RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1895:25
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1895. Andra Kammaren. N:o 25.
Måndagen den 1 april.
Kl. 7 e. m.
§ 1.
Till kammaren hade inkommit följande två protokoll, som upplästes
:
År 1895 den 1 april sammanträdde kamrarnes valmän för att
jemlikt 71 och 78 §§ riksdagsordningen utse Riksdagens fullmägtige
i riksbanken jemte suppleanter för dem; och befunnos efter valförrättningarnas
slut hafva blifvit utsedde till:
Ordförande:
f. d. statsrådet Per Jakob von Ehrenheim
med 48 röster.
Öfrige fullmägtige:
filosofie doktorn Johan Wolter Arnberg ....................
riksdagsmannen Sixten Gabriel von Friesen ............ ...
f. d. stadsmäklaren Tom Liljewalch..............................
riksdagsmannen Henrik Ragnar Törnebladh ...............
riksdagsmannen Olof Jonsson i Hof ............................
riksdagsmannen Robert Almström _............................ ...
af hvilka genom lottning bestämdes skola afgå:
med
T1
J»
Tf
n
j)
48 röster.
48 ,
48 ,
48 „
46 ,
43 „
under år 1896......... herrar O. Jonsson och S. G. von Friesen,''
„ „ 1897............ „ T. IAljewalch och R. Almström,
„ „ 1898 „ J. W. Arnberg och H. R. Törnebladh.
Andra Kammarens Prat. 1895. N:o 25.
1
N:o 25. 2
Måndagen den 1 April.
suppleanter för ett år:
öfverstelöjtnanten Oscar Waldemar Falkman................ med 48 röster,
grosshandlaren i Stockholm Hjalmar Horngren........... »45 „ ''
advokatfiskalen Karl Hjalmar Abraham Nehrman_______ »45 „
sedan ordningen mellan de båda sistnämnda, hvilka erhållit lika
antal röster, blifvit genom lottning bestämd.
Anders Persson. Chr. Lundeberg.
G. lludebeck. Axel Vilh. Ljungman.
År _1895 den 1 april sammanträdde kammarens valmän för att
jern likt 71 och 73 §§ riksdagsordningen utse Riksdagens fullmägtige
i riksgäldskontoret jemte suppleanter för dem; och befunnos efter
valförrättningernas slut hafva blifvit utsedde till:
ordförande:
generaldirektören Frans Albert Andersson................... med 47 röster,
öfrige fullmägtige:
riksdagsmannen Otto Magnus Höglund......................... med
riksdagsmannen Johan Johansson i Noraskog.............. „
riksdagsmannen Oskar Wilhelm Odelberg....................... „
riksdagsmannen Per Samzelius..................................... „
riksdagsmannen Edvard Sederholm......................... „
vice talmannen i Riksdagens Andra Kammare Gustaf
Fredrik Östberg .......................... „
af hvilka genom lottning bestämdes skola afgå:
48
48
48
48
48
röster,
Tf
Tf
n
n
46
Tf
under år 1896............... herrar J. Johansson och G. F. Östberg,
» „ 1897............. „ E. Sederholm och O. M. Höglund,
» » 1898..................... » O. W. Odelberg och P. Samzelius.
I
suppleanter för ett år:
kamreraren Erik Wilhelm Lilliesköld .......................... med 47 röster,
kanslisekreteraren Carl Johan August Wall............... »46 „
riksdagsmannen Carl Nyström....................................... „ 32 B
Anders Persson. Chr. Lundeberg.
G. Rudebeck. Axel Vilh. Ljungman.
Jemte det protokollen lades till handlingarne, beslöt kammaren,
att Riksdagens kanslideputerade skulle genom utdrag af protokollet
3 N:o 25.
Måndagen den 1 April.
om dessa val underrättas för afgifvande af förslag till såväl förordnanden
för de valde som skrifvelse till Konungen med anmälan
om de försiggångna valen.
§ 2.
Föredrogos, hvar efter annan, och hänvisades till statsutskottet
Kongl. Maj:ts på kammarens bord hvilande propositioner till Riksdagen
:
angående jordafsöndring från indragna militiebostället Gettnabo
n:o 1 i Kalmar län;
angående försäljning af kronan tillhöriga halfva gården n:o 71
med halfva tomten n:o 127 a inom qvarteret Stor- och Vretroten m. m.
i Arboga;
angående utvidgning af Yexiö hospitals område; samt
om anordnande af bageri och bryggeri vid Vexiö hospital.
§ 3.
Föredrogos och bordlädes för andra gången:
konstitutionsutskottets utlåtanden n:is 10, 11, 12, 13 och 14;
statsutskottets utlåtanden n:is 45 och 46; samt
sammansatta banko- och lagutskottets utlåtande n:o 2.
§ 4.
Till kammarens afgörande förelåg till en början bevillningsutskottets
betänkande n:o 14, angående vilkoren för tillverkning af
bränvin.
Punkten 1.
I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 16, hade herr
grefve J. De la Gardie hemstält:
att Riksdagen ville för sin del besluta följande tillägg till § 10
mom. 2 i gällande kongl. förordning af den 10 oktober 1890 angående
vilkoren för tillverkning af bränvin:
Vid uttagning från nederlag gäller den skatt, som blifvit bränvinet
påförd uti den under tillverkningsrätten förda afräkningslängd,
och att § 12 mom. 1 får följande lydelse:
Af bränvin, för hvithet tillverkningsskatt ej blifvit erlagd i ränteri
eller påförd allmänt nederlag, skola etc.
Under förevarande punkt hemstälde emellertid utskottet, att motionen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Angående
tillägg till
§ 10 inom. 2
och § 12
mom. 1 i gällande
förordning
angående
vilkoren för
tillverkning
af bränvin.
N:o 25. 4
Angående
tillägg till
§ 10 mom. 2
och § 12
mom. 1 i gällande
förordning
angående
vilkoren för
tillverkning
af bränvin.
(Forts.)
Måndagen den 1 April.
Efter föredragning af punkten anförde:
Herr 0. Persson i Rinkaby: Herr talman, mine herrar! Det
skulle vara ett föga tacksamt ämne att söka här i kammaren försvara
en motion angående bränvinstillverkning, och jag skall derför icke
tillåta mig att göra något yrkande i motionens syfte, men med anledning
af nämnda motion skall jag dock anhålla att få yttra
några ord.
I förbigående kan jag nämna, att i den valkrets, som jag tillhör,
hvilken omfattar 15 socknar, och der det finnes minst lika många
brännerier, endast ett, skridt jag vet, bedrifves af enskild egare,
under det att alla de öfriga äro grundade på det s. k. andelssystemet,
i det att 20 å 30 personer vid dem bedrifva tillverkningen. Den kan
således i detta fall icke blifva beroende på en enskild spekulation,
utan alla bränna hufvudsakligen sina egna produkter, och då de under
tillverkningstiden således kanske endast komma att bränna ett
enda dygn, inlägga de sin gröda i ett dygns tillverkning, hvarför
skatten uppgår till 12- å 1300 kronor. Detta spelar en stor roll för
den mindre hemmansegaren, som icke har något förlagskapital och
således icke i förväg kan betala bränvinstillverkningsskatten.- Han
måste till följd deraf uppgöra kontrakt och försälja sitt bränvin i
förväg, redan innan det blifvit tillverkadt. Men det kan inträffa förhållanden,
då det uppstår motstånd från köparnes sida, eller något
annat förhållande, som gör att tillverkaren icke kan sälja sitt bränvin,
och under sådana omständigheter nödgas han lägga bränvinet
på nederlag. Om nu en förhöjd skatt, som vid hvarje riksdag ifrågasättes,
skulle tillämpas på en sådan enskild tillverkning under ett enda
dygn, så skulle bränvinstillverkaren kunna lida en förlust på 100 å
150 kronor, utan att den ringaste spekulation förelegat.
Häraf framgår alldeles tydligt, att det är icke allenast de större
bränvinstillverkarne, som skulle erhålla fördel af ett stadgande i motionens
syfte, utan äfven de mindre skulle deraf tillskyndas en efter
deras förhållanden betydlig förmån. De större förstå nog att rangera
sina affärer på bästa sätt. Om de icke få sälja sitt bränvin, kunna
de belåna detsamma i eu bank och på sådant sätt skaffa tillräckligt
med penningar för att sedermera kunna lösa ut det från nederlaget.
För dem inträffa således sällan förhållanden, hvarunder de drabbas af
förlust, och således hafva hvarken de eller staten den ringaste fördel
af att undanrödja här ifrågavarande olägenhet.
Såsom utskottet nu motiverat sitt afslag, vill det synas som om
utskottet på visst sätt gillade motionen. När utskottet säger, att
Riksdagen, på sätt motionären erinrat, vid föregående tillfällen, då
höjning i bränvinstillverkningsskatten egt rum, från sådan höjning
undantagit på nederlag liggande bränvin, så skulle man nemligen
kunna tänka sig, att utskottet varit af den mening, att Riksdagen
fortfarande skulle behandla bränvinstillverkarne på samma sätt som
den hittills gjort, men härför finnes icke den ringaste säkerhet. Man
torde dock icke kunna anses gå statens intressen för när, om man
vill söka förhindra ett sådant lotteri, som med nuvarande anordning
5 N:o 25.
Måndagen den 1 April.
kan inträffa. Ingen vet, om skatten, när den skall tillämpas, uppgår
till samma belopp som vid tillverkningstidens början. Kunde det
förhållande existera, att den förhöjda skatten finge tillämpas från den
1 oktober, så skulle intet bränvin ligga på nederlag. De stora tillverkarne
gör det nuvarande sättet för beskattningen ingenting, och
det är hufvudsakligen de, som förtjena på denna spekulation.
Såsom jag förut nämnt, har jag icke något yrkande att framställa,
ty ett sådant skulle naturligen icke tjena till någonting, men
jag har velat uttala detta såsom ett bevis på att det icke är uteslutande
de stora bränvinstillverkarne, som hafva fördel af en sådan
förändring, som här ifrågasättes uti föreliggande motion.
Herr Jansson i Krakerud: Jag var icke i tillfälle att höra
fullkomligt, hvad den förste talaren yttrade, men om jag icke fattade
honom origtigt, så gick han ut från den synpunkten, att det skulle
vara bra för bränvinsbrännarne, om de kunde tillförsäkras rätt att
få kafva sitt bränvin på lager obeskattadt, oberoende af huru Riksdagen
höjde skatten på bränvin. För min del erkänner jag, att det
vore naturligtvis bra för bränvinsbrännarne, och underligt nog har
också Riksdagen beviljat dem denna rätt vid åtskilliga tillfällen. Men
man är nu mera icke nöjd med ett sådant förfaringssätt, utan man
önskar att få detsamma i lag fastslaget för att slippa lefva i en viss
oro och fruktan för att Riksdagen icke alltid skulle tillämpa en sådan
princip. För min del har jag icke hyst den åsigten inom utskottet,
som den siste ärade talaren tycktes läsa mellan raderna, nemligen
att Riksdagen alltid skulle komma att tillämpa en sådan grundsats.
Jag kan icke finna, att bränvinstillverkningen är något ädlare och
bättre företag än andra, för hvilka man höjer beskattningen t. ex.
genom tullar. Nu vill naturligtvis icke motionären eller den siste
ärade talaren, att det, som vid en tullförhöjning ligger på nederlag,
skall få vara importeradt till landet utan erläggande af den högre
tullafgift, som Riksdagen bestämmer. Om importörerna finge det så,
skulle det naturligtvis vara lika beqvämt för dem, som det skulle
blifva för bränvinsbrännarne efter motionärernas förslag, och då skulle
de äfven slippa att lefva i oro och spänning. Om de vore visse på
att tullarne icke skulle tillämpas på de saker, som de hafva på nederlag,
såsom socker, kaffe, spannmål etc., så skulle de komma i likadan ställning
som den, hvilken bränvinsbrännarne skulle få, om de blefve
tillförsäkrade den frihet, som motionärerna påyrkat. De skulle då
blifva i tillfälle att importera varor och lägga dem på nederlag och
efter hand taga ut dem och slippa att betala den högre tullsatsen.
Jag tror icke, att Riksdagen bör fatta beslut i sådant syfte. Ty när
man höjer en skatt på bränvin eller åsätter eu högre tull på importerade
varor, så är det väl staten, som skall draga nytta af den, men
icke den enskilde spekulanten.
Jag tror tvärtom, att en lagstiftning i detta hänseende borde gå
i motsatt rigtning, att Riksdagen borde i bränvinsförordningen fastslå,
att allt bränvin, som ligger på lager, skall beskattas efter den högre
skatt, som Riksdagen kan besluta, så att det mätte blifva likhet
Angående
tillägg till
§ 10 mom. 2
och § 12
mom. 1 i gällande
förordning
angående
vilkoren för
tillverkning
af bränvin.
(Forts.)
N:o 25. 6
Angående
tillägg till
§ 10 mom. i
och §12
mom. 1 i gäl
lande förordning
angående
vilkoren för
tillverkning
af bränvin.
(Forts.)
Angående
höjd tillverkningsskatt
å bränvin,
tillverkadt
af melass.
Måndagen den 1 April
mellan bränvinstillverkare och importörer af andra saker. Jag tror,
att staten icke mera borde utsätta sig för att förlora på bränvinstillverkare
än den utsätter sig för att förlora på de personer, som
importera från utlandet annat gods. Ty då man går ut från den
synpunkten, att man höjer skatten på bränvin, så, om man ock gör
det i nykterhetens intresse, är väl äfven meningen, att staten skall
hafva fördel deraf, och icke att enskilde skola få någon oskälig vinst
på sin handtering.
Jag får således yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Jönsson i Gammalstorp: Jag skall icke upptaga kammarens
tid med att besvara den föregående talaren; jag vill endast framhålla,
att erfarenheten vid föregående tillfällen har visat, att en tillämpning
genast af den högre skatten skulle komma att drabba endast några
få nederlagsegare, de minst kapitalstarka, och någon synnerlig vinst
skulle derigenom icke komma att uppstå för staten.
Jag ber att få uttala min sympati för motionen.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren
utskottets hemställan.
I punkten 2, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet, att en
inom Andra Kammaren af herr Ola Bosson Olsson väckt motion,
n:o 101, om förhöjd tillverkningsskatt för bränvin, som tillverkas af majs,
ris eller andra slag af råämnen, som äro af beskaffenhet att inom
riket icke allmännare alstras, samt mjöl af alla slag m. m., icke måtte
af Riksdagen bifallas.
I fråga härom anförde:
Herr Ola Bosson Olsson: Herr talman! De af utskottet för
dess utlåtande anförda skäl kan jag icke bestrida, ty sedan Riksdagen
beslutat en så förhöjd tull på majs, spanmål och mjöl, som nu är
förhållandet, kommer detta* beslut utan tvifvel att i väsentlig mån
verka i afseende å den skatt, som jag hade ansett behöfva läggas på
bränvinstillverkning af dessa ädlare produkter, hvilka numera icke
hafva samma betydelse som när jag väckte denna min motion.
Jag har således icke något yrkande att framställa.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 3.
Vidare hade herr N. Jönsson i Gammalstorp i motion, n:o 133,
inom Andra Kammaren, i hvilken motions syfte fem af kammarens
ledamöter instämt, yrkat, bland annat, att Riksdagen måtte besluta,
“att bränvin, tillverkadt af melass, åsättes 10 öre högre skatt på liter
50 procent än bränvin, tillverkadt af andra produkter^
7 N:o 25.
Måndagen den 1 April.
Utskottet hemstälde emellertid, att icke heller denna motion i nu .^mterk
förevarande del måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. ningtshait
å bränvin,
Efter uppläsande af denna utskottets hemställan anförde: tillverkadt
rr af melass.
Herr Jönsson i Gammalstorp: Herr talman, mine herrar! Jag ^ ^
skall be att få betona att jag med mitt yttrande icke afser att uttala
något klander mot utskottet. Jag inser mycket väl, att med de upplysningar
utskottet erhållit från kontrollbyran det icke gerna kunnat
gå tillväga på annat sätt än det gjort. Men jag skall be att fa nämna,
att, då jag anser bränvinsbränningen i vårt land endast vara berättigad
såsom en binäring till jordbruket, och da jag sett en fara i den här
tilltagande melassbränningen, som enligt mitt förmenande, om den
icke hindras, redan till nästa höst kommer att tilltaga, sa att nästan
hvarenda sockerfabrik kommer att uppsätta bränneri och bränna melass,
detta varit anledningen hvarföre jag, helst da jag finner att denna
fara kommer att drabba den allra svagaste delen åt vart jordbruk och
derigenom förqväf va den bränvinsbränning, som är med detta jordbruk
förenad, väckt denna motion, och jag har icke blifvit öfvertygad om
det orätta i detta.
Utskottet har emellertid här i sitt betänkande meddelat ett yttrande
af Stockholms läns hushållningssällskap och anser detta yttrande
i flere afseenden vara beaktansvärdt. Jag för min del finner det
hufvudsakligen utgöra att försvar för brän vinstill verkningen såsom en
storindustri eller sådan bränvinstillverkning, som utöfvas i Stockholms
län. Såsom herrarne veta och såsom äfven framgar af utskottets
betänkande, finnas tre bränuerier i Stockholms län och ett i Stockholms
stad. Alla dessa fyra använda nästan uteslutande spanmål,
högst obetydligt potatis. Man kan också se af detta betänkande, att
våra pressjästfabriker använda obetydligt potatis, sa litet att det
knappt förtjenar nämnas. För resten är största delen af den spanmål
de använda liemtad från utlandet. Då anser jag, att det gagn, som
vårt jordbruk har af denna bränning, icke i nämnvärd man kan motsvara
den fördel, som jordbruket kan hafva af de mindre bränvinsbrännerierna
i allmänhet. Som vi veta, åro de små brännerierna pa
landsbygden afnämare för de produkter, som vid kringliggande jordbruk
kunna åstadkommas, och det är derför klart att dessa brännerier
i hög grad gagna jordbruket samt att undvarandet åt dem skulle
blifva förenadt med stor förlust.
Jag behöfver icke vidare söka gendrifva rigtigheten af^ de utaf
utskottet meddelade uppgifter ifrån Stockholms läns hushållningssällskap,
utan endast hålla mig till de utlåtanden, som äro afgifna af
hushållningssällskapen i Kristianstads, Skaraborgs och Blekinge län,
hvilka, såsom varande de mest bränvinsproducerande länens i landet,
äro mest kompetenta att yttra sig i denna sak, och jag beklagar endast,
att de utlåtanden, som de två sist nämnda länen afgifvit, icke blifvit
utskottet delgifna så tidigt, att utskottet kunnat deraf taga del innan
det af g åt sitt utlåtande. Dessa utlåtanden gå i den riktning, som
öfverensstämmer med mina åsigter, nemligen att bränvinsbrän
-
N:o 25. 8
Angående
höjd tillverk
ningssltatt
å bränvin,
tillverkadt
af melass.
(Forts.)
Måndagen den 1 April.
ningen är berättigad endast såsom en binäring till jordbruket i
vårt land.
Här har utskottet visserligen sagt, att Östergötlands och Gotlands
läns hushållningssällskap uttalat sig afvisande gent emot Kristianstads
läns hushållningssällskap. Hvad den saken beträffar, vill jag meddela
den upplysningen, att pa Gotland finnes endast ett bränneri, men
deremot flere sådana i Östergötlands län. Jag tror emellertid, att det
icke är rigtigt, såsom utskottet säger, att hushållningssällskapen inom
berörda två län uttalat sig afvisande emot Kristianstads läns hushållningssällskap.
Såvidt jag har mig bekant, hafva nämnda hushållningssällskap
yttrat sig sålunda, att de ansett föreliggande fråga icke vara
så vigtig för^sina läns jordbrukare, att de på grund deraf borde biträda
de. utaf hushållningssällskapet inom Kristianstads län uttalade åsikter.
Häri ligger eu liten skilnad, och jag kan försäkra herrarne om°att,
i fall de jordbrukare, som bo intill brännerierna å Gotland och i
Östergötland, hade varit närvarande och haft tillfälle att yttra sig
inom dessa läns hushållningssällskap, så skulle de hafva uttalat precist
samma åsigter, som dem jag och de af mig åberopade hushållningssällskap
hysa.
Således tycker jag, herr talman, att det bör vara alldeles klart
och tydligt utredt, att de små brännerierna äro till större fördel för
jordbruket än de stora brännerierna, samt att melassbränvinsfabrikerna
helt naturligt icke skulle kunna gagna jordbruket det allra ringaste.
Jag skall nu öfvergå till utskottets uttalande derom, att°det i
Tyskland vore fråga om att reglera förhållandena mellan de större
och mindre brännerierna genom olika beskattning och att i sådant
afseende ett nytt lagförslag derstädes vore under utarbetning om
beskattning af bränvin. Detta förslag skulle, säger utskottet, hufvudsakligen
gå ut på att gynna de mindre jordbruksbrännerierna ännu
mera än förut. Sålunda skulle man hafva för afsigt att i sådant
ändamål höja skatten å bränvin, tillverkadt af melass, och man försöker
att göra detta, oaktadt sistnämnda tillverkning under många
år varit likstäld med tillverkning af bränvin utaf jordbruksprodukter.
Således har man der kommit till den åsigten, att melassbränningen
äf Ml skada för jordbruket, och jag kan upplysa derom, att ett
sådant lagförslag nu är inlemnadt till tyska riksdagen. Vore det
då icke skäl, att vi på samma sätt och innan ifrågavarande tillverkninoaf''
bränvin utaf melass hunne få alltför stora dimensioner och alltför
stora kapital i brännerier hunne derå nedläggas, sökte i tid och innan
det blefve för sent begränsa denna industri? Det kan väl icke vara
rätt, att den nya sockerfabrikationen skall emot lika skatt eller afgift
få bedrifva melassbränning till skada för det svagare jordbruket samt
förqväfva den bränvinsbränning, som med detta jordbruk är förenad.
Vidare säger utskottet här, att “för förevarande frågas allsidiga
bedömande är det tydligen af största vigt att erhålla utredning om
det olika utbyte af bränvin, som erhålles, samt de olika tillverkningskostnader,
som uppstå, i händelse det ena eller andra slaget af råämnen
vid tillverkningen användes. Motionärerna hafva härutinnan
ej frambragt någon utredning“. Nej, det hafva de icke gjort. Men
9 N:o 25.
Måndagen den 1 April.
las skall be att få framhålla, att jag hos en af utskottets ledamöter Angående
gjorde en hemställan om att få blifva inkallad till utskottet för att
lemna upplysningar, hvilken hemställan enligt hvad jag har mig bekant å bränvin,
äfven blifvit för utskottet anmäld. Men den afböjdes. Om jag hade tillverkadt
blifvit tillkallad, så tror jag, att jag skulle hafva kunnat lemna rätt af melass.
goda upplysningar, hvilka enligt min öfvertygelse kunnat leda derhän, t or SJ
att utskottet funnit sig föranlåtet att tillstyrka min motion. De uppgifter,
som kontrollbyrån har lemnat, äro icke fullt exakta, hvarken
i det’ ena eller andra hänseendet. Jag har sjelf gjort mig förvissad
om detta genom att på nämnda byrå taga reda på huruledes densamma
kommit till det resultat, som den framlagt. Byran har grundat
sina beräkningar dels på 1893 års ovanligt göda potatisskörd, hvilken
åter medförde en förhöjning i utbyte af bränvin utöfver den vanliga
per hektoliter potatis, och dels på uppgifter från 11 brännerier i
Skåne, som tillverka bränvin endast af potatis. Nu veta vi, att potatis,
som vuxit i Skåne, särskilt i Kristianstads län, är mycket mera
gifvande och bättre än från andra orter i vårt land; och detta förklarar,
hvarföre byrån kommit till sa högt resultat som att man kunnat
producera 16 liter bränvin af en hektoliter potatis, hvarvid materialkostnaden
för en liter bränvin skulle utgöra endast 13 öre. Förhållandena
i Skåne äro i detta fall gynsammare än t. ex. i Blekinge.
Likaså är det enahanda förhållande med bränvinstillverkningen af
majs. Detta bränvin kan verkligen icke tillverkas för 14 öre per
liter, såsom kontrollbyrån uppgifvit.
Angående bränvin af melass har byran hemtat sina prisuppgifter
från bränningsåret 1893—1894. Då utgjorde priset för melass 4 kronor
55 öre per 100 kilogram. Nu deremot uppgår icke priset till mer
än omkring 1 krona 90 öre för samma qvantitet. Detta gör, att i
närvarande stund man kan tillverka sådant bränvin för 3,8 öre per
liter efter de beräkningar, som kontrollbyrån lemnat..
Då jag naturligtvis väckt min motion under förhallanden, som
nu äro rådande, så är det ju klart, att man också för att komma till
det rätta resultatet hade bort taga priset för en liter bränvin efter
de pris, som nu äro rådande å potatis och majs, a ena sidan, jemförda
med priset å melass, å den andra sidan; och då, mine herrar,
hade saken stält sig så, att priset å en liter bränvin tillverkadt af
potatis eller majs kommit att utgöra 19 å 20 öre, men deremot af
melass endast 4 öre. Lägga vi härtill 10 öres förhöjd skatt å melassbränvin,
så skulle ändå derå uppstå en vinst eller favör för melassbränningen
af 5 å 6 öre per liter.
