RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1895:17)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1895. Andra Kammaren. N:o 17.

Onsdagen den 13 mars.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Kortsattes, behandlingen af statsutskottets utlåtande n:o 5, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde liufvudtitel,
omfattande anslagen till landtförsvaret, dervid i ordningen
först förekom:

Punkten 19. Angående

__ anslag till

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att för anskaffning af mobilisemobilisering
sammunition till eldhandvapen på extra stat för år 1896 ringsammubevilja
800,000 kronor, men hemstälde utskottet under inom. a) nddMnd£
af förevarande punkt: vapen.''

att Riksdagen måtte till anskaffning af mobiliseringsammunition
till eldhandvapen på extra stat för år 1896 anvisa 450,000 kronor.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts
af herrar grefve G. Sparre, O. M. Björnstjerna, C. Lundeberg,
friherre F. W. von Otter, G. I). B. Tornerhjelm, H. P. P. Tamm,

I. Wijk, K. Bohnstedt, I. Kerfstedt, E. Fränekel, grefve F. Wachtmeister
och Th. Nyström.

I fråga härom anförde:

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe: Herr grefve och talman! Mine herrar! Kär jag ser den
stora nedsättning, utskottet här gjort i det anslagsbelopp, hvarom
Kongl. Maj:t gjort framställning, gör jag mig den frågan, huruvida
icke det, att man kunnat gå så långt i nedsättning, måhända i
viss grad beror på mig, som icke med tillräcklig kraft framhållit
det enligt mitt förmenande oafvisliga behof, som här förefinnes.

På det att ansvaret för det beslut, som kommer att fattas, må
blifva rätt placeradt och alltså kammaren taga saken i sin hand,
begär jag att nu få säga några ord.

Det var, såsom synes af utskottets redogörelse för denna fråga,
vid 1892 års lagtima riksdag, som behofvet af mobiliseringsammunition
beräknades till 36,000,000 patroner. Detta grundades på den

Andra Kammarens Prot. 1995. N:o 17. 1

N:o 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

Angående
anslag till
rnobiliseringsammunition
för
eldhandvapen.

(Forts.)

kalkyl, att hvarje man skulle utrustas med 35G patroner på det
sätt, att först och främst hvarje karl skulle bära 100 patroner.
Vidare skulle med ammuuitionsvagnarne, hvilka åtfölja hvarje bataljon,
föras 54 patroner per man. Ytterligare skulle på ammunitionskolonnerna,
af hvilka ett visst antal följa hvarje arméfördelning,
finnas 70 patroner per man. Ytterligare skulle det finnas
på förråd å etapplinierna och i hemorten 112 patroner per man
samt slutligen, för att användas till målskjutningsöfningar under
mobiliseringstiden, 20 patroner per man. Detta gör tillsammans
356 patroner. Men det är härvid nu att märka, att detta antal var
beräknadt för en armé, annan än den, som sedan kommit till stånd.
Genom urtima Riksdagens beslut år 1892 på hösten har armén blifvit
vida större än den armé, för hvilken de 36,000,000 beräknades.
Följaktligen uppnår man icke med detta patronantal för den nuvarande
armén det antal patroner per man, på hvilket kalkylen var
byggd. Jag vill ock fästa uppmärksamheten derpå, att, efter hvad
man har sig bekant om förhållandena i detta afseende i alla andra
land, det icke finnes något, der patronqvantiteten icke beräknats
betydligt högre än den, som här angifvits. Dermed tror jag, att
man kan vederlägga det uttalande, som förekommer i slutet af
utskottets motivering, der det heter, att enligt sakkunniges uppgifter
300 patroner för hvarje man skulle vara i det närmaste tillräckligt.
I andra land är det 400, 466 och 500, i Spanien till och
med 1,000, som beräknas för hvarje man. Slutligen bör jag ock
påminna derom, att i vår nyssnämnda summa ingen patronqvantitet
beräknats för tillfällig uppkallelse af landstorm och dylikt.

Jag har med detta sökt göra klart, att den patronqvantitet,
som det här gäller att anskaffa, är ett minimum af ett minimum,
och att det derför är så mycket nödvändigare att icke dröja för
långt fram i tiden med att fylla detta ytterst nödvändiga behof. Det
har nu beviljats för detta ändamål först och främst hvartdera af
åren 1892 och 1893 800,000 kronor. Förra riksdagen nedsattes det
af Kongl. Maj:t begärda beloppet till 600,000 kronor. Man beräknade
då, att inom 4 år man skulle komma till de 36,000,000. Då
skulle ju följdrigtigt äfven vid denna riksdag beviljas åtminstone

600,000 kronor, så att man verkligen erhölle den nödiga qvantiteten
inom de fyra åren. Det är ju klart, att, i fall man går så till
väga, att man för hvarje år fördelar det återstående beloppet så,
att behofvet blir fyldt först fyra år derefter, det slutligen skall
komma derhän, eftersom det icke ligger i vår hand, utan i vår
Herres att bestämma tidpunkten, då kriget drabbar oss, att vi icke
äro tillräckligt rustade, då olyckan kommer öfver oss.

Detta har jag velat anföra på det att kammaren må få taga
helt och hållet på sig ansvaret för denna nedsättning, och att det
icke skall kunna sägas, att från statsrådsbänken ej lemnats nödiga
upplysningar.

Herr Danielson: Som herrarne finna, har utskottets hemställan
i denna punkt tillkommit genom den förseglade sedeln.

Alldeles som herr statsrådet upplyst, har man förr tänkt sig

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

N:o 17.

att få behofvet fyldt på tre år från och med det nästkommande.
Men utskottet har nu ansett, att denna tid kunde förlängas med
ett år, eller att det återstående anslagsbeloppet kunde fördelas på
fyra år. Ett skäl dertill har vant, att man ansett, att så stora
utgifter förekommit på denna hufvudtitel år efter år, att man under
öfvergångstid måste vara så sparsam som möjligt. Att ännu
ett skäl tillkommit, kan väl ej förnekas, det nemligen, att anskaffningen
af nya gevär något fördröjts och i töjd deraf ett minskadt
behof förefinnes. Också har Kongl. Maj:t beräknat detta antal patroner
med hänsyn till Kongl. Maj:ts framställning om köp af

10,000 karbiner. Men reservanterna från denna kammare hafva
föreslagit anskaffande af allenast 5,000 karbiner. Likaså i fjor,
då Kongl. Maj:t vid sin beräkning hade att taga hänsyn till 10,000
nya karbiner, beslöt Riksdagen anskaffande af halfva antalet eller
5,000. Dessa förhållanden böra väl få göra sig gällande så, att
man nu något framflyttar den tidpunkt, då man skulle hafva behofvet
fyldt. Jag tror, att om, genom det anslag vi nu föreslagit
med det antal gevär, som nu förefinnes, det blir för hvarje gevär
300 patroner, detta icke är så obetydligt.

Det sistnämnda skälet förutom sparsamhetsskäl är det, som
gjort, att utskottet kommit till det beslut det fattat. På grund
deraf yrkar jag också bifall till utskottets hemställan.

Herr Liljenroth: Då jag är fullkomligt öfvertygad, att 300
patroner per man är alldeles för litet såsom mobiliseringsammunition,
och då dertill kommer, att statsutskottet beräknat dessa 300
patroner endast för 68,098 gevär, d. v. s. det antal, som var färdigt
redan den 1 januari i år, men under årets lopp nästan hela den
beräknade qvantiteten, d. v. s. 100,000 gevär, blir färdig, blir ju
ammunitionen i förhållande till detta gevärsantal ännu mycket
knappare, än man tilltrott sig kunna beräkna den. Att alltför
länge dröja med att förse sig med den ifrågavarande ammunitionsqvantiteten
anser jag riskabelt, och som gevärsfrågan nu tyckes
hafva gått åtskilligt framåt i denna kammare sedan föregående år,
hoppas jag, att ammunitionsfrågan icke gått tillbaka. Det afprutades
förra året 200,000 kronor å det af Kongl. Maj:t begärda anslag,
och jag hoppas, att ej ytterligare nedsättning skall göras nu.

Jag får derför yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Pehrson i Törneryd: Jag skall vördsamt anhålla, att
denna kammare ville bifalla utskottets förslag. Vi se, huru utgifterna
på denna hufvudtitel oupphörligen endast växa. Röster höjas
hvarje år, i synnerhet i början af riksdagen, att det måste sparas,
att vi få lof att åstadkomma besparingar mera, än vi gjort förut.
Men när det så blir fråga om ett anslag, på hvilket besparing föreslås,
så blir det aldrig enighet, utan då är det alltid de, som säga:
ja, jag kan väl vara med om att spara, men jag vill icke vara med
i detta fall. På detta sätt kommer man naturligtvis aldrig till det
resultat, att någon sparsamhet blir utöfvad.

Nu synes det mig, att då ingen fara är å färde, och då, såsom

Angående
anslag Ull
mobiliseringsammunition
för
eldhandvapen.

(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

Angående
anslag till
mobiliseringsammunitton
för
eldhandvapen.

(Forts.)

Angående
anslag till
fästningsartillerimateriel -

från statsrådsbänken nyss blifvit framhållet, så stora belopp blifvit
för ifrågavarande ändamål så nyligen af Riksdagen beviljade, som
år 1892 800,000 kronor, år 1893 likaledes 800,000 kronor och år
1894 600,000 kronor, man skulle kunna känna sig tillfredsstäld,
om det anslås för nästa år 450,000 kronor. Jag tror, att skäl förefinnas
att göra den besparing, som utskottet här föreslagit; och
jag är öfvertygad om, att man med godt sinne kan göra det. För
så vidt vi känna till, har det icke hörts något från något håll,
som skulle kunna anses tyda på, att någon fara är för handen.
"Vi lefva ju dess bättre i fredliga tider och under fredliga förhållanden.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr talmannen gifvits å de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. i).

Bifölls.

Efter föredragning vidare af punkten 20, deri utskottet hemstält,
att en af Kong!. Maj:t gjord framställning om anvisande af
anslag för anskaffning af fästningsartillerimateriel äfvensom en
af friherre Klinkowström i ämnet väckt motion ej måtte af Riksdagen
bifallas, lemnades ordet till

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe, som yttrade: Utskottet har här föreslagit en indragning af
det anslag, som under en följd af år utgått för detta ändamål, och
utskottet har motiverat sitt förslag dermed, att det för närvarande
skulle vara mindre angeläget att för ifrågavarande ändamål anslå
några medel. Det har kalkylerat så, att då af det belopp, 1,471,000
kronor, som man hade tänkt sig skola utgå till fästningsartillerimateriel,
redan beviljats 1,200,000 kronor och således endast 271,000
kronor återstå, man skulle kunna vänta några år med att anslå
medel till sådan materiel, då det ännu är så mycket i befästningsväg
som felar. Men jag vill fästa kammarens uppmärksamhet derpå,
att utskottet för sina beräkningar begagnat en utgångspunkt, som
icke torde vara den rätta. Utskottet stöder sig nemligen på en
bestyckningsplan, som faststäldes 1878, men hvilken, såsom utskottet
också senare anför, icke är längre gällande, enär 1892 på
våren en ny sådan bestyckningsplan blifvit faststäld. Det är lätt
att förstå att, då af alla de förändringar som egt rum på det militär-tekniska
området under senaste decennium, artilleriet gjort de
allra största framstegen, man icke kunnat stå qvar vid en så gammal
bestyckningsplan som den af 1878, utan man har varit nödsakad
att med afseende fäst på den utrustning, som en fiende
förskaffat sig, hvilken må hafva i sinnet att angripa vårt land,
ändra gällande bestyckningsplan, så att man kan möta honom med

Onsdagen den 13 Mars, e. m. 5

något så när fullkraftiga pjeser, och följden deraf har blifvit, att
de behof, som varit afsedda att fyllas med detta angifna belopp,
högst väsentligt ökats. Det kan vara mycket ledsamt, men det
kan ingen menniska rå för, att, då man i alla andra länder mångdubblat
sin anfallskraft och då våra eventuella motståndare fcke
dröjt att förskaffa sig ett artilleri af oerhörd verkningsförmåga, det
blifvit nödvändigt för oss att i artilleriväg söka komma i jembredd
med dem, så att, i stället för att 270,000 kronor skulle återstå, det
efter den nya bestyckningsplanen är 2,600,000 kronor som felas,
innan våra sjöfästningar kunna sägas tidsenligt bestyckade. Denna
bestyckningsplan har varit i utskottets band; åtminstone vet jag,
att den stälts till förfogande, så att den icke borde vara obekant.
Men äfven den, som icke närmare genomgått densamma, borde
kunna förstå, att, om en ny bestyckningsplan blifvit faststäld, den
icke kan tänkas hafva stannat vid den artilleristyrka, som upptogs
i den gamla, utan måste förutsätta betydligt mera artilleri
och följaktligen kräfva större kostnader för att realiseras. Det är
det ena jag ville säga.

Sedan har utskottet anfört, att »de vallar, på hvilka den nya
bestyckningen skall uppställas, behöfva förändringar och förstärkningar,
på det att de nya pieserna må kunna der uppställas och gifvas
nödigt skydd», och häri sökt ett skäl för att tillstyrka uppskof med
den fortsatta artillerianskaffningen. Vore det fråga om mycket
stora summor, kunde måhända någon giltig grund finnas för utskottets
förslag. Men detta skäl kan icke motivera indragning af
ett jemförelsevis så ringa anslag som 100,000 kronor, ty den bestyckning
som skall uppställas t. ex. å öfre verket å OskarFredriksborg
kräfver eu kostnad af ända till 700,000 kronor. Och
innan den summan beviljats, torde bröstvärn och vallar för länge
sedan hunnit fullbordas.

Jag vill också erinra om, att ammunitionen till dessa pjeser
är så oerhördt dyr — och man kan ju icke skaffa pjeser, utan att
de åtföljas af en viss mängd ammunition — att äfven uti detta
förhållande ligger ett skäl att icke göra ett afbrott i de belopp
man årligen afsett för det grofva artilleriet. — Jag vill nämna,
att kostnaden för anskaffande af nödig ammunition till pjeserna i
det sistnämnda verket uppgår till ett belopp af 196,578 kronor.
Slutligen torde böra påminnas om, att fästningarnes grofva artillerimateriel
tager lång tid att tillverka, äfven om nödiga medel
beviljas.

Jag kan således icke finna annat, än att de skäl utskottet
åberopat för att nu med ens göra ett afbrott i det anskaffande, som
har fortgått i många år, icke duga att i någon mån stödja sig på.
Om utskottet hade anfört att det af besparingsskäl — och det är
väl sådana, som bär varit hufvudsaken — icke velat förorda detta
anslag, skulle man kunnat förstå det, hur beklagligt det än vore.
Men jag kan icke finna, att några på verkliga sakförhållanden
grundade skäl blifvit anförda för att nu indraga ett anslag, som
utgått under många år. Det gäller ju att försvara inloppet till
vår hufvudstad, och det är således en vigtig fråga, hvarför jag

N:o 17.

Angående
anslag till
fcLstningsartillerimateriel.

(Ports.)

N:o 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

Angående
anslag till
fästningsartillerimateriel.

(Forts.)

icke kan annat än beklaga, att utskottet kommit med detta förslag
och att det antagligen blir kammarens beslut.

Herr Danielson: anförde Jag hemställer till herrarne, huruvida
någon af herrarne eller Riksdagen för öfrigt någonsin fått del
af någon annan bestvckningsplan än den som framkom 1891, och
på grund af hvilken ''Riksdagen 1891 fattade sitt beslut och på en
gång beviljade ett belopp af 1,471,000 kronor, hvarigenom man afsåg
att denna bestyckningsplan skulle komma till fullständigt utförande.
Nu har af detta belopp anvisats, såsom herrarne kunna
se, 1,200,000 kronor, och det återstår således endast 271,000 kronor.
Man behöfver icke komma längre än till 22 punkten af denna
hufvudtitel för att finna, att Kong! Maj:t der med stor styrka
framhåller, att detta artilleri, de pjeser som äro anskaffade för
detta anslag, icke kan uppställas på fästningen, förrän fästningsvallarne
förstärkas. Då hade vi att öfverväga, huruvida det icke
vore mera klokt att låta anstå med detta anslag, dessa 271,000
kronor, och i stället anvisa medel, så att dessa redan anskaffade

H’eser skulle kunna uppställas. Det var hufvudsakliga skälet.

u säger herr statsrådet, att intet hindrar att uppställa dessa
pjeser. Det kan väl icke bära i stycke med hvad som kommer i
22:a punkten, der Kong!. Maj:t säger att det är omöjligt att uppställa
pjeserna på öfre verket, liksom äfven på det nedre, ty detta
senare behöfver mera pansar och det öfre behöfver betydligt förstärkas.
Jag kan derför icke fatta, huru herr statsrådet nu kan
uttala en sådan uppfattning.

Hvad det beträffar att det skulle nu gälla en annan bestyckningsplan,
så vet icke Riksdagen derom; Riksdagen har aldrig
fått någon sådan sig delgifven. Jag må säga, hvad beträffar det
nu af herr statsrådet antydda förhållandet, att den skulle vara
känd på afdelningen, att jag för min del icke har sett någon
sådan. Der hafva varit framlagda några promemorior, som kanske
innehållit dessa siffror, men de hafva icke varit underskrifna, utan
på blanka papper, och ej kan man då fästa sig vid något sådant.
Jag har sjelf hört af afdelningens ordförande, att han vet ingenting
derom. Det kan ju också hända, att den bestyckningsplan
som faststäldes 1893 kan blifva billigare än den af 1891; det kan
man icke veta, då man icke sett något deraf. Kan man då verkligen
begära, att Riksdagen skall anvisa högre belopp, innan den
får pröfva förhållandena, och den nya bestyckningsplanen delgifves
Riksdagen på vanligt sätt.

Jag tror derför att ett afbrott med anskaffande af dessa kanoner
är välbetänkt, och att medlen i stället böra auslås till åtgärder
för uppsättande af dem vi hafva, ty hvad skola vi göra med
dessa pjeser, om de icke kunna uppställas och begagnas, utan måste
förvaras i skjul eller på andra ställen. Det är derför som man
ansett ett uppskof välbetänkt; ett dylikt uppskof med anskaffande
af dessa snabbeldskanoner lär väl icke heller vara så betänkligt.

Det har uppgifvits, att det skulle behöfvas tre pjeser i det
nedre verket och att tre pjeser skulle kunna uppställas i det öfre

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

Nso 17.

för att belierska farvattnet utåt skärgården. Jag liemställer dock,
om det vore lämpligt att låta dessa pjeser tills vidare ligga utan
nytta i stället för att dröja med vidare anskaffande, tills man kan
få gagn af dem, man har penningar till. Detta var hufvudskälet
för vår hemställan, och jag tror, att statsrådet icke skall ogilla
Jen uppfattningen att, om man skaffar sig något, man gör klokt i
att ställa så till att man får nytta af det. vi trodde derför, att
detta anslag kunde anstå i år och att vi hellre borde använda
dessa medel till det förstärkningsarbete, hvilket statsrådet så varmt
framhåller i 22:a punkten.

Jag tror icke, att jag behöfver yttra mig vidare i denna sak,
ty den talar så att säga för sig sjelf, och jag anser att det är klokt
att icke inköpa de återstående kanonerna förr än de arbeten blifvit
verkstälda, som erfordras för att kunna få dem uppstäda på sin
plats, der de då blifva brukbara.

På grund af dessa skäl och dem, som utskottet anfört, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe: Jag vill blott rätta ett misstag, som nyss tyckes hafva

gjorts. Jag nämnde att de tre pjeser, som skola uppställas i nedre
pansarbatteriet, få vi i vår, men att deremot de pjeser, som skola
ställas i öfre verket, ännu icke äro bestälda, samt att de förra
icke kunna uppställas på de platser, som skulle i öfre verket anordnas
för de senare. Detta har sin orsak i den olika konstruktionen
af lavettaget. De, som äro afsedda för nedre verket, äro
Withvvorth-kanoner, och ligga i kasemattlavetter; andra åter skulle
ligga i s. k. höj-sänk-lavetter lika med dem, som finnas i Karlstrona,
och dessa pjeser äro mycket dyrare, de kosta omkring

227,000 kronor stycket, således inemot 700,000 kronor för alla tillsamman.
Det hade varit mycket önskvärdt, om man fortsatt med
anslaget, så att man kunnat börja samla nödiga medel till dessa
pjeser.

Herr Danielson: Oss har det meddelats, att det fans medel

till anskaffande af dessa pjeser, fast de ännu icke blifvit bestälda,
och då vi sågo efter i rikshufvudboken, så fans vid 1894 års slut
eu tillgång på detta anslag om närmare en million kronor, som
ännu icke hade utgått, hvarför vi, som sagdt, trodde att penningar
funnos, och att det blott återstod att beställa ifrågavarande pjeser.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 21.

Angående
anslag till
fästningsartillerimateriel.

(Forts.)

Bifölls.

N:o 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

Angående Punkten 22.
anslag tillsjö fåstningarne.

Kong], Maj:t hade föreslagit Eiksdagen att på extra stat be(Forte.
) vilja till förstärkning af försvaret vid Oxdjupet 1,010,000 kronor,.

till komplettering af försänkningarne vid Vaxholms och OscarFredrikshorgs
fästning 100,000 kronor och till för stärkning sorl eten vid
Kungsholmens fästning 671,500 kronor, äfvensom till utgående under
år 1896 deraf anvisa för förstnämnda ändamål 150,000 kronor,
för försänkningarna vid Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs fästning

50.000 kronor samt för förstärkningsarbetena vid Kungsholmen

140.000 kronor.

Under mom. a) hemstälde emellertid utskottet:

att Riksdagen måtte till förstärkningsarbeten å sjöfästningarna
Oscar-Fredriksborg och Kungsholmen bevilja 443,500 kronor och
deraf på extra stat för år 1896 anvisa 221,750 kronor.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe: De tungt vägande skäl för nödvändigheten att nu börja

att sätta i ordning våra sjöfästningar, som anförts i Kongl.
Maj:ts proposition och angående hvilka utskottet dessutom skaffat
sig närmare upplysningar, hafva visserligen föranledt utskottet till
det yttrandet, att utskottet icke kan tillråda ett vidare uppskof med
vidtagandet af nödvändiga åtgärder, men på samma gång som utskottet
gör detta uttalande, så synes utskottet, på grund deraf att
det icke ansett sig kunna gå in på Kongl. Maj:ts förslag i dess
helhet, i viss mån hafva i sjelfva verket motverkat hvad det önskat
befordra. Ty hvad innebär väl utskottets afstyrkande af Kongl.
Maj:ts förslag om beviljande af medel på en gång och dess omsorg
att nu till utförande förorda blott sådana arbeten, som kunna anses
mera fristående i förstärkningsplanen och således kunna utföras
oberoende af beslut om utförande af andra arbeten — hvad innebär
det om icke. just ett uppskjutande af arbeten, hvilkas stora nödvändighet
blifvit erkänd? Jag måste uttala, att man härigenom
icke tillgodosett försvaret på ett lyckligt sätt och äfven vållat
väsentliga olägenheter i ekonomiskt afseende.

Kongl. Maj:t hade tänkt sig, att dessa arbeten kunde utföras
på tre eller fyra år, men utskottet anför såsom motiv för sitt afstyrkande,
att utskottet anser det icke vara lämpligt att på eu
gång bringa planen till utförande och under tiden ännu mera försvaga
fästningarnas försvarsförmåga. Det skälet vore nog rigtigt,
om Kongl. Maj:t satt i fråga att på ett enda år utföra dessa arbeten,
ty då skulle man ju på en gång öfverallt borttaga den nuvarande
bestyckningen och demolera fästningen, och derigenom skulle
vi under arbetstiden stå försvarslösa. Men annorlunda ställer sig
saken, då arbetet skall dragas ut på tre eller fyra år. Det kan
icke sägas vara på en gång.

