel beskattning möjligen skulle kunna inflyta.
Men jag ber att få nämna, att enligt den stora skattekomiténs förslag
skulle skatten på den utdelning, som verkligen gifves, belöpa sig till
ungefär 180,000 kronor; det är naturligtvis både för innehafvareaktier
och till viss person stälda aktier. Af innehafvareaktier skulle man
kunna erhålla ett belopp af högst 25 å 30,000 kronor. Men fråndrager
man de bolag, som tillkommit före den nya ordningen, och hvilka fortfarande
blifva berättigade att begagna innehafvareaktier, så skulle, i fäll
dylika aktier fortfarande komma att användas till lika stort eller snarare
ringa proceutantal som nu, skatten på dessa aktier uppgå till cirka
å 10,000 kronor. Men det är gifvet, att icke alla, som innehafva
slika aktier, skola uraktlåta att uppgifva hvad de innehafva. Följaktligen
skulle beloppet ej kunna sättas till mer än ett par, tre tusen
kronor för dem, som undandraga sig beskattningen i följd af tillåtelsen
att begagna innehafvareaktier. Emot detta belopp svarar ej den inskränkning
i den fria sjelfbestämningsrätten, som ligger deri, att man
får ställa aktier till hvilken viss person man vill eller till innehafvaren.

Det är på sådan grund som jag, herr talman, anhåller att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lundell: Jag begärde ordet med anledning af en upp fordra^

att säga, om jag trodde det vara möjligt att i bevillningsförordningen
stadga, att det skall föras register öfver hvilka som erhålla
utdelning. Jag tilltror mig icke att precis och direkt yttra mig hvarken
för eller emot den omständigheten. Men jag tycker icke det kan vara
större svårigheter att i bevillningsförordningen stadga skyldighet för
ett bolag att uppgifva till beskattningsmyndigheterna, hvilka som få
utdelning af bolaget, än ålägga bolagen att uppgifva löner och inkomster
för sina tjensteman. Vidare, om det skulle behöfva göras ändring i
bolagslagen i sammanhang med ändring i bevillningsförordningen, lärer
det väl, när omständigheterna i bevillningsförordningen dertill föranleda,
icke vara något hinder för att, om man då finner skäl dertill föreFggA
gorå eu ändring äfven i bolagslagen, som ålägger bolag att föra
dylikt register och lemna uppgifter om utdelningsbelopp och personer
som i bolaget lyftat utdelning.

N o 32.

Angående
förslag till lag
>m aktiebolag.
(Forts.)

N:o 32.

Angående

förslag till lag

om aktiebolag.

(Forts.)

Onsdagen den 24 April, f. m.

Herr vice talmannen Östberg: Den förste talaren medgat i början
af sitt anförande, att man principielt icke kunde hafva något emot,
att aktier tiuge ställas till innehafvaren. Men det är ej nog dermed.
Förhållandet är — jag ber att få erinra derom — att det länge varit
tillåtet i Sverige att ställa aktier till innehafvaren, och detta är vanligt
inom hela Europa och i de flesta länder genom lagstiftningen tillåtet.

Under sådana förhållanden bör man hafva bra starka skäl för att
komma fram med yrkande, att denna gamla rättighet skall upphäfvas.
Kong!. Maj:t har ej föreslagit någon rubbning deri. Utskottet har ej
heller ansett så vigtiga skäl föreligga, att man borde gå ifrån det
kongl. förslaget.

Hvilka äro då de skäl, man anser så tungt vägande?

Herr Olof Jonsson yttrade, att man genom att låta aktier ställas
till innehafvaren skulle gifva stark uppmuntran åt griinderväsendet.
Jag tror icke, att han har rätt deri. Jag tror icke, att erfarenheten
i vårt land bestyrker detta påstående. Så vidt jag förstår, går det
lika lätt att utöfva eu sådan affärsverksamhet, om aktierna äro stälda
på viss man, som om de äro stälda på innehafvaren. På senare tider
har i Sverige allt mindre förekommit, att aktiebolag bildats med aktier
stälda till innehafvaren. Man har i allmänhet ansett det vara för
bolagen sjelfva ändamålsenligt att ställa aktierna till viss man. Men
samtidigt härmed har — man måste medgifva det — griinderväsendet
ökats i stället för att minskas. Jag tror, att dessa förhållanden ej
gifva stöd åt den uppfattning han uttalade.

Hvad åter beträffar den önskan, man uttalat, att genom en förändring
i aktiebolagslagen bana väg för en rättvisare beskattning på det sätt,
att man skulle dubbelbeskatta bolagen, så tror jag, att den nu föreslagna
åtgärden hvarken skulle leda till det målet, ej heller vara behöflig
derför, om man annars är angelägen om att få aktiebolagen
dubbelbeskattade. Jag vill i det fallet erinra om, att det bör anses
hvarken lättare eller svårare att beskatta innehafvare åt aktier än att
beskatta innehafvare af obligationer eller inteckningar. Dessa båda
senare slag af värdepapper få ju ställas på innehafvaren så väl som
på viss man. Och jag har icke hört någon, som yrkat förbud emot
att inteckningar skulle få göras löpande, likasom jag tviflar på att
något sådant yrkande kommer att framställas. Men hvad vinner man,
om man söker göra det särskilt lätt att få reda på innehafvare af
aktier, då man ej har möjlighet att få reda på dem, som ega andra
löpande papper? Förhållandet är äfven i utlandet, der man särskilt
beskattar inkomst utaf aktier, att man tillåter aktiers ställande till
innehafvaren. Man har der ej ansett nödvändigt, att aktierna ställas
till viss man, för att man skall kunna beskatta aktieegarne för de
inkomster de af aktierna uppbära.

För öfrigt kan jag ej förstå, att man genom en granskning af
aktieregistren skall kunna få någon tillförlitlig eller användbar grund
för beskattningen åt aktieegarnes inkomster. Ty dessa aktiebref, som
äro stälda till viss man, omregistreras icke ögonblickligen, sedan de
öfvergått ur den ena handen i den andra, utan det drager om någon
tid. Det kan blifva en hel rad transporter, innan man hinner få aktierna

N:0 32.

Onsdagen den 24 April, f. m.

inregistrerade. Hvem skall då upptagas som egare? Man möter här Angående
enligt min tanke alldeles oöfvervinneliga svårigheter. Om man vidare försla9 tiU %
vill fästa uppmärksamheten vid det faktiska förhållande, att aktier, om “''lavstälda
till viss man, gå med blankotransporter i åratal, innan de komma
in i registret, så kan man äfven deraf förstå, att utdrag ur aktieregistren
icke lemna någon tillförlitlig grund för beskattningen af aktier.

Man kan äfven erinra, att det mycket väl låter tänka sig här som på
andra håll, der man vill göra för starka inskränkningar, att det kan
utbilda sig ett bulvansystem.

Herr Restadius påpekade, att statens vinst på beskattningen af
innehafvareaktier ej skulle blifva särdeles betydande. Detta är verkligen
förhållandet. Ty såsom redan erinrats, är det endast ytj af
bolagsaktierna, som äro stälda till innehafvaren, och den beräknade
inkomsten kan ej uppskattas till mer än något öfver 180,000 kronor.

Hvad man skulle vinna i skatt blefve således en ren obetydlighet, och
jag tviflar på, att det nu är skäl att för det ändamålet söka åstadkomma
en förändring i lagen. Jag tror ej heller, att man kan behöfva
befara, att bolagen mer än hittills skulle ställa aktierna på
innehafvaren, endast i afsigt att söka underlätta aktieegarnes bemödanden
att undandraga sig beskattning.

För öfrigt, om man också skulle för de bolag, som framdeles
bildas, vidtaga en sådan åtgärd, kan man dock ej göra lagen retroaktiv;
man kan ej träffa de gamla bolagen. Med afseende på dem
qvarstode alltid den svårighet man nu klagar öfver. Dessa äldre
bolag komme uti en undantagsställning; och jag kan ej se, att det
vore för framtiden på något sätt fördelaktigt.

Vill man nu ovilkorligen åstadkomma eu dubbel beskattning af
bolag, kan man vinna detta mål genom att stadga sjelfdeklaration för
innehafvare af aktier. Om man inför allmän sjelfdeklaration, så är
komplett onödigt att ur beskattningssynpunkt yrka på aktiers ställande
på viss man. Men man kan ock, om man ej vill gå in på allmän
sjelfdeklaration, anordna en speciel deklaration för innehafvare af
aktier. På det sättet vinner man syftet vida bättre än genom den
föreslagna åtgärden att införa en särskild bestämmelse i aktielagen.