Då melassen kan användas till annat ändamål, t. ex. till extrahering
af socker och utfodring af nötkreatur och svin, samt då kontrollen,
enligt hvad chefen för kontrollbyrån för mig upplyst, ej .skulle
lägga hinder i vägen för en högre skatt a bränvin åt melass, emedan
vid melassbrännerierna icke tillverkas annat bränvin än åt melass, och
då slutligen denna tillverkning skulle i så hög grad skada vårt för
ofritt svaga jordbruk samt förqväfva den bränvinsbränning, som
dermed är förenad, så skall jag be att få yrka bifall till min motion.
Dessutom skall jag be att fa framhålla, att om det är sa, att
N:o 25. 10
Måndagen den 1 April.
Angående
höjd tillverkningsskatt
å bränvin,
tillverkadt
<Lf melass.
(Forts.)
sockerbrukshandteringen är så dålig, att den behöfver ökadt skydd
da mme herrar, finnes det ett annat sätt att hjelpa upp denna
sockerfabrikaiion, nemligen dels genom att sänka accisen och dels
genom att höja tullen å socker.
Om man nu ville höja tullen å socker, så tror jag, att man, för
att icke behöfva betunga allmänheten med denna höga utgift, skulle
kunna pa samma gång göra en nedsättning å kaffetullen. Detta
skute passa sa mycket mera, som derigenom ingen näring i vårt
tand b let ve skadad, enär vi icke kunna inom landet producera en
enda kaffeböna.
Jag yrkar bifall till min motion.
Heir Fredholm från Stockholm: Jag skall ej mvcket upptaga
kammarens tid med att bemöta den siste talarens anmärkningar mot
föreliggande utskottsbetänkande. Dock skall jag tillåta mi<r att upptaga
till granskning något af hvad han jfitrade.
__ Motionären uttalade såsom sin åsigt, att han ansåge bränvinsbränmngen
vara berättigad hufvudsakligen såsom en binäring till
jordbruket, och derför ville han gynna de små brännerierna” men
deremot motverka de större. Denna uppfattning af bränvinsbränningens
berättigande kan jag icke förstå. Enligt min uppfattning äro de stora
bran nen ernå lika gagneliga för jordbruket som de små brännerierna,
ty vid såväl det ena slaget af brännerier som vid det andra äro jordbiukarne
i trakten i tillfälle dels att få till bränneriet försälja sina
råprodukter och dels att tillgodogöra sig det affall, som uppkommer
vid bränningen. Med hänsyn till nuvarande lätta kommunikationer
åter detta sig gorå utan afseende å bränneriets storlek. Om äfven
förhållandet stält sig något annorlunda förr i tiden, då kommunikationerna
voro dåliga, torde i allmänhet ej numera så vara förhållandet.
• nla,d be0träffar bränvin, tillverkadt af pressjäst, så förhåller det
sig alldeles på samma sätt med denna tillverkning, som med bränvin,
tillverkadt vid de öfriga brännerierna. Dranken kan af jordbrukarne
tillgodogöras såväl vid det ena slaget af brännerier som vid det andra,
sa att i det afseendet förefinnes ingen skilnad mellan olika slån- af
brännerier. n
^ra"a °m att bränvin, tillverkadt af melass, skulle komma att
medföra en hotande fara för bränvinsbränning af potatis, har motionären
icke velat tillmäta de af utskottet meddelade upplysningar nå»on
betydelse. Han bestrider rigtigheten af de uppgifter, som blifvit “utskottet
lemnade af kontrollbyrån, och anför i stället andra, på hvilka
ba.?f^run, r omdöme. Det är emellertid svårt att utan föregående
profning kunna upptaga till granskning de andra siffror, som motio"area
bar 1 kammaren nyss framlade. Men om jag håller mit* till
si„ror’ som s^a upptagna i utskottets betänkande, så är det för
det första att märka, att vid tillverkning af bränvin af melass affallet
icke år åt sa stort värde, som vid bränvinsbränning af potatis, der
u*an .. ar affall af drank, som på hvarje liter bränvin motsvarar
ett varde af 2 /2 öre. Drager man dessa 2''/2 öre från de af kontroll
-
11 N:o 25.
Måndagen den 1 April.
byrån upptagna kostnader för tillverkning af bränvin af potatis, eller
13 öre per liter, och jemför det sålunda erhållna pris med kostnaden for L0^ngsskaU
tillverkning af bränvin af melass, sa finner man, att skilnaden i kost- ^ bränvin,
nåd icke blir synnerligen stor eller l''/? öre mindre för melassbränvin. tillverkadt
Vidare är det att märka, att bränvin, tillverkadt af melass, icke är af
samma beskaffenhet som bränvin, tillverkadt af potatis. Derjemte
har det bränvin, som tillverkas af melass, hittills icke uppgått till
mer än obetydliga qvantiteter, sista året till icke fullt 1 million liter,
då deremot under samma tid af potatis tillverkats öfver 26 millioner
liter bränvin. På den ståndpunkt tillverkningen af melassbränvin föi
närvarande befinner sig, kan det egentligen icke användas för annat
än tekniska ändamål. Det är ju möjligt, att man framdeles kan lära
sig att rektifiera det, så att det får större användning, men för närvarande
är dess användning temligen begränsad.
Om nu också mot rigtigheten af de siffror, som kontrollbyrån
ställ, till utskottets förfogande, invändningar skulle^ kunna göras, så
torde i alla fall kammaren icke vara benägen att på grund åt andra
okontrollerade uppgifter i detta ögonblick fatta beslut om införande
af en så väsentlig ändring i beskattningen, som den att åsätta bränvin
tillverkadt af melass en skatt af 10 öre per liter mer än annat
bränvin. .
Hvad beträffar motionärens farhåga att, om vi icke nu bifalla
motionen, vi skulle utsätta oss för faran, att tillverkningen af melassbränvin
komrne att ökas i oroväckande grad, så tror jag icke, att
denna fara är så synnerligen stor. Det har sagts mig af skånska
jordbrukare, att de med stor fördel användt melass till utfodring af
kreatur, och om det skulle visa sig, att melassen skulle kunna få den
användningen, torde man måhända icke blifva benägen att använda
den till bränvinsbränning.
Emellertid synes det mig, som om man utan vada skulle ^kunna
afvakta, huru förhållandena komma att utveckla sig till nästa ar, och
då skulle man ju kunna taga frågan i förnyadt öfvervägande.
På grund af hvad jag nu yttrat, skall jag tillåta mig, herr talman,
att yrka bifall till utskottets hemställan i 3:dje punkten åt föreliggande
betänkande.
Herr Arnoldsson: Det är icke mycket lönande att här upp
träda
till försvar för motionen, ty det är nog så, som den siste ärade
talaren sade, att den icke kan genomdrifvas vid denna riksdag.
Jag tillåter mig dock att beröra en sida af saken, som jag anser
vara af högsta vigt, och det är frågan om hvilket värde rotfruktsodlingen
i sin helhet har för vårt lands jordbruk. Jag vågar pasta,
att rotfruktsodlingen för landet har en mycket stor betydelse, och att
det vore önskligt, om någonting kunde göras för att få rottruktsodlingen
mera allmän och mera lönande, än hvad den nu är. Rotfruktsodlingen
är till nytta icke allenast för odlarne^ utan äfven för
arbetarne, ty den lemnar mycket arbete. Vidare förhåller det sig sa,
att det icke lönar sig att försöka sig pa rotfruktsodling, med mindre
jorden blifvit försatt i stark växtkraft och djupt bearbetad, väl åt
-
N:o 25. 12
Måndagen den 1 April.
Angående
höjd tillverkningsskatt
å bränvin,
tillverkadt
af melass.
(Forts.)
^ar fteri"en till följd, att andra skördar, som jorden
skall bara efter rotfrukterna, också blifva rikliga. De arbetare som
sysselsattas med rotfruktsodlingen, behöfva icke vara fullvuxna karlar
utan man kan till detta arbete taga barn, qvinnor och mindre arbetsföra
personer. Vidare bedrifves arbetet med odlingen af så väl potatis
som andra rotfrukter under just de tider på sommaren, då skördearbetet
icke pagår. Så börjar t. ex. bearbetningen af jorden och —
„ „ särskilt potatisen angår — utläggningen af rotknölar helt tidigt
pa varen. Strax derefter, eller så fort växtlighet inträder, börjar
lensmngen; sedan, da skördearbetet kommer i gång, blir det en tids
hvila, och slutligen vidtager efter skördearbetets slut inbergningen af
rotfrukterna Följaktligen kan man vid de gårdar, der rotfruktsodimg
bedrifves, halla en jemnare och större arbetsstyrka än på de
gårdar, der dylik odling icke bedrifves.
Skulle det nu gå derhän med bränvinstillverkningen, att bränvinet
allt mer började tillverkas af melass, så komme derigenom rotfruktsodhngen
att minskas. Låt vara, att denna verkan egentligen komme
att inskränka sig till potatisodlingen, så har dock denna lika stor betydelse
som hvarje annan rotfruktsodling. Melassen kommer, som vi
veta, endast från sockerfabrikerna, och följaktligen skulle det blifva
endast de jordbrukare, som odla hvitbetor, som skulle komma att få
någon nytta af en sådan tillverkning.
Jag både kanhända icke vågat mig på att yttra mig i ämnet, om
icke utskottet hade gjort ett ganska gynsamt uttalande för motionen.
Utskottet har nemligen sagt, att det synes kunna med fog sättas i
fråga, huru vida icke skatten för bränvin af melass kunde i nå»on
mindre man, än hvad nu är föreslaget, höjas, men, säger utskottet,
man har ännu för ringa erfarenhet om den saken. Jag undrar om
man icke, ifall man skulle besluta sig för att först samla erfarenheter
skulle komma till det resultat, att en sedermera skeende
skatteförhöjning skulle, såsom Stockholms läns hushållningssällskap
ar yttrat, blifva ett bra hårdt. slag för och en orättvisa emot de
fabriker, som redan äro i verksamhet, och som grundat denna sin
verksamhet på den nuvarande lagstiftningen. Jag tror, att det då
blefve svårt att genomföra en ändring i det af motionären antydda
syftet. Det synes mig bättre att förekomma en sådan situation och
icke inleda sockerfabrikerna i frestelse att i allt för hög grad lä^ga
an pa tillverkning af bränvin af melass. Detta skulle kunna förekommas
genom en förhöjning i tillverkningsafgiften för melassbränvin.
0 Hvad beträffar den anmärkningen, att kontrollen skulle blifva så
svar, om man åsatte melassbränvinet en högre tillverkningsafofft, så
kan jag icke godkänna denna anmärkning. Jag tror icke, att kontrollen
blefve så svår, ty det blefve nog så, att vid de fabriker, der
mefassbränvin tillverkades, komme det, åtminstone tidtals, att tillverkas
uteslutande sadant bränvin, och detta kunde ju dessutom i la<r bestämmas.
Jag tror således, att denna anmärkning icke har någon så
stor betydelse.
Nu kan man visserligen säga, att det icke har någon betydelse,
13 N:o 25.
Måndagen den 1 April.
om denna kammare no skulle bifalla motionen, då den redan lär vara Angående
utslagen i Första Kammaren. Men jag tror, att ett uttalande i den hå^n tx^ått
antydda rigtningen från kammarens sida skulle hafva stor betydelse, ä bränvin,
ty det vore i alla tall en varningssignal för sockerfabrikerna att icke tillverkadt
placera sitt kapital i anläggningar för tillverkning af melassbränvin. af melass.
Jag tror derför, att det kunde hafva mycket stor betydelse ur denna (Forts.)
synpunkt, om kammaren ville bifalla motionen.
Det yttrades af eu medlem af bevillningsutskottet här i lördags,
•då det var fråga om utförseltull å trävaror, att “utomordentliga förhållanden
kräfva utomordentliga åtgärder*. Jag vågar påstå, att här
föreligga utomordentliga förhållanden, ty, såsom den förste talaren
sagt, behöfver sockerfabrikationen icke baseras äfven på tillverkning
af bränvin. Den kan skyddas, i fall den behöfver vidare skydd, på
annat sätt, så att den icke behöfver särskildt gynnas i detta afseende.
Jag tror alltså, att ett bifall till motionen har skäl för sig, och
ber derför att få instämma med motionären i hans yrkande om bifall
till motionen.
Herr Jansson i Krakerud: Det är något säreget med denna
motion, hvilket, så vidt jag vet, icke förekommit inom den svenska Riksdagen,
sedan jag hade äran att blifva medlem deraf. Man begynner nu
ett krig mellan olika provinser. Man har visserligen väntat det, men
icke trott, att det så snart skulle utbryta. Nu är emellertid en motion
väckt i sådan rigtning, hvilket gör att man får försöka att taga upp
striden.
Det torde då vara vigtigt att undersöka, huru vida ifrågavarande
motion kan leda till det resultat, som motionären afser. Han afser,
så vidt jag kan finna af så väl motionen som hans yttrande här i
kammaren, att åt jordbrukarne i Blekinge fasthålla en fördel, som
jordbrukarne i Skåne hålla på att taga ifrån dem.
Den siste ärade talaren höll ett föredrag och lemnade upplysningar
om huru det går till att odla potatis och andra rotfrukter,
och sade, att denna odling var till stor fördel för jordbrukarne, hvilket
den utan tvifvel är. Men så slutade han med att säga, att om bränvin
skulle få brännas af melass, så skulle det endast blifva till fördel för
jordbrukarne i Skåne. Det var således icke jordbrukarne i allmänhet
han ville bereda en fördel genom sin motion, utan med “jordbrukarne*
menade han endast jordbrukarne i Blekinge, och han brydde sig
mindre om, huru jordbrukarne i Skåne finge det. Detta kan ju vara
ganska betecknande för motionens anda. Om det nu skulle blifva så
stor skatt på bränvin, som brännes af melass, att jordbrukarne i Skåne
finge kasta bort sin melass, så betydde det i hans ögon ingenting.
Jag får dock säga, att det synes mig vara en besynnerlig statsekonomi,
när man fordrar, att den ene jordbrukaren skall förstöra sin produkt,
för att en annan jordbrukare i en annan provins skall draga nytta af
hvad han producerar. Herrarne måste medgifva, att detta är att gå
väl långt, synnerligast som man icke kommit längre in på det här
systemet.
Jag skall äfven be att få uttala tvifvel om huruvida det, om
N:o 25. 14
Angående
höjd tillverk■
ningsskatt d
bränvin, tillverkadt
af
melass.
(Forts.)
Måndagen den 1 April.
motionen bifalles, skulle vara till nytta för jordbrukarne i Blekino-e
län, ty om man beröfvade fabrikerna i södra Sverige rättigheten att
. använda melass till bränvinsbränning genom att, på sätt motionären
föreslagit, höja skatten på melassbränvin, tro då herrarne icke, att
skånmgarne slå sig på potatisodling och sälja potatis till brännerierna?
Herrarne från Blekinge kunna således i alla fall icke fa skicka en
enda potatis till Skane, ty det medgifver icke transportkostnaden, och
dessutom är jorden i Skåne bördigare än i Blekinge, så att all konkurrens
med Skåne blir omöjlig. Följden skulle då blifva, att i stället
för att man nu i Skåne använder melass, skåningarne genom motionens
antagande skulle tvingas att använda potatis för sin bränvinsbränning,
och det kunna naturligtvis blekingsborna icke hafva någon
nytta åt. Det synes mig följaktligen, som om motionären, om man
skall kunna tänka sig att bereda Blekinges jordbrukare någon fördel,
äfven borde komma fram med något förslag om att inskränka potatisodlingen
i Skåne, så att de der icke få tillverka så mycket, att det
blir öfverproduktion. Det enda sättet vore då att bestämma en viss
areal, som de ej finge öfverskrida vid sin potatisodling, och att efter
gjorda beräkningar bestämma, huru mycket de finge odla. På annat
sätt kan jag icke finna, att man hjelper upp jordbruket i Blekinge.
Då jag alltså icke tror, att man genom ett bifall till det af motionärerna
framstälda förslaget skulle upphjelpa jordbrukarnes i Blekino-e
ställning det ringaste, så ber jag, herr talman, att fä yrka bifall till
utskottets hemställan.
Heri Jönsson i GammalstorpBlott nagra ord för att besvara
henar Fredholm och Jansson. Jag skall icke blifva långvarig.
Herr Fredholm påstod, att de stora brännerierna skulle vara till
lika stor nytta för jordbruket som de små. Ja, de skulle kunna vara
det, om de använde inhemska produkter, men nu använda de i stället
till större delen utländska, och det är alldeles tydligt och klart, att
jordbruket då icke kan hafva lika stort gagn af dem.
Samme talare yttrade vidare, att med de numera synnerligen
lätta kommunikationerna jordbrukarne kunde tillgodogöra sig dranken.
Nbj, mine herrar, sa förhaller det sig icke. Det märkes tydligt af
den nämnde talarens yttrande, att han icke är bekant med de verkliga
förhållandena. Dranken kan icke transporteras någon längre
sträcka. Jag känner ett bränneri i min hemort, som ligger alldeles
invid jernvägen. Från detsamma har med jernväg icke transporterats
1,000 kannor drank per ar. Nej, skola bränvinsbrännerierna vara till
nämnvärdt gagn för jordbrukarne, så skall det vara mindre brännerier,
ty annars kunna icke jordbrukarne tillgodogöra sig affallet derifrån.
Det kan ju finnas enstaka undantag från denna regel, men dessa inej.
0(;fr åro för öfrigt ytterst få. Förhållandena i Kristianstads
län äro i detta fall lika med förhållandena i Blekinge.
Samme talare klandrade mina siffror. Det borde dock vara
ganska lätt för honom att taga reda pa det nuvarande bränvinspriset
i Stockholm. Da här är en temligen stor produktion, så stor, att
man nästan kan kalla den för öfverproduktion, så kan man vara viss
15 N:o 25.
Måndagen den 1 April.
om att icke köpmännen betala mera, än de behöfva, eller verkliga
kostnaden för tillverkningen. För närvarande gäller en liter bränvin
bär 70 öre, och det har varit uppe till 71 ''/* öre. Drager man då
tillverkningsafgiften, 50 öre, från dessa 70 öre, så återstår det 20 öre.
När jag derför sagt, att produktionskostnaden är 19 å 20 öre per
liter, har jag således icke tagit till för mycket.
Jag gjorde, när jag sist hade ordet, inga anmärkningar mot
kontrollbyråns beräkningar, hvad dranken beträffar, men jag vill nu
nämna, att det förefaller mig, som om den beräknat den inkomst,
som kunde påräknas af potatisdranken, alldeles för högt. Det kan
vara på ett eller annat ställe, der tillverkarne få sälja den mesta dranken,
som dranken möjligen kan motsvara det kontrollbyrån beräknat, eller
2''/, öre per liter bränvin. Men i allmänhet torde icke drankens värde
kunna beräknas till mer än l''/2 eller högst l3/4 öre per liter bränvin,
och när man då tager i betraktande, att tillverkningen af melassbränvin
är mycket enklare än tillverkningen af potatisbränvin, så
torde det icke uppstå någon nämnvärd skilnad i tillverkningen af
potatis och melass på grund af dranken, såsom herr Fredholm nämnde.
Det skulle vara åtskilligt mer att genmäla mot herr Fredholm,
men jag har icke antecknat alla hans anmärkningar mot motionen,
och det redan sagda må derför vara nog.
Herr Jansson påstod, att motionen innebure, att blekingsborna
ville beröfva skåningarne en fördel, hvaraf de nu äro i besittning.
Mine herrar, Kristianstads län hör väl till Skåne; der produceras mer
än hälften af Sveriges bränvin, och alla brännerierna der äro potatisbrännerier.
Likaväl kunna dock de blekingska jordbrukarne producera
potatis och deraf bränna bränvin. Mitt förslag är ju för resten taget
ifrån Kristianstads läns hushållningssällskap. Detta visar, att herr
Janssons resorinement icke var rigtigt. Det är för öfrigt först på
senaste tiden, som man der börjat odla betor, så att här icke kan
vara fråga om att beröfva Skåne någon fördel åt Blekinge.
Den anmärkningen nf herr Jansson betyder sålunda alls ingenting.
Den bevisar helt enkelt, att den talaren icke känner till de
verkliga förhållandena.
Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, utan yrkar fortfarande
bifall till min motion.
Herr Erickson i Bjersby instämde häruti.
Herr Truedsson: Blott några få ord. Jag tror för min del,
att denna fråga är alldeles för tidigt väckt, helst som det i Skåne
pågår försök med utfodring med melass — särskilt hafva sådana försök
verkstälts och pågå fortfarande under detta foderåret vid Alnarps
landtbruksinstitut — och efter hvad det blifvit upplyst, lära dessa
försök hafva lyckats ganska väl. Skulle nu de fortsatta försöken gifva
mindre goda resultat, så kan det vara på tid att komma med eu sådan
motion, men till dess anser jag för min del det vara öfverflödigt.
På dessa skäl, herr talman, ber jag få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Angående
höjd till verknings
skatt å
bränvin, till
verka dt af
melass.
(Forts.)
N:o 25. 16
Angående
höjd tillverk
ningsskatt å
bränvin, tillverkadt
af
melass.
(Forts.)
Måndagen den 1 April.
Herr Arnoldsson: Herr Jansson påstod, att jag i mitt anförande
uttalat mig särskildt om potatisodlingen i Blekinge, men det
var en missuppfattning af honom. Jag har uttalat mig om rotfruktsodling
i allmänhet och potatisodling i synnerhet, icke allenast i
Blekinge, utan hvar helst der rotfrukter kunna odlas.
Sedermera kom samme talare till den, som jag vågar påstå,
orimliga slutsatsen, att det skulle kunna blifva följden, om man
höjde skatten på melassbränvinet, att de skånska jordbrukarne skulle
upphöra att odla hvitbetor och i stället odla potatis och sålunda göra
intrång på blekingsbornas potatisodling. Jag kan icke tro härpå.
Ty för att man skall kunna få någon melass vid sockerfabrikerna,
fordras det hvitbetsodling, eljest blir det ingen melass. Följaktligen
måste hvitbetsodlingen existera, och man kan ju icke på samma jord
samtidigt odla både betor och potatis. Redan häraf framgår ju orimligheten
i hans bevisföring.
Som herr Nils Jönsson förut vederlagt hans yttrande i öfrigt,
så skall jag inskränka mig till hvad jag nu anfört.
Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till motionen.
Herr Johansson i Noraskog: Jag vill blott fästa uppmärksamheten
på en enda omständighet, som visar, att motionen i sjelfva
verket grundar sig på en skuggrädsla, som det ännu torde vara för
tidigt att lagstifta för. Om herrarne se efter på 14 sidan i utskottets
betänkande, der det talas om de råämnen, som användts för tillverkning
af bränvin och pressjäst, så finna herrarne, att det under bränvinsåret
1890—91 användes 1,078,650 kilogram melass, under följande år
1,269,000 kilogram, under året 1892—93 2,823,909 kilogram. Detta
är den högsta siffra, som förekommer. Men redan under året 1893—94
sjönk siffran till 1,607,915 kilogram, hvilket synes otvetydigt vittna
derom, att användningen af melass icke utfallit fördelaktigt för vederbörande
bränneriegare. Efter hvad vi erfarit från koutrollbyrån, har
siffran för det nuvarande bränningsåret ytterligare sjunkit" till omkring
1,200,000 kilogram.
Då så är förhållandet, förefaller det mig, som om man med
mycket lugn kunde vänta, till dess man finge se, om här förelåge
någon verklig fara för potatisbrännerierna, innan man börjar lagstifta
i den rigtning, motionären föreslagit, och detta är för mig tillräcklig
anledning att yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Jönsson i Gammalstorp: Endast ett par ord! Det är
■visserligen sant, att förut icke mycket melass användts vid bränvinsbränning,
men det är nu, efter hvad jag vet, fråga om att bygga
två brännerier af detta slag, och säkert är, att det kommer att blifva
mycket flere. Det vore väl bättre att genom lagstiftning förekomma
detta, än att vidtaga åtgärder deremot först sedan de uppstått.
Såsom jag redan nämnt, hafva melassprisen nu nedgått till följd
af de i Frankrike pålagda höga tullarne, som omöjliggöra en export
dit, och säkert är derför, att detta råämne kommer att användas för
bränning af bränvin. Det finnes så stora melassförråd, att dessa
17 N:0 25.
Måndagen den 1 April.
brännerier skulle i ofantligt hög grad skada de mindre brännerierna. Angående
Dessa melassbrännerier och pressjästbrännerierna komme då att en- tilfom*ksamma
taga nästan hela tillverkningen, och herrarne kunna lätt förstå, bränvin, tillhvilka
verkningar detta skall hafva för det svaga jordbruket med verlcadt af
dermed förenade brännerihandtering. melass.
° (Forts.)
Herr Peterson i Hasselstad: Jag skall blott be att få säga ett
par ord med anledning af ett yttrande, som influtit i utskottets betänkande
på sid. 9, der det beter, “att dessa mindre brännerier ej
kunnat följa med den tekniska utveckling, som denna handtering på
den senare tiden undergått, hvarigenom större och säkrare utbyte
erhållits af de använda råprodukterna, hvilka sålunda fördelaktigare
kunnat afyttras vid de större brännerierna, der nyare tidens förbättringar
kunnat tillgodogöras och en omsorgsfullare teknisk ledning
egnas denna handtering.
Dertill kommer den hastiga utvecklingen af kommunikationsväsendet
genom byggande under senaste tiden, synnerligast i Skånes
potatisodlande distrikt, af ett antal nya jernvägar, de der underlätta
transporten af potatis från aflägsnare orter till de större brännerierna
samt möjliggjort drankens återtransport till de potatisodlande jordbrukarne.
