RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1895:13)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1895. Andra Kammaren. N:o 13.

Lördagen den 9 mars.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Fortsattes öfverläggningen angående mom. a)—f) i punkten 1 af Angående
bevillningsutskottets betänkande n:o 1, angående vissa äunu oafgjorda tullsatserna
delar af tullbevillningen.

Enligt förut gjord anteckning lemnades dervid ordet åt: omalen.

Herr Persson i Tallberg, som yttrade: Att jordbruksnäringen
liksom många andra näringar i vårt land lider af betryck, derom torde
åtminstone de flesta af oss vara ense. Men huru och på hvad sätt detta
betryck skall kunna afhjelpas, derom gäller striden. Protektionisterna
förklara i allmänhet helt lättvindigt, att tå vi blott tillräckligt höga
tullar, så skall allt blifva godt och väl, utan att de synnerligen mycket
bekymra sig om af hvilka dessa tullar skola betalas. Att utländingen
numera icke är lika välvilligt stämd i det afseendet, som han var,
då detta system infördes, torde vara allmänt bekant. Då var det ett
axiom bland protektionisterna, att det var utländingen, som betalade
tullen. Men jag vet, att den, som för sitt uppehälle nödgas köpa
spanmål, fått göra eu helt annan erfarenhet i detta afseende, och huru
landet i sin helhet skall kunna hafva nytta af dessa tullar, är för
mig rent af oförklarligt, då ju statistiken tydligt visar, att vi måste
importera en ganska stor del af den spanmål, som vi behöfva inom
landet.

Ehvad vi nu komma att behålla de af Kongl. Maj:t i nåder oss
förlänade tullsater eller antaga de af bevillningsutskottet föreslagna,
blifva dessa en ganska tung börda för den ort jag tillhör, oaktadt
befolkningen der i allmänhet består af mindre jordbrukare. På förmiddagen
var det en talare på vestmanlandsbänken som upplyste om,
att han icke förstod hvad som menades med mindre jordbrukare.
Ja, den upplysningen var temligen öfverflödig; ty det framgick tydligt
af hans anförande, att han icke hade reda derpå. Han sade, att alla
jordbrukare hade nytta af spanmålstullar, men jag har, som sagdt,
Andra Kammarens Prat. 1895. N:o 13. 1

No 18.

Angående
tullsatsema
å spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, e. m.

en annan erfarenhet från den ort jag tillhör: det är med bekymmer
man der motser det beslut, som vi i dag gå att fatta i denna fråga.

Emellertid har man nu motionerat om höga tullar; men icke
allenast motionerat utan äfven sökt motivera deras nödvändighet.
Det är med denna motivering, som jag skall be att nu en liten stund
få sysselsätta mig.

Friherre Kliuckowström har nedlagt mycken möda och arbete
på sin motion för att visa, att spanmålstullar alldeles icke fördyra
priset på spanmål, utan snarare tvärt om. Trots detta förklarar han
likväl, att ökad tull är absolut nödvändig för att skydda det jordbruk,
som till följd af nu rådande låga spaumälspris står på branten af
sin undergång. Huru ett sådant resonuement skall förklaras, begriper
jag alls icke, utan måste hänföra det till outransakeliga och förborgade
ting. Nya Dagligt Allehanda, som är specialist i tullmysterierna,
förklarade den 19 februari, att genast, som bevillningsutskottets
beslut att höja tullsatsen från 3 kronor 15 öre till 3 kronor 70 öre
blef käudt, spanmålspriset föll med 50 öre per 100 kilogram. Här
se vi samma åsigt som den friherre Klinckowströin i sin motion förfäktar.
En motsatt åsigt har deremot en annan motionär, som i
motionen n:o 28 i denna kammare motionerar om höjd tull på jäst.
Denne motionär, för hvilken jag har mycket stor aktning, och hvilken
jag tror förstår sig lika väl på tullar som friherre Klinckowström,
säger att i samma mån spanmålstullen höjes, i samma mån stegras
spanmålspriset. För att jag nu icke skall beskylla någondera af
dessa båda motionärer att hafva farit med något som icke är sant —
ty jag har icke rätt dertill — måste jag för min del draga den slutsatsen,
att utländingen är snäll och betalar tullen för frihandlarne
och den fattiga befolkningen, men att han, så snart protektionisterna
behöfva köpa spanmål, genast är förarglig nog att låta dem sjelfva
betala tullen.

Det är äfven en annan sak, som förefaller mig mycket besynnerlig.
Det är den ifver, med hvilken de spanmålsproducerande protektionisterna
söka omhulda våra stora qvarnegare, som ju likväl faktiskt,
äro och hafva varit de spanmålsproducerande protektionisternas största
plågoris, då de från utlandet importera den spanmål, de behöfva för
sina qvarnar och låta den svenska spanmåleu ligga obegagnad, Jag
är derför fullt öfvertygad om, att, ifall den nuvarande stora proportionen
mellan tullen ä spanmål och tullen å mjöl kommer att bibehållas,
ropet på ännu högre spanmålstullar blifver mera intensivt
från jordbrukarnes sida än förut. Huru jag således än ser saken,
kan jag icke, mine herrar, finna någon rättfärdighet i hela detta tullsystem.

Nu vet jag visserligen mycket väl, att det är protektionisterna,
som för närvarande hafva magten i sina händer och kunna diktera
besluten efter sitt hjertas goda behag. Men jag vet också lika visst,
att från alla delar af vårt land ett protestrop skall böjas från dem,
på Indika dessa bördor nu så öfvermodigt läggas, ett rop så starkt,
att den nu framrusande agrarströmmens brusande vågor icke skola
förmå att öfverrösta detsamma. Herr talman! Jag skall be att få

N:0 13.

Lördagen den 9 Mars, e. m.

yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till herr Rromées vid
betänkandet i denna punkt fogade reservation.

Vidare anförde:

Angående
tullsatsema
å spanmål,
malen och
omale?i.

(Forts.)

Herr Nilson från Lidköping: Då jag icke känner den ringaste

benägenhet att frångå det frihandelsvänliga program, på hvilket jag
blitvit vald till denna kammare, så är det ju naturligt, att jag icke
heller kan känna mig tillfreds med vare sig Kong!. Maj:ts eller bevillningsutskottets
eller de fem reservanternas förslag till böjning af
spanmälstullarne. Jag både önskat och hoppats, att — om också
icke någon återgång till tullfri spanmålsinförsel under innevarande
treårsperiod vore att vänta — Riksdagen dock skulle finna lämpligt
att tills vidare låta det förblifva vid status quo i fråga om lifsmedelstullarne,
det vill säga fasthålla vid 1892 års tullsatser. Jag hade
äfven trott, att urtima Riksdagens i sådan rigtning gifna löften skulle
vara någonting, som man kunde trygga sig vid, men deri har jag
tyvärr funnit mig besviken. Visserligen är det, sorgligt nog, en sanning,
att jordbruksnäringen för närvarande lider hårdt betryck, och
derför kan ingen i högre grad än jag unna idkarne af denna vårt
lands modernäring all den hjelp, som på naturlig och rättmätig väg
kan genom statsmagterna dem beredas.

Men då jag har den orubbliga, på erfarenhet grundade öfvertygelsen,
att tullskydd icke alls förmår bringa någon verklig och
varaktig hjelp åt jordbrukarnes stora flertal, och då denna hjelp i
alla händelser skulle vinnas endast på andra ännu sämre lottade
samhällsklassers bekostnad, så ma det förlåtas mig, om jag är i
högsta grad ovillig att med min röst bidraga till någon som helst
förhöjning af tullen å brödsäd. Då jag emellertid mycket väl förutser,
att ett yrkande på bibehållande af status quo icke har utsigt
att blifva antaget, vare sig såsom ja- eller nejproposition i den förestående
hufvudvoteringen, och då sålunda sakens närvarande läge
tvingar mig att välja endast mellan två onda ting, är det naturligt,
att jag vid detta val stannar vid det minst onda. Det är alltså endast
under nu nämnda förutsättning jag kan förmå mig att, dertill
nödd och tvungen, rösta för herr Johanssons i Noraskog med fleres
reservation. Denna reservation har åtminstone den förtjensten att,
förutom tullsatsernas lägre belopp, hafva träffat en i någon män rimligare
och rättvisare proportion mellan tullen ä malen och omalen
spanmål.

Jag har, mine herrar, med dessa ord velat angifva min ståndpunkt
i förevarande fråga.

Ilerr Eriksson i Qväcklingen: Då jag är en af underteckuarne
af motionen om återgång till de af Riksdagen år 1892 åsätta lifsmedelstullar
från de af regeringen den 5:te sistlidne januari beslutade,
skall jag be att få yttra några ord. Af föreliggande betänkande ser
man, att utskottet icke känt sig mycket besväradt af detta vårt
yrkande, enär detsamma vid fattandet af sitt beslut bifallit motsatta
önskningar, att höja spanmålstullen. Detta kan ju vara bra för att

N:o 13.

Angående
tullsatserna
å spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, e. nt.

reglera vinsten mellan spanmålsproducenten och qvarnindustrien, men
icke förbättrar det ställningen för den mjöl- och brödköpande konsumenten.
Nu hafva visserligen fem af denna kammares frihandelsvänliga
utskottsledamöter reserverat sig mot utskottets beslut och i
sin motivering så varmt häfdat frihandelsprinciperna, att den mest
inbitne frihandlare kan känna sig nöjd dermed — men vid fattandet
af sitt beslut, under åberopande af »nuvarande förhållanden», gått
protektionisterna så långt till mötes, att dessa enligt min tanke borde
känna sig ganska belåtna. Man skulle kunna fråga sig, hvarför ej
af dessa reservanter försökts att åstadkomma en »moderation» på
basis af 1888 års tullar.

Då dessa tullar till stor del äfven äro finanstullar, så drabba de
mycket orättvist och olika såsom beskattning, hvilket herr Fredholm
pa ett uttömmande sätt i sin reservation visar, och i hvilken jag härmed
ber att tå till alla delar instämma. De drabba mest och hårdast
dessa minst bemedlade kroppsarbetare, hvilka ofta hafva rätt stor
familj att försörja. Dernäst de icke i större mån sädesproducerande
jordbrukarne i vårt land, synnerligast i Norrland, hvilka så ofta
genom frost och andra ogynsamma klimatiska förhållanden få sin
skörd delvis och ibland totalt förstörd. Lägger man så härtill de
dyra transportkostnaderna i denna, med kommunikationer illa försedda,
vidsträckta landsdel, som betydligt fördyra det dagliga brödet, så ber
jag, herr talman, med stöd häraf få yrka afslag å så väl utskottets
som de fem reservanternas förslag och förena mig med herr Bromées
yrkande på bifall till sin reservation. På samma gång ber jag fä
tillägga att jag icke dermed erkänner rättmätigheten af några som
helst lifsmedelstullar, men då under »närvarande förhållanden» det
tyckes vara oundvikligt, att vissa medborgare skola särskild! beskattas,
vill man söka få denna skatt så låg som möjligt.

Herr Alsterlund: Herr grefve och talman, mine herrar! När

jag begärde ordet, var det visserligen icke derför, att jag trodde —
och jag tror det icke heller nu — att jag skulle kunna med hvad
jag har att säga åstadkomma någon ändring i det blifvande beslutet
i den fråga, som här föreligger, utan det var derför, att jag ville
uttala min åsigt i frågan och fä denna åsigt förvarad i Riksdagens
protokoll, och detta desto hellre, som jag förut icke deltagit i debatten,
när frågan om lifsmedelstullarne varit före, ehuru jag visserligen, genom
att underteckna frihandelsvänliga motioner och genom att instämma
i frihandelsvänliga yttranden, i denna kammare gifvit min
frihandelsvänliga ståndpunkt tillkänna.

Att börja med ber jag få försäkra herrarne, att jag är lika varm
vän af jordbruket som någon inom denna kammare. Allt för väl forstår
jag den störa betydelsen af, att jordbruksnäringen bär sig i vårt
land. Jag vill äfven medgifva, att denna näring för närvarande befinner
sig i ett synnerligen try ckt läge, men deremot kan jag icke
medgifva, att detta läge skall förbättras genom förhöjda tullar; ty
dessa blifva endast ett palliativ men aldrig ett verkligt hjelpmedel
emot det onda.

Lördagen den 9 Mars, e. m.

N:o 13.

En ärad talare från Öland sade på förmiddagen, då Lan både Angående
ordet, att spanmålstullar voro absolut nödvändiga, och åberopade bland ZspanrZå?,
annat som skäl härför att grannlanden hade sådana tullar. Han nämnde och

bland andra länder Tyskland och Frankrike. Jag skall häremot be omalen.
att få erinra, att i Finland och Danmark finnes ingen spanmålstull. (Forts.)

I Norge finnes det visserligen en sådan tull, men den är så låg, att
man knappast kan säga, att den är någon tull; den utgår för spanmål
med endast några och tjugo öre per 100 kilogram. Jag har icke
heller hört några rop på tullar från dessa länder. Jordbrukaren inom
desamma består derförutan kampen mot den utländska konkurrensen
på spanmåls- och mjölhandelus områden, och detta sakförhållande
visar, att jordbruket i dessa länder bär sig utan tullar, och då borde
det äfven bära sig i vårt land utan tullskydd. Den ärade talaren,
som jag nyss åberopade, framhöll särskild!, att spanmälstullarue skulle
vara nödvändiga för Norrland. Som jag sjelf är norrländiug, har jag
något reda på huru härmed förhåller sig; och jag kan försäkra herrarne,
att den norrländske jordbrukaren icke önskar några spanmålstullar
derför, att de icke gagna honom. I öfrig! visar den omständigheten,
att de norrländska representanterna i denna kammare äro,
som herrarne nog hafva sig bekant, med högst få undantag frihandlare,
att deras valmän äfven äro frihandlare och således icke vilja
hafva nämnda tullar.

Samme ärade talare framhöll äfven de låga spanmålsprisen såsom
ett kraftigt skäl för att höja ifrågavarande tullar. Ja, det är sant,
att spanmålsprisen äro mycket låga, men jag ber att tå erinra derom,
att de äro föränderliga. År 1892 t. ex. voro de mycket höga och i
år äro de som sagdt mycket låga. Skulle vi nu för de låga spanmålsprisens
skull höja tullen, då skulle val konseqvensen fordra, att
vi sänka den, när spanmålsprisen åter blifva höga. Men herrarne
torde nog erinra sig, huru det var är 1892, då tullstriden pågick.

Huru ihärdigt kämpade icke då tullvännerna emot nedsättning i spaumålstullarne,
trots de höga spanmålsprisen; och det var, tror jag,
endast med eu eller tvä rösters öfvervigt i de gemensamma voteringarne,
som spanmåls- och mjöltullarne nedbringades till de belopp,
kronor 1: 25 och kronor 2: 5(J för 100 kilogram, som då blefvo gällande.
Jag tror derför, att, om vi nu gå in på att höja dessa tullar,
det icke finnes något stort hopp att åter fa dem nedsatta när spanmalspriseu
blifva höga.

Här har förut så många gånger framhållits, att spanmålstullarne
äro de mest orättvisa indirekta skatter, som kunna påläggas. För
min del instämmer jag tullkondigt häri, ty de drabba jemförelsevis i
betydligt högre grad den fattiga befolkningen än den l ika och burgna,
derför att den fattiga befolkningen konsumerar jemförelsevis mera spanmål
och mjöl än den rikare befolkningen. Fn arbetarefamilj på t. ex.
hustru, man och fem barn behöfver säkerligen 800 kilogram brödsäd
om året för sitt lifsuppehälle. Om utskottets förslag antages skulle
sålunda eu sådan familj i årlig skatt till staten endast för sin brödföda
lä erlägga 8 X 3:''70 eller kronor 29: 00. Härtill kommer mjöltullen.
Om vi skulle pålägga eu sådan familj eu direkt skatt åt
nämnda belopp, är jag säker på, att vi alla skulle säga, att sådant

N:o 18. 6 Lördagen den 9 Mars, e. in

Angående vore orimligt och måste ändras. Men nu, när familjen eller rättare
TspanZll ?aSdt iatniljetädren betalar ut detta dryga skattebelopp till staten under
malen och lonn at brödskatt, då tycker man det är rätt och tillbörligt. Men för
omalen. honom, som tår betala detta belopp, är dock skatten lika betungande,
(Forts.) vare sig den utgår under den ena eller andra formen.

Eu af bevillningsutskottets ärade ledamöter, herr Fredholm, har
i en reservation eller kanske rättare sagdt i en mycket sakrik och
omfattande utredning, som delvis grundar sig på statistiska siffror,
med all önskvärd tydlighet visat, att spanmålstullarne endast kunna
gagna de stora jordbrukarne, men deremot äro till skada för de
mindre jordbrukarne, särskilt för den jordbrukande befolkningen i
Norrland och i öfrig! för hela den icke jordbrukande arbetarebefolkningen
i vårt land.

Under sådana förhållanden kan det icke vara rätt att vara med
om eu tull, som gagnar några få på flertalets bekostnad och som,
såsom jag förut sagt, enligt min uppfattning icke heller hjelper upp
jordbruket utan endast är ett palliativ för detsamma.

Här föreligga nu Kongl. Maj:ts proposition, reservanternes från
denna kammare herr J. Johanssons i Noraskog m. fl. förslag, herr
Bromées reservation och utskottets förslag. — Att jag icke är med
på utskottets förslag, kunna herrarne förstå af mitt anförande, och
icke heller på Kongl. Maj:ts förslag i hvad det omfattar sjelfva mjöltullen.
Återstå då reservanternes förslag och herr Bromées reservation.
Ja> jag får säga, att jag verkligen varit i valet och qvalet mellan
dessa båda. Jag har underskrifvit den motion, som herr Kardell
framlagt, hvilken motion innehåller detsamma som herr Bromées
reservation, och jag borde ju då, kan det tyckas, understödja densamma,
Men jag befarar att, om jag det gjorde, och sålunda med
min röst bidroge till att det slutliga afgörandet komme att stå mellan
herr Bromées reservation och utskottets förslag, detta senare då blefve
det seglande, men det vill jag icke. Jag måste derför, ehuru principal
motståndare till lifsmedelstullarna, af rent praktiska skäl rösta
för reservanternes förslag. I valet emellan två onda ting, anser jag
mig nemligen å mina komitenters vägnar vara pligtig taga det minst
onda. Jag kommer således att rösta för herr J. Johanssons m. fl.
reservation, men när jag det gör så sker det under åberopande af
biskop Braska bekanta yttrande: »Härtill är jag nödd och tvungen.»

Herr Gethe instämde häruti.

Herr Kardell: Herr talman, mine herrar! Då jag undertecknade
den vid denna riksdags början framlagda motionen om en
återgång till 1892 års tullsatser på spanmål, gjorde jag detta icke
på grund deraf, att jag ansåg dessa tullsatser i och för sig vara
vare sig nödvändiga eller ens nyttiga, utan jag gjorde det hufvudsakligen
på den grund, att jag vid 1892 års riksdag var med om att
med min röst bidraga till fastslående af de tullsatser, som då antogos.
Hvad mig enskildt beträffar, skulle jag allra helst velat motionera
om tullfrihet å alla lifsförnödenheter, isynnerhet å spanmål, men
sorgligt nog kunde jag icke göra det. Det förhåller sig nemligen

No 13.

Lördagen den 9 Mars, e. in.

så att, när man eu gång slagit in på en sådan väg som denna, så
är det mycket svårt att utan vidare när som helst vända tillbaka —
och har man blott med eu fot råkat in i protektionisternas snaror, så
är det ej så lätt att äter rycka den derutur.

Hvad tullar ä lifsförnödenheter angår, anser jag, att man kan
jemföra dem med ett tveeggad t svärd: de sönderhugga de band, som
med hvarandra förena skilda folkklasser älvensom invånarne i olika
trakter af samma land; och de vända sig efter ruin uppfattning
fiendtligt mot sjelfva de näringar, som de töregitva sig vilja skydda,
i det de fasthålla dessa näringar på ett föråldradt utvecklingsstadium.

Våra agrarer i landets södra och mellersta delar söka och hafva
verkligen också redan i ej ringa mån lyckats att göra så väl de icke
jordbrukande folkklasserna i allmänhet, som i synnerhet Norrlands
samtliga inbyggare skattskyldige under sig genom att tvinga dem
att för sina oundgängliga lifsförnödenheter betala mera än hvad dessa
förnödenheter äro värda på verldsmarknaden. Ett taktum är, och
det kan icke för ofta sägas, att det hufvudsakligen är de fattige,
som drabbas af dessa tullar å lifsförnödenheter.

Jag har nyligen uti en tidning läst en notis om en fattig familjefader,
som noggrann! kalkylerat öfver hvad han under ett ar utbetalade
i tullskatter. Ifrågavarande familjefader hade en ärlig inkomst
åt 1,000 kronor och en familj på fem personer. Han utbetalade
årligen för diverse lifsförnödenheter 571 kronor; af dessa 571 kronor
utgjorde tullskatterna 125 kronor. Det är ju alldeles förskräckligt;
den mannen fick betala 1/t al hela sin årsinkomst endast i tullskatt
för sitt dagliga bröd och andra lifsförnödenheter. Ensamt den åt
regeringen den 5 januari bestämda tullförhöjningen på mjöl har höjt
den ärliga tullskatt, som hvarje medlem af ett hushåll får betala, med
cirka 4 kronor, om man, såsom vanligt är, beräknar, att hvarje medlem
af en familj i genomsnitt årligen konsumerar cirka en säck mjöl.
Under sådana förhållanden kan man lätt förstå, att den kong!, kungörelsen
af den 5 januari innevarande år framkallat en utomordentlig
förbittring i vidsträckta delar åt vårt land, en förbittring, som
gifvit sig luft i allehanda adresser. En dylik adress har kommit
också mig tillhanda, nemligen från staden Hudiksvall, hvilken stad
tillhör mitt komittentskap. Den lyder på följande sätt:

»Omkring 400 medborgare från Hudiksvall och omnejd, samlade
till möte för att uttala sig om spanmåls- och mjöltullarue, anse att
de samma äro eu orättvisa mot svenska folket, och afgifva sin allvarliga
protest mot dessa tullar i allmänhet och särskilt mot det
sätt, hvarpå senaste tullförhöjningen tillkommit, och vill mötet derföre
uppmana Sverges alla frisinnade män och qvinnor att på alla
lofliga sätt arbeta för tullsystemets afskaffande, hvilket mötet anser
kunna ske endast med tillhjelp af allmän rösträtt., hvarför ock mötet
uppmanar till eu kraftig agitation för rösträttssaken.»

Ja, här komma vi också in på kapitlet om rösträttssaken. Frågan
härom har på senare tiden tagit ny fart. I nyssnämnda af mig här
representerade stad, har nemligen just'' med anledning af nämnda
kong!, kungörelse nyligen bildats eu rösträttsförening. Man kan i
sanning icke undra på om folket känner sig missnöjd! med de

Angående
tullsatserna
å spanmäl,
malen och
omalen.
(Forts.)

N:o 13.

Lördagen den 9 Mars, e. in.

bes.täeDde rösträttsförhållandena, att då det finner, att de, som magten
å lpaZål, hafv»> m|f8br«ka den så- S0IU bäl'' är fallet.

malen och -Emellertid finge man icke så mycket undra på en mängd jordornalen.
brukares sträfvanden för spanmålstullar, om man kunde föreställa
(Forts.) sig, att de komina att bringa jordbruket någon verklig hjelp, men
det är derpå som man kan tvifla. Visserligen torde de kunna åstadkomma
en tillfällig lindring i jordbrukets betryck, men lemna hjelp
för någon längre tid, det kunna de icke. Tvärtom måste deras
verkan i längden blifva mycket skadlig.

Det är naturligen gifvet, att alla stora förändringar i verldsproduktion
också åstadkomma förändringar inom de enskilda staternas
produktion. Likaledes är det gifvet, att åtskilliga enskilda personer
vid hvarje större omstörtning icke endast på här ifrågavarande område
utan äfven på andra områden blifva underkastade lidanden.
Men gilvet är också, att dessa lidanden, för så vidt att de till sin
grund hafva nationalekonomiska förhållanden, endast blifva öfvergående,
om man förstår att sätta sig in i de nya förhållandena och
i nära anslutning till dem ombilda sin produktion så klokt som
möjligt. På så sätt kunna till och med de stora förändringarna i
verldsproduktionen blifva till gagn för så väl fäderneslandet i sin
helhet som för hvarje enskild medborgare; jordbrukaren får eu god
ekonomi, och de fattige få köpa sitt bröd för billigt pris.

Jag föreställer mig, att den solidaritetslagen, att det allmännas
och de enskildas väl hänga tillsammans med hvarandra, gäller lika
mycket i afseende på hela menskligheten i förhållandet till de olika
folken som i afseende på fosterlandet och de enskilde medborgarna.

Jag vill icke trötta kammaren med några ytterligare utflykter
på det nationalekonomiska området genom att gifva råd åt jordbrukarne
att t. ex hutvudsakligen egna sig åt mejerihandtering och
sådant. Det är saker, som egentligen ligga utom min sfer. Men jag
vill vända mig mot ett par yttranden af herr Danielson i dag på
förmiddagen. lian förklarade, att det svenska jordbruket är utomordentligt
skuldsatt. Han sade vidare, att det ligger i sakens natur,
att våra jordbrukare måste skuldsätta sig, synnerligast de små jordbrukarne.
Hvad de stora beträffade, vore det icke så farligt med
dem; de reda sig nog, sade herr Danielson. Jag vill här först och
främst anmärka, att det ligger mycken öfverdrift i det yttrandet.
Jag känner många både små och stora jordbrukare, som icke äro
skuldsatta. Men om det förhölle sig så, som han säger, att isynnerhet
de små jordbrukarne vore skuldsatta, hvartill skulle det då tjena att
besluta dessa tullsatser? Ty ett faktum är, att det är de stora jordbrukarne,
som förtjena på tullarna, men att de små icke alls hafva
någon nytta af dem.

