RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1895:29

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1895. Andra Kammaren. N:o29.

Onsdagen den 17 april.

Kl. 3 e. in.

Kammarens förhandlingar leddes under detta sammanträde af
herr vice talmannen.

§ 1.

Herr statsrådet m. m. O. F. Gilljam aflemnade Kongl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:

angående förändradt sätt för användandet af ett till en mejeriskola
inom Jemtlands län anvisadt anslag; samt

angående ändring i stadgadt vilkor ? för åtnjutande af de pensioner,
som vid 1894 års riksdag beviljades åtskilliga vid statens jernvägsbyggnader
anstälde tjensteman.

Dessa kongl. propositioner bordlädes.

§ 2.

Justerades de i kammarens sammanträden den 1, 2, 3, 5 och 6
innevarande april förda protokoll.

§ 3.

Föredrogos, hvar efter annan, och öfverlemnades till behandling
af statsutskottet Kongl. Maj:ts i senaste sammanträdet bordlagda propositioner: angående

försäljning till Upsala stad af kronolägenheten Slottstegelhagen
och en del af kronolägenheten Slottshumlegården;

angående upplåtelse åt enskilde af ett invid Jörns jernvägsstation
beläget område af kronoparken Vestra Jörnsmarken i Jörns socken af
Vesterbottens län; och

Andra Kammarens Prot. 1895, N:o 29.

1

N:0 29. 2

Onsdagen den 17 April.

om uppgörelse med Stockholms stad angående öfverlåtande på
staten af den rätt, staden må ega till vissa delar af Helgeandsholmen.

§ 4.

Efter föredragning af statsutskottets memorial n:o 54, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslagen under
riksstatens nionde hufvudtitel, blefvo de af utskottet i nämnda memorial
föreslagna voteringspropositioner af kammaren godkända.

§ 5.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

statsutskottets utlåtande n:o 55;

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 19; och

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 21.

§ 6.

För motions afgifvande hade sig anmält herr friherre G. Lagerbring,
hvilken nu aflemnade en motion, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition om uppgörelse med Stockholms stad angående öfverlåtande
på staten af den rätt, staden må ega till vissa delar af Helgeandsholmen.

Denna motion, som erhöll ordningsnummern 177, begärdes på
bordet och bordlädes.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Jakob Erikson
från Stockholm under elfva dagar från och med den 20 dennes.

§ 8.

Justerades två protokollsutdrag.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden, nemligen:

konstitutionsutskottets memorial n:o 15, angående fullbordad
granskning af de i statsrådet förda protokoll;

särskilda utskottets n:o 2 utlåtande n:o 2, i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag angående
försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete
samt afgifna motioner i ämnet; samt

Torsdagen den 18 April.

3 N:o 29.

Andra Kammarens forsta tillfälliga utskotts utlåtande n:o 22, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utredning och framläggande af förslag till lagstiftning i fråga
om tvister mellan arbetare och arbetsgifvare.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framfor de ärenden, som blifva
två gånger bordlagda.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,29 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Torsdagen den 18 april.

Kl. 11 f. m.

§ I Sedan

Riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de i stats- Gemensamma
utskottets memorial n:is 43, 44, 51 och 54 samt bankoutskottets omröstningar.
memorial n:o 9 föreslagna voteringspropositioner rörande åtskilliga
frågor, deri kamrarne fattat stridiga beslut, samt denna dag blifvit
bestämd för omröstning öfver de olika besluten, så anstäldes nu
dessa omröstningar enligt nedanintagna voteringspropositioner i följande
ordning, nemligen:

l:a omröstningen:

(enligt bankoutskottets memorial n:o 9).

Den, som, i enlighet med bankoutskottets af Andra Kammaren
gillade förslag, vill, att af riksbankens för 1894 bokförda vinst ett
belopp af 2,340,000 kronor må öfverlemnas till statsverket och återstoden,
eller 263,187 kronor 21 öre, för riksbanken bibehållas, röstar

Ja;

.tf

N:o 29. 4

Torsdagen den 18 April.

Gemensamma

omröstningar.

(Forte.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Första Kammaren, beslutit,
att af riksbankens för år 1894 bokförda vinst ett belopp af

2,600,000 kronor må öfverlemnas till statsverket och återstoden, eller
3,187 kronor 21 öre, för riksbanken bibehållas.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 173 Ja och 47 Nej.

Den omröstning öfver ofvaniutagna voteringsproposition, som,

enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, hade utfallit med______ 13 Ja och 124 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller ....................................... 173 Ja och 47 Nej,

sammanräkningen visar .............................. 186 Ja och 171 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

2:dra omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 43, punkt. 2).

Den, som vill, att Riksdagen, med afslag å friherre Kliukowströms
motion i denna del, på extra stat för år 1896 anvisar 895,300
kronor för anskaffning åt nya eldhandvapen åt armén, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning på det
sätt bifallits, att Riksdagen, för anskaffning af karbiner med repetermekanism
och af liten kaliber äfvensom för förändring af ammunitionsfabriken,
på extra stat för år 1896 anvisat 306,800 kronor, samt derigenom
friherre Klinckowströms omförmälda motion i denna del blifvit
besvarad.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl

Torsdagen den 18 April.

5 N:0 29.

derstädes afgifvits, företogs du sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 77 Ja och 145 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som

enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, hade utfallit med...... 132 Ja och 10 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller ...................................... 77 Ja och 145 Nej,

sammanräkningen visar.............................. 209 Ja och 155 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

3:dje omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 43, punkt. 3).

Den, som vill, att Riksdagen till anskaffning af mobiliseringsammunition
till eldhandvapen på extra stat för år 1896 anvisar 600,000
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen till anskaffning af mobiliseringsammunition
till eldhandvapen på extra stat för år 1896 anvisat 450,000
kronor.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren iDgått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och
utföll omröstningen med 51 Ja och 171 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam -

maren samtidigt anstäld, hade utfallit med_____ 129 Ja och 13 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller ....................................... 51 Ja och 171 Nej,

sammanräkningen visar............................... 180 Ja och 184 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-prositionens innehåll.

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

N:0 29.

Gemensamma

omröstninagr.

(Forts.)

6 Torsdagen den 18 Mars.

4:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 43, punkt. 4).

Den, som vill, att Riksdagen i enlighet med Kongl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning, för anskaffning af fästningsartillerimateriel på
extra stat för år 1896 beviljar 100,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning äfvensom
friherre Klinkowströms omförmälda motion i denna del ej af
Riksdagen bifallits.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 41 Ja och 178 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, hade utfallit med...... 111 Ja och 28 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller ..................................... 41 Ja och 178 Nej,

sammanräkningen visar......................-....... 152 Ja och 206 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

5:te omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 44).

Den, som vill, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning på det
sätt bifalles, att Riksdagen för anskaffning af ny fartygsmateriel på
extra stat för år 1896 anvisar ett belopp af 1,785,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning på det
sätt bifallits, att Riksdagen för anskaffning af ny fartygsmateriel på
extra stat för år 1896 anvisat ett belopp af 1,500,000 kronor.

Torsdagen den 18 April

7 N:o 29.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 48 Ja och 173 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam -

maren samtidigt anstäld, hade utfallit med...... 104 Ja och 32 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller _ ..................................... 48 Ja och 173 Nej,

sammanräkningen visar ............................. 152 Ja och 205 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

6:te omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 51, punkt. 1).

Den, som vill, att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts framställning
om pensionsrätt för konsistorienotarierna, men med godkännande
af hvad Kongl. Magt föreslagit såväl i afseende å aflöningsstat
för dessa tjensteman under derför i öfrigt uppstälda vilkor, som ock
beträffande '' arfvoden åt amanuenser, extra biträden och vaktbetjente
vid domkapitlen samt skrifmaterialier och expenser för dessa myndigheter
äfvensom ersättning för semestervikariat, höjer det i riksstaten
under åttonde hufvudtitelns anslagsrubrik »domkapitlens expeditioner»
uppförda anslag med 69,409 kronor eller till 94,409 kronor, samt beslutar,
att det nu under titel »indelning och dermed jemförlig anvisning,
på förslag, ersättningar» under nyssnämnda anslagsrubrik upptagna
anslag från riksstaten uteslutes, allt under vilkor, att provisionerna å
presterskapets enke- och pupillkassas medel komma att ingå till statsverket,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bar hvad Kongl. Maj:t under anslagsrubriken »domkapitlens
expeditioner» föreslagit icke af Riksdagen bifallits.

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl

N:0 29 8

Torsdagen den 18 April.

Gemensamma derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
omröstningar. ocjj vitfoll omröstningen med 46 Ja och 172 Nej.

(Forts.) Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, en ligt

nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam -

maren samtidigt anstäld, hade utfallit med...... 101 Ja och 35 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller ....................................... 46 Ja och 172 Nej,

sammanräkningen visar.............................. 147 Ja och 207 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

7:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 51, punkt. 3).

Fen, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
på extra stat för år 1896 beviljar ett anslag af 4,000 kronor
till understöd för fortsatt utgifvande af tidskriften »Acta mathematiea»,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning på det
sätt bifallits, att Riksdagen till understöd för fortsatt utgifvande af
tidskriften »Acta mathematica» på extra stat för år 1896 beviljat ett
anslag af 3,000 kronor.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 111 Ja och 106 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första

Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med... 47 Ja och 87 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller ...................... ................ 111 Ja och 106 Nej,

sammanräkningen visar .............................. 158 Ja och 193 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Torsdagen den 18 April.

9 N:o 29.

8:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 54, punkt. 1).

Den, som vill, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning på det
sätt bifalles, att åt musikläraren vid allmänna läroverket i Jönköping,
musikdirektören Gustaf Wilhelm Heintze må från och med månaden
näst efter den, i hvilken han, efter fylda 70 år, undfår afsked från
tjensten, beviljas pension å allmänna indragniugsstaten för hans återstående
lifstid till belopp af 1,000 kronor årligen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning på det
sätt bifallits, att åt musikläraren vid allmänna läroverket i Jönköping,
musikdirektören Gustaf Wilhelm Heintze må från och med månaden
näst efter den, i hvilken han, efter fylda 70 år, undfår afsked från
tjensten, beviljas pension å allmänna indragningsstaten för hans återstående
lifstid till belopp af 750 kronor årligen.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 55 Ja och 159 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första

Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med... 101 Ja och 31 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller ........................ ............. 55 Ja och 159 Nej,

sammanräkningen visar ........................... 156 Ja och 190 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

9de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 54, punkt. 2).

Den, som vill, att, i enlighet med Kongl. Maj:ts derom gjorda
framställning åt musikläraren vid Östermalms allmänna läroverk Hans
Petersson må beviljas en årlig pension å allmänna indragningsstaten
till belopp af 450 kronor, att utgå från och med månaden näst efter

Gemensamma,
omröstningar.
(Forts )

N:0 29. 10

Torsdagen den 18 April.

