RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1895:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1895. Andra Kammaren. N:o 22.

Onsdagen den 27 mars.

Kl. 1 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 20 innevarande mars.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande protokoll, som upplästes:

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen
för kongl. justitiedepartementet den 27 mars 1895.

Tjenstförrättande extra polisuppsyningsmannen Andreas Vilhelm
Styrlander i Sollefteå hade aflemnat fullmagt, utvisande att han vid
riksdagsmannaval, som den 17 innevarande mars hållits i Ångermanlands
mellersta domsaga, blifvit utsedd till ledamot af Riksdagens
Andra Kammare för tiden till den 1 januari 1897; och sedan berörda
fullmagt funnits vara i föreskrifven form utfärdad samt vidare granskats
af vederbörande fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret,
utan att desse mot fullmagten framstält någon anmärkning, beslöts,
att protokoll öfver hvad sålunda förekommit skulle meddelas Andra
Kammaren, hvarjemte fullmagten skulle till Kammaren öfverlemnas
för att hållas Styrlander tillhanda.

In fidem

Albert Petersson.

Uppå derom af herr talmannen framstäld propostion beslöt
kammaren att jemväl för sin del godkänna herr Styrlanders behörighet
att taga plats bland kammarens ledamöter; hvarefter protokollet
lades till handlingarne; och skulle den aflemnade fullmagten genom
kammarens kanslis försorg till herr Styrlander återställas.

8 3-

Herr statsrådet m. in. V. L. Groll aflemnade följande Kongl.
Maj:ts propositioner till Riksdagen, nemligen:

Andra Kammarens Prof. 1895. N:o 22. 1

5:o 22.

Om w/?phörande
af
allmänna
hypoteksbanken
och
inrättande af
en ny hypoteksinstitution

under statens
förvaltning och
garanti, m. m.

Onsdagen den 27 Mars.

angående bidrag till bestridande af kostnaderna för en allmän
konst- och industriutställning i Stockholm år 1897;

angående tillägg till lagen angående skydd mot yrkesfara den
10 maj 1889;

angående pension å allmänna indragningsstaten åt kartografen
Carl Edvard Dahlman;

om vissa ändringar i gällande förordning angående vilkoren för
försäljning af bränvin och andra brända eller distillerande spirituösa
drycker; samt

angående uppförande af nytt landsstatshus i Luleå.

Dessa propositioner bordlädes till nästa sammanträde.

§ 4.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 16, till Konungen i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående förhöjning af tullen å spanmål, m. m.

§ 5.

Föredrogs och bordlädes för andra gången Andra Kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 13.

§ 6.

Till behandling förelåg sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande n:0 3, i anledning af väckta motioner dels om upphörande
af allmänna hypoteksbanken och inrättande af en ny hypoteksinstitution
under statens förvaltning och garanti, dels om skrifvelse till
Kongl. Maj:t angående utredning af möjligheten och sättet för inbetalning
i förtid af äldre lån från hypoteksförening eller nedsättning
af räntan derå, utan betungande vilkor för låntagare.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att ifrågavarande motioner,
väckta, den ena inom Första Kammaren, n:o 30, af herr C. P.
af Burén, och den andra inom Andra Kammaren, n:o 80, af herr
P. O. Lunäell, m. fl., icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning häraf anförde:

Herr Lundell: Bland de åtgärder, som föreslagits till jordbruksnäringens
upphjelpande har en förbättrad jordbrukskredit eller åvägabringande
af lägre räntor å i jorden intecknad skuld länge intagit ett
framstående rum, icke allenast i vårt land, utan äfven i våra grannland
Danmark och Tyskland. Sålunda hafva upptagits i det af preussiska statsrådet
nyligen antagna program för jordbrukets upphjelpande,i punkterna

N:o 22.

Onsdagen den 27 Mars.

2 och 5, åtgärder på myntpolitikens och kreditorganisationens område. Om uppI
Danmark svnes ock, att landets kreditföreningar genom nyligen hiirande a.f
skedda konvertcringar lyckats nedbringa räntorna å jordbruksfastighetslån
till omkring 3 proc. I vårt land är dock ställningen i banken och
afseende på räntan å jordbrukslån vida sämre än i våra grannländer, inrättande a/
till följd af det olyckliga sätt och de betungande vilkor, hvarpå vår ny hypotehsjordbrukshypoteksbank
upptagit sina lån. En genomgående otur har ,,1’a‘erTtTtens
följt den vid nästan alla dess låneoperationer: höga räntor, förr ältning och

kapitalrabatter och långa tider för konverteringsrätt. Denna otur synes garanti, m. m.
ock hafva följt vår allmänna hypoteksbank in i dess allra sista åt- (Forts.)
görande. Man fäste nemligen stora förhoppningar vid, att betydande
räntelindringar skulle kunna åvägabringas, då under åren 1895 och
1897 mer än 120 millioner kronor eller bortåt halfva hypoteksbankens
skuld var konverterbar, och att man för detta belopp skulle
komma i åtnjutande af penningemarknadens gällande räntefot; men
tyvärr har denna förhoppning till betydande del gått om intet, i det
hypoteksbanken, till följd af några bankirers erbjudande, beslöt sig
för att redan före förfallotiden under förra året till 4 proc. ränta
omstämpla största delen af angifna obligationer samt förlänga tiden
för sin rätt till uppsägning med tio år. Riksgäldskontor åter har
vid konvertering af ett obligationslån detta år låtit omstämpla sina
obligationer till 3 17 proc. ränta och ändå betingat sig en mellangift
å b''., proc. Lyckligtvis både hypoteksbanken af de för omstämpling
bestämda 120 millionerna icke hunnit låta omstämpla mer än omkring
SO millioner, när den ansåg sig böra stoppa den affären. Men
hade hypoteksbanken gjort en lika lyckad konvertering som riksgäldskontoret,
skulle den på det konverterade beloppet hafva haft en
ökad vinst på 400.000 kronor årligen, hvilken nu är bortkastad för
minst tio år.

Yi finna sålunda, att om hypoteksbanken, som utskottet säger,
bär samma kredit som staten, så har den dock sin gamla otur qvar
vid sina låneoperationer, och på den oturen få låntagarne sitta emellan.
Hade de omförmälda 120 millionerna omstämplats till 3 1... proc.
ränta, skulle en räntenedsättning till 4 proc. på de af mig m. fl. i
motionen angifna vilkor kunnat ske snart nog utan allt statens ingripande,
men det hoppet är nu förbi. Att något behöfver göras
för lindrande af låntagarnes betryck, och att låntagarne finna sin
ställning ganska svår, derom bära nog de många petitionerna och
motionerna tydligt vittnesbörd. Det sammansatta utskottet, som vid
denna riksdag behandlat angifna motioner, hänvisar dock de lidande
blott helt och hållet till sig sjelfva och gör den nog svarta täflan
ändå mörkare, då det säger, att för en räntenedsättning till 4 proc.
skulle fordras att af statsobligationsfonden använda 30 millioner, oaktadt
vi föreslagit, att låntagarne skulle bidraga med mer än 10 millioner.
Vore det så, vore låntagarne ännu sämre ute, än de verkligen
äro; men så illa kan det då icke vara, enär kapitalrabatterna vid
innevarande års slut efter uppgjord amorteringsplan icke kunna uppgå
till mer än omkring 18 millioner kronor och obligationsräntan
icke öfverstiga 4 proc., hvadan, om låntagarne betala 10 millioner

N o 22.

Onsdagen den 27 Mars.

Om upphörande
af
allmänna
hypotek»-banken och
inrättande af
en ny hypoteksinstitution

under statens
förvaltning och
garanti, m. m,

i Forts.)

af dessa kapitalrabatter, bristen icke kan öfverstiga, men sannolikt
måste ..understiga 8 millioner.

Öfver ett annat af utskottets yttranden vill jag äfven anmärka
något, nemligen öfver yttrandet, att riksbanken icke kan grunda en
sedelutgifning på jordbruksinteckningar. Då detta går för sig i de
enskilda bankerna, måtte det väl gå för riksbanken. Frågan är blott
att ej öfverskrida ett lämpligt belopp, och detta bör lättare kunna
regleras åt en bank än af flere.

Väl torde icke utan skäl anmärkas, att jorabrukarne fått sig
tillerkända så betydande fördelar genom de efter vår motions afgifvande
åsätta höga spanmålstullarne. Men det är långt ifrån alla
jordbrukare, som af dessa kunna draga någon betydande fördel, huru
välgörande de än kunna vara för ett stort antal. De jordbrukare,
som för sina räntors betalande äro hänvisade till de inkomster de
kunna taga från mejerihushållning, försäljning af djur eller ladugårdsprodukter
i öfrigt, eller som icke försälja annan spannmål än hafre,
kunna draga ringa fördel af spanmålstullarne, men äro i följd af
nedgående konjunkturer å dessa produkter i svårt betryck, då de
skola betala oskäligt höga räntor på sina under helt andra konjunkturer
upptagna lån, hvadan för dessa jordbrukare ganska väl behöfves
den lindring, som kan beredas genom att räntan å deras skuld bringas
i nivå med den gällande räntefoten.

I öfrigt vill jag hänvisa till hvad i motionen är anfördt. Val
inser jag, att stora svårigheter förefinnas att afhjelpa det öfverklagade
onda, men jag är öfvertygad, att de angifna svårigheterna äro af
så betydande och genomgripande beskaffenhet för ett så stort antal
af landets befolkning, att statsmagterna icke kunna längre tid undandraga
sig att egna saken sin allvarliga uppmärksamhet, äfven om för
tillfället intet kan åtgöras.

Herr Ekströmer: Herr talman, mine herrar! Då jag i detta

änme väckt en motion uti samma syfte som herr af Buren, fastän
jag föreslagit skrifvelse till Kong!. Maj:t med anhållan om utredning,
ber jag att få yttra några ord i sammanhang med förevarande
motioner.

Det klagas ju allmänt öfver jordbrukets betryckta ställning, och
det lärer väl icke finnas någon, som vill bestrida, att denna klagan
är berättigad. Men om så är förhållandet, torde äfven statsmagterna
böra försöka att lätta denna ställning på sådana områden, der det
ken ske utan någon uppoffring från statens sida. Ett sådant område
är det, som berör jordbrukskrediten och de dermed sammanhängande
ränteförhållandena. Jag tror, att vi litet hvar måste erkänna, att den
ränta, som betalas för lån å jordbruksfastigheter, ställer sig mycket
hög i förhållande till den ränta, för hvilken bypoteksbanken och staten
kunna upplåna penningar. Yi veta nemligen, att för närvarande
stå hypoteksbankens ''i 1/2 procent-obligationer i 102 procent samt statens
dylika i ungefär samma kurs, och statens 3 procent-obligationer
noterades vid förra årets slut på Londons börs till 07 proc., d. v. s.
nära pari. Med andra ord, staten och hypoteksbanken kunna upplåna
penningar mot en ränta, liggande mellan 3 och 3 1j2 proc., under

>'':o 22.

Onsdagen den 27 Mars. 5

det att, om vi se på den ränta, som betalas för lån mot säkerhet Om uppaf
jordbruksfastighet, vi finna, att denna ränta icke går under 4 proc.

— och det är en ränta, öfver hvars höjd man ju icke behöfver klaga — hypotehmen
i allmänhet vexlar den mellan 4 och 5 proc. och kanske stiger banken och
deröfver. Huru vigtigt det skulle vara att kunna nedbringa denna inrättande af
ränta framgår deraf, att den intecknade gälden i fastigheten på«»ny hypoteslandet
utgör mer än en milliard kronor. Statistiken angifver icke,
huru stor andel af denna gäld faller på jordbruksfastighet, men jag förvaltning och
tror, att man kommer sanningen nära, om man antager, att denna garanti, m. m.
del icke understiger 800 millioner kronor. Af säkerheterna härför inne- (Forts.)
hafva hypoteksföreningarna ungefär 350 millioner i rundt tal i inteckningar
såsom säkerhet för en skuld af 280 millioner i rundt tal,
d. v. s. det finnes obegagnade säkerheter till belopp af omkring 70 millioner.
Denna skuld å 280 millioner år fördelad på 72,000 delegare,
d. v. s. låntagare, hvilket visar, att lånebeloppen i allmänhet äro
ganska små. Det är mest mindre bemmansegare, som hafva dessa
lån, och det skulle derför vara af stor vigt, om man kunde nedbringa
räntan för dessa små jordbrukare, som hafva svårt att placera sina
säkerheter i allmänna kassor; de ligga på landet och hafva icke tillfälle
dertill. Det är just dessa innehafvare af små hypotekslån, som
lida de största olägenheterna i afseende å räntan. Vi veta, att den
gamla räntan å hypotekslån är 5 proc., men om man genomser hypoteksföreningarnas
historia, så finner man, att då räntan var 5 proc.,
afdrogs oaktadt denna räntans höjd vid utlemnandet af lånebeloppen
en ganska hög kapitalrabatt, så att räntan i sjefva verket uppgick
till 7, ja, ända till 8 proc. och kanske deröfver. Man kan ju lätt
tänka sig, att jordbruksnäringen icke kan bära en sådan ränta. Nu
([varstår denna höga ränta, som betingades under de dåliga penningetiderna,
ännu såsom eu naturlig följd deraf, att alla dessa hypotekslån
äro amorteringslån, stälda på afbetalning under lång tid, vanligen
40 år. Visserligen har efter tillkomsten af 1890 års förordning hypoteksbanken
sökt att tillmötesgå delegarne, i det att för omsättning
af de gamla lånen inrättats 4 3/4 proc. lån med V4 proc. amortering.
Hypoteksbanken bär således visserligen å ena sidan nedsatt annuiteten,
men å andra sidan hafva låntagarne derigenom bundits vid den
gällande räntan i ytterligare 00 år. Der finnes väl numera också
en annan låneform, nemligen 4-procent fasta lån, men de äro så visligen
inrättade, att ingen kan begagna sig af dem, derför att hypoteksbanken
har bestämt, att säkerheten för dessa lån skall ligga inom
en tredjedel af fastighetsvärdet, och det är ju gifvet, att, då en låntagare
skall omsätta ett 5 procent-lån till 1 3jt proc. och skall taga
ett fyllnadslån för den Överskjutande säkerheten, så kommer denna
aldrig att falla inom en tredjedel af värdet, och således kan ingen
begagna sig af dessa I procent fasta lån, utan låntagarne äro så att
säga insnärjda i hypoteksföreningens garn för ytterligare 00 år med
denna höga ränta. Det vore ju önskligt, om man kunde afhjelpa
dessa olägenheter med de gamla lånen, men för min del har jag
icke kunnat inse, att d<itta vore modigt från statens sida, utan det
måste åstadkommas genom sä småningom skeende konverteringar
hvarigenom hypoteksbanken kunde återvinna hvad den förut förlorat,

K:o 22, 6 >'' ä Onsdagen den 2i Mars,

Om upp-'' De delegare, som innehafva de gamla lånen, fn alltså nöja sig med att
h.Allmänna hafva dem octl afvakta möjligheten att, i den mån hypoteksföreninAypoeX-
garna kunna förtjena nog på konverteringarna, räntan blir nedsatt,
banken och Att detta går mycket långsamt, kan hvar och en förstå.
inrättande af Men det finnes ännu, såsom jag nyss nämnt, Överskjutande
säkerheter till belopp af 70 millioner, som hypoteksföreningarnn inneunder
statens hafva, och utom de 350 millioner säkerheter, som ligga hos hy poteksförmttningoch
föreningarna, finnes det väl omkring 450 millioner i den allmänna
laranti, n>. m. marknaden. Det synes nu, som om man, varnad af den dåliga er(Forts.
) farenhet man vunnit om de långa amorteringslånen, skulle vilja slå
in på en annan väg och försöka hjelpa de delegare, som omsatt sina
lån, till att få s, k. stående lån för den Överskjutande säkerheten.
De lån, som jag för min del skulle anse vara de lämpligaste för
jordbruksnäringen, vore sådana stående lån inom halfva fastighetsvärdet
och utan någon bestämd amortering, utan betalbara alldeles
såsom kassalån efter viss tids uppsägning. Och framför allt skulle
de icke utlemnas mot kapitalrabatt, hvilket alltid försvårar återbetalningen,
ty låntagaren gör ju derigenom en direkt förlust. Dessutom
skulle de utlemnas mot en räntefot, lämpad efter räntefoten i den
allmänna marknaden. Jag föreställer mig, att om, såsom nu upp gifvits,

hypoteksbanken kan låna upp mot 3 b, proc., böra hypoteks föreningarna

kunna lemna lånen mot 4 proc. utan något tillägg för
omkostnader, under det att deremot nu, då de nya 4 procent-lånen
utlemnas, först afdrages kapitalrabatt å 4 proc., och dertill skall
låntagaren betala omkostnader, som äro olika hos föreningar, men

t. ex. i Småland gå till 1proc. om året. Det blir ju ganska derå

lån i alla fall.