Han talade också om de tillfällen för mindre bemedlade att
skaffa sigr egna jordbruk, t. ex. i Norrland, som af statsmagterna
öppnats på senare tider. Det är väl dock i alla fall rätt klent bestäldt
med den saken. Visserligen har det beredts tillfälle för personer
att slå sig ned på kronans mark såsom torpare i Norrbotten, men
ingalunda har resultatet der på något sätt svarat mot det vackra
syfte, som herr Åkerlund hyste, då han väckte sin motion. Att för -

N:o 13.

Lördagen den 9 Mars, e. m.

hållandet måste blifva sådant är tydligt, då de få, som sålunda blifvit ingående
torpare der uppe, äro absolut beroende af jägeritjenstemännen. * spamnål

För resten bar det bär talats mycket både från statsrådsbänken m(den ocj[
och från andra båll om förhållandena i Tyskland, att nemligen dessa omalen.
skulle vara mindre gynsamma för dylika tulltörböjningar än förbål- (.Forts.)
landena i Sverige. Detta låter högst egendomligt. Tyskland bär
dock en befolkning, som är mer än tiodubbelt större mot den i Sverige.
Följaktligen är konkurrensen på de flesta områden der tiodubbelt
större än bär. Det måste således vara mycket svårare för
oss än för tyskarne att följa ett protektionistiskt system. Men vill
man göra förhållandena i Tyskland analoga med våra, så må man
slå sönder Tyskland i tio delar och omgärda hvarje sådan del, som
skulle hafva fem millioner invånare, med särskilda tullskrankor. Förhållandena
i Tyskland skulle då ungefär vara sådana som före den
stora tullföreningen i detta land. Det är dock bekant, att dessa förhållanden
voro sä odrägliga, att i följd af dem tullföreningen blef en
nödvändighet. De nu rådande förhållandena i Tyskland kunna således
icke på något sätt likställas med förhållandena bär. Öfverensstämmande
med de våra äro deremot förhållandena i sådana länder
som Danmark, Nederländerna, Norge och andra stater, hvilkas nationalekonomiska
politik är i öfvervägande grad frihaudelsvänlig. Och
hvad England beträffar, så är ju detta frihandelsvänliga land det,
med bvilket vi hafva våra lifligaste handelsförbindelser; vi må akta
oss för att genom prohibitiv^ tullsatser bringa det derhän, att England
tager repressalier och utestänger våra exportartiklar från sin
marknad. Hvart skulle vi då göra af det exportöfverskott. på cirka
fyrtio millioner årligen, som nu kommer det svenska jordbruket till
godo? Dä skulle ingalunda den svenska landtmannen få skäl att
rosa marknaden.

Det är naturligt, att jag kommer att yrka bifall till herr Bromées
reservation, hvilken öfvereusstämmer med den motion, som jag
haft äran att framlägga vid början af riksdagen. Här har sagts, att
vi af opportunitetsskäl borde ansluta oss till reservanternas förslag
om en tull af 3 kronor 15 öre för omalen spanmål. För min del
vill jag det icke. Jag är frihaudlare; jag anser, att det är min
skyldighet att i den mån jag det kan arbeta mot alla lifsmedelstullar,
att arbeta för borttagandet af dem som finnas eller åtminstone
mot hvarje förhöjning af dem. Jag vill för min del häri inlägga mitt
veto och ropa: Nej, nej, nej, så länge jag kan, mot hvarje förhöjning
af dem. — Jag kan sålunda ingalunda vara med om förhöjningen
till 3 kronor 15 öre. Visserligen skulle en förhöjning till 3 kronor
70 öre vara ännu betänkligare. Men i trots häraf kan jag icke vara
så mycket protektionist, att jag skulle kunna gifva min röst åt vare
sig det ena eller det andra alternativet. Min lösen är och min förhoppning
är: måtte 1 krona 25 öre komma upp till kontraproposition
i hufvudvoteringen och må sedan hvar man, såsom naturligt är, göra
sin pligt! Det kan icke hjelpas. Duka vi då under i den slutliga
voteringen, så vet åtminstone svenska folket, att det ännu tinnes
frihandelsvänner qvar i kammaren.

Jag ber att fä yrka bifall till herr Bromées reservation.

N.o 13.

Angående
tviUsaUema
ä spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, e. m.

Herr Hedgren: Herr talman! .Anledningen hvarför jag begärt
ordet är ingalunda den att öfvertyga kammarens majoritet, att förhöjning
åt de törlidet år gällande spanmålstullarna är obehöflig, ty
ett sådant försök skulle under nuvarande förhållanden vara lönlöst.

Jag vill deremot endast i främsta rummet i någon mån justera
det uttalande, hvilket af hans excellens, statsministern och chefen
tiir finansdepartementet såsom skäl lör den föreslagna tullförhöjningen
gjorts i det propositionen vidfogade statsrådsprotokollet.

Hans excellens uppdrager nemligen dervid eu jemförelse i detta
afseende emellan oss och värt grannland Tyskland, och yttrar dervid
(sid. 5 och följande): »Genom eu lag åt den 14 april 1894, som trädt
i kraft den 1 påföljande maj, bär nemligen i Tyskland träffats en anordning,
som i viss mån utöfvar samma verkan som om exportpremier
vid utförsel af spanmål medgåfves. På grund af denna lag meddelas,
på begäran, vid utförsel af hvete, råg, hafre, skidfrukter, korn,
laps och roffrö, så vidt den utförda qvantiteten utgör minst 500
kilogram, s. k. införselbevis (»Einfuhrscheine»), som inom utgången
åt en viss tid (sex månader) kunna användas som tulliqvid vid införsel
af samma varuslag. Likaledes meddelas på begäran åt innehafvare
åt qvarnar och mälterier vid utförsel af deras fabrikat
mtörselbevis, som berättiga dem till tullfri införsel af en mot det
utförda fabrikatet svarande qvantitet utländsk spanmål. Med stöd af
ett i lagen förbundsrådet lemnadt bemyndigande har vidare denna
myndighet bestämt, att de sålunda utfärdade införselbevisen inom eu
närmare angifven tidrymd äfven skola kunna för det tullbelopp,
hvarå de lyda, användas till betalning af tull vid införsel af ett
antal andra varor (t. ex. kaffe, té, ris, sill, tran, petroleum, således
varor, hvilka icke produceras inom landet). Denna bestämmelse är
meddelad,, på det att icke införselbevisen, som äro föremål för försäljning
från exportörernas sida, genom att finna användning inom
allt för trånga gränser skola sjunka i kurs och afvttras allt för
mycket under det värde, å hvilket de lyda.»

Och vidare yttrar hans excellens i en annan passus: »Den tyske
qvarnegaren kan nemligen faktiskt genom att från spanulålsexportörer
inköpa sådana införselbevis, om hvilka förut är nämndt, från utlandet
införa sin råvara mot erläggande af lägre tull än den i tulltaxan bestämda.
Införselbeviset gäller nemligen till sitt nominella värde såsom
liqvid vid erläggande af tull för den införda spanmålen, och gifvet
är, att innehatvaren af ett sådant bevis måste för att till detsamma
finna eu afnämare, som anser med sin fördel förenligt att använda
detsamma såsom tulliqvid framför kontanta penningar, afyttra beviset
till ett pris, som mer eller mindre understiger det nominella.»

Det verkliga förhållandet är emellertid i fråga om tyska spanmålsmarknaden
följande:

För den tyska spanmålen, som exporteras, lemnas visserligen
otvannämnda bevis. Men dessa kunna sedermera användas såsom
liqvid vid gäldande af tull för ej allenast spanmål, utan äfven de
allra flesta andra varor, som till Tyskland införas efter den dagnämnda
spanmål, för hvilken bevis lemnats, blifvit till utrikes ort
utförd. Om mau nu besinnar, att den mängd spanmål, som Tyskland

N:o 13.

Lördagen den 9 Mars, e. m.

exporterar, och för hvilken nämnda bevis lemna», endast utgör en
ringa bråkdel af den spanmål, som samma land importerar, samt att . gpanm^
bevisen kunna användas såsom liqvid af tull för andra varor, ligger oc^

det i öppen dag, att de ofta använda bevisen ej behöfva afyttras omalen.

till ett pris, »som mer eller mindre understiger det nominella». (Forts.)

Ett faktum är ock, att dessa bevis äro mycket efterfrågade och
äfven säljas till sitt fulla värde, dervid säljaren allenast godtgör
köparen räntan å beloppet till förfallodageu efter 4 procent per anno.

Af det anförda framgår redan i och för sig, att de omnämnda
införselbevisen ej erbjuda tyska exportqvarnar någon fördel, da de
icke kunna förvärfvas under det nominella värdet.

Nu är emellertid dessutom att märka, att ingen tysk exportqvarn
i verkligheten begagnar sig åt möjligheten att betala tullen ä
af den - för export i form af mjöl — införd spanmål med införselbevis Qvarnidkarne

kunna nemligen importera utländsk spanmål utan
att derför behöfva erlägga någon tull alls, om de inoin loppet åt två
månader kunna visa, att de åter till utrikes ort hafva utfört motsvarande
mängd mjöl.

Dervid beräknas att:

75 kg. finsiktadt hvetemjöl motsvara 100 kg.hvete;

65 kg. finsiktadt rågmjöl motsvara 100 kg. råg; samt

98 kg. grofmalet rågmjöl motsvara 100 kg. råg.

Qvarnidkarne hafva således ej ringaste intresse af att med införselbevis
gälda tullbeloppet, dä de ju under nämnda förutsättningar
äro helt och hållet befriade från att erlägga tull.

Skulle nu en qvarnidkare, trots de anförda skälen, betala tullbeloppet
med bevisen, blefve lian ju tvungen att efteråt sälja de
bevis, han under dylika förhållanden skulle för sitt exporterade mjöl
erhålla, till annan person, för ett pris som, enligt hvad hans excellens
yttrar, »mer eller mindre understiger det nominella». -— I så fall uppstod
ju för honom en ren förlust i stället för den åt hans excellens
omordade fördelen.

Hans excellens statsministern anför vidare fullt korrekt, att
Tyskland vid export beräknar 65 kg. finsiktadt rågmjöl motsvara
100 kg. råg, men han omnämner ej, att af hvetemjöl 75 kg. måste
exporteras för att återfå tullen för 100 kg. hvete. Detta förhållande
måste så mycket mindre lemnas obeaktadt, som Sverige just åt
hvetemjöl importerar betydande qvantiteter Den föreslagna tullsatsen
kunde således allt för lätt hafva den följden, att svenska
qvarnidkare i första rummet egnade sig åt förmalning af hvete för
att tillgodogöra sig den fördel, som ett utbyte åt 75 procent för hvete
mot 65 procent för råg med afseende å tullbeloppet tillskyndar honom.

Det ligger således i öppen dag, att landtbrukaren derigenom ej skulle
vinna lättare afsättning för sin råg.

Beträffande åter det skälet för spannmålstullarnas förhöjning, som
anförts så väl af hans excellens statsministern som af bevillningsutskottet,
att jordbruket för närvarande befinner sig i ganska stort
betryck, så är jag, äfven såsom varande frihandelsvänlig, fullt villig
att erkänna, att sä verkligen är förhållandet. Jag skall till och med

N:o 13.

Angående
tullsatserna
å spannmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, e. m.

gå så långt, att jag medger, att jordbruksnäringen för närvarande
genomgår eu allvarsam ekonomisk kris; ty obestridligt är, att spanmälsprisen
hafva fallit och fallit; och jag säger derför iutet om, att
landtbrukaren är bekymrad. Dertill har han grundadt skal, och i
detta hans bekymmer deltaga så väl frihandlare som protektionister. —
Så långt äro vi således alla fullt ense; men då det blir fråga om
att lindra eller rättare sagdt afhjelpa detta betryck, det är då
vägarna skiljas, det är då medlen för detta afhjelpande te sig olika.
Medan en stor del jordbrukare anse förhöjda spanmålstullar vara
den enda vägen ur betrycket, anser åter den största delen af svenska
folket, att andra utvägar finnas, Indika säkrare leda till målet. De
olika sätten härför äro här förut i kammaren många gånger upprepade,
hvarför jag skall underlåta att beröra dem.

I stället skall jag tillåta mig att påpeka, att för närvarande
nästan hvarje näring suckar under samma svåra betryck som landtbruket.

Frågar ni t. ex. skeppsredarne, får ni utan undantag det svaret,
att rederirörelsen i många år varit ytterst dålig och för närvarande
är så usel, som man gerna kan tänka sig.

Fråga iudustriidkaren — samma svar. Köpmännen hafva slutligen
äfven de ytterst svårt att kämpa sig fram. Och på samma
sätt är det öfverallt, i alla land. När det nu alltså är som man
säger dåliga tider för alla snart sagdt utan undantag, så är det väl
icke underligt, om svenska folket knotar, då det är fråga om att
spannmålstullarna ytterligare skola höjas; ty

Do) är det dock endast ett fåtal, som deraf får någon tillfällig
nytta, och

2:o) kommer denna lifsmedelsskatt att drabba de minst bemedlade
tyngst, hvadan de långt mindre än jordbrukarne sjelfva äro
mägtiga att bära en sådan skatt.

Slutligen tillåter jag mig omnämna, att jag så väl som öfriga
riksdagsmän på göteborgsbänken frän våra valmän mottagit en
skriftlig protest mot icke allenast hvarje förhöjning, utan äfven mot
de bestående lifsmcdeltullarna. Jag vill, herr talman, icke göra
något yrkande, utan endast säga, att jag vid voteringen kommer att
med min röst bidraga dertill, att vi måtte fä de lägsta spanmålstullar,
som för närvarande äro möjliga.

Herr Norman: Jag har redan förut, genom att instämma i hvad
herr Bromée i sin reservation till bevillningsutskottets betänkande
yrkat, angifvit min ståndpunkt i frågan, men medan jag nu har
ordet vill jag bemöta ett yttrande, som blifvit fäldt från vestmanlandsbänken,
nemligen att äfven de mindre jordbrukarne skola hafva
nytta af 6panmålstullarne. Detta påstående har jag äfven hört af
talare på skaraborgs- och kalmar läns-bänkarna. Jag värbar dock
påstå, att dessa herrar icke känna till förhållandena i öfre~Dalarna,
hvars befolkning uteslutande, kan man nästan säga, sysselsätter sig
med jordbruk, men der det tinnes högst få, som producera tillräckligt
spanmål för eget behof. Följaktligen måste de köpa spanmål

Lördagen den 9 Mars, e. rn.

N.o 18.

och då måste ju spanmålstullarna inverka äfven på dem. Jag yrkar Angående
fortfarande bifall till herr Bromces reservation. å spanmål,

malen och

Herr Forsell: Då jag är en af dem, Rom undersknfvit den•> omalen.

motion, som är framburen af herr Kardell, och hvilken motion afser (Forts.)
en återgång till 1892 års tullsatser, så har jag också härmed angifvit
min ställning till denna fråga. Jag kan i likhet med herr Bromce
icke inse, att dessa nu påyrkade spanmålstullar skola kunna varaktigt
afhjelpa de olägenheter, hvaröfver landets ^producerande
jordbrukare klaga.

Val är det sant, att de förhöjda spanmålstullar, som nu kräfvas,
kunna upphjelpa spanmålsprisen och såmedelst afhjelpa de olägenheter,
hvaraf landets rågodlare säga sig lida och hvaraf jag föreställer
mig att de skuldbelastade af dem verkligen lida. Men i sammanhang
härmed framkallas också höjda egendomspris, som åter föra
med sig förhöjda ränteutbetalningar, hvilket ej kan leda till en sund
jordbruksnäring. Tager man så hänsyn till, hvem som skall betala
dessa tullskatter, så måste man allt betänka sig både en och två
gånger, innan man vill vara med om dylika skatter. För min del
skulle jag närmast vilja förlikna dessa spanmålstullar med nödmynt.

Genom tvångslagar kan man visserligen framkalla dem och tvinga
folket att taga dem, men erfarenheten har visat, att de ländt till
liten välsignelse; och skall man tillgripa sådana tvångsmedel, så
föreställer jag mig att man har eD ovilkorlig pligt att tillse, om
de för landet, i stort sedt, verkligen äro nödvändiga. För min del
håller jag före, att så nu icke är förhållandet. Vi hafva af en talare
på förmiddagen hört, att det endast är 33 eller 34 procent af Sveriges
jordbrukare, som kunna producera råg till afsalu. Då är det ju alldeles
gifvet, att de andra två tredjedelarne af Sveriges jordbrukare
äfvensom den öfriga befolkningen icke kunna hafva någon fördel af
tullen på spanmål, då denna befolkning icke har någon sådan att
försälja. Det är följaktligen då för att tillgodose dessa 33 procent
af Sveriges jordbrukare som man skall påtvinga landets öfriga inbyggare
dessa oerhörda skatter, och när man då vet att dessa skatter
skola tagas till största delen just der de minst borde tagas, eller
hos den del af folket, som har den minsta förmågan att bära dem,
så få icke herrar rågsäljande jordbrukare undra öfver, att vi, i
denna kammare, som äro hitsända af just dem som hårdast drabbas
af lifsmedelstullarne för att bevaka deras intressen, på det allvarligaste
måste protestera mot denna beskattning. Det är icke några
småsummor det gäller, mine herrar! Om I hafven läst herr Fredholms
från Stockholm reservation, så hafven I funnit, att de gå upp
till öfver tio millioner — eller till belopp motsvarande både grundskatter
och indelningsverk tillsammans. Och dessa stora summor
viljen I taga till största delen från dem, som minst förmå bära dem!

Lägger man så till dessa summor den skatt, som den rågköpande
delen af folket får betala till den ^producerande befolkningen inom
landet, derigenom att tullen ökar rågprisen, så skall man finna att
dessa millioner ökas så, att man verkligen kan ifrågasätta: är det
möjligt för detta folk att bära dem?

N:o 18. 14

Lördagen den 9 Mars, e. ni.

Angående Det var en talare på skaraborgsläns-bänken, herr Bergendahl,

åspanmåX, so™ \. da& Pä förmiddagen yttrade, för så vidt jag uppfattade hans
malen och iätt? att tullfrågan aldrig halt det läge den nu har, och det

omalen. bevisar, sade han, att frågan rätt uppfattats af svenska folket. —
(Forts.) Nu vore det icke längre fråga om tullar eller icke tullar, det gälde
endast »tullens belopp»; och han slutade med att föreslå den blygsamma
tullen af 4 kronor pr 100 kilogram, hvilket gör, miue herrar,
för gamla tunnan, som jag tror i vanliga fall vägde 120 å 125 kilogram,
en beskattning af ungefär 5 kronor tunnan. Men, mine herrar,
den ärade talaren glömde att omtala, hvem som framdrifvit frågan
till det skede, deri den nu sig befinner. Icke är det landets arbetare
eller handtverkare; icke är det flertalet af svenska folket, som bragt
frågan i detta läge. Nej, mine herrar, det är dessa 33 procent af
Sveriges jordbrukare, som ensamma skörda fördelarne deraf, som
tvingat fram frågan dit, der den nu är. Huru hafva dessa herrar
lyckats drifva fram frågan dit? Jo, de hafva hushållningssällskapen,
men framför allt hafva de valen till Första Kammaren i sin hand.
Det är den omdaning af denna kammare, som på de sista åren egt
rum, som gifvit dem magten i händerna. Ingalunda är det flertalet
af svenska folket, som gifvit dem magten. Jag har velat säga detta
till svar på de ord, som min ärade vän på skaraborgsbänken
yttrade.

Åt hvad jag nu sagt torde det vara uppenbart, att jag under
ingå förhållanden kan gå _ med på dessa höga tullsatser. Jag vet
visserligen — hvarom jag] för öfrigt för ett ögonblick sedan erinrades
af en representant på blekingebänken — att det är som att
tala för döfva öron, och jag har icke heller uppträdt för att försöka
öfvertyga någon, men jag har ansett det vara min pligt, och mitt
samvete bjuder mig att tala för dem, som skickat mig hit, till den
kraft och verkan mina ord kunna hafva.

Såsom jag vid början af mitt anförande nämnde, har jag anslutit
mig till herr Kardells motion, men detta hindrar icke, att, om
jag sättes i valet att rösta mellan utskottets förslag och herr
Joh. Johanssons m. fl. reservation, jag måste resonera så, »rädda
hvad som räddas kan», och i det fallet rösta för den af nämnde
reservanter föreslagna lägre tullsatsen.

Tills vidare, herr talman, skall jag be att få yrka bifall till
herr Bromées reservation.

Med herr Forsell förenade sig herr Göthberg.

Herr Månsson: Herr grefve och talman! Mine herrar! Då jag
deltagit i den förberedande behandlingen inom utskottet af detta
ärende, ber jag att deri få säga några ord.

Men innan jag öfvergår till sjelfva saken, ber jag att med några
ord få bemöta herr John Olsson på stockholmsbänken, som under
förmiddagens plenum behagade fälla några yttranden, som jag anser
icke böra stå obesvarade. Han lät nemligen förstå, att då regeringen
den 5 januari hade »tullukasen» i den ena fickan, så hade hon
»sammanslagningen» i den andra. Detta skulle vara ett rykte, som

N:o 18.

Lördagen den 9''Mars, e. in.

spridt sig och som skulle uttala detsamma som att regeringen hade Angående
genom påtryckningar påverkat denna sammanslagning. Med anled- . »panmÅl
ning häraf ber jag få säga, att, så vidt jag har mig bekant — och m£ien oc;,’
jag tror mig kunna tala äfven å de kammarledamöters vägnar, som omalen
deltogo i de förberedande förhandlingarne — så icke var förhållan- (Forts.)
det. Icke med ett enda tecken tror jag att regeringen i denna sak
var inblandad.

Vidare behagade den nämnde talaren säga, under uttalande af
häftiga ord mot de män, som vågat hysa med honom olika åsigter
i denna fråga, och mot dem, som stält sig såsom reservanter inom
utskottet och gått längre än denne talare vill gå, att dessa skola
icke komma hit igen, att deras valmän nog skola veta att falla sin
dom öfver dem. Han har således nu återigen väl starkt dokumenterat
sig såsom »öfvervalman»; och det är ju icke godt att veta,
huru det går i det fallet, men jag tror dock, att det vore bäst, att
han öfverlemnade dessa saker åt valmännen och icke här komme
fram med hotelser och dylika uttalanden i detta afseende. Jag ber
att få tillägga, att den strömning, som går genom landet, är så kraftig,
och det behof, som visats i denna sak, är så stort, att allt vittnar
om, att det kommer att gå i en alldeles motsatt rigtning mot hvad
herr John Olsson behagade uttala.

Då jag nu öfvergår till saken, ber jag att med ett par ord få
beröra de reservationer, som fogats vid utskottets betänkande.

Jag ber då först att få säga beträffande herr Fredholms reservation,
att några säkra resultat af de beräkningar han gjort rörande
jordbruksbefolkningen ingalunda ernås med de siffror och de faktorer
han utgått ifrån. Ty, mine herrar, det finnes allt en hel del personer
både på landet och i staden, som upptagas i statistiken såsom handtverkare,
fabrikanter och tjensteman och således icke synas der såsom
jordbrukare, men som i sjelfva verket äro ganska stora jordbrukare.

Det ligger ganska stor vigt på denna faktor. Jag ber herrarne se
på dessa siffror, och jag tror att I då skolen gifva mig rätt uti att
det tinnes ganska många tjensteman, som hafva stora gods och egendomar
och äro stora jordbrukare. Man bör lika litet förbise detta
som att det finnes eu hel del fabrikanter, som besitta rätt stora jordegendomar.

Vidare har denne samme reservant påpekat, att det icke måtte
stå så illa till med jordbrukarne, som man uppgifvit, då man icke
försport några egentliga fallissementer eller konkurser bland jordbrukarne.
Men då ber jag få säga, att det står så till, att man icke
bör önska, att det skulle blifva sämre. Vidare ber jag att få säga,
att om det icke är så dåligt och om icke sådana fallissementer
skett, som man möjligen kunde vänta, så hafva vi derför haft att
tacka vår mejerihandtering och de pris som gält på mejeriprodukter.

Det är detta, som åstadkommit att vi kunna stå der vi stå. Men
beklagligt nog, tror jag, att det nu äfven på detta område blifvit
så dåligt, att det icke varit sämre på många och långa tider.

Vidare har i den provins, jag tillhör, vår hvitbetsodling gjort, att vi
kunnat bestå i dessa förskräckliga tider. Men om äfven denna tager
ett slut, hvad återstår då sedan?

N:o 13. 13

Lördagen den 9 Mars, e. m.

Angående Samme reservant har sagt, att i andra länder närmast oss, t. ex.
å spånad, Danmark oeh Xorge> uian icke velat slå in på skyddstullarnes väg.
malen och tr?r att det icke saknats försök, åtminstone i Danmark, men repreomalen.
sentationen är der så sammansatt, att jordbrukarne icke komma ur
(Forts.) fläcken; de äro för få, de mägta icke. Men det har äfven der gått
så långt, att regeringen måst föreslå en tull på mjöl af 3 kronor
för att rädda qvarnindustrien och på detta sätt äfven gagna iordbrukarne.

