RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1895:14

RIKSDAGENS PROTOKOLL,

1895. Andra Kammaren. Nso 14.

Måndagen den 11 mars.

Kl. il f. m.

§ l.

Ordet lemnades på begäran till

-Höjer, som yttrade: Herr talman, mine herrar!
■“~uru jag i lördagens aftonplenum deltog i de båda voteringarne
öfver punkt 1, mom. a) i bevillningsutskottets föreliggande utlåtande
och dervid i hufvudvoteringen, tvungen af omständigheterna,
afgaf min röst för den mening, som blef kammarens
beslut, inlägger jag likväl härmed mot detta beslut äfvensom mot
kammarens beslut i punkt 1, mom. e, min uttryckliga reservation
Jag anser, att kammaren bort för sin del biträda herr Bromées i
utskottets betänkande gjorda yrkande och sålunda lemna åt Första
Kammaren i främsta rummet ansvaret och äran af hvarje
definitiv förhöjning i de tullsatser, som voro gällande före den
5 januari 1895.

Häruti instämde herrar Kardell och Halm.

§ 2.

Herr talmannen anmälde till fortsatt behandling bevillnin^sutskottets
betänkande n:o 2, angående vissa ännu oafgjorda delar
af tullbevillningen; dervid i ordningen förekom

Punkten 1, mom. g).

, 1 n:0 1.18, ,iuom Andra Kammaren hade herr 1\ Ang. tullfri

Kornett) åter förnyat sitt vid de två senaste riksdagarue afslagnainförsel öfver
yrkande, att Riksdagen ville besluta, att spanmål, malen och orna- F}(näadal‘™
len, alla slag, samt fläsk, må få tullfritt till riket införas öfver af *panmid''
b unäsdalen.

Andra Kammarens Prof. 1895. N-.o 14.

1

N:o 14.

Måndagen den 11 Mars, f. m.

Ang. tullfri Under förevarande moment hemstälde emellertid. utskottet,

införsel öfver motionen, i hvad den afsåge artikeln spanmål, icke måtte

bifallas.

(Forts.)

I afgifven reservation hade deremot herrar Fredholm från
Stockholm, Olsson i Sörnäs, Bakström, Bromée och Halm hemstält,
att motionen i förevarande del måtte bifallas.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Norberg: Herr talman, mine herrar! Då jag är fullt
förtrogen med de svåra förhållanden, under hvilka befolkningen
i Herjeådalen har att kämpa för sin tillvaro, och de försakelser
denna befolkning måste underkasta sig i brist på tidsenliga kommunikationer,
har jag vågat att äfven för denna Riksdag framföra
detta folks anhållan om tullfrihet för spanmål och fläsk.

Bevillningsutskottet har i sitt betänkande från 1893, hvartill
det hänvisar, också funnit min motion härom vara både billig
och behjertansvärd; men det oaktadt har utskottet ändå icke
kunnat tillstyrka bifall till densamma. Skälet härtill, ehuru omotiveradt,
torde i alla fall hufvudsakligen ligga deruti, att bifall
till motionen skulle vålla ett undantag i tulltaxan. Men till sina
säregna förhållanden utgör ju äfven Herjeådalen ett undantag
gent emot Sveriges öfriga landskap. Så t. ex. är Herjeådalen,
som allmänt bekant, Sveriges onekligen fattigaste och magraste
landskap. Långt efter det full sommar inträdt i de sydligare
delarne af Sverige, är marken i Herjeådalen snöhöljd och vattnen
betäckta med is. Äunu i slutt t af maj äro sjöarne i regeln körbara,
och det har äfven händt, att man ännu i slutet åt juni
kunnat passera sjöarne med fordon. Först i juli inträder den
verkliga sommaren i Herjeådalen. Den räcker till slutet af augusti
eller i lyckligaste fall till midten af september och är alltid åtföljd
af frostnätter, som oftast äfven af snö. Ingenstädes i Herjeådalen
kan ens under goda år produceras spanmål tillräckligt för
det egna behofvet, och inom flere socknar derstädes hafva frostnätterna
omöjliggjort all spanmålsproduktion; det enda som der
kan odlas är, förutom rofvor, små qvantiteter potatis, som under
goda år uppdragas i bergskrefvor och andra för plogen otillgänglig
ställen, der skydd finnes för nattfrosten och fjellstormarne.
Inklämdt mellan höga fjell är Herjeådalen afstängd från all förbindelse
med både inre och yttre sjöfart, saknar jernväg, pa de
flesta ställen äfven körbar landsväg, och till följd deraf bedntves
der heller ingen industri. Hela behofvet af brödföda måste under
alla förhållanden inköpas från utlandet eller från Rörås i Norge,
hvarifrån den måste fraktas hem på obanade vägar på sa satt,
att vintertiden brädlappartrögor, som de kallas, bindas under
hästens fötter, så att han icke skall sjunka i den djupa snon,

Måndagen den 11 Mars, f. na. 3

och sommartiden så, att mjölsäcken lägges på hästryggen. I fraktkostnad
för 100 kg mjöl från Rörås till hemmet får man på
manga stallen 1 Herjeådalen betala 12 kr. 50 öre och ibland
tiU och med ännu mera. Och dertill kommer, att man i Rörås måste
betala för samma qvantitet mjöl 2 kr. 50 öre å 3 kr. mer än
hvad det kostar 1 Trondhjem. I brist på medel att köpa för
tmnes 1 Herjeådalen på många ställen, hos ett mycket stort antal
familjer högst sällan annat bröd än sådant, som beredes af en
blandning al ragkli, småpotatis, rofkål och dylikt, eller af frusna
kornax malda till mjöl. Men det händer rätt ofta, att äfven
sadant bröd saknas och man måste nöja sig med litet mjölk och
rofvor kryddade med salt, eller potatis, i fall sådan tinnes — kan
en sillbit erhållas derjemte, är måltiden förträfflig.

Men äfven ladugårdsskötsel, ortens hufvudnäring, bedrifves
i Herjeadalen under de största svårigheter. Höet måste till största
delen hemtas från ofta flere mil från bostaden belägna starrangar
och höbergningen omintetgöres ej sällan genom tidiga snöfall.
Det smör, som produceras för afsalu, måste på grund af
'' e svåra kommunikationsförhållandena gömmas länge, innan det
kan foras 1 marknaden, hvarigenom det, såsom sekunda vara
endast betingar ett lågt pris.

,, ,,nMi“e h«Tar! Det torde alltså villigt medgifvas, att så svåra
förhållanden som de, under hvilka befolkningen i Herjeådalen
lefver, sakna åtminstone till största delen motstycke i Sveriges

1RpäÄkiaP'' ..^hjrrnåstc ju ett undantag i tullagstiftningen
tor Herjeadalen äfven blifva högst nödvändigt.

Om det för andra lyckligare lottade landsdelar, der befolkningen
har sin förnämsta utkomst af jordbrukets afkastning, kan

dett3) Tn r - Jlfs förnödenheterna stiga i pris, så är deremot
detta fm Herjeådalens fattiga befolkning uteslutande en olycka
och denna så mycket hårdare, som på grund af de lokala^ förhållandena
de utifrån mköpta lifsmedlen under alla förhållanden
V ®tällacsiS betydligt högre än på andra orter.

, , 1. landet för öfngt spanmålsprisen stå ovanligt lågt
råder dock 1 Herjeådalen alltid hvad man annorstädes skulle
kalla dyr tid, för att icke säga hungersnöd.

Kan det väl vara obefogad!, om en befolkning, som lefver
under sadana förhållanden och som i lika mått som rikets öfriga
fål’ bära den växande skattebördan i öfrigt, vågar anhåha
åtminstone om den lindring, att dess oumbärliga födoämnen
må få inforas skattefritt? Må man besinna, att med den nu åsätta
mjöltullen endast fraktkostnaden och tullafgiften för 100 kg miöl
pa manga ställen 1 Herjeådalen skulle uppgå till icke mindre än
DS a 20 kronor, samt att dertill befolkningen måste i Rörås
betala ett inköpspris för sjelfva varan, hvilket är högre än på
andra orter. b 1

Men utskottet har emellertid sökt göra gällande, att, huru

N:o 14.

Ang- tullfri
införsel öfver
Funäsdalen
af spamnål.
(Forts.)

No 14.

Ang. tullfri
införsel öfre*
Funäsdalen
af spanmål.
(Forts.)

4 Måndagen den 11 Mars, f. m.

billig min begäran än är i och för sig, den likväl icke skulle
kunna bifallas, derför att derigenom befolkningen i andra orter
skulle kunna förledas att komma med samma begäran som da
blefve svår att afvisa. För min del betviflar jag högligen, att
någon annan ort finnes i Sverige, der man samtidigt lefver under
så svåra förhållanden, är så afskuren från samfärdseln med det
öfriga landet och så af naturförhållandena hänvisad att anskaffa
de oumbärligaste födoämnena från främmande land. Men om
någon sådan ort verkligen finnes och om, liksom i Herjeådalen
tullbeskattningen kan der borttagas utan att medföra någon tara
för Sveriges skyddade näringar, hvar skulle val egentligen fara
ligga uti att bevilja eu anhållan härom? Enda effekten blefv
ju eu obetydlig minskning i statens tullinkomster, hvilken valså
mycket lättare borde kunna bäras, som de här afsedda tullar^
icke åsatts i syfte att skaffa staten inkomster. Icke heller bo
man hysa fruktan för att Herjeådalens befolkning, om denna
frihet beviljades, skulle framkomma med ytterligare kraf pa andra
likartade lättnader. Denna befolkning är icke van att hemta
några lyxartiklar från utlandet; den har små behof, och ar nöjd,
om den med det oumbärligaste kan få lifnära sig pa den faderne arfda

baj, ä{yen förmenat, att åt Herjeådalen ar redan

beviljad en afsevärd fördel genom mellanrikslagens bestämmelse,
att vid resa öfver landgränsen mellan Norge och Sverige norsk
spanmål får införas tullfritt till hvilken qvantitet som helst och
annan spanmål, af omalen 150 och af malen 100 ''g. en
dessa medgifvanden har befolkningen i Herjeådalen lsjelfvaveiket
mycket ringa gagn. Norsk spanmål kan icke erhallas i Rorås
Norge är i allmänhet icke något spanmålsproducerande land, och
särskild! det nordenfjeldske Norge har icke alls någon spanmål
att afyttra. Hvad åter beträffar den utländska eller icke-norska
spanmålen, gäller som bekant den bestämmelsen, att de medgitna
qvantiteterna få tullfritt införas endast om den, som skall hafva

spanmålen, sjelf är med lasset.

I följd häraf kan väl medgifvandet vara till något gagn foi
dem, som icke bo längre bort än en 2 ä 3 mil från riksgränsen.
Men i dessa obygder bo icke flere än 6 a 7 familjer För de
öfriga befolkningen är deremot medgifvandet, som val lätt böi
inses, utaf mycket ringa, om ens något gagn. o ,

Ur skyddssynpunkt kan väl icke rimligtvis någon befogad
betänklighet” mot denna min begäran uppställas. För de svenska
producenterna af spanmål och fläsk spela tullförhallandena i Herjeådalen
ingen som helst roll. Genom att der beskatta lifsmedel
kan dessas pris i det öfriga Sverige icke stegras med ett enda
öre Genom att medgifva tullfrihet i Herjeådalen kan icke hellei
någon konkurrens uppstå för vare sig jordbrukare eller qvarnegarne
i det öfriga Sverige. Samma skål, som tvingar befolknin -

5 N:o 14.

Måndagen den 11 Mars, f. m.

gen i Herjeådalen att köpa sitt mjöl och fläsk i Norge, omöjlig- Ang. tullfri
gör någon import öfver Funäsdalen af dessa födoämnen till det inf°rHd öfver
öfriga Sverige. De stora afstånden — från Rörås till Ljusdal är F?näsdalef''
det 34 mil — afstånga all samfärdsel i sådant syfte. Detsamma fjTTT*
säger ock tullbetjeningen i Funäsdalen uti ett afgifvet intyg, som ^orts''^
jag skall be att få uppläsa. Det lyder: Undertecknade få''härmed
intyga: »att de personer, som trafikera härvarande tullplats för
forsling af varor från Norge, äro med få undantag bosatta i
Hede pastorats socknar, att inbyggarne i Herjeådalens öfriga
socknar ej anse sig fördelaktigt att i följd af den långa transporten
hemforsla varor från Norge, att någon import öfver Funäsdalen
till Dalarne eller Jemtland ej förekommer, dels till följd af det
långa afståndet, och dels derför att myrar och fjell sträcka sig
mils vidt söder och norr ifrån de odlade trakterna kring öfre
Herjeådalens enda landsväg, samt att vi ej hafva skäl misstänka,
att olaglig varuforsling i handelsafsigt af någon betydenhet öfver
Funäsdalen under senare år förekommit.»

Det är undertecknadt af tullinspektören på stället, Pihlgren,
och af två tullvaktmästare, Christiansson och Björklund.

Såsom ett än ytterligare stöd för omöjligheten af att spaumål
och fläsk kunna tagas in öfver Funäsdalen i afsigt att föras
till andra delar af riket än Herjeådalen, vill jag be att till sist
få berätta om eu händelse, som tilldrog sig i öfre Herjeådalen
för ett par år sedan. I förbigående vill jag dock erinra, att händelsen
är i sitt slog ingalunda enastående derstädes och kan derför
på sitt sätt äfven tjena som kulturbild för orten. Det var
nemligen i december månad år 1802 som 7 eller 8 familjefäder
i Storsjö, deribland två söner till eu enka, måste ut och skaffa
sig mat och brödföda. För att slippa erlägga tull för sina mjölsäckar,
hvartill de ock för öfrig! saknade penningar, foro de denna
gång icke till Rörås, utan ville göra ett försök med att resa öfver
Jemtlandsfjellen in till Östersund. Dit hade de 10 eller 11 mil,
deraf 6 ä 7 mil öfver öppet fjell, och på denna senare sträcka
lins ingen menniskoboning. Herrarne torde allt för väl finna, att
ingen menniska skulle vilja företaga en dylik resa, om icke nöden
tvingade dertill. Men tränad i mödor och försakelser, som denna
befolkning är, bundo de trögarne under hästfötterna och begåfvo
sig åstad, allt i hoppet att få återkomma med eu julpresent åt
de sina, om också blott i form af mat. Men resan gick ej efter
beräkning. Komna upp på de stora Oviksfjellen, ansattes de af
en snöstorm så svår, att två af sällskapet förlorade sina hästar
och fyra personer blofvo mer eller mindre svårt frostskadade.

Och den nämnda enkan, som säkerligen också hoppades få någon
liten present af sina söner, då de återkommo ifrån stadsresan,
fick också en sådan, men dock af helt annat slag, än hon hade
väntat. Hon — arma moder — återfick den ene sonen visser -

N:0 14. 6 Måndagen den 11 Mars, f. m.

Ang. tullfri ligen vid lif, men med förfrusna lemmar. Och den andra sonen
införsel öfver återfick hon i form af ett stelfruset lik.

af™anmäl Herr talman! Jag yrkar afslag å utskottets hemställan och

° (Forts) bifall till min motion.

Herr Bromée: Herr talman, mine herrar! Då en väsentlig
förhöjning af tullen å malen och omalen spanmål nu synes förestå,
kan jag icke finna annat, än att motionärens framställning i det
här fallet nu är mycket mera berättigad, än den varit förut.
Rörande de af motionären framhållna säregna förhållandena i
Herjeådalen kan man väl icke annat än medgifva, att hans
beskrifning i det fallet är rigtig; och jag är öfvertygad om, att
om hvar och eu ledamot i denna kammare kände förhållandena
lika väl som motionären och äfven i någon mån jag, skulle kammaren
utan tvekan bifalla det förslag motionären framlagt, nemligen
eu rätt till fri införsel af spanmål till Herjeådalen. Jag
skulle varit tveksam i att gå med motionären i hans begäran,
om Herjeådalens läge varit sådant, att hela landskapet i likhet
med den södra delen deraf, hvarest finnes någon möjlighet att
odla spanmål, hade kunnat begagna sig af den föreslagna fria
spanmålsinförseln. Men förhållandet är verkligen icke sådant.
Det blir alldeles för långt att frakta spanmål från Rörås öfver
Funäsdalen till södra delen af Herjeådalen; det kan icke gå för
sig. I södra delen af Herjeådalen odlas dock något spanmål,
och der finnes möjlighet att odla. Men i den vestra delen af
Hede tingslag, finnes ingen möjlighet till spaumålsodling, och der
sås icke en kappe säd annat än möjligen till grönfoder. Då derför
folket, som bor i dessa trakter, begär att få fri införsel och
under alla omständigheter måste taga sitt brödsädsbehof öfver
Norge, anser jag att detta är en rimlig begäran och att det icke
kan vara någon fara för svenska jordbruket i öfrigt om man
nu går ut från den synpunkten att jordbruket bör skyddas
om denna begäran beviljas. Och jag vill ej tro att det skydd,
som skulle komma från denna fattiga del af Herjeådalen, skall
behöfva tagas i anspråk för jordbruket i de mera lyckligt lottade
delarne af vårt land; jag vill förmoda, att de stora och präktiga
jordbruken i mellersta och södra delarne af landet skola mda sig,
om de icke skulle få skydd från en trakt, som icke kan odla
spanmål. Det är med afseende särskildt fäst vid dessa förhållanden
och i full öfvertygelse om att den föreslagna fria införseln icke
skall kunna missbrukas, ty afstånden och de naturliga gränserna
borga derför, som jag ytterligare lägger kammaren denna fråga
på hjertat. Om kammaren varit i tillfälle att höra och se den
skrifvelse, som tulltjenstemännen i Funäsdalen lemnat motionären,
i hvilken skrifvelse dessa tjensteman intyga, att missbruk af eu
fri införsel af spanmål till följd af de långa afstånden icke är
möjligt, så skulle säkert ingen tveka att gå med på det förslag

7 N:o 14.

Måndagen den 11 Mars, f. in.

motionären framstäf. Jag skall till följd deraf, herr talman, Ang. tullfri

yrka afslag å utskottets hemställan i denna punkt och bifall till inf°rsel öfver

herr Norbergs motion och min med fleres reservation Funäsdalen

af spanmal.

Häruti instämde herrar Fredholm från Stockholm, Bakström, vFoits-)
Höjer, Wavrinshy, Berg, Johansson från Stockholm, Hammarlund,

Manicell, fjällbäck, G. Ericsson från Stockholm, Atdin, Larsson i
Berga, Hammarström, Ber sson från Arboga, Nordin i Sättna, Eriksson
i Qväcklingen och Norman.

Herr Forsell yttrade: Hvarje gång motionären i denna
kammare å den fattiga befolkningens i Herjeådalen vägnar bänvändt
sig till landets mera lyckligt lottade befolkning med hön
om befrielse från oskälig tullskatt å lifsförnödenheter, så har jag
alltid stått på hans sida och jag har sökt i den mån jag kunnat
att biträda honom. Äfven i dag vill jag höja min röst så kraftigt
jag kan för att understödja hans väl befogade motion, att
man icke måtte i onödan betunga dessa fattiga menniskor. Efter
de upplysningar vi fått om den trakt, för hvilken motionären nu
uppträda lärer den vara sådan, att deröfver icke någon spaumål
från Norge kan med fördel införas för att sedan försäljas till öfriga
delar af landet, och då tycker jag att landets protektionistiska
befolkning kan vara till freds.

Nu säger man, att det undantag motionären begär skulle
vara farligt, och att man icke bör skapa något dylikt prejudikat,
tv då rifver man hål på det protektionistiska systemet, och så
ramlar det helt och hållet. Skall man då för att bevara detta
system låta en del af vårt folk lida nöd? Jag kan icke gilla eu
sådan princip. Vi veta att det lins ingen regel utan undantag,
och om någonsin ett undantag bör göras, så är det här. Jag
fick en gång, då jag från denna plats talade för detta folk, det
svaret att, om de kunde betala det priset för råg, som gälda der
uppe utan tull, så kunde de också dertill betala tullen 1 krona
25 öre. Nu gäller det icke eu tullsats af en krona 25 öre, utan
eu ganska afsevärd summa, och jag hoppas derför att icke nu
få samma svar. Det är här fråga om att för befolkningen uti
eu af landets sämst lottade trakter efterskänka eu brödskatt, som
af större delen af landets befolkning anses oberättigad. Det bör
derför icke förundra någon, om vi, som hysa denna åsigt, vilja
nu, då vi veta att befolkningen i denna del af vårt land så väl
behöfver denua eftergift, höja vår röst för att hjelpa dem. Jag
vädjar derför till kammaren i denna befolknings namn, eu befolkning,
som jag icke känner, men som har blifvit skildrad för
oss af motionären på ett sådant sätt, att, om det lins hjerta i
bröstet på Er, I nu boren lyssna till klagoropen från dessa fattiga
bygder.

Jag ber att få yrka bifall till motionen.

N:o 14. 8

Måndagen den 11 Mars, f. m.

Ang. tullfri iled herr Forsell förenade sig herrar Sälling, Eriksson i

införsel öfver päc]i) Andersson i Upsala, Olsson i Mårdäng, Wikström, AndersFunäsdalen
. Lysvj]£) Odhner, Wallbom, Erikson i Odensvi, Eklundh från
° (Po^rtg”)0 Lund, Thor, Lundström och Ström.