.Jag skall be att få återgå till det ämne, som man nyss talade
om i sammanhang med frågan om de grofva pjeserna, och dervid

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

N:o 17.

dels erinra om, att vid Kungsholmen de behöfliga pjeserna redan
stå uppstälda, dels ytterligare påpeka, att de pjeser, som skola stå
i det nedre verket af pansarbatteriet, blifva färdiga i vår. Som man
sett af tidningarna, hålla de på att göras i ordning och profvas.
Då kan jag icke finna något, som hindrar att på ett enda år på
båda ställena anskaffa hela det förstärkta skydd, som behöfves.
Det är i synnerhet påtagligt, att då frågan gäller ett pansarskydd,
så skulle ett beviljande nu af endast en del af hvad som fordras
icke verka annat, än att man icke vågar beställa alltsammans,
utan måste nöja sig med en mindre del eller ock vänta och icke
göra något, förr än det belopp beviljats, som är nödvändigt för den
ökade hepansringen i dess helhet. Det ser emellertid ut, som om
utskottet skulle vilja fastställa en annan plan, när utskottet talar
om »ombyggnad af öfre verkets norra front med starkare bröstvärn
och apterad för de 3 nya24 centimeters kanonernaihöj-sänk-lavettage»;
men härvid är att erinra, att dessa kanoner finnas icke. Skulle
man då gå till väga på det sätt, som utskottet föreslagit, så skulle
man först bortskaffa den bestyckning, som nu finnes på det öfre
verket, och så skulle man taga af dessa penningar för att bygga
om verket för de nya pjeserna. Men när det så hlefve färdigt om
ett par år, så finnes det inga pjeser att ställa upp der, då, såsom
jag nyss nämnde, inga medel anslagits för det ändamålet, och man
icke kan taga af de pjeser, som äro afsedda för det nedre verket;
ty lavetterna äro af en helt annan konstruktion, och bröstvärnet
måste för de tilltänkta nya kanonerna göras så högt och så anordnas
i öfrigt, att de gamla pjeserna icke heller kunna der uppställas.
Detta gör, att i sjelfva verket det är alldeles omöjligt att följa den
plan, som utskottet bär satt i fråga. Det är nu väl, att utskottet
genom hvad som står på sid. 44 möjliggjort för Kongl. Maj:t att
med något större frihet använda dessa medel, om de blifva anslagna.
Der står det nemligen, att om det skulle »visa sig, att
andra förstärkningsarheten å sjöfästningarne än de af utskottet här
ofvan angifna böra företrädesvis ifrågakomma, bör hinder ej möta
att verkställa dessa, derest de kunna utföras inom nyssnämnda
belopp, 443,500 kronor». Men anslagsbeloppets begränsande på sätt
som skett har också en annan olägenhet. Om man nemligen tänker
på Kungsholmen, så är det ju meningen att för dessa medel
öka styrkan af de bröstvärn, som der förefinnas och som äro alldeles
för svaga. Det skulle göras på det sättet, att man skulle
öfverhvälfva grafven och göra en större jordvall der framför. Men
då medel nu icke beviljats för arbetenas fullföljande, så kan antagas,
antingen att det af utskottet tilltänkta partiella ombyggnadsarbetet
måste utföras på ett starkare, således dyrare sätt, eller ock
att skyddet oaktadt ombyggnaden likväl icke blir fullt tillfredsställande,
då man ju icke är säker på att kommande Riksdagar
skola bevilja medel efter den ursprungliga planen.

På samma sätt med Oscar-Fredriksborg: det är klart, såsom
jag redan antydt, att om man icke får beställa alltsammans på eu
gång, så kan man icke utföra allt till det förmånliga pris och på
det lämpliga sätt, som om man kunde beräkna hela det belopp, som

Angående

anslag tillsjö fästningarne.

(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

Angående ifrågasatts af Kongl. Maj:t från början. Men då utskottet icke an mtnVaame''

?et^ sig, kunn.a gå„längre än det gjort, så är det ju klart, att jag får

'' (Fort8) e'' inskränka mig till att uttala min tacksamhet för hvad utskottet
kunnat föreslå, men jag har icke kunnat underlåta att påpeka de
olägenheter, som onekligen blifva följden af det tillvägagående,
som utskottet föreslagit.

Herr M ankell: Flere gånger har jag såsom norm för bevil jande

af militära anslag efter urtima riksdagen framhållit, att man
lojalt borde bevilja alla anslagsfordringar, som af detta riksdagsbeslut
blifvit en följd, äfven om man icke deltagit i detsamna, men
deremot försöka i möjligaste mån undvika andra utgifter, så länge
öfvergångstiden för det nya arméförslaget varar. Denna norm har
Kongl. Makt likvisst icke ansett sig böra följa, utan föreslagit en
mängd andra utgifter, som med urtimabeslutet icke hafva något
sammanhang. Vid innevarande riksdag har Kongl. Maj:t äskat
en förhöjning å fjerde hufvudtiteln af icke mindre än närmare
2,000,000 kronor, förutom de kasernbyggnader, som omnämnas i
den kongl. propositionen n:o 25, och hvilka skulle kosta 300,000
kronor. Af dessa anslagsfordringar har statsutskottet på ordinarie
stat tillstyrkt 743,000 kronor. Dessutom har det till framtida behandling
uppskjutit ett anslag till kasernbyggnader på 420,000
kronor, förutom nyssnämnda särskilda anslag på 300,000 kronor.
Hvad beträffar de "extra ordinarie anslagen, har Kongl. Maj:t föreslagit
eu förhöjning till 3,400,000 kronor från 2,200,000 kronor, således
med 1,200,000 kronor. Af dessa medel har utskottet afprutat
något öfver 800,000 kronor, och denna kammares ledamöter dessutom
sökt minska 500,000 kronor på anslaget till eldvapen, hvilket
dock, att döma efter förmiddagens votering, förmodligen icke kommer
att röna någon framgång. Det är således allt skäl att söka
spara mera.

Här finnes nu i denna punkt förslag till en utgift, som icke
har det ringaste sammanhang med urtima Riksdagens beslut. I
densamma har nemligen ifrågasatts en ombyggnad och förstärkning
af sjöfästningarna. Hvad beträffar fästningsravonen Yaxliolm—
Oscar-Fredriksborg, så begäres dertill icke mindre än 1,160,000
kronor och till Kungsholmen 671,000 kronor, således tillsammans
närmare 1,800,000 kronor, af hvilka medel Kongl. Maj:t begärt

340,000 kronor för år 1896. Nu har visserligen utskottet sökt nedpruta
detta anslag till 443,000 kronor, deraf 221,750 kronor skulle
utgå nästa år. Men jag anser för min del, att man utan fara bör
kunna uppskjuta denna utgift till en kommande tid. Öfver hufvud
taget förefaller det mig ganska bedröfligt, att två så nya fästningsanläggningar,
som Stockholms försvar åt sjösidan, det vill säga
Vaxholm och Oscar-Fredriksborg, samt Kungsholmen, redan äro i
behof af ombyggnad och förstärkning; och jag är fullt öfvertygad
om att, om lierrarne nu bevilja detta ifrågasatta anslag, så kommer
Kongl. Maj:t säkerligen att om några år begära resten af det
större anslag, som af honom blifvit ifrågasatt. Har man en gång
räckt ut fingret, får man sedan snart lemna hela handen. Detta

N:o 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

är nu så mycket mera olämpligt, som åtskilliga andra mycket vigtigare
fästningsanläggningar måste för långliga tider åsidosättas.

Någon fara af uppskof med dessa ombyggnadsarbeten tror jag
icke kan förefinnas, då man erinrar sig Kongl. Maj:ts uttryckliga
försäkran i trontalet, att i Europa för närvarande råder ett fredligt
tillstånd, och att de förenade rikena befinna sig i godt förhållande
till ulla främmande magter.

Men detta är icke mitt förnämsta och vigtigaste skäl för yrkande
om uppskof med denna utgift. En hvar eller åtminstone
de flesta, som någon tid varit medlemmar af denna kammare eller
af riksdagen, torde känna mina åsigter om fästningsväsendet. Jag
tror, att detsamma icke kan hafva någon varmare vän än jag, och det
är derför som jag, på sätt jag vid föregående riksdagar haft tillfälle
att framhålla, skulle vilja för ett ändamålsenligt fästningsväsende
anslå mycket större summor, än som hittills blifvit ifrågasatta,
ehuruväl, jag erkänner det, med det vilkor, att en del af
dessa medel tagas från anslaget till den sjögående flottan, hvars
vigt för försvaret enligt min åsigt är vida mindre än fästningsväsendet.

Emellertid torde det vara svårt att fördölja, att det i afseende
å fästningsväsendet råder en fullkomlig brist på plan och system.
Om man möjligen skulle kunna skönja något slags tecken till
system, så är det att man under en lång följd af år fortfarande
byggt på den fästning, som minst och sist torde komma i tillfälle
att begagnas mot fienden, nemligen Karlsborg, under det man på
ett märkligt sätt försummat de båda punkter, som i händelse af
försvaret af vår neutralitet måste anses mest blottstälda, nemligen
Göteborg åt sjösidan och Stockholm åt landsidan. I öfrigt har
man i fråga om anslagsfordringar till fästningsväsendet sett råda
det största vankelmod. Skådar man tillbaka på anslagsfordringarna
under de sista 5 ä 10 åren, så gå de härs och tvärs, än åt det
ena och än åt det andra hållet. Än har det varit fråga om att
utvidga befästningarna vid Karlskrona genom särskilda fästen på
de kringliggande öarne. Än bär det talats om förstärkta befästningar
i Stockholms skärgård. Än har det föreslagits en replipunkt
på Gotland. Och för närvarande sväfvar öfver våra hufvuden
planen om en ny fästning i Norrland vid Boden, som
enligt somligas uppgift skulle kosta 6V2 millioner kronor. Såsom
yttringar af samma vankelmod torde äfven kunna anses det nu
framlagda förslaget att ombygga och förstärka ofvannämnda gamla
fästningar, som borde vara fulländade, åtminstone för någon tid.

Jag frågar den ärade kammaren, hvad man skall säga om ett
sådant tillvägagående. Ivan man hafva förtroende till den krigsstyrelse,
som i en så vigtig fråga, som den om befästningsväsendet,
hyser så vacklande och vexlande åsigter? Och är det underligt,
om Riksdagen slutligen skulle blifva alldeles konfunderad och icke
veta, när den skall svara ja eller nej?

Nej, ett bestämdt system måste följas. Men då, såsom jag vid
föregående riksdag anmärkt, det icke synes vara möjligt att på annat
sätt, än genom anslå;)svägran, från regeringen framkalla fram -

åt ngåen de

anslag tillsjö fästningarne.

(Forts.)

N:o 17.

Angående

anslag tillsjö fästningarne.

(Forte.)

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

läggandet af ett allmänt förslag till ordnande af rikets befästningsväsen,
med angifvande af kostnaden för hvarje särskild befästning,
så att man kan få en öfversigt öfver förhållandena, och i synnerhet
med angifvande af den ordning, i hvilken de särskilda Befästningsarbetena
böra utföras i förhållande till deras relativa vigt och
betydelse, så kan jag icke förstå annat, än att vi måste se tiden
an med afseende å beviljande af vidare anslag. Det är verkligen
en bra^ billig och befogad begäran att, då man påvisat detta vacklande
i afseende å fästningsväsendet, man slutligen en gång måtte
få en bestämd plan sig förelagd. Att under sådana förhållanden
plottra bort åtskilliga hundratusental, ja kanske millioner kronor
på förbättringar af gamla fästningar, medan så många nya och
vigtigare fästningsanläggningar ännu icke ens blifvit ifrågasatta
eller fått det ringaste anslag, det synes mig vara i högsta grad
olämpligt.

Derför ser jag mig nödsakad att, om än med svidande hjerta
och äfven med utsigt att icke vinna någon framgång, äfven vid
detta tillfälle bestämdt yrka på afslag å den nu föreliggande punkten,
och att inga medel måtte för der ifrågasatta ändamål beviljas.

Herr Nyström: Den 22:dra punkten afser egentligen en

byggnadsfråga, men innan jag öfvergår till den, skall jag be att
få erinra om några uppgifter, som stå att läsa i den föregående
punkten, nemligen på sid. 31 och följande, der det talas om den
materiel, som redan finnes uppstäld eller kommer att uppställas i
de fästningar, som äro föremål för de särskilda förslagen i denna
punkt. På sid. 31 förekommer en upplysning derom, att 3 stora
kanoner, hvardera kostande 227,234 kronor, redan finnas uppstapla
å Vaxholm—Oskar-Fredriksborgsbefästningarna, men att utom dessa
äro antingen uppstäda eller bestälda åtskilliga mindre pjeser, såsom
11 stycken 5 centimeters och 42 stycken 8 centimeters kanoner
samt 25 stycken 8 millimeters kulsprutor. Nu torde det ju vara
uppenbart, att detta är ny materiel, men att i denna fästning med
all säkerhet finnes ofantligt mycket gammal materiel med stort
värde. Derom finnas inga upplysningar, men så mycket se vi,
att, hvad Vaxholm—Oskar-Fredriksborg beträffar, äro medel anvisade
till ett belopp af 1,200,000 kronor af senare Riksdagar
1891—1894. _ I Kungsholmens fästning uppgifves likaledes finnas
en bestyckning af 3 lika dyra kanoner, hvarjemte der också säkerligen
finnes en hel del annan dyrbar materiel. Men detta är icke
det enda värde, som der finnes förvaradt och der behöfver skyddas:
der finnes också en servis, bestående af alla slags menniskor allt
ifrån de vid kanonerna grånade artilleristerna till våra värnpligtige,
som der bjuda sina lif till fäderneslandets försvar; och slutligen
finnes derinom det vigtigaste af allt, de försvarskrafter, energi och
mod, som skola lifvas upp af det skydd, som denna försvarsservis
med all säkerhet kan påräkna, och utan hvilken säkerligen
icke denna försvarskraft kommer att förefinnas i den mån och den
grad, som verkligen erfordras. Om vi således kunna vara ense
om, att inom dessa murar äro under alla omständigheter för -

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

N:o 17.

varade ett dyrbart materiel af högt och ideelt värde, som icke bör
på något sätt förfaras eller förminskas, så är det också klart, att
den lokal, de fästningar, i Indika och under hvilkas skydd detta
värde skall operera, måste vara väl omsedda. Men huru förhåller
det sig nu med dessa fästningar? Ja, varnad af den reservation,
som friherre Gripenstedt i Första Kammaren afgifvit, skall jag icke
allt för djupt inlåta mig på en granskning af deras beskaffenhet,
men ett och annat torde likväl böra nämnas, för att det måtte
blifva klart, att allt icke är så som det borde vara i det afseendet.

På sid. 34 gör chefen för fortifikationen en generel anmärkning
deröfver, att förändringar i befästningsväsendet måste
blifva en nödvändig följd af de på senare tider inträdda förbättringarna
på vapen- och sprängteknikens område. Det är uppenbart,
att förändringarna äro stora. Det är icke länge sedan en högre
artilleriofficer meddelade mig, att man numera hade kommit förbi
kanoner, som kastade sina projektiler 13,000 å 15,000 meter från
mynningen, och att man icke längre behöfde frukta för, att det ej
skulle kunna göras sådana kanoner, som kunde kasta projektiler

20,000 meter från batterierna. En kula med en så oerhörd hastighet
måste otvifvelaktigt, då den träffar sitt mål, helst då detta
icke ligger på så stort afstånd, hafva en enorm förstörelsekraft.
Då våra fästningar icke äro af den allra nyaste tidens konstruktioner,
är det gifvet, att de icke kunna fullständigt motstå ett
anfallsmedel af så våldsam beskaffenhet.

Det finnes också i detta utlåtande att läsa ett och annat om
de svårigheter, som förekomma inom fästningarne, men, såsom jag
nyss nämnt, är jag förvissad om, att hvad der står är allmänt
bekant, och att det derför icke torde vara skäl att upprepa det.
Det är samma förhållande inom Kungsholmens fästning, och jag
vill derför uppläsa en liten passus, som derför är ganska betecknande.

»Ifrågavarande bröstvärn», yttrar chefen för fortifikationen,
»vore i sjelfva verket så svaga, att en blifvande fiendes projektiler
med lätthet skulle kunna genomslå dem och träffa de bakom
bröstvärnen uppstäda dyrbara kanonerna med deras servismanskap,
och den särskilda omsorg, som nedlagts på valet af lavettkonstruktion
för kanonerna och som afsett att åt berörda materiel och
servis söka bereda möjligast bästa skydd genom att mellan skotten
hålla dem fullkomligt dolda bakom bröstvärnet, komme följaktligen
att sakna betydelse.»

Rörande försänkningarna utanför Vaxholms fästning säger
samme fortifikationsgeneral: att å deras förefintlighet och styrka
hela försvaret i Stockholms skärgård vore i väsentlig mån beroende,
men att de enligt en utaf chefen för fortifikationen särskildt afgifven
undersökningsrapport, af flera skäl numera icke kunde anses lemna
all den trygghet, som ursprungligen med dem afsetts.

Jag befarar, att detta uttryck döljer mera än det yppar, och
att i afseende på beskaffenheten af dessa försänkningslinier säkerligen
rätt mycket återstår att önska. Om, mine herrar, en enskild
man finner att taket på hans hus är otätt och dåligt, att tak -

Angående

anslag tillsjö fästningarne.

(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

Angående

anslag tillsjö fästningarne.

(Forts.)

stolarne icke förmå bära taket, att hans familj, husfolk och bohag
derför icke åtnjuta det skydd de påräknat, torde han icke draga i
betänkande att, med alla till buds stående medel, bota denna
skada. Jag tager också för gifvet, att han söker sätta det i ordning
under den goda tiden, under sommarens fredliga vindar.
Han skjuter nog ej upp det till ofredens dagar: höstens stormar
och vinterns snöväder. Jag tror, att, om han så gjorde, han med
säkerhet af sin granne skulle anses såsom en oklok man. Nu
förefaller det mig, som förhållandet i förevarande afseende är
detsamma, ehuru med större dimensioner, ty det gäller att här
skydda en mängd värdefull egendom. Ett uppskof skulle med all
visshet vara synnerligen oklokt.

Enligt hvad som står att läsa på sid. 32 i utskottsbetänkandet,
har också 1894 års Riksdag förklarat sig i likhet med generalfälttygmästaren
och departementschefen till fullo inse vigten deråt,
att i all synnerhet fästningarne åt sjösidan snarast möjligt försättas
i försvarsdugligt skick, och i anledning deraf anvisade också Riksdagen
det då dertill begärda beloppet. Innevarande års statsutgift
har också förklarat sig vara af samma mening, då det
yttrar: att, med hänsyn till vigten att hafva hufvudstaden och
Karlskrona örlogsstation tryggade mot fiendtligt anfall, ett vidare
uppskjutande af sådana åtgärder icke kan tillrådas.

Asigterna synas sålunda vara fullständigt eniga derom, att de
föreslagna försvarsåtgärderna äro nödvändiga, och det finnes enligt
min tanke ingen annan skilnad mellan Kongl. Maj:ts och utskottets
förslag, än att, då Kongl. Maj:t önskar att Riksdagen måtte
fastställa en plan för dessa förstärkningsarbetens utförande under
en tid af fyra år och härför begär ett anslag för år 1896 af 340,000
kronor, utskottet för ändamålet föreslår ett belopp af 443,500 kronor
att på två år fördelas med 221,750 kronor för hvarje år. Men utskottet
har enligt min tanke i och med detta steg återtagit och
ändrat sin åsigt om behofvet af att dessa åtgärder icke uppskjutas,
då utskottet yttrar: att »de begränsade tillgångar, som för mera
tillfälliga försvarsbehof enligt utskottets mening för närvarande
böra anvisas, icke tillåta ett utförande af förstärkningsplanen».

Ja, man kan ju vara af olika åsigter, huruvida dessa af Kongl.
Maj:t ifrågasatta åtgärder icke äro mera nödiga, mera trängande
än andra tillfälliga försvarsbehof. Då man sålunda icke vet —
åtminstone icke i detta fall — hvad som menas med tillfälliga
försvarsbehof, ser det ut, som om utskottet med den ena handen
tager tillbaka hvad det gifver med den andra handen.

Jag tror för min del, att förslaget att i ett sammanhang och
med ett i förväg uppgjordt arbetssystem genomföra hela det förstärkningsarbete,
hvarom nu är fråga, är ett mycket lyckligt och
rigtigt förslag. För oss ingeniörer är det bekant, att sådana arbeten
som de ifrågavarande böra, för att kunna med minsta möjliga
kostnad afslutas, utföras på möjligast korta tid. Jag tror derför
icke, att det är ett lyckligt förslag detta att nu icke godkänna
planen i dess helhet, utan endast fastslå vissa poster, som äro
uttagna från det generella förslaget, ty derigenom förhindrar man

N:o 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

en del förberedande åtgärder, såsom uppgörande af kontrakt och Angående
dylikt, hvilka skulle göra det möjligt att för den närmaste tiden anslag tillsjöbereda
ett skyndsamt utförande af arbetena. För min del kan jag
ej säga, af hvilken anledning utskottet slagit in på en sådan väg, °r s''
om det ej möjligen varit derför, att ett sådant förfarande erbjuder
de jemförelsevis minsta summorna. Men att dessa arbeten icke
kunna, såsom utskottet anser, utföras fristående och oberoende af
förstärkningsplänen, det är af herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
här klart visadt. .Tåg tror fast hellre, att
hvad utskottet trott sig finna vara fristående arbeten i förstärkningsplanen
i sjelfva verket icke är detta, utan har ett oskiljaktigt
sammanhang mbd de öfriga posterna; man har blott, såsom
vanligen sker vid kostnadsförslag, gTupperat arbeten, som antingen
af lokala eller tekniska hänsyn hafva något sammanhang med
hvarandra. Att man icke ur ett kostnadsförslag kan taga ut hvilka
poster som helst och föreslå dem till utförande samt derigenom
lägga hinder i vägen för andra, torde vara alldeles uppenbart. De
uttryck, som utskottet använda såsom t. ex. »trott sig finna» och
dylika, häntyda också på, att utskottet i förevarande fall visserligen
icke har fullt klar syn på saken.

Då sålunda enligt min tanke behofvet af de ifrågasatta förstärkningsarbetena
icke kan förnekas, då några anmärkningar mot
kostnadsberäkningarna icke blifvit gjorda, då det torde vara uppenbart,
att arbetenas utförande icke bör för andra tillfälliga försvarsbehof
uppskjutas, utan deremot bör i ett sammanhang verkställas,
då det af Kongl. Maj:t härför för år 1896 äskade anslag med allenast
118,250 kronor öfverstiger hvad utskottet föreslagit, och då
motsvarande besparingar med lätthet lära kunna göras på andra
extra anslag, om också icke på fjerde hufvudtiteln, ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Häruti instämde herr Alsterlund.

Herr Danielson: Herr talman, mine herrar! Jag vill för säkra

kammaren, att utskottet så noga, det förmått, pröfvat den nu
föreliggande frågan. Till att börja med skall jag be att få säga
några ord med anledning af den siste talarens yttrande. Han sökte
med mycken styrka framhålla, att utskottet skulle helt godtyckligt
hafva tagit ett stycke af förstärkningsplanen. Denna del vore icke
fristående, sade han, emedan planen icke kunde utföras annat än
i ett sammanhang. Detta bevisar, enligt min tanke, att den ärade
talaren icke läst de handlingar, som föreligga i frågan. Dessa,
som äro temligen många, hafva af utskottet blifvit infordrade och
grundligt genomgångna. Såsom herrarne kunna se af betänkandet,
grundar sig Kongl. Maj:ts förslag på framställningar, som af chefen
för fortifikationen blifvit gjorda dels år 1891 och dels 1892, 1893
och 1894. Granskar man nu dessa framställningar, skall man finna,
att den första af dem, som gjordes år 1891, innefattade just så
mycket, som utskottet nu här tillstyrkt. Chefen för fortifikationen
anhöll nemligen då, att Kongl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att

Jf:o 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

Angående

■anslag till sjö fästning

änne.