Gemensamma den, i hvilken han efter uppnådda 65 lefnadsår erhåller afsked från
«mröstningar. ,jensteni r5star

(Forts)

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning på det
sätt bifallits, att åt musikläraren vid Östermalms allmänna läroverk
Hans Petersson beviljats en årlig pension å allmänna indragningsstaten
till belopp af 300 kronor, att utgå från och med månaden näst etter
den, i hvilken han efter uppnådda 65 lefnadsår erhåller afsked från
tjensten.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 57 Ja och 152 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första

Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med„__ 102 Ja och 27 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller ..................................... 57 Ja och 152 Nej,

sammanräkningen visar.............................. 159 Ja och 179 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Kiksdagen fattadt

i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

10:de omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 54, punkt. 3).

Den, som vill, att, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande framställning,
vaktmästaren vid musikaliska akademien Gustaf Andersson
må från och med månaden näst efter den, i hvilken afsked blifver
honom beviljadt, för sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta eu årlig pension af 600 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Torsdagen den 18 April

11 N:0 29.

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande framställning ej af
Riksdagen bifallits.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 61 Ja och 148 Nej.

Den omröstning öfver of vanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första

Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med... 93 Ja och 36 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller _______________________________________ 61 Ja och 148 Nej,

sammanräkningen visar .............................. 154 Ja och 184 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt

i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

ll:te omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 54, punkt. 4).

Den, som vill, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning på det
sätt bifalles, att å allmänna indragningsstaten må uppföras årliga pensioner
åt framlidne bibliotekarien vid kongl. biblioteket Richard Bergströms
fyra omyndiga barn, Sven Hubert Elias, Rudolf Kurt Ansgar,
Per Krister Albrekt Sigfrid och Ninni Fredrika Cecilia, att utgå från
och med år 1895 med 150 kronor till hvart och ett af barnen, till
dess det uppnått 18 år eller, hvad dottern beträffar, om hon dessförinnan
träder i gifte, till dess detta skett, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har såväl Kongl. Maj:ts förevarande framställning
som utskottets hemställan ej af Riksdagen bifallits.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning,
och utföll omröstningen med 110 Ja och 104 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

N:o 29. 12

Torsdagen den 18 April.

Gemensamma Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med... 122 Ja och 11 Nej,
omröstningar, hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

(Forts.) röster eller .................. .................... 110 Ja och 104 Nej,

sammanräkningen visar ............................. 232 Ja och 115 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

§ 2.

Till kammaren hade ingått en så lydande skrifvelse, som upplästes
:

»Till Riksdagens Andra Kammare.

På grund af det mig lemnade uppdrag att vara fullmägtig i riksbanken
tar jag härmed vördsamt afsåga mig förtroendet att innevarande
år deltaga i revisionen af statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning.

Stockholm den 17 april 1895.

Olof Jonsson i Hof,

Ledamot af Andra Kammaren.»

Med anledning af den sålunda gjorda afsägelsen beslöt kammaren,
uppå derom af herr talmannen gjord hemställan, att lördagen den 27
innevarande april företaga val af en statsrevisor i herr Olof Jonssons
ställe.

§ 3.

Efter föredragning, hvar för sig, af Kongl. Maj:ts på kammarens
bord hvilande propositioner till Riksdagen:

angående förändradt sätt för användandet af ett till en mejeriskola
inom Jemtlands län anvisadt anslag; och

angående ändring i stadgadt vilkor för åtnjutandet af de pensioner,
som vid 1894 års riksdag beviljats åtskilliga vid statens jernvägsbyggnader
anstälde tjensteman,

beslöt kammaren öfverlemna dessa propositioner till behandling
af statsutskottet.

§ 4.

Likaledes hänvisades till statsutskottet herr friherre G. Lagerbrings
i gårdagens sammanträde aflemnade och då bordlagda motion,

n:o 177.

Torsdagen den 18 April.

§ 5.

18 No 29.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
konstitutionsutskottets memorial n:o 15;
särskilda utskottets n:o 2 utlåtande n:o 2; samt
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 22.

§ 6.

Efter föredragning af statsutskottets utlåtande n:o 50, i anledning
af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning angående
anslagen till Svea och Göta hofrätter med derunder lydande
justitiestater, biföll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande
hemstält.

§ 7.

I ordningen förekom dernäst Andra Kammarens första tillfälliga Om utarbetanutskotts
utlåtande n:o 18, i anledning af väckt motion om skrifvelse d.e. ocA f.ram''
till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af färsing till en
förslag till en riksförsäkringsanstalt för försäkring mot eldskada. riksförsäkringsanstalt
för för Motionären,

herr A. F. Broström hade i sin berörda, inom Andra sälc™n9 ™ot
Kammaren afgifna motion, n:o 102, föreslagit:

»att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl.

Maj:t ville låta utarbeta och för en kommande Riksdag framlägga förslag
till en riksförsäkringsanstalt för försäkring mot eldskada af såväl
fast som lös egendom, som kan vara föremål för försäkring».

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Broström: Då min motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning och förslag till en riksförsäkringsanstalt
för försäkring mot eldskada, af såväl lös som fast egendom, icke vunnit
understöd af det utskott, som haft samma motion till förberedande
behandling, anhåller jag att få yttra några ord.

Det närmaste motivet för min motion var den af tariffbolagen i
utsigt stälda förhöjningen af premierna vid försäkring af trähus.

Härtill kom den stora olikheten i premier och taxeringsafgifter inom
de inemot 400 brandförsäkringsanstalter, hvilka för närvarande operera
i vårt land, med sina vidt skilda risker, som gifvetvis förekomma inom
en så stor mångfald af försäkringsanstalter. Tanken på en riksförsäk -

N:0 29. 14

Torsdagen den 18 April.

eldskada.

(Forts.)

Om ularbetan- ringsanstalt mot eldsolycka är ej så Dy som min motion. Jag har
de och fram- denna tanke flera år, innan jag blef riksdagsman, och jag finner

förslag*till en ^eu uttalad af eu man med större erfarenhet på detta område än hvad
riksförsäkrings-jag tilltror mig ega, en man som sjelf är assuradör, nemligen herr
anstalt för för- G. Beskow. Han hade år 1889 ett anförande inom försäkringsföresäbring
mot ningeD| fivilket anförande finnes återgifvet i försäkringsforeningens
tidskrift samma år, häftet 4, och dervid yttrade han, sedan han refererat
de många olika försäkringsanstalter, som finnas inom vårt land,
de flesta med hänsyn till landsbygden, följande ord: »För min del

tror jag att det bästa sättet, hvarpå en fullständig sammanslutning af
dessa till sin natur temligen likartade risker, byggnader och lösegendom
å landet, skulle kunna genomföras, vore genom bildandet af en
statsanstalt, hvilket vore liktydigt med tvångsforsäkring och fasta
premier.

Ordet »tvångsforsäkring» kan väl låta strängt, men dels är det
endast på detta sätt lägsta möjliga premier kunna åstadkommas, dels
är det ju ej mer än rätt och billigt att för det skydd, som för hvar
och en är oundgängligen behöfligt, alla skola deltaga i täckandet af de
förluster, som uppstå för enskilda individer, och i förhållande till det
belopp man sjelf- önskar skydda mot förlust.»

Till samma uppfattning synes mig att utskottet borde kommit,
då det å sid. 2 i betänkandet tager en öfverblick af den brokiga
kartan af försäkringsanstalter i vårt land. Utskottet medgifver, att
taxeringen under år 1893, för de mindre ömsesidiga forsäkringsanstalterna,
uppgått till ända till 8 kronor för tusen. Och att en dylik
ojemnhet ingalunda är uteslutande kännetecknande för de minsta ömsesidighetsanstalterna
framgår tydligt, säger utskottet, »af de ännu i färskt
minne varande uttaxeringarna till städernas allmänna brandstodsbolag
efter det olyckliga brandåret 1888.»

I parentes kan jag nämna, att dessa taxeringar, i hvad de vidkommo
Kristinehamns stad, stälde sig mellan 30 och 31 kronor per
radie å trähus. Utskottet slutar dock sin öfversigt öfver de rika tillfällen
den svenska allmänheten har att välja på, för att vinna försäkring,
med följande på sid. 3 anförda ord: »Huru rikt emellertid än
detta urval är, så köpas dock fördelarne af det ena systemet genom
afstående från andra fördelar hos det andra systemet, och under sådana
omständigheter uppkommer lätt den tanken, huruvida icke de
olägenheter, som vidlåda eller synas vidlåda de olika systemen af
brandförsäkring, skulle kunna undvikas genom en riksförsäkringsanstalt
»

Efter detta uttalande vore jag nästan frestad att tro, att en del
af utskottets ledamöter skrifvit motiveringen och en annan del skrifva
klämmen.

Att premierna vid tariffbolagen ej äro för höga, söker utskottet
bevisa dermed, att aktiebolaget »Sverige» efter brandåret 1888 måste
ställas under liqvidation. Att ett affarsbolag går omkull, är emeller -

Torsdagen den 18 April.

15 N.o 29,

tid icke något bevis för att en sådan affär ej kan bära sig, om den Om utarbeianr
rätt skötes. Det bevisar bolagen Skandia, Svea och Skåne, hvilka ***och lram''f
samtidigt arbetade under enahanda förhållanden som »Sverige.» Ur förlag*till en

en statistik, införd uti försäkringstidskriften för innevarande år, \''\Wriksförsäkringsjag
dock anföra, att bolaget Sverige för år 1884 hade i rundt tal anstalt förför 289,

000 kronors inkomst i nettopremier, men mer än 100,000 kronor säkring mot
i nettoomkostnader, och för år 1887 -- det näst sista året af dess e 8 0 “■
verksamhet — voro inkomsterna i nettopremier 365,000 kronor och (Forts)
i förvaltningsomkostnader 114,000 kronor, allt i runda tal.

Med hänsyn till den af utskottet omnämnda ytterligare förhöjningen
från tariffbolagens sida för bostäder, kan jag upplysa utskottet
derom, att denna förhöjning, som i början af året var stäld i sigte,
nu med april månad inträdt i fråga om flera städer och äfven den
stad, som jag tillhör. Såsom ett exempel på huru denna förhöjning
verkar, skall jag be att fa meddela, att i Kristinehamn fast och lös
egendom är försäkrad för cirka 6,664,400 kronor. Premierna ha hittills
utgått med 27,934 kronor; förhöjningen gäller 1 krona per mille
och skulle således uppgå till 6,664 kronor, men enär ej alla risker
inom denna stad ligga inom trähus, stannar förhöjningen vid 4,764
kronor, som ju är ett ansenligt plus i den förut rätt höga premien.

»Men», säger utskottet, »tariffbolagen hafva derjemte angifvit vissa
åtgärder med afseende på fast brandcorps, brandattiralj, vattenledning
m. m., som böra af respektive samhällen vidtagas, för att de så höjda
premierna skola kunna i någon mån modifieras.»

Den för Kristinehamn af tariflöreningen godkända förbättringen
af brandväsendet i och för nedsättning af de förhöjda premierna ställer
sig enligt det uppgjorda förslaget sålunda: nyanskaffning 39.600 kronor,
årliga aflöningar och underhåll 16,368 kronor. Läggas till dessa årliga
utgifter nu utgående brandpremie, 27,934 kronor, uppstår en summa
af 44,302 kronor, hvilket ju är ett ingalunda ringa belopp i betraktande
deraf, att det skall utgå från ett samhälle med ej fullt 6,000
invånare. Detta gör per invånare kr. 7,38, en rätt aktningsvärd summa
att dela på försäkringstagarne.