Herr Ljungman: Med anledning af den föreliggande frå gan

vill jag fästa uppmärksamheten på, att man såväl i Tyskland
som Österrike-Ungern har vissa undantag med hänsyn till tullområdena
af likartad beskaffenhet med det herr Norberg föreslagit;
men jag tror att, om motionären vill vinna framgång för
sitt förslag, han bör nöja sig med hemställan om en skrifvelse
till Kongl. Maj:t, på det att Kongl. Maj:t måtte utreda saken och
inkomma med förslag i ämnet, tv jag håller före, att det är omöjligt
för Riksdagen att utan föregående utredning bevilja ett sådant
undantag. Jag är rädd för att eljest anspråken på dylika undantag
skulle blifva allt för många, och det inser kammaren lätt, att
Riksdagen icke gerna kan verkställa den utredning, som är nödvändig
för att kunna bevilja ett sådant undantag.

Herr Halm: Det visade sig tydligt under motionärens

anförande, huru litet man i denna kammare är tillgänglig för
skäl, då det gäller tullagstiftning. Det var icke många af oss,
som uppmärksammade hvad han sade, men det oaktadt anser
jag denna sak vara så behjertansvärd, att jag för min del vill
sluta mig till motionärens yrkande.

Herr Olsson i Sörnäs: Jag skulle gerna kunna afstå från
ordet, då jag har mitt namn bland dem, som reserverat sig mot
utskottets hemställan, men jag vill dock be att få förklara att
jag på de skäl, som uttalats af motionären och af herr Bromée
i dag ytterligare betonats, till alla delar instämmer med dem.
Jag gör det så mycket hellre, som äfven jag bor i en ort, der
jag dagligen åtminstone ser fjellen, och ehuruväl jag icke behöft
göra sådana besvärliga resor, som af motionären beskrifvits, så
vet jag dock, att det ej är någon leksak att draga sig fram på
obanade vägar och stigar, der man till och med kan få hamna
i vilda skogen utan att kunna anträffa någon mensklig boning.

Jag skall icke upptaga kammarens tid längre, utan ber att
få yrka bifall till motionen.

Herr Hammarskjöld: Änskönt jag är protektionist och

såsom sådan röstat för de högre tullarne, kan jag icke låta bli
att ställa mig på motionärens sida. Jag vet icke, om det skall
vara en bestämd regel, att man aldrig skall få göra något undantag.
På den tiden jag gick i skolan hette det: ingen regel utan
undantag, och det kan väl få gälla äfven i detta fall.

9 Xso 14.

Måndagen den 11 Mars, f. m.

Jag kan för min del icke förstå, att det skall kunna göra Ang. tullfri
Sveriges rike i öfrigt den allra ringaste skada, om herjeådalin- inf°rsel öfver
gärna få tullfrihet för dessa lifsförnödenheter, då de lefva under li''wnäsdaleJl
så säregna förhållanden. Då det, såsom i motionen visats, från ^ ''

Funäsdalen till närmaste svenska jernvägsstation är 26 Va mil, 01 S''^
så är det otänkbart, att på den vägen kan införas någonting utöfver
invånarnes eget behof.

Såsom sagdt, jag är väl protektionist men framför allt menniska,
och jag kan icke se denna saken ur annat än humanitetssynpunkt
och på den grunden önskar jag bifall till motionen.

Häruti instämde herrar Petri, Truedsson, Zetterstrancl och
Eamstedt.

Herr Elowson: Jag har tillåtit mig begära ordet med anledning
af ett yttrande från göteborgs- och bohuslänsbänken,
deruti det ifrågasattes, att man skulle i stället för att fatta beslut
i det af motionären föreslagna syfte aflåta en skrifvelse till Kongl.

Maj:t för att begära utredning om lämpligheten och möjligheten
af denna undantagsbestämmelse. En sådan skrifvelse kan ju
icke komma till stånd vid denna riksdag, och hvad Riksdagen
vill och önskar i berörda afseende lärer Kongl. Maj:t få sig bekant
lika väl genom ett beslut i frågan som genom en skrifvelse.

Det synes mig derför, som om ett beslut i saken skulle hafva.eu
lika kraftig verkan som en skrifvelse.

Beträffande sjelfva hufvudsaken, finner jag skälen för den
föreslagna undantagsbestämmelsen behjertansvärda, hvadan jag,
herr talman, anhåller att få förena mig med dem, som yrkat bifall
till motionärens förslag.

Herr Näslund: Jag skulle mer än gerna hafva instämt

uti motionärens yrkande, men i likhet med herr Ljungman anser
jag, att eu skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning
torde vara mera på sin plats, ty det är icke endast inom Herjeådalen,
som förhållandena äro sådana, som motionären framstält,
utan äfven inom stora delar af Norrbotten och Vesterbotten.

Till följd deraf vill jag instämma med dem, som yrka på
en skrifvelse.

Herrar Schödén och Öberg förklarade sig instämma med
herr Näslund.

Herr Petersson i Runtorp: Jag hade icke tänkt begära

ordet i denna fråga, ty att motionären vill tala för sin motion
det ligger ju i sakens natur, men då så många uppträdt och instämt
med honom, kan jag icke underlåta att säga några ord.

Nso 14. 10

Måndagen den 11 Mars, f. m.

Ang. tullfri Jag vill då hemställa till kammarens ledamöter, om det är

införsel öfver någon rim och reson i att på detta sätt skapa ett nytt Norge
tfmanmål.'' midt i vårt land. Hafva vi icke nog af det Norge, vi redan
(Forts t '' hafva genom mellanrikslagen utan att behöfva skapa ett nytt?
r Detta är enligt min tanke ett tillräckligt skäl för att icke gå
motionärens önskningar till mötes, huru gerna man än kunde
vilja det. Det är detta jag velat säga, och jag yrkar bifall till
utskottets förslag.

I det skick motionärens förslag nu föreligger är det ju
alldeles orimligt och omöjligt att bifalla. Jag har icke kunnat
underlåta att säga detta, äfven om jag skulle få alla frihaudlarne
på halsen, hvilket jag ju i allt fall redan har.

Herr Jansson i Krakerud: Herr talman, mine herrar!

Jag har begärt ordet med anledning deraf att ett par ledamöter
af kammaren ansett, att denna fråga först borde utredas. Jag
vill derför omnämna, att inom utskottet det icke fans någon
ledamot, som ej ansåg frågan vara fullständigt utredd, och om
de herrar, som här yrkat på utredning, endast läsa motionen, så
skola de mycket väl kunna finna, att det icke är någon risk att
antaga den.

Det enda skäl, som anförts emot motionen, var ett principielt
skäl, och då man icke har något annat, så synes det mig,
som om billighetsskälen borde få anses starkare än principen,
och med anledning deraf skall jag yrka bifall till motionen.

Herr Anderson i Hasselbol instämde häruti.

Herr Sjö: Jag medgifver villigt och gerna, att det kan

finnas skäl, som tala för motionärens förslag, men jag hemställer
till herrarne, om det skulle vara lämpligt att bifalla detta förslag
i det outredda skick, hvari det nu föreligger. Jag tror icke, att
det vore klokt, ty efter alla de uttalanden jag hört om Norrland,
tror jag att befolkningen på flera ställen der skulle kuuna anses
vara lika berättigad att få tullfritt införa lifsförnödenheter som
den ort, om hvilken motionären talat. Detta är ett så talande
skäl för mig, att, huru gerna jag än skulle vilja gå motionärens
önskningar till mötes, jag dock icke kan det. Vi få icke låta
känslornas svallning och det tal om bevekande omständigheter,
som här förts, vara bestämmande, utan vi måste äfven se till
sjelfva saken, att den blir utredd såsom sig bör.

Hade motionären, såsom herr Ljungman yttrade, föreslagit
en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning, och
Kongl. Maj:t sedan framlagt ett fullständigt förslag, då hade man
kunnat taga frågan i betraktande, men nu kan jag för min del
icke vara med om den.

Jag har icke något yrkande.

Måndagen den 11 Mars, f. m.

11 ]V:o 14.

Herr Jonsson i Hof: Jag skulle kunna förstå talaren Ang. tullfri
från boliuslänsbänken, om han åsyftade, att en utredning borde ^försel öfver
verkställas om, huruvida äfven i andra landsdelar än denna pro- afl>spanmål.
vins ett undantag kunde ega rum, och jag medgifver, att i så (Fort»)
fall vore det af yttersta vigt att få en dylik utredning till stånd,
men jag kan icke förstå, att, då frågan nu blott gäller importen
från Norge till Funäsdalen, någon vidare utredning skall behöfvas.
Att nu bifalla idén om en utredning skulle enligt min mening
vara detsamma som ett afslag å herr Norbergs framställning.
Jag skulle visserligen kunna tycka, att det vore klokt att
afslå förslaget, ty bifalles det, skulle derigenom onekligen en af
de svåraste stötestenarne för öfverdrifna tullar undanrödja?, något
som jag skulle kunna anse för mindre lämpligt, men närsåbehjertansvärda
skäl finnas för saken i sig sjelf, så måste man sätta sig
öfver andra hänsyn och ställa sig på den rent menskliga ståndpunkten,
och denna är ovilkorligen mycket starkt till förmån för
herr Norbergs motion. Vill herr Ljungman formulera sitt yrkande
i den rigtning, att man skall hos Kongl. Maj:t begära utredning
om, i huru vidsträckt grad undantag från tulltaxan i dess
helhet må få ega rum, så kan jag vara med om att understödja
ett sådant yrkande, men icke i detta speciella fall.

Med herr Jonsson instämde herr Nyström.

Friherre von Schwerin: Då jag icke deltagit i utskottets
öfverläggning om denna fråga, ber jag att i korthet få omnämna,
att, om jag då hade varit närvarande i utskottet, skulle
jag röstat för herr Norbergs motion, likasom jag kommer att
göra det nu i kammaren.

Herr Ljungmän: Jag vill blott fästa uppmärksamheten på,
att tullagstiftningen tillkommer Riksdagen allena, och jag vill fråga
herrarne, huru många af Riksdagens ledamöter verkligen ega
någon sakkännedom med afseende å förhållandena i Norrlands
fjelldalar. Jag tror, att de äro ganska snart räknade och att vi
i sjelfva verket icke äro kompetenta att afgöra, för hvilka af
dessa fjelldalar man bör göra undantag och för hvilka man icke
bör göra det. Slår man in på den vägen, att Riksdagen skall på
grund af enskilda motioner göra dylika undantag, så framkomma
kanske ganska stora anspråk i det afseendet, och vi kunna icke
veta hvar det skall sluta.

Jag sympatiserar till fullo med herr Norberg och anser
hans sak berättigad, ty jag tror på hans ord, ehuru jag icke
sjelf känner till förhållandena i Herjeådalen; men jag anser dock,
att den enda myndighet, som i förevarande fall kan åstadkomma
den nödiga utredningen, är Kongl. Maj:t, som genom underordnade
myndigheter kan skaffa de nödiga upplysningarna. Jag

N:o 14. 12

Ang. tullfri
införsel öfre)
Funäsdalen
af spanmål.
(Forts.)

Måndagen den 11 Mars, f. m.

tror, att detta är den bästa vägen för herr Norberg att få fram
sin sak på, ty jag betviflar, att lian inom Riksdagen får majoritet
för sin hemställan om detta undantag. Jag gör emellertid
icke något yrkande, emedan jag vet, att det nu är för sent att
påyrka en skrifvelse. Herr Norberg får väl emellertid hoppas
att i denna kammare få så stor majoritet för sin sak som möjligt
i år, och jag har blott velat gifva honom en anvisning för
kommande år.

Herr Johansson i Noraskog: Då herr Norbergs motion

behandlades i utskottet, så var äfven jag frånvarande, ehuru jag
ej låtit anteckna mig som sådan, och jag skall derför be att få
tillkännagifva, att jag för min personliga del har sympatier för
denna sak, och om kammaren vill bifalla motionen, så förhåller
det sig med denna sak som med alla andra tullfrågor, så att man
voterar gemensamt om den. Skulle då Riksdagen besluta i enlighet
med herr Norbergs önskan, så lärer väl icke Kongl. Maj:t
underlåta att, när beslutet skall tillämpas, meddela de fiskaliska
föreskrifter, som kunna erfordras för att öfvervaka, att denna
tullfrihet icke må blifva öfverträdd.

För min del ser jag icke något hinder för att bifalla motionen,
och jag vill för min del bifalla den utan afseende å de
erinringar, som framstälts deremot.

Herr Höjer: Gent emot herr Ljungmans uttalade tvifvel

om att Riksdagens Andra Kammare skulle hafva tillräcklig geografisk-etnografisk
kompetens att i föreliggande fråga fatta beslut,
så vill jag säga, att denna kompetens icke behöfver vara större, än
den man i detta fall kan inhemta i en något så när normalt inrättad
svensk folkskola. Det synes mig klart, att om man har
denna kännedom och för öfrigt en karta öfver konungariket Sverige
med utstakade jernvägar, ett liknande förslag i fråga om
t. ex. Jernhand icke kan behöfva förekomma, då Jernhand genomskäres
på tvären af eu jernväg. Med afseende å Lappland är
ju hela den stora vestra delen af detta landskap, såvidt jag vet,
endast bebodd af kringströfvande lappar, och hvad slutligen beträffar
Dalarne, är denna provins som bekant ganska väl försedd
med jernvägar ända upp till Mora och Orsa. Då alla dessa förhållanden
tagas i betraktande, så synes det mig klart för den allra
enklaste eftertanke, att detta Herjeådalen står i en alldeles exceptionel
ställning, och detta är så påtagligt, att hvilken som
helst af kammarens ledamöter kan inse det. Derför anser jag,
att det inkast, som herr Ljungman i detta stycke gjort, icke har
den allra ringaste bindande kraft.

Jag ber att få instämma uti herr Norbergs förslag.

LJerr Zotterman förenade sig med herr Höjer.

13 >'':o 14.

Måndagen den 11 Mars, f. m.

O

Herr friherre Akerhielm: Herr grefve och talman, mine
herrar! Jag kan icke låta den siste ärade talarens ord komma
till protokollet, utan att bedja att för min del få hemställa, huruvida
vi som icke äro lärare i geografi, besitta den kännedom, som
erfordras för att bedöma, i hvilken mån den ifrågavarande delen
af Herjeådalen kan kräfva en särskild, temligen vidsträckt tullbevakning.
Jag tror knappast, att den ärade talaren sjelf är i
tillfälle att upplysa om huru stor tullbevakning skulle, om detta
förslag antages, blifva erforderlig och nödig för detta, då från
det öfriga Sverige undantagna distrikt, än mindre på rak arm
meddela oss de kostnader, som denna bevakning skulle komma
att medföra. Om det vore gifvet, att den ifrågavarande Funäsdalen
hade, hvilket jag tror på motionärens ord, berättigade anspråk
på eu undantagslagstiftning, så påstår jag — så långt
sträcker sig min geografiska beläsenhet —- att det finnes andra
lika stälda landamären inom vårt land. Man kan söka upp dem
i den del af Dalarne, dit jernvägarne icke sträcka sig, och man
kan nog finna dem äfven i Vermland och Dal. Jag tror, att ett
bifall till motionen i detta ögonblick skulle vara mera dikteradt
af känsla —- en känsla, som jag respekterar och sätter värde på
— än gruudadt på en verklig undersökning, och då jag anser
det vara min pligt såsom riksdagsman att före hvarje frågas
pröfning påyrka en sådan grundlig undersökning, så kan jag,
huru gerna jag än önskade sjelfva saken, icke vara med om ett
bifall i den form, hvari frågan nu föreligger. Jag finner mig icke
öfvertygad af; det påståendet, att här blott skulle föreligga
en geografisk fråga. Nej, här föreligger äfven eu annan sak,
en utgiftsfråga. Den är icke alls utredd, och den geografiska
synpunkten är icke tillräcklig. Jag kan derför icke för min del
vara med om att på rak arm rösta för motionen.

Herr G list. Ericsson från Stockholm: Herr grefve och

talman, mine herrar. Jag har begärt ordet för att tillkännagifva,
att jag kommer att rösta för herr Norbergs motion. Jag vill
derjemte begagna tillfället för att till den siste talaren ställa den
förfrågan, livilka kostnader skulle behöfvas för att bevaka gränserna,
om man toge bort alla tullar. Man skulle ju då icke behöfva
någon tullbevakning alls. Här är blott fråga om ett ställe
i Herjeådalen, men toge man bort tullarne litet hvarstädes, så
blefve tullbevakningen öfverflödig både på det ena och det
andra stället.

Jag yrkar bifall till motionen.

Herr friherre Akerhielm: Blott ett par ord. Det är

gifvet, att om en del af Sverige undantages från det öfriga rikets
tullagstiftning, så måste gränsen mellan den undantagna delen
och det öfriga Sverige bevakas, för att icke den undantagna delen

Ang. tullfri
införsel öfver
Funäsdalen
af sparvmål.
(Forts.)

N:o 14. 14

Måndagen den 11 Mars, f. m.

Ang. tullfri måtte blifva ett område, hvarifrån insmuggling kan ega rum till
införsel öfver fei gfriga Sverige. Detta är så klart, att lag tycker hvar och en

af spanmål. bor kunna begripa det.

(Forts )

Herr Truedsson: .Tåg vill tillkännagifva att, då jag för klarade

mig instämma med herr Hammarskjöld, jag endast afsåg
hans yrkande om bifall till herr Norbergs motion.

Herr Petersson i Runtorp: Blott ett par ord. Här hafva
uppträdt så många läromästare till motionären, att äfven jag vill
gifva honom ett råd, nemligen att, när han härnäst kommer igen
med sin motion, det är bäst att han tager in i den, att de äfven
skola få egna konsulat deruppe, så blir det snart färdigt.

Herr Norberg: Med anledning af herr Åkerhielms ytt rande

skall jag be att få upplysa att, om min motion skulle bifallas,
den kostnad, som statsverket nu får vidkännas för tullbevakning,
icke skulle blifva högre, men väl mindre, ty de ofantliga
afstånden öfver de stora, kala fjällen, höga och flera mil
långa, äro nog en temligen säker bevakning, så att ingen lärer
väl gå från Funäsdalen till Norge för att hemta spanmål och
mjöl för att föra det öfver sådana fjell till andra delar af riket.

Det var blott detta jag ville säga.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner
på: l:o bifall till utskottets hemställan; 2:o af slag å
nämnda hemställan och bifall i stället till herr Fredholms m. fl.
vid detta moment fogade reservation; och 3:o bifall till det af
herr Näslund under öfverläggningen framstälda förslag. Herr
talmannen fann propositionen på bifall till förenämnda reservation
vara med öfvervägande ja besvarad, men som votering begärdes,
blef, sedan till kontraproposition antagits bifall till utskottets
hemställan, nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som, med afslag å hvad bevillningsutskottet hemstält
under mom. g) af punkten 1 i utlåtandet n-.o 2, bifaller den af
herr Fredholm m. fl. vid detta moment gjorda reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan.

15 N:o 14.

Måndagen den 11 Mars. f. m.

Voteringen försiggick i vanlig ordning och visade 120 ja Ang. tullfri
mot 79 nej; och hade kammaren alltså beslutat i enlighet medöfver
japropositionens innehåll. af%anmål

§ 3. (Forts)

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att riksdagsmannen J. P. Nilsson från Käggla, Kalmar
län, lider af influenza och i följd deraf är för några dagar förhindrad
att infinna sig i riksdagen, intygar
Stockholm den 11 mars 1895.

C. Sundeil,

Legitimerad läkare.

§ 4.

Härefter föredrogs punkten 2 af bevillningsutskottets betänkande
mo 2, i hvilken punkt utskottet, med anledning af särskilda
i ämnet väckta motioner, inom Första Kammaren af herr H.
CavaUi, n:o 26, och inom Andra Kammaren af herr O. Erickson
i Bjersby in. fl., mo 94, hemstälde: att tullsatsen för ris, oskaladt,
eller paddy, måtte höjas till 3 kronor 70 öre pr 100 kg.

Häremot hade herr J. Johansson i Noraskog m. fl. i sin
i protokollet för den 9 dennes omförmälda reservation hemstält,
att ifrågavarande tullsats måtte bestämmas till 3 kronor 15 öre
per 100 kilogram.

I fråga härom anförde

Herr Johansson i Noraskog: Med anledning af det beslut
kammaren förliden lördagsafton fattade med afseende å första
punkten om tullsatsen på omalen spanmål, skall jag be få, med
hänsyn till hvad vi reservanter på sid. 51 yrkat, hemställa, att
tullsatsen för ris, oskaladt, eller paddy, bestämmes till 3 kronor 15 öre
per 100 kilogram.

Vidare yttrades ej. Med afslag å utskottets hemställan, biföll
kammaren reservanternas yrkande.

I punkten 3 hemstälde utskottet, att tullen å gryn, ris-, och
rismjöl måtte höjas till 6 kronor 50 öre pr 100 kg., hvaremot
herr Johansson i Noraskog in. fl. i sin reservation hemstält, att
ifrågavarande artiklar måtte åsättas en tullsats af 5 kronor 25 öre
per 100 kilogram.

Efter föredragning af punkten yttrade

»:o 14. 16

Måndagen den 11 Mars, f. m.