(Forts.)

bevilja 148,000 kronor för utförande af erforderliga förstärkningsarbeten
»å öfre verket» vid Oscar-Fredriksborgs fästning samt ett
belopp af 200,000 kronor för dylika arbeten å fästningen Kungsholmen.
Men Kongl. Maj:t fann den gången icke för godt att
göra någon sådan framställning till Riksdagen och ej heller under
de följande åren, hvadan frågan varit för Riksdagen obekant, ända
tills aen nu i år framkommit. Då det således är ett faktum, att
chefen för fortifikationen år 1891 föreslog precis detsamma, som
utskottet nu föreslår, och då af hans framställning tydligt framgår,
att de föreslagna arbetena ansågos kunna utföras oberoende af
andra, hemställer jag till den ärade talaren, om det är så märkvärdigt,
att utskottet kommit till en likifande uppfattning, att
arbetena skulle kunna verkställas för sig sjelfva, oberoende af de
öfriga. Anledningen till förslaget att nu börja med detta förstärkningsarbete
var ju också den, att man ville göra det möjligt
att draga nytta af de nya artilleripjeser, till hvilka medel af Riksdagen
blifvit beviljade, genom iordningställande af platserna för
desamma. Härmed tror jag mig hafva visat, att den ärade talaren
icke har något skäl för sitt påstående, utan att de föreslagna förstärkningsarbetena
äro fullkomligt fristående och kunna oberoende
af öfriga till planen hörande arbeten utföras.

Hvad för öfrigt den ärade talaren framstälde såsom skäl för
att hela den förstärkningsplan borde utföras, som Kongl. Maj:t
föreslagit, kan visserligen vara sant. Men jag skall dervid be att
få framhålla, att i den planen tinnes dock icke allt, som hör till
Stockholms skärgårds befästande. Der finnes intet föreslaget om
försänkningsarbetena i farlederna m. m. sådant, utan om denna
förstärkning af Oscar-Fredriksborg än utföres, kan fienden i alla
fall genom den norra farleden komma in till hufvudstaden, och
der måste sålunda ytterligare försänkningar utföras. Jag tror
derför, att många skål tala för att Riksdagen får tillfälle att närmare
se på saken; och då denna fråga ju är för Riksdagen ny, har
utskottet icke trött det vara lämpligt eller ens möjligt att föreslå
Riksdagen att anvisa medel till allt det, som skulle kunna vara
erforderligt i detta fall. Att nu framkomma med den stora befästningsplan,
hvarom också här talats, tror jag för öfrigt skulle
vara ännu sämre, emedan jag antager, att den skulle blifva så
omfattande, att Riksdagen skulle rygga tillbaka för densamma. Då
skulle ju tillkomma arbetena med försänkningarne i farlederna i
skärgården och åtskilliga andra arbeten vid Kungsholmen och på
öarne deromkring, som man kan se framskymta i Kongl. Maj:ts
proposition; vidare tillkomme befästningsarbeten på Gotland och
vid Boden, ja kanske äfven vid Göteborg. Men vid hvilket belopp
tro väl herrarne, att det skulle stanna? Jag tänker, att det skulle
blifva högst betydligt; och utskottet har derför, som sagdt, i år
stannat vid att föreslå sådana arbeten, som äro nödiga, om man
skall draga nytta af anslag, som förut beviljats.

Vidare har här blifvit sagdt angående arbetena vid OscarFredriksborg,
att det vore olämpligt, att det »öfre verket» först
komme i fråga, emedan de pjeser, som nu vore färdiga, vore af -

N:o 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. ra.

sedda att uppsättas i pausarbatteriet. Men då det är samma kaliber
för det öfre verkets kanoner som för det nedre, och det
endast är i afseende på lavetterna skilnad förefinnes, emedan i det
öfre verket skall vara höj-sänk-lavettage men i det nedre fasta
vanliga lavetter. Nu lär Kongl. Maj:t kafva låtit göra lavetter,
som passa för pansarbatteriet, men ingå höj-sänk-lavetter. Detta
torde vara hela skilnaden. Jag tror dock, att det icke för den
skull är något skäl för Riksdagen att gå utöfver hvad af utskottet
blifvit föreslagit, utan att man, som jag redan sagt, bör se tiden
an, då denna fråga ju är alldeles ny för Riksdagen.

Att chefen för fortifikationen i sin framställning af 1892 ökade
beloppet af den anslagssumma, som skulle begäras, till 1,010,000
kronor och Vidhöll detta belopp åren 1893 och 1894, kan jag heller
icke finna utgöra något skäl för Riksdagen att gå i någon annan
ordning än den, chefen för fortifikationen sjelf angifvit genom
sitt förslag af år 1891, hvilket utskottet nu upptagit. Att anslaget
till förstärkningsarbetena vid Kungsholmens fästning blifvit nedsatt
från 200,000 kronor, som chefen för fortifikationen i nämnda förslag
äskade, till 150,000 kronor, beror på, att under tiden för de 2 stora
kanonernas uppsättande från annat anslag erhållits 50,000 kronor,
hvarför denna summa af utskottet nu blifvit afdragen. Om dessa
arbeten vid Kungsholmen gäller för öfrigt precis detsamma, som
jag nyss anförde rörande Oscar-Fredriksborg, eller att de enligt
framställningen af år 1891 kunna utföras oberoende af andra förbättringar
derstädes.

Skulle det för öfrigt visa sig, att andra förstärkningsarbeten å
.sjöfästningarne än de af utskottet angifna böra företrädesvis ifrågakomma,
har utskottet tillagt Kongl. Maj:t fullmagt att kunna
verkställa dessa, derest de kunna utföras inom det belopp utskottet
föreslagit eller 443,500 kronor och äro i försturkningsplanen lika
fristående som de af utskottet föreslagna arbetena. Detta medgifvande
har utskottet gjort på grund af föreliggande handlingar
i frågan.

Hvad jag nu sagt, har jag blott velat säga för att fria utskottet
från beskyllningen att hafva gått olämpligt till väga, då
det icke bifallit hela förstärkningsplanen och tillstyrkt det belopp,
Kongl. Maj:t äskat. Jag liar i korthet redogjort för utskottets
uppfattning, och den förefaller mig mycket hållbar. Jag tror icke
heller, att kammaren skall befinnas villig att gå längre, helst då i
denna fråga kammare icke står mot kammare, utan Första Kammaren
är enig med oss. Det skulle derför, synes mig vara högst
märkvärdigt, om kammaren nu skulle vilja gå utöfver utskottets
hemställan, till hvilken jag, herr talman, skall be att få yrka
bifall.

Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit hvart och ett af de olika
yrkanden, som derunder förekommit, biföll kammaren utskottets
hemställan.

Andra Kammarens Prut. 1895. N:o IT.

Angående

anslag till sjö fästningarne.

(Forts).

N:o 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

Mom. b).

Bifölls.

Härefter föredrogs punkten 23, angående anslag till Karlsborgs
fästning med Yaberget; och anförde dervid

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Kappe: Så mycket är sagdt och skrifvet angående det ekonomiskt
och militäriskt förkastliga i detta fästningshygnadsarbetes bedrifvande
med så små årsanslag som 100,000 kronor, att till allt detta
intet finnes att tillägga. Då detta belopp, redan allt för ringa för
ett rationelt bedrifvande af arbetena å sjelfva hufvudfästningen,
tydligen är ännu mera otillräckligt att delas mellan densamma
och Yaberget, måste följden af anslagsnedsättningen säkerligen
blifva den, att arbetena uti den vigtiga Yabergspositionen måste
högst betydligt eftersättas. På fästningen kan man nemligen omöjligen
afbryta eller ytterligare inskränka de redan ett par år pågående
vigtiga arbetena för dess slutande genom stormhindrens
och portstängselns fullbordande m. m.

Vidare yttrades ej. Punkten bifölls.

Punkten 24.

Bifölls jemväl.

Punkten 25.

Angående
anslag till
flyttande
sjukhus.

Lades till handlingarne.

Punkten 26.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att till anskaffning af
materiel för flyttande sjukhus på extra stat bevilja 684,000 kronor
och deraf till utgående under år 1896 anvisa en fjerdedel med
171,000 kronor; men hemstälde utskottet, att Riksdagen måtte till
anskaffning af materiel för två flyttande sjukhus, på extra stat
för år 1896 anvisa 68,490 kronor.

I en vid punkten fogad reservation hemstälde deremot herrar
G. Sparre, O. M. Björnstjerna, C. Lundeberg, F. W. von Otter,
G. B. B. Tornerhjelm, K. Bohnstedt, E. Fränekel, N. Fosser, F. E.
Pettersson, friherre J. T. Gripenstedt, grefve F. Wachtrneister och
Th. Nyström, att, till anskaffning af materiel för flyttande sjukhus,
måtte på extra stat för år 1896 anvisas 136,980 kronor.

Efter föredragning af punkten anförde:

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

N:o 17.

Herr Odhner: Jag skall be att få yrka bifall till reservanternas
förslag, hvilket, såsom kammaren bär sig bekant går ut på
att, till anskaffning af materiel för flyttande sjukhus, på extra stat
för år 1896 anvisas 136,980 kronor.

För att motivera detta mitt yrkande behöfver jag icke anföra
några skäl för denna inrättning, flyttande sjukhus i allmänhet.
Icke heller behöfver jag orda om nödvändigheten af att hafva
dessa sjukhus färdiga och i beredskap vid en eventuel mobilisering,
och ej heller om svårigheten för att icke säga omöjligheten af att
i hast anskaffa de utredningar, som höra till dessa sjukhus. Mot
detta har ingen röst inom utskottet höjt sig, och jag antager derför,
att utskottet erkänner att så är förhållandet.

Det enda skäl, som utskottet anfört för sitt beslut, är hänsyn
till de betydande anslagsfordringar, som förekomma på fjerde hufvudtiteln
nu såsom vanligt, det är sålunda sparsamhetshänsyn.
Med afseende derpå skall jag bedja att få fästa kammarens uppmärksamhet
på vissa omständigheter, som visa att sparsamhetshänsyn
visserligen icke blifvit tillbakasätta vid behandlingen af
hela denna fråga, utan tvärtom.

Jag skall bedja att få erinra derom, att, medan man i andra
lands arméer beräknar 1,200 sängar för hvarje arméfördelning, man
i vårt land inskränker sig till 600, och medan man i andra arméer
beräknar utrymmet till 6 procent af hela styrkan, man i vårt land
inskränkt sig till 3,75 procent af hela styrkan.

Vidare ber jag få erinra derom, att, då generalintendenten för
år 1896 begärt 342,000 kronor, afsedda att användas för 10 sådana
flyttande sjukhus, departementschefen nedsatt detta belopp till
hälften eller till 171,000 kronor, afsedda för 5 sådana, och att
reservanterna bragt reduktionen till i rundt tal 137,000 kronor,
afsedda för endast 4 stycken sjukhus. Om reservanternas framställning
bifalles, skulle man således år 1896 ega inalles 8 stycken
sjukhus eller endast en tredjedel af hvad som bchöfves, som är 24
stycken, och om samma summa anslås äfven för år 1897, skulle

man vid den tid, då den nya härorganisationen skulle vara genom förd,

ega inalles 12 stycken flyttande sjukhus eller endast hälften
af hvad som erfordras.

Betraktar man dessa siffror, torde man icke med skäl kunna
påstå, att icke här sparsamhetens fordringar blifvit tillgodosedda.
Då så förhåller sig, tror jag för min del icke, att det vore rätt af
kammaren att icke söka, åtminstone i den mån reservanterne föreslagit,
gå Kong! Maj:ts önskningar till mötes. Det vore orätt att
icke söka göra armén användbar och stridsduglig i afseende å
denna vigtiga del af dess utrustning.

Det finnes, såsom kammaren väl känner, så mycket, hvari vår
armé i alla fall står tillbaka för andra med oss likstälda staters

armöer. Jag behöfver i detta afseende blott erinra om sådana

vigtiga och väsentliga delar af ett försvar som öfningstid och
organisation samt äfven vissa delar af utrustningen. Borde vi då
icke, mina herrar, söka hålla jemna steg med dessa stater åtminstone
på sådana områden, hvarest det utan någon synnerlig svårig -

Angående
anslag till
flyttande
sjukhus.

(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

Angående
anslag till
flyttande
sjukhus.
(Forts.)

het kan låta sig gorå, och särskildt på ett sådant område, som
detta, der det gäller att äfven tillgodose humanitetens fordringar?
Yi svenskar vilja ju räkna oss och blifva af andra räknade till
Europas mest civiliserade nationer. Riksdagen har alltid satt en
ära uti att vårda och omhulda anstalter, afsedda för humanitet
och kultur, och särskildt sådana anstalter, som äro afsedda för vård
af de sjuka och lidande.

Skulle vi då icke vara angelägna om att göra detsamma, när
det gäller en så vigtig del af vårt folk som vår armé och vår
värnpligtiga ungdom"? De kraf, som vi ställa på denna armé och
ungdom, äro såsom vi alla veta, stora; de största som samhället
kan ställa på enskilde medborgare: vi kräfva af dem deras lif och
blod, när det en gång gäller att försvara fosterlandet. Det minsta
de å sin sida kunna begära af oss såsom gengäld är att vi, svenska
folkets representanter, göra hvad på oss ankommer för att ordna
den vård, de behöfva, då de ligga i fält, då de äro sårade och
sjuka. Må vi derför icke tveka att tillräckligt och i tid sörja för
sjukvården i fält! Det är ju i alla fall icke några mycket stora
belopp, som det här gäller. Jag anhåller, herr talman, att få yrka
bifall till reservanternas förslag.

Herrar Alsterlund, BoSthius, Nyström och Petri instämde
häruti.

Herr Pehr son i Törneryd: Denna fråga om flyttande sjukhus
är jemförelsevis ny. Riksdagen beviljade, såsom vi också veta,
sistlidet år anslag till fyra sådana sjukhus. Om, i likhet med
hvad utskottet föreslagit, Riksdagen skulle anslå medel till ytterligare
två sådana sjukhus, så både hvardera af arméns 6 arméfördelningar
ett sådant sjukhus.

Det synes mig dock med afseende å de stora anslagskraf, som
ständigt göras under denna hufvudtitel, som om man borde kunna
ifrågasätta, huruvida det kan vara möjligt att tillfredsställa alla
de fordringar, som härvid framställas.

Om så är att det är nödvändigt att i några afseenden söka
göra besparingar, så tror jag för min del, att man godt kan göra
det här, allra helst som vi känna, att Kongl. Maj:t vid innevarande
års riksdag framlagt reqvisitionslagar och dessa, efter hvad jag tror,
innebära för Kongl. Maj:t rätt att i krig uttaga snart sagdt all
sådan materiel, som kan hänföras till hvad dessa sjukhus skola
medföra.

Under sådana förhållanden och på de af mig anförda skäl
hemställer jag, herr talman, om bifall till utskottets förslag.

Herr Swartling: Herr grefve och talman! Mine herrar! Jag
kan nog lätt förstå, att meningarna kunna vara delade angående
hehofvet af en del anslag, som förekomma under den till behand~
ling nu föredragna hufvudtitel, men jag kan deremot svårligen förstå,
att åsigterna i afseende å det nu ifrågavarande anslaget kunna
vara olika.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

N:o 17.

Det har af den förste ärade talaren varmt och öfvertygande
framhållits nödvändigheten af att här beviljades en högre summa
än den utskottet föreslagit. Vi känna äfven alla, huru samtliga
civiliserade länder i afseende på den militära sjukvården vetat att
väl ordna för sig, och till och med i vårt broderland Norge, der
man ju icke slösat på medel för försvaret, har man i detta afseende
ordnat bättre än hos oss. Det är ju, kan man säga, en ren humanitetsfråga
denna, och för dylika plägar denna kammare icke sluta
ögonen till, utan låta hjertat tala, och jag vågar tro, att så äfven
skall blifva förhållandet nu.

Mine herrar! Vi hafva nog de flesta af oss söner, som äro pligtige
att i farans stund kläda blodig skjorta för fosterlandet, och jag
är förvissad om, att de också med lust och mod skola fullgöra
denna pligt, om så kräfves. Men kunna vi då underlåta att göra
hvad vi förmå för att i någon mån lindra de plågor och lidanden,
för hvilka de kunna blifva utsatta, och söka om möjligt rädda och
bevara deras lif. Jag tror, att vi icke kunna stå till svars för en
sådan underlåtenhet, och det är på grund deraf, som jag, herr talman,
anhåller att få förena mig med herr Odhner i det af honom
framstälda yrkandet.

Med herr Svärtning förenade sig herrar Broström och Grundtal.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe: Herr talman! Mine herrar! Det har yttrats tillräckligt
mycket i denna fråga, för att det skulle vara tydligt för hvar och
en, att detta anslag borde beviljas i öfverensstämmelse med reservanternas
förslag, men då frågan är af en sådan utomordentlig vigt,
så må det vara en pligt för mig att äfven yttra några ord.

Att flyttande sjukhus äro alldeles oundgängligen nödvändiga,
torde vara klart för kammarens ledamöter. Det är ju endast en
del af den serie af sjukvårdsanordningar, hvilka i första linien
förekomma. Bakom dem skola sedermera organiseras etappsjukhus,
sjukhuståg och slutligen i hemorten göras allt för att, sedan de
sjuke från krigsskådeplatsen förts till hemorten, de der må erhålla
all den vård, som är möjlig att gifva. För dessa sjukvårdsanordningar
i andra och tredje linien lemna ifrågavarande reqvisitionslagar
tillräckligt utrymme, men att dessutom söka utsträcka dem
till organisation af flyttande sjukhus är så mycket mindre möjligt, som
uti dessa flyttande sjukhus ingå en hel mängd saker, som icke förmedelst
reqvisition kunna erhållas, utan likasom det är nödvändigt att
organisera sjukvärdskompanier i fredstid, så måste äfven de flyttande
sjukhusen vara på förhand organiserade. Såsom af en föregående
talare nämnts, finnes icke något land, der man icke har sjukvården
vid armén ordnad på ett fullt tillfredsställande sätt. Går man ock så
långt som till Japan, så finner man, att äfven der är sjukvården ordnad
i öfverensstämmelse med det sätt, som först angafs af Tyskland
under 1870 och 1871 års krig och sedan adopterats af alla stater.

När vi skaffat oss en armé, som är sammansatt af våra söner,
och vi skicka dem mot fienden för att försvara vårt fosterland, så

Angående
anslag till
flyttande
sjukhus.
(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

Angående
anslag till
flyttande
sjukhus.

(Ports.)

Angående
anslag till
skarpsky Utväsendet
och
skjutskicklighetens
befrämjande.

är det väl en förpligtelse att söka bereda dessa våra söner all den
vård, som står i mensklig magt att skaffa, om de skulle träffas af
fiendens kulor.

Jag tycker, att denna sak borde så mycket mera behjertas i
denna kammare, som ännu så lifligt stå för våra fäders minnen den
förskräckliga manspillan, som egde rum under vårt senaste krig 1809,
då just på grund af uteblifvande utaf sjukvårdsanordningar en så
stor del af vårt unga värnpligtiga manskap förgicks. Då man läser
skildringar öfver detta krig — och jag bar just nu erinrats härom,
enär man inom generalstaben är sysselsatt med att skrifva 1808 och
1809 års krig — så kan man säga, att man mötes af en hårresande
skildring, beroende derpå att man på den tiden tänkte, såsom här
också yttrats, att hvarje stuga står öppen och der kunna de sjuka
läggas in. Ja, der lades de äfven in, men huru det sedan gick
med dem, derom kan man läsa i historien.

Jag tycker under sådana förhållanden att, om det också skulle
kosta något belopp, det dock icke är så afsevärdt, att man icke, på
sätt reservanterna föreslagit, kan vid denna riksdag gå till beviljande
af medel för åtminstone fyra sjukhus. Det är ju i alla fall
24 som beliöfvas, och det skulle således åtgå 5 år, innan man kunde
få dessa anordningar till stånd. Hade man garanti för att vi fingo
vara fullkomligt i fred under 10 års tid —• den tid som åtgår för
att med det anslag, utskottet föreslagit, hinna få behofvet fyldt —
ja, då kunde man draga ut på anskaffningen af både det ena och
det andra, men detta är ju anordningar, som äro så nödvändiga och
af sådan ömmande beskaffenhet, att det i sanning synes allt för
vanskligt att dröja med anskaffandet af dem. Derför, om denna
kammare tror sig om att kunna gå så långt som reservanterna
föreslagit, anser jag att den gör en utgift, som den för visso icke
skall ångra.

Ofverläggningen var härmed slutad. Efter det herr talmannen
gifvit propositioner i enlighet med de gjorda yrkandena, afslog kammaren
utskottets hemställan och biföll den af herr grefve Sparre
m. fl. vid punkten fogade reservationen.

Punkten 27.

Bifölls.

Punkten 28.

Till skarpskytteväsendet och skjutskicklighetens befrämjande
hade Kongl. Maj:t för år 1896 äskat ett extra anslag af 90,000 kronor,
med rätt för Kongl. Maj:t att få under följande år använda
hvad af anslaget kunde under året besparas.

Uti en inom Andra Kammaren af herr T. V. Forsell väckt
motion (n:o 119) hade yrkats, att Riksdagen måtte besluta att höja
extra anslaget till skarpskytteväsendet och skjutskicklighetens befrämjande
för år 1896 till 120,000 kronor.

Onsdagen den 13 Mars, e. ra.

N:o 17.

Under förevarande punkt hemstälde nu ntskottet:

»att, med afslag å herr Forsells motion, så vidt den skiljer sig
från Kongl. Maj:ts förevarande framställning, Riksdagen må till
.skarpskytteväsendet och skjutskicklighetens befrämjande för år
1896 anvisa ett extra anslag af 90,000 kronor, med rättighet för
Kongl. Maj:t att få under ett följande år använda hvad af anslaget
kan under året besparas.»

Efter uppläsandet häraf anförde:

''Herr Forsell: Herr grefve och talman, mina herrar! Jag har
tagit mig friheten att till denna Riksdag inlemna en motion, som
afser att höja anslaget till det frivilliga skytteväsendet från, såsom
Kongl. Maj:t föreslagit, 90,000 kronor till i20,000 kronor. Jag må
gerna erkänna, att vid nedskrifvandet af denna motion jag ingalunda
förbisåg det vanskliga i, att en enskild motionär begär högre
anslag än hvad Kongl. Maj:t ansett sig böra begära. Men jag är
lifligt öfvertygad om, att den frivilliga skytterörelsen, rätt ledd och
understödd från statsmagternas sida och med välvilja omfattad af
landets folk, skall kunna i väsentlig mån stärka landets försvarskrafter.

Går man tillbaka till början af 1860-talet, då den frivilliga
slcarpskytterörelsen först började, och vidare följer den till närvarande
stund, så skall man se, med hvilka stora svårigheter den
haft att kämpa. Den har kämpat mot fördomarnas magt och mot
störa ekonomiska bekymmer. Men detta oaktadt har den gått framåt
intill närvarande dag, och nu tagit en sådan utveckling, att den är
förtjent af statsmagternas synnerliga uppmuntran. I forna dagar
eller då skarpskyttecorpserna började inrättas, var man af den
åsigten, att det var endast yrkesarmén förbehållet att försvara fosterlandet,
och man ansåg det nästan vara ett ingrepp i dess rättigheter,
då de frivilliga skyttecorpserna visade sig i landet. Nyare
tiders erfarenhet har emellertid visat, att yrkesarmén icke förslår
att försvara fosterlandet, och derför måste man öfvergå till den.allmänna
värnpligten, och man har kommit till den åsigten, att i farans
stund måste hvar och en vapenför man taga vapen i hand för
att skydda sitt fosterland. Jag är öfvertygad om, att det var denna
uppfattning, som i högst väsentlig mån bidrog till antagandet af
värnpligtslagen.

Under dagens lopp hafva vi varit med om att bevilja anslag
till fjerde hufvudtiteln, och jag förbiser icke do stora uppoffringar,
som landet får göra för att kunna hålla denna hufvuatitel uppe.
Men, mina herrar, då vi göra dessa uppoffringar, så hemställer jag
till er, om det icke är skäl att på mera verksamt sätt taga vara
på hvad vi afse med dessa uppoffringar, nemligen våra värnpligtig^
krigsduglighet. Hvar och en, som sysselsatt sig med skjutning,
vet mycket väl, att eu nödtorftigt förvärfvad skicklighet häruti
går förlorad, om man icke är i tillfälle att öfva sig. Jag föreställer
mig, att det icke skulle löna sig för regeringen att komma
till Riksdagen med en framställning att på ett eller annat sätt få

Angående
anslag till
skarpskytteväsenclet
och
skjutskicklighetens
befrämjande.

