RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1895:16

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1895. Andra Kammaren. N:o 16.

Onsdagen den 13 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades det i kammarens sammanträde den 6 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes: Att

borgmästaren herr Edw. Behmer af sjukdom tills vidare
är förhindrad att bevista Andra Kammarens sammanträden, intygar.

Stockholm den 13 mars 1895.

Aug. Brandt,
legitim, läkare.

§ 3-

Herr statsrådet m. m. G. F. Gilljam aflemnade Kongl. Maj:ts
proposition till Riksdagen om anordnande af ett isoleringsstall
vid veterinärinstitutet i Stockholm.

Den kongl. propositionen bordlädes.

§ 4.

Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande
n:o 5, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde
hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvaret.

Punkten 1. Ang, öhning

aj anslaget till

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att för genomförande ™tendmtw
under år 1896 af intendenturcörpsens nya organisation höja anslå- coriiSenget
till nämnda corps, nu 339,000 kronor, med 9,210 kronor till
348,210 kronor.

Andra Kammarens Prot. 1895. N;o 16.

1

X:o 16. 2

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Ang. ältning
af anslaget till
intendenturcorpsen.

(Forts.)

Uti en inom Andra Kammaren af herr J. Bromée väckt motion
(n:o 109) hade föreslagits, att Riksdagen för närvarande icke måtte
bevilja den af Kongl. Maj:t begärda ökningen af nämnda anslag.

Under förevarande punkt hemstälde emellertid utskottet:

att, utan afseende å herr Bromées ofvannämnda motion, anslaget
till intendenturcorpsen, nu 339,000 kronor, må, för genomförande
under år 1896 af intendenturcorpsens nya organisation,,
ökas med 9,210 kronor till 348,210 kronor.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Bromée: Herr grefve och talman! Såsom kammarens

ledamöter behagade finna, har statsutskottet egnat min motion, att
det af Kongl. Maj:t begärda ökade anslaget till intendenturcorpsen
eller 9,210 kronor ej för närvarande måtte bifallas, en särskild
uppmärksamhet, i det att utskottet begärt på den af 46 § riksdagsordningen
utstakade vägen upplysningar i ämnet af Kongl. Maj:t.
Jag kan ej annat än härför vara utskottet tacksam, att det funnit
mina i korthet angifna skäl vara af beskaffenhet, att en i fullaste
mening officiel utredning af de i motionen berörda förhållanden
ansetts böra inhemtas.

Men då utskottet, särskildt dess ledamöter från denna kammare,
funnit ifrågavarande af expeditionschefen i landtförsvarsdepartementet
meddelade och utskottsbetänkandet vidfogade upplysningar
jäfva de af mig förebragta skäl, måste jag deröfver
uttala min förvåning. Ty hvad innehåller väl den å sid. 64 intagna
bilagan? Den innehåller, förutom en hel mängd kända, på frågans
bedömande föga eller intet inverkande förhållanden, det påståendet^
att bland personalen vid den nya intendenturcorpsen ej kunnat utses
personer, skickade att bestrida byråchefs- och adjutantsbefattningarna
i arméförvaltningens intendentsdepartement. — Under den
tid, som intendenturcorpsens omorganisation pågått, hafva ju tillsatts
fältintendenter af l:a och 2:a klass samt intendenter, och det vore
mer än underligt, att bland intendenturcorpsens personal ej funnits
personer, som kunnat bekläda ifrågavarande befattningar. Kongl.
Maj:t har, det kan ej bestridas, vid 1893 års riksdag anmält derför
utgående kostnader till indragning, och för dessa har personal vid
intendenturcorpsen tillsatts, men icke desto mindre fortfares med
det gamla systemet. Å detta faktum, som väckt förvåning i vida
kretsar, innehålla de af expeditionschefen lemnade upplysningarna
ej den ringaste förklaring, och jag anhåller vördsammast, att statsutskottets
ledamöter i denna kammare måtte till min och kammarens
upplysning komplettera det officiella meddelandet så, att Kongl.
Maj:ts tillvägagående måtte finna sitt fulla rättfärdigande.

Om kammaren skänker sitt bifall till statsutskottets förslag,
gifver den sin sanktion åt ett förfaringssätt, som kan alstra sträfvanden
att utanför behöriga stater gifva anslag till upprätthållandet
af vissa befattningar. Sträfvanden i sådan rigtning har denna

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

3 N:o 16.

kammare förr varit angelägen att stäfja, och jag hoppas, att den Ang. ökning
gör det äfven nu, fast statsutskottsledamöterna från denna kam- of anslaget till
mare så endrägtigt stält sig på Kongl. Maj:ts och Första Kam- %nt^e^r~
marens sida. _ . (För™.)

Jag har äfven i min motion sagt, att man sväfvar i ovisshet
om, huru den militära förvaltningen kommer att ordnas. Jag har
kunnat säga detta derför, att de förvaltning3principer, som ingingo
i urtima-löftena, icke blifvit förverkligade, och derför att man i
militära kretsar alltmer börjar draga i tvifvelsmål, huruvida de
komma att förverkligas. På tredje året arbetar en komité i denna
fråga, och frukterna af dess arbete, sådana dessa offentliggjorts i
ett par kongl. förordningar, äro ej synnerligen tilltalande och
hoppgifvande för verkliga decentrala förvaltningsgrundsatser.

Då emellertid, för att återvända till hufvudpunkten i detta
spörsmål, Kongl. Maj:t utanordnat medel till belopp, som motsvara
de år 1893 till indragning anmälda arfvodena till lyruchefsassistenten
och adjutanten i arméförvaltningens intendentsdepartement,
och då detta väl icke ingick i

som om Andra Kammaren borde mot tillvägagåendet i denna sak
nedlägga en allvarlig protest, och synes mig derför, att den af
Kong!. Maj:t begärda ökningen eller 9,210 kronor bör minskas med
arfvodena till nyssnämnda båda befattningar, i 1893 års statsverksproposition
angifna till 3,500 kronor. — Med anledning häraf
får jag föreslå,

att anslaget till intendenturcorpsen, nu 339,000 kronor, må,
för genomförande under år 1896 af intendenturcorpsens nya organisation,
ökas med 5,710 kronor till 344,710 kronor.

Det är icke för beloppets skull, som jag yrkar denna nedsättning,
utan för principens.

Herr Lasse Jönsson: Motionären har vid flera tillfällen

under uppläsningen af sitt anförande framstält till utskottet den
begäran, att utskottet skall lemna ytterligare förklaringar. Denna
begäran borde egentligen icke ställas till utskottet, utan hellre till
chefen för landtförsvaret. Utskottet har nemligen utredt denna
fråga så godt det kunnat. Det har gått den väg, grundlagen utstakar
vid sådana fall, då utskottet ej sjelf kan lemna de önskade
upplysningarna, i det utskottet anhållit om sådana hos den statsrådsledamot,
som är förordnad att meddela erforderliga upplysningar.
Det svar utskottet erhållit föreligger .här. Något mera
tydligt svar kan utskottet ej gerna gifva. Önskar motionären
några flera upplysningar, kan han erhålla sådana endast från
statsrådsbänken.

Då jag ej kan inse annat, än att utskottet här fullgjort allt,
hvad af utskottet kan begäras, anhåller jag att få yrka bifall till
utskottets föreliggande förslag.

Herr John Olsson: Herr talman! Jag skall anhålla att få

instämma med herr Bromée.

garna, sådana de uppgjordes

och godkändes 1893. svnes det mig.

N:o 16. i

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr talmannen gifvits i enlighet med de giorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

Ang. aflönin■ Punkten 2.

gen för indelta

rcUt^och^vice Uti en inom Andra Kammaren af herr S. Nordström m. fl.
korporaler vackt motion (n:o 82) hade föreslagits, att Riksdagen måtte bero,
fl. sluta, att dagaflöningeu för det icke garnisonerade infanteriets och

kavalleriets korporaler, vice korporaler och till korporalstjenst
kommenderade soldater äfvensom sjuk vårdssoldater skulle under
tjenstgöring utgå med 50 öre.

Utskottet hemstälde emellertid i mom. a) af förevarande
punkt,

att herr Nordströms m. fl. omförmälda motion, så vidt den
samma anginge det icke garnisonerade infanteriet, ej måtte af
Riksdagen bifallas.

Sedan denna utskottets hemställan blifvit uppläst, yttrade

Herr Nordström: Jag skall till en början anhålla, att herr
grefven och talmannen måtte framställa proposition derpå, att
momenten a) i 2:a och 3:e punkterna måtte behandlas gemensamt.
Jag skall derefter be att få yttra mig i sjelfva saken.

Denna hemställan bifölls; i följd hvaraf herr talmannen nu
lät uppläsa jemväl mom. a) af punkten 3, deri utskottet hemstälde,

att herr Nordströms m. fl. omförmälda motion, så vidt den
anginge det icke garnisonerade kavalleriet, ej måtte af Riksdagen
bifallas.

Härefter lemnades ordet å nyo till

Herr Nordström, som anförde: Då denna fråga förlidet år
förelåg till behandling, antydde herr statsrådet och chefen för
kongl. landtförsvarsdepartementet inom Första Kammaren den
uppfattningen, “att den då föreliggande motionen i viss mån skulle
utgöra ett klander öfver att icke denna fråga, samtidigt med att
den stora härordningsfrågan i sin helhet var före vid urtima riksdagen,
bragts å bane11. Jag ber med anledning deraf få förutskicka
den anmärkningen att någon sådan tanke från min sida, och jag
är öfvertygad derom, jemväl från mina medmotionärers, alldeles
icke förefinnes. Hvad jag åsyftar, det är sjelfva saken och ingenting
annat. Jag anser nemligen, att denna frågas innebörd är utaf
långt mera vidt omfattande beskaffenhet, än hvad som vid ett
ytligt påseende kan skönjas. Herr statsrådet anmärkte vid samma

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

5 N:o IG*

tillfälle, att i verkligheten korporalernas tjenstgöring efter den nya Ang. aflöninhärordningens
införande i stället för att ökas tvärtom komme att sen för indelta
minskas, nemligen från 94 till endast (18 dagar hvartannat år■raUr^od^vice
Detta till följd deraf, att i stället för korporaler jemväl soldater korporaler
och utexaminerade icke befordrade volontärer skulle kommenderas m. fl.
till beväringens vapenöfningar. Jag ber dervid få erinra, att i så Vörts.)
fall blifva ju de till korporalstjenst kommenderade soldaterna i
stället de lidande, och hvad vidkommer volontärerna, så påstod
dåvarande motionären, herr Falk, att volontärerna icke äro skyldiga
till sådan tjenstgöring, och följaktligen komma jemväl dessa att då
blifva lidande. Dessutom torde det kunna ifrågasättas, huruvida
det är fullt lämpligt att i någon större utsträckning använda dessa
volontärer såsom instruktörer för beväringen. Kamrattukt är
nyttig, derom har jag erfarenhet sedan min skolpojkstid. Men
om pojkar skola kommendera pojkar, då ändrar sig förhållandet.

Det torde vara nog med dessa ungdomar, som nyss blifvit utnämnda
till underlöjtnanter. Man får ej så sällan höra talas om, hurusom
en sådan der ungdom kan tillåta sig att hundsfottera till och
med en i ledet grånad man. Emellertid framlade herr Casparsson
vid samma tillfälle en helt annan uträkning, enligt hvilken korporalerna
för hvarje år skulle få tjenstgöra i fulla 90 dagar. Då
jag icke är fackman, så kan jag naturligtvis icke heller bedöma
tillförlitligheten af vare sig den ena eller den andra uppgiften.

Men hvad som deremot är fullkomligt visst och säkert, det är, att
våra soldatrekryter hysa stor obenägenhet för att blifva kommenderade
till korporalskolan, och att soldaten använder alla upptänkliga
medel för att undgå befordran till vice korporal eller
korporal, ja, det inträffar understundom, att de göra sig skyldiga
till insubordinationsbrott för att undgå en sådan utnämning. Ett
sådant förhållande kan icke vara förenligt med eu sund utveckling
af vårt härväsende. Det torde jemväl bevisa, att korporalernas
tjenstgöringsskyldighet blifvit betydligt försvårad, ty förr var ju
en sådan befordran tvärtom eftersökt. Dermed öfverensstämma
ock de klagomål, jag inom min ort erfarit från dessa korporaler.

För att kunna erhålla några tillförlitliga siffror i detta afseende,
tillskref jag för några dagar sedan dels chefen för Yadsbo
sqvadron af lifregementets husarcorps och dels chefsembetet för
kongl. Skaraborgs regemente. I går erhöll jag svar från båda
dessa håll. Chefen för Vadsbo sqvadron lemnar en mycket intressant,
detaljerad uppgift i detta afseende. Den är för vidlyftig
att här i sin helhet uppläsas, men det torde för saken vara tillräckligt
upplysande att derom meddela endast några mindre
detaljer. Han upplyser, att efter den nya härordningen hvarje
korporal får tjenstgöra i medeltal Gd dagar, under det tjenstgöringen
förut endast omfattat 27 dagar. Han upplyser vidare,
att dessa Cd dagar visserligen kunna minskas derigenom, att
i kavalleriskolan examinerade husarer i stället för korporalerna
blifva kommenderade. Men då blifva dessa husarer i stället
lidande, hvilka icke hafva någon som helst ersättning för sådant
arbete annat än de 25 (»rena i dagaflöning. Framför andra be -

5:o 16. 6

Onsdagen den 13 Mars, £. m.

Ang. aflöning lagar han emellertid de s. k. beställningsmännen, d. v. s. sjukvårdsgenfor
indelta och b0fbeslagshusarerna. Dessa hafva till följd af den nya beväringsraiernoch
vice lagen fatt en alldeles oresonlig tillökning i sitt arbete sig ålagd,
korporaler för hvilken de icke erhålla någon som helst ersättning. Tillika
vi. fl. påvisar han det demoraliserande, som häraf blir en följd. Genom

(Forts.) en gå stor förökning i tjenstgöringsskyldighet blifvit korporaler

och beställningsmän ålagd, nödgas man vid afgång af äldre sätta
i dessas ställe personer, som icke äro fullt lämpliga.

Från chefsembetet för kongl. Skaraborgs regemente har jag
fått mottaga något kortare upplysningar, emedan tiden icke medgaf
att utarbeta något fullständigare. Jag har erhållit en så
lydande promemoria: “Under förutsättning, att samma princip,
som följts vid kommenderingarna till 1894 års beväringsmöte,
fortfarande följes, blifver förhållandet mellan den årliga tjenstgöringen
under beväringsmötena åren närmast före 1893 och under
motsvarande möten efter nämnda år vid regementet för nedanstående
personal ungefärligen följande: för korporaler och vicekorporaler
såsom 1: 1, för beställningsmän (sjukvårdssoldater)
såsom 2:3, för till korporalstjenst beordrade menige såsom 1:4“.
I sammanhang dermed anföres: “Orsaken till att korporalernas
och vicekorporalernas tjenstgöring ej ökats, är, att menige (oexaminerade)
beordrats göra deras tjenst. Detta åter har skett för
“att“, enligt utfärdad generalorder, “i möjligaste mån spara indelte
korporaler och vicekorporaler; men genom denna åtgärd har de
examinerade meniges tjenstgöring blifvit ungefär 4 gånger större
än förr. — Efter den nya härordningens införande måste således
antingen korporalernas och vicekorporalernas tjenstgöring betydligt
ökas eller ock måste menige, som ej uppbära någon lön på stat,
i långt större utsträckning nu än förr beordras att mot endast
den låga dagaflöningen af 25 öre, jemte portion in natura, förrätta
underbefälets af manskapet tjenst".

Häraf torde vara tydligt, att genom den nya härordningen tjenstgöringen
betydligt försvårats. Häromdagen fick jag höra, att det alldeles
icke går an, att staten godtgör den enskilde för de förluster, han
lider genom en statens tjenstemans oredlighet. Nu får jag höra, att det
alldeles icke går an, att staten godtgör sina lägst aflönade tjenare
för det förökade arbete, som genom ett riksdagsbeslut blifvit dem
ålagdt. Men om jag som enskild man uppgör kontrakt med en
torpare eller handtverkare att mot en viss bestämd aflöning förrätta
ett visst bestämdt arbete och jag om några år säger till
denne torpare eller handtverkare: “jag har utvidgat min verksamhet,
och derför måste du förrätta dubbelt så mycket arbete
som förut, men du får ingen högre aflöning för detta"; — månne
torparen eller handtverkaren skulle blifva belåten med ett sådant
behandlingssätt, eller hurudan skulle den allmänna opinionens
dom derom blifva? Detta är emellertid just precis hvad Kongl.
Haj:t och Riksdagen gjort vis ä vis våra indelta korporaler
och beställningsmän genom urtima Riksdagens beslut. Ett sådant
förfarande kan möjligen vara opportunt; men om det är förenligt

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

7 N:o 10.

med rättvisa och verklig statsklokhet, derom må herrarne sjelfva än?, aflönindöma.
gen för indelta

Detta utgör emellertid enligt min uppfattning ändå icke den ralTr^oJTvtie
betänkligaste sidan af saken. Genom det allmänna missnöje, som korporaler
på detta sätt alstras, och genom att den goda anda, som förut m. fl.
varit rådande inom stammanskapet sålunda försämras, så under- (Forts.)
mineras så småningom sjelfva grundvalen för den nuvarande härordningen.
indelt stam och beväring. Det är icke obekant, att ett
stort antal af våra herrar militärer i de nittio dagarne endast se
ett trappsteg, ett medel till hela indelningsverkets slopande för
att ersättas — med hvad? — jo, med ingenting mindre än 101/-,
månaders vapenöfning för vår beväring med ty åtföljande utvidgning
af våra värfvade garnisonsregementen. Det är ett sådant
sakernas tillstånd, som jag, i hvad på mig ankommer, vill försöka
motarbeta. Särskildt hyser jag en stor fruktan för detta kasernlif
och detta värfningssystem. Wilhelm von Braun säger på något
ställe i sina dikter: “Men om det regalt går galet, då går jag in
vid andra gardet". Ja, mine herrar, så är det. Om en yngling
råkar ur det rätta hjulspåret, så blir som oftast som sista reträtten
att taga värfning. Nu vill jag visserligen icke påstå, att alla.
som taga värfning, äro urspårade existenser. Men litet surdeg
syrar hela degen, och den medfödda onda benägenheten, den har
en mer än vanligt fruktbar jordmån inom dessa garnisonskaserner.

Eller hvad vittnar erfarenheten? Man läser litet emellan i tidningarna
om kravaller här i hufvudstaden. Hvad är det för samhällsmedlemmar,
som delvis framför några andra göra sig bemärkta?
Om man studerar polisens annaler, hvad är det för individer,
som der framför andra stå till boks? Om man studerar våra
fängelsejournaler, hvilket öfvermåttan beklagansvärdt procenttal i
förhållande till numerären intaga icke der dessa f. d.j värfvade
vid jemförelse med såväl den indelta armén som landets öfriga
befolkning? Om man studerar statistiken öfver våra militärsjukhus
och anställer en jemförelse med andra sjukhus, skall man der kunna
hemta åtskilliga lärdomar. Om en garnisonssoldat efter uttjent
kapitulation återvänder till födelsebygden, så är han icke allenast
oanvändbar såsom jordbruksarbetare, utan han blir jemväl som
oftast en skräck och ett plågoris för hela nejden. Och likväl får
man höra eljest klokt och förståndigt folk till skyarna upphöja dessa
garnisonsskolor. Det är i dessa, som vår manliga ungdom i en
framtid skall inhemta sitt vetande och sina lefnadsvanor. Det är
■ur dessa led, som våra beväringsynglingar framdeles skola erhålla
sina ledare och instruktörer. Jag för min del ber att få läsa
litanian öfver sådana skolor och sådana instruktörer.