Att min uppfattning, att det skulle vara statens skyldighet att
träda emellan och i någon mån skydda sina undersåtar från ekonomiskt
betryck i detta afseende, icke skulle vara rigtig, söker utskottet
bevisa genom att påpeka, att dylika förslag varit framstälda i Frankrike,
Belgien, England och Nordamerika utan att der vinna bifall.

För min del anser jag detta icke vara något bevis. Ty om ett förslag,
efter allsidig pröfning, befinnes lämpligt för vårt land och våra
förhållanden, icke kan det då vara skäl att förkasta det, derför att
ett dylikt förslag icke antagits i utlandet.

Utskottet anför hvad jag i motionen angifvit, nemligen att enligt
min uppfattning »eu brandförsäkringsanstalt i statens hand skall ställa
sig både billigare och lemna större trygghet än de många nuvarande
privata och allmänna brandförsäkringsanstalterna.» Att en statsanstalt

N:0 29.

Om utarbetan
de och framläggande
af
förslag till en
riksför säkrings
anstalt för försäkring
mot
eldskada.
(Forts.)

16 Torsdagen den 18 April.

lemnar större trygghet, vitsordar äfven utskottet. Men utskottet påvisar
på samma gång, att det ingalunda kan anses lockande, då man
betänker och har erfarenhet åt att i de flesta fall en affär i statens
-hand icke slagit så särdeles lyckligt ut. Naturligtvis skulle en sådan
anstalt icke drifvas som affär, så att staten derpå skulle hafva en
stor inkomst, som nuvarande tariffbolag, utan det skulle vara till en
hjelp genom lägre premier för statens undersåtar, för dem, som bygga
och bo uti vårt land.

Utskottet har ock påpekat, att jag icke ens gjort någon antydan
om, huru jag tänkt mig, att en riksförsäkringsanstalt skulle organiseras.
Nej, det har jag erkänt i min motion, att jag icke tilltror mig
om, och jag aktar mig för att göra det, derför att, om jag här kommit
t. ex. med ett förslag, att det skulle upprättas en riksförsäkringsanstalt
med fasta premier, så skulle utskottet hafva haft god anledning
att säga: en sådan skrifvelse kunna vi icke skicka till Kongl.
Maj:t, ty då är Kongl. Maj:t bunden af detta förslag och skulle ej
kunna komma med något bättre, i fall utredningen skulle visa, att premierna
kunde betalas på något annat sätt. Jag har derför helt och
hållet lemnat den saken å sido och trott, att det vore bäst att öfverlemna
bestämmandet af formen åt Kongl. Maj:t, sedan utredning blifvit
verkstäld, hvilket jag icke tror, att någon annan kan åstadkomma
än Kongl. Maj:t.

Sedan talar utskottet här så mycket om huru det skulle gå med
de nuvarande anstalterna, om en riksförsäkringsanstalt, hvarom här är
fråga, skulle komma till stånd; huru denna anstalt då helt säkert
skulle komma med något lägre premier än de nuvarande bolagen, och
försäkringstagarne derför skulle komma att gå till riksförsäkringsanstalten.
Hela detta resonnement synes mig vara skrifvet med tanke
derpå, att allmänheten och dess försäkringar äro till för bolagen, och
icke bolagen för allmänheten. Om det ginge så, som utskottet här
säger, att alla skulle öfvergå till riksförsäkringsanstalten, så behöfver
man icke hafva några skrupler och farhågor för de sämre riskerna,
som utskottet på ett annat ställe i sitt betänkande ställer i sigte, att
riksförsäkringsanstalten skulle få framför bolagen.

Jag har af eu aktad medlem af denna kammare blifvit enskildt
delgifven hans tanke om denna motion. Han förklarade, att motionen
tilltalar honom, men att det ligger allt för mycken socialism i densamma.
Ja, hvad skall man då säga om de bördor, som staten åtager
sig för att skydda sig mot yttre fiender. De gå vida längre, än när
man afser upprättande af en riksförsäkringsanstalt mot eldsolycka.

Vill man tänka på kostnaderna för en sådan anstalt, som utskottet
synes tro skulle blifva särdeles stora, så äro de efter mitt
förmenande icke så särdeles farliga. Uti försäkringsföreningens tidskrift
finnas åtskilliga tablåer. Af dem framgår, att för 6 brandförsäkringsbolag
bruttopremierna under 10-årsperioden 1884—1893 uppgå
till 103,500,000 kronor och nettopremierna till 53,000,000 kronor,

Torsdagen den 18 April.

17 N:o 29.

skadeersättningarna till 37,500,000 kronor och omkostnaderna till Om utarbetan13,
000,000 kronor, allt i runda tal. När bruttopremierna under denna odl fram''
tioårsperiod uppgått till 103,500,000 kronor, eller till 10,350,000 kro- förlag" (TM tn
nor per år, och deraf utbetalts skadeersättningar till ett belopp af ev-riksförsäkringsdast
37,500,000 kronor eller 3,750,000 kronor per år, så tror jag, att anstalt för förskilnaden
mellan de betalda brandskadorna och de inkasserade brutto- mot

premierna är summor, som räcka till att taga af till förvaltning afen eldskadariksförsäkringsanstalt
och som förslå ganska långt. Men att det ställer (Forts )
sig så dyrt för tariff bolagen, är nog icke underligt, ty man skall besinna,
h vil ka omkostnader dessa bolag hafva dels för sina med statsrådslöner
aflönade direktörer, sina många agenter och sina många inspektörer.
Jag tror att staten i detta afseende skulle kunna arbeta
med eu enklare och billigare apparat.

Jag ber att på grund af hvad jag nu anfört fa yrka bifall till
min motion.

Herr Friherre Lagerbring: Då motionen berör ett område, der
jag möjligtvis kan anses ega någon kännedom, skall jag anhålla att få
yttra några ord, äfven om jag har anledning att befara, att den fråga,
som motionären bragt på tal, icke kan lyckas ingifva kammarens flertal
något större intresse.

Det första intryck man får, när man läser motionen, är att den
utredning, motionären bestått sitt ganska omfattande och på många
områden djupt ingripande förslag, är mer än tillbörligt knapphändig.

Man dr visserligen icke alldeles ovan här i kammaren vid motioner,
der utredningen är mer eller mindre bristfällig, men i det afseendet
synes mig den ärade upphofsmannen till föreliggande förslag nära nog
hafva slagit verldsrekordet.

Så mycket får man emellertid klart för sig, att motionären synes
vilja befria sina betryckta medmenniskor från de höga brandförsäkringspremierna.
Jag erkänner, att brandförsäkringspremierna på åtskilliga
ställen i vårt land äro höga, mycket höga till och med, men
detta beror icke på försäkringsbolagen, utan på en magt, som är vida
större och mägtigare än de, det beror nemligen på brandskadornas
mängd och ersättningsbeloppens storlek. Den magten kan ingen trotsa,
och de, som försökt göra det, hafva mycket snart kommit under fund
med, att det icke lyckas. Detta har visat sig vid de försök till brandförsäkringsinrättningar,
som i vårt land uppstått under de senare åren
och som efter endast ett par år nödgats sluta med sin verksamhet.

Det var det stora brandåret 1888, som gaf den första signalen
till premiernas ökning i våra trästäder. De katastrofartade bränderna
i Umeå och Sundsvall medförde ju enorma förluster, och endast det
bolag, jag representerar, fick på en enda dag, den 25 juni 1888, en
ersättningsskyldighet af mellan 6 och 7 millioner kronor. Det knakade
i fogarne på försäkringsinstitutionerna; de flesta, dock icke alla, lyckades
rida ut stormen, och hvarje försäkringstagare fick hvad honom
Andra Kammar ens Prot. 1895, N:o 29. 2

N:0 29. 18

Torsdagen den 18 April.

Om utarbetan- med råtta tillkom. Det gjordes då premieförhöjning för småstäderna,.
de och fram- detta gaf i vissa städer anledning till förbättringar i brandväsenfärslag^il^en
det, hvaraf följden blef den, att premierna för dessa städer åter nedriksförsäkring
s-sa.ttes. I andra städer gjordes ingenting, och de fingo derför heller
anstalt för för- ingen nedsättning.

säkring mot Dä inträffade en ny stadsbrand, nemligen i Kristinehamn, en stad,

eldskada. gom icke porje vara den ärade motionären alldeles obekant. Det var
(Forts.) den ^ maj som kristinehamnsborna behagade högtidlighålla eller

hugfästa genom att låta större delen af sin stad brinna ned, och på
några fa. timmar gick egendom förlorad för inemot 2 millioner kronors
värde. Någon möjlighet att rädda staden fans icke med den
brandredskap och det brandmanskap, som der fans att tillgå, utan
man måste till slut låna ångspruta och manskap från Karlstad. Det
var då, som bolagen föreskrefvo, att denna stad skulle skaffa sig en
egen ångspruta och eget brandmanskap, och det är väl denna föreskrift,
som den ärade motionären rubricerat som »hårda vilkor» i sin
motion.

Jag har härmed endast velat antyda, dels att premierna bestämmas
af brandskadornas storlek, dels att det ligger i städernas eget
skön att förskaffa sig låga premier. Vilja de förbättra sitt bvggnadsväsen
och stärka sitt brandväsen, så få de låga premier. Detta kan
man finna af förhållandena i vissa svenska städer. Stockholm t. ex.
har bland de lägsta premier i verlden, de skånska städerna, som till
största delen bestå af stenhus, hafva också mycket låga premier. Men
vilja städerna icke genomföra dessa förbättringar, så hjeiper ingenting.
Då hjeiper icke heller en riksförsäkringsanstalt, ty äfven den måste
beräkna sina premier så, att de betäcka skadorna.

Det kunde vara mycket mer att tillägga i denna fråga, men dels
har utskottet redan på ett tillfredsställande sätt bemött motionärens
påståenden, dels inbjuder motionen i sitt nuvarande skick icke till en
något mera detaljerad skärskådning, och jag skall derför inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson i Mårdäng: Då jag har haft äran att vara med
om den utskottsbehandling, som nu föreliggande motion undergått, ber
jag få yttra några ord.

Jag undrar icke alls på, att motionären kommit med denna motion,
då han haft förhoppning om, att dessa småstäder, som för närvarande
tyckas vara betungade af höga brandstodsafgifter, genom ett
bifall till motionen skulle sättas i en bättre ställning. Men jag får
hemställa, huru motionären tänkt sig, att detta skulle ske. Jag tror,
att dessa städer komma att blifva lika eldfängda, sedan man fått en
riksförsäkringsanstalt, och att de fortfarande skola komma att blifva
de obehagligaste och svåraste riskerna. Har då motionären tänkt sig,
att de öfriga städerna och landsbygden skola skjuta tillsammans genom
att erlägga högre premier, så att småstäderna i framtiden icke måtte

Torsdagen den 18 April.

19 N:o 29.

eldskada.