Om jag sedan öfvergår till den andra reservationen, af de fem
ledamöterna, så säger jag, beträffande deras beräkningar, att då de
tala om det höga skydd, som skulle finnas på grofmjöl och som
skulle i så oerhörd grad gagna qvarnindustrien, så är det enligt
mitt förmenande icke så; ty detta grofmjöl höjer sig ingalunda med
den prisskilnad eller med den tull, som här är i fråga. Det står,
mine herrar, efter mitt sätt att se, fullständigt utom den saken!
Konkurrensen inom landet och lättheten att förmala detta grafva
mjöl gör att priset ingalunda rättar sig efter den tull, man åsätter,
utan det vanliga fallet är, att detta mjöl i handeln gäller högst 1
krona mera än den omalda spanmålen kostar. Alltså är talet om,
att denna skilnad skulle uppgå till 2 eller 3 kronor, icke rigtigt.

Beträffande min egen ställning till denna sak ber jag få säga,
att jag från första början hyst den tanken, att någonting måste
göras med anledning af hvad som skett på den senaste tiden i
andra länder, särskildt i Tyskland. Men jag hade trott, att det
skulle gå för sig att gå något lägre med mjöltullen och rätta tullen
å den omalda spanmålen derefter. Men denna min åsigt vann
intet understöd, och jag kunde derför ingenting uträtta i det angifna
syftet. A andra sidan har jag icke kunnat gå med de 5 reservanterna,
då jag anser, att. det skydd, som de erbjuda så väl jordbruket som
qvarnindustrien, icke är tillräckligt verksamt, särskildt om man
tager hänsyn till förhållandena i Tyskland, der man har en exportpremie
äfven på omalen i Tyskland producerad spanmål, uppgående
till hela tullens belopp. Detta gör, att tyskarne med lätthet kunua
skicka på oss sin vara, oeh den tull de skola betala hafva de igen
på detta sätt. Så vidt vi stanna vid de tyska tullsatserua, så stå
vi i samma ställning till Tyskland som den, hvaruti Tyskland stod
till Ryssland och Osterrike-Ungern, innan det fick sin exportpremie
för i Tyskland växt spanmål. Och, mine herrar, det var en mvcket
svår ställning för tyskarne, den var mycket svårare än den “hade
varit, innan ännu tull hade blifvit införd der; importen af spanmål
och mjöl till Tyskland pågick nemligen än mer ohejdadt än förr,
och de tyska jordbrukarne fingo sitta och se på utan att kunna
sälja sin vara. För att kunna råda bot mot detta missförhållande
var man tvungen att stifta lagen af den 14 april 1894, hvarigenom
man fick exportpremier på i Tyskland växt spanmål.

Mine herrar, denna omständighet måste naturligtvis mana oss
till varsamhet. Om vi äfven denna gång, som vi vanligtvis göra,
komma efter, så böra vi åtminstone taga den lärdom vi kunna af
Tysklands exempel.

N:o 13-

Lördagen den 9 Mars, e. m.

Om jag då först söker tänka mig in i qvarnegarnes ställning
och undersöker, huru det kommer att ställa sig vid import åt spanmål,
så finner jag lätt, att om de importera så stor qvantitet omaleu
spanmål, som ger 100 kilogram mjöl, kommer den enligt de 5
reservanternas förslag att draga eu tull af 4 kronor 72 öre. Man
får emellertid icke förbise, hvad som äfven å alla sidor erkännes,
nemligen att hänsyn måste tagas äfven till fraktskHunden. Om man
också icke kan medgifva, att denna är så hög, som qvarnindustriens
män påstå, att den är, så bör man dock medgifva, att den tinnes.
För min del skulle jag vilja sätta siffran ungefär vid hälften af
hvad qvarnindustriens män uppgifva. Jag skulle då kunna sätta
den till 50 öre; de hafva sagt att denna fraktskilnad uppgår till 80
öre. Om jag sedan till 20 öre räknar den ränteförlust, som vi icke
kunna förneka uppkommer, då de stundom måste förse sig med
sitt behof någon tid i förväg till följd af våra vintrar och våra isförhållanden,
så äro vi uppe till ett belopp af 5 kronor 42 öre för
155 kilogram omalen säd. Då reservanterna föreslå eu tullsats åt o
kronor 25 öre, så finna vi lätt, att det icke skall kunna gå i hop,
i all synnerhet om man anser det nödigt att hafva något skydd
äfven för denna industri. Jag har derför icke kunnat vara med
om denna siffra. Det minsta man kan sätta i fråga har jag ansett
vara 6 kronor. Hade ett sådant yrkande inom utskottet kunnat få
något understöd vare sig från reservanterna eller från de utskottsmedlemmar,
som med mig hysa lika tankar i tullfrågan, så skulle jag
hafva påyrkat eu tullsats af 3 kronor 50 öre för den omalna spanmålen
och 6 kronor för den malna. Men då jag för denna åsigt
ej hade att påräkna något understöd, har jag icke kunnat annat
än ställa mig på utskottets förslag.

Jag har nu velat säga, att beträffande först den omalna spanmåleu
är det för mig tydligt, att vi till följd af de klimatiska förhållandena
här i landet och till följd af de höga räntor, som jordbrukare
hafva att betala, behöfva för vårt jordbruk ett större skydd
än tyskarne hafva. Man måste dervidlag äfven taga i betraktande
den fördel, som beredes de tyska jordbrukarne genom deras införselbevis
(Einfuhrscheine). Och hvad mjölet beträffar, anser jag äfvenledes,
att våra qvarnegare äro i den ställningen, att de behöfva
någon fördel framför de tyska till följd af våra särskilda förhållanden.

För öfrigt ber jag angående den af utskottet föreslagna mjöl -tullen, som jag nu visserligen anser väl hög, få säga, att den (lock
efter min uppfattning icke är så farlig, som man tror, ty säkert är,
att den konkurrens i detta afseende, som kommer att uppstå i landet,
skall göra, att mjölpriset icke kommer att höja sig med det belopp,
hvartill den ifrågavarande tullen uppgår. Det är nemligen alldeles
gifvet, att om de stora qvaruar, som vi hafva, och de nya, som
säkerligen komma att anläggas vid våra stora vattenfall och annorstädes,
komma i rörelse och få sköta sig, som de borde gorå och
för visso äfven skola göra, så kommer det att blifva så stor tillgång
på mjöl, att prisen icke komma att stiga med tullförhöjningens hela
belopp. Efter mitt sätt att se behöfva vi sålunda icke befara någon
Andra Kammaren» Frat. 1895. N:u 15. 2

Angående
tullsatserna
å spanmål,
malen och
omalm.
(Forts.)

No 13.

Angående
tullmtsema
å spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, e. rti.

synnerlig stegring i mjölprisen; konkurrensen kommer nog att
blifva tillräckligt stark tor att förebygga det.

Det är åt dessa skäl, som jag trott mig kunna vara med om
bevillningsutskottets förslag, i synnerhet som jag icke har haft något
annat att välja på, då jag icke kunnat vara nöjd med det, som de
5 reservanterna föreslagit, och jag icke heller har hopp om, att min
mening här i kammaren skall vinna något understöd.

Jag har, herr grefve och talman, intet annat yrkande att göra
än om bifall till utskottets förslag.

Herrar Peterson i Hasselstad, Åkesson och Lasse Jönsson instämde
häruti.

Herr Nordin i Hamraerdal: Att det föreliggande förhållandet
ställer sig helt olika för oss, som skola offras, och för dem, som

sedermera få glädja sig åt att dela offret, fäller sig ju helt natur ligt.

Derför äro vi af så särdeles olika åsigter. Men besynnerligt
förefaller det mig, att af allt, hvad jag hört från protektionisternas
sida under hela denna långa debatt, ingen af herrar protektionister
tyckes medgifva, att det skall komma att falla sig tungt för oss att
lemna en sådan oerhörd skatt, som den här föreslagna. Om jag

skulle gå igenom fäderneslandet från Ystad till Haparanda och fråga

herrar jordbrukare öfver allt under hela färden, om de icke tycka
att vår nuvarande bevillning är temligen tung, så är jag öfvertygad,
att jag af de allra flesta skulle få svaret: ja, den är tung att bära,
i all synnerhet sådan den blef efter urtima beslutet. Nu behöfver
man icke vara någon särskild siffermenniska för att inse, att den nu
af regeringen åsätta tullen, som naturligtvis kommer att antagas,
om än med någon ändring af Riksdagen, gränsar till det orimliga.
Donna skatt, mine herrar, blir med all säkerhet två gånger så stor,
som bevillningsbeloppet för fastigheter både i stad och på landet
samt för inkomst af kapital och arbete tillhopa. Jag behöfver icke
anföra några siffror för att bevisa detta mitt påstående, då det är
lätt för hvar och en, som det önskar, att kontrollera min uppgift genom
tabell 2 i kommerskollegii berättelse för 1893 eller 1894. Jag
tycker emellertid, att när herrar protektionister se detta orimliga belopp,
så borde de kunna inse, att deri ligger en förfärlig orättvisa.
Att de, som nu få taga emot detta belopp till fördelning, kasta all
hänsyn till rättfärdighetens kraf öfver bord, förundrar mig icke, men
de borde väl åtminstone känna en liten smula medlidande med dem,
som äro bestämda till offer, i synnerhet då vi taga i betraktande,
att dessa lifsmedelskatter skola tagas per capita från och med barnet i
vaggan, ja, från krymplingen, den sjuke och till och med sjelfve tiggaren
och upp till den gamle, den åldrige, som stapplar vid grafvens
brädd. Tänka vi härpå, och erinra vi oss, att alla äro tvungna att
erlägga denna skatt, så framt lifvet är dem kärt, så tycker jag att äfven
den mest inbitne protektionist bör kunna se, att häri ligger en
samvetslös orimlighet.

Det har af flere talare och i synnerhet åt den siste, herr I.
Månsson i Träa, blifvit framhållet, att det är alldeles nödvändigt

19 N:o 13.

Lördagen den 9 Mars, e. m.

för oss svenskar att i denna tullfråga taga exempel från Tyskland Angående
och Frankrike. Ja, det skall jag äfven medgifva, om herrarne kunna
öfvertyga mig om möjligheten att flytta polcirkeln så, att den kom- malen och
mer Tyskland och Frankrike lika nära som vi nu hafva den. Uå omalen.
skall jag medgifva, att vi i den föreliggande frågan höra hemta våra (Forts.)
förebilder från dessa länder, men då vårt fosterland i sin norra del
beröres af polcirkeln, och då nära nog halfva Norrland snart sagdt
hvart annat år lider af totalt felslagen spanmålsskörd till följd åt
frostnätter och dylikt, förefaller det mig mycket besynnerligt att icke låtsas
om, att förhållandena äro sådana, utan i stället helt enkelt taga
det påståendet för godt, att det är orimligt, att ej protektionisterna
få allt hvad de begära.

Vidkommande regeringens ställning till frågan, förefaller mig
denna märklig. Regeringen fick påstötningar från hushållningssällskapen
öfver hela landet ända från augusti månad till långt fram
på hösten, att dessa då önskade det skydd, hvarom nu är fråga.

Men regeringen tycktes cj kunna gå deras önskningar till mötes,
förrän det sista fartyget med spanmålslast kommit upp på strömmen.

Först då blef det möjligt. Hvad detta tillvägagåeude innebär, det
vill jag ej reflektera öfver, men nog ser det ganska märkvärdigt ut
och gifver utan tvifvel anledning till egendomliga föreställningar.

Efter dessa få ord skall jag be att få instämma i herr Bromée’s
reservation om en tullsats af kronor 1,2 5 å omalen och kronor
2,5 0 på malen spanmål.

Herr Hammarskjöld: Här ha i dag hållits så många, så långa
och så vackra tal — somliga ha dock kanske ej varit så väderil, de
hade bättre passat på ett folkmöte än i Riksdagens Andra Kammare
— men åtminstone ha de varit så många, att jag cj skall fresta
kammarens tålamod med ännu ett nytt långt tal, utan nöja mig med
att lemna en illustration till det ofta hörda påståendet, att det blott
är de stora jordbrukarne, som få nytta af tullarne. Dagen innan jag
reste upp till Riksdagen fick jag besök af en gammal hemmansegare,
en förståndig och duglig jordbrukare, men egare blott af x/i«
mantal. Och han riktigt hide mig på hjertat, att jag för min del
skulle bidraga till att jordbruket finge ett verkligt, kraftigt skydd.

Han motiverade denna sin önskan dermed att, huru litet man än
kunde ha att sälja, så vore det dock enligt hans åsigt bättre att få
sälja detta öfverskott än att ej alls bli af med varan, och detta
vore möjligt blott genom ett tullskydd, tv, funnes sådant, skulle
qvarnegarne nödgas köpa vår spanmål. Den allra största delen af
befolkningen i min valkrets består af dylika små jordbrukare, som,
så vidt jag vet, alla tänka på samma sätt i denna fråga som den
nämnde hemmansegareu. Och illa skulle jag motsvara deras förtroende,
om jag icke med min röst bidroge till den högsta här föreslagna
tullsats, d. v. s. den som bevillningsutskottet föreslagit.

Blott ännu cn liten anmärkning. På den tiden, då vi ännu ej
hade några spanmålstullar och då det ännu lönade sig temligen
väl att vara jordbrukare, då rågen kostade 14 ä 15 kronor för gammal
tunna, hörde jag för min del åtminstone aldrig någon, som kla -

N:o 18. 20 Lördagen den 9 Mars, e. m.

Angående gade öfver, att rågen var för dyr, och dock voro arbetslönerna den
åspanmål ti(*en läSr.e äu nu- Nu ätel''; när med tillagd tull rågpriset ej kommalen
och mer UPP till 12 kronor, nu upphäfves det ett förskräckligt skrik öfver
omalen. den orättvisa beskattning, som pålägges landets icke jordbrukande
(Forts.) invånare, och öfver den tunga börda, som utmålas såsom om den ej
vore möjlig att bära. Jag skall ej göra några vidare refiektioner
deröfver, utan nöja mig med att — såsom en talare bär i kammaren
ofta brukar säga — konstatera faktum.

Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets förslag.

1 detta yttrande instämde herrar Lundell och Dahlgren.

Herr Petri: Såsom kändt torde vara, är jag eu varm tullvän,
och derför är det mig angeläget, att jordbruket får ett effektivt
tuliskydd Men det fins enligt mitt förmenande två sätt att göra tullskyddet
effektivt: det ena är att bestämma eu högre tullsats, som
dock har utsigt att snart rifvas ikull, det andra är att nöja sig med
lägre tullsatser, som derför äfven ha utsigt att bli bestående, hvar
igenom man undviker skadliga rubbningar.

För min del hyser jag derför den åsigten, att det sista alternativet
är det fördelaktigaste, och jag skulle således helst ställa mig
på regeringens ståndpunkt i frågan. Jag anser nemligen, att det af
regeringen framlagda förslaget innebär ett fullt tillräckligt skydd.
Och jag tror äfven, att den proportion mellan tullen å spaumål och
mjöl, som regeringen föreslagit, är den rätta. Jag vill äfven meddela,
att jag sjelf ej har det ringaste personliga intresse åt qvaruindustrien
eller några spanmålsaffärer, utan att det blott är min egen
öfvertygelse, som jag ber att få framhålla.

Jag har hört sä många olika slags beräkningar i afseende å
denna proportion, men har ej funnit någon, som tilltalar mig, annat
än den, som är föreslagen af regeringen; och jag tror, att de öfriga
beräkningarna i allmänhet hvila på lösa antaganden och gruuder.
Regeringens förslag har dessutom ett mägtigt stöd deri, att det innehåller
alldeles samma tullsatser och samma proportion, som gälla i
Tyskland och andra länder; och det får man väl antaga, att dessa
länder, der folket i allmänhet visat sig praktiskt och förståndigt, icke
skulle bestämma sina tullsatser utan efter moget öfvervägande, liksom
jag äfven är öfvertygad om att vår egen regering, innan den bestämde
sig för framläggande af sitt förslag, underkastat saken en
mycket noggrann pröfning. Jag är äfven förvissad om att ingen
på allvar kan tro, att personliga intressen här vid lag spelat in, äfven
om denna möjlighet af någon skulle insinueras.

Jag vill i afseende å utlandets ställning till denna fråga meddela,
att jag just i dag fått ett bref frän Danmark, deri det säges,
att för danska riksdagen är framlagdt ett förslag om spaumålstull
och exportpremier för spanmål och mjöl. Brefskrifvaren är en affärs
man, och han slutar sitt bref ungefär på följande sätt: om detta förslag,
såsom antagligt är, går. igenom, skall Danmark med framgång
kunna upptaga konkurrensen med Tyskland på Sverige. Detta är
eu omständighet, som ytterligare befäst mig i min öfvertygelse, att

N:0 13.

Lördagen den 9 Mars, e. m.

regeringens förslag är det bästa. Hade jag blott någon slags utsigt Angående
att vinna understöd i kammaren för denna åsigt, skulle jag yrka
bifall till detsamma; men som stämningen nu är i kammaren, har mfim och
det ej några utsigter, emedan protektionisterna anse, att regeringens omalen.
tullsats å omalen spanmål är för låg, och frihandlarne, att regeringens (Forts.)
tull på mjöl är för bög. Och dessa intressen lära ej kunna förenas.

I afseende å tullsatsen å mjöl är jag, i likhet med herr Ivar
Månsson i Träa, öfvertygad om, att den ej kommer att med tullens
hela belopp öka priset på mjöl. Ty skulle man äfven antaga, att
den vore något för hög, så kommer nog den inhemska konkurrensen
snart att reglera förhållandet, utan att det derför behöfver uppbyggas
flera qvarnar. För öfrigt tror jag, att denna mjöltull skulle vara en
väl behöflig hjelp för de små qvarnarne inom landet; och jag anser
äfven, att det skulle vara mycket välgörande för vår befolkning i
allmänhet, om man litet mer återginge till det förr använda sättet,
nemligen att sjelf köpa tipp säden och låta mala den vid en hemqvarn.
Detta skulle visserligen kunna sägas vara för besvärligt för
stadsbor, men det skall nog ej dröja länge, förrän dessa små qvarnar
komma att förmala säd samt att föra mjölet till städerna och der
sälja det till pris, som högst obetydligt öfverstiger sädespriset.

Beträffande det mycket börda talet om att arbetande, sou) ha
minsta förmågan att bära denna beskattning, skulle bli så illa åtgångna,
vill jag blott säga, att jag undrar, om det skulle vara bättre för
dessa arbetare, om hela den jordbrukande klassen blefve ruinerad
och ur stånd att konsumera, hvad dessa arbetare producera. Jag
åtminstone tror ej, att det skulle vara fördelaktigt för dem.

Herr talman! Då jag, såsom nyss nämndt, cj har utsigt att ta
understöd för ett yrkande på bifall till regeringens förslag, vill jag
ej heller framställa något sådant yrkande; men vid den slutliga omröstningen
skall jag antagligen komma att rösta för utskottets förslag.

Herr Walter: Herr talman! Det är en naturlig sak, att vi
norrländingar betrakta denna fråga ur en annan synpunkt än sydsvenskarne,
och jag intager här vid lag samma ståndpunkt som norrländingar
i allmänhet.

1 följd af vårt lands ofantliga utsträckning i norr och söder och
de deraf följande högst olika klimatiska förhållandena är det naturligt,
att man i södra delarne åt landet med större fördel kan odla
spanmål, icke blott till eget behof, utan äfven i mer eller mindre
mån till afsalu, under det att man i Norrland omöjligen kan odla
ens tillräcklig brödsäd till eget behof, till följd hvaraf man der på
intet sätt kan draga någon fördel af spanmålstullarne. Under sådana
förhållanden är det väl ej att undra på, att vi anse de nu föreslagna
tullarne orimligt höga och ej obetingadt kunna godkänna dom,
samt tillika förmena, att dessa tullar i större eller mindre mån komma
att betunga synnerligast den fattiga arbetarebefolkningen. Dessutom
skulle genom dessa tullar mer än (50 procent af Sveriges jordbrukare,
sou) ej odla spanmål till afsalu, medelst magtbud tvingas in under
skatteförhållanden, som skulle vara till förmän blott för den stora

N:o 13.

Lördagen den 9 Mars, e. m.

Angående qvarnindustrien och möjligen för godsegare, de större jordbrukarne
trut tonerna Qgj, storbönderna.

malen och Det torde val ock kunna anses möjligt för de större jordbrukarne,
ornalen. som ju ha större partier säd att sälja, att kunna afsätta dessa till

(Forts.) de stora qvarnarne till skäligt pris, under det att deremot de mindre

landtbrukarne, som blott hafva små qvantiteter att sälja, ej kunna
uppnå samma pris, utan antingen tvingas att underkasta sig lägre
pris eller ock att behålla sin vara.

Det visar sig derför, att denua tullskatt ovilkorligen skall trycka
tyngre på vissa klasser än på andra. Detta synes vara så mycket
tydligare, som den s. k. tullukasen utfärdades först sedan de stora
kapitalisterna eller de stora affärsmännen hunnit importera så mycket
spanmål, som kunde placeras i alla tillgängliga magasin, och mer
dertill.

Jag tror, att man i sammanhang härmed kan göra sina betraktelser
öfver hvar aktierna i dessa stora qvarnbolag befinna sig. Icke
är det hos de mindre jordbrukarne, men väl möjligen hos godsegarne
och storbönderna. Äfven detta kan gifva anledning misstänka, att
just dessa hafva större fördel af spanmålstullen än de små jordbrukarne.

Man hör oupphörligen från de landsdelar, som äro mera gynnade
för spanmålsodling, klagas öfver jordbrukets betryckta ställning, och
det kan nog icke bestridas, att icke jordbruket för närvarande befinner
sig i ett dåligt läge. Men dä man från de landsdelar, der
man icke kan hafva någon som helst fördel af tullen och der ett
godt skördeår hör till sällsyntheten, men svaga skördar till regeln,
och der man sålunda också nu har svårt att draga sig fram, icke
begär hjelp, då kan jag icke förstå, hvarför man i de landsdelar, der
spanmålsodlingen lönar sig, oupphörligen klagar och ropar på allt
högre och högre tull. Hvilka landsdelar hafva för öfrig! under de
senaste åren dragit den största fördelen af de politiska schackdragen?
Jo, just de sydligare landskapen 1 De blefvo allra först tillgodosedda
med förbättrade kommunikationer, något som är en vigtig faktor för
jordbruket så väl som för alla näringar. Vidare hafva de södra landskapen
ovilkorligen dragit den störta nyttan af grundskatteafskrifningen
och de hafva i följd af hufvudlösa lagstiftningsåtgärder till
förmån för hvitbetssockerfäbrikationen kommit åt millioner på det
öfriga landets bekostnad, hvarjemte deras bolagsbanor genom sarotrafiksbestämmelser
tillgodoses med kolossala summor årligen på
statsbanornas bekostnad. Och under allt detta finna vi, att våra
grannländer, Norge, Danmark och Finland, kunnat berga sig utan
sådana spanmålstullar.

Emellertid blefvo vi en vacker dag välsignade med dessa tullar.
Och hvad blef resultatet? Jo, det blef mycket storartadt. Vi fingo
en s. k. öfverflödskomité med en mängd stora löften; vi fingo eu
urtima Riksdag med urtima löften och nu till sist ofvanpå all denna
härlighet få vi höjda tullar, men inga löften, och så godt kan det
vara kanske! Men huru hafva vi egentligen kunnat komma in i
detta tullelände ? Jo, såvidt jag kan se, på kompromissens slingrande
och dunkla väg, der man allt igenom gått protektionisternas ärenden.

Lördagen den 9 Mars, e. m.

Kompromissarierua sjelfva hafva kommit in i en malström, ur hvilken
de svårligen torde kunna rädda sig. Man kan omöjligen komma
från den åsigt, att mellan urtima Riksdagens beslut och tullstratvandena
finnes ett band, hvarigenom de berott ai hvarandra och man
skall förgäfves söka dölja kompromissmekanismens drifljedrar, ty en
gång skola de nog ändå springa sönder och med dem den politiska
omklädnad, som dolt dem. Dä, om icke torr, skall det bht\a klait
hvilka vi hafva att tacka för att statsvagnen korts ut på ett sluttande
plan, der den icke kan hejdas, utan rusar med våldsam fart utför,

tills''den står ohjelpligt fast i dyn. . .. .

I följd af hvad jag nu sagt är det tydligt, att jag instämmer i

herr Bromées vid utlåtandet fogade reservation.