Herr Johansson i Noraskog: Det är samma förhållande
i denna punkt, och jag hemställer således, att kammaren måtte
besluta, att tullen å gryn, ris-, och rismjöl måtte bestämmas till
5 kronor 25 öre pr 100 kilogram. Det är i öfverensstämmelse
med det beslut kammaren fattade förliden lördag i fråga om motsvarande
mjöltullar.

Vidare anfördes icke. Kammaren afslog utskottets hemställan
och biföll reservationen jemväl i denna del.

Punkten 4.

Utskottet hemstälde, att .Riksdagen, med bifall till Kongl.
Maj:ts förslag, måtte bestämma tullsatsen för mjöl af arrowrot
och andra vegetabilier, som ej kunna inbegripas under spanmål
eller hänföras till medicinalier, till 6 kr. 50 öre pr 100 kg.

Herr Johansson i Noraskog jemte medreservanter hade deremot
föreslagit ifrågavarande tullsats till 5 kronor 25 öre per
100 kilogram.

Efter uppläsande af utskottets hemställan begärdes ordet af

Herr Johansson i Noraskog, som yttrade: Äfven i denna
punkt skall jag tillåta mig hemställa, att kammaren ville med
afseende på sitt förut fattade beslut bestämma ifrågavarande tullsats
till 5 kr. 25 öre per 100 kilogram.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan afslogs, och reservanternas
yrkande bifölls af kammaren.

Punkten 5.

Ang. tullen ä Med tillstyrkande af såväl i Kongl. Maj:ts proposition som
kli- i herr O. Ericksons m. fl. förenämnda motion i sådant afseende
framstälda förslag, hemstälde utskottet under förevarande punkt,
att kli, alla slag, måtte åsättas en tull af SO öre pr 100 kg.

Häremot hade i en vid punkten fogad reservation herrar
J. Johansson i Noraskog, friherre von Schwerin, Collander, Fredbolin
från Stockholm, G. Jansson i Krakerud, S. M. Olsson i
Sörnäs, Bokström och Bromée yrkat, att kli, alla slag, måtte fortfarande
åtnjuta tullfrihet.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde

Måndagen den 11 Mara, f. m. 17 Jf;0 14.

Herr friherre von Schwerin: Oaktadt jag är alldeles öfver- Ang. tullen
tygad om och hoppas, att kammaren — jag höll på att såga: kli utan

votering —- kommer att godkänna den reservation, som vid (Forts.)
denna punkt afgifvits af åtta ledamöter i Andra Kammaren, skall
jag ändå be att få yrka bifall till denna vår reservation. Jag
behöfver icke hafva någon längre motivering för detta mitt yrkande;
ty om herrarne blott slå upp på sidan 53 i utskottets
betänkande den tabell, som är fogad till vår reservation, skola
herrarne få se, att det här är fråga om en vara, af hvilken vi
under sistförflutna aret importerat, enligt officiella siffror, som vi
förskaffat oss, 42,000 ton och exporterat allenast 470 ton, d. v. s.
importerat nära 100 gånger så mycket, som vi exporterat, och
att det sålunda torde vara klart, att den föreslagna klitullen är
minst sagdt onödig, endast tynger jordbruket och icke kan blifva
till skydd för svensk tillverkning. Det kan väl icke begäras, att
man skall förmala säd här i landet allenast för att producera det
kli, som behöfves i Sverige, ett behof, som kommer att ökas för
hvarje år. Så tryckt som mejerihandteringen nu är, är det enda,
som kan upphjelpa den, att man producerar allra första klassens
smör, och den uppfattning börjar allt mer och mer tränga sig
fram till äfven aflägsnare delar af vårt land, att, för att producera
prima smör, hvetekli behöfves alldeles nödvändigt. — Man
har anfört mot tullfrihet, att den skulle fresta till smuggling.

Jag för min del kan ej se annat, än att tullstationer och tullkammare
äro skyldiga att undersöka alla varor, som passera, och
att den omständighet, att en vara är tullfri, icke berättigar tulltjenstemännen
att låta bli att undersöka den. Om jag kommer
seglande med en last stenkol, som är tullfritt, är det väl så, att
tulltjenstemännen icke låta mig lossa lasten, utan att undersöka,
om ej andra varor äro med. Så är det väl också med kli. Och
för resten, om man frestas till att insmuggla mjöl med kli, tro
herrarne, att eu tull af 30 öre skulle kunna förekomma dylik
smuggling? Lönar sig sådan utan klitull, skall den väl äfven
löna sig med eu så stor skilnad mellan tullsatsen på mjöl och
tullsats på kli, som det här skulle blifva. Nämnda skäl kan man
således gerna låta bortfalla. — Man tycker visserligen, att 30 öre
ej gör så mycket. Men multiplicerar man dessa 30 öre med importen
— man har ju anledning tro, att importen skall tilltaga
med hvarje år —, blir det i alla fall eu afsevärd, onödig och
extra beskattning på den ädlaste jordbruksnäring vi ha i Sverige,
mejerihandteringen, som ännu i någon mån kan uppehålla oss
landtbrukare.

Jflg yrkar, herr grefve och talman, bifall till reservanternas
förslag om fortfarande tullfrihet.

Herr Ekströmcr instämde häruti.
Andra Kammarens Prat. 1895. N:o 14.

2

N:o 14. 18

Måndagen den 11 Mars, f. m.

Ang. tullen å Herr Lundell: Jag kan ingalunda finna, att skäl förent.
finnes att belägga kli med tull. Detta skulle ovilkorligen försvåra

(Forts.) deQ vigtigaste grenen af jordbruksnäringen, ladugårdsskötsel!!.

Denna arbetar nu under så dåliga konjunkturer, att man icke

bör än ytterligare förtrycka den genom tull å en af dess allra
vigtigaste råvaror, kliet. En sådan tull kan icke gagna någon
annan än möjligen de större qvarnegarne; men dessa blifva så
favoriserade genom mjöltullen, att man ej behöfver bättra deras
ställning ytterligare genom en klitull, till stor skada för landtbushållningen.

Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.

Herr Elowson: Jag tror, att en tull å kli icke blefve till

gagn, utan snarare till förfång för mejerihandteringeu; och mejerihandteringen
anser jag vara en god och naturlig afnämare för
jordbruket, hvadan, om än klitullen är ringa, så att den är att
betrakta såsom till sina verkningar liktydig med en registreringsafgift,
den dock skulle blifva till skada för jordbruket. Jag för
min del vill icke medverka till ett beslut, som länder jordbruksnäringen
till förfång.

Regeringen har motiverat sitt förslag om klitull med, att
det skulle vara en viss svårighet att vid en tullstation skilja
mellan mjöl och kli. Jag för min del menar, att detta regeringeus
uttalande går ut på att något underskatta dugligheten hos tullverkets
tjenstepersonal. Utskottet anser, att vid de större förtullningsplatserna
det icke skulle vara någon svårighet att skilja
mellan de artiklar, som i tulltaxan benämnas malen spanmål och
kli. Det förefaller mig, som om det äfven af en uppsyningsman
vid en mindre tullstation skulle kunna fordras, att han vet att
skilja mellan kli och mjöl. Dessutom ber jag att få framhålla,
att det är för importörerna förenadt med synnerligt stor risk att
vilja begå eu öfverträdelse af tulltaxan i detta afseende. Skulle
försök göras att få in mjöl under benämning kli, skulle, för den
händelse detta upptäcktes, hela lasten konfiskeras. Derför synes
det mig, att det för tullverket icke skulle vara förenadt med
någon särdeles stor svårighet att i föreliggande fall kontrollera
och särskilja de varor, som importeras.

Måhända ligger ett skäl till införande af en tullsats å kli deri,
att man vill ha en väl afvägd tulltaxa. Men om en tullsats af
30 öre var lämplig år 1888, kan den icke vara lämplig år 1895,
då tullen å mjöl helt visst blir betydligt högre, än den var förstnämnda
år. Jag uttalade förliden lördag, att jag har vissa betänkligheter
angående möjligheten att åstadkomma eu väl afvägd
tulltaxa; och i detta fall lär det föreligga en bekräftelse på den
meningen, ty var tulltaxan väl afvägd år 1888 beträffande mjöl
och kli, lär den icke kunna bli det år 1895, alldenstund proportionen
mellan tullsatserna å mjöl och kli nu blifver en helt annan

19 N:o 14.

Måndagen den 11 Mara, f. m.

än då, hvilket beslut i fråga om mjöltullen än må framgå ur den Ang. tullen
gemensamma omröstningen. Jag vill betona, att om man vid ***•
jordbruksindustrien, såsom naturligt är, så vidt möjligt omsätter (Forts.)
sädesafkastningen i andra produkter, är det till gagn, att kli kan
i stora qvantiteter införas i landet.

Jag vill således, berr grefve och talman, i alla afseenden biträda
reservanternas yrkande vid denna punkt.

I detta yttrande instämde herrar Jansson i Taberg och
Anderson i Hasselbol.

Herr Månsson yttrade: Då bevillningsutskottet föreslagit

en tullsats af 30 öre pr 100 kilogram, tror jag icke det har varit
något annat som bar dikterat detta utskottets beslut än hufvudsakligen
hänsyn till en ordningsåtgärd. Man har varit af den
åsigten, att man derigenom skulle få en verkligt ordentlig kontroll
öfver införseln. Det är nemligen gifvet, att, om ingen sådan
kontroll vid importen sker och man icke noga nagelfar med denna
kliimport, man lätt kan tänka sig, att med en så hög mjöltull,
som nu är i fråga, kli skall komma att införas, mer eller mindre
uppblandadt med mjöl. Det är rädslan för att så skall komma att
ske — hvilket väl icke vore till någon nytta — som gjort, att
man föreslagit en sådan tullsats, hvilken egentligen endast är eu
registreringsafgift, en ersättning för den undersökning, som tulltjenstemannen
måste ovilkorligen vidtaga, för att göra sig förvissad
om varans beskaffenhet. Jag får då säga, att denna lilla
tullsats af 30 öre, hvilket gör ungefär 15 öre på eu säck kli,
gör så litet i förhållande till fodervärdets pris, att det icke spelar
någon väsentlig roll. Jag har tänkt mig, hvad det kan gorå i
fodervärde, och jag tror verkligen icke att det är någon så stor
sak, som man här låtit påskina. Det är min öfvertygelse. En
annan sak är den, att man enligt min tanke icke gör klokt i att
vid utfodringen alltför mycket slå sig på att uppföda med kli,
tv det bär visat sig, att det slappar djuren och medför eu så
dålig kvalitet af mjölken, att det icke går an att forcera med kliutfodring
alltför mycket. Mejerier, som äro hänvisade till att
köpa mjölk från främmande person, hafva också rent af föreskrifvit,
huru mycket kli man får begagna vid utfodringen, derför
att de icke anse, att det går an att för mycket forcera detta
utfodringssätt. När denna klitull är så låg som 30 öre och dermed
icke afses något annat än att åstadkomma eu ordningsåtgärd,
tro icke herrarne, att det då går för sig lika bra nu, som
det gick för sig förr i tiden, då vi både både mjöltull och klitull.
Den steg då ända upp till 1 kr. 67 öre pr 100 kilogram,
d. v. s. till 5 skilling banko för gammalt lispund, hvilket gör
detta belopp af 1 kr. 67 öre. Eu sådan tullsats hade man förr
i tiden, och då tror jag icke, att denna lilla tullsats af 30 öre

N:o 14. 20 Måndagen den 11 Mars, £. m.

Ang. tullen å kan spela någon vigtigare roll. Det är derför i ordningens intresse
«*■ iae ber få yrka bifall till utskottets förslag.

(Forte.) J S

Herr Jansson i Krakerud: Jag begär ordet med anled ning

af den siste talarens anförande. Jag sökte följa hans skal
så noga jag kunde, liksom jag har förut försökt göra det inom
utskottet. Han har då som nu uttalat den åsigten, att man
måste hafva dessa 30 öres tull på kli, derför att man då skulle
kunna bättre kontrollera, om någon försökte importera mjöl och
kli tillsammans. För min del kan jag icke förstå, hvari denna
säkerhet skulle komma att ligga. Ser då icke tulltjensteman!^
lika bra, om det blandats ihop mjöl och kli, i fall det icke är
tull på kli, som om det vore tull derpå? Den trakt jag tillhör
är icke mycket beroende af denna klitull, och jag tror icke, att
Vermland skulle hafva någon nämnvärd skada deraf, men då jag
finner, att i synnerhet södra Sveriges jordbrukare skulle hafva skada
af denna tull och då jag icke finner ett enda skäl anfördt, hvarför
denna tull borde åsättas, förutom påståendet att herrar tulltjensteman
endast derför icke kunna skilja mellan mjöl och kli, att det icke
finnes en klitull, så må jag säga att detta skäl är bra naivt.
Jag kan derför icke annat än på grund af hvad nu är anfördt
yrka bifall till reservationen.

Herr friherre Bonde: För oss mejeri-idkare var det sär deles

intressant att höra herr Ivar Månsson och de varnande ord,
som han rigtade till idkande af ladugårdsskötsel att akta sig för
att utfodra med — han sade visserligen för mycket — kli. Jag
tror icke, att den varningen i allmänhet behöfves. Snarare torde
man behöfva uppmana ladugårdsegarne att använda kli i tillräcklig
mängd, ty, såsom det förut blifvit framhållet, är icke utfodringen
med kli så farlig, som herr Ivar Månsson tycktes mena,
utan tvärtom absolut nödvändig, om man vill åstadkomma godt
smör. Jag tror ingalunda, att man får sluta med att använda
kli till foderblandning, om man fortfarande vill uppnå några
beaktansvärda pris för vårt smör på den engelska marknaden,
som väl är det vigtigaste ändamålet för vårt jordbruks sträfvan.

Faran att kli såsom utfodringsmedel skall missbrukas är
nog ingalunda stor. Numera veta nog de fleste ladugårdsegare,
huru mycket som bör och kan med fördel användas, äfven om
möjligen herr Ivar Månsson sväfvar i okunnighet härom — i hvilket
fall jag skall be att få lemna honom den upplysningen, att i
allmänhet anses det vara en rationel blandning, om man använder
precis lika mycket kli som hafregröpe. I synnerhet i mellersta
Sverige bör man allt bättre uppmana de mindre jordbrukare,
som ännu icke kommit så långt i användningen af detta nyttiga
fodermedel som uti de södra delarna af landet, att göra det, i stället
för att varna dem för motsatsen.

Måndagen den 11 Mars, f. m.

21 N:o 14.

Skulle nu denna lilla tullsats — jag medgifver, att den icke Ang. tullen
är stor — verka derhän att herr Ivar Månssons rekommendation ***•
blir allmänt följd, så tror jag icke, att vår ladugårdsskötsel skulle (Forts.)
få någon vinst deraf. Derför delar jag den åsigt, en föregående
talare uttalade, då han sade sig tro, att denna kammare utan
votering skall antaga reservanternas förslag, och jag förmodar,
att hvarje jordbrukare i denna kammare, som inser sakens betydelse,
skall motsätta sig denna tull. Det är väl möjligt, att
idkarne af andra näringar vilja på detta sätt beskatta jordbrukarne
och utöfva repressalier för deras sträfvan att med högre
och högre tullar skydda sin spanmål. Jag kan förstå ett sådant
handlingssätt från deras sida, men att idkarne af jordbruk sjelfmant
underkasta sig en sådan beskattning, det vore en mycket
stor uppoffring af dem till förmån för idkarne af qvarindustri.

Jag tror mig icke behöfva anföra några vidare skäl emot
denna tullsats eller vidare behöfva bemöta de skäl, som anförts
till förmån för den ur tullfiskalisk synpunkt, ty, såsom friherre
von Schwerin yttrat, tror jag, att det är lika nödvändigt att undersöka,
att en tullpligtig vara icke införes under namn af tullfri,
som det är att öfvervaka att en vara, belagd med högre tull, icke
importeras under annat namn för en lägre tull.

Af detta skäl förenar jag mig med dem, som yrkat bifall
till reservationen.

Häruti instämde herrar Larsson i Berga och Ola Bosson
Olsson.

Herr Johansson från Stockholm: Då det kan antagas, att
mjöltullen blir så hög, att endast omalen spanmål kommer att
införskrifvas, följer deraf, att omkring tio millioner kilogram kli
mera än tillförene komma att frambringas vid våra qvarnar inom
landet; men detta är dock blott en fjerdedel af 1894 års import
af ett för vår smörberedning så nödvändigt foderämne.

Hvad angår tullverket och dess skyldighet att granska hvad
som införes, så är denna skyldighet lika stor utan klitull som
med sådan, och tjenstcmännen måste väl, om det finnes en trafve
med kli och en trafve med mjöl, se till, hvad som är kli och hvad
som är mjöl. Det är också mycket lätt att skilja emellan dessa
olika slag utan att behöfva lösa upp säckarne, ty om kli- och
mjölsäckarne äro lika stora, så behöfver tullpersonalen, som har
tillgång till stora vågar, blott ur klipartiet uttaga en säck här
och der, t. ex. hvar tionde. Väger den då omkring 60 kilogram,
så kan man antaga att den innehåller kli. Detta är,
såvidt jag kan förstå, eu ganska lätt procedur.

Uti eu af våra qvarnegare m. fl. oss tillsänd brochyr förordas
klitullen derför, att annars kan man importera 60 procent

N:0 14. 22 Måndagen den 11 Mars, f. m.

Ang. tullen å rågsigt och 40 procent kli och här hemma genom sammanblandat.
njng bereda godt sammanmalet rågmjöl af förut väl rensad säd.

(Forts.) Detta kan emellertid, om det sker i stor skala, löna sig med

30 öre klitull. Brochyrfattarne hafva rätt i att detta mjöl blir
godt, emedan den råg, som förmales till sikt, måste vara af prima
qvalitet, och de tillägga, hvilket är egendomligt nog, att dä kan
man lita på, att man får en väl rensad vara. Ja, det fattar man,
men det är egendomligt, att de tala derom, ty då jag för några
år sedan i eu motion, som jag väckte, yttrade, att jag icke trodde
att den råg, som förmales till rågmjöl, är så väl rensad som den
som förmales till rågsikt, så klandrade man mig för det och sade,
att man var lika noga med rensningen i båda fallen.

Betraktar man saken ur den synpunkten, att blanda sikt
och kli, då betyder en klitull af 30 öre icke mycket. Då måste
man sätta minst samma tull på kli som på omalen spanmål, och
det vilja väl herrarne icke.

Jag kommer att rösta för tullfrihet å kli.

Herr Bengtsson i Gullåkra. Då jag för min del kommit
till det resultat, att en tull på kli skulle vara en ytterligare present
åt qvarnegarne, men deremot lända till ganska stor skada
för jordbrukarne, så anhåller jag om bifall till reservationen och
afslag å utskottets hemställan.

Herr Zetterstrand: I likhet med den föregående talaren

är jag öfvertygad om att eu tull å kli, den må bestämmas huru
som helst, alltid skall verka skadligt för jordbruket, och ur denna
synpunkt skulle jag naturligtvis helst hafva röstat för tullfrihet,
men jag anser mig omöjligen kunna göra det af den anledning,
att jag anser, att eu tullsats å kli måste finnas af tullfiskalisk hänsyn.
Om man alldeles borttager tullen på kli, så blir icke kontrollen
så lätt, som åtskilliga här sagt. Om nemligen kliet blir
tullfritt och ett fartyg uppkommer med eu klilast, så får detta
fartyg lägga sig hvar som helst inom ett hamnområde och blir
således icke underkastadt den granskning af tullverket, som det
skulle blifva, om det läge inom tullkammareområdet. Der fartyget
med den tullfria varan kunde komma att förtöjas, skulle
måhända icke, såsom talaren på stockholmsbänken förmenade,
finnas tillgång till några vågar, och då kunde ju ingen sådan
kontroll ega rum, som han omnämnde.

Det är derför bestämdt nödvändigt, att eu afgift åsättes, huru
låg som helst. Jag för min del skulle vilja sätta denna afgift
mycket lägre än till 30 öre, tv om den sättes till 10 öre, gör den
samma nytta. Jag tror derför, att det är klokast att hafva en
sådan afgift, och om den sättes så lågt som till 10 öre för 100
kilogram, så kan den icke göra någon nämnvärd skada, men väl
bereda oss en ganska stor trygghet, ty eljest kunna vi äfventyra

Måndagen den 11 Mars, f. m.

23 N;o 14.

att med de höga tullsatser, som nu finnas, en icke obetydlig Äng. tullen
qvantitet mjöl skall under namn al kli kunna inkomma utan klii
erläggande af tull. (Forts.)

Herr talman, jag yrkar, att kammaren måtte besluta, att
kli, alla slag, åsättes en tull af 10 öre pr 100 kilogram.

Herr vice talmannen Östberg: Herr grefve och talman!

De föregående talare, som hafva önskat att kliet måtte fortfarande
få åtnjuta tullfrihet, hafva gjort detta ur synpunkten af ladugårdsskötsel^
och mejerihandteringens fördel. Det är ju klart, att
hvarje jordbrukare måste hellre se kliet tullfritt än belagdt med
någon tullsats, och jag kan icke annat än med tacksamhet erkänna,
att äfven en stor mängd af kammarens ledamöter, som icke hafva
samma intressen som vi jordbrukare, hafva visat sig villige att i
detta afseende tillgodose våra intressen. Jag skulle för min del
ingenting högre önska, än att man kunde i detta fall gagna jordbruket,
men jag tror ej, att man kan och bör se denna fråga
uteslutande från denna synpunkt. Den tullsats, som här är föreslagen,
kan icke betraktas annat än såsom en registreringsafgift.