(Forts.)

blifva så betungade? Jag hoppas att fa svar på den frågan, men jag Om utarbetanhar
ansett, att detta är ett skal, som i och för sig icke bör inverka *oc^ fjamnågot,
och det har icke heller på mig haft någon inverkan. förslag1 till eu

Jag skall icke inlåta mig på frågan ur försäkringsbolagens Sjn-riksförsäkringspunkt,
utan endast be att få yttra några ord om frågan ur statens anstalt för
synpunkt, d. v. s. ur synpunkten af staten såsom brandassuradör. Jorsäkring mot

Jag håller före, att om en riksförsäkringsanstalt mot brandskada
skulle komma till stånd, skulle det icke komma att dröja länge, förr
än det komme personer, som ingått i t. ex. ett lifförsäkringsbolag,
och påvisade åtskilligt betryck äfven på det området och fordrade,
att staten skulle grunda en lifförsäkringsanstalt. En sådan fordran
skulle nog temligen snart framkomma. Dessutom veta vi ju, att det
finnes försäkringsanstalter för kreatur, hästar och kor, ja till och med
svin, och det kunde ju letas upp, att det går oegentligt till äfven på
dessa områden. Vidare finnes det försäkringsanstalter mot hagelskada.

Nåja, det kan ju äfven i det fallet gå oegentligt till, och man skulle
då kunna börja finna, att staten skulle kunna sköta saken bättre. Ja,
man har hört, att det finnes försäkringsanstalter för nycklar. Jag undrar,
om det icke äfven på det området i framtiden kan uppstå oegentligheter,
och försäkringstagarne mena sig vara utsatta för betryck.

Hvad blir följden af allt detta? Derpå behöfver jag icke svara. Det
är alldeles nog att varna fär att slå in på en sådan väg, och utskottet
har äfven påvisat detsamma. Motionären anförde äfven från en aktad
medlem af kammaren hans uttalande om hvad som han ansåg ligga
i saken. Jag behöfver icke mer än erinra om detta.

Motionären gjorde den anmärkningen mot utskottets betänkande,
att det såge ut som om en skulle hafva skrifvit motiveringen och en
annan klämmen. Jag förstår icke, huru han läst betänkandet, då han
kommit till den uppfattningen, och derför anser jag mig icke behöfva
bemöta denna anmärkning. Jag har för min del varit med om alltsammans.

Vidare anmärkte han, att utskottet antagit, att försäkringarna
skulle dragas från de nu opererande bolagen till staten, på grund af
att den skulle ställa lägre premier. Ja, det är ju alldeles nödvändigt,
om det skulle blifva någon lättnad efter motionärens åsigt, att staten
skulle operera med lägre premier, och följden häraf skulle blifva den,
att man droge försäkringstagarne till riksförsäkringsanstalten. Men i
närmaste hand är det efter min uppfattning de försäkringstagare, som
nu mest betungas eller dessa små trästäder, följaktligen de svåraste
riskerna, som .skulle komma att inregistreras i riksförsäkringsanstalten,
och sedan måste väl staten taga allesammans. Den finge emellertid
till en början just sådana risker, som nu icke kunna tagas af någon
annan försäkringsanstalt, och det kunde just icke kallas någon treflig
början. Huru fortsättningen skulle blifva, kan ingen veta.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

N:0 29. 20

Torsdagen den 18 April.

Om utarbetan- Herr Broström: Den siste ärade talaren för utskottets förslag yttde
och fram- rac|e gjg^ som om jag endast skulle hafva afsett småstäderna. Han
förslag till en tyc^es hafva glömt, hvad han sjelf som utskottsledamot skrifvit

riksformkringx pa andra sidan i betänkandet. Der talas om de små härads- och
anstalt för för- sockenbolagen och de mindre ömsesidighetsbolagen, försäkringsbolag,
''“eldskada^ SOm °Perera f städerna, utan blott på landsbygden. Man kan

vidare se i utskottets betänkande, att uttaxeringarne i dessa bolag
( orts.) varierade under år 1893 från 0 ända upp till 8 kronor per tusendel.

Det är således landet lika mycket som städerna, som jag med min
motion afsett att skaffa lättnad.

Jag vidhåller mitt förra yrkande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 8.

Föredrogs vidare statsutskottets memorial n:o 47, med förslag
till åtskilliga stadganden, som böra införas i det nya reglementet för
riksgäldskontoret.

Herr talmannen yttrade: Då reglementet för riksgäldskontoret
är af särdeles vidlyftig beskaffenhet och det nu af utskottet framstälda
förslag dessutom är af samma lydelse som det reglemente, som
i fjor af Riksdagen godkändes, med det undantag, att 6 paragrafer
uteslutits af den anledning, att för dem icke mer finnes någon tilllämpning,
så tager jag mig friheten hemställa angående föredragningssättet
af detta memorial, att kammaren ville besluta, att de särskilda
paragraferna ej må behöfva uppläsas, utan proposition må få göras
direkt på bifall till utskottets förslag till reglemente i dess helhet.

Till hvad herr talmannen sålunda föreslagit och hemstält lemnade
kammaren sitt bifall.

Sedan det föreliggande memorialet härpå blifvit, i enlighet med
den derför sålunda beslutade ordning, föredraget, biföll kammaren
utskottets deri gjorda hemställan.

§ 9.

Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande n:o 52,
i anledning af Riksdagens år 1894 församlade revisorers berättelse
angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1893.

Torsdagen den 18 April.

21 N:0 29.

§§ 1 och 2.

Lades till handlingarna.

§ 3.

Bifölls.

§§ 4 och 5.

Lades till handlingarna.

§ 6.

Bifölls.

Efter föredragning vidare af § 7, innefattande utskottets hemställan,
att åtskilliga af revisorerna gjorda framställningar rörande lotsverket
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, begärdes
ordet af

Herr Lasse Jönsson, som inom utskottet varit af skiljaktig
mening och nu yttrade: Jag har reserverat mig mot denna punkt.
Orsaken dertill är, att jag tyckt mig finna, att Riksdagen icke alltid
visar statsrevisorernas anmärkningar den uppmärksamhet, som de förtjena.
Het är icke nog med att i föreliggande utskottsbetänkande vid
nästan alla punkter finnes den hemställan af utskottet, som nyss upplästes,
eller att revisorernas framställning icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda. Hetta har eller kan åtminstone hafva till följd, att
revisorerna tröttna vid att göra dessa mången gång mycket mödosamma
arbeten, som föranledt anmärkningar, men hvad som är ännu
värre, det är att embetsverken derigenom förlora eller åtminstone
kunna förminska den aktning för statsrevisorerna, som vederbör.

Jag ansåg vid denna punkt, att utskottet bort föreslå Riksdagen
att ingå till Kongl. Maj:t med en skrifvelse, deruti påpekats de oegentligheter,
som statsrevisorerna efter min tanke med allt skäl hafva framhållit
i första afdelningen.

Visserligen säger nu statsutskottet, att Riksdagen i skrifvelse af
år 1888 framhållit, bland annat, att den alltid ansett, »att fyr- och
båkafgifterna icke vore att betrakta såsom en inkomstkälla för tillgodoseende
af statens allmänna behof, utan såsom en särskild, af en
viss rörelse utgående afgift». Hetta kan ju hafva med den sista delen
af revisorernas anmärkning att göra, men den första delen deremot
pekar direkt på sådana förhållanden, som lotsstyrelsen låtit komma
sig till last, t. ex. »utbetalningar för skrifbiträde i lotskaptensexpeditionerna,
hyra och städning m. m. samt till extra arfvoden i vissa
fall, der revisorerna ansett göromålen hafva varit af beskaffenhet att

Ang. åtskilliga
förhållanden
vid lotsverket.

N o 29. 22

Torsdagen den 18 April.

Ang. åtskilliga
förhållanden
vid loisverket.
(Forts.)

kunna vederbörande tjensteman utan ersättning åläggas». Det är sådana
saker, som mycket väl kunnat tåla vid, att Riksdagen genom
skrifvelse till Kongl. Maj:t deruti begärt rättelse.

Vi må komma i håg, att fastän fyr- och båkmedlen icke gå direkt
till statskassan, så är det dock ett statsmonopol, som stiftats och som
verkar som en skatt på en viss näring, och följaktligen hafva statsmagterna
pligt att se till, att dessa medel rätt användas.

Det är väl nu knappast lönt att göra något yrkande om en skrifvelse,
ty någon sådan lär väl ändå näppeligen komma till stånd, men
jag har i alla fall ansett mig böra påpeka dessa saker.

Statsutskottet har emellertid på ett ställe i motiveringen sagt:
»Ehuruväl hvad revisorerna anfört i fråga om lotsverket sålunda icke
gifvit utskottet anledning till någon hemställan om åtgärders vidtagande,
har dock hvad i detta ärende förekommit varit af beskaffenhet
att ådraga sig utskottets särskilda uppmärksamhet. Den form, lotsstyrelsen
i den ofvannämnda skrifvelsen tillåtit sig gifva sina bemötanden
af revisorernas olika framställningar, har nemligen synts utskottet
icke bära vittne om den aktning, som statens embetsverk böra
visa Riksdagens delegerade.»

Detta kan synas vara ett rätt allvarsamt uttalande af statsutskottet,
men hvad verkan det kan hafva, blir eu annan sak. Det står i
motiveringen och kan icke hafva någon påföljd, icke heller såsom opinionsyttring,
ty detta embetsverk har vid fyrfaldiga tillfällen visat sig
förakta opinionen från sjöfartens målsmän, och äfven då man i petitioner
med flera hundra underskrifter tiggt och bedt om någon åtgärds
vidtagande, hafva vederbörande icke velat gifva efter, utan trotsat
och låtit t. ex. en ändrad fyr stå qvar, som åstadkommit och
kan fortfarande åstadkomma, för både menniskolif och gods, oberäknelig
skada. Jag skulle derför hafva önskat, att utskottet föreslagit
någon mera verksam åtgärd. Jag skall emellertid icke göra något
yrkande.

Vidare anförde:

Herr Melin: Det var några ord af den siste talaren jag fäste

mig vid. Jag är af den mening, att utskottets hemställan bör utan
förändring bifallas, enär utskottet ju påpekat det origtiga i revisorernas
utalande derom, att de utgifter, som nu bestridas af lotsstyrelsen,
borde på annat sätt än som för närvarande sker, genom Kongl. Maj:t
omhändertagas, och fördenskull ansett att Riksdagen icke borde inblanda
sig i dessa saker. Med afseende å talarens påstående, att lotsstyrelsen
skulle nekat utföra åtskilliga arbeten, enligt den ene eller
andre sjöfartsidkarens yrkande, känner jag visserligen att så är förhållandet,
men jag vet å andra sidan, att lotsstyrelsen har en lång
promemoria å sådana arbeten, som styrelsen erkänner vara nödvändiga
för sjöfarten att så snart 6om möjligt få utförda och hvars kostnader

Torsdagen den 18 A.pril.