Jag får säga att jag haft mycket svårt att tänka mig, att hypoteksbanken
ville ingå på en ny plan, och det har visat sig att den
alltid gjort svårigheter. Två komitcer hafva varit tillsatta, den ena
år 1886 — den s. k. välfärdskomitén — den andra år 1838 uteslutande
för hypoteksväsenaet, men om man låser deras förhandlingar,
så skall man finna, att hypoteksbanken icke varit villig att på något
sått tillmötesgå de komiterades önskningar med afseende å de fasta
lånen. Det är derför jag ansett det vara nödvändigt, att staten skulle
med sin kredit träda emellan och inrätta en särskild låneanstalt för jordbruket
för att lemna sådana lån och att staten skulle tillse, att staten
finge fullgod säkerhet för dessa lån. Jag är viss om att staten icke
skulle förlora något på denna anstalt, men jag medgifver å andra
sidan, att förordningen angående allmänna hypoteksbanken icke lägger
några hinder i vägen för att inrätta en särskild afdelning inom hypoteksföreningarna
för tillhandahållande af sådana lån, och ju mera jag
satt mig in i denna fråga, desto mera har jag förnummit, att det finnes
ett starkt motstånd mot att inrätta en statens jordbrukskreditanstalt. Jag
vet egentligen icke hvarför. Jag har icke kunnat finna någon fara för
staten häri, men ett faktum är, att ett sådant motsånd finnes och att
det blir förenadtmed mycket stora svårigheter att genomdrifva inrättandet
af en sådan anstalt. Det är derför jag tror, att man kanske borde
slå in på den andra vågen, nemligen att inom hypoteksbanken bilda eu
särskild afdelning för sådana lån utan kapitalrabatt och mot eu rånte -

Onsdagen den 27 Mars. 7

fot, som vore lämpad efter den i allmänna marknaden gällande, med
tillägg af en afgift, som kunde beliöfvas för betäckande af omkostnaderna.
Jag tror då, att man skulle komma till en ganska fördelaktig
räntesats.

Jag har emellertid, herr talman, icke något yrkande att göra.

Herr Bergendahl: Det är nog sant, att det är ganska hårdt

för dele<rarne i hypoteksföreningarna att betala en så hög ränta, som
de nu göra. då räntefoten sjunkit så lågt, men det ligger, icke inom
möjlighetens gränser att för närvarande få någon ändring i detta

förhållande. , ,

Med den utredning, som föreligger i bankmspektorens berättelse
den 31 sietlidne december, tycker jag,"att herrar motionärer bort blifva
tilifredstälda, då de uti denna finna besvarade de frågor, som de
framkastat i sin motion, och af denna utredning framgår det ju, att
det är alldeles omöjligt att vidtaga någon åtgärd i motionens syfte.

Men icke hade jag behöft begära ordet för att påpeka detta,
utan jag föranledes dertill af de anmärkningar, som den förste ärade
talaren “framstälde mot de låneoperationer, som bvpoteksbankens styrelse
företagit. Hvad nu beträffar de lån, som upptagits för längre
tid tillbaka, så kan jag ge honom rätt uti hans uppfattning angående
1879 års lån, och anser jag till och med att epitetet »otur», hvarmed
han betecknade bankstyrelsens åtgärd härutinnan, vara ett allt för lindrigt
uttryck. Beträffande deremot samme talares anmärkningar mot lånekonverteringarna
1893 af såväl återstoden af lsTS års lån som lånen
af 1880 och 1883, så protesterar jag mot dessa, i sammanhang hvarmed
jag vill påpeka, att det icke är hypoteksbankens styrelse ensam,
som af gjort dessa, utan styrelsen har beslutit dem i samråd med
delegerade från alla sveriges hypoteksföreningar; och då dessa ombud
valt”på hypoteksföreningarnas bolagsstämmor, och man väl får antaga
att föreningarna valt sina bästa män för att representera deras intressen,
så“kan med fullt fog sägas, att hypoteksföreningarna hafva
o-illat dessa finansoperationer. Derför anser jag, att talarens klander
mot hypoteksbankens styrelse härutinnan ej värk rigtigt på sin plats.

Nu o-aller ju frågan egentligen, när kapitalrabatterna skola kunna
afskrida,0och i afseende härå antager man, att detta icke lärer kunna,
ske under någon kortare tidrymd än 10 a 12 ar, men detta hindi ar
icke att 1897,“efter då företagna konverteringar räntan något kan nedsättas,
men föreställer jag mig, att det skall anses lämpligare härmed
dröja ytterligare några år för att då kunna göra en mera effektiv
råntenedsättning.

Herr Ivihlberg: Man må icke förundra sig deröfver, att man

under nuvarande för jordbruket så ogynsannna förhållanden på alla
områden söker efter hjelpmedel för jordbruket. Så har äfven uppmärksamheten
rigtats på jordbrukskrediten, och man har trött, att
man genom reformer i hypoteksbankens och hypoteksföreningarnas
styrelse och organisation skulle kunna åstadkomma värdefulla bestämmelser
i afsigt att få billigare lånevilkor. Denna tanke har nu fått
sitt uttryck inom Riksdagen genom herr Ltindells m. fl. och
igenom herr af Burens motioner.

Ji:o 22.

Om upphörande
af
allmänna
hypoteksbanken
och
inrättande af
en ny hypotek sinstitution

under statens:
förvaltning och
garanti, m. nu
(Forts.)

3f;o 22.

■Om uppdårande
af
allmänna
hypotek*-fanken och
^mrtkttande af
•sn ny hy pott ks i

utfila tion
mnder slätt nu
förvaltning och
garanti, tn. m

i Forts.)

8 Onsdagen den 27 Mars.

Denna fråga är icke ny för Riksdagen, utan liar förelegat förut
för^ icke så länge sedan. Frågan har äfven under de sigta tio åren
vant behandlad af två komitéer, nemligen den så kallade ekonomiska
komitén 1886 och sedermera en särskild komité 1888. Den
senare komitén var sammansatt af mycket framstående personer, som
voro särskilt sakkunnige på detta område och som äfven egde vilja
att göra hvad de kunde för att förbättra lånevilkoren för låntagarne.
Den senare komiténs arbete har resulterat uti en kong! förordna tjuf
den 16 maj 1890, hvarigenom åtskilliga lättnader i lånevilkoren
komma delegarne i hypoteksföreningarna till godo. De hafva blifvit
förut omnämnda, och jag skall derför endast upprepa, hvilka förbättringar
då infördes. För nya lånesökande har räntan nedsatts till
t proc. med en kapitalrabatt af l proc. Råneformerna hafva ändrats, så att
amorteringslån utlemnas mot en amortering afdela 3/4 proc. och dels»/, proc.
Äfvenså kunna stående lån med rätt till uppsägning efter viss tid
erhållas på samma räntevilkor. Gamla låntagare, som hafva förbindelser,
löpande med 5 proc. ränta och 3/4 proc. amortering, hafva fått rått
att omsätta dessa lån med 4 3/4 proc. ränta och 1 j proc. amortering. De
hafva äfven fått tillåtelse att inbetala sina lån med hypoteksbankens
o proc.. obligationer till pari eller med samma banks 3 4 och 4 ''/b proc.

obligationer till den kurs, som hypoteksbankens styrelse bestämmer.
Vidare hafva de fått tillåtelse att återfå de inteckningar, som motsvara
de amorterade beloppen å deras skuld, och att för detta belopp
få lån på nytt i hypoteksbanken. Detta är allt hvad som i anledning.
af den utredning, som gjordes af 1888 års komité, kunnat göras
till lindring för låntagarne. Dessa lindringar tillfredställa naturligtvis
icke dem, som göra anspråk på och tycka att det är rättvist att det
svenska jordbruket, med de goda säkerheter som det har att erbjuda
såsom hypotek, skulle kunna få låna till den räntefot, som nu är
gällande på den stora lånemarknaden. Men, mine herrar, det år ju
en omöjlig sak. Hypoteksbanken har ju, såsom vi alla veta, att
amortera dryga kapitalrabatter, tillkomna under en tid, då räntefoten
var hög.. Jag vill särskilt nämna 1860-talet, då den effektiva medelräntan
på kypote.ksbankens obligationeskuld uppgick till ö n j8 proc., och
under samma tid var tilloppet af lånesökande mycket stort. Derigenom
har nu hypoteksbanken att svara för kapitalrabatter, hvilka
enligt 1893 års revisionsberättelse då uppgingo till 23,800,000 kronor.
Om man nu skulle, såsom motionärerna föreslagit, nedsätta räntan
på alla hypoteksbankens lån till 4 proc., så ryckte man undan hypoteksbanken
snart sagdt den enda säkerhet den har för att kunna amortera
dessa kapitalrabatter, ty dess förnämsta tillgång för deras betäckande
ligger i skilnaden mellan de råntebelopp, som hypoteksbanken måste
betala för sina obligationer, och de räntesatser, som bankers låntagare
måste erlägga. Om sålunda denna ränta nedsåttes eller löpeld
en. ^anen förkortas, så minskas naturligtvis derigenom bankens
förmåga att kunna amortera de förutnämnda kapitalrabatterna, och
dess förmåga att fullgöra sina förbindelser åfventyras. Vis erligen
är det sant, dels att de äldsta och dyraste lånen redan äro af hypoteksbanken
inbetalda, och dels att åtskilliga konverteringar äro gjorda,
men vinsten å konverteringarna, hvilken blifvit särekildt bokförd

S:o 22.

Onsdagen den 27 Mars.

under namn af garantifond, går ju, såsom vi se af revisionsberättelsen, om upp.
icke till mer än något öfver 3,000,000 kronor. Om man nu också hörande af
genomläser de berättelser, som afgifvits af bypoteksbankens styrelse allmänna
och bankinspektören, och hvilka finnas bilagda utskottets betänkande, i/ani-en^orh
så finner man, att äfven dessa anse den summa, som blifvit samlad inrättande af
under namn af garantifond, vara erforderlig för att betrygga hypoteks- ny hypoteks bankens

förmåga att betala dessa kapitalrabatter. Således kan man > !nsil(“(,0Ä
icke ta>?a något deraf för att bereda ränteneds&ttning för delegarne. !'':udel\ lt.atens

JNu förestar likväl, säger man, en vinst för hypoteksbanken,^,,,,,,,^ m m
derigenom att 1880 och 1883 års svenska samt 1879 års tyska 4‘/2 proc. (Forts.)
lån nyligen omsiämplats till 4 proc. Dessa lån representera en summa
af circa 120 000,000 kronor, och en räntenedsättning med ''/., proc. skulle
således medföra en vinst af 600,000 kronor, hvarigenom det skulle
blifva möjligt att förbättra vilkoren för hypoteksföreningarnas låntagare.

Ja, men när man vet att kongl. förordningen af 1S90, hvilken jag
förut omnämnt, i 17 § föreskrifver, att delegarne sjelfva å allmänt
sammanträde hafva att besluta om råntenedsättnmgar till jemna tiondedeiar,
så tillhör det väl icke Riksdagen att föreskrifva, huru delegarne
i det fallet böra göra och huru de skola använda de nu påvisade tillgångarna.
Det ligger i deras egen hand.

Inte vill man våt då gerna, att Riksdagen skall komma emellan
och föreskrifva, huru de skola använda dessa tillgångar. I vanliga
fall vill man ju sjelf sköta om sådana saker. Delegarne sjelfva hafva
också rättighet att på allmänt sammanträde besluta, huru vinsten
skall disponeras. De kunna då bestämma, om vinstmedlen skola användas
till att åstadkomma en räntenedsättning eller, hvilket jag för
min del anser vara bättre, om de skola lägjas till garantifonden för
att derigenom öka dess belopp, tills den uppgår till summan af kapitalrabatterna.
Genom denna senare åtgärd komma också alla gamla
lån att på kortare tid blifva fria från sina förbindelser. Man har
också beräknat, och en föregående talare har äfven derom gjort en
antydan, att härför ej skulle åtgå mer ån 10 å 12 år.

Om man deremot ginge in på hvad herr Lundell m. fl. före ■
slagit i den inom kammaren väckta motionen, eller att redan nu nedsätta
räntan på de äldre hypotekslånen till 4 proc., hvad tro herrarne
att deraf blefve följden? Jo, att staten måste åtaga sig de förbindelser,
som hypoteksbanken icke förmådde fullgöra; och det blefve
ingå små summor.

Vidare föreslå motionärerna, att det belopp af 30,000,000 kronor
i statsobligationer, som afsätta till grundfond för hypoteksbanken,
måtte få minskas med de 8,000,000 kronor, som enligt kongl. förordningen
of den 26 april 1861 om allmänna hypoteksbanken öfverlemnades
till nämnda bank såsom garanti för dess obligationer. Men
dessa 8,000,000 kronor förslå icke långt. Om räntan skall nedsättas
till 1 proc. för alla lån, som finnas i hypoteksbanken. sa minskas derigenom
ränteinkomsten för banken med icke mindre än ett till cirka
3,000,000 kronor om urat uppgående belopp. Kapitaliseras detta belopp,
kommer man till en summa, som är afskräckande, och till hvars
betäckande icke eris hela grundfonden förslår. För min del vill jag
ej, ocli jag är öfvcrtygad, att de flesta af kammarens ledamöter ej

S:o 22.

Om upphörande
af
allmänna
kypoteksbanken
och
inrättande a f
in ny hypotek^*
institution
under statens
förvaltning och
garanti, m. in.

(.Forts.)

10 Onsdagen den 27 Mars.

heller vilja vara med om ett dyligt statsbidrag. Jag tror, att en
sådan hjelp åt det betryckta jordbruket, som bär är ifrågasatt att
staten skulle lemna, icke komme alla behöfvande till godo, utan
blefve mycket ojemn. Vi veta, att en stor del af jordbrukarna äro
skuldsätta äfven på andra håll än i bypoteksbanken, och att denna
skuld vida öfverstiger den, som de häfta i till hypoteksbanken. Då
sålunda jordbrukarnes skulder i allmänhet och behof af hjelp icke
stå i samma proportion som deras skulder till hypoteksbanken, hvilken
senare måste hålla sig inom egendomens halfva taxeringsvärde, inses
lätt, huru ojemn en hjelp i den form motionärerna föreslagit skulle
blifva.

Hvad sedermera beträffar herr af Burens förslag, att vår nuvarande
hypoteksinstitution skulle upphöra och ställas på afveckling
samt att en ny hypoteksbank skulle inrättas, hvilken bättre än den
gamla kunde tillgodose låntagande intressen, vill jag först anmärka,
att, om också en afveckling komme till stånd, hypoteksbanken derigenom
väl icke lärer komma från sina förbindelser. Dessa måste
naturligtvis i sådant fall öfvertagas af den nya kreditanstalten. Men
jag betviflar, att denna nya anstalt skulle lättare än den nuvarande
hypoteksbanken kunna frigöra dessa förbindelser. Herr af Buren
har visserligen försäkrat, att, om staten öfvertoge hypoleksinstiiutionen
under sin omedelbara förvaltning, den skulle med sin kredit och sin
större solidaritet samt med det tjenstemannaansvar, som den ålade
sina embete- och tjensteman, vida lättare kunna åstadkomma eu råntenedsättning
än eu enskild korporation. Detta, må jag säga, förefaller
mig dock märkvärdigt. Ty efter hvad jag hört, både inom och utom
Riksdagen, har man allmänt den åsigten, att, när staten genom sina
organ skall sköta någon affärsrörelse, denna alltid ställer sig dyrare,
än då den skötes af enskilde. Jag ber att i detta afseende få fästa
uppmärksamheten på riksbanken. Med de kapitaltillgångar riksbanken
har att röra sig med, har det visat sig, att den icke kan få samma
inkomst, som privata banker med ungefär samma rörelse hafva.