(Forts.)

Njo 17.

Angående
anslag till
skarpsJcytteväsendet
och
skjutskicklighetens
befrämjande.

(Forts.)

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

ytterligare öfva de värnpligtige i vapnens bruk utöfver den tid
Riksdagen redan medgifvit. Huru skall det då vara möjligt att
tillvarataga ock uppdrifva skjutskickligketen, en nationalegendom,
som med stora uppoffringar af tid ock arbetskraft nedlagts kos de
värnpligtige? Yi vänner af det frivilliga skytteväsendet tro, att
det_ skulle kunna gå på frivilligketens väg, endast med den uppoffring
från statens sida, att de värnpligtige erkålla fri ammunition
ock fria vapen; ock det är i den tanken, som jag tagit mig friketeu
väcka förslag om ökadt anslag.

Under september månad var jag kär i Stockholm på ett möte,
der representanter för rikets samtliga skytteförbund voro församlade.
De voro från alla delar af landet, och man fick besked om, att öfverallt
ynglingarne äro mycket hågade för att fortsätta den öfning i
skjutning, till hvilken de få inhemta de första grunderna under de
DO dagarna. Men de flesta sakna medel härtill. De kafva icke gevär^
och ammunition, ock skyttegillena kunna i brist af medel ej
afhjelpa denna olägenhet.

Nu kan man fråga: är det verkligen allvar med den frivilliga
skarpskytterörelsen? Är det icke lek, ock äro icke de penningar,
som utgifvits för denna rörelse, bortkastade? Under de sist förflutna
dagarna kafva på herrarnes pulpeter blifvit utdelade två skrifter,
som äro utgrina af centralstyrelsen för Sveriges frivilliga skytteföreningar.
Den ena är cirkuläret n:o 1. Det redogör i tydliga,
drag för det sätt, hvarpå det frivilliga skytteväsendet numera är
ordnadt. Deraf framgår, att det numera icke är någon lek, utan
meningen är att bringa ordning ock reda i det frivilliga skytteväsendet
och att skaffa full valuta för statens penningar och uppoffringar
genom att bevara och föröka den skjutfärdigket de värnpligtige
under . de 90 dagarna få lära sig. Den andra berättelsen
tydliggör de frivilliga skarpskyttecorpsernas verksamhet under det
sist förflutna året. De af herrarne, som kafva intresse för denna
rörelse, hafva nog genomläst ifrågavarande berättelse och funnit,
att under förra året de frivilliga skarpskyttecorpserna ökats med
113 stycken. Samtliga frivilliga skytteföreningar uppgå till närmare
400, och de aktiva ledamöternas antal uppgår till omkring
25,000, af hvilka de flesta lära vara i värnpligtsåren. Men berättelsen
konstaterar också det sorgliga faktum, att i brist af medel
af desse värupligtige ynglingar icke kalfva antalet skjutit det antal
skott, som man anser nödvändigt för rätt till deltagande i förbundstäflingarna.
Ganska betecknande är också, att skytteverksamketen syne3
i landets nordligaste delar kafva tagit den största utsträckningen.
Vermland, Dalarne och Jemtland lysa i detta hänseende
långt öfver det öfriga landet; och det finnes blott eu provins, der
skytterörelsen ligger nere, ock det är Blekinge, men centralstyrelsen
hyser den förhoppningen, att man äfven i denua landsdel skall
kunna väcka intresse för denna fosterländska rörelse. Vidare upplyser
redogörelsen, att de frivilliga skyttarne under förra året skjutit
omkring 1,700,000 skott. Det är icke litet, som man i detta
hänseende lyckats åstadkomma, ock de som sysselsatt sig med skjutning
veta, hvad det betyder för skjutskicklighetens befrämjande.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

N:o 17.

Jag liar dock icke tagit till ordet för att på något sätt klandra
statsutskottet eller regeringen derför att de icke begärt större anslag.
Ty jag vet mycket väl, att de stora kraf, som ställas på
fjerde hufvudtiteln, i detta fall varit bestämmande, och jag vet,
att hos regeringen och hos utskottet ganska mycken välvilja och
sympati finnes för ökadt anslag, men att det varit sparsamhetsskäl,
som varit bestämmande. Och jag kan så mycket mindre klandra
detta, som jag sjelf i alla frågor om kraf på statens medel räknar
mig till sparsamhetsvännerna. Men då jag sagt detta, så vill jagdock
göra den framställningen till kammaren, om kammaren kan
anse det vara slöseri med statens medel att bevilja dessa 30,000
kronor, som jag begärt, då dermed afses att hos de värnpligtige
bevara den skjutduglighet, som man med dessa stora anslag under
fjerde hufvudtiteln söker bibringa dem.

Jag skall icke vidare tala i denna sak, sedan jag nu gifvit till
känna det varma intresse, vi vänner af den frivilliga skytteverksamheten
hysa för våra värnpligtiges fortsatta öfning i skjutning, öfvertygad
om att vårt arbete härför skall gagna fosterlandet, och vill
jag sluta med att å skytteföreningarnas vägnar anhålla, att herrarne
ville taga deras genom mig framförda önskan om ökadt anslag under
öfvervägande och icke vägra dem denna hjelp till nödtorftigt
bevarande af skickligheten, hvaraf de just nu äro i stort behof.

Herr grefve och talman, jag tager mig friheten att hos kammaren
i ödmjukhet anhålla om afslag å utskottets hemställan och
bifall till min motion.

Herr Elowson: Uppenbart torde vara, att skjutskickligheten
bidrager till att höja aTméns krigsduglighet. Lika obestridligt är
det, att de frivilliga skytteföreningarna medverkat till att inlära
och utveckla skjutkonsten hos en god del af de män, som i farans
stund under en eller annan form skola värna om landets sjelfständighet.
Under sådana förhållanden synes det mig vara allt
skäl, att Riksdagen behjertar den framställning, som här är gjord
angående en ökning i anslaget till skytteväsendet.

Af de handlingar, som föreligga framgår, att regeringen intager
en välvillig ställning till skarpskytteväsendet och de frivilliga
skytteöfningarna, men att regeringen af omtanke för att icke
begära allt för stora summor ansett sig icke böra lemna bifall till
den framställning, som hos densamma blifvit af centralstyrelsen för
Sveriges frivilliga skytteföreningar gjord angående aflåtande till
Riksdagen af preposition om förhöjdt anslag till skälskytte väsendets
och skjutskicklighetens befrämjande. Då jag emellertid anser
det vara synnerligen önskvärdt, att Riksdagens Andra Kammare
för sin del anvisar åt regeringen det belopp, som erfordras för att
denna skytterörelsc, som är liflig och verksam i landet, måtte bibehålla
sin lifaktighet och icke svalna, och då jag tror, att det finnes
stora skäl för, att kammaren bifaller motionen, så skall jag be
att få framställa ett formuleradt förslag till beslut. Jag hemställer
nemligen, det kammaren måtte besluta, »att, med bifall till herr
Uorsells motion, Riksdagen till skarpskyttoväsendets och skjut -

Angående
anslag till
skarpskytteväsendet
och
skjutskicklighetens
befrämjande.

(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

Angående
anslag till
skarpskytteväsendet
och
.skjutskicklighetens
befrämjande.

(Forts.)

skicklighetens befrämjande för år 1896 anvisar ett extra anslag af
120,000 kronor, med rättighet för Kongl. Maj:t att få under ett följande
år använda hvad af anslaget kan under året besparas».

Herr Pehrson i Törneryd: Det är ju icke angenämt att söka
försvara utskottets förslag beträffande anslagen å den fjerde hufvudtiteln,
då man finner att det alltid finnes så många och i vissa frågor
allt för många, som äro missbelåtna med utskottets åtgöranden.

Jag ber emellertid, att i detta fall få erinra derom, att det icke
är så länge sedan anslaget i frågan utgick med allenast 60,000 kronor
och, när nu detsamma böjts till 90,000 kronor, så synes det
mig, som om motionären i frågan, herr Forsell, jemte öfriga som
nitälska för det högre anslaget för ifrågavarande ändamål, skulle
kunna tills vidare finna sig nöjda. Utgifterna å denna bufvudtitel
äro, såsom vi alla veta, många och stora och man bör talas om
att sparsamhet derför bör iakttagas, men då det gäller att realisera
detta vackra tal, vill man icke spara å vare sig det ena eller det
andra anslaget.

Huru är det möjligt att under sådana förhållanden kunna begränsa
utgifterna? Mången får man böra säga, att det vore högst
önskligt att kunna mera begränsa dem än hvad som varit fallet
under dessa senare år, men då det gäller att söka åstadkomma något
resultat i den vägen, då vill man icke vara med.

Jag yrkar, herr vice talman, bifall till utskottets förslag.

Herr vice talmannen, som emellertid öfvertagit ledningen af
kammarens förhandlingar, lemnade härefter ordet till

Herr Forsell, som nu yttrade: Jag skall blott be att få återtaga
mitt yrkande och instämma i det som framstälts af herr
Elowson.

Herr Elis Nilson: Litet hvar af berrarne känna nog till

det intresse, som jag hyser för deri frivilliga skyttesaken. Den
djupa insats, som denna sak, rätt sedd och rätt handhafd, gör till
stärkande af vår försvarskraft är nemligen mycket stor.

Yi hafva nu visserligen fått den frivilliga skytterörelsen inom
Sverige oganiserad på ett för hela landet tillfredsställande sätt,
derigenom att den har kommit under en för hela rörelsen gemensam
ledning, så att numera alla skyttegillen i Sverige arbeta efter
samma plan och i samma anda, hvarjemte de — hvilket är egnadt
att göra arbetet än mer fruktbärande — vid sina öfningar tilllämpa
arméns målskjutningsreglemente. En armés skjutskicklighet
spelår för dess duglighet den största tänkbara rol. Denna skicklighet
är ganska svår att uppnå under den korta tid, som vapenöfningarne
pågå. Kan man då förhjelpa vår armé samt dess
rekryter och värnpligtige så långt, att dessa, innan de inträda i
värnpligtsåren eller blifva värfvade till rekryter vid stammen, förvärfvat
sig en viss grad af skjutskicklighet, skulle detta vara ett
plus för arméns skrigsduglighet. Den lilla summa, som fordras

Onsdagen den 13 Mars, e. ra. 27

för att åstadkomma detta resultat, den har hittills frikostigt beviljats
af Riksdagens båda Första och Andra kammare. Men i samma
mån som skytterörelsen vidgas ut och vinner terräng, behöfver
man naturligtvis äfven pengar och mera pengar för att ännu mer
kunna uppmuntra denna rörelse. Ty de penningar, som nu finnas
anslagna för ändamålet, äro otillräckliga, så att den frivilliga skytterörelsen
kräfver stora uppoffringar af skytten. Hittills har denne
ej kunnat komma i åtnjutande af högre anslag än 3 kronor för år.
Och för att få dessa 3 kronor skall han skjuta minst 60 skott per
år efter arméns målskjutningsreglemente. För att dessutom uppnå
en sådan högre skicklighet, att han kan deltaga i de täflingar, som
skyttegillena och skytteförbunden anordna, måste han af egen kassa
tillskjuta ganska betydande belopp, uppgående till 30 å 40 kronor
per man; och dock gäller detta belopp icke en mer än vanligt flitig
skytt, utan en medelgod sådan.

Vi borde taga i betraktande denna offervillighet, som finnes
hos svenska ynglingen för att försöka dana sig till en någorlunda
säker herre öfver sitt vapen, då ju denna säkerhet är armén till
stor nytta. Och vilja vi uppmuntra den, kunna vi göra det genom
den lilla anslagshöjning, som nu är i en enskild motion föreslagen.

Skyttesakens utveckling har gått mycket framåt, sedan den
blifvit reglerad och ledd i rätt rigtning, ty såsom herrarne finna i
den kongl. propositionen n:o 1 hade vi år 1893 blott 310 skyttegillen,
men år 1894 395. Och antalet medlemmar har stigit från
24,000, som det var år 1893, till 26,000. Resultatet är ännu gynsammare
för skyttesaken år 1894, derigenom att detta år inskrefvos
i de enskilda skytteförbunden 7,000 värnpligtige, deraf de flesta
från Skåne. Detta antal — noga räknadt 7,425 — tillhörande en
corps af nära 30,000 man, utgör nära y4 af den rekrytkontigent, som
tillföres armén.

Och alla dessa unge män äro skjutöfvade innan de inträda i
armén, och de ej blott äro detta, utan de fortsätta äfven, sedan
de lemnat armén, att på sina enskilda skyttebanor öfva sig, hvarigenom
de underhålla en färdighet, som de frivilligt förvärfvat sig.

Jag skall fatta mig kort, ehuru ännu mycket vore att säga om
denna sak, men litet hvar har nog från sina hemorter reda på
denna rörelses omfattande beskaffenhet och de lyckliga resultat,
som vunnits. Vi torde äfven litet hvar hafva märkt de lyckliga moraliska
verkningar, som blifvit en följd af skytterörelsen, nemligen
på så sätt, att de, som tillhöra en förening, tillbringa hela sin fritid
i denna i stället för att drifva gator och vägar ikring.

Jag har ej något yrkande att göra, utan har endast för kammaren
velat framhålla den betydelse, som. den frivilliga skyttesaken
har, och jag anhåller hos kammaren, att den, så vidt möjligt
är, uppmuntrar denna rörelse, så att den kan bära större frukter
för hvarje år.

I alla kända länder — t. ex. Schweiz, som i detta hänseende
är ett föredöme — firas skyttegillenas täflingar såsom stora nationella
högtider, och så är äfven förhållandet i Frankrike, Norge,
Danmark, ja, snart sagdt, öfver allt. Och äfven vi skulle kunna

N:o 17.

Angående
anslag till
skarpskytteväsendet
och
skjutskicklighetens
befrämjande.

(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

Angående
anslag till
skarp skytteväsendet
och
skjutskicklighetens
befrämjande.

(Forts.)

komma lika långt som dessa länder, blott genom att uppoffra en
summa penningar, som är en obetydlighet i jemförelse med de
summor, som behöfvas för vapenöfningarne på mötesplatserna.
Dessa sistnämnda utgifter blifva naturligtvis mycket större, ty staten
skall ju bekosta hvarje skott, som lossas, då deremot den frivillige
skytten uppoffrar 30 å 40 kronor af egen kassa, för att vidmagthålla
sin färdighet.

Helst skulle jag visserligen vilja yrka bifall till herr Forsells
motion, men då detta sannolikt ej skulle tjena något till, förenar
jag mig med herr Elowson i hans yrkande.

Herr Svensson från Carlskrona: Det är glädjande att höra

det ökade intresse för skyttesaken, som visat sig och som framgår
så varmt af den sista talarens anförande. Detta intresse gör att
man bör taga vara på denna rörelse och icke låta den förqväfvas
genom att icke understödja den tillräckligt.

Statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet har till
statsrådsprotokollet yttrat följande:

»Särskilt den utbildning af de värnpligtiges skjutskicklighet,
som utgjorde ett af de allra främsta målen för skytterörelsen i dess
nuvarande form, kunde icke annat än verka synnerligen godt, helst
äfven med de nuvarande förlängda vapenöfningarna för beväringen
tiden icke medgåfve att bibringa de värnpligtige all den undervisning
i denna den blifvande soldatens allra vigtigaste utbildningsgren,
som skulle vara önsklig».

Då nu vår krigsminister erkänner nyttan af denna rörelse,
så borde detta vara ett skäl att göra allt hvad vi kunna för att
skytterörelsen måtte få all den hjelp den behöfver.

Derför, herr talman, är det som jag, oaktadt jag måste gilla
och erkänna statsutskottets lofliga bemödanden att så mycket som
möjligt inskränka statsutgifterna, likväl tager mig friheten att yrka
bifall till herr Elowsons förslag.

Herr Alsterlund: Herr talman, mina herrar! För att vara

eu god soldat är det icke nog att ega förmåga att röra sig i sluten
och spridd ordning, utan man måste äfven vara skicklig skytt, och
deruppå ligger den största vigt. Det är gifvet att genom de förlängda
vapenöfningarna skjutskickligheten bland våra värnpligtige
blifvit större, men det förhåller sig också med denna skicklighet
lika som med hvilken annan kunskap som helst, nemligen så att,
om man icke årligen öfvar sig, så ligger man af sig. Genom
skytterörelsen får den svenska ungdomen tillfälle att årligen öfva
sig i skjutkonst, och deraf kommer den utomordentliga betydelse,
som skyttesaken eger för vårt försvar.

Nu har en ledamot af statsutskottet sagt, att förut hafva vi
endast haft 60,000 kronor, men nu hafva vi fått 90,000 kronor, och
ändå är detta icke nog. Ja, det är sant; men hvarför vi behöfva
mera, det beror derpå att skyttesaken går så starkt framåt. År
efter år bildas nya skytteförbund, och det är gifvet, att dessa förbund
kräfva ökade anslag från statens sida. Vi måste hjelpa de

N:o 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

ynglingar, som ingå i skytteförbunden, att erhålla ammunition, ty
gorå vi icke det, så är det säkert, att vi förqväfva skyttesaken
till stor skada för armén.

Se vi på förhållandena i Schweiz, Norge och Danmark, så
finna vi att skyttesaken i dessa länder gått raskt framåt, och att
vi stå långt efter i skjutskicklighet. Detta visade sig nogsamt vid
den stora skyttetäflingen i Norge, der norrmännen och danskarne
gingo långt före oss. Om vi med dessa exempel för ögonen vilja
göra n .got för saken, så tror jag icke, att det fins någon annan
utväg än att öka anslaget.

Jag ber, herr talman, att få förena mig i det yrkande, som
framstälts af herr Elowson.

Häruti instämde herrar Odhner och Petri.

Herr Pehrson i Törneryd: Herr vice talman! Då en talare,

sedan jag sist hade ordet, åberopat hvad chefen för landtförsvarsdepartementet
anfört till statsrådsprotokollet i denna punkt, så
skall jag be att få fortsätta att uppläsa statsrådets yttrande, der
den föregående talaren slutade. Statsrådet säger nemligen vidare:

»I denna liksom flera andra anslagsfrågor under denna hufvudtitel
måste departementschefen emellertid taga hänsyn till totalbeloppet
af de anslagskraf, som under nu förevarande statsregleringsperiod
kunde från landtförsvarets sida framställas; och då
frågan betraktades från denna synpunkt, funne han icke tillrådligt
att, hvad beträffade år 1896, för skarpskytteväsendet ifrågasätta
större anslagsbelopp, än som till enahanda ändamål beviljades för
nu pågående budgetår eller 90,000 kronor.»

Nu synes det mig egendomligt, om kammaren, då Kongl. Maj:t
icke har begärt mer än 90,000 kronor, skulle på enskild motionärs
förslag gå derutöfver. År denna fråga af den stora vigt och betydelse,
som i afton här framhållits af några talare och särskild!
af major Nilson, då vill jag till ett annat år rekommendera åt
dem och många andra, som kunna intressera sig för anslag i denna
fråga, att förena sig med sparsamhetsvännerna om att göra åtminstone
så mycket besparingar på andra anslag å fjerde hufvudtiteln,
som kunna svara emot den anslagsökning, som de anse
önskvärd för skytterörelsen. Jag tror, att den vägen är rigtigare
än att i hvarje fall endast yrka på och rösta för de högre anslagen.
Jag ber att ytterligare få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Sedan herr
Porsell numera återtagit sitt yrkande om bifall till motionen, återstode
allenast tvenne yrkanden, nemligen dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på bifall till det af herr Elowson under
öfverläggningen framstälda förslag. Herr vice talmannen gaf
propositioner å hvardera af dessa yrkanden; och fann den förra
propositionen vara besvarad mod öfvervägande ja. Votering blef
likväl begärd, i följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Angående
anslag till
skarpskytteväsendet
och
skjutskicklighetens
befrämjande.

(Forts.)

K:o 17.

Om upphörande
af
dm personlipa
sjukvårdsafgiften.

30 Onsdagen den 13 Mars, e. m.

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i tjuguåttonde
punkten af förevarande utlåtande n:o 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr Elorvson under
öfverläggningen framstälda förslag.

Omröstningen, i vanlig ordning företagen, visade 140 ja mot
42 nej; varande alltså utskottets hemställan af kammaren bifallen.

§ 2.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 41, angående riksgftldskontorets
förvaltning under den tid, som förflutit, sedan ansvarsfrihet
senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor.

Punkterna 1 och 2.

Lades till handlingarne.

Punkterna 3 och 4.

Bi föllos.

Punkterna 5—9.

Lades till handlingarne.

Punkten 10.

Bifölls.

§ 3.

Till kammarens afgörande förelåg vidare bevillningsutskottets
betänkande, n:o 7, i anledning af väckt motion om upphörande af
den personliga sjukvårdsafgiften.

I berörda inom Andra Kammaren väckta motion, n:o 26, hade
herr O. H. Ström hemstält, att Riksdagen måtte besluta, att den
personliga sjukvårdsafgiften skall upphöra från och med 1896; men
hemstälde utskottet att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Emot denna utskottets hemställan hade reservationer anmälts:

af herrar J. Johansson i Noraskog, friherre von Schwerin, biländer,
J. H. G. Fredholm, G. Jansson i Krakerud, S. M. Olsson

Onsdagen den 13 Mars, e. m. 31

i Sörnäs, Bakström och Bromée, hvilka hemstält, att motionen måtte
af Riksdagen bifallas; samt

af herr Swartling, som jemväl ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till motionen.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Ström: Som de vid bevillningsutskottets utlåtande fogade
reservationerna innehålla, allt som kan behöfva anföras till bemötande
af de skäl, som utskottet anfört för afslag å motionen, får
jag under åberopande af hvad som i reservationerna och i min
motion förekommer, endast yrka bifall till motionen.

Då frågan om mantalspenningarnas afskaffande för några dagar
sedan förekom i kammaren, yttrade herr Andersson i Nöbbelöf,
med hvilken herrar Wikstén och Wallmark instämde, att det var
att uppröra »en storm i ett vattenglas», då man gjorde ett sådant
väsen för att få mantalspenningarne afskaffade, men frågan om
afskaffande af de direkta personliga skatterna är ingalunda en obetydlig
fråga, då den gäller att öfva rättvisa emot de små i samhället.

Herr Zetterstrand: Då kammaren helt nyss har i ett annat
ärende, rörande sjukvård, af humanitära skäl fattat ett beslut, stridande
mot hvad samtliga utskottsmedlemmar från denna kammare
föreslagit, så gifver detta mig eu osökt anledning att hysa den förhoppning,
att. kammaren äfven i denna sjukvårdsfråga skall fatta
ett af humanitetens fordringar förestafvadt beslut, och detta så
mycket hellre som det skulle öfverensstämma med hvad kammarens
utskottsledamöter nästan enhälligt föreslagit.

Jag tager mig derför friheten yrka bifall till herr Ströms
motion.

Häruti instämde herrar Eriksson i Elgered, John Olsson, Höjer,
Mankell och Zotterman.

Herr Högstedt yttrade: Äfven jag anser mig böra lägga mitt
ringaord i vågskålen till förmån för den reservation, som vid denna
fråga är afgifven af herr Johan Johansson i Noraskog m. fl.

Under tulldebatten i kammaren uttalades, a.it samhörighetskänslan
bör förena alla. Och i utskottets utlåtande står det ju, att de
personliga skatterna — och således äfven den personliga sjukvårdsafgiften
— hafva eu särskild betydelse, derför att de stärka känslan
af samhörighet. Ja, här, mine herrar, föreligger en fråga, som alldeles
särskild! bör taga samhörighetskänslan i anspråk och mana
oss till medlidande särskild! med den samhällsklass, som framför
alla känner denna afgift hvila tungt på sina skuldror; och till omsorg
om, att vi af donna anledning befria denna klass från den
ifrågavarande personliga sjukvårdsafgiften.

I samma utskotts utlåtande står det äfven, »att den personliga
skatten är faststäld att utgå för ett ändamål, hvars tillgodoseende

Kso 17.