23 N:o 29.

uppgå till mycket stora belopp. Jag har äfven god förhoppning om Ang. åtskilliga
att en stor del af dessa arbeten blifva inom kort utförda. Kan detta förhållande
icke blifva fallet med alla, så rår lotsstyrelsen icke derför, då Kongl. Maj:t m C

för att gå sjöfartsidkarne till mötes nedsatt fyr- och båkafgifterna, och ■ 0 ''

med kännedom om det betryck, hvaraf sjöfartsnäringen lider, måste
dess idkare ju vara tacksamma att en sådan nedsättning skett. En
annan fråga blir, hvilket man helst ser, antingen nya arbetens utförande,
eller afgifternas sänkande, i fall ej medel finnas för båda. Om
jag skulle välja deremellan, föredroge jag dock, att nödvändiga arbeten
utfördes, framför en ytterligare nedsättning i afgifterna, huru efterlängtad
en sådan nedsättning än är. Då jag har kännedom om att
Kongl. Maj:t och lotsstyrelsen äro villiga att gå oss till mötes, har
jag för min del icke för närvarande velat godkänna någon anmärkning,
under förhoppning att vi ändå skola få hvad vi önska. Jag tror
således icke att det för närvarande är skäl att göra något annat yrkande,
än det statsutskottet gjort, och hemställer jag om bifall dertill.

Herr Jonsson i Hof: Jag får till en början gifva till känna, att
jag af ett annat sammanträde varit hindrad att deltaga i handläggningen
af större delen af detta utskottets betänkande och särskildt af den
punkt, soiu nu är föredragen.

Det må ju vara sant, att, när Kongl. Maj:t har förelagt Riksdagen
förslag om lönereglering för lotsverket, Riksdagen i det fallet afböjt
att gä in på pröfning af sådana stater. Men så vidt jag kunnat
finna, har det hufvudsakligen varit på den grund, att, om Riksdagen
skulle faststält stat för lotsverket, men Kongl. Maj:t sjelf haft att
bestämma de afgifter, hvarmed denna stat skulle betalas, det mycket
lätt kunnat hända, att Riksdagen fått åtaga sig utgifter, som icke afgifterna
på långt när räckte till att bestrida, och således ändå med
statsmedel måst fylla bristen, under det att, om man läte det gå som
hittills, Kongl. Maj:t måste, såsom det heter, rätta mun efter matsäcken
och åtminstone laga så att det ginge i hop. En annan fråga kan
det dock väl blifva, om Riksdagen, äfven med vidhållande af denna
sin uppfattning, skall i konseqvens dermed hafva afsagt sig all granskniugsrätt
af lotsverkets åtgärder beträffande dess utgifter, så att, om
man funne att lotstyrelsen icke väl hushållat, Riksdagen då till och
med borde underlåta att göra påstötningar om behöfliga rättelser, och
enligt min mening föreligger här åtskilligt i den rigtningen, som
Riksdagen icke bör lemna oanmärkt. Naturligtvis skall det icke falla
mig in att för i dag göra ett annat yrkande, än det utskottet framstält,
men jag vill emellertid angifva några exempel på huru lotsstyrelsen
har behandlat statsrevisorernas framställningar och anmärkningar
och med hvilka skäl lotsstyrelsen i vissa fall yttrat sig. Statsrevisorerna
hafva t. ex. beträffande omorganisation af lotsstyrelsen
sagt, att göromålen för den nye sekreteraren eller för kanslibyråns
chef icke vore synnerligen betungande, eftersom båda dessa tjenstemän

N:0 29. 24

Torsdagen den 18 April.

Ang. åtskilliga
förhållanden
vid lotsverket.
(Forts.)

dessutom medhunnit andra arbeten i lotsverkets tjenst, hvarför ickeobetydliga
extra arfvoden till dem utgått. På detta svarar lotsstyrelsen
bland annat, att icke något extra arfvode till dem utgått för något
som helst arbete »i lotsverkets tjenst», d. v. s. för något arbete, som
de på grund af sin tjenst varit skyldiga att utföra. Det är nog rigtigt,
men märk väl hvad lotsstyrelsen der säger: för något arbete, som
dessa herrar varit skyldige att för sin tjenst förrätta. Men hvem är
det som bestämmer arbetstid och allt dylikt för desse, om icke lotsstyrelsen
sjelf? Om då lotsstyrelsen behagar säga: det bör vara tre,
fyra timmars tjenstgöring, hvad som för öfrigt på dagen uträttas hör
ej dit, utan skall ersättas med extra arfvode! År det en vederläggning
af statsrevisorernas yttrande? Nej det är en advokatyr af en art, som
icke är lämplig på en sådan plats.

Vidare säga revisorerna, att åtskilliga lotsar hafva haft de och de
inkomsterna: »Det är sålunda ej ovanligt, yttra de, att vid de större

och mera trafikerade lotsplatserna lotsarnes inkomster med inberäknande
af naturaförmånernas värde uppgå till 3,000 å 3,500 kr. om
året och att lotsförmän (öfverlotsar af 2:a grad) genom åtnjutande tilllika
af arfvode för annan tjenst inom verket, såsom fyrvaktare, förmän
för lifräddningsstation m. m., kunna uppbringa sina årsinkomster till

4,000 å 4,500 kr. och deröfver.» Derpå svarar lotsstyrelsen: »Äu

vidare säges det ej vara ovanligt, att »lotsförmän (öfverlotsar af 2:a
grad)» uppbringa sina årsinkomster till 4,000 å 4,500 kr. och deröfver.
» Der säger lotsstyrelsen något, som revisorerna icke sagt. Det
är sagdt detta om lotsarna, men icke alls om öfverlotsarna af 2:a grad,
utan härom hafva revisorerna endast sagt, att dessa kunna uppbringa
sina inkomster till det och det, men för att lotsstyrelsen skall kunna
gå på och afgifva förklaring i samma anda, lägger lotsstyrelsen andra
ord i revisorernas mun än de sagt. Det är ett sätt, som jag icke
tror Kiksdagen alls bör gilla. För närvarande skall jag endast uttrycka
den önskan, att årets revisorer icke må släppa denna sak, utan
söka på ett grundligt sätt vederlägga de origtigheter, lotsstyrelsen i
flera fall låtit komma sig till last. Under den förhoppningen tror jag,
att kammaren kan nöja sig med hvad utskottet här sagt, och jag yrkar
derföre bifall dertill.

Häruti instämde herrar von Friesen, Holmgren och Pehrson i
Törneryd.

Herr Lasse JönSson: Endast ett par ord mot talaren på

göteborgsbänken! Han tycktes tro, att jag med mitt yttrande ansåg,
att lotsstyrelsen icke kunde för bristande medel uppfylla alla de
önskningar och petitioner jag omtalat. Det är alldeles tvärtom.
De hafva i lotsstyrelsen gjort för mycket, de hafva gjort hvad petitionärerna
icke begärt. De begärde, att fyrarne vid Sandhammaren
skulle få blifva som de voro förut eller två fyrar. Men i stället tog

Torsdagen den 18 April.

25 N:0 29.

lotsstyrelsen sig före att släcka den ena och satte dit en blänkfyr i
stället, som villar fartygen in på stranden och åstadkommer en mängd
olyckor. Att göra rättelse härutinnan skulle icke kosta något alls;
deremot hafva de onödiga och skadliga förändringarna kostat ofantliga
summor med mistlurar, och nu tänker man äfven föra dit kanoner
etc. Af ren experimentlusta gör man en mängd dyra anordningar,
som hvarje praktisk sjöman inser icke göra någon nytta. Det
gör man, enligt deras åsigt, endast för att visa, att man icke bryr sig
om hvad allmänheten önskar.

Herr Melin: Jag ber om ursäkt, att jag yttrar ännu ett par ord
med anledning af hr Olof Jonssons i Hof tal om de höga lotslönerna.
Han rekommenderade detta års revisorer att närmare granska lotsverkets
räkenskaper, och derom är jag för min del-lika angelägen som
han. Men då förra årets revisorer uttalat den mening, att lots verk et
borde mera ordnas efter de förhållanden, som existera med afseende
på lönerna under femte hufvudtiteln och andra, anser jag mig böra
vid detta tillfälle till ledning för årets revisorer erinra om, att sjöfartsnäringens
idkare anse det för alldeles gifvet, att då denna näring bekostat
all materiel, som finnes för lots- & fyrinrättningen och som för
närvarande uppgår i värde till bortemot tio millioner kr., det icke
finnes någon som helst anledning att jemföra detta verks löner med
dem å 5:e hufvudtiteln och att göra lotsar m. fl. jemförliga med tjensteman
på andra stater. Särskildt har man jemfört dem med jernvägstjenstemän,
men hvar och eu inser nog, att det är stor skilnad mellan
dessa, som arbeta på landbacken under ständig kontroll, och lotsarne,
som, ute på hafvet lemnade åt sig sjelfva, äro hänvisade till sin egen
energi och ambition, då det gäller att rädda lif och egendom. Under
sådana förhållanden måste herrarne erkänna, att lönen för en duglig
lots bör vara riklig, och att 3 ä 4,000 kronor för vissa lotsleders lotsar
icke är för mycket. I utlandet finnes lotsar, som hafva 3 å 4
gånger så mycket som våra. Svårigheten ligger i att kunna ordna
det så, att en lotsplats ej får för mycket och en annan för litet, att
göromålen ej så fördelas, att man på ett håll får mycket att göra, men
liten förtjenst, medan å en annan lotsplats förhållandet är det motsatta.

Med afseende å hvad den senaste talaren anförde, att lotsstyrelsen
gör för mycket, kan jag ej gå in derpå. Önskningar framställas
naturligtvis på många håll. På ett ställe önskas en fyr, på ett annat
ett fyrskepp. Här eu mistlur, der någonting annat. Hvad man begärt,
menar jag icke att lotsstyrelsen skall verkställa ögonblickligen.
Den bör höra sig för och öfverväga saken. Emellertid kan ganska
ofta hända, att, dä lotsstyrelsen gör en sak, efter sitt förmenande bra,
den får anmärkning från annat håll, der man ej fått sina önskningar
uppfylda och der man menar, att lotsstyrelsen borde hafva handlat
på annat sätt. Jag har sjelf vid flera tillfällen framstält klagomål och

Ang. åtskilliga
förhållanden
vid lotsverket.
(Forts.)

N:0 29. 26

Torsdagen den 18 April.

Ang. åtskilliga
förhållanden
vid lotsverket.
(Forts.)

frågat, hvarför icke det eller det gjorts på olika orter. Det har synts
mig, att tillräcklig utredning förefunnits. Men arbetet har ej gjorts
på den grund, att man ej varit fullt på det klara med, hvilket system
som borde följas. Det ligger för närvarande hos lotsstyrelsen en promemoria
angående arbeten för 7 å 800,000 kronor, som skola göras
på våra kuster. Jag hoppas, att med hvarje år ökad sjöfart, äfven
med lägre afgifter, inkomsterna skola räcka till för att få uträttadt,
hvad som anses nyttigt och nödvändigt.

Med hvad jag yttrat har jag naturligtvis icke velat i någon mån
förringa betydelsen af den senaste talarens önskan, att blifvande revisorer
må hafva sin uppmärksamhet rigtad på önskvärd sparsamhet.
Men jag vill också, att fullt afseende skall fastas vid sjöfartsnäringens
idkares rättmätiga anspråk på att få lots- och fyrinrättningens materiel
och allt öfrigt ordnadt på det mest tidsenliga sätt.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 8.

Bifölls.

§ 9.

Lades till handlingarna.

§ io.

Bifölls.

§§ H-14.

Lades till handlingarna.

§§ 15-17.

Biföllos.