Så tänker jag att förhållandet äfven skulle blifva här, och derför
finner jag det skälet icke giltigt.

Jag ber vidare att få såga, att, om man tror sig kunna afveckla
den nuvarande hypoteksbanken genom att upplägga inhemska obligationslån,
löpande med 3 proc. ränta, för att med dessa lån inlösa hypoteksbankens
förbindelser, man då måste vara mycket sangvinisk. Ty
inte tro kerrarne väl, att man på sådant sätt skall inom landet kunna
samla några större belopp, då våra sparbanker gifva 3,s proc. i ränta.
Dessutom tror jag icke, att det i landet verkligen finnes så stor tillgång
på penningar, att man, utan att skada våra penningeförhållanden,
kan, för att lägga ned i ett sådant företag som det här ifrågasatta,
rycka från den allmänna rörelsen så stora belopp, som till företaget
skulle erfordras.

Här har fälts skarpa ord om hypoteksbankans styrelse. Man
har sagt, att den icke sköter rörelsen väl. Jag vill icke säga något
hvarken till eller ifrån i denna sak. Det kan hända, att rörelsen,
lagd i andra personers händer, kunde skötas bättre, än nu sker
Men man bör icke lägga den nuvarande styrelsen till last, att hypo -

Jf?o 22.

Onsdagen den 27 Mars.

teksbanken icke kan tillmötesgå alla framstälda önskningar från lån- Om upPtagarne.
Tv hvarför hypoteksbanken nu arbetar under så tunga för- Yrande af
hållanden, det beror derpå, som jag förut nämnt, att föregående
tider fört med sig så höga kapitalrabatter, orsakade af de förutvarande banken och
höga räntesatserna. Det är för den skull en orimlig begäran, att, inrättande af
derför att kursen på statspapper fallit, så att statsobligationarna på en hpoteks3
ä 3 1/2 proc. ränta säljas till pari, man genast bör få nedsättning i derstTiens
räntan på lån i hypoteksbanken. Bankens obligationer åro utfärdade furvaltningoch
i en föregående tid, och om kursen sedan stigit, kommer derför icke garanti, m. m.
vinsten ittfårdaren till godo. (Forts.)

På grund af dessa skal och på grund af hvad ntskottet i sitt
utlåtande anfört, anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Ericson i Kansta: De skäl, som sammansatta stats-och

bankoutskottet anfört för afslag å förevarande framställningar, synas
mig åtminstone icke jäfva den uppfattningen, att motionernas syfte
kan hafva för sig ganska talande skäl. Man har visserligen anfört,
att det är delegarne sjelfva, som ega rätt att besluta om hypoteksbankens
verksamhet, och en talare har också framhållit, att klandret
mot de senaste konverteringarna icke folie på hypoteksbankens styrelse,
utan på delegarne sjelfva, som icke bevakade sina fördelar.

Ja, det kan så synas. Men om man betraktar hypoteksbankens och
hypoteksföreningarnas sammansättning och skötsel, torde man snart
nog komma till den åsigten, att delegarne hafva ganska svårt att bevaka
sina fördelar. Hypotcksföreningarna sammanträda nemligen
endast en gång om året, och få af delegarne hafva reda på då dessa
sammanträden hållas, enär kungörelserna derom äro mycket inskränkta.

Men äfven om en del af hypoteksbankens delegare sammanträffa i
föreningarna, torde få af dem vara mägtign att på sammanträderna
bevaka sina rättigheter, emedan de icke äro inne i eller några kännare
af de penningetransaktioner, som erfordras för bankans skötsel.

Delegarne i hypoteksföreningarna bestå ju, såsom här också framhållits,
hufvudsakligen af sveriges mindre och medelstora landbrukare.

Då det är staten, som ordnar hypoteksväsendet, och staten, som tillsätter
bankinspektör och ordförande i hypoteksbankens styrelse jemte
en ledamot, bör väl ett sådant förslag till åstadkommande af någon
hjelp lör det betryckta jordbruket, som motionärerna framstält, ej
synas obilligt. Såväl utskottet som äfven hypoteksbankens styrelse,
och, om jag ej misstager mig, äfven bankinspektören erkänna, att
hypoteksräntan i förhållande till räntor i allmänhet är för hög, och
att jordbruket lider deraf.

Eu har af den senaste talaren framhållits, att ingenting kan
göras för att ändra detta förhållande. Ja, detsamma fick man höra
för åtskilliga år sedan, då framställningar inkommo till lliksdagen med
önskan om en utredning för att kunna vidtaga några ändringar i
allmänna hypoteksbankens lånerörelse. Det visade sig likväl då, att
låntagarne äfven kunde beredas en del lindringar, och samme talare
har också framhållit några af dessa. Nu har sedan dess icke så få
ändringar till fördel för låntagare egt rum i räntefoten. Jag tror

>'':o 22. 12 C Onsdagen den 27;Mars.’j

Om upp- derför, att,fomfstaten loge hand om frågan, det icke skulle visa sig
* allmänt?/ °.möj]’8t; att äfven 1 förevarande fall få någon lindring till stånd. De
''hypotek* lindringar, tom åstadkommos på grund af den förra utredningen, voro

tanken och dock temligen obetydliga och efter nuvarande förhållanden alldeles
inrättande af otillräckliga. En räntefot af 4 proc. med 4 proc. kapitalrabatt och med
eninstHuti‘kS'' et.t ^neminimum. af högst en tredjedel af jordens taxeringsvärde är icke
under Statens r *o0n fördelaktig räntefot. Det är icke med en sådan ränta jord,
fårmlt»ingoch brukaren för närvarande kan vara hjelpt. Och åsigterna torde äfven
garanti, m. m. vara delade derom, huruvida det för låntagarne kan vara fördelaktigt
(Fort?.) att begagna sig af rätten att omsätta de gamla med 5 proc. ränta och
3U proc. amortering löpandeförbindelsernamedlånlöpandemed43/4proc.
ränta och */4 proc. amortering. Ty i sädant fall kommer amorteringstiden
att ytterligare förlängas och utsträckas till omkring GO år. Således
torde fördelarne af dessa förändringar icke vara så synnerligen
stora. _Att emellertid något bör göras, framhåller äfven bankinspektören
i sin berättelse, då han talar om deD fara, som kan uppstå
derigenom, att hypoteksföreningarna kunna blifva urståndsätta att
fullgöra sira förbindelser till följd deraf, att aftal, som träffats med
låntagarne, brytas, innan de gått till ända. Detta kan, såsom bekant,
inträffa genom exekutiva försäljningar, hvarigenom en stor del af
delegarne kunna blifva skilda från banken. Det ansvar, som hvilat
på dessa, kommer sålunda att öfverflyttas på dem, som stå qvar.

Detta är, såsom bankinspektören framhållit, en icke så liten brist
i bankreglementet; och att åtminstone en utredning här borde ske,
torde vara klart för hvar och en, som satt sig in uti denna fråga.

Jag vill nu icke längre upptaga kammarens tid, men då jag
anser frågan vara af stor vigt, och då jag icke tror, att det skulle
leda till några kostnader eller vara någon fara för Kongl. Maj:t att
taga denna fråga i skärskådande, skall jag, herr talman, be att få
yrka bifall till herr Lundells m. fl. motion.

Ilerr Lundell: Det är närmast med anledning af herr Bergen dahls

yttrande angående den sista lånekonverteringen, som jag skall
be att få säga några ord.

-lag tror det vara temligen klart, att delägare i hypoteksföreningar
i allmänhet ej kunna bedöma penningeställningen vid det ena
eller det andra tillfället, utan att det alltid måste blifva såsom styrelsen
tillråder. Jag har nu här icke sa;, t annat, än att banken höft
otur med äfven den senaste konverteringen, derför att styrelsen ansåg
sig vara klokare än de bankirer, som erbjödo konverteringen. Visserligen
blefvo af 120 millioner blott 80 millioner konverterade; men
äfven det medförde cn förlust på 10 år af 400,000 kronor om året.
Man kan ju likväl ej klandra styrelsen härför, dä den gjorde så godt
den kunde, men man torde dock hafva rätt att säga, att det var ”stor
otur med denna konvertering. Och ser man på bankens historia,
finner man, att detta ej var första oturen, utan att den är snart sagdt
genomgående. Bankinspektören anför också ett sådant fall, nemligen
1879 års franska 4 proc. lån då banken fick vidkännas ända till 17 proc.
kapitalrabatt.. Det torde vara ett enastående fall att göra sådana
affärer. Åtminstone har riksgäldskontoret alltid vid låns upptagande
gjort mycket bättre affärer än bypoteksbanken.

S:o 22.

Ons lagen den 27 Mars.

En af sammansatta utskottets ledamöter, herrjjKihlberg, ''sade, att
den vinst, som skulle tillkomma hypoteksbanken af den sista konverteringen,
skulle vara tillräcklig för att amortera kapitalrabatterna på
10 år; men han tilläde på samma gång, att det skulle erfordras
icke mindre än 3 millioner kronor årligen för att få ned räntan till
4 proc. Huru detta kan stämma öfverens, förstår jag emellertid icke.
Ty blott kapitalrabatterna blifva amorterade, kan man ju få ned bankens
ränta till 4 proc. Jag kan således icke finna det annat än orimligt,
att det — såsom utskottet säger — skulle beböfvas 30 millioner för
att erhålla denna nedsättning af räntan. Tv något annat skulle ju
icke erfordras än kapitalrabatternas amortering; och då dessa vid
detta års slut uppgå till endast 18 millioner ki’onor, skulle efter minskning
af detta belopp på sätt vi i motionen tänkt oss och angifvit,
nemligen att låntagarne för kapitalrabatternas betalande sjelfva göra
ett tillskott af något mer än 10 millioner, högst 8 millioner kunna
återstå att med statsobligationer betalas. Hvarifrån utskottet sålunda
fått bristen på 30 millioner, finner jag alldeles obegripligt, den
beräkningen tål nog att göras om ett slag till.

Herr Holmgren: Motionären bar klandrat utskottet för dess

beräkning af hvad det skulle kosta att nedbringa hypoteksräntan till
4 procent.

Det nuvarande beloppet af kapitalrabatterna skulle — sade han —
under året ytterligare nedgå, hvarefter, sedan hypoteksbankens delegare
enligt hans beräkning sjelfve erlagt 10 millioner kronor, blott
8 millioner skulle återstå för staten att betala. Jag tror likväl, att
han härvid glömt att taga räntenedsättningen med i beräkningen,
ehuru det just är denna nedsättning, som i hans motion yrkas.

Det hav vidare sagts, att utsigterna för landtbrukarne åro mörka,
och att ett bifall till utskottets hemställan skulle göra dem ännu mörkare.
Jag skulle dock snarare vilja påstå motsatsen. Ty om utskottet
tillstyrkt motionärernas förslag, och om det gått igenom, d. v. s.
om man beslöte, att man skulle använda statsobligationer till ett belopp
af 8 millioner kronor för åstadkommande af denna nedsättning,
skulle det hafva till följd, att hypoteksbankens kredit i utlandet körnare
att lida, och derigenom tror jag, att jordbrukarnes utsigter skulle
blifva mörkare.

En af motionärerna på vestmanlandsbänken ansåg, att utskottet
åtminstone bort föreslå en skrifvelse till Kong!. Maj:t med anledning
af det förhållandet, som af bankinspektören påpekats, att det läge en
fara för hypoteksföreningarna uti de exekutiva försäljningarna. Härpå
ber jag att fä svara, att motionärerna icke berört denna sida af
saken i sin motion, i hvilken endast yrkas på räntenedsättning. Utskottet
bar således saknat all befogenhet att taga den frågan under
ompröfning och underställa den Riksdagens beslut. Det får väl således
blifva en kommande Riksdag förbehållet att upptaga denna fråga
till behandling, så vida icke något förslag i detta syfte skulle inkomma
från regeringen.

På grund af hvad i utskottets betänkande blifvit anfördt, och på

Om upphörande
af
allmänna,
hypotekshanken
o&h
inrättande af
en ny hypoteksinstitution

under statens
förvaltning och
garanti, in. m.

i Forts.)

K:o 22.

Om upphörande,
af
allmänna
hypotekshanken
och
inrättande af
en ny hypotek ginstitution

under statens
förvaltning och
garanti, m. in.

(Forts.)

Onsdagen den 25 Mars.

grund af hvad jag nu yttrat, skall jag, herr talman, be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Löfhult: Utskottet har nog sökt att ut reda

den föreliggande frågan så bra som möjligt; men jag kan likväl
icke finna annat, ån att det slut, hvartill utskottet kommit, är
sorgligt. Jag tror, att det varit bättre, om utskottet sökt uppleta
några skäl för en förändring i den riktning, motionärerna föreslagit:
men all utskottets bevisning går ut på att säga, att det är omöjligt.
Vidare hafva här åtskilliga talare framhållit detsamma. Jag tror dock.
att något borde göras i detta afseende, särskildt då man betänker
att, ehuru de säkerheter, som lemnas af dessa fastighetsegare på landet,
hvilka begagna sig af denna låneinrättning, anses vara de bästa,
som kunna erbjudas, låntagarne ändå få betala den högsta ränta någon
bank tager.

Nu har vidare här anförts, att den, som ej vill låna på dessa
vilkor, ej behöfver göra det, utan kan söka fördelaktigare vilkor. Det,
är visserligen godt och väl. Men det torde förhålla sig så, att det
icke är så lätt för skuldsatta hemmansegare -— och jag tror, att det
är på samma sätt med skuldsatta fastighetsegare i städerna — att
kunna låna i andra banker. Der kunde de visserligen få låna för t
ä 1 lj2 proc. billigare ränta, men i stället måste lånet återbetalas efter en
viss kort tid, t. ex. en tiondedel af lånet hvar sjette månad. Men
det är icke antagligt, att en skuldsatt hemmansegare kan göra det.
Ett stående lån kan väl också erhållas för 4 proc. ränta, men då
ställes det på o å 6 månaders uppsägning, och det vågar man sig i
allmänhet icke på, utan man måste underkasta sig att taga hypotékslån.
När hypoteksbanken inrättades på 60-talet och räntan i allmänhet
var 6 procent — de sedelutgifvande bankerna och äfven riksbanken
togo då (5, ja, ända till 7 och 8 procent — var det fördelaktigt
att få hypotekslån mot 5 procent ränta. Nu äro förhållandena annorlunda,
. Jag antager, att hypoteksbanken fick på den tiden sjelf betala
högre ränta än nu, men det oaktadt vill banken ändå för närvarande hafva
lika hög ränta som förut. Jag kan icke säga, på hvad sätt en utredning
skall tillgå, men jag vill instämma i herr Lundells motion om
en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kong!. Maj:t ville
genom sakkunnige mån låta utreda, om och på hvad sätt en nedsättning
i räntesatsen till 4 procent måtte kunna beredas låntagare i
hypoteksföreningar. Äfven bankinspektören har erkänt, att räntan är
hög i betraktande af de goda säkerheterna för lånen; men det oaktadt
kommer utskottet till det resultat, att det är omöjligt att göra
en förändring. Jag skall likväl för min del be att få yrka bifall till
herr Lundells m. fl. motion om en skrifvelse till Kongl. Maj:t i detta
syfte.