Ser man åter på den finansiella sidan af frågan, så skulle den
■summa, som erfordras för att korporaler, vicekorporaler och till
korporalstjenst kommenderade soldater äfvensom sjukvårdssoldater
vid det icke garnisonerade infanteriet och kavalleriet under tjenstgöring
erhölle en dagaflöning lika med beväringen eller 50 öre
per dag, belöpa sig till omkring 100,000 kronor årligen. Detta
utgör visserligen en ganska afsevärd summa, och jag är den förste,

N:o 16. 8

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Ang. aflönin- som vill vara med om en en sträng hushållning med statens medel.
gen för videlta g]j0]a hushålla med förstånd och urskilning. Denna summa

rale^ocii^vice^ likväl obetydlig vid jemförelse med de millioner, som vi haft
korporaler och ha råd att offra på våra norska bröder till följd af en oefterm.
fl. rättlig mellanrikslag. Den är äfven obetydlig vid jemförelse med
(Forts.) de summor, som ett fåtal importörer och större qvarnegare med
god smak stuckit i sina fickor, till följd af en allt för sen tillämpning
af 60 § regeringsformen. Denna summa är vidare obetydlig
vid jemförelse med de summor, som årligen utbetalas i form
af löner och pensioner till ett stort antal embets- och tjensteman,
hvilka för sina väl tilltagna aflöuingar i sina respektive embetslokaler
måhända icke tillbringa så många timmar, som desse fattige
korporaler och beställningsmän för sin blygsamma aflöning få
använda dagar och veckor. Så länge det gäller de högre och
högst aflönade lönegraderna, då öses det med den stora slefvenj
men när det kommer till de lägre och lägst aflönade, då är
grytan torn. En sådan hushållning kallar jag för “att sila mygg
och svälja kameler".

Herr Lasse Jönsson yttrade under debatten förra året. “Det
kan ju låta mycket bra att tala om att korporalerna böra hafva
större löner. Men hvarifrån skola då dessa tagas? Så små dessa
löner än kunna tyckas, då de tagas hvar för sig, uppgå de, då de
sammanläggas, till ett icke så litet belopp11. Med det sagda anser
jag mig hafva besvarat den frågan och i hvad rigtning jag anser
att besparingar böra och kunna göras. Vidare yttrade samme man:
“Vi böra akta oss, att vi ställa så till att vi onödigtvis draga in
flere i herreklassen från det nyttiga arbetet". Jag ber att derpå
få svara, att jag för min del hyser lika stor motvilja för s. k.
halfherrar som trots någon, men jag tror mig kunna lugna den ärade
statsutskottsledamoten dermed, att om man beviljar våra korporaler
25 öres förhöjning uti deras dagaflöning, så riskera vi alls inte
att derigenom draga desse in uti den sistnämnda kategorien. Herr
Persson i Mörarp uttalade under samma debatt önskvärdheten utaf
hela indelningsverkets borttagande. Jag ber att derpå få svara,
att så hemmansegare och roteintressent jag än är, älskar jag likväl
att hoppas och tro, att den dag ännu måtte vara fjerran,
då vår hedervärda indelta stam kommer att utbytas mot en
värfvad.

Men, såsom nämndt, den indelta soldaten är icke längre populär,
och derför är det ju ett sätt att, genom att göra både soldat
och rotehållare missnöjda, så mycket lättare bli utaf med bådadera.
Jag håller likväl före, att om den nuvarande beväringsinstitutionen
skall ega något verkligt värde, då är ock indelningsverket
nödvändigt. Våra beväringsynglingar ega förtroende för den indelte
soldaten, och vid dennes sida hyser jag den öfver ygelsen,
att de i farans stund skulle gå långt. Men utan detta stöd är
jag lika öfvertygad, att de 90 dagarne äro bortkastad tid och
bortkastade penningar. Och hvad den indelte soldaten sjelf angår,
så får man ju nu för tiden höra alla möjliga anmärkningar rigtas
mot honom. Jag medgifver, att han i ledet måhända icke förmår

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

9 X:o 1(5.

att kråma sig lika duktigt som dessa praktregementen här i huf-änj. aflöninvudstaden,
men skulle det en gång gälla allvar, är jag lifligt (rf.9™Mindelta
vertvgad derom, att han skall gå fram, der ingen annan, att han“^"^*°^
skall visa sig vara af den gamla goda stammen, som “frös och korporaler
svalt, men segrade tillika", ty mine herrar, den indelta soldaten m. fl.
har alla förutsättningar att kunna uthärda umbäranden och strå- (Forts.)
patser. Han är i sitt hem van vid en enkel och måttlig diet och
vid ett ansträngande kroppsarbete. Dessutom har han att försvara
hem och härd, hustru och barn, och detta är dock någonting att
försvara.

Titta in i dessa soldatstugor. Man skall der i de allra flesta fall
finna icke några socialister eller nihilister eller kommunister eller
hvad allt de heta, dessa vår tids samhällsupplösande element, utan
man skall der finna ett laglydigt hjonelag. Man skall der finna
en blygsam och arbetsam qvinna, maka och moder, som under
mycket anspråkslösa lefnadsomständigheter likväl förstår att uppfostra
en barnskara till redbara och nyttiga samhällsmedlemmar.

Men _ huru förhåller det sig i detta afseende med våra värfvade
garnisonstrupper? Ja, derom har jag redan gifvit en antydan;
derpå kunna måhända åtskilliga familjer på Östermalm lemna ytterligare
besked eller kanske ännu bättre deras jungfrur. Då herrskapet
på aftnarna förlustar sig på baler, spektakler eller andra
nöjen, då förlustar sig jungfrun der hemma eller på annat ställe
med sin kavaljer på sitt sätt. Hvilket inflytande ett sådant lefverne
skall utöfva på den allmänna moralen och på slägten, som
stunda, detta öfverlemnar jag till herrarnes egen tankegång att
utfundera. Med dessa ord har jag velat antyda frågans verkliga
innebörd.

Slutligen ber jag att till mina yrkesbröder inom kammaren
få göra samma erinran som förlidet år, den nemligen, att genom
att vägra den indelta soldaten en skälig godtgörelse för det arbete,
han nedlägger i kronans tjenst, arbeta vi medvetet eller omedvetet
dem i händer, som vilja pålägga oss militära bördor, sådana
som hvarken vi eller våra barn förmå att bära.

Det skulle för närvarande icke tjena något till att yrka bifall
till motionen. Men all den stund herr statsrådet och chefen för
kongl. landtförsvarsdepartementet uttalat, “att frågan är af mycket
stort intresse;" att här föreligga ganska ömmande omständigheter"
samt “att det vore högeligen önskligt, att korporalerna och vice
korporalerna kunde få förbättrad aflöning", och alldenstund utskottet
ej angifvit annat skäl för afslag än bristande utredning,
föreställer jag mig, att kammaren ej borde hafva någonting emot,
om en sådan utredning komme till stånd. Jag skall emellertid för
närvarande ej göra något yrkande.

Herr Thestrup yttrade: Jag beklagar till en början, att den
föregående talaren i debatten indragit åtskilligt, som jag icke anser
hafva varit för frågans lyckliga lösning lämpligt. — Det kan i
öfrigt visserligen vara sant, att, då ett enstämmigt statsutskottsbetänkande
här föreligger, det må finnas till föga gagn att fram -

N:o 16. 10

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Ang. aflonin- ställa ett yrkande i annan rigtning än den, hvartill utskottet koml?J!nskTZmit
Men då man är öfvertygad om det rättvisa och billiga i en
raler och vice sa^> bär man ostridigt moralisk skyldighet att låta sådana betänkhorporaier
ligheter fara. Och med särskildt afseende på den fråga, som nu
m- fl- föreligger, om förhöjning i aflöningen för det icke garnisonerade

(Forts.) infanteriets och kavalleriets korporaler och vice korporaler, får jag
erkänna, att jag för min del anser denna fråga så vigtig, att knappast
någon af de andra frågor, hvilka förekomma i den hufvudtitel,
som vi i dag hafva att behandla, synes mig ha större vigt, ja så,
att, om jag skulle uppställa den förra mot någon af de öfriga,
jag icke ett ögonblick skulle tveka, åt hvilken jag ville lemna företrädet.
Jag är också fullt och fast öfvertygad derom, att ett bifall
till den föreslagna löneförhöjningen, i fall densamma af Riksdagen
beslötes, skulle öfver allt i landet helsas med en mera odelad
tillfredsställelse, än den, som kommer åtskilliga andra anslagsfordringar
på denna hufvudtitel till del.

Beträffande sjelfva saken, har motionären endast åberopat den
motion, som vid förra årets riksdag derom i Första Kammaren
framlades. Denna motion var särdeles utförlig, och den utredning,
densamma vid behandlingen erhöll, särskildt i Första Kammaren,
synnerligen fullständig och tillfredsställande. Emellertid har utskottet
-— och jag finner detta icke underligt — icke velat tillstyrka
bifall till motionen, då någon utredning i ämnet icke blifvit
förebragt. Men för en enskild motionär är det ju alltid svårt att
åstadkomma en dylik utredning, och om en sådan erfordras, bölden
gifvetvis i främsta rummet komma från krigsstyrelsen. Skälen
för den ifrågasatta löneförhöjningen hafva vid förra riksdagen
blifvit tydligt framhållna; och jag har äfven sedan dess från
många håll inhemtat, att de olägenheter, som föranledas af de synnerligen
låga aflöningsförmåner, hvilka ifrågavarande personer åtnjuta,
vållat vederbörande befäl gahska mycket bekymmer. Jag
har sålunda fått upplysning derom, att det vid flera regementen
varit svårt bland stamtrupper utvälja de bästa och pålitligaste
till korporalsbefordran, emedan de icke vilja uppnå en sådan
värdighet, utan så mycket som möjligt sträfva deremot. Jag har
äfven hört uppgifvas, att en regementschef beklagat sig deröfver,
att han måst af sina korporaler begära såsom en gunst, att de
måtte vid sina beställningar qvarstå.

Jag skall emellertid icke längre uppehålla kammaren; men
då jag anser denna fråga ega den allra största vigt, skall jag,
med hufvudsakligt stöd af hvad som förliden riksdag i medkammaren
förekom, anhålla, att Riksdagen ville, med afslag å såväl utskottets
hemställan som motionen, i skrifvelse till Kongl. Maj.t anhålla,
det Kongl. Maj.t måtte låta utreda, i hvad mån förhöjning i
aflöningen för det icke garnisonerade infanteriets och kavalleriets
underbefäl af manskapet kan vara af behofvet påkallad och derefter
till nästa Riksdag aflåta det förslag i frågant hvartill utredningen
kan föranleda.

Ett bifall till en sådan skrifvelse föranleder allenast en utredning.
Skulle dervid befinnas, att lönerna äro tillräckliga eller

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

11 N:o IG.

att dessa personer ej sköta sina tjensteåligganden på sådant sätt,Ang. oflöninatt
någon löneförbättring bör dem tillerkännas, så antager jag, att ^rménslw^o
krigsstyrelsen icke skall framkomma med något förslag derom; “^”oc/i^ce
och skall jag i så fall icke hafva något att häremot anmärka. korporaler

Slutligen får jag upplysa, att ett alldeles liknande skrifvelse- m. fl.
förslag redan framlagts eller kommer att framläggas i med- (Forts.)
kammaren.

Herr Petersson i Boestad instämde häruti.

Herr Lasse Jönsson: Då i denna fråga gjorts ett yrkande,
torde, det vara nödigt, att svar gifves på de anmärkningar, motionären
rigtat mot utskottet. Jag vill icke inlåta mig mycket vidlyftigt
derpå. Men jag tror, att, om verkligen förhållandet är sådant,
som herrarne sjelfva hört uppgifvas, att sådana svårigheter
förefinnas att erhålla korporaler, det väl är krigsstyrelsen i främsta
rummet, som bör hafva reda på det, utan att Riksdagen behöfver
säga något derom. Jag tror icke, att det kan erfordras, att Riksdagen
ingår till Kongl. Maj:t med skrifvelse och omtalar, huru det
är i detta afseende i landsorten. Om det säges, att någon eller
några korporaler äro missnöjda, eller om det kommer bref från en
sqvadronschef, som säger, att det varit svårt att erhålla korporaler,
kunna ju dessa uppgifter vara väl grundade. Men sådana
rapporter borde väl gå i officiel väg till krigsstyrelsen, så att denna
får bedöma, om det är ett allmänt eller blott ett enstaka missförhållande,
som här gör sig gällande.

Nu har motionären trott, att han utredt denna fråga mycket
bra, och särskildt äfven med hänsyn till den diskussion, som förra
året förekom angående densamma i Första Kammaren, säkerligen
ansett den vara fullt utredd. Men inlåter man sig på en närmare
granskning, skall man finna, att han glömt en mycket vigtig faktor.
Här har talats om ökning i aflöningen åt sjukvårdssoldaterna,
men man har glömt trumslagarne, oaktadt den nyss omnämnde
sqvadronschefen skrifvit, att det vore lika svårt att få hofslagare,
sä att talet om svårigheter härvidlag gälde lika mycket hofslagarne
som sjukvårdssoldaterna. Icke kan Riksdagen på den föreliggande
utredningen bygga ett beslut om skrifvelses aflåtande i den antydda
rigtningen. Och hvad tjenar det då till att skrifva och framtvinga
ett anslag för ifrågavarande ändamål?

Motionären har sagt, att det icke skulle blifva så farlig kostnad,
allenast omkring 100,000 kronor. Nej, mine herrar, tron ej
detta! Det blefve säkerligen mera. I år hafva vi visserligen
ej gjort någon beräkning deraf i utskottet, men förra året verkstäldes
en sådan. Det var då fråga endast om korporaler. Den
då ifrågasatta tillökningen ansågs skola uppgå till 130,000 kronor.

Nu kommer till en ökning för beställningsmännen, och detta med
rätta, ty jag anser dem vara i främsta rummet i behof deraf,
framför korporalerna. Dessa senare hafva, som jag sade förra
året, förutom sin nummerlön, 120 kronor i iön af staten. Och så
hafva de under tjenstgöring 25 öre om dagen, medan beställnings -

N:o 16. 12

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Ang. aftonin- männen då hade en vida mindre dagaflöning. Detta har rättats
arméns^^o- sec^ermerai sa att alla till korporalstjenst kommenderade, gemene
raier^och^vice soldater såväl som vice korporaler, .få 25 öre om dagen, de som
korporaler korporalerna. Så var det ej förut. Äfven för beställningsmännen
m. fl. har emellertid ändring gjorts, så att deras kommenderingar och
(Forts.) besvär blifvit lindrigare.

Nog kan, som sagdt, krigsstyrelsen ordna detta, utan att Riksdagen
behöfver skrifva derom. Och det skulle förefalla mig något
märkvärdigt, om denna kammare skulle bifalla förslaget om
skrifvelse och göra en påtryckning för att få anslagen ökade. Man
har sett många gånger, att det gått lätt att få en skrifvelse till
stånd, men att, då följden af skrifvelsen kommit, man funnit, att
man gjort en faute, då man gjort påtryckning och derigenom
framkallat kostnad. Precis så skulle det gå häi\ Vi komma att
ångra oss, om vi nu låta en sådan skrifvelse afgå.

Det är på dessa grunder, herr talman, jag skall be att få
förorda utskottets förslag. Jag yrkar bifall till detta.

Herr Andersson i Löfhult: Det finnes nog icke något hopp,
att denna motion kan vinna kammarens bifall. Det tror jag visst
icke. Med hänsyn till utskottets ställning dertill är det nog icke
många, som äro villiga att rösta för densamma. Men då det kommit
fram ett nytt förslag, om aflåtande af skrifvelse med begäran
om närmare utredning för vinnande af större klarhet i saken, vill
jag gerna vara med derom,

Jag känner förhållandena inom Kronobergs regemente, och
der finnas många korporaler, som begära afsked från denna sin
tjenst, äfvensom vice korporaler, som icke vilja taga emot denna
utnämning, utan hellre vilja gå som simpla soldater. Detta kan
icke vara nyttigt för vår armé. Jag tror icke, att man då bör
knussla på detta lilla anslag, som blott gäller 50 öre om dagen,
då de äro utkommenderade. Jag anser detta också vara mera
rättvist än att höja deras löner i klump, ty en del soldater, som
icke äro vice korporaler, men ändå kommenderas till korporalstjenst,
behöfva äfven denna lilla tillökning.

Jag vill derför på det lifligaste ansluta mig till herr Thestrups
förslag och anhåller om bifall till den af honom föreslagna skrifvelsen
till Kongl. Maj:t.

Herr Pehrson i Törneryd: Hvad motionären anfört i sin
motion och hvad han i dag i kammaren låtit oss höra, synes mig
hafva blifvit till fullo bemött af herr Lasse Jönsson. Jag skall
derför förbigå den sidan af saken och blott be att få anmärka
några ord i anledning af det förslag om en skrifvelse, som här
framkommit.

Ingen lärer väl föreställa sig, att denna skrifvelse, om den
beslutes, skall hafva till effekt att åstadkomma högre dagaflöning
endast för de i motionen omnämnda korporaler, vice korporaler
och till korporalstjenst kommenderade soldater vid det icke garnisonerade
infanteriet och vid det icke garnisonerade kavalleriet.

13 N:o 16.

On9dagen den 13 mars, f. m.

Jag är. öfvertygad, att det fins många andra grupper, som skola Ang. aflöning
klaga lika högt som dessa korporaler öfver för låg dagaflöning, för indelta
och jag är derjemte öfvertygad, att, derest en skrifvelse afgår tillr^Tjh^ce
Kongl. Maj:t, och denna skulle föranleda till någon åtgärd, Kongl. korporaler™
Maj:t icke lärer underlåta att, på samma gång för Riksdagen fram- m. fi.
lägges förslag om den förhöjda dagaflöning, som nu är i fråga, (Forts.)
tillika föreslå en förhöjning af dagaflöningen för en större del af
underofficerscorpsen.

Jag anser verkligen, att våra försvarsutgifter redan äro tillräckligt
höga, och jag får säga, att det för mig kom oväntadt, att
så många röster i denna kammare skulle höja sig för en ytterligare
ökning af dessa utgifter. Minst trodde jag, att de skulle komma
från denna kammare, i synnerhet under de nu rådande tiderna.

Då det af dessa i korthet anförda skäl framgår, att jag icke
kan vara med om det framstälda skrifvelseförslaget, ber jag att få
yrka afslag å detsamma och bifall till utskottets förslag.

Herr Nordström: Med anledning af herr Jönssons i Sandby
yttrande om summorna, ber jag att få påpeka, att i fjolårets förslag
begärdes 75 öre för korporaler och 60 öre för vice korporaler.

Det hade till resultat den summa, som herr Jönsson nämnde. Men
jag och mina medmotionärer hafva icke begärt mer än 50 öre om
dagen, och det förändrar saken något.

Till svar på herr Pehrsons i Törneryd anförande ber jag få
upplysa, att det skrifvelseförslag, som herr Thestrup framlade,
handlade endast om underbefäl och manskap. Äfven detta torde
förändra saken. Om en sådan skrifvelse afgår, så hafva vederbörande
icke med andra att göra än dem, hvarom skrifvelsen
handlar. Således tror jag icke, att denna anmärkning är befogad.

Och hvad angår det närvarande betrycket, särskildt hvad jordbruksnäringen
vidkommer, så blir det nog rust- och rotehållare,
som i sista ändan få betala krigsomkostnaderna, och derför borde
just detta vara en särskild anledning att genom dagaflöningens
höjande i någon mån lätta rotebondens redan förut hårdt belastade
skuldror.

Herr Walter: Vid de föregående riksdagar, denna fråga varit
före, har det visats, att på detta område stora missförhållanden
ega rum. Det har ådagalagts, att svårighet möter att få lämpliga
korporaler, i det att de, som lämpa sig för denna befattning, söka
undandraga sig att blifva befordrade. Detta tyder på, att något
måste göras; och då, såvidt jag kunnat förstå, inga talande skål
lörebragts eller något bevis åstadkommits derom, att dessa missförhållanden
icke skulle förefinnas, så ber jag att få instämma i
herr Thestrups yrkande.

Herr Nordin i Hammerdal förklarade sig instämma med herr
Walter.

N:o 16. 14

Ang. aflöningen
för indelta
arméns korporaler
och vice
koppor aler
m. fl.

(Forts.)

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Herr Alsterlund: Jag anser mig i den ställning, som jag har
såsom chef för ett regemente, böra uttala mig något i denna fråga.

Jag vill då till en början vitsorda hvad herr Jönsson i Sandby
anfört beträffande våra sjukvårdssoldater eller de s. k. beställningsmännen.
Det är så, att Kongl. Haj:t vidtagit sådana åtgärder,
att deras tjenstgöring blifvit nedbringad till den minsta möjliga,
men det oaktadt är nog en skälig höjning af deras dagaflöning
önsklig. Hvad åter det vidkommer att erhålla lämpliga ämnen till
korporaler, är min erfarenhet den, att svårigheter härför oftast
möta; ty de dugligaste soldaterna vilja icke blifva befordrade till
vice korporaler och korporaler, derför att de anse det vara för sig
ekonomiskt ofördelaktigt. Då emellertid korporalsbefattningarna
äro mycket vigtiga befattningar inom armén, så ligger stor vigt
uppå att erhålla dugliga korporaler. De lefva tillsammans med
de värnpligtige och soldaterna; deras hållning," uppförande och
fasthet i karakteren utöfva just till följd af detta nära umgänge
utan tvifvel ett mycket stort inflytande på de unga värnpligtiga
soldaterna.

