RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1895:15)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1895. Andra Kammaren. N:o 15.

Måndagen den 11 mars.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1,

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
statsutskottets utlåtande n:is 5 och 41;
bevillningsutskottets betänkande n:o 7;
lagutskottets utlåtanden n:is 19 och 20; samt
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5.

§ 2.

Till kammarens afgörande förelåg konstitutionsutskottets ut- Om ändra#
låtande, n:o 1, i anledning af vackt motion om ändrad lydelse af so

§ 00 regeringsformen. /wf

Uti nämnda grundlagsparagraf stadgas, att »allmänna afgifter
af hvad namn och beskaffenhet som helst ej må, utan Riksdagens
samtycke, kunna förhöjas, tullen å inkommande ocli ^utgående spannmål
allena undantagen».

I en från Andra Kammaren till utskottet härvisad motion, n:o 125
hade herr J. Olsson från Stockholm föreslagit, att Riksdagen måtte,
såsom hvilande i grundlagsenlig ordning, antaga den förändring i
§ 00 regeringsformen, att orden: »tullen å inkommande och utgående
spanmcu allena undantagen» i andra punkten uteslutas.

Utskottet hemstälde emellertid i föreliggande utlåtande, att
motionen icke måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts af
herrar Boström, Elowson, Olsson i Maglehult, Val/,lin, Bengtsson i
Gullåkra, Dahn, Gyllensvärd och Johnsson i Bollnäs.

Andra Kammarens Prof. 1895. N:o 15.

15.

Om ändrad
lydelse aj § /it
regerings»
formen.

(Forts.)

2 Måndagen den 11 Mars, e. ni.

Efter föredragning af detta ärende anförde:

Herr Vahlin: Herr grefve och talman, mina herrar! .Rege ringsformen

bestämmer i sin 57 §, att svenska folkets urgamla rått
att sig beskatta utöfvas af Riksdagen allena . Då enligt min uppfattning
denna bestämmelse är den vigtigaste af de grundsatser, på
hvilka vårt statsskick bygger, följer härutaf, att jag icke skall vara
villig att allt fortfarande bibehålla i grundlagen något undantag derifrån,
för så vidt icke skäl af annan art och af annan bevisningskraft,
ån dem konstitutionsutskottet förebragt, kunna anföras för dess berättigande.
Ett frånträdande af denna grundsats om svenska folkets beskattningsrätt,
och detta just i fråga om höjande af spanmålstullen, synes
mig härutöfver mer ån i andra fall vara betänkligt. Ett höjande af denna
tull år ju liktydigt med påläggande af en mycket stor beskattning på
vårt folk, eu beskattning, som uttages till den yttersta skärfyen, men ändock
läco-es så ytterst olika på olika landsdelar och provinser, liksom
på olikaTlasser och individer inom dem, och vid hvars fördelning endast
kan urskiljas en enda bestämd och undantagsfri regel, den, att den
drabbar med hela sin tyngd de fattiga, blir en obetydlighet för
de mera välbergade och förvandlas för så många rika till mycket
stora skänker, skänker som enligt min tro icke föra med sig välsignelse.
Påläggande af en dylik beskattning år sålunda en åtgärd af mycket
allvarlig så social som finansiel betydelse, och det är äfven af detta
skål, som jag, om också ekonomiska olägenheter deraf kunna påvisas,
anser att svenska folkets representanter allena böra besluta om liksom
de allena vidkännas ansvaret för en dylik beskattning. Ett deladt
ansvar eller som man kan skjuta från sig genom att. hänvisa till
andras föregående åtgöranden, har mycket litet qvar af sin betydelse.
De skäl, man af ren nyttighetshänsyn anför för bibehållande af
Kongl. Maj:ts rätt att höja spanmålstullarne, synas mig, om man
åtminstone i denna fråga lemnar ur räkningen inflytandet af tillfälliga
och skiftande intresseströmningar för dagen, ha genom senare ändringar
i vårt statsskick förlorat allt för mycket af sin betydelse för
att kunna uppväga de konstitutionella skäl, som tala för upphäfvande
af det undantag, regeringsformens S 00 gör i den 57:des generella
bestämmelse. Som det mest tyngande af dessa skäl anför man,
att o-enom Kongl. Maj:ts ingripande en betydande import under
förväntan på eventuel tullförhöjning skall kunna förekommas.. En
dylik import, särdeles från aflägsnare och prisbilligare produktionsorter,
lär väl emellertid nu, då Riksdagen kan vara samlad sju dagar
efter riksdagskallelsens utfärdande, kunna till väsentlig grad förekommas
genom inkallande af urtima Riksdag.

Det är sant, att ett inkallande af urtima Riksdag medför betydande
utgifter för staten, men då lagtima riksdagar endast äro
skilda af en mellantid af S månader, lår väl också.endast i ytterst
sällsynta fall vara att förvänta, att så ruinerande prisfall å spanmål
skola under denna mellantid inträda, att en ändring i tullagstiftningen
deraf kan anses tillräckligt motiverad, och ett inkallande af urtima
Riksdag således blifva behöfligt. Då lagtima Riksdag sammanträder
lägga naturförhållandena i regel hinder för en större import. Och,

N:o 15.

Måndagen den 11 Mars, e. in.

äfven med tillämpning af nu gällande grundlagsbestämmelser, lär det Om ändrad
väl knappast kunna förekommas, att icke skarpsynta spekulanter rätt ¥*«*«««/§
tyda tidens tecken ocli derför hinna både riksdag och regering i för- reÅerr,nf3''
väg. Erfarenheten om den betydande import, som föregick senaste ‘fForte")
tillämpning af det kungliga prerogativ^, torde vara mer än tillräckligt
bevisande för dess betydelselöshet i detta hänseende.

Och är en dylik import så obestridligt skadlig? Staten gör
visserligen förlust af tullafgifter, men dessa åsättas icke heller nu
mera för fyllande af dess finansiella behof — i hvilket fall det der
talet om svikna löften möjligen skulle vara beråttigadt — om de än måtte
användas derför, då de en gång influtit i statskassan, der man icke
af blott grannlagenhetsskäl kan Lita dem ligga som något slags minnespenningar.
Hur som helst med den saken, så har docE hufvudändamålet
vunnits, tv ett faktum är, att trots eu mycket stor import
hafva dock spanmålsprisen stigit till producenternas fördel, om också
icke genast med tullförhöjningens hela belopp, och är kanske äfven
detta en fördel; det finnes nemligen — det är kanske icke öfverflödigt
att påminna derom under dessa dagar — andra fördelar ån
rent ekonomiska. Skulle man genom förhindrad import lyckas möjliggöra
en plötslig och betydande stegring af spanmålsprisen med
tullförhöjningens fulla belopp, skulle en sådan åtgärd kännas ännu
hårdare och väcka en ännu bittrare harm hos den större del af vårt
folk, som man får ursäkta, om den uppfattar dylika åtgärder såsom
handlingar af hänsynslös orättvisa, hvilka en politisk magtegande
klass till egen fördel tillåter sig mot en politiskt rättslös. Att således
prisen icke stiga alltför snabbt utan smyga sig upp mer småningom
och derför mer obemärkt, torde derför vara en fördel för
dem, som önska deras stigande, liksom för hela systemet; ty det
allmänna missnöjet för dock förr eller senare till efterräkningar, som
man kanske gör klokt att icke göra onödigt stora äfven under den
säkra framgångens dagar — äfven de äro alltid räknade.

Om jag slutligen härtill lägger, att jag anser plötsliga omskiftningar
i tullagsstiftningen ytterst skadliga för eu sund affärsverksamhet,
och att jag befarar, att de oftare skola inträffa, om både regering
och riksdag tillåtas att omvexlande fingra på tullsatserna och ändra
för spekulationen ytterst vigtiga proportionella bestämningar — kanske
ibland blott efter några veckors mellantid — så har jag, herr grefve
och talman, i hufvudsak angifvit skälen för den hemställan, jag nu
går att göra, eller att kammaren behagade antaga till hvilande följ—
ande, i enlighet med herr John Olssons motion ändrad lydelse af
§ 60 regeringsformen:

s t;ii.

(Orden tullen å inkommande och utgående spanmål allena undantagen.
uteslutna!)

Med herr Väldin förenade sig herrar Wrjkunder, Eriksson i Häck,

W&vrinsky och Eriksson i Elgcred.

Herr Bengtsson i (jullåkra yttrade: Di jag i det föreliggande

N:o 15. 4 Måndagen den 11 Mars, e. in.

Om ändrad betänkandet låtit anteckna mig såsom reservant, utan att angifva, i
lydelse aj § ro }lv;iket syfte detta skett, så skall jag be att nu få yttra några ord.
regerings När denna motion förelåg inom utskottet, var jag af den åsigt,

{rr; att motionärens förslag borde bifallas. Den omständigheten, att Riks-
1 dagen hvarje år sammankallas, gör det enligt min uppfattning alldeles

onödigt att bibehålla en sådan bestämmelse, som i GO § regeringsformen
tinnes upptagen. Utskottet har också i sin motivering erkänt, att det
vore alldeles öfverflödigt eller åtminstone till vissa delar öfverflödigt,
men utskottet har anfört ett annat skäl för sitt afslag, nemligen då
utskottet säger:

»Den oerhörda utveckling, kommunikationsväsendet i våra dagar
uppnått, gör det nemligen möjligt, att, långt innan definitivt beslut
om ett föreliggande förslag till spanmålstullens höjande hunnit af
Riksdagen fattas, så stora massor af spanmal kunna till riket införas,
att verkningarna af en sedan beslutad tullförhöjning för länga tider
omintetgöras.»

Detta skäl kan man ju tillskrifva en viss betydelse, såvida man
genom att bibehålla denna bestämmelse i regeringsformens 60 § kunde
undvika en dylik import. Men det är min fidla öfvertygelse, att
våra importörer skola hinna importera lika mycket_ spanmål — innan
regeringen vill eller vågar åsätta en sådan förhöjning som den, hvilken
den åsatte den 5 januari — som desse importörer skulle hinna,
i fall en urtima Riksdag sammankallades. Den sista förhöjningen,
som regeringen beslöt, gifver mig stöd för en sådan tanke. Ty regeringen
&visste onekligen mycket väl redan i augusti, september eller
oktober, att stämningen var sådan inom Riksdagen, att det var omöjligt
att stå emot krafvet på en sådan tullförhöjning, och ändå dröjde
regeringen till den 5 januari, innan den utfärdade det omtalta påbudet.
Nu har utskottet sagt, att man skulle genom att bibehålla denna
bestämmelse kunna undvika den ifrågavarande importen. Det håller
icke streck enligt min tanke. Tv hade vi haft en urtima Riksdag
sammankallad i slutet af oktober eller början af november, så skulle
helt visst spanmålsimportörerne icke hunnit importera så mycket spanmål,
som de gjorde, innan regeringen blef färdig med tullukasen af
den''5 januari detta år. — Jag tror således, att detta skäl bortfaller,
nemligen att man genom bibehållande af den bestämmelse, hvars
borttagande motionären föreslagit, skulle förekomma den stora importen.
som toge bort all verkan af de förhöjda tullarna. Jag skall
derför anhålla om bifall till motionärens förelag i det syfte, herr
Vahlin föreslagit.

I detta yttrande instämde Herrar Larsson i Berga, Svensson
från Karlskrona, Gyllensvärä, Nordin i Hammerdal, Gustaf Ericsson
och Johansson båda från Stockholm, Norman, Ola Bossan Olsson,
Norberg.. Nordin i Sftttna, Olsson i Kyrkebol, Äulin, Olsson i Mårdäng,
Trucdsson, Walter och Ahrenberg.

Herr Ljungman: Hvad beträffar motionen i fråga, skalig jag

be att få fästa uppmärksamheten derpå, att den i sjelfva verket icke
innebär eller, aåvidt jag kan förstå, afser något annat än att vid

Måndagen den 11 Mars. c. m.

N:o 15.

sidan af den af grundlagen medgifna dechargedebatten åstadkomma Om ändrad
en extra dechargedebatt med tillfälle att göra anmärkningar mot eller hdels& “/ §60
åstadkomma en prickning af regeringen. Ty de svårigheter eller ’‘formen
rättare sagdt felaktigheter, som linnas i 60 S regeringsformen med Foxiis.'')
hänsyn till genomförandet af Riksdagens i 57 § regeringsformen stadgade
beskattningsmagt, har motionären icke det ringaste sökt afhjelpa.

De qvarstå precis lika stora, äfven om hans förslag bifalies, ja, de
skulle derigenom till och med blifva än större. Det är så långt ifrån,
att motionen innebär en förbättring af paragrafen i fråga, att den
tvärt om innebär en alldeles uppenbar försämring. Såsom bekant
innehåller 59 § regeringsformen, att det åligger Kongl. Maj:t att i
etatsverksproposition föreslå, huru statsverkets behof skola fyllas genom
bevillningar. Sedan föreskrifves i 62 §, att sedan statsverkets behof
blifvit af Riksdagen pröfvade, skall Riksdagen anslå bevillningar för
att fylla dessa behof. Det kan ligga många månader mellan den tid.
då man får mottaga statsverkspropositionen, och den tid, då statsverkets
behof äro pröfvade. Det är således ett behof att få infördt
i grundlagen ett stadgande, hvarigenom, i den mån sådant är möjligt,
olägenheterna af spekulationer med anledning af föreslagna bevillningar
kunna afhjelpas. ålen det är så långt ifrån, att motionärens förslag
i detta fall erbjuder något att taga vara j)å, att det tvärtom skulle
göra olägenheterna än större. Nu har åtminstone Kongl. Maj:t med
hänsyn till bevillningen en rätt. som i någon mån förminskar olägenheterna.

Vidare ber jag få fästa uppmärksamheten på, att vill man verkligen
hafva genomförd Riksdagens beskattningsmagt, tarfvar denna
60 paragraf jemte åtskilliga andra paragrafer en ganska grundlig
omarbetning. För närvarande är allting oklart och otydligt. Man
har visserligen teorier i mängd, men grundlagarne skola ju tolkas
efter bokstafven, och bokstafslydelsen i den ena och andra paragrafen
är ganska otydlig, ja så otydlig, att man i sjelfva verket mången
gång omöjligen kan säga, hvad som verkligen varit grundlagsstiftarens
mening. Då emellertid motionärens förslag icke innebär något det
allra minsta uppslag till olägenheternas afhjelpande eller till förbättring
af paragrafen, var det omöjligt för utskottet att göra något annat
med hänsyn till motionen än det gjort, nemligen afstyrka den. Utskottet
har visserligen motionsrätt, men för ändamålets vinnande skulle
utskottet behöft komma med något helt annat, än det motionen föreslår.