Herr Bergendahl: Herr talman, mine herrar! Med anled ning

af de förnyade påståenden, som gjorts, dels af talaren på
vestmanlandsbänken och dels af talaren på smålandsbänken, att d«
delegerade, som varit närvarande vid hypoteksbanksstyrelsens sammanträde,
då beslut fattades om dessa konverteringar, möjligen skulle

S o 22

Onsdagen den 27 Mars.

kunnat vara sådana personer, som icke varit mägtiga att bevaka hypoteksföreningarnas
rätt, ber jag att få uppläsa 18 § Kongl. Maj:ts
nådiga förnyade förordning angående hypoteksbankens styrelse och
förvaltning den 16 maj 1890, som säger:

rf vigtiga fall eger styrelsen dessutom till rådplägning och deltagande
i besluten kalla ett ombud för hvarje delegande förening. En
hvar ledamot af styrelsen äfvensom för tillfället inkalladt ombud svarar,
en för alla och alla för en, för alla de beslut rörande bankens
förvaltning, till hvilka han med sin röst bidragits.

Ett så ansvarsfullt kall, som sålunda en delegerad från en hypoteksförening
har, gör det ju till en gifven sak, att hypoteksföreningarna
nog vaka öfver att dertill icke utses olämpliga personer. Vid
den ordinarie bolagsstämma, som årligen eger rum vid hvarje hypoteksförening,
utser denna ombud för att vid kallelse från hypoteksbanksstyrelsen
infinna sig i Stockholm. Då kunna herrarne finna,
att de på hypoteksföreningens bolagsstämma närvarande delegarne nog
ee till, att de välja sådana personer, som åro mägtiga att förstå sig
på de saker, som kunna komma i fråga att behandlas.

Herr Petersson i Runtorp: Herr talman, mine herrar! Att

denna fråga är ganska vigtig för vårt jordbruk, lider icke något tvifvel,
och detta visar äfven diskussionen inom kammaren. Men att
man för närvarande icke kan på grund af de afgifna motionerna göra
någonting åt saken, tycker jag är nästan alldeles tydligt. Jag vill
icke förneka, att jag tror, att dessa hypoteksföreningar icke följt med
sin tid så som de bort. Åtminstone äro de lånevilkor, som hos dem
kunna erhållas, sådana, att de icke stå i något skäligt förhållande till
de vilkor, andra banker kunna lemna. Men huru detta skall botas
eller hjelpas, derom vågar jag mig icke på att framställa förslag. Jag
vet icke något annat råd än att uppmana motionärerna att inkomma
med förnyade förslag till nästa Riksdag. Att frågan icke dör, derom
är jag öfvertygad, ty den har i så hög grad uppväckt folks intresse
från Haparanda till Ystad, och den har blifvit så mycket omtalad.

Jag hyser således mera ett hopp och en önskan, att denna fråga
skall få en lycklig lösning, än en tro, att man nu kan göra något i
detta afseende; och jag har icke något yrkande att göra.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad; och sedan
herr talmannen till proposition upptagit hvartdera af de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogs vidare och bifölls Andra Kammarens fjerde tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 11, i anledning af väckt motion omändrad
lydelse af 6 § 4 mom. i stadgan om fjerdingsman den 1 juni 1850.

§ e.

Likaledes bifölls sammansatta banko- och lagutskottets härefter

Om '' upphörande
af
allmänna
hypotek»-banken och
inrättande af
en ny hypoteksinålitution

under statens
förvaltning och
garanti, in. m.
(Forts.)

K:0 22.

Onsdagen den 27 Mars.

föredragna utlåtande n:r 1, med anledning af väckta motioner om
skrifvelse till Kongl, Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande
till Riksdagens antagande af visst tillägg till gällande
myntlag.

§ 9.

Om åläggande
Jör jernvägsst.
gr
inför nästa
Riksdag jramlagga
fullständig
stat.

Slutligen föredrogs Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 12, i anledning af väckt förslag om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om åläggande för kongl. jernvägsstyrelsen att inför
näst sammanträdande Riksdag framlägga fullständig stat.

I en till utskottet hänvisad motion, n:o 155, både herr O. Walter
hemstålt, att »Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
om åläggande för kongl. jernvägsstyrelsen att inför näst sammanträdande
Riksdag framlägga fullständig stat, på det att landets representation
må komma i tillfälle att utöfva vederbörlig kontroll å hithörande
angelägenheter», men hemstälde utskottet, att motionen icke
måtte till någon kammarens åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde nu:

Her Walter: Efter det utskottet uppdragit en historik öfver

Riksdagens skrivelser och beslut i hithörande ämnen angående våra
jernvägsförhållanden, har utskottet till sist framhållit en Riksdagens
skrifvelse af år 1893, deri Riksdagen hos Kongl. Maj:t anhöll om en
skrifvelse till jernvägsstyrelsen med föreläggande för densamma
att årligen inkomma med en detaljerad omkostnadsstat, att för näst
påföljande året tillämpas. »Och , fortfar utskottet, »detta har ock sedermera
iakttagits». Till följd häraf och på grund af att Kongl. Maj:t
år 1893 tillsatte en jernvägskomité, som skulle hafva att utreda hithörande
frågor och vidtaga nödiga förbättringar, har utskottet ansett,
att motionen icke borde föranleda till någon Riksdagens vidare
åtgärd.

Dä jag emellertid icke är af samma åsigt som utskottet, ber jag
att få påpeka, att den detaljerade omkostnadsstat, hvarom utskottet
talat, i verkligheten inskränkt sig till en begäran, hvarmed
kongl. styrelsen årligen ingår till Riksdagen, om anslag till nybyggnader
och rullande materiel. Men derigenom får ju icke Riksdagen
något tillfälle att blicka närmare in i kongl. järnvägsstyrelsens förvaltning.

Hvad beträffar trafikkostnaderna, som ju årligen uppgå till åtskilliga
millioner kronor, får naturligtvis Riksdagen icke någon som
helst kunskap om, huru dermed förhåller sig och huru dessa medel
förvaltas. Det har årligen företagits åtskilliga dyrbara experiment,
som kostat staten hundra tusentals kronor; och om dylika utgifter förhlifver
Riksdagen fortfarande okunnig, äfven om den årligen får en
stat, så upprättad som nu är häudelsen. Här ha, som sagdt, företagits
dyrbara experiment. Bland annat har kongl. styrelsen försökt
använda svenska stenkol. Detta är en affär på måhända hundra tusen
kronor, skulle jag föreställa mig. Jag har från flera lokomotiv -

N:0 22.

Onsdagen den 27 Mats.

förare skaffat mig kunskap om, att dessa stenkol äro så godt 80D1 Om åläggande
totalt odugliga. Man eldar lokomotiven med engelska stenkol, ochJ|,r Jernvåusdessa
svenska stenkol kastar man sedan på brasan, helt enkelt blott ‘Zfs^lastn
lör att bränna upp dem. Ett sådant tillvägagående måste naturligt-Riksdag framvis
åsamka staten enorma förluster årligen. Att få reda på sådana lägga fulUtän- .
förhållanden är ju svårt. Men då man vänder sig till sådana perso- dis ,taL
ner, som våga omtala de verkliga förhållandena, så kan man så små- (Forts.)
ningom pumpa ur dem hvarjehanda upplysningar härom. Hvad förvaltningskostnaderna
angår, så torde det icke vara obekant, att fackmän
ofta låtit förstå, att dervid existerade missförhållanden, i det
kongl. jernvägsstyrelsen dels har tillsatt öfverflödiga tjensteman, såsom
vid intendenturbefattningar, m. m.. dels inrättat åtskilliga kontorsafdelningar,
såsom t. ex. tariffbyrån, hvilket allt slukat ofantliga summor
årligen och år undandraget riksdagens kontrollerande magt. Jag
kan icke förstå, huru vi med den stat, som kommer i våra händer,
skola kunna kontrollera sådant.

Angående lönestaten torde nog den arbetande komitén söka råda
bot på de värsta missförhållandena. Så bör kunna ske, derom råder
icke något tvifvel. Men hvad angår fraktsatserna, har utskottet
sagt, att i den saken skulle icke komitén komma att yttra sig. Men
just denna sak spelar ju en ofantligt vigtig roll. Ty utan att den
ordnas på ett förståndigt sätt, år det otänkbart, att statsbanorna skola
kunna komma till den nytta, hvartill de äro afsedda. Derom kan intet
tvifvel råda. Som ett exempel på de orimliga fraktsatserna tillåter
jag mig att ur ett bref från en tysk firma göra några jemförelser.
Den tyska firman erbjuder sig att frakta varor från Tyskland
till Stockholm för pris, hvilka jag skall jemföra med prisen på
statsbanan från Malmö till Stockholm. Till exempel apoteksvaror,
tunga, skulle i frakt från Tyskland till Stockholm kosta kronor 1: 90,
då de från Malmö till Stockholm på statens jernväg kosta kronor 5: 03.

Droger kosta i förra fallet kronor h 90, i senare fallet kronor 5: 03;
färger kosta i förra fallet 1: 30, och i senare fallet kronor 5: 03; fönsterglas
kronor 1: 90 och kronor 3: SO; spegelglas kronor 1: 90 och
kronor 5:03; o. s. v.

Det är ju ett missförhållande, Sim är alldeles orimligt, att man
icke inom eget land kan frakta en vara till pris, som är rimligt i jemförelse
med den tyska firmans pris. Visserligen afse dessa sjöfrakt,
som alltid ställer sig billigare. (Men man bör icke derför ställa så
till, att man icke inom eget land kan frakta varor till rimligt pris.
Järnvägsstyrelsen har på senare tider utfärdat ett cirkulär till sjette
distriktet, .lag har här skaffat mig en afskrift från jernvägsstyrelsen
deraf. Deruti beviljas en nedsättning i frakten på spanrnål af 25
procent, men detta endast på det vilkor, att spanmålen fraktas en
sammanlagd väglängd af minst 800 km. och till ett sammanlagdt belopp
under året af minst 120,000 kg.; endast i detta fall kan denna
fraktlindring ifrågakomma. Följden deraf har blifvit, att endast en
grossör eller större handelsfirma kan draga fördel af denna nedsättning.
Den kan icke komma allmänheten till godo, och då förstår
jag icke, hvad man afser med densamma. Dels skall det vara en
Andra Kammaren* Prof. 1895. N:o 22. 2

>’:0 22. 18 Onsdagen den 27 ilars.

Om åläggande gå stor qvantitet, dels skall det vara så ofantligt långa afstånd, infor
jernväg.-;- nan man pan drag a någon nytta häraf, och dels skall befraktaren
Sinför-6nästa ligga ute med slöra belopp ända till årets slut, innan han kan få igen
Riksdag fram- den medgifna fraktlindringen. Till allt detta kommer, att, så vidt
läggafullstän-jag kan förstå, styrelsen har gått utöfver sin befogenhet. Den bär
dig stat. }cpe — så vidt jag vet — att nedsätta frakten med mer än 20

(Forts.) proc., här åter har den gått till 20 proc. Detta gäller blott hvad
statsbanorna och deras frakter vidkomma. De enskilda banorna
skola fortfarande hafva sin fulla betalning. Samtrafiken är för resten
ett kapitel, som torde erfordra en särskild behandling och utredning
vid lämpligt tillfälle.

Frågan gäller icke så oafsevärda belopp, som man skulle kunna
tro. Det har af en man, som är mycket hemma i våra jernvägsförhållanden,
beräknats, att vi årligen genom ett hufvudlöst handhafvande
af våra statsbanor förlora bortåt 3,000,000 kronor. Detta torde
väl vara ett allt för drygt belopp för våra förhållanden.

Vid vårt första sammanträde denna riksdag yttrades af vår
ärade ålderspresident, bland annat, den önskan, satt alla våra öfverläggningar
alltid måtte blifva preglade af den aktning för grundlagarnes
helgd, hvarpå vår fäderneärfda folkfrihet ytterst hvilar .

I denna önskan vill äfven jag varmt instämma, men dertill foga,
att icke blott våra öfverläggningar, utan äfven och framför allt att våra
beslut alltid måtte blifva preglade af sådan aktning för grundlagens
helgd, som kan lända till att skydda och bevara vår fäderneärfda
folkfrihet, och jag vill tillägga den förhoppning, att svenska folkets
urgamla rätt att sig sjelf beskatta icke på något sätt måtte frångås,
ty jag kan icke frångå min åsigt, att kongl jernvägsstyrelsen — i
strid med grundlagens bud — delvis stälts utom räckhåll för Riksdagens
kontroll, och att till följd deraf, och med de dåliga resultat vår
stat8baneindustri lemnar, vi årligen skola få vidkännas allt för dryga
utgifter, som Riksdagen oåtspord påläggas de skattdragande.

Jag har vågat tro, att, då vi i och med våra grundlagar tagit
ett i många afseenden dyrbart arf efter föregångare, som varit nog
framsynte att icke låta sig leda af ensidig partipolitik, det skulle
vara vår pligt att söka värna och förvalta arfvet, så att det oförminskadt
måtte kunna lemnas till dem, som komma efter oss.

Derför och så vidt det grundlagsbud, som tillförsäkrar svenska
folket rått att sig sjelf beskatta, icke skall på omväger delvis omintetgöras,
så anser jag det vara på tiden att vi tillse, att administrativt
godtycke och byråkratiska sträfvanden icke ohejdadt må få intränga
på fridlyst område. Och är det nu så, att svenska representationen
har skyldighet att tillse, att svenska folkets rätt bevaras, så
tänker jag, att det äfven är vår skyldighet att se till, att statsegendom,
folkets gemensamma egendom, måtte så förvaltas, att resultatet
icke allt för ogynsamt måtte återverka på och ytterligare öka
den redan nu nog tunga och ofta orättvist och ojemnt drabbande beskattningen.

Det har synts mig böra ligga representanterna för alla näringar
och synnerligast representanterna för jordbruket om hjertat att tillse,
att våra statsbanor måtte lemna sådant resultat, att en nödvändig ned -

Js:o 22.

Onsdagen den 27 Mars. 19

sättning i fraktsatserna möjliggöres, ty vill man skydda den inhemska Om åläggande
produktionen mot utländsk konkurrens, så må man äfven tillse, att Mjernvägsdet
naturliga varuutbytet mellan olika delar af landet möjliggöres. ^nför^Ma

Det leder till rätt egendomliga betraktelser, då man betänker, mieedagframatt
hela Norrland, som till stor del årligen behöfver köpa spanmål af lägga Jullstänaila
slag, till följd af orimligt höga fraktsatser, icke i utbyte mot sina statafsättningsprodukter
skall kunna skaffa sig spanmål af svenska jord- (Forts.)
brukare. Norrland måste redan på hösten, innan den svenska spansnålen
ännu är tröskad och medan hamnarna äro isfria, förse sig med
spanmål och således taga den antingen öfver Trondhjem eller de norrländska
hamnarne.

En jemförelse öfver fraktkostnaderna visar, att frakten för 100
kilogram mjöl från Newyork till Sundsvall kostar cirka 2 kronor 20
öre, under det att frakten från Malmö till Sundsvall per jernväg belöper
sig till 2 kronor 44 öre, om lastens vigt uppgår till minst 5,000
kilogram, men skulle lasten understiga denna vigt och vara ungefär
2,500 kilogram, då uppgår frakten till öfver 4 kronor per 100 kilogram.

Jag vågar tro, att, om det under några tiotal år till skall få fortgå
på samma hufvudlösa sätt som nu, vi skola finna oss besegrade
af den utländska konkurrensen och en vacker dag befinna oss i ett
läge, ur bvilket alla skyddstullar icke skola förmå rädda oss, ty vill man
en utveckling af och tillvaratagande af vårt lands naturliga tillgångar
och bjelpkällor, så torde det vara på tiden att gripa verket an på
fullt allvar och söka åstadkomma sådana förhållanden i våra kommunikationer,
som kunna möjliggöra sådant och, såsom jag förut nämnt,
ett naturligt varuutbyte.

Herr talman! Jag skall taga mig friheten att yrka afslag å utskottets
hemställan och bifall till min motion.

Herr John Olsson förklarade sig instämma med herr Walter.

