RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1895:19)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1895. Andra Kammaren. N:o 19

Måndagen den 18 mars.

Kl. 1 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 11 innevarande mars.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. V. L. Groll aflemnade Kongl. Maj:ts skrifvelse
till Riksdagen, om utväljande af särskilde deputerade att med
Konungen öfverlägga; gifven Stockholms slott den 18 mars 1895;
varande denna skrifvelse af följande lydelse:

Kongl. Maj:t vill härmed äska, att särskilde deputerade må, jemlik!
§ 54 regeringsformen och § 50 riksdagsordningen, af Riksdagen
utväljas för att med Konungen öfverlägga.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

V. L. Groll.

Efter uppläsande häraf och sedan herr talmannen jemväl låtit
uppläsa § 50 i riksdagsordningen, beslöt kammaren, uppå hemställan
af herr talmannen, att nästa onsdag den 20 dennes företaga val af
de i den kongl. skrifvelsen omförmälda särskilde deputerade.

§ 3.

Fortsattes de från senaste sammanträdet uppskjutna omröstningar
öfver de i bevillningsutskottets memorial n:o 9 föreslagna och af
båda kamrarne godkända voteringspropositioner rörande åtskilliga
frågor, deri kamrarne fattat olika beslut; och utföllo dessa omröstningar
på följande sätt:

I8:de omröstningen:

(enligt bevillningsutskottets memorial n:o 9, punkt. 6).

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att tullsatsen för
Andra Kammarens Prof. 1895. N:o 19. 1

Gemensamma
omröstningar.

N:o 19.

Gemensamma
omröstningar.

(Forts.)

Måndagen den 18 Mars.

ris, oskaladt, eller paddy skall höjas till 3 kronor 70 öre per 100
kilogram, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, besluta,
att tullsatsen för ifrågavarande artikel skall bestämmas till 3
kronor 15 öre pr 100 kilogram.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 87 Ja och 130 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, hade utfallit med ...... 111 Ja och 22 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller .................................................. 87 Ja och 130 Nej,

sammanräkningen visar ....................................... 198 Ja och 152 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

I9:de omröstningen:

(enligt bevillningsutskottets memorial n:o 9, punkt. 7).

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att tullen å gryn,
ris-, och rismjöl skall höjas till 6 kronor 50 öre pr 100 kilogram, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, beslutit,
att tullsatsen för ifrågavarande varuslag skall bestämmas till
5 kronor 25 öre per 100 kilogram.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sealarnes öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 85 Ja och 130 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,

N:o 19.

Måndagen den 18 Mars.

enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, hade utfallit med ...... 113 Ja och 22 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller.................................................... 85 Ja och 130 Nej,

sammanräkningen visar ................................. 198 Ja och 152 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

20:de omröstningen:

(enligt bevillningsutskottets memorial n:o 9, punkt. 8).

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att tullsatsen för
mjöl af arrowrot och andra vegetabilier, som ej kunna inbegripas
under spannmål eller hänföras till medicinalicr, skall bestämmas till 6
kronor 50 öre per 100 kilogram, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, besluta,
att. åsätta ifrågavarande varuslag en tull af 5 kronor 25 öre
per 100 kilogram.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, hade utfallit med ...... 109 Ja och 22 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller...................................................... 106 Ja och 108 Nej,

sammanräkningen visar ..................................... 215 Ja och 130 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

2l:sta omröstningen:

(enligt bevillningsutskottets memorial n:o 9, punkt. 9).

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att kli, alla slag,
skall åsättas en tull af 30 öre per 100 kilogram, röstar

Gemensamma
omröst
ningar.
(Forts.)

N:o 19. 4

Måndagen den 18 Mars.

Gemensamma
omröstningar.

(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, besluta,
att kli, alla slag, fortfarande skall åtnjuta tullfrihet.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, hade utfallit med ...... 93 Ja och 43 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller...................................................... 82 Ja och 136 Nej,

sammanräkningen visar ...................................... 175 Ja och 179 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

(enligt bevillningsutskottets memorial n:o 9, punkt. 11).

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att å artikeln
potates, äfven krossad eller rifven, sättes en tull af 50 öre per 100
kilogram, röstar

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, besluta,
att tullfrihet skall bibehållas för ifrågavarande artikel.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren
samtidigt anstäld, hade utfallit med ...... 78 Ja och 57 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................... 81 Ja och 137 Nej,

sammanräkningen visar ..................................... 159 Ja och 194 Nej;

22:dra omröstningen:

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

N:o 10.

Måndagen den 18 Mars.

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af .Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

23:dje omröstningen:

(enligt bevillningsutskottets memorial n:o 9, punkt. 12).

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att tullsatsen för
fläsk, andra slag, skall höjas till 20 öre per kilogram, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, beslutit,
att nu gällande tullsats för ifrågavarande artikel skall bibehållas
oförändrad.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande ooh uppräkning
och utföll omröstningen med 76 Ja och 141 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam -

maren samtidigt anstäld, hade utfallit med ...... 72 Ja och 64 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................... 76 Ja och 141 Nej,

sammanräkningen visar ....................................... 148 Ja och 205 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

24:de omröstningen:

(enligt bevillningsutskottets memorial n:o 9, punkt. 13).

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att det väckta
förslaget om tullfri införsel öfver Funäsdalen af fläsk, andra slag,
afslås, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, beslutit
bifalla förslaget, att fläsk, andra slag, skall få tullfritt till riket
införas öfver Funäsdalen.

Gemensamma
omröstningar.

(Forts.)

N:o 19.

Gemensamma
omröstningar.

(Forts.)

Måndagen den 18 Mars.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här voxe fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 94 Ja och 122 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt
nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kam -

maren samtidigt anstäld, hade utfallit med ...... 107 Ja och 22 Nej,

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller................................................. 94 Ja och 122 Nej,

sammanräkningen visar ...................................... 201 Ja och 144 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

§ 1

Efter föredragning af Kongl. Maj:ts på kammarens bord hvilande
proposition till Riksdagen, angående utvidgning af Marma skjutfält,
beslöt kammaren öfverlemna samma proposition till behandling af
statsutskottet.

§ 5.

Härefter föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet herr
J. Mankélls i senaste sammanträdet bordlagda motion n:o 171.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr P. Truedsson
under fjorton dagar från och med morgondagen.

§ 7.

Justerades två protokollsutdrag.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets memorial, n:o 10, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande det i bevillningsutskottets memorial n:o 9
framstälda förslag till voteringsproposition med anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i 6:te och 7:de punkterna af utskottets betänkande
n:o 2, angående vissa ännu oafgjorda delar af tullbevillningen.

Kammaren beslöt, att detta ärende skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden, som
blifvit tvenne gånger bordlagda.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,5 7 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Tisdagen den 19 Mars.

N:o 19.

Tisdagen den 19 mars.

Kl. 3 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 12 i denna månad.

§ 2-

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
statsutskottets utlåtande n:o 6;
lagutskottets utlåtanden n:is 21, 22 och 23.

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7;

samt

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtauden n:is 8
och 9.

§ 3.

Efter föredragning vidare af bevillningsutskottets memorial, n:o
10, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande det i bevillningsutskottets
memorial n:o 9 framstälda förslag till voteringsproposition
med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i sjette och
sjunde punkterna af utskottets betänkade n:o 2, angående vissa ännu
oafgjoraa delar af tullbevillningen, blefvo de i förstnämnda memorial
föreslagna propositioner af kammaren godkända.

§ 4.

Justerades ett protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 3,io e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

N:o 19.

Onsrlagen den 20 Mars, f. m.

Onsdagen den 20 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades det i kammarens sammanträde den 13 innevarande
månad förda protokoll.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr J. A. Johansson
i Bastholmen i följd af sjukdom (Influensa) är förhindrad att i dag
bevista kammarens sammanträde, intygar

Stockholm den 20 mars 1895.

Thure Hellström,

Leg. läkare.

Att herr riksdagsmannen A. P. Gustafsson, som lider af ansigtsros,
f. n. icke kan infinna sig vid riksdagsförhandlingarna, intygas.

Stockholm den 20 mars 1895.

C. Th. Scholander,
Distriktsläkare.

Riksarkivarien herr C. T. Odhner lider af rheumatisk hufvudvärk
och är på grund deraf urståndsatt att under de närmaste dagarna
lemna sin bostad, hvilket härmed på heder och samvete intygas.

Stockholm den 19 mars 1895.

E. G. Johnson,

M. Dr.

§ 3.

Jemlikt förut fattadt beslut företogos nu val af tjugufyra valmän
och sex suppleanter för att utse Riksdagens fullmägtige i riksbanken
och i riksgäldskontoret jemte deras suppleanter; och befunnos efter
valförrättningarnes slut hafva blifvit utsedde:

till valmän:

Herr C. W. Collander .......................................... med 198 röster,

» Jak. Erikson från Stockholm..................... p 198 »

Onsdagen den 20 Mars, f. m.

N:o 19.

Herr	4. G. Gyllensvärd.............................	........ med	198 röster
3>	A. Henricson.......................................	......... 5)	198	3)
3>	K. E. Holmgren.................................	......... 3)	198	B
3>	G. Jansson i Krakerud .....................		198	B
3)	J. P. Jansson i Saxhyttan ...............	......... 5)	198	3)
3)	J. Johnsson i Bollnäs........................		198	3)
3>	Lasse Jönsson ...................................	........ 3)	198	3)
3)	A. Lilljegvist,......................................	... ..... 3)	198	3)
i)	A. V. Ljungman .............................	......... 3)	198	)3
3)	A. W. Nilson från Lidköping .........	......... 3)	198	3)
X>	L. Norrby ..........................................		198	3)
3)	A. Persson i Mörarp ........................	......... 3)	198	3)
3)	J. Persson från Arboga...................		198	3)
3)	E. Svensson från Karlskrona ............	......... 3)	198	3)
3)	N. Wallmark....................................	......... B	198	3)
3)	N. Åkesson..........................................	......... 3)	198	3)
3)	C. A. Bokström .................................	........ 3)	195	3)
3)	J. Bromée ..........................................	......... 3)	194	3)
).>	M. G. Bruzelius.................................	......... 3)	154	3)
3)	J. H. E. Dieden .............................	......... 3)	154	5)
3)	0. Persson i Killebäckstorp ............	......... 3)	154	3)
och »	J. E. Schödén ...................................	......... 3)	154	3)
samt
	till suppleanter:
Herr C. Wallis.............................................	......... med	177	röster
3)	0. Anderson i Hasselbol.....................	......... 3)	173	3)
3)	H. E. Ahrenberg ..............................	......... 3)	172	3)
3)	R. V. Ramstedt................................	........ 3)	164	3)
3)	N. Svensson i Olseröd .....................	......... 3)	162	3)
och »	T. Zetterstrand .................................	......... 3)	161	3)

§ 4.

Sedan Kongl. Maj:t i skrifvelse till Riksdagen den 18 innevarande
månad äskat, att särskilde deputerade måtte, jemlikt § 54 regeringsformen
och § 50 riksdagsordningen, af Riksdagen utväljas för att med
Konungen öfverlägga, företogs nu, enligt derom förut af kammaren
fattadt beslut, val af nämnde deputerade; och blefvo dertill utsedde:

Herr	0.	Jonsson i Hof .....................	................ med	205	röster,
3)	0.	Melin ................................	................. 5)	205	3)
3)	A.	P. Danielson.........................	................ 3)	203	3)
3)	A.	Persson i Mörarp ................	................. 3)	173	3)
3)	0.	M. Höglund .......................	................. 3)	166	3)
3)	vice talmannen G. E. Ostberg	................. 3)	164	3)
Närmast	i röstetal kom herr Lasse Jönsson med 40	röster

N:o 19.

Om ändrad
lydelse af
§ 48 regeringsformen.

10 Onsdagen den 20 Mars, f. m.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag angående de i nästföregående två §§
omförmälda val; och skulle Riksdagens kanslideputerade genom utdrag
af protokollet om valet af särskilde deputerade att med Konungen
öfverlägga underrättas samt anmodas låta uppsätta och till kamrarne
ingifva förslag till skrifvelse till Konungen med anmälan om nämnda val.

§ 6.

Till kammarens afgörande förelåg till en början konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 2, i anledning af väckta motioner om ändrad
lydelse af § 48 regeringsformen.

Till konstitutionsutskottets behandling hade hänvisats en inom
Andra Kammaren väckt motion, n:o 17, deri herr S. Palme hemstält,
att Riksdagen måtte antaga nedanstående förslag angående tillägg till
§ 48 regeringsformen att hvila till vidare grundlagsenlig behandling

§ 48.

Konungens hof står under Dess enskilda styrelse; kunnande Han
häruti förordna som Honom godt synes. Alla beställningar vid Sitt
hof må Konungen efter behag tillsätta och derifrån afsätta, dock må
officerare i tjenst hvarken kunna till sådan beställning nämnas, ej heller
eljest till hof tjenstgöring användas.

Vidare hade uti en likaledes inom Andra Kammaren väckt motion,
n:o 156, herr A. V. Ljungman hemstält, bland annat, att såsom hvilande
till vidare grundlagsenlig behandling måtte af Riksdagen antagas
följande förslag till ändrad lydelse af ifrågavarande § i regeringsformen: §

48.

Konungens hof står under Dess enskilda styrelse; kunnande Han
häruti förordna som Honom godt synes. Alla beställningar vid Sitt
hof må Konungen efter behag tillsätta och derifrån afsätta; dock må
med sådan beställning icke förenas embete eller tjenst, hvarom i 28 och
32 §§ förmäles.

På anförda skäl hemstälde emellertid utskottet:

»l:o) att herr Palmes motion n:o 17 icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda;

2:o) att herr Ljungmans motion n:o 156, i hvad den afser ändrad
lydelse af § 48 regeringsformen, icke heller måtte föranleda någon
Riksdagens åtgärd.»

Häremot hade reservationer anmälts:

af herrar Bergius och Restadius beträffande motiveringen till
utskottets hemställan;

samt af herrar Ljungman, Boström, Elowson, Olsson i Maglehult,
Vahlin, Bengtsson i Gullåkra, Gyllensvärd, Johnsson i Bollnäs och
Norman, som ansett, att utskottet bort med anledning af motionerna

N:o 19

Onsdagen den 20 Mars, f. m.

i Andra Kammaren n:o 17 och n:o 156, den senare i hvad den afser Om ändrad
ändrad lydelse af § 48 regeringsformen, hemställa, _ ^d^rege det

Riksdagen måtte antaga nedanstående förslag till ändrad ly- ringsformen.
delse af § 48 regeringsformen att hvila till vidare grundlagsenlig (Forts.)
behandling:

Regeringsformen.

§ 48.

Konungens hof står under Dess enskilda styrelse; kunnande Han
häruti förordna, som Honom godt synes. Alla beställningar vid Sitt
hof må Konungen efter behag tillsätta och derifrån afsätta; dock må
med hoftjenst icke vara förenad anställning i statens tjenst.

Efter föredragning till en början af punkten 1 yttrade:

Herr Ljungman: Då nio reservanter inom utskottet från Andra

Kammaren framlagt en reservation, gående ut på att besvara båda
motionerna, så skall jag hemställa, att båda punkterna måtte få föredragas
på en gång.

Denna hemställan bifölls; i följd hvaraf herr talmannen nu lät
uppläsa jemväl punkten 2, och lemnades derefter ordet ånyo till

Herr Ljung man, som nu anförde: Såsom kammaren torde finna,
hafva nio reservanter inom utskottet från denna kammare afgifvit en
reservation med hemställan om bifall till ett förslag till ändrad lydelse
af ifrågavarande paragraf. Hos dessa reservanter gjorde sig nemligen
gällande den meningen, hvarå äfven yrkande framstäldes under debatten
inom utskottet, att nämnda § måtte ändras derhän, att hoftjenst
och statstjenst icke må förenas, på den grund att det ansågs principvidrigt,
att sådana tjenster finge samtidigt innehafvas och att det icke
kunde bestridas, att olägenheter voro förknippade med en sådan förening.
Det har likväl, såsom ofta är fallet, när det gäller att affatta
grundlagsparagrafer, varit förbundet med svårigheter att vinna en fullt
tydlig formulering. Genom den motion, som jag afgifvit, tror jag
dock, att full tydlighet vunnits, ehuru i viss mån på bekostnad af
innehållet i så måtto, att principen att förening af hoftjenst och statstjenst
icke skulle få ega rum ej kan enligt densamma göra sig fullt
gällande, enär åtskilliga statstjenster, nemligen de till hvilka Konungen
icke nämner, blifvit uteslutna genom hänvisningen till 28 och 32 §§
regeringsformen, hvilka §§ ju endast afse sådana tjenster, som af
Konungen tillsättas.

Jag skall derför hemställa, att kammaren måtte bifalla berörda
reservation med tillägg af ett par ord, som bringar reservationen
inom de afgifna motionernas omfång. Förhållandet är nemligen det,
att, då konstitutionsutskottet har motionsrätt, man der icke brukar så
strängt hålla sig till motionärernas yrkanden, utan utskottet framställer
sina önskningar, sådana det anser sig böra uttrycka dem, men
i kammaren har man icke denna rätt.

N:o 19.

Om ändrad

lydelse af

§ 48 rege ringsformen.

(Forts.)

Onsdagen den 20 Mars, f. m.