För öfrigt, om man vill se saken uteslutande ur beskattningssynpunkt

— ehuru man enligt mitt förmenande ej borde allt för mycket betrakta
saken ur den synpunkten — finnes det äfven andra sätt att beskatta
kapitalet dubbelt. Fn vida lättare utväg vore nemligen att beskatta
sjelfva bolagen. Detta vore ur många synpunkter att föredraga framför
den dubbelbeskattning, för hvilken man här i dag så mycket
intresserat sig.

Herr talman! Då de skid, som blifvit anförda för eu förändring
i utskottets förslag, enligt mitt förmenande icke kunna tillmätas någon
större vigt, skall jag yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr John Olsson: Då min uppmärksamhet blifvit fäst derpå,

att i sista momentet af denna § äfven förekommer uttrycket “viss
man“ och detta uttryck onekligen kan vara föremål för tvetydighet

— åtminstone i riksdagsordningen utmärker detta uttryck, som bekant,

Andra Kammarens Prat. 1895. K:o St. 3

N:0 32.

Angående
förslag till lag
om aktiebolag.
(Forts.)

Onsdagen den 24 April, f. m.

hvad det egentligen innebär och icke tillika “qvinna” — anhåller jag
att få göra detta tillägg till mitt förra yrkande, att äfven i detta sista
moment ordet “manu utbytes mot “person

Herr Ohlsson från Vexiö: Jag ber att få nämna, att Första

Kammaren beslutit återremittera den förevarande paragrafen, och vidhåller
jag mitt förut gjorda yrkande om återremiss.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad. I enlighet med de
gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på paragrafena
godkännande i oförändradt skick, dels på godkännande af densamma
med den af herr John Olsson i hans senare anförande föreslagna,
ändring; och dels slutligen på återremiss; och fann herr talmannen
den sistnämnda propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering blef likväl begärd och företogs, sedan till kontraproposition
antagits godkännande af paragrafen med den af utskottet föreslagna
lydelse, enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända
voteringsproposition:

Den, som beträffande första särskilda utskottets förslag till lydelse
af § 4 i förslaget till lag om aktiebolag vill, att paragrafen skall till
utskottet återremitteras, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den af utskottet föreslagna
lydelsen af nämnda paragraf.

Omröstningen utföll med 164 ja mot 38 nej; och hade kammaren
alltså beslutat att till utskottet återremittera den ifrågavarande
paragrafen.

§§ 5-7.

Godkändes.

Efter föredragning dernäst af § 8 anförde:

Herr Ohlsson från Vexiö: Då kammaren återremitterat 4 §,

yrkar jag, att kammaren äfven må återremittera denna 8 §, som står
i sammanhang med den förut återförvisade 4 §.

Herr Hedgren: I sjunde momentet af den föredragna paragrafen
föreslås, att redan vid bolagets bildande skall fastslås antalet af de
revisorer, som skola utses för granskning af styrelsens förvaltning.

N:o 32.

Onsdagen den 24 April, f. m.

Ea sådan bestämmelse torde dock vara särdeles olämplig. Ty det är
val näppeligen någon, som vid ett bolags stiftande kan göra sig en
föreställning om, hvilket omfång bolagets verksamhet kommer att få.
Antingen kan det gå i den retning, att bolagets verksamhet utvidgas
till den grad, att inom ett eller annat år det blir nödigt, att revisorernas
antal ökas, eller också kan det gå i motsatt rigtning, så att
bolagets verksamhet minskas och det för den skull icke behöfves så
stort antal revisorer, som man från början tänkt sig. Men med denna
paragrafs antagande, sådan den är föreslagen, skulle man ju icke
kunna tå någon ändring i ett en gång bestämdt antal revisorer, med
mindre bolagsordningen ändrades. Det kan väl icke vara lämpligt,
att det är förenadt med sådan omgång att få bestämmelse om revisorernas
antal ändrad. Deremot torde utan risk kunna öfverlåtas åt
bolagsmännen sjellve att bestämma den förändring af revisorernas
antal, hvartill bolagets verksamhet kan gifva anledning, utan att bolagsordningen
derför behöfver ändras.

Jag får derför, herr talman, yrka återremiss af paragrafen i syfte
att få sjunde momentet ändradt i den rigtning, jag antydt.

Herr Berglöf: Med anledning af det yrkande om återremiss,
som gjorts af representanten från Vexiö, vill jag fästa kammarens
uppmärksamhet derpå, att i det beslut angående föredragningssättet,
som här förut fattats, ingår, att, om en paragraf återremitteras och
ändring i densamma varder af utskottet föreslagen, åt andra paragrafer,
som äro beroende af den återremitterade, kommer att gifvas den
ändrade lydelse, som af ändring i den sist nämnda paragrafen påkallas.
Till följd deraf behöfver det ju ej yrkas återremiss för hvarje särskild
paragraf, som är beroende af den återremitterade fjerde.

1 afseende å det yrkande, som gjorts af en representant från
Göteborg, må det ju vara en smaksak att bedöma den fråga han vidrörde,
och jag har deruti ingenting i sak att säga. Kommer paragrafen
att å nyo behandlas af utskottet, må detta öfverse det förslag, som
blifvit väckt af samma representant.

Herr Ohlsson från Vexiö: Då det syftemål jag ville främja med
mitt återremissyrkande kan, på sätt föregående talare anmärkt, vinnas
genom det af kammaren förut fattade beslutet, återtager jag yrkandet.

Sedan öfverlägguingen härmed förklarats slutad, beslöt kammaren
återremittera jemväl denna § till utskottet.

§§ 9-ia.

Godkändes.

Efter föredragning vidare af § 13 anförde

Herr Palme: Då detta är en af de paragrafer, som röra stif tande

af bolag, ber jag att få yttra ett par ord.

Angående
förslag till lag
om aktiebolag.

(Forts.)

N:o 32.

Angående,

förslag till lag

om aktiebolag.

(Forts.)

Onsdagen den 24 April, f. m.

Det torde för åtskilliga bland denna kammares ledamöter vara i
färskt minne, hvilken väldig affärskrasch under 1870-talet öfvergick
Tyskland i sammanhang med den då derstädes grasserande “Griindersvindeln".
Med detta namn betecknas det störa antal mer eller
mindre svindelartade affärsföretag, som då bildades, affärsföretag, hviikas
bildande underlättades af en ofullständig lagstiftning. Dessa
affärsföretag hade till hufvudsakligt eller snart sagdt enda mål herrar
“Grunders11 fördel, med bortseende helt och hållet från det allmänna
bästa. Såsom ett resultat af denna i Tysklands affärslif beklagansvärda
period står den tyska bolagslagen af den 18 juli 1884. Jag
vill icke här ingå något närmare på denna tyska aktiebolagslag, men
jag ber att få framhålla, att densamma med alldeles särskild skärpa
och bestämda stadganden uttalat sig om bolags stiftande. Den bestämmer
t. ex., att stiftarne af ett bolag äro solidariskt ansvariga inför
det blifvande bolaget; att deras magt gent emot bolaget till en början
är i någon mån inskränkt; samt att under de första åren af ett bolags
verksamhet en ganska obetydlig minoritet bland aktieegarne kan i
vissa afseenden gent emot dessa “Grunder" göra sin vilja gällande.