“
Detta yttrande kan jag icke skrifva under. Der man har ett
stort bränneri, så att de små brännerierna måst lägga ned sin rörelse
till följd af det större bränneriets kraftigare verksamhet, är det enligt
mitt förmenande icke möjligt, att potatisodlare, som bo på en eller
ett par mils afstånd från det stora bränneriet, kunna tillgodogöra sig
affallet derstädes. Ty om dranken skall kunna fraktas på jernväg
och med lätthet lastas och lossas på jernvägsvagnar, så måste man
hafva för detta ändamål enkom gjorda kärl, ty denna vätska är tjock
och rinner långsamt, och kärlen måste derför hafva större sprund än
i vanliga fäll behöfves. Detta tillverkande af särskilda kärl blir tydligen
mycket kostsamt.
För öfrigt är denna drank icke så kraftig, som man påstår den
vara, och det skulle derför blifva allt för stora kostnader, om man
äfven skulle betala särskilda jernvägsfrakter samt forsling på hjuldon
miltals. Jag har sjelf försökt detta sätt att begagna utfodring med
drank, och jag hemtade dervid dranken från ett bränvinsbränneri,
som var beläget endast */4 mil från mitt hem; men oaktadt jag fick
dranken till ganska billiga pris, fann jag, att med det arbete och det
besvär, som jag hade att forsla detta foderämne, det icke lönade sig
att använda det, utan att utfodringen med kli var fördelaktigare och
billigare. Trots den korta transporten och oaktadt jag icke hade
några omlastningar vid jernväg, fann jag, att det blef för dyrt att
använda drank. Jag har velat göra denna erinran mot hvad utskottet
anfört.
Är det deremot småbrännerier, som ligga alldeles i närheten och
i större byalag och nära angränsande byar, så kunna jordbrukarne
slippa att skaffa sig särskilda kärl, som äro absolut täta. De kunna
då med fördel sända sin potatis till brännerierna och få drank till
Andra
Kammarens Prof. 1895. N:o 25. 2
N:o 25. 18
Måndagen den 1 April.
h "d9tndek ^a^a‘ ^en icke blir det billigt att forsla drank på längre afstånd,
“nässkatt" ^ ^an Jap försäkra. Om nu de stora brännerierna komma att tränga
å bränvin, 11 f de små, så blir det ovilkorligen en förlust för de provinser, der
tillverkadt hittills denna s. k. husbehofsbränning har idkats, som gifvit landtbrukarne
ett så godt tillfälle att afyttra sina produkter. Det blir till
°r b.) slja<ja för potatisodlingen, som verkligen är en hufvudnäring inom
den provins, jag tillhör, åtminstone i de norra och mellersta delarne
af länet. Det blir till skada icke blott för de större jordegarne, utan
äfven för de mindre. Kunde man derför göra något, för att icke de
stora brännerierna må uttränga de mindre, så vore det en välgerning.
För närvarande lär emellertid ingenting kunna vinnas, då Första
Kammaren ju redan afslagit motionen, och det tjenar derför nog icke
mycket till att nu framställa något yrkande på bifall till densamma.
För min del skulle jag dock önska, att motionen bifölles, ty detta
kunde blifva en liten varning för dem, som spekulera på att anlägga
större brännerier för tillverkning af bränvin af melass, med hvilka
det för de små brännerierna, hvars råmaterial är potatis, blir omöjligt
att konkurrera.
Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad; och sedan
propositioner af herr talmannen gifvits, i enlighet med de gjorda
yrkandena, biföll kammaren utskottets hemställan.
Punkten 4.
Bifölls.
§ 5.
tande ‘T/n a Härefter företogs till behandling bankoutskottets memorial n:o 6,
“afdelning9- met* anledning af väckta motioner om inrättande af nya afdelningsbontor
af kontor af riksbanken.
riksbanken.
Vid innevarande riksdag hade af motionärer inom Andra Kammaren
väckts förslag i fråga om inrättande af nya afdelningskontor
af riksbanken å nedannämnda orter, nemligen:
i Mariestad, af herr H. Amnéus m. fl. (motionen n:o 5);
i Karlskrona, af herr E. Svensson m. fl. (motionen n:o 12);
i Umeå, af herr N. Boström m. fl. (motionen n:o 22);
i Halmstad, af herr A. G. Gyllensvård m. fl. (motionen n:o 28);
i Borås, af herr G. Odgvist (motionen n:o 113);
i Eskilstuna, af herr J. A. Aulin (motionen n:o 126); samt
i Linköping, af herr F. O. Larsson i Mörtlösa m. fl. (motionen n:o 57).
Under punkten 1 af föreliggande memorial hemstälde nu utskottet:
“att,
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med förslag af herr
N. Boström m. fl., i staden Umeå må under loppet af år 1896 för
19 N:o 25.
Måndagen den 1 April.
Vesterbottens län inrättas ett afdelningskontor af riksbanken under Om inrätde
vilkor och bestämmelser med afseende å kontorets verksamhet och tände af nya,
rörelse, som bankofullmägtige ega föreskrifva.” kontor%af
riksbanken.
Häremot både i en vid punkten fogad reservation herrar Henricson, (Forts.)
Larsson i Mörtlösa och Rydberg yrkat:
“att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med förslag af herr
O. Larsson m. fl., i staden Linköping må under loppet af 1896 för
Östergötlands och norra Kalmar län inrättas ett afdelningskontor af
riksbanken under de vilkor och bestämmelser med afseende å kontorets
verksamhet och rörelse, som bankofullmägtige ega föreskrifva.''
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
Herr Henricson: Såsom herrarne finna, åtföljes bankoutskottets
nu föreliggande utlåtande af en reservation, hvari hemställes, att det
nu ifrågavarande afdelningskontoret af riksbanken måtte inrättas i
Linköping för Östergötlands och Norra Kalmar län. Reservanterna
hafva till stöd för denna sin hemställan framlagt åtskilliga sifferuppgifter,
hemtade ur den officiella statistiken, och till hvilka jag nu endast
ber att få hänvisa. Jag vill dock till komplettering af dessa sifferuppgifter
meddela, att tillverkningsvärdet vid samtliga fabriker inom
Vesterbottens län utgjorde år 1892 i rundt tal 150,000 kronor, medan
det i Östergötlands län uppgick till 28,500,000 kronor. Med dessa
siffror för ögonen kan jag icke finna annat, än att Östergötland är
det län, som i första rummet borde tillgodoses med ett riksbankskontor.
Jag tror också, att riksbankens egna intressen skulle bäst
främjas genom bifall till reservationen.
På grund häraf ber jag att nu få yrka afslag på utskottets
hemställan och bifall till reservanternas förslag.
Herr Rydberg förklarade sig instämma häruti.
Herr Amnéus yttrade: Vid 1893 års riksdag tillstyrkte herrar
bankofullmägtiges flertal inrättande under år 1894 af ett riksbankskontor
i Mariestad för Skaraborgs län. Ett bland skälen för denna
hemställan var, att alla de senast inrättade afdelningskontoren fått
sina distrikt från hufvudkontorets område, men att Göteborgskontorets
område fortfarande qvarstode oförminskadt. I förbigående vill
jag nämna, att detta skäl ännu eger sin fulla giltighet, och att afbetalningslånefonden
åtminstone vid denna riksdags början var lika stor
vid Göteborgs-kontoret som vid sjelfva hufvudkontoret eller 2,800,000
kronor. Bankoutskottet yttrade år 1893:
“Vore länsresidenset inom Skaraborgs län förlagdt inom en centralare
del af detsamma eller nämnda stad medelpunkten för någon
större affärs- eller industriel verksamhet inom länet, vill det äfven
synas utskottet, att anordnande af ett kontor inom Vestergötland
kunde hafva åtskilliga skäl för sig. Men under nuvarande förhål
-
N:o 25. 20
Måndagen den 1 April.
Om inrät- landeri och då utskottet ej vill frångå åsigten, att ett afdelnings°afdelning^
kontor 1)ör förläggas i residensstad, har utskottet för sin del ej för
kontor af närvarande kunnat biträda förslaget om inrättande af ett riksbanksriksbanken,
kontor i Mariestad.“ Följden af detta uttalande blef, att ett riksbanks(Forts.
) kontor anlades, icke i Mariestad, utan i Örebro.
År 1894 afstyrkte herrar bankofullmägtige alla föreslagna nya
afdelningskontor; bankoutskottets pluralitet likaså; men 7 reservanter
från denna kammare föreslogo inrättande under år 1895 af ett afdelningskontor
i Mariestad för Skaraborgs län. Vid ärendets behandling
inom Första Kammaren anförde eu då- och nuvarande bankofullmägtig
bland annat, att Mariestad otvifvelaktigt hade ganska stora
anspråk på att få ett afdelningskontor, och att ett afdelningskontor
derstädes skulle få ett ganska stort verksamhetsområde. I Andra
Kammaren yttrade sig flere talare till förmån för Mariestad, och
kammaren beslutade också efter votering med 139 röster mot 72
inrättande af ett afdelningskontor derstädes. Saken föll dock vid den
gemensamma voteringen af det skäl, att Första Kammaren endast vill
inrätta afdelningskontor hvart annat år.
Jag hemställer, huruvida icke Skaraborgs län efter hvad sålunda
passerat har ganska stort fog för sin förhoppning att i år få ett
afdelningskontor. Men tiderna förändras! Ku i år komma herrar
bankofullmägtige och föreslå afdelningskontor för en ort, hvarom i
detta hänseende förut varit föga fråga, nemligen Vesterbottens län.
Bankoutskottets flertal tillstyrker detta förslag, men 3 reservanter
förorda Linköping. Jag missunnar visst icke det ena eller andra
länet att fa afdelningskontor af riksbanken — de behöfva det notr,
och det finnes goda skäl för dem alla — men för min del tycker
jag konseqvensen fördrar, att man fortfarande håller på Skaraborgs
län.
Jag vill icke bestrida, att vesterbottningarne hafva lång väg till
Luleå; men i våra dagar reser man icke för bankaffärer, utan anlitar
kommissionsanstalterna. Och hvad pröfningen af personliga säkerheter
angår, torde denna icke möta några svårigheter för bankstyrelsen
i Luleå, ty Vesterbotten har, oaktadt sin stora areal, en folkmängd
af endast 128,000 personer, medan Skaraborgs län har 243,000
personer, och med eu så ringa folkmängdstäthet som i Vesterbottens
län känner man personerna och deras vederhäftighet der uppe ungefär
lika bra pa dubbla afståndet som man i mellersta och södra
Sverige gör .det på hälften så stort afstånd.
Hvad Östergötland beträffar, medgifver jag, att det har mycket
starka förutsättningar för att få ett afdelningskontor, särskild^ med
hänsyn till dess högt uppdrifva industri. I afseende å jordbruk och
boskapsskötsel deremot står Östergötland något efter Skaraborgs län
enligt den officiella statistiken, och dessa näringar behöfva väl också
något rörelsekapital. Om Skaraborgs län icke kan komma med några
statliga siffror för export och import, så är detta visserligen beklagligt,
.men låter lätt förklara sig deraf, att detta län icke har någon
saltsjöhamn, utan far sin hufvudsakliga export och import noterad
inom ett annat län, mest i Göteborg och Uddevalla.
21 N:o 25.
Måndagen den 1 April.
Hvad särskild! Mariestad beträffar, är det nog sant, att det är Om inräten
åt'' de mindre residensstäderna; men att denna stad icke skulle ^fdelningV
vara medelpunkten för någon lifligare affärs- och industriel verk- kontor af
samhet, det vill jag för min del bestrida, i synnerhet om den ställes i riksbanken.
jemförelse med Umeå. 1 närheten af Mariestad finnes ett pappers- (Forts.)
bruk, som sysselsätter hundratals arbetare, flera betydande handelsq
var nar och åtskilliga bryggerier. Vid Sjötorp finnes ett ansenligt
skeppsvarf med docka. I Lugnås drifves en ganska stor tillverkning
af qvarnstenar, och på Kinnekulle finnes en stor cementfabrik, en
mineraloljefabrik samt vidare eu mängd anläggningar för förädlande
af sand- och kalksten. Staden är belägen i en tätt befolkad trakt
med ypperlig jordmån i hög kultur samt är mera centralt belägen
inom länet än t. ex. Malmö och Göteborg inom sina respektive
län. Mariestad har ypperliga kommunikationer både till sjös och till
lands; icke mindre än 14 bantåg passera dagligen staden. Bland
allmänna inrättningar finnas der länsstyrelsen, som genom landtränteriet
uppbär omkring 4 millioner kronor årligen, ett brandstodsbolag
med ansvarighetsbelopp af 100 millioner kronor samt en ränteoch
kapitalförsäkringsanstait och en sparbank, den förra med l''/2
och den senare med ungefär 1 million kronor i fonder. Slutligen
skulle jag kunna tillägga ett argument, som användes da det var
fråga om kontor i Örebro, nemligen att, om Riksdagen i ar beslutade
inrättandet af ett afdelningskontor i Mariestad, lämplig lokal
derför då skulle finnas att hyra, så att staten icke behöfde bygga
eget bankhus derstädes. Tv jag har mig bekant, att ritningar redan
ligga färdiga för uppförande af ett nytt hus, deri lägenhet för bank
äfven intagits, och att man endast afvaktar Riksdagens beslut
angående platsen för det i år väntade nya afdelningskontoret för att
göra erbjudande af passande banklokal.
På grund af hvad jag nu yttrat och för att kunna vid föredragning
af andra punkten i utskottets utlåtande framställa yrkande
på afdelningskontorets förläggande till Mariestad, skall jag nu tillåta
mig att yrka afslag på förevarande punkt 1.
Häruti instämde herrar Bergendahl, Nilson från Lidköping,
Jansson i Djursätra och Magnusson.
Herr Svensson från Karlskrona: I den motion, som jag haft
äran att för Riksdagen framlägga, har jag påvisat, hurusom ovanligt
stora penningetransaktioner ega rum inom Blekinge län, samt att
särskild! med afseende på utgifter för statens räkning störa belopp
utbetalas i Karlskrona. Der finnas också eu mängd enskilda bolag
och kassor, som omsätta stora summor. Jag vill emellertid nu icke
trötta kammaren med att, såsom en föregående talare gjort, beträffande
en annan stad, upprepa alla de skäl, som tala för lämpligheten
af ett afdelningskontors inrättande i Karlskrona. Jag skall endast
helt enkelt be att få yrka afslag på utskottets hemställan i den nu
föredragna punkten för att, då andra punkten förekommer, kunna
framställa yrkande om ett afdelningskontors inrättande i Karlskrona.
Herr JJlliehöök instämde häruti.
N:0 25.
22
Måndagen den 1 April.
riksbanken.
(Forts.)
bände af riva f- i ^3.rs!S0n 1 Mörtlösa: Till de skäl, som i reservationen anafdelning*-
,or förläggande af det nu ifrågasatta afdelningskontoret af
kontor af riksbanken till Linköping, ber jag få lägga det, att Linköping är
centralpunkten för Östergötlands affärsrörelse och industri samt säte
föl landtränteri, hushållningssällskap och ett brandförsäkringsbolag
med en försäkringssumma af öfver 220 millioner kronor. Hvad konkurrensen
mellan riksbanken och de enskilda bankerna beträffar, så
finnes, enligt hvad bankofullmägtige upplyst, förut endast ett bankkontor
i Umea; men detsamma är förhållandet med Linköping; der
finnes nu endast en bankinrättning, nemligen Östergötlands enskilda
banks hufvudkontor, och Linköping har dock en folkmängd, som är
fyra .Sånger så stor som Umeås. Bankofullmägtige erinra också om
den hfliga affärsrörelsen inom Vesterbottens län. Men trävarurörelsen,
som väl är den betydligaste deruppe, tyckes icke vara så synnerligen
stor, att döma åt hvad som meddelas i den kongl. propositionen angående
anläggande af en jernväg mellan Vännäs och Umeå, ty der
beräknas af verkningen till 8 å 10,000 timmer om året från statens
skogar, och värdet af hvarje timmerträd uppgifves till endast 1 krona
10 öre Man måste väl medgifva, att detta är en obetydlighet i
jemförelse med de siffror, som kunna presteras för Östergötlands län.
För. öfrigt vill jag erinra, att norrländingarne redan blifvit temhgen
väl tillgodosedda med afdelningskontor. I Norrland finnas
nemligen tre sadana, i Östersund, Hernösand och Luleå, då det deremot
i mellersta och södra Sverige är temligen glest med afdelningskontoren.
J3# ^er S3Jun(få få yrka afslag på utskottets hemställan och
bifall till den vid betänkandet fogade reservationen.
Herr Holmgren: Såsom af betänkandet synes, har jag icke deltagit
i detta ärendes behandling inom bankoutskottet. Detta oaktadt
skall jag nu be att få yrka bifall till utskottets förslag.
Jag vill ingalunda underskatta de skäl, som reservanterna anfört
för aft förlägga ett afdelningskontor af riksbanken till Linköping;
men jag fäster mera afseende vid det förhållande, att bankofullmägtige
enhälligt uttalat sig för Umeå. Fullmägtige böra väl
något så när känna till, hvarest kontoren lämpligast böra förläggas.
talare på skaraborgsbänken påvisade, att bankofullmägtige
för två ar sedan ville inrätta ett riksbankens afdelningskontor i
Mariestad. Men det är att märka, att det bland bankofullmägtige då
endast fans fyra röster — mot tre — för det förslaget, så att beslutet
härom var icke enhälligt. Vid förlidet års riksdag tillstyrkte visser1
rfreservanterna från denna kammare att förlägga ett riksbankens
afdelningskontor till Mariestad. Men denna reservanternas hemställan
berodde derpå, såsom äfven framhölls i reservationen, att det var
Mariestad, som man året förut hade hållit sig till.
Jag tror således godt att man kan följa den anvisning, som full—
mägtige här lemnat, i synnerhet som det är anledning att hoppas,
att det torde inom ganska snar framtid komma att inrättas afdelningskontor
af riksbanken i hvarje länsresidensstad. Jag hoppas att
23 N:o 25.
Måndagen den 1 April.
inrättandet af dessa kontor kommer att försiggå fortare än hittills, Om inrätta
man endast inrättat ett afdelningskontor hvart annat år; och detta tafflel%*¥.a
mitt hopp stödjer jag derpå, att den tid synes vara nära^ förestående, (ontor if
då man har att emotse en lösning af bankfrågan, och då riksbanken riksbanken.
blir landets enda sedelutgifvande bank. (Forts.)
Jag anhåller om bifall till utskottets hemställan.
Herr Odqvist: Herr talman, rnine herrar! Så infressegifvande
bankkontorsfrågan i allmänhet är, så är det dock i detta iall föga
intressant att tala derom, enär den ort, som man skulle önska komma
ifråga till erhållande af ett riksbankens afdelningskontor, nu icke
synes kunna erhålla något sådant. I min motion bär jag framhållit
behofvet af ett sådant kontor i Borås och jag har der äfven sagt, att
i afseende på sedelspridningen skulle ett afdelningskontor i denna
stad medföra vinst för riksbanken i betraktande af den stora industriella
verksamhet, som drifves i trakten derstädes. Nu hafva emellertid
bankofullmägtige enhälligt och bankoutskottet — likvisst icke
enhälligt — tillstyrkt kontorets förläggande till Umeå. Jag missunnar
visst icke denna del af landet, eller Yesterbottens län, ett
kontor, men jag tycker ändå att bankofullmägtige såväl som bankoutskottet
och äfven Riksdagen styfmoderligt behandlat en del af
landet, nemligen Vester- och Östergötland, hvarest icke finnes ett
enda kontor, i jemförelse med Småland, der det finnes tre kontor
förlagda. För min del har jag icke något det ringaste hopp om
att få något kontor denna gång förlagdt till Borås, hvarför jag icke
gör något yrkande.
Herr Restadius instämde i detta yttrande.
Herr Au lin: Då äfven jag har inkommit till Riksdagen med eu
motion i syfte att få inrättadt ett riksbankens afdelningskontor, nemligen
i Eskilstuna, skall jag be att i största korthet få yttra några
ord. De skäl, som jag anfört för bifall till motionen, tyckas icke
hafva vunnit särskild anklang inom utskottet. I den del af betänkandet,
hvilken handlar om de särskilda afdelningskontoren, nämner
utskottet såsom ett skäl, att Riksdagen hittills haft för princip att
icke bifalla motioner om anläggande af riksbankens afdelningskontor
på annan plats än i residensstäder; och Eskilstuna är icke någon
residensstad och torde icke hafva utsigt att ännu på länge blifva eu
sådan. Det andra skälet för afslag är det, att saken icke är tillräckligt
utredd. Slutligen har dock utskottet äfven lemnat vissa förhoppningar
för framtiden i det yttrande: “att det framdeles kan böra
tagas i öfvervägande, om ej i ett eller annat fall, nemligen rörande
inrättande af riksbanks afdelningskontor äfven uti icke residensstäder,
förhållandena kunna vara sådana, att en afvikelse från nämnda åsigter
kan blifva af behof påkallad”.
Då ett sådant förhållande inträder, och det kan synas lämpligt,
att äfven inom Sörmland inrättas ett bankkontor, hoppas jag att
också tillräcklig utredning må ega rum för att äfven Sveriges för
-
N:0 25. 24
Måndagen den 1 April.
tand.»**/nya "K® rf i .i.em“a™fak^ och metallindustri måtte
afdelnings- erhaIlaett riksbankens afdelningskontor.
kontor af förhoppning att vid en kommande riksdag denna vigtiga fråga
riksbanken, matte aternrmtacras vill jag för närvarande icke £-----° 6 ■
riksbanken, måtte återupptagas,
(Forts.) yrkande.
framställa något
Herr Boström: Bankofullmägtige och bankoutskott hafva föreslagit,
att ett riksbankens afdelningskontor denna gång skall inrättas
i Umea. För min del anser jag att ett bifall till detta utskottets
förslag ar fördelaktigt icke blott för Vesterbottens lan, utan äfven
tör staten, särskildt i betraktande af de stora och rika skogarne af
hvilka statsverket under de senare åren haft betydliga inkomster, och
hvilka inkomster; troligen komma att ytterligare stiga. Det har
har aberopats folkmängdsförhållanden och sagts, att folkmängden
skulle vara betydligt mindre i Vesterbotten än nere i Östergötland.
Ja, det är alldeles rigtigt. Men jag ber att få erinra herrarne derom,
att nar Riksdagen beslöt inrättande af riksbankens afdelningskontor
1 LaIea 00,1 i Östersund, så hade båda dessa län — och det hafva
de fortfarande — betydligt mindre folkmängd än Vesterbotten. Att
detta oaktadt resultatet af dessa bada bankkontors affärsrörelse varit
godt, framgår af de senare årens revisionsberättelser.
Man har äfven sagt, att Norrland skulle vara temligen väl till—
godosedt i afseende på kommunikationer. Jag ber i det fallet att få
erinra om att, efter hvad jag tror, så åtgår det för att postbefordra
ett bref tram och åter mellan Linköping och Stockholm ett dv<m
eller kanske litet mera. För att deremot postbefordra ett bref mellan
Umea och Luleå fram och åter åtgår det snarare fem dygn. Detta
med afseende på kommunikationerna.
Reservanterna hafva framhållit förhållandet med export och import
i Vesterbottens län, nemligen att värdet af exporten väl skulle
uppgå till 8,710,000 kronor, men att värdet af importen endast skulle
uppgå till 510,000 kronor. Men på det sättet blir det ju en handelsJ?“t
för Vesterbottens län af icke mindre än 8,200,000 kronor. Så
förhaller det sig med den beräkningen.
Slutligen får jag bekänna att, om jag skulle stå i valet emellan
att rösta för inrättandet af ett riksbankens afdelningskontor i Linköping
eller att rösta för rent afslag, så skulle jag hafva ganska
störa betänkligheter. Ty det är icke längre än ett år sedan motion
väcktes om inrättandet af ett riksbankens afdelningskontor i Norrköping;
och den motionen hade, efter hvad jag tyckte, ganska stora
skäl för sig.
Jag skall icke upptaga kammarens tid längre, utan anhåller om
bifall till utskottets hemställan.
Häruti instämde herr Lundström.