Om upphörande
af
den personliga
sjukvårdsafgiften.

(Forte.)

K:o 17.

Om upphörande
af
den personliga
sjukvårdsafqiften.

(Forts.)

32 Onsdagen den 13 Mars, e. m.

måste ligga alla samhällsmedlemmar, ej minst de obemedlade, lika
om lyertat, nemligen den allmänna sjukvården».

Och dermed har utskottet naturligtvis velat säga, att särskildt
de obemedlade äro hemsökta af sjukdom. Ja, det är, tyvärr, sant,
att de mindre bemedlade i allmänhet äro mest hemsökta, af sjukdom.
Alla, som träffas af sjukdom, äro att beklaga, men i synnerhet
är det beklagansvärdt, när sjukdomen gästar ett fattigt hem.
Ty på samma gång sjukdomen träder in öfver tröskeln till ett sådant
hem, tränger sig äfven fattigdomen derin, emedan den obemedlade
vanligen blott eger hvad han förtjenar för dagen.

Detta må väl särskildt vara ett talande skäl för att bifalla
herr Ströms motion och afskaffa nämnda sjukvårdsafgift.

Jag anhåller derför att få yrka bifall till herr Ströms motion.

Herr Bokström: Tillsammans med sju ledamöter från denna
kammare har jag inom bevillningsutskottet reserverat mig mot utskottets
beslut att afstyrka den föreliggande motionen, och jag anhåller
nu att få fästa kammarens uppmärksamhet på innebörden af
denna vår reservation.

Vid alla tillfällen under det sista decenniet, då frågan om de
personliga skatternas afskaffande varit föremål för Riksdagens pröfning,
har det städse påpekats, att skatteregleringskomitén företett
vissa skäl för några af de personliga skatternas bibehållande samt
att dessa komiténs skäl blifvit af 1883 års Riksdag godkända. Man
har derjemte tillagt, att sedan den tiden har icke något inträffat,
som kunnat förringa giltigheten af de af skatteregleringskomitén
förebragta skälen. Detta senare påstående är emellertid efter mitt
förmenande något obetänkt, och jag skall derför försöka påvisa, att
dessa skäl numera icke kunna anses hållbara.

Vid 1885 års riksdag inträffade nemligen en af dessa omständigheter,
som äro egnade att förringa betydelsen af de nämnda
skälen. Riksdagen företog sig då att införa en ny fördelning af
bränvinsförsäljningsafgiften. Det bestämdes nemligen, att af dessa
afgifter, som inflöto i kommuner, som ingå i landsting, skulle dessa
senare få 2/10, i stället för Vio. som förut vant .stadgadt. Landstingen
blefve derigenom mer oberoende af de bidrag till sjukvården,
som de haft och hafva i sjukvårdsafgifter. Och, såsom reservanterna
påpekat, är att märka, att dessa bränvinsmedel torde i
hufvudsaklig mån inflyta från de mindre och minst bemedlade
samhällsklasserna, som äro intresserade i sjukvården och hvilka
sålunda i denna form till landstingen lemna ganska afsevärda
skattebelopp.

År 1881, då skatteregleringskomitén afgaf sitt betänkande, utgjorde
dessa till landstinget inflytande afgifter 036,600 kronor,
rnen år 1893 utgjorde samma afgifter 1,103,994 kronor.

Vid samma 1885 års riksdag inträffade en annan omständighet,
som äfven är egnad att sättas i samband med denna fråga. Det
bestämdes nemligen då en afskrifning af 30 procent af grundskatterna,
tillika med lindringar till motsvarande belopp i rustnings- och
roteringsbördan; och som grundskatterna jemte rust- och rotehållet

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

N:o 17.

äro uppskattade till en kostnad af omkring 10 millioner kronor, skedde Om uppbär
en skattelindring till förmån för skattejordens egare af om- hörande af
kring 3 millioner kronor. ''TITT

När vid den urtima riksdagen afskrifning af de återstående ''vårds70
procenten af grundskatterna beslöts i sammanhang med mot- afgiften.
svarande lindringar åt rust- och rotehållare, så bestämdes tillika, (Pörte.)
att ersättningen för de afskrida grundskatterna och anslaget till
lindringarne skulle tagas icke medels indirekta och konsumtionsskatter,
utan genom direkta och förmögenhetsskatter.

Någon dylik bestämmelse förekom ej vid 1885 års riksdag;
och det har sålunda ej kunnat hjelpas att den eftergift som sistnämnde
år skedde i de direkta skatterna, orsakat utveckling af de
indirekta och konsumtionsskatterna. Det visar sig äfven icke så
synnerligen lång tid derefter, att en skatteförhöjning icke kunde
undvikas, och vid 1888 års riksdag motiverades en förhöjning af
bränvinstillverkningsafgiften af regeringen med bebofvet af nya
skatter. En höjning i denna indirekta skatt från 40 till 50 öre
per liter, d. v. s. med 25 procent af tillverkningsafgiftens belopp,
blef äfven af nämnda Riksdag beslutad. Man är nu visserligen i
allmänhet ej vidare böjd för att visa miskund med bränvinskonsumenten,
om han, för tillfredsställande af sitt njutningsbegär för
spritdrycken får betala något mera. Men det förhåller sig härvidlag
i många fall så, att en sådan skatteförhöjning motsvaras af
umbäranden och försakelser, som bränvinskonsumentens familj
måste underkasta sig, och derför torde denna förhöjning af den indirekta
beskattningen så mycket mindre böra här lemnas utom
räkningen.

Märkligare är dock 1888 års riksdag i ett annat hänseende,
som äfven måste sättas i samband med frågan om de personliga
afgifternas vara eller icke-vara. Vid denna riksdag infördes nemligen
i vårt skattesystem, såsom kändt är, dessa lifsmedelstullar,
hvilka — såsom en talare på dalabänken för några dagar sedan
uttryckte sig — »falla med hela sin tyngd på den fattige, blifva en
obetydlighet för de välbergade, men för så många rika förvandlas
till stora skänker».

Hvad betydelse denna åtgärd haft för statsverket, framgår
deraf, att enligt de officiella statistiska uppgifterna under perioden
1888—94 genom dessa lifsmedelstullar ett belopp af 38 millioner
kronor influtit i statskassan. Jag skall ej försöka att inlåta mig
på någon utredning af, huru mänga tiotal millioner som under
samma tid influtit från de inhemska konsumenterna till de inhemska
producenterna genom den förhöjning i spanmåls- och lifsmedelsprisen,
som varit en följd af tullbeskattningen.

Mot borttagande af de personliga skatterna har vid flera tillfällen
erinrats, att det är alldeles nödvändigt att i ett ordnadt
skattesystem finnas flera olika slag af skatter, så att allas skatteförmäga
må kunna tagas i anspråk för de gemensamma behofvens
fyllande, och denna erinran saknar nog icke sitt berättigande.

Det kan ej heller nekas, att de personliga skatterna, som följa
regeln, att många bäckar små göra en stor å, i det hänseendet

Andra Kammarens hrot. 1895. N:o 17.

N:o 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

Om upphörande
af
den personliga
sjukvårdsafqiften.

(Forts.)

varit synnerligen effektiva. Sedan tullbeskattningen på lifvets
oundgängligaste förnödenhetsartiklar blifvit uppfunnen, torde likväl
farhågan, att någon obehörigt undslipper att förmedelst skatter
bidraga till de gemensamma behofvens fyllande kunna anses vara
alldeles onödig. Äfven om icke alla efter hufvudtalet kunna utgöra
dessa skatter, måste de dock alltid af någon betalas: erläggas
de ej af den skattskyldige, så måste de utgöras af familjeförsörjaren
eller den offentliga och enskilda fattigvården. Men om så
är förhållandet, torde de personliga skatterna hafva förlorat allt berättigande;
och en uttaxering af den personliga skatten jemte sådana
skatter blir dä helt enkelt eu dubbel beskattning, så mycket orimligare
som den tillkomna lifsmedelsheskattningen är en mångdubbling
af den personliga.

Äfven vid 1892 års urtima riksdag inträffade en omständighet,
hvilken jag vågar sätta i samband med den väckta frågan om någon
lindring i den personliga beskattningen. Vid nämnda riksdag
antogs en ny härordning, som hade till påföljd väsentligt ökade
anspråk på beväringens tjenstgöringsskyldigliet. Öfningsdagarnas
antal, som vid 1885 års riksdag samtidigt med den då beslutade
afskrifningen af 30 procent af grundskatte- och indelningsverksbördan
ökats från 30 till 42 dagar, blef nu bestämd till 90 och
antalet årsklasser i beväringen till 12 i stället för förutvarande 6.
Om nu äfven den frikostigt tillskurna dagaflöningen kan betraktas
såsom en ersättning för beväringens uppoffringar under öfningsdagarne,
kan dock denna dagaflöning rimligtvis icke utgöra någon
ersättning jemväl för den förlängda tjenstepligt, som blifvit en
följd af åldersklassernas ökning. Genom dessa ökade årsklasser
har krigsstyrelsen blifvit satt i tillfälle att begränsa storleken af
den stående truppen, och helt säkert har den sålunda gjorda begränsningen
åstadkommit en på millioner gående besparing i kostnaderna
för härordningen.

Det förefaller mig då ej obilligt, att man — då en så kraftig
utveckling af de personliga förpligtelserna med hänsyn till värnpligten
egt rum så väl år 1885 som synnerligen år 1892 — beviljar
något vederlag genom att efterskänka åtminstone någon af
de personliga skatterna.

Om 1888 års riksdag var ur skattesynpunkt märklig derigenom,
att lifsmedelstullarne då infördes, blir 1895 års riksdag icke mindre
märklig genom den starka utveckling, hvaraf dessa lifsmedelstullar
redan nu visade sig mägtiga, och äfven deri torde man
hafva ett stöd för den mening, som vill att man skall se till, om
icke mot de ökade bördor, som i följd häraf blifvit pålagda, några
lättnader kunna på andra håll beredas.

Alla dessa upprepade stegringar, såväl i den personliga tj.enstepligten
som äfven i de indirekta skatterna, hafva hos mig och
mina medreservanter stadgat den öfvertygelsen, att det är denna
Riksdags pligt att söka åstadkomma en lindring i de personliga
skatterna, der sådant lämpligen kan ske. Det hade visserligen
varit önskvärdt, att det kunnat ske beträffande mantalsp.enningarne,
men då Riksdagen afslagit den derom gjorda framställningen, vågar

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

>’:o 17.

jag hoppas, att lindring sker åtminstone beträffande den personliga
sjukvårdsafgiften.

Man kan nu möjligen invända, att Riksdagen icke underlåtit
att tillgodose de små skattskyldiges behof af lindringar, ty Riksdagen
har ju dels ökat det s. k. existensminimum vid beräkning
af bevillning för inkomst och dels undantagit från tilläggsbevillning
dem, som hafva under 800 kronors inkomst per år, och detta
är ju alltid något att tacka för. Men jag ber att få fästa uppmärksamheten
derpå, att den grupp af skattskyldige, som utgöra
de personliga skatterna, är mycket stor. Reservanterna hafva också
i reservationen erinrat, att denna grupp utgöres af mer än 2,000,000
skattskyldige, medan de, som utgöra bevillning för inkomst, uppgå
till endast omkring 300,000 personer. Denna grupp är alltså mycket
liten mot den förstnämnda. Det är också endast de skattskyldige,
hvilka äro upptagna till mindre belopp, som varit föremål
för de lindringar, som af Riksdagen beviljats. Det stora flertalet
i denna grupp bar sålunda, åtminstone så vidt jag vet, icke kommit
i åtnjutande af någon lindring alls.

På dessa skäl och då jag anser, att det vore klokt af Riksdagen
att minska de personliga skatterna genom upphäfvande af
den personliga sjukvårdsafgiften, hvarför, såsom jag redan antydt,
väg blifvit banad derigenom, att landstingen fått ökade inkomster
af bränvinsförsäljningsmedlen, anhåller jag att få yrka bifall till
herr Ströms motion.

Herr Anderson i Tenbult: I motsats till de föregående
talarne skall jag tillåta mig att yrka bifall till utskottets förslag.
Jag gör det, derför att jag icke hört någon klaga öfver den afgift,
hvarom nu är fråga. I den ort, jag tillhör, och säkerligen inom de
flesta kommuner i vårt land få de mindre bemedlade och de fattige
icke blott den personliga sjukvårdsafgiften, utan äfven mantalspenningarne
afskrida. Men skulle denna sjukvårdsafgift borttagas,
tager jag för gifvet, att legosängsafgifterna komma att förhöjas,
och detta skulle säkerligen icke vara förenadt med någon
fördel för de mindre bemedlade.

Jag yrkar, såsom sagdt, på grund häraf bifall till utskottets
förslag.

Herr Hammarström: Då bevillningsutskottets majoritet af styra

borttagande af den personliga sjukvårdsafgiften, skall jag
be att få säga några ord.

De personliga skatterna äro qvarlefvor från en försvunnen tid.
På den tid, då dessa skatter tillkommo, voro förhållandena helt
annorlunda än de nu äro. Om man forskar i häfderna, stöter man
på de mest vidunderliga skatteföremål, som fordom anlitades, och
detta af det enkla skälet, att det fordom var ganska svårt att uppleta
lämpliga skatteobjekt. Vår industri och våra näringar hefunno
sig fordom i ett helt annat läge än nu, och de personliga
skatterna äro i följd af sin ålder att anse såsom sådana, hvilka
vunnit häfd. Derför hafva de ingått i det allmänna folkmedve -

Om upphörande
af
den personliga
sjukvårdsafgiften.

(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

Om tipp- tandet, och derför har icke heller någon allmän klagan öfver dem
hörande af försports, såsom utskottet säger. Det är med de personliga skatta
a* slak-1" terna som det var med grundskatterna, hvilka också äro af åldrigt
''vårds- datum; men man har nu blifvit af med dem, och detta anser jag

afgiften. vara bra, ty de utgjorde en orättvis skatteform. Jag kan derför

(Forts.) i0ke inse, hvarför man skulle hafva qvar de personliga skatterna,
hvilka ju äro en ren bagatell mot de skatter, man förut tagit bort.

Att icke utskottets majoritet hört någon allmän klagan öfver
den personliga sjukvårdsafgiften, visar för öfrigt, att denna majoritet
icke har något synnerligt fint öra för dylika protester, ty emot en
annan skatteform, nemligen tullbevillningen, synnerligast tullen på
lifsmedel, hafva ganska ofta skarpa protester afgifvits från olika
delar af vårt land, men ändå har utskottets majoritet icke fäst
något afseende dervid. Jag vill i detta hänseende hänvisa till
reservanternas motivering, som är ganska upplysande.

En reservant, herr Swartling, har visserligen icke kunnat instämma
med de öfriga reservanterne i deras motivering, men han
har dock, glädjande nog, kommit till samma slutsats som desse.
För min del sluter jag mig till desse reservanter och yrkar alltså
bifall till deras hemställan och följaktligen afslag å utskottets
förslag.

Herr Persson i Stallerhult: Då kammaren helt nyligen be sluta

att bibehålla mantalspengarne, antager jag, att kammaren
äfven låter den personliga sjukvårdsafgiften fortfarande utgå. Mantalspenningarne
ingå, såsom bekant är, till statsverket, men sjukvårdsafgiften
ingår till vederbörande landsting för att sedan användas
i och för sjukvården inom hvarje län eller sjukvårdsdistrikt.
Ser man efter, huru dessa penningar användas, skall man finna,
att icke någon befogad anmärkning deremot kan göras. De användas
nemligen endast för ett så allmännyttigt ändamål, att man
har all anledning att glädja sig deröfver. Ser jag särskildt på
förhållandet inom det län, jag tillhör, så vet jag, att man der tillgodoser
den allmänna sjukvården på ett tillfredsställande sätt. Yi
hafva under de senare åren byggt upp tre stora lasarett för en
kostnad af omkring 800,000 kronor och vid dessa är den sjuke i
tillfälle att få ordentlig vård. Om nu dessa lasarett skulle beröfvas
den inkomst, de hafva af sjukvårdsafgifterna, måste de anlita
något annat sätt för att bereda sig inkomster, och då torde de
först och främst höja legosängsafgifterna, hvilket icke torde vara
lämpligt för de mindre bemedlade. Utgifterna per dag och individ
uppgå nemligen till omkring 2 kronor 50 öre, men af den sjuke
uppbäres endast 60 öre per dag. Detta är sålunda en ganska väsentlig
skilnad. Om man nu af de personer, som äTO i tillfälle
att betala, uppbär denna lilla personliga sjukvårdsafgift samt mantalspenningar,
kan detta väl icke påstås vara någon hård beskattning.
Det förefaller mig dessutom underligt, att man kan vilja
borttaga en afgift, som användes på ett så godt sätt som. denna
sjukvårdsafgift. Af utskottets betänkande framgår för öfrigt, att
utgifterna för helso- och sjukvården i riket på fem år ökats från

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

N:o 17.

1V2 million år 1888 till 21/. million kronor år 1892. Deraf synes,
att man gått framåt med stora steg till beredande af en allt
ändamålsenligare sjukvård. Hvilka är det då som hufvudsakligen
hafva nytta häraf? Jo, just de fattiga och mindre bemedlade.
Men för de fattiga betalar kommunen legosöngsafgiften, och de
mindre bemedlade behöfva endast betala det lilla belopp, som jag
nyss nämnde. Skulle nu landstingen icke vidare få denna personliga
sjukvårdsafgift, måste höjning vidtagas på andra håll, t. ex.
i legosängsafgiften, och detta kommer just att drabba de mindre
bemedlade, som sjelfve skola betala sjukvården, allra hårdast.

Jag vill sålunda förmoda, att kammaren icke skall bifalla reservanternes
förslag, utan låta vederbörande lasarettsdirektioner
behålla denna afgift för att fortfarande kunna utöfva den välsignelsebringande
verksamhet, som de hittills utöfvat.

Herr Zetterstrand vädjade till kammaren och åberopade såsom
skäl för afskaffande af den personliga sjukvårdsafgiften det beslut
som kammaren nyss fattat, då den beviljade anslag till flyttande
sjukhus för armén. Jag vill tvärtom begagna detta beslut såsom
motiv för att bibehålla denna sjukvårdsafgift, ty har man lemnat
anslag för sjukvården i fält, så bör man äfven låta vederbörande
behålla denna lilla afgift, så att de må kunna på ett fullt tillfredsställande
sätt utöfva sjukvården i fredstid.

Beröfvar man lasarettsdirektionen denna inkomst, så är jag
rädd för att sjukvården kommer att sitta emellan, och det skulle
vara bedröfligt, om kammaren fattade ett beslut, som hade en sådan
påföljd.

Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

Herr Månsson: Jag har i utskottet icke kunnat annat än

vara med om att afstyrka den motion, som här är i fråga. Jag
har nemligen gått ut derifrån, att de personliga afgifter, som nu
är qvar, egentligen ha så liten och ringa betydelse, att jag icke
tror att, med de arbetspris, som nu finnas, de kunna sägas hvila
synnerligen tungt på de personer, som skola betala dem. Men jag
vill fästa uppmärksamheten derpå, att under den senaste tiden —
sedan år 1883 — har borttagits den personliga skyddsafgiften.
Vidare har borttagits den personliga fattigvårdsafgiften. Vidare
är, genom de senast skedda prestlöneregleringarne, afskaffad den
så kallade dagsverksskyldigheten, som efter mitt förmenande var
något vida värre, än hvad som nu går ut som personligt bidrag.
Denna skyldighet utgick med två dagsverken för karl och ett dagsverke
för qvinna. Och ett enda sådant karldagsverko motsvarade
hvad de nu betala i personlig sjukvårdsafgift. Då kan man väl
tänka sig, hvilken skilnad det blifvit under senare tider i detta
hänseende.

Det är icke längre sedan än år 1873, som det beslöts att åsätta
den personliga sjukvårdsafgiften. Men vi må väl medgifva, att då
hade vi en helt annan dyr tid än nu. Det är väl icke obekant,
att just under de åren framkommo framställningar här om dyrtidstillägg
för alla rikets tjensteman, till följd af de dyra tider som

Om upphörande
af
den personliga
sjukvårdsafgiften.

(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

Om upp- då rådde. Lefnadsomkostnaderna för närvarande tåla derför ingen
hörande af jemförelse med de dyra tider, som då voro rådande. Emellertid
liqasjuk-" säges detta oaktadt af reservanterne, att antagandet af de högre
''vårds- tullsatserna m. m. skulle vara ett tillräckligt skäl att taga bort de

afgiften. personella afgifterna. Men, mina herrar, vi hafva ännu icke sett

(Forts.) dessa tullar verka i den rigtning, att de medfört ett dyrare pris på
lifsförnödenheterna; och så länge vi hafva de ytterst låga spanmålspris,
som nu gälla, så tror jag icke att man kan frambära
detta som skäl. Ty sjelfva tullarna i och för sig kunna ju icke
anföras som skäl, såvida de icke verka i den rigtningen att lifsmedlen
blifva ofantligt dyra.

Vidare uttalas i utskottets betänkande, och det har också hlifvit
sagdt här i kammaren ifrån ett par håll, något om klagan öfver
sjukvårdsafgift och en förklaring öfver anledningen att det icke
försports någon klagan i detta hänseende. — Jag skall återigen
be att få säga, till den kraft och verkan det kan hafva, att jag
aldrig hört någon person klaga öfver sina personliga afgifter.
Emellertid taga reservanterna på sidan 6 för alldeles »sjelfkärt»,
att det skall klagas. Men om en sådan klagan icke finnes och
aldrig har funnits, så vet jag icke, hvar man får den ifrån.

Det har ifrån reservanternas sida gjorts åtskilliga betraktelser
rörande förhållandena i bevillningsafseende. Men jag ber att få
fästa uppmärksamheten derå, att de mindre bemedlade, de som
hafva under 800 kronors inkomst, äro fria från att betala ett enda
öre till den så kallade tilläggsbevillningen. Alltså tages äfven i
detta afseende hänsyn till dem.

Jag ber slutligen att få säga att, om man skulle slå in på
den bogen att taga bort de personliga afgifterna, man väl kan
frukta, att det stora intresse för sjukvården, som landstingen visat,
skall slappas och de stora offer, som landstingen för den saken
bringat, skola upphöra. Mina herrar! För Malmöhus läns landsting
uppgå kostnaderna för sjukvården nu till omkring 160,000
kronor. Deraf uttaxeras i Malmöhus län ungefärligen 103,000 kronor,
hvilket belopp utgår efter 23 öre per bevillningskrona. Det
är således icke så liten utgift i detta fall.

Dessutom vill jag erinra derom, att här gäller precist samma
förhållande, som i fråga om mantalspenningarne, nemligen så, att
från den personliga sjukvårdsafgiftens erläggande befrias först och
främst alla sådana, som äro fattiga. Dertill kommer, att husbönderna
betala för allt det folk, som är i deras tjenst, och i inånga
andra fall är det äfven husbönderna, hvilka äro de, som i hufvudsak
betala denna sjukvårdsafgift. Men, mina herrar, det kan väl
icke vara meningen, att en välbergad familj, som består af man
och hustru men inga barn, icke skall betala annan afgift, än det
lilla belopp, som utgår som mantalspenningar, och vara befriad
från allt annat. Kan detta vara rimligt, då det kan sitta en annan
familj på ett fattigt och eländigt hemman, hvilken familj får deltaga
i alla slags skatter. Jemför man närmare dessa båda, och om
man varit i tillfälle att i verkligheten se sådana fall, så må jag
säga att det skulle vara ytterst orättvist, om skattebefrielse för

Onsdagen den 13 Mars, e. in.

N:o 17.

den välbergade skulle ske, medan den andre i sin fattigdom får Om uppfullgöra
alla sina skatteförpligtelser. Och jag kan försäkra att
desse, hvilkas nästan enda skatt nu är denna sjukvårdsafgift, ^ga%ukskulle
blifva sjelfva mycket förvånade, om de på det sättet be- värdsfriades.
afgiften.

Om man skulle slå in på den andra vägen och höja lego- (Forts.)
sängsafgiften, tron I då, mine herrar, att det skulle blifva bättre?