Bolagskomitén har insett detta och framhåller, att största faran
för allmänhetens inledande i osunda affärsföretag möter, såsom lätteligen
inses, vid den tidpunkt, då företaget skall sättas i gång, d. v. s.
då bolaget bildas. Bittra erfarenheter i detta hänseende hafva flerstädes
i utlandet föranledt eu mycket detaljerad lagstiftning, afseende
att, så vidt möjligt är, förebygga ett återupprepande af missbruk, som
undergräft tusendens välstånd och stundom skakat ett bele lands
kredit. Äfven om hos oss, säger komitén, “några svårare missförhållanden
hittills ej yppats, måste dock, när fråga är om ny lagstiftning i
ämnet, försigtigheten mana att ej lemna den från andra länder erhållna
varningen opåaktad". Komitén har således haft blicken öppen
för den fara, som vållas genom hvad som med ett allmänt talesätt i
vårt land har kallats bolagsbildningsjobberi. Men jag kan icke anse,
att de stadganden, som i detta afseende återfinnas i aktiebolagslagen,
äro till fyllest. Der finnes visserligen bestämdt, att den lista, som
framlägges för aktieteckning, skall innehålla erforderliga uppgifter om
det ifrågasatta företaget och om grundarnes personer. Det har vidare
i samma syfte stadgats, att vid den första konstituerande bolagsstämman
skola de af stiftarne, som kunna antagas ega särskilt intresse
af bolagets tillkomst derigenom att de i utbyte mot aktier öfverlemna
exempelvis ett patent eller en fast egendom, icke vid tillfället ega
rösträtt. Men det kan dock tänkas flera fall, då det kan vara
af allra största behof att göra aktietecknarnes rätt gent emot stiftarne
bättre laghägnad. Jag erinrar mig särskildt ett fall, som lätteligen
kan tänkas inträffa, eller — kanske har det inträffat? Några grundare
komma öfverens att bilda aktiebolag. De vidtaga alla i den nya aktielagen
faststälda åtgärder. Aktieteckningen fullbordas, bolaget konstitueras
och registreras, men så, innan bolaget ens träder i verksamhet,
finna dessa grundare kanske med sitt egoistiskt ekonomiska intresse
öfverensstämmande att helt enkelt sluta upp med affären. De
upplösa bolaget. Denna aktiebolagslag erbjuder derför en ganska lätt

N:0 32.

Onsdagen den 24 April, f. m.

procedur, och när de det gjort, stå alla de, som satt in pengar i företaget
i förlitande på dessa grundare, dessa stiftare, der med sina
pengar. Andra företag hafva kanske uppstått såsom eu följd af det
första. Eu fullständig ombildning af en orts ekonomiska lif har kanske
genom detta löfte om ett företag inträdt. Då slutar företaget. Jag
menar att äfven för dylika fall bör en noggrann och fullständig aktiebolagslag
lemna garantier. Huru dessa garantier skola åvägabringas,
— om det kan ske genom en mera qvalificerad röstmajoritet vid bolagets
upplösning, än i det nu framlagda förslaget afses, eller om det
skall ske på något annat sätt — derom vill jag icke uttala mig. Jag
vill icke heller göra något yrkande. Men när den första af dessa
paragrafer rörande ett bolags bildande blifvit till utskottet återremitterad,
vill jag vördsamt anhålla, att utskottet måtte behjerta äfven den
synpunkt, som jag nu tagit mig friheten påpeka.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

§§ 14—19.

Godkändes.

§ 20 hade följande lydelse:

Kong!,. Maj:ts proposition.

Sist en månad efter utgången
af den för aktiekapitalets inbetalning
bestämda tid skall, der ej
anmälan om full inbetalning förut
skett, för registrering aflemnas en
af styrelseledamöterne egenhändigt
underskrifven uppgift om det belopp,
som å aktierna inbetalts.

Understiger livad inom sålunda
stadgad tid anmälts vara inbetaldt
det belopp, hvartill bolagets aktiekapital
lägst må sättas, skall bolaget
anses vara vid utgången af
den tid upplöst; och varde anteckning
härom i registret gjord.

Efter uppläsande af utskottets förslag begärdes ordet af

Herr West er, som yttrade: Som herrarne af betänkandet finna,
har denna paragraf i Kongl. Maj:ts förslag två moment, men har
utskottet tillstyrkt, att det senare momentet skall bortgå. Jag kan
icke underlåta att yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag jemväl i
denna del.

Då aktielagen stadgar, att aktieegare icke är skyldig att tillsläppa

Utskottets förslag.

Angående

förslag till lag

om aktiebolag.

(Forts.)

N o 32.

Angående

förslag till lag

om aktiebolag.

(Forts.)

38 Onsdagen den 24 April, f. m.

mera än hvad lydelsen af hans aktie utvisar, följer deraf, att det
verkliga aktiekapitalet är enda grunden för bolagets förmåga att fullfölja
sin verksamhet och för bolagets kredit. Derför innehåller också
lagförslaget, efter min uppfattning välbetänkt, åtskilliga stadganden i
ändamål att förhindra etc aktiebolag att börja sin verksamhet utan
att hafva ett för densamma tillräckligt kapital.

I detta syfte stadgas, att aktie icke får af bolag utsläppas emot
inbetalning af lägre belopp än hvarå den lyder, att sist inom ett år
från bolagets bildande aktiekapitalet skall vara till fullo inbetaldt, att
i stiftelseurkunden skall vara utsatt aktiekapitalets storlek eller, om
så icke sker, minimikapitalet och maximikapitalet; att vid bolagets
inregistrering skall uppgifvas det belopp, till hvilket aktiekapitalet
uppgår, och slutligen, att aktiekapitalet icke får annat än i vissa angitna
fall minskas, och att genom denna minskning aktiekapitalet under
inga förhållanden får nedsättas under minimikapitalet. Detta är allt
godt och väl. Men sedan kommer spörsmålet, huru man skall kunna
göra dessa stadganden effektiva eller, med andra ord, huru man skall
kunna ställa så till, att vederbörande bolag verkligen kommer att förfoga
öfver det kapital, som ansetts nödvändigt för dess verksamhet.
Detta spörsmål löses i 19 och 20 §§, sådana dessa paragrafer af
Kongl. Maj:t formulerats. I 19 § säges, att ansökningen om bolagets
registrering skall vara åtföljd af, bland annat, en försäkran af styrelseledamöterna,
att minst hälften af aktiekapitalet blifvit inbetald. I
första momentet af 20 § eller den del af paragrafen som utskottet
tillstyrkt, heter det, att “sist en månad efter utgången af den för
aktiekapitalets inbetalning bestämda tid skall, der ej anmälan om full
inbetalning förut skett, för registrering afieranas en af styrelseledamöterna
egenhändigt underskrifven uppgift om det belopp, som å
aktierna inbetalts;" och sedan bär Kongl. Maj:t tillagt andra momentet,
som är af följande lydelse: “Understiger hvad inom sålunda

stadgad tid anmälts vara inbetaldt det belopp, hvartill bolagets aktiekapital
lägst må sättas, skall bolaget anses vara vid utgången af den
tid upplöst; och varde anteckning härom i registret gjord."

Genom utskottets borttagande af detta moment har åstadkommits,
att man icke har något medel att hindra ett bolag att börja och fortsätta
sin verksamhet, oaktadt det bestämda aktiekapitalet icke blifvit
inbetaldt, ja, oaktadt icke ens det i bolagsordningen utsatta minimikapitalet
influtit. Hvad följden häraf blir, är lätt att förstå. Man
bör ju antaga, att, då bolagets stiftare bestämt ett minimikapital,
detta utgöres af nätt och jemnt det belopp, som de ansett vara alldeles
oundgängligen nödvändigt för att bolaget skall kunna drifva
sin verksamhet. Men genom borttagandet af detta andra moment
har man lemnat ett bolag öppet att träda i verksamhet utan att ega
ens detta kapital. Detta kommer naturligtvis att inverka på bolagets
soliditet och på dess kreditorers ställning till detsamma. Dessa, som
af stiftelseurkunden veta att bolaget skall hafva ett så och så stort
kapital, göra affärer med bolaget under den förutsättning och i förmodan,
att bolaget verkligen har detta kapital. Sedan går bolaget

N:o 32.

Onsdagen den 24 April, f. m.

öfver ända, och då finner man, att bolaget deraf haft endast hälften
eller något mera, och man kan icke utan skäl göra lagen ansvarig
derför. Men det är icke nog härmed, utan derigenom att man ej
kan tvinga bolagen att fullgöra lagens bestämmelser i detta afseende
blifva så väl stadgandet om bolagets skyldighet att inom viss tid
inbetala hela aktiekapitalet som ock stadgandet om minimikapitalet utan
all betydelse, derest bolaget vill undandraga sig att fullgöra dessa
stadgandeu; och på sådant sätt bereder man icke auktoritet åt
-en lag. Vid granskningen inom högsta domstolen hafva också dess
ledamöter enhälligt tillstyrkt detta andra moment. Det säges i dess
utlåtande: “För den händelse vid utgången af den för aktiekapitalets

inbetalande bestämda tid det skulle visa sig, att hvad som inbetalts
understege det belopp, hvartill bolagets aktiekapital lägst finge sättas,
saknades den lagliga grunden för bolagets tillvaro, och bolaget borde förty
upplösas. “ Högsta domstolen har betonat detta så, att det är tydligt,
att den anser minimikapitalets inbetalande såsom ett hufvudvilkor för
bolagets tillvaro.