Det fans sålunda icke anledning att begagna motionen såsom utgångs|)unkt
för ett lagförslag, allraminst ett lagförslag, som skulle behöfva
månader för att utarbetas. Lagstiftningen i fråga är nemligen af den
synnerliga svårighet, att det torde kräfvas månaders arbete för att
komma på det klara med densamma. Derför skall jag för min del
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Dalin: Jag har reserverat mig mot det beslut, till hvilket

utskottet kommit, derför att jag anser, att denna paragraf verkligen
tarfvar en grundlig omarbetning. Men jag kan icke derför vara
med om herr Olssons motion, lian anser, att om en passus i <i0 S,
der det heter: -tullen å inkommande och utgående spanmål allena

N:o 15.

Om ändrad
lydelse eif § 60
regeringsformen.

(Forts.)

<; Måndagen den 11 Mars, e. m.

undantagen tages bort, skulle detta hindra Ivongl. Maja att ingrip»
i Riksdagens bevillnings- och beskattningsrätt. Men genom det att
man låter ordet förhöja qvarstå, kan man tolka denna paragraf
såsom om Kongl, Maj:t skulle ega rätt att nedsätta tullen; åtminstone
hyllade åtskilliga ledamöter af konstitutionsutskottet denna tolkning.
Men eger Kongl. Maj:t denna rätt, så har ju den sista villan blifvit
värre än den företa. Då har Kong). Maj:t förlorat den positiva rätten
att höja tullar, men den negativa rätten att sänka dem är fortfarande
qvar. I hvilket fall som helst har Kongl. Maj:t fortfarande rätt att
ingripa i Riksdagens bevillnings- och beskattningsrätt. Ilade motionären
utbytt detta ord »förhöja mot ordet förändra, skulle man
derigenom undvikit all tvetydighet. Emellertid behöfver denna paragraf
omarbetas äfven i andra hänseenden. 1809 års lagstiftare hafva
t. ex. upptagit som bevillning postmedlen . Hade det, när regeringsformen
skrefs, funnits jernvägstrafikmedel, telegraf-och telefonmedel,
etc., så hade äfven dessa utan tvifvel upptagits i denna paragraf såsom
bevillningar. Jag anser derför, att när denna paragraf omarbetas,
böra icke allenast jernvägstrafik-, telegraf- och telefonmedel, utan
äfven konsulatafgifter, lotspenningar, fyr- och båkmedel antingen
tagas in i paragrafen »om den är efter postmedlen, eller med postmedlen
bilda ett nytt moment i paragrafen. Nu har emellertid herr
Ljungman. som ju icke brukar knussla på en motion, i dessa dagar
väckt ny motion angående ändring utaf § 00. Denna motion är
ganska utförlig. lian framhåller just der äfven åtskilligt af hvad
jag nyss nämnt med afseende på sådana skatter eller bevillningar —
hvilketdera man nu vill kalla dem — som borde efter sin natur vara
Riksdagens beslutanderätt ensamt förbehållna. På grund häraf, då
jag icke kunnat vara med om utskottets förslag, men också anser
att dels motionärens förslag icke är nog tydligt, dels att man icke
heller dermed vinner hvad jag anser borde vinnas med paragrafens
omarbetning, kan och vill jag icke göra något yrkande.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Blott ett par ord till svar på

hvad herr vice ordföranden i konstitutionsutskottet yttrade. Han
sade, att reservationen framkommit för att åstadkomma en ny remissdebatt
och för att få tillfälle att uttala klander mot regeringen. Jag
kan icke förstå, med hvad rätt han kan framkasta en sådana förebråelse.
Jag kan försäkra, att åtminstone min reservation icke framkommit
i något sådant syfte. Eu motion har förelegat, som gäller
en ändring af 60 § regeringsformen, och jag kan icke förstå anna:
än att utskottet måst behandla denna motion, vare sig tillstyrkande
eller afstyrkande densamma, och det utan att vi åsyftat att framkalla
en ny remissdebatt eller uttala klander mot regeringens åtgörande 1
denna fråga. Jag för min del har alldeles icke haft något sådant
syfte. Det var endast detta jag ville betona.

Herr John Olsson: Jag skall först be att med några ord få be möta

herr Ljungman. I likhet med den siste ärade talaren vill jag bestämdt
bestrida, att motionen tillkommit såsom herr Ljungman behagade
påstå för att få en ny dechargedebatt till stånd eller för att få fram -

Jf:o 15.

Måndagen den 11 Mars, e. in. 7

ställa anmärkningar mot regeringen. För min del har jag tagit mig Om ändrad
friheten framställa de anmärkningar mot regeringens tullukas af den ,ydelie ?/§

5 januari, hvartill jag ansett mig ega skäl. vid ett annat tillfälle,
nemligen under debatten om spanmålstullarna, och jag har icke tänkt j p,,rr>
att nu upprepa desea anmärkningar. Jag kan sålunda försäkra kammaren,
att motionen alldeles icke blifvit väckt i det af herr Ljungman
angifna syfte, utan i syfte att råda bot för en obestridlig brist i grundlagen,
en brist, som strax efter det regeringen utfärdat beslutet om
tullförhöjningen snart sagdt på alla håll erkändes.

Den ärade vice ordföranden i konstitutionsutskottet förklarade
upprepade gånger, att mitt förslag skulle innebära icke en förbättring,
utan en gifven försämring, och att olägenheterna af att borttaga ur 60 §
regeringsformen bestämmelsen om Kongl. Maj:ts rätt att höja spanmålstullen
skulle blifva större än de nu äro. lian presterade emellertid
icke något som helst bevis för detta sitt påstående. lian upprepade det
visserligen flera gånger, men att upprepa en sak utgör, som bekant,
alldeles intet bevis.

Den ärade talaren anförde vidare, att 60 § regeringsformen skulle
tarfva en så grundlig omarbetning, att det skulle erfordras flera
månader för att kunna omskrifva den. Jag tillåter mig verkligen
betvifla, att så lång tid skulle vara erforderlig för att omskrifva en
enda paragraf i grundlagen. Detta är ett mycket vanligt skäl. då
man icke alls vill gå in på en ifrågasatt förändring; då brukar man
vanligen ursäkta sig med att den föreslagna reformen måste medföra
en stor mängd andra förändringar, som också äro behöfliga. Derigenom
vill man naturligtvis endast söka komma ifrån den reform, som man
i ejelfva verket måste erkänna vara behöflig, men hvilken man på
grund af de obotfärdigas förhinder icke vill vara med om. För öfrig!
tviflar jag på, att kammaren vill följa den ärade vice ordföranden i
utskottet i hans vidlyftiga och omogna förslag till grundlagsförändringar.

En talare på skånebänken anmärkte särskilt mot motionen, att
i ordet »förhöja?, som jag hade låtit qvarstå i paragrafen, skulle ligga
en tvetydighet, så att Kongl. Maj:ts rätt att sänka tullarne derigenom
skulle fortfarande qvarstå; och han menade, att på grund häraf kunde
han icke vara med om den föreslagna förändringen. Jag vill dock
fästa hans uppmärksamhet på, att grundlagen skall enligt regeringsformens
84 § tolkas efter sin ordalydelse. Och i ordet förhöja kan
jag icke finna, att man kan inlägga någon rätt för Kong!. Magt att
sänka tullarne. Jag tycker således icke, att detta skäl bör kunna
innebära någon anledning för den ärade talaren att motsätta sig
motionen, lian förklarade vidare, att han önskade att åtskilliga andra
statsinkomster såsom jernvägstrafikmedel, konsulatafgifter. in. fl. också
skulle införas i 60 i? regeringsformen och upptagas bland bevillningarna.
Ja, deruti ger jag honom fullkomlig rätt; men den omständigheten,
att äfven andra förändringar äro behöfliga i grundlagen, än
den jag tagit mig friheten föreslå, utgör naturligtvis intet hinder för
kammaren att vidtaga den ändring i ett afseende, som kammaren finner
behöflig. Och då Första Kammaren redan afslagit motionen, så att
beslutet bär i kammaren endast kan blifva att anse som eu opinions -

>'':o 15.

.Måndagen den 11 Mars, e. m.

Om ändrad yttring, vill jag vördsamt hemställa till den ärade talaren pä skåneUjdelse
af § 60 banken, huruvida han icke skulle kunna vara benägen att deltaga i
"/armén en 6&dan opinionsyttring och under förhanden varande förhållanden
(Forts.) fösta för motionen.

Utskottet har anfört hufvudsakligen tre skäl för sitt afstyrkande
af motionen. Dessa skäl hafva redan blifvit till större delen bemötta.
Men jag skall dock be att få tillägga några ord till hvad herr
Vahlin yttrat.

Utskottet anför först, att kommunikationsväsendet i våra dagar
utvecklat sig så, att stora massor spannmål kunna till riket införas,
innan en tullförhöjning hinner af Riksdagen beslutas, hvarigenom
ändamålet med tullförhöjningen skulle komma att för långa tider omintetgöras.
Ja, detta kan ju onekligen ega en viss sanning; men jag
vill deremot erinra om, att i sådant fall borde Kongl. Maj:t hafva
rättighet höja en tillämnad tull äfven på andra artiklar för att förekomma
importen af dem, när man vill föreslå en höjd tull. Men
ingen har ifrågasatt, att en sådan rättighet för Kongl. Maj:t skulle
vara behöflig för andra varor, och jag kan då icke finna, hvarför ett
undantag skulle göras just för spanmål.

Vidare ber jag få påpeka, att ifrågavarande bestämmelse faktiskt
icke utgör något hinder för att en massimport eger rum innan Kongl.
Maj:t hunnit besluta en tullförhöjning; och jag vill till bevis derom
åberopa just det förhållande, som egde rum under hösten förlidet år.
Snart sagdt hvarenda en kunde ju räkna ut, att ett allmänt anlopp
mot tulltaxan i syfte att höja tullen skulle ega rum vid denna riksdag,
och följden blef, att importen under hösten fortgick i ofantlig
skala; och det visade sig således, att den företrädesrätt, Kongl. Maj:t
enligt grundlagen egde, faktiskt icke hindrade den oerhörda importen.
Jag tror således icke såsom utskottet, att nu berörda skål utgör ett
verkligt skäl för bibehållandet af denna Kongl. Maj:ts rått.

Utskottet förklarar vidare, att det icke delar min uppfattning
att detta stadgande innebär en onödig och farlig möjlighet för Kongl
Maj:t att ingripa i Riksdagens beskattningsrätt. Jag skall till utskottets
öfvervägande framställa en fråga. Antag att Kongl. Maj:t vore
missbelåten med ett beslut, Riksdagen fattat i fråga om spanmålstullarne.
Riksdagen kommer antagligen vid de gemensamma voteringarne
att stanna vid en annan proportion mellan tullen å spanmål
och mjöl än Kongl. Maj:t föreslagit, och man kan således antaga att
Kongl. Maj:t icke blifver belåten med Riksdagens blifvande beslut,
utan skulle vilja ändra den proportion Riksdagen åsatt. Kongl. Maj:t
vore onekligen efter grundlagens nuvarande bestämmelse — åtminstone
sådan den tolkats af regeringen — berättigad att omedelbart efter
Riksdagens åtskiljande vidtaga en sådan ändring i den af Riksdagen
åsätta proportionen. Jag hemställer till de båda utskottsledamöter,
som afstyrkt motionen, huruvida det kan vara rätt att bibehålla en
så farlig rätt för Kongl. Maj:t att ändra Riksdagens beslut i en beskattningefråga.
Jag tror för min del icke, att det är klokt att bibehålla
en sådan rätt för Kongl. Maj:t.

Det är möjligt, att den nuvarande regeringen icke skulle tillåta
sig att rubba en af Riksdagen bestämd tullsats. Men vi kunna tänka

.Måndagen den 11 Mai''!'',, e, m.

.Nio 15.

oss en annan regering, som vore hänsynslösare än den nuvarande och
som med stöd af grundlagen företoge sig att ändra proportionen
mellan spanmåls- och mjöltull, då det nu en gång ansetts, att Kong!.
Maj:t har en sådan rått. Jag vill för min del icke tillerkänna Kongl.
Maj:t en dylik rätt, tv den linnés icke medgifven i grundlagen, och
denna skall tolkas enligt sin ordalydelse. Men regeringen har faktiskt
ansett sig ega den rätten. Jag hemställer till kammarens ledamöter,
huruvida det verkligen kan vara skål att fortfarande lemna
i Kongl. Mai:ts hand en rättighet, som skulle kunna så farligt missbrukas
?

Jag tror för min del icke, att detta är något lämpligt medel att
förekomma en öfverdrifven spanmålsimport, i händelse en tullförhöjning
är förestående. Jag anser tvärtom, att om något korrektiv mot
en befarad import skulle stadgas, borde det hafva sin plats icke i
grundlagen, utan i tulltaxan och gälla äfven öfriga tullar; samt i den
form, att regeringen i sammanhang med framläggandet af proposition
om ändrad tullsats egde besluta, att bestämmelserna uti propositionen
skulle tillämpas från och med den dag, propositionen aflemnas till
Riksdagen. Så är förhållandet i några främmande länder. Man skulle
också kunna tänka sig, att en af Riksdagen beslutad tull skulle erhålla
återverkande kraft till någon tidigare tidpunkt. Men i hvarje fall
borde ett sådant stadgande intagas i tulltaxan och icke i grundjagen.

För öfrigt synes mig den konstitutionella synpunkten vara den
vigtigaste. (SO § regeringsformen innehåller onekligen ett mycket
starkt ingrepp i Riksdagens magtsfer i fråga om bevillningen, och
jag hemställer till kammaren att särskilt af detta skäl bifalla det
af herr Vahlin framstälda yrkandet, som öfverensstämmer med min
motion.

Ilerr Ljungman: Hvad beträffar herr dons Bengtssons an märkning,

att jag skulle yttrat mig mot reservationen, så förvånar
det mig. Jag har icke för sed att yttra mig om sådant, som icke
har innehåll. För att jag skall yttra mig om något, skall det vara
innehåll deri, men reservationen innehåller icke något. Jag har derför
icke talat om den. Hvad sjelfva motionens syfte beträffar, styrkes
min uppfattning alldeles tillräckligt af den diskussion, eoin sedan egt
rum, och särskildt af yrkandet att kammaren måtte bifalla den såsom
ten opinionsyttringt>. Hvad skulle en sådan opinionsyttring innebära
annat än ett ogillande af att regeringen begagnat den magt, som den
faktiskt har enligt grundlagen. .lag kan icke Unna något annat, och
icke kan det väl vara någon tänkande menniskas mening att vilja
ändra grundlagen på det sätt motiomären föreslagit. Alla kunna vi
vara med om att förbättra grundlagen i fråga derhän att den blefve
tillfredställande, men att blott stryka ett par ord för att göra den ännu
sämre, det kan jag verkligen icke Unna något skäl att önska eller anstränga
sig för. Det är alldeles gifvet, att skall man vinna något, så att man
kan vänta bifall icke endast af medkammaren, utan älven af Kongl.
Maj:t, då måste man komma med ett förslag af sådan baskaffenhet,
att det gör sig gällande just på grund af sin beskaffenhet.

Jag nämnde, att det fordrades månaders arbete att söka för -

Om ändrad
lydelse af § 00

regeringsformen.