Af dessa skäl vill jag uttala mina varma sympatier för den
motion, som blifvit väckt af herr Nordström. Men då utskottet
enhälligt afstyrkt motionen, finner jag det vara gagnlöst yrka
bifall till densamma, och derför skall jag förena mig med herr
Thestrup i hans yrkande om en skrifvelse till Kongl. Haj:t i
frågan.

Herr Andersson i Backgården: Jag anser, att rättvisa och
billighet fordra, att dessa korporaler och beställningsmän få åtnjuta
en större dagaflöning såsom ersättning för den ökade tjenstgöring,
de fått genom det nya härordningsförslaget. Jag vet och
kan konstatera, att det i min hemort visat sig, att korporalerna
icke finna det med sin fördel förenligt att qvarstå vid sina befattningar,
och derför tror jag, att det torde blifva svårt för vederbörande
att kunna såsom hittills besätta dessa befattningar med
de bästa och dugligaste soldaterna. Jag anser det derför både
klokt och välbetänkt att tillerkänna en sådan högre dagaflöning
af 50 öre till såväl korporalerna som sjukvårdssoldaterna, som nu
hvarken hafva lön eller dagaflöning, och jag skall af dessa skäl
förena mig med herr Thestrup i hans yrkande om en skrifvelse, i
förhoppning, att Kongl. Haj:t skall finna sig föranlåten att återkomma
med frågan till Riksdagen, och att den då skall vinna
Riksdagens bifall.

Herr Jonsson i Hof: Jag kan icke neka till att det förefaller
mig egendomligt att redan nu, knappt två år efter det den förbättrade
härordningen antogs af urtima Riksdagen, enskilda ledamöter
inom Riksdagen anse sig förpligtade att söka förbättra denna
härordning. De gå ut derifrån, att man icke kan få tillräckligt
underbefäl bland det manskap, som tjenstgör såsom ledare för beväringen,
och att icke krigsstyrelsen sjelf skulle kunna uppmärksamma
detta behof och söka få det afhjelpt.

15 N:o 16.

Onsdagen den 13 Mars, f. re.

Det synes mig dock något eget, att man har så litet förtroende aflonintill
vår krigsminister, att man skall gå honom i förväg och icke g^fSrinddta
vänta, tills han för Riksdagen framlägger ett förslag att afhjelpa
detta nödvändiga behof. Jag tycker att det är underligt, att man korporaler
skall, börja lappa på detta förslag redan innan det blifvit infördt, m. fl.
och jag^ anser, att detta är i hög grad nedsättande för förslaget (Forts.)
samt på visst sätt äfven nedsättande för den person, som framlagt
det för Riksdagen. Derför är det nog klokast, att kammaren
bifaller utskottets förslag, till hvilket jag ber att få yrka bifall.

I detta yttrande instämde herrar Göransson och Larsson från
Upsala.

Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställanden under nu föredragna momenten a) af punkterna
2 och 3, och dels på afslag å nämnda hemställanden och bifall i
stället till det af herr Thestrup under öfverläggningen framstälda
förslag, och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med .öfvervägande ja besvarad. Herr Nordström begärde likväl
votering, hvilken ock företogs enligt följande nu uppsatta och af
kammaren godkända omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält under mom. a)
i andra och tredje punkterna af förevarande utlåtande n:o 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets nämnda hemställanden,
bifallit det af herr Thestrup under öfverläggningen framstälda
förslag.

Omröstningen utföll med 134 ja mot 66 nej; och hade alltså
kammaren beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Mom. b) och c) af punkten 2 äfvensom mom. b) af punkten 3.

Biföllos.

Punkterna 4 och 5.

.... ,

Biföllos jemväl.

Punkten 6.

Al om. a).

Bifölls.

N:o 10. 16

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Ang. anslaget
till fältartilleriet
pa
fastlandet.

Under mom. b) hemstälde utskottet, att Riksdagen, under förutsättning
af bifall till hvad utskottet under efterföljande punkterna
7:o och 13:o föreslagit, måtte dels bemyndiga Kongl. Maj:t
att så ändra gällande stater för de sex fältartilleriregementena,
att derur uteslutes det för närvarande deri uppförda arfvode å 800
kronor till en informationsofficer, och att samtidigt arfvodet till
den återstående informationsofficern ökas till 500 kronor, dels ock
minska förevarande anslag med 4,200 kronor.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts
af herrar Lasse Jönsson och Danielson hvilka hemstält: att, under
förutsättning af bifall till hvad utskottet under efterföljande punkterna
7:o och 13:o föreslagit, Kongl. Maj:ts framställning om den
förändring af gällande stater för de sex fältartilleriregementena,
att derur uteslutes det för närvarande deri uppförda arfvode å 800
kronor till en informationsofficer och att samtidigt arfvodet till
den återstående informationsofficern ökas till 500 kronor, samt om
att, i samband dermed, förevarande anslag må minskas med 4,200
kronor, icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Lasse Jönsson: Jag har reserverat mig vid denna
punkt, på den grund att jag fruktar, att den ifrågasatta skjutskolan
i en framtid kommer att medföra ännu större kostnader,
än som nu visats. Jag tror nemligen, att, då det för skjutöfningarne
måste utkommenderas manskap, hästar och kanoner, detta
anslag på 8,200 kronor icke kommer att blifva tillräckligt. Vi
reservanter hafva trott, att det anslag på 18,100 kronor, som hittills
utgått till artilleriets skjutskolor, skulle vara tillräckligt äfven
för beredande af den skjutundervisning för subalternoffieerare,
som nu ifrågasättes. Om det varit fråga om att förhöja anslaget
till de nuvarande skjutskolorna för att derigenom öka skjutöfningarne,
hade det kunnat vara något skäl för bifall, men ej nu, då
det är fråga om att anordna en alldelas ny skjutskola för endast
officerare.

Då jag emellertid icke har mycket hopp om att reservationen
skall antagas, har jag, herr talman, för närvarande intet yrkande
att göra.

Herr Kihlberg: Jag har icke kunnat finna något skäl, hvar för

utskottet skulle motsätta sig Kongl. Maj:ts förslag i förevarande
punkt. Här är det ju icke fråga om att bevilja några ytterligare
medel. Det är ju endast fråga om att på ett bättre sätt använda
medel, som förut beviljats.

Kongl. Haj:ts proposition grundar sig derpå, att studieplanen
för artilleri- och ingeniörhögskolan har blifvit förändrad, och förändrad
på så sätt, att undervisningen kommer att blifva mera
praktisk, än den nu är. Derigenom kommer undervisningsskyldigheten
för artilleriets informationskaptener att inskränka sig till en
obetydlighet, i följd hvaraf de arfvoden på 800 kronor, som de nu

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

IT N:0 16.

åtnjuta, blifva öfverflödiga. Deras hufvudsakliga undervisningsskyldighet
har hittills bestått i att meddela undervisning i matematik
och mekanik vid fältartilleriregementenas undervisningsanstalter.
Denna undervisning skall nu efter den nya studieplanen
öfverflyttas på artilleri- och ingeniörhögskolan, så att informationskaptenernas
undervisningsskyldighet då hufvudsakligen kommer
att inskränka sig till att anställa kompletteringsexamen med sådana
officersaspiranter, som icke vid afgångsexamen från högre
allmänt läroverk erhållit så högt betyg i matematik, som erfordras
för att vinna anställning vid artilleriet. Kong], Haj:t föreslår nu,
att de nuvarande informationslöjtnanterna vid artilleriet skulle,
mot ett arfvode af 100 kronor, anställa denna kompletteringscxamen,
och att den besparing utaf 4,100 kronor, som häraf blefve
en följd, skulle användas till att, i sammanhang med den teoretiska
kursen för artilleriofficerarne, kvartannat år anordna en skjutskola.
Denna skjutskola skulle sammankallas en tid af fyra veckor, och
kostnaden för hvarje skola skulle gå till omkring 8,000 kronor.
Således skulle det nu ifrågasatta anslaget dertill blifva tillräckligt.
Äfven för den, som ej är militär, förefaller en sådan anordning
ändamålsenlig. Nu är förhållandet, att subalternofficerarne
vid artilleriet icke komma i tur att få en sådan praktisk öfning i
skjutning, som här är i fråga, förrän de varit officerare omkring
15. ä 2Ö år. Då man vet, hvilken betydelse fältartilleriet har i
krig, och hvilket ofantligt vigtigt och dyrbart vapen det är, då
bör man också kunna inse nödvändigheten af att de officerare,
som skola sköta detta vapen, erhålla icke allenast en stor teoretisk
skicklighet, utan äfven praktisk öfning i att använda det.

När sålunda den brist i undervisningen, som hittills förefunnits,
kan utan ökade kostnader afhjelpas, kan jag för min del
cj annat än erkänna, att Kongl. Haj:ts förevarande förslag afser
en förbättrad anordning i artilleriofficerarnes utbildning. Att
motsätta sig en sådan, kan jag icke vara med om, utan ber derför,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Liljenroth: Den ifrågavarande punkten är visserligen
tillstyrkt af statsutskottet, men tvenne reservanter hafva funnit
det mindre lämpligt att under öfvergångstiden till den nya härordningen
göra sådana förändringar i anslagen, att man använder
dem till andra ändamål, än hvartill de blifvit afsedda. Nu är
dock förhållandet här, att, ehuru detta anslag på 4,200 kr. skulle
öfverföras från en titel till ett par andra, ändamålet med detsamma
dock är alldeles lika: bekostandet af de yngre artilleriofficerarnes
utbildning.

Artilleritekniken har på senare tider undergått mycket stora
förändringar, och konsten att leda artilleriets eld har blifvit ganska
svår. Det är icke nog med, att man skaffar sig de teoretiska
insigterna härför, man måste äfven för att kunna sköta den väl
hafva en vidsträckt praktisk öfning. Nu har visserligen artilleriet
skjutskolor hvarje år, der sådana öfningar bibringas artilleriofficerare,
men dessa skolor äro af ganska ringa utsträckning. För

Andra Kammarens Prof. 1895. K:o l(i. 2

Ang. anslaget
till fältartilleriet
på
fastlandet.
(Forts.)

N:o 16. 18

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Ang. anslaget att deltaga i öfningarne der, kan det årligen icke sändas mer än
till fält- '' ejl; högst två officerare från hvarje artilleriregemente. Det blir
arHUerietpå s^e(jeg endast en gång under hela sin tjenstetid en artilleriofficer
(Forts-V kan få deltaga i skolans öfningar, och det blir först vid äldre
år, då han hunnit till kaptensgraden. De öfningar i skarpskjutning,
som offieerarne få vid de särskilda regementena, äro af så
ringa omfattning, att battericheferna sjelfva väl behöfva all den,
öfning de kunna få deri. Den yngre officeren får således sällan
eller aldrig deltaga i skjutskolornas öfningar.

Nu är förhållandet sådant, att tillgången på officerare vid
artilleriet är så ringa, att, i händelse af mobilisering, det endast
finnes en kapten vid hvarje batteri. Om då af någon anledning
denne skulle blifva förhindrad, öfvergår befälet från honom till
en af hans subalternofficerare. Då är det ju vigtigt, att också
dessa officerare ega förmåga att leda ett batteris eld. Jag anser
derför för min del, att det är ganska angeläget, att de yngre artilleriofficerarnes
praktiska öfningar, hvilka förut. kanske legat
något under för de teoretiska studierna, mer än hittills tillgodoses.
Och jag tror att detta kommer att ske på ett rigtigt och godt sätt,
om med artilleri- och ingeniörhögskolans öfningar förbindes just
en skjutskola, der de unga offieerarne kunna få lära det vigtigaste.

Sålunda, då icke något särskildt anslag behöfves, och skolan
icke kommer att få större utsträckning, än det nu ifrågasatta anslaget
till densamma medgifver, samt då dessutom vapnet genom
denna anordning skulle blifva betydligt bättre tillgodosedt än
genom den nuvarande anordningen, får jag för min del tillstyrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Danielson: Herr talman, mine herrar! Då äfven jag
ansett mig böra reservera mig i denna punkt, skall jag anhålla
att få säga några ord.

Jag tror verkligen icke, att denna fråga föreligger så klar,
som det bär framhållits. Ty, om herrarne se efter i den kongl.
propositionen, föreligger intet förslag till stat. Man vet icke, huru
dessa medel skola användas, och man vet icke heller, om de äro
tillräckliga. Härom har Kongl. Maj:t icke sagt ett ord. I sådana
fall, der man framkommer med nya framställningar, är det vanligt,
att det åtminstone framlägges en stat, som visar huru anslaget
skall fördelas. Det finnes, såsom sagdt, ingenting omnämndt
derom. Detta har för mig varit hufvudskälet, hvarför jag icke
ansett det lämpligt att nu bifalla Kongl. Maj:ts framställning.

Vidare tror jag, att denna skjutskola kan komma att draga
med sig kostnader, som kunna uppgå till långt högre belopp, än
hvad kammaren nu kan föreställa sig. Här har framhållits, att
man icke skall anslå något till militärlyx. Men hvem vet, ona
icke detta är första steget härtill. Jag kan icke inse, hvarför ej
de blifvande battericheferna kunna öfvas på samma sätt som förut.
Jag förstår icke, hvarför de skola samlas på detta sätt och hafva
hästar och manskap med sig. Ty inte tro väl herrarne, att officerarne
sjelfva stå och rigta kanonerna och sköta de arbeten, som

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

19 N:o 16.

behöfva göras i detta fall. De komma nog att hafva särskildt Ang. anslaget
manskap härtill. Det är derför, som jag är rädd för, att denna fjfj fält'' „
skjutskola skall växa ut till något annat, än hvad här framhållits. afastianLta

Man har nu sagt, att de medel, om hvilka här är fråga, nem- J(Forte.)''
ligen informationsofficersarfvodena, skulle få en bättre användning,
om Kongl. Maj:ts förslag bifölle3. Det må vara sant. Men Kongl.

Maj:t borde väl hafva insett detta redan 1892, då staten för fältartilleriet
uppgjordes; ty redan då kunde man ju veta, att under
nuvarande förhållanden en artilleriofficer ej kan påräkna att kommenderas
till fältartilleriets skjutskola förr än efter omkring 20
års tjenstetid. Jag tycker, att det är olämpligt, att nu under
öfvergången till den af urtima riksdagen beslutade härordningen
förändringar vidtagas i de faststälda staterna för armén, och derför
har jag icke kunnat vara med om den här föreslagna ändringen.
Det bär redan förut under diskussionen om en föregående
punkt blifvit sagdt, att man icke nu bör lappa på eller ändra de
faststälda staterna; och har man den åsigten, bör man väl fasthålla
den äfven här.

Finner nu Kongl. Maj:t, att de ifrågavarande medlen icke äro
vidare behöfliga, så kan ju Kongl. Maj:t göra besparingar. Det
skulle väl icke vara så farligt, om det kunde sparas litet på 4:de
hufvudtiteln också. Ty att vi genast, så snart något kan sparas,
skulle vara färdiga att inrätta en sådan skjutskola, som den föreslagna,
det tycker jag ej är rätt. Jag har derför både på afdelningen
och i utskottet varit af den uppfattningen, att man borde
afböja förslaget, så länge öfvergångstiden varar. Denna uppfattning
vidhåller jag fortfarande och tror sålunda, att kammaren bör
afslå förslaget, till dess en närmare utredning åstadkommes.

På grund af dessa skäl ber jag att få yrka bifall till reservationen
i denna punkt.

Häruti instämde herr Larsson i Berga.

Ordet lemnades härefter till chefen för sjöförsvarsdepartementet,
herr statsrådet Christerson, som yttrade: I afseende
på den nu föreliggande frågan vill jag endast tillägga ett par
ord till det, som blifvit sagdt af en föregående ärad talare, herr
Liljenroth. De skäl, han framlagt, synas mig vara tillräckligt
talande, för att hvar och en, som icke har någon förutfattad motvilja
mot Kongl. Maj:ts förslag, skall bifalla detsamma.

Hvad beträffar herr Danielsons fruktan för militärlyx, kan jag
icke förstå, att det föreliggande förslaget kan gifva honom någon
anledning dertill, Ty då det ju är fråga om upprättandet af en
subalternofficersskjutskola såsom en del af undervisningen för
den unge artilleriofficeren, komma ju penningarne att användas
för alldeles samma ändamål som hittills, nemligen för undervisningen.
Man endast öfverfiyttar en del af densamma från den
teoretiska till den praktiska sidan.

Med anledning af den anmärkningen, att ingen stat för den
ifrågavarande skolan framlagts, vill jag nämna, att det naturligt -

Jfso 16. 20 Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Ang. anslaget \is varit mycket svårt för Kong!. Maj:t att nu kunna framlägga
till fält- _ en sådan, emedan omkostnaderna för dessa skjutöfningar äro bearfast7andeta
roende af en mängd faktorer, som ej på förhand kunna bestämmas.
(Forts.) Jag skulle derför vilja likna detta anslag vid det så kallade öfningsanslaget
för sjöförsvaret; och användningssättet för båda får
väl blifva lika. Man erhåller en fix summa och sedan får man
ställa öfningarne derefter; man får så att säga rätta mun efter
matsäcken. Följaktligen får man gå till väga på det sättet; att
sedan man gjort besparingar i 2 år och sålunda fått summan till
8,200 kr., gör man upp en plan för öfningarne och utsträcker dessa
sedan till så många subalternoflicerare, som penningarne medgifva.
Riksdagens revisorer bli ju alltid sedan i tillfälle att se efter,
huru medlen blifvit använda. Ej heller tror jag, att man behöfver
frukta för någon framtida utvidgning af den föreslagna anordningen,
då det ju ligger i Riksdagens hand att härom bestämma.
Ty skulle Kongl. Maj:t komma och begära mera penningar för
detta ändamål, måste ju alltid Riksdagen derom höras och blir i
tillfälle att då fatta sitt beslut.

Då, såsom nu är förhållandet, endast ett fåtal artilleriofficerare
blifva i tillfälle att erhålla öfning i att leda ett batteris eld; och
då man ju alltid måste förutsätta, att under strid, hvarvid, till
följd af den nu så betydligt utsträckta infanterielden, personalen
vid artilleriet är mer exponerad än förr, och det således lätt kan
komma att inträffa, att en yngre officer får rycka upp i batterichefens
ställe, tycker jag det är många skäl, som tala för, att
man bör göra allt för att öka den rent praktiska utbildningen vid
detta vapen, äfven för subalternofficeren. Jag hemställer derför,
om icke kammaren skulle finna det lämpligt att godkänna statsutskottets
förslag.

Vidare anförde:

Herr Persson i Tallberg: Jag skall inskränka mig till att i
korthet instämma med herr Danielson. Derjemte skall jag be att
få fästa uppmärksamheten uppå, att det här dock är fråga om
inrättandet af en ny institution, som en gång af Riksdagen väl
faststäld och godkänd utan tvifvel kommer att kräfva summor,
hvilkas belopp det är svårt att nu beräkna. Man kan ju visserligen
säga, att Riksdagen har i sin magt att bestämma rörande dessa
belopp; men jag tror, att vi ej hafva så liten erfarenhet om, huru
det brukar gå i dylika fall.

Om denna skjutskola verkligen skall få den betydelse, som
man vill tillägga den, fruktar jag dessutom, att man får göra betydliga
utvidgningar i afseende på densamma. Ty jag undrar
storligen, om det kan vara möjligt, att på så kort tid som 4 veckor
hvartannat år den skicklighet och färdighet skall kunna ernås, om
hvilken här så vackert talas.

På grund af dessa och andra skäl, som här förut blifvit anförda,
skall jag be att få yrka bifall till reservanternas förslag i
denna punkt.