Hvad åter betydelsen af ordet statstjenst beträffar, vill jag fästa
uppmärksamheten uppå, att det svårligen kan betyda annat än sådan
anställning i statens tjenst, för hvilken uppbäres aflöning enligt af
Riksdagen faststäld aflöningsstat. Ordet statstjenst kan svårligen syfta
på korporationers tjensteman och således icke på kyrkans tjensteman
och ej heller på kommunernas, ty då 1809 års regeringsform skrefs,
skilde man mycket noga mellan staten å ena sidan och korporationerna
å den andra.

Jag får derför föreslå, att kammaren bifaller, att följande förslag
till ändrad lydelse af § 48 regeringsformen måtte förklaras hvilande
till vidare grundlagsenlig behandling:

Herr Palme yttrade: Jag skulle angående den föreliggande
frågan kunna yttra ganska mycket och jag skulle kunna ur egen
erfarenhet samt på grund af mångårig observation för kammaren
framlägga fakta, som icke utan fog kunde betecknas såsom upprörande.
Men denna fråga är, synes det mig, af i mer än vanlig grad grannlaga
beskaffenhet, och jag vill derför endast yttra några få ord.

Jag ber då först att till de ärade reservanterna från denna kammare
få frambära ett vördsamt tack för det intresse de egnat denna
fråga. Hvad särskildt beträffar den utsträckning af syftet med min
motion, som reservanterna i enlighet med herr Ljungmans förslag
gifvit, kan jag i princip naturligtvis icke hafva något att deremot
invända, så mycket mindre som jag i motionen redan antydt något
dylikt.

Om jag det oaktadt yrkar bifall till min motion, sker detta endast
i afvaktan på att få höra, huru — så att säga — landet ligger i
denna kammare beträffande den föreliggande frågan. Ty om icke
kammaren synes vilja vara med om den utsträckning af motionens
syfte, som åt reservanterna och nu i kammaren af hr Ljungman förordats,
vill jag hålla på min motion.

Man har gent emot densamma velat påstå, att det icke skulle
föreligga några verkliga bevis derför, att ett missnöje med hofutnämningarne
föreligger. Jag vill ej upptaga kammarens tid med att ingå
i några närmare detaljer rörande dylika bevis. Jag föreställer mig
nemligen, att en hvar sjelf varit i tillfälle att personligen iakttaga
eller på annat sätt förnimma, att ett dylikt missnöje är ganska djupt
kändt och dessutom ganska allmänt. Hvad särskildt armén beträffar,
tror jag, att hos denna den önskan är allmän, ja, jag kan säga nästan
enhällig, att anledningarne till detta missnöje måtte bli undanröjda.
Nu kan det visserligen sägas, att dessa anledningar kunna undanrödjas
på ett annat sätt än det som af mig föreslagits eller genom åtgärder
af en annan myndighet än Riksdagen. Men jag anser likväl, med all
respekt för dylika, af mig nu antydda åtgärder, att målet vinnes bäst

Onsdagen den 20 Mars, f. m. 18 N;o 19-

och tryggast genom en af Riksdagen antagen och af Kongl. Maj:t Om ändrad
sanktionerad grundlagsändring. Visserligen säger konstitutionsutskottets ^^g^enemajoritet,
att en sådan ändring som den af motionären åsyftade skulle ringsformen.
å sin sida kunna medföra bestämda olägenheter. Men då utskottets (Forts.)
majoritet icke med ett ord antydt, än mindre med någon sorts bevis
förmått ådagalägga, hvilka dessa olägenheter skulle kunna vara, så föreställer
jag mig, att detta utskottsmajoritetens lösa påstående förlorat all
kraft såsom bevisningsmateriel.

Jag anser således fortfarande, att en formlig lagförändring är
af nöden för åstadkommande af den trygghet, hvarmed svenska
folket önskar att omgifva dylika förhållanden, och jag finner ett
ytterligare stöd för denna åsigt i den omständigheten, att mångenstädes
utom vårt lands gränser dylika bestämmelser äro gällande. Särskild!
har jag mig bekant, att i Tyskland finnes ett lagstadgande, enligt
hvilket åvila befattningar äro oförenliga med militära dylika. Då nu
hoftjenst der räknas såsom civil befattning, så är det i och med detsamma
förbjudet för en militär att bekläda hofsyssla. Jag eger visserligen
ej tillgång till lagbudet i fråga, till verba formalia, men af en uppgift,
som jag bekommit från en officiell representant för tyska riket här i
Stockholm, framgår, att den militär, som inträder och önskar qvarstå
i hoftjenst, måste taga afsked från sin militära befattning, innan han
inträder i denna »civila karrier». Blott såsom ordonnansofficerare kunna
derför tyska militärer inträda i hoftjenst. Då det ju nu är så, att
särskildt på senare tider Tyskland blifvit för oss så att säga en mönsterstat,
fqrefaller det mig som om redan deri skulle ligga en anledning,
hvarför vi icke borde underlåta att godkänna en förändring i
nu antydda syfte.

Herr talman! Jag anhåller med anledning af hvad jag nu anfört
att tills vidare få yrka bifall till min motion.

Herr Restadius: Det är ingalunda min afsigt att bestrida i
allo rigtigheten af de skäl, som anförts till stöd för motionerna i
fråga. Tvärt om vill jag gerna medgifva, att många af de utaf herr
Palme andragna omständigheter äro af ganska stor vigt och betydelse;
och jag vill till dem lägga det meddelande, att jag vid samtal
med officerare af olika grader och åldrar trott mig finna, att antagande
åt tjenstgörande officerare till en hofbeställning alstrat en
ganska utbredd misstämning bland militären.

Det är uppenbart, att i samma mån som officerarnes tjenst blir
mer effektiv genom den nyligen antagna härordningen, i samma mån
skola svårare följder kunna påvisas af det tillvägagående, som hittills
i många fäll egt rum.

Om nu en sådan misstämning förefinnes i armén, och man cj
kan påstå, att den i allo saknar berättigande, så synes det mig af
vigt, att åtgärder vidtagas, hvarigenom all anledning till dylikt missnöje
undanrödjes.

Det kan synas egendomligt, att då jag har en dylik åsigt i frågan,
jag icke funnit skäl att ansluta mig till den af herr Palme väckta
motionen. Orsaken dertill är emellertid den, att, då saken rörer
Konungen personligen, och han icke är i den ställning, att han kan

N:o IG. 14 Onsdagen den 20 Mars, f. m.

Om ändrad offentligen angifva de skäl, som i ena eller andra fallet varit för
$48reqe- ^onom bestämmande, det vill förefalla mig som Biksdagen borde
ringsformen. sådan anledning iakttaga all den varsamhet och grannlagenhet, som
(Forts.) ämnet i följd häraf kräfver.

Jag tror, att man dess hellre kan iakttaga ett sådant förfarande,
som, enligt mitt förmenande, en sådan varsamhet i många fall vid
tillsättande af hoftjenster redan börjat iakttagas, att jag har den allra
säkraste anledning att antaga, att, sedan Riksdagen, — äfven i den
mest hofsamma form — tillkännagifvit sig gilla den varsamhet, hvarmed
den Konungen nu i grundlagen medgifna rätt utöfvas, samma
varsamhet skall varda än vidare utsträckt och sålunda det af många
eftertraktade målet vunnet utan att anlitandet af en så tung apparat
som en grundlagsändring behöfver ifrågakomma.

Det är äfven ett annat skäl, hvarpå jag fotar min åsigt i denna
fråga. Jag anser nemligen, att, om ock det ämne, som motionen rör,
är vigtigt, det dock icke är af den riksvigtiga beskaffenhet, att det
bör föranleda en ändring i grundlagarne. Jag utgår nemligen från
det tydliga stadgandet i grundlagen, att en ändring i denna ej bör
vidtagas i annan händelse än att den pröfvas vara högst nödig
och nyttig. Och det är för mig uppenbart, — såväl i anledning häraf
som af andra förnuftsgrunder — att Riksdagen och konstitutionsutskottet
icke böra uppträda — för att använda ett vulgärt uttryck —
såsom lappskräddare på grundlagarne, utan blott med dröjande och
varsam hand rifva ned de lagbestämmelser, som våra förfäder gifvit
oss, och under hvilka de och äfven vi lefvat trygga, och detta särskildt
derför, att det förefaller mig som om i våra dagar konsten att
rifva ned är större än förmågan att bygga upp.

Att jag, mine herrar, icke kunnat ansluta mig till den reservation,
som af nio utskottsledamöter från denna kammare blifvit af åifven,

må vara alldeles klart dels af hvad jag nu sagt, dels äfven
eraf att, på sätt herr Ljungman i sin nyss afgifna förklaring ock
medgifvit, reservanterna icke tydligt uppmärksammat gränserna för
den befogenhet, som i grundlagen är utskottets medlemmar anvisad,
utan tagit sig före att på eget bevåg komma fram med ett förslag,
som icke ligger inom omfånget för motionerna.

Det är äfven andra anmärkningar, som mot reservationen kunna
framställas, såsom att den saknar den tydlighet och klarhet, som man
med bestämdhet har rätt att fordra af ett förslag till grundlagsändring.

Jag medgifver, att med den ändring, som herr Ljungman nu
gifvit åt reservationen, åtskilliga af de anmärkningar, som med fog
kunnat deremot framställas, blifvit undanröjda. Men ändock förefinnas
sådana anmärkningar, som göra att grundlagsbudet icke torde
kunna ändras i den form, som herr Ljungman senast föreslagit. Det
första vilkoret för antagligheten af ett förslag till lag lärer väl vara,
att förslaget tydligt och koncist uttalar, hvad dermed är meningen,
så att någon missuppfattning och tvekan vid dess tillämpning icke
skäligen bör ifrågakomma. Att herr Ljungmans sista förslag icke
på ett tillfredsställande sätt uppfyller detta vilkor, torde framgå af
en — äfven flygtig — granskning af den form, han gifvit åt sitt för -

N:o 19.

Onsdagen den 20 Mars, f. m.

slag, och att äfven han anat, att den skriftliga affattningen af förslaget
i fråga lemnade åtskilligt öfrigt att önska, torde få anses
ådagalagdt deraf, att han med så många ord sökt göra tydligt, hvad ,
meningen med förslaget egentligen vore. Till förtydligande åt det
sist framstälda förslaget har herr Ljungman sagt, att med statstjenst
menas sådan tjenst, hvars innehafvare uppbär lön i enlighet med en
af Riksdagen faststäld stat. Nu torde emellertid detta hans förklarande
icke kunna tillmätas ett högre vitsord än att vara allenast ett
uttryck af hans egen privata mening i saken. Bn sådan definition
på statstjenst, som den nyss nämnda har jag förut icke försport; och
att den icke heller kan vara rigtig följer väl deraf, att i sådant fall
skulle alla i kyrkans tjenst varande personer icke anses vara i statens
tjenst, eftersom de icke uppbära lön i enlighet med någon af
Riksdagen faststäld stat. Nu är dock kyrkan såsom statskyrka ett
organ i staten, och de som äro satta att utföra statskyrkans funktioner
måste väl betraktas såsom hennes tjenare. Befinna de sig i
sådan ställning till kyrkan, följer deraf med nödvändighet att de ock
äro statens tjenare.

Jag vill icke heller påstå, att herr Palmes yrkande har den precision
och klarhet som vederbort. När han fordrar, att officerare
i tjenst icke må kunna nämnas till en hofbeställning eller eljest användas
till hoftjenstgöring, så måste den som dömer efter ordasättet,
antaga att samma sak blifvit sagd två gånger. Med hofbeställning
kan väl icke menas annat än en tjenst, hvarmed hoftjenstgöring är
förenad, och får nu efter herr Palmes förslag eu officer i tjenst icke
nämnas till en hofbeställning, så är det väl uppenbart, att han ej
heller får användas till hoftjenstgöring. Läser man åter herr Palmes
motiv till sitt yrkande, torde det kunna antagas, att han med det
sista tillägget, att officerare icke må användas till hoftjenst, menat,
att adjutanter i kongl. personers tjenst ej må användas till hoftjenst.
År detta mitt antagande rigtigt, borde herr Palme åt sitt yrkande
gifvit en annan och tydligare affattning samt på samma gång uppdragit
gränserna för hoftjenst och adjutantstjenst, ett arbete som
sannerligen icke torde vara så lätt att verkställa.

Jag bär, herr talman, icke kunnat i allo ansluta mig till de motiv,
utskottet anfört, emedan enligt min tanke det föreslagna särskiljandet
af hof- och krigstjenst icke gerna kan antagas föranleda till bestämda
olägenheter och får derför på grund af hvad jag nu anfört yrka,
att kammaren måtte bifalla det slut, hvartill konstitutionsutskottet i
detta fall kommit, men att kammaren med ogillande af de motiv,
som utskottet anfört, ville i stället godkänna den af herr Bergius och
mig afgifna vid utskottets utlåtande fogade motivering.

Herr Ljungman: Med anledning af hvad herr Restadius nyss

yttrat ber jag endast få anföra, att den otydlighet, som han påstod
förefinnas i reservationen, finnes egentligen hos honom, ty han sammanblandade
mitt yrkande med reservationen. Hvarför jag hemstält
om ett tillägg till reservationen är, att jag vill hålla mig inom de
väckta motionernas område. Det är derför jag gjort detta inskränkande
tillägg. Med statstjenst menar jag en sådan tjenst, för hvars

Om ändrad

lydelse af

§ 48 rege ringsformen.

(Forts.)

N:o 19. 16 Onsdagen den 20 Mars, f. m.

°imddgdVaf utö*’v.ande uppbäres lön af statsmedel enligt af Riksdagen faststäld
§ 48*rege- aflöning8Stat, oafsedt om innehafvaren af denna tjenst utnämnts af
ringsformen. Ronungen eller ett embetsverk. Men deremot anser jag icke till
(Ports.) statstjenst böra räknas korporationers tjenster.

Hvad nu särskild! beträffar det framstälda yrkandet om bifall
till herr Palmes motion, så anser jag mig böra påpeka, att denna
motion lider af mycket större otydlighet än reservanternas eller mitt
förslag. Det är nemligen alldeles icke gifvet, att med officerare
menas officerare vid armén eller flottan; ty det finnes äfven andra
tjenstinnehafvare, t. ex. de vid väg- och vattenbyggnadscorpsen anstälda
tjenstemännen, hvilka jemväl benämnas officerare.

Jag vill slutligen nämna, att, om kammaren icke nu vill bestämma
sig för den ena eller andra motionen eller reservationen, kan
kammaren ju uttrycka sin åsigt genom att besluta en återremiss och
detta dess hellre, som herr talmannen hyser betänkligheter mot att
framställa proposition på det af mig gjorda yrkandet. Det kan ju
för öfrigt vara ganska svårt att på stående fot bestämma sig, då man
har tre till fyra förslag att välja på. Det är då icke lätt att afgöra
hvilketdera förslaget som är i formelt hänseende det bästa.

Jag skall sålunda, då det nu icke lärer kunna blifva fråga om
annat än en opinionsyttring, hemställa om återremiss, så att de af
kammarens ledamöter, som tänka lika med reservanterna, måtte få
tillfälle att uttala sig i den rigtning, de önska.

Herr Boethius: Jag är i någon mån tveksam med afseende

på lämpligheten af den förändring som motionärerna åsyfta. Jag vågar
icke förneka, att omständigheter kunna förefinnas, som göra den
ifrågasatta grundlagsförändringen ändamålsenlig, men å andra sidan
måste jag bekänna, att det för mig ligger något motbjudande i att
beröfva Konungen en rätt, som tillkommer hvarje enskild person,
nemligen att i sin tjenst anställa hvem han vill, något som i detta
fall till någon del blir detsamma som att välja sitt umgänge. Men
statschefen har i åtskilliga andra fall för samhällets skull underkastat
sig dylika inskränkningar, och fordrar samhällets bästa af
honom äfven denna inskränkning, må det ju så vara. Om en sådan
lagförändring skall ske, måste den emellertid nödvändigt uppfylla
två betingelser eller vilkor. Det ena är det, att lagtexten skall vara
fullkomligt tydlig, och det andra, att man genom förslagets antagande
vinner hvad man åsyftat, så att man icke i en så grannlaga sak, som
den nu förevarande onekligen är, gör ändringar i onödan.

Med afseende på behofvet af tydlighet tillåter jag mig att anmärka,
att detta behof här är så mycket större, som vid tillämpningen af ett
sådant lagstadgande åtminstone i de flesta fall icke någon Konungens
rådgifvare kommer att bära ansvaret för Konungens beslut, utan
Konungen personligen, enär han eger att sjelf förordna om anställning
vid sitt hof. Derför går det icke an att här komma med ett
lagstadgande, som är otydligt och skulle kunna leda till en konflikt
med statschefen sjelf, något som strider mot hela andan af vår grundlag.
Med afseende på denna tydlighet synas mig de föreliggande
motionerna — herr ralmes dock i mindre grad än herr Ljungmans

N:o 19.

Onsdagen den 20 Mars, f. m.

— lika väl som reservationen och herr Ljungmans nu framstälda förslag
lemna åtskilligt öfrigt att önska. För det första: hvad menas
med hoftjenst eller anställning vid Konungens hof? Om Konungen
t. ex. tager en hofläkare, är det hoftjenst eller icke? Skall Konungen
vara förhindrad „att till sin hofläkare taga en professor vid karolinska
institutet? År egenskapen af Konungens bibliotekarie en hoftjenst?
Jag tror, att det egentligen icke varit reservanternas syfte
att komma åt sådana tjenster, men det synes, att äfven dessa tjensters
innehafvare skulle drabbas af ett dylikt lagstadgande.