Emellertid har utskottet, som sagdt, uteslutit detta stadgande;
och jag skall tillåta mig att i korthet till besvarande upptaga de skäl,
som utskottet anfört för denna sin åtgärd. Utskottet säger till eu
början, att denna föreskrift har sin verkliga “betydelse endast med
afseende å bolag, hvilkas aktiekapital icke uppgår till minst dubbelt
så mycket som nyssnämnda minimum“. Af stiliseringen häraf måste
man antaga, att utskottet anser detta förhållande, eller att bolagets
kapital icke uppgår till minst dubbla minimikapitalet, vara ett undantagsförhållande.
Men jag tror icke att så är fallet. Att döma efter
förhållandet med de bolag, som sanktionerats under åren 1885—1894,
ställer sig saken helt annorlunda. Det befinnes nemligen, enligt den
utredning, som utskottet lemnat rörande dessa bolag, att af desamma
34 procent haft ett aktiekapital, som understigit 18 procent ett
.aktiekapital under -i och 8 procent ett kapital under \ af maximikapitalet.
Då det nu stadgats, att minimikapitalet skall utgöra minst
tredjedelen af maximikapitalet, framgår häraf, att af de bolag, som
stiftats under de sista tio åren, 60 procent hafva sitt kapital under
det nu bestämda minimikapitalet. Då man ser detta och då man
betänker, att många bolag, synnerligen om de skola bedrifva en affär,
som icke anses särdeles inbringande, börja sin verksamhet med det
minsta möjliga kapital, enär det ofta är svårt nog att anskaffa mera,
så följer häraf, att genom borttagandet af senare momentet af 20 §
många bolag kunna och jemväl verkligen komma att bedrifva verksamhet,
oaktadt endast hälften eller något mera af minimikapitalet
blifvit inbetaldt.

Vidare anför utskottet såsom skäl för sitt afstyrkande af andra
momentet, att, när ett bolags aktiekapital uppgår till “jemt så mycket“
som minimikapitalet, oeh genom en eller annan aktieegares oförmåga
eller motvilja det fattades ett obetydligt belopp, en eller ett par aktier,
det skulle vara hårdt, om för denna obetydlighets skull bolaget skulle
vara tvunget att upplösas. Derpå vill jag svara, att ett sådant fall

Angående

förslag till lag

om aktiebolag.

(Forts.)

N o 32.

Angående

förslag till lag

om aktiebolag.

(Forts.)

Onsdagen den 24 April, f. m.

visserligen kan gifvas, men att det måste höra till de sällsynta undantagsfallen.
Aunu sällsyntare undantag måste det vara, att, om någon på
ett eller annat sätt strejkar, öfrige bolagsmännen icke skola på en
månad efter förfallotiden kunna anskaffa detta lilla kapital. Under
hvarje förhållande synes det mig att, om också en eller annan gång
skulle hända att ett bolag hlefve temligen hårdhändt upplöst, detta
är bättre, än att mängden af bolag kunna verka utan att ens hafva
inbetalt minimikapitalet.

På dessa skäl, herr talman, tillåter jag mig yrka afslag å utskottetshemställan
i denna del och bifall till 20 § i Kongl. Maj:ts förslag.

Vidare anförde:

Herr Berglöf: Denna paragraf är skrifven med hänsyn till Kongff
Maj:ts förslag i 3 §, der det var bestämdt, att aktiekapitalet skulle
vara minst 25,000 kronor. Då tänkte sig Kongl. Maj:t, att intet bolag
fick fortsätta med sin verksamhet, som icke hade inbetalt ett kapital
af 25,000 kronor. Regeln skulle vara den, att bolag, deri hade
tecknats ett aktiekapital af 100,000 kronor och inbetalts den lagbestämda
hälften 50,000 kronor, men der under den här angifna
tiden icke inbetalts hela beloppet 100,000 kronor, icke behöfde upplösas.
Ett bolag åter, som både så litet aktiekapital, att dess hälft
icke uppginge till 25,000 kronor och deri icke heller eljest betalts
detta belopp, det skulle upplösas. När nu utskottet nedsatt det lägsta
aktiekapitalet till 10,000 kronor, så skulle detta andra moment i 20 §
endast drabba de minsta bolagen, eller dem som icke komme öfver
nämnda siffra med sitt halfva aktiekapital. Kammaren har nyss temligen
enhälligt beslutat en återremiss, i syfte att detta lägsta aktiekapital
måtte ytterligare nedsättas till 5,000 kronor. Med denna
bestämmelse blir detta andra moment i 20 § ännu mera omöjligt, i
det att det blott kommer att drabba de fåtaliga bolagen med mycket
små aktiekapital och icke kommer att gälla de stora bolagen. Skulle
ett sådant der litet bolag vara så olyckligt att hafva några suddiga
aktietecknare, som icke på angifven tid fullgöra sina inbetalningar,,
skulle bolaget löpa den storm risken att gå sin död till mötes: det
skulle upplösas. Har nu halfva aktiekapitalet inbetalts, och bolaget
trädt i verksamhet, antagit en hel del arbetare, köpt sig egendomar
och drifvit sin verksamhet under ett helt år, och det så finnes under
de sista veckorna af året, att någon aktieegare icke fullgjort sina
liqvider, men styrelsen icke kan få in de felande penningarna under
den lagbestämda tiden — så kan det lätt hända att bolaget, på yrkandeaf
några derför intresserade, måste enligt lagen upplösas. Detta kan
ju icke vara praktiskt och är icke nödvändigt heller.

Den föregående talaren har sagt, att det kan vara riskabelt att inlåta
sig i affärer med ett bolag, som icke inbetalt det belopp, som det enligt
lag skall inbetala. Deremot har man dock eu bestämmelse i 5 § 2 mom.,
der det heter: “ Aktietecknare, som ej senast vid bolagets bildande för
aktie erlägger full betalning, vare skyldig aflemna särskild skriftlig förbindelse
å återstoden. Den förbindelse må, ändå att aktierätten öfver -

N:o 32.

Onsdagen den 24 April, f. m.

går till annan, ej återställas förr, än aktiens belopp blifvit till fullo
guldet."

Kommer således ett bolag, der aktiebeloppet icke blifvit i sin
helhet inbetaldt, på obestånd, så har tredje man att hålla sig till
dessa hos bolaget befintliga förbindelser och på grund af dem utkräfva
det belopp, som är i bolaget tecknadt och som skall till bolaget ingå.
Således förefinnes enligt utskottets åsigt icke någon fara i att borttaga
denna i och för sig mycket oegentliga bestämmelse, som icke
kan drabba alla, utan blott de små aktiebolagen med de små aktiebeloppen.

På grund häraf yrkar jag bifall till utskottets förslag i § 20.

Herr Wester: Jag har uppfattat orden “hvartill bolagets aktiekapital
lägst må sättas” uti andra momentet af Kongl. Maj:ts förslag
sålunda, att dermed skulle afses icke det minimibelopp, som står i
eller kommer att stå i 3 §, utan det minimibelopp, som i stiftelseurkunden
angifves. Af den föregående talarens yttrande tycker jag
mig hafva förnummit, att han uppfattat dem på ett annat sätt, och
jag vill lemna osagdt, om hans uppfattning är den rätta. Det står
nemligen i komiterades förslag: “det lägsta belopp, som i 3 § är
nämndt”, men dessa ord äro utstrukna i Kong], Maj:ts förslag. Hade
deri 3 § åberopats, så hade han obetingadt haft rätt. Nu är det
tvifvelaktigt, men min mening var, att det skall finnas ett stadgande
derom att, derest ej det minimibelopp, som finnes upptaget i stiftelseurkunden,
biifvit inom viss tid efter den bestämda förlallotiden inbetaldt,
skall bolaget anses upplöst.