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

21 Ji:o 16.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Då detta ärende behandlades i
utskottet, framkom samma förslag, som reservanterna nu framstält,
ehuru utskottet icke fann skäl att antaga detsamma. För min del
ansåg jag icke heller detta förslag vara acceptabelt gent emot
Kongl. Maj:ts förslag, då jag tror detta senare hafva många företräden.
Det har här redan blifvit visadt, huru vigtigt det är, att
de yngre artilleriofficerarne sättas i tillfälle att utbilda sig i att
leda ett batteris eld, i fall chefen skulle falla undan, hvilket ju
under strid lätt kan tänkas. Jag anser det derför alldeles nödvändigt,
att de yngre officerarne få undervisning häri. Och då
dertill kommer, att denna undervisning kan beredas dem utan någon
ökning i anslaget till fältartilleriet, förefaller det mig märkvärdigt,
om statsutskottets hemställan i denna punkt skulle afslås.

Det har här blifvit sagdt, att Kongl. Maj:t skulle kunna göra
besparingar af dessa arfvoden. Hen så tror jag ändock icke kommer
att ske, äfven om reservanternas förslag bifalles. Jag tror nemligen,
att i sådan händelse de 4.200 kronorna, om hvilka här är
fråga, komma att fortfarande utgå till informationskaptenerna såsom
förut. De få väl fortfarande hafva den gamla skyldigheten qvar
att förrätta kompletteringsexamen i matematik med officersaspiranter,
och på samma gång behålla de ifrågavarande arfvodena,
som ju i stället så lämpligt skulle kunna användas för den föreslagna
skjutskolan.

Hvad för öfrigt beträffar den anmärkningen, att det skulle
blifva så dyrt till följd af de långa transporterna af manskap,
kanoner och hästar, kan jag icke förstå, att så skulle blifva fallet.
Ty vi hafva ju förut regementsmöten, och jag förmodar då, att
chefen för landtförsvarsdepartementet skall föranstalta så, att den
föreslagna skjutskolan ställes i samband med de ordinarie mötena,
hvarigenom man ju slipper alla särskilda transporter. Man skulle
kunna jemföra denna skjutskola med infanteriskjutskolan på Rosersberg;
och jag tror verkligen, att den förra skulle vara lika
vigtig och nyttig för artilleriofficerarne, som den senare är för
infänteriofficerare. Jag ber derför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan i denna punkt.

Herr Palme: Jag vill för visso mer än de fleste påyrka nyttiga
besparingar på denna hufvudtitel, men hvad specielt den nu föreliggande
frågan beträffar, så ber jag få säga, att jag såsom gammal
artilleriofficer allt för länge känt bristen deraf, att icke särskilt
denna del af artilleriets utveckling, hvarom nu är fråga,
varit tillgodosedd. Jag vill såsom min åsigt uttala, att rörande
få anslag på fjerde hufvudtiteln föreligger ett mindre offrande åt
militärlyxen, än just i detta förslag till eu skjutskola för artilleriofficerare.

Jag anhåller derför att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Ang. anslagtt
till fältartilleriet
pä
fastlandet.
(Forts.)

Nso 16.

22

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Punkterna 7—14.

Biföllos.

Punkten 15.

Utskottets hemställan bifölls, och lades utskottets i denna
punkt gjorda anmälan till handlingarne.

Punkten 16.

Bifölls.

Punkten 17.

Lades till handlingarne.

Ang. anslag Punkten 18.
till anskaffning
af nya Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att på extra stat för
eldhandvapen. jggg gevj]ja 895,300 kronor för anskaffning af nya eldhandvapen
åt armén.

Uti en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 14) hade
herr friherre Klinckowström af sparsamhetsskäl yrkat, att berörda
extra anslag måtte beviljas endast till dess halfva belopp.

Utskottet hemstälde:

att Riksdagen, med afslag å friherre Klinckowströms motion
i denna del, måtte på extra stat för år 1896 anvisa 895,300 kronor
för anskaffning af nya eldhandvapen åt armén.

Häremot hade i afgifven reservation herrar A. Persson i Mörarp,
H. Andersson i Nöbbelöf, P. Pehrson i Törneryd, C. Persson i
Ställhult, P. Holm, Lasse Jönsson, N. Petersson i Runtorp, A. P.
Danielson, O. Jonsson i Hof, K. A. Kihlberg, G. Sälting och O. A.
Ericsson i Ofvanmyra hemstält:

ua) att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det sätt
bifallas, att Riksdagen, för anskaffning af karbiner med repetermekanism
och af liten kaliber äfvensom för förändring af ammunitionsfabriken,
på extra stat för år 1896 anvisar 306,800 kronor;
samt

b) att friherre Klinckowströms omförmälda motion i denna del
må anses härigenom besvarad.''1

Efter föredragning af punkten anförde:

23 N;o 16.

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Herr friherre Lagerbring: Herr grefve och talman, mine f$-J***
herrar! Att inom denna kammare uppträda och tala för ett högre ^inga™j
anslag än det kammarens egna ledamöter af statsutskottet till- eldhandvapen.
styrkt är, som bekant, en föga tacksam uppgift, och den som för- ;Forta.)
söker sig derpå kan väl också på förhand vara temligen säker om
att misslyckas. Det oaktadt kan jag icke underlåta att i den nu
föreliggande frågan uttala en annan åsigt än den, som fått ett
uttryck i den reservation, som afgifvits af utskottets samtliga
ledamöter från denna kammare.

Kongl. Maj:t har begärt ett anslag till 10,000 karbiner och
dessutom 372,000 kr. för att sätta Eskilstuna gevärsfaktori i stånd
att öfvertaga tillverkningen af dessa vapen. Reservanterna vilja
gifva anslag till 5,000 karbiner och anse dessutom, att dessa vapen
böra tillverkas i utlandet. Hvad är då meningen dermed? Naturligtvis
att åstadkomma sparsamhet. Hen är det också en klok
användning af statens medel detta? För hvarje karbin, som tillverkas
i utlandet, stiger kostnaden med 8 kr-, hvilket för de återstående
15,000 karbinerna gör 120,000 kr., hvartill kommer, att
hela anskaffningskostnaden för de återstående karbinerna, hvilken
uppgår till ungefär 900,000 kr., komme utländska verkstäder till
godo. Står detta i öfverensstämmelse med de vackra läror, som
vi hörde härom dagen, att man skall hufvudsakligen använda
svenska varor och att man skall i första hand gynna den svenska
industrien? För visso icke, mine herrar.

Men, invändes det, må så vara att karbinerna blifva dyrare,
om de tillverkas i utlandet, man vinner ändock den summa, som
skulle åtgå för förändringen af Eskilstuna gevärsfaktoris verkstäder.
Detta är sant under den förutsättningen, att svenska
Riksdagen verkligen allt framgent vill afvisa det enligt min tanke
allt mer oafvisliga krafvet på en tidsenlig beväpning för vår
liniearmé. De 100,000 ändrade remingtongevären äro göda och
bra vapen för andra uppbådet och för landstormen, för hvilka de
äfven enligt den ursprungliga planen voro afsedda. Hen vår liniearmé
behöfver ett tidsenligare vapen, om den icke skall vara allt
för illa situerad i jemförelse med andra länders linietrupper. År
det åter Riksdagens mening att ställa vår armé på den åt mig antydda
ståndpunkten, då får jag säga, att man går till väga på
underligt sätt i detta land. Han tvekar icke att gifva de värnpligtige
den högsta dagaflöning för den minsta utbildningstid, som
i något land förekommer, och man sätter dessutom in pengar för
dem på sparbanken, men man förvägrar dem tidsenliga vapen.

Blefve vi interpellerade af en utländing, som till oss ställer den
frågan: “Ni i Sverige, hvars armé har så ringa utbildning, Ni
gifva väl dem en utmärkt beväpning1*, så måste vi svara: “Nej,
gevär hafva vi icke råd att gifva dem, men vi hafva gifvit dem
postsparbanksböcker i stället11. Det är möjligt, att denna omtanke
om de unges ekonomi kan ingifva en viss respekt hos våra eventuelle
motståndare; men den respekt, som ett tidsenligt gevär ingifver,
förefaller mig dock under krigsförhållauden vara af större
värde.

Ji:o 16. 24

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Ang. anslag Men, säger man, det må nu så vara, man kan ju tillverka gevär
ningaafnya här inom. Sverige, utan att staten har ett gevärsfaktori. Ja, detta
eldhandvapen.är noS rigtigt, det kan man göm; och vill man forcera anskaffan(Forts.
) det vapen, så är det nog sannolikt, att man måste vända sig
äfven till enskilda verkstäder. Men har man icke ett statens gevärsfaktori,
som reglerar priset, då, mine herrar, är det gifvet, att
vi skola få se på kostnader, som vida öfverstiga hvad som nu är
ifrågasatt. Så går man till väga i Ryssland. Der sker tillverkningen
vid enskilda faktorier, och egarne af dem blifva på få år
mångmillionärer. Och af handlingarna, som medfölja utskottets
betänkande, ser man, att i Spanien kostnaderna stigit med mer
än 12 kr. vid tillverkningen i enskilda faktorier. Det synes äfven,
att priset för karbiner, som tillverkas i utlandet, går upp till 8 kr.
mer, än då tillverkningen sker inom landet vid statens faktori.

En annan invändning hafva äfven reservanterna inom denna
kammare gjort: “man behöfver icke besluta sig nu, man kan besinna
sig“. Jo, man måste besluta sig nu. Ty beviljas icke detta
anslag, så måste man redan under detta år afskeda en större del
af de fast anstälda arbetarne i Eskilstuna och vid ingången af år
1896 äfven de öfriga, som icke behöfvas för reparationer. Det är
således nödvändigt, att beslutet fattas nu. Pruta mycket hellre,
mine herrar, på anslaget till karbiner, men döda icke Eskilstuna
gevärsfaktori!

Till slut ett exempel, som visar, hvad roll beväpningen spelar.
Det pågår, som herrarne veta, ett stort krig mellan två stater i
det fjerran Östern. Yi hafva derunder fått bevittna, huru den
mindre staten med sin väl organiserade armé slagit sin jettelike
motståndare till marken. En af orsakerna härtill har varit beväpningen.
Den japanska armén är utrustad med temligen moderna
repetergevär. Kineserna deremot hafva åtskilliga föråldrade gevärsmodeller;
och hvad kinesernas milis beträffar, så lär, om man
får tro tidningarnas uppgifter, dess förnämsta utrustning vara en
solfjäder och ett paraply.

Det förefaller mig, som om uppfattningen på åtskilliga håll
inom vårt land om hvad som kräfves för en armés utrustning äfven
vore, om uttrycket tillåtes mig, något “kinesisk". Jag hoppas
dock, att denna uppfattning så småningom öfvergår till att blifva
mera europeisk.

Det vore nog mycket att tillägga i denna fråga; men jag vill
icke trötta herrarne. Vi gå kanske om en stund och votera om
detta anslag, och voteringspropositionen kommer väl då att efter
det sedvanliga förslaget lyda ungefär så: “Den, som bifaller reservanternas
förslag, röstar ja; den det ej vill" etc. Men den verkliga
innebörden af denna voteringsproposition låter så: “Den, som
vill, att vår liniearmé fortfarande på grund af bristande beväpning
skall vara oförmögen att fylla den uppgift, landet af densamma
fordrar, röstar ja; den det ej vill, röstar nej“.

Hvar och en bestämmer naturligtvis sitt votum såsom honom
bäst synes, och mina ord ha säkerligen förklingat temligen ohörda.

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

25 N:o 16.

Men för min del ber jag, herr grefve och talman, att få på det allra Å*9- anfla9
kraftigaste yrka bifall till statsutskottets förslag. nin/qf nya

eldhandvapen.

Häruti instämde herrar Odhner, Höglund, Svanberg, Bamstedt, (Forts.)
Betr i, Lilliehöök, Thestrup och Alsterlund.

Herr Danielson: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag
tror att jag icke går för långt, då jag säger, att kammaren må
vara öfvertygad, att samtliga reservanter från denna kammare
hafva sett denna fråga så allvarligt som möjligt och icke på något
sätt velat underskatta betydelsen af densamma. Men på samma
gång tror jag, att herrarne skola gifva oss rätt deri, att man bör
hafva denna fråga fullt utredd; och det är hvad som saknas här.
Jag hemställer, huruvida det är lämpligt att nu fatta beslut i en
fråga, som afser så betydliga utgifter, då man icke har någon utredning.
Angående dessa 600,000 kronor, som skola användas till
ombyggnader eller ändrade maskiner och verktyg vid Carl Gustafs
stads gevärsfaktori, är icke det ringaste antydt, huru de skola
användas. Dessutom föreligger den upplysningen, att denna verkstad
hela år 1895 och minst tre månader in på 1896 har sysselsättning
med att göra fullt färdiga de gevär, som skola ändras
från 1867 till 1889 års modell. Således kan det väl icke komma
i fråga, att några arbetare skola afskedas länder år 1895 och icke
heller under de första tre månaderna af 1896. Om det nu göres
en utredning under detta år, och Kongl. Maj:t kommer till nästa
Riksdag med en framställning och Riksdagen då fattar beslut i
frågan, så är det väl icke omöjligt för Kongl. Maj:t att förskjuta
de medel, som behöfvas till dess. Men innan man får denna utredning,
tror jag icke, att det är välbetänkt att fatta beslut om
frågan i hela dess vidd.

Det har af den föregående ärade talaren yttrats, att vi icke
skola köpa för mycket i utlandet. Och detta är också hvad reservanterna
vilja. De följa helt och hållet samma tankegång som
den ärade talaren. Ty vi vilja icke köpa mer än 5,000 karbiner
eller nätt och jemnt så mycket, att denna patenträtt är betryggad
och att vi inom landet få tillverka vapen efter Mausers gevärsmodell.
Om vi beställa 5,000 karbiner, skulle rätten att få tillverka
sådana inom eget land vara oss erkänd, och det är detta,
som gjort att vi gått till 5,000. Men stannade vi vid ingenting,
så skulle denna rätt förfalla. Visserligen har flottan så att säga
ingått bolag med 2,000 karbiner för dess räkning af 1894 års beställning.
Derigenom omfattar den 7,000 karbiner, men icke 10,000.
Men till denna siffra skulle vi komma genom detta förslag. Jag
tror derför, att detta förslag är välbetänkt. Ty 8 kronor för
hvarje vapen är ju ej så obetydligt, och derför bör man icke köpa
mera än som behöfves, utan söka att förvara arbetet åt våra inhemska
arbetare. Derpå går reservanternas framställning ut.

Jag försäkrar den ärade talaren, att vi äro lika varmt intresserade
af att vår armé skall få tidsenliga vapen som han.
Men jag hemställer till honom, om han glömt, att Kongl. Maj:t

N:o 16. 26

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Ang. anslag säger, att det skall vara en öfvergångstid af tolf år. Vi hafva
ning“af^nya trott> att ,inom tolf år kan det ske, äfven om vi göra ett uppskof,
eldhandvapen. V& sätt vi föreslagit. Och då hafva vi icke gått ifrån tankegången
(Forts.) i Kong!. Maj:ts förslag, utan följt den. Han har trott, att under
dessa tolf år kunna dessa vapen blifva färdiga. Men innan beslut
fattas om hela frågan är nödigt att vi få en utredning, om det
arbetet bör ske vid enskilda verkstäder eller vid statens. Detta
är hvad vi vilja. Om uppskofvet sker, såsom reservanterna föreslagit,
är jag öfvertygad att denna fråga skall lyckligen lösas. Ty
då få vi nästa år se, huru det kan ställa sig med prisen vid
enskilda verkstäder och vid statens. Då och först då föreligger
frågan i sådant skick, att man bör fatta sitt beslut. Att innan
dess skrida in på områden, der det gäller 7V2 millioner, är ju
icke skäl.

Jag tror sålunda, att reservanterna hafva goda skäl för sin
uppfattning, och jag hoppas, att kammaren gillar denna åsigt. Ty
hvad beträffar den önskan, som här framhållits och som också jag
framhåller, så tror jag, att vi nå målet lika fullt inom de tolf
åren genom att följa reservanternas mening, som genom att följa
Kongl. Haj:ts och Första Kammarens.

Jag skall icke vidare uppehålla mig vid frågan, utan hänvisar
till den motivering, reservanterna anfört. Jag anhåller att få yrka
afslag på utskottets hemställan och bifall till motsvarande moment
i vår reservation.

Herr Selling instämde häruti.

Chefen för sjöförsvarsdepartementet, herr statsrådet Christerson:
Herr talman, mine herrar! Då jag med anledning deraf, att
chefen för landtförsvarsdepartementet i dag nödgas vara i den
andra kammaren, blifvit anmodad att besvara de anmärkningar,
som under diskussionen om den föreliggande frågan möjligen skulle
i denna kammare framställas, skall jag söka att bemöta ett par
af de fälda yttrandena, på samma gång jag beklagar, att icke
chefen för landtförsvarsdepartementet är närvarande, då han onekligen
kraftigare än jag här hade kunnat ådagalägga den vigtiga
frågans rätta innebörd.

Då jag i går något närmare genomläste denna punkt och kom
till den af reservanterna i denna kammare afgifna reservation, i
hvilken de hemstält, att Riksdagen måtte bevilja en summa af

306,000 kronor i stället för af Kongl. Maj:t äskade 895,000 kronor,
så var det lätt att genom en simpel subtraktion dela ifrågavarande
hemställan uti två delar, den ena afseende afslag å anskaffande
af 5,000 karbiner och den andra afslag å det af Kongl. Maj:t begärda
anslaget för att sätta Carl Gustafs stads gevärsfaktori i
ordning. Jag vill härvid förklara, att, hvad beträffar den relativa
vigten af båda dessa frågor, jag anser den senare ovilkorligen
vara långt vigtigare än den förra. Denna är nemligen en ren
penningefråga, hvilken ju kan afbjelpas. Man kan tänka sig, att
de olägenheter, som uppstå genom ett års uppskof, kunna undan -

27 N;o 10.

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

rödjas, men frågan om Carl (xustafs stads gevärsfaktori är en &ng. anslag
principfråga af så genomgripande art och betydelse för vårt försvar,
att enligt min öfvertygelse under hela fjerde hufvudtiteln Mhandvapen.
icke förekommer någon vigtigare fråga. Och skall man tänka på (Forts.)
nödvändigheten af en förbättrad beväpning för vår liniearmé, som
under nuvarande förhållanden är den enda, hvarpå vi kunna lita,
så är det väl nödvändigt att försöka förse denna armé med de
bästa vapen vi kunna. Vi hafva kommit till en modell, som erkänts
vara den bästa, och då tillkommer det ju Kongl. Maj:t att
också söka anskaffa medel för tillgodogörandet af denna modell.

Nu tyckes det dock vara afsigten, att vi skulle öfverlemna hela
vår armés beväpning, med hänsyn icke endast till den första
anskaffningen af gevär, utan äfven till det ständiga underhållet,
allt efter som vi hade medel, antingen åt utlandet eller, såsom
utskottet förordat, till den enskilda industrien. Detta uttryck —
den enskilda industrien — synes hafva blifvit begagnadt, utan att
man satt sig in uti ordets verkliga innebörd, ty jag frågar: hvad
menar man egentligen med enskilda verkstäder? För min del tror
jag, att det kan vara tillräckligt att här begagna singularis, och
då frågar jag: om man icke har mer än enda verkstad att vända
sig till, skall icke detta förhållande drifva upp kostnaden, då det
icke finnes någon möjlighet att trycka ned priset genom konkurrens,
när vi vilja hålla oss inom landet. Sådana skulle följderna i
ekonomiskt hänseende blifva.

Men det finnes i ekonomiskt afseende äfven en annan punkt,
som icke blifvit berörd, den nemligen att, om vi nu skaffa,
oss dessa vapen från utlandet, det är alldeles nödvändigt, att vi
hafva en verkstad, der vi kunna reparera dem och sätta i stånd
hvad som blifvit förderfvadt. En sådan verkstad fordrar för sin
behöriga gång alldeles speciella maskiner, egendomliga mot dem,
som hittills användts för gevärstillverkning. Således måste man
för att kunna utföra reparationer förse verkstaden med särskilda
maskiner, med ett ord upprätta en reparationsverkstad.^ Men om
jag i allt fall måste nedlägga betydande kostnader på ett tidsenligt
ordnande af en verkstad för att utföra reparationer, bör jag
då derjemte kasta ut till utlandet eller enskilda verkstäder inom
landet en myckenhet pengar, när med ett obetydligt tillägg i kostnaden
verkstaden kan förvandlas från att vara en reparationsverkstad
till en verkstad för inhemsk tillverkning af dessa vapen.