En annan otydlighet rör frågan om hvad som menas med anställning
i statens tjenst. Härvid tänker jag bland annat på den stora
klass af tjensteman, som är anstäld i svenska statskyrkan. Så vidt
jag förstår, är detta anställning i statens tjenst, enär dessa personer
äro anstälda i en statskyrka. Herr Ljungman tycktes anse att, om
en tjensteman vore anstäld i en korporation — och dermed åsyftade
han förmodligen presterna i konsistoriella pastorat — så vore" detta
icke att hänföra till statstjenst. Men detta är ett resonnement, som
jag icke kan gå in på, ty dessa personer åtnjuta lön under statens
garanti, och om de skola alsättas, sker detta af statsmagterna. Ja,
det skulle till och med kunna sättas i fråga, om icke äfven statskyrkoprester,
utan anställning i församlingarna äro statens tjenare,
då ingen af dem kan dömas prestembetet förlustig utan af statens
myndigheter. I sådant fall skulle reservanternas förslag medföra ett
afskaffande af hela hofpredikantinstitutionen. Detta kunna ju somliga
anse för en fördel, under det att andra kanske icke vilja beröfva
Kongl. Maj:t den rätt han har att utnämna hofpredikanter. I båda
fallen böra vi emellertid göra klart för oss innebörden af hvad vi
besluta. Genom det af herr Ljungman framlagda förslaget skulle
Konungen icke kunna till hofpredikanter kalla biskopar och pastorer
i regala pastorat. Men jag kan icke förstå, att det skulle kunna
innebära större fara att till hofpredikant utnämna en pastor i ett
regalt än i ett konsistorielt pastorat.

I reservanternas förslag heter det: »dock må med hoftjenst icke
vara förenad anställning i statens tjenst». Nåväl, extra ordinarierna i
statens verk hafva de anställning i statens tjenst eller icke? Enligt
herr Ljungmans åsigt skulle de icke hafva det, emedan de icke uppbära
lön på stat. Härom kunna dock uppstå olika meningar. Detta
är sålunda åter en otydlighet, och Riksdagen bör — jag upprepar
det — icke vidtaga en grundlagsändring, som innebär en otydlighet,
allra minst i ett så grannlaga fall som detta. Men man kanske resonnerar
som så: detta är icke så vigtigt, ty det blir i alla fall endast
en opininionsyttring, då Första Kammaren icke ingår på denna
förändring. Jag hemställer likväl, om det är Andra Kammaren värdigt
att framkomma med ett icke fullt genomtänkt förslag under beräkning
att Första Kammaren icke skall bifalla det. Jag är visserligen
vän af två-kammarsystemet, men icke vill jag, att cfetta sy«tem
skall leda till att den ena kammaren sätter sig i en, om jag så får
säga, så ynklig ställning, som denna kammare skulle göra, om den
antager grundlagsförslag, som den icke räknar så noga på under den
tysta förutsättningen, att Första Kammaren skall ställa saken till

Andra Kammarens Prof. 1895. N:o 19. 2

Om ändrad

lydelse af

§ 48 rege rinqsf''ormen.

(Forts.)

N:o 19. 18 Onsdagen den 20 Mars, f. m.

Om ändrad råtta. Detta skulle också högst betydligt minska kammarens auktoritet’
om den en annan gång kommer med ett grundlagsförslag, som
ringsformen. ^en verkligen ville hafva igenom. Detta i fråga om tydligheten hos
(Forts) de framkomna förslagen.

Beträffande vidare frågan om hvilketdera förslag bäst leder till
det åsyftade målet, synes mig herr Palmes förslag i det stora hela
göra det, men dock icke fullkomligt. Herr Palme vill nemligen
medgifva Konungen rätt att anställa adjutanter, och dock kunna i
afseende å desse uppstå samma missförhållanden, som herr Palme nu
anser förefinnas och som förmått honom att framkomma med sin
motion. Reservanternes förslag och i synnerhet det af herr Ljungman
nyss framstälda förslaget leda deremot alls icke till det åsyftade
målet med afseende på de af dem inryckta civila tjenstebefattningar.
Hvad de militära tjensterna angår veta herrarne, att, så snart en
militär inträder i officersgraden, får han kongl. fullmagt och då är
det klart, att en sådan beställning icke skulle kunna förenas med
hoftjenst, enligt herr Palmes förslag. Men på den civila banan får
man gå mycket lång tid, innan man får kong!, fullmagt. Konungen
skulle då, enligt herr Ljungmans förslag, vara oförhindrad att till
hoftjenst utnämna dessa extra ordinarier eller ordinarier utan kongl.
fullmagt. Om sedan extra ordinarien blir befordrad till ordinarie
med sådan fullmagt, tager han naturligtvis afsked från hoftjensten.
Men det missförhållande man velat rätta, är sålunda icke afhjelpt
genom antagande af det af herr Ljungman framstälda förslaget.
Eller kanske man för att vara konseqvent, vill formulera paragrafen
så, att ingen tjenst får förenas med hoftjenst — derom föreligger
dock ingen motion — eller så att hvar och en, som bekläder hoftjenst,
är ovärdig att i rikets tjenst nyttjas? Då har man visserligen
vunnit målet.

På grund af hvad jag nu yttrat, ber jag få yrka afslag på reservationen
med den ändring, som herr Ljungman gjort. Härtill vill
jag för närvarande inskränka mig, förbehållande mig handlingsfrihet
att vid den slutliga omröstningen få, om så befinnes lämpligt, rösta
för herr Palmes motion.

Herr Ljungman: En skarpsinnig rättslärare har sagt, att det

icke gifves någon punkt i allmänna lagen så kort, att icke skickliga
jurister om densammas betydelse kunna hafva fullkomligt olika meningar.
Skulle vi vänta tills vi ernådde en absolut tydlighet, finge
vi sannolikt aldrig någon lag alls. Jag påstår emellertid, att den
otydlighet, man här velat tillägga så väl min motion som reservationen,
icJce förefinnes, och motsatsen har icke heller med bevis kunnat
ådagaläggas. I min motion hänvisas till sådant embete och tjenst,
hvarom i 28 och 32 §§ regeringsformen förmäles. Aro §§ 28 och 32
otydliga, så rår jag som motionär icke derför. Jag tror emellertid,
att de äro för ifrågavarande fall tydliga nog.

Hvad ordet hoftjenst beträffar, kan det icke betyda något annat
än beställning vid Konungens hof. Det är endast en omskrifning af
orden »beställning vid Konungens hof». Hvad återigen angår ordet
statstjenst, kan det aldrig betyda annat än en sådan anställning, för

Onsdagen den 20 Mars, f. m. 19

hvars utöfvande åtnjutes lön enligt af Riksdagen faststäld aflöningsstat,
och det kan alls icke syfta på korporationers embete- och tjensteman.
Om man går tillbaka till år 1809, då regeringsformen skrefs,
finner man, att man med ordet korporation, som användes på flera
ställen i 1809 års regeringsform, afsåg just t. ex. statskyrkan, kommunerna,
riksstånden. Det är således alldeles gifvet, att 1809 års
grundlagsstiftare aldrig ansågo kyrkans embetsman vara statsembetsmän.
Man skilde på den tiden mycket väl mellan ett riksstånd och
staten; man skilde likaledes mellan kyrkan såsom en korporation och
staten. — Den otydlighet, som herr Boethius velat framhålla, är således
icke till finnandes.

Hvad åter beträffar den omständigheten, att en sådan bestämmelse
som här föreslagits, skulle hindra Konungen att i sin tjenst
använda enskilda embetsman, vill jag fästa uppmärksamheten derpå,
att så visst icke är förhållandet. Jag kan i detta hänseende påpeka
det faktum, att t. ex. professor Malmsten under många år var
Konungens läkare, utan att han innehade någon som helst hoftjenst.
Icke heller kan det finnas något hinder för en prestman att predika
i slottskapellet, äfven om han icke har hoftjenst. Jag tror således,
att de anmärkningar, som framstälts mot så väl reservationen som
min motion, icke äro berättigade.

Då emellertid frågan fallit i Första Kammaren, kan jag icke
finna, att det ligger någon vigt på att kammaren bestämmer sig för
den ena eller andra affattningen. Jag skall derför än en gång taga
tillbaka mitt första yrkande om bifall till reservationen och i stället
yrka återremiss, för att alla de, som äro eniga i sak, måtte kunna
förena sig om detta yrkande. Ty om vi skola hålla på med att diskutera
ordalydelsen i det ena eller andra förslaget, — om den är
fullt tydlig eller icke — kunna vi få använda en dyrbar tid illa.

Herr Boethius: Som det lär vara mindre lämpligt att icke

framställa något positivt yrkande, skall jag nu bedja att få göra ett
sådant, nemligen om återremiss, således förena mig om herr Ljungmans
sista förslag.

Herr Persson i Tällberg: Herr talman, mine herrar! Jag för

min del finner, att motionärernas förslag utan tvifvel hafva mycket
skäl för sig, och med anledning deraf är jag mest böjd för att ansluta
mig till herr Palmes motion såsom varande det mest tydliga af
de framkomna förslagen. Herr Ljungman har visserligen erinrat oss,
att äfven hans förslag vore tydliga och klara. Men då han sjelf
behöfde gifva oss en temligen lång förklaring öfver hvad han menade
med sitt förslag, ligger redan deri en viss antydan om att förslagen
icke äro så synnerligen klara. Och det är icke sagdt, att vi
alltid hafva äran att hafva herr Ljungman tillstädes, då vi skola läsa
grundlagarne, och ännu mindre lärer detta blifva fallet med våra
efterkommande. Jag tror derför, att man härvidlag bör gå till väga
med mycken varsamhet och försigtighet.

Herr Ljungman har äfven på ett annat sätt bevisat, att det icke
torde vara något rigtigt mästerprof, som han i detta hänseende aflagt.

N:o 19.

Om ändrad

lydelse af

§ 48 rege ringsformen.

(Forts.)

N:o 19. 20 Onsdagen den 20 Mars, f. m.

Om ändrad Häri liar nemligen först framlagt ett förslag i sin motion, ett annat
* reservationen, vidare ett tredje förslag i sitt första yrkande här
ringsformen. under diskussionen, och slutligen ett fjerde, nemligen om återremiss,
(Forts) i sitt senaste anförande.

Jag tillåter mig härvid att i minnet återkalla, hvad herr Ljungman
sjelf för några dagar sedan yttrade här i kammaren, nemligen
att det fordras flera månader för att skrifva en grundlagsparagraf.
Jag finner här en verklig bekräftelse på rigtigheten af detta hans
påstående, och jag må säga, att jag för min del önskar och gerna
skulle se, att kammaren unnade herr Ljungman några månader till
att tänka på detta förslag och omarbeta detsamma. Med anledning
häraf tager jag mig friheten yrka bifall till herr Palmes motion och
afslag å samtliga herr Ljungmans förslag.

Herr Yahlin: Herr grefve och talman, mine herrar! Då jag
har skäl att tro, att herr Palmes motion har större sympatier inom
kammaren än reservanternas förslag äfven med de ändringar, som
herr Ljungman gjort deruti, skall jag tillåta mig yrka bifall till det
förslag, som i herr Palmes motion är framstäldt. Jag tror icke, att
vi skulle vinna något på en återremiss. Första Kammaren har, som
jag tror, fattat beslut i frågan, och följden af en återremiss
skulle icke blifva annat än att ärendet återkomme till kammaren
tillika med en uppmaning, att kammaren ville i ämnet fatta beslut.

Häruti instämde herr Eriksson i Elgered.

Herr Ljung man: Jag skall bedja att få fästa den näst siste

talarens uppmärksamhet uppå, att jag anser reservationen, sådan den
här är affattad, vara det sätt, hvarpå paragrafen bör afifattas, om den
skall motsvara ändamålet och blifva tydlig. Och om jag icke gjort
något yrkande derpå, så är det derför, att reservationen har vidsträcktare
omfattning än motionerna. Men reservationen är konseqventare
och går längre. Jag har således i sjelfva verket icke uttalat
mera än en enda åsigt i frågan. Men man kan vid framställandet
af yrkande i kammaren vara tvungen att gå mindre långt, än
man gjort i en reservation. Då jag emellertid för min del anser, att
man icke vinner något genom endast en partiel reform, skall jag
vidhålla yrkandet på återremiss för att derigenom få fram, huru vida
kammaren står på samma principiella ståndpunkt som reservanterna,
det vill säga om kammaren önskar, att statstjenst och hoftjenst må
vara förenade eller icke. Det synes mig varu hufvudsaken.

Herr Elowson: Jag anhåller att med några ord få angifva min

ställning i frågan och de skäl, som varit bestämmande för mig inom
utskottet.

Herrarne finna af betänkandet, att inom utskottet förelågo tre
särskilda yrkanden, nemligen dels herr Palmes motion, dels herr
Ljungmans motion och dels afslag å alltsammans. Vid den votering,
som anstäldes emellan dessa tre förslag, uttalade jag mig till förmån
för herr Palmes motion. Jag ansåg nemligen, att de omständigheter,

Onsdagen den 20 Mars, f. m.

N:o 19.

som föranledt densamma, voro de, som mest förtjente uppmärksamheten.
Men vid voteringen om kontraproposition stannade denna
mening i minoriteten, och jag hade då icke någon särskild anledning
att afgifva en reservation, afvikande från utskottskamraternas. Emellertid
tror jag att, om kammaren nu vill fatta beslut, det skulle vara
lämpligast att ansluta sig till herr Palmes motion, må hända med en
begränsning af dess innehåll. Det har, så vidt jag hört rigtigt, gjorts
någon anmärkning mot sista orden i denna motion, nemligen orden:
»ej heller eljest till hoftjenstgöring användas». Skulle man nu vilja
hafva full tydlighet och skulle kammaren vilja åstadkomma en
opinionsyttring i denna fråga, så tror jag det vore lämpligt, om
kammaren fattade ett sådant beslut, att man ur herr Palmes motion
utelemnade det genom dessa sista ord betecknade alternativet och
stannade vid ordet »nämnas». Då skulle paragrafen i sin helhet lyda så:

»Konungens hof står under Dess enskilda styrelse; kunnande Han
häruti förordna som Honom godt synes. Alla beställningar vid Sitt
hof må Konungen efter behag tillsätta och derifrån afsätta, dock må
officerare i tjenst ej hunna till sådan beställning nämnas.» Om man
nemligen inskränker sig till att gifva paragrafen denna affattning,
vinner man det hufvudsakliga syftemålet, att kammaren uttalar sin
uppfattning angående olämpligheten, att militärer i verklig tjenst äro
anstälda i Konungens hof.

Det har förut här i kammaren anmärkts af en reservant vid
motiveringen till det beslut, utskottet fattat, att officerare hädanefter
få en mera effektiv och mera ansträngande tjenstgöring; och för dem
sjelfva är det derför många skal, som tala för, att de icke användas
i Konungens enskilda tjenst. År det nemligen dugliga officerare, kan
det icke vara annat än till skada för armén att draga dem ifrån deras
egentliga beställningar. Och äro de mindre dugliga, hvilket ju
stundom kan hända, synas de icke böra afhållas från att genom
studier och uppmärksamhet på sin tjenst förkofra sig i de stycken,
som höra till densamma. Jag skulle således, herr talman, då af de
många yrkandena det tyckes framgå, att uppfattningen beträffande
den lämpligaste formuleringen skulle vara något osäker, vilja anhålla
om bifall till det förslag, som jag haft äran framlägga såsom ett
önskningsmål. Men på det att det icke måtte blifva allt för många
yrkanden att votera emellan, kan jag förena mig helt och hållet i
den motion, som blifvit af herr Palme afgifven, och i följd deraf
icke hålla på något särskilt yrkande, såsom exempelvis den nyss
antydda begränsningen af hans motion. Jag anhåller således, herr
talman, att få förena mig med dem, som yrka rent bifall till herr
Palmes motion.

Om ändrad

lydelse af

§ 48 rege ringsformen.

(Forts.)

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de yrkanden,
som återstodo, gaf borr talmannen propositioner l:o) på bifall
till utskottets hemställan; men med godkännande af den utaf herrar
Bergius och Restadius i deras reservation föreslagna motivering, 2:o)
på afslag å nämnda hemställan och bifall i stället till den af herr
Palme i ämnet väckta motionen, 3:o) ärendets återförvisande till utskottet
för förnyad behandling; och förklarade herr talmannen sig

N:o 19.

Om ändrad
lydelse af
§ 102 regeringsformen.

22 Onsdagen den 20 Mars, f. m.

anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förstnämnda
propositionen. Som votering emellertid begärdes, blef nu uppsatt,
justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i förevarande
utlåtande n:o 2 med den motivering, som herrar Bergius och
Restadius i sin reservation anfört, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den af herr Palme i ämnet
väckta motionen.

Omröstningen visade 91 ja men 108 nej; och hade alltså beslut
fattats i enlighet med nej-propositionens innehåll.

§ 7.

Härefter föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, n:o 3, i anledning
af väckt motion om ändrad lydelse af § 102 regeringsformen.

I en inom Andra Kammaren väckt, till utskottets behandling
hänvisad motion, n:o 157, hade herr A. V. Ljungman föreslagit, bland
annat, att Riksdagen måtte antaga följande förslag till ändrad lydelse
af § 102 regeringsformen att hvila till vidare grundlagsenlig behandling: §

102.