Jag tror det icke; det är min upprigtiga mening. Jag tror derför
att det är bäst att låta det gå i de gamla spåren. Ty man bör
komma i håg att det är icke allenast dessa lasarett och sjukhus,
som härvidlag beröras. Nej, förslaget kommer uog också att indirekt
öfva inflytande äfven på döfstummeanstalter och idiotanstalter,
för hvilka vi hittills gjort allt hvad vi kunnat.

Det torde derför icke vara skäl att gå med motionären om ett
förslag, som hvarken är i sjukvårdens eller i de smås intresse.

Tvärtom anhåller jag, herr talman, just i de smås eget intresse
om bifall till utskottets hemställan.

Herr Peterson i Hasselstad instämde häruti.

Herr Näslund: Jag har begärt ordet hufvudsakligen för att
få gifva till känna, att icke heller jag kan dela reservanternas
mening om borttagandet af den personliga sjukvårdsafgiften.

Reservanterna hafva bland andra skäl för sjukvårdsafgiftens
borttagande framhållit de fördelar som kommit jordbrukarne till
del genom grundskatteafskrifningen, och det lärer väl ingen bestrida,
att vissa klasser af jordegare fått eftergifter. Men denna
afskrifning kom visst icke alla jordegare till godo. Det var måhända
icke halfva antalet jordegare, som fick nytta af den saken.

Reservanterna hafva äfven omnämnt de rikliga bränvinsmedel,
som landstingen kunna förfoga öfver, och som sjukvårdsdistrikten
hafva att röra sig med. Ja, det kan vara möjligt att inom sådana
sjukvårdsdistrikt, der många och stora städer äro belägna, detta
kan vara förhållandet. Men inom de län, der det finnes få och
endast mindre städer, der har man visst icke så stora summor att
använda i och för sjukvården.

Som tiden redan är långt framskriden, vill jag icke längre
taga kammarens uppmärksamhet i anspråk.

Jag anhåller om bifall till utskottets hemställan.

Herr Johansson i Noraskog: Då en ärad talare på

skåraborgsbänken som motiv för denna sjukvårdsafgifts bibehållande
anförde, att man icke kunde uppställa någon befogad anmärkning
mot det sätt, hvarå dessa medel blifvit använda, och
såsom exempel derpå i samma ögonblick anförde, att man inom
det län, han tillhör, uppbyggt tre lasarett, för hvilka byggnadskostnaden
uppgått till icke mindre än en million kronor, så undrar
jag ändå, om icke just i detta förhållande ligger en befogad anledning
till anmärkning mot det sätt, hvarpå sjukvårdsafgiften der
blifvit använd. Den kungörelse, som gifver landstingen rätt att

N:o 17.

Om upphörande
af
den personliga
tsjukvärdsafgiften.

(Torts.)

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

uttaga den personliga sjukvårdsafgiften, stadgar uttryckligen, att
denna afgift skall användas företrädesvis till kostnadsfri vård af
veneriske sjuke och till veneriska sjukdomars hämmande. Den
gifver icke på något sätt hvarken rätt eller stöd till att använda
dessa medel för uppförande af vare sig lasarett eller sjukhus eller
något annat i den vägen.

Jag skall med ett exempel från Örehro län ytterligare belysa
frågan och visa huru landstinget har i denna sak förfarit der.
Under de 30 år, som landstingsförordningen varit gällande, har i
detta län ingen landstingsskatt upptagits. Icke dess mindre har
tinget haft tillräckliga medel att röra sig med, nemligen bränvinsmedlen.
Men med afseende på sjukvårdsafgiften har man, med
öppen blick för att denna afgift icke behöfdes för sitt ursprungliga
och laghestämda ändamål, helt enkelt utdebiterat afgiften till fullt
belopp, 50 öre för man och 25 öre för qvinna. Det har fått gå
på det sättet under många år för att samla medel, och så har man med
dessa medel uppfört ett nytt lasarett på några hundra tusen kronor.
Men jag tror för min del icke, att det är rätt att på dylikt sätt
använda sjukvårdsafgiften. Detta har varit den ena synpunkten,
hvarför jag icke kunnat vara med om att längre bibehålla densamma.
Jag tillstyrkte likväl icke i utskottet, att afgiften skulle
alldeles borttagas med detsamma, utan jag föreslog att den borde
sättas ned till ett mindre belopp, exempelvis 30 öre för man och
15 öre för qvinna. Men det förslaget rönte icke tillräckliga sympatier,
och derför ansåg jag det icke vara värdt att vidare hålla
på det förslaget, utan förenade mig med de öfriga om yrkandet på
hela afgiftens borttagande.

Vidare invändes, att man icke hört någon klagan öfver att.
denna afgift förefölle tryckande. Jag kan på sätt och vis medgifva
detta. Men det finnes något annat, som starkare bör framhålla
detta tryck än alla klagomål, nemligen de stora rester, som
årligen måste afskrifvas alla personliga utskylder. Det är visserligen
sant, att man på samma sätt som i fråga om mantalspenningarne
befriar medellösa från sjukvårdsafgiftens erläggande. Men
det är ett stort antal af våra skattskyldige, som icke anses böra
befrias från vare sig det ena eller det andra, utan debiteras för
dessa afgifter; och om det funnes en lika fullständig statistik på
dem, som sålunda debiterats för den ena eller andra afgiften, men
som icke betalt desamma, som på antalet utfärdade debetsedlar, så
tror jag att siffrorna dervidlag skulle föra ett så vältaligt språk,
att man derutaf finge anledning att åtminstone mildra skattebördan
i sådant hänseende.

Jag tror mig med detta hafva visat, att saken är så pass vigtig,
att det kan förtjena tagas i öfvervägande, om icke reservanternas
hemställan i detta fall är väl befogad. Jag anhåller derför om
bifall till densamma.

Herr Fredholm från Stockholm: Herr talman! Då kam maren

för någon tid sedan afslog förslaget om borttagande af mantalspenningarne
och då flera talare nu ha uppträdt för bibehållande

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

]*:o 17.

af sjukvårdsafgiften, synes det mig vara fara för, att kammaren
icke vill bifalla hvad reservanterna föreslagit. Men då jag deltagit
i reservationen, skall jag, äfven om det icke kan leda till
något resultat, anhålla att få bemöta ett par yttranden, som här
hlifvit fälda.

En talare sade, att han tyckte det vara »förunderligt», att man
ville borttaga en så liten afgift. Hvad nu först det beträffar, att
afgiften är liten, så vill jag påpeka, att liten och stor äro relativa
begrepp. De personliga afgifterna, som för man och hustru uppgå
sammanlagdt till mellan 2 och 3 kronor, betraktas naturligtvis nog
af denna Kammares ledamöter som en obetydlighet. Men de utgöra
dock öfver */2 procent af inkomsten för den, som har en inkomst
af 400 kronor om året. Då man nu så mycket klagar öfver
den direkta bevillningen, som ju utgår med 1 procent af inkomsten,
torde de, som föra sådan klagan, icke med skäl kunna säga, att
dessa personliga afgifter äro så små och obetydliga, som man vill
göra dem till, nota bene för dem, som ha små och obetydliga inkomster.

Men äfven om denna afgift skulle vara liten, är det väl icke
»förunderligt», om man vill taga bort en skatt, som är af den beskaffenhet,
att den fattige får betala precis lika mycket som den
rike. Den enda rigtiga och, som jag tror, af alla erkända princip
för uttagande af skatter, är den, att dessa böra uttagas i förhållande
till den beskattades förmåga att bära skatten. Deremot synes
mig — när man nu vill bibehålla denna qvarlefva från uråldriga
tider, då man saknade en klar uppfattning af beskattningens
natur och väsen — ett sådant tillvägagående i sanning vara
förundransvärdt i våra dagar, då man så mycket ifrar för rättvisa
i beskattning.

Hvad nu det beträffar, att man icke hört någon klagan öfver
de personliga afgifternas bibehållande, så är jag för min del öfver -tygad, att nog klagar man, men denna klagan har icke kommit
fram här i kammaren. Funnes åter i denna kammare några representanter
för de tre fjerdedelar af svenska folket, som nu sakna
rösträtt, är jag för min del lifligt förvissad, att en klagan öfver
orättvisan i dessa personliga afgifter skulle komma till kammarens
kännedom, så att den hördes. Jag har för min del intet annat
att tillägga, än att jag yrkar bifall till reservationen.

I detta yttrande instämde herrar Palme, Berg, Gustaf Ericsson
och Svensson, båda från Stockholm, Hammarlund, Jakob Erikson
från Stockholm, Eklund och Johansson, båda från Stockholm.
Wallis, Aulin, Larsson i Berga, Elis Nilson, Persson från Arboga,
Alsterlund och Schönbeck.

Herr Jansson i Krakerud: Herr talman, mine herrar! Jag

har begärt ordet med anledning af hvad en talare på skaraborgsbänkcn
yttrade derom, att det skulle blifva dåligt bestäldt med
sjukvården, om landstingen förlorade den del af sina inkomster,
som utgöres af denna personliga afgift. Jag ber dock att få fästa

Om upphörande
af
den personliga
sjukvårdsafgiften.

(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 13 Mara, e. m.

Om upp- uppmärksamheten derpå, att landstingen icke behöfva förlora dessa
hörande af me(}ep ty landstingen kunna taga ut dem under en annan form,
liga^juk- som ar mera rättvis än den, som nu förekommer.
värds- Det var derjemte en ärad talare på skånebänken, som yttrade,

afgiften. att man i hans hemtrakt får betala 23 öre per bevillningskrona
(Forts.) till sjukvården. Jag tror, att, om dessa personliga afgifter komme
att arskrifvas, största delen af den jordbrukande befolkningen icke
behöfde betala ett enda öre mera än hvad som nu är fallet, derför
att alla de, som ha tjenare, måste nu betala dessa personliga
afgifter äfven för dem. Hemmansegarne måste i alla fall under
nuvarande förhållanden betala dessa afgifter både för sig sjelfva,
för sina tjenare och för sina barn, som äro i mantal. Om man
således befriar hemmansegarne från dessa personliga afgifter och i
stället lägger till något öre på bevillningskronan, är jag alldeles
säker på att de fleste jordbrukare inom vårt land, eller just de
små jordbrukarne, genom ett sådant beslut, som reservanterna eller
motionären yrkat, icke skulle komma i det läge, att de behöfde
betala ett enda öre mera än de göra nu.

Deremot skulle då denna skatt enligt mitt förmenande egentligen
drabba större industriidkare och löntagare etc., och jag för
min del kan icke finna, att detta innebär någon orättvisa, ty den,
som har den större inkomsten, bör väl ock betala skatt i förhållande
dertill.

Man må således icke betrakta frågan så, att det här skulle
gälla att hjelpa endast de arbetare, som icke betala någon inkomstskatt,
utan man hjelper också de mindre jordbrukarne; ty många
af dem skulle få mycket mindre skatt, om man verkstälde en utdebitering
efter bevillningskrona, än då de nu få betala dessa personliga
afgifter.

Herr Ivar Månsson nämnde, att med de arbetareaflöningar,
som nu förekomma, skulle det ingenting betyda, att en arbetare
får betala denna afgift af 50 öre för man och 25 öre för qvinna.
Dör min del skall jag erkänna, att detta i många fall är händelsen.
Det finnes ju de, som äro utan familj, och de fleste af dem
betala ingenting, ty de hafva ingenting att taga. Men de, som
hafva familj, hafva också ett litet bohag, som i många fall uppgår
till ett värde af öfver 75 kronor. Dessa kunna då icke undvika
att betala denna afgift, ehuru de naturligtvis ha mindre råd dertill
än de, som ingen familj ha. Således är detta en afgift, som
på ett till väsentlig del oegentligt och orättvist sätt drabbar de
skattskyldige. Från denna synpunkt sedt, kan man således, för
så vidt jag förstår saken, mycket väl bifalla motionärens förslag.

Jag skall således med anledning af hvad jag yttrat be att
få yrka bifall till reservationen, d. v. s. till motionärens förslag.

Herr Themptander: Ehuru jag till alla delar instämmer

i den uppfattning, som från åtskilliga håll uttalats om de oegentligheter,
som vidlåda de personella skatterna, och ehuru jag för
några dagar sedan röstade för mantalspenningarnes afskaffande och
beklagar den utgång, den frågan fick, kan jag dock icke underlåta

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

N:o 17.

att uttala vissa betänkligheter deremot, att man vid en reform af
de personliga skatterna vill börja med att afskaffa den af dem,
nemligen den personliga sjukvårdsafgiften, som efter min tanke
bör förekomma sist i ordningen, när det gäller att afskaffa dessa
skatter. Den ibland dessa skatter, som härvid först bör komma
i fråga, är onekligen mantalspenningarne, enär staten har synnerligen
lätt att ersätta denna skatt med andra skatteformer.
Vidare är det alldeles obestridligt, att staten genom den på senare
åren tillkomna tullbeskattningen å lifsmedel uppbär en skatt, som
verkar menligt i alldeles samma rigtning, som de personella skatterna,
fastän i ännu mycket större utsträckning. Sålunda är efter
min tanke mantalspenningarne den af de personliga skatterna, som
främst bör ifrågakomma att upphäfvas.

Hvad den personliga sjukvårdsafgiften angår, finna herrarne
af utskottets föreliggande betänkande, att denna afgift spelar en
ganska stor rot uti landstingens eller sjukvårdsdistriktens ekonomi,
och att mer än en tredjedel af de utgifter för sjukvård, som bestridas
af landstingen och sjukvårdsdistrikten, utgår under formen
af personliga sjukvårdsafgifter. Det vore således en ganska allvarsam
rubbning uti landstingens ekonomi, som man vidtoge i
samma stund man skulle besluta afskaffande af den personliga
sjukvårdsafgiften.

Jag ber derjemte att få fästa uppmärksamheten på en annan
omständighet, som kan framkalla en viss betänklighet i detta hänseende.
Om man nemligen afskaffar denna personliga sjukvårdsafgift,
så ega landstingen och sjukvårdsdistrikten i sin hand att
i stället höja de s. k. legosängsafgifterna för att derigenom få ökadt
bidrag till betäckande af omkostnaderna för sjukvården. För min del
tror jag derför, ätten höjning af legosängsafgifterna vore en åtgärd
som för de mindre bemedlade skulle verka ganska menligt. Det
är således icke alldeles säkert, att man genom afskaffande af den
personliga sjukvårdsafgiften skulle gagna de mindre bemedlade
lika mycket som genom afskaffande af öfriga personliga afgifter,
vid hvilka det icke kan komma i fråga, att de skulle under en
annan form komma att träffa de mindre bemedlade.

För öfrigt ber jag få framhålla, att, om man vill afskaffa den
personliga sjukvårdsafgiften, synes man i det afseendet böra gå
till väga med en viss varsamhet och, åtminstone till en början,
endast nedsätta denna afgift, innan man tager steget så långt ut
som att fullständigt afskaffa densamma.

För min del skulle jag derför med det intresse, jag hyser för
eu reform med afseende å den personella beskattningen, vilja uttala
den önskan, att de värde motionärerne vid en kommande
riksdag måtte förnya sitt förslag om mautalspenningarnes afskaffande,
och att de måtte göra det på det sätt, att den formella invändning,
som af utskottet i år gjordes mot det väckta förslaget,
mätte vara undanröjd, samt att, om man vill röra vid den personliga
sjukvårdsafgiften, detta måtte åtminstone till en början ske i
form af nedsättning af denna afgift, innan man besluter sig för

Om upphörande
af
den personliga
sjukvårdsafgiften.

(Forta.)

N:o 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

Om upphörande
af
den personliga
sjukvårdsaf
giften.
(Forte.)

att helt och hållet afskaffa den samma. Det är på dessa förhållanden,
jag velat fästa uppmärksamheten.

Herr Fjällbäck: Herr talman! Det är med anledning af

det motstånd, som alltid framträder mot hvarje förslag till skattelindring,
vore det än så litet, som jag begärt ordet. Visserligen
är bevillningsutskottet numera temligen enigt, då det gäller att
höja skatter eller pålägga nya sådana; men om det gäller att
sänka någon skatt, är det sällsynt, att man derifrån får se eu
ljusglimt. Det är dock sant, att man vid denna riksdag bevittnat
en sådan, ehuru denna var ganska liten. Vid detta tillfälle var
till och med herr Ivar Månsson med om en skattelindring, och
det var då fråga om att nedsätta tullen på korinter. Man bör ju
icke klaga och klandra utan att äfven erkänna något af hvad som
verkligen är gjordt. Denna skattelindring är likväl af den natur,
att den är synnerligen svår att fördela, ty det fordras visst ett
antal af 15 å 20 personer, innan man lyckas erhålla ett öre.

Hvad beträffaT det påståendet, att landstingen behöfva dessa

Eenningar, synes det mig icke vara fullt rigtigt. Landstingen
unna hellre erhålla större andel af bränvinsmedlen eller så stor
andel, som är behöflig för sjukvårdens uppehållande. Det synes
mig nemligen alldeles klart och tydligt att intet borde mera hänga
tillsammans än bränvinsmedlen och sjukvården, tv dessa båda
saker ha ett ganska nära sammanhang i så måtto, att bränvinskonsumtionen
förorsakar rätt mycken sjuklighet.

Då finner jag det alldeles naturligt, att man ifrån dessa medel
tager penningar till att betacka omkostnaderna för sjukvården.
Sjukvården är af samma natur som fattigvården, men man skulle
säkerligen finna det orimligt, om vi pålade en särskild personlig
skatt till fattigvården.

Det är dessutom en sak till, som gör att dessa personliga
skatter äro särskildt olämpliga, och det är sjelfva inkasseringen.
Jag vet icke, Iiutu det ställer sig på landsbygden — det händer
ju, att det är bättre förhållanden der — men här i Stockholm har
det tillgått så, att vissa små debetsedlar, uppgående till omkring
90 öre och utgörande uteslutande personliga skatter, skola såsom
de andra inkasseras, enär ytterst få sådana betalas på uppbördsstämma.
Men så var åtminstone här om året förhållandet, att det
minimibelopp, som vaktmästarne för inkasseringen erhöllo, uppgick
till 1 krona; således gick inkasseringsafgiften till 10 öre mer än
debetsedelns belopp. Då var det naturligt, att inga skatter inflöto
så jemt som dessa. Vaktmästaren företog operationen hemma hos
sig. Han betalade 90 öre för hvarje debetsedel, och så fick han
i stället 1 krona. Jag vet icke om systemet fortfar, men jag
tycker att det är ett mindre lämpligt sätt att taga ut skatter.

Nu säger man, att det fins ingen, som »klagar» öfver dessa
skatter. Det torde nog bero derpå, att de personer, som hårdast
drabbas af dessa skatter, nemligen de mindre bemedlade, hafva
alldeles klart för sig, att hvarje klagan i det afseendet skulle förklinga
fullkomligt ohörd, och att det tjenar till ingenting att

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

N:o 17.

klaga. Det är icke värdt att klaga, då man icke kan gifva mera
effekt åt sin klagan. Det fordras att dessa personer få ett annat
inflytande än blott med tomma klagomål.

För min del ber jag få yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Anderson i Tenhult: Jag begärde ordet med anledning
af herr Janssons i Krakerud yttrande, att ett flertal, måhända de
fleste mindre hemmansegare nu få betala för sina tjenare så mycket,
att det utgör ett större belopp än de skulle betala, om landstingsskatten
skulle höjas något litet. Om detta kan hålla streck
här och der i vårt lana, kan jag icke såga. Men jag vågar bestrida,
att det håller streck inom den valkrets, han tillhör. Om man
t. ex. ser på Gustaf Adolfs församling, består den endast af l/8
mantal. Men der är en folkmängd af 2,550 invånare och 4 folkskolor.
En annan socken inom hans valkrets, Finnbygget eller
Nyskoga socken, utgör 1 3/4 mantal med 700 invånare. Norra
Finskoga socken består af 1 17/24 mantal med en folkmängd af
1,489 personer. Södra Finskoga socken består af 3 */« mantal med
1,516 invånare och 3 folkskolor. Elfbacka socken slutligen utgöres
af 4 Y6 mantal med en folkmängd af 1,199 personer. Sålunda
tror jag man kan säga, att i herr Janssons valkrets liksom i min
afgiften icke skulle blifva mindre för hemmansegarne, om den
personliga sjukvårds afgiften borttoges, utan det blefve säkerligen
tvärtom.

Herr Danielson: Det är icke mycket att tillägga till hvad
som anförts för bifall till utskottets hemställan. Jag kan derför
förena mig med de talare, som yttrat sig i denna rigtning. Men
jag begärde ordet egentligen med anledning af vice ordförandens i
utskottet • yttrande, att de i Örebro län byggt större lasarett med
dessa utgifter. Jag får säga med afseende på det län, jag tillhör,
och det landsting, jag närmast känner till, att man icke gått till
väga på det sättet. Jag har hört flere ledamöter af kammaren från
olika län uttala detsamma under hand. Man brukar tvärtom afräkna
detta belopp på sjukvårdskostnaden och sedermera fylles
hvad som återstår af landstingsmedel. Jag tror, att det tillgår i
de flesta landsting på det sättet. Således, om något annat skett i
Örebro län, är det ett särskildt förhållande och kan icke tillämpas
på landstingen i allmänhet.

Här har talats mycket om och framför allt af den värde talaTen
från Gotland med stor styrka framhållits, att, då man beslutat
sig för att öka värnpligten, det är en nödvändig sak att gifva
lindring i skattebördan. Jag vill icke trötta kammaren länge, men
jag nödgas dock upprepa, hvad jag anförde i korthet vid diskussionen
om mantalspenningarnes borttagande, att sådana personer,
som icke ega annan förmögenhet än sin arbetsförtjenst, icke komma
att betala dessa utgifter, såvidt jag vet. Derför kan icke det
skälet hafva synnerligen stor betydelse. Vi torde ock erinra oss
litet hvar, att i den i fjor antagna mantalsskrifningsförordningen
inflöt en tydlig bestämmelse derom, att det skulle ske afkortning

Om upphörande
af
dm personliga
sjukv&rdsafgiften.

(Forta.)

N:o 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

Om upp- för sådana, som af fattigdom eller sjukdom ansågos böra få linhörande
af dring. Således är det åtminstone på landsbygden fallet, att derstädes
\uja%uk-~ sådana personer, som äro fattiga eller sjuka, slippa betala. Den
vårds- siste talaren på stockholmsbänken sade, att de allra fattigaste
afgiften. skulle betala denna afgift. Nej, det göra de icke; det är ett full (Forts.

) komligt misstag. Huru herrarne i Stockholm gå till väga, kan jag

icke känna; det får blifva herrarnes ensak. Men hvad landsbygden
beträffar, går det icke till så.

För öfrigt instämmer jag lifligt i herr Andersons yttrande i
denna sak. Skulle man störa det goda arbete, landstingen utöfvat
i sjukvårdens tjenst, på detta sätt och tvinga landstingen att ålägga
de sjuka och fattiga, som behöfva läkarevård, att betala dessa utgifter,
ja, rent af pressa ut antingen af dem sjelfva eller af fattigvården
det belopp, hvarigenom denna lilla afgift skulle betäckas,
skulle man, enligt mitt förmenande, handla synnerligen oklokt.
Af tidskrift för Sveriges landsting har jag sett, att många landsting
icke hafva någon afgift för den grupp, som omfattar de allra
fattigaste, och blott obetydlig afgift för dem, som äro i mindre goda
ekonomiska omständigheter, ehuru icke alldeles medellösa. Först
de, som äro i goda ekonomiska omständigheter, få betala hvad
sjukvården kan vara värd. Således vill jag draga den slutsatsen,
att de fattige hafva nytta deraf. Och det är förut framhållet, att
det är mera antagligt, att de på grund af sjukdom kunna behöfva
dylik läkarevård än den förmögne, som ofta kanske har en mindre
familj. Men i alla fall, om han vill anlita lasarett, måste han
betala. Enligt mitt förmenande skulle man genom bifall till förslaget
lägga en börda på de fattige i stället för att, såsom man
tror, hjelpa dem; och jag anser det icke klokt att på detta sätt
störa, som jag nämnde, den gagnande verksamhet, som landstingen
utöfva i sjukvårdens tjenst.