Herr Danielson sade, att det icke funnes någon utredning rörande
de 300,000 kronorna och man fruktade, att denna summa vore för
högt tilltagen. Jag är i tillfälle att kunna upplysa, att en af de
största gevärstillverkarne, nemligen herr Mauser, hvars modell vi
skulle antaga, har på tillfrågan om ifrågavarande gevärsfaktori
afgifvit det svar, att, med fäst afseende å den qvantitet vapen, som
skulle kunna tillverkas vid faktoriet, den föreslagna summan vore
långt ifrån för högt tilltagen. Om vi beräkna en tillverkning af

10.000 gevär om året — han har beräknat en tillverkning af

15.000 gevär och, efter hvad hans egen erfarenhet lärt honom, satt
kostnaden till mellan 450,000 och 500,000 kronor — så bevisar

N:o 16. 28

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Ang. anslag det val, att, då man här i landet skulle göra en första uppsättning,
nin a7fknffa den för oss beräknade summan 300,000 kronor icke är för högt
eldhandvapen, upptagen. Hvad åter beträffar användningen af dessa 300,000
(forts.) kronor, kan jag upplysa, att man bär alldeles klart uppgjort i
detalj, huru de skulle användas, och det är att märka, att prisen
ingalunda äro högt beräknade. Kostnaderna äro så fördelade:

190.000 kronor äro afsedda för skrufstycken och förändring af
maskiner, 70,000 kronor för besigtningsinstrument och återstoden

40.000 till den första uppsättningen af verktyg. På tal om dessa
enskilda verkstäder och den enskilda industrien vill jag begagna
tillfället att fästa uppmärksamheten på just detta uttryck, som ju
ofta förekommit under diskussion i denna kammare och icke minst,
då det galt anskaffning af sjökrigsmateriel, i hvad nemligen det
beträffar arbetarne och de utgifna penningarne. Det som betalas
till arbetarne vid ett statens faktori och vid en enskild verkstad,
— ty vi hafva icke mer än ett ställe, der vi kunna tänka oss att
gevärstillverkning skall kunna uppstå — är ju ungefärligen detsamma.
Arbetaren får sin dagspenning i båda fallen, och de, som
leverera råmaterial, göra det i båda fallen till samma pris. Skilnaden
är endast den, att verkstadens egare, en enskild man eller
ett bolag, skall i motsats mot staten bereda sig vinst derpå. Men
tänken, mine herrar, just med anledning häraf på den möjliga
faran af en tillverkning vid en enskild verkstad, jemförd med den
trygghet, som tillverkning vid ett statens faktori med skäl bör
anses medföra. Då nu till följd af naturen hos den moderna
krigskonsten hvarje man numera till viss grad öfverlemnas åt sitt
eget initiativ och i långt högre grad än förr måste lita på sig
sjelf, använda sitt eget omdöme, både vid anfall och försvar, och
vid dessa tillfällen ej har annat medel för sin verksamhet än sitt
gevär, behöfver jag icke påpeka vigten af att detta gevär måste
icke endast ega erforderliga ballistika egenskaper, utan äfven vara
ett i alla hänseenden och i synnerhet beträffande tillverkningen
fullt pålitligt vapen, ty det finnes knappt större fara vid strid, än
om panik uppstår genom fruktan för att vapnen icke äro att lita
på, utan att de i det afgörande ögonblicket kunna svika. Jag
kan nämna, att jag sjelf varit i tillfälle att se något snarliknande,
och jag vet således hvad det betyder. Hvad beträffar den
enskilda tillverkningen, så har den berörts från ekonomisk synpunkt.
Anläggningskostnaden för en reparationsverkstad måste
man i alla fall betala. Alltså blir det en fördel, om, när man
ändå måste hafva förmän, militäriskt och tekniskt utbildade män,
som skola sköta verkstaden, man kan använda denna samma verkstad
äfven på annat sätt, nemligen nytillverkning, för att sålunda
draga en ytterligare fördel af anläggningskostnaden, ränta på det
för maskinerna använda kapitalet o. s. v.

Jag vill i afseende å tillverkningskostnaden nämna såsom
bevis att, då vi antogo 1867 års gevär, hvarvid en del tillverkades
vid Husqvarna och en annan del vid statens gevärsfaktori, de som
tillverkades vid senare stället kostade 25 kronor per styck, uti
hvilken kostnad då äfven ingick ränta på anläggningskapital och

Onsdagen den 13 Mars, 1. m.

29 >'':o 16.

administrationskostnad, under det att priset å de vid Husqvarna A-ng. anala9
tillverkade gevären uppgick till mellan 36 och 40 kronor. Hvad tM anakaff''
derjemte gevärens beskaffenhet beträffar, så innehåller en P. H., eldhanLaprti.
som finnes bifogad utskottets betänkande, alla de detaljer, som (Forts.)
äro i det afseendet behöfliga att känna.

Jag skulle kunna illustrera detta förhållande med ett ytterligare
exempel, som bjert visar, hvilken skilnad det är, då man
tillverkar vapen vid statens eller vid enskilda verkstäder. Det är ju
alldeles gifvet, att staten, som tillverkar gevär för sina soldater,
måste tillse, att de blifva de bästa och mest tidsenliga, som kunna
för de anvisade medlen åstadkommas. Den enskilde tillverkaren deremot
vill naturligen icke handla orätt, men han måste tillse, att han
kan göra den största möjliga vinst, det vill säga nedlägga den minsta
kostnad, som är förenlig med tillverkningens godkännande vid en
blifvande besigtning. Men betänken hvilken stab af förmän, kontrollörer,
ingeniörer o. s. v., som måste finnas vid en dylik nutidsverkstad,
och för en verkstad, som icke haft någon större ordnad
tillverkning af krigsgevär på 20 år, hvilken tid skall det icke taga
att anskaffa en dylik stab? Hvilken erfarenhet hafva nu dess
arbetare? Förr i tiden var gevärstillverkningen nästan uteslutande
ett arbete för hand, men nutidens krigsfordringar äro af den beskaffenhet,
att gevären måste tillverkas på sådant sätt, att en del
af ett gevär passar in på samma ställe i ett annat. Sådana gevär
kunna icke göras för hand med den precision, att deras olika
delar lika väl passa i hvarje gevär.

Det finnes således många skäl, som tala för att, om man kan
åstadkomma en gevärstillverkning vid statens faktori, man bör
föredraga detta framför en dylik tillverkning vid en enskild
verkstad.

Vidare har det talats om de 10,000 gevär, hvilkas beställande
hos Mauser skulle utgöra ett vilkor för att vi skulle erhålla
rättighet att tillverka af hans modell i Sverige. Helt nyligen har
dock herr Mauser per telegraf meddelat, att han för sin del medgifver,
att vi få tillverka de 110,000 vapen efter hans modell mot
den afgift, som han en gång omnämnt, men i detta telegram talar
han icke om nödvändigheten att beställa ytterligare 10,000 stycken,
utan han uppgifver endast priset på gevären, för så vidt det
skulle beställas 10,000 stycken, i hvilket fall priset skulle blifva
60 mark här i Stockholm vid kaj. Redan häruti se vi skilnaden
i priset mot om vi skulle komma att tillverka gevären vid Carl
Gustafs stads gevärsfaktori.

I detta sammanhang anföra reservanterna i öfrigt, bland annat,
att man genom att lemna beställningen till enskilda verkstäder
komme att vinna en större visshet om det pris, som nyanskaffningen
skulle betinga.

Ja, detta kunde ju vara af ett visst intresse att få veta, men
icke är det af någon vidare betydelse, och efter all anledning finge
man endast den vissheten, att prisen komme att ställa sig ej
obetydligt högre än vid ett statens faktori, hvarjemte man ej bör
lemna ur räkningen den långa tid, som skulle gå åt för inöfvande

N:o 16. 30

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Ang. anslag

till anskaffning
af nya
eldhandvapen.
(Forts.)

af hela den vid enskild svensk verkstad nu ej befintliga personal,
som skulle erfordras för öfvervakande och kontrollerande af arbetet.
Denna kontroll är nemligen af större vigt och kräfver långt högre
aflöning, äu den, som erfordras för tillsynen vid sjelfva tillverkningens
utförande i detalj.

Med fäst afseende å detta förhållande äfvensom med påpekande
af den frågan, huru vida det icke nu för tiden kan vara förenadt
med en viss fara att gång efter annan, det ena året efter det
andra, alltjemt uppskjuta denna sak i tanke att under tiden
»ingenting skall inträffa», öfverlemnar jag åt kammaren sjelf att,
såsom dess rättighet är, bestämma, huru vida det kan vara anledning
att rubba den af krigsstyrelsen i här föreliggande fråga
uttalade åsigt. När krigsstyrelsen föreslog en tillverkningstid af
12 år, så var det naturligt, att krigsstyrelsen afsåg, att tillverkningen
skulle kunna ledas på det sätt och under de förhållanden,
som förelågo, då framställningen gjordes. Om deremot frågan
undanskjutes från tid till annan, och emellertid några faktorer tillstöta,
som inverka hindrande på förhållandena, skulle det icke
vara underligt, om denna tillverkning icke kunde fullbordas inom
den beräknade tiden af 12 år.

Detta i afseende å den ena delen af reservanternas invändningar.

Beträffande reservanternas uttalande i fråga om anskaffningen
af karbiner, vill jag påpeka, att om Riksdagen nu ville bevilja
medel till inköp af dessa ytterligare begärda 5,000 vapen, skulle
derigenom ej blott specialvapnens samtliga trupper, hvilka i första
hand skola gå i fält, blifva beväpnade med detta nya vapen, utan
dessutom äfven kavalleridepöterna kunna blifva dermed försedda.

Såsom vi nu hafva det stäldt, måste armén förses med B
olika slag af vapen och 3 olika slag af ammunition; och då detta
senare, i händelse af krig, skulle vara förenadt med mycket stor
olägenhet, så bör man, så vidt möjligt är, söka undvika detsamma.

Genom att bevilja detta anslag skulle man redan under den
närmaste tiden kunna inskränka sig till två slags vapen och till
två sorters ammunition, hvilket ju måste anses vara af stor vigt.

Jag skall icke uppehålla kammarens tid längre. Jag tror mig
nu hafva framhållit några af de synpunkter, som från krigsstyrelsens
sida äro afsevärda, och jag anser för min de], att kammaren
skulle göra landet en högeligen vigtig och för framtiden
mycket gagnelig tjenst genom ett bifall till utskottets förslag.

Herr Alsterlund: Som herrarne veta, har Kongl. Maj:t vid

innevarande riksdag äskat anslag dels för inköp af 10,000 Mauserkarbiner
och dels 372,500 kronor för att förändra statens gevärsfaktori
i Eskilstuna, så att de nya gevär och karbiner, som
för armén måste anskaffas, må kunna tillverkas derstädes.

Utskottet har, såsom vi se, tillstyrkt denna framställning, men
ledamöter inom utskottet från denna kammare hafva deremot reserverat
sig samt yrkat, att Riksdagen ville bevilja medel till inköp
af 5,000 Mauser-karbiner, men deremot, beträffande anslaget

Onsdagen den 13 Mars, f. m. 31

till gevärsfaktoriets förändring, afslå detsamma. Såsom skäl härför
hafva reservanterna anfört: för det första, att det ej blifvit utreda
huruvida icke i frågavarande eldhandvapen skulle kunna med
mindre kostnad för staten och mindre tidsutdrägt anskaffas hos
inhemska privata vapenfabriker, än vid nämnda gevärsfaktori, och
för det andra, att det icke heller vore utredt, huru de 300,000
kronor skola användas, som ingå i det för ändring af statens gevärsfaktori
äskade beloppet 372,500 kronor, samt för det tredje,
att faktoriet under hela innevarande år och en del af år 1896 vore
sysselsatt med arbete å 1867—89 års gevär.

Jag skall be att få till bemötande upptaga dessa skäl.

Hvad det. första af dem angår, eller att utredning saknas,
huruvida icke ifrågavarande eldhandvapen skulle med mindre kostnad
för staten och med mindre tidsutdrägt kunna tillverkas hos
inhemska privata fabrikanter, så är det gifvet, att staten måste
för att åstadkomma en sådan utredning infordra anbud från enskilda
spekulanter. Men innan dessa anbud kunna afgifvas, måste
spekulanterna taga kännedom om alla de förhållanden, som komme
att inverka på tillverkningsprisen, och för detta ändamål måste de
sända dugliga personer till utlandet för att studera gevärstillverkningen
och förskaffa sig kännedom om prisen å erforderliga maskiner
m. m. och först härefter kunna de ingifva anbud.

Anbuden kunna till följd af dessa förhållanden sannolikt icke
inkomma förr än kanske efter nästa års riksdag, och när de ändtligen
föreligga, skola de tvifvelsutan befinnas oantagliga både i afseende
å pris samt öfriga vilkor. Det är icke tänkbart, att någon enskild
person skulle vilja underkasta sig att nedlägga stora summor för
anskaffning af maskiner och verktyg, äfvensom för ombyggnad
eller tillbyggnad af befintliga verkstäder, med mindre än att han
på förhand blir förvissad om en årlig tillverkning af vapen, tillräckligt
stor för att tillverkningen må kunna till hans fördel bedrifvas.
Riksdagen och särskilt Andra Kammaren skall säkerligen
icke gå in på sådana vilkor, ty kammaren lärer nog nu såsom
hittills vilja sjelf för hvarje år bestämma de summor, som skola
utgå af statsverket såväl för försvaret som för andra ändamål. Det
finnes derför icke något skäl för att de nya gevären skola kunna
tillverkas för billigare pris vid enskild persons fabrik än vid statens,
utan tvärtom gifver väl nämnda förhållande all anledning
antaga, att gevären skola blifva dyrare, om de tillverkas af den
enskilde, än om tillverkningen sker vid statens gevärsfaktori. Med
infordrande af anbud från enskilde skulle derför ingenting vinnas,
men en dyrbar tid ginge deremot förlorad. Hvad sjelfva prisen
angår, så hörde vi nyss från statsrådsbänken, att de gevär, af 1867
års modell, som tillverkades vid enskild verkstad, blifvit betydligt
dyrare än de, som tillverkades vid statens gevärsfaktori.

I afseende på tiden för anskaffningen vilja reservanterna få
utrönt, huruvida icke gevären skulle kunna anskaffas på kortare
tid, än regeringen föreslagit, om de tillverkades hos enskild fabrikant.
För detta uttalande ber jag att få betyga reservanterna
min tacksamhet. Äfven jag anser, att den tid af 12 år, som Kongl.

Jim 16.

Ang. anslag
till anskaffning
af nya
eldhandvapen.
(.Forts.)

>'':o 16. 32

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Ang. anslag
till anskaffning
af nya
eldllandvapen
(Forts.)

Maj:t föreslagit för tillverkningen af de nya gevären, är för lång.
Emellertid tror jag icke, att någon tidsvinst kan vara att vinna
på den väg, reservanterna vilja gå. Jag sade nyss, att det icke
vore möjligt att få något anbud från enskilde förr än kanske efter
nästa års riksdag. Beslut om antagande af dessa anbud skulle
i så fall icke kunna fattas förr än vid 1897 års riksdag. Vare sig
då att anbuden komme att antagas eller förkastas, så är jag alldeles
säker om att gevärstillverkningen icke skulle, om vi bifalla
reservanternas förslag, komma att börja förrän år 1898. Om vi
deremot bifalla irtskottets förslag, så ser jag för min del icke något
hinder för de erforderliga maskinernas anskaffning redan under
innevarande års höst — jag hoppas nemligen att Kong]. Maj:t
i så fall finge medel till sin disposition härför. Förändringen af
gevärsfaktoriet skulle således kunna börja redan i höst och klifva
färdig förra hälften af år 1896, och gevärstillverkningen kunde
alltså börja redan nämnda år. Den omständigheten, att tillverkningen
af'' 1867—89 års gevär ännu icke afslutas förr än vid ingången
af nästa år, torde icke lägga hinder i vägen för ett sådant
arrangement.

Herrarne finna således, att, om vi bifalla utskottets förslag,
det är all sannolikhet för att vi göra en tidsvinst af nära 2 år,
hvilket ju är ganska afsevärdt.

Vidkommande reservanternas anmärkning, att utredning saknas
om användningen af de 300,000 kronor, som inginge i det för
gevärsfaktoriets förändring beräknade beloppet, 372,500 kronor,
så föreställer jag mig, att om de högt aktade ledamöter af utskottet,
som reserverat sig, vändt sig till vederbörande myndighet
med begäran om utredning af berörda förhållande, så hade en sådan
utredning med säkerhet erhållits, innan utskottet fattade sitt
beslut.

Af hvad jag anfört framgår, att tillverkningen af eldhandvapen
för arméns behof kommer att ställa sig billigare och äfven
ske skyndsammare vid statens gevärsfaktori än vid inhemska privata
vapenfabriker, och dessa förhållanden äro för mig talande skäl att
nu bevilja de äskade medlen till förändring af faktoriet i fråga,
så att de nya gevären der må kunna tillverkas.

Men äfven andra beaktansvärda skäl synas mig tala för rigtigheten
af denna min åsigt.

Af 1867 års gevär köptes den första uppsättningen i Amerika.
Sedermera tillverkades dessa vapen inom landet, dels, såsom redan
är framhållet från statsrådsbänken, vid Eskilstuna, dels ock vid
vid en enskild fabrik. Af den officiella handling, som finnes vidfogad
statsutskottets betänkande, finna vi, att tillverkningen vid den enskilda
fabriken icke varit tillfredsställande. Detta har man kommit
under fund med, när man skulle förändra de gamla gevären
till gevär af 1867—89 års modell. Af omkring 11,300 på den enskilda
verkstaden tillverkade gevär, som blifvit till statens gevärsfaktori
öfverlemnade för att ändras till gevär af 1867—89 års modell,
har det icke befunnits lämpligt att ändra mer än 4,300. De
återstående 7,000 gevären hafva återlemnats till förrådet, eme -

33 N:o 16.

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

dan det befans fördelaktigare att förändra begagnade och derför
delvis bristfälliga gevär, som voro tillverkade vid statens gevärsfaktori,
än att ändra dessa nya gevär. Dessutom se vi af nämnda
handling, att medelkostnaden per gevär för ändringen af de vapen,
som voro tillverkade vid den enskilda fabriken, stälde sig mellan
2 och B kr. högre än för ändringen af de vapen, som voro tillverkade
vid statens gevärsfaktori.

Då således remingtongevären med sin enkla låsmekanism ej
blifvit på ett tillfredsställande sätt utförda vid den enskilda fabriken,
så torde det vara mycket sannolikhet för, att tillverkning
af de nya gevären, som äro mera komplicerade, icke heller blifver
god, och denna omständighet bjuder oss att tillverka gevären vid
statens gevärsfaktori.

Vidare är jag af samma åsigt, som redan förut blifvit af några
talare framhållen, nemligen att staten nödvändigt behöfver ett
eget gevärsfaktori. Hafva vi ett sådant, så äro vi alldeles oberoende
af enskilda fabriker och kunna, om vi äfven vilja använda
dessa, reglera prisen.

I afseende på prisen vill jag också framhålla en sak, som
måste bidraga till att gevären komma att ställa sig billigare, om
de tillverkas vid statens fabrik, än om de tillverkas vid en enskild
fabrik. Den enskilda fabriken måste naturligtvis på hvarje beställning
beräkna en affärsvinst. Tillverkas gevären vid statens
gevärsfaktori, så är det staten, som är affärsmannen, och affärsvinsten
stannar då i statens fickor eller, rättare sagdt, den går icke
ut ur statskassan. Huru jag än ser saken, så finner jag alla skäl tala
för att eldhandvapnen i fråga skola tillverkas vid statens gevärsfaktori,
samt att vi skyndsamt böra ändra faktoriet för detta ändamål.

Alla andra länder i Europa, med undantag af Grekland, Serbien
och det lilla furstendömet Montenegro, hafva beväpnat sina
arméer med repetergevär. Svenska armén står det år, som nu är
inne, så godt som ensam i fråga om sin beväpning med enkelladdare.
1867—89 års gevär är ju ett godt gevär, men det är,
som sagdt, enkelladdare. Det är för öfrigt det nya geväret underlägset
ej blott i eldhastighet, utan äfven i träffsäkerhet, skottvidd,
inträngningsförmåga och kulbanans fördelaktiga form. Meningen är
nu, att dessa 1867—89 års gevär skola användas för landtvärnets
andra uppbåd, för landstormen, samt att för fältarmén ochdepottrupperna
skola anskaffas repetergevär af Mausermodellen.