{Forr>.)

N:o 15.

10 Måndagen den 11 Mars, e. in.

Om ändrad bättra de paragrafer, som afse att genomföra Rikadagens i 57 §
lydelse af § ,;s, regeringeformen stadgade beskattningsmagt. J ag tror, att hvar och
regering*- - POrn vill försöka sig på det arbetet skall finna, att jag har rätt i
(p0|.ts, detta mitt påstående.

Paragraferna äro många, äro sammanhängande med hvarandra,
och man möter oupphörligt nya svårigheter, och dessa svårigheter äro
just ett af skälen, hvarför den Riksdagens beskattnin<pmagt, som 180b
års grundlagstiftare afsågo, aldrig blef fullt genomförd. Detta berodde
just på att lagstiftningen i fråga var så svår att affatta och göra
effektiv genom bestämmelser äfven i riksdagsordningen. Det är faktiskt,
att en del af denna magt icke kommit Riksdagen till godo, men motionären
afser alldeles icke att afhjelpa denna bristfällighet i lagstiftningen,
utan blott och bart att åstadkomma, såsom han sjelf säger, veu opinionsyttring».
Men hvad vinner man genom en sådan opinionsyttring?
Om det verkligen vore ett förslag, som antydde lösningen af frågan
kunde det vara skäl att komma med en opinionsyttring; om det vore
som vid t. ex. den kommunala rösträttsfrågan, att man år efter år
ville fatta ett beslut för att framhålla önskvärdheten af att regeringen
toge saken om hand, då vore det något skäl. Men motionen år icke
så affattad, är icke så motiverad, att den verkligen angifver den
rigtning, i hvilken man vill att förbättringen skall gå. Jag tror derför,
att man svårligen kan handla annorlunda än att afslå motionen
Grundlagen är ju af deu vigt för hela vårt land, att man bör handskas
försigtigt med den och icke utan fullt fog besluta några ändringar.
Låt vara att beslutet icke leder till någon påföljd, på grund af att
Andra Kammaren icke ensam eger beslutanderätt, och att i alla
händelser förslaget icke kan blifva hvilande derför att det redan fallit
i Första Kammaren, så bör denna kammare i alla fall vara mån om sin
värdighet och, då det gäller att rubba grundlagens innehåll, icke förhasta
sig att tillstyrka eu ändring, som den sedan icke kan stå för.

Herr Boethius: Jag skall icke inlåta mig på frågan, om denna
förändring egentligen är lämplig eller icke lämplig, af det enkla skälet,
att jag verkligen icke anser förutsättningarna för en dylik pröfning
nu förefinnas, tv jag är af samma mening, som tvenne ledamöter af
konstitutionsutskottet bär uttalat, eller att denna motion står alldeles
för lösryckt ur sammanhanget, och jag skall be att få för min del
uttala såsom en bestämd fordran, att om man skall ändra grundlagen,
då skall man se till att en sådan ändring blir uttömmande, så att alla
de saker, som stå i sammanhang med hvarandra, tagas i betraktande,
och det har icke skeft genom detta ändringsförslag. Oafsedt hvad
herr Dalm anförde om att eu mängd andra punkter i denna paragraf
behöfva ändras, hvilket naturligtvis borde tagas i betraktande, om mai?
skall röra vid paragrafen, tänker jag härvid framför allt på den omständigheten,
att detta ändringslörslag icke berör frågan om Konungens
rätt att sänka bevillningar. Motionären påstod, att någon sådan rätt
icke förefinnes enligt våra grundlagar, som skola, sade han, tolkas
efter ordalydelsen. Jag anser detta icke vara så alldeles säkert.

Den 57 § af regeringsformen tillerkänner Riksdagen svenska
folkets urgamla rätt att sig sjelf beskatta. Deraf följer alldeles klart.

Måndagen den 11 Mars. e. in.

>:o 15,

att den rätt med afseende å beskattningen, som Kiksdagen har att Om anind
utöfva, är den, som svenska folket hade före 1809 plus de rättigheter “/ 960
med afsseende på beskattningen, som genom 1809 års grundlag ut- ''

tryckligen blifvit Eiksdagen tillagda. Nu är det obestridligt, att före jpylyTi
1809 egde Kong]. Maj:t rätt att minska bevillningar. Jag skall be
att få anföra ett litet exempel just från den konstitutionella perioden
omedelbart före 1809, nemligen från 1780 års riksdag, då Kongl. Maj:t
efterskänkte ett års bevillning. Det föll då ingen menniska in att
anse detta som en olaglighet. Således, före 1809 egde Kongl. Maj:t
rätt att sänka bevillningar, och denna rätt har icke genom regeringsformen
blifvit Konungen uttryckligen fråntagen till Eiksdagens fördel:
alltså har Konungen qvar denna rätt.

Jag vet, att jag med detta tal kanske sirar åtskilliga af mina
protektionistiska meningsfränders hjertan. hvilka anse. att Kongl. Majo
icke eger rätt att sänka en tullbevillning. Men det är min öfvertygelse.
och att denna åsigt äfven är ganska spridd, framgår af det allmänna
yrkande, som vid den senaste missväxten i Kyssland framståldes
derom, att Kongl. Maj:t då skulle sänka spannmålstullen, ett yrkande,
som icke minst framstäldes i de frihandelsvänliga och särskildt de
radikala tidningarna. Äfven om man nu icke skulle vilja godkänna
denna min tolkning, måste dock herrarne erkänna en sak, nemligen
att frågan är cmtvistelig. Skola vi nu göra en ändring med afseende
å Kongl. Maj:ts rätt att höja bevillningar, då synes det väl vara en
ovilkorlig fordran, att man på samma gång bringar klarhet i fråga om
Kong!. Maj:ts rätt att sänka desamma, ty dessa båda saker stå ju i
ett synnerligen nära sammanhang med hvarandra.

Jag vill nu icke uttala någon åsigt om huru denna rätt hör
regleras, bland annat af det skål. att jag sjelf icke har detta fullt klart
för mig. Teoretiskt tedt får jag Säga, att långt ifrån att minska densamma,
skulle jag vilja särskildt fastslå den med afseende å sänkande af
tullbevillniDgar, På det sättet kunde man åstadkomma den glidande
skala, om hvilken herr Brubn härom dagen talade, och som jag ovilkorligen
anser vara teoretiskt rigtigt. Men om detta vore praktiskt
lämpligt, vågar jag nu icke afgöra. — I alla fall se dock herrarne,
att här äro många saker att tänka på, och derför bör man nu icke
på rak arm göra en dylik ändring utan att vidare pröfva frågan.

Den ärade motionären tillbakavisade antydningen derom, att
hans motion skulle vara ett försök att få en déchargedebatt under
annan form till stånd. Då han förklarat sin mening ej hafva varit sådan,
skall jag naturligtvis tro honom på hans ord. Men jag vågar dock
säga, att motionen är ett uttryck för en stämning eller, kanske rättare
sagdt, en misstämning. Det har den ärade motionären sjelf i viss
mån erkänt, då han talade om en opinionsyttring i frågan. Skulle
man nu gå in på detta, ja, då komme det ovilkorligen att se ut, som
om kammaren gjorde sig till exponent för denna stämning hes
motionären. Men det tror jag af åtskilliga skäl icke vara så lämpligt,
särskildt naturligtvis af det skälet, att man icke bör röra vid grundlagen
på grund af tiilfålliga stämningar på något håll. Utan skall
man röra vid grundlagen, så skall det ske på objektiva skäl och
efter cn mogen och noggrann utredning.

>’:o 15.

Måndagen den 11 Mars, e. in.

lä

Om ändrad På grund af livad jag nu anfört, anhåller jag, herr grefve och

lyd?2“/260 talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan och afslag å
motionen.

regenngsfor
men.

(Forte.)

Herr Natt och Dag förklarade sig instämma med herr Boéthius.

Herr Restadius: Då den fråga, som nu till behandling före ligger,

är af den beskaffenhet, att vid dess afgörande hufvudsakliga
vigten sannolikt kommer att fästas vid den ståndpunkt, en hvar af
kammarens ledamöter intager i fråga om tullar eller icke tullar, och
att således de objektiva skäl, som kunna framdragas, icke komma att
spela nägon afgörande roll, skall jag inskränka mig till afgifvande
af den förklaringen, att enligt min åsigt behöfligheten af det grundiagsbud,
hvarom nu tvistas, bäst ådagalägges genom de händelser,
som timade under sistlidne januari månad. Ilade nemligen Kong!.
Maj:t då icke vidtagit den åtgärd, som sannolikt är yttersta grund till
motionen, så skulle det beslut, som Riksdagen nu fattat om höjande
af tullen å vissa artiklar, under en längre tid icke kunnat blifva
effektivt. Konungens åtgärd synes mig således innebära allenast ett medel,

t» O O v O # 7

hvarigenom det beslut, han förutsåg Riksdagen komma att fatta, kunde
inom icke alltför lång tid göras fullt kraftigt. Hade Kongl. Maj:t
Icke vidtagit denna åtgärd, skulle tvifvelsutan under den tid af mer
än två månader, som derefter tilländalupit, med nutidens lätta kommunikationer
en sådan hejdlös spekulation ha inträdt, att verkan af det
nyss nämnda beslutet kanske icke inom utgången af detta år skulle
ha i nämnvärd mån gjort sig gällande. Långt ifrån, mina herrar,
att jag skulle vilja taga bort det nu omtvistade budet, skulle jag fast
hellre önska, att det blefve ändradt i det syfte — som ock öfverensstämmer
med vissa främmande länders grundlagar — att Kongl.
Maj:t måtte hafva rätt att, i sammanhang med framläggande för
Riksdagen af framställning om förhöjning i tullen å vissa artiklar,
samtidigt föreskrifva, det Kongl. Maj:ts framställning omedelbart
skulle träda i verket, och att, derest Riksdagen vid frågans slutliga
behandling funne, att den af Kongl. Maj:t åsätta tullen vore för hög,
den det vederborde då skulle vara berättigad att återfå livad som
kunde i följd deraf ifrågakomma. Härigenom skulle Kongl. Maj:ts
framställning och Riksdagens beslut i förekommande ämnen kunna
blifva fullt effektiva.

Min ärade vän på falubänken har uti ett anförande, der såsom
vanligt känslans varma underström är obestridlig, sökt ådagalägga,
att det förlag, utskottet tillåtit sig framlägga för Riksdagen, icke
skulle vara lämpligt, och förty yrkat bifall till motionärens. Många
äro de skäl, som han till stöd för denna sin åsigt framhållit; men
jag ber att deraf allenast få utvälja några.

Nämnde talare yttrade bland aDnat, att det grundlagsbud, hvarom
hår är fråga, skulle innebära en inskränkning af den beskattningsrätt,
som vore åt Riksdagen uppdragen. Jag skall i detta hänseende
endast tillåta mig anmärka, att innebörden af ifrågavarande bud,
sådant det under nuvarande förhållanden kan komma att tillämpas,
icke kan vara annat ån dea, att Kongl. Maj:t, som känner ställ -

Måndagen den II Mars. e. in.

J:;

X:o 15.

ningar och förhållanden inom Riksdagen, är i tillfälle att åt en fram- Om andrad
ställning till Riksdagen bereda den effektiva verkan, som ligger lsd,>Ueaf § bo
deruti, att han kan, der så lämpligt finnes, omedelbart höja tullen° ''

.Tåg skall oek vidare be att få påpeka, hurusom principbe- *. pT+s i
tänkanden, som uttalas i grundlagen, lätteligen kunna genom andra bestämmelser
varda inskränkta. Med afseende härå ber jag att få
påminna, hurusom Konungen i en grundlagsparagraf har åt" sig uppdragen
allena styranderätt. Men, mine herrar, jag torde icke behöfva
påvisa de många särskilda bestämmelser, som inskränka detta principbetänkande.

Vidare har samma ärade talare framhållit åtskilliga omständigheter,
häntydande på hans åsigt, att tullar i allmänhet icke skulle vara
lämpliga. Han menar då sannolikt de tullar, som nu senast varit
under debatt. — Om man utgår från en sådan åsigt, finner jag det
ganska naturligt, att den ärade talaren kommer till det slut, som han
i sjelfva verket gjort. Men för dem af Eder, mine herrar, som dela
min åsigt, att tullar icke allenast kunna vara erforderliga, utan i
många fall nödvändiga, tror jag, att dessa af honom framhållna skäl
icke spela en så synnerligen stor roll.

Samme talare har vidare framhållit åtskilligt, som måhända
icke var fullt på sin plats här i kammaren. Han har talat om den
magtegande klassens beslut mot dem, som äro politiskt omyndiga.

Tillåt mig att häremot få anmärka, att den frågan nu icke är föremål
för Riksdagens behandling. Jag går derför förbi densamma.

En talare på stockholmsbänken har till de två af utskottets
ledamöter från denna kammare, som biträdt förevarande betänkande,
framstält en fråga, huru Kongl. Maj:t skulle i ett visst, uppgifvet
fall förfara. Tillåt mig derå lemna det svar, att jag är fullt förvissad
derom, att Kongl. Maj:t skall handla på ett förståndigt och redbart
sätt och i full öfverensstämmelse med grundlagens anda och bud.

Ett längre gående svar tror jag icke, att samme talare kas af mig
begära.

Slutligen har man äfven berört den frågan, huruvida Kongl.

Maj:t bär rättighet att nedsätta en gång fastslagna tullsatser. Enär
detta icke nu föreligger till behandling, går jag förbi denna svårlösta
fråga och inskränker mig, herr talman, dertill, att jag på det
varmaste ansluter mig till det förslag, som utskottets ifrågavarande
betänkande innehåller, och hvartill jag också yrkar bifall.

Häruti instämde herrar Svartling. Ericsson i Bjersby, /etterstrand,
friherre von Knäfring, Petersson i Boestad och Anderson i Tenhult.

Herr Eriksson i Elgered: Blott ett par ord. Då herr doktor
Ljungman sade, att motionärens förslag endast skulle leda till en försämring,
och då herr Olsson på stockholmsbänken deremot anmärkte,
att han icke angaf något som helst bevis för detta sitt påstående, så
tror jag, att deri låg något öfverdrifvet, tv herr doktor Ljungman
anmärkte på samma gång, att försämringen skulle ligga deruti, att efter
motionärens förslag Kongl. Maj:t icke skulle kunna tillgripa den utväg,
han för närvarande har, då det faller sig svårt att uppgöra hud -

jf:o 1.5. it Måndagen den 11 Mars, e. in.

Om andrad geten. Nu har ju Kong!. Maj:t åtskilliga bevilluingar att tillgå,
Jyitlu afl eo Hvaribland, menade dén nämnde talaren, äfven lifsmedelstullarne, och
rtfarmen~ * fall af behof kunde han då höja dessa för att reglera budgeten.
(Fö***) Detta anförde herr doktor Ljungman såsom skäl för sin åsigt och

1 s'' ansåg, att om denna Kong!. Maj:ts rått komme att upphöra, skulle

dermed äfven en försämring sålunda inträda.