Jag kan ock säga, i likhet med en föregående talare, att man
har gifvit dessa medellöse en skattelindring. Han nämnde åtskilligt
i den vägen. Jag vill framhålla en sak, som tillhör de senaste
åren. Som herrarne veta, bestämdes vid antagandet af ny lag om
byggande af kyrka och skola, att det skulle upphöra att utgå bidrag
af matlag och dagsverken. Före den lagens antagande fingo äfven
de, som icke voro hemmansegare, utgöra dagsverken. Nu äro de
befriade. Kommunen får bygga både kyrka och skola. Denna
kostnad utgår efter fyrk och bevillning. Deri ligger ock en skattelindring.
Hvad derför beträffar talet om att vi ständigt och jemt
skulle vara ovillige att se till, att dessa olämpliga personliga skatter
måtte försvinna, så vill jag säga, att den uppgiften är fullkomligt
origtig. Skulle man hafva grundad anledning att påyrka dessa
afgifters borttagande, så skulle det ske på helt andra skäl. Jagtror
icke att någon har för afsigt att förtrycka de fattige, vare sig
i detta eller andra fall, utan fast hellre att bevara en fördel för
dem genom billig sjukvård. Jag vill derför förena mig med de
talare, som yrkat bifall till utskottets förslag.

Herr Persson i Ställhult: Jag nämnde i mitt förra an -

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

N:o 17.

förande, att man icke gerna skulle kunna göra någon befogad
anmärkning mot det sätt, hvarpå sjukvårdsafgifterna användes.
Äfven anförde jag, att vi inom Skaraborgs län uppbyggt tre nya
lasarett. Vice ordföranden i bevillningsutskottet, som en stund
efter mig hade ordet, yttrade deremot, att vi icke hade rätt att
bygga stora sjukhuspalats med inbesparade sjukvårdsafgifter.

— Då han rigtade denna anmärkning mot mig, vill jag svara
honom dermed, att vi inom Skaraborgs län uttaxerat under åtskilliga
år omkring 20,000 kronor om året för att med de samlade
medlen kunna bilda en fond för byggande af nya lasarett. Då
dessa medel icke räckte till, upptogo vi två lån på tillsammans
580,000 kronor. — Jag tror mig härmed hafva uppvisat, att den
anmärkning, hvarmed vice ordföranden sålunda vände sig mot mig,
icke kan falla på Skaraborgs län, ty just på skatteväg hafva vi
der anskatfat de medel, hvarmed vi byggt våra stora, vackra sjukvårdsbyggnader.
Desslikes vill jag upplysa, att vi nu måst utdebitera
en landstingsskatt af omkring 35 öre per bevillningskrona.

Om man sammanställer detta med hvad jag förut yttrat, synes
det alltså, att man icke inom Skaraborgs län samlat några kapital
af sjukvårdsafgifterna, utan att dessa verkligen kommit sjukvården
till godo.

Herr Zetterstrand: Man har från alla håll hört påpekas,

att landstingen hafva så väl användt dessa sjukvårdsafgifter, samt
att de dermed väl tillgodosett sjukvårdens intressen. Detta skall
jag vara den allra första att erkänna, och gör det lika innerligt,
som någon af herrarne här gjort det. Men man har på samma
gång dristat sig att mot landstingen utkasta den misstanke, att,
för den händelse sjukvårdsafgifterna skulle borttagas, landstingen
komme att mindre väl tillgodose sjukvården. Man har likaledes velat
förmena, att under nämnda förutsättning legosängsafgifterna jemväl
skulle komma att höjas. — Dessa misstankar vill jag lika bestämdt
tillbakavisa. Alldeles gifvet synes mig vara att, om dessa sjukvårdsafgifter
borttagas, alla samvetsgranna landsting — och jag är
öfvertygaa om att detta sammanfaller med alla Sveriges landsting

— skulle komma att ersätta denna afgift genom förhöjd direkt
beskattning.

Jag har roat mig med att nu beräkna följderna af sjukvårdsafgiftens
borttagande i Norr köping, som är särskildt landstingsområde.
Såsom vederlag derför skulle erfordras en direkt skatt, som komme
att belöpa sig till omkring 1 j2-dcls bevillningskrona. En person
med 1,000 kronors årlig inkomst skulle således, om han är gift,
komma att få betala lika mycket i förhöjd direkt skatt, som han
nu betalar i personella afgifter för sig och hustru. För min del
skulle jag få betala cirka 4 kronor 50 öre, i stället för i närvarande
stund allenast 1 krona 25 öre. Jag kan omöjligen anse, att förstnämnda
belopp, 4 kronor 50 öre, vore för mig så betungande. Jag
vill på samma gång påstå, att jag anser alldeles rätt och billigt,
att detta belopp ålägges mig. Jag har samma förmån som den allra

Om upphörande
af
den personliga
sjukvårdsafgiften.

(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

Om upphörande
af
den personliga
sjukvårdsafqiften.

(Forts.)

Herr Jansson i Krakerud: Jag uttalade i mitt förra an förande

den åsigt, att ett flertal, måhända de fleste, mindre hemmansegare,
icke behöfde betala mer, om sjukvårdsafgifterna borttoges,
än hvad de nu få betala för sina tjenare. Med anledning
deraf upplyste en ärad talare, huru många personer finnas i åtskilliga
socknar af min domsaga. Denna upplysning bevisar som sådan
icke mycket, ty först och främst får man taga reda på, huru
många personer, som betala dessa afgifter, för det andra, huru många
tjenare busbönderna betala för, och slutligen för det tredje, huru
stora kapitalister, verk och inrättningar, som finnas i nämnda socknar,
samt på grund deraf se till, huru frågan skulle komma att
ställa sig, om man fördelade afgiften på det sätt, som jag nyss
nämnde. — Jag bar emellertid icke gjort detta och heller icke
fäst mig vid saken af detta skäl. Äfven om det blefve de minsta
jordbrukarne, som skulle få böjda skatter, anser jag likväl frågan
vara så rättvis, att jag icke tvekat att underskrifva reservationen.

Herr Hedin: Här har till min öfverrraskning uttalats den

opinionen, att, om Riksdagen skulle vara betänkt på att afskaffa
eller inskränka de återstående kapitationsafgifterna, man dervid
borde göra början med den enda afgift af detta slag till staten,
som ännu återstår, men spara till sista rummet den kapitationsafgift,
som utgår till landstingskommunerna.

Då en sådan teori är så fullständigt stridande mot mitt åskådningssätt,
att jag icke byser någon förhoppning om, att någon argumentation
från min sida skulle lyckas omvända den, som byser
en motsatt mening, skall jag icke fästa mig vid denna högst öfverraskande
teori. Men jag ber att få erinra derom, att, om Riksdagen
vill inskränka kapitationsafgifterna, det i alla fall är bättre
för Riksdagen att göra början med nu ifrågavarande sjukvårdsafgift,
än genom att angripa mantalspenningarna. — Det lärer, herr
vice talman, icke vara obekant för någon, åtminstone inom denna
ena del af representationen, att den åsigt lärer bysas af ett alldeles
öfvervägande flertal, nemligen att mantalspenningarna icke
kunna afskaffas annorlunda än genom ett sammanstämmande, af
båda kamrarna fattadt beslut, försedt med Kongl. Majds sanktion.
Deremot, om Riksdagen vill uppbäfvandet af denna afgift utaf bevillnings
natur, som beter »personlig sjukvårdsafgift», då är beslutet
i och med detsamma effektivt.

Jag yrkar bifall till reservationen.

fattigaste, i händelse af behof af vård på sjukhuset. I synnerhet om
jag vore ogift, skulle jag komma att begagna mig af denna fördel.
Men jag bör naturligtvis också betala mer härför än en mindre
bemedlad.

Under sådana omständigheter kan jag icke finna skäl hvarken
att afslå motionen eller att nedsätta beloppet, ty denna sjukvårdsafgift
är nog, såsom här många gånger betonats, synnerligen obetydlig,
men den är likväl en skatt, som bör borttagas.

Jag anhåller fortfarande om bifall till motionen.

Onsdagen den 13 Mars, e. m. 49

Herr Anderson i Tenhult: Då den ärade talaren på verm landsbänken

senaste gången hade ordet, yttrade han, att han trodde,
att jag icke skulle kunna uppgifva, huru många af de personer,
Fvilkas antal jag uppgaf, kunde betala den afgift, hvarom här är
fråga. Ja, detta kan nog vara sant, men jag får då nämna, att
inom dessa 5 socknar, bestående af tillsammans 10sl/48 mantal med
eu folkmängd af tillsammans 7,448 invånare, finnas icke mindre
än 242 personer, som äro vid riksdagsmannaval röstberättigade.
Fastän jag, såsom han sade, icke kan nämna, huru många personer
kunna betala afgiften i fråga, så tager jag dock för alldeles gifvet,
att åtminstone dessa 242 kunna betala den.

Ofverläggningen var slutad. I enlighet med de gjorda yrkandena
gaf herr vice talmannen propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan och dels på utslag derå och bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering
likväl begärdes, skedde nu uppsättning, justering och anslag
af en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i förevarande
utlåtande n:o 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit den af herr Ström i ämnet väckta motion.

Voteringen utföll med 91 ja mot 82 nej; i följd hvaraf utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

§ 4.

Företogs handläggning af lagutskottets utlåtande n:o 19, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
hvad till fast egendom är att hänföra samt lag om ändrad lydelse
af 1 § i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom.

Under punkten 1 hemstälde utskottet, att förslaget till lag angående
hvad till fast egendom är att hänföra måtte af Riksdagen
bifallas. Uppå hemställan af herr vice talmannen beslöt kammaren,
att af ifrågavarande lagförslag de särskilda paragraferna skulle
hvar för sig föredragas i ordningsföljd och derefter rubriken.

§§ 1 och 2.

N:o 17.

Om upphörande
af
den personliga
spikvårdsafgiften.

(Forts.)

Godkändes.

Andra Kammarens Prot. 1895. N:o 17.

N:o 17. 50 Onsdagen den 13 Mars, e. m.

Vid föredragning dernäst af § 3 anförde

Herr Nyländer: Ehuru jag nogsamt inser, att kammaren

kommer att antaga den paragraf, som nu föreligger, oförändrad,
kan jag dock icke underlåta påpeka, att jag tror, att i synnerhet
bestämmelserna i 2:a momentet af denna paragraf torde komma att
gifva anledning till en mängd tvister. Det heter der: »Till fabrik
eller annan för industriel verksamhet inrättad byggnad hör dessutom
hvarje motor, maskin, kärl eller dermed jemförlig! redskap,
som för sin använding kräfver och jemväl hvilar på fast, från grunden
heredt underlag.» Enligt denna bestämmelse skola såledestill
fast egendom höra de maskiner och kärl, som för sin användning
kräfva och jemväl hvila på fast, från grunden beredt underlag.
Samma sorts maskiner kunna emellertid uppställas på olika
grund; placeras de på nedra bottnen, der särskild grund för dem
är nödvändig att anordna, äro de att hänföra till fast egendom.
Uppställas de deremot i andra våningen på der befintligt bjelklag
och detta är af tillräcklig styrka, så att något understöd eller från
grunden heredt underlag ej erfordras, skola de anses såsom loa
egendom. Likaledes kan ju en maskin, som är uppstäld på en för
densamma beredd grund, förflyttas till annan plats i samma våning,
der icke ett särskild! beredt underlag erfordras. Hör en sådan
maskin till fast eller lös egendom? Hvart skola t. ex. arbetsmaskiner
i en mekanisk verkstad hänföras? Nog kräfva de för sin användning
att hvila på fast, från grunden beredt underlag. Men icke
tror jag, att det är lagförslagets mening, att sådana maskiner skolahänföras
till fastighet.

Allt nog, denna punkt kommer att gifva så stort utrymme för
tvist och osäkerhet vid tillämpningen, att ändamålet med densamma
icke synes mig kunna blifva vunnet. Det medgifves villigt, att störa
svårigheter möta, att, om man skall gruppera maskinerna, fastslåen
bestämd gräns emellan fasta och lösa sådana. Lämpligast hade
det derför, enligt mitt förmenande, varit, om detta moment kunnat
omredigeras, antingen så, att orden från och med maskin till och
med underlag strukits, eller ock hela momentet uteslutits ur paragrafen.
Jag ansluter mig i detta hänseende i hufvudsak till hvad
justitierådet Lilienberg vid behandlingen af detta lagförslag yttrat
i högsta domstolen beträffande denna punkt. Han säger nemligen:

»Detta stadgande åsyftar enligt min mening att bestämma icke
hvad som skall anses tillhöra en fabrik, utan hvad som skall anses
såsom tillbehör till sjelfva den byggnad, i hvilken fabrikationen
bedrifves. Enligt denna uppfattning bör medtagas endast det i egentlig
mening till sjelfva byggnaden hörande, hvilket således blir fast
egendom, under det att återstoden blir lösören. Derigenom later
det sig också göra att, såsom kommerskollegium hemstält, hänföra
maskiner i så liten omfattning som möjligt till fastigheten, ja, man
kan, likasom kollegiet synes göra, hysa tvekan, huruvida alls några
maskiner eller fabriksinventarier skola hänföras till fast egendom.
En byggnad, som en tid användts till inrymmande af en fabrik af
ett slag, kan ofta utan synnerlig förändring en annan tid användas

N:o 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

för ett annat slags fabrikation, motorer och maskiner kunna från
ett »fast underlag» flyttas ut på ett golf o. s. v., med ett ord, man
kommer slutligen derhän, att till byggnaden såsom sådan hör egentligen
endast hvad som räknas till byggnader i allmänhet och som
upptages i l:a punkten af denna paragraf. Det är också antagligt,
att detta närmast öfverensstämmer med nuvarande rättsuppfattningen
här i landet, då fråga är om omfattningen af en i fastigheten
beviljad inteckning, och det är nödvändigt att göra lagen till uttryck
för denna uppfattning, som också synes öfverensstämma med
önskningarna hos industriens idkare och målsmän. Såvida dessa
»hufvudledningar» eller dessa å fasta underlag hvilande motorer
etc. ostridigt vore lika väsentliga tillbehör till sjelfva fabriksbyggnaden
som fast inredning m. m. till en annan byggnad, vore ett
stadgande af hufvudsakligen det innehåll, som föreslagits, ju befogad^
men hvad som ofvan anförts angående föränderligheten af
fabriksbyggnaders användning och utrustning tillika med de af utlåtandena
ådagalagda svårigheterna att enas angående stadgandets
innehåll och affattning, allt synes mig visa, att det lämpligaste i
detta fall är att äfven i afseende å fabriksbyggnader stanna vid
den allmänna bestämmelsen och således utesluta nu ifrågavarande
punkt. Jag skulle således anse det särdeles önskligt, om denna
paragraf blefve återremitterad till utskottet; men då Första Kammaren
redan fattat beslut och antagit densamma, tjenar en sådan
återremiss ingenting till, hvarför jag för närvarande icke har något
yrkande att göra.

Herr Kestadius: För några år sedan var jag utsedd att jemte
andra personer i egenskap af kompromissarie urskilja hvad som
vore att anse som fast eller lös egendom vid två af rikets största
mekaniska verkstäder. Då kompromissarierna skredo till fullgörande
af detta sitt uppdrag, funno de snart, med hvilka brister den
då gällande lagstiftningen var behäftad, äfvensom att de principiella
utlåtanden, som förefunnos i form af uttalanden från domstolarne
vid afgörande af slika tvister, icke kunde läggas till
grund för det arbete, kompromissen hade att utföra. Kompromissarierna
enade sig då om vissa grunder till ledning för sitt tillvägagående.
Bland de principer, som sålunda antogos, var också den,
som återfinnes i lagförslaget, att der en särskild grund fordrades
för en maskin, skulle don anses höra till fastigheten. Till ett sådant
förfarande föranleddes kompromissen deraf, att maskiner påträffades
af sådan storlek och tyngd, att för deras uppställande erfordrades
en särskildt anordnad grund af ända till 18 fot. Det föreföll
oss uppenbart orimligt att i enlighet med gällande rättsgrundsatser
antaga, att en maskin af en sådan omfattning, och som icke
utan särskilda anordningar kunde flyttas, skulle anses för lösegendom
endast af den anledning, att maskinen ej var fast förenad med
golf, vägg eller tak. Den uppfattning, kompromissarierna i förevarande
hänseende hyste, syntes också vara delad af parterna, eftersom
några klagomål icke förspordes eller några anmärkningar mot kompromissens
åtgärder läto sig afköra. Antager man, att denna till be -

N:o 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

Om ersättning
till
nämndeman
för biträde
vid vägsyn.

handling föreliggande lagparagraf uti det af den föregående talaren
antydda syftet af enahanda anledning tillkommit, synes det
mig, som flera af de spörsmål, samma talare framstält, skulle utan
synnerlig svårighet kunna lösas.

Några andra principer blefvo i sammanhang härmed faststälda,
och en, hvilken jag särskildt vill omnämna, var den, att icke
genom beslut af kompromissarierna egendom af värdefull beskaffenhet
skulle göras värdelös. Genom nu föreliggande förslag har
äfven denna princip blifvit i någon mån godkänd, ehuru, enligt
mitt omdöme, icke till den omfattning, som skäligen bort ifrågakomma.
Jag vill särskildt fästa mig vid sista momentet af den
föredragna paragrafen, der det talas om reservdelar. Vid våra valsverk
förefinnas t. ex. valsar af flera olika dimensioner och äfven
dupletter till desamma. Nu äro valsarne af eu sådan beskaffenhet,
att de i allmänhet icke kunna användas vid andra verk af dylik
beskaffenhet och ega följaktligen, derest de skiljas från det verk,
hvartill de ursprungligen anskaffats, allenast skrotvärde. Men det
synes icke vara lämpligt att genom lagstiftningen göra värdefull
egendom värdelös, hvadan jag gerna skulle önskat, att den nu föreslagna
inskränkningen i hvad som i ty fall hör räknas till fastigheten
icke förekommit.

Jag tror vidare, att större reda och säkerhet vid uppdragande af
gränsen mellan lös och fast egendom skulle hafva vunnits, om till
ledning härför antagits det organiska sambandet mellan fastigheten
och maskinen; men då med en sådan utgångspunkt det skulle
hafva blifvit synnerligen vanskligt att ordna rättsförhållandet
mellan inteckningshafvare före och efter lagens antagande, samt
den tillit, som nu må förefinnas för den sakrätt en förlagsinteckning
medför, tvifvelsutan skulle i hög grad förminskats, låter jag
min betänklighet i förevarande hänseende fara, särdeles som, på
sätt Riksdagen anmärkt i den skrifvelse som föranledt lagförslaget,
det är af större vigt, att frågan varder löst, än att lösningen sker på
det ena eller andra sättet. Om således ock en och annan anmärkning
mot lagförslaget kan framställas, anser jag dock det vara så
att föredraga framför det hardt när rättslösa tillstånd, som nu eger
rum, att jag vill på det allra lifligaste tillstyrka bifall till den nu
föredragna paragrafen.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

Återstående §§ 4—6 äfvensom rubriken godkändes.

Punkten 2.

Bifölls.

§ 5.

I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 20, i
anledning af väckt motion om ersättning till nämndeman för biträde
vid vägsyn.

Ii:o 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

Motionären herr C. H. Wittsell, med hvilken fyra af kammarens
öfrige ledamöter instämt, hade i sin berörda, inom Andra
Kammaren afgifna motion, n:o 18, föreslagit »att Riksdagen behagade
besluta, att sådant tillägg till 35 och 53 §§ väglagen göres,
att nämndeman för biträde vid vägsyn må antingen varda berättigad
till ersättning derför enligt gällande resereglemente eller åtminstone
åtnjuta skjutsersättning».

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde:

Herr Wittsell: Då jag framlade denna motion för Riksdagen,
tänkte jag på den gamla satsen, att arbetaren är sin lön värd,
men lagutskottet bär icke ansett, att för detta arbete nämndemän
borde få någon ersättning. Jag hyser dock en motsatt åsigt.

Först åberopar lagutskottet, att då 1734 års lag föreskref,. att
nämndemän jemte länsmannen skulle deltaga i vägsyner, skulle icke
den nya väglagen hafva ålagt dem något ytterligare arbete. Men
detta håller icke fullt streck, ty enligt nya väglagen kommer att
indelas en stor del nya vägar, hvilka nämndemännen då blifva
skyldige att syna, och det kommer att i väsentlig män öka arbetet
för dem.

Derefter säger lagutskottet, att, då nämndemännen icke efter
1734 års lag kunnat få någon ersättning, det icke heller nu kan
medgifvas dem.

Men ett annat förhållande har inträdt med den nya väglagen.
Nu bar ju hvarje vägbållningsdistrikt att för sina vägar reglera
utgifter och inkomster. Då bar jag tänkt mig, att väghållningsdistriktet
skulle kunna anses skyldigt att ersätta nämndemännen
för det besvär, de genom biträdande vid vägsyner få utgöra för
det allmänna bästa.

I skrifvelse af år 1889, hvarigenom framställning gjordes bos
Kongl. Maj:t om ersättning åt nämndemän för tjenstgöring vid
extra ting, bar Riksdagen gjort gällande, att det vore af vigt för
Tättskipningen, att nämndemansbestyret ej blefve så betungande,
att täta ombyten af nämndemän egde rum, och det syntes vara
med billighet öfverensstämmande, att nämndemän för fullgörande
af sitt uppdrag såsom domstolsledamöter icke finge vidkännas
andra kostnader än dem, som förorsakades af inställelse vid lagtima
ting. Detsamma synes mig böra gälla äfven härvidlag. Jag
tror icke, att det är alldeles rigtigt, att nämndemännen skola vara
för mycket betungade. Inom åtskilliga landsorter är det kanske
ganska lätt att få nämndemän, men inom andra kan det vara
mycket svårt. Finnes der någon person, som är lämplig, kan man
tycka, att han icke bör blifva det, emedan han icke har råd dertill.

Särskild! vill jag upptaga till bemötande ett skäl, som jag
hört framkastas mot bifall till min motion. Man har hållit före,
att kostnaden skulle blifva så stor. Det kan jag icke finna, att
den skulle blifva, i synnerhet om, som jag alternativt föreslagit,

Om ersättning
till
nämndeman
för biträde
vid väqsiin.

(Forts.)

N:o 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

Om ersättning
till
nämndeman
för biträde
vid väasyn.

(Forts.)

skjutsersättning beviljades, och denna inskränktes till sådan ersättning
för en häst. Det är ju ej så lång sträcka landsvägar inom
hvarje distrikt, att dylik ersättning skulle blifva af så särdeles
stor betydelse. Och äfven om den det skulle blifva, är det väl
rättare, att det allmänna skall vidkännas kostnaden i fråga, än att
den skall drabba enskild person.

Då emellertid lagutskottet enhälligt afstyrkt min motion och
jag icke kan vänta, att den då skall vinna kammarens bifall, har
jag för närvarande intet yrkande att göra.