Den är i och för sig icke stor och kan således icke sägas betyda
mycket. Jag tror emellertid, att en registreringsafgift är alldeles
nödvändig och åberopar i det afseendet hvad den siste talaren
anfört. Särskilda om man tänker på det stora belopp, hvartill
tullen å mjöl i år antagligen kommer att bestämmas, så framgår
nödvändigheten af att genom eu registreringsafgift tillbörlig kontroll
utöfvas öfver de klipartier, som införas i riket.

Således, oaktadt jag såväl som många andra helst skulle se,
att jordbrukets idkare kunde få införa kli tullfritt, måste jag på
grund af det nu anförda yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Fjällbäck: Herr Jansson i Krakerud framkom med

det påståendet, att det icke fans några egentliga skäl för klitullen.
Jag skall stå honom till tjenst med att framlägga ett,
som har framburits i den tidning, som specielt inspireras af
regeringen och qvarnegarne. Det förhöll sig nemligen så, att
sjukdomsfall inträffat bland kreatursbesättningen på en egendom
någonstädes i Skåne, och veterinären antog, att den smittosamma
sjukdomen möjligen inkommit genom importeradt kli, som användts
vid kreaturens utfodring. Då tidningen omnämnde detta förhållande,
så passade den naturligtvis på att agitera för tull och
yttrade: der ser man faran af tullfri införsel af kli, vi rekommendera
derför på det lifligaste, att tull på kli införes, ty naturligtvis,
om dessa 30 öres tull sättes på kli, så kommer det att
hafva den kraftiga verkan, att inga smittosamma ämnen kunna
införas i kliet. Det var eu ny upptäckt på vetenskapens område,
som jag tycker man bör taga vara på ocli använda vid många
andra tillfällen, och det vore verkligen skada, om den icke kunde

K:o 14. 24

Måndagen den 11 Mars, f. m.

Ang. tullen åkomma att försökas såsom ett nytt medel mot farliga smittokli-
ämnen.

(Forts.) jag yore nästan frestad att instämma med dem, som yrka

på klitullar, men då 10 öre väl kunna göra samma gagn som
30 öre, så synes mig herr Zetterstrands yrkande hafva ganska
goda skäl för sig; och då det ju i alla fall, enligt herr Oskar
Erikssons åsigt, blir utländingen, som får betala tullen på kli
liksom på spanmål, så antager jag, att det sker utan fara för det
»betryckta» jordbruket.

Herr Truedsson: Herr talman! Då det särskildt fram hållits

dels af herr vice talmannen och dels af en talare på malmöbänken,
att tullen på kli betyder så ofantligt litet, så skall jag
anföra ett bevis på att den tvärtom betyder icke så litet. Jag
tog mig friheten att i lördags afton exempelvis framdraga förhållandet
vid en liten egendom, der man lagt an på ladugårdsskötsel
och der man dock behöfver omkring 5,000 kilogram kli
till utfodring. Hvad gör då för dess egare den föreslagna klitullen?
Den gör 15 kronor. Lägger man så dertill, att kliet
ytterligare kommer att fyrdyras genom att man fördyrar råvaran,
vare sig det nu blir det af reservanterna föreslagna ökade tullbeloppet
af 1 kr. 90 öre eller med ett annat ännu högre belopp,
så kommer äfven detta utan tvifvel att höja priset på kliet
med minst lika mycket som den ökade tullens belopp. Detta
gör minst 60 öre på 100 kilogram, hvilket är lika med 6 kr. för
1,000 kilogram. Detta kommer sålunda att för den lilla ladugården
betyda, att man der får utlägga icke mindre än 30 kr.
mer för att kunna producera sin vara. Antaga vi vidare, att
denna samma jordbrukare har tio tunnor råg till afsalu utöfver hvad
han behöfver för sitt eget behof, och att han säljer dem, så har
han kanske på dem — tack vare tullen — 30 kr. mer i förtjenst
än förut; men då tager man ju igen dessa genom att förhöja
klipriset. Alltså, det man gifver med ena handen, det tager man
igen med den andra. — Men antager man, att han behöfver köpa
majs för hvad rågen kostade till utfodring, då blifver det en
skatt som pålägges honom med 30 kr., kanhända mer än hans
dubbla bevillning för egendomen.

Herr Ivar Månsson i Träa yttrade, att det vore farligt att
gifva för mycken kliutfodring. Jag skall hålla med honom derom,
om man fodrar endast med kli. Men såsom vi hörde af friherre
Bondes anförande, äro ju de, som sköta sina ladugårdar
rationelt, temligen ense derom, att man behöfver hälften af hvardera
slaget såsom kraftfoder. Detta är till och med så nödigt,
att äfven om man har hafre till öfverflöd i sitt magasin, måste
man sälja af den för att köpa kli till utfodringen af sin ladugård.
Således tror jag icke, att man behöfver vara så rädd för att det
skall bli för mycket utfodring i den vägen. Tvärtom tror jag,

25 X:o 14.

Måndagen den 11 Mara, f. m.

att särskilt de smärre jordbrukare behöfva uppmuntras till att Ang. tullen
använda mera kli till utfodring, än som nu vanligen sker; ty hli.
derigenom skulle de utan tvifvel kunna erhålla en större afkast- (Fort».)
ning af sin ladugård.

Jag yrkar afslag å utskottets hemställan och bifall till reservationen
:

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkanden, som derunder
förekommit, afslog kammaren utskottets hemställan och
biföll den vid punkten fogade reservationen.

Punkten 6.

Utskottet hemstälde i denna punkt, att tullsatsen för bröd,
andra slag, måtte från nu gällande tullsats 2,5 öre höjas till
6,6 öre per kilogram.

I afgifven reservation hemstälde deremot herrar J. Johansson
i Noraskog, friherre von Schwerin, Collander, G. Jansson i
Krakerud och S. M. Olsson i Sörnäs, att ifrågavarande tullsats
måtte bestämmas till 5,26 öre per kilogram.

Efter föredragning af punkten anförde

Herr Johansson i Noraskog: Med hänvisning till den
reservation, som jag med flere andra ledamöter af utskottet afgifvit,
och då artikeln bröd, andra slag, bör draga samma tull som
mjöl, får jag, då kammaren förut besluta eu nedsättning af mjöltullen
till 5 kr. 25 öre per 100 kilogram, hemställa, att tullen på
bröd, andra slag, måtte bestämmas till 5.26 öre pr kilogram.

Vidare yttrades ej. Med afslag å utskottets hemställan
biföll kammaren herr Johanssons i Noraskog m. fl. reservation
i förevarande del.

I punkten 7, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet:

att beloppet af den tullrestitution, hvilken jemlikt § 9 mom. 1
i tulltaxeunderrättelserna medgifves vid utförsel af bröd, som af
utländskt råämne tillverkats inrikes, må höjas till 6 öre pr kg.,
hvaremot herr Johansson i Noraskog och hans förenämnda medreservanter
föreslagit restitutionsbeloppets bestämmande till 5 öre
per kilogram.

>'':o 14. 26

Måndagen den 11 Mars, f. m.

I fråga härom anförde nu

Herr Johansson i Noraskog: I öfverensstämmelse med

den af oss afgifna reservationen skall jag be att få yrka bifall
till utskottets hemställan med den ändring, att siffran 6 öre måtte
ändras till 5 öre per kilogram.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan afslogs och
reservanternas yrkande bifölls jemväl i denna del.

Ang. tullen å Punkten 9.
potates.

I sin motion n:o 1 inom Första Kammaren hade friherre
Klinkow ström äfven föreslagit följande tullsatser, nemligen för:

»Potates, äfven krossad eller rifven, från och med den 15
juni till och med den sista augusti 3 kronor per 100 kilogram;

från och med den 1 september till och med den 31 december
1 krona 50 öre per 100 kilogram,

allt årligen och tills vidare.»

Vidare hade herrar N. Jönsson i Gammalstorp m. fl., i motionen
n:o 132 inom Andra Kammaren, hemstält, att Riksdagen
behagade åsätta en tullsats å potates, äfven krossad eller rifven,
af 1 krona per 100 kilogram.

Under förevarande punkt hemstälde nu utskottet:

att potates, äfven krossad eller rifven, måtte åsättas eu tull af
50 öre pr 100 kgilogram.

Häremot hade reservation anmälts af herrar J. Johansson i
Noraskog, friherre von Schwerin, Collander, Fredholm från Stockholm,
G. Jansson i Krakerud, 8. M. Olsson i Sörnäs, Bokström
och Bromée, hvilka yrkat:

att potates, äfven krossad eller rifven, måtte fortfarande vara
tullfri.»

Efter föredragning af punkten begärdes ordet af

Herr Johansson i Noraskog, som yttrade: Då jag antager,
att kammaren fått nog af dessa debatter rörande olika tullar, så
tillåter jag mig hänvisa till den vid denna punkten afgifna reservationen
och med åberopande af der anförda skäl hemställa, att
kammaren måtte besluta, att potates, äfven krossad eller rifven,
måtte fortfarande vara tullfri.

Herr Jönsson i Gammalstorp anförde: Jag skall bedja att
få upplysa kammaren derom, att under senaste höst hafva från

Måndagen den 11 Mars, f. m.

27 Jho 14.

Tyskland till Blekinge införts åtskilliga potateslaster för använd- Ang. tullen
ning vid brännerier och stärkelsefabriker, ehuru potatespriset på potates.
dessa ställen då ej varit högre än cirka 1 krona 75 öre pr (Forts.)
hektoliter. Jag skall äfven upplysa kammaren derom, att jag fått
mottaga åtskilliga petitionslistor, undertecknade af tusentals jordbrukare,
hvilka framhållit önskvärdheten och behofvet af tull
å potates.

Då jag sålunda anser mig hafva styrkt behofvet af tull å
potates och då vi sjelfva inom landet kunna producera vårt behof
af potates, samt denna tull skulle komma att gagna i synnerhet
de mindre jordbrukarne, deribland jordtorpare och jordbruksarbetare,
så ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Danielson.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr talmannen gifvits i enlighet med de gjorda yrkandena,
afslog kammaren utskottets hemställan och biföll reservationen.

Punkten 10.

Bifölls.

Punkten 11. Ang. tullen

fläsk.

I fråga om tullen å artikeln fläsk hade i särskilda inom
Andra Kammaren väckta motioner föreslagits:

af herr J. Petersson i Boestad: att tullsatsen måtte bestämmas
för rökt fläsk till 30 öre och för andra slag till 25 öre per
kilogram;

af herr J. A. Johansson i Strömsberg: att Riksdagen måtte
besluta en tullsats å fläsk af 30 öre per kilogram lefvande och
död vigt;

samt af herrar J. Sjöberg m. fl., att Riksdagen behagade
höja tullen å fläsk, andra slag, till 20 öre per kilogram.

Härjemte hade tullfrihet för fläsk, andra slag, påyrkats af
herr C. G. Thor, med hvilken 21 andra medlemmar af kammaren
i detta hänseende instämt.

Under förevarande punkt hemstälde utskottet:

att tullen för fläsk, andra slag, måtte höjas till 20 öre per
kilogram.

Häremot hade i eu vid punkten fogad reservation herrar
J. Johansson i Noraskog, friherre von Schwerin, Collander, Fredholm
från Stockholm, G. Jansson i Krakerud, S. M. Olsson i
Sörnäs, Bokström och Bromée, yrkat, att nu gällande tull, 10 öre

N:0 14. 28 Måndagen den 11 Mars, f. m.

Ang. tullen åpr kilogram, å fläsk, andra slag måtte af Riksdagen bibehållas
fläsk. oförändrad.

(Forts.)

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Thor: Då jag, såsom bekant, har väckt en motion i
denna fråga, torde det tillåtas mig att yttra ett par ord i densamma.

Förra gången denna fråga förelåg till Riksdagens afgörande,
eller år 1893, föranledde den, såsom alltid tullfrågor, en ganska
liflig debatt. Då, liksom vid alla föregående tillfällen, då fläsktullen
varit före, bevisades med all önskvärd tydlighet af framstående
ledamöter af såväl denna som Första Kammaren, att det
svenska och det amerikanska fläsket icke äro samma vara och att
de icke möta hvarandra i någon synnerlig konkurrens. Detta
bevisades dermed, att importen icke rättat sig efter tullen, och af
det förhållandet, att priset på det svenska och på det amerikanska
fläsket aldrig varit lika, hvilket de borde vara, om den ena varan
något så när kunde ersätta den andra.

Angående importförhållandena vill jag hänvisa till reservanternas
vid detta nu föreliggande utlåtande fogade reservation,
och jag skall taga mig friheten att derur uppläsa några få rader.
Reservanterna yttra:

»Importsiffrorna visa, att fläsktullen visserligen i början hämmade
denna införsel och bragte den ned från 8 millioner kg. år
1887 till föga öfver 5 millioner kg. åren 1888 och 1889. Men
så oumbärligt har detta födoämne befunnits, att importen 1890
redan är omkring 800,000 kg. högre, än den var 1887, då den
ännu var tullfri. Man ser sålunda, att oaktadt en tull (af 20 öre
per kg.), som med nära 40 procent fördyrat priset, måste den
norrländske arbetaren i samma utsträckning som förut förskaffa
sig det amerikanska fläsket; och fläsktullen, som ej hämmar importen
och på sådant sätt ådagalägger sin »skyddande» förmåga,
inskränker sig till att blifva en särskild skatt på en obemedlad
befolkningsklass i en enda landsända.»

Hvad beträffar priset å de olika fläskslagen, så var det enligt
vid 1893 års riksdag anförda och oemotsagda siffror under
nyssnämnda års tre första månader följande:

1891 på amerikanskt 49 öre, på svenskt 72^ öre,

1892 » » 53 » » » »

1893 » » 95 » » » 82 »

och i närvarande stund är priset på amerikanskt fläsk 72 öre och
på det svenska 65 öre.

Häraf framgår, att fläsktullen icke är en skyddstull, utan
en finanstull, och härmed anser jag också de skäl, som motionärerna
anfört för ökade fläsktullar, vara bemötta. När man så

Måndagen den 11 Mars, f. m.

29

vet, att denna skatt särskildt drabbar den skogsarbetande klassen Ang. tullen
uti Norrland och annorstädes, så framstår densamma ännu mera fl
orättvis. Det framhölls också med synnerlig skärpa vid 1893 års riks- (Forts.)
dag, att fläsktullen var den orättvisaste af alla förnödenhetstullar, derför
att det amerikanska fläsket uteslutande förbrukades af den skogsarbetande
befolkningen i Norrland och derför att denna tull med
hela sin tyngd drabbar eu befolkning, som är sysselsatt med en
industri, hvilken icke kan på grund af skyddstullar gifva sina
arbetare hvarken högre arbetslöner eller rikare tillgång på arbete.

Att denna tull i viss mån betraktas såsom en finanstull äfven af
skyddsvännerna, finner jag af ett anförande vid 1893 års riksdag
(det var då icke fråga om tullens höjande, utan om dess borttagande);
eu af talarne för tullens bibehållande frågade då, hvarmed
man tänkte fylla den brist i statskassan, som skulle uppstå
genom fläsktullens borttagande. Och jag kan för min del icke
göra mig fri från den föreställningen, att den patriotiska tanken
föresväfvat innevarande års bevillningsutskotts majoritet att söka
på andras skuldror öfverflytta tilläggsbevillningen. Den klass af
medborgare, som den ifrågavarande tullskatten ensamt kommer
att drabba, har visserligen icke så stora direkta skatter, men de
indirekta skatterna äro deremot för stora i förhållande till bärkraften.
Vidare hafva de, som tillhöra denna klass, liksom vi
alla, skyldigheter mot samhället, skyldigheter, som jag vet, att
de icke skola undandraga sig, om det skulle gälla. De äro skyldiga
att med allt, hvad de ega, d. v. s. med sina lif, försvara
fosterlandet. Om man dessutom tänker på, att de icke hafva
något att säga, då det är fråga om användningen af de indirekta
och små direkta skatter, de betala, och att do icke hafva det
ringaste inflytande på den politik, som kanske en dag kan ställa
dem framför en främmande nations kanonmynningar, torde det
icke förundra herrarne, om missnöjet med sådana tullskatter som
den ifrågavarande är mycket stort.

En omständighet, som jag anser icke vara nog uppmärksammad,
är den, att vårt lands välstånd icke uteslutande beror
på att kunna hindra främmande länder att hit införa sina varor,
utan i lika hög grad beror på, att vi kunna få afsättning för
våra produkter utom landet. Men under sådana förhållanden
fruktar jag, att de länder, med hvilka vi handla och hos hvilka
vi haft afsättning för våra varor, icke skola underlåta att lemna
»svar på tal» på denna enligt min tanke alltför aggressiva tullpolitik.
Och såsom bevis för att den är alltför aggressiv, skall
jag be att få hänvisa till motiveringen i en af de motioner, i
hvilka yrkas, att tullsatsen å fläsk bestämmes till SO öre per kilogram;
ty der säges, att det rättaste skulle vara, att utfärda ett
importförbud för amerikanskt fläsk. Det är ett importförbud, som
önskas för eu vara, för hvilken eu tull af 20 öre, d. v. s. 40
procent af varans värde, icko kan förminska importen, och som

N:o 14. 30

Måndagen den 11 Mars, f. m.

Ang. tullm å kan anses vara alldeles nödvändig för en viss klass af vårt lands
fläsk. befolkning. Jag vet af egen erfarenhet, att den är nödvändig.
(Forts.) Af hvad jag nu anfört, anser jag mig berättigad att yrka

bifall till den af mig afgifna motionen. Jag vill blott här tillägga
ett ord — som gäller för alla tullar — nemligen att, äfven
om tullarne bevisligen äro till fördel för producenten, det dermed
icke är sagdt, att de äro rättvisa och böra påläggas. Det finnes
och måste finnas en gräns för den hjelp, som en — låt vara
betryckt — klass af näringsidkare kan hafva rättighet att fordra
af en annan kanske ännu mera betryckt klass. Jag tror och vet,
att arbetarnes ställning i våra dagar icke är så lysande. De arbeta
under ganska svåra förhållanden, och hvarje öre är för dem
af stort värde. Jag hemställer derför till kammaren att taga i
öfvervägande, hvad jag nu här anfört, och hvad så många gånger
förut i detta ämne blifvit anfördt.

Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till min motion
och afslag å utskottets hemställan i förevarande punkt.

Häruti instämde herrar Lindgren, Nordin i Sättna, Nyström,
Göthberg, Kardull, Walter, EriJcsson i Qväcklingen, Svensson från
Karlskrona, John Olsson och Svensson från Stockholm.

Herr Hazén yttrade: Då jag är en af dem, som undertecknat
den motion, som ligger till grund för utskottets utlåtande
i denna punkt, och då jag väl vet, att det icke är något tullskydd,
som är så djupt rotadt i mina kommittenters önskningar som
just det ifrågavarande, anser jag mig pligtig att nu yttra några
ord; och jag gör det så mycket hellre, som jag icke förr varit i
tillfälle att i någon egentlig mån uttala mig i tullfrågan i deDna
kammare.

Under tulldebatten hafva här fälts många kraftiga och delvis
äfven vältaliga ord till förmån för de små. För min del
unnar jag de små hvarje godt ord och hvarje god handling
bakom detta ord, som de i sanning kunna få. Jag vill alldeles
icke på något sätt underkänna den stämma af barmhertighet, som
vibrerar bakom dessa ord. Jag vill snarare förstärka densamma
och vid detta tillfälle göra det genom att komplettera den. Jag
ber då att bland de små äfven få erinra om de små, som utgöras
af våra torpare och våra små kringspridda landtbrukare, särskildt
i den bygd, som jag har äran representera, nemligen de smås
land, Småland. Då de små äro tryckta och trängda på andra
håll, är det icke underligt, om de äfven äro trängda der. Det
behöfves icke många ord för att bevisa, att de der föra en hård
kamp för tillvaron. Anledningen dertill är icke blott det tryckta
landtbruket, icke heller blott de förändrade lefnadsvanorna, som
skrifva obarmhertiga och tillika oundvikliga debetsedlar, utan anledningen
är äfven den, att det är med dessa små som med ur -

Måndagen den 11 Mars, f. m.

31 N:o 14.

invånarne, att de trängas undan från den ena näringskällan Ang. tullen
efter den andra, så att till slut icke mycket står qvar. Hvad fläsk.
hemslöjden beträffar, särskildt den qvinliga, är den till stor del (Forts.)
eröfrad af stads- och fabriksindustrien. Smörproduktionen är hos
dem, hvilkas hemman ligga aflägsna och kringspridda, nedtryckt
af mejerihandteriugen. Hvad som för öfrigt här icke spelar någon
liten roll, är det förhållandet, att de smås glesnande skogar allt
mer och mer spridas åt alla håll och kanter, och detta till underpris i
konkurrensen, den förkrossande konkurrensen med skogssköflingen
eller, sopa den kallas, skogsförädlingen i Norrland. Ty när den
svage skall kämpa i kampen mot den starkare, blir det till nederlag
för honom.