Herr Boethius yttrade: Herr grefve och talman! Mine
herrar! Jag skall först anhålla att få rätta ett litet misstag, hvartill
den ärade motionären gjort sig skyldig. Han citerade 1893 års riksdagsskrifvelse,
hvaruti begärdes en detaljerad årlig omkostnadsstats
»ramläggande, och han ansåg, att det åtminstone delvis var på grund
af denna skrifvelse samt derpå att densamma ledt till åsyftadt resultat,
som utskottet afstyrkt hans motion. Han var nemligen af den
uppfattningen, att på grund af denna skrifvelse nämnda omkostnadsstat
skulle underställas Riksdagen. Detta är dock ett misstag, ty
iivad Riksdagen begärde, det var att denna omkostnadsstat skulle underställas
regeringen. Det är detta som skett, och till Riksdagen
kommer aldrig denna omkostnadsstat, hvilket Riksdagen icke heller
någonsin begärt.

Det. är icke heller på grund häraf, som vi inom utskottet ansett,
att Riksdagen icke borde nu aflåta någon skrifvelse i frågan till
Kongl. Maj:t, utan grunden härtill är den, att en komité redan är
tillsatt; en komité, som, räknande ledamöter från denna kammare,
bär till uppgift att granska jernvägsförvaltningen i dess helhet och

>:<) 22.

Onsdagen den 27 Mars.

Om åtagande derom afgifva utlåtande, hvilket utlåtande, enligt hvad utekottet fått
för jemvägs- gjg meddeladt, ganska snart lärer blifva färdigt, eå att resultatet af
styrelsen att j^omiténs arbete möjligen kan komma att framläggas inför nästa RiksKkd
nfStm-da g- Om så eker, då får ju Riksdagen besluta rörande just det, som
lägga fuihtän- motionären med sin motion åsyftat, och da kan ju Riksdagen anordna
''dig stat. en annan kontroll öfver jernvägsförvaltningen på grund af eu saklig
(Fortsd utredning.

Under sådana förhållanden har det synts utskottet, att, när Kong! .
Makt redan vidtagit åtgärder i detta syfte, det skulle vara onödigt
att * nu komma och besvära Ivongl. Maj:t med en skrifvelse i ämnet
och af honom begära det, hvarom han redan träffat anstalt. På grund
häraf, och uteslutande på denna grund, har utskottet ansett sig böra
afstyrka motionen och icke heller behöfva ingå på de af motionären
mot jernvägsförvaltningen framstapla detaljerade anmärkningar, i synnerhet
som dessa anmärkningar, för så vidt de åro grundade, lära
beaktas af nämnda komité, hvilken kan undersöka dem på ett helt
annat sått ån som är möjligt för ett tillfälligt utskott. Af samma orsak
skall jag icke heller ingå i någon pröfning af de anmärkningar,
som nu muntligen af motionären framställa mot jernvägsförvaltningen
Jag tänker icke göra mig till någon riddare för jernvägsstyrelsen, ds.
jao- anser mig sakna materiel för att våga bemöta dessa beskyllningar,
och derför skall jag nöja mig med att uttala, detsamma beträffande
dem som med afseende å hvad motionären i sin motion frarnetftlt,
nemligen att dessa förhållanden lära af komitén beaktas.

Hvad Fraktväsendet angår, förstår jag icke, huru det skulle kunna
komma under Riksdagens pröfning, äfven om motionärens önskan
ginge i fullbordan, ty jag betviflar, att en detaljerad framställning
om fraktförhållandena'' skulle ingå i staten. Om motionären önskar
något sådant, så bör han söka åstadkomma en ändring af »JO § regeringsformen.

Hvad för öfrigt dessa frakter angar, torde utskottet ta tillfälle
att återkomma till dem och göra framställning rörande dem i sammanhang
med en annan motion.

Med afseende å hvad motionären yttrat derom, att här skulle
vara fråga om våra grundlagars helgd, vill jag slutligen endast säga,
att jag verkligen icke kan första, huru han kan komma till ett d> likt
resultat, ty den ordning, som nu råder i afseende å våra jernvägar,
den har, såsom den af utskottet lemnade historiken visar, tillkommit
med Riksdagens medgifvande, och den lärer väl på grund af 60 §:s
lydelse icke kunna anses strida mot grundlagarne. Anser man. hvad
denna paragraf medgifver vara origtigt, då borde man söka åstadkomma
en grundlagsförändring, men icke kan man såga, att här år
fråga om, huruvida grundlagen tillämpas eller icke.

Då således denna fråga, som motionären bragt på tal, antagligen
vid nästa riksdag till följd af en utaf Kongl. Maj:t föranledd utredning
kommer under Riksdagens pröfning, synes det mig olämpligt,
att Riksdagen nu besvärar Kong!. Maj:t med en skrifvelse i ämnet,
och det är på grund häraf, herr talman, som jag anhåller att få
yrka afslag å motionen och bifall till utskottets hemställan.

N:o 22.

Onsdagen dea 27 Mars.

Herr Liniehöök: Den ärade motionären uttalade ett ogil- åläggande

lande deröfver, att statens jernvägar använde svenska stenkol. Med-7
anledning deraf har jag tagit mig friheten att framställa ett gen- inför nästa
mäle deremot, ty dessa svenska stenkol äro icke, såsom motionären Riksdag framyttrade,
absolut odugliga för ändamålet eller för att användas såsom läggafidhUnbränsle
i statens lokomotiv. Tvärt om har erfarenheten visat, att dessa <% statkol
äro af mycket god beskaffenhet, och att kostnaden för den för- ( Forts.)
ändring af lokomotiveldstaden, som behöfves för att kunna elda med
dem, är obetydlig.

Faktiska förhållandet lär vara det, att dessa stenkol användas
på den del af den svenska statsbanan, som går genom Skåne. —

För min- del kan jag också af erfarenhet bekräfta de svenska stenkolens
godhet.

Fn sak, som jag eiirskildt vill framhålla och som jag anser vara
af synnerligt stor vigt, är den. att, om vi använda de svenska stenkolen
samt uppamma en svensk stenkolsindustri, vi möjligen kunna
en gång i strategiskt hänseende hafva stor fördel deraf. Ty det kan
ju komma tider, då våra från utlandet införda stenkolsförråd taga
slut och då vi ej kunna hemta nya utifrån, alldenstund stenkol i
krigstid är att anse såsom kontraband. Under ett krig kan således
inträffa, att hvarken våra jernvägar eller våra krigsfartyg kunna användas
för sitt ändamål, med mindre än att vi helt och hållet förlita
oss på den svenska stenkolsindustrien.

Jag har med dessa af mig i korthet anförda ord velat göra
en gensaga mot det yttrande, som den ärade motionären fälde.

Herr IIedin: Det var en icke lycklig förändring, som vid togs,

när Riksdagen år 1878, på Kongl.‘Maj:ts framställning, beslöt
att bland anslagen under riksstatens sjette hufvudtitel icke vidare upptaga
de för jernvägstrafiken beräknade nödiga belopp; det var icke lyckligt
derför, att man sedan dess mer och mer vant sig ifrån att hafva
i minne den ofantliga summa, till hvilken drift- och underhållskostnaderna
uppgå. Det höglofliga statsutskottet skulle, tror jag, göra
oss något hvar en tjenst genom att å budgetens inkomstsida upptaga
såväl brutto- som nettosiffran, hvilket naturligtvis mycket väl later
sig göra, utan att komma i någon kollision med nyssnämnda riksdagsbeslut
af år 1878. Detta skulle kunna vara nyttigt, då man befinner
sig inför en stor sammanslutning — någon gång har man kanske
kunnat vara frestad att begagna ordet sammansvärjning — af inflytelserika
enskilda intressen, i syfte att med skenfagra skäl bemantla
en enligt min uppfattning vådlig nedsättning i trafiktaxorna, hvarmed
det icke vare eagdt, att ju icke trafiktaxorna behöfva underkastas en
af sakkunnige företagen revision, för att man må kunna undanrödja
sådana missförhållanden, som den ärade motionären påpekat. Men
det var icke egentligen derom frågan rörde sig vid de stora anloppen
för att få trafiktaxorna i vissa delar högst väsentligt nedsatta.

Det skulle, som sagdt, kunna vara nyttigt vid sådana tillfällen att
hafva i minne skilnaden mellan trafikens brutto och dess netto. Och
det skulle kanske också kunna vara nyttigt på åtskilliga håll att hafva
den der skilnaden i minne, när man ser Kongl. Maj:t och jernvägsstyrelsen
äflas att genom inköp af enskilda banor befria den kongl.

N:o 22. 22 Onsdagen den 27 Mars.

Om åläggande svenska jemvågsadministrationen från den allra obehagligas te af all
^trjZTatl täQbbar kritik — den, som allmänheten utöfvar genom sina jemfö\iflr

Riksdag fram- den andra sidan, en statsbaneförvaltning, om hvilken jag tror den
lägga fullstän- allmänna meningen vara, att man icke bör tillerkänna densamma rätt
dig stat. till enahanda epitet. Man skulle då kanske på åtskilliga håll, der

i Forts.) Jen påminnelsen kan behöfvas, komma pa den tanken, att, Indika

göda skäl som än, principielt och i allmänhet taladt, må kunna anföras
för statsbanesystemets utvidgning genom inköp af privata jernvägar,
det, som i första rummet och såsom oundgänglig förutsättning
för hvarje sådan åtgärd påkallas, är dels att, i och med upprättande af
ett särskildt kommunikationsdepartement, en ombildning från grund
och botten af den offentliga jernvägsförvaltningen möjliggöres, dela
att Riksdagen också besluter sig att icke längre åt ett okontrollerad!
administrativt godtfinnande öfverlemna fastställande! af taxor, livilkas
betydelse såväl i statsfinansielt hänseende som för landets hela näringslif
är, på sätt jag vid ett annat tillfälle och i ett annat sammanhang
påpekat, oändligt mycket större än postbefordringsafgifterna,
hvilka senare Riksdagen sjelf fastställer.

På ganska många statsförvaltningens områden är motsättningen
mellan två principer, hvilka jag skulle vilja kalla, den ena den byråkratiska,
och den andra den ministerielt parlamentariska, af ganska
stor betydelse; och i min tanke är det mycket att beklaga, att .Riksdagen
uppoffrade den senare, när den, i'' stället för att upprätta ett
nytt statsdepartement, gaf sitt bifall till inrättande af landtbruksstyrelsen
och uti en förändrad, fastän enligt min öfvertygelse alldeles
icke förbättrad, form renoverade det gamla kommerskollegium. Det
är, säger jag, i min tanke att beklaga, att Riksdagen då uppoffrade
den senare principen. Men särskildt störa proportioner antager valet
mellan båda dessa principer, när det gäller en sådan förvaltning, som
den kongliga svenska jernvägsförvaltningen. Det torde vål af ert
och hvar medgifvas, att det icke år någon öfverdrift att säga, att
denna jernvägsförvaltning endast nominelt lyder under Ivongl.lviajås
civildepartement — ett departement, som är så absurdt öfverhopadt
och nedtryckt af många sins emellan ytterst skiljaktiga ärenden, åt:
detta departement har blifvit, om jag får begagna ett celebert uttryck,
ett omöjligt ministerium. Den saken har för öfrigt flere gånger
blifvit erkänd, äfven frän regeringens sida, och bland andra har nuvarande
chefen för civildepartementet här i kammaren yttrat sig med
all önskvärd tydlighet i den rigtning, som jag nu har betecknat. Er.
utgiftsbudget, hvilken icke, såsom nyss af misstag yttrades, inskränker
sig till några millioner, utan uppgår till 10 ä 17 millioner, eu
personal på 11 å 12,000 man —- den ordinarie personalen bestod vid
slutet af år 1893 af 5,749 personer, och den extra ordinarie personalen
hade under samma år i medeltal utgjort 5,871, hvilket antal
sammanlagdt utgör 11,020 personer ■— vidare ett ofantligt stort antal
reglementen, och påbud, om hvilka kännedom icke kan utan ett träget,
långvarigt och mödosamt studium förvärfvas, och utan kännedom
om hvilka ingen kan sägas ega tillräcklig kännedom om den nuvarande
jernvägsförvaltningen; vidlyftiga taxebestämmelser, för hvilka*

Onsdagen den 27 Mars. 23 Nso 22.

profning och bedömande i sanning kräfvas helt andra förutsättningar, Om åläggande
in den° kurialstilsuppfostran, som förvårfvas i ett svenskt statsdepartement
— ensamt dessa af mig nu påpekade förhållanden säga oss nästa

klart nog, att och hvarför Kongl. Maj:t icke om densamma har nog- Riksdag framorann
kännedom, ej kan öfver densamma utöfva en allvarsam kon-läggafullstäntroll,
ej kan i densamma kraftigt ingripa annat än möjligen helt ryck- ''“9 ,ta,‘
vis. Dessa förhållanden säga oss äfven, att och hvarför denna jernvägs- Votts.t
förvaltning har kunnat upphäfva sig, så att säga, till en suverän
magt. en byråkratisk stat i staten. Sådan är den ställning, hvari
Kon "I. Magt befinner sig till jernvägsförvaltningen. Men detta, att
Kongl. Maj:t åt ett embetsverk, åt jernvägsstyrelsen delegerat, eller,
mangan allt för gerna använda det uttrycket, att Kongl. Maj:t låtit
jernvägsstyrelsen tillegna sig en magt, som Kongl. Maj:t borde sjelf
under ministerielt ansvar utöfva, det betyder, herr talman, att den
svenska Riksdagens beslutanderätt och kontroll förintas.

Enligt min tanke, herr talman, har motionen ganska goda skål
för sig. Emellertid och ehuru utskottet har ansett sig kunna, ja
kanske till och med har ansett sig skyldigt att utan ens ett försök
till o-ensaga handlägga en motion, som rätteligen tillhör statsutskottets
“behandling, så anser jag mig för min del icke vara berättigad
att yrka bifall till densamma. Ehuru, såsom jag nyss yttrade, jag
anser, att den kan hafva goda skäl för sig, och ehuru jag tycker att
det är rått bra att den kommit i detta ögonblick, då den möjligen torde
kunna tjena som en kall dusch på inköpsifvern, så vill jag af antydda
skäl ej nu Yrka bifall till densamma. Dertill kommer, hvilket jag anser
mig böra begagna detta tillfälle för att närmare utveckla, att, enligt
min tanke, motionen icke förslår för vinnande af det mål, vi böra
eftersträfva, och att verksammare medel böra anlitas för att genombryta
de mägtiga lager på lager af missbruk, som under en läng
följd af år hafva hopat sig, tätnat och hårdnat. Jag har redan nämnt
två liufvudsakliga åtgärder för vinnande af detta mål. Jag skall
nämna en tredje, nemligen att det är påträngande vigtigt, att kompetensbestämmelser
fastställas för anställning och befordran i jernvågens
tjenst, äfvensom regler, hvilka skydda de underordnade mot
öfverordnades godtvcke, bland annat vid bestämmande af afiöningsförmåner.
Vare det nu i förbigående eagdt, herr talman, till deras
lugnande, som gerna bära på tungan ordet konungamagt, utan att
det alltid är för dem sjelfva klart hvad de dermed egentligen mena,

—. till lugnande af åtminstone dem, som förstå att icke förvexla a ena
sidan regering smugleri med dess i alla länder nödiga attribut och rättigheter
med, å andra sidan, en för våra grundlagars anda främmande
personlig konungamagt — må det vara sagdt till deras lugnande, att
genom de åtgärder, jag antvdt, genom Riksdagens allvarliga ingripande
i jernvägarnes förvaltning, re.gcringsmagten i förnuftig mening
icke skall komma att lida. Styrelsemagten, lagd i dugliga händer, skall
aldrig lida något afbräck genom samverkan med ett sådant parlament
som den svenska Riksdagen. Deremot gifves det ingenting, som år
mera säkert än det, att regeringsmagten lider, att den förlamas i sin
pliktuppfyllelse, att den fördunklas i sin prestige, när Kongl. Maj:t
it en byråkratisk institution, sådan som den kongl. svenska jernvägs -

>:o 22.

Onsdagen den 27 Mars.

Om åläggande
för jernväg»-styrelsen att
inför nästa
Riksdag framlägga
Jullstän
dig stat.