Herr Themptander: Min ställning till förevarande fråga är
den, att hvad som, enligt min tanke, företrädesvis ligger magt uppå,
det är, att man fullföljer den inslagna vägen att upprätta nya afdelnings
-
25 N:o 25.
Måndagen den 1 April.
kontor af riksbanken och gör det med icke allt för dröjande steg, så '' Om inrätta
icke den tidpunkt måtte vara allt för aflägsen, då det finnes af- ta^fdeeQn^
delningskontor i de elfva län, bvilka för närvarande icke hafva sådana, kontor af
Ur denna synpunkt bar sjelfva platsen, sjelfva den ordning, om jag riksbanken.
så får uttrycka mig, i hvilken dessa återstående län erhålla sina af- (Forts.)
delningskontor, en jemförelsevis underordnad betydelse. Jag finner
det deremot alldeles naturligt, att de särskilda orternas representanter
framkomma med förslag att få sådana afdelningskontor, och från
hvarje län kunna, enligt min mening, framställas fullgiltiga skäl för att
orten skall erhålla ett sådant. Jag är nemligen alldeles öfvertygad
om att dessa kontor göra ett högst betydligt gagn på hvarje ort,
der de hlifvit förlagda. Och när man såsom i bankoutskottet haft
tillfälle att taga del af de revisionsberättelser, som atgifvits af de af
kamrarne utsedda revisorerna, finner man som oftast uttalanden om
det stora gagn, som de nyupprättade afdelningskontoren visat sig medföra
för orten och provinsen. Att återigen afgöra ordningen mellan
dessa län är en mycket svår sak, och det kan icke bjelpas, att detta
i viss mån reducerar sig till en smakfråga. Jag var för min del
inom utskottet mycket tveksam,. och jag vill öppet erkänna, att jag
röstade för Linköping, ehuru jag tillika förklarade, att jag icke komme
att reservera mig, om utskottets beslut utfölle i annan retning, och
detta emedan jag ansåg, att det ur allmän synpunkt, ur riksbankens
synpunkt, kunde vara temligen likgiltigt, hvilken af de ifrågasatta
platserna i främsta rummet ifrågakomma. Jag vill ock nämna, att
det inom utskottet icke var tal om några andra platser än dessa
båda, Umeå och Linköping. Orsaken hvarför jag röstade för Linköping
var den, att, medan Norrland under den senare tiden blifvit
temligen väl försedt med afdelningskontor, man å andra sidan finner,
att ett så vidsträckt område i den mellersta delen af landet, som hela
Östergötland och Vestergötland, icke har något afdelningskontor af
riksbanken förutom det, som är förlagdt i det längst vesterut belägna
Göteborg. Vidare är ju Linköping en betydande stad, belägen i en
folkrik och bördig provins; det är en centralpunkt för ett ganska
omfattande affärslif och säte för andra betydande finansiella institutioner.
Jag var derför öfvertygad om att ett kontor, förlagdt der,
skulle, på samma gång det gagnade provinsen, äfven blifva ett af
de afdelningskontor, som komme^att tillföra riksbanken en jemförelsevis
stor vinst. Å andra sidan kan naturligtvis till förmån för Umeå anföras,
att bankofullmägtige enhälligt uttalat sig för denna plats, och
att erfarenheten gifvit vid handen, att afdelningskontoren i Norrland
i allmänhet lemnat en ganska god afkastning och som är relativt
större än behållningen vid ett och annat af de sydligare belägna
kontoren.
Emellertid vågar jag hemställa till kammaren, huruvida det nu
kan vara skäl att vika från det förslag, hvartill bankoutskottet kommit,
då ju Första Kammarens ledamöter inom utskottet voro fullt
eniga om att Umeå borde i främsta rummet ifrågakomma, och då
samma mening sedermera gjort sig gällande inom Första Kammaren,
der det, sä vidt jag vet, icke ens ifrågasattes att upprätta ett kontor
N:o 25. 26
Måndagen den 1 April.
1 -Linköping, men val varit något tal om ett sådant i Mariestad. Jag
afdelning*-1 tr°r således, att meningen inom Första Kammaren är temligen komkontor
af Pakt till förmån för Umeå. Dertill kommer, att inom denna kamriksbanken.
mare^ meningarne äro så pass delade, att, efter hvad det synes mig,
(Forts.) Umeå torde vara den enda plats, som här har någon utsigt till att
kunna samla ett flertal röster omkring sig. Skulle kammaren deremot^
besluta ett afdelningskontors förläggande annorstädes än i
Umeå, t. ex. i Linköping eller någon annan af de ifrågasatta städerna,
skulle ett så beskaffadt beslut icke ega någon utsigt att göra
sig gällande vid gemensam votering. Det är derför, som det synes
mig fullt skäl att nu instämma med utskottets majoritet, och vågar
jag derför anhålla om bifall till bankoutskottets förslag.
O
Herr Gryllensvärd: Herr talman! Ehuru jag, då den af mig
med flere väckta motionen om inrättande af ett riksbankens afdelningskontor
i Halmstad äfven i år blifvit afslagen, ingalunda är tillfredsstäld
med. det slut, hvartill bankoutskottet kommit, enär, enligt min
mening, jag anser lika goda skäl förelegat för utskottet att föreslå
Halmstad som Umeå, så anser jag det dock lönlöst att yrka bifall
till min motion, utan vill jag endast tillkännagifva, att jag kommer
att medverka till och biträda det förslag, som inom kammaren synes
hafva största utsigterna att ga igenom, antingen det då blir utskottets
eller reservanternas.
Herr Dieden: Jag har inom utskottet bidragit till den utgång
frågan fatt, hufvudsakligen af det skälet, att bankofullmägtige en”
hälligt tillstyrkt afdelningskontorets förläggande till Umeå, såsom
efter deras uppfattning fördelaktigast för riksbanken. Men jag har
också den åsigten, att man väl efter hand kommer att öfvergifva den
bestämda föreställningen, att dessa kontor skola förläggas uteslutande
till residensstäderna, och då naturligtvis ett så folkrikt län som
Östergötlands snart måste hafva sitt afdelningskontor, kan det också
möjligen vara skäl att tänka på huruvida detta bör förläggas till
Linköping eller Norrköping.
Herr talman! Jag yrkar bifall till bankoutskottets förslag i
punkten Do.
Herr Henricson: En talare på uplandsbänken angaf såsom det
skäl, som vore afgörande för hans votum i denna fråga, att bankofullmägtige
enhälligt tillstyrkt det nya afdelningskontorets förläggande
till Umeå, och samma uppfattning har äfven uttalats från flere andra
håll. Jag tror, att detta skäl varit bestämmande äfven för Första
Kammaren; åtminstone uttalades inom utskottet denna mening af
ledamöterna från Första Kammaren. Ja, visserligen kunna bankofullmägtige
i affärshänseende hafva bättre inblick i förhållandena än
representanterna från de olika orterna; men säkerligen kunna de ändå
icke känna affärsverksamheten på de skilda platserna så väl som
representanterna från dessa platser. Då nu denna fråga är hänskjuten
till kamrarnes afgörande, har jag för min del trott, att man icke får
27 N:o 25.
Måndagen den 1 April.
fatta sitt beslut endast och allenast på grund af ^ bankofullmägtiges
utlåtande; utan jag har ansett mig skyldig att, så godt jag kunnat,
undersöka och utreda, hvilken af de platser, som i de olika motionerna
ifrågasatts, bäst kunde vara i behof af att tillgodoses med ett
afdelningskontor. Till grund för den undersökning, som jag i detta
afseende gjort, har jag haft statistiska uppgifter, och har jag uppstad
jemförande siffror icke blott för Östergötlands och Yesterbottens län,
utan äfven för Blekinge, Hallands och Skaraborgs län. Härvid har
jag kommit till det resultat, att affärsverksamheten inom Östergötland
är större än inom något af de öfriga länen, hvadan man med skäl
torde kunna antaga, att utsigterna för ett godt ekonomiskt resultat
af ett afdelningskontors verksamhet inom Östergötlands län skulle
vara större än inom de öfriga nu ifrågavarande länen. Det skulle
för mig varit än mera tillfredsställande att, om jag funnit större
förutsättningar för ett riksbankskontor inom något annat län, förorda
kontorets förläggande dit, ty man skulle då icke hafva kunnat haft
någon grund för den misstanke, att något lokalpatriotiskt intresse
varit för mig ''bestämmande, hvilket ju en eller annan skulle kunna
antaga vara fallet, då jag nu förordar Östergötland. Men, som sagdt,
då nästan alla de statistiska siffror, jag haft att stödja mig på, vittna
till förmån för Östergötland, är detta skälet — och det enda skälet
— hvarför jag i reservationen hemstält om inrättande af ett afdelningskontor
i detta län. Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen.
Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) afslag å nämnda hemställan och bifall
i stället till den af herr Henricson m. fl. vid punkten fogade reservationen;
och 3:o) afslag å såväl utskottets hemställan som reservationen.
Herr talmannen upptog hvart och ett af dessa yrkanden till
proposition i nu nämnd ordning och fann svaren hafva utfallit med
öfvervägande ja för den förstnämnda propositionen. Som votering
likväl begärdes, blef, sedan till kontraproposition antagits bifall till
reservationen, nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller hvad bankoutskottet hemstält i punkt 1 af
förevarande utlåtande n:o 6, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit den af herr Henricson m. fl. vid denna punkt afgifna
reservation.
Om inrättande
af nya
afdelning!-kontor af
riksbanken.
(Forts.)
N:o 25.
28
Måndagen den 1 April.
Omröstningen utföll med 118 ja mot 63 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.
Punkten 2.
Bifölls.
§ 6.
Efter föredragning, hvart för sig, af bankoutskottets memorial
och utlåtande
n:o 7, angående höjning i anslaget till extra biträde m. m. vid
afdelningskontoret i Hernösand; och
n:o 8, angående användandet af riksbankens vinst för år 1894,
biföll kammaren hvad utskottet i nämnda memorial och utlåtande
hemstält.
§ 7.
Om upp- I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande
skyldigheten . n:r ^4, i anledning af väckt motion om upphäfvande af skyldigatt
förnya digheten att förnya inteckning.
inteckning.
I berörda, inom Andra Kammaren af herr C. J. Jakobson afgifna
motion, n:o 131, hade hemstälts, att Riksdagen för sin del behagade
besluta, ^ att stadgandet om förnyelse af inteckning i fastighet hvart
tionde år för att inteckningen skall fortfara att gälla hädanefter
upphör; men hemstälde utskottet, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Häremot hade reservation anmälts af herr Erickson i Bjersby.
Efter föredragning af ärendet anförde:
Herr Jakob son: Herr grefve och talman! Mine herrar! Som
motionär i frågan skall jag anhålla att få yttra några ord.
Såsom herrarne sett af motionen liksom af det föreliggande betänkandet,
är denna fråga icke ny. Redan år 1867 hade en fastighetskomité
haft den före samt yttrat sig derom, att bestämmelsen om
förnyelse af fastighetsinteckning icke vidare vore lämplig. Denna
mening uttalades ock af den 1887 års komité, som hade att afgifva
förslag till jordbrukskreditens lättande. Vidare hafva i samma fråga
framkommit motioner vid 1886 och 1887 årens riksdagar, hvilka motioner
rönte ett ganska välvilligt mottagande af Riksdagen, ehuru
skäl då förelågo, som gjorde att frågan föll. År 1888 beslöt dock
Riksdagen att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
måtte vidtaga åtgärder för att afskaffa denna bestämmelse om fästig
-
29 N:o 25
Måndagen den 1 April.
hetsinteckningars förnyelse hvart tionde år. Kongl. Maj:t förklarade Om uppsedan
i skrifvelse till Riksdagen år 1889, att Kongl. Makt fann frågan
icke böra till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda. Således kunde Jt /örnya
man ju tycka, att skäl föreligga, hvarför man kanske icke nu skulle inteckning.
vågat sig fram med någon motion i förevarande ämne. Men det in- (Forts.)
träffade förlidet år i eu trakt af landet, der det var fråga om att
anskaffa rörelsekapital för jordbruksnäringen från främmande håll,
att, oaktadt utsigterna att lyckas till en början voro ganska gynsamma
— det var fråga om att upplåna utländska penningar till
mycket låg ränta, 3 ''/2 ja, till och med till 3 procent ränta — alla
underhandlingar strandade, sedan de främmande penningemännen fått
klart för sig hvad som är bestämdt rörande våra fastighetsinteckningar,
nemligen att de skola förnyas hvart tionde år. Man ville under sådana
bestämmelser icke inlåta sig på affären. — Herrarne höra således, att
i andra civiliserade länder icke förekomma sådana bestämmelser, att
inteckningar skola förnyas hvart tionde år, utan invånarne der kunna
reda sig denna bestämmelse förutan.
I betraktande af denna omständighet, och oaktadt frågan nu
visserligen fallit hos Kongl. Maj:t, ansåg jag det vara en bjudande
pligt att å nyo upptaga frågan, helst då man i dessa dagar söker hitta
på utgångsvägar på flera sätt för att underlätta fastighetskrediten.
Herrarne vilja väl icke förneka, att det är nödigt och på sin plats.
1867 års komité sade, att inteckningsförnyelsen är mycket besvärande
och mycket graverande för dessa realsäkerheter samt gör
dem mindre begärliga, än de annars skulle vara. Med anledning häraf
skall jag be att i detta fäll få i förbigående nämna, att jag från flere
håll i landet fått mottaga meddelanden, hvari uttalats sympatier för
denna fråga, samt att man ansett dess lösning hafva mycket talande
skäl för sig. Man har till och med förevisat mig fastighetsinteckningar
från främmande länder, t. ex. från Danmark, der det alldeles
icke kommer i fråga någon inteckningsförnyelse, och den man, som
uppvisade sådana för mig och således var långifvare, förklarade, att
han och hans landsmän skulle gerna känna sig villiga att belåna
sådana realsäkerheter mot en half procent lägre ränta, än vanligt,
men blott för det besvärliga uti att tänka på förnyelse inom rätt tid
och för att icke genom en försummelse i detta afseende hypotekets
värde skulle gå förloradt, ville de icke inlåta sig på affären. Det är
detta, som gifvit mig anledning att framkomma med min motion.
Nu har visserligen lagutskottet förklarat, att bottagandet af bestämmelsen
om inteckningsförnyelsen skulle möta svårigheter, särskilt
derför att man skulle ha svårt att få inteckningarna dödade, för den
händelse de förkommit på något sätt — och jag medgifver, att detta
kan vara ett skäl. Men herrarne få väl medgifva, att, då saken kan
gå för sig i andra stater, så torde den väl kunna gå för sig äfven
här i landet.
Lagutskottet har icke framhållit någon brist i formelt hänseende
i min motion. Nu medger jag visserligen gerna, att den kanske
svårligen kunnat bifallas, då jag i dess kläm fordrat ett positivt och
bestämdt afgörande. Men jag och säkerligen många med mig hade
N:o 25. 30
Måndagen den 1 April.
Om upp- dock förväntat, att utskottet med god vilja kunnat i år lika väl som
Skygghet?! f, 1888 föreslå en skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t. Sedan hade
att förnya det tillkommit Kongl. Maj:t att verkställa den utredning af frågan,
inteckning, som kunde anses vara behöflig. Nu föreligger frågan i ett beklagligt
(Forts.) läge — det medger jag gerna — eftersom den redan fallit i Första
Kammaren. Ingen utsigt finnes ju då för att frågan skall kunna
lösas i år. Men den är allt för betydande för att icke hafva framtiden
för sig. Jag hoppas, önskar och tror, att denna kammare icke
skall frångå sin ståndpunkt från år 1888, då den beslöt en skrifvelse
i ämnet och derför nu vill vara med om att såsom en opinionsyttring
återförvisa ärendet till lagutskottet med förordande af en skrifvelse
till Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse med den år 1888 aflåtna. Frågan
är^ af den art, att den måste falla framåt, och för att underlätta
frågans lösning, då den återkommer till Riksdagen, skall jag, herr
grefve och talman, anhålla om proposition på, att frågan återförvisas
till lagutskottet.
Herr Anderson i Tenhult: Att återförvisa detta ärende till
lagutskottet kan väl icke tjena till något, då Första Kammaren redan
fattat sitt beslut. Denna fråga är ingalunda ny. Den har, som kammaren
nog erinrar sig^ flere gånger framkommit till Riksdagen. På
Riksdagens år 1888 aflåtna skrifvelse i ämnet.till Kongl. Maj:t svarades,
att den då aflåtna skrifvelsen icke kunde till någon åtgärd föranleda!
Då man vill hafva en ändring i inteckningslagen, i syfte att
vunnen inteckning må utan förnyelse ega bestånd, "torde det också
vara nödigt att göra åtskilliga förändringar på andra områden i vår
lag. Nu är att märka, att motionären icke uppgifver, i hvilken lag
eller förordning han önskar få den begärda förändringen vidtagen,
mycket mindre hvilka paragrafer skulle vara lämpliga att undergå
förändring, utan han har helt enkelt yrkat, att Riksdagen för sin del
behagade besluta, att stadgandet om förnyelse af inteckning i fastighet
hvart tionde år, för att inteckningen skall fortfara att gälla, hädanefter
må borttagas. Då lagutskottet emellertid icke har någon motionsrätt,
torde motionären finna, att utskottet icke haft något annat
att göra, i det skick den förelegat, än att afstyrka densamma. Skulle
kammaren vilja på ett eller annat sätt biträda motionen, sådan den
är uppstäld, skall jag visst icke hafva något deremot, men en återförvisning
af frågan gagnar till rakt ingenting annat än att besvära
kammaren ännu eu gång.
Herr Restadius: Vid öfvervägande af de förmåner, som möj
ligen
kunna härflyta af motionärens förslag om borttagande af föreskriften
om fastighetsinteckningars förnyande, och de olägenheter,
som deraf kunna uppstå, tror jag, att det lätteligen skall kunna påvisas,
hurusom fördelarna äro synnerligen små och ovissa, men olägenheterna
deremot stora och af synnerligen framträdande art.
Jag vill da till en början uppehålla mig något vid de fördelar,
som kunna paräknas af en sådan förändring. En af dem skulle då
blifva, att innehafvaren af en inteckning undgår det besvär, som ligger
31 N:o 25.
Måndagen den 1 April.
i densammas förnyande hvart tionde år. Jag vill härvid påpeka, att
i det allmänna föreställningssättet redan ingått medvetandet om skyldigheten
till en dylik förnyelse, och att således borttagandet af densamma
utaf farhåga för att någon skulle kunna glömma förnyandet
blott skulle bereda förmån åt den, som icke är ordentlig i handhafvandet
af sina affärsförhållanden.
Det har också af motionären anförts såsom ett ytterligare stöd
för hans åsigt, hurusom det skulle kunna vara att hoppas, att, derest
man toge bort ifrågavarande bestämmelse, man i England skulle
kun»a erhålla fastighetslån för så billig ränta som för 3f/2 eller 3
procent. Jag kan nu naturligtvis icke bestrida, att motionären kunnat
från något håll hafva erhållit eu slik uppgift. Men jag vill deremot
framhålla, hurusom jag vid samtal med en engelsman, hvilken om de
ekonomiska förhållandena i England egde full kännedom, fått den upplysning,
att den billiga ränta, som omtalas i tidningarna tid efter
annan herska i England, gälde hufvudsakligen så kallade “bonds“
eller engelska statspapper äfvensom andra engelska papper af första
klass. Vill man åter belåna andra länders värdepapper, får man, i synnerhet
när det icke är fråga om statspapper, i England för lån, äfven mot
säkerhet af goda hypotek, erlägga en ränta, fullt motsvarande den,
som vanligen gäller i Sverige. Vidare vill jag framhålla, att det icke
är tänkbart, att den förmenta förmånen i allmänhet skulle kunna
beredas åt de mindre eller medelstora jordbrukarne, utan möjligen endast
åt någon mycket stor sådan. Men denne kan äfven erhålla mot fullgod
säkerhet af inteckningar lån i kassor här i Sverige till den billiga
räntan af 4 procent. Jag föreställer mig dessutom, att, om man
tager hänsyn till de kostnader, som uppstå, då lån skola upptagas i
främmande länder, 3''/2 procent ränta i England icke medför mindre
kostnader, än 4 procent ränta i Sverige.
Öfvergår jag åter till de olägenheter, som tvifvelsutan af den
föreslagna åtgärden skulle uppstå, vill jag hafva framhållit, hurusom
den af motionären omnämnda 1867 års komité såsom vilkor för borttagande
af inteckningsförnyelsen uttryckligen förutsatte, att man skulle
tillägga fullt laga vitsord åt de inteckningsböcker, som komitén föreslog.
1875 års lagstiftare deremot ansågo, att man borde iakttaga
stor varsamhet med ett sådant nytt förslag och låta någon tid förflyta,
innan man vidtoge en så djupt ingripande åtgärd. Den erfarenhet,
som efter lagfarts- och inteckningsböckernas upprättande sedermera
kunnat vinnas, bekräftar till fullo mitt påstående, att ännu icke den
dag är inne, då man kan vidtaga denna åtgärd, utan att stora, djupt
ingripande rättskränkningar deraf blifva en nödvändig följd. Det är
nemligen så, att under århundraden jordeganderättsförhållandena icke
blifvit på ett någorlunda tillfredsställande sätt tillgodosedda, utan att
först genom 1875 års lagstiftning anordningar vidtagits för ett
rationel ordnande af dem, hvadan, och då det sålunda skedda utsädet
ännu ej mognat till skörd, borttagandet af inteckningsförnyelsen, som
förutsätter att ett slikt ordnande fullbordats, först längre fram i tiden
torde kunna komma i fråga. Nu uppstode tvifvelsutan deraf sådana
rättskränkningar, att vederbörande skulle med fullt fog kunna vända
Om upphäfvande
af
skyldigheten
att förnya
inteckning.
(Forts.)
N:0 25.
Om upphäfvande
af
skyldigheten
att förnya
inteckning.
(Forts.)
32 Måndagen den 1 April.
sig mot antingen domaren eller staten för erhållande af ersättning
derför, att de gått miste om rättigheter, hvilka i laga ordning tillkommit.
Det skulle nog vara vigt att i sådant fall få vända sig till
domaren; men utom det att det kan hända, att han saknar tillgångar
att gälda de stora ersättningar, hvarom i sådant fall anspråk kunde
mot honom framställas, vill jag också tillägga, att derigenom en den
allra gröfsta rättskränkning skulle kunna uppstå. Jag tillåter mi»
anföra några exempel i detta afseende. Det fins inom den domsaga
jag förestår tre qvarnar med namnet Fors. De hafva också derjemte
särskilda namn, så att de skulle kunna skiljas åt. När jag uppsjö»’
det upplägg i lagfartsboken, der en af dem införts, fann jag den
införda anteckningar gifva vid handen, att två personer hvar för sig
skulle på grund af särskilda åtkomster vara egare till qvarnarna; och
visade det sig vidare, att fel af enahanda beskaffenhet förekom i motsvarande
upplägg uti inteckningsboken. Naturligtvis var det en af
mina första åtgärder, sedan jag fått kännedom om berörda förhållande,
att söka åstadkomma rättelse derutinnan. Jag vände mig derför till
vederbörande landsstatstjenstemän, till jordegaren, till arrendatorn och
till nämnden, men jag har ej kunnat få utredning om, hvilken af
qvarnarne varit afsedd i de åtkomsthandlingar som varit för mig förevista,
eller något besked i öfrigt, som kunde lända till sakens utredning.
Naturligtvis skulle, derest det faststäldes, att fastighetsböckerna egde
fullt laga vitsord, det uppstå tvist om, hvem som vore egare till
qvarnen och hvilkendera af qvarnarne vore belastad med uppgifna
inteckningar, och naturligtvis kunde tvisterna varda'' afgjorda på sådant
sätt, att den tappande egde fullt fog att väcka talan om skadestånd,
men om domaren gjort allvarliga försök, men icke lyckats att åstadkomma
utredning om eganderättsförhållandena, är det väl rimligt, att
i följd af den utgång, eu sedermera uppkommen rättstvist emellan
vederbörande kunnat erhålla, domaren skall kunna förpligtas utgifva
skadestånd till den det vederbör? Jag har haft i min hand inteckningar
till ett sammanlagdt belopp af 1,000,000 kronor. Dessa voro
intecknade i svensk egendom och belånade i utländskt bankinstitut.
Mot den formella giltigheten af inteckningarna fans intet att anmärka.
Tvärtom kunde det utredas, att de intecknade fastigheterna varit i
enskild ego allt sedan år 1808 och derefter enligt företedda boupptecknings-
och arfskiftes-instrument samt fastebref genom särskilda
leder öfvergått till den, som pantförskrifvit fastigheterna. Genom eu
tillfällig slump upptäcktes emellertid, att största delen af fastigheterna
tillhörde icke enskild person, utan kronan. I följd deraf voro också
inteckningarna utan giltighet. År det rimligt, att för den förlust,
som härigenom kunde hafva uppkommit, domaren skulle betala ersättning?
Någon giltig rättsgrund kan naturligtvis icke derför uppställas.
Vidare vill jag fråga: är det tänkbart, att staten skall vilja
träda emellan för att i dylikt fall gifva den ersättning, som kan
fordras? Detta förefaller mig icke antagligt.
Jag tror, att den dag möjligen kan komma, då man till stor
båtnad skulle kunna fastställa den princip, att lagfarts- och inteckningsböckerna
tillerkändes fullt laga vitsord. Men den dagen kan
33 N:0 25.
Måndagen den 1 April.
icke inträffa förr, än resultatet af 1881 års häfdelag fått göra sig Om upptydligt
gällande och de menliga påföljder, som hittills uppkommit
och fortfarande kunna uppkomma af kongl. förklaringen den 14 maj att fSrnya
1805, upphört att vidare vara möjliga. Derigenom och genom den inteckning.
större vana, som domaren får vid förande af böckerna, skall det kunna (Forts.)
komma derhän, att allenast sådana uppgifter i dem förekomma, att
man utan fara kan tillerkänna dem fullt laga vitsord.