§ 18.

Lades till handlingarna.

27 N:0 29.

Torsdagen den 18 April.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, n:o 53, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran dels om åtgärder
för särskiljande af de öfverfältläkaren nu tillhörande åligganden, dels
ock om framläggande af förslag till ändring af allmänna garnisonssjukhusets
organisationsförhål land en.

Med föranledande af berörda, inom Andra Kammaren af herr O.
Jonsson i Hof afgifna motion, n:o 56, hemstälde utskottet i detta
utlåtande: »att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för eu omorganisation af
allmänna garnisonssjukhuset och dervid taga under öfvervägande, huru
vida ej detta sjukhus’ förvaltning lämpligen må förläggas under Svea
trängbataljon, samt derefter till Riksdagen inkomma med det förslag,
som må af förhållandena föranledas.»

Herr Hedin erhöll på begäran ordet och yttrade: Om jag
icke haft anledning antaga, att dagens plenum skulle afslutas omedelbart
efter de gemensamma voteringarnas slut, skulle jag icke
hafva försummat att medföra en del handlingar, för hvilka jag
kunde hafva önskat att få i korthet redogöra inför Andra Kammaren.
Då jag emellertid nu icke har dem med, får jag inskränka
mig till att, på samma gång jag förklarar, att jag icke vill motsätta
mig den hemställan, som statsutskottet gjort, dock uttala den
mening, att jag högeligen betviflar, att den anvisning för tillämnad
ombildning åt allmänna garnisonssjukhuset, som statsutskottet gjort,
kan vara den lämpligaste, nemligen dess förläggande under Svea trängbataljon.
Genom de små studier jag gjort i ämnet har jag kommit
till den öfvertygelse, att ett alldeles väsentligt fel i den nuvarande
organisationen, som blott skulle komma att ytterligare befastas genom
följande af den anvisning, som statsutskottet här gjort, är, att denna
inrättning, ett sjukhus, som till hela sin natur är en civil inrättning,
blifvit lagd under en helt och hållet militär styrelse.

Bland andra exempel på huru litet denna styrelse varit mägtig
af att se och bekymra sig om saker, som för en annan styrelse skulle
vara alldeles påfallande, naturligen egnade att blifva föremål för någon
omvårdnad, skall jag nämna den omständigheten, att bland den civila
betjentepersonalen nu finnas mycket åldriga, fullständigt utslitna och
utsläpade personer, som redan för åratal sedan borde hafva fått lemna
sin tjenst med någon liten brödbit att lefva på för ålderdomen. Men
någon sådan utväg finnes icke nu för dem. Jag minnes icke, när det
var, men det är redan flera år sedan några af de ifrågavarande personerna
ingiugo till Kongl. Maj:t med anhållan att få någon pension
för sina återstående dagar; och hvad Kongl. Maj:t då svarade var erbjudande
åt dem af gratifikation för en gäng af 200 kronor, hvilket
naturligtvis icke kau vara tillfredsställande för dem, som i och med

Ang. ändring
af allmänna
garnisonsjukhusets
organisationsförhållanden.

N-.o 29. 28

Torsdagen den 18 April.

Ang. ändring detsamma skulle lemna sin bostad och sina löneinkomster. De hafva
af allmänna således fatt släpa qvar. Der finnes någon, som är så bräcklig, att
husets organi■ han sa^s till annat göromål, än han skulle sköta, och icke nog med

sationsför detta, utan till och med, när han går ut för att uträtta något ärende

hållanden, för sjukhusets räkning, har behof af att hafva någon med sig, som

(Forts.) derunder skall taga vård om honom. Det är ju förfärligt, att eu sty relse

sitter så tiotal af år efter hvarandra, utan att i ringaste mån
bekymra sig om sådana omständigheter.

De anledningar att väcka fråga om ombildning af garnisonssjukhuset,
som den ärade motionären anfört och hvilka visserligen äro
mycket talande, kunna sålunda nog ökas med flera. Men jag vill säga
det, att jag tror, att en af de betänkligaste omständigheterna är, att
man gjort sjukhuset till en rent militär institution. Det står under
en rent militär styrelse, som herrarne behagade finna af statskalendern.
Då kan det också gå så till, att man icke tager det så noga med äfven
tydliga och klara rättigheter. Jag hör, såsom kammarens ledamöter
nog veta, icke till dem, som hålla före, att man bör ställa så
för embets- och tjenstemän, att de skola få det minsta möjliga mått
af skyldigheter och åligganden, men det största möjliga mått af rättigheter
och förmåner. Jag vill, att man skulle följa den princip, som
en gång af riksdagen uttalats: »fullt arbete för full lön». Men å andra
sidan vill jag icke heller, att, när någon är tillförsäkrad en till
de och de områdena begränsad verksamhet, man helt och hållet godtyckligt,
manu militär!, ålägger honom skyldigheter, som icke kunna
påvisas vara honom ålagda genom hans fullmagt — eller låt vara att
det nu är ett konstitutorial. Sådant har här skett nu efter den namnkunniga
urtima riksdagen, som haft så många oförutsedda följder med
sig, äfven på andra håll. Jag tror icke, att det förfarandet är rig tigt.

Man har här ett exempel på den så ofta förekommande militära

indifferentismen för den stränga rätten.

Jag har, herr talman, icke något yrkande att göra i strid mot
utskottets hemställan.

Vidare anfördes icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 11.

Om ändring Efter föredragning vidare af lagutskottets utlåtande n:o 27, i

i gällande anlednine: af väckt motion om ändring: i gällande bestämmelser rörande

stammelser ro- ° ....... . , , , , ... .

rande oäkta oäkta barns försörjning, i hviiket utlåtande utskottet hemstalde, att

barns försörj- berörda inom Andra Kammaren af herr J. G. Haxén afgifna motion,

ning. n:o 47, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, begärdes

ordet af

Herr Hazén, som anförde: Då det ärade lagutskottet behandlat
denna motion, har det, såsom var att vänta, hänvisat till Riksdagens

Torsdagen den 18 April.

29 N:0 29.

skrifvelse den 7 maj 1893. Jag kan nu icke annat än glädja mig
öfver, att i denna frågas förhistoria finnes en sådan länk som denna,
och det gläder mig ock, att utskottet välvilligt dragit fram den ur
dess gömma. Dock skulle det hafva ännu mera tillfredsställ mig,
om utskottet begagnat sig af motionen till att lemna en utredning af
huru långt denna skrifvelse avancerat, eller åtminstone på något sätt
uttryckt den önskan eller förhoppning, att denna fråga måtte vinna
en snar lösning och göra sig snart känbar inom Riksdagen. Då så ej
skett, vågar jag uttala en önskan att fa nedlägga till protokollet eu
vördnadsfull hemställan, att detta vigtiga ärende må så fort som möjligt
blifva föremål för slutlig behandling. År det någon lagstiftning,
som behöfver snart finna sin lösning, är det för visso denna. Flera
omständigheter hafva blifvit påpekade i motionen, och jag vågar nu
särskilt erinra om att här är en lucka, en betänklig lucka i vår
lagstiftning att fylla. Den, som i någon mån stått dessa frågor nära,
vet, huru mycket nöd och bekymmer denna lucka förorsakar. Vidare
gäller det ju här att undanrödja en betänklig rättskränkning mot samhällets
mest värnlösa medlemmar. Redan detta skulle, gälde det
blott några få, mana till skyndsamhet. Nu gäller det många. Desto
starkare blir ju maningen. Det är på tiden, att en tillfredsställande
lagstiftning kommer till stånd. Den borde hafva skett långt före
detta. Vi få ju erinra oss, att de oäkta barnen utgöra 10 procent af
de i vårt land födda, och 1892 års statistik utvisar, att i hela landet
föddes 13,595 oäkta barn, deraf i Stockholm 2,028 emot 5,076 äkta.
Detta är ju sålunda något, som manar till skyndsamhet.

Det gäller ju också att göra en väl behöflig insats i det sedliga
lagstiftningsarbetet. Förut tyckes den grundsatsen hafva gjort sig
gällande, att man framför allt skulle tukta dessa stackars barn; de
behandlas ock många gånger såsom ett slags parias, hvilka stå utanför
de menskliga rättigheterna, ja, hvad många af dem beträffar, hafva
de icke ens rätt att få veta hvad deras fader eller moder heter.
Säkert är, då man ser på lagstiftningen i denna del, och huru tyngden
faller uteslutande på barnet och på modern, att denna lagstiftning
vittnar om en partiskhet, som borde långt före detta vara undanröjd.

I min motion har jag hänvisat till lagstiftningen i Danmark, der
man redan för sju år sedan införde en kraftig bestämmelse, som synes
mig ganska effektiv. Att man der kunnat gå in på en så allvarlig
bestämmelse visar, att man gjort en verklig affär af denna sak. Utskottet
har hänvisat till den norska lagstiftningen, och jag har icke
något mot det att erinra, utan vill tvärt om uttala en önskan att,
då frågan kommer före att ändra gällande lag, som berör detta ärende,
äfven den norska lagstiftningen och detta till alla dess bestämmelser
må tagas i betraktande, ty det är ostridigt, att i såväl nykterhets- som
sedlighetsfrågor vårt bröderland står bra mycket framför oss och manar
oss till ädel täflan. Då således våra grannland Danmark och Norge
i detta afseende gått före oss, så må vi nu rycka fram och, såsom

Om ändring
i gällande bestämmelser
rörande
oäkta
barns försörjning.

(Forts.)

N:0 29. 30

Torsdagen den 18 April.

Om ändring
i gällande bestämmelser
rörandet
oäkta
barns försörjning.

(Forts.)

Om ändrade
bestämmelser
rörande resekostnads-
och
traktamentsersättning
åt
målsegare i
brottmål.

sagdt, gorå" det snart och på det sättet att, då vi komma till tiden
senare än våra grannland, det må blifva så mycket mera genomgående
och grundligt. Jag har önskat få till protokollet nedlägga en
vördnadsfull begäran, att hvad som skall göras må göras snart, och
detta desto hellre, som här icke kan komma i fråga någon så vidlyftig
undersökning. Sedan jag fått tillfälle att uttala detta, anser jag,
att på frågans nuvarande ståndpunkt min motion har åtminstone från
min sida uppfylt sin bestämmelse, hvarför jag i öfrigt icke har något
yrkande att göra.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Likaledes biföllos lagutskottets härefter, hvart för sig, föredragna
utlåtanden:

n:o 28, i anledning åt väckt motion om ändring af de uti gällande
konkurslag stadgade bestämmelser rörande utöfvande af rösträtt
i frågor som röra konkursförvaltning; och

n:o 29, i anledning af väckt motion om vidtagande af åtgärder
till förekommande af obehörigt bruk af sådana inteckningar, som, enligt
28 § i förordningen angående inteckning i fast egendom, må utan
uppvisande af inteckningshandlingen dödas.

§ 13-

Föredrogs härefter lagutskottets utlåtande n:o 30, i anledning af
väckt motion om ändrade bestämmelser rörande resekostnads- och
traktamentsersättning åt målsegare i brottmål.