Hvad nu detta! skål 1 ®ig sjelf! angår, förefaller det mig vara
ytterst betänkligt, och det förefaller mig äfven, som om herr doktor
Ljungman gjort klokast uti att icke i Andra Kammaren, der ändå
opinionen i allmänhet går i frihandelsvånlig rigtning, anföra ett sådant
skäl. .lag kan möjligen vara med om lifsmedelstullar, betraktade såsom
skyddstullar, men jag kan omöjligen vara med derom, om de
ses uteslutande från finansie] synpunkt såsom medel att inbringa skatter
till statsverket; ty skall det verkligen icke finnas något lämpligare
sått att fylla budgeten än att tillgripa den utvägen att beskatta
dem, som minsta förmågan ha att bära bördorna, så förefaller det mig
vara högst betänkligt. Jag tror derför, att det hade varit bättre, om detta
af herr doktor Ljungman anförda skäl icke hade framkommit; och
jag för min del ser just häri det bästa bevis för att dessa rader böra
utgå ur regeringsformens 00 paragraf.

Herr doktor Ljungman anmärkte vidare, att den opinionsyttring,
som herr Olsson önskade få till stånd, just innebure detsamma som
en protest mot regeringen för dess åtgärd i januari. Ja, detta skulle
vara ett fullt berättigad^ påstående, för så vidt det icke funnes något
annat alternativ. Men herr Olsson nämnde i samma sammanhang, att
Första Kammaren redan afelagit motionen och bifallit utskotttets hemställan.
I sådant fall borde väl opinionen i främsta rummet vånda
sig mot Första Kammarens utlåtande och hållning i frågan och icke
mot regeringen, .lag anser sålunda, att en opinion i detta fall kan
finnas, utan att den syftar på regeringen.

Det kunde vara åtskilligt att anmärka särskildt gent emot de
senaste talarne, men för att icke upptaga kammarens tid skall jag
afstå derifrån. Jag anhåller om bifall till det af herr Vahlin gjorda
yrkandet.

Herr Höjer: Herr grefve och talman! Mine herrar! Jag

skall visligen akta mig för att inlåta mig i polemik med konstitutionsutskottets
högt aktade vice ordförande, hvars statsrättsliga, historiska
äfvensom geografiska insigter visserligen äro mina vida öfverlägsna,
men jag tillåter mig vördsamt den förmodan, att en grundlagsändring
i ändamål att vinna hvad motionären med sin motion asyftat möjligen
skulle kunna gnnomföras med mindre möda, än då herr
Ljungman, sin vana trogen, tager ett hälft dussin grundlagsparagrafer
på en gång för att ändra om dem alla. Jag kan vidare ej
annat än uttala min förundran öfver den motivering, som förekommer i
konstitutionsutskottets föreliggande betänkande n:o 1. Det är, då
man ser på de hufvudskäl, som utskottet anför för sitt afstyrkande åt
motionen, det år, säger jag, som om konstitutionsutskottet ansåge den
svenska grundlagen i allmänhet och § 60 af regeringsformen i synnerhet
såsom ett appendix till tulltaxan, och enkannerligen det nya

Måndagen den 11 Mars, e. in.

N:o 15.

systemets tulltaxa. Jag hade trott och jag tror ännu, att då man Om and,''ad
vill förändra 60 § af den svenska regeringsformen, så afser man icke lydelse af § to
och bör icke afse att tillfredsställa ett visst tullsystems speciella be- regeringthof,
utan man tänker antingen i liberal eller konservativ rigtning formendraga
upp skiljegränsen mellan iliksdagens beskattningsrätt °å ena (1"''rt''°
sidan och Kongl. Maj:s inflytande på beskattningen å den andra.

.Sådan var den uppgift jag trodde man hade att lösa, då man ville
förändra den ifrågavarande grundlagsparagrafen. Jag skall i detta
sammanhang gifva min högt aktade vän professor Boethius rätt deri.
att i 60 § regeringsformen, jag vill icke säga ligger, men blifvit lagd
den mening, som han antydde ligga deri. Den har icke allenast tillerkänt
Kongl. Maj:t rått att höja tullen på in- och utgående spannmål,
hvilken rättighet år obestridlig, utan den har äfven förmenats
gifva Kongl. Maj:t rätt och magt att nedsätta eller helt och hållet
upphäfva icke blott tullar, utan alla de bevillningar, som Riksdagen
sig åtagit. Detta prerogativ har Kongl. Maj:t tagit i anspråk och
faktiskt utöfvat från 1809 ända fram till våra dagar. Man har ansett,
att den ena rättigheten följde af den andra, och att rätten att
nedsätta eller upphäfva bevillningar var ett gammalt prerogativ, som icke
genom 1809 års regeringsform blifvit Kongl. Maj:t beröfvadt.

Det är emellertid ett misstag att tro, att denna Kongl. Maj.-ta, enligt
mångas åsigt obestridliga, enligt andras sjelftagna rätt varit oomtvistad
eller oomtvistlig. Detta har så litet varit fallet, att tvärtom
en alldeles motsatt uppfattning tid efter annan framträdt ända sedan

1809. 1823 års konstitutionsutskott förnekade alldeles bestämdt Kongl.

Maj:ts rätt att nedsätta eller upphäfva tullafgifter; enär utskottet förmenade,
att enligt ordalydelsen i regeringsformens § 60 »tullen för spannmål
väl af Konungen kunde ukas, men ej minskas . Då utskottet emellertid
ansåg, att Konungen borde ega denna rätt, föreslog utskottet eu
grundlagsändring, enligt hvilken tullen å inkommande och utfående
spannmål måtte af Konungen efter omständigheterna bestämmas,.. Förslaget
antogs såsom hvilande, men blef på 1828—1830 års riksdag förkastadt,
emedan konungamagtens anhängare, om de också icke an»ågo
Kongl. .Maj:ts rätt i grundlagen tydligt uttryckt, likväl funno
den obestridlig. Då saken förekom på riddarhuset, der det uppstod
en liflig diskussion, uppträdde emellertid många på den sidan, som
absolut förnekade Kongl. Maj:t rätt att efter behag nedsätta eller
upphäfva bevillningar. Gå vi vidare fram till 1810—II års riksdag,
finna vi, att Kongl. Maj:ts rätt att nedsätta tullar alldeles bestämdt
underkändes af konstitutionsutskottet, eom lät anställa riksrättsåtal
mot några uf konungens rådgifvare, hvilka i ett angifvet fall tillstyrkt
tullfri införsel af vissa artiklar. Vid 18ij5—(g; års riksdan,
då det var fråga om franska handelstraktaten, uppstodo vidlyftiga
debatter, i synnerhet på riddarhuset, der just protektionisterna mot
regeringen och dess anhängare förnekade Kongl. Maj:ts rätt att nedsätta
eller upphäfva tullar. Det märkligaste i denna sak är att
Kongl. Maj:t sjelf tyckes, åtminstone i ett fall, alldeles bestämdt förklarat,
att han icke hade denna rätt. Ständerna vid ISO!)____10 års

riksdag hade nemligen i underdånig skrifvelse af den 20 februari
1*10 uttalut sin önskan, att landttullarne skulle afskaffa?. Derpå

S:o 15

It; Måndagen flen 11 Mats, c, in.

Om ändrad svarade Kong]. Maj:t i ett bref af den T mara s. a., att lian gillade
lydelse a) § so 8a]jen) men »emedan, enligt CD § regeringsformen af den 6 juni 1809,

regerings- iandttulleafgifterna räknades till den bevillning, som Riksens Ständer
tsw”'' c"0 att allena bestämma; och det således af Riksens Ständer beror
’ : '' att bibehålla eller afskaffa dessa afgifter, i hvilket senare fall äfven

anstalterna till deras uppbörd såsom sådana böra försvinna, både
Kong!. Magt ansett det tillkomma Riksens Ständer att i detta bevillningsmål
fatta ett afgörande beslut: och då Kongl. Maj:t till följd
häraf, utan att vidtaga den författning Riksens Ständer endast såsom
en underdånig önskan anmält, öfverlemnar åt Riksens Ständer att
härom sjelfva”förordna, förväntar sig Kongl. Maj:t, att Riksens Ständer
mottaga detta högtidligen gifna bevis af Kong). Maj:ts sorgfälliga
vård om deras lagliga magt med underdånig erkänsla . Detta kongl.
bref, i hvilket Kongl. Maj:t, så vidt jag kan finna, bestämdt förklarar,
att han icke hade rätt att i nu omförmälda rigtning vidtaga
förändringar i tullarne, är kontrasigneradt af Hans Jänta. Men i
alla händelser har Kongl. Maj:t faktiskt utöfvat denna rätt ända fram
till våra dagar, med bifall af de många, som ansett hans prerogativ
vara alldeles obestridligt. Deri är jag af samma mening som herr
Boethius. Men just derför, mine herrar, att jag vill fråntaga Kongl.
Maj:t hvarje rätt och tillfälle att efter behag tumma på tulltaxan
vare sig uppåt eller nedåt, emedan jag, i olikhet med min ärade vän.
herr R°estadius, i en dylik kongl. magtutöfning icke ser någon fördel,
men mycken skada, just derför är jag oviss, huruvida den formulering,
som lierr Väldin föreslagit och nerv John Olsson accepterat,
är fullt, tillräcklig för ändamålet att med uteslutande af Kongl.
Maj it göra Riksdagen till herre öfver tulltaxan. Af uttrycket, att
allmänna afgifter af hvad namn och beskaffenhet som helst ej må
utan Riksdagens samtycke, kunna förhöjas , drager herr John Olsson
den slutsatsen, att. Kongl. Maj:t derigenom icke har rätt att nedsätta
tullarne», enär denna rätt icke blifvit honom expressis verbis
tillerkänd. Alen han kan, tänker jag, som förr taga den ändock.
Veta lierrarne, hur Kongl. Maj:t och hans anhängare resonerade på
1820—80-talet? Det kan man se af 1829 års riksdagsprotokoll. De
resonerade på tvenne olika sätt. Antingen sade de, att då det står i
regeringsformens 60 § uttryckligen förbjudet för Kongl. Moj:t att höja
andra afgifter än tullen på in- och utgående spanmål, så har han
rätt att nedsätta icke blott tullafgifter, utan alla möjliga bevillningar,
eller också sade de, att allt, som icke är Kongl. Maja i grundlagen
uttryckligen förbjudet, det är honom tillåtet. Begge dessa sätt att
draon slutsatser förefalla mig stå nära gränsen af s. k. skräddareloo-ik,
men så resonerade anhängarne af det kungliga prerogativet
oc?i så resonera de stundom än i dag.

För att vara säker på att man genom den förändring man vill
genomföra verkligen begränsar Kongl. Maj:ts magt i föreliggande fall
på det sätt som öfverensstämmer med ett liberalt åskådningssätt,
skulle jag helst önska en förändring i öfverensstämmelse med. ett
förslag, som, om jag ej missminner mig, framlades på 1880 års riksdag
i ”en reservation af en ledamot af konstitutionsutskottet, hvilken
tillika var ledamot af denna kammare och representant för Stock -

Måndagen den 11 Mars, e, m.

15,

holma Btad. Enligt detta förslag skulle den mellersta punkten i Om ändra*
regeringsformens § 60 erhålla lydelsen: icke må några afgifter utan «/ § (4

.Riksdagens samtycke kunna förändras>., genom hvilken formulering
Kongl. Maj:t skulle uttryckligen betagas all ratt att tumma på de af J
Riksdagen åsätta bevillningarne. Återigen — år man som herr John '' 0r,''s''

Olsson öfvertygad. att Ivongl. Maj:t icke lian taga sig någon annan
makt, än den som är honom i grundlagen uttryckligen tillförsäkrad,
och teoretiskt har detta nog sin giltighet — då räcker visserligen
herr Vahlins formulering, och då denna i alla fall är en förbättring
och någon annan nu icke kan föreslås, ber jag att få instämma i det
yrkande, som gjorts af herr Yahlin.

Herr Ljungman: Beträffande herr Erikssons i Elgered yttrande
skall jag be att få fästa hans uppmärksamhet på att 60 t; är
icke den enda paragrafen i grundlagen, utan den står der jemte
många andra. Förhållandet är, att det finnes tillräckliga korrektiv i
vår grundlag mot missbruk, korrektiv alldeles tillräckligt starka mot
att paragrafen kan användas i andra fall, ån då Kongl. Maj:t vet, att
Riksdagens pluralitet önskar dess användande, och det är ju i detta
fall redan tillräckligt att påpeka, att den åtgärd, som vidfoga den 5
januari, gillats af Riksdagens pluralitet derigenom, att spanmålstullar
blifvit åsätta, som vant i denna kammare lika höga som Ivongl.
Maj:t föreslagit och i Första Kammaren till och med högre. Vidare llr
det ju också klart, att om Kongl. Maj:t vid fastställandet af statsverkspropositionen
föreskrifver, att en tull på spannmål skall träda i
kraft, men Riksdagen är af annan mening, följden blott blir den, att
Riksdagen upphäfver tullen och bestämmer den tull, som Riksdagen
gdlar, och naturligtvis blir det då icke någon beskattning af Pmda
faktiska resultatet blir att möjligen något spanmål får lictra på
nederlag under högst några få veckor.

Jag gillar visserligen icke den nuvarande formuleringen af paragrafen
eller anser att den är den allra bästa, men den är bättre, som

den nu är. ån om vi antaga herr Olssons förslag. Vi skola komma

i håg, att vill man verkligen genomföra en förbättring af en lagparagraf,
^ så får man icke skjuta bort det årliga och omsorgsfulla
arbetet på paragrafens förbättring genom att antaga förslag, som äro
fullständigt omöjliga. Vill man verkligen vinna något, måste man
först åstadkomma ett arbete af den beskaffenhet, att det kan hafva
någon den allra ringaste utsigt att vinna gillande äfven tran medkammaren
och Kongl. Maj:t, eller åtminstone sådant, att det
kan vinna gillande från allmänheten, den tänkande allmänheten.

Det skall väl innebära åtminstone något uppslag till lösning

af frågan. ° b

Herr John Olsson: .lag kan verkligen icke rigtigt förstå

dM skäl, som anförts af den ärade ledamoten af utskottet på
Elfsborgsbänken. ds han nemligen framhöll, att detta stadgande
skulle just före innevarande riksdag hafva visat sig tillräckligt för
att förekomma importen af spanmål. Tv om den ärade taluren
ennrar sig. hvilken kolossal import, som egde rum under hösten,.

Andra Kammaren* Prat. IStki. AV. In. o

>’•« 15. 18 Måndagen den 11 Mars, e. in.