Vidare sade samme talare, att för kreditorerna vore det ingen
fara, emedan de kunde hålla sig till de förbindelser, som bolagsmännen
utgifvit, då de icke betalt hela beloppet på en gång, och hvilka de
icke få tillbaka förr, än allt är inbetaldt. Detta är nog godt och val,
men frågan är, hvad en sådan förbindelse är värd. Säkert är, att
den icke har samma värde som aktien, om hela beloppet flutit in i
bolagets kassakista, ty först och främst är det antagligt, att ett bolags
affärer icke gå så dåligt, att det upplöses ett eller ett par år efter
dess stiftande, utan att det dröjer en längre tid, och, då den tiden
inträder, är det temligen ovisst, om den person, som gifvit ut eu sådan
förbindelse — och märk väl att denna förbindelse icke fordrar någon
säkerhet — är solvent. Derjemte är det en annan omständighet, som
också bör tagas i betraktande, nemligen att bolaget aldrig kan förmenas
att använda dessa förbindelser såsom säkerhet vid sina lånetransaktioner,
så att, om bolaget kommer på obestånd och behöfver
upplåna penningar, man nog kan antaga, att det använder dessa förbindelser
såsom hypotek för lån. När det då kommer till kritan och
bolaget går om styr, så äro de pantsatta förbindelserna föga eller intet
värda för öfriga fordringsegare.

Då emellertid, såsom jag nämnde, det kan vara ovisst, huru detta
uttryck skall tolkas, så ber jag, herr talman, att få förändra mitt
yrkande derhän, att jag, i stället för att yrka bifall till 20 §, sådan
Kongl. Maj:t föreslagit den, yrkar återremiss till utskottet.

Angående

förelag till lag

om aktiebolag.

(Forts.)

N:o 32.

Onsdagen den 24 April, f. m.

Angående

förslag till lag

om aktiebolag.

(Forts)

Herr Höglund: Herr talman, mine herrar! I enlighet med hvad
jag i min reservation å sid. 54 yttrat, anser jag, att uteslutandet af
andra stycket i 20 § innebär en försämring, i det att derigenom på
beqvämaste sätt lagens bestämmelse om det minsta aktiekapital, som
ett bolag får ega, kan kringgås. Derför kan jag icke annat än instämma
i herr Westers yrkande, att detta andra stycke måtte å nyo
upptagas, och jag anser det vara så mycket vigtigare, som förslag
blifvit i denna kammare väckt att i 3 § nedsätta det lägsta tillåtna
aktiekapitalet.

Emellertid tillåter jag mig göra några anmärkningar mot den föregående
talarens yttrande.

Herr Wester torde icke hafva erinrat sig, att detta andra stycke
var skrifvet och af Kongi. Maj:t formuleradt, långt innan stadgandet
om maximi- och minimikapitalet var infördt i 3 §, och att det sålunda
icke hade afseende på bolagets minimikapital, utan måste anses afse
det lägsta aktiekapital, som ett bolag får ega, och hvilket nu nedsatts
till 5,000 kronor.

Jag instämmer fullkomligt med herr Wester deruti, att aktieförbindelserna
ingalunda hafva samma värde som verkligen inbetaldt
aktiekapital, hvilket bör vara bolagets kreditbasis, om jag också icke
tror, att dessa förbindelser i de flesta fall äro så formulerade, att de,
såsom herr Wester antager, skulle kunna pantsättas för bolagets skulder.

Herr Wester tyckes emellertid önska, att andra stycket i 20 §
skall gälla bolagets, minimikapital. Jag vill då deremot erinra, att det
endast för de små bolagen med ett fåtal aktieegare låter sig göra att
på det af mig nyss antydda sätt kringgå lagen. Det fordras nemligen,
att alla aktieegarne äro i maskopi med hvarandra, ty eljest råka de
ut först för 6 §, enligt hvilken aktierätten, vid tredska med inbetalning,
kan förklaras förverkad, och dessutom för 65 §, enligt hvilken
styrelsen, om den underlåter att infordra återstående inbetalning på
aktier, kan göras solidariskt ansvarig för följderna. Men för de små
bolagen anser jag detta andra stycke af 20 § vara af vigt och instämmer
derför i herr Westers yrkande om återremiss.

Herr Berglöf: Det är i fråga om tolkningen af uttrycket “lägst
må sättas“ i 20 § 2 mom. som jag skall be att få säga några ord.

Talaren på halmstadsbänken har påstått, att min tolkning icke
var vigtig, utan har framburit en annan åsigt. Geut emot den skall
jag ännu en gång fästa herrarnes uppmärksamhet derpå, att i det
kongi. förslaget till aktiebolagslag fins en bestämmelse derom, att aktiekapitalet
icke får sättas till lägre belopp än 25,000 kronor; och vidare
derom, att aktiekapitalet skall vara till siffran bestämdt. Uti det förslaget
talas icke om något maximi- eller minimikapital, utan blott om
ett bestämdt aktiekapital, som icke får understiga 25,000 kronor. När
jag då i 20 § 2 mom. läser orden “hvartill bolagets aktiekapital lägst
må sättas", så måste detta betyda 25,000 kronor och icke något annat,
ty det fins icke något annat minimum att tala om. Det är först i
utskottets förslag, som det fins ett annat minimum, i så måtto som
utskottet föreslagit, att aktiekapitalet icke behöfver vara till visst be -

Onsdagen den 24 April, f. in.

N-.o 32.

lopp bestämdt, utan kan hållas inom ett minimum och ett maximum,
som vi tänkt oss såsom dess gränser.

Jag hoppas, att en hvar af herrarne skall inse, att denna tolkning
är rigtig, och att uttrycket “lägst må sättas “ afser det lägsta i lag
bestämda aktiekapital, som ett bolag får ega.

Herr Themptander: Utan tvifvel har den siste ärade talaren
rätt i sin tolkning af hvad som i den kongl. propositionen menas med
det der begagnade uttrycket “hvartill bolagets aktiekapital lägst må
sättas“, men den förändring, som kammaren gjort i en föregående
paragraf, hvarigenom bestämdes, att aktiekapitalet får sättas till maximum
och minimum, betingar, att den formulering, som begagnats i
Kongl. Maj:ts förslag, icke vidare blir rätt lämplig att bibehålla.

Jag instämmer deremot fullkomligt med herr Wester derutinnan,
att i denna paragraf måste insättas en bestämmelse, som gör effektivt
det stadgande, som förekommer i 5 §, att sist inom ett år från bolagets
bildande skall aktiekapitalet vara till fullo inbetaldt. Det kan
väl icke vara meningen, att denna bestämmelse skall stå endast såsom
en död bokstaf, och att tillfälle skall vara beredt för ett bolag att fortsätta
med sin verksamhet huru lång tid som helst, utan att aktiekapitalet
blifvit inbetaldt. Det är derjemte att bemärka, att den praxis,
som hittills gjort sig gällande under en lång följd af år, är den, att
det uttryckligen bestämts i bolagsordningen, att kapitalet skall vara
till fullo inbetaldt inom ett år. Derför och för att göra eu sådan
bestämmelse effektiv, synes det mig behöfva för uraktlåtenhet derutinnan
stadgas en påföljd. Denna påföljd förekom i 20 § 2 mom. af Kongl.
Maj:ts förslag, men, såsom herr Wester redan antydt, det stadgandet
är ej tillräckligt, utan det måste vara föreskrifvet, att inom ett år
skall vara inbetaldt icke endast hvad som motsvarar det som i lagen
är medgifvet såsom det minsta aktiekapital, utan naturligtvis det belopp,
som i det speciella fallet för det särskilda bolaget är stadgadt
såsom dess minimikapital. Ty värdet af ett sådant stadgande, som
här föreligger, för ett aktiebolag med ett minimikapital af t. ex. hundratusentals
kronor, är enligt min tanke alldeles betydelselöst. Ett sådant
stadgande kunde visserligen haft någon betydelse, om Kongl. Maj:ts
förslag, der minimikapitalet bestämts till 25,000 kronor, bifallits; men
nu, då minimikapitalet sänkts till 5,000 kronor, blifver det, såsom jag
sagt, alldeles betydelselöst. Meningen är ju, att det för hvarje särskild
aktiebolag stadgade minimikapital skall inom ett år inbetalas,
och att, i händelse så icke kommer att ske, derför skall bestämmas
särskild påföljd.

Här har af herr Höglund sagts, att den af utskottet föreslagna
ändringen skulle endast komma att drabba de små bolagen, som hafva
ett fåtal delegare, emedan man skulle kunna tänka sig, att endast i
sådana bolag detta fåtal aktieegare kunde, såsom han uttryckte sig,
ligga i maskopi med hvarandra om underlåtenhet att inbetala aktiekapitalet.
Jag ber få vädja till den ärade talaren, med hans stora
erfarenhet, om han ej har sig bekant, att det äfven gifves åtskilliga

Angående
förslag till lag
om aktiebolag.
(Förta.)