I motion, n:o 20, inom Andra Kammaren hade herr T. Zetterstrand
föreslagit:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Konungen anhålla, det honom
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till förändrade
lagbestämmelser rörande resekostnads- och traktamentsersättning
åt målsegare; men hemstälde utskottet, att motionen icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde:

Herr Zetterstrand: Herr talman, mine herrar! Jag är öfver tygad

om, att en stor del af kammarens ledamöter dels vid häradsrätter
och dels vid rådstufvurätter varit med om sådana fall, då en
målsegande nödgats personligen inställa sig, och man funnit, att efter
rättvisa och billiga grunder ersättning för inställelsen bort utgå till
denne, men då man dock icke ansett sig lagligen berättigad att tillerkänna
målseganden dylik ersättning. Sjelf har jag mänga gånger

Torsdagen den 18 April.

31 N:0 29.

varit med om sådana fall och särskildt under tiden efter sista riksdagen
har det två gånger händt, att jag nödgats deltaga i afgörandet
af mål, i hvilka fattiga målsegande, förutom att de lidit skada till
person eller egendom, nödgats göra efter deras förhållanden mycket
stora uppoffringar i form af inställelsebesvär, utan att de kunnat få
sig tillerkänd någon ersättning derför. Detta har föranledt mig att
väcka denna motion, och jag hade icke tänkt mig annat, än att den
skulle såväl af utskottet förordas som af Riksdagen antagas, i all synnerhet
som jag i min motion icke framstäf något bestämdt fonnuleradt
yrkande, utan blott hemstält om en skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning i fråga om förändrade lagbestämmelser
rörande resekostnads- och traktamentsersättning åt målsegande. Lagutskottet
har emellertid afstyrkt min motion. Nå, det är icke så underligt,
ty det händer ju mycket ofta, att motioner afstyrkas, i synnerhet
af lagutskottet. Men hvad som mycket förvånar mig är lagutskottets
motivering i detta afseende; och då jag tänker fullfölja mitt
yrkande i motionen, så har jag anledning att ingå på en närmare
granskning af denna motivering.

Utskottet säger först, att målsegande i allmänhet icke förpligtas
att iakttaga personlig inställelse vid domstolen. Deri anser jag utskottet
hafva i hufvudsak fullkomligt rätt, och jag har icke tänkt mig
annat, än att Kongl. Maj:t vid utarbetande af förslag till lag i ämnet
skall komma att taga hänsyn till detta förhållande.

Vidare säger utskottet: »För de särskilda fall, då målsegandens
personliga inställelse af rätten anses erforderlig, och följaktligen målsegande,
hvilken tillstädeskommit genom ombud, blifver af rätten förpligtad
att personligen sig inställa, är, enligt utskottets uppfattning,
målseganden redan enligt nu gällande lagstiftning berättigad till ersättning.
»

Då lagutskottet sålunda erkänner, att fall finnas, då målsegande
måste personligen infinnna sig vid domstolen, behöfver jag icke upptaga
kammarens tid med att leda i bevisning, att sådana fall verkligen
förekomma. Icke heller torde jag behöfva bevisa, att målsegande i
dylika fall bör hafva ersättning, ty man kan i utskottets utlåtande
läsa mellan raderna, att äfven utskottet har denna uppfattning. Det
är blott den sista delen af utskottets motivering, som jag vill bemöta,
nemligen utskottets uppgift, att målsegande redan efter gällande lagstiftning
är berättigad till ersättning. Då jag läste detta, blef jag
mycket förvånad, och jag kan icke finna annat, än att detta påstående
beror på minst sagdt något förbiseende från utskottets sida. Att här
ingå i någon juridisk debatt om denna fråga är kanske icke lämpligt,
men jag kan icke underlåta att något litet vidröra den. Den lag,
som utskottet åberopar är lagen angående ersättning af allmänna medel
till vittnen i brottmål den 4 juni 1886. Såsom utskottet sjelf
säger, har denna lag följande rubrik: »lag angående ersättning till
vittnen i brottmål», icke till målsegande. I denna lag finnes väl en

Om ändrade
bestämmelser
rörande resekostnads-
och
traktamentsersättning
åt
målsegare i
brottmål.
(Forts.)

N:0 29. 82

Torsdagen den 18 April.

Om ändrade
bestämmelser
rörande resekostnads-
och
traktamentsersättning
åt
målsegare i
brottmål.
(Forts.)

föreskrift, att enahanda ersättning som till vittne, skall utgå äfven till
personer, som upplysningsvis höras. Härmed kan dock icke afses
målsegande, utan dermed åsyftas stadgandet i 17 kap. 9 § rättegångsbalken,
att i de saker, som å lif gå, och andra svåra brottmål må
domaren höra den, som jäfvad är, utan ed. Detta är personer, som
upplysningsvis höras. Ytterligare styrkes man i denna uppfattning
af kongl. kungörelsen den 29 september 1863, hvilken tillerkänner
målsegande ersättning i vissa fall, nemligen då han skall inställa sig
vid en för flera härad gemensam tingstad. När i denna sistnämnda
författning uttalas, att målseganden i detta speciella fall skall hafva
ersättning, men icke omnämnes någon ersättning i andra fall, så följer
väl deraf indirekt, att målseganden icke enligt lag i allmänhet har rätt
till ersättning.

Denna uppfattning har nu blifvit bestridd, men då jag fick reda
på lagutskottets utlåtande, tog jag mig friheten att skrifva till en
juristklubb i Norrköping, som kort derefter skulle hafva sammanträde,
med begäran om svar på den frågan, om lagutskottet hade rätt eller
om min uppfattning var den rigtiga. I anledning häraf erhöll jag
från vice ordföranden i denna klubb svar, innehållande att det af 14
jurister besökta sammanträdet enhälligt beslöt att såsom sin åsigt uttala,
att målsegande icke på grund af lagen om ersättning af allmänna
medel till vittnen i brottmål den 4 juni 1886 är berättigad till dylik
ersättning af allmänna medel. En kamrat i kammaren skref till en
annan juristklubb i södra Sverige, som ungefär samtidigt hade sammanträde,
och fick enahanda svar, nemligen att klubben enhälligt var
af den åsigten, att målsegande icke är berättigad till ersättning enligt
ofvannämnda lag.

Nu har jag sedermera hört uttalas den uppfattningen, att jag
borde känna mig tillfredsstäld, då lagutskottet uttalat såsom sin åsigt,
att målsegande bör hafva ersättning. Men, mine herrar, svenske
domare skola sin ed likmätigt döma efter bästa förstånd och samvete
enligt Guds och Sveriges lag och laga stadgar och icke efter motiveringen
i ett lagutskottsbetänkande, och jag är derför öfvertygad om
att det förhållandet, att lagutskottet i motiveringen till sitt betänkande
uttalat ofvan angifna mening icke kommer att rubba den temligen
allmänt gällande praxis att ej tillerkänna målsegande i brottmål någon
ersättning.

Då det sålunda lärer vara obestridligt, att målsegande mången
gång nödgas personligen inställa sig, att vidare målsegande derför bör
hafva ersättning och slutligen att målsegande icke enligt gällande lag
är berättigad till dylik ersättning, så torde deraf blifva eu följd, att
Riksdagen bör bifalla motionen; och jag får derför, herr talman, yrka,
att Andra Kammaren, med ogillande af lagutskottets betänkande, måtte
bifalla min i ämnet väckta motion.

Herr Ohlsson från Vexiö: Då den nu omhandlade frågan är

Torsdagen den 18 April. 33

af både juridisk och administrativ natur, må det tillåtas mig
att uttala min åsigt i ämnet. Jag är fullt och fast öfvertygad, att
hvar och en, som med uppmärksamhet genomläser lagen angående
ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål den 4 juni 1886,
och som derjemte tager reda på, sammanställer och med hvarandra
jemfor de officiella skriftliga urkunder, hvilka ligga till grund för denna
lag, nemligen dels Riksdagens skrifvelse den 20 maj 1885, dels ock
nya lagberedningens principbetänkande angående rättegångsväsendets
ombildning den 6 juni 1884 XVI kap. 14, 15, 16, 17, 23, 26 och
27 §§, ovilkorligen skall komma till det resultat, att motionären har
fullkomligt rätt deri, att förstnämnda lag hvarken är eller kan vara
tillämplig på målsegare. Vid sådant förhållande och då åtskilliga
skäl onekligen tala för att målsegare åtminstone i vissa fall uti förevarande
hänseende likställas med vittnen, då lagutskottets betänkande,
om det af Riksdagen godkännes, kan gifva anledning till origtig lagtillämpning
med ty åtföljande obehöriga utbetalningar af statsmedel,
och dä det i hvarje fall är af synnerlig vigt, att statens medel icke
må kunna disponeras och utanordnas i andra fall, än der lagar och
författningar tydligt och bestämdt sådant medgifva, kan jag för min
del icke annat än instämma i motionärens yrkande om afslag å lagutskottets
hemställan och bifall till motionen.

Herr Petersson i Brystorp: Plerr talman! Då ifrågavarande

motion förevar inom lagutskottet, voro vi allesammans öfverens om,
att någon ersättning borde tillerkännas målsegaren, men våra herrar
jurister ansågo, att ett lagstadgande härom redan finnes, nemligen det
som åberopas i lagutskottets betänkande. Nu är det ju icke ovanligt,
att herrar jurister hafva olika meningar om sättet för lagens tolkning,
så att den ena tolkar den på ett sätt, den andra på ett annat, och
jag är icke jurist, så att jag kan icke säga hvilka som hafva rätt, de
som sitta i lagutskottet eller de som stå på motionärens sida. Men
jag tror, att någon försigtighet bör iakttagas, innan man bifaller motionärens
förslag. Nu är det ju vanligt, att åklagaren tager fullmagt
från målsegaren, men om den sistnämnde visste, att han skulle få ersättning
för sin inställelse, så skulle det ju kunna hända, att han icke
brydde sig om att lemna fullmagt, utan reste sjelf blott för att få ersättning.

Vidare hafva vi ju icke sett, att, om ersättning blifvit tillerkänd
någon målsegare, beslutet härom blifvit öfverklagadt och af högsta
domstolen undanröjdt.

Under sådana förhållanden anser jag för min del utskottets betänkande
hafva lika goda skäl för sig som motionärens förslag och
det som anförts till försvar derför i kammaren.

På denna grund, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

3

N:0 29

Om ändrade
bestämmelser
rörande resekostnads-
och
traktamentsersättning
åt
målsegare i
brottmål.
(Forts.)

Andra Kammarens Prof. 1895. N:o 29.

N:0 29. 34

Torsdagen den 18 April.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr talmannen gifvits i enlighet med de gjorda yrkandena,
afslog kammaren utskottets hemställan och biföll den i ämnet väckta
motionen.

§ 14-

Om ändring i Slutligen föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 31, i anledning af
11 kap. 15 | väckt motion om ändring ill kap. 15 § strafflagen.

strafflagen.

Motionären, herr E. A. Zotierman, hade föreslagit: det Riksdagen
för sin del behagade besluta, att 11 kap. 15 § i nu gällande strafflag,
af den 16 februari 1864, måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»Gör man oljud eller oväsende, eller far öfverdådigt fram, så att
annan deraf skadas kan, eller kommer eljest förargelse åstad, å väg,
gata eller annat allmänt ställe; straffes med böter, högst ett hundra
riksdaler. Våldförer man annan å sådant ställe, som nu sagdt är;
då skall den omständighet, vid straffets bestämmelse för våldet, såsom
försvårande anses.»