Om ändrad innan regeringen vidtog sin åtgärd, så torde han kanske medgifva,
lydelse aj § fn att regeringen kom så olämpligt som möjligt med sitt påbud, ur den
regering- gynpunkten, att det samma utkom först då alla hamnar voro stängda
iKnré”'' isförhållanden. Jag tror knappast, att det skulle hafva blifvit synner*
S ligen större import efter den 5 januari, äfven om Kongl. Maj:t icke då
hade utfärdat sitt tullförhöjningsdekret, utan i stället genast vid riksdagens
början inkommit med proposition och Riksdagen temligen hastigt
ta°nt denna proposition under öfvervägande. Jag tror således icke,
att det anförda skälet har någon giltighet; tvärtom visar den tilllämpning
af (10 § regeringsformen som nyss egt rum, att detta
stadgande icke är egnadt att förekomma en befarad stegrad import
af spanmål.

Den ärade talaren yttrade vidare, att han var fullt öfvertygad
om. att regeringen skulle komma att förfara med förstånd och redbarhet
vid begagnande af denna rätt. Ja, mine herrar, kan den
ärade talaren verkligen garantera, att regeringen kommer att göra
detta, så skulle jag möjligen kunna gifva honom rätt. Men om han
också anser sig kunna lemna en sådan garanti i fråga om den nuvarande
regeringen, så lär han väl i alla händelser icke kunna göra
det med en blifvande regering, och jag antager derför, att kammaren
skall finna den garanti, den ärade talaren ville lemna, föga tillförlitlig.

En talare här bakom mig yttrade, att han ansåg, att Kongl.
Maj:t på grund af detta stadgande äfven hade rättighet att sänka
bevillningen, och jag förmodar, att han således äfven ville förfäkta
den åsigten, att Kongl. Maj:t skulle hafva rättighet att helt och hållet
upphäfva en tullbevillning, som Riksdagen åtagit sig. Jag vill deremot
häfda, att grundlagen i 84 § regeringsformen uttryckligen stadgar,
att sgrundlagarne skola efter deras ordalydelse i hvarje eärskildt fall
tillämpas . Detta stadgande visar väl alldeles tydligt, att då det i
60 § står ordet förhöjas , så kan man deruti omöjligen inlägga betydelsen
sänkas; eller >borttagas > ? Den tolkning han ville lemna
var en tolkning på grund af den historiska utvecklingen, och det är
bekant, att den skola den ärade talaren tillhör förfäktar den meningen;
men jag tillåter mig att gentemot densamma åberopa grundlagens
tydliga och klara ord.

Med den 84 8 regeringsformen för ögonen lär ingen kunna
gifva 60 § den tolkning, som den ärade talaren ville göra gällande.
Han ville, sade han vidare, lemna åt Kongl. Maj:t att åstadkomma
den jemkning i bevillningarna, som kunde blifva erforderlig. Jag
tänker dock, att Riksdagen kommer att betänka sig både en och två
gånger, innan den vill vara med om något sådant, som att Kongl.
MajTt skulle ega att efter behag både höja och sänka bevillningar,
som Riksdagen åtagit sig.

Utskottets ärade vice ordförande ville ovilkorligen, att denna
motion skulle innebära en opinionsyttring gent emot regeringen. Nej,
mine herrar, det kan icke i motionen inläggas en sådan tolkning,
och ej heller i det yttrande jag fälde för en stund sedan. Jag
vttrade, att kammaren borde bifalla motionen, om också endast .såsom
en opinionsyttring, emedan regeringen med den nuvarande

Måndagen den 11 Mars, e. m.

N:o 16.

grundlagsbestämmelsen onekligen haft en formel rätt att vidtaga Om andrad
tullförhöjningen, åtminstone i fråga om spannmål. Den opinionsyttring, af g do
jag önskade att kammaren skulle uttala, var således en opinions- ryerin9gyttring
i sjelfva saken gent emot den rätt, som i grundlagen finnas
tillförsäkrad Kongl. Maj:t, men alldeles icke mot den nuvarande
regeringen eller mot den af densamma vidtagna tullförhöjningen.

Samme talare försäkrade ånyo, att det skulle kräfva “ofantlig
tid att vidtaga en tillfredsställande ändring i denna paragraf. Jag
tror för min del icke, att just den talaren är den, som i främsta
rummet bör uttala en varning för att vara försigtig i frå<m om
grundlagsändringar, han som snart sagdt dagligen uppvaktar oss med
alla både möjliga och omöjliga motioner om ändringar i grundlagen.

Jag betviflar högeligen, att han på dessa sina motioner “offrar vare
sig månaders eller ens dagars arbete; åtminstone synes det alldeles
icke på resultatet. Han borde derför vara den siste att komma med
ett sådant argument.

Jag vidhåller mitt förra yrkande.

Herr Danielson: Jag får säga, att jag i denna fråga helt
och hållet instämmer med hvad utskottets ärade vice ordförande
anfört, nemligen att man bör vara mycket försigtig och pröfva saken
noggrant, innan man besluter sig för en förändring i grundlagen.
Men jag begärde ordet egentligen med anledning af ett yttrande af
talaren på gefleborgsbänken, som yttrade, att, då denna kammare är frihandelsvänlig,
densamma borde besluta bifall till motionen såsom en
opinionsyttring. Jag hemställer till hcrrarne, huru det skulle passa
i stycket, om denna frihandelsvänliga kammare, endast några dagar
efter det den godkänt den af Kongl. Maj:t vidtagna förhöjningen
af spanmålstullen till 5 kr. 15 öre, skulle vidtaga någon prickning
af regeringen för den åtgärd kammarens majoritet sålunda godkänt.
Jag hemställer till herrarne. om detta verkligen kan passa ihop.
Nej, låt oss nu afgöra tullfrågan för sig! Sedan kunna vi, när sinnena
hunnit lugna sig, fundera på en ändring af denna paragraf. Det
tror jag kan vara mera lämpligt.

Jag får säga, att äfven jag tycker, att denna paragraf icke är
så formulerad, som den borde vara. Angående hvad herr Höjer antydde,
att det bör blifva en fullkomlig lösning af frågan om Kongl.
Majits rätt att sänka och höja tullarne, är jag fullkomligt ense med
honom, och jag tror, att nu. då det är årliga riksdagar, denna Kongl.
MajJs rätt icke är synnerligen behöflig. Men att nu på detta sätt
först. gilla hvad Kongl. Maj:t bestämt och sedan komma och säga,
att vi böra göra en opinionsyttring mot Kongl. Maj:t, det tycker jag
icke är lämpligt.

Att herr Ljungman är en trägen motionär, det veta vi ju alla,
men han har haft otur med sina motioner, och då tycker jag, att
det är så mycket större skäl att nu låta motionären i denna fråga,
herr Olsson, dela samma öde.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Hedi n: Jag kan mycket väl förstå, att då man motionerar

jj.0 jj. -JO Måndagen den 11 Mars. e. in.

Om andrad om en inskränkning af en befogenhet eller om upphäfvande af en
lydelse af jj po befogenhet, som Kongl. Maj:t för närvarande har, ett sådant förslag
regerings- 3pa]f vara högeligen misshagligt för en ledamot af kammaren, som
formen. .fraj. f.r en uteträchning af Kongl. Majrts nuvarande magt enligt
"rundlagen och inskränkning af Riksdagens, en ledamot, som den
ena gången väcker förslag om att t. ex. anslagen till krigsväsendet
skola^fastställas genom lag. en annan gång om att Kongl. Maj:ts rätt
att utan ransakning och dom afskeda tjensteman skall utsträckas o. s. v.
En sådan åsigt må vara dum, men den är loflig. Deremot rättfärdigar
den alldeles icke hans bemödande, vare sig att i denna motion,
som en stor del af den svenska allmänheten väntade från den dag,
då tullukasen utfärdades, inlägga ett annat syfte än det, som alldeles
tydligt framgår ur motionen sjelf, ej heller hans bemödande att söka
inbilla folkrätt effekten af motionens antagande skulle blifva en annan,
än den i verkligheten kan blifva Om motionen bifalles, om således
Kongl. Maj:ts nuvarande rätt att höja tullen på spanmål upphäfves,
så har det icke någon annan verkan ån den, att detta undantag från
en grundlagsstadgad regel bortfaller, men det har icke och kan icke
hafva någon den allra ringaste inverkan på den som bekant länge,
men i min tanke utan skäl, omtvistade frågan om konungens rått att
nedsätta vare sig tullafgifter eller andra bevillningsafgifter. Den
frågan blir fullständigt oberörd af denna förändring, upphäfvande*
af detta undantag. Således är det fullständigt gripet ur luften att
såfra, att man på något sätt skulle influera på densamma, och att
denna förändring skulle kunna utgöra en försämring eller motverka
en rigtig uppfattning af paragrafens innehåll. Frågan om en Kongl
Maj:ts förmenta rått att nedsätta bevillningar hör egentligen icke hit,
men efter som den redan blifvit debatterad, skall jag anhålla om
herr talmannens tillstånd att något beröra konungens ifrågasatta rätt
att nedsätta tullafgifterna.

En sak är alldeles tydlig, och det är, att då grundlagsstiftarne
hafva stadgat om magten att lagstifta om bevillningar i en gemensam
föreskrift, °så medför, ifall man medger någon sådan rättighet att
nedsätta tullar, denna tolkning, att Kongl. Maj:t skulle på samma
gån<r hafva rätt att nedsätta hvilken annan bevillningsafgift som helst.
En lådan rättighet åter innebär naturligtvis möjlighet för Kongl. Maj:t
att på egen hand påtvinga svenska folkets representanter ett annat
beskattningssvstem, än det, på hvilket de vilja grunda statshushållningen.

Jag skall också beträffande denna fråga erinra omsatt jag nog
en gån<f har sett en historik öfver denna fråga, gjord från en bekant
Upsalasicolas synpunkt, men att denna historik genom sin ofullständighet
år i hög'' grad förvillande. Det är nemligen icke riktigt att
såsom faktiska bevis på, att man erkänt en Kongl. Maj-.ts rätt att
nedsätta tullarne, åberopa sådana tillfällen, då Kongl. Maj:t gjort
detta på grund af formligen af Rikets Ständer meddelad fullmakt.
Tvärtom lår man väl vara berättigad att såga, att då Riksdagen
ansett si<r böra — det var på den tiden, då flere år förflöto mellan
riksdagarna — på grund af särskilda omständigheter uppdraga en
del af sill bevillningsrätt åt Kongl. Maj:t, detta tvärtom innebär ett

Måndagen den II ilars, e. in. 21

bevis på, att i allt fall Riksdagen hade den uppfattningen, att Kongl.
Maj:t icke hade denna magt oberoende af Riksdagen.

Vidare vill jag till samma historik lägga den erinran, att det
icke är så långe sedan, något mer än 10 år, då regeringen uppenbarligen
erkände, att Kongl. Maj:t icke hade rättighet att ingripa i
Riksdagens bevillningsrätt.

Det erkändes då med den effekten, att en ledamot af regeringen,
som var af en annan mening och ville häfda en sådan Kongl. Maj:te
rätt, lemnade sin plats.

Jag skall, herr talman, anhålla om bifall till herr John Olssons

motion.

Herr Eriksson i Elgered: Blott några ord med anledning af

herr Ljungmans yttrande. Herr Ljungman sade sig tro, att Riksdagen
hade tillräckliga korrektiv mot regeringen, derest regeringen på grund
af 60 § skulle besluta något, som vore mot Riksdagens uppfattning
stridande. Jag undrar, hvilka dessa korrektiv äro. Såsom bekant
är, har Riksdagen i sista och yttersta hand riksrätten att tillgripa.
Men hvad den angår, synes ju icke herr Ljungman gilla den, sådan
den nu skall vara sammansatt. Följaktligen är den yttersta rätt,
man kan vädja till, icke tillräcklig; och jag öfverlemnar derföre åt
herr Ljungman att säga, hvad den yttersta rätten då skall vara.

För öfrigt skall jag be att få tacka herr Ljungman för den upplysningen,
att det finnes flera paragrafer i regeringsformen ån den 60:de.

Herr Boethius: Jag skall be att få svara ett par ord på den

träde motionärens anmärkningar. Han synes nemligen hafva missuppfattat
mig, då han tror det vara på grund af 60 §, som jag nyes
säde mig anse, att Kongi. Maj:t kan hafva rätt äfven att sänka tullen
å epanmål. Ty det år icke på grund af denna paragraf, som nämnda
rätt skulle kunna anses tillkomma Kongl. Maj:t, utan på grund af
§ 57, eom säger att Riksdagen skall utöfva svenska folkets urgamla
rått att sig beskatta . Men skall man taga reda på den urgamla
rätten;, då får den ärade talaren ursäkta, att jag ej kan finna, att
man kan gå till väga på annat sätt ån vända sig till historien.

Vidare yttrade samme talare, att jag skulle hafva sagt att jag
t''ille, att Kongl. Maj:t skulle hafva rätt att sänka tullen. Men det
är icke rigtigt. Ty jag säde uttryckligen ifrån, att jag icke ville
afgöra frågan om lämpligheten eller olämpligheten deraf, emedan
jag icke både saken fullt klar för mig. Hvad jag deremot ville
framhålla, var blott det, att den åsigten kan göra sig gällande och
faktiskt har gjort sig gällande, att Kongl. Maj:t äfven har rått att
sänka tullen, och att denna rätt •— verklig eller overklig — står i ett
oupplösligt samband med rätten att höja den. Skall man derför göra
någon ändring i afseende på rätten att höja, tror jag att man också
bör taga i betraktande frågan om rätten att sänka, ty när man skall
göra ändringar i grundlagen, bör man gå till våga med omsorg och
taga alla sammanhängande omständigheter i betraktande. På denna
grund var det, eom jag nyss yrkade och som jag fortfarande yrkar
»felas å motionen.

16.

Om ändrad
lydelse af $60
regeringsformen.

(Forts.)

N:0 15. 22 . Måndagen den 11 Mars, e. m.

Om ändrad Öfverläggningen var slutad. Enligt de gjorda yrkandena gaf

lydelse af § eo herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
rtformtn~ °°h dels på afslag derå och antagande till hvilande i grundlagsenlig
ordning af det utaf herr Vahlin under öfverläggningen framstälda
förslag; och fann herr talmannen den förra propositionen vara besvarad
med öfvervägande ja. Som votering likväl begärdes, skedde
nu uppsättning, justering och anslag af en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemstält i dess
förevarande utlåtande n:o 1, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
till hvilande i grundlagsenlig ordning antagit det af herr Vahlin
framstälda förslag.

Efter röstsedlarnes uppräknande befans, att 99 ledamöter röstat
ja och 89 nej; varande alltså utskottets hemställan af kammaren
bifallen.

§ 3.