Jag är förvissad om att Småland i icke ringa mån lider af
denna förfärliga konkurrens med Norrland på skogsförädlingens
område. Man uppsöker derför hvarje näringskälla, man kan finna;
och man har bland annat slagit sig på svinafveln. Denna har
under de senare åren varit ganska gifvande, och många hafva
fäst ekonomiska förhoppningar vid denna förvärfskälla. Det har
icke varit något för godsegarne, utan just för de små landtbrukarne.
Denna handtering står i harmoni med dessas förhållanden,
i harmoni med deras magra jord, för hvilken hafreproducering
lämpar sig bäst — hafre, som icke gäller så mycket i marknaden,
men af hvilken de för denna handtering kunna draga nytta. Är
det sålunda något, som dessa små landtbrukare önska skyddstull
på, så är det just på fläsk. Kommer man och frågar dem, om
de önska tull på hvete och råg, äro meningarne delade, men i
afseende på fläsktullen äro de icke delade. En sådan tull borde
väl också icke vara så afskräckande för landsbygden. Ty från
söder och till norr — huru mager och frostländig jorden än må
vara — torde dock alltid sådana alster kunna på den frambringas,
att man kan använda dem för svinafvelshandteringen.

Jag har nu hört, att det, som skulle utgöra ett hinder för
denna tulls åsättande, skulle vara alliansen mellan de norrländska
skogsarbetarne och det amerikanska fläsket. Det må så vara.

Kunde det blott begränsas till detta, skulle det kunna få spela
samma roll som tullfri import af spanmål till Herjeådalen. Men
det är just begränsningen, som här är så svår. Ser man på
statistiken, finner man, att det är mycket litet fläsk, som importeras
till Norrbotten och Vesterbotten, men något mera till Vesternorrlands
och Gefleborgs län. Sedan importeras det utefter hela
kusten till städerna. Hvart det till slut tager vägen, kan jag icke
yttra mig om, men icke tror jag, att allt går till Norrland. För
öfrigt tycker jag, att man der uppe i Norrland borde bättre aflöna
sina arbetare, än att de skola vara nödsakade att till väsentlig
grad lefva på detta amerikanska fläsk, som jag tror borde — om
icke förbjudas af helsopolisen — åtminstone förbjudas af den
nuvarande stigande civilisationens fordringar. Som jag redan

N:o 14. 32

Måndagen den 11 Mars, f. m.

Avg. tullen ä sagt, bör väl icke denna näringsgren vara afskräckande för någon
fläsk. landsände. Jag tycker, att svinafvel borde kunna bedrifvas hvar
(Forts.) gom helst, och att det nästan är en skam, att vi icke kunna reda
oss i detta fall, utan måste kasta oss i så långt aflägsna utländingars
armar som amerikanarnes.

Jag tror icke heller, att en tull på denna vara bör kännas
så orimlig för städerna och deras representanter. Den näring,
som frambringar den, är visserligen förbjuden i städerna, men
om vi se efter i tulltaxan och granska förhållandet i städerna, få
vi väl ändå medgifva, att man der har många förmåner; ty der
tror jag nästan, man är alldeles inbäddad i en skog af tullskydd.
Det är ju ingen enda fabrik, industri, handtverk eller verkstad,
som icke arbetar under tullskydd. Och så stark synes tulltron
vara i afseende på städernas näringsgrenar, att man aldrig från
något demonstrationsmöte hört, att man demonstrerat mot det
skydd, som åt dessa äro gifna. Det vore dock icke svårt att
bevisa, att för oss på landsbygden härigenom möbler, husgeråd
och kläder blifva fördyrade, så att vi många gånger skulle kunna
säga oss hafva tullskatt på hvarje tråd. Nog komma alltså de
fattige att klämmas från det hållet lika väl som från andra håll.

Jag har under tulldebatten sökt vända mina ögon till frihandlarne,
särskild! till de mycket avancerade frihandlarne från
städerna, men jag har icke funnit en enda konseqvent frihandlare.
Jag har funnit sådana, som mycket bestämdt sagt: jag är motståndare
mot alla lifsmedelstullar. Men hvad som legat bakom
dessa ord, om dessa herrar också voro motståndare mot andra
tullar, af hvilka vi på landet icke hafva skydd, utan skatt, det
är jag icke så säker på. Skulle så illa vara, att det blott är det
skydd, som vi protektionister begära, men icke det, som frihandlarne
vilja hafva, som de motsätta sig, då kan man härpå tilllämpa
den kordiala socialistiska satsen: allt ditt är mitt, men allt
mitt är icke ditt. Då är jag inne på den uppfattningen, som här
gjort sig gällande, nemligen att landtbruket är till för industrien.
Men den tiden torde väl ändå ha kommit, att landtbruket med
dess binäringar hunnit utvecklas icke blott till en tjenande, utan
till en med de öfriga näringarne jembördig näringskälla, som bör
finna, der så behöfves, jembördigt skydd med de öfriga näringarne.
Men så vidt jag kan förstå, tror jag, att det bör vara ett sant
jembördighetsförhållande näringskällorna emellan. Vill man försöka
att gå in i den invecklade tullfrågan och gå in genom rättvisans
dörr, finnes det icke mer än två rättvisa vägar att välja.
Den ena är den rena frihandelsvägen, der man säger: bort med
alla skyddstullar, låt vårt land ligga öppet för hela verlden och
kämpa med hela verlden allt hvad kämpas kan. Men huruvida
det är någon, som vågar gifva sig in på den vägen i fråga om
tullskyddet, det drager jag starkt i tvifvel. Åtminstone tror jag,
att seger åt den principen skulle vara liktydig med seger för vårt

Måndagen den 11 Mars, f. m.

33 X:o 14.

folks ekonomiska undergång. Då har jag icke, såvidt jag vill Ang. tullen
vara rättvis och barmhertig mot de särskilda näringskällorna och fiäskmot
arbetarne — de må vara i städerna eller på landet — något (Forts.)
annat att välja på än ett rent allsidigt tullsystem, deri hvarje
näringskälla, som spelar en naturlig och vigtig rol inom vår
samhällskropp, får sitt tillbörliga skydd. Men huru skall det då
gå med arbetarne? Jo, arbetarne hänga väl icke i luften. De
äro samlade omkring näringskällorna. Blifva dessa skyddade, då
blifva väl också arbetarne skyddade och vårdade. Det är icke
endast det, som är vigtigt att köpa billigt; vi på landsbygden
förstå nu, att det är något, som är ännu vigtigare, och det är att
få något att köpa för. Ty köpa kan man icke, utan man har
någon hand att fatta med och någon näringskälla, hvarifrån det
skall komma. Vi från landsbygden i Småland, vi hafva varit med
om att gifva tull åt industrien, handtverkerierna och verkstäderna
i städerna, den ena skyddstullen efter den andra, hvilket för oss icke
kan hafva haft någon annan betydelse än att öka tullskyddet omkring
landets näringskällor, om än det i många särskilda fall skett
med icke ringa risk af ökad tullskatt. Det kan väl då icke kännas
sä obarmhertigt, orättvist och omenskligt, om vi då komma och
begära ett genskydd. Såsom vi hafva gifvit eder, så boren I
också nu gifva oss, så att vi kunna bära bördorna.

Mina motståndare må utgå från sin utgångspunkt och tala
för sina små, men må de då också tillåta mig att taga min utgångspunkt
från de små jag här representerar. I deras namn
ber jag. att äfven den lilla af mången kanske icke mycket aktade
näringskälla, hvarom nu är fråga, må vinna tillbörlig uppmärksamhet.
Illa skulle det vara, om Småland, som lider icke så litet
genom den växande skogskonkurrensen med Norrland, nu ytterligare
skulle få lida för de norrländska arbetarnes skull, så att de
icke fingo skydd för den näring, af hvilken många dess arbetare
lefva och i hvilken de hafva en samlad penning till skatt.

Jag skall derför be att få yrka bifall till utskottets förslag,

Herr Jönsson i Mårarp instämde häruti.

Herr Behrner: Såsom hufvudsakligt skäl för bifall till sin
begäran om tullfrihet för fläsk, andra slag, har motionären, herr
Thor, anfört: att »de mindre bemedlade och den egentliga arbetsklassen,
hvilka äro de, som nästan uteslutande använda det importerade
amerikanska fläsket såsom den billigaste och mest närande
föda, de kunna skaffa sig, hafva pålagts ökade bördor, nog
dryga efter förmåga och bärkraft, till landets försvar», samt
erinrar, att fläsktullen nästan uteslutande drabbar Norrland och
do allra fattigaste klasserna af befolkningen derstädes. Nu är
det nog stäldt utom allt tvifvel, att tull å fläsk vållar en prisförhöjning
på varan, men frågan är, hvem denna prisförhöjning
Andra Kammarens Prat. 1890. N-o 14. 3

N:o 14. 34

Måndagen den 11 Mars, f. m.

Ang. tullen »drabbar, om den drabbar arbetare, som motionären påstår, eller
fläsk. om jc]je förhållandet är, såsom jag hört uppgifvas, att arbets(Forts.
) kostnaderna ökas med prisförhöjningen, eller med andra ord, att
arbetsgifvarne drabbas af prisförhöjningen på så sätt, att de få
lemna ökad aflöning till arbetarne. År förhållandet så, hvilket
jag för min del har anledning att antaga, kan jag icke se, att
det för Riksdagen förefinnes den riDgaste anledning att inskrida i
det syfte, motionären begärt. Ensamt detta förhållande kunde
vara tillräckligt skäl för att bifalla utskottets förslag. Men det
finnes äfven ett annat skäl, som för mig åtminstone väger ännu
mera.

Vårt land eger nemligen en ganska talrik skärgårdsbefolkning.
Den är ett fattigt och sträfsamt folk, som lefver och arbetar
under ganska ogynsamma förhållanden, samt är hänvisad till
att under slit och släp, ofta med fara för lif och lem, taga sin
näring ur hafvet. Denna befolkning idkar äfven svinafvel, och
det fläsk, som den producerar är till sin smak ungefär lika med
det amerikanska fläskets, beroende derpå, att den föder sina svin
med fiskråk. För att nu få en slant, måste de sälja detta fläsk —
sjelfva få de icke smaka det, ty det är alldeles för dyr föda för
dem, utan de få föda sig af den fisk, som de icke kunna få sälja. —
Afsättningsorten för deras fläsk är egentligen Norrland. Men
då de der hafva att utstå konkurrens med det amerikanska fläsket
— en konkurrens i hvilken de icke kunna bestå — är det förklarligt,
att de ovilkorligen behöfva skydd för sin vara.

Det är å denna fattiga skärgårdsbefolknings vägnar och i
deras intresse, som jag ber, att Riksdagen ville behjerta deras
önskningar. De äro lika goda och trogna undersåtar som trots
någon af dessa arbetare, motionären berört, och de äro, gunås,
minst lika fattiga om icke fattigare än många andra.

Jag anhåller, herr talman, om bifall till utskottets förslag.

Herr Petersson i Boestad: Herr talman! Ehuru utskottet
gjort betydliga nedsättningar på de yrkanden jag har i motionen,
vill jag dock yrka bifall till utskottets hemställan; och jag gör
det under den förhoppningen, att artikeln fläsk vid höjningen af
jordbrukstullarne icke heller skall komma att sakna ett behöfligt
tullskydd mot den alltjemt tilltagande importen af i synnerhet
amerikanskt fläsk. Jag anser detta vara af behofvet påkalladt,
då inom landet produceras eu i alla afseenden bättre vara, icke
blott tillräcklig för den inhemska konsumtionen, utan äfven till
rätt betydlig export på utlandet. Fläskproduktionen är helt säkert
eu vigtig näringsgren för de mindre jordbrukarne och torparne,
och den utgör ofta hufvuddelen af deras årsinkomst, med hvilken
de kunna betala skatter och öfriga utgifter. För dessa betyder
det mycket, om priset ej genom den utländska importen nedtryckes
under produktionskostnaden. Om man derför, genom att

Måndagen den 11 Mars, f. m.

35 No 14.

åsätta ett verksamt tullskydd, inskränkte importen, kunde man -4«^. tullen
möjligtvis behålla hemma en och annan af de millioner kronor, fläsk.
som nu går ur landet för amerikanskt fläsk. Som danskarne (Forts.)
alltjemt öka sin fläskproduktion och följaktligen sin export till
England samt underbjuda oss i pris, kunna vi slutligen blifva
hänvisade till vår egen marknad inom landet.

Det säges, att Norrlands skogsarbetare begagna amerikanskt
fläsk, hvilket för sin stora fetthalt lämpar sig för ett liårdt klima.
t. men enligt de iakttagelser, som blifvit gjorda i Småland,
hvilket landskap till stor del är högländt, och följaktligen liksom
Norrland har ett kallt klimat, samt der äfvenledes tyvärr pågår
en allt för stor skogsafverkning, använda skogsarbetarne der
högst sällan något amerikanskt fläsk.

Då jag emellertid tror, att den af utskottet nu föreslagna,
före tullnedsättningen gällande tullsatsen, 20 öre per kilogram,
skulle i någon mån hämma införseln af det amerikanska fläsket,
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Herr Sjö: Såsom vi se af betänkandet, exporteras det i
Sverige något mera fläsk än hvad som importeras. Deraf drager
man den slutsatsen, att vårt land ganska godt kan förse sina
innevånare med ifrågavarande sofvel. Men när så är och då
dertill kommer, att det fläsk, som importeras till Sverige, kommer
från Amerika, till hvilket land Sverige exporterar något eller
intet af sina alster, behöfver man icke frukta några repressalier,
derest den nu föreslagua tullförhöjningen beslutes. Då det derjemte
visat sig, att den fläsktull, som vi nu haft under tvenne
år, icke varit tillräcklig, kommer jag att yrka bifall till den af
utskottet föreslagna förhöjningen. Jag gör detta så mycket hellre,
som, under den tid vi hade den högre fläsktullen, denna tull
verkade derhän, att det producerades betydligt mera, än hvad
det gjordes under de föregående år, då denna tull ej var gällande.
Man vunne äfven med den högre tullen den fördelen, att man
kunde få den inhemska marknaden för sin vara, och att en stor
del jordbrukare — åtminstone de mindre — fingo tillfälle att
uppfodra sin spanmål och derigenom fmgo en utmärkt gödning
för sin jord, så att de sluppe att köpa de artificiella gödningsämnena,
som visserligen i någon mån befordra växtligheten, men
som ej tillföra jorden någon mylla. Man skall kanske säga, att,
da jag påyrkar det högre tullbeloppet, som utskottet och motionären
föreslagit, jag derigenom vill fördyra soflet för den fattige.
Jag medgifver visserligen, att så kommer att i någon mån ske,
men på samma gång jag detta gör, torde herrarne gifva mig
rätt deri, att de många fatliga hemmansegare och torpare, som
hafva någon jord att uppföda svin på, och för hvilka dot ställer
sig så, att de kunna föra något fläsk i marknaden, att dessa

N;0 14 36

Måndagen den 11 Mars, f. m.

Ang. tullen å hundratusentals menniskor skola sätta ofantligt värde på, om de
fläsk. kunna få ett eller annat öre mera för ett kilogram fläsk än hvad

(Forts.) nu är fallet. För de förmögne betyder det ingenting, om de

betala några få ören mera, som producenterna få i ersättning för
sina sträfvanden.

Detta är min lifliga öfvertygelse, hvilken jag icke gerna
kan frångå, och derför yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Jag tror, att det säkerligen kommer att gagna den mindre jordbrukaren,
som icke kan exportera sina varor liksom de större
mejeristerna och godsegarne kunna. Han är hänvisad uteslutande
till den inhemska marknaden, men gifvet är dock att den påverkas
af prisen i andra länder.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Alsterlund: Herr talman, mina herrar! Erfarenheten
har gifvit vid handen, att det importerats i landet fläsk oaktadt
tull. År 1890 infördes, enligt reservanternas förslag bifogad utredning,
800,000 kilogram fläsk mer än före fläsktullens tillkomst.
Denna tull kan således enligt min uppfattning icke vara någon
skvddstull för den inhemska svinafveln. År den nu icke skyddstull,
så är den ju en finanstull, men jag hemställer till denna
kammare, om den vill vara med om att pålägga en finanstull
på en lifsförnödenhet, som, säga hvad man vill, dock är af stor
betydelse i synnerhet för den norrländske arbetaren.

En talare, herr Hazén, sade, att det amerikanska fläsket
icke går så mycket till Norrland, men jag kan dock försäkra
honom, att så är förhållandet; ty dit går nog den allra största
delen af det amerikanska fläsket. Den norrländska arbetaren
tycker om detta fläsk, och han föredrager det framför det svenska.
Det förhåller sig icke heller så, som den ärade talaren sade, att
det amerikanska fläsket för arbetaren är skadligt; arbetaren har
icke funnit sig illa af detsamma.

Det var en talare här bakom mig, herr Behmer, som, om
jag fattade honom rätt, påstod, att det var affärsmannen som
fick betala tullen, men deruti har han dock tvifvelsutan orätt, ty
det är konsumenten, som får betala den.

Jag skulle önska, att de herrar ledamöter af denna kammare,
som föreslagit tull på fläsk, fingo vistas ett år uppe i de
norrländska skogarna och der lefva den norrländska skogsarbetarens
lif, deltaga med honom i hans mödor, i hans arbete och
hans försakelser. Jag tror, att de då icke vidare skulle hafva
någon lust att komma fram med motioner om förhöjd tull å
fläsk. Ehuru jag nu underskrifvit den af herr Thor framburna
motion, så kan jag dock icke i likhet med herr Thor vidhålla
densamma, emedan jag befarar, att, om vid det slutliga afgörandet
af denna fråga, det vill säga vid den gemensamma voteringen,
omröstningen komme att röra sig mellan tullfrihet å fläsk och

Måndagen den 11 Mars, f. m.

37 N:o 14.

utskottets förslag, det senare komme att segra. Hafva vi deremot Ang. tullen
reservanternas förslag gent emot utskottets, så finnes det stor fl•
anledning att antaga, att reservanternas förslag går igenom i den (Forts.)
gemensamma voteringen, och det är af den orsaken, som jag
måste yrka bifall till reservanternas i denna kammare förslag.

Herr Höjer: Herr grefve och talman, mina herrari Det
är eu konstig sak med dessa lifsmedelstullar. Dessa tullar, som
vi hedningar här på stockholmsbänken betrakta som rena tokerier,
de äro hos våra högt aktade protektionistiske motståndare
föremål för en nästan religiös vördnad. Och det allra
märkvärdigaste är, att ju mera dessa lifsmedelstullar i våra ögon
äro fullkomligt betydelselösa, desto större är den vördnad, som
våra motståndare för dem hysa. Jag minnes från 1891 års riksdag,
huru, då den kuriösa potatistullen var på tal, en högt aktad
ledamot af denna kammare, jag tror att det var herr A. P.

Danielson, förklarade, att denna tull, om den också icke tjenade
till något annat, likväl hörde med till systemet. Den var och
den är enligt protektionisternas mening en sorts dekorativ prydnad
på en byggnad, som i öfrigt just icke har mycken arkitektonisk
skönhet att visa.

Hvad åter beträffar fläsktullen, menade vid 1893 års riksdag
eu högt aktad ledamot af denna kammare, herr Petersson i Dänningelanda,
att den af alla tullar, hvarmed vi voro lyckliggjorda,
vore den allra vigtigaste. Och af samma mening tyckas årets
båda högt aktade motionärer från Småland, herrar Petersson i
Boestad och Johansson i Strömsberg, äfven vara. Hvad beträffar
de medel de söka för att tillgodose den småländska svinafveln,
så är det klart, att dessa äro högre tullsatser på importeradt fläsk.

Den radikalaste af motionärerna är dock herr Johansson i Strömsberg.
För honom vinkar såsom ett lyckligt Kanaan Sverige
med rent importförbud på allt hvad fläsk heter. Han tyckes
således hafva två tulllprotektionistiska maximer. Den ena lyder:

»Sverige åt svenskarna»; och den andra: »Sverige åt Smålandsgrisarna.
»

Hvad beträffar de skäl, som de högt aktade motionärerna
anfört, så synas de mig icke så synnerligen starka. Men de kunna
trösta sig med, att deras skäl åtminstone icke äro svagare än de,
som det vällofliga bevillningsutskottet presterat. Jag skall bedja
att få bemöta åtminstone ett af de uttalanden, som i bevillningsutskottets
utlåtande förekomma. I motiveringen uttalar bevillningsutskottet
den för mig högst öfverraskande satsen, att svinafveln
tagit ett betydande uppsving under hägnet af den år 1888 åsätta
tullen. Jag skall bedja att i yttersta korthet få göra en liten vidräkning
med detta påstående. Jag utgår från officiella siffror,
exportsiffrorna för svenskt fläsk, och jag behandlar dem på samma
sätt som bevillningsutskottet vid 1890 års riksdag. Till siffran

N:0 14. 38

Måndagen den 11 Mars, f. m.

Ang. tullen å för det exporterade fläsket lägger jag siffran för de exporterade
fläsk. lefvande svenska svinen, sedan jag förvandlat dem till fläsk efter
(Forts.) en siffra af 60 kg brutto vigt, hvilken evalveringssiffra dock enligt
uppgift från sakkunnigt håll lärer vara alldeles för låg. Sedan
jag utfört denna beräkning, kommer jag till följande siffror i
runda tal.