Denna domstol, som riksrätt kallas, skall i sådant fall bestå af
presidenten uti Konungens och rikets Svea hofrätt, hvilken deruti
före ordet, presidenterne uti rikets öfriga hofrätter och uti hammarrätten
samt fyra de äldsta statsråd. Då antingen justitiekansleren
eller justitieombudsmannen finner sig befogad att högsta domstolen
samfäldt eller särskilde dess ledamöter inför riksrätten tilltala, äske
han hos presidenten i Konungens och rikets Svea hofrätt, såsom
riksrättens ordförande, laglig kallelse å den eller dem, som skola
tilltalas. Presidenten i nämnda hofrätt foge derefter anstalt om riksrättens
sammanträde för att kallelsen utfärda och målet vidare i
laglig ordning behandla. Skulle emot förmodan han detta underlåta
eller någon af de öfrige förenämnde embetsman undandraga sig att
uti riksrätten deltaga, stånde de för en sådan uppsåtlig försummelse
af deras embetspligt till lagligt ansvar. Rätten vare domför, om sju
deruti sitta. År presidenten i Svea hofrätt af laga förfall eller jäf
hindrad, företräde i hans ställe den äldste i tjenst varande presidenten
såsom ordförande och äldsta rådet i nämnda hofrätt såsom ledamot;

Onsdagen den 20 Mars, f. m. 23 N:o 19-

är annan af presidenterne hindrad, inträde det äldsta råd i det em* Om ändrad
hetsverk, han tillhör, i hans ställe; är statsråd hindradt, inträde i dess reoe ställe

närmast i ålder varande statsråd. Denna domstol ege, sedan ringsformen.
ransakningen fulländad är, och domen efter lag fäld, att densamma (Ports.)
för öppna dörrar afkunna. Ingen hafve magt att sådan dom ändra,

Konungen dock obetaget att göra nåd, hvilken likväl icke må sträcka
sig till den dömdes återinsättande i rikets tjenst.

Utskottet hemstälde emellertid att herr Ljungmans förevarande
motion, i hvad den afsåge ändrad lydelse af § 102 regeringsformen,
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Ordet begärdes af

Herr Ljungman, som inom utskottet varit af skiljaktig mening
och nu yttrade: Herr talman! Hvad beträffar den föreliggande mo tionen,

har jag endast afsett att påpeka, att grundlagsparagrafen i
fråga är af sådan beskaffenhet att den behöfver ändras. Redan vid
1840—41 års riksdag hade konstitutionsutskottet till behandling denna
paragraf, afgaf ett särskildt utförligt betänkande om densamma och
kom sjelft fram med ett förslag. Detta förslag vann emellertid icke
Riksdagens bifall och sedan dess har frågan om förbättrande af
paragrafen fått hvila.

Beträffande tolkningen af densamma kunna meningarne vara
ganska delade. I såväl 35 § som i 99 § hafva ändringar gjorts med
hänsyn till de verk, som inrättats i stället för de forna kollegierna,
men i 102 § har man afsigtlig! underlåtit att göra sådan ändring.

Det kan sålunda vara tvifvel underkastadt, huru vida af de forna
ledamöterna i riksrätten nu flere qvarstå än blott tolf. Antagligt är
emellertid att, om en riksrätt nu skulle sammankallas, de embetsmän,
som kommit i stället för de forna presidenterna och de forna råden,
med flera såsom ledamöter i rätten nämnde embetsmän, hvilka nu ej
längre finnas till under samma benämning, komme att tillkallas.

Men hvad som är alldeles obestridligt är det, att riksrättens
sammansättning, sådan den i 102 § är föreskrifven, icke kan vinna
gillande; och 1840 — 41 års konstitutionsutskott har i det hänseendet
anfört en motivering, som är ovederlägglig.

Hvad nu beträffar frågan om bästa sättet för problemets lösande,
så har man ganska många föredömen från utlandet att följa, men å
andra sidan är det klart, att det är förenadt med ofantligt stor svårighet
att hos oss kunna ena de olika meningarne om det ena eller
andra sättet. Sjelf har jag i det utkast jag gjort sökt taga saken på
för ändamålets vinnande beqvämaste sätt, enär det har visat sig att man
här i Riksdagen har lättast att genomdrifva ändringar då de äro så
föga betydande som möjligt. Och det finnes länder med ganska väl
utarbetade grundlagar, som hafva riksrätten sammansatt på ungefärligen
samma sätt, som af mig föreslagits.

Då emellertid syftet med min motion icke varit annat än att
bringa frågan å bane för att ett kommande år få en tillfredsställande
lösning, skall jag intet yrkande göra.

N:o 19.

Onsdagen den 20 Mars, f. in.

°ZTd,''af ■■ ^01T Elowson anförde: Herr talman! Då något yrkande icke
§ 102 rege- khfvit "jorch om bifall till motionen, vill jag begränsa mitt anförande
ringsformen. *hl en hemställan om bifall till utskottets utlåtande.

(Ports.)

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Om skrifvelse
till Kong).
Maj:t med
begäran om
utredning
i fråga om
ordnande af
förhållandet
emellan arbetsgifvare

och arbetare
beträffande
reglering af
arbetstiden.

§ 8.

I ordningen förekom härnäst Andra Kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 6, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om utredning i fråga om ordnande af
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträffande reglering
af arbetstiden.

Med hufvudsakligt tillstyrkande af berörda inom Andra Kammaren
af herr Fr. Berg afgifna motion, n:o 144, hemstälde utskottet
i föreliggande utlåtande, att Andra Kammaren för sin del ville besluta,
det Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes genom sakkunniga personer låta utreda, huru
vida och i. hvad mån åtgärder äfven i vårt land kunna vara behöfliga
och lämpliga för ordnande af förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetare beträffande reglerandet af arbetstiden inom sådana fabriker
och andra industriella inrättningar, i hvilka arbetet genom sin art
menligt inverkar på arbetarens helsa.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Danielson: Herr talman! Det är väl knappast troligt, att
kammaren kommer att besluta annat än bifall till utskottets förslag,
men jag har ansett att denna fråga är af så genomgripande vigt, att
jag inte kunnat underlåta att nämna några ord.

Som herrarne finna, föreligger här ett förhållande från utlandet,
som skall öfverflyttas till oss, till vår lagstifning, och som således i
en framtid kommer att väsentligen ingripa i de arbetsförhållanden,
som här afses. Att detta ämne, i hvad det gäller myndiga personer,
för oss är en nyhet, det veta vi alla. Här har nemligen af ålder
varit gällande den grundsatsen, att hvarje myndig man eller qvinna
har sin fulla frihet att antaga ett arbete eller afgå derifrån, om de
icke finna med sin fördel förenligt att qvarstå. Det kan visserligen
sägas, att så kan ske äfven härefter, men det beror ju väsentligen på,
om arbetsgifvaren i hvarje fall fogar sig derefter. Om detta förslag
nu skulle leda derhän, att den industriella företagsamheten komme
att i väsentlig mån förlamas och inskränkas, och våra arbetare i så
fall komme att få mindre anställning, det är ännu för oss en gåta.
Jag har derför velat säga, att, om denna skrifvelse kommer till stånd
och Kongl. Maj:t tillsätter sakkunniga personer, som få frågan om
hand, jag för min del skulle synnerligen önska, att för bedömande
af frågan tillsättas sådana personer, som, utan att låta sig påverka
från det ena eller andra hållet, se frågan sådan, som den är, och endast
försöka att göra sitt allra bästa, så att inga andra afsigter få

Onsdagen den 20 Mars, f. m.

N:o 19.

(Forts.)

göra sig gällande än dem, som kunna sägas i sann mening gagna så Om skräfvelväl
arbetsgivare som arbetstagare. la^tmed

Det är derför af stor vigt att fråj an kommer att behandlas på begäran gm
detta sätt. Då jag vidare tror, att afsigten jemväl är, att dessa sak- utredning
kuDnige skola inkomma med ett lagförslag i ämnet, så hoppas jag att i fråga om
detta förslag må blifva noggrant afvägdt och så försigtigt och klokt Rånande af
som möjligt. förhållandet

Mu ser jag visserligen al utskottets utlåtande, att här icke alscs betsgifvare
att undersöka sådana förhållanden, som röra jordbruksnäringen; men och arbetare
det är icke så tydligt uttaladt, som jag för min del skulle önskat, beträffande
På den grund vill jag nämna till protokollet, att jag hyser den upp- ^betstiden
fattningen, att denna undersökning icke kommer att afse eller omfatta
jordbruksnäringen. Men då det, som sagdt, nu är dessa industriella
anläggningar och fabriker, som i första hand skulle komma
i fråga, så är det min tanke, att detta ämne bör, som jag nämnt, behandlas
så varsamt som möjligt, så att, om man sedermera skulle
lägga denna undersökning till grund för lagförslag och derefter gå
vidare med lagstiftningen på jordbruksnäringens område, eller andra
områden, man då icke skulle få allt för olämpliga bestämmelser att
lägga till grund i detta afseende.

Jag skall icke nu göra något yrkande på afslag å utskottets hemställan,
ty naturligtvis lärer, då den större industrien räknar flere
målsmän i Första Kammaren än i denna kammare, man nog der
komma att se frågan från denna synpunkt. Men jag har velat säga
som min uppfattning, att, när denna utredning kommer till stånd,
den måtte blifva så grundlig och så opartisk som möjligt, på det att
frågan icke sedermera må komma derhän, att både våra industrier
och våra arbetare icke halva vunnit på densamma.

Skulle något annat yrkande komma att göras under öfverläggningen,
vill jag förbehålla mig att få yttra några ord, och, om jag
finner lämpligt, äfven göra något yrkande.

Herr Eamstedt: Herr talman! Ehuru jag till fullo öfverensstämmer
med så val utskottets allmänna uppfattning som dess yrkande
i denna fråga, vill jag dock säga några ord. Jag skall likvisst
icke upptaga kammarens tid för någon längre stund.

Angående lämpligheten af arbetstidens begränsning ur ekonomisk
synpunkt säger utskottet, att det icke vill uttala någon bestämd uppfattning,
och häri torde det göra mycket rätt. Ty det vore vanskligt
att instämma med motionärens uttalanden under motionens olika
skeden, då han till exempel bland annat säger, att en minskning af
arbetstiden, på samma gång den gagnar produktionen, jemväl skulle
gifva rum för ökad arbetsstyrka. Men med att gagna produktionen
menas naturligtvis att öka produktionsförmågan vare sig qvalitativt
eller qvantitativ! eller båda delarne, och deraf följer åter under i öfrigt
lika förhållanden, att man endast behöfver en mindre arbetsstyrka.
Flere dylika paradoxa uttalanden förekomma. Jag dristar
mig att göra detta påstående, ehuru jag väl vet, att den ärade motionären
af många anses såsom en stor teoretisk auktoritet i dessa
frågor, och jag gör det med anledning af det yttrande, som före -

N:o 10. 26 Onsdagen den 20 Mars, f. m.

Om skr tfvel- kommer på sidan 29 i en bilaga till utskottets betänkande, der det
8\{a^tmed stål'': »följande skrifvelse från herr Allan gifver ett nytt bevis för
begäranom ^en 8atsen att ett uns praktik är mera värdt än ett skeppund teori».
utredning Denna bilaga, som för öfrigt innehåller många tänkvärda uttalani
fråga om den, ger mig osökt anledning till några reflexioner. Man får der
ordnandet af veta, att ett väl utrustadt större affärsföretag med ekonomisk fördel
emellan1 ar- ^an begränsa arbetstiden, men huru vida det också länder till ekonobetsgifvare
misk fördel för de mindre affärsföretagen, der maskiner och redskap
och arbetare äro af gammal konstruktion, der kapitalet är litet och der det arbetas
beträffande med en arbetarestam, som industriidkaren kanske af humanitetskäl
Varbetstiden vdl afvisa, derom säges ingenting. Alla måste vi dock vara

(Forts) ense derom, att det icke är lämpligt att gynna storkapitalets anläggningar,
hviika genom sina mångfaldiga resurser lättast kunna bära
en begränsning i arbetstiden, och denna kammare torde först och
främst se till, att man i sådana fall går tillväga med varsamhet, så
att man i likhet med hvad utskottet säger, »endast beträffande sådana
fabriker och andra industriella inrättningar, i hviika arbetet genom
sin art menligt inverkar på arbetarnes helsa», bestämmer sig för att
skära alla öfver en kam.

Vidare torde det kanske vara skäl att påpeka, att bilagan endast
afser uttalanden angående erfarenheter, gjorda på främmande mark,
och att det, åtminstone för så vidt jag kunnat se, icke finnes någon
antydan derom, att man funnit lämpligt att på sådana ställen, der
man använder lägre arbetstid, vid tillfällen af utomordentlig brådska
öka arbetstiden ganska högt öfver den vanliga. Jag har till exempel
erfarit, att man på ett ställe i Amerika vid vissa tillfällen arbetar
ända till 80 timmar i veckan under en tidrymd af 5 veckor. Men
jag behöfver naturligtvis icke för kammarens praktiska män påpeka
nödvändigheten af att anbringa några sådana, så att säga, »ekonomiska
säkerhetsventiler».

Som jag redan haft äran säga, instämmer jag i öfrigt i utskottets
uttalanden, och i öfverensstämmelse dermed anhåller jag, herr
talman, att få yrka bifall utskottets förslag.

Herr Berg: Då det som den senaste ärade talaren anförde icke
vände sig mot utskottets föreliggande hemställan, utan dels mot några
uttalanden, som jag skulle hafva gjort i motiveringar till föregående
motioner i samma syfte, dels mot de uttalanden af engelska arbetsgivare,
hviika utskottet objektivt refererat i bilagan, så skall jag
icke upptaga kammarens tid med att närmare ingå på hvad han hade
att anföra, helst jag för min del alls icke gör anspråk på att, som
han antydde, räknas som någon »stor teoretisk auktoritet» i denna
fråga.

Deremot skall jag be att få säga några ord med anledning af
herr Danielsons yttrande.

Han förklarade, så vidt jag fattade honom rätt, att han kunde
vara med om den föreslagna utredningen, under förutsättning att den
arbetstidsreglering, som vid denna utredning skulle ifrågasättas, icke
komme att beröra jordbruksarbetarne. Härvid ber jag få anmärka,
att i så fall utskottets hemställan just i det skick, hvari den här före -

N:o 19.

Onsdagen den 20 Mars, f. m.

ligger, till punkt och pricka är sådan, som han synes önska. Ty Om skräfvelutskottet
ifrågasätter icke alls någon reglering af arbetstiden pa andra se^j.t ''
områden än vid »fabriker och andra industriella inrättningar», följ- begäran om
aktligen icke i fråga om jordbruket, som ju omöjligen kan inbegripas utredning
under uttrycket »fabriker» och lika omöjligt under uttrycket »andra i fråga om

industriella anläggningar». . . ^ förhållande

Dessutom har utskottet flerestädes i motiveringen uttalat sig på emeuan arett
fullt klart och otvetydigt sätt i detta afseende. Det har ock tyd- betsgifvare
ligt angifvit, hvarför det, icke ifrågasätter någon reglering af arbets -och arbetare
tiden inom jordbruksarbetet. Det är naturligtvis icke derför, att ut- reglering af
skottets samtliga medlemmar ej skulle unna jord bruksarbetare e samma arbetstiden.
fördelaktiga ställning i hygieniskt afseende, som industriarbetarne, (Forts),
utan det är derför, att de hittills utförda undersökningarna visat, att
jordbruksarbetarne just uti detta afseende redan befinna sig i en vida
förmånligare ställning, och detta på grund af förhållandenas egen
natur, utan att lagstiftningen behöft för ändamålet träda emellan.

Detta har utskottet på flera ställen framhållit. Så till exempel på
6:te sidan i betänkandet, der det säges, att de sanitära förhållanden,
under hvilka de svenska industriarbetarne utöfva sitt arbete, ej sällan
äro ganska ogynsamma, långt ogynsammare än de inom jordbruksnäringen
rådande; likaledes å tabellerna, å sidorna 13 och 14, hvilka
i siffror visa samma förmånliga ställning för jordbruksarbetarne framför
industriarbetarne; vidare å sidan 15, der det anföres, att jordbruksarbetarne
med hänsyn till dödligheten intaga »ep synnerligen
fördelaktig ställning» i jemförelse med befolkningen i dess helhet;
och slutligen å sidan 17, der detsamma visas vara förhållandet äfven
med jordbruksarbetaren i utlandet.

Utskottet har således, beträffande så väl motivering som yrkande,
uttalat sig på ett fullt klart och otvetydigt sätt, så att deraf tydligt
framgår, att här endast är fråga om f«(7;(sfWarbetarne.

Vid sådant förhållande, ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Med herr Berg förenade sig herrar Hammarlund, Eklund från
Stockholm, John Olsson, Svensson från Stockholm, Zetterstrand, WBiländer,
Göthberg, Halm, Nordin i Sättna, Högstedt, Schönbeck, Olsson
i Mårdäng, Erikson i Odensvi, Zotterman, Norman och Johansson i
i Strömsberg.

Herr friherre von Knorring anförde: Då motion i förevarande

ämne förelåg vid förra riksdagen, var utskottets förslag formuleradt
på det sätt, att man kunde antaga, det utskottet menade, att äfven
arbetare i sådana yrken, som icke kunna anses helsovådliga, skulle
inbegripas i den ifrågasatta undersökningen angående lämpligheten af
en reglering af arbetstiden. Jag röstade då för min del nej, men nu
är jag benägen att rösta ja till utskottets förslag, just derför att det
nu innehåller en begränsning af undersökningen till helsovådliga
yrken. Jag skall dock be att få göra några anmärkningar mot
utskottets motivering.

Utskottet utgår på sidan 8 i sitt utlåtande från följande sats:

N:o 19.