Vid föredragning dernäst af bankoutskottets memorial n:o 2,
angående verkstäld granskning af riksbankens styrelse och förvaltning,
begärdes ordet af

Herr Bäckgren, som yttrade: Vid genomläsningen af den

berättelse, som af riksdagens revisorer afgifvits angående verkstäld
granskning af riksbankens styrelse och förvaltning, mötes man af
siffror, som äro i hög grad beaktansvärda i så väl det ena som det
andra afseendet. Man ser, att af riksbankens intjenta belopp, som
för det år, revisionsberättelsen omfattar, utgör en summa af 4,770,912
kronor, åtgå till aflöningar och förvaltningskostnader icke mindre
än 1,104,268 kronor, en summa så oerhördt stor, att den utan tvifvel
förtjenar mycken uppmärksamhet från Riksdagens sida, och jag vill
för min del vördsamt hemställa till herrar fullmäktige, om det icke
skulle vara möjligt att vidtaga några åtgärder i den rigtningen, att
riksbankens stora aktningsvärda årsförtjenst icke af omkostnaderna
fortfarande si reducerades, som hittills skett och nu senast under det
år, revisionsberättelsen omfattar, varit förhållandet.

Kastar man först en blick på redogörelsen för de olika afdelningskontoren,
finner man för deras verksamhet, omkostnader och
vinster mycket vexlande siffror. Vid kontoren i Malmö och Hernösand
äro förhållandena gynsammast. Der åtgår endast 10 procent

K:0 15.

Måndagen de a 11 Mars, e. m.

af årsförtjensten till aflöningar och omkostnader, under det att Göteborgskontoret
drager..15 procent. Luleåkontoret 20 procent, Visbykontoret
22 procent, Östersunds- och Jönköpingskontoren 26 ’/2 procent,
det i Vexiö nära 34 1/.J procent, Falukoutoret mer än 46'',,
procent, kontoret i Kalmar 49 procent, och det i Karlstad slukar ända
till 81 procent af hela årsförtjensten. Detta sistnämnda kontor har
således arbetat under särdeles ogynsamma förhållanden. Icke nog
med att utaf hela det förtjena beloppet för året 33,483 kronor åtgick
27,224 kronor till aflöningar och omkostnader, så att endast 6,259
kronor blifva öfriga som vinst, utan riksbanken har vid detta kontor
äfven gjort en förlust under året af 60,000 kronor. Då något ansvar
härför väl ej torde vara att påräkna, tvingas man att finna sig deri;
men jag tror dock, att det manar till vidtagande af åtgärder för nedbringande
af omkostnaderna och förebyggande af såda la förluster.

Äfven vid hufvudkontoret synas aflöningar och omkostnader ställa
sig dryga. Såvidt jag af revisorernas berättelse kunnat se. har till
aflöningar och omkostnader vid hufvudkontoret åtgått nära 800,000
kronor. Visserligen hafva revisorerna påpekat, att särskilda utgifter
tillkommit under det år revisionsberättelsen omfattar, hvilka utgifter
gjort, att banken det året haft större omkostnader än under något
föregående år. Men äfven om dessa speciella siffror fråndragas,
återstår dock en omkostnadssumma, som det hade varit mycket önskvärdt,
att den kunnat något nedbringas.

Med mycken försigtighet hafva revisorerna påpekat önskvärdheten
af, att hufvudkontorets tjensteman och betjente, såväl högre som
lägre, tillsammans 114 personer, något minskades. Visserligen äro
ju hufvudkontorets göromål många och vidt omfattande och taga
helt naturligt en mängd arbetskrafter i anspråk. Men 111 personer
äro dock många flera, än hvad ett annat bankkontor här i Stockholm,
med ungefär lika taxerad årsvinst som riksbankens, anser sig vara i
behof af. Det synes mig derför, som om det varit på sin plats att
revisorerna, något kraftigare än som gjorts, betonat denna sak. Det
kan ju finnas många omständigheter, som göra att riksbanken arbetar
så tungt och trögt, att den anser sig behöfva denna stora tjenstepersonal.

Såsom vi af lemnad redogörelse hafva sett, har hufvudkontoret
för andra embetsmyndigheters räkning under ett år varit besväradt
af icke mindre än 2.161 uppdrag, omfattande nära 48,000,000 kronor.
Då detta går i en rätt rigtning, är derom ingenting annat än godt
att såga. Likaså kan det icke heller annat än lända till bankens
heder, när man med förvåning hör. att flera bankinrättningar inbespara
en hel mängd arbeten för sig genom att i vissa fall förtroendefullt
lita på och begagna sig af eu mängd arbeten, som riksbankens tjensteman
omsorgsfullt måste utföra.

Men en af orsakerna, hvarför riksbanken arbetar så tungt, att
den anser sig behöfva denna stora tjenstemannastab, torde kunna
sökas i det befordringssätt, som gör sig gällande vid tillsättandet af
de olika tjenstcrna i banken. Ätt tur och ordning allt för strängt
följas, torde icke vid alla tillfällen vara för banken det fördelaktigaste.
Det kan ju då hända, att icke alltid den lämpligaste personen kommer

N:o 15. 24 Måndagen den 11 Mars, e. m.

Eå den plats, der hans arbetsförmåga fullt kan utveckla sig, utan att
an nödgas sköta en plats, der han icke år i tillfälle att mot sin lön
utbyta allt det arbete, hvaraf han till äfventyra kan vara mägtig.
Enligt den i revisionsberättelsen uppstälda öfversigt öfver riksbankens
vinst och förlust under det år berättelsen omfattar, och hvilken
öfversigt väl år upprättad af riksbanken, skulle riksbanken, om denna
öfversigt finge tagas efter ordalydelsen, gjort under året en förlust
af öfver 500,000 kronor. Så lår dock icke vara förhållandet. Denna
stora siffra angifver visserligen med säkerhet motsedda förluster,
men de hafva icke, såsom man af öfversigten kan antaga, tillkommit
under året, utan de hafva tillkommit under en lång följd af år. Når
nu meningen år, att för Riksdagens ledamöter tydligt och klart framhålla
riksbankens ställning sådan den är, vore det önskligt, att detta
skedde i full öfverensstämmelse med verkliga förhållandet.

Mot slutet af berättelsen hafva revisorerna äfven lemnat en redogörelse
för riksbankens verksamhet vid Tumba.

För bankens fastigheter, Tumba pappersbruk, qvarn och landtegendom,
hafva fullmågtige framvisat synnerligen vackra vinstresultat.
Vinsten på papperstillverkningen har utgjort nära 72,000 kronor,
den lilla qvarnen har lemnat en vinst af 815 kronor, och af omkring
50 tunnland jord, kanske icke af bästa beskaffenhet, har i dessa för
jordbruket dåliga tider blifvit en ren behållen vinst af nära 800 kronor.

För den hvars verksamhet rört sig på områden, som äfven i
obetydlig män kunna jemföras med Tumba bruk, och hvilken något har
sysselsatt sig med bokföring, hafva dessa uppgifter förefallit anmärkningsvärda.
Vid den lilla inblick i bokföringen vid Tumba, som ja<r
gjort, har jag funnit, att densamma år i yttersta grad detaljerad och
omständlig, men det oaktadt kanske icke rigtigt fullständig. Detta
kan ju möjligen bero på något fullmägtiges eller Riksdagens beslut,
som för mig är obekant. Vid Tumba är fastläst ett kapital af som
jag tror 519,000 kronor, på hvilket riksbanken icke synes hafva ett enda
öre i ränta. Häri ligger antagligen förklaringen till det vackra vinstresultat,
som räkenskaperna utvisa. Men fråndrager jag, från den
uppgifna beräknade vinsten, räntan på nämnda 519,000 kronor, så
reduceras den högst betydligt. Resultatet af bankens verksamhet
vid Tumba blir då icke så lysande som i revisionsberättelsen omtalas,
men det vinner i klarhet och blir ej, hvad det nu är, kanske något
vilseledande.

Vidare anfördes icke. Utskottets uti ifrågavarande memorial
gjorda hemställan bifölls.

§ 4.

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 4, i fråga om ändrad lydelse af 4 § i kong], förordningen
den 20 september 1959 angående utsträckt frihet för bergshandtering^.

Likaledes bifölls bevillningsutskottets härefter föredragna betänkande,
n:o 3, angående allmänna bevillningen.

Måndagen den 11 Mars, e. m.

§ 6.

N:o 15.

I ordningen förekom dernäst bevillningsutskottets betänkande,
n:o 4, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

Punkten 1. An9- ändrad

födelse af § 26

Herr A. F. Broström hade i motion, n:o 103, inom Andra Kam- bränvfntmaren
föreslagit, att § 26 mom. 4 i bränvinsförsäljningsförordningen försäljningsmåtte
erhålla följande förändrade lydelse: jSrordningen.

»Der särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens
inskränkning, eger Konungens befallningshafvande att, på framställning
af kommunalstyrelse samt efter magistrats eller kommunalnämnds
hörande derom förordna.»

Under förutsättning, att denna framställning bifölles, hemstälde
motionären derjemte, att de i mom. 2 och 3 af förutnämnda paragraf
förekommande orden »i allmänhet» måtte borttagas.

Under förevarande punkt hemstälde emellertid utskottet, att
motionen icke måtte bifallas.

Häremot hade reservation anmälts af herrar Jansson i Krakerud
och Olsson i Sörnäs, hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall
till motionen.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Broström: Den af utskottet anförda motivering för af steg

å motion har icke öfvertygat mig derom, att den paragraf i
bränvinsförsäljningsförordningen, om hvars förändring jag motionerat,
år god, och icke heller derom, att verkningarna af denna paragrafs
tillämpning varit välsignelsebringande. Utskottets motivering för dess
hemställan kan sammanföras i tre punkter.

För det första har bevillningsutskottet afstyrkt min motion, derför
att utskottet alltid förut afstyrkt bifall till förslag om förändring
uti ifrågavarande hänseende. Detta kan jag dock icke anse såsom
ett giltigt, skäl, ty i så fall skulle det ju vara mycket origtigt att
år efter år förnya motioner t. ex. om inskränkning i den kommunala
rösträtten, hvilka här i denna kammare framkommit och ofta
vunnit kammarens bifall — om jag icke missminner mig 25 eller 26
gånger.

Vidare säger utskottet, att om paragrafen skulle ändras i den
af mig angifna rigtning, så skulle det uppstå »ett högst onaturligt
tvång». Ja, jag medgifver villigt, att utskottet har rätt härutinnan
och att det kan förhålla sig så, inen jag hemställer till herrarne, om
icke detta är förhållandet med snart sagdt alla lagar, och om dessa
icke nästan alltid komma att utöfva ett visst tvång, den ena på ett,
den andra på ett annat sätt.

No 15.

Ang. ändrad
lydelse aj §2''.
mom. 4 i
bränmnsförsäljnings/ör
ordning en,

(Forts.)

26 Måndagen den 11 Mars, e. in.

Vidare förmenar utskottet att, om paragrafen skulle bifallas i
den form, jag framstält, densamma skulle »kringgås. och medföra, att
superiet uti »för tillfället förhyrda lokaler» komme att i väsentlig mån
tilltaga». Men härför lemnar utskottet icke något bevis. Att så icke
skulle blifva förhållandet, derom är jag dock för min del öfvertygad.
Då nuvarande bränvinslag antogs, var uti densamma föreskrifvet, att
utskänkningsställena skulle vara stängda på söndagarna, under det
gudstjensten pågick, och här i Stockholm agiterades det mycket deremot
under förklaring både enskildt och offentligt att, om lagen
skulle blifva sådan, polisstyrkan nödvändigt behöfde ökas, och jag
vet icke allt hvilka andra följder man förespådde, huru lagen skulle
kringgås genom förvarande af sprit i käppar o. s. v. Lagen trädde
så i kraft, men icke har man för detta fall funnit något behof af
förstärkt polisstyrka och ej heller något missbruk af superiet, såsom
förespeglats. Således tror jag icke, att de af utskottet anförda skålen
äro giltiga.

Hvad åter vidkommer utskottets i slutet af sin motivering gjorda
erinran, att jag icke äfven yrkat, att rätten till inskränkning af försäljningstiden
skulle bortagas, och att sålunda ändock skulle komma
att, qvarstå ett undantag i lagen, så tror jag, att hela bränvinslagsstiftningen
är en undantagslagstiftning. Det förefaller mig för
öfrigt, eom om det vore illa bestäldt med samhällsfrideD, om icke
ordningsmakten, derest lagbestämmelsen i denna del föranledde oordningar,
skulle ega rätt att gripa in och inskränka tiden.

Såsom det nu förhåller sig, är det trots utskottets påstående
ett faktum, att hvad som i denna paragraf fått plats såsom ett undantag
har upphöjts till regel samt att en skilnad göres emellan de
s. k. bättre och sämre utskänkningsställena och således äfven mellan
det folk som besöker dessa ställen.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till min motion.

Herrar Andersson i Hasselbol och Erikson i Odenevi instämde
häruti.

Vidare anförde

Herr Hammarström: I denna frågas nuvarande läge skall jag

icke tillåta mig att ingå i någon debatt, utan endast uttala den önskan,
att densamma må återkomma så snart som möjligt, ty jag anser,
att en lagförändring i detta hänseende är både högst nödig och
nyttig. Det hade varit för mig kårt, om ett bifall till motionen blifva
af utskottet tillstyrkt, men i sakens nuvarande läge — då den
genom Första Kammarens beslut redan är fallen — finner jag ingen
utsigt till framgång. Jag tillåter mig endast uttala den förhoppning
att den snart må återkomma.

Jag har intet yrkande att framställa.

Herr Bokström: På de skål, som af utskottet äro anförda

och af Riksdagen förut godkänts, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

N:0 15

Måndagen den 11 Mars, e. m.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr tal- AnJ- ändrad
mannen enligt de gjorda yrkandena propositioner dels på bifall till *

utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall till den i bränvin»-ämnet väckta motionen. Herr talmannen fann den förra proposi- försäljning»-tionen vara med öfvervägande ja besvarad, men som votering begärdes, förordningen.
blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstning- (Forts.)
proposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i första
punkten af utlåtandet n:o 4, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen utföll med 93 ja mot 71 nej; och hade alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallits.

Efter det herr talmannen för kammaren tillkännagifvit denna
utgång af omröstningen, begärdes ordet af

Herr Svensson från Karlskrona, som yttrade: Med beklagande
af den återgång i nykterhetsvänliga tendenser, som visat sig i denna
kammare, nödgas jag anhålla att få reservera mig mot det nu fattade
beslutet.

Häruti instämde herrar Götliberg, Andersson i hopsala, Norman
och Lundström.

Punkten 2. AnH- ändrad

lyd el te ot’§ 47

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 31, hade herr
E. A. Zotterman föreslagit, att Riksdagen ville för sin del besluta, förordning}».
att § 47 i bränvinsförsäljningsförordningen måtte erhålla följande
förändrade lydelse.

§ 47.

Husbonde ansvarar för förbrytelse, som mot denna förordning
begås af hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person,
likasom vore förbrytelsen af husbonden sjelf gjord; men liemstälde
utskottet, att motionen icke måtte bifallas.

Efter föredragning af punkten anförde

Herr Hedin: Herr talman! Jag skall tillåta mig att anmärka,

-Vo 15.

Måndagen den 11 Mars, e. in.