Nu säger man, att uti främmande länder en dylik åtgärd vidtagits
utan synnerlig skada. Genom en lag den 6 november 1843
har visserligen i Sachsen blifvit fullt tydligt uttalad den princip, att
inteckningsförnyelse icke skulle ifrågakomma, och ser man på sakrättens
betydelse är det icke teoretiskt rigtigt, att sådan bestämmelse
härutinnan som den i svenska lagen förefintliga är gällande. Men
jag får då upplysa, att, för att eu sådan bestämmelse som den, hvilken
i Sachsen och för öfrigt öfverallt i Tyskland samt äfven i Österrike
nu förekommer, kunnat införas, har under mer än ett århundrade
ett träget arbete pågått för ordnande af jordeförhållandena — derför
kostnaden uppgått till millioner — på det sätt, att för hvarje jordstycke
upplagts ett blad med plats för anteckningar om lagfart å ena
sidan och om inteckningar å den andra, ungefärligen på enahanda
sätt som uti städerna i Sverige, med utförliga anteckningar om allt
som kan lända till en fullständig upplysning om egendomen — åtminstone
under ett århundrade. — Öfvergår jag åter från Tyskland
till Frankrike, vill jag fästa uppmärksamheten på, hurusom detta
land med sin goda ekonomiska lagstiftning fortfarande står på CodeNapoléons
ståndpunkt i det afseendet, att inteckningar i fast egendom,
så kallade inscriptions, skola inom viss tid förnyas, och ha, såvidt
jag känner, några klagomål öfver en dylik bestämmelse ej försports.
Vänder jag mig slutligen till de länder, som ligga oss närmast, Norge
och Danmark, får jag erkänna, att i Norge i allmänhet icke förekommer
förnyelse af dylika inteckningar. Men genom eu lag af år
1869 har det ändock för vissa fall föreskrifvits, att de skola förnyas
hvart tionde eller hvart tjugonde år. 1 sammanhang dermed har
äfven lösts en mycket svårlöst fråga, nemligen huru de inteckningar
skola dödas, som uppgifvas hafva förkommit och sålunda af egaren
till den intecknade fastigheten icke kunnat vid rätten företes. Det
har stadgats, att för intecknings dödande i sådant fall — på norska
modifikation — erfordras särskilt tillstånd af konungen, ett tillstånd,
hvilket icke kan meddelas, med mindre mycket stränga vilkor derför
äro uppelda. I Danmark förfares något annorlunda. Der liar man
gått derhän, att för att få bort sådan inteckning ur fastiglietsboken,
som förmenas vara icke befintlig, man utfärdar ett reskript, som
säger, att, som ifrågavarande inteckning är så och så gammal utan
att någon egare till densamma sig anmält, innehafvaren deraf skall
inom viss tid gifva sig till känna, vid äfventyr att den eljest strykes bort.
Det har sagts af motionären, att 1867 års komité skulle på ett
särdeles lyckligt sätt hafva löst de svårigheter, som i detta fäll förefinnas.
Den åsyftade bestämmelsen skulle då vara 53 § i komiténs
förslag. Men denna innehåller ingenting annat än föreskrift om sådan
Andra Kammarens Prof. 1895. N:o 25. 3
N:o 25. 34
Om upphäfvande
af
skyldigheten,
att förnya
inteckning.
(Forts.)
Måndagen den 1 April.
ediktalstämning, som i visst hänseende redan förekommer i Sverige.
Om nemligen någon inköpt på exekutiv auktion en intecknad fastighet,
och köpeskillingen ej räcker att dermed gälda inteckningarna till fullo,
har egaren af fastigheten rätt att begära, att inteckningarna i fastigheten,
i hvad de öfverskrida köpeskillingen, skola, fastän inteckningshandlingarna
icke kunna i hufvudskrift företes, efter anslag dödas.
Men den nämnda komitén förutsätter som vilkor derför, att jordegaren
skall visa synnerligt skäl för att inteckningshandlingen förkommit.
Det torde ej vara så lätt att åstadkomma bevis derom, emedan, då
något går förloradt, man vanligtvis ej är försedd med vittnen derpå.
Jag vill dessutom nämna i afseende å berörda förfarande, att man
icke kan anse det så mycket vara grundadt i rätt som fastmera en
nödfallsutväg för ernående af ett eftersträfvansvärdt mål, och att enligt
mitt förmenande detta vapen då icke bör i vidare mån användas,
än som nödvändigt erfordras.
Då jag, herr talman, icke kan finna, att den tid är inne och de
omständigheter nu föreligga, som kunna berättiga till vidtagande af
sådan åtgärd, som i motionen föreslagits, tillåter jag mig yrka bifall
till utskottets hemställan i det förevarande betänkandet.
Herr Lundell: Enligt mitt förmenande äro fördelarne af inteck
ningsförnyelsens
borttagande betydligt öfvervägande olägenheterna
deraf; och jag tror, att det icke skulle vara förenadt med några synnerliga
svårigheter att upplägga inteckningsböcker, som vore fullt
tillräckliga och fullt giltiga. Det är nog långt ifrån så svårt, som
den föregående talaren sökte göra troligt. Det går mycket bra utan
inteckningsförnyelse i andra länder, i hela Tyskland, i Danmark o. s. v.;
och i Frankrike är det ej så, att alla inteckningar behöfva förnyas
hvart tionde år. En del behöfver det, en del icke. Jag tror emellertid,
att inteckningsförnyelse är en ganska besvärlig och äfven kostsam
procedur. Efter eu beräkning jag gjort med hänsyn till inteckningar
i Smålands hypoteksförening, bär jag funnit, att förnyelserna
af der befintliga inteckningar kostat ungefär 300,000 kronor om året.
Detta är, tror jag, en temligen stor utgift. — Jag ville ej fästa mig
synnerligt vid den här berörda frågan, om betydelsen af inteckningsförnyelsens
borttagande för erhållande af lån i utlandet, ty det betyder,
tänker jag, icke så mycket. Men jag tror största betydelsen vara
de besvär och kostnader, som äro förenade med ifrågavarande förnyelser
och som mycket väl borde kunna undvikas. Men det är icke
endast denna sak i inteckningslagen, som behöfver ändras, utan det
är äfven eu hel del andra saker deri, som nog behöfva ändras och
omarbetas. Detta kan dock icke motionen gifva anledning till, men
jag förmodar, att frågan kommer igen och att då begäres en omarbetning
af inteckningslagen, hvilket den som sagdt kan behöfva
äfven i andra hänseenden, och i .samband dermed äfven en omarbetning
af utsökningslagen i vissa fall, hvilket nog äfven behöfves.
Jag har intet yrkande.
Herr von Krus en.stjerna: I viss mån intager jag en mellan
ställning
mellan å ena sidan motionärens åsigt och å den andra den
35 N:0 25.
Måndagen den 1 April.
åsigt, som uttalades af herr Restadius. Jag kan nemligen för min
del icke finna annat, än att ganska tänkvärda skäl tala för borttagande
af stadgandet om inteckningsförnyelse, och jag kan svårligen föreställa
mig att olägenheterna af genomförandet af en sådan åtgärd
skulle vara så betänkliga, som herr Restadius ansåg.
Men hvad jag här vill framhålla är, att det synes mig, att, innan
kammaren i enlighet med motionärens yrkande beslutar sig för eu
opinionsyttring, kammaren bör göra klart för sig, att den af motionären
ifrågasatta åtgärden icke är så lätt att genomföra, som han att
döma af sin motion tyckes tänka, äfvensom att de fördelar, som han
hoppas genom antagande af en sådan förändring skulle vinnas med
afseende på svenska pappers ställning på den utländska penningemarknaden,
icke torde vara att förvänta till den utsträckning, som
han tyckes hoppas.
En sådan åtgärd som borttagande af stadgandet om förnyelse af
inteckningar kräfver med nödvändighet tvenne mycket vigtiga reformer
af vårt hypoteksväsende. Den ena är att gifva inteckningsboken fullt
vitsord, ty det är ju helt naturligt att, om inteckningar för fordringar
icke behöfva förnyas, det icke går för sig, helst om man tänker sig
längre fram i tiden, att för upplysningars erhållande genomsöka protokoll
för många tiotal af år, utan det måste då finnas en inteckningsbok.
som har vitsord. Och jag ber kammaren besinna, att en sådan
åtgärd, hur önsklig och lämplig den än må vara, är en stor sak och
förenad med högst betydande kostnader, ty jag hyser verkligen tvifvel,
om detta kan genomföras utan en ganska stor reform i fråga om
våra underrätters kansli.
Har man nu klart för sig, att fördelarne af en sådan åtgärd äro
så stora, att man icke bör rygga tillbaka för kostnaderna, nå, då är det
godt och väl.
Men det är äfven en annan sak, som med nödvändighet medföres
af ett sådant stadgande, och det är frågan huru man skall förekomma
att förkomna inteckningar skola hur länge som helst, till
skada för fastighetsegaren, gravera den intecknade fastigheten, något
som nu icke inträffar, enär de efter tio år do af sig sjelfva om de
icke förnyas.
Ett mortifikationsförfarande kräfves, för att man skall kunna
blifva af med dylika förkomna inteckningar, och detta mortifikationsförfarande
måste blifva synnerligen fullständigt och genomtänkt. Ty
eljest kan man lätt löpa den faran, att man har en inteckning, som
man anser vara god, i sin ego, och så öfverraskas man att genom
en ediktalstämning inteckningen, som af fastighetsegaren uppgifvits
vara förkommen, blifvit dödad, och man är af med hela sin säkerhet.
Jag misstänker att sådant skulle leda till stor skada för vår fastighetskredit,
och då blefve den sista villan värre än den första.
Då, såsom motionären i sitt anförande sjelf erkänt, det förslag
han framstält näppeligen kunde af lagutskottet tillstyrkas — ty det
var af det innehåll, att man skulle helt enkelt ur författningen stryka
ut stadgandena om förnyelse af inteckningar, utan att sätta något
annat i stället — och då vidare lagutskottet, med hänsyn till att
Om upphäfvande
af
skyldigheten
att förnya
inteckning.
(Forts.)
N:o 25. 3fi
Om upphäfvande
af
skyldigheten
att förnya
inteckning.
(Forts.)
Måndagen den 1 April.
denna fråga så nyligen som år 1888 genom en skrifvelse af Riksdagen
blifvit känskjuten till Kongl. Maj:t och att Kongl. Maj:t då, på föredragning
af nuvarande chefen för justitiedepartementet, funnit denna
Riksdagens skrifvelse icke böra till någon åtgärd föranleda, ansåg sig
icke heller böra tillstyrka en ny skrifvelse i ämnet, så har lagutskottet
icke kunnat förfara på annat sätt, än som skett.
Herr Erickson i Bjersby: Under utredningen i utskottet an
gående
denna motion kom äfven jag till insigt derom, att förslagets
genomförande skulle kräfva ganska vidlyftiga förändringar i hela vårt
iagfartsväsende och icke låta sig verkställas så lätt, som motionären
synes hafva tänkt eller som Riksdagen måhända ansåg, då Riksdagen
år 1888 aflät en skrifvelse till Kongl. Maj:t i den föreliggande motionens
syfte. Men jag hyste i utskottet den meningen — och derför
reserverade jag mig mot utskottets beslut — att utskottet år 1895
borde vidhålla den uppfattning i frågan, utskottet förut eu gång uttalat
och Riksdagen godkänt, att motionen borde åtminstone föranleda
eu förnyad skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t. Det enda skål, lagutskottet
anfört för sin afstyrkande hemställan, är det, att Kongl.
Maj:t nyligen af böjt att vidtaga åtgärder uti förevarande syfte. Sex till
sju år hafva dock förflutit sedan Riksdagen skref i saken, och för
öfrigt har nog Riksdagen någon gång skrifvit om igen till Kongl.
Maj:t i samma ämne inom en mindre tidrymd än (3—7 år. Det för
mig väsentliga är, att jag anser syftet med motionärens förslag godt;
och äfven om den önskade reformens genomförande skulle kräfva
kostnader och mycket arbete, bör icke Riksdagen draga sig tillbaka
derför. Hvarje reform i lagstiftningsväg kostar, enligt hvad erfarenheten
visat, mycket pengar, i synnerhet om lagberedningen först skall
utarbeta nytt lagförslag och förslaget sedan gå igenom alla möjliga
pröfningar, innan det slutligen kommer till behandling i Riksdagen.
Motionären har, så vidt jag förstår, i motionen tydligt framhållit fördelarne
af upphäfvande af bestämmelserna rörande inteckningsförnyelse,
och jag behöfver derför icke yttra något derom. Lagutskottet har
icke heller uttalat någon derifrån afvikande mening, lagutskottet har
endast ansett, att man redan nu icke borde å nyo skrifva i ämnet till
Kongl. Maj:t.
En talare midt emot yttrade nyss, att det icke skulle tjena någonting
till att bifalla det yrkande motionären nyss gjort här i kammaren
om återremiss till utskottet i syfte att få till stånd en skrifvelse till
Kongl. Maj:t. Motionären håller således icke vidare på sitt förslag i
motionen, utan inskränker sig till att yrka en skrifvelse till Kongl.
Maj:t, och han har gjort detta yrkande, om jag förstod honom rätt,
uteslutande för att kammaren må blifva i tillfälle att yttra sig om,
huruvida kammaren godkänner syftet med motionen och vidhåller
samma uppfattning som den hade år 1888. I sådant hänseende kan
jag icke annat än instämma med motionären och göra samma yrkande.
Det är nog sant, såsom nyss sades, att ett sådant beslut numera icke
skulle föranleda något i sak vid innevarande riksdag, men det skulle
dock föranleda dertill, att man finge veta, om kammaren fortfarande
37
N:o 25.
Måndagen den 1 April.
önskar en sådan reform som den föreslagna. Frågan skulle också
derigenom erhålla ett fördelaktigare läge för ett återupptagande i
mera utredt skick, t. ex. nästa år — ty jag förmodar, att frågan redan
då å nyo skulle kunna komma före.
Man sade här nyss, att inteckningsförnvelsen hvart tionde år
ingått i allmänna föreställningssättet. Den, som aldrig så litet följt
med utvecklingen af denna fråga under den senare tiden, måste, anser
jag, å andra sidan medgifva, att detta föreställningssätt numera förändrats
derhän, att från alla håll ropas på denna reform, icke endast
från jordbrukarnes, utan äfven från fastighetsegarnes i städerna. Reformen
är numera ett allmänt önskningsmål, och jag anser att man
hör taga ganska stor hänsyn härtill. Visserligen skulle, såsom jag
nyss nämnde, reformens genomförande kräfva kostnader och betydande
arbete, men att, såsom här påståtts, allmänheten derigenom skulle
komma att lida någon rättskränkning, tror jag icke, då reformen naturligtvis
icke skulle genomföras, förrän man tagit hänsyn till alla omständigheter,
som inverkade på saken. Man lian ju icke tänka sig, att
förslaget dessförinnan skall kunna gå igenom, och då behöfver man
icke frukta för, att någon rättskränkning skall uppstå. För närvarande
tillåter jag mig att instämma i motionärens förslag om återremiss till
utskottet i ändamål att få till stånd en skrifvelse till Kong], Maj:t i
motionens syfte, livilket beslut åtminstone skulle innebära en opinionsyttring
från kammarens sida.
Herr Daniel son: Denna fråga anser jag verkligen hafva en
mycket stor betydelse, så att man bör noga öfverväga, huru vida man
bör understödja motionen eller ställa sig på afslagssidan. Jag ber
då få säga, att de skäl som tala för afslag äro så öfvervägande, att
vi böra uteslutande egna oss åt saken i sådant syfte. Den siste talaren
talade om att den tid, i hvilken vi lefva, fordrar detta, men jag vill
hemställa till den ärade talaren, huru det skulle gå, derest denna förnyelseskyldighet
skulle upphäfvas. Om t. ex. en fastighetsegare vore
mindre noggrann med utfärdande af inteckningar, så att det blefve
rätt många på skilda händer, hvad skulle då denna fastighet få för
värde vid ombyte af egare? Jag tror att nästan hvarje fastighet
skulle då i sinom tid betydligt sjunka i pris, så att det blefve rent af
omöjligt att reda ut huru det hängde i hop. Man har ju erfarenhet
om hur det är, då det är fråga om en enda inteckning, som är bortkommen,
och hur svårt det då är att uppgöra eu fastighetsaffär, blott
det dröjer några få år, innan inteckningen är tioårig. Hur skulle
det då gå, om en inteckning för all framtid skulle ega bestånd? Det
är ju alldeles omöjligt, det skulle rent af förstöra fastighetskrediten,
och det vore låntagarne, som skulle komma att blifva mest lidande
på det. Den förhoppning, att utländingen derigenom skulle komma
att lättare belåna den mindre jordbrukarens papper, är eu så märkvärdig
tanke, att jag icke kan följa den. Det är ju ofta icke möjligt
för mindre jordbrukare att göra upp om sina inteckningar med personer
inom landet, som de känna och kanske dagligen äro i handel
och vandel med. Så mycket mindre skulle de kunna det med perso
-
Om upphäfvande
af
skyldigheten
att förnya
inteckning.
(Forts.)
N:o 25. 38
Måndagen den 1 April.
Om upp- ner i utlandet, som de kanske aldrig sett. Detta skulle ju blifva
IkyUiaheten mJcket surare, och jag föreställer mig, att det skulle föra fastighets
att
förnya krediten in på sådana områden, att den aldrig repade sig mera. Och
inteckning, det bör väl ej vara hufvudsträfvandet att bara låna och låna, utan
(Forta.) man bör väl äfven vänja folk vid att betala. Detta, tror jag, vore
bättre att arbeta för. Åtgärd i detta syfte vore en berättigad åtgärd.
Motionären ville nu hafva en opinionsyttring från denna kammare^
och han har understödts derutinnan af en ledamot i lagutskottet.
En sådan opinionsyttring vore ett steg, som jag finner i högsta grad
egnadt att locka in på ett farligt område; och jag är af den åsi^t,
att det vore en synnerlig fara, om denna kammare nu skulle vilja
göra ett sådant uttalande samt i följd deraf få frågan igen och löst
i det syfte motionären angifvit. Dermed blefve vår svenska jord och
våra svenska fastigheter för all framtid så skuldsatta, att jag ej ser
någon tid, då det skulle vara möjligt att få dem ur denna skuldsättning.
Ett sådant sakernas tillstånd må väl ej vara synnerligen
eftersträfvansvärdt, utan ett hufvudsyfte må väl vara, att, om fastaghetsegarne
kunna betala, de äfven skola få göra det. Nu säger någon
måhända: det kan man väl få göra i alla fall, äfven om inteckningsförnyelsen
borttages. Men det är ju billig ränta man afser och ej
att betala^ det man lånar. Men huru många skulle då tänka på att
betala? Nej, följden skulle blifva det redan nu vanliga, att inteckningar
komme att utgå i ofantlig mängd och kanske finnas på så
många olika händer, att det vore omöjligt att vid köp eller dylikt
hålla reda på dem och få liqvid uppgjord.
Jag anser inteckningsförnyelsens borttagande olämplig för svenska
förhållanden och hoppas, att denna kammare utan vidare helt bifaller
hvad utskottet hemstält. Jag anser, att sällan ett utskott motiverat
sin hemställan så väl, som lagutskottet gjort i detta fall, och jag
yrkar bifall till densamma.
Herr Wester: Man har sagt, att allmänna opinionen i landet
skulle vara för inteckningsförnyelsens borttagande, och detta är i viss
mån rätt. Men mig undras, om de, som yrka derpå, rigtigt betänkt,
hvad följderna deraf skulle blifva. Jag medgifver, att för den
större fastighetskrediten det kan medföra nytta att undslippa inteckningsförnvelse,
emedan man derigenom skulle få marknad för ansökningar
om lån på större belopp i utlandet. Men deremot är det mycket
tvifvelaktigt, om för de mindre fastighetsegarne, d. v. s. för flertalet
af dem, som behöfva låna mot inteckningar, fördelarna af inteckningsförnyelsens
borttagande uppvägas af de dermed förenade
olägenheter, ty det går ej an att, som motionären föreslagit, Riksdagen
helt enkelt beslutar: att inteckningsförnyelse skall upphöra. Dertill
fordras en mycket stor förändring, ja, jag torde kunna säga, i viss
mån en fullständig omgestaltning af våra kreditlagar eller våra fastighetslagar.
1867 års komité har, såsom redan blifvit påpekadt, föreslagit ett
sätt för dödande af inteckningar, hvilket ju är det vigtigaste, derest
inteckningsförnyelsen borttages. Detta förslag har dock icke vunnit
39 N:o 25.
Måndagen den 1 April.
natron anklang. Väl har det understödts af eu eller två af högsta Om uppdomstolens
ledamöter, men derå har icke fästats afseende vid upp- ZiZZui
görande af förslag till 1875 års författning. Detta finner ja^g äfven att förnya
välbetänkt, först och främst derför att, såsom redan blifvit påpekadt, inteckning.
det deri förutsättes som vilkor för rättigheten att få en inteckning (Forts.)
dödad, att fastighetens egare skall visa synnerligt skäl för rigtigheten
af sin uppgift, att handlingen förkommit, och detta låter sig i de flesta
fåll ej göra. Men, äfven om han får sökt tillstånd, är förslaget sa
beskaffadt, att, till följd af de många kungörelserna och den vidlyftiga
proceduren, det blefve för fastighetsegaren alltför besvärligt och dyrt,
på samma gång som det ej bereddes långifvaren tillräcklig säkerhet.
Den nu åsyftade ändringen torde ej kunna genomföras utan att man
åvägabringar ungefär samma lagstiftning som den i Tyskland och
Danmark. Ifrågavarande lagstiftning är der mycket vidlyftig och föreskrifver
åtskilliga formaliteter samt förutsätter, att fastighetsböckerna
skola hafva vitsord. Här är ej behöfligt att fullständigt redogöra för
densamma, men jag vill nämna, att grundregeln deri är, dels att för
att få en pantförskrifning inregistrerad eller som det här heter intecknad
fordras, att skuldebrefvet är stäldt till viss man, dels ock att en inteckning
icke kan dödas, utan att den, till hvilken den är stäld eller
på hvilken den blifvit transporterad, uti påskrift erkänt, att skulden
är infriad. Ett intecknings-skuldebref, som blifvit sålunda inlöst, kan
fastighetsegaren icke å nyo utsläppa, utan att ban derå tecknar öfverlåtelse
till viss man. Det är ej föreskrifvet i lagen, att denna öfverlåtelse
skall inregistreras, utom i vissa fall, men äfven i andra fall
plägar det ske, och i Danmark är det regel, att transporter antecknas
i fastighetsregistret, emedan detta medför åtskilliga fördelar, hufvudsakligast
den, att en förkommen inteckning icke kan dödas, utan att
långifvaren, eller den, som står i boken såsom senaste innehafvare åt
inteckningen, höres. Derigenom förekommes hvad som kunde ske
efter 1867 års komités förslag, att en inteckning kan blifva dödad,
utan att dess innehafvare visste af det. Nämnda förfarande kan ega
rum i sagda länder till följd af den sed, som der uppstått: att fastighetsinteckningar,
om jag må kalla dessa handlingar inteckningar —
obligationer kallas de der — ej äro så rörliga som hos oss. De
belånas i allmänna inrättningar eller kassor eller hos enskilde rike
personer, som bibehålla dem för längre tid. Sålunda behöfva inregistreringsåtgärder
och transporter ej så ofta företagas. Men i vårt
land, der vi blifvit vana sedan mansåldrar att ställa inteckningar icke
till viss man, utan till innehafvaren eller viss man eller order, och
der inteckningarna gå ur hand i hand, kunna herrarne tänka sig,
livilket besvär och Indika kostnader det skulle orsaka fastighetsegaren,
att inteckningen ej finge göras löpande, utan måste ställas till viss
man, och att alla transporter skulle inregistreras m. ra. Man skall ej tro,
att ränteförhållandena derför skulle ställa sig fördelaktigare. Det är
omöjligt att få marknad i utlandet för inteckningar på mindre belopp.
Jag har haft tillfälle att höra mig för några gånger för att få inteckningar
placerade i Danmark och först tillfrågats om beloppet
samt, efter det jag uppgifvit några 10,000 tal, erhållit till svar, att
N:0 25. 40
Måndagen den 1 April.
Om upphäfvande
af
skyldigheten
att förnya
inteckning.
(Ports.)
belopp Ylle de ej i utlandet placera. De små inteckningarna
a 10,000 kronor eller derunder har man ej utsigt att få utom landet
befanade; och da är frågan, om icke fördelarne man vunne genom
borttagande af inteckningsförnyelsen skulle fullständigt uppvägas af
olägenheterna af de formaliteter man allt emellanåt finge iakttaga.
Ter*1 ifrågasätter, att kammaren skall besluta en skrifvelse i ämnet.
Men den ärade vice ordföranden i lagutskottet har ju redan
papekat, huru samma justitieminister, som vi nu hafva, förklarat att
en sådan skrifvelse ej borde föranleda till någon Kongl. Maj:ts åtgärd
Derför hemställer jag, huruvida det kan vara skäl att nu igen komma
med en dylik skrifvelse. Jag yrkar bifall till utskottets försko
-
Herr Persson i Tällberg: Med anledning af herr Ericksons i
ojersby yttrande tog jag mig friheten att begära ordet. Han sade
att det uttalats en allmän önskan i landet, att man skulle få ett
sadant stadgande till stånd, att man sluppe förnya inteckningar. Ja»’
,.r, , r mjn ringa del säga, att i den ort, jag har äran representera, det
alldeles icke uttalats någon sådan önskan. Visserligen skulle man der
i detta fall likasom i många andra gerna vilja komma ifrån den kostnad,
som är förenad med förnyelse af inteckning. Men vi äro alla
der öfyertygade, att vi hellre underkasta oss den ringa kostnaden, än
vi underkasta oss den fullständiga osäkerhet, som skulle blifva en
följd af> att motionärens förslag ginge igenom. Detta osäkerhetstillstand
har förut blifvit så ofta framhållet af flere talare, att jao- ej
vidare skall upptaga kammarens tid med att orda derom.’ Manbar
bär uteslutande talat om den kostnad, som är förenad med förnyelse
^nteekning. Men det finnes också en annan kostnad, som skulle
blifva en följd, om motionärens förslag bifölfes. Det blefve då oupphörligt
kostnad för dödande af inteckningar. 1 den ort jag tillhör
gar det deremot nu vanligtvis så till, att man tager lån mot inteckning,
realsäkerhet som det heter, på kortare tid och sedan i allmänhet
icke bryr sig om att döda inteckningen, då man vet, att den i
alfa fall dör af sig sjelf. Detta är ju en fördel, som skulle komma
att upphöra, om en inteckning skulle kunna utan förnyelse fortlefva
i alla tider. Jag tror således, att, om vi genom inteckningsförnyelsens
borttagande sparade oss kostnaden för förnyelse, vi dermed skulle få
en annan kostnad för dödande af inteckning — för så vidt det ej är
meningen, att man skall hafva sin egendom intecknad och skuldsatt
i alla tider, och det lär väl ej vara afsigten.