Herr friherre von Knörring: Det torde knappast finnas någon
motståndare till spanmålstullarne, vare sig inom eller utom riksdagen,
som föreställer sig, att denna väldiga jordbruksprotektionistiska 10-relse, som under snart ett år försiggått i vart land, ifrån Skåne till
Dalame, från Gotland till vestkusten, är något, som man utan vidare
skulle kunna lägga till handlingarna. Jag tror äfven, att man funnit
sig öfvertygad om verkligheten åt jordbrukets betryck samt inse
nödvändigheten af ökadt tullskydd eller åtminstone omöjligheten att
hindra detsammas införande. För mången skymtar nog äfven moj igheten
af en jordbrukskris. Dylika kriser hafva förut ofvergått vå t
land, senast för cirka fyra tiotal år sedan. Fn jordbrukskris skulle
säkerligen i vårt land utöfva en mera förlamande inverkan an i något
annat land, enär minst hälften af vår befolkning ar sysselsatt
med jordbruket och jordbrukarnes konsumtionsförmåga^ ar åt eu
ofantlig betydelse för de öfnga samhällsklasserna. Det ma emellertid
vara med dessa känslor och tankar huru som helst men säkert ai,
att man under senare tid märkt att tnhandelsflaggan blott vant hissad
på half stång, om jag så får såga. Ett tecken dertill ar, a t under
denna riksdag icke framkommit en enda motion om spanmalstullaines
afskaffande, och ett annat, att äfven de reservationer som åtfölja
bevillningsutskottets föreliggande betänkande, yrka pa tullar, ehuru
mindre än de af utskottet föreslagna. Den reservation, som jag anser
vara att mest fästa sig vid, är den som atgitvits åt de fem reseivanterna,
herr Johansson i Noraskog med flere. Desse reservanter
hafva bär i dag blifvit beskydda för att hatva ofvergått till Protektionisterna.
Detta anser jag vara en orättvis beskyllning, ty de h •
i sin reservation uttryckligen förklarat, att de sta fast \id an fn
handelstro. Jag kan icke neka till, att da jag först genomläste dessa
herrars reservation, kom jag att tänka på den stormagt, som kallas
den katolska kyrkan. Den är, såsom herrarne veta, sa bestöflad
att den i tider af yttersta nöd försigtigt gitver vika utan uft uppgifva
ett tecken af sina principer. Detta synes äfven vara foi hal landet
med de fem reservanterna. Men den Stat, som, i inridande pa de
katolska kyrkans tillfälliga undfallenhet, velat visa tillmötesgående
mot densamma, han har vanligen fått ångra sig; och detta ar nago.,
som vi protektionister höra taga ad notam. .iliwll.wl

Den ifrågavarande reservationen har nyss bult it behandlad åt

N:o 13.

Angående
tullsataerna
å spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

N:o 13.

Angående
tullsatsema
å spannmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, e. m.

en talare, men jag kan icke underlåta att äfven säga några ord om
den. Den innehåller nemligen ett och annat, som torde böra motsägas.
Reservanterna hafva genom användande af en viss metod
räknat ut det s. k. qvarnskyddet eller rena tullskyddet, men de hafva
lcke^lemnat ett tecken till bevis för att den af dem använda metoden

2 öres

är den lätta. De hafva kommit till det resultatet, att 47V, ores
qvarnskydd är fullt tillräckligt, men de lemna icke heller derför nå £°\QnoV,

S-'' D,et„ en(ia 8käl> de anfört’ ar att de tullar, som infördes
ar 1HJJ, mnehollo en proportion, som medgaf ett sådant qvarnskydd.
Men det finnes icke någon utredning af att tullskyddet 1892 var rätt
afvagdt. Reservanterna medgifva för öfrig!, att det s. k. qvarnskyddet
icke blir ren vinst för qvarnegarne, men hvad dessa möjligen
förlora i detta tall taga de igen på den s. k. sammälden. Ja, lag
tror mycket val, att mjölnarne förtjena rätt mycket på den senare
men dä reservanterna icke framlagt några beräkningar rörande förhällandet
mellan qvarnskyddet och mjölnarnes vinst, tror jag icke
man kan vidare fästa sig vid deras resonnement. En annan reservant,
herr Fredbolm, har dessutom med siffror visat, huru konsumtionen
åt hvetemjöl allt mer och mer tilltager i städerna till förfång
för rågmjölet, och detta medför naturligtvis, att qvarnegarnes vinst
i detta hänseende småningom inskränkes. Härmed må dock vara
huru som helst. Det är i alla fall icke min mening att plädera till
förmån för qvarnegarne, men jag tror, att reservanterna icke framlagt
sa klara skäl för sin mening, att vi protektionister böra hålla
pa deras åsigt framför utskottets.

De skäl, som tala för ett kraftigare skydd åt jordbruket, äro
allmänt kanda samt äro här i dag ytterligare framhållna. De motskäl,
som deremot framhållits, äro ock afen synnerlig vigt, och jag skall
derför bedja få sysselsätta mig med dem ett ögonblick. Våra motståndares
förnämsta skäl är, att dessa tullar utgöra en börda, som
kastas på de ötnga samhällsklasserna. Detta är alldeles sant i den
händelse att priset på de produkter, som det här är fråga om är
sadant, att det medgifver rimlig ersättning för produktionskostnaderna.
Vill jordbrukaren då skaffa sig en ökad vinst genom tullar så är
det orättfärdigt. Men nu vet hvar och en, att priset på spanmål
för närvarande är sådant, att det understiger produktionskostnaden,
och da kan jag icke förstå, att den åtgärden, att man genom tullen
nödgar de^ ofriga samhällsklasserna att betala sä mvcket, att jordbrukaren
far igen sina produktionskostnader, kan kallas eu orättvis
D°r<ia, s°m lägges på de öfriga sambällsmedlcmmarnes axlar.

Eller månne de öfriga samhällsklassernas existens eller välmåga
ar beroende deraf att de fä köpa de ifrågavarande produkterna
till underpris. Eller äro dessa samhällsklassers inkomster och arbetarnes^
aflöningar beräknade på det sätt, att som en vigtig faktor
den ingar, att de skola tå köpa säden eller brödet till underpris? Jag
tror icke, att så är förhållandet, och då kan man icke heller tala
om att det är en orättvis börda, som pålägges dessa samhällsklasser

Dyrheten åt en vara beror för öfrigt icke — jag vill fästa uppmärksamheten
dervid —- på hvad som betalas för varan i så och sä
många ören eller sä och sä många kronor, utan den beror hufvud -

N:o 13.

Lördagen den 9 Mars, e. m.

sakligen på tillgången af bytesmedel. Och med afseende härå tror Angående
jag icke, att de öfriga samhällsklasserna verkligen stå så lågt i ^spanmål1
ekonomiskt hänseende, att de icke godt kunna betala så mycket för mfien och
jordbrukets produkter, att produktionskostnaderna betäckas. Vi veta, omalen.
att industrien, om den också icke har en lysande ställning, dock är (Forts.)

ganska väl skyddad. Industriidkarue lära sannerligen icke behöfva
sälja sina produkter för ett pris, som understiger produktionskostnaderna.
Bankerna öfverflöda af penningar, både de stora och de små,
och det är icke jordbrukarne, som der göra nagla insättningar; de
uppträda tvärtom i allmänhet som låntagare. I sparbankerna, der
just de smås tillgångar hopsamlas, ökas behållningen snart sagdt för
hvarje år. Sä t. ex. har i postsparbanken behållningen under det
senaste året ökats med icke mindre än 5,200,000 kronor. Jag har
icke med detta velat säga, mine herrar, att de öfriga samhällsklasserna
befinna sig i någon lysande ställning, men jag tror visst icke — jag upprepar
det än en gäng — att de sakna förmåga att betala sä mycket,
som fordras för att jordbrukarne skola få igen produktionskostnaderna
för sina varor.

1 herr Fredholms reservation finnas åtskilliga siffersammanställningar,
hvarmed lian söker visa, att för närvarande tyngre skatter
icke hvila på jordbrukarne än på den öfriga befolkningen. Huruvida
dessa siffror och de sammanställningar, som der återfinnas, äro rigtiga,
har jag icke varit i tillfälle att kontrollera Men man bör dock uppmärksamma
tvenne förhållanden, som vi alla känna, dels att jorden
kanske är högre taxerad, än som motsvarar dess afkastning i allmänhet
och med säkerhet högre, än som betingas af dess afkastning
vid nuvarande låga priser på jordbrukets produkter, dels att jorden
är, enligt statistiska uppgifter, i medeltal intecknad till omkring 40
procent af dess taxeringsvärde. Således betalas skatt för en stor del
deraf, som icke lemnar motsvarande inkomst.

För (ifrigt, när det är fråga om skatter, må vi också taga i betraktande,
att det icke allenast är skatterna till staten utan äfven
andra skatter, som här böra uppmärksammas. Det tinnes, mine
herrar—och det är kanske inånga stadsbor, som icke beaktat detta
förhållande — eu skattetitel, som är en bland de för jordbruket mest
betungande, och det är den, som angår utskylder till svenska kyrkan.

De utskylder, som i detta hänseende betalas af landtkommunerna,
uppgå till icke mindre än 4,800,000 kronor, och af denna summa är
det blott en obetydlig del, som betalas af andra skatteföremål och
af enskilda personer. Det är, enligt hvad jag tror, närmare 4 millioner,
som utgå endast af jordbruket. Då nu den bevillning, som erlägges
af jordbruket, uppgår till mellan 1800-och 1400-tusen kronor, blir det
ju en afgift på nära 8 kronor per bevillningskrona, som jordbrukarne
ha att betala i detta hänseende. Något liknande förhållande finnes
ej i (råga om städerna. Deras afgifter till presterskap^ uppgå, enligt
statistiska uppgifter, till omkring 700,000 kronor på eu bevill
ningsafgift af bortåt 3 millioner kronor — jag räknar naturligtvis
icke in den s. k. tilläggsbevillningen. Detta är väl omständigheter,
som böra beaktas och som ådagalägga, att man icke med fog kan

N:o 13.

Lördagen den 9 Mars, e. in.

Angående saga, att jordbruket numera icke är högt beskattadt. Det är i sjelfva
åspanmål ver^et fortfarande rätt tungt beskattadt.

malen och fdt annat skäl mot tullar bär man i dag på förmiddagen hört
omalen. derå gånger framhållas, nemligen att tullarne skulle gagna endast

(Forts.) de större jordegarne. Detta skäl har verkligen blifvit så många

gånger bemött — bäst af en talare på kalmarbänkeu — att jag icke
vill uppehålla mig dervid. Men det skulle just roa mig att veta,
om de herrar, som åberopat sig på detta skäl, ha sig bekant, huru
stor areal jord eu person bör bruka för att derifrån kunna sälja
någon säd. Jag tror knappast, att de stadsrepresentanter, som yttrat
sig härom, tagit närmare reda derpå.

Till sist, mine herrar, vill jag fästa uppmärksamheten vid en
annan sida af saken, som icke här i dag blifvit berörd — nemligen
angående den solidaritet, som bör finnas mellan de olika samhällsklasserna.
Denna solidaritet är ganska klen i vårt land. Detta beror
nog till en stor del på historiska förhållanden, och det torde
dröja länge, innan man får se någon ändring deri. Jag hoppas dock,
att förr eller senare en förbättring skall inträda. Men när man i
detta hänseende jentför förhållandena hos oss med förhållandena t. ex.
i Frankrike, får man verkligen underliga tankar. 1 sistnämnda land,
der samhällsklasserna äro i politiskt hänseende betydligt söndrade,
råder en enighet i ekonomiskt hänseende, som är anmärkningsvärd.
Det är kändt, att ungefär hälften af befolkningen der bor i städerna,
och med all sannolikhet sysselsätter sig en stor del af den öfriga
befolkningen, som bor på landet, icke med jordbruk. Men när det
varit fråga om att införa eller hiija sädestullar, har man aldrig hört
en sådan opposition som hos oss, ehuru i deputeradekammaren blott
sitter en minoritet af jordbrukare. Jag tror, mine herrar, att om
man hos oss icke kommer till bättre förhållanden i detta hänseende,
skola i framtiden ganska många frågor förgäfves fä vänta på sin
lösning.

Här finnas nog åtskilliga personer i denna kammare, som resonera
på följande sätt: om I jordbrukare behöfven hjelp för att få ett högre
pris på edra varor, lät vara att l endast viljen derigenom hafva
produktionskostnaderna betäckta, så kommer det oss icke vid. Vi
skulle genom tullarne ådragas ökade utgifter, och det är ovärdigt att
kasta denna tunga på oss. I samma andedrag fordra dessa personer,
att vi skola antaga en pensmieringslag för arbetare, och säga: i kraft
af denna samhällsklassernas solidaritet yrka vi, att 1 jordbrukare,
direkt såsom arbetsgifvare och indirekt genom att anslå medel från
staten, till hvilken 1 skatten, bidragen till denna arbetarnes pensionering.
Tron 1 verkligen, mine herrar, att det i längden går att
förfara på detta sätt? Jag tror icke, alt det går an att åberopa
solidariteten, när det är fråga om andra samhällsklassers förmåner,
men ställa sig afvärjande mot denna solidaritet, när det gäller jordbrukarnes.
Vi böra alla hjelpa hvarandra, mine herrar, det är ruin
teori och min praktik.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Kurnlin förklarade sig instämma i detta yttrande.

N:o 11.

Lördagen den 9 Mars, e. m.

Herr friherre Bonde: Herr talman, rnine herrar! Då diskuss onen Angående
i denna kammare redan antagit karakter^) af öppen votering, anser spanmål,
jag det äfven vara min skyldighet att här framställa min åsigt i den m(;len 0CÄ’
föreliggande frågan. Jag vill ingalunda upptaga kammarens tid med omalen.
att söka framhålla de skäl, som jag anser tala för densamma, och (Forts.)

lika litet vill jag söka vederlägga de skäl, som deremot blifvit anförda,
huru frestande det än skulle vara att bemöta i synnerhet den
senaste talarens vidlyftiga och sakrika anförande.

Jag anser fortfarande, att tullar på spanmål icke allenast äro
vanmägtiga såsom medel att upphjelpa det betryckta jordbruket,
utan att de dessutom äro af våda för hela samhällets sunda utveckling
och särskilt för jordbrukets förkofran.

Jag tror, mine herrar, att man kan förlikna användandet af
tullar vid bruket af morfin, hvilket visserligen för tiiltället medför en
lindring, men som ständigt måste tagas uti ökade mängder. Sä älven
med spanmålstullarne. Hot visar oss erfarenheten från andra länder,
det visar oss erfarenheten äfven från vårt eget land. Vi stå ju nu inför
eu ökad spanmålstull. Det är blott ett åt de törsta stegen framåt.

Jag är öfvertygad om att derå sådana ökningar af det farliga giftet
komma att här föreläggas oss och tyvärr kanske äfven måste intagas.

Under sådana förhållanden är det naturligtvis min önskan att
kunna motsätta mig denna ökade, farliga dosis. Jag skulle vilja
söka bidraga till att bibehålla det så många gånger omordade status
quo, nemligen 1 krona 25 öre spanmålstull, och jag instämmer derför
fullkomligt med de talare, som yrkat bibehållande af denna gamla
tullsats. Tyvärr blir det kanske omöjligt att nu i afgörandets ögonblick
fä nedlägga sitt votum för en sådan tullsats. Och ställes jag i afgörandets
ögonblick i tvekan mellan 3 kronor 15 öre och 3 kronor 70 öre

— dessa hvarandra bra liknande tullsatser — blir det med tungt
sinne, som jag går till valurnan att uppfylla min medborgerliga pligt.

Under sådana omständigheter, herr talman, har jag icke något yrkande
att göra.

Herr Persson i Killebäckstorp: Jag skall be att få endast med
några få ord gifva till känna min ståndpunkt i frågan. Jag tror, i
likhet med flere föregående talare, att skilnaden på den tull ä malen
och omalen spanmål, som regeringen föreslagit, är alldeles för stor.

Om Riksdagen nu godkänner detta, så är jag viss om att dessa
nu föreslagna tullar icke komma att göra den nytta för svenska jordbruket,
som meningen vant. Ty då komma helt säkert våra qvarnegare,
i synnerhet de som ega stora qvarnetablissement vid våra
kuster, icke att köpa en enda tunna spanmål af svensk produktion,
utan endast införskrifva stora spanmålsqvantiteter från utlandet samt
förädla den varan och dermed öfversvämma den svenska marknaden,
samt öfva stort tryck på det svenska mjölet. Jag tror derför, att om
mjöltullen bestämmes till (i kronor 50 öre, så borde spanmålstuhcn
sättas: 4 kronor 25 öre, eller att i fall - h vil ket är mest antagligt

— bevillningsutskottets förslag kommer att bifallas, eller att en tull
af 3 kronor 70 öre kommer att bestämmas för omalen spanmål,
så borde mjöltullen sänkas från b kronor 50 öre till 6 kronor. Men

N:o 18. 28 Lördagen den 9 Mars, e. m.

tuuUnfZnn S0In (iessa siffror enligt min tanke icke hafva någon utsigt att vinna
å spanmål, kamrarnes och Riksdagens bifall, så skall jag icke heller göra något
malen och yrkande derpå, utan skall i sådant fall anhålla om bifall till hevillningsomalen.
utskottets förslag.

(Forts.)

Herr Svensson från Karlskrona: Herr talman, mine herrar!
En talare på kalmarbänken yttrade nyss, att han skulle illa motsvara
det förtroende, som hans valmän gifvit honom, om han icke röstade
för den högsta af de tullsatser, som här äro i fråga. För min del
vill jag såga, att jag illa skulle motsvara det förtroende mitt samhälle
leinnat mig — ett samhälle, som till ojemförligt största delen
består åt motståndare till lifsinedelsfullar — om jag icke skulle lemna
min röst till den minsta tullsats, som är möjlig att få fram. Herrar protektionister
må icke förtänka oss, att vi stadsrepresentanter, representanter
äfven för de små arbetarne, icke vilja pålägga en beskattning,
som verkar progressivt nedåt, då nemligen ju större familj en person
har att underhålla, ju större blir den skatt, som han nödgas erlägga.
Det är derför jag underskrifvit den motion, som blifvit i denna kammare
framburen åt herr Kardel!. Jag skulle derför, herr talman, af
mitt fullaste hjerta önska, att denna motion kunde vinna icke endast
kammarens utan Riksdagens bifall. Men såsom förhållandena ställa
sig, bär man väl icke den ringaste förhoppning, att denna motion
skall vinna bifall inom Riksdagen. Det är derför jag, i trots af att
en talare på stockholmsbänken -—- den förste, som derifrån i dag
yttrade sig — sade att öfvergifvandet af den kompromisslinie, som
vi intagit år 1892, skulle beteckna ett språng i protektionismens
öppna famn, likväl, i händelse jag vid omröstningen endast kommer
att få välja emellan reservationen och utskottets förslag, kommer att
föredraga att rösta för den förstnämnda. Jag gör det derför, att jag
hoppas att, sedan nu utskottets förslag blifvit antaget af Första
Kammaren, en del åt de mera moderata tullvännerna skola finna
sig tillräckligt tilltalade åt den jemförelsevis höga tullsatsen af 3 kronor
15 öre på omalen spanmål och ännu mera af den enligt mitt förmenande
rigtiga relation, som ligger mellan den omalna och den
malna spanmålen i herr Johan Johanssons i Noraskog med fleres
reservation. Såsom förhållandet nu är, kan jag likväl icke här göra
något yrkande. Men som sagdt är: ställes jag i valet emellan de
båda förslagen, reservanternas och utskottets'', kommer jag att obetingadt
rösta för reservanternas förslag, anseende mig dermed bäst
tjena mina valmän — Jag känner icke något imperativt mandat;
men jag vet huru valmännen önska och vilja hafva det, och jag skall
försöka att göra det bäst möjliga och välja det bäst möjliga under
de förhållanden, som föreligga.

Jag har, herr talman, intet yrkande att framställa.

Herr Lundström: Herr talman, ndne herrar! Jag skall, då jagvet
att nu sä många talare begärt ordet, icke för någon särdeles
lång stund upptaga kammarens tid. Herrarne torde veta, att jag
icke är någon vän af tullar, liksom jag icke heller älskar tullstrider.
Jag representerar dock en landsdel, som, vare sig jag tänker på de

N:o 18.

Lördagen den 9 Mars, e. in.

dervarande landtbrukarne, de mindre landtbrukarne särskildt, eller
den dervarande arbetarebefolkningen, icke bar någon som helst nytta ?
utaf tull på spannmål, het var verkligen med en betydlig förstämning, malen och
som man på min hemtrakt mottog den underrättelsen, att Konungen omalen.
i kraft af sin grundlagseuliga rätt både böjt tullen på spanmål och (Forts.)
mjöl, och det var ganska många, som sade, att när jag komme hit
till Riksdagen, skulle jag göra, hvad jag kunde för att bringa tullbeloppet
ned igen. Jag förklarade min erfarenhet vara den, att man
här föga kan uträtta. Det är magten, som drager vinsten i den
slutliga voteringen. Jag skall derför icke heller nu inlåta mig på
att försöka anföra något enda skäl i tanke att öfvertyga någon af
kammarens ledamöter. Den erfarenhet, som vi här gjort under de
år, som förflutit efter år 1888, har visat att, man må resonera
huru man vill. sä vinner man aldrig det målet att öfvertyga någon,
som i tullfrågor har eu motsatt åsigt. Det är derför, som jag endast
velat angifva min egen ställning nu vid denna frågas afgörande. Jag
skulle sjelf allra helst hafva för egen räkning önskat, att den af herr
Bromée framstälda reservationen hade haft utsigt att blifva af Riksdagen
antagen. Men jag har ingen förhoppning derom, och derför förbehåller
jag mig, utan att göra något särskildt yrkande, att i den slutliga
voteringen med min röst bidraga dertill, att det lägsta belopp, som
möjligen kan hafva utsigt till framgång, måtte blifva Riksdagens
beslut.

Herr Eklundh från Lund: Efter de många och delvis äfven
sakrika anföranden, som uti förevarande fråga denna dag i kammaren
hållits, behöfver jag icke vara mångordig. Jag kan inskränka
mig till att åberopa och instämma uti hvad herr Odhner
och i hufvudsak äfven herr friherre Bonde förut i dag anfört, synnerligast
som ytterligare diskussion i frågan helt visst icke torde
tjena till mycket, då tvdligtvis en hvar redan fattat det beslut, som
han anser vara det för tillfället lämpligaste och bästa. Jag ber dock
att få tillägga, att å ett mycket talrikt besökt möte, som för kort tid
sedan hållits inom det samhälle, jag för närvarande har äran att representera,
man på det lifligaste protesterat mot den åt Kongj. Maj:t
genom kungörelsen den 5 januari detta år påbjudna förhöjningen i
tull på spanmål, malen och omalen. Man ansåg nemligen, att denna
tullförhöjning vore för de mindre bemedlade i vårt land mycket betungande
och orättvis.

Jag har intet yrkande att framställa.

Herr Henricson: Herr vice talman! Då tiden är så långt framskriden,
och många talare ännu äro anmälda, skall jag icke upptaga
kammarens tid med något anförande, utan inskränka mig till en anhållan
att få instämma i det af herr friherre Bonde helt nyss af-,
gifna anförande, emedan hvad deri blef framhållet hufvudsakligen*
öfvereusstämmer med min ställning i frågan.

Herr Thestrup: Herr vice talman! Med anledning af den långt
utdragna debatten skall jag endast anhålla att få till kammarens

N:o 13.

Lördagen den'' 9 Mars, e. m.

tuuHatZtnn Pro1toko11 anteckna^, att, då jag inom kort kommer att ställas i det
å spannmål 11 öa tvungna valet emellan utskottsmajoritetens förslag om en förhöjd
malen och at 3 kronor 70 öre på omalen spaiimål och det af Andra Kamomalen.
murens fem reservanter inom utskottet föreslagna lägre beloppet af
(Forts.) 3 kronor 15 öre, skall jag, särskilt vid det förhållande, att jag anser
föga eller ingen anledning förefinnas till framgång för den af
herr Bromeé framstälda reservationen, i hvilken han icke inom utskottet
vunnit understöd ens af sina frihandelsvänliga kamrater från
denna kammare, vid den slutliga voteringen rösta för det lägre
tullbeloppet.

Herr Petersson i Däuningelanda: Herr vice talman! Då vi
hafva att lagstifta om en så vigtig fråga som denna, hvilken så djupt
ingriper i landets modernäring, anser jag det vara nödvändigt att
få skyddet satt så, att det kommer den näring till godo, som företrädesvis
behöfver det. Jag vill gerna vara med om att qvarnegarne
skyddas. De behöfva nog skydd de också. Men då jag nämner
qvarnegarne, så afser jag egarne af de många vattenqvarnar, som
ligga inne i Jandet, och Indika äro våra egentliga afnämare. Sådana
qvarnar, som ligga närmare kusten, hafva vi icke någon nytta
af. Ty dessa stora qvarnetablissement köpa icke i småpartier, utan
der få vi se oss om efter en annan marknad. De hafva tydligtvis
så störa fördelar af att förmala utländskt spanmål, att de äro för
stora affärsmän för att samla i hop småpartier och köpa upp spanmål
inom landet. Det skulle blifva dem allt för dyrt. — Dä jag
uttalar detta, har jag naturligtvis velat säga, att jag ''icke anser den
proportion, som bevillningsutskottet satt emellan tullen på omalen
och malen spanmål, vara ett tillfyllestgörande skydd för jordbruket.
Jag kan visserligen vara med om en spanmålstull af 3 kronor 70
öre, men jag kan icke vara med om en mjöltull af 6 kronor 50 öre.
— För att icke förlänga diskussionen vid denna sena timme skall
jag, sedan jag angifvit min ställning i frågan, icke längre upptaga
kammarens tid. Men jag får tillkännagifva, att jag kommer att yrka
en nedsättning i mjöltullen till 6 kronor.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Herr vice talman, mine herrar!
Då denna fråga varit före i Riksdagens Andra Kammare, bär jag
alltid förut röstat emot spanmålstullar. I qväll kommer jag antagligen
att rösta för en tull af 3 kronor 15 öre på omalen spanmål
och 5 kronor 25 öre på mjöl. Detta gör jag naturligtvis derför,
att jag anser att i det läge, som tullfrågan nu har, det icke kan
tjena till något att komma och vilja rösta för det lägre beloppet af 1
krona 25 öre, som herr Bromée föreslagit. Det vore, efter min förmening,
detsamma som att rösta för 3 kronor 70 öre, och så högt vill
jag icke gå. Om jag nu genom detta, mitt handlingssätt kommer
• att betecknas som, öfverlöpare eller blifva anmäld för mina valmän,
det bekymrar mig föga. Jag kommer nu som alltid att handla efter
bästa öfvertygelse. — Fullt öfvertygad, som jag är, att det icke lönar
sig att framhålla några vidare omständigheter, än hvad som redan
framhållits, mot det förslag, som bevillningsutskottet här fram -

31 Nio 13.

Lördagen den 9 Mars, e. m.

lagt om högre tnllskydd, skall jag icke uppehålla mig vid det.
Men jag skall dock be att till det tullskvddsvänliga partiet i denna
kammare få göra en vördsam hemställan och förfrågan: Kan det verkligen
vara politiskt klokt att sträcka sina pretentioner så högt, som
partiet gjort i föreliggande utskottsbetänkande? A ena sidan kan
man naturligtvis icke gerna annat än medgifva, att jordbruket under
senare åren till följd af låga spanmålspris vant i ett ganska betryckt
läge, och att jordbrukarne många gånger haft svårt att utbetala sina
skatter till staten, kommunen och till sina arbetare.