• Forts.)

styrelsen, afträder eu magt, som Kongl. Maj:t sjelf borde utöfva, och
för hvars utöfning Riksdagen är berättigad och skyldig att kräfva
ansvar utaf Kongl. Maj:ts ansvarige rådgifvare. Det är "då och just
da, som det ordet i sin dåligaste mening har sin rätta tillämpning,
att »Konungen regerar, men icke styr», så vida det icke vore ännu
mera exakt att såga, att Kongl. Maj:t hvarken regerar eller styr
men ändå, och det icke alldeles utan skäl, får bära hundhufvudet för
ändras sottiser.

Till hvilken grad regeringen har abdikerat inför jernvägsstyrelsens
önskan och tdltagsenhet att vilja vara, såsom en lika sakkunnig som
spindel granskare i en af våra större industristäder en gång yttrade
ett ministerium utanför konstitutionen — till hvilken grad Kon er 1 Maj:t
abdikerat inför denna styrelse, derpå skall jag, herr talman “anhålla
att få anföra ett par exempel, af den art, att man väl näppeligen i
något annat land »Kulle hålla för möjligt, att en regering skulle underkasta
sig att tåla något sådant.

Den 10 maj 1884 skref Riksdagen till Kong). Maj:t angående ifrågasatt
ångfårjeförbindelse emellan Skåne och Sjadland. Riksdagens
skrifvelse blef genast, om jag minnes rätt, genom beslut af Kon cd
Maj.t i statsrådet den 23 maj hänvisad till en komité, som skyndsamligen
afgaf utlåtande, så att Kongl. Maj:t redan den 3 oktober
samma år 1884 kunde öfverlemna ärendet till trafikstyrelsen samt väcroch
vattenbyggnadsstyrelsen för afgifvande af gemensamt utlåtande,
bex år derefter, först sex år derefter var Riksdagens justitieombudsman
i tillfälle att i sin berättelse till 1891 års Riksdag omförmäla,
att de nämnda styrelsernas utlåtande hade blifvit afgifvet. Att han
året derpå i sin berättelse till 1892 års Riksdag meddelade, att Kong!
Maj:t icke hade funnit Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1884 böra
till någon vidare Kong!. Maj:ts åtgärd föranleda, var naturligtvis någonting,
som då icke kunde förvåna någon menniska. Detta var,
herr talman, det ena exemplet.

Den^ 20 maj 188:> skref Riksdagen till Kongl. Maj:t angående
pensioneringen för tåg- och bevakningspersonalen vid statens jernvägar.
Riksdagen hade funnit det utredt genom tvenne motioner,
den ena väckt i denna kammare af herr Sjöberg, den andra i Första
Kammaren af herr Adelsköld, att billigheten kräfde en förändring af
grunderna för pensioneringen af den nämnda delen af betjentepersonalen
vid statens jernvägar. och i sanning, utredningen, bevisningen,
var i det fallet fullständig och oemotsäglig. Det var ådagalagdt, att
medeltalet af sammanlagda lefnads- och tjenstår, som under tiden
från pensionsinrättningens början till och med 1883 uppnåtts af den i
tjenst afhdna personalen, uppgick till 47,84 eller något mindre än 48 år,
under det att, som vi veta, det sammanlagda antalet lefnads- och
tjenstår som fordras för rättighet till full pension, är 95 år, det är
i det allra närmaste dubbelt mot den sammanlagda lefnads- och tjenstealder,
som de dittills i tjensten aflidne hade uppnått. Trots intrycket
åt de sålunda uppdagade skriande missförhållandena — säkerligen
linnés det i dag åtskilliga tillstädes i denna kammare, som minnas
det - ansåg sig Riksdagen likväl icke böra omedelbart i saken fatta
beslut, luksdagen ansåg sig, såsom orden lyda, »i ett ämne af så -

>:o 22.

Onsdagen den 27 Mars. 25

dan beskaffenhet och omfattning icke böra fatta beslut, utan att Om åläggande
Kong]. Maj:t efter erforderlig utredning och vederbörandes hörande
funnit godt att till Riksdagen derom aflåta förelag»; detta äfven derför,
att Riksdagen icke var i tillfälle att bedöma, huruvida det år 1882 n;isdagframbeviljade
fyllnadsbidvaget af 1 2 procent af ekilnaden mellan trafik- lägga fulUt&ninkometerna
och utgifterna för drift och underhåll skulle, derest pen- lhs statsioneringens
grunder i den omförmälda delen ändrades, komma att (Forts.)

behöfva tagas i anspråk under längre tid och i större utsträckning,
än eljest vore nödigt. Man väntade inom Riksdagen, likeom man helt
naturligt bland de i saken mest intresserade väntade, att ett förslag
i ämnet — ett förslag i denna mycket enkla fråga, herr talman,

— skulle framkomma till nästa Riksdag, 1880 års Riksdag. Nu, lo
år efter, har ännu ingen framställning från Kongl. Maj:t kommit.

Hvart tog då Riksdagens skrifvelse vägenf Kanske den aldrig kom fram
till Kongl. Maj:t? Ja, man söker förgäfves någon upplysning derom
i de af justitieombudsmannen till Riksdagarne 1880—1895 afgifna
berättelserna. Jag säger detta naturligtvis icke för att dermed rigta
något klander mot de uppburne män, som under de sista tio åren
beklädt detta vigtiga embete. De rå icke för, att Kongl. Maj:t icke
brytt sig om att sätta dem i tillfälle att uppfylla hvad som enligt § 11
i »Instruktionen för Riksdagens justitieombudsman» i detta hänseende
dem åligger. Emellertid är det visst, att skrifvelsen kom fram, och
att den af Kongl. Maj:t remitterades till jernvägsstyrelsen för utlåtandes
afgifvande. För 3 år sedan erhöll jag här i kammaren af
chefen för civildepartementet, på derom framstäld förfrågan, den upplysningen,
att han hade lyckats att »under hand» af jernvägsstyrelsen
erfara skälet, hvarför jernvägsstyrelsen icke både brytt sig om att
ställa sig Kongl. Maj:ts befallning till efterrättelse. Jernvägsstyrelsen
hade nemligen kommit på den i sanning ljusa idén, att denna —
jag upprepar det — mycket enkla fråga, denna mycket påträngande
fråga, denna fristående fråga icke borde behandlas i och för sig,
d. v. s. jernvägsstyrelsen både funnit, att den icke borde lyda den
befallning, som den af Kongl. Maj:t fått mottaga. Sådant tolererar
Kongl. Maj:t. Och jag antager, att Kong!. Magt till på köpet är
glad, när jernvägsstyrelsen någon gång täckes upplysa Kongl. Mnj:t
om, hvarför den gör en konst i Kongl. Maj:t# remisser. På den ståndpunkt,
der vi nu befinna oss, synes det mig verkligen icke vara att
vänta något annat, ån att jernvägsstyrelsen en vacker dag tråder ut
nr sin hittills iakttagna beväpnade neutralitet och börjar föra krig
mot Kongl. Maj:t och då äfven mot Riksdagen — i alla händelser
blir det Riksdagen, som får betala krigskostnaderna. Om en sådan
undfallenhet för underordnade visats af andra, och icke af sådana
högt uppsatte och i alla afseenden framstående män som Konungens
rådgifvare, så tror jag, att många skulle gå derhän, att de betecknade
detta som nattmössepolitik. Nu säger man det naturligtvis
icke, ty det är icke lofligt att säga så om män i den ställningen, det
är ju alldeles klart. Snarare kanske mun om dem får tänka, att
detta slags undfallenhet är den egenskap, åt hvilken löftet är gifvet,
att de saktmodige skola besitta jorden.

Förmodligen är det också kongl. jernvägsstyrelsen, som har beslutit
— Kongl. Magt naturligtvis oåtspord — att undanskjuta den

S o 22

26 Onsdagen den 27 Mars.

Om åläggande af Riksdagen år 1885 ankängiggjorda frågan om jernvägsbetjentes
för jernväg^- pensionering till en alldeles oberäknelig, i alla händelser mycket afSi£fö™näTa
läg8en tidrymd.. Vi fingo veta vid det nyss nämnda tillfället, då nuRiksdagfram-
varande civilministern behagade här i ''kammaren upplysa om den
läggafulUtän-bonne fortune han hade haft att under hand få af jernvägsstyrelsen
dig stat. veta skalen, hvarför den icke stält 6ig Kongl. Maj:ts befallning till
(Forts.) efterrättelse — vi fingo då också veta, att denna lilla fråga — dock
icke liten för dem, hvilkas intresse det gäller — blifvit sammankopplad
med en annan fråga, nemligen, för att begagna herr civilministerns
ord, den »om nästan hela statens pensionsväsende». Detta är i sanning
löftesrikt för dem, hvilka uppnå hälften af det sammanlagda
antal lefnads- och tjenstår, som erfordras för rättighet att åtnjuta
full pension. Men det är sant — jag höll på att glömma det — bär
gäller det ju blott ett stort antal af sådana statens tjenare, hvilka
hafva hårdt arbete, men ringa lön, och som stå mycket lågt på den
sociala x-angskalan. Och detta är, herr talman, förmodligen i mångas
ögon en fullt tillfredsställande förklaring!

Nu är det ju visserligen Kongl. Maj:ts sak att bedöma och
afgöra, huruvida det må anses vara förmånligt för regeringsmagten
och konungadömet att af byråkratien acceptera det preussiska junkerdömets
maxim: »der König absolut, wenn er unsern Wilien thut», det
vill med andra ord såga: Konungen skall gerna få regera värre,
blott han lyder oss. Men då har också Riksdagen å sin sida att
tillse, att Kongl. Maj:t icke till emhetsverken afträder en rageringsmagt,
för hvars utöfning Riksdagen är berättigad att finna der på
statsrådsbänken en ansvarig man.

Utskottet antager, att redan vid nästa riksdag torde kunna från
Kongl. Maj:t väntas en framställning, grundad på den undersökning
af hela jernvägsförvaltningen, hvarom Kongl. Maj:t föranstaltat. Jag
har emellertid en djupt rotad misstro mot dylika storartade undersökningar,
en misstro, som, derest icke allt kommer att blifva förändradt
och nytt här i landet, aldrig kommer att gå ur mig. Jaohyser
misstro till nu ifrågavarande undersökning af samma skäl, som
jag hyst misstroende till sammankopplingen af den enkla och lilla
frågan om tåg- och bevakningspersonalens pensionering med frågan om
nästan hela statens pensionsväsende. Jag tillåter mig nämna ett precedensfall.
År 1892 begärde Kongl. Maj:t af Riksdagen, att banvakterna
skulle få uppflyttas, jag tror det var i 19:de aflöningsklassen.
Riksdagen, som ansåg sig hafva skäl att antaga, att till nästpåföljande
Riksdag, år 1893, skulle inkomma ett förslag till nytt aflöningsreglemente
för jernvägspersonalen, biföll emellertid endast på det sätt
Kongl. Maj:ts proposition, att den med<»af, att ett belopp af högst
12,000 kronor finge användas till provisorisk förbättning i vissa fall
af banvakternas löneförmåner. År 1893 kom dock icke något aflöningsreglemente
till Riksdagen, år 1891 kom det icke heller och lika litet
har det kommit i år. Visserligen hade ett förslag till aflöningsreglemente
i slutet af år 1893 utarbetats af jernvägsstyrelsen, men då
fann civilministern på den utvägen, att man borde tillsätta en komité,
som skulle taga hela statsbaneväsendet i öfvervägande, och så blef
det inkomna reglementsförslaget hyllande hos Kongl. Maj:t till

Onsdagen den 27 Mars.

N:0 22

påföljande år, då det remitterades till komitén. Huru långe det kommer Om åläggande
att ligga der, det vet jag icke, men jag vet, att detta tillvägagåendq för jernvägsär
bedröfligt för dem, som länge nog väntat på någon liten förbättring ^n/ö^nosta
i sina knappa aflöningsvilkor. Riksdag fram För

den händelse emellertid att utskottets förmodan, att vi till lägga fullstännästa
Riksdag hafva att emotse eu storartad framställning i förevarande statämne,
skulle komma att gå i fullbordan, anhåller jag att få begagna (Forts.)

tillfället att redan nu förskottsvis påpeka några omständigheter, som
jag har anledning förmoda icke komma att blifva synliga i denna
framställning. Jag vill då nämna några ord om regellösheten eller,
rättare sagdt, godtyckligheten i befordringsväsendet och vid bestämmandet
af löneförmånerna inom statens jernvägsförvaltning.

Men innan jag öfvergår till detta ämne, skall jag, med anledning
af nu åter ifrågasatta, storartade jernvägsinköp anhålla att få fästa
uppmärksamheten på en vid flera dylika tillfällen förut inträffad händelse,
som har ett märkvärdigt syskontycke med en tanke. Vid inköp
af enskilda jernvägar brukar staten förpligtas att öfvertaga den enskilda
banans personal samt tillika att icke sänka dess aflöning. Det
har då händt, att säljaren af en privatbana råkat att i sista stund
höja aflöningar, som inom kort icke han, utan statsn skulle komma
att betala. På detta sätt kan man förklara, att man nu i arfvodesstaten
för statens järnvägstrafik träffar på förunderligt höga aflöningsbelopp.
Så t. ex. finnes i Östersund en trafikdirektörsassistent med aflöning
af 3,900 kronor och fri bostad samt derjemte en »lönefvllnad» å 2,100
kronor. I staden Söderhamn finnes en stationsinspektor, med anställning
vid svensk statsbana först från början af år 1880; han åtnjuter
3.000 kronor i lön, under det att i samma distrikt finnas personer, som
varit i statens jernvägars tjenst tiotals år och nått samma grad som
nämnda stationsinspektor, men icke hafva mer än 2,400 eller 2,000 kronor
och derunder i lön. Och om man går längre ned, till stationsmästareklassen,
upptäcker man, att det finnes en stationsmästare med 1,500
kronors arfvode samt derjemte 375 kronor i lönefvllnad, hvaremot,
så vidt jag icke råkat att förbise något, det icke finnes en enda stationsmästare,
som efter lång tjenstgöring uteslutande vid statsbanorna
hunnit öfver 1,200 kronors lön. Jag vill dock härvid reservera den
möjligheten, att jag af misstag har förbisett något fall. Den högsta
lönen inom stationsmästareklassen är 1,500 kronor; men är det icke
underligt, att af dem, som tjenat långe och väl vid statsbanorna, icke
någon kommit öfver 1,200 kronors lön, medan stationsmästare, som
öfvertagits från enskilda jern vågsbolag, kunna få 1,500 kronor plus
.175 kronors lönefyllnad? Detta har skett derför att det stält sig så
Vekligt, att etationsmästaren i det ögonblick, då banan inköptes af
staten, uppgafs hafva en lön, som öfversteg högsta lönegraden för
den befattning, han såsom statsbanornas tjenare skulle komma att tillträda.
Dessa omständigheter anser jag nu, då man åter igen har
inköp af enskilda banor i faggorna, förtjena att påpekas.

Vidare vill jag i sammanhang härmed erinra om, att naturligvis
befordringsutsigten för statsbanornas egna tjensteman försämras, när
man — för att åtminstone skenbart minska de lönefvllnadsbelopp, som
måste bestås åt sådana från privatbanas tjenst öfvergångna personer.

\''jo 22.

Onsdagen den 27 Mara.

Om åläggande hvilka tillförsäkrats att icke få lägre lön än de i köpets ögonblick
kurtisen''aa ^a<^e ^en Pr''vata banan — låter dessa raka förbi andra mera

‘infYr nästa meriterade för att få upp dem i högre löneklass, än eljest skulle
Riksdag fram- ifrågakomma.

läggafulistän- Och för att öfvergå till en lägre klass inom jernvägspersonalen.
dig stat. gå skall jag erinra derom, att vid statsbanorna fordras åtskilliga års
roits.i arbete på verkstäderna och tjenstgöring först såsom extra, sedan som
ordinarie eldarelärling, innan någon antages till eldare, hvarefter det
kan gå om flere år, innan han antages till lokomotivförare. Nåväl,
staten inköper en enskild bana; der finnas lokomotivförare, som
icke varit i tillfälle att förvärfva sådan insigt och rutin i tjensten
som vid statsbanorna, men på grund af den i köpets ögonblick högre
aflöningen vid privatbanan gå de förbi mera meriterade och få
högre aflöning än som bestås dem, hvilka längre tjenst vid statsbanorna.