Motionären har ock såsom skäl för, att man borde vidtaga ändring
i detta fall, anfört, att man efter ändringens vidtagande skulle få
lättare att erhålla lan i främmande länder. Den åsigt jag har om
saken är naturligen, att jag för min del icke kan finna, att med
inteckningsförnyelsens borttagande säkerheten skulle blifva större i
utlandet, utan att det snarare skulle blifva tvärtom. Men jag vill
derjemte uttala min synnerliga förvåning öfver det sätt, hvarpå motionären
och de, som med honom instämt, hafva tänkt sig, att den
numera sa moderna satsen k Sverige åt svenskarnek skulle tillämpas i
detta fall. Mig tyckes, att en rakt motsatt princip gör sig gällande
41 N:o 25.
Måndagen den 1 April.
i den sträfvan, som ligger till grund för motionen. Äfven af denna
anledning skall jag bedja att få af fullaste öfvertygelse yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr Ericson i Ransta: Den fråga, som bär föreligger, är efter
mitt förmenande af ganska stor betydelse, och jag tror, att den icke
bör så lätt vika åt sidan, som det sagts, i synnerhet af den siste
talaren. Frågan om inteckningsförnyelsen har icke ringa betydelse
för fastighetskrediten, och då man vet, med hvilket intresse frågan
om ett bättre ordnande af jordbruket och fastighetskrediten i närvarande
tid omfattas, tror jag, att det är af vigt, att denna fråga
icke skjutes åt sidan.
Jag vill icke förneka, att det kan uppstå ganska stora svårigheter
genom borttagandet af de ifrågavarande inteckningsförnyelserna, och
då man hört i synnerhet de inom kammaren varande juristerna uppträda
deremot, så synes det visserligen kunna vara betänkligt att det
oaktadt hålla på de uti ifrågavarande motion framstälda förslag. Men
det har dock framhållits icke blott i dag här i kammaren utan äfven
förut af exempelvis 1867 års komité, att det icke är omöjligt att undanrödja
de svårigheter, som med genomförande af motionärens förslag
kunna vara förenade. Det egentliga skälet, som anförts mot bifall
till motionen, synes vara, att det skulle möta svårigheter att få inteckningar
dödade, men det har blifvit af 1867 års komité påvisadt, på
hvilket sätt detta skulle kunna ske. Det har också påvisats, att åtskilliga
förändringar skulle blifva behöfliga i våra fastighetsböcker och i
inteckningsprotokollen. Jag tror dock, att äfven dessa svårigheter
icke äro så betydande, att de icke kunna med god vilja öfvervinnas.
Jag tror, att man mycket lätt kan undanrödja de påpekade svårigheterna,
och derigenom skulle man, enligt mitt förmenande, hafva tagit
ett godt steg framåt till förbättrande af den i våra dagar så mycket
omhandlade och omtalade fastighetskrediten. Det har ju ådagalagts, och
det lärer man icke kunna bestrida, att penningar skulle kunna erhållas
mot lägre ränta, än som nu gäller, om icke dessa inteckningsförnyelser
förefunnes. Jag vet icke hvarför de små jordegarne eller andra
små fastighetsegare skulle hafva mindre nytta af denna reform än de
stora. Det är visserligen sant, att de små jordegarne icke kunna
direkt vända sig till utlandet för att få sina lån, men om inteckningsförnyelserna
borttoges, så är det ju alldeles tydligt att, likasom de
större, äfven genom sammanslutning de mindre jordegarne kunde
erhålla penningar till betydligt lägre ränta än nu.
Att detta förslag skall möta motstånd från åtskilliga håll, i synnerhet
från bankinrättningar och kassor och till och med från våra juristers
sida, det förstår jag mycket väl. Men jag tror, att detta motstånd
borde vika för tanken på den allmänna nytta, som våra jordegare
och andra fastighetsegare skulle åtnjuta genom ett sådant borttagande
af inteckningsförnyelserna, som ifrågasatts.
Nu har det framhållits såsom ett skäl för afslag å motionen, att
ett sådant förslag som detta redan förut varit å bane och redan af
Riksdagen bifallits, men att Kongl. Maj:t afslagit detsamma. Jag
Om upphäfvande
af
skyldigheten
att förnya
inteckning.
(Forts.)
N:o 25. 42
Om upphäfvande
af
skyldigheten
att förnya
inteckning.
(Forts.)
Måndagen den 1 April.
finner dock icke detta vara något skäl för kammaren att frångå eu
förut uttalad åsigfi utan tvärtom synes det mig vara ett skäl för
kammaren att vidhålla sin öfvertygelse. Om kammaren det gör, så
vore det kanske möjligt för regeringen att finna de utvägar antagliga,
som redan påvisats af den förut i denna fråga tillsatta komité. " Här
hvarken kan eller vill jag upptaga tiden med att anföra de ytterligare
skäl, som tala för motionen, men då jag tror, att frågan är af stor
vigt för jordbruket och fästighetskrediten, så skall jag, herr talman,
be att fa yrka bifall till motionen. Jag har visserligen ingen förhoppning,
att detta förslag skall i år vinna bifall af kammaren eller
Riksdagen i sin helhet, men då jag tror att frågan är af ofantligt
stor vigt och betydelse, har jag dock velat uttala min mening deri
genom att yrka bifall till motionen.
Herr Petersson i Brystorp: Jag skall till en början be att få
instämma i herr Daniel Perssons i Tällberg yttrande, så vidt som
lian talade om, att om det finnes olägenheter af de ifrågavarande
inteckningsförnyelserna, så finnes det väl äfven stora fördelar dermed
förenade. Det händer så ofta, att inteckningar förkomma, icke blott
genom olyckshändelse utan äfven till följd af oförstånd af allmogen,
som tror, att säkerheten ligger icke i det intecknade skuldebrefvet,
utan i det derom utfärdade inteckningsprotokollet. Men till följd
deraf att enligt nu gällande inteckningslag inteckningarna, derest de
icke förnyas hvart tionde ar, do af sig sjelfva, så förekommes den
olägenhet, som eljest skulle uppkomma derigenom att en sålunda förlorad
inteckning för all framtid graverar fastigheten. Nu går det
sålunda lätt att få bort en dylik inteckning eller att få en ny, om
ock med ny datering, men om inteckningsförnyelserna borttoo-es,
skulle det vara ganska svårt och kräfva en kostsam apparat för°att
få inteckningen dödad.
Ett annat skäl emot den föreslagna förändringen ligger deruti,
att, då enligt nu gällande inteckningslag gravationsbevis blott behöfver
omfatta de tio sistförflutna åren, så skulle, om förslaget antoges,
gravationsbeviset behöfva omfatta icke 10, utan 40, ja, ända till 100
år, och hvilka kostnader och besvär skulle icke det förorsaka. Det
är icke lönt^ att försöka få inteckningar belånta utan gravationsbevis;
och då det nu oaktadt all möjlig omsorg händer, att domaren
iitfärdar felaktiga gravationsbevis, så hemställer jag, huru mycket
förtroende man skulle kunna vinna åt dessa gravationsbevis, som omfattade
en så lång tid, och huru man då skulle kunna få lån på sina
inteckningar.
Under sådana förhållanden anser jag för min del bättre, att vi
få behålla lagen sådan som den är, än att få en ny, hvars följder vi
icke kunna beräkna. Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag.
Herr Anderson i Hasselbo] instämde häruti.
Herr Anderson i Himmelsby: Det var med anledning af ett
yttrande af en talare på kopparbergslänsbänken, som jag begärde
43 N:o 25.
Måndagen den 1 April.
ordet. Han sade nemligen, att han icke hört något missnöje med de
ifrågavarande inteckningsförnyelserna. Jag kan då försäkra honom,
att åtminstone på den ort, jag tillhör, råder ett ganska stort missnöje
med inteckningsförnyelserna, och kostnaderna för desamma äro visst
icke så små, i synnerhet hvad beträffar de inteckningar, som Östergötlands
läns hypoteksförening hav såsom säkerhet. Det är lätt att
visa: för hvarje inteckningsförnyelse får man betala till hypoteksföreningen
8 kronor, och har det då, såsom ofta är fallet, tagits flere
inteckningar å smärre belopp i en gård till säkerhet för ett hypotekslån,
så blir kostnaden visst icke så liten, utan tvärtom ganska betydlig;
och häröfver råder, som sagdt, ett stort missnöje inom den
trakt, jag tillhör.
Den nämnde talaren undrade vidare, huru motionären och hans
medmotionärer skulle kunna lösa frågan att förena motionens syfte
med satsen “Sverige åt svenskarne“. Jag har för min del endast
instämt i motionens syfte, hvilket enligt min uppfattning är att få
inteckningarna gällande utan förnyelse samt att bespara de kostnader,
som äro förenade med inteckningsförnyelserna, och fritager mig
således från något annat syfte. Jag tror icke heller, att, om en
förändring i lagen angående inteckningsförnyelse i den riktning,
motionären föreslagit, kommer till stånd, det skulle föranleda dertill, att
inteckningarna sedan endast skulle komma att ligga såsom säkerhet för
utländska penningar. Jag för min del tror, att i detta afseende förhållandena
skulle blifva sådana, som de nu äro, så att den ärade talaren
i detta afseende säkerligen kan vara temligen lugn. I afseende på
frågan om fastighetskreditens stärkande anser jag mig icke vara så
hemma i denna sak, att jag derom tilltror mig fälla något omdöme.
Som nu frågan föreligger, tror jag icke, att det är någonting att
göra åt densamma, och jag skall således icke heller tillåta mig att
göra något yrkande.
Herr Persson i Stallerhult: Af de talare, som yttrat sig till
förmån för den nu föreliggande motionen, har äfven åberopats den
ställning, Riksdagen intog, då den år 1888 aflat sin skrifvelse i
ämnet till Konungen, och att kammaren måtte vidhålla denna sin uttalade
mening. Jag för min del finner, att frågan nu ligger i ett
annat läge, än då den förra gången var före. Sedan dess har den
föredragits inför Ivongl. Maj:t, och föredragande departementschefen
har ju klart och tydligt framlagt de hinder, som ligga i vägen för
vidtagandet af den reform, som Riksdagen begärde. Jag har icke
hört någon af de talare, som uttalat sig i motionens syfte, underkänna
betydelsen af dessa skäl, utan endast hört dem hålla sig till
hvad lagutskottet för sin del anfört, och lagutskottet har endast
åberopat de skäl, som anförts af föredragande departementschefen, då
Kongl. Maj:t hade så goda skäl för att afslå den förändring, Riksdagen
begärde.
Det har af herr Persson i Tallberg framhållits, att, om dessa
förnyelser borttoges, det komme att förorsaka låntagarne lika stora
kostnader att få förkomna och inlösta inteckningar dödade, som nu
Om upphäfvande
af
skyldigheten
att förnya
inteckning.
(Forts.)
N.o 25. 44
Måndagen den 1 April.
Omnpp- inteckningarnes förnyande. Jag tror, att man äfven kan erinra om
Mittel e" anna* kostnad, som komme att kräfvas af låntagare, att, om
att förnya komme till stånd, man da maste lösa gravationsbevis,
inteckning, som skulle omfatta icke såsom nu endast tio år, utan tjugu och
(Forts.) trettio år och deröfver; och det ärja klart, att vederbörande domhafvande
icke skulle kunna utfärda sådana gravationsbevis för samma
lösen, som då de omfatta blott tio år. Under sådana förhållanden
tror jag, att genom den här ifrågasatta förändringen någon lindring
i utgiftsväg icke skulle vinnas.
Bland de skäl, som departementschefen anförde mot reformens
genomförande, var det, att inteckningsböckerna måste tillerkännas
vitsord, innan denna förändring kan vidtagas. Sedan den ifrågavarande
förändringen afslagits af Kongl. Maj:t, har ett sådant förslag
om vitsord åt inteckningsböckerna förelagts Riksdagen, nemligen sisthdet
år. Då väckte nemligen en ledamot af Första Kammaren ett
sadant förslag, men da fans det icke en enda i denna kammare, som
uppträdde till förmån för den motionen. Det är väl ett bevis på, att
kammaren ej vill vara med om en sådan reform.
Enligt min mening är det icke möjligt att vrka bifall till motionen
eller till en lagändring i dess syfte, derest man icke vill underkänna
de skal, som af föredragande departementschefen angifvits, och då
man icke kan underkänna dessa skal, sa lins ej någon möjlighet att
bifalla motionen.
Jag ber att fä yrka bifall till utskottets hemställan.
Häruti instämde herr Larsson i Fole.
Herr Jakobson: Jag ber endast att få yttra några få ord.
Jag har förvånat mig öfver, att min motion rönt så mycket motstånd,
och jag hyser ingen förhoppning om att den skall gå igenom. Jag
ber dock få erinra, att det förr rådt en annan uppfattning både inom
Riksdagen och inom de komite''er, som haft denna fråga om hand.
Derför att den just rönt så mycket motstånd, skall jag be att få
citera några ord, som yttrades af i887 års komité''; “Vår lagstiftning
angående inteckning i fast egendom synes för närvarande ingalunda
stå i jemnhöjd med åtskilliga kontinentala länders och specielt Preussens
lagstiftning. Särskildt är gällande bestämmelse om förnyelse af
fordringsinteckningar en olägenhet hos det nuvarande systemet, hvilken
gör inteckningarna mindre begärliga, än de under andra förhållanden
kunde vara.''
Och vidare skall jag be att fa nämna gent emot hvad här nyss
yttrades om att, derest man genom en sådan lagstiftning sökte bereda
jordbrukarne större lätthet att erhålla penningar, de derigenom
skulle skuldsätta sig mera än som vore nyttigt och slutligen föras
till ruin, att så yttrade sig icke komitén i samma betänkande. Den
säger, att “i betraktande af de förhandlingar, hvilka föregått och
föranledt det komiterade nadigst lemnade uppdrag, synes detsamma
icke från komiterades sida påkalla något yttrande i frågan, huruvida
ett vidsträcktare användande af lånadt kapital är för jordbruks
-
45 N:o 25.
Måndagen den 1 April.
näringen fördelaktigt och med denna närings närvarande .ställning
förenligt.* Det hade komitén icke att yttra sig om, utan den hade
en annan uppgift. “Den fråga, som i första rummet förelegat
komiterade till besvarande, har alltså varit den, huruvida möjlighet
finnes att genom förändrad lagstiftning bereda jordbrukaren lättad
utväg att anskaffa det för näringens bedrifvande erforderliga förlagskapital.
“
Detta blir dock någon skilnad. Icke hade komitén och icke har
jag det syftet — och jag hoppas, att icke heller Riksdagen har det —
att uppmuntra till vidare upplåningar, men en lättnad i låneväg vore
väl nyttig.
Jag begärde ordet hufvudsakligen på grund af ett yttrande af
talaren på kopparbergsbänken, som ville vädja till mig och reservanten
i lagutskottet, huruvida det förenade sig med iakttagande af full
konseqvens från vår sida att väcka och förorda en sådan motion, då
vi som protektionister hålla på ordet “Sverige åt svenskarne*. Jag
förstår mycket väl, att han på detta sätt har velat gifva min motion
en tullpolitisk anstrykning, som den dock i sjelfva verket alls icke
har. För öfrigt har man hört många gånger, då det gält att skydda
jordbruksnäringen, den invändningen: “ett tullskydd har ingen betydelse,
det fins andra hjelpkällor*. Men när man sedan föreslår
andra utvägar, såsom flere gånger skett äfven under denna riksdag,
då man t. ex. föreslår beredande af lättnader i låneväg, då vill man
icke heller gå med derpå. Jag förstår mycket väl denne talares
ståndpunkt i frågan, men om den är rigtig, lemnar jag derhän.
Jag skall icke ingå i något vidare bemötande af de skäl, som
från motsidan blifvit anförda, då de redan förut blifvit bemötta, utan
får endast förklara, att jag vidhåller mitt yrkande.
Herr Ericson i Ransta: Jag skall blott be att få återtaga
mitt yrkande om bifall till motionen och instämma i yrkandet om
återremiss.
Härmed var öfverläggningen slutad; och efter det propositioner
af herr talmannen gifvits å hvartdera af de båda yrkanden, som återstodo,
biföll kammaren utskottets hemställan.
§ 8.
Föredrogs vidare lagutskottets utlåtande n:o 25, i anledning af
väckt motion angående upphäfvande af den personliga folkskoleafgiften.
I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 27, hade herr O. II. Ström hemstält, att Riksdagen
måtte besluta, att den personliga folkskoleafgiften skall upphöra
från och med 1896.
Om upphäfvande
af
skyldigheten
att förnya
inteckning.
(Forts.)
Angående
upphäfvande
af den
personliga
folkskoleafgiften.
N:o 25. 4*5
Måndagen den 1 April.
^häfvande o-, Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
af den Riksdagens åtgärd föranleda. n
personliga
folkskolaaf
giften.
(Forts.)
Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herrar Kardull och P. G. Petersson i Brystorp, hvilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till ifrågavarande motion.
Beträffande detta ärende anförde:
Herr Zetterstrand: Vid de föregående tillfällen under denna
riksdag, då det har varit fråga om afskaffande af personliga afgifter,
hafva till stöd derför åtskilliga skäl blifvit förebragta, och dessa skål
hafva till stor del tillämplighet äfven på denna fråga. Jag vill derför
icke trötta kammaren genom ett upprepande af dessa skal, utan skall
endast anföra några ytterligare skal, som speciel tala för denna skatts
afskrifvande.
Det ena af dessa skäl är det, som återfinnes i skattereglerincrgkomiténs
betänkande på sid. 65. Det lyder sålunda: “Den per
sonliga
folkskoleafgiftens ersättande genom en uttaxering efter förmögenhet
torde så mycket mindre vara obefogadt, som det tydligen
ligger i de mera välmående samhällsklassernas eget intresse, att folkupplysningen
varder så god och omfattande som möjligt, hvarjemte
den obligatoriska folkskoleundervisningen ställer på mindre bemedlade
föräldrar kraf, nog stora och med uppoffring förenade att icke
böra vttterligare ökas med en personlig afgift till folkskoleväsendets
understöd.*
Ett annat skäl är, att då lagen icke bestämmer, att denna folkskoleafgift
skall utgå med visst belopp, utan den endast angifver
vissa maxima, utöfver hvilka skolafgifterna icke må sättas, så har
detta föranledt en ganska stor olikformighet med afseende på ifrågavarande
skatt.
I sådant afseende ber jag att få erinra derom, att i 207 svenska
kommuner folkskoleafgifterna blifvit afskaffade, att det i 109 kommuner
debiteras mindre än 50 öre per man, och i 107 mindre än 25
öie för ({vinna, men att man deremot i 60 kommuner debiterar mera
än oO öre för man och i 63 mera än 25 öre för qvinna, hvarjemte
man slutligen i 49 °kommuner debiterar andra olagliga personliga afgifter.
Det rader sålunda en ganska stor brist i fråga om likformighet,
hvilken brist icke torde kunna undanrödjas på lämpligare sätt än
genom folkskoleafgifternas upphäfvande. Utskottets flertal har emellertid
varit af den mening, att skatten borde bibehållas, och har som
skäl derför hufvudsakligen åberopat två skal, det ena att, om skatten
borttoges, de små jordbrukarne skulle betungas af ytterligare utskylder,
samt det andra, att denna skatt syntes för de mindre bemedlade
icke kunna blifva synnerligen betungande.
Jag vill da försöka vederlägga dessa begge skäl. Hvad det
första skälet angar, nemligen det, att vid skattens borttagande de
små jordbrukarne skulle komma att betungas af ytterligare utskylder,
så hade det varit ganska önskvärdt, om utskottet till stöd för detta
47 N:o 25.
Måndagen den 1 April.
sitt påstående hade sökt åvägabringa någon statistisk utredning, i
hvilket fall utskottet helt visst skulle hafva afstått från det skälet,
och, om mot förmodan detta icke blifvit följden, kammaren åtminstone
skulle hafva kommit i tillfälle att pröfva halten af detta skäl,
hvilket nu icke så lätt låter sig göra.
Emellertid har jag tagit mig friheten att sjelf söka åstadkomma
en utredning uti ifrågavarande hänseende; och har åt denna utredning
det oväntade resultat framgått, att jag funnit, dels att denna
skatt är af ännu mindre betydelse för landtkommunernas jordegare,
än jag tillförene hade förestält mig, och dels att skattens borttagande
icke skulle komma att mera betunga de mindre jordegarne, utan
tvärtom.
Jag vill nu söka att med några siffror ådagalägga detta, ehuru
jag allt för väl känner vanskligheten af hvarje slags muntlig sifferbevisning.
Om man då granskar landtkommunernas inkomster och
fyrktal för 1892, så visar det sig, att de å landsbygden influtna personliga
afgifterna till kommunerna, uppgående i rundt tal till 657,000
kronor, motsvara 2,5 procent af landtkommunernas samtliga inkomster,
uppgående till 26,885,000 kronor, att de vidare äfven motsvara 5,7
procent af sagda kommuners på fyrktalet utdebiterade utskylder,
uppgående till 11,687,000 kronor, vidare att de motsvara endast 20
procent af statsbidragen till folkskolorna, utgörande 3,360,000 kronor.
Det framgår dessutom af denna utredning, att då fyrktalens summa
uppgår till 24,232,000, så kommer hvarje krona personlig afgift
att motsvaras af 37 fyrk, och den personliga afgiften för 1
man och 1 qvinna (75 öre) att sålunda motsvara 273/4 fyrk, hvilket,
som herrarne veta, motsvaras af ett fastighetsvärde åt i rundt tal
4,600 kronor. Sålunda skulle efter medeltalsberäkning de personella
skatternas borttagande medföra skattelindring för egare af fastighetsdelar
under 4,600 kronors taxeringsvärde, och om vi tänka oss, att
en egare af ett till 9,200 kronor taxeradt hemman gifvetvis behöfver
en piga och en dräng, för hvilka han i regeln lärer betala utskylder,
så skulle för honom utgifterna komma att ställa sig lika med förut.
Ökningen skulle komma att inträda, först om denna siffra öfverskredes.
Hvad härefter beträffar det andra skälet, nemligen att det synes,
som om de mindre bemedlade icke skulle vara synnerligen betungade
af denna skatt, så tror jag för min del, att ingen af oss är fullt
kompetent att bedöma den saken. Jag vill icke säga, att utskottet
har orätt, men tror icke heller att utskottet kan säga, det jag har
orätt, om jag påstår motsatsen mot utskottet. Emellertid vill jag
anföra ett exempel, som i någon mån kan vara åt betydelse för afgörande
af denna fråga.
Här har jag i min hand ett utdrag af 1893 års kronouppbördsbok
för Norrköping. Nu vill jag på förhand nämna, att detta utdrag
afser mantalspenningarne och sjukvårdsafgifterna, men naturligtvis
kan man antaga, att förhållandet skall gestalta sig på ungefär samma
sätt med folkskoleafgifterna. Om man då endast tager hänsyn till de
personliga utskylder, som belöpa sig på personer, som icke hafva
Angående
upphäfvande
af den
personliga
folkskolaafgiften.
(Forts.)
N:o 25. 48
Angående
upphäfvande
af den
personliga
folkskoieafgiften.
(Forts.)
Måndagen den 1 April.
beskattningsbar inkomst, och om man vidare icke tager med i räkningen
sådana personers utskylder, för hvilka arbetsgifvaren betalar
skatten, sa ställer sig törhallandet så, att af dylika personliga utskylder,
i Norrköping 1893, vid kronouppbördsstämman erlades endast
405 poster, att genom kronobetjeningen indrefvos 1.217 poster, att
438 poster fingo afskrifvas derför att vederbörande icke anträffades,
och att 1175 poster fingo atkortas på grund af fattigdom m. m.
Det var således endast 121/2 procent, som betalades vid uppbördsstämman,
hvaremot 37 procent fingo indrifvas exekutivt, och 50y2
procent måste af en eller annan anledning af kortas. Nu vill jag icke
säga, att detta nödvändigt bevisar, att skatten är betungande” men
det är åtminstone ett bestämdt bevis för att dessa skattdragande icke
hafva någon ovanligare förmåga eller villighet att betala skatt.
På grund af de skäl jag sålunda anfört, och då de af utskottet
anförda skälen icke synas mig synnerligen vägande, så tager jag mig
friheten hemställa, att kammaren ville, med afslag å utskottets ”hemställan,
bifalla den vid betänkandet fogade reservationen.
Herr Wallbom instämde häruti.