Jag vågar påstå, att mången jordbrukare med grämelse måste
se, hurusom, oaktadt hans trägna arbete vid jordbruket hela året
om, det dock visat sig, att ^tällningen vid årets slut vant sämre
än vid dess början, hvarför han nödgats att å nyo sätta sig i skuld.
Då dertill kommer, att de redskap, som jordbrukaren begagnar, hafva
under de senare åren väsentligen fördyrats just till löljd åt den dem
åsätta tullen, så kan jag för min del icke se, att det kan vara rättvist
att påstå, att jordbrukets kraf på skydd här vid lag kan vara så
obefogad!, som det framhållits här åt dere talare i dag. A andra
sidan må man gerna medgifva — och det går jag gerna med om
— att en tull på spamnål och en tull på råg äro liktydiga med en
skatt på brödet, samt att lifsförnödenheterna komma att härigenom
fördyras. Det skydd, man vill gifva jordbruket, måste naturligtvis
blifva en skatt, som i viss mån kommer att drabba den icke jordbrukande
delen af Sveriges befolkning. Jag tror derför, att man
bör mycket noga öfverväga, och det ligger stor vigt der uppå att
så sker, att man får dessa tullar satta måttligt höga och icke allt
för stränga eller med andra ord icke sträcker anspråken längre, än
jordbrukets behof krafvel-.

Äfven från ett par andra synpunkter sedt, tror jag det kan vara
ganska farligt att sätta tullskyddet allt för högt.

Å ena sidan kan man tänka sig, att, om man sätter tullskyddet
allt för högt, man skall vid första vindflägt, då spanmålsprisen höja
sig, nödgas till följd af den stränga påtryckningen från de obemedlade
klasserna, nedsätta tullskyddet, och det höra vi väl alla vara
ense om, att ingenting är så skadligt, soin allt för täta ombyten åt
tullsatser, tv sådant kan icke gagna hvarken den enskilde eller landet
io dess lielhet.

A andra sidan kan det också hända, att man blir mera löshändt
med att bevilja stora anslag på ena eller andra hållet, då man har
alltför rika tillgångar i statskassan. .Skulle man då en gång nödgats
taga bort tullskyddet, så kan det blifva ganska svårt sedermera
att genom en annan beskattning fylla de luckor, som under
tiden till äfventyra kunnat uppstå, i statskassan.

Jag tror derför, att det vore lyckligt och klokt, om tullskvddsvännerna
inom denna kammare ville sänka sina anspråk till den
nivå, som af reservanterna, herrar Johan Johansson i Noraskog med
flere, föreslagits.

Jag skall derför, herr vice talman, nu helt kort anhålla om bifall
till denna reservation.

Angående
tullsatserna
å spannmål,
malen och
omalen.
(Fcrts.)

N:o 18.

Lördagen den 9 Mars, e. m.

___ ,, Häruti instämde herrar Olsson i Ornakärr, Göransson, Petersson

t spanmål, 1 Hl''>''storP och Gallmark,
malenjoch

omalen. Herr Fredholm från Stockholm: Då jag haft tillfälle att i

(Forts.) sjeltva sakfrågan utförligt uttala mig i en reservation till utskottets
betänkande, torde hcrrarne finna, att jag för den skull icke haft
någon anledning att nu begära ordet för att ytterligare ingå i sakdiskussion.
Jag tänker icke heller upptaga tiden med att besvara
de invändningar, som mot mina uttalanden i reservationen här hafva
blifvit framstälda. Jag har begärt ordet endast och allenast för att
klargöra det sätt, hvarpå jag kommer att handla i afgöraudets
ögonblick. Jag gör det derför, att bär på förmiddagen eu af mina
ärade kamrater på denna bäuk uttalat sina åsigter om det sätt,
hvarpå man borde gå till väga vid röstningen — åsigter, som, enligt
mitt förmenande, icke mana till efterföljd.

Innan jag inlåter mig derpå, vill jag likväl framhålla, att, såsom
herrarne genom min reservation redan hafva sig bekant, jag i denna
icke framstält något yrkande. Jag är dock lika väl som den ärade
talaren, till hvilken jag nyss vände mig, »i princip frihandlare och
jag är framför allt fiende till allt hvad lifsmedelstullar heter» och
vidare är jag, liksom han, »vald på ett rent fribandelsprogram».
Men på grund deraf har jag, i olikhet med honom, ansett mig vara
förhindrad att med afseende å spanmål framställa något annat
yrkande, än på ren tullfrihet. Då jag emellertid hade mig bekant,
att ett sådant yrkande icke skulle vinna ringaste gehör i denna
kammare, underlät jag att i min reservation framställa detta yrkande.
Och om jag, när jag skref min reservation, icke derom kunde vara
fullt öfvertygad — nemligen derom, att ett sådant yrkande icke
skulle vinna gehör i denna kammare — har jag likväl af denna
dags ölverläggningar blifvit derom på det fullständigaste förvissad,
ty ingen al mina ärade meningsfränder har kommit fram med något
annat yrkande, än att man skall hafva tull på spanmål. För min
egen del kan jag icke förmå mig att framställa ett sådant yrkande,
och då jag icke bär någon pligt att i hvarje föreliggande fråga
göra yrkande, tillåter jag mig äfven nu underlåta att framställa
något sådant.

Deremot är det min pligt att i hvarje fråga afgifva min röst,
och enligt 60 § riksdagsordningen är jag skyldig att alltid besvara
tramstäld proposition med endast ja eller nej. När det nu i föreliggande
tall förhåller sig så, att jag icke blir i tillfälle att af fullt
hjerta kunna rösta ja till någon af de propositioner, som jag vid det
slutliga åtgörandet tår att välja på, så blir jag då, dertill nödd och
tvungen, föranlåten att rätta milt handlingssätt efter sig företeende
omständigheter. Och dä jag det gör, inlåter jag mig icke på någou
slags kompromiss.

Jag kan för ötrigt icke förstå, att bär är fråga om någon kompromiss.
Att jag icke kan förstå det, tillskrifver jag visst icke
någon min ringare förmåga att bedöma föreliggande saker, än den
ärade talare, som lramkom med påståendet, att här vore fråga om
kompromiss, utan beror detta helt enkelt på det mycket olika läge,

N:o 18.

Lördagen den 9 Mars, e. m.

hvari han och jag befinna oss. Jag intager i denna kammare en
helt obetydlig ställning, och måhända derför har det icke tallit
någon in att komma till mig och fråga, huru vida jag skulle vara
benägen att gå med på tull å spanmål, om majoriteten i denna
kammare deremot skulle vara villig att nedsätta sina anspråk på
tullskydd. Och då jag saknar hvarje sådan erfarenhet, kan jag för
ruin del icke förstå, att här är fråga om någon sorts kompromiss.

Deremot är det någonting annat, som jag fullt begriper och som
jag vid detta och vid andra tillfällen tätt tillräckligt öfva mig i.
Det är — något som den ärade talare, jag nyss påpekade, icke vill
gorå — att böja mig för omständigheternas magt. Om här vore
fråga om religion, då skulle äfven jag följa hans exempel, och gå
martyrens öde till mötes, utan att göra det ringaste afsteg från min
uppfattning och mina åsigter. Men när här föreligger en ekonomisk
fråga och det gäller, huru vida man skall få det bästa möjliga eller
det mest obehagliga, då får jag lof att vara klok nog att rätta mig
efter omständigheterna och söka vinna det minst ofördelaktiga.
Detta medför alls ingen nödvändighet att skrinlägga sina åsigter,
och det har, så vidt jag vet, heller aldrig inträffat, att man förmenat
någon att gifva fullt uttryck åt sina åsigter.

Men att handla, i synnerhet när man icke har någon magt, det
är något annat än att envist fasthålla vid egna åsigter och oböjligt
följa sina valmäns program.

livad det senare vidkommer, så vill jag för det första saga, att
jag aldrig ett ögonblick under hela den tid, jag deltagit i Riksdagens
arbeten, ansett mig vara representant endast för mina valmän, d. v. s.
för den delen utaf befolkningen i min valkrets, som har rösträtt.
Jag har deremot alltid ansett mig ock representera alla dem, som
sakna sådan. Om det derför skulle komma att inträffa, såsom nu,
att jag genom ett ensidigt fasthållande af mina valmäns program
skulle befara att skada och i högst väsentlig grad skada det öfvervägande
flertal, som icke har rösträtt, så tager jag icke så stor
hänsyn till mina valmäns program, som jag annars skulle göra; och
jag är fullt förvissad, att mina valmän skola till alla delar gilla
detta mitt handlingssätt. Tv då de satt mig hit, förmodar jag, att
de hafva haft det förtroendet till mig, att jag i vigtiga ögonblick
skall taga den hänsyn till omständigheterna, som omständigheterna
kräfva, och dervid mera nyttja mitt förstånd än deras program.

Hvad nu mig sjelf beträffar, så, huru obegripligt svårt det är
att gå och riista för en sak, som man af innersta öfvertygelse vet
vara till skada för samhället, får jag dock säga, att om det icke
gäller någonting annat än att offra mina åsigter, eller till och med om
det skulle gälla att offra min person, anser jag ett sådant offer vara
ringa, derest jag dermed i någon liten grad skulle kunna befrämja
det allmänna bästa.

Då jag sagt detta, kunna herrarne mycket väl förstå, att jag
icke kan stå på eu sådan ståndpunkt, der man vill förneka möjligheten
af att rösta för cn annan tullsiffra än 1: 25. Huru jag kommer
att riista, det kommer att blifva beroende på de omständigheter, som
föreligga, när röstningen försiggår. Men skulle omständigheterna da

Andra Kammarens Prof. 1S’!1~>. N:o 13. 3

Angående
tullsatserna
å spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

N:o 18.

Lördagen den 9 Mars, e. m.

Angående gestalta sig på sådant sätt, att jag genom att rösta för 1: 25 dertullsatserna
igenom skulle bidraga till att i den gemensamma omröstningen det
amcdm”oc/j komme att väga mellan det af Första Kammaren fattade beslutet om
omalen. en tull af 3 kronor 70 öre och det af Andra Kammaren fattade om
(Forts.) en tull af 1 krona 25 öre, då anser jag, att jag med min röst
bidragit till att den höga tullsatsen blir gällande.

Jag bär velat säga detta, på det att icke den ringaste tvekan
må kunna vara rådande om, huru jag kommer att handla.

Jag skulle härtill vilja lägga ett par ord, som icke beröra denna
sak. Jag skulle vilja rigta en ödmjuk anhållan till denna kammares
majoritet att taga i allvarligt betraktande, hvad det i sjelfva verket
har för betydelse att under långa tider predika solidaritet mellan
olika samhällsklasser och deras intressen, utan hänsyn till arten och
beskaffenheten af dessa intressen, så att, om blott eu samhällsklass
befinner sig i betryck, det skall vara de andra samhällsklassernas
skyldighet att understödja den betryckte, oberoende af eller med
ringa hänsyn till, om der föreligger verkligt behof eller icke. Jag
skulle vilja be herrarne taga detta i öfvervägande, för att dermed
vara på det klara, om och när den tidpunkt inträffar, då den samhällsklass,
som nu intet har att säga i denna kammare, kommer att
för egen del taga i anspråk denna kammares uppfattning om hvad
solidariteten krafvel-. På hvilken motståndskraft i samhället skoleu
1 då kunna repliera, för den händelse de nu rösträttslöse dä skulle
komma att framställa oberättigade anspråk?

Herr Palme: Jag skall be att fä ansluta mig till den af herrar
Bromée m. fl. framstälda reservation, och jag gör detta utan motivering,
då jag såsom utpreglad frihandlare föreställer mig, att eu sådan dervidlag
icke torde vara af behofvet påkallad.

Det har antydts, att denna mening icke torde inom denna kammare
eller inom Riksdagen kunna påräkna så stor anslutning. — Jag
tillåter mig att vara af en annan mening. Jag gör det icke så mycket
derför, att det inom denna kammare tinnes en alldeles speciel grupp,
hvilken tagit såsom sitt särskilda partimärke ordet frihandelsvänlig,
utan fastmer med hänsyn till de många uttalanden, som gjorts vid
de allmänna valen 1893, då ju ett mycket stort antal af denna kammares
ledamöter förklarade sig vilja bestämdt hålla på »status quo».
Detta uttalades icke endast bland landsortsrepresentanterna, utan
äfven bland stadsrepresentanterna. Jag fäster mig dervid icke minst
vid de ärade kamraterna på stockholmsbänken, hvilka hafva sina
platser till höger om mig, och af hvilka en, om man får tro ett i
Aftonbladet infördt s. k. interview, skulle hafva uttalat, att han
skulle anse en höjning af lifsmedelstullarna vara eu stor olycka, som
han ville bekämpa. En annan skulle hafva yttrat, att han icke ens
för det af honom särskild! omhuldade försvarsväsendets räkning ville
vara med om att höja lifsmedelstullarna En tredje skulle hafva
sagt, att han var för de nuvarande lifsmedelstullarnes bibehållande,
men lika absolut motståndare till deras höjande som motståndare
till fläsktullen.

N.o 13.

Lördagen den 9 Mars, e. m.

Under sådana förhållanden föreställer jag mig, att såväl med- Angående
lemmar af det af mig nyss berörda parti inom denna kammare som Ilsatserna
samtliga och utan undantag de, hvilka vid valet 1893 förbundo sig ^alen^ch
att hålla på status quo, alla såsom en man skola rösta för tullarna omalen.

1 krona 25 öre och 2 kronor 50 öre. Om likväl vid den slutliga (Forts.)

omröstningen valet skulle stå mellan utskottets förslag samt de af
herrar Johan Johansson i Noraskog med flera föreslagna tullsatserna
— om valet sålunda skulle stå uteslutande mellan dessa begge
alternativ — så är det helt naturligt, att jag af två onda ting skulle
välja det minst onda. Till dess emellertid denna eventualitet framställer
sig, anhåller jag få yrka bifall till herrar Bromées med fleras
reservation.

Herr Ericsson i Wäsby förenade sig med herr Palme.

Herr Göthberg: Då spanmålstullarna 1888 åsattes, uttalades en
förhoppning derom, att de skulle i sin mån bidraga till hög arbetsförtjenst
icke allenast för jordbruksarbetarne, utan äfven för industriens
arbetare. Erfarenheten har emellertid under senare tider visat i
många fäll raka motsatsen. Icke nog dermed. Flera industriella
anläggningar hafva måst nedlägga sin verksamhet, och på grund
deraf hafva ock flere arbetare blifvit utan arbete. Detta visar, att det
icke endast är jordbruket, som lider betryck, utan äfven industrien.

Då jag förnämligast ser denna fråga ur skattesynpunkt, kan jag
icke genom att hjelpa ett mindrela! jordbrukare gå in på att lägga
på flertalet af vårt lands befolkning en börda, som kommer att
drabba ganska tungt och tynga dem mest, hvilka hafva minsta förmågan
att bära densamma.

Herr vice talman! Jag skall icke göra något yrkande och bar
endast velat till protokollet få antecknadt, att jag för min del icke
kan bidraga till att ytterligare fördyra brödfödan för den redan nog
betryckta arbetarebefolkningen.

Herr Ekströmer: Då jag redan förut haft tillfälle att tillkännagifva
min ståndpunkt i denna fråga, och den sannolikt är ganska
väl känd, kan jag nu fatta mig mycket kort. Jag vill dock icke
underlåta att i likhet med flere föregående talare konstatera det
verkliga betryck, hvari vårt jordbruk för närvarande befinner sig.

Detta betryck består uti förut icke anade låga pris på alla de
produkter, som jordbruket kan lemna, under det samtidigt jordbrukets
utgifter icke hafva sjunkit, hvarken med afseende å räntor eller med
hänsyn till skatter, utan förhållandet bär snarare nog varit tvärt om.

Det är nog sant, att den nu ifrågavarande tullsatsen icke kan helt
och hållet råda bot för dessa förhållanden eller upphjelpa detta
betryck. Men den kan dock i någon mån lindra detsamma. Jag
anser derför, att den ifrågasatta förhöjningen af spanmålstullarna
och lifsmedelstullarna i allmänhet är både berättigad och nödvändig.

Man har inom denna kammare i dag framhållit, att denna förhöjning
i lifsmedelstullarna skulle blifva mycket betungande och
kanske orättvist betungande för andra klasser än jordbrukarne. Det

N:o 13. 36 Lördagen den 9 Mars, e. m.

Angående kan ju vara möjligt, att detta till eu del är sant. Men jag vill i

å spanmål niotsats härtill framhålla, att fastän dessa tullar redan trädt i kraft,

malen och han man icke säga annat, än att prisen på lifsmedel äro mycket

omalen. låga. Jag kan derför icke förstå, huru man kan anse dessa tullar

(Forts.) så ofantligt betungande.

Hvad beträffar sjelfva tullsatserna, hade jag för min del önskat,
att skilnaden mellan tullen på malen och omalen spanmål hade
blifvit något mindre, ty jag tror, att när man skall åsätta dessa
tullar, sä bör man icke åsätta dem med afseende på att qvarnegarne
skola kunna införa utländsk spanmål i öfverflöd för att sedan öfversvämma
hela landet med sådan spanmål. För min del skulle jag
hafva önskat, om det varit möjligt, att få tullen på omalen hvete satt
högre i förhållande till rågtullen, med bibehållande af samma mjöltull
för dem båda, när man vet, att hvete lemnar ett större rendement
än rågen och således icke behöfver så stor skilnad som denna.
Emellertid skulle det vara lönlöst att här nu göra något yrkande.
Jag skall derför heller icke framställa något sådant, utan blott tillkännagifva,
att jag kommer att rösta för utskottets förslag.

Herr Lilliehöök: Jag skall icke med något anförande i sak
förlänga diskussionen och har endast begärt ordet för att till protokollet
få antecknadt, att jag ämnar rösta för Kongl. Maj:ts förslag
om tull på malen och omalen spanmål. Men kommer icke Kongl.
Maj:ts förslag under omröstning, sä kommer jag att rösta för reservanternas.

Herr Truedsson: Jag skall först be att få gifva till känna, att
jag af allt hjerta instämmer i herr Fredholms anförande. Jag hade
icke tänkt att begära ordet i denna fråga, helst som kammaren utan
tvifvel känner min ståndpunkt i densamma. Men herr Danielsons
anförande på förmiddagen har uppkallat mig, och jag anhåller för
den skull att med några ord få svara honom.

Herr Danielson yttrade, att synnerligen de små, fattiga jordbrukarne
behöfde tnllskydd. Och han förmenade, att de behöfde det
särskildt derför, att de icke hade råd att dika och gödsla sin jord.
Jag får upprigtigt säga, att denna hans erfarenhet går alldeles stick
i stäf mot hvad jag som landtbrukare fått lära från min spädaste
barndom. Jag hörde landtbrukaren på den tiden främst af allt
inskärpa detta: »Derest du icke är i tillfälle att dika och gödsla din
jord väl, så då ingen vintersäd. Det är en förspild möda. Så då
hufvudsakligen vårsäd, till dess du är i tillfälle att dika och gödsla».
Och jag hemställer till hvarje praktisk jordbrukare, om icke det så
förhåller sig. Sår man ut höstsäd på jord, som icke är uppdikad
och gödslad, kan man med visshet påräkna att få missväxt, under
förutsättning nemligen att det är sådan jord som behöfver dikas.
Men samma jord kan mycket väl bära vårsäd, om den skötes väl
och torkas upp genom drifning på våren. Detta vill jag hafva sagt
såsom protest mot herr Danielsons påstående att de små jordbrukarne
skulle behöfva skydd för sin vintersädesodling, då de icke hafva
råd att dika och gödsla sin jord. Jag har stor vördnad för herr

Lördagen den 9 Mars, e. m. 37 N:o 13.

Danielson såsom politiker ock statsman, men icke den ringaste för Angående
honom såsom landtbrukare. Ty jag får upprigtigt säga, att om herr
Danielson har en sådan uppfattning af jordbruket, som han i dag ma%n oc/i
uttalat, så har han blifvit efter sin tid såsom jordbrukare. omalen.

Herr Hammarskjöld yttrade, då han hade ordet, att det fans (Forts.)
en liten landtbrukare inom hans kommittentskap, egare till V, 6 mantal,
hvilken bad honom att för all del verka för ökadt tullskydd,
naturligtvis för brödsädens odlande, så att han skulle kunna sälja
sin säd.

Detta var också något, som på det allra högsta förvånade mig.

Jag vågar för det första säga, att herr Hammarskjöld icke heller
är någon landtbrukare efter vår tids måttstock och efter de fordringar
på ett intensivt jordbruk, som nu äro nödvändiga. Och för det andra
vågar jag säga, att den lilla bonden på ‘/« mantal icke heller var
någon landtbrukare efter vår tid och våra nuvarande lörhållanden,
ty då skulle han hafva förstått ätt till sin fördel sköta sin lilja
sextondedel på helt annat sätt, än att han sökte producera brödsäd
till afsalu.

Man har nu påstått, att spanmålstullar ovilkorligen skola hjelpa
det svenska jordbruket. Jag skall instämma i ett sådant uttalande, om
dermed afses allenast de stora jordbruken. Ty de stora jordbrukarne
komma, äfven om de slå sig på den mest rationella skötsel af både
jord och ladugård, i alla händelser att odla brödsäd till afsalu. Då
blir den naturliga följden, att de på denna sädesodling också skola
förtjena mera, i den män brödsäden blir dyrare. Men jag vågar
protestera på det bestämdaste mot att de små jordbrukarne ha någon
som helst fördel af spanmålstullar. Derest de små landtbrukarne
förstå att sköta sina små egendomar intensivt i förening med en
förståndig ladugårdsskötsel, så ha de bestämdt icke den ringaste nytta
af spanmålstullar, utan tvärtom skada.

Nu kan man säga: ja, men hvar är gränsen mellan de små
landtbruken och de stora? Ja, mine herrar, gränsen mellan dessa
kan ju stundom vara svår att uppdraga. Men jag skall med herr
vice talmannens tillåtelse taga mig friheten att försöka från den
ort, der jag är hemma, framdraga ett litet exempel härutinnan, för
att ungefär antyda, huru jag tänkt mig gränsen mellan de större
och de mindre landtbruken. Jag vill framdraga ett exempel på ett
som jag anser mindre jordbruk om cirka */« mantal, ett jordbruk,
som kan med god skötsel producera 200 tunnor spannmål om året.

Detta är ju icke så särdeles litet. Detta jordbruk bär 50 tunnland
öppen åker, dertill någon naturlig äng och betesmark. Dessa 50 tunnland
äro indelade på ungefär följande sätt: 5 tunnland träde, 5 tunnland
höstsäd, 5 tunnland rotfrukter, 15 tunnland vårsäd, 15 tunnland
till gräs- och 5 tunnland till grönfoder. Af spanmål höstas 40 tunnor
höst- och 160 tunnor vårsäd samt 200 tunnor potatis och 150 tunnor
foderbetor eller morötter. Kreatursbesättningen består af tre arbetshästar,
åtta kor och några ungkreatur samt svin och får. Af höstsäden
behöfves omkring 30 tunnor för hushållet och till utsäde — alltså
återstå 10 tunnor. Af vårsäden åtgå 60 tunnor till utsäde samt hästars
och svins utfodring, hvarjemte äfven de 10 tunnorna råg behöfvas till

N:o 13.

Lördagen den 9 Mars, e. m.

tullsatserna ytt<!rligare. utfodring, särskild! al'' svinen. Är det så, att råg och
ä spanmål, ™.aJs } ungefär lika pris, då säljer han sina 10 tunnor råg och
malen och köper majs, som är förmånligare för svinens utfodring. Återstå
omalen. således 100.tunnor vårsäd. Dessa 100 tunnor vårsäd åtgå för kornas
(Forts.) utfodring. År han en förståndig ladugårdsskötare, säljer han hälften
åt dessa 100 tunnor och köper minst för försäljningssumman hvetekli
och toderkakor för att på sådant sätt sammansätta en god utfodring
till korna. De åtta korna, väl skötta, gifva omkring 20,000
kilogram mjölk årligen, hvaraf 5,000 kilogram behöfvas för hushållet
och ladugården. Återstående 15,000 kilogram levererar han till ett
andelsmejeri, om han, som sig hör, är delegare uti ett sådant. Dessa
15,000 kilogram mjölk inbragte honom för år 1893, efter dåvarande
medelpris 8,2 öre kilogram, en summa af 1,230 kronor. Hans svinstall
inbringade ungefär 770 kronor, tillsammans med ladugården
alltså omkring 2,000 kronor. Härtill kommer, hvad lian, efter afdrag
af hvad som åtgår till hushållet, sin utfodring och sättning, kan
erhålla genom försäljning eller förädling af potatis.