Jag återvänder till befordringarna och vill till en början fästa
uppmärksamheten på en paragraf i instruktionen för jernvägsstyrelsen,
nemligen den 36 §, deri det stadgas, såsom vilkor för att kunna af
jernvägsstyrelsen antagas till ordinarie befattning, bland annat, att
man skall ^förete bevis om eller undergå sådana kunskapsprof, som
styrelsen finner nödiga». En eller annan af kammarens ledamöter
torde fråga sig: styrelsen har väl då faststält, till efterrättelse för
sig sjelf och till underrättelse för andra, regler för dessa kunskapsprof?
Ja, om så skett, så lära väl dessa regler hemlighållas med största
jalousi. Och i alla händelser förhåller det sig så, att, om sådana
regler finnas, de när som helst öfverträdas. De finnas till, om det
anses lämpligt att dermed mota någon, men de betyda ingenting,
då det är någon, som man vill gynna. Om man — vare detta sagdt
blott i förbigående, ty jag vill återkomma till denna sak en annan
gång — vid en del af dessa befordringar, som för vanliga ögon åro
lika obegripliga som de tillfällen, då förtjenta personer förbigås, forskar
efter motiven, händer det, att man lätt nog kommer under fund
med dem och då finner, att motiven falla långt utanför området för
alla lagliga och lofliga befordringsgrunder. Må man med hvarandra
jemföra sådana exempel som följande: utan någon studiekompetens
— som annars stundom varit en oöfverstiglig mur för andra personer
— befordras en kontorsvakt till kontorsskrifvare, men å andra
sidan har händt, att en för sin skicklighet, och ordentlighet mycket väl
ansedd extra kontorsskrifvare deremot icke kunde få ordinarie befattning;
han skulle fått det, heter det, om han tagit studentexamen. Jas;
frågar, men får icke något svar, åtminstone icke något sådant, som
jag här skulle vilja uttala till protokollet: hvarför skulle i detta fall
studentexamen vara behöflig, då den är obehöflig i så många andra
fall? Jag vet det icke, men den af mig nyss angifna personen, han
visste det nog; han visste åtminstone, att han icke var någon persona
gråta samt att all utsigt till befordran för honom var stängd, och så
i förtviflan afhände han sig lifvet. Jag har undrat en och annan
gång, hvad de, som till och med kunnat till öfverdirektörsassistent befordra
en person utan hänsyn till någon studiekompetens, jag har undrat, säger

N:o 22.

Onsdagen den 27 Alars,

211

jag, hvad de tänka, om de någon gång erinra sig det der sjelfmordet. Om åläggande
Förmodligen två de sina händer — och jag vill ej neka till, att det för jernväg^
i slika fall äfven kan vara behöfligt. Ytfö^näita

Den befordran, om hvilken jag talade i den nyss anförda jern- Riksdag framförelsen,
förtjenar att tagas i betraktande äfven från en annan syn- läggafullstänpunkt.
Vid byrå-, ban- och maskinafdelningarne finnes vid hvardera ,h9 stnten
öfverdirektörsassistent. Vid tralikafdelningen finnes det numera <F°rtsJ
två, numera. d. v. s. sedan 1888 kort efter generaldirektör Troilius''
afgång. Till denna andra befattning befordrades en person, med
hänsyn till hvilken det ej var fråga om någon som helst studiekompetens,
till en befattning med en lön af 4,500 kronor. Men ej nog
dermed. Man har låtit den i samma vefva vakant blifna öfverhontrollör
sbefattning en stå ledig, år efter år, och så har man förordnat
denne öfverdirektörsassistent n:o 2 att förestå öfverkontrollörsbefattningen
mot ett arfvode af 500 kronor, lagdt till den lön på 4,500 kronor,
som han hade såsom öfverdirektörsassistent. Jag behöfver säkerligen
ej ingå i de mer detaljerade explikationer, som jag skulle kunna lemna;
kammaren torde dessförutan hafva element nog i händerna för att
jugera ett sådant tillvägagående.

För en mycket stor del personer i extra anställning uppnås
mycket snart den åldersgräns, efter hvilken det icke finnes någon
utsigt för dem till befordran till ordinarie tjenst — naturligtvis bör
jag,° för all säkerhets skull, tillägga, att den regeln gäller tvdligtvis
ej, när det lins extra intressen, som skola befrämjas; då gäller denna
regel lika litet som andra regler inför jernvägsstyrelsen. Nog år det
då underligt, att, sedan man fått ordinarie tjenst, uppnådd pensionsålder
icke föranleder afsked ens vid några och sjuttio år. I fjol afgick till
exempel en person, som var född år 1819, varit berättigad till full
pension i åtminstone flera år, och i sin hand kumulerade ej mindre ån
tre tjenster. Sä går det till med ordinarie befattningar, nemligen
när de höra till de högre aflönade.

Jag skall bedja att få fästa uppmärksamheten uppå, att det ej
är några enastående exempel jag framdrager, utan jag har tagit
dessa ur en oändlig hög af dylika.

Härefter skall jag be att få påpeka, huru man tillämpar en
bestämmelse i tjenstgöringsreglementet för statsjernvägarne, nemligen
§ 0, mom. 1. Der stadgas förbud för hvar och en af styrelsen till
befattning vid trafiken antagen person att åtaga sig annat uppdrag,
eå framt ej styrelsen anser det kunna utföras utan hinder för hans
tjensteutöfning vid statens järnvägstrafik .

Nå vål! Jag frågar nu, för hvilkendera institutionen år det mest
betecknande, för kongl. jernvägsstyrelsen eller kanske för det af militärerna
så kallade helgjutna» tras- och lappverket från urtiman, för
hvilken af dessa två institutioner är det, frågar jag, mest karakteristiskt,
att man trots denna bestämmelse — på samma gång är stationsinspektor
vid Stockholms centralstation med en lön af 5,000 kronor
och med en ganska dyr bostad — den torde ej kunna uppskattas till
mindre än 1,200 kronor — och tillika kapten vid kongl. Blekinge
bataljon? Hvilkendera af dessa platser år det, som är öfverflödig?

Jag törs ej bedöma det, tv jag har inga insigter i militarism. Jag

N:o 22.

Om ål äg g and i
för jernvägsstyrelsen
att
inför nästa
Riksdag fram
lugga fullstän
dig stat.
(Forts.)

''»0 Onsdagen den 27 Mars.

vill sålunda ej gifva något svar på denna fråga, men skulle närmast
vara oenägen att tro, att det är stationsinspektorens. om jag nemligen
får döma af — det stora antal mer meriterade sökande, som vid
.platsens besättande förbigingoe.

I sammanhang härmed torde få framställas en fråga, som många
andra gjort före mig, nemligen om det kan anses lämpligt för staten
att låta en tjenst vid statsbanorna vara förenad med anställning vid
privata banor, till exempel på sätt förhållandet är med trafikdirektören
vid tredje distriktet — i Malmö — som tillika är trafikchef för en
enskild jernväg. Jag tänker, att han borde — efter aflöningen att
döma åtminstone, som är 4,800 kronor och fri bostad — ha tillräckligt
att göra såsom trafikdirektör. Emellertid år han på samma gång
trafikchef vid en enskild bana i samtrafik med statsbanan. Och om
jag räknat rätt, är förhållandet detsamma vid icke mindre ån ytterligare
jern enskilda jernbanor i vårt land, att vid dem statsbanetjenstemän
aro anstälda. Jag gör mig den frågan — andra hafva gjort den
före mig — om sele ekonomiska harmonierna? mellan statens intressen
och de enskilda bolagens intressen verkligen skulle kunna anses vara
så fullkomliga, att det icke finnes någon anledning'' att der tala om den
brydsatnma belägenhet, i hvilken personer bli försatta, som skola
tjena två herrar.

Slutligen skall jag påpeka såsom ett måhända enastående fenomen
inom hela administrationen, der man eljest obilligtvis vill gifva lägre
lön åt qvinnor, ehuru deras tjenster äro lika vigtiga som männens och
de sköta sina befattningar lika bra, att en helt cch hållet motsatt
princip råder vid jervägsstaten. Jag gillar ej heller denna princip.
Såsom exempel vill jag anföra, att qvinliga kontorsbiträden, som i brist
på studiekoropetens ej kunna bli ordinarie, hafva från 900 till 1,500 kr.,
men manliga blott 780 kr,, ehuru de sistnämnda varit ordinarie
lika länge, som de qvinliga varit extra. Jag skulle kunna nämna
andra hithörande egendomligheter, men det sagda må vara nog.
Dock är det mig omöjligt att underlåta att något litet beröra ett
missbruk af ^ det slag, att jag vill hoppas, att något liknande ännu
ej förekommit inom den svenska administrationen. Jag skall antyda
det så kort som möjligt i hopp om rättelse; i annat fall är det visst
och säkert, att jag icke skall hysa den ringaste tvekan att nästa
gång komma med utförligare uppgifter. Det missbruket — jag använder
med afsigt ej ett starkare uttryck — som jag afser, består
deri, att till personer utom verket och som icke någonsin stått i någon
som helst förbindelse med detsamma utlemnas så kallade statistiska
arbeten, som icke af dessa kunna utföras, ty sådana arbeten förrättas
i sanning ej af så gamla och bräckliga personer, att de ej ens kunna
skrifva en läsbar siffra. Till dessa jernvägstyrelsens statistiska medarbetare
höra äfven äldre damer, som — hvilka förtjenster de ån
må kunna ha haft i sin ungdom — med all säkerhet icke egna sig
för statistiska göromål.

Dylikt arbete har utlemnats åt åldriga och bräckliga personer, som
derför hafva uppburit 5. 6 å 700 kr. i månaden i arfvode, och som för
en spottstyfver åt andra personer utlegt utförandet af göromål, till

>'':o 22

Onsdagen den 27 Mars. 31

hvilka de sjelfva varit oförmögna. Detaljerna — ja, dem går jag Om åläggande
denna gång förbi. förjernvägs Det

förefaller mig äfven — jag skall strax sluta — egendom- 3
ligt, att en för groft tjenstefel afsked ad person, när han återfått anställ- Riksdag/ramning
i statsbanornas tjenst, inom kort kommer i åtnjutande åt högre ligga fulUtänaflöning
än efterträdaren å den plats, från hvilken ban blifvit skild. % stat•

Det sagda är blott ett litet, litet, litet urval ur den stora högen, (Forts.)

men det må få räcka för denna gång, då jag är fullt besluten att, om
jag lefver till nästa riksdag, återkomma till frågan i vidsträcktare
omfattning.

Blott ett slutord! Offentlighetens ljus faller alltför litet öfver
jernvägsförvaltningens vida område. Pressen ryggar tillbaka från
denna stora vildmark. Det förhåller sig ej så med denna förvaltning,
som har mellan 11 ;i 12,000 personer under sig, som med de
mindre grupperna af embetsman — domare, lärare och andra —
hvilkas verksamhet det är något så när möjligt att följa. Hår är förhållandet
ett helt annat. I följd af den stora omfattning, i hvilken
Kongl. Maj:t har i jernvägsstyrelsens bänder abdikerat en magt,
som — jag upprepar det — det vore Kongl. Maj:ts skyldighet enligt
grundlagarne att sjelf utöfva, har Riksdagen afskurits från sitt
behöriga inflytande på denna vigtiga förvaltningsgren.

Men här lurar ock en politisk fara. På den tid, då regeringsformen
skrefs, hade vi icke någon jernvägsstat, ingen telegraf- och
telefonstat, och åtskilliga andra stater voro på långt när icke så talrika
som nu. Må man då betänka den politiska faran af att göra
dessa arméeorpser af underordnade statstjenare, genom beroendet af
öfverordnades godtycke, till de magthafvandes ögontjenare och till
lydiga redskap i ett politiskt partis hand.

Jag minnes en gång, då jag på främmande botten inför ett
antal personer, som lefde i den traditionella föreställningen om tjenstemånnens
nästan absoluta beroende af regeringsmagten och dess närstående
verktyg — prefekter och andra — då jag inför dem sökte
utveckla den satsen, att tjenstemännens lagskyddade oberoende och
skäliga aflöning äro ett af hufvudvilkoren för enskild rätt och allmänt
bästa, för samhällets moraliska helsa. Och jag minnes, huru, då man
ropade till mig: Ni har fullkomligt rätt! jag då, icke utan någon ringa
grad af stolthet, kunde svara, att den som hår har rätt, det är andan
af mitt lands författning, hvilken inspirerat mina ord.

Jag skulle önska, att denna synpunkt blefve af Andra Kammaren
behjertad, om och när kammaren får tillfälle att, såsom utskottet
säger, »fatta beslut ej blott om de reformer, som kunna vara behöfliga
inom jernvägsförvaltningen, utan äfven om beskaffenheten af den
kontroll, som Riksdagen kan anse vara erforderlig med afseende på
denna förvaltningsgren».

Herr Walter: Herr talman! Jag skall tillåta mig att yttra

några ord med anledning af den anmärkning, utskottets ordförande
gjorde, att jag skulle hafva missuppfattat utskottets motivering. Detta
skulle då bero derpå, att han ansåg, att, när jernvägsstyrelsen med
anledning af 1893 års beslut blifvit anbefald att inkomma med de -

N:0 22.

Onsdagen den 27 Mars.

Om åläggande taljerad omkostnadsstat, denna då icke skulle komma inför Riksdagen,
för jernväg.-;- ujan ingifvas till Kongl. Maj:t. Ja, den gir naturligtvis först till
*injdr‘nä>ta Kongl. Maj:t. Men sedan kommer den vål till Riksdagen.

Riksdag fram- Med afseende på den andra frågan — den tillsatta komiténs
lägga fullslå»- utredning — så är det naturligtvis ännu fullkomligt obekant, huru
dtg stat. långt detta komitéutlåtande kommer att sträcka sig, eller ens om
(Forts.) det kommer in till nästa Riksdag.

Vidkommande åter stenkolsfrågan vill jag nämna, att jag af flera
lokomotivförare fått höra, att dessa svenska kol alls icke äro lämpliga
för maskinerna.

Hvad slutligen angår frågan om den fördel, man skulle hafva
att här bryta stenkol, för den händelse i en framtid våra hamnar
möjligen skulle blifva blockerade, så vill jag nämna, att jag anser,
att man just derför bör spara på förrådet af stenkol, alldenstund,
efter de upplysningar jag fått, våra stenkolslager icke åro mägtigare
än att de allt för väl behöfvas för den öfriga industrien, hvadan man
således icke bör taga dem i anspråk för statens jernvägars räkning.

Jag bär icke något vidare att tillägga.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr talmannen gifvits i enlighet med de olika yrkanden,
som derunder förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 10.

Herr C. Wallis aflemnade följande nya motioner, nemligen:

n:o 172, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, att helsovårdslära
med särskild hänsyn till skolhygien måtte som läroämne
blifva införd vid folkskolelärare- och lärarinneseminarier i riket; och

n:o 173, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om omarbetning
af kungörelsen angående förändrade instruktioner för direktioner,
läkare och syssloman vid länens lasarett och kurhus den 21
oktober 1864.

Dessa motioner begärdes på bordet och bordlädes.

§ Il Ledighet

från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr J. M. Ekströmcr ............under 14 dag. f. o. m.	den 29 dennes.
	S. Nordström.................. »	14		>	30 »
»	J. Johnsson i Bollnäs ... »	3	» »		29 »
	J. E. Nordin i Såttna...... »	14	» »	*	3 inst. april.
	E. Eriksson i Qväcklingen >	14			3 »
i»	F. (jr. Näslund............... »	14	» »		1
»	G. Sälting ..................... *	14	■» »	>	3 »
	J. Sjöberg ..................... »	14			1 »
	J. TV. Bengtsson i Häradsköp»	14	» >	>	1 »
och »	N. Svensson i Olseröd . »	14	» >		3 »

33 Nso 22.

Onsdagen den 27 Mars.

§ 12.