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Zotterman: 15 § i 11 kap. strafflagen är af följande lydelse:

Gör man oljud eller oväsende, eller far öfverdådigt fram, så att
annan deraf skadas kan, eller kommer eljest förargelse åstad, å allmän
väg, gata eller torgplats, eller der allmän marknad eller auktion hålles;
straffes med böter, högst etthundra riksdaler. Våldförer man annan
å sådant ställe, som nu sagdt är; då skall den omständighet, vid
straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande anses.

Denna paragrafs ordalydelse har gifvit mig anledning att till innevarande
Riksdag inkomma med ett förslag till ändring af densamma,
och jag har med hänsyn till detta ändringsförslag sammanstält denna
paragraf med 18 kap. 15 § strafflagen, som lyder:

Ofverlastar sig någon af starka drycker så, att af hans åtbörder
eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, det han drucken
är, och träffas han i sådant tillstånd å väg, gata eller annat allmänt
ställe; straffes, för fylleri, med böter, högst tjugo riksdaler.

Det förhåller sig så, att dessa två slag af förseelser af lagen tänkas
utöfvade på vissa platser af samma beskaffenhet, i det att nemligen
det första lagrummet talar om allmän väg och gata, och det
andra lagrummet talar om detsamma som det första, utan att nämna
»torgplats, eller der allmän marknad eller auktion hålles», men tillägger:
»annat allmänt ställe». Nu har det emellertid visat sig, att ehuru
det första lagrummet, eller 11 kap. 15 §, mera specificerar de ställen,
der ifrågavarande förseelser tänkas begångna, så är dock denna para -

Torsdagen den 18 April.

35 N:0 29.

graf icke så tillfyllestgörande som den andra §, utan lider af en betänklig
lucka. Det har nemligen inträffat, att oordningar, oljud och
våldsamheter egt rum å jernvägsstationer och å områden för jernvägsstation,
men att, då dessa förseelser af allmän åklagare beifrats, den
tilltalade blifvit frikänd, emedan domstolen ansett, att 11 kap. 15 §
icke kan tillämpas å ett sådant ställe. Men om deremot personen,
som stält till oljud, varit synbarligen öfverlastad af starka drycker och
tilltalats för fylleri, så har han blifvit fäld just derför att kap. 18 § 15
talar om »annat allmänt ställe». Nu har jag föreslagit den ändring i
11 kap. 15 §, att orden »torgplats, eller der allmän marknad eller
auktion hålles» skulle utgå och i stället införas samma ordalag som i
18 kap. 15 § eller »annat allmänt ställe».

Lagutskottet har emellertid icke funnit detta förslag vara af behofvet
påkalladt, utan afstyrkt motionen.

Att börja med har lagutskottet framhållit, att stadgandet ill kap.
15 § vore en fortsättning af den gamla vägafridsbestämmelsen i missgerningsbalken,
och att bestämmelsen i 18 kap. 15 § åter hade sin
förebild i förordningen emot fylleri och dryckenskap den 16 november
1841. Häraf har lagutskottet dragit den slutsatsen, att den ena
bestämmelsen skulle afse förseelser mot friden å vägar i allmänhet,
och den andra mera specielt fylleriförseelser, hvilka äfven å krogar,
schweizerier och dylika ställen kunde beifras; och häraf skulle, enligt
utskottets åsigt, följa, att bestämmelsen om oljud icke skulle kunna
göras tillämplig å ställen af sistnämnda slag. Jag vill icke emot detta
utskottets skäl ingå i någon bevisföring, ehuru det skulle kunna vara
åtskilligt att säga deremot, utan vill inskränka mig till att bemöta det
hufvudskål, som utskottet anför mot bifall till motionen. Utskottet
säger nemligen å sid. 3:

Det hufvudsakliga skälet, som af motionären blifvit anfördt till
stöd för hans framställning, att en person å ett till jernväg hörande
område fört oljud, utan att kunna derför straffas, synes utskottet icke
heller vara öfvertygande i fråga om nödvändigheten af den ifrågasatta
lagändringen; ty, menar utskottet, det torde med fog kunna ifrågasättas,
om icke jernväg bör anses såsom allmän väg, och den skyldige
i angifna fall sålunda vara underkastad straff enligt 11 kap. 15 §
strafflagen.

Nu är häremot först att anmärka, att jag i min motion talat om
jern vägsstation; lagutskottet återigen talar om jernväg. Vi tala sålunda
ej om samma sak. Men om vi också skulle medge, att jernväg
inbegripes i begreppet allmän väg, så blir frågan den: hvad är jernväg?
Kan man säga, att jernvägsstationen är jernväg? Kan man om
hvilken punkt som helst af jernvägsstationens område säga: detta är
jernväg? Ingalunda. Att min uppfattning icke delas ensamt af mig,
det framgår först och främst deraf, att man kan framvisa domslut i
samma rigtning, och att man i städer, t. ex. Norrköping, utfärdat särskilda
ordningsföreskrifter att vara gällande vid jernvägsstationen. Detta

Om ändring i
11 kap. 15 |
strafflagen.
(Korts.)

N:0 29. 86

Torsdagen den 18 April.

(Forts.)

Om ändring i bevisar åtminstone, att ordningsmagten i t. ex. Norrköpings stad icke
11 kap. 15 $ funnit 11 kap. 15 § strafflagen tillämplig på jernvägsstationen derstrafflagen.
g^^eg Jag }iar j mjn hand ett domstolsutslag, som häfdar den uppfattning
jag i min motion uttalat; jag skall be att få uppläsa detsamma;
det är icke långt och är af följande innehåll:

»Transsumt af domboken hållen vid lagtima sommartinget med
Dals härad å rådhuset i Vadstena den 3 maj 1892.

N:o 6. Vid upprop af det mål, som sedan sista tinget anstått
och i då förda dombok finnes under n:o 12 antecknadt emellan» —
jag utelemnar namnen — samt den och den, »om ansvar för förargelseväckande
beteende m. m., inställer sig etc.

Utslag

afsagdt den 6 juli 1892.

Då hvarken jernbanan i fråga eller stationsområdena dervid äro
att hänföra till sådant ställe, som omförmäles i 11 kap. 15 § strafflagen,
samt de misshandelsbrott, hvarför åklagaren åtalat svarandena
och hvilka, enligt hvad upplyst blifvit, varit sädane, som åsyftas i 12
eller 13 §§ af 14 kapitlet sagda lag, icke blifvit af vederbörande målsegande
till åtal angifna, finner häradsrätten, med afseende å stadgandet
i 45 § af sistnämnda kapitel, åtalet beträffande oljud, förargelseväckande
uppförande och misshandel icke kunna till någon påföljd för svarandena
föranleda.»

Jag tror mig sålunda med det nu i korthet anförda hafva motbevisat
utskottets påstående, att under uttrycket »allmän väg» kunna
hänföras de platser, som jag i min motion åsyftat. Då således sjelfva
hufvudgrunden för utskottets afstyrkande synes mig härigenom vara
undanröjd, så torde min motion böra bifallas; och jag yrkar derför,
herr talman, afslag å utskottets hemställan och bifall till min i ämnet
väckta motion.

Herr Petersson i Brystorp: Herr talman! Jag har mig icke
bekant, att något allmänt missnöje råder med den paragraf, hvari motionären
yrkat ändring, och tror vid sådant förhållande försigtigheteu
bjuda att icke ändra densamma. Så vidt jag kunnat finna af motionen,
har motionären ganska svaga skäl för sitt förslag. Han har framdragit
exempel från jernvägsstationerna och talat om svårigheten för
ordningsmagten att der upprätthålla ordningen, men jag tror att om
detta icke lyckas, så torde det vara ordningsmagtens fel i lika hög
grad som lagens. Hvad vidare beträffar det utslag, som han här uppläste,
så är det ju, såsom jag nyss sade, bekant, att juristerna tolka
lagen olika, den ene så och den andre så; och detta utslag uttryckte
endast underdomstolens åsigt. Det finnes ingen säkerhet för huru
det gått i högre instans, om målet kommit dit. Det visar sig ju ofta,

37 N:0 29.

Torsdagen den 18 April.

att i högre instans göra sig andra åsigter gällande, så att som bevis
betraktadt är utslaget icke af något värde. _ _ strafflagen*

Efter mitt förmenande böra jernvägar hänföras till »allmän väg»; (ports.)
och med hänvisning i öfrigt till hvad lagutskottet anfört, tillåter jag
mig derför yrka bifall till utskottets hemställan om afslag å motionen.

Herr von Krusen stjerna: Den föregående talaren har redan
erinrat om hvad jag hade ärnat invända mot motionären, då han åberopade
ett underrätts-utslag till stöd för sitt påstående, att oljud å
jernvägsstations område icke skulle vara i lag belagdt med straff. Det
är ju icke visadt, att målet blifvit fullföljdt i högre instans, så att
man fatt veta, hvad öfverrätt eller Kongl. Maj:t derom haft att säga;
och det är således icke något prejudikat. Enligt lagutskottets uppfattning
är det temligen klart, att jernvägar äro att hänföra till allmänna
platser och således falla under stadgandet i 11 kap. 15 § straff
lagen. _

Att det finnes olika uttryck i de båda lagbuden är obestridligt;
men endast den omständigheten, att olika uttryck förekomma i tvenne
lagrum, utgör väl icke något skäl att företaga ändring, då det icke
är visadt, att de båda lagrummen afse en och samma sak. För öfrigt
hemställer jag till kammaren, om denna fråga verkligen kan anses
vara af sådan vigt, att man för den skull bör vidtaga en lagändring.

Jag anser det lämpligast att låta den ifrågavarande paragrafen vara
sådan, den är, och anhåller derför, herr vice talman, om bifall till
lagutskottets hemställan.

Vidare yttradrs ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr friherre C. C:son Bonde under 2 dagar fr. o. m. den 19 dennes,

och A. W. Styrlander fr. o. m. den 3 t. o. in. den 18 dennes.

§ 16.

Ordet lemnades till

Herr vice talmannen Östberg, som yttrade: På grund af öfverenskommelse
i talmanskonferensen ber jag få hemställa, att kammaren
måtte besluta, att första särskilda utskottets utlåtande n:o 1, med förslag
till lag om handelsbolag och enkla bolag in. in., uppföres å föredragningslistan
för sammanträdet nästkommande onsdag främst bland
två gånger bordlagda ärenden, äfvensom att andra särskilda utskottets
utlåtande n:o 1, om pension vid varaktig oförmåga till arbete, uppföres

Andra Kammarens Prat. 1895. N:o 29. 4

N:0 29. 38

Torsdagen den 18 April.

å föredragningslistan för sammanträdet lördagen den 27 dennes främst
bland två gånger bordlagda ärenden.

Jag vill tillika meddela, att Första Kammaren redan fattat liknande
beslut.

Till hvad herr vice talmannen sålunda hemstält och föreslagit
lemnade kammaren sitt bifall.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 3,37 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

STOCKHOLM, IDT7NS TRYCKERI AKTIEBOLAG 1895.