AnS. ändrad att denna motion icke undergått grundlagsenlig behandling. Ett
^"trånviL-7 förslaS 8adant innehåll som det af motionären väckta hör egentligen
/årsäljnUgs- icke under bevillningsutskottets handläggning. Det är en ren lagfråga.
förordningen. Att förslaget ändock blifvit remitteradt till bevillningsutskottet, kan
(Fm-ts.) förklaras deraf, att motionären föreslagit, att denna paragraf, sådan
den blifvit af honom formulerad, skulle tråda i stället för en nuvarande
paragraf i gällande bränvinsförordning, och då hade det naturligen
kunnat gå till på det sättet att, enär uet måhända vore lämpligt att
eu sådan bestämmelse, om den antoges, hade sin plats i bränvinsförordningen,
bevillningsutskottet hade proponerat ett gemensamt
sammanträde med lagutskottet för ärendets behandling. Under nuvarande
förhållanden kan naturligtvis, äfven om man vore hågad att
bifalla motionen, hvilket jag för min del alldeles icke är, intet annat
komma i fråga än att afstå motionärens förslag.

Herr Månsson: Herr grefve och talman! Med anledning

af den siste talarens yttrande ber jag att få säga, att denna motion
förut varit remitterad till lagutskottet och att lagutskottet skickat den
ifrån sig, hvarefter kammaren sedan hänvisat den till bevillningsutskottet.
Inom detta utskott har det varit tal om att man skulle för
denna frågas behandling påkalla ett sammansatt befillnings- och lagutskott.

Men då bevillningsutskottet icke ansåg sig vilja tillstyrka bifall
till motionen i den form, hvari den förelåg, samt den sålunda i allt
fall skulle ha blifvit utan resultat och ingen lagförändring ifrågakomma,
fann utskottet icke nödvändigt att för detta ärende begära tillsättande
af ett sammansatt bevillnings- och lagutskott. Man har nemligen
trött, att det skulle bero på det utskott, hvartill motionen remitterats,
att i första hand pröfva och afgöra denna nödvändighet. Nu har
man icke ansett detta nödvändigt, då utskottet icke ville föreslå
någon lagförändring. Detta är anledningen, hvarför intet sammansatt
utskott blef ifrågasatt.

I sjelfva saken, sådan den föreligger, har man, som sagdt, icke
velat tillstyrka bifall till motionen; och jag skall nu be att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Hedin: Ja, i sjelfva verket ändrar den omständigheten,

att utskottet kommit till ett afstyrkande resultat, ingenting i afseende
på frågan om det rätta formella förfaringssättet. Om utskottet
helt enkelt velat såga, att detta ärende icke synes tillhöra utskottets
handläggning, utan får utskottet derför hemställa, att motionen icke
måtte bifallas eller till någon åtgärd föranleda», så hade det så varit.
Men utskottet har, visserligen med afstyrkande resultat, dock ingått
i pröfning af motionen, och det är derför jag gjort denna anmärkning.

Herr Zotterman: Då jag väckte motionen, hemstälde jag, att

den måtte remitteras till lagutskottet, hvilket också blef kammarens
beslut. Det föreföll mig nemligen, som om den förändring jag föreslagit
uteslutande vore en lagförändring. Huruvida lagutskottet i så

>0 15.

Måndagen den 11 Mars, e. in. 2d

fall ansåge sig böra samråda med bevillningsutskottet eller om, när Ang ändrad
motionen, efter att hafva af lagutskottet återlemnats till kammaren,•»/§ 47
af denna remitterats till bevillningsutskottet, detta utskott sedan f-r™™™,.
kunde finna sig föranlåtet att samarbeta med lagutskottet i frågan, förordningen.
detta var för mig likgiltigt. Nu har intetdera skett. (Forts.)

Jag instämmer derför med herr Hedin i hans åsigt i detta
fall, att bevillningsutskottet bort bringa saken till lagutskottet och
söka att samarbeta med detta. Att bevillningsutskottet kommit till
ett afstyrkande resultat, är — såsom också herr Hedin sagt — icke
tillräckligt skäl för detsamma att icke anse sig böra i grundlagsenlig
ordning rådfråga sig med lagutskottet. Het skulle möjligen af ett
sådant samarbete kunnat blifva ett i någon mån annat resultat.

Jag bar intet yrkande att framställa och vill icke ingå i sjelfva
saken. Ty jag anser mig icke i frågans nuvarande läge hafva någon
utsigt till framgång för mitt förslag, utan vill, som sagdt, blott instämma
med herr Hedin.

Herr Folke Andersson: Inom lagutskottet har man ansett,

att denna fråga borde behandlas af bevillningsutskottet, men på
samma gång hållit före, att bevillningsutskottet borde inbjuda lagutskottet
att samarbeta med sig i ärendet. Således är icke här begånget
något fel från lagutskottets sida, utan ett formfel inom bevillningsutskottet.
Jag tror äfven för min del, att den omständigheten,
att utskottet yrkat afelag å denna motion, icke rättfärdigar saken.

Men jag skall icke göra något yrkande, utan har blott velat lemna
dessa upplysningar.

Herr Bokström: 47 § riksdagsordningen innehåller, att

»derest ständigt utskott anser nödigt att. till öfverläggning om
något ärende, med annat ständigt utskott sammanträda, skall sådant
ske genom deputerade, på sätt utskotten derom öfverenskommav.

Det har synts bevillningsutskottet, som om grundlagen härmed öfverlemnat
åt utskottet att, då det finner det nödvändigt, med aDnat utskott
samarbeta. Bevillningsutskottet har dertill icke funnit anledning
denna gång, emedan något behof af den ifrågasatta ändringen
icke synts vara för handen. Om åter utskottet hade ansett ett sådant
behof förefinnas, skulle utskottet naturligtvis icke underlåtit att
påkalla sammanträde med lagutskottet. Det upplystes också inom
utskottet vid öfvcrläggningen om detta ärende, att prejudikat på liknande
behandlingssätt förefans. och vid detta förhållande har utskottet
inskränkt sig till att afstyrka motionen.

Herr Petri: Jag skall be att få tillkännagifva, att jag finner

motionen ganska beaktansvärd. Med den erfarenhet jag har i dylika
saker har jag funnit, att det är svårt, att, när eD utöfvare af ut skänkning

blir åtalad för öfverträdelse af förordningen, lyckas få

honom domfäld, emedan han då nästan alltid skyller på biträden och
tjenare, och når dessa skola åtalas, äro de merendels försvunna.

Jag kan icke inse, att det vore någon orätt, att paragrafen

ändrades såsom motionären föreslagit, tv det är alldeles klart, att det

No 15.

Måndagen den 11 Mars, e. in.

Ang. ändrad
lydelse af § 41
i bränvinsförsäljnings•

förordninqen.

(Forts.)

icke finnes något intresse för biträdena att begå sådana öfverträdelser,
utan det sker i allmänhet med husbondens goda minne, och derför
bör han äfven stå till svars derför.

Af dessa skäl ber jag att få yrka bifall till motionen och afslag
å utskottets betänkande.

Herr Bokström: Med anledning af den siste talarens yttrande

ber jag att få fästa uppmärksamheten derå, att det skulle vara en
ganska sträng bestämmelse, som komme att införas i denna författning,
om hans och motionärens mening i detta fall blefve afgörande.
Det kan ju tänkas, att en innehafvare af en utskånknings- eller utminuteringsrättighet
har ett stort antal tjenare och att någon af dem
skulle på något sätt förbryta sig mot bränvinsförsäljningsförordningen.
Det vore då väl strängt, om en sådan förbrytelse, företagen mot husbondens
önskan och utan hans vetskap, skulle lända till ansvar för
husbonden, ett ansvar, som kanske icke inskränkte sig till böter, utan
möjligen komme att utsträcka sig till förlust af hans rättighet och
för honom kunde medföra ekonomisk ruin, ett straff sålunda, 60m
skulle vara upprörande strängt. Man får väl icke vid lagstiftning
söka tillämpa satsen att »ändamålet helgar medlen .

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Ilerr Zotterman: Jag hade ursprungligen icke ämnat begära

ordet i denna fråga, inseende omöjligheten att denna gång vinna
framgång åt min motion.

Men då herr Petri varit vänlig och biträdt motioDen samt yrkat
bifall till densamma, skall jag som motionär icke lemna honom ensam
i detta yrkande, utan be att få instämma med honom om bifall till
motionen samt ingå i någon motbevisning mot utskottet.

Jag får verkligen erkänna, mine herrar, att denna motion varit
påtänkt sedan 1891, föranlåten af petitioner från nykterhetsvänner
från tre af de städer jag representerar. Men jag har haft betänkligheter,
och det är icke utan, att dessa betänkligheter åro af samma
art som de af herr Bokström framhållna. Men då jag under dessa
år mer och mer tänkt på denna fråga, har jag kommit till insigt
derom, att det icke finnes något sått att komma till effektiv verkan
af denna lagparagraf, förrän man under den ena eller andra formen
tager bort möjligheten för värdshusvärden att se mellan fingrarne
med sina biträden och säga, att han icke har vetskap om förseelsen.
Han kan hafva det. Det är icke omöjligt för värdshusvärden att se
till, när det skall vara stångdt kl. 10, att det icke serveras efter den
tiden. Det är vidare icke omöjligt för en värdshusvärd att, om utskänkning
ej får ega rum på sön- och helgdagar, tillse att det icke
då serveras. Det är, mine herrar, icke svårare för denne husbonde
att se och veta detta, än det är i det fall jag i min motion framhållit,
nemligen då hustrun till en husvärd utan sin mans vetskap
och kanske under hans frånvaro hyr ut en lokal för i motionen angifvet
ändamål och icke anmäler detta för vederbörande myndigheter.
Husvärden får då i alla händelser sjelf plikta. Jemförelsen

Måndagen den 11 Mars, e. m, 31 >''o 15.

är verkligen af den art, att den kan tåla vid att betraktas, når det ändrad
gäller utskänkningsfrågor. lydelse af § 47

Det skulle ju kunna hända, att en lämpligare form kunnat /ersTijningsvinnas,
men för min del har jag dock ansett mig pligtig framställa forordningen.
det förslag jag gjort, som här förekommer; och når en af kamma- (Forts.)
rens ledamöter yrkat bifall till motionen, så skall äfven jag anhålla,
att kammaren ville bifalla densamma.

Herr Fredholm från Stockholm: Ur deras synpunkt, som

hysa den uppfattningen, att ett absolut förbud mot tillverkning och
försäljning af spirituösa drycker är lyckligt för landet, förstår jag,
att ett sådant förslag, som motionärens, bör vara särdeles tilltalande.

Upphöjdt till lag skulle det visa sig som ett synnerligen effektivt
medel för vinnandet af deras syfte med ett absolut förbud. Det
skulle nemligen då icke blifva förenadt med synnerligen stora svårigheter
och icke heller taga särdeles lång tid att beröfva de flesta
personer, som nu ega utskänkningsrätt, densamma, och om man det
en gång gjort, så är det mycket sannolikt, att någon annan icke
skulle vara angelägen att söka förvärfva sig så beskaffade rättigheter.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Tällberg: Som nykterhetsvån vill jag

endast tillkännagifva min åsigt i denna fråga, och det är den, att jag
knappast kan betrakta motionen såsom en nykterhetsmotioD, och följaktligen
kommer jag till samma resultat som utskottet.

Om jag vore fullt säker derom, att den afsedda bestämmelsen
skulle gälla endast krogvärdar och deras betjening, skulle jag icke
hafva så mycket att erinra deremot, äfven om jag ändå måste erkänna,
att bestämmelsen är något barbarisk. Men jag är för min
del icke säker på, och jag tror att motionären sjelf är det lika litet,
om icke ett dylikt stadgande skulle kunna tillämpas på äfven andra
än värdshus- och krogvärdar. Om t. ex. våra drängar eller våra
pigor skulle olofligen taga sig för att sälja bränvin, fruktar jag att,
så nykterhetsvänner eller goodtemplare vi än äro, vi dock, enligt
motionärens förslag, skulle kunna utsättas för åfventyret att stå till
rätta, åtalade såsom bränvinsförsäljare.

Det är med anledning deraf som jag instämmer med utskottet
i dess yrkande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 7. Ang. tullen d

elektriska

Slutligen företogs till afgörande bevillningsutskottets memorial, glödlampor
n:o 5, i anledning af återremiss af 2:dra och 8:de punkterna af be- n'' m''
villningsutskottets betänkande n:o 1, angående vissa delar af tullbevillningen.

>:0 15.

Ang. tullen
elelctriilca
glödlampor
m. m.
(Fort?.)

32 Måndagen den 11 Mars, e. m.

I dessa punkter kade utskottet hemstält, dels under punkten
2:o), att Riksdagen, i anledning af i ämnet väckta motioner, ville besluta,
att näst efter rubriken elektricitetsmätare i gällande tulltaxa
skulle införas följande bestämmelser:

*FAektriska glödlampor ........................................ 1 kg. 2 kr. 50 öre.

Anm. Afdrag i vigten medgifves ej för papper, askar och dylikt
omslag.»

dels oclc, under punkten 8:o), att, för den händelse denna utekottets
hemställan bifölles, gällande tulltaxas bestämmelser rörande tullbehandlingen
af Lampor och Lyktor måtte ändras sålunda:

»Lampor, glöd-, elektriska: se Elektriska glödlampor.

Lampor, ej specificerade, och Lyktor; förtullas såsom det ämne,

arbetadt, hvaraf de hufvudsakligen bestå.

Anm. Medföljande glaskupor förtullas särskildt efter hvad
för Glas, andra slag, är bestämdt.»

Dessa hemställanden hade Första Kammaren bifallit, hvaremot
Andra Kammaren till utskottet återförvisat ifrågavarande punkter;
och hemstälde med anledning häraf utskottet i nu föreliggande memorial,
att Andra Kammaren ville fatta beslut i ämnet.

Herr talmannen lät uppläsa utskottets samtliga ifrågavarande
hemställanden; och lemnades derefter ordet till

Herr Collander, som yttrade: Som kammaren behagade erinra
sig. gjordes, då detta ärende sist förevar, yrkande dels på bifall till
utskottets förslag och dels på bifall till en vid utskottets betänkande
fogad reservation, hvari yrkades en tull af 2 kronor i stället för
2 kronor 50 öre, som utskottet föreslagit. Emellertid väcktes äfven
af en af reservanterna förslag om återremiss, på den grund att man
inom Första Kammaren, der ärendet då samtidigt behandlades, lemnat
en del upplysningar, som gjorde det önskvärdt att få en rättelse jemväl
i hvad reservanterna yrkat, så att man kunde få tullsatsen att
närmare motsvara utskottets motivering, som innehåller att ett tullskydd
af 10 procent af varans värde vore väl afpassadt, då det är lika med
skyddet för fysikaliska instrument.

Sedan ärendet blifvit återremitteradt af Andra Kammaren, hafva
reservanterna erhållit upplysningar, af hvilka framgå, att 2 kronors
tull är för hög, och jag ber att å deras vägnar få meddela, att vi
enat oss om att nu i stället föreslå en tullsats af 1 krona 50 öre.