N:o 32.

Angående

Jorslag till lag

om aktiebolag.

(Forts.)

Onsdagen den 24 April, f. m.

bolag med stora aktiekapital och få delegare. Jag tror, att sådana
bolag icke äro sällsynta.

För min del anser jag derför, att, om man vill göra verklighet
af hvad man i föregående paragrafer stadgat, det vore önskvärdt, att
denna paragraf till utskottet återremitterades, på det att utskottet
finge taga i öfvervägande en så beskaffad ändring, att i paragrafen
insättes en bestämmelse, som gör stadgandet i 5 § fullt effektivt.

Herr Wester: Jag ber att få upplysa, att Första Kammaren, der
förändring af förevarande paragraf äfven påyrkats, med 82 röster mot
27 återförvisat den till utskottet.

Herr Höglund: Jag måste erkänna rigtigheten af den utaf herr
Themptander gjorda anmärkningen, att det kan förekomma aktiebolag
med stora aktiekapital och få delegare. För dessa bolag gäller naturligtvis
samma förhållanden som de, hvarpå jag tillåtit mig att fästa
uppmärksamheten med afseende på de små bolagen.

Härmed var öfverläggningen slutad. Paragrafen återremitterades.

§§ 21-29.

Godkändes.

§ 30 var så lydande:

Aktieegare vare berättigad att uppbära hvad å hans aktie belöper
af utdelning, som under bolagets bestånd i behörig ordning beslutes,
så ock af behållning, som efter verstäld liqvidation förefinnes.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Falk: Herr talman! Jag tror man med skäl kan påstå,

att senare tiders lagstiftning i allmänhet visat sig svag för att i lagförslag
inplocka massor af stadganden, som i sjelfva verket kunna vara
mer eller mindre obehöfliga. I förevarande förslag till lag om aktiebolag,
hvilken lag väl hufvudsakligen är afsedd att skydda tredje mans
rätt, synes det mig som om en del af de deri intagna stadganden,
hvilka beröra förhållanden aktieegarne emellan, vore af beskaffenhet,
att de icke behöfde i lagen upptagas. Jag tager mig friheten fråga,
på hvad grund en paragraf sådan som den nu föredragna eller 30 §
anses böra i lagen inflyta. För mig synes det vara staldt utom allt
tvifvel, att aktieegare är berättigad att uppbära hvad å hans aktie
belöper af utdelning, som under bolagets bestånd i behörig ordning
beslutes, så ock af behållning, som efter verkstäld liqvidation förefinnes.
Skall det vara nödvändigt att lagstifta i det stycket? Mig förefaller
det, som om denna sak folie af sig sjelf eller rättare sagdt helt enkelt
vore en följd af allmän rättsordning.

N:o 32.

Onsdagen den 24 April, f. m.

Jag tager mig derför friheten yrka, att denna paragraf måtte ur
förslaget utgå.

Vidare yttrades ej. Kammaren beslöt, att denna § skulle ur förslaget
utgå.

§ 31 lydde sålunda:

Sedan för aktie full betalning blifvit erlagd, vare aktieegaren icke
pligtig att ytterligare något tillskjuta.

1 afgifven reservation hade herr Berglöf yrkat, att denna § skulle
ur lagen uteslutas.

Efter uppläsande af paragrafen anförde:

Herr Berglöf: Såsom berrarne finna af betänkandet, bar jag
reserverat mig mot denna paragraf. Skälet derför är, att lagförslagets
1 § tydligt angifver aktiebolagets karakter att vara ett bolag, der
hvarje delegare är för bolagets förbindelser ansvarig allenast med sin
från början utfästa insats, och att, sedan denna en gång blifvit till
fullo inbetald, delegarne icke äro personligen betalningsskyldige för
bolagets gäld. Sedan jag sålunda i 1 § fastslagit aktiebolagets karakter,
genomgår jag i lagförslaget en del andra paragrafer angående
aktiekapitalets inbetalning, angående aktiebolagets bildande, angående
bolagsordnings antagande, angående aktiebolags registrering, angående
aktiekapitalets ökning eller nedsättning etc. etc., och så kommer jag
till 31 §, som säger: “Sedan för aktie full betalning blifvit erlagd,
vare aktieegaren icke pligtig att ytterligare något tillskjuta." Denua
paragraf är enligt min tanke alldeles obehöflig i lagen, emedan hvad
den innehåller redan finnes i 1 §. Man kan ju säga, att paragrafen
är oskadlig, och att det derför ej betyder någonting, att den tinnes.
Ja, det må vara, men man bör ej betunga en lag med flera paragrafer,
än som oafvisligen äro nödvändiga. Och om den för öfrigt skall finnas,
bör den hafva en annan plats.

På grund häraf yrkar jag, herr talman, att 31 § måtte ur lagen utgå.

Med herr Berglöf instämde herr Falk.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren:
Den siste talaren ansåg att ifrågavarande paragraf vore öfverflödig,
att, om den skulle i lagen finnas, den borde hafva en annan plats.

Han ansåg paragrafen vara öfverflödig, derför att hvad den innehåller,
redan finnes stadgadt i 1 §. Så är emellertid icke förhållandet. Af
1 § följer visserligen, att aktieegare icke äro för betalning af bolagets
skuld pligtig tillskjuta något utöfver aktiebeloppet, men der finnes
intet stadgande om befrielse för aktieegare att för bolagets utvidgning
eller andra ändamål till bolaget göra ytterligare tillskott. Det är för
att få in i lagen en sådan bestämmelse, som den 31 § föreslagits.

Angående
förslag till lag
om aktiebolag.
(Forts.)

N:o 32.

Onsdagen den 24 April, f. m.

Angående
företag till lag
om aktiebolag.
(Forts.)

Hvad paragrafens plats beträffar, synes man icke kunna anvisa
den någou lämpligare plats än bland de öfriga paragrafer, som röra
förhållandet mellan aktieegarne inbördes.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

För § 32 hade utskottet föreslagit följande lydelse:

Aktieegares rätt att deltaga i handhafvande! af bolagets angelägenheter
utöfvas å bolagsstämma. Der ege hvarje aktieegare, som behörigen
anmäler sig till deltagande i förhandlingarne, rösträtt.

Ej må någon, för egen del eller såsom ombud för annan, deltaga
i afgörande af fråga, hvari hans enskilda rätt år mot bolagets stridande;
och må för ty ledamot af styrelsen ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet
för förvaltningsåtgärd, för hvilken han är ansvarig, ej heller i
val af revisor.

Vid bolagsstämma skall, genom styrelsens omsorg, föras protokoll,
utvisande, hvilka aktieegare i förhandlingarne deltagit samt det antal
aktier, för hvilket en hvar af dem egt rösta. Senast fjorton dagar
efter stämman skall protokollet vara för aktieegarne tillgängligt.

Beträffande denna § anförde:

Herr Bengtsson i Gullåkra: Herr talman, mine herrar! Då man
i denna paragraf infört bestämmelser om vissa inskränkningar för aktieegare,
såsom att de ej må deltaga i afgörande af fråga, hvari deras
enskilda rätt är mot bolagets stridande, och för ty ledamot af styrelsen
ej må deltaga i beslut om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för
hvilken han är ansvarig, ej heller i val af revisor, borde man — synes
det mig — här också införa en bestämmelse, som skyddar de mindre
aktieegarnes rösträtt vid bolagsstämmor. Jag tror, att man i denna
paragraf bör intaga ett stadgande i syfte att en aktieegare icke får
rösta för större antal aktier än ett visst belopp. I 8 § 9 mom. föreskrifves
visserligen, att i den stiftelseurkund, som aktietecknarne åligger
att upprätta, skall under viss, bestämd förutsättning angifvas, huru
det skall tillgå vid omröstning å bolagsstämma, men den saken blifver
nog i de flesta fall förbisedd. Ty då en person tecknar aktier, tänker
han icke på rösträtten. I stiftelseurkunden står t. ex. ingenting derom,
och om han möjligen frågar derefter, svaras honom, att sådant bestämmes
efteråt. Men sedan förbises detta. Det kommer då icke att
dröja länge, förrän denne aktieegare finner, att hans rösträtt vid bolagsstämman
icke har den ringaste inverkan. Det finnes otaliga exempel
derpå, att de mindre aktieegarne icke ha det ringaste afgörande inflytande
på besluten vid bolagsstämmorna. Jag anser derför, att, om
man vill bevaka deras rätt i detta afseende, man bör i denna paragraf
intaga ett stadgande derom, att aktieegare endast får rösta för ett
visst belopp af sina aktier, t. ex. för högst Vio det tecknade
aktiekapitalet.