Om jag först fäster mig vid de fem sista frihandelsåren,
så finner jag att exporten utgjorde år 1883 1,800.000 kg.; år
1884 3,300,000 kg.; år 1885 3,100,000 kg; år 1886 3,500,000 kg.
och år 1887 5,300,000 kg. Det visar eu tillökning i exporten
under dessa fem olyckliga frihandelsår af icke mindre än 194 %.

Tager jag sedermera d#e fem första protektioniståren, så
ställa sig siffrorna sålunda. År 1888 exporterades 4,700,000 kg.;
år 1889 7,700,000 kg.; år 1890 6,100,000 kg.; år 1891 5,400,000
kg. samt år 1892 7,1 (JO,000 kg.; således en tillväxt under dessa
första protektionistår af 51 %.

Skulle nu någon säga, att denna gruppering af år icke är
rigtig, emedan fläsktullen icke hunnit verka 1888, och att år
1888 derför bör räknas med till »frihandelsåren >, så blir saken
från protektionistisk synpunkt icke bättre, emedan vi i detta fall
måste räkna med till den första protektionistiska femårsperioden
året 1893, då utförseln af svenskt fläsk var betydligt mindre än
föregående år eller endast 6,700,000 kg.

Hvad jag vill säga med dessa siffror, är, att det påståendet
är falskt, att det är under hägnet af 1888 års tullar, som den
svenska svinafveln tagit ett betydande uppsving. Nej, mina herrar,
dess bättre var den svenska svinafveln i eu ganska lycklig
blomstring långt innan det nya systemet började; och man kan
säga, att utvecklingen under de senare åren gått relativt långsammare
än under de fem sista frihandelsåren. Men emellertid
är det alldeles odisputabelt, att svinafveln successivt vuxit under
de sista tolf åren för att nå sitt maximum sista året eller 1894.
Det är en jemnt och stadigt fortlöpande utveckling.

Se vi åter på importsiffrorna för amerikanskt fläsk, så finna
vi ett helt annat och högst egendomligt förhållande. Onekligt
minskades importen af detta amerikanska fläsk efter 1888, och
det icke så litet, men den följde samma lag som under föregående
år: alldeles icke någon jemnare vare sig sänkning eller stegring,
utan kastningar upp och ned, under alla de år, för hvilka siffror
finnas tillgängliga. Om man ser tillbaka på slutet af 1870-eller början af 1880-talet, så var importen då af amerikanskt
fläsk högst betydlig. 1880 steg den, om jag minnes rätt till
14,000,000 kg., för att följande år sjunka ned till 4,000,000 kg.
Går jag sedan till de fem sista frihandelsåren, om hvilka jag talat,
finna vi samma förhållande. Idel kastningar upp och ned. År
1883 circa 10,000,000 kg,; år 1884 6,400,000 kg.; år 1885 10,500,000
kg.; år 1886 10,000,000 kg.; år 1887 vid pass 8,800,000 kg. Se -

Mandagen den 11 Mars, f. m.

39 N:0 14.

dan komma protektioniståren, under, som jag förmodar, en viss da#. tullen å
påverkan af fläsktullen i begynnelsen. Importen bragtes ned till fläsk.

5,700,000 kg. år 1888 och 4,800,000 år 1889. Men så till den (Forts-)

grad nödvändigt var detta amerikanska fläsk för våra norrländska
arbetare, att oaktadt den höga tullen importen af amerikanskt
fläsk år 1890 sprang upp ånyo till öfver 8,200,000 kg.

Om man nu frågar mig, hvad jag tänker om orsakerna till
denna oupphörliga variation i importen af amerikanskt fläsk, så
synas de mig påtagliga. De äro hufvudsakligen två: för det
första förändrade förhållanden från det ena året till det andra
med afseende på skogsafverkningen i Norrland. År skogsafverkningen
betydlig, då behofves en större massa arbetare; då konsumeras
större mängder amerikanskt fläsk; och tvärtom i motsatt
fall. Den andra faktorn, som inverkar på ifrågavarande import,
är naturligtvis priset på amerikanskt fläsk. Allt efter som det
blir dyrare, så får befolkningen i Norrland spänna åt svältremmen
och äta mindre amerikanskt fläsk än förut. En stor vexling
visar sig i importsiffran för år 1893. Det året och året förut var
priset på amerikanskt fläsk det högsta, som kommit till min
kännedom. Medelpriset för år 1891 var 58 öre per kilo och år
1892 66 öre; år 1893 var medelpriset däremot 88 öre och priset
sprang till och med upp ända till 104 öre. Hvad blef följden?

Jo, den blef den lägsta importsiffra för amerikanskt fläsk, som
under de tolf sista åren förekommit nemligen endast 3,600,000 kg.

Den konseqvens, som jag drager häraf, är, att exportströmmen
å ena sidan och importströmmen å den andra äro lika två
strömmar, som icke beröra hvarandra och icke hafva med hvarandra
det ringaste sammanhang. Priset i ena fallet inverkar icke
på priset i det andra; och det synes mig alldeles naturligt, hvad
som också många gånger på detta rum framhållits, att man har
att göra med två alldeles olika varor. För mig, med den lilla
kännedom om dessa förhållanden, som jag har, synes försöket att
på något verksamt sätt söka hindra importen af amerikanskt fläsk
genom att påsätta en tull vare sig af 10 eller 20 öre alldeleslikna
ett försök att skydda sig mot den amerikanska sullädertillverkningen
genom en åsatt tull på någon lyxartikel hvilken som helst.

Saken är den, att de norrländska arbetarne icke kunna undvara
det amerikanska fläsket, utan betala det med ganska höga
pris just på grund af dess för dem lämpliga egenskaper. Och
det kommer sig icke blott af do femtio procenten större fetthalt,
som det amerikanska fläsket innehåller i jemförelse med det
svenska, utan äfven af det amerikanska fläskets beskaffenhet i öfrigt.

Jag skulle tro, att de norrländska arbetarne mycket litet skulle
känna sig nöjda med att tillbyta sig det fiskfödda fläsk, på hvilket
herr Behmer bjöd dem, mot det amerikanska fläsk, som de nu
importera. En särskild orsak, hvarför de hellre taga amerikanskt
fläsk, är att det är beredt på ett för dom lämpligt sätt. Det är

N:o 14. 40

Måndagen den 11 Mars, f. m.

Ang. tullen å nemligen torrsaltadt, det skämmes derför mindre och håller sig
fläsk. Tj(ja bättre samt får en mera lucker beskaffenhet, hvilken gör,
(Forts.) det passar bättre för dem, emedan de utan vidare kunna

skära det i stycken och äta det som sofvel till det bröd, som de
förtära.

Under sådana förhållanden blir för mig en tull på amerikanskt
fläsk, såsom här många gånger förut sagts, uteslutande en
finanstull och icke en skyddstull. Och då denna finanstull trycker
på en jemförelsevis fattig del af vår befolkning och går till så
betydliga belopp — den skulle efter förhållandena under 1894
och med en tull af 20 öre pr kg. uppgå till en beskattning af
öfver 1,200,000 kr. — då finner jag det för min del högst oförsvarligt
att förhöja en sådan tull, som ingenting kan skydda och
som derför bör afskaffas. Det är just detta, de högt aktade
småländingarna förbise, att det svenska och det amerikanska
fläsket äro två olika varor. Om vi taga och göda våra svenska
svin, så kunna de dock icke ersätta det amerikanska fläsket, förr
än vi uppföda våra svin på samma sätt och med samma föda
och bereda fläsket på samma sätt som amerikanerna göra med
sina svin och sitt fläsk. Till dess finner jag billigheten fordra,
att vi fritt låta de norrländska arbetarne utan extra beskattning få
förtära sitt amerikanska fläsk.

Herr grefve och talman, jag yrkar afslag å utskottets hemställan
och bifall till herr Thors motion.

Herr Wallbom: Då jag läser igenom alla dessa motioner,
som kommit in, så frågar jag mig, hvarför det inkommit så
många fläskmotioner. Jag skulle kunna svara på denna fråga i
enlighet med talaren på smålandsbänken, att det tyckes vara konkurrensen
om skogsprodukter mellan det småländska folket och
de norrländska arbetarne, som är orsaken dertill, men jag tror
dock icke, att så är förhållandet, och då framställer jag eu annan
fråga, hvilken anledningen kan vara? Jo, det måste vara den
moderna tidsströmningen, som gör, att man skall skydda på alla
möjliga sätt, äfven om det icke är nödvändigt.

Det var en talare från Södra Vestbo härad, som sade, att
att man icke hade mer än två vägar att gå: den ena den rena
frihandelsvägen och den andra den rena protektionististvägen,
men jag för min del vill icke gå någondera af dessa vägar.

Om jag skulle tro hvad herr Truedsson sade, då han lemnade
en utredning om att landtbruket beror af ladugårdsskötseln,
och toge dessa hans siffror, så skulle jag finna, att det är en betydlig
skilnad mellan åren 1888 och 1895; men tullifvern var
lika stor då som nu, fast mjölkpriset var cirka 20 proc. högre.
Man säger, att vi skola hafva fläsktullen, emedan den är nödvändig
för landtbruket, för svenska näringarna med mera sådant.
Om jag skulle få begagna Sverige såsom en affärsman och de

Måndagen den 11 Mars, f. m. 41

siffror, som reservanterna påvisat uti bevillningsutskottets betänkande
rörande ut- och införseln, och jag säger, att vi importera
6 millioner kilogram och exportera precis lika mycket, då menar jag,
att affärsmannen endast har gjort ett byte. Frågar jag hvad
amerikanskt fläsk kostar i dag, så kostar det 68 öre eller, när
jag fråndrager tullen, 58 öre. Jag har hört mig för om priset
för svenskt fläsk på engelska marknaden och hvad svinslagteriema
få der, och jag har funnit, att det är 70 öre och att affärsmannen
sålunda förtjenar 12 öre på hvarje kilogram han byter.
Således gör Sverige på detta byte eu vinst af 720,000 kronor. Man
får väl då åtminstone icke säga, såsom jag läste i en motion för
några dagar sedan, att man vore färdig att svettas blod för Sveriges
affärsförbindelser med utlandet. På dem har dock icke Sverige
förlorat några pengar.

Jag har äfven försökt att se efter, huru olika bevillningsutskottet
begagnar sig af siffror. Under onsdagen i förra veckan
hade vi före ett tullbetänkande, hvilket bland annat innehöll två
tullsatser, som utskottet afslagit helt simpelt med siffror. I fråga
om cementtullen var det nemligen bevisadt, att exporten var
mycket större än importen, och detta var ett tillräckligt motiv
att afslå denna tull. I fråga om tjärtullen var förhållandet detsamma.
Man finner af betänkandet, att år 1893 importerades 3
millioner kilogram och exporterades 6 millioner kilogram, och, när
nu siffrorna hafva samma betydelse i fråga om cement-, tjäroch
fläsktullen, så tycker jag åtminstone, att, när exporten öfverstiger
importen, siffrorna borde tala lika. Till sist vill jag säga,
att det förefaller mig märkvärdigt, hvilkendera af talarna på
smålandsbänken jag skall tro. Den ena talaren säger, att det är
nödvändigt att hafva tull på amerikanskt fläsk, derför att de,
som skola fara in till städerna och sälja sitt fläsk, skola få litet
mera för detsamma; den andra säger, att vi lida icke det minsta
af det amerikanska fläsket, ty det begagnas icke. Så är det äfven
på min ort; det finnes ingen afsättning på det amerikanska
fläsket, och så tyckes äfven förhållandet vara i Småland.

Således är jag af den uppfattning, att det är en modern
lidsrörelse, som är bestämmande för dessa motioner. Jag erkänner
gerna, att landtbruket lider, men på denna väg får det icke
någon hjelp.

I lördags qväll var det en talare, som nämnde om det franska
folket och den solidaritet, som fans hos detta folk mellan
stad och land, när det gäller tullar. Jag tror äfven, att vi komma
att gå framåt och att solidariteten växer i Sverige mellan städernas
och landsbygdens befolkning, men jag tror, att det blir först
när man erkänner svenska folkets solidaritet liksom det franska
folket gör det.

Det var äfven en talare, som sade, att det behöfdes fläsktull,
ty det var eu mängd fiskare, som uppfödde svin, men fläsket

N:o 14.

Ang. tullen
fläsk.
(Forts.)

N:o 14. 42

Måndagen den 11 Mars, f. m.

Ang. tullen å blef icke bra, ty de uppfödde svinen med fiskaffall; derför vore
fläsk. jet behöflig! att hafva denna tull, ty de förde upp fläsket till

(Ports.) Norrland och sålde det der. Detta motiv hoppas jag icke duger
och icke tilltalar någon af oss. Jag skall icke längre upptaga
kammarens tid, utan skall endast yrka bifall till den af herr Johan
Johansson med flera afgifna reservation. Jag skulle vilja
yrka bifall till herrar Thors och Norbergs förslag, men jag tror,
att, om det yrkandet bifölles, det vore detsamma som att få eu
högre tullsats.

Herr Petersson i Dänningelanda: Då jag är en af dem,
som undertecknat motionen om 20 öres fläsktull, så kommer jag
att yrka bifall till utskottets förslag. Jag skulle visserligen för
min del helst önska eu ännu högre tull, men jag har dock icke
ansett mig böra gå längre, utan ville i stället visa moderation.
Då det var fråga om spanmålstullarne, yrkade våra motståndare,
att vi skulle visa moderation i afseende på dessa tullar, men nu,
då vi begära detsamma af dem, då är det icke alls någon fråga
om moderation, utan de yrka afslag.

En talare på stockholmsbänken, herr Höjer, hade vänligheten
att relatera ett yttrande af mig vid 1893 års riksdag, då
denna fråga var före, och påstod, att jag hade sagt, att bland
alla tullar fläsktullen är den mest nyttiga och nödvändiga. Ja,
jag har verkligen yttrat det och jag skall göra det än en gång,
och jag är öfvertygad om, att i fall herr Höjer kände till befolkningen
i Småland och dess förhållanden lika väl som vi smålänningar
göra, så skulle han gifva mig rätt härutinnan. Ty om
man kan säga, att spanmålstullarne något mera gagna de större
än de mindre jordbrukarne, så råder det ett alldeles motsatt förhållande
med fläsktullen, ty den kommer nästan uteslutande de
mindre jordbrukarne och jordbruksarbetarne till godo.

Dessa mindre hemmansegare, som sitta på en liten hemmanslott
och icke hafva någon spanmål att sälja, kunna hufvudsakligen
endast bli i tillfälle att afyttra en enda artikel, nemligen
fläsk. Dessa torpare, som sitta på sina jordtorp, och dessa backstugusittare,
hvilka icke hafva synnerligen stort jordområde, de
pläga dock vanligen föda upp 2 ä 3 svin om året genom att
plocka till dem litet gräs från vägkanter och dylika ställen. Genom
försäljning af dessa svin på hösten erhålla de litet penningar
för bestridande af de nödtorftigaste behof ven, och med gödseln
efter svinen kunna de bereda sig tillfälle att på grannens
område sätta litet potatis och söka sålunda att uppehålla sig.

På de större egendomarne, der man vanligen anstalt statfolk,
som bilda egna hushåll, som åtnjuta kontant lön och spanmål,
der pläga dessa statfolk vanligen uppföda 2 ä 3, ja, äfven
flera svin medelst gräs, rensadt eller plockadt från trädgårdar
och åkrar; och på så sätt bereda de sig lika stor inkomst som

Måndagen den 11 Mars, f. m.

43 N:o 14.

den de åtnjuta i kontant lön. Särskilt i de delar af Småland, Ang. tullen
som jag känner till ock i synnerhet inom min egen valkrets, fin- fläsknes
det icke någon, som icke är ifrig för denna fiäsktullen, ock (Forts.)
äfven de ifrigaste motståndarne mot spanmålstullarne äro ifriga
anhängare af fläsktullen.

I tullstridens dagar på 1880-talet brukade man säga, att man
icke borde sätta tull å spanmål, derför att den vore en råvara,
utan att man endast borde sätta tull på förädlade jordbruksprodukter,
att vi beböfde införa spanmål i landet och att eu tull
derför endast fördyrade brödfödan och dylikt. Ja, här är just en
sådan vara, en förädlad produkt, men när vi protektionister vilja
hafva tull å densamma, så svara herrar frihandlare nej och anföra
såsom skäl derför, att man deraf producerar mer än landet behöfver,
att man exporterar af den och att tull derå sålunda icke
skall tjena till något. På hvad skall man då hafva tull? Vi
skola icke hafva tull på den vara, som importeras, säger man,
och icke heller vill man åsätta tull på hvad som exporteras.

Det är samma förhållande med industrialster. Vi hafva satt tull
på dem. Nog både exportera och importera vi industrialster;
men vi äro dock villiga lemna industrien detta skydd.

År det då mer än rätt och billigt, att jordbrukarne begära
samma tjenst tillbaka eller att få skydd för sina jordbruksalster?

Och då detta skydd hufvudsakligen kommer att gagna de små
jordbrukarne och de fattige inom vårt land, så vågar jag upprepa
det påstående, som herr Höjer fann så besynnerligt, eller
att denna tull är en af de mest nyttiga och nödvändiga, ocfi ber
derför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Petersson i Runtorp: Ehuru diskussionen om dessa

tullfrågor redan fortskridit så långt in på andra dagen, så kan
jag, som hittills suttit endast såsom åhörare, icke underlåta att
säga några ord, fastän jag på förhand vet, att mina ord icke gälla
något i detta fall, ty jag lärer lika litet kunna öfvertyga någon
af herrarne, som det varit möjligt för de herrar, hvilka jag hittills
åhört, att kunna öfvertyga mig. Således lär väl saken stå
sådan den är i detta fall. Jag skall emellertid, till det myckna,
som här blifvit sagdt, be att få lägga några ord.

Här har framhållits såsom ett axiom från frihandlarnes
sida, att dessa tullar äro de förhatligaste af alla, som finnas, och
att de möjligen skulle kunna vara med om en och annan af de
öfriga tullarne, men ingalunda om sådana, som gälla den fattiges
dagliga bröd, men då frågar jag: hvad är dagligt bröd? Jag hoppas,
att herrarne icke hafva glömt hvad katekesen säger derom.

Hvad är nu i detta fall dagligt bröd? Jo, det är just det, som
jordbrukarne här vilja hafva. Och jag vill då erinra om huru
katekesen säger: »den, som fråntager sin nästa hans bergning,
han dräper honom». Hafva herrarne tänkt något på den saken?

N:o 14. 44

Måndagen den 11 Mars, f. m.

Ang. tullen å Hvad vill nu jordbrukaren hafva? Jo, dagligt bröd eller,
fläsk. mecj andra 0rd, hvad han till sitt lifsuppehälle oundgängligen
(Forts.) behöfver. Då herrarne hafva så godt om siffror och tala om
millioner, som skola tagas ur de fattiga arbetarnes fickor, så vill
jag fråga: hvad är en jordbrukare, är icke också han arbetare?
Och är icke äfven han värd att få sitt dagliga bröd? Jag vet
visserligen, att det finnes stadsbor, som icke veta, hvad det vill
säga att vara jordbrukare och att producera lifsförnödenheter —
jag vill visst icke skära alla frihandlare öfver en kam — men
om de i allmänhet visste detta bättre, så skulle saken te sig helt
annorlunda. Ja, medan jag kommer i håg det, skall jag be att
få bemöta en talare å norrlandsbänken, hvilken sade, att han
skulle önska att smålänningarne skulle komma upp till Norrland
och försöka, huruvida de då skulle kunna undvara det amerikanska
fläsket. Jag åter skulle vilja uttala den önskan, att norrläudingarne
komme ner till Småland och sloge sig ner på våra små
jordtorfvor. De skulle då få se, om de icke skulle inse behofvet
af att kunna producera litet fläsk för att med af kastningen deraf
betala sina dryga skatter och annat, med ett ord sagdt, för att
kunna existera.

Jag tycker för min del, att man bör hjelpa och understödja
hvarandra. Hvad hafva för öfrigt norrländingarne att klaga öfver?
Vill man taga reda på af statistiken, hvad de fått betala i tullar
samt anställa en jemförelse med alla de beqvämligheter, som de
fått af staten sig tilldelade, så tror jag, att man icke skall finna
sig vara dem mycket skyldig.

Jag vill alltså härmed säga, att det just är det dagliga brödet,
som man egentligen vill skydda; man vill, att äfven de, som
producera dagligt bröd, sjelfva skola kunna lefva. Jag förstår
icke herrarnes resonnement eller den strid, som nu pågår emellan
frihandlare och protektionister. Jag kan naturligtvis icke hafva
så hög tanke om min förmåga, att jag skulle tilltro mig kunna
lyckas öfvertyga någon, men för så vidt man vill anses såsom
eu förnuftig menniska — och såsom sådana vilja vi väl allesammans
anses — så kan man icke med fog säga, att, när vi hafva
ett så starkt tullskydd i allmänhet, man genom spanmålstuliarne
tager 20 å 25 millioner ur de fattiges fickor. Hvarför då icke
lika väl taga hela budgeten med? Det är ju också något, som
utkräfves af svenska folket och som tages ur dess fickor. A nej,
vi lära väl få hjelpa hvarandra allesamman, och det är just
detta, som sker, då näringarne få skydd.