Onsdagen den 20 Mars, f. m.

Om skriffel- >:>I likhet med anförda båda talare» — nemligen i Första Kammaren

^MaZ-t^med--»finner utskottet det vara alldeles obestridligt, att staten måste

begäran om e£a befogenhet att reglera arbetstiden, så vida nemligen det allutredning
manna bästa finnes sådant kräfva.» Mot denna sats, herr talman, får
ifråga om jag för min del nedlägga min protest. Denna sats innebär i sjelfva
ordnande af verket, att staten skulle hafva obegränsad rätt att reglera arbetstiden,
emellan ar- allmänna bästa skulle befinnas sådant kräfva. Har staten

betsgifvare sådan rättighet i afseende på regleringen af arbetstiden, så har den
och arbetare älven samma obegränsade rättighet att i allmänhet ingripa i arbetsbeträffande
förhållandena. Det är ganska farligt att medgifva giltigheten af en
Varbetstiden sats! deraf kunna dragas konseqvenser som kunna blifva obe (Forts)

bagliga nog, ty märken väl, mine herrar, den nämnda satsen är en
fundamentalsats för den socialistiska staten.

Jag är protektionist och vän af skydd för näringarne, och jag
är i konseqvens dermed också vän af att arbetarne skyddas i sin
verksamhet. Men jag tror icke, att detta skydd kan, vare sig i det
ena eller andra afseendet, drifvas huru långt som helst. Således anser
jag, för att* anföra exempel, staten icke hafva rättighet att bestämma
ett minimal- eller ett maximalpris på lifsförnödenheter. Jag
anser icke heller, att staten har rättighet att bestämma en maximaleller
minimal arbetslön. Det kan måhända synas mången onödigt att
tala härom, men tanken på minimalarbetslön finnes verkligen, fastän
den ännu icke slagit ut i sådan blom, att man vågat komma fram
dermed, men förr eller senare kommer man nog fram med saken.
Jag anser vidare, att staten icke har rättighet att bestämma en maximalarbetstid
för vuxna personer, som arbeta under sunda och normala
förhållanden, således i sådana yrken, som icke kunna anses
helsovådliga — och detta gäller icke allenast jordbruksarbetet, utan
äfven åtskilliga andra näringar. Man kunde ju föreställa sig att, om
staten hade en sådan rättighet, skulle denna maximalarbetstid bestämmas
efter hvad de minst begåfvade i afseende på kroppsstyrka
kunde tåla, ty om man bestämde maximalarbetstiden efter hvad de
mera kraftige förmådde, så skulle de svagare uppoffras.

När utskottet ansluter sig till hvad en talare i Första Kammaren
förra året yttrade vid frågans behandling derstädes, så1 tyckes utskottet
vilja i allo gilla det resonnement, som denne talare fört. Han
yttrade, att arbetstiden bör kunna begränsas af staten från den synpunkten,
att familjefäderna böra hafva tid att egna sig åt familjen
och hemlifvet. Jag erkänner mycket gerna, att det vore önskvärdt,
om arbetstiden kunde vara mindre just ur denna synpunkt. Men
jag protesterar mot, att staten skulle kunna göra sådana bestämmelser,
ty kunde staten det göra, så skulle den äfven kunna bestämma,
att arbetarne skulle hålla sig hemma i sina familjer och icke besöka
nöjen hvilket skulle utgöra en väl stark ingreppsrätt i den menskliga
friheten.

Man skulle nu kunna fråga: hvar är gränsen mellan de fall, då
staten har rättighet att gripa in, och der den icke har det. Jag får
erkänna, att jag icke kan uppdraga någon sådan gräns, och herrarne
kunna heller icke göra anspråk derpå. Men jag vill i stället säga,
att det är alldeles onödigt med afseende på föreliggande fråga att

Onsdagen den 20 Mars, f.

gorå någon utredning i detta hänseende. För att komma till det
resultat, hvartill utskottet kommit, nemligen att man bör undersöka
behöfiigheten och lämpligheten af en begränsning af arbetstiden inom
vissa särskilt helsovådliga yrken, är det alldeles onödigt att utgå
från en sådan fundamentalsats, som utskottet här gjort. Vi kunna
nemligen anse, att denna statens rättighet att göra en sådan undersökning
och vidtaga bestämmelser i sådant hänseende mycket väl
kan sammanflyta med en rättighet, som staten redan besitter såsom
ett enkelt juridiskt faktum, nemligen rätten att utfärda helsovårdsstadganden
för de olika kommunerna. Har staten en sådan rättighet,
som icke lärer kunna förnekas, så lärer den äfven hafva rättighet att
i fråga om fabriker och handtverkslokaler göra stadganden från helsovårdssynpunkt,
och att den då äfven skulle kunna göra sådana stadganden
i afseende på arbetstiden, anser jag vara ganska naturligt.
Jag får erinra om 1874 års helsovårdsstadga, der det i § 16 moment
4 förekommer den bestämmelsen, att det skall egnas tillsyn åt
fabriker och industriella inrättningar, att de icke anläggas och drifvas
'' så, att de blifva i sanitärt afseende skadliga för arbetarne, för närboende
o. s. v. Ja, hvad göres oss mera behof? Det är alldeles tillräckligt
att utgå från detta enkla faktiska förhållande för att kunna
resonnera sig till ett sådant förslag, som utskottet framlagt; man behöfver
derför ej fastslå en sådan farlig sats, som den hvilken utskottet
begagnat såsom utgångspunkt för sitt betänkande.

Det skulle kunna göras åtskilliga andra reflektioner med anledning
af utskottets betänkande. Herr Ramstedt har upptagit en sida
af saken, och det en ganska betydelsefull. Jag vill särskildt anmärka,
att när det talas om, att en begränsning af arbetstiden icke
skulle behöfva medföra minskning i arbetets effektivitet eller produkternas
antal, så är det visserligen sant, under vissa förutsättningar,
men nog kan man antaga, att om staten bestämde eu inskränkning i
arbetstiden, produktiviteten af arbetet skulle minskas. När det kan
visas exempel på, att produktiviteten icke minskats, så beror detta
på, att arbctsgifvaren har sagt till arbetarne: »jag inskränker arbetstiden,
I fån behålla eder lön, men jag fordrar, att I skolen lemna
ifrån eder lika stor qvantitet färdigt arbete som förut; gören I icke
det, så kommer antingen arbetstiden att ökas igen eller ock lönen
att minskas». Det är naturligt, att arbetarne under sådana förhållanden
anstränga sig, så att de kunna frambringa samma antal produkter
som förut, men icke lära de göra det, i fall staten besluter en
inskränkning i arbetstiden. Detta är en sak att beakta.

Emellertid, då jag, såsom jag i början af mitt anförande yttrat,
anser, att arbetarne böra skyddas i sin verksamhet lika väl som arbetsgifvarne,
och det skydd, som nu i detta hänseende begärcs, enligt
min uppfattning är måttligt, vågar jag yrka bifall till utskottets förslag,
men med ogillande af motiveringen.

Häruti instämde Herr Natt och Bag.

Herr Redelius: Jag vill endast i korthet tillkännagifva, att

jag tänker rösta för afslag å utskottets hemställan i det föreliggande

N:o 19.

Om skrifvelse
till Kongl.
Maj:t med
begäran om
utredning
i fråga om
ordnande af
förhållandet
emellan arhetsgifvare

och arbetare
beträffande
reglering af
arbetstiden.

(Forts.)

N:o 19. 30 Onsdagen den 20 Mars f. m.

Om skofvel- betänkandet, och detta derför, att jag anser en sådan skrifvelse, som
^MaAt^med uts^ottet; föreslagit, onödig, särskildt för de fabriker, som här afses,
begäran om ^et skål, att vi hafva inspektörer, från hvilka vi kunna vänta framutredning
ställningar och anmärkningar, der de finna åtgärder påkallade och
i fråga om behöfliga för att skydda arbetarnes lif och helsa under arbetet. Till
ryilde /{dess framställningar från detta håll kommit om behöfligheten af förmena»»
ar- ändringar och förbättringar i detta hänseende, till dess anser jag, att
betsgifvare Riksdagen icke kan hafva giltigt skäl att vidtaga en sådan åtgärd,
och arbetare som att begära denna utredning. Det synes icke heller hafva förebeträffande
Jjommit något sådant för motionären eller utskottet kändt förhållan^rbetstiden.
de, gävidt man får döma af sjelfva klämmen, då det der föreslås att
(Forts.) begära utredning, huru vida det behöfves några åtgärder eller icke.
Det begäres upplysning men man vet icke, om behof förefinnes.

Jag vill dessutom icke vara med om att ställa så till, att någon
arbetare — ja, icke heller någon arbetsgifvare — skall kunna straffas,
för det att han arbetar. Jag vill nemligen hafva arbetets frihet oförkränkt
för så väl statsmagternas som alla andras, i synnerhet alla
obehörigas intrång. Jag yrkar afslag.

Herrar Petersson i Runtorp och Petersson i Boestad instämde
häruti.

Herr Larsson från Upsala: Herr talman! Mine herrar! Den

ställning jag intager till frågan är gifven. Jag understödjer motionens
syfte.

Under diskussionen har förekommit ett yttrande, som låter förmoda,
att man icke rätt väl senterat klämmens slutord, som gå derpå
ut, att här afses en utredning om förhållandena i sådana fabriker och
yrkesgrenar, der verksamheten är för arbetarnes helsa skadlig. Det
har nyss påvisats af en talare, och det är ju sant, att man i detta
hänseende kunde nöja sig med hvad helsovårdsstadgan bjuder, men
jag vågar vara af den mening, att det nog finnes så beskaffade yrkesgrenar,
att det är omöjligt, hvilka medel man än använder, att hindra,
att verksamhet i en sådan i längden verkar menligt på arbetarnes helsa.
Då finnes ju ingen annan utväg än att minska arbetstiden för dem,
som äro i sådana yrkesgrenar verksamma, och jag tror icke, att
utskottets förslag kan befaras skola få någon verkan på yrken i allmänhet,
utan endast få betydelse för helsovådliga yrkesgrenar.

Hvad den kardinalgrundsats beträffar, som utskottet vidrört i sin
motivering, innebär den allenast, att man bör fråga sig sjelf: Om det
nu finnes anledning till utredning i detta fall, nemligen om begränsning
af arbetstiden, kunna vi ur allmänna principer sedt anse oss berättigade
att föreslå en sådan? — och att, efter hvad utskottet i föreliggande
fråga ansett, der arbetares helsa är i fara, staten måste
tillerkännas rätt att ingripa.

För öfrigt, herr talman, ber ja endast att få instämma i motionen
och utskottets hemställan.

Herr Thor: Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Redelius tycktes undra, om det verkligen förefinnes behof af en

Onsdagen den 20 Mars, f. m. 31 N:o 19.

sådan undersökning, som här ifrågasatts. Jag ber att få hänvisa honom Om shdfvelt.
ill taballen på sidan 14 i utskottsbetänkandet. Deraf framgår tydligt,
att en hel del af våra yrkesarbetare do en för tidig död, och af begäran om
utskottets utredning och motivering framgår också, att de just af sina utredning
yrken lida detta. * fråga om

Vidare har det anförts, att vi hafva i helsovårdsstadgan föreskrifvet
för kommunalstyrelserna, att de skola efterse dessa förhållanden. emellan arDetta
är då endast nominelt. De hafva hvarken tid eller förmåga betsgifvare
att undersöka och taga del af förhållandena samt utfinna, hvad som och arbetare
behöfver göras för att bringa arbetarne hjelp. I alla fall hafva de icke
rättighet att bestämma, att arbetstiden skall förkortas. Derför anser ^arbetstiden.
jag nödigt, att staten, på sätt här föreslagits, tager denna fråga om (port,s.)
hand. Och i fall det befinnes, att förkortad arbetstid skulle kunna
hjelpa dessa arbetare, anser jag, att staten är i sin fulla rätt att föreskrifva
förkortad arbetstid.

Jag yrkar, som sagdt, bifall till utskottets förslag.

Herr Sjö: Jag skall be att få yrka afslag å utskottets hem ställan

i det föreliggande betänkandet, och jag gör det i arbetarnes
intressen; ty jag är alldeles förvissad om, att då man icke från arbetarne
hört något uttalande i den rigtning, hvari motionärens och
utskottets förslag gå, man icke behöfver befara, att det förefinnes
något behof af en reglering utaf arbetstiden, vare sig påbjudande af
normal-arbetstid eller, såsom utskottet tänkt, reglering af arbetstiden
inom lifsfarliga yrken. Visserligen finnes det någon agitation, och
demonstrationer hafva förekommit en eller annan gång; men man kan
ej säga, att dessa uttalanden från arbetarnes sida hafva visat sig synnerligen
kraftiga. Men man må säga om denna sak hvad som helst,
säkert är dock, att den fria öfverenskommelsen mellan arbetare och
arbetsgivare är det bästa och det säkraste för både nutid och framtid.
Skulle man börja lagstifta på detta område och säga: ni arbetare
skolen arbeta så många timmar i det facket och i ett annat så många!

— hvart skulle detta taga vägen till sist? Jag för min del tror, att
det icke skulle blifva lyckligt. Om man ser på den redogörelsen för
förbållandena i andra länder, som utskottet förskaffat sig, så finner
man att man der icke kunnat komma öfverens i detta afseende. Nu
säger man visserligen, att det skulle vara i hygieniskt hänseende
nyttigt och bra, om man kunde, på sätt utskottet tänkt, få fram förslag
om reglering af ifrågavarande förhållande. Men vi veta litet
hvar, att vi nu hafva yrkesinspektörer. Dessa yrkesinspektörer åligger
det att tillse, att ingå oordentligheter eller sådant, som kan förorsaka
ohelsa eller skada under arbetet, få förekomma. Vidare hafva vi
inom länen förste provinsialläkare, som göra sina inspcktionsresor,
synnerligast till de större etablissementen och fabrikerna och tillse,
hvad som bör göras i hygieniskt och helsovårdshänseende. Han föreskrifver
fabrikanten hvilka åtgärder han skall vidtaga för sina arbetares
skydd och han är skyldig att till vederbörande afgifva rapport
om sina embetsresor.

Vi hafva såväl år 1884 som år 1891 haft arbetarkomitéer nedsatta
för att utarbeta förslag till arbetarnes bästa, vi hafva begärt eu

N:o 19. 32 Onsdagen den 20 Mars, f. m.

Om sofvel- arbetarestatistik, men vi hafva ännu icke sett något resultat af allt detta.
*''°MaA-tmed man ^es^° mindre komma med en ytterligare skrifvelse till

begäran om Kongl. Maj:t med begäran om förslag i den rigtning, som motionären
utredning antydt i fråga om arbetstiden, och hvarigenom man vill åstadkomma
ifråga om än det ena och än det andra, som skulle kunna vara nyttigt och bra
Erhållandet * helsoafseende och för att arbetarne skulle kunna egna sig åt sina
emellan ar- familjer, det ena med det andra. Men följderna af en sådan underbetsgifvare
sökning och af sådana föreskrifter skulle säkerligen blifva helt andra
och arbetare än hvad motionären tänkt sig. Jag är säker på att om dessa förebeträffande
ghrifter komme att gå i den rigtning motionären tänkt sig, så skulle
arbetstiden. arbetarne och ännu mycket mindre arbetsgifvarne komma att tacka
(Forts.) honom för hans, jag vill medgifva det, mycket välmenta men opraktiska
förslag; teorier har han visserligen och såsom skollärare är han
nog bra, men till att här framställa förslag i praktiska afseenden tror
jag honom sannerligen icke — jag tänkte säga vuxen, men det vågar
jag icke. En lag efter motiven till skrifvelseförslaget, nemligen för
normalarbetsdag, skall leda derhän, att, om den bestämda arbetstiden
öfverskrides med några minuter, skola arbetsgivare och arbetare bota;
utan sådana bestämmelser är lagen en död bokstaf. Jag tror icke att
det är i den rigtningen reformerna böra gå. Det sundaste och bästa
i detta afseende är, det vågar jag upprepa, den fria öfverenskommelsen,
det gamla patriarkaliska sättet, der arbetsgivaren ställer sig som
en fader för sina arbetare och dessa anse sig såsom medlemmar af
hans familj. Då går allt lyckligt och väl, och man kan med förtroende
vända sig till hvarandra i allehanda saker, som förekomma icke
allenast under arbetet utan äfven i många andra förhållanden, som
äro å bane. Det värsta vi hafva att befara, icke allenast inom vårt
land, utan äfven inom andra länder, är den stora agitation som bedrifves
bland arbetarne. Att agitationen skulle komma äfven hit in
i Riksdagen har man ju hört tillförene flere gånger och äfven nu. Jag
hade dock för min de! trott att det skulle kunna undvikas. Agitation
är en farlig sak och kan lätt drifvas derhän, att följderna blifva
oberäkneliga. Jag hörde just härom dagen berättas om några personer
som bildade ett aktiebolag för några år sedan. De anlade
en fabrik, köpte inventarier och maskiner och antogo arbetare, och
allt gick lyckligt och bra i flere år. Men så en vacker dag kom en
agitator dit och han sade till arbetarne: I boren icke arbeta, om I

icke fån 10 procents tillökning utöfver hvad I nu för närvarande
hafven. Arbetarne betraktade agitatorn som en rigtig engel, de
hoppade på förslaget och utsågo ett par förtroendemän för att tala
vid bolagets disponent. Disponenten talade med bolagsmännen och
de svarade: Underrätta arbetarne att då de hafva en så bra aflöning

som 25 å 26 kronor i veckan för de bästa — de sämre hade mindre
— så kunna vi omöjligt betala mera, då vi icke under alla de år vi
haft fabriken kunnat få ett öres utdelning, utan hvad som blifvit
öfver har gått till underhåll och till afsättning för betäckande af
möjliga förluster. Förtroendemännen, som kommo tillbaka på arbetarnes
vägnar, blefvo meddelade beslutet och de fingo för sig förelagda
revisionsberättelser och räkenskaper för alla åren och fingo se,
att aktieegarne icke hade haft ett öres utdelning, men det oaktadt

N:o 19.