Anmäldes ytterligare och, godkändes statsutskottets förslag till
Riksdagens skrivelser:

n-.o 14, till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående upplåtelse till allmänna barnhusinrftttningen af oinskränkt
egande- och dispositionsrätt till tomten n:o 17, qvarteret Barnhuset,
samt uppförande af nytt cellfängelse för Stockholms län, in. m.; och
n:o 15, till fullmägtige i riksgäldskontor, angående resekostnadsersättningen
till Andra Kammarens ledamöter, då resan sker å
jernväg.

5 13.

Justerades protokollsutdrag.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtande och memorial:

n:o 9, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde
hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet;

n:o 43, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga
frågor rörande riksstatens fjerde hufvudtitel;

n:o 44, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i en fråga
rörande anslagen under rikstatens femte hufvudtitel;

bevillningsutskottets betänkanden:

n:o 12, i anledning af väckta motioner rörande ändringar i tullstadgan; n:o

13, i anledning af väckt motion om exporttull å trävaror och
trämassa; och

n:o 14, angående vilkoren för tillverkning af bränvin;
bankoutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 6, med anledning af väckta motioner om inrättande af nya
afdelningskontor af riksbanken;

n:o 7, angående höjning i anslaget till extra biträde in. m. vid
afdelningskontoret i Ilernösand; och

n:o 8, angående användandet af riksbankens vinst för år 1894;

lagutskottets utlåtanden:

n:o 24, i anledning af väckt motion om upphäfvande af skyldigheten
att förnya inteckning; och

n:o 25, i anledning af väckt motion angående upphäfvande af
den personliga folkskoleafgiften; samt

Andra Kammarens Prat. 1895. N:o 22. 3

Jfso 22.

Fredagen den 29 Mars.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 14, i
anledning äf väckta motioner om skrifvelse till Konungen med begäran
om vissa ändringar i förordningen angående försäljning af vin
och maltdrycker m. m. den 24 oktober 1885.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit tvenne gånger bordlagda.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 4,io e. m.

In fidem

E. Nathorst Bofis.

Fredagen den 20 mars.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 22 innevarande mars.

$ 2.

Föredrogos, hvar efter annan, Kong). Maj:ts på kammarens bord
hvilande propositioner till Riksdagen''; och hänvisades dervid till statsutskottet
följande propositioner, nemligen:

angående bidrag till bestridande af kostnaderna för en allmän
konst- och industriutställning i Stockholm år 1897;

angående pension å allmänna indragningsstaten åt kartografen
Carl Edvard Dahlman; samt

angående uppförande af nytt landsstatshus i Luleå.

Till. behandling af lagutskottet öfverlemnades propositionen angående
tillägg till lagen'' om skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889.

.Slutligen hänvisades till bevillningsutskottet Kongl Maj:ts proposition
om vissa ändringar i gällande förordning om vilkoren för
försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa
drycker.

Fredagen den 29 Mars.

35 Jf;e 22,

§ 3.

Efter föredragning vidare af de utaf herr C. Wcillis vid senaste
sammanträdet aflemnnde motioner hänvisades:

motionen n:o 172 till tillfälliga utskottet n:o 1, och

motionen mo 178 till tillfälliga utskottet n;o 2.

Föredrogs och bordlädes för andra gången statsutskottets utlåtande
n:o 9.

§ 5.

Härefter föredrogs stutsutekottets memorial n:o 43, med anledning
uf kamrarncs skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande riksstatens
fjerde hufvudtitel.

Punlcten 1.

Lades till handlingarue.

Punkterna 2—4,

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

Efter föredragning dernäst af statsutskottets memorial mo 44, i
anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i en fråga rörande, anslagen
under rikestatens femte hufvudtitel, blef den af utskottet i nämnda
memorial föreslagna voteringspropositionen af kammaren godkänd.

§ 7.

Föredrogos, men blefvo a nvo bordlagda:
bevillningsutskottets betänkanden n:is 12, 13 och 14:
bankoutskottets utlåtanden och memorial n:is 6, 7 och 8;
lagutskottets utlåtanden mis 24 och 25; samt
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n;o 14.

§ 8.

Ordet begärdes af:

jo 22,

36 Fredagen den 29 ilars.

Herr Waldenström, som yttrade: Det torde icke förtänka»

mig, att jag begär kammarens uppmärksamhet för en fråga, som synes
mig af ganska stor betydelse, och i afseende }å hvilkjag har
för afsigt att begära kammarens tillåtelse att till Kong], Maj:ts regering
framställa ett spörsmål.

Som kammaren har sig bekant, antog Riksdagen år 1893 eu
skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om åtgärders vidtagande för att
motverka osedligheten och att, såsom skrifvelsens uttryck lyder, förekomma
lockelser dertill. Denna skrifvelse var följden af ett riksdagsbeslut,
som föranleddes af en motion i Första Kammaren, i livil—
ket påpekades den fara för vårt folk, som läge deruti, att icke allenast
varietéföreställningar, huru slippriga som helst, finge uppföras nästan
hvar som helst, utan också att osedliga skrifter och bilder finge
ohejdadt spridas. Andra Kammaren gaf sitt erkännande åt motionen
derigenom, att den så godt som utan meningsskiljaktighet och utan
votering godkände motionen.

Hvad Kongl. Maj:t sedan har gjort för att efterkomma denna
Riksdagens önskan, känner jag icke. Men under den senaste tiden
har en händelse inträffat, som, ehuru den stått under Kongl. Maj:ts
direkta inseende, likväl gått i en rigtning alldeles motsatt de önskningar,
som Riksdagen i nu nämnda skrifvelse af år 1893 har uttalat.
Det kan derför icke förundra någon, att denna sak väckt anstöt,
och att jag tager mig friheten att göra den till föremål för ett
uttalande inom denna kammare, som 1893 hyste ett så lifligt intresse
för frågan. Jag menar nemligen de målningar, med hvilka man dekorerat
matsalen i den nya operakällaren, hvilka målningar utan all
gensägelse måste anses innehålla lockelse till osedlighet, lika så visst
som de målningar och teckningar, på hvilka man åberopade sig under
diskussionen 1893 såsom skäl för nödvändigheten af att Kongl.
Maj:t vidtoge åtgärder för att förekomma lockelser till osedlighet.

Hvar och en, som känner historien om Riksdagens förhandlingar
angående teaterfrågan under de senare åren, vet, att uti dessa förhandlingar
frågan om den sedliga halten af de kongl. teatrarnes prestationer
har spelat en ganska vigtig rol, ja, att det var just denna
sedlighetsfråga, som väsentligen vållade, att Riksdagen år 1888 helt
och hållet indrog sitt anslag till teaterverksamheten samt afslog Kongl.
Maj:ts begäran om anslag till ombyggnad af teaterhuset.

Hvilken vändning teaterfrågan tog genom detta Riksdagens beslut,
det veta vi alla. Teaterkonsortiet bildades; teaterlotteriet medgafs,
Riksdagen återgå!'' åt teatern det gamla anslaget, att uppföras
på ordinarie stat, emedan Riksdagen nu ansåg teaterfrågan vara definitivt
löst.

Man ansåg en kunglig opera vara en för den nationella bildningen
vigtig knlturanstalt samt en högst behöflig motvigt mot varietéerna
med deras osedliga tendenser; och att operan skulle fylla sin
uppgift i sistnämnda afseende, derför egde man en borgen i den
myndighet, Kongl. Maj:t egde att öfvervälla hennes verksamhet. Så
hette det'' då, och jag skall ur finansministerns yttrande vid 1888 års
riksdag be att få citera ett par meningar.

»Det måste medgifvas», säger nan, watt den verksamhet, som

37 S:o 22.

Fredagen den 29 Alars.

bedrifva på afatens teatrar, bör vara af eu mera förädlande natur
än den, som förekommer på de mindre teatrarne. Skulle man således
nu lyckas omintetgöra statsteatrarne, så tillintetgöres ock den
bästa delen af den sceniska konsten, och blott sådant blir qvar, som,
efter den omförmälda åsigten, är mera till skada än gagn» —
»Skulle blott sådana teatrar, som stå utom offentlig kontroll, få fortsätta
sin verksamhet och det just under en tid som denna, med sin håg att
helst besöka sådana teatrar, der siipprigheter framföras, ja, då kommc
dessa att dominera, och de personers smak och böjelse, som vilja
hafva en mera gedigen konstnjutning, blefve ej tillgodosedda.

Detta är synpunkter, mot hvilka man icke kan hafva något
skäligt att invända.

Nu har af operahuset en del blifvit färdig, och den skall inom de
närmaste dagarne öppnas för allmänheteu. Då öfverraskas man af
att finna den stora matsalen dekorerad med målningar af för den sed -liga känslan i hög grad sårande beskaffenhet. Så har man t. ex. dekorerat
ena kortsidan af salen med en grupp nakna, badande qvinnor,
hvilka från ett bakhåll beskådas af ett par män med blickar,
hvilka jag icke vill eller kan här tolka. Hvad motiv bär man för
en sådan dekoration? Det må man väl fråga. Om salen varit en
badsalong, både man kunnat anföra åtminstone något formelt skäl.
Nu deremot finnes icke ens ett sådant att anföra. Badande qvinnor
i en matsal — hvad är det för en konstnärlig tanke? Den tanken
bär icke framsprungit ur något estetiskt behof, icke ur en estetisk
känslas kraf, nej, den har haft sin rot i en vida lägre känsla
hos konstnären.

För att få ämnen till dekorationer, har man vidare gått tillbaka
till det gamla Greklands kult och ur densamma framletat motiv, som
framstält — hvad för någonting? Månne något ur det ädla, det
stora, det verkligt sköna, som det grekiska kultlifvet har att bjuda
på? Nej, visst icke, utan man har hemtat motiven ur skuggsidorna
af det grekiska lifvet. dryckenskapen och den dermed förenade otukten,
alldeles som ville man öppet, visserligen icke i ord, men i bild,
som talar tydligare än ord, säga; Här skall offras åt Bacchus och
Venus; manliga sinnen, tömmen den fylda bägarn inför den nakna
qvinnan!

Man har sagt, att dessa målningar skulle vara synnerligen framstående
konstverk. Nå, man kan dock disputera om det nu så moderna
kluddmåleriets konstvärde, och till kluddmåleriskolan höra dessa
målningar, men jag vill ej inlåta mig i den tvisten. Hvad jag deremot
anser mig kunna påstå, dervid stödd af bland annat Riksdagens
och särskildt Andra Kammarens uttalande år 1893, det är, att konsten
icke har någon rättighet att kränka moralen, allra minst i en
sal, som är, afsedd till spislokal uti en staten tillhörig byggnad för
en publik, som icke älskar att se osedliga bilder, utan som i stället
älskar att finna snygghet, äfven i moraliskt afseende, representerad i
den säl, der den går in för att intaga sina måltider. Klart är det
också, att äfven de allra liderligaste situationer kunna målas på ett
sådant sätt, att bilderna, rent formelt sedt, blifva konstverk af första
rnng, men dermed äro de icke försvarade. Tvärtom torde jag våga

>'':o 22,

Fredagen den 29 Mars.

det påståendet, att deras förkastlighet är stor i samma mån, som de
genom sin kostnärlighet gorå det liderliga innehållet tilldragande.

Under diskussionen i teaterfrågan vid en mängd föregående riksdagar
har, såsom jag nämnde, den sidan spelat en vigtig rol, att en
kunglig opera hade stor betydelse för den fosterländska bildningen.
Man hade med anledning deraf all rätt att vänta, att icke blott teaterverksamheten
skulle blifva fosterländsk, utan äfven att operahuset
så till byggnadssätt som till dekorationer skulle förete någonting
fosterländskt allra helst i en sådan tid som denna, då en så stark
fosterländsk, vind susar genom hela vårt folk. Hvad hade då varit
naturligare än att dekorera den stora matsalen med konstnärliga bilder
i måleri och skulptur ur det svenska folkets arbete och kamp för
det dagliga brödet, bilder ur qvinnans arbete i det trefna hemmet,
bilder ur mannens arbete i skogen, på åkerfältet, ute på sjön, i
verkstaden och öfverallt, hvarest han kämpar för tillvaron och utvecklingen
af vår materiella kultur? Der fans en outtömlig källa af
ädla, upphöjda och upphöjande, för den fosterländska känslan tilltalande
motiv; men hvad som icke fans, det var sinne för sådana motiv.
De, som bestämt dekorationerna i matsalen, synas hafva varit
bra oberörda af den nyes nämnda fosterländska vinden. För dem ha
i stället hägrat Bacchus och Venus, nakna qvinnor och bockfotade
satyrer.

Herrarne hafva kanske icke alla sett dessa bilder. Men när
man ser en bockfotad satyr naken anfalla en naken qvinna för att
tillröra sig en kyss af henne, hvad intryck skall det göra? Hvad
är meningen med den bilden? Hvad är det af konstnären tänkta
slutet på en scen, som börjar på detta sätt? Eller när man på eu
annan bild ser Bacchus halffull, sittande på en åsna, stödd på ömse
sidor af nakna qvinnor — qvinnor, nakna såsom han sjelf — qvinnor,
om hvilkas sedliga värde deras blickar allt för tydligt tala, för
att det skulle behöfvas någon särskild förklaring deröfver?

Då jag nu har för afsigt att begära kammarens tillåtelse att
framställa ett spörsmål om denna sak till Kongl. Maj:t, vill jag såsom
skäl dertill anföra dels det allvarliga, såsom mig synes, i sjelfva
saken, dels Riksdagens uttalande i den ofvan omförmälda skrifvelsen
af år 1893, dels ock den förbindelse, som IvoDgl. Maj:t vid förhandlingarna
om operafrågans definitiva lösning åtog sig, att öfvervaka
saväl operabyggnaden som operaverksamheten. Det spörsmål jag
ställer till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, under
hvilkens departement operan hör, är af följande lydelse: Hafva ut kast

till de målningar, hvarmed man dekorerat matsalen i den nya
operakällaren, varit Kongl. Maj:t förelagda och af honom godkända?
Om så icke är, ämnar då Kongl. Maj:t låta bero vid hvad som är
gjordt, eller vidtaga åtgärder för att få de anstötliga bilderna ersatta
af andra?

På derom af herr talmannen gifven proposition rnedgaf kammaren,
att herr Waldenströms ifrågavarande spörsmål finge till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet framställas.

Fredagen den 29 Mars.

§ 9.

N:o 22.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr A. G. Ericsson i Väsby under 14 dagar fr. o.

» C. F. Feter sson i Dänningelanda 14» »

» A. Magnusson ........................... 14 » »

» G. Gjsthe .................................... 14 » »

» N. Åkesson................................ 14 » »

» E. Svensson från Karlskrona ... 14 » »

» N. Nilsson i Skärhus.................. 14 » »

» J. Anderson i Tenhult ............ 14 » »

» >7. Bromée..................... 14 » »

och M. Andersson i Löfhult............. 14 j> »

m. 4 inst. april.

3 » »

3 )> »

4 a »

4 a a

4 a » .

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 6, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 28
regeringsformen;

n:o 7, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 32
regeringsformen;

n:o 8, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 35
och 3G regeringsformen; och

n:o 9, i anledning af väckta motioner, åsyftande förändrade bestämmelser
i fråga om vilkoren för rätt att välja riksdagsmän i Andra
Kammaren;

lagutskottets utlåtande n:o 2G, med anledning af Kong]. Maj:ts
proposition angående skyldighet för kommuner och enskilde att fullgöra
reqvisitioner för krigsmagtens behof samt att till krigsbruk afstå
hästar och fordon;

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 15, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kong!. Maj:t med begäran
om utarbetande och framläggande af förslag till lärlingslag; samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o IG, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kong!.
Maj:t med begäran om förslag angående inrättande af ett statslotteri;
och

N:0 22. 40

Fredagen den 29 Mars.

n:o 17, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning och framläggande af förslag i fråga om
jordbrukskreditens upphjelpande.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

o ö o ö

Härefter åtskildes kammarens ledamöter klockan 3,3 9 e. m.

In fidem

E. Nät hor st Böös.

Stockholm, John Björkmans boktr., 1895.