Jag behöfver kanske icke tillägga mera. Hufvudsaken af
hvad jag velat säga är, att så länge andra näringsgrenar åtnjuta
skydd, så borde också ett sådant skydd komma äfven jordbruket
till del. Kunde man taga bort allt skydd, så finge väl äfven vi
jordbrukare låta oss nöja med den saken; men sådant låter sig
väl icke göra, för så vidt vi skulle tänka oss vara försatta i samma

Måndagen den 11 Mars, f. ro.

45 N:o 14.

tillstånd som det, då menniskorna nyss spatserat ur paradiset. Ang. tullen
Har man emellertid sammansluta sig till samhällen med ömse- fläsk.

sidiga rättigheter och skyldigheter, så synes det mig vara alldeles (Forts.)

tydligt, att dessa rättigheter och skyldigheter böra tillämpas så i
ena fallet som i det andra.

Jag vill ytterligare lägga herrar frihandlare på minnet, att
man bör tänka på det språk ur katekesen, som jag nyss anförde,
nemligen att »den, som fråntager sin nästa hans bergning, han
dräper honom». Ha’ herrarne tänkt på det orätta uti att göra
detta? Jag känner förhållandena bland de mindre jordbrukarne
sä mycket, att jag vet, att det icke finnes någon näring, som
erfodrar så strängt arbete och så stränga försakelser som jordbruket;
och då tycker jag, att det är rent af obarmhertigt att beröfva
jordbrukarne deras bergning. Det är för öfrigt ett misstag,
att prisen å lifsförnödenheter skulle höjas genom tullar, ty ju
mera hjelp man får, ju mera man kan producera, desto billigare
ställa sig prisen till följd deraf att den inhemska täflingen då
blir större och större. Dessutom måste jordbrukaren för att kunna
lefva och existera beredas tillfälle att kunna försälja något; ty
under uttrycket dagligt bröd räknar jag icke blott sjelfva brödet,
utan också andra saker, och om man äfven dit räknar fläsk, så
är detta icke nog, utan dertill får man räkna åtskilligt mera.

Här yttrades för icke länge sedan af en talare från stockholmsbänken,
att fläsktullarne voro skadliga. Men långt ifrån att kunna
bevisa detta, bevisade han hufvudsakligen, att fläsket åstadkom
mycket munväder; hvad han i öfrigt bevisade, tror jag ej var
mycket att fästa sig vid.

Jag skall af nu anförda skäl yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Natt och Dag: Jag skall be att få upplysa de talare

på stockholmsbänken, som af hr Johansson i går betecknades
med namnet stockholmsradikaler, derom att det finnes annat
fattigt folk än stadsarbetarne. Dessa talare på stockholmsbänken
hafva uppträdt till försvar för Stockholms arbetare; vi åter uppträda
till försvar för dessa små fattiga landtbrukare, som innehafva
kanske Vs eller 1/ie hemman eller mindre, och vidare hafva
vi att bland dem räkna torpare och backstugusittare. Hela denna
klass har i allmänhet ingen annan utväg för att betala sina stora
skatter än att uppföda några svinkreatur å sina lägenheter.

Visserligen hafva hemmansegarne den stora lyckan framför
stadsarbetarne att få utöfva rösträtt, men mången gång veta de
icke att begagna sig af densamma; ja, det har till och med
kunnat inträffa, att ingen infunnit sig för att utöfva sin rösträtt
vid riksdagsmannaval, hvadan denna företrädesrätt kanske icke
är så synnerligen mycket värd, som man i allmänhet anser.

N:o 14. 46

Måndagen den 11 Mars, f. m.

Ang. tullen
fläsk.
(Forts.)

Deremot är jag icke säker, om det skulle lända till någon
fördel för dessa små jordbrukare att få nu föreslagna tull på fläsk.

Vi finna af statistiken, att det hufvudsakligen är amerikanskt
fläsk, som hit importeras, under det att det fläsk, som
härifrån exporteras, går till engelska konsumenter. Detta är ju
två skilda saker; och då vi alla veta, att norrländingarne mest
begagna sig af amerikanskt fläsk, så synes det mig, att de böra
fortfarande få köpa det till samma pris som hittills.

Ehuru jag är en fullkomligt bestämd protektionist, så vill
jag dock, att i detta fall någonting göres för norrländingarne,
hvarför jag förenar mig med hr Johan Johansson i hans yrkande,
att nuvarande tullen af 10 öre å fläsk måtte bibehållas oförändrad.

Herr Petersson i Boestad: Herr Alsterlund antydde, att
om motionärerna kände till, hvilket lif af mödor och försakelser
som de norrländska skogsarbetarne nödgas underkasta sig, så
skulle man ej neka dem att förskaffa sig det amerikanska fläsket
tullfritt.

Med anledning deraf vill jag säga herr Alsterlund, att jag för
min del känner till det lif af försakelser och umbäranden, som de
småländska jordbrukarne och skogsarbetarne föra; men att jag
deremot om dessa aldrig fått höra, att de varit i tillfälle att konsumera
champagne, såsom man ofta försport om skogsarbetarne
i Norrland. Under skogsafverkningens mest gyllene tid derstädes
skall det hafva varit mycket vanligt, att skogskörare och arbetare
konsumerade champagneviner i stor myckenhet både på gästgifvaregårdar
och i städerna.

Herr Höjers anmärkning mot motionärerna vill jag icke
upptaga till bemötande, och jag anser det icke heller vara från
vår sida behöfligt.

Herr Andersson i Löfhult: Jag skall be att få säga några

ord i denna sak.

Jag känner mycket väl till, huru dessa små jordbrukare
hafva det, dessa torpare och andra, som föda upp svin. Här
har nu talats om huru svårt det skulle blifva för norrländingarne,
om man höjer fläsktullen till 20 öre, men det är väl ändå icke
så farligt dermed. Man ser aldrig några norrländingar komma
ner till Småland och odla mossar, gräfva diken och dylikt, men
väl resa våra arbetare upp till Norrland för att der förtjena penningar
och underhålla sina familjer i Småland. Denna omständighet
tyckes ju visa, att de norrländska arbetarne i alla fall
åtminstone tyckes hafva det bättre än de små jordbrukarne i
Småland. Jag tror, att om de norrländska arbetarne få betala
ett eller annat öre mer om dagen, så skola de icke lida synnerligen
mycket deraf.

Måndagen den 11 Mars, f. m.

47 N: o 14.

När det var fråga om spanmålstullarnes antagande, så sade Ang. tullm
man, att endast de stora jordbrukarne skulle få fördel af spån- fläsk.

målstullar, men alls icke de små jordbrukarne, och till en viss (Forts.)
grad kan ju detta påstående vara befogadt. Men nu, när det är
fråga om fläsktulleu, som torpare, soldater och andra jordbrukare
med små lägenheter företrädesvis skulle hafva nytta af, så vill
man icke vara med om den. De skola icke hafva den. säger
man, de hafva ingen nytta deraf, denna förhöjning i tullen på
det amerikanska fläsket inverkar icke på fläskprisen. Men då
gör ju en tullförhöjning heller ingen skada.

Vidare säga frihaudlarne, som eu talare förut påpekat, då
det gäller spannmål: Icke skola vi sätta tull på spannmål, ty sådan

behöfva vi importera; och när det gäller fläsktull, vilja de icke
heller hafva sådan, emedan vi exportera fläsk. Icke kan ett
sådant resonnement vara rimligt.

Nu är det på det sättet, att tusentals små jordbrukare,
torpare, statfolk, backstugusittare och deras vederlikar hafva som
sin enda inkomst att föda upp svin, och en tull å fläsk, hvarigenom
de skulle kunna få några ören mer pr kilo, är då uppenbarligen
för dem af största betydelse. Jag har icke kunnat underlåta
att framhålla detta, dä jag väl känner förhållandena i
detta afseende.

Herr Höjer gjorde sig litet lustig öfver den föreslagna tullsatsen
och sade, att protektionisternas lösen tycktes vara icke
endast »Sverige åt svenskarne», utan äfven »Sverige åt smålandsgrisarne».
Nu förhåller det sig så, att det går ganska stora massor
af fläsk upp från Småland till Stockholm och förtäres här
och kanske äfven på andra orter. Kanske skulle derför herr Höjer
vilja förändra den nämnda lösen till »smålandsgrisarne åt stockholmarns».

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Jonsson i Hof: Det förefaller mig, som om, då den

nuvarande tullsatsen å fläsk i genomsnitt torde utgöra 15 å 20 %
af varans värde, äfven herrar motionärer på smålandsbänken
borde kunna vara belåtna med denna tullsats.

Ty hvilken ståndpunkt man än intager i tullfrågan, torde
hvar och eu likväl böra erkänna, att det också ligger en stor
fara i att drifva upp tullsatserna för högt, ty derigenom riskerar
man kanske icke endast, att hela systemet kommer på sned och
ramlar sönder, utan man gör äfven mera ondt genom att fördyra
varan för dem, som behöfva köpa, än hvad af behofvet kräfves.

Jag tror, att motionärernas hela uppfattning hvilar på ett misstag,
och att det är anledningen till deras oupphörliga motionerande i
denna sak. De föreställa sig sannolikt, att genom förhöjda tullar
på fläsk denna import af amerikanskt fläsk skulle motverkas
eller upphöra och de svenska producenternas afsättning af fläsk

N:o 14. 48

Måndagen den 11 Mars, f. m.

Ang. tullen åi stället ökas. Detta är enligt min mening likväl ett fullkomligt
fläsk. missförstånd, ty köparne taga icke detta amerikanska fläsk utan

(Forts.) att ^ är nödvändigt, och denna nödvändighet ligger deri,

att det ännu icke beredes något fläsk inom Sverige på samma
sätt som det amerikanska, eller så, att det blir lika hållbart för en
längre tids förvaring som detta. Detta beror derpå, att slagtningsoch
saltningsmetoden i Amerika är rigtad på att fläsket skalf
kunna hållas friskt under mycket längre tid än det svenska. När nu
skogsarbetena i allmänhet företagas långt bort ifrån banade vägar,
måste fläsket föras upp dit och en lång tid ligga der i förvar, icke
allenast för vintern, utan äfven för sommaren för flottningsarbeten
och dylikt. Vore det händelsen, att slagtningen och insaltningen
kunde bedrifvas på samma sätt här som i Amerika, så är jag
säker på, att införseln af amerikanskt fläsk skulle i hög grad
minskas eller helt och hållet upphöra, ty tro herrarne, att någon
skulle köpa det ofta dyrare amerikanska fläsket, om han kunde
begagna sig af det billigare svenska fläsket? Nej, hvar och en
skaffar sig nog den vara, som han har billigast, så framt den är
användbar för ändamålet.

Om herrarne i stället rigtade sina ansträngningar åt det
hållet att söka få saltningsmetoderna så fulländade och lämpliga
för ändamålet som möjligt, så tror jag icke, att det vore behöfligt
att höja fläsktullen. Jag rekommenderar derför denna sak åt
motionärerna till närmare eftertanke. De skola då säkerligen
icke oupphörligt söka vinna målet på en väg, som icke för dit.

På grund häraf kommer jag att yrka bifall till reservationen,
som jag anser föreslå en tillräcklig tull för detta ändamål.

I detta yttrande instämde herrar Anderson i Hasselbol,
Liljeholm, Schödén och Arhusiander.

Herr Nordin i Hammerdal: Jag är fullkomligt öfver tygad,

att om herrarne i denna kammare i grund och botten
liksom vi norrländingar kände det träldomslif, som dessa skogsarbetare
föra, hvilka nu till största delen och nästan uteslutande
använda detta amerikanska fläsk, så skulle herrarne icke hafva
hjerta att fördyra denna deras föda med ända till 33 procent af
varans värde. I denna vinter har priset varit cirka 60 öre per
kg., och nu begäres en tullsats af 20 öre.

Det är ju rent af obegripligt, och jag skulle förundra mig
öfver en sådan hänsynslöshet, om jag icke väl kände, att protektionisterna
under dessa många års tullstrider hafva tränat sig
i en viss obillighet, så att det för dem numera gått derhän, att
de icke blott fordra, att arbetarne i norra Sverige till skydd för
deras arbetare i det södra Sverige skola erlägga och villigt erlägga
höga tullar, utan att till och med en talare framhållit detta
såsom någonting rent af kristligt rätt. Dessa stackars arbetare

Måndagen den 11 Mars, f. m.

49 N:o 14.

lefva hela vintern om i skogarne ett lif, som, om vi bland annat fästa l
oss vid deras bostäder, är allt annat än afundsvärd^ Det första,
de hafva att göra på hösten å sin verksamhetsplats 3, 4, ja,
stundom 6 ä 7 mil från bebodda platser, är att föra upp eu provisorisk
koja, i hvilken de skola lefva under vintern. Till denna
koja kunna de icke föra mjölk från landsbygden, ty den skulle
frysa der, icke heller taga dit råsaltadt kött eller potatis. Det
amerikanska fläsket är deremot särdeles lämpligt, just derför att
det, som en talare förut påpekat, är torrsaltadt och till följd af
sin beredningsmetod har den märkvärdiga egenskapen att kunna
förvaras ända till 2 år efter införseln. Jag har sjelf importerat
så mycket deraf, att jag väl känner dess beskaffenhet, och jag
kan intyga, att det varit lika godt vid slutet af det andra året
som vid början af det första. Det andra af deras lefnadsförnödenheter
i denna provisoriska bostad, der de få lefva, är bröd,
och det tredje är kaffe. Hvad vidkommer kaffe, torde det vara
ett nödigt medel mot den öfverdrifvet stora qvantitet fettämne,
som do förtära. Det amerikanska fläsket har fördelen framför
det svenska först deruti, att det är torrsaltadt, och vidare tycka
arbetarne, att det faller sig bättre i det afseendet, att det är
benfritt, hvilket deremot det svenska icke är. Allt detta tillsammans
gör, att de norrländska arbetarne anse sig ovilkorligen
hänvisade till bruket af detta födoämne. Huruvida det då skulle
vara naturligt, att de småländske arbetarne skulle beskatta de
norrländske med ända till 33 öre på kronan för att sjelfva genom
svinuppfödning få det något bättre, det begriper jag icke, och
ännu mindre begriper jag, att ett sådant förfaringssätt skulle
vara kristligt rätt. Jag tycker tvärtom, att det är samma okristlighet
deri, som om jag, då jag lider af betryck i ekonomiskt
afseende, skulle vädja till min granne att till hans egen skada
af honom erhålla hvad jag behöfde, så att min ställning blefve
lika god eller bättre än hans.

Herr Hazén sade, att dessa småbönder, torpare och arbetare
hafva sträfvat för de öfriga lifsmedelstullarne, och derför voro
de nu berättigade att få de 33 procent, hvarom här är fråga,
till skydd för sitt fläsk. Jag kan icke begripa det berättigade i
detta skäl. Hafva de småländske torparne, småbönderna och
arbetarne hittills gått en origtig väg i detta fall, så måste de
hädanefter bättra sig, och don olycka, de dragit öfver sig sjelfva,
ega de icke någon som helst rättighet att skjuta öfver på do
norrländske arbetarne. Småländingarne få resonera som så:
Som vi hittills handlat origtigt, så måsto vi hädanefter gå i rätt
rigtning vid do politiska valen.

Jag kan icke finna, att det ligger någon reson i att alltjemt
såväl i denna som andra tullfrågor hålla på, att det är så alldeles
naturligt, att man är berättigad att få det eller det. Är
det naturligt, att på detta sätt vi skola lemna först ett skydd,

Andra Kammarens Prof. 1895. Ko 11. 4

r.rj tullen å
fläsk.
(Fort?.)

>'':o 14. 50

Måndagen den 11 Mars, f. m.

Anj. tuUen åså ett annat, så ett tredje o. s. v., då måste det väl vara lika
naturligt, att det lemnas oss skydd, men vi kafva ju ingenting
(ForR) att begära skydd för.

Det har sagts af en talare, nemligen herr Behmer, att en
af orsakerna, hvarför han kommer att rösta i öfverensstämmelse
med utskottets utlåtande, är den, att han anser, det eu sådan förhöjning
i fläskprisen, som den föreslagna tullen, icke komme att
drabba arbetarne, utan arbetsgifvarne. Ja, för den, som kan tro
det, bör det verkligen vara eu tillfredsställelse i fråga om det
orättvisa i förfarandet för öfrigt. Men för mig är det alldeles
omöjligt att tro det. Emedan jag lefver midt uppe ibland denna
norrländska arbetarebefolkning och noga känner dess ställning,
så är jag öfvertygad, att det blir arbetarne, som få betala denna
förhöjning ända till sista öret.

En annan talare sade vidare, att han icke trodde, att denna
fiäsktull skulle höja varan så särdeles mycket. Jo, mine herrar,
blir tullen 20 öre per kg., så höjes fläskpriset med precis 20 öre.
Det kan jag våga allt på att det är sant, och jag har erfarenheten
från föregående tullförändringar att åberopa. Jag har
nemligen gjort affärer i denna vara under loppet af omkring 25
år och många gånger, i synnerhet då tullen var 20 öre, utbetalat
tusentals kronor i tull för amerikanskt fläsk.

Allt, som nu blifvit anfördt från protektionisternas sida, är
således grundadt dels på bristande kännedom om förhållandena
och dels på en viss vana att vara orimlig, så snart det b’ir fråga
om tullar.

Ty det karakteriserar jag såsom en orimlighet, att någon
talar om silt berättigande alt skära remmar ur andras hud, och
ej blott skära sådana, utan taga till dem rätt breda. Huru breda
man vill ha dem, det föreskrifver man efter eget behag.

På grund af det anförda och med den kännedom jag har
i saken, skulle jag helst vilja instämma i herr Thors motion, ty
denna är i grund och botten den rigtigaste och rättvisaste, men
då jag anser, att detta ej skulle gagua saken, utan tvärtom motverka,
hvad vi — alla norrländingar åtminstone — önska, skall
jag stanna vid att yrka bifall till reservationen.

Herr Erickson i Bjersby: Herr Nordins anförande i sak
anser jag icke förtjena det ringaste bemötande. Endast med
anledning af hans yttrande, att vi protektionister hafva trånat
oss i obillighet och hänsynslöshet i fråga om tullar, vill jag framhålla,
att, efter hans upplysning derom, att han i omkring 25
år, om jag hörde rätt, handlat med fläsk, och med kännedom
om det sätt, hvarpå proviantförsäljning till de norrländske arbetarue
bedrifves, det torde vara lätt att förstå, i hvilken sport han
tränat sig.

Måndagen den 11 Mars, f. m.

51 K:<> 14.

Man har påstått, att de norrländske arbetarne ej kunna
undvara det amerikanska fläsket. Att en stor del af detta fläsk
användes mycket i Norrland, är eu känd sak. Men hur var
det möjligt för Norrlands arbetare att reda sig, innan import af
amerikanskt fläsk egde rum? Jag förmodar, att det fans ett
betydande antal skogsarbetare i Norrland redan före importens
början. När det blir möjligt för oss att sända inhemsk vara
till Norrland med lika liten kostnad som importen dit af amerikanskt
fläsk medför, skola säkerligen de norrländske arbetarne
lika gerna köpa det förra som det amerikanska. Största delen
af dem, som ständigt benämnas »de norrländske arbetarne», äro
dock från andra sydligare delar af landet, till och med från Småland.
Och genom dessa arbetare, hvilka i hemtrakten ej kunna få
arbete i följd af jordbrukets oerhörda betryck och derför måste
söka sig arbetsförtjenst i Norrlands skogar, der de erhålla sysselsättning
i den för arbetsgifvarne i hög grad inkomstbringande
skogsafverkningsrörelseu, få vi något så när reda på de norrländska
förhållandena och kännedom om, att alldeles ingen nöd
råder bland »de norrländske arbetarne». Äfven öfver hufvud
taget är, såsom vi alla känna, Norrland i ekonomiskt afseende
lyckligare än någonsin Småland och flera andra sydliga trakter
af vårt land. Skulle för öfrigt genom förhöjningen af fläsktullen
denna vara i Norrland stiga något i pris, kommer det alt bero
på, att varan der uteslutande är eu handelsvara, hvars pris ingalunda
är beroende på beloppet af importtullen derå, utan på den
vinst, som säljaren, det må nu vara ett trävarubolag eller enskild
person, behagade beräkna sig till godo.

Då man här talade om klitullen, yttrade jag ej ett enda
ord i frågan, oaktadt jag väckt motion om eu liten tullsats af
30 öre per 100 kilogram kli. Jag ville ej göra det derför, att
de fleste talare, som då yttrade sig, bland såväl frihandlare som
protektionister, förklarade, att de ej ville ha klitull, som dock
endast afsåg att förekomma falsarier, för att ej skada mejerihandteringen,
hvilken kämpade med stora svårigheter. Jag antog,
att vänskapen från frihandlarnes sida skulle räcka åtminstone
tills vi kommit öfver fläsktullen, ty det kan ej bestridas, att
fläskproduktionen mycket nära sammanhänger med mejerihandteringen.
Men jag bedrog mig. Från frihaudelssidan, som motsatte
sig klitullen, arbetas nu lika energiskt mot höjning af tullen
på fläsk, ehuru mejerihaudteringen mycket mer beror på en
tillräcklig fläslctull än på vare sig några öres tull å eller tullfrihet
för kli.