De upplysningar, som blifvit oss meddelade, utvisa, att en af
de förnämsta utländska fabrikerna i denna branche, nemligen firman
Siemens & Halske i Berlin, hvilkens lampor äro af utmärkt beskaffenhet,
tillverkar dylika lampor, med en vigt af omkring 25 stycken på 1 kg.
som kosta omkring 54 öre pr styck. Om man åsatte dem en tull

N:0 15.

Måndagen don 11 Mars, e. in. 33

af 1 krona pr kilo, skulle detta göra t. ex. ett tullskydd af 8 procent; Ang. tullen å
1,50 kronors tull skulle motsvara 12 procent; 2 kronors tull IG procent; elektriska
en tull af 2,50 kronor 20 procent, och motionärernas förslag om en ,J °ma™por
tull af 3,50 går till nära 30 procent af värdet. (Forts.)

De svenska lamporna ha visat sig ega en vigt, som motsvarar
27 stycken pä 1 kilo. Denna vigt å stycketalet, som jag uppgifvit,
vexlar något för olika slag af lampor, allt efter som man har 10- eller
16-ljus-lampor eller lampor med högre ljusstyrka, men då 10-ljuslampor
åro de, som nästan uteslutande användas, så kan man utgå
från den normen. Om man åter nu skulle utgå från hvad utskottet
beräknat, eller att 28 ] 2 lampor motsvara 1 kilo, skulle man med ett
sådant pris, som för närvarande gäller, med en tull af 1 krona 50 öre
komma till öfver 10 procent tullskydd. Men det finnes all sannolikhet
för att det pris å glödlampor, som nu gäller, kommer att gå ner än
vidare och det kanske icke så litet, och då ökas skyddet af tullen,
som är bestämd i vigt, ännu mer i procent af värdet.

Det är för att komma i öfverensstämmelse med utskottets motivering,
der det talas om att man borde åsätta en tull motsvarande den
för fysikaliska instrument, som reservanterna nu enat sig om att
fordra en tull af 1 krona 50 öre i stället för 2 kronor 50 öre. För
öfrigt skulle utskottets förslag vara oförändradt.

Vidare anförde

Herr Sw artlin g: Långt ifrån att vilja bestrida rigtigbeten af de
uppgifter, som den ärade talaren lemnat, tror jag att det nog låter
sig göra att leta ut ett antal lampor af den beskaffenhet, att endast
25 uppgå i vigt till 1 kilo.

Men med kännedom om den rigtning, i hvilken denna fabrikation
gått, anser jag mig kunna säga, att lamporna år efter år blifvit lättare
och lättare. Man söker göra glaset allt tunnare och tunnare för att
lamporna skola få en starkare lyskraft.

Jag ber att på de skäl, som äro anförda i utskottets betänkande
n:o 1 och med erinran om det yttrande, som jag hade vid frågans
första behandling i kammaren, få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Fredholm från Stockholm: Det är alldeles rigtigt, som

den siste talaren anförde, att man sträfvar efter att göra lamporna
lättare och lättare, men man sträfvar äfven efter att göra dem billigare
och billigare, och då torde den ena sträfvan taga ut den andra.

Till hvad den förste talaren uppgifvit om lampornas vigt ber
jag endast få tillägga, att, efter de vägningar, som jag gjort ensamt
för min del. det papper, i hvilket lamporna äro emballerade, uppgår
till 15 procent af lampornas vigt, om det är större lampor, och om
det är mindre, till något mera. Tager man ytterligare hänsyn till
vigten af de askar, i hvilka lamporna måste packas, blir den, om
jag så får säga, döda vigten ytterligare ökad.

Följden af att inräkna papper, omslag och askar i lampornas
vigt blir visserligen den, att man hittar på nya förpackningsmetoder,
hvarigenom man kan minska den döda vigten till ett minimum och
Andra Kammarem Prut, 1803. N:o 13. .!

N:o 15.

Ang. tullen
elektriska
glödlampor
m. m.
(Forts.)

Måndagen den 11 Mars, e. m.

derigenom reducera tullskyddet. Men i alla händelser kommer förenämnda
tullbestämmelse att höja tullskyddet å lamporna med hvad
som motsvarar vigten af papper och askar, och i stället för 10 procent
blefve det då sannolikt 12 å 13 procent. Häraf torde framgå, att
vi i vårt senaste förslag gått utskottet till mötes mer än hvad nehöfligt
varit för att motsvara den af utskottet sjelft som tillräcklig ansedda
tullsatsen af 10 procent af varans värde.

.lag förenar mig med herr (biländer i hans yttrande.

Häruti instämde herr Jansson i Krakerud,

Herr Nyländer: Gent emot den förste ärade talaren, ber jag

få hemställa, att kammaren behagade besluta i öfverenstämmelse med
bevillningsutskottets hemställan.

Tillverkningen af elektriska glödlampor år, som herrarne veta,
eu jemförelsevis ny industri i vårt land, hvarför importen af sådana
år ganska stor. Då emellertid i vår nuvarande tulltaxa ej finnes
någon rubrik för elektriska glödlampor, och ej heller någon särskild
bestämmelse, huru importerade glödlampor skola tullbehandlas, ha
vederbörande ansett, att de böra hänföras under rubriken »glas andra
slag» och draga en tull af endast 60 öre per kilo.

Glaset är emellertid en högst ringa del af lampans hela värde,
hvarför denna industri hittills åtnjuter ett skydd af endast ett par
procent.

Att detta tullskydd är allt för ringa, ha så väl utskottet som
de föregående ärade talarne erkänt. Frågan är derför nu den, att
finna den rätta och lämpligaste tullsiffran.

I allmänhet åro vi ju eniga derom, att de industrier i vårt land,
som hafva att utstå konkurrens med utlandet, böra åtnjuta ett tullskydd
af åtminstone 10 procent. Bevillningsutskottet har också velat
följa denna grundprincip, då det föreslagit en tullsats af 2 kronor
50 öre per kilo. Nu har här sagts, att 2 kronor 50 öre är en alldeles
för hög tull, och en talare på stockholmsbänken har förut vid
ett sammanträde härstädes, då jag ej kunde vara närvarande, låtit
påskina, att bevillningsutskottets beräkningar icke skulle vara pålitliga.
Han hade derför sjelf verkstält en annan beräkning och kommit
till det resultat, att 2 kronor 50 öres tull vore mer än 20 procent af
värdet. Granskar man närmare denne talares beräkningar och utgår
från samma siffror, som han tyckes ha gjort, så befinnes denna tullsats
i alla händelser ej utgöra mera än omkring 14 procent och ingalunda
öfver 20 procent af värdet. För att emellertid få en fullt pålitlig
uppgift om dessa lampors vigt, har i dag en ny noggrann profvägning
blifvit verkstäld med åtskilliga lampsorter, och resultaten hafva
blifvit mig meddelade. Deraf framgår, att 1,000 stycken Wiklunds
lampor väga 25 kilo, och således 40 lampor gå på ett kilo; att
1,000 Svealampor väga 26 kilo och att således af dem 38 ]/2 lampor
gå på 1 kilo, samt att 1,000 af Julius Pintschs i Furstenwalä lampor
väga 26 V» kilo, och att således 1 kilo af denna sort innehåller 37,8
lampor.

Tages medeltalet häraf, så finner man, att cirka 39 lampor gå

Måndagen den 11 Mars, e. m.

No 15.

på 1 kilo, och dessa upptagas till ett värde af 23 kronor 40 öre. Ang. tullen a
Se vi nu efter, hvad de olika här föreslagna tullsatserna skulle komma elektriska
att belöpa sig till efter dessa uppgifter, så finna vi, att en tull af slö^a™p<"

1 krona 50 öre pr kilo motsvarar en värdetull af blott 0,3 procent; ^ ^
att en tull af 2 kronor per kilo motsvarar 8,5 procent; och att en
tull af 2 kronor 50 öre motsvarar 10,6 procent af lampornas värde.

Denna sista siffra, 2 kronor 50 öre, tyckes sålunda bäst motsvara
den grundprincip, som vi lyckats ena oss om, nemligen att en
värdetull af 10 procent bör åsättas det fabrikat, som har att kämpa
med den utländska konkurrensen.

Då nu så är förhållandet och då jag tror, att dessa af mig anförda
siffror äro lika exakta som de af herr Collander anförda, ber
jag, herr talman, att få förnya mitt yrkande, att Riksdagen måtte
fatta beslut i öfverensstämmelse med bevillningsutskottets hemställan
i denna punkt.

Herr Larsson från Upsala förenade sig med herr Nyländer.

Herr Collander: Blott några ord för att visa faran af att

åsätta för höga tullsatser.

Motionären nämnde, att detta är en jemförelsevis ny industri. Ja,
det är sant, men det är också jemförelsevis nyligen som dessa elektriska
glödlampor börjat användas. De hafva icke begagnats förut
i någon större utsträckning, emedan de stått så högt i pris. Men
när de kommit ner i måttligt pris, så har användningen blifvit stor.

Här omnämndes förra gången, då frågan var före, att blott vid
tanken på de väckta motionerna om ökadt tullskydd var ett bolag
genast färdigt med att betydligt öka sitt aktiekapital, hvilket emellertid
är tilltaget i så stor skala, att det omöjligen gäller arbetet endast
för de inhemska konsumenternas räkning, utan att större delen af
tillverkningen måste exporteras. Skulle vi nu med närvarande pris
å glödlampor, som med all säkerhet tendera att nedgå högst betydligt,
genom antagande af utskottets förslag komma upp i ett skydd,
som jag, efter uppgifter från fullt tillförlitligt håll, i motsats till
motionärens beräkning vågar fortfarande påstå skola uppgå till 20
procent, så kommer den gamla historien upp igen. att vi svenskar
genom högre pris å vår förbrukning af varan få betala utländingarnes
billigare konsumtion, när vi exportera vår öfverproduktion till
underpris åt dem.

•lag tror derför, att vi kunna nöja oss med en tull af 1 krona
50 öre, ty med fallande pris på lamporna stiger tullskyddet.

Herr Friherre von Schwerin: För min del anser jag, att

det icke kan vara oberättigadt att, då man representerar en viss
näring, försöka försvara densamma. Det är ju fullkomligt i sin ordning.
Men jag tror, att både Riksdagen och dess olika utskott böra
med försigtighet upptaga de uppgifter, som dervid kunna lemnas.

Efter den grundliga utredning, som lemnats af den ärade representanten
från Uddevalla, skulle det vara onödigt för mig att här
anföra något vidare, .lag vill emellertid bo herrarne i denna kam -

N:0 15.

Måndagen den 11 Mars, e. m.

Ang. tullen å mare observera hvad som står i den ena af de två motionerna.
elektriska Der står talftdt om att denna industri är mycket illa situerad. Det
glödlampor gtår taia(jt om _ jag bär icke motionen med mig, men jag skall försöka
att ur minnet redogöra för innehållet — att det 1893 i Sverige
(förts.) fang tre giödlamp-fabriker, men att den ena blifvit nedlagd, att den
andra håller på att do och att det vore ovisst, huruvida den tredje
skulle kunna hålla sig.

För min del ber jag få såga, att hvad Strehlenerts glödlampfabrik
angår, var det nog helt undra skäl som gjorde, att den nedlades
och fabrikanten reste öfver till Amerika. De två andra glödlampfabrikerna,
som fortfarande existera och om hvilka i motionen
säges, att den ena håller på att dö och den andra kanske icke heller
kommer att hålla sig så länge, äro de Lavals och TV iklunds. Huruvida
det med dessa två fabriker verkligen är så illa stäldt, behöfver
jag icke inlåta mig på, emedan jag tror, att det är temligen bekant,
att deras affärer gått rätt bra. Jag tror vidare, att det stora aktiebolag,
som håller på att bildas för att öfvertaga de Lavalska fabriken,
är bevis på att motionären här vid lag kanske blifvit förd något
bakom ljuset.

Af de glödlampor, som äro allmänt i rörelsen, är det hufvudsakligen
två typer, som användas, och prof på dessa lampor har, efter
hvad jag tror, herr Collander för närvarande under sin värjo. Af
den ena gå 27, af den andra 23 på ett kg.

Detta är de Siemenska lamporna, och de äro normerande för
verldsmarknaden. De lemnas så billigt som för 50 öre. Om herrarne
midtiplicera talet 50 med 27 eller 23, hvilketdera herrarne
vilja, så komma vi till hvad ett kg. lampor kostar. Om vi då taga
medeltalet, så blir det 12 kronor 50 öre. Det var derför min
öfvertygelse, att om man toge hänsyn äfven till emballeringen,
så skulle det vara tillräckligt, derest man utgår från den af bevillningsutskottet
som rigtig erkända proportionen af 10 procent, att
höja den nu befintliga tullen af 00 öre till dubbla beloppet eller 1
krona 20 öre. Men på den grund att det funnits och finnes äfven
lättare lampor, som emellertid nu blifva allt mer utträngda, hvilket
jag vågar påstå på grund af intyg af en af de största förbrukarne
af glödlampor i vårt land, så hafva reservanterna ansett sig böra föreslå
en tull af 1 krona 50 öre, hvarigenom de kommit till ett skydd
af öfver 10 procent. Att en fabrik kunnat bildas med ett aktiekapital
af 800,000 kronor för att bedrifva denna verksamhet, visar väl att
näringen icke är så betryckt, och när vi nu vilja gå med på en förhöjning
af tullen till 1 krona 50 öre, så torde herrarne medge att
det är fullt tillräckligt.

Jag instämmer i herr Collanders yrkande.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad; och sedan
propositioner af herr talmannen gifvits i enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, biföll kammaren utskottets i punkten
2 af betänkandet n:o 1 gjorda hemställan med den ändring, att den.
föreslagna tullsatsen bestämdes till 1 krona 50 öre per kilogram

5f;0 5.

Mång^gen den 11 Mars, e. m.

Utekottets under punkten 8 gjorda hemställan blef af kammaren bifallen
i oförändraat skick.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

$ 9-

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 2, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af
§ 48 regeringsformen; och

n:o 3, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 102
regeringsformen; samt

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 6, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kong! Maj:t med begäran
om utredning i fråga om ordnande af förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare beträffande reglering af arbetstiden.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde uppföras framför de ärenden, som
blifvit två gånger bordlagda.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 10,5 e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Andra Kammarens Prot. 18(J5.

N:o 15.

N:0 15.

Tisdagen den 12 mars.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Justerades det i kammarens sammanträde den 5 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Efter föredragning af herr A. V. Ljungmans i senaste sammanträdet
bordlagda motion, n:o 169, beslöt kammaren hänvisa densamma
till behandling af kammarens tillfälliga utskott n:o 4.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

Konstitutionsutskottets utlåtande, n:is 2 och 3; samt

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6.

§ 4.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr J. P. Jansson
i Saxhyttan under tre dagar från och med morgondagen.

§ 5-

Justerades ett protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 3,6 e. m.

In fidcm

E. Nålborst Böös. „

Stockholm, John Björkmans bobtr., 1895.