Jag finner det vara af synnerlig stor vigt att denna anskaffning
sker skyndsamt. Försumma vi nu att sätta dugliga vapen i
våra värnpligtiges händer, så kan — tron mig — den försummelsen
komma att betalas med menniskolif; ett betalningsmedel, som
är långt dyrare och långt svårare att gifva, än de summor, Kongl.
Haj:t nu äskat och framdeles kommer att fordra för anskaffande
af fullt krigsdugliga eldhandvapen för armén.

Jag får, då jag icke finner något anslag, som Kongl. Maj:t
äskat under 4:de hufvudtiteln, vigtigare att bifalla än det förevarande,
på grund af hvad jag anfört på det lifligaste anhålla om
bifall till utskottets hemställan.

Andra Kammarens Vrot. 1895. AT:o 1(1.

Ant/, anslag
till anskaffning
af nya
eldhandvapen.

(Forts.)

3

N:o 16. 34

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Ang. fulslag Herr Aulin: Herr talman! Då ju svenska Riksdagen redan

till anskaff- bestämt sig för att förse armén med nya gevär, så skall jag om
ma5 a/- nya den saken icke yttra mig. Jag skall i dess ställe be att få säga
* (Fortsf)*” några ord rörande Carl Gustaf stads gevärsfaktori.

Om vi i minnet gå tillbaka till senare hälften af 1860-talet,.
då det bestämdes, att remingtongevär för svenska armén der skulle
tillverkas, så finna vi, att det vid den tiden vidtogs åtskilliga
ganska dyrbara och vidtomfattande förändringar vid gevärsfaktoriet.
Den stora lmfvudbyggnaden tillökades med tvenne flyglar, nytt
hejarehus uppfördes, likaså en särskild stockmakareverkstad och
ett nytt förrådsmagasin. Innan verksamheten vid faktoriet med
tillverkningen af de nya gevären börjades, utsändes dåvarande
styresmannen jemte en framstående maskiningeniör till Amerika
för att från Remingtons fabrik anskaffa en hel del specialmaskiner
och verktyg. Att allt detta medförde stora kostnader, är ju naturligt;
men sfi utvecklades ock under arbetets fortgång vid faktoriet
en utmärkt skicklig arbetarestam.

När sedermera remingtongevären skulle ändras till gevär af
1867—89 års modell, så funnos dessa maskiner och dessa skickliga
arbetare till hands, och gevärsförändringen drog derför en jemförelsevis
ringa kostnad.

För att anskaffa de specialmaskiner och verktyg, hvarigenom
faktoriet skulle blifva i stånd att tillverka de gevär, hvarom nu
är fråga, begär Kongl. Maj:t ett anslag af 372,500 kr. Jag kan
ej neka, att det föreföll mig egendomligt, att icke de 300,000 kronor,
som i förslaget förekomma, af Kongl. Maj:t blifvit närmare specificerade;
men från statsrådsbänken har man nu fått upplysning
derom. Under sådana förhållanden anser jag för min del, att det
vore lämpligt, om Carl Gustafs stads gevärsfaktori hädanefter som
hittills finge arbeta med tillverkning af nya gevär. Om faktoriet,
såsom några tyckas önska, skulle förändras till endast en reparationsverkstad,
så tror jag, att detta på samma gång skulle blifva
dyrbart och olämpligt, dyrbart, emedan sådana reparationer vid
faktoriet af de nyaste gevären i allt fall skulle nödvändiggöra
anskaffandet af åtskilliga nya specialmaskiner och verktyg, och
olämpligt, emedan det skulle blifva en allt för stor och dyrbar
apparat för en obetydlig reparationsverkstad.

Jag behöfver icke påminna kerrarne om, och det har redan
blifvit sagdt, att gevärsfaktoriet redan eger en stor och dyrbar
uppsättning af maskiner för gevärstillverkningen, hvadan det nu
endast är fråga om anskaffning af sådana maskiner, som äro särskilt
afsedda för tillverkningen af de nya gevären med repetermekanism.
Dessa kostnader för anskaffning af maskiner och verktyg
m. m. skulle tvifvelsutan stiga till långt högre belopp, derest
tillverkningen komme att ske vid någon enskild fabrik, och som
vi se af utskottets betänkande, skulle det säkerligen erfordras
minst V, million för att sätta en enskild fabrik i det skick, att
den kan tillverka sådana gevär, hvarom nu är fråga. Men då en
sådan enskild fabrik utom skälig affärsvinst äfven måste beräkna
ersättning för dessa kostnader, så torde det vara alldeles uppen -

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

35 >'':o 16.

bart, att de gevär, som på en sådan fabrik tillverkades, komme Ang. anslag
att blifva dyrare, på samma gång de säkerligen icke blefve bättre, H.u anskaffän
de som tillverkades på kronans gevärsfaktori. ddlandvapen

En annan sak, på hvilken jag ber att få fästa uppmärksam- (Forts.)
heten, då det sagts, att den förändring af de gamla gevären, som
nu pågår vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori, skulle i någon
mån hindra de nu ifrågasatta förändringarne vid faktoriet, är, att,
såsom det i betänkandet framhålles, inom få veckor efter ingången
af 1896 hela arbetet med förändringen af de gamla gevären är
slut, och då måste alltså den stora arbetarestammen vid faktoriet
afskedas, och denna stam uppgår till 2 å 300 personer. Det kan
visserligen sägas, att om verksamheten nu skulle nedläggas vid
Carl Gustafs stads gevärsfaktori, skulle det icke möta några
svårare hinder att när som helst upptaga verksamheten derstädes,
emedan det finnes så riklig tillgång till arbetskrafter. Men så är
icke förhållandet, ty detta arbete är af den art och fordrar så stor
noggrannhet, att det behöfves flerårig erfarenhet för att deruti
vinna nödig skicklighet. Om derför nu faktoriets verksamhet med
gevärstillverkningen upphör, så skingras arbetareuppsättningen,
och skall arbetet sedan åter upptagas, så komme det säkerligen
att möta stora svårigheter att genast erhålla ett tillräckligt antal
fullt skickliga arbetare.

Med anledning häraf och på de skäl, som förut blifvit anförda,
skall jag, herr talman, anhålla att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Med herr Aulin förenade sig herrar Kummin, Ericsson i Väsby,

Swartling, Zetterstrand, Zotterman, Boéthius, Göthberg, Jansson i
Taberg, Natt och Bag och Carlsson.

Herr Palme: Mine herrar! Den ärade talare, som afslöt
diskussionen i detta ämne vid sist förflutna riksdag, citerade det
gamla ordspråket, att man ej bör kasta jästen efter i ugnen, sedan
brödet är bakadt. Det är icke utan, att en del af de yttranden,
som här fälts, erinra mig något om detta uttryck. Men, mine
herrar, brödet är redan till en del bakadt, och det just af Riksdagens
majoritet år 1894, då densamma beslöt det lilla, skenbart
obetydliga anslag, som då lemnades till anskaffande af gevär.

Jag tog mig då friheten påpeka, att det ej gälde de 591,000
eller de 295,500 kronorna, utan att i och med detsamma kammaren
antog vare sig utskottets eller reservanternas förslag, hade
den derigenom äfven gifvit på hand, att den ville successivt bevilja
7,250,000 kronor och mera dertill. Detta mitt yttrande bestreds
från flera håll. Men nu se herrarne sjelfva, att redan i år kommer
ett anslagskraf på nära 1 million, och de öfriga millionerna
komma väl småningom efter.

Jag vill vidare säga några ord med anledning af ett yttrande
af en föregående talare, den talare nemligen, som yttrade, att om
vi ej gå in på utskottets förslag i denna fråga, så måste Carl
Gustafs stads gevärsfaktori slopas eller verksamheten der upphöra,

JiSO 16. 36

Ang. anslag
till anskaffning
af nya
eldhandvapen.
(Forts,)

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

hvarför vi af denna anledning borde bevilja det högre anslaget.
Jag skulle gerna kunna vara med om att ansluta mig till denna
åsigt, men då jag likväl ställer mig tveksam deremot, så är det på
grund af andra skäl, ehuru jag för min åsigt skulle kunna åberopa
äfven ett skäl, som han sjelf har framhållit under diskussionen i
denna fråga förlidet år. Han sökte då gendrifva mig, då jag
sökte hålla på, att vi så mycket som möjligt borde söka bibehålla
denna arbetarstam i Eskilstuna. Han yttrade då: “Ja, mine herrar,
det är sant; detta är i och för sig ett skäl att taga vara på.
Men hela arbetarstyrkan vid Eskilstuna gevärsfaktori utgör 284
man, hvaraf 41 arbetare äro fast stam. Skulle det nu ifrågakomma
ett afskedande, så gälde det in alles 243 arbetare.

Detta kan visserligen vara mycket beklagligt, men icke afhjelpa
vi arbetslösheten i landet på den väg han föreslagit. Det skälet
har derför, om det också ej är utan all vigt, dock ej någon synnerligt
stor betydelse." Detta var den ärade talarens ställning
förra året. Men jag stöder mig icke på detta skäl.

Rörande den nu omhandlade frågan ber jag få påpeka, att jag
i de skäl, som jag under fjolårets diskussion i kammaren anförde,
finner en ytterligare anledning till ett betänksamt framgående på
denna väg. Särskildt kommer jag till denna öfvertygelse på grund
af den omständigheten, att den mycket vigtiga kaliberfrågan fortfarande
— kanske i än högre grad än i fjol — kan anses vara
oviss och olöst. Vi här hemma synas anse, att ett mausergevär
med en kaliber af 6*/2 mm. är summan af all visdom. Jag tillät
mig i fjol att påpeka, att mångenstädes ansågs 5 mm. vara hvad
man borde sträfva efter, ja, att man till och med ansett denna
kaliber vara, så att säga, en idealkaliber, såsom man på ett håll
uttryckte sig. Just i dagarne har till min kännedom kommit ett
meddelande, att denna kaliber af 5 mm., som af general Wille år
1893 förordades, nu med lysande resultat pröfvats vid skjutförsök,
som anstäits vid österrikiska skjutskolan.

Då det sålunda är så, att denna vigtiga del af gevärsfrågan
— nemligen kaliberfrågan — fortfarande befinner sig på detta
ovisshetens stadium, så synes det mig ej, med specielt afseende
fäst just på denna sak, vara skäl att bifalla den ändring, som nu
är i frågasatt, utan böra vi fortfarande iakttaga den yttersta försigtighet,
tills vi verkligen kunna säga: nu är frågan löst, nu
skola vi bevilja det största möjliga anslag, som behöfves.

På grund af hvad jag nu anfört anhåller jag att få yrka bifall
till reservationen.

Herr Pehrson i Törneryd: I början af innevarande års riks dag

fick man ofta böra, att tyngdpunkten hos denna fråga skulle ligga
i anskaffande för nästa år af det största möjliga antal karbiner. Jag
trodde på detta uttalande och tänkte, att hufvudvigten alltså var
att söka der. På senare tider har jag emellertid kommit till en
annan uppfattning, och denna uppfattning stärkes än ytterligare
af åtskilliga yttranden, som här i dag fälts. Nu ligger nemligen
hufvudvigten ej längre på att få det största möjliga antal karbi -

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

37 H:o 16.

ner anskaffadt, utan nu är hufvudsaken att få det af Kong]. Maj:t
äskade anslaget för utvidgning af gevärsfaktoriet i Eskilstuna beviljadt.

Nå väl, jag har för min del ej något annat att göra än att
tro på det sistnämnda påståendet, att der ha vi för tillfället att
söka det väsentliga i denna fråga. Jag skall då be att få säga
några ord för att uttala min enkla uppfattning angående det nu
föreliggande förslaget, att vi skola bestämma oss för gevärstillverkning
i större omfång i en statens verkstad.

Det brukar under vanliga förhållanden vara för hvar och eu
angeläget, att, när man går att fatta ett vigtigt beslut — vigtigt
icke blott derför, att af detsamma följa stora kostnader, utan äfven
derför, att det afser att gälla för en längre tid framåt — att,
säger jag, man söker få en sådan fråga på förhand så väl klargjord
som möjligt.

Eör min del vågar jag dock tro, att den föreliggande frågan
icke är nöjaktigt utredd.

Här har visserligen sagts, att gevären kunna tillverkas till
billigare pris i statens verkstad än i privata sådana. Och här
har nämnts en siffra, nemligen 8 kr., som skulle utmärka prisskilnaden
per gevär. För min del tillåter jag mig att tvifla på detta.
Tv för att någorlunda kunna beräkna prisskilnaden, bör man väl
ha reda på alla utgifter för denna tillverkning vid statens gevärsfaktori
i Eskilstuna, och det vågar jag påstå, att det för närvarande
är omöjligt att få detta utrönt, åtminstone för en enskild
riksdagsman. Jag skall dervid nämna en utgiftspost, som för mig
åtminstone varit omöjlig att klargöra, nemligen aflöningen till befälet.
Det skall blifva mycket intressant att erfara, om denna utgift
är lagd på gevärstillverkningen i Eskilstuna.

Det har vidare anförts, att man trodde, att dessa karbiner,
som äro ifrågasatta att anskaffas, skulle bli sämre, om de tillverkades
på en enskild verkstad. Jag är alls ej öfvertygad om detta,
men hvad jag i stället tycker vara alldeles klart, är, att krigsstyrelsen
har i sin hand att gent emot de privata verkstäderna utöfva
den allra starkaste kontroll; och krigsstyrelsen behöfver sålunda
alls icke taga emot några dåliga vapen.

Att det, om frågan finge bli utredd förr, än Riksdagen fattade
sitt beslut, skulle visa sig förmånligt att anskaffa gevär företrädesvis
från de privata verkstäderna, derom är jag för min del
fullkomligt öfvertygad. Och jag tror äfven, att det ej skall saknas
utvägar att kontrollera gevärstillverkningen, så att man kan
få fullt lika goda gevär, som om de tillverkades vid en statens
verkstad.

Man har också sagt, att det är alldeles nödvändigt att hafva
en statens verkstad för nu ifrågavarande ändamål. Jag vill visserligen
ej betvifla, att det kan vara nyttigt, att staten eger eu verkstad,
der staten kan både tillverka nya gevär och reparera gamla.
Men jag har ej hört någon, som — om han ock för tillfället motsätter
sig regeringens förslag — dermed afsett att slopa gevärsverkstaden
i Eskilstuna, ingalunda, mine herrar! Man vill fort -

Ang. anslag
till anskaffning
aj nya
eldhandvapen.

(Forts.)

N:o 16. 38

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Ang. anslag farande vara med om att bibehålla denna verkstad och icke blott
HU anskaff- använda den såsom reparationsverkstad, utan äfven, om det frameldiMndvapen.
deles skulle visa sig behöfligt, sätta den i sådant skick, att den
(Forts.) kan åstadkomma äfven en mindre gevärstillverkning. Men detta
utesluter ej möjligheten af, att man kan få en del af denna gevärstillverkning,
som nu är för den närmaste framtiden föreslagen,
i de enskilda verkstäderna på det sätt bättre utförd, att man
der ej blott får lika goda, utan äfven billigare gevär.

Det har äfven i dag yttrats, att man sätter för mycket på
spel genom att öfverlåta denna gevärstillverkning åt de privata
företagen, tv derigenom kunde, enligt denna åsigt, en tidsutdrägt
vållas, som kunde vara skadlig, ja, rent af farlig. Gent emot detta
skulle jag vilja säga, att, om vi kasta en blick något tillbaka och
se till, huru pass raskt det gått med gevärstillverkningen i statens
verkstad i Eskilstuna, den då vunna erfarenheten ej är af den art,
att den uppmuntrar oss att vidare fortgå på den inslagna vägen.
År det nödvändigt och visar det sig, att man ej kan få gevären
på förmånliga och nöjaktiga vilkor tillverkade i de enskilda verkstäderna,
nå väl, dä hafva vi ej någon annan utväg än att låta
verkställa denna utvidgning af gevärsfaktoriet i Eskilstuna, som
Kongl. Maj:t föreslagit. Men tills det förra tillvägagåendet visat
sig omöjligt att reflektera på, får jag säga, att erfarenheten från
statsverkstadens gevärstillverkning icke är af det slag, att den
kan uppmuntra oss att fortsätta på den vägen. Detta med afseende
å gevärstillverkningens snabbhet.

Med afseende å kostnaderna och de beräkningar, som med
hänsyn till dem äro uppgjorda, synes mig ej heller dervidlag erfarenheten
vara af någon tilltalande art, då man nemligen kunnat
räkna så miste, att — såsom herrarne finna anfördt i utskottets betänkande
— de 100,000 gevär, till hvilkas förändring Riksdagen år
1889 lemnade anslag, icke kunnat fullbordas för den då beräknade
kostnaden, utan blifvit 550,000 kr. dyrare, hvithet sistnämnda
tilläggsbelopp blifvit af 1893 års Riksdag beviljadt.

Lägger jag dertill den nyss nämnda omständigheten, att det
åtgått väsentligt längre tid för ändring af dessa gevär af 1867—89
års modell, än beräknadt vant, kan jag ej finna något, som kan
mana oss att lemna å sido tillfället att först inhemta anbud från
de privata verkstäderna, och i stället genast binda oss så, att vi
för framtiden måste fortsätta tillverkningen i Eskilstuna. Den 1
januari 1895 voro nemligen ännu ej mer än 68,000 och några hundra
gevär omändrade. Det återstod således i rundt tal 32,000 gevär
att ytterligare förändra, för att det 100,000-tal skulle bli fullt,
till hvilka år 1889 anslag beviljades. Man hade dock väntat sig —
och jag tror, att detta äfven utlofvats af krigsstyrelsen — att dessa
vapen redan skulle varit färdiga.

Jag tror mig härmed hafva visat, dels att kostnaderna blifvit
större än beräknadt var och sannolikt större, än derest gevärsförändringen
utförts i enskilda verkstäder, samt dels att denna gevärsförändring
fordrat längre tid än både regering och Riksdag afsett.

39 N:o 16.

Onsdagen den 13 Mars, t m.

Under dessa förhållanden hemställer jag, om det icke är lämp- A*g- anslas
ligt att begagna sig af den utväg, som reservanterna velat lemna ^ ‘
-öppen, nemligen att icke binda sig vidare vid denna riksdag än eidhandvapen.
medelst beviljande af anslag till ytterligare anskaffning af 5,000 (Forts.)
karbiner, samt lemna Kongl. Haj:ts regering och Riksdagen tillfälle
att en annan gång få frågan bättre utredd, än den nu är.

På dessa anförda skäl yrkar jag afslag på utskottets hemställan
-och bifall till den reservation, som afgifvits af statsutskottets ledamöter
från denna kammare och som är bifogad utskottets utlåtande.

Herrar Eriksson i Elgered och Hammarström instämde häruti.

Herr Petri: Jag vill endast i korthet anföra, att det synes
mig vara högst vigtigt, att staten ju förr desto hellre skaffar sig en
-egen verkstad för att kunna tillverka dessa nya Mausergevär. Till
-de skäl, som redan blifvit anförda för denna åtgärd, ber jag att
få lägga ännu ett par andra.

I farans stund — och det vet ingen, när denna kan inträffa; det
kan ske förr än någon anar — blir, som man vet, all tillförsel
från utlandet af krigsmateriel afskuren, och vi äro då hänvisade
uteslutande till vårt eget lands resurser. Man har här visserligen
sagt, att man skulle kunna försöka göra upp med enskilda fabriker
om tillverkningen af gevär, innan man bestämde sig för att
•ändra statens gevärsfaktori. Ja, ingen kan varmare än jag ifra
för den inhemska industrien, men jag hemställer dock, om det kan
vara rådligt att i en så vigtig fråga som denna uteslutande förlita
sig på den inhemska enskilda fabrikationen. Det kan nemligen
hända, att en sådan fabrik af en eller annan anledning blir
urståndsatt att fullgöra ingångna aftal — detta kan bero på ekonomiska
skäl eller af andra omständigheter — och då står man
der. Har staten då icke någon egen verkstad, är man utan hjelp.

Detta är för mig mycket bestämmande.