Man skulle, säger man, icke begära högre tull å fläsk än
10 öro per kg., för att icke riskera, att man snart ej fick någon
tull alls. Eu alltför hög tullsats å denna vara skulle nemligen
inom kort frammana yrkanden på dess afskaffande. Jag erinrar
härvid om hvad jag sistlidne lördag yttrade vid behandlingen af

1»(7. fullen å
fläsk.

(Foi ta.)

N:o 14. 52

Måndagen den 11 Mars, f. m.

Ang. tullen å frågan om tull å omalen och malen spanmål beträffande enafliislc.
banda slags invändning, som då framstäldes. År 1888, då span (Foris.

) målstullen sattes till blott 2 kr. 50 öre per 100 kg., bestämdes fläsk tullen

till 20 öre för hvarje kg. År 1892, då sänkning af
spanmålstullen egde rum, fick fläsktullen göra spanmålstullen
sällskap. Var det vid sistnämnda tid någon enda, som vann
något på sänkningen af spanmålstullarne? Nej, så vidt jag vet,
ingen enda, utom möjligen importörerna! Ty visserligen voro
spanmålsprisen då höga, och det var af denna anledning som
sänkningen skedde; men äfven om tullarno både borttagits helt
och hållet, skulle prisen hållit sig lika höga, ända tills ryska
exportförbudet upphäfts. Det var nemligen detta exportförbud,
som var orsaken till det höga priset. Då det ifrågasattes att
höja spanmålstullarne till belopp, som betydligt öfverstego 1888
års tullsatser derå, torde konseqvensen fordra, för att nu ej tala
om det verkliga behofvet deraf, att tullen å fläsk åtminstone
höjes till samma belopp, som bestämdes år 1888, eller 20 öre
per kg. Ingen må undra på, att jag begärt ordet i denna fråga,
som eger ett stort intresse för landet i allmänhet och synnerligen
för Småland, der allmän önskan råder om höjning af äfven
denna tull.

Jag anser öfverflödigt att orda om skälen, hvarför denna
tull behöfves, ty derom är redan tillräckligt taladt. Det skulle
för öfrigt ej tjena till något, då verkliga skäl här synas sakna
all betydelse.

Jag anhåller emellertid att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herrar Anderson i Tenhult och Bengtsson i Häradsköp instämde
häruti.

Herr Fjällbäck: Den siste talaren gjorde den anmärk ningen,

att de norrländske arbetarne kunna reda sig utan amerikanskt
fläsk. Men detta påstående torde ha galt på den tiden,
då dessa arbetare ej behöfde vistas så långt från bebodda trakter,
som nu är förhållandet; det torde ha varit på den tiden, då
skogarne ej voro nedhuggna efter kusterna och floddalarne, utan
ännu stodo i liflig förbindelse med kusten.

Han anförde vidare, att det just är småländingar, som äro
skogsarbetare. Då synes det mig, som om småländingarne på
det sättet få skylla sig sjelfva, då de ej ens kunna tillfredsställa
sina egna landsmän med sin vara, utan dessa sluta upp med
sina gamla lefnadsvanor och antaga andra, då de lemnat hembygden
och kommit upp till Norrland. Naturligtvis beror detta
på, att förhållandena i Norrland äro annorlunda än i Småland;
detta är alldeles obestridligt.

Herr Petersson i Runtorp påstod, att man måste hjelpa
hvarandra med tullar. Ja, kunde man verkligen hjelpa småfolket

Mindagen den 11 Mars, f. m. 53

— småländingar inbegripua — med denna tull, skulle jag vara
frestad att vara med derpå. Men huru tillämpar herr Petersson
och öfriga tullvänner detta råd att hjelpa hvarandra? Jo, det
hördes för några dagar sedan, då han yrkade tull på cement,
hvilken arbetarne skulle få såsom ersättning för de fördyrade
lefnadskostnaderna. Vidare yrkades från eu ledamot af bevillningsutskottet,
som har sin plats på skånebänken och i detta
utskott är insatt af det förenade landtmannapartiet, att de norrländske
arbetarne skulle såsom ersättning för den nyligen skedda
förhöjningen af spanmålstullarne få tull på — tjära af trä. Det
synes mig verkligen, som om detta vore en ganska tvifvelaktig
ersättning för de förhöjda prisen å spanmål och fläsk.

Det kommer för öfrigt enligt min tanke att gå på samma
sätt med verkningarna af fläsktullen som med tullen på smör.
Det var ju, såsom herrarne minnas, meningen med denna tullsats,
att den skulle höja smörpriset. Huru gick det dock härmed?
Jo, det gick så, att numera finnes ej något, som man så mycket
klagar öfver som låga smörpris, hvadan tullen tydligen ej haft
den verkan, som man dermed afsett.

Och när man ej lyckades förbjuda margarintillverkningen,
derför att Kiksdagens beslut i denna fråga af regeringen kasserades,
ansåg man det vara helt naturligt att — då färgen å vårt
svenska natursmör är gul — bestämma färgen å margarin till
blå. På detta sätt söker man hjelpa hvarandra hela vägen igenom.

Nu säger man, att det skulle förhjelpa oss till ökad utförsel
af fläsk, i fall vi höjde tullen å det amerikanska fläsket. Detta
torde dock vara den mest obegripliga sats, som jag någonsin
sett i tryck återgifven: nemligen att det skulle kunna öka exporten,
om vi genom högre tull minskade importen. Förutsättningarna
för att detta skulle vara sant skulle vara, att priset skulle bli
så högt, att konsumtionen af fläsk minskades. Jag kan ej annorlunda
förklara, huru importsiffrorna på amerikanskt fläsk kunnat
vexla på sätt de gjort.

Vi se, att under de år, när tullen var 20 öre per kg. —
d. v. s. lika hög som nu är föreslaget — uppgick införseln år
1890 till nära 9 millioner kg. och 1891 till öfver 6 millioner;
den uppgick 1892, då tullen nedsattes, ehuru tillämpningen af
denna nedsättning först inträdde i början af år 1893, till öfver
7 millioner kg., men deremot år 1893, då tullen var sänkt från
20 till 10 öre per kg., sjönk importen och uppgick blott till 37a
milliouer kg., för att återigen — såsom vi se af statistiken —
stiga år 1894. Detta torde således visa, att en högre tull icke
varit i stånd att reglera export och import, som väl lära följa
helt andra lagar. Se vi åter på utförseln, som ju skulle ökas
genom högre tull, visar sig, att förhållandet är motsatt: exporten
har nemligen ökats, sedan tullen nedsattes. År 1890 uppgick
den nemligen till 0 millioner kg., år 1891 var den nära 5 rnilli -

N:o 14.

Ang. tullen
fläsk.
(Forts.)

N:o 14. 54

Måndagen dm 11 Mar?, f. m.

Ang. tullen å oner kg., år 1892 något öfver 672 millioner, men år 1893, då
fläsl<- tullen minskades till 10 öre, uppgick den fortfarande till öfver
(Forts.) gi^ millioner kg., för att år 1894 stiga till öfver 8 millioner.

Detta visar således, att export och import vexla, utan att denna
vexling kan regleras genom tullar.

Det har sagts, att denna tull blifvit föreslagen för att hjelpa
de små jordbrukarne. För ett par månader sedan träffade jag
i min hembygd ett antal sådaua små jordbrukare, och äfven de
hade samma uppfattning som talaren på smålandsbänken, nemligen
att 20 öre vore den tull, som vore lämplig. Spanmålstullarne
åter vore för dem likgiltiga, men fläsktullen skulle de
gerna vilja hafva ökad. Men jag hade händelsevis med mig ett
sammandrag af Sveriges officiella statistik och visade med detta
i hand, att exporten år 1893 var nära dubbelt så stor som importen.
Och då hade dessa småbönder så mycket förstånd, att
de svarade: ja, hvad tjenar det väl till att lägga tull på eu vara,
hvaraf det exporteras mer än det importeras, resultatet skulle
blifva detsamma som med hafretullen. Det gläder mig, att detta
sunda resonnement spridt sig till åtminstone eu af representanterne
på elfsborgsbänken, så att han yrkat bifall till reservanternas
förslag. Jag ber också att på de små hemmansegarnes,
torparnes och statkarlarnes vägnar få tacka honom för det rigtiga
resonnement, han då förde.

För min del yrkar jag bifall till herr Thors motion, äfven
med risk att förlora i eu gemensam votering, ty jag är alldeles
viss om, att denna tull, i fall den skulle segra, icke skulle komma
att blifva särdeles gammal.

Herr Jansson i Krakerud: Det har blifvit sagdt, att dessa
långa diskussioner, som här föras öfver ämnen, som många gånger
behandlats af Riksdagen, skulle vara onödiga. Jag vill då för
min del säga, att man icke bör hysa eu dylik åsigt, då det är
fråga om den sak, som nu är före, ty denna diskussion har verkligen,
såvidt jag förstår, utredt denna fråga ytterligare, så att det
synes mig tydligt, att vi skola slippa ifrån denna fläsktull ett
kommande år. Det förefaller mig, som om man kommit öfverens
om för det första, att icke de större jordbrukarne hafva någon
nytta af den föreslagna höjningen af denna tull. Motionärerna
hafva också här inskränkt sig till att påstå, att det i synnerhet
vore de mindre hemmansegarne, torparne och statkarlarne i Småland,
som behöfde denna tullförhöjning. För min del tror jag,
vi kunna komma öfverens med motionärerna om detta, såvidt
man vill se frågan från reel synpunkt eller sådan som den i
verkligheten ställer sig. Då man talar om nödvändigheten af
detta skydd, gör man sig emellertid skyldig till ett misstag, som
äfven herr Nils Petersson i Runtorp lät komma sig till last, då
han påstod, att tullen på fläsk icke vore någon särskild skatt på

55 K:o 14.

Måndagen den 11 Mars, f. Tö.

Norrland, ty norrländingarne hafva fått denna skatt ersatt i Ang. tullen å

dubbelt mått derigenom, att de fått jernväg dit upp. Jag vill fläsk.J

nemligen fästa lians och de öfriges uppmärksamhet derpå, att de, (Ports)
som hafva fördel af denna jernväg, hafva icke något synnerligt
obehag af fläsktullen. Nej, det är en helt annan del af befolkningen,
som drabbas af detta obehag. Och hvilka äro de, frågar

man mig måhända. Jo, det är just sönerna till des.a småländingar,
som lägga an på svinafvel. Ty så länge smålandspojkarne äro
så små, att de icke kunna lemna hemmet, hafva de nog fördel
af eu fläsktull, men när de blifva stora och kunna resa till Norrland,
då måste de betala till de hemmavarande anförvandterna,
för att dessa skola kunna föda upp svin i Småland. Detta synes
mig vara att. lägga skatt på sig sjelf. Samma är förhållandet
med vermländingarne. Man skall derför icke säga, att det endast
är de norrländska arbetarne, som hafva olägenhet af denna skatt,
utan det är just småländingarne och vermländingarne, som drabbas
af den; de få betala tullen till sina hemmavarande fäder och
bröder. Men kan det vara lämpligt att på detta sätt suga ut
sonen eller brodern, när han fått arbetskraft och kommit ut, och
då han eljest skulle kunna lägga i hop ett litet kapital, hvarmed
han sedan skulle kunna vända åter till fädernehemmet? Är det
rim och reson i att föräl Imma genom sina ombud här vilja lägga
en sådan tilläggsbevillning på sina söner i Norrland? För min
del kan jag icke inse detta.

Jag anser sålunda, att om herrarne ännu en gång vilja
komma med en dylik motion, borde herrarne hemställa om en
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om eu utredning om,
hvilka personer i Norrland drabbas af en fläsktull samt under
hvilka förhållanden dessa lefva, äfvensom om hvilka och huru
många personer i Småland äro att hänföra till de mindre jordbrukarne
samt huru de lefva. Ty då skulle herrarne säkerligen
finna, att det år do småländska arbetarnes egna barn, som genom
eu fläsktull blifva beskattade. Och får man väl detta utredt,
skall man icko längre behöfva upptaga Riksdagens tid med frågan
om höjning af tullen på fläsk.

För närvarande inskränker jag mig till att yrka bifall till
reservanternas förslag.

Herr Sjöberg: På do skäl, som finnas anförda såväl i

utskottets betänkande som i min motion, skall jag tillåta mig att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Ileir Broström: Redan år 1890 tillät jag mig i donna
kammaro väcka en motion om afskaffande af tullen på fläsk.

Jag vill derför^ nu endast tillkännagifva, att jag fortfarande intager
samma ståndpunkt i afseende å denna fråga, som jag förut

N:0 14. 66 Måndagen den 11 Mara, f. m.

Ang. tullen ogjort, och jag kommer sålunda att rösta för bifall till det af herr
fläsk. Thor nyss framstälda yrkandet.

(Forts.)

Herr Olsson i Mårdäng: Jag har redan förut tillkänna gifvit

min ställning till tullfrågan i allmänhet samt dervid omnämnt,
att jag anser det omöjligt att ställa ett tullskydd så, att
icke den ena samhällsklassen beredes fördelar på de andra samhällsklassernas
bekostnad. I bevillningsutskottets nu föreliggande
betänkande heter det å sidan 26 bland annat följande: »en sådan
åtgärd» — nemligen att höja fläsktullen — »skulle mångenstädes
inom landet gagna sådana lager af landsbygdens befolkning, hvilka
icke idka jordbruk i egentlig mening och således icke draga någon
väsentlig nytta af spanmålstullarne». Jag fäster mig nu icke
så mycket vid hvad bevillningsutskottet här sagt, utan mera vid
hvad det icke sagt. Utskottet säger, att den föreslagna förhöjningen
skulle lända jordbrukare till gagn mångenstädes. _men det
säger icke allestädes i vårt land. Detta synes mig temligen tydligt
visa, att utskottet sjelft insett, att denua förhöjning icke ens
skall gagua alla inom den jordbrukande samhällsklassen i landet,
och jag dessutom håller före, att denna tullförhöjuing, äfven om
den skulle gagna nåqra mindre jordbrukare, dock, enligt min
åsigt skulle skada de''icke-jordbrukande klasserna af landets befolkning,
är detta för mig alldeles tillräckligt skäl för att protestera
mot tullförhöjningen. I likhet med andra talare får jag
dock för närvarande nöja mig med att yrka bifall till reservauterns
förslag.

Herr Johansson i Strömsberg: Ehuru jag i afseende å

fläsktullen motionerat om ett högre belopp, ä*'' utskottet nu kommit
till, vill jag dock rösta för utskottets förslag.

Jag vill derjemte säga några ord emot herr Alsterlund, som
nämnde, att det skulle vara nyttigt för oss, som motionerat i
denna fråga, att vistas några år der uppe i Norrland och se, huru
de norrländska arbetarne hafva det. Ja, jag tror nog, att vi
skulle kunna inhemta många goda lärdomar der uppe, men jag
vill äfven säga herr Alsterlund, att jag tror, att det skulle vara
nyttigt för honom och för det sällskap, som aE en talare nyss
benämndes »hedningar», att komma ned och se, huru vi i ornalands
bygder hafva det, i synnerhet i de trakter der man ietver

på svinafvel. , , , .

I hafven talat om de norrländska arbetarne, och jag erkänner
gerna, att många norrländingar äro arbetare, men så ar
också förhållandet i Småland, och många, många af dessa Smalands
arbetare lefva under så bekymmersamma omständigheter
att kanske en hel del af de norrländska skogsarbetarne har det
mycket bättre.

Måndagen den 11 Mars, f. m.

57 N:o 14.

Herr Olsson i Sörnäs: Ehuru jag helst sett, att herr Ang. tullen

Thors motion kunnat bifallas, har jag dock efter moget öfver- Afvägande
biträdt reservanternas hemställan, såsom af betänkandet (Forts.)
synes, och jag anser mig derför äfven nu böra yrka bifall dertill.
Jag gör detta så mycket hellre som jag tyckt mig finna,
att man i dag vill göra likadant som i lördags, då spanmålstullarne
voro före. Man ville nemligen då, att denna kammare
skulle fatta beslut om rent afslag på dessa tullar, och så synes
man äfven vilja i afseende å fläsktullen. Jag tror dock, att det
då kommer att gå så, att vi få den af utskottet föreslagna tullen
af 20 öre per kilogram i gemensam votering, emedan det är
mycket antagligt, att, om Andra Kammaren stryker denna tullsats,
inom Första Kammaren många af dess ledamöter, af hvilka
dock 53 röstade för reservationen, komme att öfvergå och vid
den gemensamma voteringen rösta för utskottets förslag. För att
förekomma, att vi derigenom få en tullsats af 20 öre, tror jag
det vore klokast, om denna kammare antoge reservanternas förslag,
till hvilket jag, såsom sagdt, yrkar bifall.

Herr Fredholm från Stockholm: Jag tror icke jag miss tager

mig, om jag säger, att i fall denna kammare beslutar tullfrihet
på fläsk, kommer i den gemensamma omröstningen att
åsättas en fläsktull af 20 öre per kilogram. Men om deremot
denna kammare behåller status quo, kommer detta säkerligen att
jemväl blifva Riksdagens beslut. Det är med anledning deraf
jag vill rigta ett par ord till dem af kammarens ledamöter, hvilka
ämna rösta för tullfrihet å fläsk, oaktadt de inse, att ett sådant
förfarande kan medföra faran af att vi få den högre tull satsen.

Om de trösta sig med att orimligheten af denna höga tullsats
derigenom skall blifva så mycket mera uppenbar, vill jag dock
fästa deras uppmärksamhet på, att den bevisning, som de på
detta sätt vilja åstadkomma, kommer att medföra en ökad utgift
för Norrlands skogsarbetare af öfver en half million kronor om
året. Är man angelägen om tullfrihet å fläsk, derför att man
verkligen ömmar för dessa arbetare, då kan jag icke förstå, huru
man kan vilja ställa så till, att man ådrager dem en så högst
betydligt ökad tullbeskattning som den, jag nyss nämnde — och
detta endast för att få tillfälle att ådagalägga, hvad som redan
förut är tydligt och klart, nemligen att fläsktullen är orimlig.

För min del kommer jag att rösta för bifall till reservanternas
förslag.

Häruti instämde herr Jansson i Taberg.

Ofverläggningen var härmed slutad. Herr vice talmannen,
hvilken emellertid öfvertag^ ledningen af kammarens förhandlingar,
gaf enligt de gjorda yrkandena, propositioner: l:o) på bifall

Andra Kammarens Prat. 1895. N:o 14. 6

N:0 14. 58

Måndagen den 11 Mars, f. m.

Ang. tuilen åtill utskottets hemställan; 2:o) på afslag å nämnda hemställan och
fläsk. bifall i stället till den af herr J. Johansson i Noraskog m. fl. i

(Ports.) ämnet afgifna reservationen; 3:o) på bifall till herr Thors m. fl.

ifrågavarande motion; och fann herr vice talmannen svaren hafva
utfallit med öfvervägande ja för bifall till förenämnda reservation.
Votering blef likväl begärd och företogs, sedan till kontraproposition
antagits bifall till utskottets hemställan, enligt följande nu
uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som, med afslag å hvad bevillningsutskottet hemstält
i punkt 11 af utlåtandet n:o 2, bifaller den af herr J. Johansson
i Noraskog m. fl. vid denna punkt afgifna reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan.

Sammanräkningen af rösterna visade 125 ja mot 66 nej;
hvadan kammaren, med afslag å utskottets hemställan, bifallit
reservationen.

Ang. tullfri I punkten 12 hemstälde utskottet, att herr Norbergs ofvan införsel

af 0mförmälda motion, i hvad densamma afsåga artikeln fläsk, icke
fläsk öfver ... hif]|

Funäsdalen. matte Dllailas''

Reservation emot denna utskottets hemställan hade anmälts

af herrar Fredholm från Stockholm, Olsson i Sörnäs, Bokström,
Bromée och Mahn, hvilka hemstält, att motionen jemväl i
denna del måtte bifallas.

Efter föredragning af punkten anförde

herr Norberg: På grund af hvad jag anförde, då punkten
1 behandlades i dag, skall jag be att nu få yrka bifall till hvad
herr Fredholm m. fl. i sin reservation hafva anfört.

Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.

Herr John Olsson: I enlighet med det beslut, som kam maren

för en stund sedan fattade i fråga om spanmål och mjöl,
föreställer jag mig, att konseqvensen fordrar, att kammaren nu
också beslutar bifall till reservationen i fråga om fläsk, och jag

Måndagen den 11 Mars, f. m.

59 5:o 14.

ber således att få förena mig med herr Norberg i hans yrkande
om bifall till reservationen.

Vidare yttrades ej. Med af slag å utskottets hemställan biföll
kammaren reservationen.

Punkterna 13—16.

Biföllos.

§ 5.

För motions afgifvande hade sig anmält herr A. V. Ljungman,
hvilken nu aflemnade en motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om visst tillägg till § 30 i ordningsstadgan,
§ 50 i byggnadsstadgan och § 20 i brandstadgan för rikets städer
samt § 26 i helsovårdsstadgan för riket.

Denna motion, som erhöll ordningsnummern 169, bordlädes.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr K. E. Holmgren under 3 dagar fr. o. m. den 13 dennes,

herr F. Åkerblom 12 » » »15 »

herr C. O. A. Bergendahl 4 » » » 12 »

§ 7.

Justerades ett protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 3,14 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.