Det sist förflutna året, 1894, lemnade likaledes omkring 15,000
kilogram mjölk, som etter ett medelpris af 71/2 öre per kilogram
gör 1,125 kronor. Atkastningen af svinstallet är ungefär densamma.
Försäljningssumman för detta år blir alltså omkring 100 kronor
mindre än för 1893. Men härvid är att märka, att det kli — omkring
5,000 kilogram -— som han behöfde för året och som han
köpte i stället för den vårsäd, han sålde 1894, kostade 2 öre mindre
per kilogram än föregående år, och att äfven foderkakorna stälde
sig något billigare. Detta gjorde, att hans produktionskostnader uppgingo
till cirka 100 kronor mindre än året förut. Derigenom att
han producerade billigare, blir sålunda nettosumman ungefär densamma
äfven det året, då mjölkpriset var lägre. Jag hemställer
nu till hvarje landtbrukare, som försökt ställa sitt landtbruk på
basis af att producera säd till afsalu, om han kan taga in en sådan
nettovinst. Omöjligt. Lägges dertill det kapital, eu landtbrukare,
som sköter sitt jordbruk och sin ladugård på det af mig nyss
beskinna sättet, vinner i sin gödselhög — ja, herrarne må skratta,
men eu förståndig jordbrukare vet, hvilket värde det ligger i en
god gödselhög —, så bör det vara tydligt, att den, som en gång
försökt sig på ett sådant jordbruk och en sådan ladugårdsskötsel,
som jag beskrifvit, icke kastar om, äfven om vi finge ännu högre
spanmålstullar.

Härmed vill jag icke hafva sagt, att våra smärre jordbrukares
ekonomi skulle vara så lysande eller att icke jordbruket lider af
ett allmänt betryck. Visst icke. Till en del kommer detta an på
om han sitter med mycken skuld på sin egendom eller icke. Men
hvad jag har velat säga, är detta: kan han icke bestå i kampen för
sin tillvaro genom ett intensivt jordbruk, mycket mindre gör han
det genom extensiv! och genom att sätta sin förtröstan till höga
spanmålstullar.

Nu kan man såga: ja, detta kan ju vara rätt och rigtigt med
hänsyn till de mindre jordbrukarne; men huru går det då för det
stora jordbruket? Man kan säga, att just för de stora jordbro -

Lördagen den 9 Mars, e. m. 39 N:o 13.

kamé det blefve eu verklig vinst af höga spanmålspris; och man gående
kan säga: skall då det stora jordbruket gå under? Jag svarar på Yspanmål,
en sådan fråga: kunna icke de stora jordegarne reda sig med sin malen och
präktiga jord, som de dels ärft och dels på annat sätt åtkommit, omalen.

— man torde kunna säga, att det är Sveriges rikaste jord, som de (Forts.)
stora jordegarne hafva — — kunna de icke reda sig på annat sätt
på sina stora egendomar, än att småtolket skall betala premier derför
att de odla brödsäd, då må de gå under. Men, mine herrar,
jag vågar påstå, att de alldeles icke behöfva gå under eller blifva
ruinerade. Ty hvad jag härmed vill hafva sagt, är, att hjelpen, äfven
för den större jordbrukaren, icke ligger i spanmålstullar, utan i en
bättre och tidsenligare skötsel afjord och ladugård: jordens fördelning
i mindre jordbruk, högre kultur, ladugårdens bättre skötsel,
sträng sparsamhet, god hushållning. Jag skulle derför till sist till
de större jordbrukarnes begrundande vilja anföra några tänkvärda
ord af en författare på det nationalekonomiska området: »Snart lär
väl den hushållserfarenheten, som alla intensivt odlade länders historia
lemnar, att vid fullständig skötsel ett litet jordbruk gifver relativt
ymnigare nettobehållning än ett stort, komma att göra sig gällande
både inom allmänna tänkesättet och inom allmänna lagen för jordöfverlåtelse.
Den store godsegaren skall finna med sin fördel öfverensstämmande
att endast behålla en mindre kärna åt sin egendom,
möjligtvis med mejeri under eget bruk. Småarrendatorer i mängd
skola på öfriga delar deraf både nå egen god bergning och kunna
i form af dagliga mjölkleveranser eller kontant årligt arrende erlägga
ganska dryga arrenden, sedan en tidsenlig arrendelag koinmit till
stånd, som både betryggar besittningen och framkallar högre kultur».

I detta sammanhang tager jag mig friheten anföra ett exempel
på en större landtbrukare, som för några år sedan lemnade bort en
del af sin jord i smärre arrenden mot dagliga arrendeafgifter åt viss
qvantitet mjölk äfvensom med kontraktsenlig förbindelse att derutöfver
köpa dagligen all öfrig mjölk, som arrendatorerna kunde
lemna. Följande siffror utvisa den qvantitet mjölk, som levererades
i arrende och derutöfver såldes:

I värde 8 öre
Liter mjölk per liter,
årligen.

Kronor.

Årliga mjölkarrende.......................................... 4,580. 366,40.

Levererat derutöfver:

l:a året............................................................... 2,306. 184,4 8.

2:a » ............................................................... 4,017. 321,36.

3:c » 4,590. 367,2 0.

4:e » 5,590. 447,2 o.

Häraf se vi, hvad man kan uträtta med ladugårdsskötseln äfven
under nuvarande tryckta förhållanden, om man förstår att sköta
sig rätt.

Jag vågar påstå, mine herrar, att detta är rätta vägen att beträda
för att komma till ekonomiskt välstånd både för våra större
och mindre jordbrukare, och detta är också vägen att förminska den

N:o 13. 40 Lördagen den 9 Mars, e. m.

Avgående alltjemt stigande fattigvårdsbördan på landsbygden samt höja den
å sparmål ekonomiska välmågan bland våra landtbruksarbetare.
nialen och Man talar 8& mycket, om civilisationen, bildningen och intelliomalen.
gensen i våra dagar, och för min enskilda del vill jag visst icke

(Forts.) förneka det. Men enligt min mening borde civilisation och välmåga

bedömas efter’den grad af civilisation och välmåga, som utvecklar
sig hos den stora massan af ett folk, hos folket på åker och äng, hos
folket uti grufvor, i fabriker och verkstäder. Framstegen i civilisation
måste efter min uppfattning mätas efter måttet af den civilisation
och välmåga, som tränger sig till större och större delar af befolkningen
och sätter dem i stånd att lefva ett någorlunda sorgfritt, om
ock arbetsamt lif, så att de icke allt mer och mer nedsättas till
blott och bart arbetsmaskiner. Derför menar jag, att det land står
högt i bildning och civilisation, som räknar tusentals blygsamma,
men sträfsamma hem. Jag tror, att just det jag sökt påpeka skulle

1 sin mån kunna bidraga till något sådant och icke minst till att
våra större godsegare skulle sitta med mycket större lugn på kärnan
af sina gods, sedan de bortarrenderat sina egendomar i smärre
gårdar.

Herr talman, jag har nu kommit till slutet af mitt anförande.
Efter min ståndpunkt i tullfrågan skulle jag helst önskat, att jag fått
vara med om att rösta bort de tullar, som beta 1 krona 25 öre och

2 kronor 50 öre, och jag skulle hafva skattat mig högst lycklig,
om situationen varit sådan. Men såsom vi alla veta, är förhållandet
icke sådant, att vi kunna räkna på att ens stanna vid hvad man
kallar status quo, utan jag kommer derför i den afgörande stunden
rösta för det, som kommer att bidraga till den allra minsta tullen.

Herr Erickson i Bjersby: Jag skall icke tillåta mig att i någon
mån bemöta hvad den siste talaren anförde. Jag skall icke neka till,
att hans upplästa skrift kan innehålla en beskrifning på verkliga förhållandet
på någon särskild ort, möjligen ock på resultatet af hans
eget jordbruk. På det sätt, jordbruket enligt hans åsigt bör drifvas,
kan det dock icke skötas på många orter i vårt land. Det skulle
t. ex. icke gå för sig i allmänhet på den ort, jag representerar; jag
påstår det, äfven med fara att herr Truedsson skall förklara mig icke
förstå jordbruk. Det går lätt att tala om, att jordbruket skall skötas
intensivt, men det faller sig svårare i praktiken; dels är jordens beskaffenhet
och naturförhållandena i öfrigt inom olika landsdelar väsentligt
olika, hvartill kommer, att egendomens läge och svårare eller
lättare afsättningsförhållanden på jordbrukets skötsel utöfva ett högst
väsentligt inflytande, och dels erfordras till drifvande af intensivt jordbruk
betydande förlagskapital, men penningar blifva allt mer och mer
sällsynta i jordbrukarnes händer.

Jag skulle icke hafva begärt ordet i denna fråga, om jag icke
hade undertecknat den i kammaren väckta motionen angående höjning
åt den utåt Kong!. Maj:t föreslagna tullsatseu å omalen spanmål, och
nu ämnat göra ett annat yrkande i fråga derom, än hvad i motionen
är tramstäldt. För att icke allt för mycket upptaga herrarnes tid,
skall jag endast i korthet antyda de två hufvudsakliga skäl, som

N:0 13.

Lördagen den 9 Mars, e. m.

föranledt oss att väcka denna motion. Dels ansågo vi den af regeringen
föreslagna tullsatsen å omalen spamuål vara för låg för att
derigenom skulle kunna ernås det syftemål regeringen afsett, nemligen
jordbrukets upphjelpande i tillräcklig grad; och jag anser fortfarande
denna tullsats vara för låg, hvilket är förhållandet jemväl,
såsom i motionen yttrats, med den tullsats å den omalna spanmålen,
vi i motionen föreslagit. Men jag böjer mig för omständigheternas
magt och kommer således att yrka bifall till den siffra bevillningsutskottet
föreslagit. Och dels hafva vi ansett, och detta är det vigtigare
skälet, att proportionen mellan omalen och malen spanmål, sådan
den af regeringen föreslagits, i väsentlig mån skulle förringa verkan
af det skydd för jordbruket, som tullsatsen å omalen spanmål vore
afsedd att åstadkomma. Vi ville visserligen lika väl som regeringen
skydda qvarnindustrien, men ansågo oss ändå icke kunna vara nöjda
med den af regeringen föreslagna proportionen, enär enligt vår åsigt
qvarnindustrien derigenom skulle uppmuntras på jordbrukets bekostnad.
Och om nu, såsom jag hoppas, utskottets förslag, hvarmed jag dock
icke i alla delar finner mig tillfredsstäld, blir Riksdagens beslut, hoppas
jag också, att hvad såväl här i kammaren som utom Riksdagen framhållits,
eller att qvarnindustrien är jordbrukets bästa vän, skall af
qvarnindustriens män visas vara annat än tomma ord, och att de må
komma att lösa in sina ord med handling. För min del har jag dock
icke i detta fall så stora förhoppningar. Jag fruktar nemligen, att
de i följd af den stora skilnaden i de föreslagna tullsatserna äfven
enligt utskottets förslag skola fortfarande finna med sin fördel förenligt
att köpa utländsk råvara och förmala den, i hvilken uppfattning
jag i viss män styrkes genom de underrättelser, man fått genom börsunderrättelserna
från Göteborg derom, att förra månaden ingen köplust
för inhemsk råvara fans på Göteborgs börs, oaktadt den af
regeringen påbjudna förhöjningen, utan att qvarnegarue derstädes
nu likasom hittills ansett det fördelaktigare att förse sig med utländsk
vara just med hänsyn till den af Kongl. Maj:t föreslagna tullen å
den omalna och den malna spanmålen.

Jag skall nu bo att få bemöta några yttranden, som jag icke
bort besvarade under debatten.

Hvad beträffar herr Bruhns förslag, utgår det från den åsigten,
hvilken icke är alldeles främmande för oss, att det skulle vara fördelaktigt
att hafva eu s. k. glidande tullskala, hvarmed skulle både
förebyggas att spanmålsprisen höjdes oskäligt och förhindra deras
oskäliga sänkande, dervid skulle tillses, att jordbrukarne skola få
åtminstone så mycket för sin spanmål, att produktionskostnaderna
blifva betäckta. Detta system skulle, äfven om det kaD anses hafva
sina fördelar, vara nästan praktiskt outförbar^ Och för öfrigt kan
herr Bruhn liksom en hvar annan vara öfvertygad, att, om utskottets
förslag blefve Riksdagens beslut, spanmålsprisen ändå icke komme
att stiga ens till den höjd, att man kunde anse produktionskostnaderna
blifva betäckta. De många anledningarna dertill torde jag icke här
behöfva nämna.

Man har sagt under debatten, att jordbruket icke kan hjelpa»
med tullar, utan att det måste hjelpas på annat sätt; och herr Bromée

Angående
tullsatserna
å spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

N:o 13.

Lördagen den 9 Mars, e. m.

Angående anförde, att bättre vore för jordbruket att tillse, det jordbrukarne finge
å.spanmål“ billiSare rantor ä sil).a lan- Jag erkänner villigt, att det vore fördelmalen
och aktigt icke allenast för jordbrukarne, utan äfven för alla andra, som
omalen. behöfva låna penningar, om de på ett eller annat sätt kunde få lån

(Forts.) mot så låg ränta som möjligt. Och hvarje åtgärd, som kommer att

föreslås i dylikt syfte, skall äfven af mig erhålla allt det understöd,
som kan på mig ankomma. Det är dock en fråga, som endast indirekt
har betydelse för den fråga, som nu är före. En jordbrukare,
som eger sin egendom, vare sig en större eller eu mindre, skuldfri,
mätte väl, åtminstone i början af sin verksamhet, vara alldeles oberoende
åt låneräntan. Men om den spanmål, som han producerar och som
han måste sälja till bestridande af sina utgifter, kostar honom i produktionskostnader
14 kronor tunnan och han får endast 8 kronor för
densamma, så kan icke ens denne jordbrukare i längden bestå i kampen.
Förr eller senare måste äfven denne för att kunna fortsätta sin verksamhet
börja med att upptaga lån. Man kan väl eu längre eller
kortare tid på denna väg, allt efter räntans belopp, förhindra den
slutliga katastrofen; men slutligen måste äfven han gå under. Detta
exempel torde klarligen visa, att låneräntans större eller mindre procent
icke kan åstadkomma den verkan, att jordbrukaren skall få
åtminstone betaldt för sina produktionskostnader, som man allmänt
synes vilja unna jordbrukaren.

Samma ärade talare nämnde, att ett tydligt bevis på, att tullar
icke hjelpa jordegarne, är, att tättigvårdskostnaderna i kommunerna
trän 1888, då tull å spanmål infördes, stigit från omkring fyra millioner
kronor till omkring sex millioner kronor eller med femtio procent.
Ja, tättigvårdskostnaderna hafva verkligen stigit. Men hvilka äro
orsakerna dertill > Jo, under tiden efter år 1888 hafva säkerligen
många, som nämnda år voro jordegare, blifvit understödstagare och
äro det ännu, och detta till följd deraf, att det skydd för jordbruket,
som dä beslöts, ej hindrat spanmålsprisens sänkning ända derhän,
att de för jordbrukaren varit ruinerande. Dertill kommer, att understödstagarnes
ställning sedan den tiden på grund af tidens kraf blifvit
betydligt förbättrad, i det de småningom fått större understöd än förut
och bättre vilkor såväl i ena som andra afseende!, hvilket icke låtit
sig verkställas utan ökade kostnader.

Herr Brornée nämnde äfven, att oaktadt 1888 års tullsatser landets
jordbruk icke gått framåt. Statistiska uppgifter angående det årliga
utsädet i vårt land skulle nemligen visa, att utsädesmängden efter
nämnda tidpunkt minskats. Detta förhållande, och det är rigtigt,
bör val ej väcka någon förundran, dä, hvilket är allom bekant, det
efter år 1888 icke lönat sig ens att bruka den dä odlade jorden, än
mindre att öka densamma genom nyodlingar.

Herr Brornée sade vidare, att de af regeringen i sistlidue januari
åsätta förhöjda tullsatser icke förbättrat jordbrukarnes ställning. Att
vi ännu icke sett några verkningar af regeringens påbud, är väl icke
underligt. Orsakerna dertill behöfver jag icke nu nämna, då de äro
kända åt en hvar. Men jag har den förhoppning, att framtiden skall
visa, att samma tullsatser, under förutsättning att proportionen mellan
tullen a umalen och malen spanmål behörigen ändras, skola verka

N:o 13.

Lördagen den 9 Mars, e. m.

derhän, att någon förbättring inträder i jordbrukarnes ställning, om Angående
än, såsom jag fruktar, tillräckligt skydd icke dermed lemnats dem.

Ett par andra talare hafva sagt, att genom antagande af utskottets maien ocjl
förslag eu beskattningsbörda af enligt den enes mening omkring omalen.
tjugufyra millioner kronor och enligt den andres omkring trettio (Forts.)
millioner kronor skulle läggas på den brödköpande allmänheten.

Det vore, enligt dessa talares påstående, en ny skatt, som samma
allmänhet skulle ta betala. Ohällbarbeten af dylika påståenden framgår
redan deraf, att de fattiga i landet, som man här så ofta talar
om, icke äro i stånd att betala en dylik skatt. Huru, tro herrarne,
skulle det vara möjligt för dem att betala trettio millioner kronor
årligen för sin brödkaka mera, än hvad de förut betalt för den?

Äro de i stånd dertill, kunna de väl icke kallas fattiga. Det torde
icke i värt land finnas någon medborgareklass, som vore i stånd till
eu sådan ökad uppoffring; och då så är, kommer jag till den rigtiga
slutsatsen, att det icke är vi, som betala denna tull, utan utländingen,
som hit inför sin vara.

Ett ofta hördt påstående är det, att en närings skyddande icke
skulle gagna de deri sysselsatta arbetarne. Huru pass sant detta
påstående är, visas tillräckligt af förhållandet i detta hänseende med
den af staten i så hög grad omvårdade sockerindustrien i Skåne.

Från närgränsande provinser, i synnerhet Småland, vandra hvarje år
eu mängd arbetare, mest qvinnor och barn, till Skåne, der de vid
betodlingen kunna förtjena ända till två eller tre kronor om dagen.

År det någon, som tror, att denna industri skulle i så hög grad kunna
bereda arbetsförtjenst, derest den icke erhållit af staten det verkande
skydd, den nu eger? Talet om, att landet icke kan producera tillräckligt
brödsäd för landets behof, till stöd hvarför åberopas statistiska
uppgifter om export och import deraf, är också rent nonsens. Statistiken
innehåller ingen uppgift, om de oerhörda qvantiteter dylik
spanmål, som årligen måste, i följd af bristande afsättning, uppfödras
å kreaturen eller måste magasineras.

Man framhåller, att tullar ä jordbruksprodukter icke hjelpa, utan
blott fördyra brödet- Jag vill fråga dem, som påstå dylikt, om brödet
sedan år 1888 stigit ens i Stockhoim. Jag vågar påstå, att brödet i
Stockholm var lika dyrt före år 1888 som det är i denna dag. Att
brödpriset liksom priset på alla andra lefnadsförnödenheter i Stockholm
ständigt i sä oerhörd grad öfverstiger de i landet vanliga försäljningsprisen,
lärer, enligt hvad för mig åt fullt trovärdig person,
som är der bosatt sedan flera år, uppgifvits — sjelf kan jag naturligtvis
ej vara förtrogen dermed — bero på helt andra förhallanden
än större eller mindre införseltull ä dylika varor. 1 ullen har dermed
intet att skaffa i vidare mån, än att den är särdeles lämplig att för
den okritiska allmänheten skyllas på vid hvarje oskälig förhöjning i
försäljningsprisen. Orsakerna till att letnadskostnaden i Stockholm
är så hög som den är uppgifves deremot vara i främsta rummet det
högst otillfredsställande sätt, hvarpå försäljningen är ordnad, i det
att det i synnerhet för den mindre bemedlade är omöjligt att åtkomma
varan förr än den passerat flera eller färre mellanhänder, hvilka hvar
för sig anse sig kunna höja inköpspriset med belopp, som mänga

N:o 13. H

Lördagen den 9 Mars, e. m.

gånger öfverst>ger tullens belopp. Priset på en förnödenhctsvara kan
å spannal, ^en ena veckan eller ti11 °ch med den ena dagen med t. ex. femtio
ma/e» och procent öfverstiga priset under den nästföregående, beroende på dagens
omalm. eller veckans tillförsel, men utan den minsta verkliga påverkan af
(Forts.) tullbeloppet.

En talare frågade, hvarför vi, protektionister, vilja skydda qvarnindustrien.
Den frågan är temligeu lätt besvarad. Vi hafva icke en
gång, utan flera gånger visat, att vi vilja, så godt vi forsta, skydda
alla näringar. Men vi vilja icke understödja någon näring i sådan
grad, att vi sjelfve derigenom gå under, och derför hafva vi försökt
att få en ändring i den af regeringen föreslagna proportionen mellan
ifrågavarande tullsatser. Och att den proportion mellan dem, som vi
i vår motion föreslagit, eller 4 kronor för omalen och 6 kronor 50 öre
för malen spannmål, är tillräcklig, det vågar jag på grund af den sedan
är 1888 vunna erfarenheten påstå. Jag fäster icke mycket afseende vid
de aritmetiska uppgifter, som Riksdagen fått från olika båll, hvilka
för öfrigt öfverensstämma med hvarandra. Jag har till och med hört
af qvarnindustriens män, att det skydd, som bevillningsutskottet vill
lemna, är tillräckligt. Jag vågar således såga, att erfarenheten visat,
att det skydd, som qvarnindustrien skulle fä genom antagande af utskottets
förslag, är tillräckligt, ja, till och med alltför liberalt.

Man har äfven talat om, att försigtigheten skulle bjuda antagande
af en lägre tullsats än den al utskottet föreslagna, medan i motsatt
fall, i följd af prisens fluktuation, snart kunde väntas förslag om minskande
eller helt och hållet borttagande af det skydd, som jordbrukarne
nu skulle få. Jag fruktar icke så mycket härför, ty förhöjning i spaumålsprisen
beror numera uteslutande på, huru skördeförhällandena i
utlandet gestalta sig. Blir det missväxt i utlandet, så kan deraf följa
förbud emot spanmålsexport derifrån, såsom skedde år 1892 i Ryssland.
Då steg spanmälsprisen här i landet, men då var det för oss
likgiltigt, om införseltull å spanmål hos oss fans eller icke. Val är
det vigtig!, såsom här erinrats, att vi, protektionister, är 1892 motsatte
oss en sänkning af spanmålstulleu, oaktadt de då rådande höga
spanmälsprisen. Men skälet dertill var, att vi ansågo en sänkning
utan nytta för dem, som man dermed ville hjelpa, priset skulle icke
derigenom sjunka. Erfarenheten visade, att vi både rätt. Först efter
upphäfvande af det ryska exportförbudet sjönko prisen, och dä till
en förut ej uppnådd siffra, och deraf torde vara uppenbart, att sänkningen
är 1892 var obehöflig och obehörig. Jag fruktar deremot, att,
om vi taga till tullsatsen för låg, anspråk snart skola väckas på att
få den höjd; erfarenheten skall nemligen visa, att den låga siffran
icke skall hjelpa jordbruket, såsom man velat hjelpa det.

Jag skall icke vidare upptaga herrarnes tid. Jag skall, såsom
jag förut sagt, oaktadt jag ansett lyckligare, om vår motion oförändrad
antagits, böja mig för omständigheternas magt och inskränka mig till
att yrka bifall till utskottets förslag rörande såväl omalen som maleu
spanmål.

Herrar Sjöberg och Baaz instämde häruti.

45 N:o in.

Lördagen den 9 Mars, e. m.

Herr Dahn: Herr talman! Att våra qvarnegare föredraga att fiende
köpa den utländska spaumålen framför den svenska, är helt naturligt. ^ spanmÅl,
I den utländska spaumålen få de en med afseende på torrhet och maien och
holländsk vigt mera jemn vara, och denna vara slippa de betala omalen.
kontant, utan de få den mot tre månaders accept. Vidare få de (Forts.)
lägga den på nederlag och betala tullen efter hand allt efter som
spanmålen uttages till förmalning. Skall man derför kunna gagna
landtbruket något med det tullskydd, som är föreslaget, så maste
enligt min uppfattning skilnaden emellan tullen å den rnalna och
omalna spanmålen vara eu helt annan än den, som föreslagits i såväl
Kongl. Maj:ts proposition som utskottets förslag. Jag finner den
bästa proportionen mellan de olika tullarue i det förslag, som föreligger
i den reservation, som afgifvits af de fem reservanterna, herr
Johansson i Noraskog med flera. Det är min åsigt, att just på grund
af den lämpliga proportionen i detta förslag, kommer den deruti
föreslagna tullsatsen å omalen spanmål 3,15 kronor att blifva mera
effektiv för jordbruket än den utskottet föreslagit.

Jag vill emellertid icke upptaga kammarens tid, utan ber blott
att få yrka bifall till herr Johanssons i Noraskog med fleres reservation.

Med herr Dahn förenade sig herrar Persson i Rinkaby och
Svensson i Olseröd.

Herr Bergström: Herr talman! För min del kommer jag att
yrka bifall till herr Bromées reservation.

Jag gör detta derför, att det öfverensstämmer med uppfattningen
inom den valkrets, af hvilken jag blifvit vald, lika väl som med
min egen uppfattning, att man bör motsätta sig hvarje ytterligare
förhöjning af lifsmedelstullarne. Jag gör det vidare derför, att jag
anser, att dessa ideliga försök att åstadkomma höjningar i tulltaxan
verka ytterst menligt på hela värt näringslif och affärslif, lika väl
som på arbetet inom Riksdagen, hvilken borde hafva skäl att nu
sysselsätta sig äfven med några andra störa samhällsfrågor än tullfrågan.
Jag gör det slutligen med hänvisning till 1893 års val, den
grund, på hvilken Andra Kammaren i sin nuvarande sammansättning
och under hela denna treårsperiod är byggd.