Reservanterna hafva sagt, att det icke skulle brådska med att
antaga Kongl. Haj:ts förslag, derför att det funnes arbete vid
Carl Gustafs stads gevärsfaktori ända till början af år 1896. Men
om vi icke fatta detta beslut i år, kan det ju icke fattas förrän
ungefär vid denna tid nästa år, och om arbetarne vid faktoriet
icke hafva arbete då, måste man afskeda dem. Och äfven om
Riksdagens beslut nästa år skulle utfalla i den önskade rigtningen,
kan fabriken icke så snart hinna blifva i ordning, utan de vana
arbetarne måste lemna den, och ingen kan veta, kvilka arbetare
man sedan kan få i stället.

Herr Palme uppgaf nyss, att han erhållit kännedom om, att
tillfredsställande försök nyligen egt rum med gevär af 5 mm. kaliber.
Det förundrar mig verkligen, att så kan vara förhållandet,
ty vi hörde för endast ett par (lagar sedan af en person, som är
mycket förtrogen med dessa saker, att vapentekniken för närvarande
icke funnit någon möjlighet att komma under en kaliber af 6,s mm.

För min del ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

X:o 16. 40

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Ang. anslag Herr friherre Lagerbring: Jag vill endast med ett par ord
nin a’af‘nfa bemöta nagra yttranden, som nyss fäldes af en annan talare på
eldhandvapen. stockholmsbänken, nemligen herr Palme. Han började med att
(Forts.) citera sig sjelf samt uppgaf, att han vid fjolårets debatt i denna
fråga sannolikt träffat det rätta, då han förklarade, att om Riksdagen
beviljade det lilla anslag, som då var i fråga, hade Riksdagen
dermed gifvit på hand att för samma ändamål bevilja den
ena millionen efter den andra, och han förmenade, att denna
situation nu hade inträffat. Jag tycker tvärtom, att en helt annan
situation nu inträffat, ty alla denna kammares ledamöter af statsutskottet
hafva opponerat sig mot att bevilja den begärda millionen,
och följer kammaren sina reservanter, hvilket är antagligt,
komma icke de förhållanden att inträda, som herr Palme uppgaf.

Vidare citerade herr Palme mig och ansåg, att jag ändrat
ståndpunkt beträffande Eskilstuna gevärsfaktori. Nej, det har jag
visst icke gjort! Herr Palme anförde i fjol såsom skäl för sitt
besynnerliga förslag om att man skulle ändra de odugliga gevären,
så att de fortfarande blefve odugliga, att man derigenom
skulle afhjelpa arbetslösheten i landet. Deremot opponerade jag
mig, enär jag icke ansåg, att arbetslösheten i landet afhjelptes
derigenom, att 200 eller 300 arbetare finge sysselsättning. Deremot
förefaller det mig, som om herr Palme sjelf ändrat åsigt, ty i fjol
talade han så varmt för dessa arbetare vid Carl Grustafs stads
gevärsfaktori, och nu vill han icke längre låta detta faktori ega
bestånd.

Han säde. slutligen, att gevärsfrågan ännu icke blifvit definitivt
löst. Nej, det blir knappt någonting här i verlden och icke
gevärsfrågan heller. Men så nämnde han, att han just i dag fått
en skrifvelse om skjutförsök gjorda vid österrikiska skjutskolan,
och denna skrifvelse gåfve vid handen, att 5 mm. geväret vore
det bästa. Nu vet jag visserligen icke, hvilken förbindelse kan
ega rum mellan herr Palme och skjutskolan i Österrike, men det
var egendomligt, att detta meddelande nådde herr Palme just i
dag under denna debatt. Jag vågar likväl betvifla, att man vid
österrikiska skjutskolan kommit till ett sådant bestämdt resultat
på grund af verkstälda skjutförsök. Och i allmänhet torde det
för öfrigt vara mindre lämpligt att framdraga dylika obestyrkta,
okontrollerade och ounderskrifna uppgifter i en debatt om en så
allvarlig fråga som den nu förevarande.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till utskottets hemställan.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe: Jag skall icke mycket förlänga den redan ganska
långa debatten, utan endast säga några ord. Jag hoppas icke
gorå mig skyldig till något upprepande af hvad som redan här
blifvit sagdt, men jag kan dock icke hjelpa, om så skulle blifva
fallet, enär jag icke varit närvarande frän debattens början i kammaren.
Jag vill hufvudsakligen försöka bemöta de invändningar,
som gjorts mot utskottets förslag af några talare, och skall då
först vända mig mot en talare på stockholmsbänken. Denne har

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

41 N:o 16.

visserligen redan nyss fått svar af den näst föregående talaren,
men det kan icke skada, att jag fortsätter, der denne talare slutade.
Med afseende på de utmärkta 5 mm. gevären, som herr Palme nyss
så passande slungade in i debatten, vill jag säga, att det verkligen
är sant, att detta gevär försökts i Österrike och det hade
utmärkta ballistiska egenskaper — ty ju mer man minskar kalibern,
desto större blir den bestrykande banan —; det träffade ända
till på 4,000 meters afstånd, men det hade den lilla olägenheten,
att pipan alltid sprang sönder. Derför kan det icke blifva fråga
om att tillverka dylika gevär. Jag tror sålunda, att vi kunna
lugna oss beträffande denna sak, och jag hyser i detta fall den
uppfattning, som för några dagar sedan uttalades af den sakkunnige
officer, som i krigshögskolan höll ett föredrag om vårt nya
gevär, och hvilken visade, att 6,5 mm. geväret utmärker den gräns
nedåt i afseende å kalibern, som sannolikt under många år kommer
att bibehållas, derför att på vapenteknikens nuvarande ståndpunkt
det icke är möjligt att gå under denna kaliber. Den nuvarande
metallindustrien tillåter det icke, utan dertill fordras andra
metaller än de nu kända. Härmed torde vara tillräckligt sagdt
om herr Palmes tal.

Man har vidare gjort anmärkningar mot tillverkningen vid
Carl Gustafs stads gevärsfaktori, och man har från deras sida,
som icke vilja vara med om utskottets förslag, sökt göra troligt,
att här gälde mera en strid om detta faktoris bestånd än att så
snart som möjligt förse vår armé med det bästa möjliga gevär.
För min del vill jag då säga, att för mig är hufvudfrågan just
den att snarast möjligt förse armén med det bästa vapnet, och
enligt mitt förmenande vinnes detta mål just genom att gå till väga
på det sätt, som af Kong]. Maj:t föreslagits. Vi hafva nemligen
redan ett gevärsfaktori med skickliga arbetare, och då det gäller
att söka få en större tillverkning af gevär i gång, är det väl ett
egendomligt sätt att befordra en hastig sådan genom att nedlägga
det faktori, vi nu hafva, afskeda arbetarne samt upptaga denna fråga
till afgörande längre fram. Dä blir det naturligtvis förenadt med
stora omkostnader och mycken tidsutdrägt att åter upptaga tillverkningen.
Man kan väl icke gå hastigare till väga än att först anskaffa
hvad som är nödvändigt för att sätta faktoriet i stånd att
börja tillverkningen och under tiden inköpa så många gevär, som
man har råd till, samt sedan, så snart faktoriet är färdigt, der
tillverka så mycket som möjligt. Det är gifvet, att om utskottets
förslag vinner Riksdagens bifall, kan man genast gå i författning
om att sätta faktoriet i stånd att börja med det nya arbetet, men
om reservanternas förslag bifälles, blir det nödigt att afskeda den
ena afdelningen af arbetare efter den andra. Hvar och en har
der nemligen sina detaljarbeten, och så snart en detalj är färdig,
öfverlemnas arbetet till andra arbetare, och sålunda skulle det
ena slaget arbetare afskedas efter det andra.

Bifölles åter Kong]. Maj:ts framställning, skulle man kunna
använda de ledigblifvande arbetarne på att uppsätta de nya ma -

Ang. anslag
till anskaffa
ning af nya
eldhandvapen,
(Forts.)

K:o 16. 42

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Ang. anslag skinerna, så att man vid 1896 års början kunde igångsätta tilltiu
anskaffa verkningen af de nya gevären.

eldhandva!en Det är visserligen sant, att nu endast är ifrågasatt att till(Forts.
) verka cirka 10,000 stycken gevär om året, men om man så ville,
skulle tillverkningen kunna uppdrifvas med ytterligare 30 procent
och genom nattarbete med 60 procent.

Så hastigt lär väl icjie svenska staten ha råd att anskaffa
gevär, och så hastigt är det heller icke nödvändigt, att sådana
anskaffas. Jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att dessa gevär
skola användas såväl till stammen som till de båda uppbåden af
beväringen, men detta naturligtvis endast i den mån, som dessa
olika afdelningar af armén blifva vapenöfvade så, att de kunna
sändas ut, om faran hotar. Men när de fått denna öfning, är det
allt skäl för att de då ha att tillgå det nödvändiga antalet gevär.
Och det är icke blott skäl, utan det är en pligt å vår sida att,
sedan man efter många strider kommit till det resultat, som vans
vid 1892 års urtima riksdag, också tillse, att vi kunna sätta ett
vapen i händerna på den armé, som då skapades.

Det har framstälts en fråga, huruvida aflöningen till befälet
ingår uti de beräkningar, som uppgjorts med afseende å kostnaderna
för gevärstillverkningen uti Eskilstuna. Härpå vill jag svara,
att uti dessa beräkningar ingå utgifter för byggnadsreparationer,
administrationskostnader, faktoribehof, räntor å det i fastigheten
och inventarierna nedlagda kapitalet o. d.; men det är sant, att
det lilla arfvode, som gifves åt befälet, icke är inräknadt. Detta
kommer dock icke att spela någon stor roll med afseende å gevärskostnaden,
kanske icke ens göra ett öre per gevär. Det är just
den omständigheten, att man vid artilleriregementena har och
måste hafva detta befäl, hvilket der har sina löner, som bidrager
till att göra gevärstillverkningen vid statens faktori billigare än
som vore möjligt, om tillverkningen öfverlemnades åt enskilde,
bvilka dessutom, såsom redan är påpekadt, måste göra en särskild
vinst på tillverkningen.

Vidare gjordes den anmärkningen mot Eskilstuna faktori, att
den förändring af de gamla gevären, som pågått, icke kunnat fullbordas
för det belopp, som först beräknades, utan att Riksdagen
måst bevilja ytterligare 550,000 kronor för detta ändamål. I det
fallet är verkligen Eskilstuna faktori utan något slags skuld.
Man hade der gjort upp en rigtig beräkning öfver kostnaden. Dåvarande
generalfälttygmästaren ansåg emellertid, att det var för
stort belopp, till hvilket man der kommit, och nedsatte derför detsamma.
Han ansåg nemligen, att summan var för hög, för att
man skulle kunna komma in till Riksdagen och begära densamma.
Men det kom surt efter. Det visade sig nemligen, att det belopp,
som man hade beräknat vid Eskilstuna, var rigtigt. Detta var
anledningen till, att man nödgades komma in till Riksdagen och
begära nytt anslag; men det är ingalunda Eskilstuna faktoris fel.

Slutligen har det anmärkts, att det skulle gå så långsamt
med gevärstillverkningen vid Eskilstuna, eftersom de 100,000 gevären
ännu icke vore färdiga- Jag hemställer till hvar och en af

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

43 >:o 16.

eder, mine herrar, som har haft med arbetare att göra, om man Ang. anslag
kan säga, att det vore rigtigt, att staten nu med full fart drefve tiU anskaffdenna
gevärstillverkning, och sedan, då man ena dagen fått gevä- ^handvapen
ren färdiga, nödgades andra dagen afskeda sina arbetare och ställa (Forts.)
dem på bar backe. Så kan staten icke gå till väga. Då, såsom
herrarne erinra sig, senaste Riksdag icke beviljade de medel, som
då ifrågasattes för att sätta Carl Gustafs städs gevärsfaktori i
ordning, blef det en förpligtelse för krigsstyrelsen att afskeda en
del arbetare och icke drifva arbetet fortare, än att, då man nemligen
egde förhoppning om att medel för ifrågavarande ändamål
skulle vid denna riksdag beviljas, man på detta sätt skulle kunna
salivera och bibehålla de bästa arbetarne. Om nu denna Riksdag
beviljar hvad som erfordras för gevärsfaktoriets iståndsättande,
skulle man kunna bibehålla dessa arbetare och börja med den
ifrågavarande tillverkningen. Det är således icke någon rättvis
beskyllning mot faktoriets vid Eskilstuna förmåga att drifva arbetet
med gevären, som här framstälts.

Reservanterna ha gjort vissa anmärkningar mot den förevarande
framställningen och på den grundat sitt förslag. Redan
förut har under debatten påvisats, att gevär, tillverkade af enskilde,
nödvändigtvis bli dyrare än gevär, tillverkade af staten.

Detta är ådagalagdt redan vidkommande de gamla 1867 års gevären,
som dock voro så jemförelsevis enkla och lätta att tillverka.

Af chefen för sjöförsvarsdepartementet, som företrädde mig för en
stund sedan, påpekades just, att detta framgår af de kontrakt,
som uppgjorts med de enskilda verkstaderna och hvilka jag här
har från många år tillbaka. Dessa vid enskilda verkstäder
tillverkade gevär ha kostat 40 kronor, 39 kronor och minst 8(i
kronor — detta dock för ett mindre antal — under det att här
är bestyrkt, att de gevär, som tillverkats vid Carl Gustafs stads
faktori, endast kostat 25 kronor. När tillika i den promemoria,
som åtföljer den reservation, som af en ledamot från Första Kammaren
afgifvits, är påpekadt, att, då det gälde att förändra 1867
års gevär till 1867—89 års, förändringskostnaden för ett gevär,
ursprungligen tillverkadt vid en enskild verkstad, uppgick till 2
kr. 32 öre mer än för ett gevär, ursprungligen fabriceradt vid
Carl Gustafs stads faktori, så visar också erfarenheten från senaste
tid derpå hän, att gevären blifva sämre och dyrare, om de
tillverkas i enskilda verkstäder, än om de tillverkas af staten.

Detta är redan af flera föregående talare påpekadt. Dessutom
vill jag tillägga, att om man ser förhållandena i främmande land,
nästan alla land med högst få undantag gå till väga på detta sätt,
när det gäller moderna gevär, som äro så ytterst ömtåliga och
som måste tillverkas med sådan omsorg, att hvarje del skall kunna
tagas från ett gevär och insättas i ett annat hvilket som helst.

De allra flesta stater hafva funnit med sitt intresse förenligt att
tillverka gevär hufvudsakligen vid statens verkstäder och icke hos
enskilde.

Det har vidare anmärkts, att utredning saknas angående användningen
för de 300,000 kronor, som ingå i kostnadsberäknin -

N:o 16.

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Ang. anslag garne, och att det derför vore statsutskottets pligt att, innan det
*in ^öres^ °ägot anslag i detta hänseende, förskaffa sig de upp eldhandvapen.

lysningar, som äro nödvändiga. Hade jag väntat en sådan an(Forts.
) märkning, så skulle jag naturligivis för länge sedan ha låtit framlägga
den önskade utredningen. Men då det gälde hela den nya
artillerimaterielen, der det dock var fråga om ett så betydligt belopp,
gick icke utskottet så i detalj, och vid förra riksdagen yttrades
icke ett ord om att man önskade en redovisning för dessa

300.000 kronor. Emellertid har jag så hastigt som möjligt sökt
gå utskottet till mötes, och genom ett bref från generalfälttygmästaren
har jag upplysts derom, att han genom telegram till
Oberndorf, hvarest styresmannen för Carl Gustafs stads faktori
befinner sig för att uppgöra om tillverkningen af de bestälda

7.000 karbinerna, anmodat denne att inkomma med detaljerad! kostnadsförslag
samt ofördröjligen derom hitsända redogörelse. Nu
har också ett telegram kommit både från honom och från Mauser.
I ett telegram kan man naturligtvis icke lemna alla möjliga detaljer,
men lofvar styresmannen för faktoriet att ofördröjligen i
bref redogöra för hvarje särskild summa. Här i telegrammet angifvas
emellertid de olika belopp, hvari dessa 300,000 kronor skulle
fördelas, nemligen: skrufstycken och förändring åt maskiner 190,000
kronor, besigtningsinstrument med kontrollinstrument 70,000 kronor,
första uppsättningen verktyg 40,000 kronor. — Mauser åter meddelar
följande, som jag här anför i öfversättning: “På grund af
våra erfarenheter vid den sista modelländringen år 1894 anser jag
vid den nutida tillverkningsmetoden med maskinbearbetning af
samtliga delar den begärda summan af 300,000 kronor icke för
högt tilltagen för kostnaderna för anordnande, justering af maskinerna,
verktyg, tolkar och schampluner“.

Mången anser nog, att detta belopp är ganska betydligt; men
man må dock erinra sig, hvilken skilnad det är mellan dessa gevär
och de förut använda. Man har kunnat komma ned till en kaliber
af 6,5 mm., men — på grund af den oerhörda initialhastigheten
och den stora press, för hvilken geväret är utsatt — endast med
det vilkor, att de olika delarne göras med den allra yttersta noggrannhet.
Det är nemligen just denna fullständiga likhet mellan
delar af samma slag, denna ombytbarhet hos gevärets alla lösa
delar, som fordrar ett så långt drifvet maskinarbete, en så ytterst
noggran besigtning och så många dyrbara specialmaskiner, verktyg,
tolkar och schampluner, hvilket åter gör kostnaden så stor.

Slutligen hafva reservanterna inom utskottet hållit före, att

5.000 karbiner vore ett antal, till hvilket man utan olägenhet
kunde inskränka sig. Hvilket mål vinner man genom att nu anslå
ett belopp till endast 5,000 karbiner? I fjol anvisades medel till

5,000 karbiner, och derigenom kunde kavalleriet, åtminstone till
största delen, förses med nya vapen. Genom att nu anskaffa ytterligare
5,000 karbiner komma artilleriet och ingeniörtrupperna att
få moderna vapen, men trängen återstår dock alltid. Och, såsom
redan från statsrådsbänken anförts, det är dock eu mycket stor
olägenhet, att en armé, som går ut i krig, skall nödgas uppträda

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

45 N:o 16.

med gevär af flera olika kalibrar. Vid den diskussion, som här Ang. anslag
fördes vid förra riksdagen angående denna fråga, påpekades så- hll ans^°ff''
som ett skäl, hvarför man icke borde vara med om anslag till då ^handvapen.
ifrågasatta 5,000 karbiner, att man härigenom skulle få två kalib- (Forts.)
rar. Om redan två kalibrar är en olägenhet, så gäller väl detta i
ännu högre grad om tre kalibrar. Då man nu genom ett bifall
till Kongl. Maj:ts förslag kan komma från denna olägenhet, synas
alla skäl tala för detsamma. Det är visserligen sant, att generalfälttygmästaren
ifrågasatt 15,000 karbiner, men de återstående

5,000 äro afsedda för de små depoterna, depoterna för specialvapnen
och de icke stridande vapnen, och dessa äro mindre än de
depoter, som erfordras för de stridande vapnen. På grund häraf
kunde Kongl. Maj:t utan för stor olägenhet minska det antal, som
generalfälttygmästaren ifrågasatt. Men ett antal af 10,000 karbiner
är af de skäl, jag anfört, högst nödvändigt; och derför skulle
det vara stor skada, om Riksdagens beslut nu skulle utfalla så,
att man endast finge en del af det nödvändiga karbinantalet, enär
man derigenom komme till den olägenheten, att man nödgades
rycka ut med tre olika kalibrar.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, finner kammaren
tydligt, att jag för min del skulle vilja på det varmaste förorda
bifall till Kongl. Maj:ts och utskottets förslag.

Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! Jag kan
till en början icke underlåta att uttala min öfverraskning öfver
den upplysning, som här ifrån statsrådsbänken meddelats, nemligen
att, när Kongl. Haj:t vid 1889 års riksdag begärde anslag till
förändringen af 1867 års gevär, generalfälttygmästaren ansåg sig
böra framlägga lägre siffror, än hvad han verkligen trodde att
kostnaden skulle gå till, för att få Riksdagen att gå in på det
förslaget. Om jag sedan dermed sammanställer en annan uppgift
i den till betänkandet fogade promemorian, nemligen att en f. d.
besigtningsoffieer nu en tjugu år efteråt uttalat sig derom, att de
gevär som blifvit från Husqvarna levererade varit dåliga, trots
han som besigtningsman godkänt dem och funnit dem kontraktsenliga,
så tror jag man kan befara, att det icke är så särdeles helt
med öfriga uppgifter heller. Det skulle ju kunna hända, att samma
taktik, som användes vid 1889 års riksdag, också i dag begagnas;
och då är det kanske ändå större skäl att se tiden an i
år, än hvad reservanterna redan anfört.