Onsdagen den 20 Mars, f. m.

sade de: Vi äro öfverens om att, derest vi icke få denna tillökning,
så återgå vi icke till arbetet. De vidhöllo sitt beslut; bolaget nödgades
nedlägga fabrikens verksamhet, och arbetarne skingrades åt
hvar sitt håll. Hade icke agitatorn varit der, så hade väl fabrikens
verksamhet än i dag bedrifvits.

Af hvad jag sålunda anfört, skall jag, herr grefve och talman, be
att få yrka afslag å utskottets betänkande.

Herr Jonsson i Hof: Jag kan icke annat än uttala min förvåning
öfver, att den senaste talaren har sammaustält denna motion med
agitation i arbetarfrågan. Jag undrar om det är rigtigt att sätta
dessa saker sida vid sida. Här gäller det en utredning derom, huruvida
missförhållanden uti det ifrågavarande afseendet icke kunna finnas,
som behöfva afhjelpas och rättas. Det måtte väl vara något helt
annat än att uppträda på folkmöten och agitera i den rigtning talaren
nyss omnämnt. Jag må säga, att huru än en sådan undersökning
skulle komma att utfalla, kan man icke förneka att det ligger något
berättigadt i densamma, och detta så mycket mera, som, då Riksdagen
förut begärt att få en statistik öfver arbetarförhållanden, och denna
fråga på det hela taget är en detalj af den fråga, som nu är före, det
skulle vara egendomligt, om man nu vägrade en åtgärd, som vidtoges
i syfte att om saken i sin helhet få nödiga upplysningar. Talaren
nämnde, att det bästa sättet skulle vara att låta friheten råda hur
mycket som helst, och tänkte sig att det skulle komma att gå så der
patriarkaliskt till väga med välvilliga husbönder, som såge noga till
sina arbetares väl och lycka. Men jag vill erinra om att det icke är
emot sådana husbönder, som staten skulle ingripa genom lag, utan
mot en annan sorts husbönder, som icke hafva ögonen öppna för sina
arbetares väl och bästa. Och ur den synpunkten tror jag att kammaren
kan med goda skäl lemna sitt bifall till utskottets hemställan.

Om skrifvelse
till Kongl.
Maj:t med
begäran om
utredning
i fråga om
ordnande af
förhållandet
emellan arbetsgifvare

och arbetare
beträffande
reglering af
arbetstiden.

(Forts.)

Häruti instämde herrar Eriksson i Elgered, Ericsson i Väsby,
Liljéholm, Alsterlund, Boethius, Svensson från Karlskrona, friherre
Bonde, Gethe, Elis Nilson, Hazén, Hansson i Berga, Walter, Wallhom,
Falk, Waldenström, Nordin i Hammerdal, Henricson, Anderson
i Hasselbol, och Hansson i Solberga.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels på
bifall till nämnda hemställan, men med ogillande af utskottets motivering,
och dels på afslag å såväl omförmälda hemställan som den i
ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef
likväl begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren
godkända omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 1
hemstält i dess förevarande utlåtande n:o 1 (saml. n:o 6), röstar

Ja;

Andra Kammarens Prat. 1895. No 19.

N:o 10.

Onsdagen den 20 Mars, f. m.
Deri, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets hemställan
som den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen utföll med 133 ja mot 73 nej; varande alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallen; och skulle detta beslut
jemlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen genom utdrag af protokollet
delgifvas medkammaren.

§ 9.

Om ändring Föredrogs vidare konstitutionsutskottets utlåtande n:o 4, i anledaf
§ 52 reye- ning af väckta motioner om ändring af § 52 regeringsformen och §33
ringsformen riksdagsordningen.

och § 33 Uti en från Andra Kammaren till utskottet hänvisad motion,

Ttningen. n:0 152, hade herr 0. B. Olsson i Maglehult hemstält, bland annat,
att Riksdagen måtte antaga följande förslag till ändrad lydelse af § 52
regeringsformen och § 33 riksdagsordningen att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling:

Regeringsformen.

§ 52.

Riksdagens kamrar utse hvar för sig bland sina ledamöter talman
samt en förste och en andre vice talman.

Riksdagsordningen.

§ 33.

1. Så snart — — — meddelad kamrarne, hvar i hvad dess
ledamöter angår, väljer hvardera kammaren bland sina ledamöter talman
samt en förste och en andre vice talman.

2. Innan talmän blifvit valde, föres i hvardera kammaren ordet
af den derstädes närvarande ledamot, som de flesta riksdagar bevistat,
och, der två eller flere ledamöter i lika många riksdagar deltagit, den
af dem, som är till lefnadsåren äldst.

3. Vid samtidigt förfall i eu af Riksdagens kamrar för både
talman och vice talmän utses, på sätt vid val af talman eger rum,
en af kammarens öfriga ledamöter att tjenstgöra såsom talman för
tillfället.

Till utskottets behandling hade härjemte öfverlemnats en inom
Andra Kammaren väckt motion, n:o 158, deruti herr G. Ryding
hemstält om antagande af nedanstående tillägg till 33 § riksdagsordningen,
att hvila till vidare grundlagsenlig behandling:

N:o 10.

Onsdagen den 20 Mars, f. m.

Vid samtidigt förfall för både talmannen och vice talmannen i Om ändring
någon af Riksdagens kamrar utses af denna kammare under enahanda at § regeordförandeskap,
som nyss är nämndt, en af kammarens öfriga ledamöter
att tjenstgöra såsom talman, till dess förfallet upphört. riksdagsord ningen.

I föreliggande utlåtande hemstälde nu utskottet: (Forts.)

»l:o) att Riksdagen, med bifall till herr Olssons motion, n:o 152,
i hvad den afser ändring af gällande bestämmelser rörande talmansbefattningarna
vid riksdagen, ville antaga att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling följande förslag till ändrad lydelse af nedannämnda
grundlagsstadganden:

Regeringsformen.

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

§ 52.

Kamrarnes talmän och vice tal- Riksdagens kamrar utse hvar
män utnämne Konungen. för sig hland sine ledamöter talman

samt en förste och en andre vice
talman.

Riksdagsord ningen.

Så snart fullmagterne undergått
den i mom. 1 af nästföregående
paragraf föres krifna granskning
samt berättelse om förloppet dervid
blifvit af chefen för justitiedepartementet,
eller den i hans
ställe förordnad är, meddelad kamrarna,
hvar i hvad dess ledamöter
angår, hegäre hvardera kammaren
ofördröjligen hos Konungen, medelst
deputation, talman och vice talman,
dem Konungen då för hvardera
kammaren, bland dess ledamöter,
utnämner.

Då i något af de fall, som i 91,
93 och 94 §§ regeringsformen
om förmälas, Riksdagen på de i
samma grundlags 95 § nämnde
vederhörandes kallelse sammanträder,
eger hvardera kammaren att,
inom sig, välja talman och vice
talman.

33.

1. Så snart fullmagterne undergått
den i mom. 1 af nästföregående
paragraf föreskrifna granskning
samt berättelse om förloppet
dervid blifvit af chefen för justitiedepartementet,
eller den i hans
ställe förordnad är, meddelad kamrarna,
hvar i hvad dess ledamöter
angår, väljer hvardera kammaren
bland sine ledamöter talman samt
en förste och en andre vice talman.

N:o 19,

Om ändring
af § 52 regeringsformen

och § 33
riksdagsordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 20 Mars, f. m.

Innan talmän äro förordnade 2. Innan talmän blifvit valde,
eller välde, efter thy ofvan sägs, föres i hvardera kammaren ordet
föres i hvardera kammaren ordet af den derstädes närvarande ledaaf
den derstädes närvarande leda- mot, som de flesta riksdagar bemöt,
som de flesta riksdagar be- vistat, och, der två eller flere
vistat, och, der två eller flere ledamöter i lika många riksdagar
ledamöter i lika många riksdagar deltagit, den af dem, som är till
deltagit, den af dem, som är till lefnads&ren äldst,
lefnadsåren äldst.

3. Vid samtidigt förfall i en
af Riksdagens kamrar för både
talman och vice talman utses, på
sätt vid val af talmän eger rum,
en af Kammarens öfrige ledamöter
att tjenstgöra såsom talman för
tillfället.

2:o) att herr Rydings motion, n:o 158, icke måtte till någon Riksdagens
vidare åtgärd föranleda.

Efter föredragning af punkten 1 begärdes ordet af

Herr Ryding, som anförde: Herr talman! Jag hemställer, att

äfven andra punkten måtte uppläsas, och att diskussionen får omfatta
begge punkterna.

Sedan denna hemställan bifallits, yttrade vidare

Herr Ryding: Jag är i tillfälle meddela, att Första Kammaren

afslagit utskottets hemställan i första punkten af det nu föredragna
betänkandet, och att således det grundlagsändringsförslag, som innefattas
i samma punkt, redan förfallit. Vid detta förhållande tager jag
mig friheten att anhålla om någon stunds uppmärksamhet hos kammaren
till förmån för den motion, som jag afgifvit.

Flertalet af kammarens ledamöter torde nog ännu hafva i friskt
minne, hurudana förhållandena voro här i Riksdagen år 1891. I
Första Kammaren var talmannen till följd af sjukdom under en längre
tid urståndsatt att leda kammarens förhandlingar, och detta uppdrag
fullgjordes i stället af vice talmannen ända till dess talmannen begärde
sitt entledigande, och kammaren genom deputation hos Konungen
fick annan talman förordnad. I Andra Kammaren var vice talmannen
likaledes till följd af sjukdom under flere veckor hindrad att i''kammaren
infinna sig. I begge kamrarne berodde det således uteslutande
på en enda person, huru vida kammarens förhandlingar skulle kunna
upprätthållas, eller huru vida en rubbning deri skulle komma att ega
rum. Jag vill nu icke tala om hvilken tyngd, som derigenom lades
på den fungerande talmannen, och en lycka var att ingen annan
olägenhet inträflade, än att i Första Kammaren behandlingen af ett

N:o 19.

Onsdagen den 20 Mars, f. m.

bankoutskottets betänkande måste vecka efter vecka uppskjutas, derför
att vice talmannen var af jäf hindrad att föredraga detsamma.

Dessa förhållanden väckte emellertid Riksdagens uppmärksamhet
på den brist, som förefinnes i grundlagen derutinnan, att, såsom jemväl
utskottet i sitt betänkande vitsordar, riksdagsordningen icke innehåller
någon föreskrift om hvem det skall åligga att leda förhandlingarna
i en af Riksdagens kamrar, för den händelse, att talmannen
och vice talmannen samtidigt skulle vara af något förfall hindrade
att tjenstgöra. Motioner väcktes i båda kamrarne, åsyftande att
undanrödja denna brist. Dessa motioner förnyades 1892 och 1893
och hafva upprepats jemväl under innevarande års riksdag, men allt
hittills utan resultat. Andra Kammaren har städse försökt att åt
kamrarne eller åtminstone åt sig vindicera rätten att utse talman och
vice talman. Första Kammaren har lika ihärdigt motsatt sig en
sådan bestämmelse; och på denna punkt står frågan ännu den dag
som i dag är.

Min vördsamma hemställan är nu, att kammaren måtte vidtaga
en verksam åtgärd för undanrödjande af den brist, som af alla erkännes
vara förefintlig; och en sådan åtgärd blefve vidtagen, om
kammaren behagade bifalla min motion. Deri har jag föreslagit, att
vederbörande kammare skulle under ålderspresidentens ordförandeskap
vid samtidigt förfall för både talmannen och vice talmannen utse en
af kammarens öfriga ledamöter att tjenstgöra såsom talman, till dess
förfallet upphört. Konstitutionsutskottet har sjelft på sid. 6 i sitt
betänkande erkänt, att detta förslag är egnadt att på ett fullt bcbetryggande
sätt förekomma de anmärkta olägenheterna, och jag ber
att derutöfver särskildt få påpeka, att den utväg, som jag föreslagit,
går just i den ristning, som Andra Kammaren önskat, ehuru steget
icke tagits fullt ut.

Slutligen har jag den tillfredsställelsen att kunna meddela, att
Första Kammaren har med en högst betydande majoritet, nemligen
83 röster mot 42, i hufvudsak bifallit min motion. Vill Andra
Kammaren nu göra detsamma, så skulle vi ändtligen kunna hoppas
att inom en nära framtid icke vidare behöfva befara någon rubbning
i Riksdagens verksamhet blott derför, att två vissa personer samtidigt
få förfall, en rubbning, som kan blifva af ganska lång varaktighet
och följaktligen högst betänklig, derest t. ex. Konungen befinner
sig i Norge och en deputation dit måste afsändas för att begära
talman.

Jag tager mig alltså friheten att beträffande första punkten yrka
afslag å utskottets hemställan och att rörande andra punkten sjelf
hemställa, att Andra Kammaren måtte i likhet med Första Kammaren
antaga följande tillägg till 33 § riksdagsordningen att hvila till
vidare grundlagsenlig behandling:

»Vid samtidigt inträffande förfall för både talmannen och vice
talmannen i någon af Riksdagens kamrar utses under enahanda ordförandeskap,
som nyss är nämndt, en af kammarens öfriga ledamöter
att såsom talman tjenstgöra.»

Detta yrkande öfverensstämmer med den af herrar Bchm och
Nyström afgifna reservation, som af Första Kammaren antagits.

Om ändring
af § 52 regeringsformen

och § 33
riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 19.

Onsdagen den 20 Mars, f. ni.

Om ändring Herr friherre von Knorling: Herr grefve och talman, mine

af. § rege- herrar! Den af herr Ola Bosson Olsson väckta motion, som nu förc och

§ 33 tigger till afgörande och som är tillstyrkt af utskottet, är i sjelfva
riksdags- verket en qvarlefva från äldre tider, då det inom denna kammares
ordningen, majoritet hlåste en vind, som gick ut på konungamagtens inskrän(Forts.
) kande. Denna tendens kunde då hafva sin förklaring och må hända
äfven till en del sitt försvar. Men jag tror icke, att donna tendens
nu mera finnes hos majoriteten af denna kammare. Tiderna hafva
förändrats i mycket. Man kan då fråga sig: innebär det förslag, som
herr Olsson framlagt, verkligen en inskränkning i konungamagten?
Det kan nog såsom ett försvar för motionen anföras af många, att
denna inskränkning icke är af någon betydelse för konuugamagten;
men då jag är principielt emot hvarje inskränkning af konungamagten,
så måste jag rösta nej mot förslaget.

Men det finnes en annan anledning, hvarför förslaget enligt min
åsigt icke bör antagas, och det är, att vi icke kunna anse det vare
sig nödigt eller nyttigt. Det står ju tydligt i 38 § riksdagsordningen,
att konstitutionsutskottet skall föreslå de ändringar i grundlagarne,
som utskottet anser högst nödiga eller nyttiga. Der står
visserligen icke, att samma princip bör vara gällande, när utskottet
afgifver utlåtanden öfver de motioner om ändringar i grundlagen,
som inkomma till utskottet, men det är ju alldeles klart, att det i
senare fallet bör vara samma principer, som regera utskottet, som
när det framlägger sina egna förslag. Nu kan väl ingen påstå, att
Kongl. Maj:t missbrukat sin magt i afseende å tillsättandet af talmän
inom någon af kamrarne. Man kan icke påstå, att Konungen
någonsin tillsatt en talman, som icke varit vuxen sin plats eller icke
varit annars lämplig för densamma, och då kan man icke heller säga,
att förändringen är högst nödig eller nyttig. Det finnes således intet
tvingande skäl för att bifalla motionen och utskottets förslag.

Jag erinrar mig ett tillfälle vid förra riksdagen, då det var en
känd talare inom denna kammare, som gjorde en utredning angående
Konungens ekonomiska lagstiftningsrätt. lian framhöll dervid, huru
denna magt vuxit betydligt, sedan grundlagen stiftades, och huru
densamma kunde anses vara större än den borde vara. Jag kunde
icke annat än i mitt sinne instämma med honom i hans yttrande;
men icke desto mindre, om ett förslag framkommit om inskränkning
i denna Konungens magtbefogenhet, skulle jag röstat nej, dels med
anledning af den grundsats, som jag nyss uttalade angående inskränkningar
i konungamagten, och dels derför att det icke kan anföras något
bevis för att Konungen missbrukat sin ekonomiska lagstiftningsrätt;
och då så icke är, skulle förändringen icke heller vara nödig eller nyttig.