Herr Kardell: I egenskap af reservant vid lagutskottets utlåtande
ber jag att få säga några ord. Jag skall emellertid inskränka
mig till ° att blott tillägga helt litet till hvad den föregående talaren
yttrat, då han, som mig synes, mycket väl utvecklat de skäl, som
kunna anföras för bifall till motionen.
Jag vill anmärka, att folkskoleundervisningen hos oss som hos
andra hyfsade folk icke är allenast ett privat- utan äfven ett mycket
vigtigt statsintresse. De tider äro länge sedan förbi, då det hette,
att okunnighet bland gemene man vore nyttig för det allmänna.
Tvärtom, den moderna kulturstaten tål icke inom sitt sköte några
barbarer; derför är också folkskoleundervisningen obligatorisk. Det
är nog sant, att skolfrågan är ett mycket vigtigt intresse äfven för
den enskilde. Barnen som gå i skolan förvärfva ju der en skatt af
oförvanskligt värde, ur hvilken de vid talrika tillfällen under sin
vandring fram genom lifvet kunna ösa rik välsignelse. Men för fattiga
föräldrar gestaltar sig saken icke alltid på detta sätt. Det kan
mangen gång hända, att förhållandena äro sådana, att föräldrarne
hellre se, att barnen stanna hemma för att genom arbete bidraga till
sitt uppehälle, ån att de gå i skolan. Men då skolgången nu är
obligatorisk, så måste föräldrarne ovilkorligt föda och kläda barnen,
förse dem med skolböcker och öfvervaka deras skolgång ända tills
de blifva 14 å 15 år gamla. Då detta allt är saker, som medföra
betydliga omkostnader, är det af vigt, att man icke pålägger fattiga
föräldrar några afgifter utöfver dem, som äro förenade med de pligter
jag nyss nämnt.
Det hette hos de gamle romarne, att fattigt folk betalar tillräckligt
stora skatter, om de uppfostra sina barn. I sjelfva verket
voro hos romarne, åtminstone i äldre tider, de fattiga befriade från
allt hvad skatter heta och dessutom äfven från militärtjenst. 1 våra
49 N:o 25.
Måndagen den 1 April.
dagar handlar man åtminstone hos oss efter helt andra grundsatser.
De fattiga få här betala ganska dryga indirekta skatter, såsom t. ex.
lifsmedelstullarne, och de få äfven fullgöra en mycket besvärlig och
betungande militärtjenst. Vid sådant förhållande och då man icke
kan tänka sig att nu få dessa bördor aflyftade, borde man väl i stället
vara betänkt på att bereda de lindringar, som kunna göras, om än
dessa lindringar icke blifva så stora.
Det har mot borttagandet af den personliga folkskoleafgiften
liksom äfven mot borttagandet af öfriga personella skatter anförts,
att de äro så små. Det är emellertid ett resonnement, som näppeligen
håller streck. Ty hvad som kan vara litet, till och med försvinnande
litet, för en, det karl vara ganska betungande för en annan.
Herr Zetterstrand gjorde nyss några invändningar mot lagutskottets
resonnement om att, derest ifrågavarande afgift borttoges,
de mindre jordbrukarne derigenom ytterligare skulle betungas. Hans
argumentation lade dervid tydligt i dagen, att lagutskottets skäl icke
hålla streck. Det förefaller mig också, som man redan a priori
skulle kunna bevisa detta. Den mindre jordbrukarens ställning är
ju i det stora hela taget bättre än arbetarens. Om t. ex. den
mindre jordbrukaren mister sin arbetskraft, har dock alltid hans
familj jordegendomen qvar att lifnära sig af. Men går deremot arbetarens
arbetskraft förlorad, försänkes hans familj oftast i sådant
elände, att den näppeligen ens har något hem, der den kan luta
sitt hufvud.
Man talar i betänkandet om, att kommunerna pläga i stor utsträckning
för medellösa medgifva afskrifning af de personella utskylderna.
Ja, detta är nog bra. Jag skulle endast önska, att dessa
afskrifningar icke endast gjordes för en och annan fattig, utan för
alla fattiga; och på denna grund ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.
Med herr Kardell förenade sig herrar Hammarström och Bokström.
Herr Erickson i Bjersby yttrade: Inom utskottet har jag biträdt
den mening, att motionen borde afstyrkas, hvilket också blef utskottets
beslut.
Den förste talaren i ämnet, hvilken yrkat bifall till motionen,
åberopade till stöd för sitt yrkande — utan att likväl upprepa dem —
de skäl, som nyligen i kammaren anförts till förmån för de väckta
motionerna om afskaffande af mantalspenningar^ och rörande borttagande
af den personliga sjukvårdsafgiften. A min sida ber jag att
få stödja mig — också utan att upprepa dem — på de skäl, som vid
samma tillfällen i kammaren anfördes för bibehållande af mantalspenningarne
och sjukvårdsafgiften. Lika med den nämnde ärade
talaren medgifver jag, att den nu föreliggande frågan i viss mån är
likartad med de två ofvannämnda frågorna. Men då så är förhållandet,
antager jag, att kammaren skall vidhålla sin förut uttalade
uppfattning och således anse, att de skäl, som förut anförts för bibehållande
af de båda andra personliga afgifterna, gälla äfven be
Antlra
Kammarens Prat. 1895. N:o 25. 4
Angående
upphäfvande
af den
personliga
folhsholeafgiften.
(Forts.)
N:0 25. 50
Måndagen den 1 April.
Angående träffande nu ifrågavarande, samt af denna anledning finna skäligt
UPPaffdende att bitalla utskottets hemställan, att motionen om upphäfvande af
personliga den personliga folkskoleafgiften ej må till någon Riksdagens åtgärd
folkskoie- föranleda.
aUifttn< ■ 1 ett llanseende skiljer sig dock den afgift, om hvilken här är
(r orts.) fråga, från de förut nämnda andra personliga afgifterna. Den personliga
folkskoleafgiftens påförande beror nemligen uteslutande på
kommunerna _ sjelf va. Såsom herr Zetterstrand nämnde, uttages icke
denna afgift i många kommuner, och i många kommuner bestämmes
den till belopp, understigande maximum, eller 50 öre för man och 25 öre
för qvinna. Att, såsom han också nämnde, i en och annan kommun
skulle uttagas högre sådan afgift, än lagen medgifver, är dock något,
som jag icke känner till. Men om så skulle vara fallet, är det ju
då en lätt sak att fä ändring deri genom att klaga öfver kyrkostämmans
beslut. Och om man icke anför besvär deröfver, bevisar
det väl, att man icke finner denna skatt betungande, utan gerna betalar
den. Min erfarenhet är också den, att man i afseende på denna
afgift icke hör någon klagan ens från den fattigaste arbetare. Den
får icke uttagas hos andra än mantalsskrifna personer, och sådana
personer böra väl anses kunna betala en så obetydlig kommunalskatt
som 50 öre för man och 25 öre för qvinna. Det är afgiftens högsta
tillåtna belopp och således icke någon betungande utgift.
Herr Zetterstrand önskade, att utskottet hade lemnat en statistisk
utredning af frågan för att derpå stödja sin motivering. Jag tror
icke, att någon sådan utredning behöfves. Ty om man tager bort
eu personlig skatt, som drabbar hvarje mantalsskrifven person, och
lägger den uteslutande på dem, som äro uppförda till bevillning, är
det ju tydligt, att dessa då få högre utskylder. Hade jag trott, att
man skulle varit mera belåten med utskottets motivering, om — på
tal om egare till jordbruksfastighet — ordet “mindre* uteslutits,
skulle jag i utskottet hafva yrkat detta; och då hade herr Zetterstrand
ej haft anledning att komma fram med den statistiska utredning, han
nu lemnat, och hvilken för öfrigt icke egen någon betydelse för sådana
kommuner, hvars flesta medlemmar utgöras af hemmansegare,
h vil kas jordbruksfastigheter äro taxerade till belopp, ej öfverstigande
4,000 ä 5,000 kronor. I hvilket fäll som helst äro de af herr Zetterstrand
. anförda förhållanden af ingen betydelse för frågans afgörande. Den
beror på, huruvida hvarje mantalsskrifven person kan anses ega förmåga
att utan svårighet till kommunens utgifter bidraga med denna
obetydlighet och om denna afgift på sådan grund bör påläggas dem.
Att bestrida, att så är förhållandet, är rent nonsens; och förslagen
om borttagande af de så ytterligt små personliga afgifterna kunna
ej enligt min uppfattning anses hafva tillkommit i forsta rummet i
sakligt syfte, utan för andra ändamål. Gifvetvis skulle de, som utgöra
bevillning, blifva mera betungade, om denna afgift skulle utgå
efter fyrk, än de nu äro, då densamma utgöres af hvarje mantalsskrifven
person.
Jag vill, som sagdt, icke upprepa alla de skäl, som tala för bibehållandet
af den lilla personliga afgift, om hvilken här är fråga,
51 N:o 25.
Måndagen den 1 April.
utan skall, herr talman, inskränka mig till att yrka bifall till utskottets
i förevarande betänkande gjorda hemställan.
Herr Petersson i Bry storp: Det kan ju tyckas, som om denna
lilla skatt — den personliga folkskoleafgiften — icke borde vara att
klaga på, då ju föräldrarne sjelfva fått begagna skolan och barnen
få begagna densamma. Men ty värr förhåller det sig så, att denna
skolgång af många anses som en plåga. Det bevisas deraf, att skolråden
ofta hafva mycket att göra för att hålla barnen till en ordentlig
skolgång. Skulle man nu genom borttagandet af denna lilla afgift
kunna vinna en bättre skolgång, skulle det ju vara något, som vore
mycket önskvärdt.
Vid 1888 års riksdag anförde lagutskottet såsom skäl för afslag,
att sedan 1883 sådana förändrade förhållanden icke inträdt, som
kunde förringa giltigheten af skälen för bibehållande af den personliga
folkskoleafgiften. Men jag hemställer till kammaren, om icke
efter år 1888 sådana förändrade förhållanden inträdt, att man med
allt skäl torde kunna borttaga denna afgift.
Utskottet säger vidare, att genom den föreslagna förändringen
de mindre jordbrukarne skulle komma att betungas af ytterligare utskylder.
Men det förhåller sig så, att en liten jordbrukare merendels
har en son och en dotter eller en dräng och en piga, och då blir
afgiften för dessa båda samt för mannen och hustrun 1 krona och
50 öre, och det är ej så litet. Jag försäkrar, att om folkskoleafgiften
skulle komma att utgöras efter fyrk, skulle den blifva mindre betungande
för de små jordbrukarne än hvad den nu är.
Slutligen säger utskottet: Då ifrågavarande afgift icke får sättas
till högre belopp än 50 öre för man och 25 öre för qvinna, synes
densamma för de mindre bemedlade icke kunna blifva synnerligen
betungande, helst kommunerna pläga i stor utsträckning för medellöse
medgifva afskrifning af de personella utskylderna.
Ja, det är sant; men med denna afskrifning tillgår dock bra
ojemnt. Här man vid restlängdens uppläsande kommer till en person,
som ej betalt de personella utskylderna, och det blir fråga om, att
han skall befrias, kan det inträffa, att personen i fråga råkar vara
en handtverkare, som har en liten stuga, som är upptagen i fyrktalet.
Ja, icke kunna vi då befria honom, när han skattar för fyrk; och så
får denna person betala, oaktadt han kan vara i skuld på sin stuga
till halfva värdet och hafva flera barn att hålla i skolan. Jag tror
derför, att denna afgift mycket väl kan borttagas. Det blir i sjelfva
verket mången gång ej större behållning på den, än att det räcker
till skrifarfvode och till ersättning åt den, som skall indrifva
afgiften.
På grund af dessa skäl skall jag, herr talman, yrka afslag å
utskottets hemställan och bifall till herr Ströms motion.
Angående
vpphäfrande
af den
personliga
folkskoleafgiften.
(Forts.)
Häruti instämde herr Ilahn.
N:o 25. 52
Måndagen den 1 April.
Angående Herr Hazén: För min del kan jag icke se annat, än att man
’UPPafdende ^en personliga skatt, hvarom här är fråga, gör större affär,
personliga atl den förtjenar. Jag skulle vilja vara med om att bortvotera både
folkskole- den nu ifrågavarande och andra skatter, om jag vore öfvertygad om,
a/giften. att de icke komme tillbaka. Men denna skatt kommer, om den bortta
orts.) tages, tillbaka, och det är icke säkert, att den då alltid och allestädes
kommer tillbaka på sådana skuldror, som bättre kunna bära den, än
de, som utgöra den i den form, den nu utgår.
Här i Riksdagen förekommer det ena skolförslaget efter det andra,
och det kan nog i och för sig vara nyttigt; men när man sedan på
landsbygden skall börja att praktiskt tillämpa dem och taga dem
efter som förhållandena gestalta sig der på kyrkostämmorna, då först
får man erfara, huru mycken svårighet och huru mycket motstånd
de röna. Det kan finnas rika och lyckliga kommuner, kommuner,
som bestå af stora arbetsgivare och små arbetstagare, der kunna nog
förhållandena i detta afseende vara annorlunda; men i fattiga kommuner,
som icke hafva mera än två å tretusen fyrkar, och der det
tillika finnes en stor folkmängd, der gestaltar det sig mycket annorlunda.
Der behöfver man se efter hvarje inkomst, som man kan få.
Der höres visserligen mycken klagan från fyrkegarnes sida, men jag
har ej hört någon klagan från dem, som bära denna personliga skatt,
åtminstone har jag ej hört något väsentligt från min trakt. Det må
vara, att bördorna på de enskilda kunna vara stora, ty bördor hafva
vi alla, men i detta personlighetens tidehvarf tror jag man kan löpa
in i den faran att allt för mycket underskatta den enskildes bärkraft,
så att denne till slut till och med förlorar sjelfkänslan. Att klaga
och lära andra klaga, det fostrar åtminstone icke till mandom. Man
har likasom i en del andra frågor äfven satt denna lilla skatt i samband
med hvad som passerat i senare tider, och till och med satt
den i samband med försvarsorganisationen. Sådant finner jag för
min del icke lämpligt. Jag må säga, att jag hellre går till myrstacken
och lär mig försvarsväsen, än till sådana riksdagstalare, ty
vid myrstacken lär jag mig, att arbetsmyrorna icke begära något
annat än att, när deras fosterland är i fara, få strida och, om
så påfordras, do för detsamma. 1 anledning deraf kan jag från
den ståndpunkt, jag intager, icke annat än yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr Petersson i Boestad instämde häruti.
Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag kan icke gå så långt som
den siste talaren och söka mina exempel på det område, der han
sökte sina. Ty° det är här fråga om menniskosamhällen, och det blir
väl kan hända någon liten skilnad. Jag kan för min del ej neka till,
att jag anser, att, om någon af de personliga skatterna skall borttagas,
denna afgift, om hvilken här är fråga, är den, som i främsta
rummet bör kunna borttagas. Att den kan undvaras, det bevisas
deraf, att en massa kommuner redan tagit bort densamma; och när
så är förhållandet, tror jag den också kan undvaras öfverallt. 1 den
53 N:o 25.
Måndagen den 1 April.
ort iacr tillhör, är det mycket få kommuner, som hafva qvar denna
skatt. Jas tror således, att det lätt kan låta sig göra att taga bort
densamma, och skall derför be att fa yrka afslag a utskottets hemställan
och bifall till herr Ströms motion.
I detta yttrande instämde herrar Larsson i Berga, Alsterlund
och Olsson i Ornakärr.
Angående
upphäfvande
af den
personliga
folkskolaaf
giften.
(Forts.)
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
enligt de gjorda yrkandena, propositioner delsr på bifall till
utskottets hemställan och dels på afslag dera och bifall i stallet till
den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den torra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering biet
likväl begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och åt kammaren
godkända voteringsproposition:
Den, som bifaller, hvad lagutskottet hemstält i förevarande utlåtande
n:o 25, röstar
Den, det ej vill, röstar
Ja;
Nej.
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit den i ämnet väckta motionen.
Omröstningen visade 78 ja och 64 nej; och hade sålunda utskottets
hemställan af kammaren bifallits.
§ 9.
Slutligen föredrogs Andra Kammarens 3:dje tillfälliga utskotts Om ändrinutlåtande
n:o 14, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till gaHgaUande
Konungen med begäran om vissa ändringar i förordningen angående Jangåend>
försäljning af vin och maltdrycker m. m. den 24 oktober loo5. försäljning
af vin och
maltdrycker
Punkten 1. m. in.
I en inom Andra Kammaren af herr 1). Persson i Tällberg och
37 andra ledamöter af kammaren väckt motion, n:o 162, hade föreslagits:
“att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Majit begära
sådan ändring i kongl. förordningen angående försäljning af vin och
maltdrycker m. m. den 24 oktober 188o, att den skadliga försäljningen
af Öl å vägar matte förhindras”.
Under förevarande punkt hemstälde emellertid utskottet, att
motionen ej måtte föranleda till någon kammarens åtgärd.
N:o 25. 54
Måndagen den 1 April.
Om ändrin -
gar i gällande
förordning
angående
försäljning
af vin och
maltdrycker
m. m.
(Forts.)
Häremot hade reservationer anmälts af herrar M. Alsterlund,
A. 6r. Ericsson i Väsby och C. F. Wallbom, hvilka yrkat bifall till
motionen; samt
af herr H. Amnéus, beträffande motiveringen.
Ordet begärdes af
• H®ry, Persson i Tallberg, som yttrade: Jag skall icke tillåta
mig att klandra utskottet för det resultat, hvartill det i fråga om min
med fleres nu föreliggande motion kommit; ty jag måste väl antaga,
att utskottet åt denna sak gjort, hvad det ansett sig kunna göra.
Men jag kan det oaktadt icke underlåta att vidröra nåora punkter
i utskottets betänkande. n
På sid. 6 i betänkandet säger utskottet: “Den af herrar D. Persson
m. fl. ifrågasatta ändringen i kongl. förordningen angående försäljning
åt vin, maltdrycker, kokadt kaffe och andra tillagade, icke spirituösa
i Shi -rjlnneb^r ett frännåeilde af de åsigter, Riksdagen år 1890 och
1891 i detta ärende uttalat, och i konseqvens dermed ett utdömande
åt den ofvan omförmälda åtgärd i nykterhetens intresse, hvilken Riksdagen
år 1891 gillat och godkänt/ Jag kan icke dela denna utskottets
uppfattning, emedan jag anser, att vi härutinnan hvarken sökt
frångå Riksdagens då fattade beslut och ej heller uttalat något klander
mot den kongl förordningen, som tillkom på grund af detta riksdagsbeslut,
utan vårt förslag afser en komplettering af denna förordning,
ly det har under tillämpningen visat sig, att förordningen icke medfört
de resultat, som man förväntat af densamma. Vi hafva med
afseende derpå i vår motion sökt visa, huru det nu vid försäljningen
a ° malltdlTckel'' fiPoar i många delar af vårt land, huru man der på
mangahanda sätt söker kringgå den kongl. förordningen rörande
denna sak. Det är följaktligen icke derför vår afsigt att denna förordning
skall upphäfvas, utan det är vår afsigt att, såsom också
motionen enigt min tanke tydligt angifver, söka fä densamma kompletterad
för att derigenom få den så effektiv som möjligt.
Vidare anför utskottet, att “motionärerna hafva grundat sin
uppfattning och framställning på vissa antydda missförhållanden och
olägenheter, hvilka de anse icke kunna förebyggas med användande
åt nuvarande lagstiftning i ämnet. Då man här rör sig på ett rent
erfarenhetsområde, hade det emellertid enligt utskottets mening varit
önskhgt, att motionärerna icke nöjt sig med dylika antydningar, utan
förebragt hvad som här behöfves, ett på sakliga undersökningar
grundadt material till belysande af den föreliggande praktiska frågan.
Om ett dylikt material blifvit hopsamladt, bearbetadt och slutligen
allsidigt bedömdt, skulle säkerligen också motionärernas framställning
kommit att rigtas mot ett mera bestämdt och klarare an<nfvet mål
än nu varit fallet. “
Hyad deon utskottets anmärkning beträffar, att vi endast skulle
stödt vart påstående på vissa antydningar, så må jag säga, att vi
icke gjort antydningar, utan framdragit verkliga fakta.'' Vi hafva sagt.
huru det tillgår på mango ställen i landet, och det är således icke på
55 N:o 25.
Måndagen den 1 April.
antydningar, utan på full erfarenhet, som vi grundat vara uppgifter.
Beträffande åter utskottets fordran, att vi skulle komma med tullständig
utredning i detta fall, så tycker jag mig nästan finna, att
utskottet begärt mera, än hvad man rimligen kan begära åt enskilda
motionärer. Och för öfrigt vet jag icke heller, huru utskottet tankt
si er en sådan utredning. Tv någon ölvagnsstatistik torde vi val ännu
sakna, och jag hoppas, att vi länge komma att sakna en sådan. Vi
hafva blott konstaterat, hvad som i verkligheten tilldrager sig, och
Om ändringari
gällande
förordning
angående
försäljning
af vin och
maltdrycker
m. m.
(Forts.)
ansett oss icke kunna mera i detta fall. 0
Hvad beträffar otydligheten och oklarheten i vår motion, sa ar
jacr villig att erkänna, att det för oss varit ganska svårt att framställa
förslaget så tydligt och klart, som vi skulle önskat. Tv vi
hade olika formuleringar i vår motion; men vårt mål är tydligt och
klart, och jag tror, att tydligheten är så stor, att alla veta, hvad vi
vilja. Vi framhålla, huru dessa rusdryckshandteringens vänner söka
på alla sätt dels undgå och dels kringgå de lagar, vi stiftat på detta
område. Vi hade en annan formulering i klämmen, deruti vi föreslogo.
att Kongl. Maj:t skulle förbjuda försäljningen af Öl från vägnar.
Men då kom någon med den rigtiga anmärkningen, att då sätta
blott ölutkörarne ner sina varor å landsvägen och sälja derifrån.
Och nu säger man åter, att om försäljningen kommer att förbjudas
å vägar, så gifves det dem det rådet att lära pa sidan om vägen.
Men i alla händelser har man ju sin väg, der man far fram, och vi
hafva icke sagt, att det skall vara grusade eller af kronobetjening^
godkända vägar; och då är det ju en väg, äfven om man tager sig
friheten att fara på sidan om landsvägen......
Hvad utredningen beträffar, så skulle jag vilja säga, att jag tor
min del anser denna sak så känd bland denna kammares ledamöter,
att jag skulle vilja tillämpa den gamla regeln, att känd sak är lika
god som vittnad.
Vidkommande åter den af utskottets ärade ordförande i reservationen
föreslagna motivering, så är jag villig att erkänna, att lian
deri har vidrört kärnpunkten i de svårigheter,^ som möta oss, da vi
vilja ändra lagstiftningen på detta område, då han nämner, att det
icke finnes någon skilnad mellan Öl och svagdricka enligt den kongl.
förordningen. Och jag erkänner, att, sedan Kongl. Maj:t upptäckt
“konsten", hade jag så när sagt, att icke kunna skilja mellan Öl och
svagdricka, det är ytterst svårt att komma med några strängare bestämmelser
i detta ämne. Dock tror jag icke, att man bör frukta,
att svagdrickskonsumenterna skulle lida något synnerligt intrång, om
vår motion bifölles. Ty huru man än må gilla denna dryck och sa
oumbärlig den än må vara, så är den väl icke så för hvarje ögonblick
oumbärlig, att man behöfver fara ut efter vägarne och sälja, vitan
man torde väl kunna vänta, till dess man kommer fram till målet,
till reqvirenterna. Men, som sagdt, jag skall vara den första att erkänna,
att svårigheter komma att möta här, och jag skall också
erkänna rigtigheten af den anmärkning, som utskottet gjort, att vi
icke framstält bestämda förslag. Deremot hafva vi bestämdt uttalat,
hvad vi vilja, och det tillkommer icke oss såsom motionärer i detta
N:o 25. 56
Om ändringar
i gällande
förordning
angående
försäljning
af vin och
maltdrycker
m. m.
(Forts.)
Måndagen den 1 April.
foll ait stipulera något lagförslag, utan det öfverlemna vi till Sond
?UfVU;Sakeil ä/’ a!t ?on«]- Maj:t klart för sig, huru det
B» f,!, g^r’ oC]l, V1 tafva tankt oss, att om vi kunde få en skrifvelse
till stånd, sa skulle det sedan vara Kong!. Maj:ts sak att göra hvad
som kan goras åt denna sak. Det är med anledning deraf herr tal
S,
''x-n1 Jag ska,1I„be att få.yrka afslag å utskottets hemställan och
bila!! till mm med fleres motion.