Striden rör sig nu egentligen derom, huruvida man med ens
skall fastslå, att hela gevärstillverkningen skall drifvas vid statens
faktori, eller om man icke bör låta anstå ett år för att få rigtigt
besked, huruvida icke privata verkstäder skulle kunna till fördelaktigare
pris och på sannolikt kortare tid fullgöra denna leverans,
än om den skall ske vid statens verkstäder.

Mot denna reservanternas åsigt har man sökt framställa alla möjliga
invändningar. Ja, man har till och med gått så långt, att man
framstält Ryssland som ett exempel, hvilket vi borde följa. Jag
förundrar mig dock, att man vill åberopa Ryssland med dess svaga

Ji:o 16. 46

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Ang. anslag industri som bevis på, att inga privata verkstäder här kunna
till anshaff- komma i fråga att täfla med statens egna verkstäder. Jag skulle
a/.nya kunna dervidlag be herrarne fästa afseende vid, huruvida icke det
e förkållandet, att Tyskland i allmänhet tagit sina gevär från pri vata

verkstäder, bör kunna mer än väl uppväga exemplet från
Ryssland. Jag undrar, om icke tyska krigsstyrelsen och tyska
armén och tyska industrien i allas ögon stå högre än Rysslands
och äro mera efterföljansvärda exempel för oss, än Ryssland kan
vara.

På samma sätt åberopade man sig på Spanien, med framhållande
att enahanda förhållande råder der, nemligen att alla gevär tagas
ifrån statens egen verkstad. — Äfven der tror jag att de industriella
förhållandena icke äro af den art, att vi skola taga efter
hvad som der försiggår. Jag har högre tankar om Sveriges industri,
särskildt i denna branch, än att jag skulle kunna på förhand
vara viss om, att inga privata verkstäder skola kunna täfla
med staten och leverera lika god eller bättre vara till billigare
pris. Jag har hört uppgifvas — ehuru jag icke vet, om uppgiften
är korrekt — att Norge för närvarande träffat aftal om tillverkning
af gevär i Belgien, och att priset för dessa Kragh-Jörgensenska
gevär endast skulle utgöra 50 kronor 60 öre för stycket. Det
är en privat verkstad i Belgien, nemligen i Liége, som det i sådant
fall skulle vara fråga om. Om denna uppgift är rigtig, borde
man väl icke gerna kunna betvifla, att icke tillverkningen af detta
Mauser-gevär, som här är i fråga, hör kunna ske till minst lika lågt
pris som tillverkningen åt Kragh-Jörgensenska geväret. Ty ehuru
piporna och åtskilligt annat är likformigt i dessa typer, så är
ovilkorligen, så vidt jag kunnat finna, mekanismen mycket svårare
att tillverka för det Kragh-Jörgensenska än för Hauser-geväret.
Jag tror således, att herrarne skola hafva svårt för att påstå, att
reservanternas förutsättning ligger utom möjlighetens gräns. Fastmera
synes mig, att det kan hafva större skäl för sig att, på sätt
reservanterna förestält sig, infordra anbud, för att se till, om icke
tillverkningen kan ske fördelaktigare, än att nu bestämma sig för
utskottets förslag.

Men då kommer man sedan till den här frågan om arbetarne
vid statens eget gevärsfaktori. Om man icke redan nu beslutar
sig att i dag anslå dessa medel för uppsättning af maskiner och
verktyg, skulle hela styrkan behöfva afskedas och sättas på bar
backe, och staten sedan få skaffa sig nya, som behöfva en tids
uppfostran, hvilket återigen skulle ytterligare fördyra arbetskostnaderna.
Jag har emellertid svårt att tro, att hela denna arbetsstyrka
på öfver 200 man är af en sådan speciel vigt; att man
på dem kan tillämpa den uppstäda fordran på att det måst finnas
gamla, vana arbetare i facket. Ty endast sådana detaljarbeten,
som gå ut på verktygstillverkning, härdning af vissa gevärsdelar
etc., äro af sådan verklig vigt, att de fordra gamla, erfarna och
vana arbetare. Jag har så pass erfarenhet i denna industri, att
jag vågar påstå, att det endast skall vara en del af denna arbetarestam,
som nödvändigtvis behöfver stadigvarande finnas på plåt -

Onsdagan den 13 Mars, f. m.

47 S:o 16.

sen. Men så säger man att, derest icke anslag beviljas i år, så
skall, enär de arbeten, som för närvarande återstå att utföra,
blifva klara i början af nästa år, det då icke finnas någon sysselsättning
för detta manskap. Om uppgiften är korrekt, att alla arbeten
med förändringen af 1867 års gevär skulle afslutas inom de
närmaste veckorna af nästa år, skulle man kunna tänka sig, att
det vore litet mera brådskande med att nu ställa det begärda anslaget
till regeringens disposition. Men jag föreställer mig, att,
om det skulle blifva Riksdagens beslrrt, hvad andra kammarens
reservanter här föreslagit, det sedan icke skulle dröja länge, innan
regeringen infordrade de anbud på tillverkningspris m. m.
från de fabrikanter, som kunna komma i fråga, så att Kongl. Maj:t
således redan under detta år bör kunna vara på det klara med,
om hela tillverkningen skall koncentreras på Eskilstuna. Skulle
så blifva fallet, lär Kong]. Maj:t icke underlåta att till nästa Riksdag
förnya sin proposition om anslag till uppförande af maskiner
och verktyg, och då lär det vara alldeles naturligt, att Riksdagen
icke heller kan något annat än bifalla denna proposition. Men
icke lärer Kongl. Maj:t vara så utan medel, att det icke ginge an
att förskjuta afsevärda belopp tidigare under år 1896 för berörda
ändamål, så att arbetarne finge sysselsättning. Jag tror icke, att
det skulle möta stora svårigheter att härvidlag förskjuta medel,
när det sättet så ofta vid flera andra fall af Kongl. Maj:t — i
allmänhet med goda skäl — tillämpats.

Huru jag således än ser saken, tror jag att ingen bör kunna
neka till, att dock så pass mycken innebörd måste anses ligga i
reservanternas sätt att se densamma, att ett års dröjsmål, eller
kanske endast ett hälft års, med tillverkningen vid Eskilstuna
icke kan anföras såsom ett skäl, hvarför reservationen icke skulle
förtjena bifall.

Och jag vågar för öfrigt hemställa till herrarne, om frågan,
huruvida armén nu för nästa år skulle få fem- eller tio-tusen karbiner,
kan vara af den vigtiga beskaffenhet, särskildt för de egentliga
specialvapnen, hvilkas betydelse jag är den förste att erkänna,
att icke reservationen äfven från den synpunkten förtjenar bifall.

Jag hemställer, att kammaren måtte bifalla reservanternas
förslag.

I detta yttrande instämde herrar Ollas A. Ericsson, Ola Bosson
Olsson, Bromée, Odqvist, Olsson i Kyrkebol och Nilsson i Skärhus.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe: Jag ber kammaren om ursäkt, att jag återigen begärt

ordet, men det beror derpå, att en del af mitt föregående yttrande
synes hafva blifvit missförstådt. Det ser ut, som om jag icke
uttalat mig tillräckligt tydligt, och att jag på den grund blifvit
missförstådd, så att i det anförande, som hölls af den siste talaren,
blef framhållet i fråga om de 550,000 kronorna, att generalfälttyg -

-4»i <7. anslag
till anskaffning
af nya
eldhandvapen.

(Forts.)

N:o 16. 48

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Ang. anslag mästaren satt upp en mindre slutsumma, än gevären i sjelfva
till anskaffa verket kostade, och att deraf blef följden, att man måste begära
IriiLnl, nya mera. Jag ville säga, att när man skulle gå i författning om
* (Fortig™ 1867—1889 års gevär, beräknades för förändringen af hvarje gevär
ett visst belopp. När den beräkningen kom in till generalfälttygmästaren,
tyckte han att den var för högt gjord, så att han satte
ned densamma. Det var denna omständighet i förening också med
något annat, som alla torde hafva sig bekant, nemligen att sedan
kom det rökfria krutet, som gjorde, att man måste förstärka åtskilliga
gevärsdelar — det var dessa två omständigheter, som
vållade, att man måste begära ytterligare 550,000 kronor för att
få det fulla antalet gevär. Det var det ena jag ville säga.

Men sedan vill jag i anledning af herr Olof Jonssons i Hof
anförande rätta ett yttrande, som han fälde, och som måtte vara
beroende derpå, att han ofullständigt åhörde hvad en föregående
talare nämnde, då han sade, att denne skulle hafva åberopat sig
på Rysslands exempel. — Nej, mine herrar, det är icke så. Utan
vi kunna allt gå igenom nästan alla stater i Europa för att finna,
att allesammans gå till väga på det sätt, som af Kongl. Maj:t och
utskottet föreslagits — med Tyskland i teten.

Hvad nu särskildt Tyskland beträffar, så tillverkas dess gevär
vid statens vapenfabrik i Spandau, hvadan också dessa gevär gå
under namnet Spandauergevär. Men det är också sant, att Tyskland
bestält en del af sina gevär af firman Löwe, hvarom är
bekant genom den kända Löweska processen.

I Frankrike finnas endast statsfabriker för tillverkning af
arméns gevär. Förutom det stora etablissementet i S:t Etienne
finnas dessutom två andra staten tillhöriga gevärsfabriker, nemligen
de i Tulle och Chåtelleraulte.

Engelska armén tager alla sina gevär från kronans enda
vapenfabrik, nemligen Enfield.

I Italien har kronan icke mindre än fyra vapenfabriker, nemligen
Turin, Brescia, Torre Annunciata och Terni, af hvilka de
tre första synas vara ärnade att dxagas in för att man skall koncentrera
allt på Terni. Det kan vara af intresse att veta med
hvilken kraft man på fabriken i Terni arbetar; och kan jag i det
åseendet nämna, att tillverkningen derstädes är mägtig af ända
till 50 gevär i timmen.

Vidare kan jag nämna, att i Spanien, Belgien, Schweiz och
Danmark förhåller det sig på samma sätt. Men jag vill ställa
mig på herr Olof Jonssons i Hof sida i det fallet, att i Norge
har man bestält ett antal gevär utifrån, ehuru landet har en egen
vapenfabrik i Kongsberg.

Jag må ytterligare nämna, att i Österrike tillverkas inga gevär
af kronan, utan staten köper sitt gevärsbehof'' på vapenfabriken
Steyer. Men denna vapenfabrik är den största, som finnes i
verlden, och just derför kunna gevären tillverkas der till förmånligt
och billigt pris.

Norge har nu för anskaffandet af sina 6,5 millimetergevär
bestält utomlands 20,000; och endast 4,000 komma att tillverkas

49 N'':o 16.

Onsdagen den 13 Mars, f. m,

vill Kongsberg. Men jag hemställer till herrarne, om det vore Ang. anslag
klokt för oss att gå utom landet, då vi hafva eu egen vapenfabrik
i vårt land. Om brådskan är stor, då få vi gå till väga pa eldhandvapen.
samma sätt. Men annars, när det gäller så störa belopp, som här (Forts.)
äro i fråga, nog är det skäl om man kan ställa så, att penningarne
stanna inom landet och de inhemska arbetarne få den förtjensten,
i stället för att vända sig till utlandet.

Samme talare nämnde till slut något om arbetarefrågan, och
jag ber att derom få yttra några ord. Det nämndes, att då den
förändring af 1867 års gevär, som nu pågår, skulle fortsättas
några veckor in på nästa år, så vore det icke så farligt, om man
läte denna fråga hvila ett år. Jag ber att ännu en gång få betona,
att det icke tillgår på det sättet, att arbetarne på eu gång afskedas,
när tillverkningen är slut. Såsom jag redan antydt, fastän
kanske icke heller i denna punkt med tillräcklig tydlighet, är
tvärtom förhållandet det, att arbetarne utföra sitt arbete successivt.

När vissa arbetare hafva gjort en detalj, kunna de icke göra något
annat. Om det anslag, som det här gäller, icke skulle vinna
Riksdagens bifall, måste, sedan man slutat med en viss detalj, de
arbetare, som dermed sysselsatt sig, afskedas; och på detta sätt
skulle småningom under årets lopp arbetarestammen nedsättas, så
att densamma, som nu uppgår till 216, vid årets slut skulle utgöras
endast af BO ä 40 personer.

Jag har för tillfället intet vidare att tillägga.

Herr vice talmannen Östberg: Herr grefve och talman!

Denna fråga ligger i det afseendet i ett gynsamt läge, att alla
äro ense om den vigtigaste förutsättningen för det föreliggande
förslaget. Yi erkänna ju alla, att nya gevär måste anskaffas och
erkänna ju också, att man icke bör uppskjuta dermed längre än
som är alldeles nödvändigt. Man bör se saken i ögonen, sådan
den är, och icke söka göra uppskofvet längre än som är alldeles
nödvändigt.

Hela den strid, som nu utkämpas, gäller endast, huru vida ett
års uppskof skall ske eller icke. Jag har för min del svårt att
förstå, hvad man skulle vinna med ett sådant uppskof, men deremot
är det icke svårt att se de olägenheter, som härigenom skulle
vållas. Det gäller ju härvidlag icke blott det, att tidpunkten för
gevärens anskaffande komme att framskjutas, utan det gäller äfven
det, att statens gevärsfaktori vid Eskilstuna komme i ett läge,
der man riskerade, att det för framtiden icke kunde arbeta lika
väl som hittills.

Det förefaller mig alldeles klart, att staten skall kunna tillverka
gevär minst lika billigt och antagligen billigare än de enskilda
fabrikerna. Det kan icke vara en möjlighet, att man genom
att vända sig till enskilda skulle bespara in dessa 370,000 kronor,
som ändringarna å verkstaden i Eskilstuna skulle kosta. Ty det
är alldeles gifvet, att en enskild fabrik, som skulle börja fabrikationen
af dessa vapen, äfven blefve nödsakad att använda samma
summor som staten, och naturligtvis skulle staten sedan genom

Andra Kammarens Frat. 1895. N:o 1(1. 4

N:o 16. 50

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Ang. anslag priset på gevären betala igen dessa kostnader, och det helt säkert
ning0af nyä ™ed. dlTg ränta, _ ty den enskilde måste gifvetvis beräkna vida
ddhandvapen. hastigare^ amortering å dylika utlägg, än hvad staten behöfver
(Forts.) göra. Då man betänker detta och tillika inser, hvilka svårigheter
som skulle uppkomma för statens gevärsfaktori att åter anskaffa
en arbetarestam, om denna nu skulle genom afslag å regeringens
förslag skingras, synes det mig, att man bör komma till det
resultat, att de olägenheter, som medfölja ett afslag å Kongl.
Majrts proposition, äro så pass öfvervägande, att man hellre bör
genast besluta sig för den åtgärd, som nu af Kong]. Maj:t föreslagits
Riksdagen, och att man derför hellre i år än nästa år
må besluta sig för en åtgärd, hvilken jag tror de allra fleste
skola anse blifva slutet på saken. — Jag har efter samvetsgrann
pröfning kommit till den öfvertygelse, att Riksdagen gör klokt
uti att bifalla Kongl. Haj:ts proposition, och jag ber för min del
få yrka bifall till densamma.

Häruti instämde herrar Lundell, Eklundh från Lund, Hammarskjöld,
Nyström och Grundett.

Herr Lasse Jönsson: De talare, hvilka uppträdt i denna
fråga, hafva i allmänhet uttalat ett slags misstroendevotum mot
våra enskilda industrier i så måtto nemligen, att de icke skulle
kunnat uppnå den skicklighet eller tillverka så billigt, som statens
verkstad skall kunna göra. Det är alldeles motsatsen till hvad
jag tror är fallet. Det är för öfrigt icke rätt att göra en dylik
beskyllning mot enskilde, som här icke hafva någon målsman att
försvara sig. Här föreligger dessutom inga bevis för att enskilde
blifvit tillfrågade om, till hvad pris de kunna utföra det ifrågavarande
arbetet. En talare har allenast antydt, att en enskild
verkstad en gång tillverkat dylika gevär. Men hvarför drager
man då icke på samma gång fram de bevis, som offentligen förelegat
mot statens verkstad? Oaktadt det skulle varit en så god
tillverkning der, har dock det ena slutstycket efter det andra
sprungit sönder och åstadkommit skada och olägenheter. Detta
förhållande har här icke alls framhållits, utan det har blott blifvit
sagdt, att nästan allt hvad som göres vid statens verkstad är
bra, under det att hvad som tillverkats vid de enskilda verkstäderna
varit dåligt. Jag tror, att staten är ett dåligt föremål
för uppmuntran i detta fall. Vi se derjemte alltid, att der staten
vill täfla med enskilde, drager den det kortaste strået, och det vid
vida enklare saker, än här är i fråga. Det är min lifligaste tro,
att staten icke under några vilkor kan täfla med den enskilda
fabrikationen.

Här förekommer dessutom, att arbetarne skola blifva lediga
vid statens verkstad. — När vi började öfverlägga om denna sak
i första utgiftsafdelningen inom utskottet, fingo vi den upplysning,
att dessa under arbete varande gevär icke skulle blifva färdiga
förr än i slutet af år 1896 eller kanske ett stycke in på 1897.
Men sedan åsigterna började luta till att blifva en opinion mot denna

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

51 X:o 16.

verkstad, och detta kom till vår kännedom, har denna tid förkortats
ända derhän, att en talare från Eskilstuna gick så långt,
att han trodde, att de skulle kunna blifva färdiga två veckor in
på 1896.

Af utskottets betänkande finna herrarne, att tillverkningen
icke gått synnerligen raskt förut. Den högsta siffran har varit
ett år 6,000, ett annat 17,000 och ännu ett annat år 23,000; men
sista året gick siffran åter ned till 20,000. Men nu skulle på ett
år kunna tillverkas 31,900. Man skulle söka åstadkomma ett uppsving
för att visa, att Riksdagen begått ett misstag, om den besluta
ett uppskof. Men dylika konstlade medel kunna och böra
undvikas; och den arbetareskara, som finnes, kan behållas i arbete
ett godt stycke in på 1896, till dess Riksdagen hunnit då fatta
beslut i frågan. Det enda, som gör mig tveksam — jag får säga
det rent ut — är, att jag nu från statsrådsbänken hört uttalas så
starka sympatier för bibehållandet af denna verkstad; jag kan
icke neka, att det ser tvifvelaktigt ut, huruvida anbud från enskilda
verkstäder skola blifva antagna, äfven om det derigenom
skulle blifva vida mindre kostnader. Denna farhåga är måhända
origtig — jag skulle helst se, att så vore förhållandet; men det
synes mig dock vara orätt att endast framhålla, att staten är
öfverlägsen de enskilda i detta afseende, då icke några som helst
bevis derför blifvit anförda.

Jag anhåller derför, herr talman, att få yrka bifall till den
af mig med flere afgifua reservationen.

Herrar Johnsson i Bollnäs och Norberg instämde i detta
yttrande.

Öfverläggningen var slutad. Enligt de yrkanden, som derunder
förekommit, gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall till
den af herr A. Persson m. fl. vid punkten fogade reservation; och
förklarade herr talmannen sig anse svaren hafva utfallit med
öfvervägande ja för bifall till den förra propositionen. Som votering
emellertid begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
följande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i adertonde
punkten af förevarande utlåtande n:o 5, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid denna punkt af
herr A. Persson m. fl. afgifna reservation.

Ang. anslag
till anskaffning
af nya
eldhandvapen.

(Forts.)

N;o 16. 52

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Ang. anslag Sammanräkningen af rösterna visade 84 ja, men 118 nej; hvadan
till anskaff- kammaren beslutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.

ullig af nya a

(Forts.) Som tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare

föredragningen af föreliggande utlåtande till kl. 7 e. m., då detta
sammanträde, enligt utfärdadt anslag, komme att fortsättas.

§ 5.

Herr statsrådet m. m. C. R. Wer såll aflemnade ytterligare
följande Kongl. Haj:ts propositioner till Riksdagen, nemligen:

angående förvärfvande för statens räkning af vissa enskilda
jern vägar; samt

angående anslag för anläggning af en bibana från Norra stambanan
vid Vännäs till Umeå och vidare till Storsundskär.

Jemväl dessa propositioner bordlädes.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr E. Andersson
i Upsala under fjorton dagar från och med den 20 dennes.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,20 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1895.