Jag skall be att i korthet få stanna vid denna sista punkt.
Kammarens ledamöter torde från fjolårets tulldebatt här i kammaren
erinra sig, att bevillningsutskottets vice ordförande påminde den
sida af kammaren, som det årets tullmotionärer tillhörde, om att
valen, 1893 års val, äfven ifrån deras sida hade skett öfver hufvud
taget på status quo, d. v. s. på bibehållande af 1892 års tullsatser.

När kammarens sammanträde på aftonen var slutadt, hade jag förmånen
att sammanträffa med bevillningsutskottets vice ordförande,
och han tog då del af ett aktstycke, som jag hade i min hand, och
som gaf ett tydligt vittnesbörd om, att verkligen på den nylandtmannapartistiska
och ultraprotektionistiska sidan valen 1893 öfver
hufvud taget hade skett på basis af status quo. Bevillningsutskottets
vice ordförande yttrade då till mig, att detta borde hafva kommit
fram under debatten; »men», sade han, »göm det till nästa år!» Jag

N:o 18. 46 Lördagen den 9 Mars, e. m.

Angående skall med nöje göra bevillningsutskottets vice ordförande den tiensten
å spanmål *lar a*ton faga ^ram detta aktstycke, när bevillningsutskottets
malen och vlce ordförande i qväll påminner sina motståndare från fjolåret om

omalen samma sak, hvarom han påminde dem i fjol. Men intill dess detta

(Forts.) sker, skall jag i stället tillåta mig att åberopa ett annat dokument,
ett dokument, som visar, att man på ett annat håll år 1893 valde på
basis af status quo i tullfrågan.

Då bevillningsutskottets vice ordförande år 1893 den 20 augusti
mötte sina valmän i Nora domsaga, höll han ett mycket uppseendeväckande
tal, ett tal, som med rätta blifvit kalladt ett programtal
n:o 2 för gamla landtmannapartiet, och som gick igenom en stor del

af den svenska pressen. Jag skall icke här ingå på hvad bevillnings utskottets

vice ordförande då yttrade om omöjligheten af eu förening
åt de båda laudtmannapartierna, förrän tullfrågan vore undanröjd,
men jag skall deremot erinra om, att han i detta programtal yttrade,
att gamla landtmannapartiet skulle bestämdt komma att motsätta sig
den förhatliga åtgärden att ytterligare höja lifsmedelstullarne. Nu
kan bevillningsutskottets vice ordförande möjligen säga, att uttrycken
åro hemtade från tidningsreferat och måhända icke fallit sig precis
så. Men då skall jag tillåta mig att anföra ett skriftligt dokument,
en skrifvejse, som bevillningsutskottets vice ordförande några dagar
derefter såsom riksdagsmaunakandidat i Nora domsaga afgaf med
anledning af förfrågningar till och anfall mot honom. Denna skrifvelse
lydde i hela sin talande korthet:

»Den komité, som nu bereder arfsskatt och stämpelskatt m. m.,
och hvari jag är ledamot, har intet att bestyra med den väntade öloch
maltskatten, hvilken fråga behandlas af annan komité.

Min ställning till den väntade maltskatten betingas af vårt (landtmannapartiets)
uttalande i andra programpunkten. Vi komma att
motsätta oss alla nya indirekta skatter, som komma att föreslås, af
det enkla skäl, att de befordra slöseriet med statens medel och tillgångar.
Man behöfver blott minnas de nya tullarne!

Högaktningsfullt
J. Johansson.»

Vi få, mine herrar, i dag bevittna handlingen, som har följt på
de orden.

Det låter mycket bra, när vi på valmöten och understundom
också här i kammaren förklara: jag kommer icke att gifva min röst
åt den eller den saken, jag kommer att bestämdt motsätta mig den
eller den saken. Men nog bör det göra ett ganska besynnerligt intryck
ute bland folket, om man gång efter annan i vigtiga frågor
får se den ene efter den andre göra och säga motsatsen mot hvad
han förut har sagt och lofvat. Det är utan tvifvel mången såväl
af den ena som den andra partirigtningen eller nyansen inom denna
kammare, som vid 1893 års val stälde sig som riksdagsmannakandidat
på status quo i tullfrågan, men som nu utan synnerliga
skrupler har lorlikt sig med att höja tullarne till och med till
långt högre belopp än 1888 års tullsatser.

N:o 18.

Lördagen den 9 Mars, e. m.

Man brukar här i landet ganska mycket tala om, att de röst- Angående
rättslöse ej äro mogna för politiska rättigheter. Man må emellertid ''fspanmål,
ej undra öfver, om dessa rösträttslösa massor vid åsynen af dylika t oc^
företeelser inom den nuvarande representationen tänka, att de borde omalen.
kunna välja fullt så goda förtroendemän, att de borde kunna välja (Forts.)
representanter, hvilka åtminstone stode såsom män bakom orden.

Herr talman, särskildt med hänsyn till och med betonande af
den oafvisliga skyldigheten för en och hvar, som år 1893 har valts
på basis af status quo i tullfrågan, att, så länge denna treårsperiod
varar, göra allt hvad i hans magt står för att motverka en ytterligare
förhöjning af lifsmedelstullarne, med betonande häraf yrkar
jag bifall till herr Bromées reservation.

Herr Persson från Arboga: Att i denna så genomdebatterade
fråga söka genom ett anförande i kammaren inverka på kammarens
uppfattning, skulle tydligen vara eu lika obehöflig som gagnlös möda.

Det är icke heller för att angifva den ståndpunkt, som jag intager
till den nu föreliggande tullfrågan, som jag tagit mig friheten
begära ordet. Skälet, hvarför jag det har gjort, är, att jag från en
af de städer, som jag har den äran att här representera, mottagit
en skrifvelse med uppdrag att bekantgöra den för kammaren. Denna
skrifvelse utgör en resolution, som fattades på ett, såsom det säges
i skrifvelsen, af omkring 200 medborgare besökt möte i staden Sala,
hvilket hölls den 27 sistlidne januari och var sammankalladt i ändamål
att afgifva en protest mot de då nyligen vidtagna förhöjningarna
i de förut gällande tullsatserna å spanmål.

Jag skall icke trötta kammaren med att uppläsa denna resolution
i dess helhet. Jag ber endast att få återgifva innehållet af
hufvudpunkterna i densamma. 1 förbigående vill jag anmärka, att
det i skrifvelsen uppgifves, att beslutet enhälligt fattades af de vid
mötet närvarande. I första punkten af mötesresolutionen heter det,
att mötet varit samladt för att »nedlägga sin skarpaste protest mot
den hårda skatt på den fattiges bröd, som regeringen pålagt» medelst
den vidtagna tullförhöjningen, och i samband dermed uttalas ett
beklagande af, att af denna skattetunga den tyngsta lasten koinnie
att drabba dem, som icke ega någon rätt att deltaga i Riksdagens
förhandlingar angående dylika ärenden.

Man kan nu säga, att en sådan resolution är af mycket ringa
betydelse, och jag förstår mer än väl, att flertalet inom kammaren
icke lär vilja tillmäta densamma någon betydelse alls. I min tanke
har den dock den betydelsen, att den utgör en, låt vara svag, gensaga
från en ort mot det från åtskilliga håll hörda talet derom, att
på senare tiden en strömning i protektionistisk rigtning skulle hafva
gjort sig gällande, äfven inom orter, der frihandelsåsigter förut varit
ensamt rådande. Jag ber att få tillägga den upplysningen, att, fast än
resolutionen är utgången från ett stadssamhälle, den dock icke ensidigt
representerar stadsmannaintressen, ty det är väl kändt, att
jordbruk utgör den hufvudsakliga näringskällan för Sala stads invånare.

För egen del ber jag att få tillägga följande. Jag har gjort

N:0 13.

Angående
tullsatserna
å spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

48 Lördagen den 9 Mars, e. rrv

mitt bästa såväl förut som äfven i dag under debattens lopp att
komma till en fast öfvertygelse derom, att det svenska jordbruket
verkligen skulle befinna sig i så svårt betryck, som här från alla
håll talats om. Jag har visserligen hört påståenden och försäkringar,
att så skulle vara, men jag har icke hört några bevis derför, åtminstone
icke några för mig afgörande bevis. Och då nu dertill kommer,
att åtminstone i de bygder, der jag varit i tillfälle att se mig något
om, jag förgäfves spanat efter exempel på den nöd, som skulle råda
bland landtbrukets idkare, så må det ursäktas mig, om jag för min
del ställer mig tviflande gent emot dylika obevisade påståenden.

Lika litet har jag kunnat blifva öfvertvgad derom, att den nu
ifrågasatta höjningen af spanmålstullarne skulle kunna medföra den
verkan, som dermed åsyftas, nemligen landtbrukets upphjelpande ur
dess betryckta läge. Jag kan väl förstå, att dessa höjda tullsatser
böra kunna hjelpa en eller annan af de större jordbrukarne ur tillfälligt
betryck, men att desamma skulle kunna bringa jordbruket
i dess helhet någon varaktig hjelp, har jag svårt att förstå.

Då nu så är och dertill kommer, att det af ingen kunnat bestridas,
att de ifrågasatta tullförhöjningarne skulle komma att tyngst
drabba de samhällsklasser, som ega minsta förmågan att bära en
ökad skattebörda, så kan jag, särskild! med hänsyn till den här
med sådan kraft och — jag vill tillägga — äfven med fullt fog
häfdade grundsatsen om den samhörighets- eller solidaritetskäusla,
som bör råda mellan skilda samhällsklasser, icke annat än anse, att
det måste vara synnerligen oklokt i politiskt hänseende och synnerligen
orättvist mot de mindre bemedlade samhällsklasserna att nu,
då de före den 5 sistlidne januari gällande tullsatserna å spanmål
så kort tid varit tillämpade, komma med en mycket känbar förhöjning
af desamma. Visserligen har här nyss förut en talare sökt
göra den meningen gällande, att, om det är sant, hvad här påståtts,
att dessa tryckta samhällsklasser äro i stånd att bära en ökad skattebörda
af 20 till 25 millioner kronor, detta skulle utgöra ett talande
bevis för att fattigdomen icke är så synnerligen stor ibland dem. Ja,
vore så lyckligt stäldt, att dessa samhällsklasser utan stora försakelser
och utan nöd kunde bära så dryga skattebördor, då skulle jag
gifva den ärade talaren rätt. Men derom torde man väl ännu ej
hunnit vinna någon säker erfarenhet. Ty de förhöjda tullarna hafva
ju så kort tid varit gällande, att det ännu ej hunnit visa sig, laude
verka i detta afseende.

Jag har, såsom bekant, undertecknat den motion om återgång
till 1892 års tullsatser å spanmål, som i denna kammare framburits
af herr Kardell. Jag har derjemte förut under dagens lopp tillåtit
mig att instämma i herr Bromées yrkande om bifall till detta förslag.
Under den debatt, som här hållits, har jag ej kunnat finna
den minsta anledning att frångå den ståndpunkt, som jag genom
dessa mina handlingar tillkännagifvit mig intaga. Hvad slutligen
min hållning i den blifvande voteringen angår, vill jag nämna, att
jag, sjelflället af hvad jag sagt, kommer att i törsta hand rösta för
de lägsta tullsatser, som blifvit föreslagna, och att jag vidare förbehåller
mig full handlingsfrihet att, sedan det visat sig, huru den

No 13.

Lördagen den 9 Mars, e. rh.

första voteringen kommer att utfalla, vid slutvoteringen handla så,
som jag finner bäst öfverensstämmande med den ståndpunkt, jag
hittills i denna fråga intagit. Jag har således, herr grefve och
talman, icke något särskild! yrkande att göra.

Herr Zetterstrand: Då jag hyser den uppfattning, att man
i den synnerligen grannlaga fråga, som nu är före, bör gå till våga
med den största möjliga moderation och visa det största möjliga
tillmötesgående, och då jag vidare anser, att det förslag, som blitvit
framstäldt af herr Johansson i Noraskog m. fl. i en vid betänkandet
fogad reservation, är det mest moderata, får jag tillkännagifva, att
— ehuru jag nog helst skulle sett, om en något obetydligt högre
tullsats å mjöl af reservanterna föreslagits, och ehuru jag med min
protektionistiska uppfattning gifvetvis ej kan gilla reservanternas
motivering — jag dock kommer att vid voteringen rösta för deras
förslag. Jag gör det så mycket hellre, som jag är öfvertygad, att,
om Riksdagens beslut kommer att utfalla i enlighet med denna
reservation, vi derigenom skola bäst befordra samhällets lugna utveckling
och — bäst främja hvad vi alla önska — en tullsatsernas
stabilitet.

Herr Gyllensvärd: Jag skall vid denna sena timme icke upptaga
kammarens tid med något anförande, utan vill endast tillkännagifva,
att jag kommer att rösta för herr Johanssons i Noraskog m. fl.
reservation vid den nu förevarande punkten.

Herr Berglöf: Den åsigt jag städse hyst, att tullar icke böra
förefinnas på lifsförnödenheter, bär icke kunnat rubbas hvarken af
de utredningar, som föreligga i Kongl. Maj:ts proposition, i afgifna
motioner och i bevillningsutskottets betänkande eller af de långa
anföranden, som under frågans behandling här i kammaren framkommit.
Jag har icke kunnat öfvertygas om, att det betryck, som
säges hvila öfver jordbruket, skall kunna afhjelpas genom sådana
konstlade medel som kallas tullar. Jag är derför af den åsigten,
att de förnödenhetsartiklar, som finnas upptagna i lista punkten af
utskottets betänkande, icke böra beläggas med några tullar. Men
då jag nu går att med min röst bidraga till frågans slutliga öde,
märker jag nogsamt det svåra läge, hvari den befinner sig. Det
finnes intet förslag om tullfrihet för dessa artiklar, och sålunda kan
det spörsmålet icke förekomma eller yrkande derom göras. Sedan
föreligga en motion och en reservation om återgång till de tullsatser
som voro gällande före detta års kongl. kungörelse om förhöjda
tullar. Redan genom att ingå på ett antagande af dessa tullsatser,
kan man ju beskyllas för att vara protektionistiskt sinnad, ehuru
dessa tullsatser väl få kallas moderata. Men i närvarande ögonblick,
då det gäller att afgöra frågan, kan man icke ens få stanna vid
detta förslag, utan man nödqas af politisk klokhet gå högre och
antaga de tullsatser, som komma i närmaste grad, d. v. s. dem, som
af herr Johansson i Noraskog in. fl. blifvit föreslagna. Man måste
bestämma sig för detta af det skäl, att, om man så icke gör, man
Andra Kammarens Prof. 1895. N:o 13. 4

Angående
tullsatserna
å spantnål,
malen och
omalen.
(Forts.)

No 13.

Angående
tullsatsema
å spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, e. m.

löper fara, att de enligt min tanke alldeles oskäligt höga tullsatser,
som utskottet föreslagit, skola gå igenom.

Herr talman! Af dessa skäl är det som jag i närvarande stund
nödgas yrka bifall till den af herr Johansson i Noraskog m. fi. vid
betänkandet afgifna reservationen.

I detta yrkande instämde herrar Arhusiander, Wester, Falk
och Farin.

Herr Ekman: Den nu förda diskussionen är enligt min tanke
den eklatantaste vederläggning af de ganska ledsamma insinuationer,
som på förmiddagen gjorts af en kamrat här på stockholmsbänken,
nemligen att Andra Kammarens frihandlare — naturligtvis med undantag
af de till den frihandelsvänliga centern hörande — skulle
hafva deserterat. Af diskussionen hafva vi ju förnummit, huru de
gamla frihandelsvännerna i kammaren den ena efter den andra uppträdt
och protesterat mot de oskäligt höga tullsatser, som det nu är
fråga om att åsätta. För min del är jag fullkomligt öfvertygad om
att — trots den mycket omtalade sammanslagningen — situationen
i tullfrågan är alldeles precis densamma vid denna riksdag som vid
den föregående, och derför tror jag ej, att man har någon anledning

— åtminstone kan jag icke finna, att diskussionen gifvit någon sådan

— att anklaga frihandelsvännerna för att hafva affallit. Men nu
hafva en del frihandelsvänner, särskilt representerade af åtskilliga
herrar här på stockholmsbänken, som i dag haft ordet, förklarat, att
do icke vilja frångå status quo, och att de anse, att de lill följd af
det program, på hvilket de blifvit valda, måste under alla omständigheter
fasthålla dervid. Detta synes mig ganska underligt, ''fy äfven
om jag blifvit vald på ett frihaudelsprogram — det är ju dock egentligen
icke ett frihaudelsprogram, då man redan kommit till tullsatserna
1 krona 25 öre och 2 kronor 50 öre — men finner det vara
omöjligt att genomföra detta, kan jag ej förstå, att jag kan beskyllas
för affall, om jag måste — för att tillbakahålla, att tullarne alldeles
oskäligt höjas — taga ett steg vidare i den rigtning, i hvilken vi
redan tyvärr inkommit. Jag frågar, om jag under sådana förhållanden
kan sägas hafva svikit det program, hvarpå jag blifvit vald. Jag
tror det icke; och en ärad talare som sitter här framför mig, nemligen
herr Fredholm, har nyss i ett af de allra förträffligaste anföranden
evident visat, att så icke är förhållandet. Han sade, att ingen kommit
till honom och kompromissat. Detsamma kan jag säga. Ingen
har på något sätt försökt kompromissa med mig. Men om ställningen
är sådan, att jag genom att taga status quo drifver en mängd andra,
som kommit mig till mötes på halfva vägen, öfver på motsatta sidan
och derigenom ökar denna sidas röstetal, frågar jag, om det icke är
att handla i frihandelsvänligt intresse att lemna status quo och acceptera
det af reservanterna framlagda förslaget. Jag tror mig veta, att
det finnes moderate protektionister i denna kammare som — ehuru
de aldrig någonsin skulle gå in på status quo — dock känna sig
villiga att acceptera herr Johanssons i Noraskog reservation. Om
man nu envist håller på status quo, drifver man ju således från sig

Lördagen den 9 Mars, e. m. 51 N:o 13.

dessa bundsförvandter, med hvilkas hjelp man möjligen skulle kunna Angående

få majoritet tor reservationen. .. å spanmål

Detta är min åsigt; på samma gång jag alldeles bestämdt fast- maim och
håller vid den frihandelsvänliga principen. Jag skulle naturligtvis omalen.
helst önska inga tullar alls på lifsföruödeuheter. Jag skulle önska (Forts.)
att stanna vid status quo, om jag kunde tro, att vi skulle segra på
den ståndpunkten. Men ser jag, att jag icke kan vinna detta, dä
anser jag klokheten bjuda, att man förenar sig om de 5 reservanternas
förslag. Herr talman! Då sålunda mitt votum kommer att afgifvas
för den lägsta tullsats, som är möjlig, men detta icke kan bestämmas
förr än i sjelfva voteringsögonblicket, har jag icke något yrkande
att göra.

Herr Larsson i Berga instämde med herr Ekman.

Herr Truedsson: Blott några få ord. Herr Erickson i Bjersby
försökte, då det framhölls, att de mindre landtbrukarne borde mera
än som sker egna sig åt ladugårdsskötsel, skrämma dem med det
gamla slagordet, att dertill behöfves stort kapital. Jag ber att derpå
få svara, att, hvad som behöfves för att drifva en sådan näring, det
är insigt i så väl jordens som ladugårdens skötsel. Penningar härför
äro icke svåra att erhålla.

Herr Andersson i Ölsund: Det är icke för att hålla något
längre anförande, som jag i denna sena timme begärt ordet. Jag
vill endast tillkännagifva, att jag från ett inom min valkrets hållet
möte blifvit tillsänd en resolution, deri mötesdeltagarne lifligt protestera
emot all förhöjning af de nu gällande tullsatserna å spanmål
och beklaga, att regeringen svikit sina vid urtima riksdagen gifna
löften, samt uttala sin förhoppning om, att åtminstone Riksdagen
skall hålla sina löften i helgd, och visa detta genom att nedsätta
tullen å så väl malen som omalen spanmål till 1892 års tullsatser.

Hvad min egen ståndpunkt beträffar, skall jag endast be att få
nämna, att jag, vid de riksdagar jag bevistat, då denna fråga varit
före, ständigt röstat för de lägsta tullsatser, som haft utsigt att vinna
Riksdagens bifall, och att jag kommer att göra så äfven nu.

Herr Themptander: Då hvarje förlängning af denna diskussion
måsfe för kammaren vara mindre angenäm, då enligt min tanke
diskussionen i denna fråga har föga eller intet inflytande på frågans
utgång, samt då jag dessutom icke behöfver använda många ord för
att angifva min för kammaren redan förut väl bekanta ståndpunkt i
frågan, vill jag inskränka mig till att förklara, att i den verkligen
pinsamma ställning, hvari man måste befinna sig, då man såsom nu
endast har att välja mellan olika tullsatser på artiklar, hvilka enligt
min orubbliga öfvertygelse det är till skada för vårt land och för
våra samfundsförhållanden att de äro underkastade någon som helst
tullbeskattning, jag vid detta val kommer att under alla förhållanden
sluta mig till den lägsta tullsats, som vid hvarje tillfälle är i fråga,
med tillämpning af hvilken uppfattning, jag alltså kommer att biträda

N:o 13.

Lördagen den 9 Mars, e. ttl.

Angående det åt'' herr Bromée i hans reservation framstälda yrkande, väl vetande,
^sanmåt att detta n>itt votum endast är att anse såsom eu reservation mot
Magert^ck’ det beslut Riksdagen kommer att i denna fråga fatta, och väl inseende,
omalen. att äfven den mest principfäste frihandelsvän kan tvingas att, vid
(Forts) kommande voteringar mellan förslag, hvilka alla han ogillar, gifva
sin röst åt ett yrkande, hvars enda företräde ligger deri, att det relativt
taget är mera acceptabelt och till sina verkningar mindre olycksbringande
än öfriga förslag, mellan hvilka valet står öppet.

Häruti instämde herrar Folke Andersson, Vahlin, Hammarlund,
Hanson i Solberga, Liljeholm, Wijkander, Åkerblom, Getlie, Falk,
Bruzelius, Ohlsson från Vexiö, Amnéus, Sälting, Jansson i Täberg,
Andersson i Lysvik, Hammarström, Jansson i Saxhyttan, Johnsson
i Bollnäs, Wattbom, Schödén och Dahlstedt.

Herr Ryding: Jag anser mig pligtig att för kammaren tillkännagifva,
att jag under veckans lopp mottagit ett telegram från Umeå,
hvaraf framgår, att derstädes hållits ett protestmöte, och alt dervid
uttalats eu kraftig protest mot lifsmedelstullarnes höjning. Telegrammet
i sin helhet kan jag icke uppläsa, ty det är, åtminstone
enligt min uppfattning, smädligt mot Riksdagen och skulle derför
möjligen kunna komma i kollision med 9 kap. 8 § strafflagen.

Hvad min egen ståndpunkt till den förevarande frågan beträffar,
tror jag, att den är för flertalet af kammarens ledamöter väl bekant.
Jag kommer att rösta för det lägsta möjliga belopp, som det linnes
utsigt för att. genomdrifva.

Herr Elowson: I Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående
förhöjda spanmålstullar framhålles, att spanmålsprisen visa
en tendens att sjunka. Denna företeelse beteeknas i den kongl.
propositionen helt enkelt såsom en olägenhet, för hvars afhjelpande
föreslås en förhöjning i tullsatserna. Vid ett noggrant skärskådande
af det invecklade spörsmålets innebörd, torde man emellertid komma
till en åsigt, enligt hvilket det torde vara tvifvelaktigt, huru vida
ett billigt pris å lifsförnödenheter är att anse såsom en olägenhet
eller icke.

Jag vill erinra derom, att priset på en till salu utbjuden vara
hänför sig till tvenne parter, en köpare och en säljare. För köparen
gäller det ju i allmänhet såsom en fördel, om priset är lågt. Såsom
köpare af brödsäd framstå en stor del af landets invånare. För dem
är det ej att anse såsom en olägenhet, om priset på spanmål är
lågt. Deremot är frågan om spanmålens prisbillighet, sedd från
producentens sida, mera invecklad. Om jordbruksnäringen vore begränsad
till sådd och skörd, skulle det visserligen ställa sig så, att
ett lågt pris vore för jordbrukarne en olägenhet och ett högt pris en
fördel. Emellertid äro förhållandena icke så enkla i vårt land, utan
här är ali landthushållning förenad med en mer eller mindre utvecklad
jordbruksindustri. Under sådana förhållanden är det utan tvifvel
för en mängd jordbrukare en fördel, om spansmålsprisen äro låga.

N:o 13.

Lördagen den 9 Mars, e. m.

1 detta hänseende kunna jordbrukarne indelas i tre kategorier. Till Angående
den första höra de, som hvarken köpa eller sälja spanmål. För
dessa lär det vara temligen likgiltigt om spantuålsprisen äro höga maien oc;,’
eller låga. Till den andra kategorien höra de, som antingen till omalen.
följd af en högt uppdrifven jordbruksindustri eller i följd af sitt (Forts.)
jordbruks litenhet köpa spanmål, men ej äro i tillfälle att sälja någon.