Herr Grund ell anförde: Jag ber att få uttala mitt instämmande
i den åt herr Persson i Tallberg m. fl. väckta motionen. Detta ”ör
jag sa mycket hellre, som de af motionären påpekade missförhållandena
a ven forsports , flen landsort, som jag representerar. Man har der
lider de senare aren fatt göra den nedslående erfarenheten att sedan
raväsTntr<fda de faSta ölkrW verkan 8fdÄ$J
i väsentlig man fortagits genom ambulerande krogar, som på lands
p*
«"*
är enHf/aEl''1CSSOn 1.1 Vasl?y: Herr talman- m*ne herrar! Som jag
ar en åt dem som undertecknat denna motion och dessutom är en af
moTionelT ,haif f01irUnein att få deltaSa 1 den ^kottsbehandling, som
motionen undergått, och, som herrarne se, dervid reserverat mig mot
motion ’ S°m D1T fri n11 “ed afseende På herr P^ssons
motion pa grund af den stallning, som jag intagit till frågan så
anser tlag nng skyldig bedja kammaren gifva mig uppmärksamhet’för
behjerta! S™ .jffi " "ker’ ”” gj°rt'' ““
i da? bar s°m sagåt haft tillfälle att följa motionen under hela
aess gång, tor det forsta pa nykterhetsvännernas sammanträden der
man diskutera.^ den, och sedermera i utskottet, och jag har funnit
att det var manga omtvistade förhållanden hela vägen igenom och
att orsaken dertill vant den, att detta är, tycktes det, en alldeles ny
nykterhetsfraga, både för våra nykterhetsvänner och för utskottet
fö 1 n a°r’ icke kommit till allmän insigt om detta sak
förhållande.
l\u ar det sa i vårt land, att de missbruk, som vi söka
förebygga icke uppenbara sig på alla trakter och områden, så att
icKe ens alla ^nykterhetsvänner känna saken i dess helhet. Derför har
det vant svart att fä en motion, som är tillfredsställande, och ännu
svarare att i utskottet komma till enighet. Detta svnes också af
utskottets betänkande.. Vi se, att det finnes reservanter mot det beslut
som utskottet kommit till, och det finnes också reservanter mot
utskottets motivering, för att icke tala om den diskussion, som der
iorsiggatt. Under den diskussion, som försiggått der, har man funnit
• i 0C!‘ taet,TeS också af utskottets betänkande — att motionärerna
icke tydligt framhållit hvad de menat och icke förebragt sådant bevismngsmaterial,
som de bort, eller icke gjort det nog tydligt och
derför har man kommit till det resultat, att man måste afstå motionen;
och man har dessutom åberopat, att vi hafva eu sådan förtraöiig
och präktig lag, att man icke kan finna någon bättre. Jao
-
Måndagen den 1 April.
57 N:o 25.
■vill nu icke säga, att den icke är bra: men att den behöfver vara
bättre, är jag öfvertygad om på grund af erfarenbeten från min egen
valkrets. De missförhållanden, som i min hemtrakt råda i afseende
på ölförsäljningen, äro af ganska betydelsefull och allvarsam art, och
jag önskar, att man icke må komma att få se dem i hvarje trakt på
samma sätt, som vi få se dem; utan hellre önskar jag, att vi på
lagstiftningens väg kunde hämma denna ölflod, sa att den sluppe taga
en allt för stark fält öfver hela vårt land, innan vi vidtagit någon
ändring med den. Ty skall den först utbreda sig öfver heta vält
land. och våra representanter på det sättet blifva öfvertygade, så har
den fört med sig sådana följder, att de vore oberäkneliga.
Det är så i min hemtrakt, att Eskilstuna stad är centralpunkten,
och der finnas ölbyggerier och icke endast bryggerier, utan äfven
öltappare, som uteslutande lefva på att tappa Öl och köra^ ut det på
landet till allmogen och i synnerhet till de ställen, der något större
arbetsföretag kommit till stånd. Vi kunna tänka oss, hvad följden
blir, t. ex. när en ölutkörare oupphörligen, många gånger dagligen,
kommer till ett arbetslag. Vi kunna första, huru det skall inverka
på arbetslaget, och hvilket resultatet skall blifva med afseende på den
fattiga arbetaren. Det är också klart, då en arbetare har så liten
förtjenst, icke mer än 1 krona 50 öre eller 2 kronor om dagen, och
då ölutköraren står till hands från morgon till qväll och trugar pa
honom sina skadliga varor, det är klart, säger jag, att han dels skall
locka arbetaren från arbetet och dels locka honom till att förstöra
sin arbetsförtjenst; hans familjs tillstånd kommer att i betänklig grad
försämras, och det uppstår följder för framtiden, som blifva för kommunen
säkerligen alldeles oberäkneliga.
Till följd af att jag sett saken på nära håll, har jag icke kunnat
undgå att nämna, hurudant förhållandet är. Man tror att de så kallade
nykterhetsvännerna äro tanatici och komma fram med påståenden,
som icke äro annat än svärmerier. För min del vill jag säga, att jag
icke är någon svärmare och icke går med pa nykterhetssaken längre
än jag ser, att det är en beaktansvärd sak. Och det är derför jag
vill framhålla de skäl, som gjort, att jag gått med på denna motion.
Motionären har åberopat en paragraf i vår lag angående ölförsäljning.
Utskottet har också upptagit samma paragraf, och det är
egendomligt nog, att motionären funnit denna paragraf och dess
ifrågavarande moment icke tillfyllestgörande, men utskottet anser det
vara alldeles oöfverträffligt, så att man icke kan få något bättre. Men
jag ber att få läsa upp denna paragraf. Det är den 15 § 2 momentet
af kongl. förordningen angående försäljning af vin och maltdrycker
den 24 oktober 1885, hvilken lyder:
“Om å landet eller i stad utom stadens planlagda område vin
eller maltdrycker kringföras för försäljning, och det visar sig, att
derigenom oloflig iskänkning främjas eller oordningar eljest föranledas,
eger i stad magistraten och pa landet kommunalnämnden att
för viss tid eller för alltid förbjuda den, som kringföringen besörjer,
äfvensom, der omständigheterna dertill föranleda, den för hvars rakning
försäljningen sker, att till afsalu kringföra eller låta kringföra
Om ändringar
igällande
förordning
angående
försäljning
af vin och
maltdrycker
m. m.
(Forts.)
N:o 25. 58
Måndagen den 1 April.
---g---*-- . , . i)------ ----
försäljning utbjuda och alyttra sina tillverkningar inom hus eller å fart.vcr. «
m. m.
(Forts.)
rnagb, an aei icKe oenorves någon bättre, och det är sant, att den
har en mycket stor magt i första hand att förbjuda ölutkörnino-, om
- , 11 ^ ■ J v ill
oordmngar uppstå, men huru långt kommer man med denna paragraf?
Enligt min tanke icke längre med ölutköraren än att, om han gör
sig saker till öfverträdelse af författningen, d. v. s. om han säljer
mindre än 10 liter, kommunalnämnden då kan komma åt honom. I
annat fall kan kommunalnämnden icke tillämpa denna paragraf, och
skulle den kunna komma åt ölutköraren med afseende å oordnino-ar,
som stå i sammanhang med ölförsäljningen, hvad är dermed vunnet?
Den kan i alla händelser icke förbjuda honom att lemna Öl i hus
och på fartyg, och således kunna Indika oordningar som helst uppstå;
ölutköraren far i alla fall lika bra fram och under tiden plockar han
ut sitt ölförråd och befrämjar derigenom eländet, om jag så får uttrycka
mig. Jag har haft tillfälle att se ölförsälningen på nära håll
och jag vet derför huru den tillgår; jag vet präktiga bondgårdar i
mm hemort, som varit hem för frid, enighet, sällhet och kärlek, men
som blifvit ruinerade; jag vet, att familjefäder i några hem — jag
vågar uttala det — tidtals druckit Öl med sina drängar, under det
att arbetet legat nere. Efter någon tid hafva de vaknat till besinning
öfver eländet, så att, när ölutköraren kommit, de hafva saot:
neJ’ jaf? fager icke mera Öl af eder, men ölutköraren har det oaktadt
bedt att han, som kört lång väg, måtte få lägga ölet i källaren för
att der förvaras. Detta är således en list, hvaraf ölutköraren begagnar
sig, och han förmår slutligen husbonden att få ställa ölet i hans
källare, men under tiden kommer det personer till honom, begäret
efter Öl stiger, och det blir återigen ett öldrickande och en supperiod.
Jag har blifvit ombedd af mina valmän att göra allt hvad jag
kunde från den plats, der jag nu står, för att stätja detta missbrukande
af Öl. Förlid et år, då jag kom upp till Riksdagen, tycktes
icke nykterhetsvännerna från alla håll haft rätt insigt om saken, men
i år var det ett väsentligt annat förhållande, ty nu kommer man från
alla möjliga håll och har insigt om, att det är ett ondt, som kommer
att öfversvämma vårt land. Derför tror jag, att vi hafva ett stort
ansvar, om vi, när vi se detta onda, icke söka göra något för att
förhindra detsamma.
Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, utan endast anhålla
att på, de af mig anförda skäl fä yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till den af herr Daniel Persson m. fl. väckta motion.
Herr Bergström: Herr talman! Den ärade talaren och mo
tionären,
som först hade ordet under denna debatt, vände sig deremot,
att utskottet sagt, att motionen innebure ett frångående af de af
Riksdagen aren 1890 och 1891 uttalade åsigter i detta ärende och
i konseqvens dermed ett utdömande af den åtgärd i nykterhetens in
-
59 N:o 25.
Måndagen den 1 April.
tresse, som Riksdagen 1891 gillat och godkänt. Han förklarade, att Om ändrinmotionen
icke innebure något klander mot ifrågavarande förordning, aaJö''rgödning *
utan att den tvärtom åsyftade ett kompletterande åt densamma. angående
Utskottet har dock för sin del icke sagt, att motionen innebar försäljning
något klander mot förordningen i dess helhet, men väl ett klander af'' vin och
mot och ett utdömande af den paragraf deri, hvarom här är fråga, ^
och som år 1891 tillkom i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Riks- (Forts.)
dagens eget uttalande.
Motionären har vidare yttrat, att utskottet skulle hafva antydt,
att det erfordrades en fullständig utredning, innan någon åtgärd från
Riksdagens och regeringens sida borde vidtagas. — Detta har utskottet
icke sagt. Någon fullständig utredning hafva vi icke kunnat begära,
men väl hafva vi kunnat begära att åtminstone från någon af de
landsdelar, som företrädesvis tryckas af det ifrågavarande onda, måtte
förebringas en utredning om att nuvarande lagstiftning icke är fullt
användbar eller kan blifva det genom ytterligare utveckling, utan att
det behöfves en fullständigt ny lagstiftning i detta afseende.
Den förste ärade talaren har medgifvit, att, då denna motion
skrefs, flera olika förslag till formulering vore å bane, men han säde
tillika, att han var öfvertygad om, att af denna motion skulle framgå
fullt klart hvad motionärerna vilja. Det har dock vid utskottets behandling
af motionen varit absolut omöjligt att få fullt klart för sig,
hvad motionärerna vilja.
Om man ser på sista sidan åt motionen, sid. 8, sa finner man,
att motionärerna, efter att hafva förebragt en del anmärkningar beträffande
nuvarande missförhållanden, såga, att ett bättre förhållande
kan vinnas endast genom att förbjuda sjelfva kringföringen åt ifrågavarande
rusdryck till försäljning; men ögonblicket derefter säga de,
att ett bättre förhållande kan ernås genom att åtminstone vidtaga
nödiga inskränkningar i denna handel, och ögonblicket derefter, uti
sista stycket af motiveringen, att de afse att förhindra försäljningen
af vin och maltdrycker frän fordon.
Nu skulle man efter allt detta kunnat vänta att, när motionärerna
komma till klämmen uti sin motion, de skulle yrka, att Riksdagen
af regeringen skulle begära sådan förändring uti lcongl. förordningen
angående försäljning af vin och maltdrycker den 24 oktober 1885,
att denna försäljning, då den sker å väg eller från fordon, skulle förbjudas.
Men de framställa icke ett sådant yrkande, utan de begära endast, att
den skadliga försäljningen af Öl å vägar måtte förhindras, d. v. s.
de göra här en ny distinktion, hvaraf synes framgå att de mena, att
icke all försäljning af Öl å vägar är skadlig. 1 sadant fall är det
dock nödvändigt, i händelse Riksdagen skall skrifva till Kongl. Maj:t,
att Riksdagen urskiljer, hvilken försäljning som Riksdagen anser
skadlig eller icke skadlig, och framhåller, hvilka medel som böra användas
för att fä bort den skadliga försäljningen och endast hafva
den oskadliga qvar.
Det är alldeles tydligt, att, när Riksdagen så nyligen som för
några år sedan begärde en lagstiftning i detta ämne och uttalade sig
för en lagstiftning på grund af regeringens framställning, det är nöd
-
N:o 25. 60
Måndagen den 1 April.
Om ändringar
i gällande
förordning
angående
försäljning
af vin och
maltdrycker
m. m.
(Forts.)
vändigt att uttala sig fullt tydligt såväl i afseende å hemställan som
motivering samt säga ut, i hvilka afseenden man vill hafva en förändring.
• .^®k°ttet hav för ingen del velat förneka, att här förekomma
missförhållanden, särskilt i vissa delar af landet, men utskottet har
icke trott, att en framställning af den allmänna och mångtydiga art
som motionärerna ifrågasatt, skulle leda till något verkligt resultat i
nykterhetens intresse, och jag får för min del säga, att det på visst
satt väckt mm förvåning, att nykterhetsmöten, som nyligen behandlat
denna motion, i stället för att egna densamma en enligt min tanke
välbehöflig kritik, utan vidare gifvit den sitt loford och erkännande.
.Det är klart, att på detta lagstiftningsområde likasom på alla andra
— och framför allt för lagstiftare — är det icke nog, att man vill
förbättra, utan man måste äfven göra klart för sig hvad man vill och
huruledes.
F**1 ,de sk^’ som jag nu anfört, skall jag, herr talman, anhålla
att fa yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Alsterlund: Herr talman, mine herrar! Eftersom jaoreserverat
mig mot det beslut, hvartill utskottet kommit, skall i''a5
be att få säga några ord.
De skäl, som föranledt mig att reservera mig mot utskottets beslut,
äro i hufvudsak desamma, som nyss af herr Daniel Persson blifva
framhållna, och jag skall derför icke upptaga tiden med att upprepa
dem; men jag far i stället erinra om, att konsumtionen af Öl
under det senare årtiondet i betydlig grad tilltagit. Frågar man
efter anledningen dertill, nödgas man svara, att den ligger icke så
mycket deri, att Öl nu mer än förr användes af befolkningen såsom
näringsmedel, utan hufvudsakligen deri, att ölet användes numera såsom
ett njutnings- och berusningsmedel.
* ,HJad nU kringföringen af maltdrycker till försäljning beträffar,
sa hafva trovärdiga personer från åtskilliga delar af landet intygat,
att denna försäljning verkar mycket ondt; och att den har åtminstone
för dem, som hafva begär för starka drycker, samma skadliga följder
i moraliskt och ekonomiskt hänseende som kringförande af spritvaror.
Med bekymmer hafva nykterhetsvännerna erfarit detta soro-Ho-a
förhållande, och det är för att råda bot emot detta onda som ”den
motion, som nu föreligger till behandling, framkommit.
s Jan ar viss pa att, om herrarne nu i dag afslå denna motion,
såsom utskottet hemstält, det skall, innan många år förgått, visa sig,
att vi haft godt fog för densamma, och kammaren skall nog då
också vilja vara med om enahanda steg, som nu af motionärerna i
nykterhetens och sedlighetens intressen föreslagits.
Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, utan anhåller att
fa yrka bifall till motionen.
Herr Jönsson i Mårarp instämde häruti.
„ Herr Ericson i Ransta: Jag är icke någon vän af våldsamma
åtgärder pa detta område, och jag har derför icke kunnat instämma
61 N:o 25.
Måndagen den 1 April.
uti flera af de uti detta afseende väckta motioner, emedan jag anser,
att de hafva allt för mycket inträngt på den individuella friheten.
Men att denna motion har skäl för sig, har jag haft tillfälle att
erfara. Det är i den trakt, som jag tillhör, först på senare åren som
denna erfarenhet vunnits.
Det är som jag säger blott för några få år sedan, som dessa ölutkörare
börjat visa sig i min hemtrakt; men detta ofog har tilltagit
till den grad och visat sig på så många olika håll, att, enligt min
åsigt, dessa kringresande ölkrogar, såsom jag skulle vilja kalla dem,
börjat medföra ganska betänkliga olägenheter.
Jag vet icke, huruvida man genom bifall till denna motion skulle
kunna undanrödja dessa olägenheter, som synas tilltaga ute i bygderna,
men jag har i alla fall velat uttala mig åtminstone p motionens
syfte; och jag hoppas, att man på lagstiftningens område kan
finna en utväg ätt förhindra detta kringgående af lagen. Vi veta
visserligen, att dessa ölutkörare ej hafva rätt att sälja mindre än
10 liter. Men huru skall man kunna kontrollera, att denna föreskrift
åtlydes? Jag har ofta varit i tillfälle att se, huru dessa ölutkörare
slå upp sina buteljer och sälja V3 liter i stället för 10 och det åt
hvar och en, som derom framställer begäran.
Nu säger man visserligen, att det icke är lagens fel, att den ej
tillämpas, men svårigheterna härvidlag bestå i att få en åklagare,
som i dylika fall uppträder och söker tillämpa lagen. Detta är dock
i de flesta fäll omöjligt. .
Jag vill ej framställa något bestämdt yrkande, men da jag vant
i tillfälle att se de olägenheter, som motionen har påpekat, skall jag
be att åtminstone få uttala mig i samma syfte som motionären
gjort.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad. I enlighet med de
gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels pa bifall till
utskottets hemställan och dels på afslag dera och bifall till den
ifrågavarande motionen och förklarade herr talmannen sig anse röstÖfvervigt
förefinnas för den förra meningen. Som votering emellertid
begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
omröstningsproposition:
Den, som bifaller hvad Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott
hemstält i första punkten af förevarande utlåtande n:o 14, röstar
Ja;
Om ändringar
i gällande
förordning
angående
försäljning
af vin och
maltdrycker
(Forte.)
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit den i ämnet väckta motionen.
N:o 25. 62
Måndagen den 1 April.
Efter röstsedlarnes uppräknande befans, att 70 ledamöter röstat
ja, men 73 nej; i följd hvaraf kammaren beslutit, enligt nejpropositionens
innehåll; och skulle detta beslut, jemlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen,
genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.
Punkten 2.
Bifölls.
Jemväl detta beslut skulle pa grund af ofvan åberopade lagrum
genom utdrag af protokollet delgifvas Första Kammaren.
§ io.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr O. W. Lindh i
Defilé under sex dagar från och med den 5 innevarande april.
§ 11.
Justerades protokollsutdrag angående kammarens i dagens sammanträde
fattade beslut; och åtskildes derefter kammarens ledamöter
kl. 11,45 e. m.
In fidem
E. Nathorst Böös.
Tisdagen den 2 April.
63
N:o 25.
Tisdagen den 2 april.
Kl. 3 e. m.
Justerades protokollet för den 2G nästlidne mars.
§ 2.
Upplästes och lades till handlingarne följande till kammaren inkomna
utslag:
Kongl. Maj:ts utslag på de besvär, dels länsmannnen E. O. Frånberg
dels ock hemmansegaren M. E. Helander samt handlandena L. Magn.
Åström och Jac. Eriksson i Strömnäs äfvensom hemmansegarne Er.
Sigurd Bergman, N. P. Eriksson och Olof Ulander i Fiskja i underdånighet
anfört deröfver, att,
sedan, på grund af vederbörande myndigheters derom utfärdade
kungörelser, val till ledamot af Riksdagens Andra Kammare för
Ångermanlands södra domsagas valkrets för tiden intill den 1 januari
1897 blifvit i de särskilda kommunerna inför kommunalstämmornas
ordförande den 16 december 1894 förrättadt och den 31 i samma
månad af domhafvanden afslutadt, dervid hemmansegaren Johan Lindgren
i Galisätter befunnits hafva erhållit de flesta rösterna, samt
domhafvanden i följd häraf förklarat, det fullmagt att för valkretsen
vara riksdagsman i Andra Kammaren under ifrågavarande tid skulle
för Lindgren utfärdas,
och hemmansegarne A. Ramstedt i Bergom, D. Sundin i Gumås
och Olof Bergman i Hjelta samt P. Westman och P. O. Westman,
båda i Strinne, hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesternorrlands
län öfver valförrättningen anfört besvär under yrkande, att, som
vid rösternas aflemnande i Gudmundrå den 16 berörda december olagligen
tillgått, ity att en del röstande icke sjelfve direkt lemnat sina
röstsedlar, utan dessa genom flera personer sändts till valurnan, att med
få undantag alla valsedlar mottagits af eu person, som öfverbringat dem
till valurnan, samt att röstsedlarne icke blifvit af kommunalstämmans
ordförande öppnade och upplästa, hvilket i stället verkstälts åt andra
personer utan kontroll, alla i Gudmundrå afgifna röster måtte frånräknas
och P. Westman i Rossvik, som varit i röstetal närmast, anses vald eller,
om detta icke kunde bifallas, valet förklaras ogildt och nytt val anställas,
Kongl. Maj:ts befallninghafvande genom utslag den 28 januari
1895 sig utlåtit, att som upplyst och vitsordadt vore, att vid ifråga
-
N:o 25. 64
Tisdagen den 2 April.
varande, inför ordföranden i Grudmundrå sockens kommunalstämma
den 16 december 1894 hållna valförrättning så tillgått, att, sedan
kommunalstämmans vice ordförande jemte kommunalnämndens ordförande
anmodats att såsom kontrollanter taga plats vid valförrättarens
bord, pa hvar sin sida om denne, de röstande efter upprop framträdt
till förrättningsbordet och, på valförrättarens anmodan, hvar efter
annan aflemnat sina valsedlar till kommunalstämmans vice ordförande,
som derefter nedlagt valsedlarna, i mån af desammas aflemnande, i
valurnan, samt att, efter det samtliga afgifna valsedlar sålunda blifvit
i valurnan nedlagda, dessa, en i sender, blifvit, vexelvis af kommunalstämmans
vice ordförande och kommunalnämndens ordförande ur valurnan
upptagna, af dem högt upplästa samt derefter aflemnade till
valförrättaren, som slutligen inlagt dem i ett konvolut, hvilket af
valförrättaren förseglats; alltså och då af hvad sålunda förekommit
framginge, att de af valförrättaren mottagna valsedlar icke blifvit af
de röstegande sjelfve utan af andra personer till valförrättaren aflemnade,
och vid sådant förhållande samma valförrättning icke försiggått
i grundlagsenlig ordning, upphäfdes i dess helhet det öfverklagade
riksdagsmannavalet och förordnades, att nytt val af riksdagsman
i Andra Kammaren för Ångermanlands södra domsagas valkrets skulle
i laga ordning ega rum;
öfver hvilka underdåniga besvär Ramstedt, Sundin, Olof Bergman,
P. Westman och P. O. Westman i underdånighet sig förklarat;
med Kongl. Maj:ts högsta domstol beslutet; gifvet Stockholms
slott den 27 mars 1895.
Kongl Maj:t har i nåder låtit sig föredragas ofvanberörda underdåniga
besvär; och enär det icke blifvit styrkt, att, på sätt i de öfver
valet anförda besvären uppgifvits, en del "af de röstande icke sjelfva
utan genom mellanstående personer aflemnat sina röstsedlar i valurnan;
ty och då förfarandet vid valförrättningen, sådant detsamma,
enligt hvad handlingarna utvisa, varit af valförrättaren anordnadt,
icke kan anses emot lag stridande, pröfvar Kongl. Maj:t lagligt att,
med upphäfvande af öfverklagade utslaget, ogilla de hos Kongl. Maj:ts
befallningshafvande anförda besvären och fastställa det öfverklagade
valet. Det vederbörande till underdånig efterrättelse länder.
Under Kongl. Maj:ts sekret.
(Sigill.) A. E. Sjöstrand.
3.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr C. G. Andersson i Skeenda under 12
n friherre W. von Scliwerin , 9
„ R. Darin ......................... „ 10
„ O. Erickson i Bjersby...... „ 13
„ P. Nilsson i Tönnersa ... „ 12
„ A. Olsson i Tyllered ..... „ 12
„ A. Andersson i Backgården „ 14
dagar fr. o. m. den 4 dennes,
65 N:o 25.
och
Tisdagen den 2 April.
herr N. Boström ................ under 14 dagar fr. o. m. den 4 dennes,
, O. A. Johansson i Dingle „ 12 „ » ” « ”
, J. Eliasson .................. » 10 » » " „ ”
„ P. G. Petersson i Brystorp „ 10 , » » ° ”
„ P. O. Larsson i Mörtlösa B 10 , » ” o ”
„ C. Rydberg ........ , 10 » * » ® *
„ C. A. Kumlin ............ , 10 , » ” |? ”
, P. Pehrsson i Norrsund » 9 » « ” p ”
„ .4. Pein ____________________i— » 12 , » * ”
„ C. A. Andersson från
Malmö........................ * 10 » » ’ i ’
, S. P. Brulin............... » 14 » » ” 1 ”
„ P. Pehrsson i Törneryd „ 12 » » » ’ *
, ,7. Bengtsson i Gullåkra „ 12 B ’
. il/. Dalin...................... » 12 » » ” ”
§ 4-
För motions afgifvande hade sig anmält herr O. M. Höglund,
hvilken nu aflenmade en motion, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående bidrag till bestridande åt kostnaderna for en allmän
konst- och industriutställning i Stockholm ar 18J7.
Denna motion, som erhöll ordningsnummer 174, begärdes på
bordet och bordlädes.
§ 5.
Till bordläggning anmäldes statsutskottets utlåtanden:
n:o 10, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel, omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna,
n:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts framställningar i fråga om
anslag till uppförande af nya kasernetablissement m. m.; och
n:o 49, i anledning af Kong]. Maj-.ts proposition om anordnande
af ett isoleringsstall vid veterinärinstitutet i Stockholm m. m.
Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit tva gånger
bordlagda.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,ir> e. in.
In fidem
E. Nathorsl Böös.
Andra Kammarens Vrot. 1895. N:o 25.
5