Jag yrkar derför, herr talman, att denna paragraf måtte till ut -

N:o 32.

Onsdagen den 24 April, f. m.

skottet återförvisas, i syfte att få den af mig angifna bestämmelsen i
paragrafen införd.

Herr Berglöf: Det kan ju vara mycket lämpligt, att, vid afgörande
af aktiebolags angelägenheter, man använder en graderad
röstskala. Men det är icke lämpligt att derom införa bestämmelse i
eu civil lag. Vi måste nemligen komma i båg, att, enligt det föreliggande
lagförslaget, hvarje aktiebolag för sig eger att uppgöra sin
bolagsordning och att deri intaga de bestämmelser, som kunna anses
vara för bolaget nödiga och behöliiga. Ingenting hindrar derför, att
ett bolag i sin bolagsordning intager en bestämmelse om användning
af en sådan röstskala, som de anse lämpligt.

Jag anser derför, att den siste talarens yrkande på paragrafens
återförvisande till utskottet för att få eu sådan bestämmelse införd
icke bör bifallas.

Herr Höglund: Såsom ett tillägg till hvad den siste ärade talaren

yttrade skall jag be att få påpeka, att i mom. 9 af lagförslagets 8
paragraf står, att redan i stiftelseurkunden skola vara angifna “grunderna
för utöfvande af rösträtt och fattande af beslut å bolagsstämma''''.
Det är således tydligt, att hvar och en, som tecknar aktier i ett bolag,
kan på förhand veta, huru rösträtten skall utöfvas, och hvilka inskränkningar
kunna förekomma i densamma. Jag tror också, att förhållandena
i detta afseende kunna vara mycket olika i olika bolag.
I ett bolag kan det vara lämpligt, att ingen får rösträtt för mer än
•5 af aktiekapitalet, i ett annat deremot, att ingen får rösta för mer
än y1^, och i ett tredje kan det vara lämpligast att bestämma, att
ingen får rösta för mer än ^ af kapitalet. Att i en civillag införa
ett allmänt stadgande i detta afseende, tror jag för min del icke kunna
ske, då det torde vara omöjligt att finna ett stadgande, som kan passa
för alla bolag. Derför har man också ansett, att stadganden om rösträtt
å bolagsstämma böra intagas i bolagsordningen för hvarje särskildt
bolag. I sjelfva lagen deremot har man blott ansett sig böra
föreskrifva, att sådana stadganden ovilkorligen skola intagas, och det
icke blott i bolagsordningen, utan äfven i stiftelseurkunden.

För öfrigt skall jag be att få påpeka, att denna fråga icke hör
till den §, med hvilken vi nu sysselsätta oss. Är det derför så, att
man önskar en ändring i detta afseende, är det icke § 32, som bör
återremitteras, utan § 34.

Med anledning af hvad jag nu yttrat skall jag, herr talman, be
att få yrka bifall till utskottets förslag i den förevarande paragrafen.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Mot hvad den siste ärade talaren

anfört har jag icke någon invändning att göra. Ty jag medgaf ju
sjelf, då jag nyss både ordet, att på grund af bestämmelsen i § 8
mom. 9 om införande i stiftelseurkunden af stadganden rörande utöfvandet
af rösträtt och fattande af beslut å bolagsstämma hvarje
aktietecknare skulle kunna få reda på dessa stadganden, om han blott
uppmärksammade dem. Men jag påpekade, att dessa stadganden

Angående
förslag till lag
om aktiebolag.
(Forts.)

N:o 32.

Angående

förslag till lag

om aktiebolag.

(Forts.)

Onsdagen den 24 April, f. m.

kanske i många fall icke skulle blifva observerade af aktietecknaren,
förr än han tecknat sina aktier; och sedan kunde han icke få rättelse.

Hvad vidare angår herr Berglöfs yttrande, att man, när bolagsordning
skall upprättas, skulle kunna deri införa sådana stadganden
om rösträtt, får jag säga, att jag icke tror, att det går så lätt för
sig. Ty det står i § 18, att i de ämnen, som omförmälas i § 8,

må afvikelse fråu hvad stiftelseurkunden innehållit ej göras, med

mindre samtlige aktieegare förena sig derom. Om således en aktieegare,
när han tecknade sina aktier, ej uppmärksammade stadgandena
rörande rösträttsförhållandena, går det icke för honom, när det blir
fråga om att antaga bolagsordning, att få någon ändring i desamma,

så vidt icke alla aktieegarne äro med derom. Jag kan derför icke

finna, att hvad herr Berglöf anförde på något sätt vederlägger min
åsigt.

Hvad '' för öfrigt beträffar frågan om hvarest dessa stadganden
skulle införas, om de skulle intagas i lagen, så får jag säga, att jag
icke kan se annat, än att det är just i denna % de skulle intagas.
Denna § handlar ju om bolagsstämma, och således anser jag, att
stadgandena skulle stå just här.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr talmannen gifvits å hvardera af de olika yrkandena,
blef paragrafen, sådan den af utskottet föreslagits, af kammaren godkänd.

§ 33 var så lydande:

Beslut om ändring af bolagsordningens bestämmelse i afseende på
föremålet för bolagets verksamhet eller om sådan ändring af bolagsordningen,
att aktier med företrädesrätt må utfärdas, vare ej giltigt,
med mindre samtliga aktieegarne förenat sig derom eller beslutet
fattats å två på hvarandra följande bolagsstämmor, deraf minst en
ordinarie, och å den stämma, som sist hålles, biträdts af minst två
tredjedelar af de röstande med ett sammanlagdt aktiebelopp af minst
två tredjedelar af hela aktiekapitalet.

Beslut om annan ändring af bolagsordningen eller om bolagets
upplösning af annan orsak, än i 54 § sägs, vare ej giltigt, med mindre
samtlige aktieegarne förenat sig derom eller beslut fattats å två på
hvarandra följande bolagsstämmor, deraf minst en ordinarie, och å
den stämma, som sist hålles, biträdts af flertalet bland de röstande.
Lag samma vare om beslut, som i 25 § af ses, ändå att det ej innefattar
ändring i bolagsordningen.

Är för giltighet af beslut, hvarom nu är sagdt, något ytterligare
vilkor i bolagsordningen bestämdt, lände ock det till efterrättelse.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Persson i Mörarp: I § 32 i den kongl. propositionen,
som motsvarar denna utskottets § 33, har Kongl. Maj:t föreslagit,

N:o 32.

Onsdagen den 24 April, f. ni.

att beslut om ändring af föremålet för ett aktiebolags verksamhet
skall vara beroende af samtliga aktieegarnes medgifvande. Om t. ex.
på bolagsstämman i ett jernvägsbolag, i hvilket en person tecknat
aktier för byggandet af eu viss jernväg från ett ställe till ett annat,
uppstår fråga om att utvidga företaget eller teckna aktier i ett annat
jernvägsföretag eller om någon annan sak, som går ut på ändring i
föremålet för bolagets verksamhet, skulle enligt Kong!. Maj:ts förslag
denna fråga vara beroende af samtliga aktieegarnes medgifvande.