Herr Schödén: Då utskottet varit så enhälligt uti att afstyrka
motionärens förslag, förstår jag nog, att det icke för närvarande
har stora utsigter till framgång; men jag kan ändå icke
underlåta att uttala min anslutning dertill, emedan jag anser det
vara obilligt och orättvist, att nämndemän fortfarande skola tvingas
att utan ersättning biträda vid vägsyner. Deras så kallade förtroendeuppdrag
kostar dem ej så litet i alla fall. Jag skall anhålla
att få visa detta med exempel från en ort, som jag känner
något närmare till. Jag skall icke välja något ytterlighetsexempel,
såsom Herjeådalen eller andra fjelltrakter, utan ett, som angifver
mera normala norrlandsförhållanden. Jag tänker då på ett tingslag,
som jag känner och som består af sex kommuner. Tingsstället
flyttas hvartannat år mellan två ställen, men huru det flyttas,
är det alltid någon kommuns nämndemän, som måste resa 9 a 11
mil till hvarje sammanträde. Det hålles der årligen fem ordinarie
sammanträden jemte två så kallade afslutningssammanträden.
Hvarje sammanträde räcker tre, fyra å fem dagar, utom de två
sistnämnda, som äro något kortare. En nämndeman, som vill
ordentligt fullgöra sitt uppdrag, får således resa 7 gånger 10 mil
fram och åter, som gör 140 mil om året. Antager man då för
hvarje gång fyra rese- och i medeltal tre förrättningsdagar, gör
detta tillhopa 49 dagar, likaledes hvarje år. Räknar man vanlig
skjutslega för vägen och tre kronor för hvarje dag, kommer man
till ett belopp af 427 kronor. Härtill komma nu vägsynerna. Sådana
hållas der tre gånger om året. Våglängden är nog något
olika inom olika länsmansdistrikt, hvarför jag nu af hela våglängden
inom tingslaget, för närvarande minst 30 mil, räknar i
medeltal fem mil på hvarje kommun. Det blir således för hvarje
kommuns nämndemän 3 gånger 5, = 15, mil fram och åter. Detta
gör efter förutnämnda beräkningsgrund 60 kronor samt dessutom
för, lågt räknadt, sju dagar 21 kronor. Hela nöjet att få vara
nämndeman kan sålunda i vissa fall motsvara en personlig uppoffring
af 508 kronor årligen. Detta under förutsättning, att
nämndemannen tjenstgör vid vägsynerna endast inom sin egen
kommun. Men nu inträffar inom detta tingslag, att i ett länsmansdistrikt
finnes blott en nämndeman och i ett annat, som består
af två kommuner, har den ena af dessa likaledes endast en
nämndeman. Till följd deraf har frågan uppstått, att nämndemän
skola tjenstgöra vid vägsyner äfven inom andra kommuner, än der
de äro boende. Nämndemännen protestera naturligtvis häremot,

N:o 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

■men länsmannen säger, att nya väglagen föreskrifver, att lian skall
förrätta syner med biträde af två nämndemän, och han måste hafva
två; ty i annat fall händer, om någon öfverklagar förrättningen,
att han får göra om den, och detta har han icke lust till, helst
han sjelf icke har någon ersättning derför.

Jag tror således, på grund åt hvad jag nu anfört, att åtminstone
denna kammare borde fästa något mera afseende vid motionen,
än hvad lagutskottet gjort, och tager mig derför friheten, herr vice
talman, att yrka på återremiss, i syfte att från lagutskottet få
något förslag i den rigtning motionären önskat.

Herr Folke Andersson: Herr vice talman! Jag medgifver,
att förhållandet kan vara olika i olika delar af landet. Det ställer
sig nog mycket annorlunda i Norrland, än hvad det gör i mellersta
och södra Sverige.

Hvad nu beträffar frågan om ersättning åt nämndemännen
för vägsyner, kan jag icke inse, att det blifvit i vår trakt åtminstone
någon ny pålaga lagd på nämndemännen genom nya
väglagen. De hafva haft samma skyldigheter förr som nu. De
hafva äfven förut förrättat vägsyner med länsmannen i orten och
ej haft någon ersättning derför. Deras åliggande i detta afseende
är ej heller förenadt med så särdeles stor uppoffring; ty länsmannen
brukar vanligen hafva två nämndemän med sig öfver hela
distriktet, och det är endast hvart annat eller hvart tredje, kanske
hvart fjerde år, som en nämndeman har detta besvär. Då tycker
jag icke, att det kan vara något så särdeles att beklaga sig öfver.

Motionären säger, att det svåra väglaget på höstarne skulle
vara ett särskildt skäl för att besluta ersättning. Men det bär ju
varit regnigt om höstarna förut också, då nämndemännen icke
haft någon ersättning, så att det ifrågavarande skälet anser jag
icke vara något talande skäl för att de numera än förr skulle få
ersättning.

Om herrarne skulle finna för godt att återremittera ärendet
till lagutskottet, tror jag icke, att det ändock skulle blifva någon
annan hemställan, ty utskottet var temligen enigt om det slut,
hvartill det kommit. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Näslund: Då jag inom utskottet deltagit i behand lingen

af den föreliggande frågan, vill jag yttra några ord deri.

Utskottet har utgått från den uppfattning, att man bör dröja
med att bifalla ett sådant förslag som motionärens, åtminstone till
dess nya väglagen öfverallt trädt i tillämpning. Detta inträffar
oj förr än år 1897, kanske inom många orter knappast då. Föröfrigt
är ju nämndemannauppdraget ett förtroendeuppdrag, och
efter min uppfattning skulle förtroendeuppdraget på sätt och vis
förlora en del af det anseende, det för närvarande har, om det
skulle blifva ett aflönadt uppdrag.

Det kan ju vara olika förhållanden inom olika delar af vårt
land. Det ena distriktet kan ju hafva miltals med vägar, som
förhållandet är hos oss i Norrlaud, ett annat åter en mycltet kort

Om ersättning
till
nämndeman
för biträde
vid väqsirn.
(Forts.)

S:o 17.

Om ersättning
till
nämndeman
för biträde
vid väqsyn.

(Forts.)

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

vägsträcka. Inom det distrikt jag tillhör åtgår för vägsyn en tid
men det linnes inom distriktet fyra* nämnde -

dagar

tre å fyra

män, och dessa gorå sin skyldighet i tur. På detta sätt blir det
ej betungande, och jag har aldrig hört klagomål öfver skyldigheten
att närvara vid vägsyn. Då uppdraget dessutom kan inskränkas
till en tid af två år — efter så lång tids förlopp är ju
en nämndeman berättigad att afgå — kan man ju undslippa besväret
snart nog. Men icke tror jag, att någon, som har lust och
fallenhet att tj.enstgöra som nämndeman, endast för skyldigheten
att tjenstgöra vid vägsyn söker sig ledighet derifrån.

Jag skall bedja att fä yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bruzelius: Jag skall villigt erkänna, att många bestyr

åligga nämndemännen, och att dessa bestyr med''åren något ökats.
Men hvad. beträffar särskildt åliggandet för nämndemännen att
närvara vid vägsyn, har bestämmelse derom icke införts först i
nya väglagen. Det har således icke derigenom lagts på nämndemännen
ett åliggande, som desse icke hade förut.

Enligt mitt förmenande har uppdraget att vara nämndeman
hufvudsakligen, såsom utskottet ansett, karakteren af att vara
förtroendeuppdrag. Och det innefattar ett mycket stort förtroende.
Jag kan för närvarande icke föreställa mig, att det icke i vårt
land skall finnas män, som äro villige att åtaga sig det uppdraget,,
som ligger i nämndemansbefattningen, utan att de få ersättning i’
den form motionären föreslagit.

Jag tager mig friheten nämna tillika, att en ledamot af Första
Kammaren nyss för mig uppgifvit — och jag har icke det ringaste
skäl att betvifla hans uppgift — att Första Kammaren nyss antagit
utskottets förslag. Då kan jag icke finna, att det tjenar
något till att här yrka på återremiss. Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Persson i Tällberg: Det är ju på sätt och vis obe hagligt

för mig att uppträda i denna fråga, då jag sjelf är nämndeman.
Men jag får väl följa militärernas exempel, ty dessa bruka
företrädesvis vilja uppträda och tala för militära anslag. Med
hänsyn dertill anser jag också mig berättigad att säga några ord i
denna fråga.

Det är ett egendomligt förhållande, som gör sig gällande inom
lagutskottet, så snart det är fråga om 1891 års väglag. Man har
då hittat på kronologiska skäl emot hvarje förändring. De förslag,
som förut blifvit framstälda och afsett ändring i andra missförhållanden,
hvilka finnas i väglagen, hafva af utskottet bemötts
med den anmärkningen, att de vore så nya, att de på den grund
icke borde afhjelpas. Nu har deremot utskottet hittat på något,
som är ännu mera förträffligt: den nu ifrågavarande bristen bär
icke nyhetens behag, så att den derför bör bibehållas, utan den är
något, som är ännu behagligare för utskottet, den är en antiqvitet
från 1734 års lag, och följaktligen är denna brist eller orättvisa
så gammal, att den derför icke bör afhjelpas. Jag medgifver, att

N:o 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

denna nämndemännens pålaga är mycket gammal, men vi hafva
fått en ny väglag, och vägtungan har derigenom lagts på andra
skuldror, än der den legat förut, och på andra föremål, och då
tänkte jag mig, att i sammanhang dermed denna hörda borde lättas
för dem, på hvilka den förut legat. Och Riksdagen har förut
visat, att sekelgamla orättvisor böra afskaffas. Jag vill kalla detta
en orättvisa, som är åtminstone 160 år gammal och som derför
torde vara mogen att borttagas ur lagstiftningen.

Jag har mycket svårt att förstå hvad nämndemännen hafva
gjort för godt eller ondt, eftersom de icke i likhet med andra
menniskor skola hafva betaldt för sitt arbete och att deras värde,
såsom en talare uttryckte sig från denna plats, skulle falla, om
de finge betaldt för detta sitt uppdrag. Vi skulle deraf kunna förledas
att draga den slutsatsen, att nämndemännen nu skulle hafva
ett större värde än sjelfva häradshöfdingen, emedan nämndemännen
icke hafva någon aflöning, men det har häradshöfdingen.

Detta är således icke det ringaste skäl, och jag skulle derför
gerna vara med om motionen, emedan jag anser den rättvis, men
då den är affattad på det sättet, att det icke tjenar något till att
yrka bifall till den, och då Första Kammaren redan bifallit utskottets
förslag, skall jag icke göra något yrkande, men jag har
ansett mig skyldig att nedlägga min protest mot utskottets förfarande
i detta fall och att inlägga ett ord till nämndemännens
försvar.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr vice talmannen gifvits i enlighet med de gjorda
yrkandena, biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 6.

Slutligen föredrogs och bifölls Andra Kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 5, i anledning af väckt förslag om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om revision af markegångstaxorna
samt att prisen å de olika sädesslagen måtte bestämmas
pr 100 kilogram.

§ 7.

Herr vice talmannen hemstälde, under åberopande af i sådant
afseende mellan herrar talmän träffad öfverenskommelse, det kammaren
ville besluta, att nästkommande onsdag den 20 dennes
företaga val af tjugufyra valmän och sex suppleanter för att utse
Riksdagens fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret jemte
deras suppleanter.

Denna hemställan bifölls.

§ 8.

Herr D. Bergström aflemnade en af honom jemte åtskilliga
af kammarens öfrige ledamöter undertecknad motion, n:o 170, i

Om ersättning
till
nämndeman
för biträde
vid vågsyn.
(Forts.)

»ro 17.

Onsdagen den 13 Mars, e. m.

anledning af Kongl. Majrts proposition med förslag till lag angående
försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga
till arbete.

Denna motion bordlädes.

§ »■

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 4, i anledning af väckta motioner om ändring af § 52
regeringsformen och § 33 riksdagsordningen; och

n:o 5, i anledning af dels väckt motion om ändring af §§ 72
och 73 riksdagsordningen, dels ock motioner om ändrad lydelse af
§ 72 riksdagsordningen; samt

bevillningsutskottets memorial:

n:o 8, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
2:dra punkten af bevillningsutskottets betänkande n:o 1 angående
vissa delar af tullbevillningen; och

n:o 9, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
åtskilliga punkter af bevillningsutskottets betänkande n:o 2 angående
vissa ännu oafgjorda delar af tullbevillningen.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit tvenne gånger
bordlagda.

§ 10-

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 11,40 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Fredagen den 15 Mars.

N:o 17.

Fredagen den 15 mars.

Kl. 3 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 8 dennes.

§ 2.

Föredrogos, hvar efter annan, och hänvisades till statsutskottet
Kongl. Maj:ts på kammarens bord hvilande propositioner till Riksdagen
:

om anordnande af ett isoleringsstall vid veterinftrinstitutet i
Stockholm;

angående förvärfvande för statens räkning af vissa enskilda
jernvägar; samt

angående anslag för anläggning af en bibana från norra stambanan
vid Yännäs till Umeå och vidare till Storsandskär.

§ 3.

Efter föredragning vidare af herr D. Bergströms med fleres
i senaste sammanträdet bordlagda motion, n:o 170, beslöt kammaren
öfverlemna densamma till behandling af Riksdagens särskilda utskott
n:o 2.

§ 4.

Föredrogos och bordlädes för andra gången konstitutionsutskottets
utlåtanden n:is 4 och 5.

§ 5.

Härefter föredrogs bevillningsutskottets memorial n:o 8, i
anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande 2:dra punkten
af bevillningsutskottets betänkande n:o 1 angående vissa delar af
tullbevillningen, och blef den af utskottet i nämnda memorial
föreslagna voteringspropositionen af kammaren godkänd.

§ 6.

I ordningen förekom dernäst bevillningsutskottets memorial
n:0 9, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande åtskilliga

H:o 17.

Fredagen den 15 Mars,

Angående
en voteringsproposition.

punkter af bevillningsutskottets betänkande n:o 2 angående vissa
ännu oafgjorda delar af tullbevillningen.

Punkterna 1—9.

De föreslagna voteringsproposisionerna godkändes.

Punkten 10.

I 6:te och 7:de punkterna af betänkandet n:o 2 hade utskottet
hemstält, dels, under punkt 6, att tullsatsen för bröd, andra slag,
måtte höjas till 6,5 öre per kilogram, dels ock, under punkt 7, att
beloppet af den tullrestitution, hvilken jemlikt § 9 mom. 1 i tulltaxeunderrättelserna
medgåfves vid utförsel af bröd, som af utländskt
råämne tillverkats inrikes, måtte höjas till 6 öre per kilogram.

Dessa hemställanden hade Första Kammaren bifallit, hvaremot
Andra Kammaren bifallit en vid dessa punkter afgifven reservation,
enligt hvilken tullsatsen för ifrågavarande artikel skulle bestämmas
till 5,25 öre per kilogram och tullrestitutionens belopp till 5 öre
per kilogram.

För afgörande medelst gemensam omröstning af dessa frågor,
hvilka enligt utskottets åsigt egde sådant inbördes samband, att de
borde i ett sammanhang afgöras, föreslog nu utskottet följande voteringsproposition
:

»Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att tullsatsen
för bröd, andra slag, skall böjas till 6,5 öre per kilogram, samt
att beloppet af den tullrestitution, hvilken jemlikt § 9 mom. 1 i
tulltaxeunderrättelserna medgifves vid utförsel af bröd, som af utländskt
råämne tillverkats inrikes, skall höjas till 6 öre per kilogram,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

^ej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren,
beslutit, att tullsatsen för bröd, andra slag, skall bestämmas till
5,25 öre pr kilogram, samt att beloppet af den tullrestitution, hvilken
jemlikt § 9 mom. 1 i tulltaxeunderrättelserna medgifves vid utförsel
af bröd, som af utländskt råämne tillverkats inrikes, skall
bestämmas till 5 öre per kilogram.

Efter uppläsandet häraf anförde

Herr Hedin: Det föredragna förslaget till voteringsproposition
gifver naturligtvis icke anledning till någon sådan tvist, som
flera gånger egt rum, dels här i kammaren och dels mellan Första

Fredagen den 15 Mars. 61 NlO 17-.

och Andra Kammaren, eller en tvist derom, huruvida ärendet är Angående
af den natur, att gemensam votering om detsamma skall ega rum. en votenngsDerom
kan icke tvistas. Den saken är sjelfklar. Deremot är här y''

förhållandet, att utskottet uppsatt en voteringsproposition i, såsom
mig synes, alldeles uppenbar och otvetydig strid mot grundlagen.

Jag nödgas derför anhålla, att kammaren måtte ogilla denna voteringsproposition.
Följden deraf blifver naturligtvis, att utskottet
får inkomma med förslag till en behörigen och grundlagsenlig!
uppsatt voteringsproposition.

Utskottet har här sammanslagit två Andra Kammarens beslut
och stält dem mot två Första Kammarens beslut, naturligtvis i
samma två frågor. Dertill har utskottet icke någon befogenhet.

Hvad utskottet mycket väl skulle kunna hafva gjort, naturligtvis
med full frihet för kamrarne att sedermera godkänna eller icke
godkänna detta förfarande, det hade varit att, när utskottet afgaf
sitt tullbetänkande, då sammanslå dessa frågor, som enligt utskottets
mening hafva ett sådant samband med hvarandra, att de höra
afgöras gemensamt. Men då så icke förfarits, och då hvarken
.Första eller Andra Kammaren har fattat några sådana beslut som
dem, voteringspropositionen nu stält mot hvarandra, utan hvardera
kammaren fattat två särskilda beslut, som här sammanslagits till
ett, har utskottet helt och hållet öfverskridit sin befogenhet.

Utskottet anför såsom skäl för sin märkvärdiga åtgärd, att
enligt utskottets åsigt de två frågor, som i voteringspropositionen
sammanslagits, »ega sådant inbördes samband, att de böra i ett
sammanhang afgöras». Utskottet kan ju visserligen hafva denna
åsigt och tillika möjligen anse sig böra vara de dårars förmyndare
och hindra folk att votera tokigt. Men om någon vill votera tokigt
och om man således förutsätter, att någon skulle taga den
ena delen i likhet med denna kammares beslut och den andra
delen i likhet med hvad Första Kammaren beslutat, har han
dertill ostridigt grundlagsenlig rätt. Hvarken bevillningsutskottet
eller någondera kammaren eger att förhindra ett sådant förfarande.

Om nu några kunna säga — detta har aldrig varit min mening
— att ett förfarande stridande mot grundlagen kan vara likgiltigt,
så vill jag bestrida äfven den saken, att det in casu skulle
vara faktiskt och praktiskt likgiltigt. Ty komme man en gång
att glida in på den banan att tillåta sammanslagning i en voteringsproposition
af beslut, som fattats hvart och ett för sig, skulle
det också vara lika giltigt att förfara på samma sätt, icke endast
såsom här i en fråga om tullen på bröd, utan äfven rörande utgiftsfrågor.
Jag skulle kunna anföra åtskilliga exempel på sådana
tall, kanske äfven från denna riksdag, då det kunde vara frestande
nog att få sammanslå tvenne särskilda beslut för att sedermera
bringa dom under gemensam votering, två utgiftsfrågor, som, då
de första gången behandlats, afgjorts livar och eu för sig. Ingen
må komma och säga mig, att sådana försök, som jag nu ifrågasätter
såsom möjliga, icke skulle vara farliga, emedan kammaren 110g
komme att so upp vid dem. Men de äro verkligen farliga derför

N:o 17.

Fredagen den 15 Mars.

Angående
en voteringsproposition.

(Forts.)

att det så lätt kan kända, att kammaren ej kan och ej kommer
att se upp. Jag ber att få erinra om sådana företeelser, minst
två under förliden riksdag, att hit, liksom till Första Kammaren,
inkommit förslag till voteringspropositioner, uppgjorda i statsutskottet
och i största hast underskrifna af dess ledamöter. Om sådana,
ännu icke tryckta, icke i kammaren utdelade, utan inlemnade
hit i ett enda korrekturexemplar, blifva första gången bordlagda,
utan att någon enda ledamot af kammaren haft reda derpå, så är
det lätt att tänka sig, att äfven andra bordläggningen sedermera
kan ske, utan att någon enda ledamot af kammaren läst det först
nyss förut utdelade utlåtandet. Detta blifver då godkändt, och
sedan det blifvit godkändt, är man deraf bunden och måste votera.
Det finnes derför äfven faktiskt fara i att glida in i en praxis,
som har grundlagen mot sig.

Jag anhåller, att kammaren behagade ogilla voteringspropositionen.

Herr Fredholm från Stockholm: För min del kan jag icke

annat än gilla den uppfattning, som fått sitt uttryck af den föregående
talaren. Inom utskottet sökte jag också göra denna uppfattning
gällande; men ehuruväl flere af utskottets ledamöter gåfvo
mig rätt i princip, ansågo de dock, att man af praktiska skäl kunde
för denna gång frångå principen. Oaktadt jag icke reserverat mig
mot utskottets beslut, vill jag nu här bestämdt fritaga mig för
allt ansvar för delaktighet i detsamma, för den händelse kammaren
skulle ogilla beslutet. Jag betonade också i utskottet alldeles
otvetydigt, att i fall någon i kammaren skulle komma att väcka på
tal frågan om lagligheten af utskottets åtgärd, förbehölle jag mig
fullkomlig frihet att fritaga mig från allt ansvar för och all delaktighet
i densamma.

Då det synes mig, att ett strängt iakttagande af formerna
utgör den väsentligaste och nära nog enda trygghet, som en minoritet
kan påräkna för bevakandet af sin rätt, ber jag, herr talman,
att få instämma i det yrkande, som af den föregående talaren
blifvit gjordt.

Herr John Olsson instämde häruti.

Herr Månsson: Jag har icke i utskottet deltagit i be handlingen

af den voteringsproposition, om hvilken nu är fråga.
Men jag kan mycket väl förstå, att man der ansett, att de båda
saker, som i propositionen blifvit sammanförda, stå i så nära samband
med hvarandra, att det är omöjligt att skilja på dem. Jag
medgifver visserligen, att de båda talare, som här ugpträdt, hafva
rätt i formen, om man skall vara strängt formalistisk. Men jag
tror icke, att någon af kammarens ledamöter skall kunna finna
annat, än att dessa båda saker stå i ett sådant samband, att den
ena måste följa som ett korollarium af den andra. Tull och tullrestitution
måste vara så nära sammanhängande med hvarandra,
att jag ej tror, att man i praktiskt afseende skall kunna fordra,

N:o 17.

Fredagen den 15 Mars.

att man skall gå och votera 2 gånger om dem. Jag vågar derför
hemställa till kammaren, om det icke är skäl att bifalla voteringspropositionen
sådan den nu föreligger. Men om vi nu skola hålla
så strängt på formen, och om vi ovilkorligen måste hafva 2 voteringar,
undrar jag, om icke återremiss torde vara bättre än afslag.
Skola vi, som sagdt, vara så strängt formalistiska, ber jag derför
att få hemställa om återremiss.

Herr Hedin: Het är ju alldeles klart, att en återremiss icke
kan tjena till någonting. För öfrigt måste naturligtvis utskottet
veta, att, om kammaren afslår den föreslagna voteringspropositionen,
det icke är derför, att kammaren refuserar att votera en sak, i
hvilken enligt grundlagen gemensam votering skall ega rum, utan
derför att en grundlagsenlig voteringsproposition måtte erhållas.
Jag hoppas, att man icke skall godkänna den siste talarens mening,
att iakttagandet af grundlagens bud är en formalism, som man skulle
ega att sätta sig öfver. När han vidare yttrade, att de båda saker,
som i den ifrågavarande voteringspropositionen blifvit sammanförda,
vore på sådant sätt sammanhängande, att man för detta
sambands skull kunde kasta öfver bord eu grundlagens tydliga
föreskrift, så frågas, hvad det vill säga att utskottet icke gjort den
upptäckten förr, än just då det skulle uppsätta förslag till voteringsproposition
för gemensam omröstning? Hvarför upptäckte icke
utskottet detta samband, när det afgaf sitt utlåtande »angående
vissa ännu oafgjorda delar af tullbevillningen» ? Och hvarför har
icke utskottet redan då eller nu efteråt upptäckt, att det finnes
ett fullt ut lika stort samband mellan tullen å malen och tullen å
omalen spanmål som mellan de två nu förevarande frågorna?

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, blef den ifrågavarande
voteringspropositionen af kammaren ogillad.

Punkterna 11—13.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

§ 7.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes: Att

ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr Magnus
Arhusiander sedan tisdagen den 12 dennes är sängliggande till
följd af influensa samt att han ännu några dagar måste intaga
sängen, intygas på heder och samvete.

Stockholm den 15 mars 1894.

Angående
en voteringsproposition.

(Forts.)

Ernst Fogman,

legit. läkare.

N:o 17.

Fredagen den 15 Mars.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr O. H. Ström under 14 dagar fr. o. m. den 18 dennes,

» A. E. Baaz » 9 » » i> » »20 » och

» A. Sivartling » 4 » » » » » 18 »

§ 9.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 3,3i e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Rättelse

i Andra Kammarens protokoll n:o 13.

Sid. 53, rad. 22 nedifrån står: från solens ljus, och värme från

läs: från solens ljus och värme, från
Sid. 54, rad. 16 uppifrån står: allmännyttigt

läs: allmängiltigt.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1895.