Man kan visserligen fråga, om det icke kan vara iörenadt med
fara att från denna synpunkt underlåta att ändra grundlagsstadganden,
som kunna anses vara illa affattade eller eljest mindre lämpliga. Jag
får då svara, att om det finnes i vår regeringsform några felaktiga
konstitutiva bestämmelser t. ex. med afseende å statsrådets förhållande
till Konungen eller Konungens rätt att handhafva statens medel, då
medgifver jag, att det kunde i formuleringen af dessa bestämmelser
ligga en sådan fara, att man kunde hafva anledning att väcka förslag

Onsdagen den 20 Mars, f. m. 39 N:o 10‘

och genomföra förändringar i dem, äfven om det icke hittills visat Om ändring
sig någon skadlig påföljd af dessa stadgande^ Men det föreliggande ^ingsformen
stadgandet om Konungens rätt att utnämna talmän kan icke anses oc/t g 33
vara ett konstitutivt stadgande. . riksdags Utskottet

har i sitt betänkande talat om att ksmrarnes värdighet ordningen.
skulle fördra, att de sjelfva tillsatte sina talmän. Jag får erkänna, att (Ports.)
jag ytterst ogerna ser i politiska handlingar användas sådana ord som
»ära och värdighet»; de äro temligen klena bevismedel. Vid sådana
uttryck kunna fästas mycket olika begrepp; man kan till och med
säga, att hvad som är öfverensstämmande med ära och värdighet eller
icke beror ganska ofta på tycke och smak.

Jag anser för öfrigt, att enligt den erfarenhet, som man kan
hafva i afseende å ändringar i grundlag och regeringsform i andra
länder, så — icke bruka de folk vara de lyckligaste, som hafva benägenhet
att tidt och ofta ändra sina grundlagar. Om vi nu, minc
herrar, kunna anse oss vara ett i politiskt afseende ganska lyckligt
folk, som vi enligt mitt förmenande varit sedan 1809, så beror det
till en stor del derpå, att vi hafva en regeringsform af stor förträfflighet,
som vi icke utan tvingande skäl _ brukat vilja ändra.

Denna regeringsform är också icke något, som blifvit hopkonstrueradt,
så att säga, på fri hand ur djupet af ett statsrättsligt medvetande, såsom
fallet är med regeringsformerna i flera andra länder i Europa,
utan den är en lag, som har sin grund i föregående tiders erfarenhet.

Den är således i ordets verkliga mening en erfarenhetslag. Vi veta,
att under frihetstiden tillsattes talmännen af Riksdagen sjelf, men
under Gustaf III:s envälde af Konungen. Resultatet visade sig lika
olyckligt under båda dessa regimer, men det blef så under den senare
regimen, derför att det var den enväldige Konungen, som tillsatte
talmännen. De nu gällande bestämmelserna i detta afseende
hvila derpå, att det är en konstitutionel konung, som tillsätter talmännen,
och detta är, tror jag, en gyllene medelväg mellan de båda
nyssnämnda förfaringssätten.

Som sagdt, vår grundlag är enligt min uppfattning i ordets verkliga
mening en erfarenhetslag, och då böra vi icke heller ändra den
oftare eller i andra fall, än då erfarenheten visar att det är nödigt.

Någon sådan erfarenhet föreligger icke nu, och derför, herr talman,
yrkar jag afslag å utskottets hemställan i afseende å herr Ola Bosson
Olssons motion.

Herr Djungman: Beträffande det föreliggande förslaget vill jag
fästa uppmärksamheten på, att om man bifaller herr Rydings motion,
sä skulle man i 33 § riksdagsordningen få två mot hvarandra stridande
principer. Enligt första stycket skulle Konungen utse ordförande
i kamrarne, men enligt det andra och nya stycket skulle
kamrarnc sjelfva välja sina ordförande. För min del tror jag, att det
vore klokast, om kamrarne, såsom förhållandet är i nästan alla öfriga
länder, i hvarje fall finge sjelfva välja sina ordförande. Jag kan icke
finna, att det nuvarande förhållandet innebär någon magt, som för
Konungen kan vara af värde att behålla eller eljest kan lända regeringsmagten
till fördel, utan snarare tvärt om, ty under upprörda tider

N:o 19. 40 Onsdagen den 20 Mars, f. m.

ändring kan en sådan utnämningsrätt medföra brytningar med Riksdagen af

och § 33 Vidare vill jag lästa uppmärksamheten på, att när man har två

riksdags- med hvarandra likstälda statsmagter, så bör väl äfven den andra af
ordningen, dom, Riksdagen, få sköta sig såsom en fullmyndig person, och det
(Forts.) är väl derför icke för mycket, att kamrarne sjelfva få utse sina ordförande.

Jag skall derför hemställa, att kammaren måtte nu likasom vid
föregående riksdagar bifalla utskottets föreliggande förslag.

Herr Boethius: Herr grefve och talman! Jag har vid ett par
föregående tillfällen tagit mig friheten att här i kammaren motsätta
mig det förslag i liknande syfte, som då förelegat. Jag har icke
frångått den uppfattning, jag då uttalat, och jag anser mig derför
fortfarande böra yrka afslag å herr Olssons motion eller detsamma
som afslag å första punkten af utskottets betänkande.

När jag det gör och när jag förut motsatt mig en sådan förändring,
har motivet icke varit det, som en föregående talare sagt
vara det bestämmande för honom, nemligen omtanken om konungamagten,
utan hvad som i denna sak bestämt och ännu bestämmer
mig, det är omtanken om Riksdagens egen säkerhet samt om den
lugna och opartiska ledningen af våra förhandlingar. Från vårt nuvarande
statsskick hafva vi icke annat än den bästa erfarenhet om
resultatet af denna Konungens utnämningsrätt. Deremot hafva vi
från ett föregående statsskick, som med vårt nuvarande var ganska
beslägtad^ nemligen frihetstidens, en bestämd erfarenhet af att det
medförde ganska svåra olägenheter, när talmännen valdes. Kan det
under sådana förhållanden anses högst nödigt och nyttigt att företaga
en sådan förändring? Visserligen fins det länder, der denna valrätt
icke leder till några olägenheter, till exempel England, men det
beror på den sans och måtta, som der utmärker partierna och som
gör, att den, som en gång blifvit vald, väljes allt fortfarande, hvilket
parti än sitter med magten i underhuset. Vår erfarenhet gör emellertid,
att man kan befara, att vi icke skulle iakttaga samma måtta,
och vi hafva från andra länder mycket afskräckande exempel. Man
behöfver i det hänseendet icke gå långt, ty vi hafva just i dagarne
sett, huru i ett grannland dessa val bestämts uteslutande ur partisynpunkt
och utan någon aktning för minoritetens rätt. Detta är,
synes mig, icke något exempel, som manar till efterföljd, och när
Riksdagen nu har tillfälle att öfverlemna denna grannlaga sak åt en
fullt opartisk myndighet, skall Riksdagen då afstå från denna fördel
blott för etikettens skull, ty detta är icke annat än en etikettsfråga?

Hvad åter herr Rydings motion angår, så ber jag att få ansluta
mig till densamma. Här föreligger en verklig olägenhet, som behöfver
afhjelpas, och att Riksdagen tillfälligtvis utser en sådan tjenstgörande
talman kan väl icke leda till något farligt partiförtryck.

På grund af hvad jag nu anfört, ber jag att få instämma i herr
Rydings yrkande.

Herrar Larsson från Upsala och Nyström instämde häruti.

Onsdagen den 20 Mars, f. in. 41 10’

Herr Ola Bosson Olsson: Herr talman, mine herrar! Den Om ändring

andre talaren i ordningen, som här uppträdde, sade, att här blåste en at§
vind från äldre tider, som gick ut på att nedsätta eller förminska oc^ & gg
konungamagten. Jag vill erinra den talaren om, att denna vind icke riksaagshärstammar
från äldre tider, utan från allra nyaste tid, från åren 1891, ordningen.

1892 och 1893, och frågan har varit före flera gånger förut för icke (Forts.)

så lång tid tillbaka, så att man kan icke säga, att det är något, som
nu upplifvas från äldre tider.

Jag vill också erinra om, hvad äfven utskottet har gjort, att denna
rätt för kamrame att utse sina talmän finnes i nästan alla Europas
konstitutionella länder. I Norge, Danmark, Tyskland, Frankrike och
Belgien utse de lagstiftande församlingarna sjelfva sina talmän såväl
i den öfre som i den lägre kammaren. Uti Italien, Österrike, Ungern
och Spanien tillsätter den lägre kammaren sjelf sin president. Det
enda land, utom Ryssland ocli Turkiet, der represantationen icke sjelf
tillsätter sina talmän, är Nederländerna. Der tillsättas presidenterna
för den nedra kammaren på det sättet, att kammaren uppgör ett förslag
på tre personer, af hvilka Konungen utnämner en och de två
andra blifva vice presidenter. Detta är således detsamma som att
kammaren sjelf tillsätter dem, fast de på visst sätt konstitueras al
Konungen. När så är förhållandet i alla länder, och jag icke hört
talas om några olägenheter häraf, så tycker jag för min del, och
denna kammare har vid flera tillfällen visat att den har samma mening,
att det är litet förnedrande för våra kamrar att icke få tillsätta
sina egna talmän.

Den siste talaren nämnde visserligen något om ett exempel från
ett grannland, och han menade dermed utan tvifvel Norge. Han tog
det såsom ett vålmande exempel i följd af förhållandena, sådana som
de gestaltat sig der, men jag hemställer till den talaren, om den
villervalla, som nu existerar i Norge, i ringaste mån är beroende
derpå att norska Stortinget sjelf väljer sina talmän. Om Stortinget
gör detta sjelf, eller Konungen tillsätter dem, så hade väl förhållandena
varit enahanda i Norge.

Det omtalades äfven under diskussionen, att under frihetstiden
eller från 1723 svenska Riksdagens fyra stånd sjelfva tillsatte sina talmän.
Ingen olägenhet har dock mig veterligen deraf uppstått, oaktadt
detta förhållande varade i 49 år. Men sedan fingo vi under Gustaf
III en annan tid, som började 1772, då statshvälfningen skedde och
då Konungen tog sig magt att tillsätta talmän i Riksdagen. Historien
visar då, att talmännen vid många tillfällen fingo dels direkta och
dels indirekta befallningar från Konungen att vägra proposition, och
man kan tänka sig, hvilka olägenheter skulle uppstå för en lagstiftande
församling, då dess ordförande vägrade proposition på framsläpa
förslag. Detta faktum bevisas af historien och kan således
icke förnekas.

1809 års regeringsform bibehöll samma magt och myndighet för
Konungen att tillsätta talmän, men uti 1810 års riksdagsordning bestämdes,
att konstitutionsutskottet skulle döma emellan talmännen
och kamrame i fråga om propositionsvägran, och denna myndighet
har utskottet ännu, och derför finnes enligt min tanke ingen fara i

N:o 19.

Onsdagen den 20 Mars. f. m.

Om ändring detta afseende. En talare har erinrat om, att 52 § regeringsformen
åt § 52 rege- icke g tår j full öfverensstämmelse med öfriga delar af regeringsformen.

^33n Regeringsformen har åsyftat, att magtmyndigheten skulle vara lika
riksdags- fördelad mellan Konungen och Riksdagen, men så är icke förhållanordningen.
det, då Riksdagen måste taga emot af Konungen tillsatta talmän. Jag
(Forts.) vill icke på något sätt påstå, att de utnämningar, som Konungen i
detta afseende gjort, hafva varit till någon skada, men i grundlagsfrågor
får man icke tänka på den närvarande tiden, utan man måste
tänka på framtiden. Såväl i vårt land som andra måste efter naturens
ordning andra förhållanden inträda, att vi få både en annan
Konung och regering än den nuvarande, och då är det bättre att
kunna trygga sig på grundlagen än på den första statsmagten. Dessutom
anser jag, att det icke är den svenska Riksdagen värdigt att stå
under förmynderskap och icke sjelf få välja sina talmän. Jag vill
erinra om, att denna kammare både 1891, 1892 och 1893 fattat beslut
i enlighet med hvad konstitutionsutskottet nu förelagt Riksdagen, och
jag skulle derför anse det för högst besynnerligt, om denna kammare
nu skulle vika från det beslut, som den 3 gånger förut fattat.

Jag skall emellertid icke vidare förlänga diskussionen, åtminstone
icke för närvarande, utan ber, herr talman, att få yrka bifall till
konstitutionsutskottets hemställan i förevarande punkt.

Herr Thestrup: Jag skall gerna lemna å sido den föregående

talarens yttrande beträffande hvad som kan vara mer eller mindre
öfverensstämmande med Riksdagens värdighet. Jag skall äfven lemna
obesvarad hans utflykt till främmande länder och hans uppgifter om
dervarande förhållanden. Jag tror nemligen, att det är för oss bäst
och lämpligast att rätta oss efter förhållandena i vårt eget land, då
det gäller att undersöka, huru vida förändringar i nuvarande grundlagsstadganden
äro af behofvet påkallade.

Riksdagsordningen innehåller ju en ganska tydlig föreskrift derom,
att konstitutionsutskottet icke bör hos Riksdagen föreslå ändringar i
gällande grundlagsbestämmelser i annan eller vidsträcktare mån, än
då dessa ändringar äro rhögst nödiga eller nyttiga». Kan någon i
denna kammare eller för öfrigt inom Riksdagen med fog påstå, att
den nu föreslagna grundlagsändringen är högst nödig eller nyttig? För
min del anser jag en slik förändring hvarken vara nödig eller nyttig.
Har under den tid, utnämningsrätten af Riksdagens talmän utöfvats
af statschefen, vid något annat tillfälle missbruk deraf egt rum? Har
icke, såsom redan eu föregående talare framhållit, statschefen städse
till de vigtiga talmansbefattningarne utnämnt dem, som dertill varit
mest lämpliga?

Jag är för min del så långt ifrån att tro, att en ändring i detta
hänseende skulle vara nödig eller nyttig, att jag snarare tror motsatsen,
och håller före, att det är vida bättre, att tillsättandet af
dessa befattningar fortfarande utöfvas af statschefen, som dervid alltid
visat sig fullkomligt obunden af partihänsyn, och dertill städse
tagit de mest lämpliga personerna, vare sig dessa tillhört det ena
eller det andra af de vid tillfället inom Riksdagen herskande partier.
Huru vida deremot, om den föreslagna grundlagsändringen blefve

Onsdagen den 20 Mars, f. m. 43 N:o 10.

antagen, det siirskildt i politiskt upprörda tider skulle komma att Ont ändring
tillgå på samma sätt, anser jag för min del ganska tvifvelaktigt. sformen

finner Inig af dessa skäl föranlåten att yrka afslag å första punkten Ooh§ 33
af utskottets betänkande. riksdags Hvad

andra punkten deremot beträffar, har den förste talaren ordningen.
redan så tydligt påvisat de olägenheter, det nuvarande förhållandet (Forts.)
kan medföra, att jag här obetingadt förenar mig med honom och
följaktligen instämmer i yrkandet om bifall till den reservation, som
inom utskottet afgifvits af herrar Behm och Nyström. Det har visserligen
af en föregående talare blifvit anmärkt såsom inkonseqvent
att vid utseendet af den person, som vid samtidigt inträffande förfall
för både talman och vice talman skulle såsom talman tjenstgöra, gå
till väga på annat sätt än vid tillsättandet af dessa befattningar, men
denna anmärkning kan jag icke tillerkänna någon principiel betydelse.

Herr Petersson i Boestad: Herr grefve och talmani Jag yrkar

afslag å utskottets hemställan i den första punkten, och jag gör det
af det skäl, att jag anser, att ingen orsak föreligger att ändra dessa
grundlagsparagrafer. Under de riksdagsperioder, jag haft äran tillhöra
Riksdagen, hafva vi alltid haft de yppersta män till talmän, och
kamrarne hade ej sjelfva kunnat välja några bättre enligt mitt förmenande.
För öfrigt tror jag, att tiden för att just nu göra den
förändring, som motionen afser, icke vore väl vald. Jag yrkar alltså
afslag å såväl herr 0. B. Olssons motion som utskottets hemställan
i första punkten.

Hvad åter herr Rydings förslag angår, anser jag det fördelaktigt
och yrkar bifall till det detsamma.

Herr Boethius: Den ärade talaren på skånebänken sade sig

förmoda, det jag med mitt yttrande om ett grannland afsåg Norge.

I donna sin förmodan hade han alldeles rätt. Men han har fullkomligt
missuppfattat mig, när han trodde min mening vara den, att den
nuvarande villervallan i Norge skulle hafva uppstått till följd af Stortingets
rätt att välja sina presidenter. Det menade jag alldeles icke;
hvad jag afsåg var det missförhållandet, att majoriteten i Stortinget
så ensidigt begagnar donna sin rätt och oupphörligt väljer presidenter
inom sitt parti utan att taga någon hänsyn till minoriteten, ehuru
denna minoritet dock, såsom herrarne veta, är så betydande — ett
tillvägagående, som vi se i norska tidningar betraktas som en handske
kastad i ansigtet på minoriteten. Det är ett dylikt partivälde
lag fruktar skulle kunna uppkomma äfven här i Sverige, om Riksdagen
finge donna rätt, och som jag anser vara farligt.

Den ärade talaren sade också, att han icke sport, att Riksdagens
rätt att välja sina talmän under frihetstiden medfört några olägenheter.
Så var dock förhållandet. Ty vid början af hvarje riksdag
uppstodo om den saken — särskilt rörande landtmarskalksvalet —
så hetsiga strider, att de för lång tid förryckte riksdagsarbetot; och
om man studerar riksdagshandlingarna från frihetstiden, tror jag man
skall finna, att det icke alltid var så väl bestäldt med den valde
lnndtmarskalkcns eller talmannens opartiskhet mot minoriteten.

N:o 19.

Onsdagen den 20 Mars, f. m.

Om ändring Den ärade talaren framhöll vidare olägenheterna under den

af § 52 rege- gustavianska tiden af
nnqsformen P ,

och $ 33 JaS honom ratt; men _ . „ _

riksdags- en föregående talare sagt rörande denna sak. Konungamagtens ställordningen.
ning under denna tid var nemligen en helt annan än den nu är.