Utskottet har nu ansett denna bestämmelse för sträng och försökt
modifiera densamma genom det alternativet, att ändring i afseende
på föremålet för bolagets verksamhet må kunna ske, om beslut derom
fattas “å två på hvarandra följande bolagsstämmor" och om det “å
den stämma, som sist hålles, biträdts af minst två tredjedelar af de
röstande med ett sammanlagdt aktiebelopp af minst två tredjedelar af
hela aktiekapitalet". Nu kan man tvista om, huruvida denna modifikation
är tillräcklig för att betrygga de mindre aktieegarnes rätt.
För min del tror jag, att den är otillräcklig, då det gäller stora bolag,
der aktiekapitalet går löst på millioner kronor och der det finnes
kapitalstarka personer eller bolag, som ega aktier för hundratusentals
kronor. För dessa är det icke svårt att på bolagsstämmorna bevaka
sina intressen; men värre är det för de små aktieegarne, som hafva
ett fåtal aktier på sina händer. Erfarenheten har också visat, att
deras röster i sådana fäll icke hafva mycket att betyda. År det fråga
om, att ett bolag skall utvidgas, och det visar sig, att förslaget är
till förmån för det ursprungliga bolaget, föreställer jag mig, att det
icke skall vara någon svårighet att drifva igenom en sådan sak på
eu bolagsstämma, äfven om man fordrade ett medgifvande från ett
större antal än af två tredjedelar af de röstande. Men det kan hända
och det har händt, att, om några mägtiga aktieegare inom ett bolag,
som på ett eller annat sätt kommit i besittning af någon slags egendom
på annat håll, vilja bringa densamma under bolagets verksamhet,
de mindre aktieegarne stå rättslösa mot dessa mägtigare aktieegare
och på detta sätt kunna tvingas in på företag, på hvilka de vid
tecknandet af sina aktier icke alls tänkt sig komma in.

Med anledning af hvad jag nu yttrat skall jag derför taga mig
friheten föreslå, att kammaren måtte besluta den ändring af de i
första stycket af § 33 förekommande orden: “och å den stämma, som
sist hålles, biträdts af minst två tredjedelar af de röstande1*, att orden
“två tredjedelar“ utbytas mot "fyra femtedelar11; och anhåller jag,
herr talman, om proposition å detta mitt yrkande.

Herr Höglund: Jag skall be att få erinra — hvad också den
förre talaren nämnde — att Kongl. Maj:ts förslag är vida strängare
än utskottets. Man ansåg i utskottet, att bestämmelsen i Kongl. Maj:ts
förslag, att det skulle fordras enhälligt beslut af 2 på hvarandra följande
bolagsstämmor för ändring af föremålet för aktiebolags verksamhet
m. in., skulle göra, att dylika ändringar blefve faktiskt omöjliga;
och med anledning häraf var det klart, att man skulle försöka mildra
denna bestämmelse. Nu kan man ju hafva olika meningar om, livilket

Andra Kammarens Prat. 1895. N:o 82.

Angående
förslag till lag
om aktiebolag.

(Forts.)

N:o 32.

Angående

förslag till lag

om aktiebolag.

(Forts.)

Onsdagen den 24 April, f. in.

röstmaximum är rigtigast att bestämma: två tredjedelar, tre fjerdedelar
eller fyra femtedelar af de röstande. Det är ej så lätt att afgöra.
Men i betraktande af, huru svårt det dock torde vara att å en bolagsstämma
få i hop två tredjedelar af de röstande med ett sammanlagdt
aktiebelopp af minst två tredjedelar af hela aktiekapitalet, ansåg utskottet,
att denna qvalifikation skulle vara tillräcklig för att skydda
de mindre aktieegarnes rätt. Jag skall be att få nämna, att det var
mycket svårt att få Första Kammarens ledamöter i utskottet att gå
med på denna begränsning, och jag tviflan derför på att man skall
kunna komma något längre på den vägen.

Jag skall, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Persson i Mörarp: Dat kan nog vara så, att det kan
tyckas, att Första Kammaren i detta afseende gått så långt, som man
kan få den att gå nu, dock tror jag att begränsningen bör gå åtminstone
något längre. Det är just med tanke derpå som jag tagit
mig friheten att formulera mitt yrkande till fyra femtedelar. Jag
föreställer mig nemligen, att, om Andra Kammaren fattar ett sådant
beslut, kamrarnes skiljaktiga meningar blifva föremål för en sammanjemkning,
der man möjligen kan åstadkomma, att man kan få begränsningen
satt till tre fjerdedelar; och i det fallet tror jag att man gått
så långt i medgifvanden, som man rimligtvis från Riksdagens sida bör gå.

Herr Wittsell: Jag kan icke gilla det af den senaste talaren
gjorda yrkandet, att siffran skall bestämmas till fyra femtedelar. Om
man tänker sig, att ett bolag kommit till stånd och drifver sin verksamhet
med fördel, och att då uppstår eu fråga att för utvidgande af
dess verksamhet teckna aktier t. ex. i en jernväg, för att kunna få ett
utvidgadt verksamhetsfält, och om då fyra femtedelar af aktiekapitalet
skulle behöfva deltaga i beslutet, för att en sådan utvidgning af bolaget
skulle kunna ega rum, så tror jag att detta skulle verka till
skada och icke till nytta. Eller om ett förslag framkomma att utvidga
en jernväg, så är naturligtvis första frågan den, hvilka som kunna
antagas hafva största nytta af eu sådan jernvägsutvidgning. Detta är
naturligtvis de båda ändpunkterna, och då bör man väl tänka på att
tillfråga dessa ändpunkter, om de icke äro hågade att teckna något
för eu ny jernvägsanläggning. Då kan jag icke finna, att det är ringaste
ovigtigt, om den redan byggda jernvägen på bolagsstämma finnes
beredvillig till aktieteckning för att få en ytterligare inkomst genom
tillskyndelse af den nya jernvägen, på hvilken varor kunna forslas
vidare. Om då fyra femtedelar af aktiekapitalet skulle erfordras för
att få till stånd eu sådan teckning, så skulle det kanske vara en
hämsko för all industri, hvarför jag för min del yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr Ivar Månsson: Herr talman! Jag skall deremot anhålla
att få understödja det af herr Persson i Mörarp framstälda förslag.
Man bör nemligen ihågkomma, att vid det första inträdet i ett bolag
står det mig fritt, huruvida jag vill gå in i detsamma eller icke

Onsdagen den 24 April, f. m. 51 N:o 32.

äfvensom att bestämma hvilket kapital, jag vill sätta in i företaget, Angående
men sedan jag väl kommit in i detta bolag, kan jag utsättas för att ja9

komma in i snart sagdt hvilket annat företag som helst. Här gäller °m (p’0rts°)^
det således icke mest fria val, utan det blir fråga om tvång. Den
ene tvingar den andre att ingå i ett företag, som han måhända icke
vill ta del uti, och derför bör man enligt min tanke ställa så till, att
det fordras en hög majoritet för fattande af beslut om utvidgning af
bolagets verksamhet.

Herrarne skola ihågkomma, att det kan vara af många olikartade
förhållanden, som detta tvång kan föranledas. Då man vet, huru t. ex.
stora samhällen kunna vara allrådande i detta fall och besluta gent
emot andra aktieegare, så synes det mig, som om försigtigheten bjuder,
att man närmar sig hvad Kongl. Maj:t i detta fäll ansett lämpligt,
och Kongl. Maj:t har, såsom herrarne finna, insett, att i detta
afseende bör man vara så försigtig som möjligt. Jag medgifver, att
det är att gå något för långt, då man vill, att alla delegarne skola gifva
sitt medgifvande, men jag anser dock, att man bör närma sig derhän
så mycket som möjligt. Jag anser således, att herr Perssons i Mörarp
förslag har alla skäl för sig och derför anhåller jag att få yrka bifall
till detsamma.

Herr Truedsson: Jag skall endast inskränka mig till att yrka
bifall till herr Perssons i Mörarp förslag.

Härmed var öfverläggniugen slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på godkännande af paragrafen
oförändrad och dels på densammas godkännande med den af herr
Persson i Mörarp föreslagna ändring. Herr talmannen förklarade
sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra meningen,
men som votering begärdes, biet nu uppsatt, justerad och
anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som godkänner i oförändradt skick första särskilda utskottets
förslag till lydelse af § 33 i förslaget till lag om aktiebolag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt nämnda § med den af herr
Anders Persson deri föreslagna ändring.

Omröstningen visade 67 ja, men 106 nej; hvadan kammaren beslutat
i enlighet med nej-propositionen.

Då tiden nu var långt framskriden uppsköts den vidare behandlingen
af föreliggande lagförslag till kl. 7 e. m., då detta sammanträde,
enligt utfärdadt anslag, komme att fortsättas.

Onsdagen den 24 April, f. m.

§ 9.

f>2

Upplästes följande sjukbetyg:

Att baron C. C:son Bonde i följd af lungkatarr är förhindrad att
infinna sig i riksdagen under de närmaste dagarna, intygas af
Stockholm den 25 april 1895.

O. Medin.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,4 8 e. m.

In fidern

E. Nathorst Böös.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1895.