(Forts.) Med den ställning, konungamagten nu intager, tror jag att man icke

behöfver befara, att rätten att utnämna talmän skall missbrukas, utan
att man kan vänta full opartiskhet.

Den ärade talaren vädjade slutligen till kammaren och sade, att
det skulle vara förunderligt, om denna kammare, som så många gånger
fattat beslut i enlighet med hvad konstitutionsutskottet nu föreslagit
i denna fråga, nu skulle vika från detta beslut. Jag tror likväl, att
denna kammare är så praktisk, att den icke i längden vill offra en
verklig fördel för etiketten, och allra minst tror jag, att kammaren
nu, när man kan vinna en verklig fördel genom ett bifall till herr
Rydings motion, skall vilja af rätthafveri omöjliggöra detta steg
framåt.

Herr Ljungman: Jag skall bedja att få fästa den siste talarens

uppmärksamhet på, att i herr Ola Bosson Olssons förslag finnas åtskilliga
garantier mot de missbruk, som talaren befarade. Särskildt
finnes en garanti i bestämmelsen, att valet skall ske på Riksdagens
första dag. Det skulle således icke blifva tid till några intriger; och
säkert är, att våra svenska riksdagsmän icke heller skulle komma att
resa upp till Riksdagen långt före densammas början för ett slikt nöjes
skull. Hade bestämmelserna varit sådana, att valet kunnat uppskjutas
i veckor, då hade det varit en annan sak. Men det är just det, som
är i motionen förhindradt. Valet skall ske omedelbart på första dagen.
Vidare afser ju herr O. B. Olssons förslag, att riksdagsarbetet
så fort som möjligt må komma i gång; så att de betänkligheter, den
siste talaren befarade, väl icke torde förefinnas. Och för öfrigt tror
jag, att den närvarande tiden är mycket olika frihetstiden. Vi hafva
nu en helt annan författning än frihetstidens och behöfva derför ej
befara sådana uppträden, som då egde rum. Jag kan icke heller
finna, att de stater, der representationen — särskildt den andra
kammaren — sjelf väljer sina ordförande, haft någon olägenhet deraf.
Jag tror då snarare, att de skulle haft olägenhet af att hafva
det stäldt så som hos oss. Och om äfven i Norge förhållandena icke
motsvara hvad man önskar, ligger väl orsaken dertill i, att norska
författningen är sådan den är, och icke deri, att Stortinget sjelft väljer
sina presidenter.

Vidare skall jag be att få fästa uppmärksamheten derpå, att, om
den ändring i grundlagen, som herr Ola Bosson Olsson föreslagit,
icke är »högst nödig och nyttig», det förslag, herr Ryding i sin motion
framlagt, väl ej heller kan kallas »högst nödigt och nyttigt».
När således två förslag nu föreligga, af hvilka det ena, herr Olssons,
går ut på att genomföra den principen, att kamrarne vid alla tillfällen
skola välja sina talmän, och det andra, herr Rydings, derpå, att
Konungen vid vissa tillfällen skall välja dem, men kamrarne vid
andra tillfällen, kan jag icke förstå, huru man kan vilja afstå det

Konungens ratt att nämna talman. Ja, deri ger
iag ber på samma gång att få hänvisa till hvad

Onsdagen den 20 Mars, f. m. 45 N:o 19.

förra och taga det senare förslaget. Jag tillhör dem, som hålla på,
att man i grundlagsfrågor skall gå till väga på ett följdrigtigt ^sätt,
och skall derför, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan i och § 33

denna punkt. riksdags r

ordningen.

Härmed var öfverläggningen beträffande punkten 1 afslutad. I (Forts.)
enlighet med de derunder gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i nämnda punkt
och dels å afslag såväl derå som å den af herr Ola Bosson Olsson
i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen sig anse
röstöfvervigt förefinnas för den förra meningen. Votering blef emellertid
begärd, i följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i första
punkten af förevarande utlåtande n:o 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets ifrågavarande
hemställan som den af herr Ola Bosson Olsson i ämnet väckta motion.

Efter röstsedlarnes uppräknande befans, att 86 ledamöter röstat
ja, men 105 nej; hvadan kammaren beslutat i enlighet med nejpropositionen.

Beträffande utskottets under punkten 2 gjorda hemställan anförde
härefter ytterligare:

Herr Ryding: Ifrån en af Första Kammarens reservanter hade

jag vid diskussionens början fått mig tillsänd en lapp, på hvilken
var antecknadt, att omröstningen om den nu föredragna punkten i
Första Kammaren utfallit med 83 röster för reservanternas förslag
och 42 för utskottets. Jag har emellertid numera fått reda på, att
saken icke alldeles förhåller sig så. Första Kammaren har visserligen
antagit reservanternas förslag till lydelse af ett sista moment i
§ 33 riksdagsordningen, men icke oförändradt utan med följande tilllägg:
»till dess förfallet upphört», således i öfverensstämmelse med,
hvad jag i min motion föreslagit. Vid sådant förhållande skall jag,
herr talman, be att få ändra mitt förra yrkande till en hemställan
om bifall till min motion.

Herr Ola Bosson Olsson: På de skäl, som redan under diskussionen
anförts i afseende på första punkten, vill jag nu blott hemställa,
huru vida det kan vara lämpligt att i en grundlag hafva en
paragraf, som säger i ena fallet, att Konungen skall utnämna talmän

N:o 19.

Onsdagen den 20 Mars, f. m.

ändring och i det andra, att kamrarne skola välja sådana. Under sådana för -

af § 52 rege- hållanden
rvnysformen

och § 33
riksdagsordningen.

(Forts.)

punkten.

skall jag be att få yrka afslag på den nu förevarande

Herr Themptander: Om kammaren öfver hufvud taget vill

fatta beslut i enlighet med herr Rydings förslag, så synas mig öfvervägande
skäl tala för att instämma med honom i hans sista yrkande
derom, att hans motion må i oförändradt skick antagas; ty de ändringar
i afseende på ordalydelsen, som två reservanter från Första Kammaren
vidtagit, synas mig ingalunda vara några förbättringar. Den
ena ändringen består i uteslutandet af ett tillägg, som likväl åter lär
hafva upptagits i Första Kammarens beslut. Den andra ändringen
består deri, att, under det att herr Ryding säger: »Vid samtidigt
förfall etc.», reservanterna vilja hafva: »Vid samtidigt inträffande förfall
etc.». Men huru vida förfallet inträffar samtidigt eller ej, är väl
en underordnad sak. Hvad som är af vigt är att förfallet samtidigt
eger rum. Det synes mig således, att herr Rydings formulering har
förträde, hvarför jag, som sagdt, skall förena mig med honom i hans
yrkande om bifall till motionen i oförändrad lydelse.

Med herr
Waldenström.

Themptander instämde herrar Larsson i Mörtlösa och

Herr Boethius: Jag skall be att få återtaga mitt förra yrkande
i afseende på punkt 2 af utskottets betänkande och förena mig med
herr Ryding i det yrkande, han nu senast gjort.

Herr Thestrup: Med anledning af den upplysning, som herr

Ryding nu lemnat, skall äfven jag be att få återtaga mitt första
yrkande och förena mig med herr Ryding.

Herr Johnsson i Bollnäs: Då kammaren nu afslagit utskottets
betänkande i punkt 1, så förefaller det mig, som om kammaren äfven
borde afslå herr Rydings motion. Jag ber få erinra kammaren derom,
att år 1893 antogo Riksdagens kamrar till hvilande i grundlagsenlig
ordning den ändring, uti, bland andra, ifrågavarande grundlagsparagraf,
att den deputation, som skall hos Kongl. Maj:t begära, att Kongl.
Maj:t skall utnämna talmän, blefve borttagen, men att Kongl. Maj:t
fortfarande skulle nämna talmän och vice talmän. Detta förslag godkändes,
som sagdt, af så väl Första som Andra Kammaren under 1893
års riksdag. Skälet, hvarför det icke blef antaget år 1894, var det
förhållandet, att förslaget stod i samband med ändring i afseende på
tiden för riksdagens början. Riksdagen hade nemligen i samma beslut
intagit, att Riksdagen skulle sammanträda den 8 januari i stället
för den 15:de. Regeringen ansåg emellertid, att denna tid icke vore
lämplig, enär svårighet skulle uppstå att få statsverkspropositionen
färdig till den tiden. Detta var orsaken till att frågan föll under
sistlidet års riksdag; jag tror derför att det är bäst, att kammaren
nu afslår herr Rydings motion. Det kan nemligen vara utsigt att
från konstitutionsutskottet få ett förslag i hufvudsak lika det, som

Onsdagen den 20 Mars, f. m. 47 N:o 10.

antaga år 1893, med undantag af frågan om tiden för Riksdagens Om ändring

sammanträde, och kunde ett tillägg i enlighet med herr Rydings

motion intagas. _ _ och § 33

Jag hemställer således till kammaren, huruvida det icke är riksdagsL.
mpligare att nu afslå herr Rydings motion, för att i sammanhang ordningen.
med denna fråga jemväl få besluta om andra frågor, som kunna vara (Forts.)
af vigt att fä genomförda och som kunna medföra en förbättring i
andra delar, som beröra Riksdagens arbetsordning, fullmagternas
granskning m. m. Jag hemställer derför, herr talman, om afslag å
herr Rydings motion.

Herr friherre Akerhielm: Herr grefve och talman, mine her rar!

Blott några ord! I motsats till den siste ärade talaren, kan jag
icke bättre förstå, än att vid det förhållandet, att denna kammare i
likhet med Första Kammaren vid denna riksdag afslagit herr Ola
Bosson Olssons motion, men Första Kammaren redan fattat beslut i
öfverensstämmelse med herr Rydings motion, och denna motion nu
föreligger till behandling, vi måste pröfva, om icke ett bifall till
herr Rydings motion just afhjelper på ett praktiskt sätt de olägenheter,
som vi känna från föregående riksdagar. Då dertill kommer,
att denna motion, som afser att afhjelpa dessa olägenheter, nu är i
det närmaste bifallen, så pass att en sammanjemkning otvifvelaktigt
är att motse, och det dessutom torde vara gifvet, att ett uppskof till
en annan riksdag med frågan i dess helhet skulle kunna komma att
vålla, att man helt plötsligt stode inför de praktiska olägenheter, som
för tre år sedan så ytterst känbart gjorde sig märkbara, så vore det
synnerligen märkvärdigt, om man icke nu kunde enas om Första
Kammarens uttalade åsigt i frågan och få ett grundlagsändringsförslag
hvilande, hvilket dessutom just går i den rigtning, Andra
Kammaren önskat; det häfdar ju åt kammaren rätt att för tillfället
välja den som skall leda kammarens förhandlingar, då förhinder inträffar.
År det då icke rigtigt och klokt att nu bifalla herr Rydings
motion?

Deremot vill jag icke yrka bifall till reservationen af skäl, som
jag icke vill trötta kammaren med att uppräkna, men som af herr
Themptander på stockholmsbänken blifvit tydligt och klart framhållna.
Jag tillåter mig vördsamt hemställa, att kammaren måtte bifalla
herr Rydings motion.

Herr Jonsson i Hof: Herr grefve och talman, mine herrar!

Jag skall deremot be att få yrka afslag å samma motion. Ty det
kunna väl herrarne ändå medgifva, att icke är denna ändring ensamt
för sig af den vigt och betydelse, att man derför skall — så vidt
jag kan förstå — minska och försvåra möjligheten al en mera tillfredsställande
lösning af samma sak genom att nu bifalla ett förslag,
som visserligen afhjelper eu detalj men låter andra lika vigtiga stå
qvar. Det är ju först och främst ganska lång tid qvar af denna riksdag,
och dessutom hör ju till denna riksdagsperiod äfven nästa års
riksdag; och under denna tid kan man välja mellan ytterligare inkomna
förslag i detta fall. Och jag kali icke anr.at förstå, än att om

N:o 10.

Onsdagen den 20 Mars, f. m.

Om ändring konstitutionsutskottet inkommer med ett förslag, liknande det, som
af. § re9e~ antogs vid 1893 års riksdag, men utesluter ändringen rörande tiden
”ocä 8^33” för riksdagens början, så skola båda kamrarne nu liksom då med
riksdags- säkerhet antaga ett sådant förslag; och derigenom vinner man, att
ordningen, man får bort den märkvärdiga inrättning, som kallas deputation, för
(Forts.) att bedja om talmän, och man vinner, att det egentliga riksdagsarbetet
kan börja mycket tidigare. Derest nu båda kamrarne deremot
skulle omfatta förevarande förslag, så skulle, så vidt jag kan förstå,
ett skäl för att taga upp samma fråga igen i den vidsträcktare
form, som jag nyss nämnde, hafva bortfallit.

På dessa grunder kan jag icke finna annat än, att kammaren
gör klokt i att nu afslå herr Rydings motion. Ty derigenom har
man ett mycket starkare och större hopp om en mera tillfredsställande
ändring än den, som blefve en följd af denna motions antagande.

Herr Ryding: Jag kan icke finna, att de af herrar Johnsson

i Bollnäs och Jonsson i Hof framlagda omständigheter böra utgöra
något hinder för kammaren att bifalla min motion. Det förekommer
ju ganska ofta, att samtidigt föreligga till pröfning förslag till olika
ändringar i samma grundlagsparagraf''. Jag vill endast erinra om, att
vid förlidet års riksdag röstades först om en föreslagen lydelse af
§ 51 uti regeringsformen, och derefter rörande en annan föreslagen
lygelse af samma paragraf. Vid 1893 års riksdag behandlade Andra
Kammaren först en motion af herr Norman, i samma syfte som nu
herr Ola Bosson Olssons, men sedan den genom kamrarnes olika beslut
förfallit, togs frågan åter upp i en annan form af herr Biilow,
som, såsom herrarnc torde erinra sig, väckte motion om att Andra
Kammaren skulle sjelf utse talman och vice talman, men Första
Kammaren fortfarande, såsom hittills, begära dem hos Konungen;
och i det just nu föreliggande betänkandet anmäler konstitutionsutskottet,
att det i ett blifvande betänkande kommer att uti § 33
riksdagsordningen föreslå jemväl annan ändring, föranledd af herr
Olssons äfven framstälda förslag om ändrade bestämmelser i afseende
å riksdagsfidlmagters utfärdande och granskning.

Alltså har konstitutionsutskottet sjelf! icke ansett det vara något
hinder att nu besluta en ändring i § 33 och sedermera behandla förslag
angående en annan ändring i samma paragraf.

För min del hemställer jag fortfarande, att kammaren må bifalla
min motion; och jag erinrar om det gamla ordspråket: »bättre on
fågel i hand än tio i skogen».

Herr Hedin: Herr talman! Jag är väsentligen förekommen

af herr Olof Jonsson i Hof, men skall dock be att få tillägga några
ord.

Jag tillåter mig att hemställa till den majoritet af kammaren, som
har utöfvat sitt räddningsarbete, som har skyddat konungamagten
från hvad i början af denna debatt antyddes vara ett attentat mot
den, om den icke kan nöja sig nu med det redan vunna resultatet
och förunna så väl sig sjelf som oss andra något större betänketid.

N:o 19.

Onsdagen den 20 Mars, f. m.

Det är icke någon fara med »fågeln», ty en grundlagsändring, Om ändring
antagen till hvilande nu, kan i alla händelser icke blifva gällande af. § 52 re9eförr,
än en grundlagsändring, som antages till hvilande å nästa års 33

riksdag. Således är det ingen fara, och att det kan vara skäl att riksdagsbetänka
sig något mera på denna sak, i afseende derpå hänvisar jag ordningen.
dels till hvad herr Jonsson i Hof sagt och dels till det förhållande, (Forts.)
hvartill kammarens ledamöter varit vittnen, att frågan om den af
motionären föreslagna grundlagsförändringen icke är väl beredd till
afgörande, då han ju sjelf under debatten hunnit att vackla fram och
tillbaka ett par tre gånger. Och under sådana förhållanden torde
det vara förklarligt och ursäktligt, att vi andra icke äro beredda att
antaga den allra sista lydelsen af den saliggörande läran.

Jag anhåller om afslag å motionen.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan och dels afslag derå och bifall i stället till
den af herr Ryding i ämnet väckta motionen. Herr talmannen
gaf propositioner i enlighet med dessa yrkanden och fann den senare
propositionen vara besvarad med öfvervägande ja; men som votering
begärdes, skedde nu uppsättning, justering och anslag af en så lydande
voteringsproposition:

Den, som med afslag å hvad konstitutionsutskottet hemstält i
andra punkten af förevarande utlåtande n:o 4 bifaller den af herr
Ryding i ämnet väckta motionen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets ifrågavarande hemställan.

Omröstningen, i vanlig ordning företagen, visade 113 ja-röster
mot 87 nej-röster; hvadan kammaren fattat sitt beslut i enlighet med
ja-propositionens innehåll.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr C. G. BäcJcgren, under 6 dagar fr. o. m. den 21 dennes,
» O. Gr. Ericsson i Odensvi » 6 » » » 21 »

och » T). G. Bestndius » 6 » » » 21 »

§ Il Anmäldes

och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 5, till Konungen, angående val af deputerade
Andra Kammarens Prof. 18.95. N:o 19. 4

N:o 19.

60 Onsdagen den 20 Mars, f. m.

att, jemlikt § 54 regeringsformen och § 50 riksdagsordningen, öfverlägga
med Konungen.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,43 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI. 1895.