För dessa är det eu fördel, om spanmålsprisen äro låga. Till den
tredje kategorien höra de jordbrukare, som kunna afyttra spanmål
till försäljning. För dem gäller såsom regel, att antingen kunna de
sälja spanmål, utan skada för sin jords bördighet, eller också sälja
de spanmål till skada för jordens växtkraft. För min del anser jag,
att jordbruksidkarne i förstnämnda fallet äro i den lyckliga omständigheten,
att de ej behöfva något tullskydd. Eu premiering åter
till förmån för spanruålsförsäljning, när deraf följer en förminskning
af jordens växtkraft, är något, som enligt min åsigt icke bör uppmuntras.
Jag tror derför, att man icke bör helt enkelt anse det
såsom eu riksolycka, om prisen på spanmål ställa sig låga. Man
bör taga i öfvervägande, huru vida detta verkligen är något, som
behöfver afvärjas, eller om det icke fastmer är ett riksändamål, som
bör befrämjas. I förenämnda kongl. proposition frambålles också
med eftertryck, huru jordbruket här i landet lider betryck. I detta
afseende finner jag ett bestämdt sammanhang mellan jordbruket och
dess afkastning. Afkastningen leder sitt ursprung från tvenne håll,
som äro hvarandra väsentligt olika, då fråga är om jordbrukets
betryck. Å ena sidan är jordens afkastning beroende af jordens
bördighet, af den växtkraft, som finnes i densamma, af odlingens
omsorgsfullhet, af de materiella medel, som kunna användas till
växtkraftens bibehållande och förökning, och mera dylikt; å andra sidan
tager växten, såsom bekant, näring från solens ljus, och värme från
regnet, luften och andra allmänna naturkrafter. Allt detta sistnämnda
får jordbrukaren gratis, under det att de förstnämnda faktorerna för
jordens afkastning äro föremål för uppskattning i penningevärde.

Skulle man nu vilja öka värdet af jordbrukets afkastning genom ett
tredje medel, af helt annan art, genom tullagstiftningens användning,
såsom ett särskild! produktionsmedel, finner jag för min del detta
icke vara ändamålsenligt och rigtigt. Det heter, mine herrar, i ett
ordspråk: då bonden har godt om penningar, så har hela verlden
godt om penningar. Detta är en sanning, då tingen tagas i deras
naturliga sammanhang.

Låtom oss antaga, att medelskörden i vårt land går upp till ett
värde af 500 millioner kronor, eller eu half milliard, hvilket statistiken
uppgifver. Nu är det ju icke någonting ovanligt, att under ett godt
år värdet af skörden kan höjas med ungefär 10 procent, och om
således genom gynsamma naturkrafters inflytande 50 millioner kronor
komma såsom tillskott i jordbrukarncs årsinkomst, så är detta
tvifvelsutan eu fördel. Med dessa 50 millioner kronor i sin hand, kan
bonden verka gagnande äfven för den medborgare, som icke har förmånen
att vara bonde. Men helt annorlunda ställer sig saken, om
detta tillskott uti jordbrukarens inkomster tages genom en tullbeskattning
från den icke jordbrukaude delen af befolkningen. Dä

N:o 13.

Angående
tullsatsema
ä spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

54 Lördagen den 9 Mars, e. m.

kan man icke med skäl säga, att när bonden har godt om penningar,
så har hela verlden godt om penningar..

1 den kongl. propositionen n:o 4 läses ett uttalande af följande
lydelse: »rätt förstådt, äro näringarna i ett land solidariska». Mine
herrar! Rätt förstådt, är detta en sanning, med hvilken allt skyddssystem
är oförenligt. När näringarna i ett land äro solidariska, kan
det icke vara följdrigtigt att genom tullagstiftning höja den ena
näringens atkastningsförmåga och sänka den andras, ty derigenom
rubbar man solidariteten. Man har tvifvelsutan, genom hänvisning
till nämnda sanning, velat framhålla önskvärdheten af hvad man
kallar ett väl afvägdt skyddsystem, men ett sådant system låter
enligt samma kongl. proposition icke genomföra sig.

Det heter nemligen vidare i den kongl. propositionen, att några
allmänna regler icke låta använda sig för bestämmandet af proportionen
mellan tullen å malen och omalen spanmål. Kan man, mine
herrar, icke på ett allmännyttigt sätt afväga i en tulltariff proportionen
mellan tullsatserna på mjöl och spanmål, då lärer det väl
vara omöjligt att erhålla en väl afvägd tulltariff i andra afseenden.
Jag ber att vid detta tillfälle fä erinra om några företeelser vid
spanmålstullarnes införande år 1888. Anledningen till dessa tullars
införande angafs ju allmänt vara den, att spanmålsprisen då voro
låga, och att jordbrukaren befann sig i stort betryck. Skulle man
emellertid få tullar, så skulle dessa upphjelpa jordbrukarens ställning.
Det sades då, att tullarne naturligen icke skulle komma att verka
ögonblickligen och omedelbart, utan det behöfdes en viss period,
inom hvilken de skulle göra sig gällande, och egendomligt nog
talades det mycket om en sjuårsperiod. Efter förloppet af sju år
skulle tullarne hafva gjort sig fullt gällande, och man skulle efter
den tiden icke vidare få höra talas om jordbrukarens betryck. Mine
herrar! Sju år äro nu förgångna, men tullarne hafva icke fylt sin
bestämmelse att afhjelpa detta betryck, och äfven om de nu höjas,
så komma de icke att afhjelpa detsamma.

En annan omständighet, som jag ber att vid detta tillfälle få
fästa uppmärksamheten vid, är den, att under den s. k. frihandelsperioden
hade arealen af den odlade jorden tillväxt, näringarna i
allmänhet förbättrats och statskassan visade en blomstrande ställning.
Det beslöts emellertid att införa beskattning på spanmål, icke för
statskassans skull, enär några nya skatter icke vid den tiden voro
för statsregleringen behöfliga, utan i rent protektionistiskt syfte för
att upphjelpa jordbruket. Såsom händelserna sedermera utvecklat
sig, hafva dessa spanmålstuliar, som pålades år 1888 och derefter
till sina belopp undergått någon ''»förändring, i väsentlig mån ändrat
natur. De pålades nemligen såsom skyddstullar, men äro nu på väg
att öfvergå till finanstuliar. 1 närvarande stund torde de kunna
betraktas såsom egande en dubbel karakter, nemligen att vara dels
skyddstullar och dels finanstuliar. Spanmålstullarnes verkningar i
finansielt hänsende hafva icke heller motsvarats af verkligheten. Det
öfverskott i statskassan, som skulle uppkomma genom dessa tullars
införande, har icke der hopat sig, utan är detsamma helt och
hållet spårlöst försvunnet.

Lördagen den 9 Mars, e. m. 55 N:o 13.

En annan mycket egendomlig omständighet vid dessa tullars Angående
införande ber jag äfven att nu få fästa herrarnes uppmärksamhet ^spanmål
vid. Det sades nemligen, att jordbrukarne skulle få gagn af denna oc/t’

tullbeskattning, prisen på deras produkter skulle i någon man höjas, omalen.
men detta skulle icke lända arbetarne till något som helst förfång. (Forts.)
Denna egendomliga sammanställning af motsatser har dock för den
protektionistiska uppfattningen nu mera i viss mån undergått
en förändring. Nu säger man, att höga skyddstullar hafva den
effekt, att de framkalla en stark konkurrens, i följd af hvilken
köparne till billigare pris kunna erhålla sina varor. Det är således
en förmedling mellan den protektionistiska teoriens motsatsförhållanden,
hvartill man genom talet om konkurrensen kommit i detta
afseende.

En fråga, som mycket sysselsatt herrar protektionister, är den
betydelse, som dessa spanmålstullars införande skulle ega för arbetarne,
det vill säga kroppsarbetarne inom Sverige. Det har sagts och det
säges äfven i denna stund, att tullbeskattningen skulle lända dem till
nytta. För min del gillar jag icke den åskådning, hvarpå det protektionistiska
systemet grundar sig, och jag finner bevisföringen för
nämnda system i många afseenden bristfällig. Men talet derom, att
fördyrandet af lifsmedlen skulle vara till gagn för kroppsarbetarne,
anser jag vara i helt särskild mening en fras utan någon realitetsinnebörd.
I stället för att tala om lifsmedelstullarnes gagn för
arbetarne, vore det tvifvelsutan bättre, om herrar protektionister ville
i handling visa sin tro i detta afseende. Om herrarne ville utan alla
om och men fråga arbetarne i landet, huru vida de anse det vara
en fordel, att lifsmedlen äro billigare eller dyrare, så torde herrarne
af dem erhålla ett bestämdt svar.

Jag vill framhålla en omständighet, som jag redan i någon män
berört, den nemligen, att spanmålstullarne pålagts i egenskap åt
skyddstullar och nu begynna att antaga karakteren af finanstullar;
de äro nu behöfiiga att fylla eu brist i statsregleringen, omkring
5 millioner kronor.

Ställer man nu emellertid dessa båda egenskaper emot hvarandra,
så skall man lätt finna, att de upphäfva hvarandra. Om skyddstullarne
skola hafva någon förmåga att verka såsom sådana, så måste de i
sina verkningar så småningom förminskas och slutligen upphöra såsom
finanstullar. Sverige är, såsom vi veta, ett vidsträckt land med
eu stor areal och en liten befolkning. Kan man nu genom tull skydda
spanmålsodlingen i vårt land, så att den ökas till full motsvarighet
mot befolkningens behof, så är det tydligt att någon import af spanmål
icke vidare kommer till stånd, och således hafva tullarne såsom
fyllande statskassans behof förlorat sin betydelse.

Jag anser mig äfven böra fästa uppmärksamheten derpå, att
ur ren beskattningssynpunkt är åsättandet af tullar på spanmål
en orättvisa, då de ju trycka tungt den mindre bemedlade befolkningen.

Slutligen ber jng få framhålla en annan omständighet. Det talas
nemligen sä mycket om att jordbrukaren är i betryck och att man
vill afhjelpa det genom skatters påläggande, men å andra sidan talas

N:o 18.

Angående
tullsatserna
å spannmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, e. m.

(let äfven med mycken visshet i öfvertygelsen derom, att inteckning
i jordbruksfastighet är en mycket god säkerhet såsom pant. — I afseende
å dessa båda omständigheter torde det vara förenadt med en
viss fara att allt för mycket accentuera jordbrukets betryck. Skulle
det nemligen vara så, att jordbruket i och för sig icke vidare kan
bära sig, då måste det också vara sjelfklart, att jordbruksfastighet
icke längre kan betraktas såsom en god pant i banker och andra
penninganstalter, der inteckningar utbjudas, och skulle herrar agrarer
med det myckna talet om jordbrukets betryck komma derhän, att
det uppstår eu panik till skada för fastighetskrediten, dä hafva her
rarne gjort jordbruket eu verklig skada.

För min del är jag lifligt öfvertygad om, att tullarne icke i
och för sig äro egnade att befrämja jordbrukets framgång. Jag är
äfvenledes fullt ötvertygad om, att spanmålstullarne äro en beskattningsform,
som är mycket orättvis. Dessutom hyser jag den mening,
att fördyrandet af lifsmedlen verkar till förfång för industriell verksamhet
i allmänhet, och särskildt ber jag att få lägga vigt på den
omständigheten, att fördyrandet åt lifsmedlen motverkar kroppsarbetarnes
sträfvanden att höja sin ekonomiska ställning.

På grund deraf anser jag för min del det vara för ett land, sådant
som Sverige, i alla afseenden lyckligast och bäst, om man kunde så
snart som möjligt få bort beskattningen å spanmål, men, då detta
icke kan ske vid innevarande års riksmöte, nödgas jag afgifva min
röst till förmån för den lägsta tullsats, som i år kan lyckas gå igenom.
Då nu för ögonblicket den lägsta tullsatsen är den af herr Bromée i
hans reservation föreslagna, så anhåller jag, herr talman, att 11 ansluta
mig till de herrar, som yrkat bifall till herr Bromées reservation.

Herr Swartling: Herr grefve och talman! Jag hade icke tänkt
deltaga i diskussionen om denna fråga, allra helst som jag såsom
ledamot i bevillningsutskottet ju kan anses hafva uttalat mig i det
föreliggande betänkandet och jag derjemte kunnat förutse, att diskussionen
ändock skulle blifva öfverflödigt lång. Det är icke heller
min afsigt och kan allra minst vara det nu, då tiden är så långt
framskriden, att till besvarande upptaga de anmärkningar, som blifvit
rigtade mot bevillningsutskottet och hvilka anmärkningar för öfrigt
redan blifvit behörigen bemötta. Nej, det var endast den omständigheten,
att en af mina ärade bänkkamrater fann sig böra tillkännagifva,
huru han i denna fråga skulle komma att rösta, hvarvid han
förklarade, att han skulle komma att rösta för herr Johanssons
reservation, ehuru de deri föreslagna tullsatserna icke fullt tillfredsstälde
honom — det var detta som uppkallade mig. Jag tror mig
visst icke, såsom han syntes anse behöfligt för sig, hafva behof af
att vare sig för mina valmän eller för kammarens ärade ledamöter
klargöra min ställning; ty jag vågar tro, att den är fullt klar ändå.
Men för all säkerhets skull, och för att icke någon missuppfattning
må kunna uppstå, så vill jag tillkännagifva, att jag kommer att
rösta för utskottets förslag.

Den ärade representanten för Jemtlands östra domsaga, tillika
ledamot af bevillningsutskottet, yttrade på förmiddagen, att han trodde,

Lördagen den 9 Mars, e. m.

att vi nog litet hvar helst skulle se, om dessa lifsmedelstullar icke
funnes; och det har nvss här midt emot uttalats en liknande förmodan.
Ja, jag tror, att denna förmodan är rigtig. Jag tror, att
ingen önskar tullar för tullarnes skull, utan det är derför, att de
äro behöflig^, som de måste finnas till. De äro oundvikliga. De
äro, om man får kalla dem så, ett oundvikligt ondt, som nian måste
finna sig i. Jag tror det vara en sanning, hvad som förut blifvit
sagdt, att om i ett samhälle en näring, af så stor betydelse för det
hela som jordbruksnäringen, lider, så lida också alla de öiriga.
På grund åt'' den solidaritet, som i större eller mindre mån är rådande
mellan alla näringar och således är af stort inflytande på hela samhällets
ekonomiska lif, anser jag mig pligtig att söka bidraga till
afhjelpande af de stora svårigheter, med hvilka jordbruket för närvarande
kämpar. Och då jag tror, att de af bevillningsutskottet
föreslagna tullsatserna å omalen och malen spanmål möjligen skola
kunna något bidraga dertill, så ber jag vördsamt, att kammaren
måtte bifalla utskottets förslag.

N:o 13.

Angående
tullsatserna
å spanmål,
malm och
omalcn.
(Forts.1

Med herr Swartling instämde herrar Larsson i Mörtlösa, Jönsson
i Mårarp, Andersson i Himmelsby, Ericsson i Norrby, Bengtsson i
Häradsköp, Petersson i Boestad, Johansson i Strömsberg, Nilsson i
Grofva, Bamstedt och Eklund från Norrköping.

Herr Johansson i Noraskog anförde: Då jag först nu efter tio
timmars öfverläggning och då klockan visar nära nog midnatt har
ordet, så torde kammaren med tillfredsställelse höra, att jag icke
ämnar bemöta de personliga anfall, för hvilka jag varit utsatt. År
det så, att jag förverkat mina valmäns förtroende, så må de i sin
tid döma om den saken. Är det åter så, att jag förverkat kammarens
förtroende, då må kammaren sjelf döma derom. Men illa skulle
jag hafva motsvarat detta förtroende och fylla min pligt på den plats
"jag erhållit inom bevillningsutskottet, om jag envist och orubbligt
''sökte bevara tullsatser, som icke hafva den ringaste utsigt att nu
vinna framgång.

Man må icke derför tro, att jag för min del har frångått min
gamla öfvertygelse om dessa spanmåls- och mjöltullars skadlighet
i och för sig sjelfva. Nej, långt derifrån! Och om den tid skulle
komma, att jag finge vara med om möjligheten att antingen afskaffa
dem, eller högst betydligt reducera dessa tullar, så skulle jag efter
omständigheterna bidraga till den saken. Men såsom ställningen nu
utvecklat sig, då man med största visshet kan antaga, att om man
nödgas välja mellan att taga de af utskottet föreslagna höga tullsatserna
eller att bibehålla 1892 års, åt Kongl. Maj:t uppbädda tullsatser,
hvilka framstälts af herr Bromée och af många blifvit understödda
— då man har full visshet, att, om man endast hade att
välja mellan dessn båda saker, den senare eller de förut gällande
låga tullsatserna voro ohjelpligt slagna, då synes det mig som en
bjudande pligt för den, som har ett så vigtigt uppdrag som ett vice
ordförandeskap i bevillningsutskottet, att försöka eu annan utväg

N:o 1.3.

Lördagen den 9 Mars, e. m.

Angående att åtminstone i någon män förmildra det hårda tullbeskattningsåtpanmål,
Nvs!e,n; som man ,nu äl'' i begrepp att besluta om.
malm och . Pet bär varit ur den synpunkten, som jag i samråd med åtomalen.
skilliga af mina kamrater i utskottet velat framställa den motiverade
(Forts.) reservation, som bär mitt och deras namn. Vi hafva i denna reservation
sökt påvisa, att »det för denna gång bör vara ett eftersträfvansvärdt
mål att motarbeta den ytterligare böjning af spanmålstullen,
som utskottet föreslagit, och att medverka till ett återställande af
den förut varande proportionen mellan spanmåls- och mjöltullarne.»
Och derför har denna reservation blifvit mera omsorgsfullt utarbetad,
än den kanske eljest skulle blifvit. Det har kräfts både många och
långa öfverläggningar och underhandlingar, huru man borde ställa
upp den och huru man skulle söka ådagalägga orimligheten af särskilt
det höga skydd, som man nu synes vilja bereda storqvarnsindustrien.
Vi hafva i denna reservation uttryckligen betonat, att
när vi voro öfvertygade derom, att man icke kunde åstadkomma ett
vidblifvande af 1892 års tullsatser, vi för denna gång ansett det
såsom önskvärdt att i synnerhet medverka till återinförandet af
samma proportion mellan tullarna på omalen och malen spanmål,
som 1892 års tullsatser inneburo.

Huru vida vi någorlunda lyckligt kunnat lösa denna uppgift,
derom hafva de bland eder, mine herrar, som tagit närmare kännedom
om denna reservation, haft tillfälle att öfvertyga sig. Det har
må hända lyckats oss i mer eller mindre mån." Det har kanske
icke lyckats oss så fullständigt, som vi önskat. Men vi hafva förestält
oss, att denna proportion vore bättre än den, som utskottet föreslagit,
och att jordbruksnäringens behof af det ökade skydd, som man
nu ropar om, bättre blefve tillgodosedt enligt vårt förslag än på det
sätt, som utskottet och särskildt Kong). Maj:t velat utstaka. Det är
nästan uteslutande ur den synpunkten, som denna reservation framkommit.
Och vi hafva till yttermera visso velat i sjelfva ingressen
till det af oss framstälda förslaget betona, att vi hoppades, att åtminstone
någon nedsättning i de af utskottet föreslagna tullsatserna
skulle kunna åvägabringas, och att det just varit i sådant syfte,
som vi framstält vårt förslag.

Nu är det visserligen sant, att här framstälts åtskilliga andra
yrkanden, och jag kan icke veta huru kammaren är stämd mot det
ena eller andra af dessa yrkanden. Men så vidt jag kunnat följa
med diskussionen här i dag, så bär det förefallit mig som om de
anmärkningar, som blifvit framstälda mot våra beräkningar i reservationen,
varit af ganska lindrigt slag. Siffrorna deri synes hafva på
ett jemförelsevis lyckligt sätt genomgått den skärseld, som naturligen
skulle komma dem till del. Och just den omständigheten synes
vittna för att våra beräkningar äro rigtiga. Den bitterhet, hvarmed
denna reservation i afseende på sjelfva slutklämmen från vissa håll
blifvit anfallen, stadgar ock min uppfattning i nämnda afseende.

Det är under sådana förhållanden, som jag föreställer mig, att,
då vi nu kanske om några minuter äro färdiga att besluta i frågan,
vi icke böra släppa bort hvad som kan vara möjligt att ernå i afseende
på den lindring, som jag och mina medreservanter ifrågasatt,

N:o 13.

Lördagen den 9 Mars, e. m.

och att, då vi skola votera om kontraproposition, man då också skall
veta att rösta på sådant sätt, att denna mycket omtalade reservation JuspZmål,
må komma fram såsom kontraproposition i den slutliga voteringen malen och
gent emot Första Kammarens i dag fattade beslut. omalen.

Jag tillåter mig för min del att hysa den bestämda åsigten, att (Forts.)
något är bättre än intet, och jag föreställer mig, att, huru än dessa
voteringar må komma att utfalla, om man sökt bereda denna reservation
framgång, man då gjort hvad pligten bjudit för åstadkommandet
af en nedsättning. Jag tror icke, att det är hvarken klokt eller
riktigt att ställa allt på spel och så att saga bereda framgång åt
det allra värsta genom att orubbligt fasthålla vid det allra bästa.

Det finnes många sätt att bereda framgång åt det allra värsta,
antingen positivt eller negativt. Det förefaller mig också, som om
det nu från ett visst håll vore afsigten att på negativ väg söka
bereda framgång åt det värsta möjliga. För min del kan jag icke
vara med om ett dylikt tillvägagående; och derför, sådan ställningen
nu är, hemställer jag, att kammaren måtte bifalla reservationen som
den är formulerad.

I detta anförande instämde herrar Olsson i Sörnäs, Andersson i
Hasselbol, Wittsell, friherre von Schwerin och Wihstén.

Herr Fjellbäck: Jag begärde ordet egentligen för att påvisa
ett fel uti den af regeringen för sin bekanta tullukas lemnade bevisning,
men, innan jag det gör, så ber jag att gent emot den siste
talaren få säga, att det torde icke vara alldeles lämpligt att vid
alla möjliga tillfällen gå med om det, som har största utsigt att gå
igenom, ty på så sätt gör man sig solidariskt ansvarig för hvad
som beslutes och binder sig vid majoriteten. Det är detta, som är
för mig så obehagligt, att så många nemligen stiga upp och säga:
jag vet, att icke något annat går, derför går jag med på detta.

När denna kammare stod inför afgörandet af samma fråga för sju
år sedan, så var det också klart, att endast den kända majoritetens
åsigt skulle vinna majoritet, men de män, som nu böja sig för majoriteten,
de sade rent ut, att denna majoritet icke var tillräckligt
bevisande och att de icke ville böja sig för den.

Regeringen har uti sin motivering sagt, att jordvärdet sjunkit
till den grad, att det nu finnes många hemman till salu, som icke
kunna säljas ens till taxeringsvärdet. Denna samma regering, som
lemnar oss denna uppgift i motiven till sin proposition, har också
meddelat oss resultatet af försäljningen af kronoegendomarne för en
längre tid, och jag tror äfven för år 1894. Denna uppgift visar dock
att jordvärdet icke måtte vara så lågt, ty på ett taxeringsvärde åt
3,SOU,000 kronor har man fått ett försäljningspris åt 5,800,000 kronor.
Det är således icke så farligt med den saken, som man söker
gorå troligt. Detta visar åtminstone, att regeringen i detta fall icke
farit med sanningen, utan snarare meddelat motsatsen åt de faktiska
förhållandena.

Här var nyss en ärad talare, herr Oskar Knckson i Bjersby,
som ännu stod rjvar på den gamla sköna ståndpunkten, att han tiodde

Ko 13.

Lördagen den 9 Mars, e. in.

Angående
tullsatsema
å apanmål,
malen och
omalen.
(Forrs.)

att det är utländingen, som betalar tullen! Jag trodde verkligen, att
denna åsigt var död, att den hungrat i hjel, men ännu lefver herr
Erickson i den glada förhoppningen, att det är utländingen, som betalar
tullarne. Det förvånar mig då på det högsta, att han icke vågar
gå längre. Hvarför skola vi vara så ömma mot dessa rika utländingar?
Hvarför kunna vi icke taga till en så pass hög tull,
att den räcker både till grundskatternas afskrifning och till vår
härordning och till att bygga nya pansarfartyg och till en hel del
andra behof? Tänk hvilken massa penningar vi då skulle få in, och
jag föreställer mig att det skulle icke vara omöjligt att placera dessa
penningar. Låt bara. utländingen betala! Jag får också bekänna,
att jag icke heller vet, hvad det skulle tjena till att låna pengar,
när vi kunna få dem rent gratis af utländingarne och få deras varor
till för halfva värdet.

Han påstod också, att brödpriset icke stigit, naturligtvis på den
grund, att utländingen betalar, men jag skall berätta honom, att så
snart regeringens »ukas» kom till allmänhetens kännedom, så steg
både mjölpriset och brödpriset, och det samma dag, just med det
belopp, hvarmed tullen ökats. Det var märkvärdigt nog ingen utländing
framme och betalade den tullskilnaden. Den få allt konsumenterna
betala, och jag tillåter mig således att tvifla på rigtigheteu
af den uppgift han lemnade i donna sak.

Nu bär man här tvistat om siffran: 3, is eller 3,ro, men det synes
mig förvånande, att man icke ens skall kunna för en så stor
och verkligt fosterländskt fråga som denna producera en fosterländsk
och rigtigt svensk siffra, utan man måste gå öfver till våra kära
vänner tyskarne för att importera deras tullsiffror hit. Detta synes
mig verkligen så mycket mera förvånande, som vi i vår senaste riksdagshistoria
hafva en siffra, en förträfflig tullsiffra, en siffra som
jag tycker att qvarnegarne borde vara rigtigt belåtna med, och som
herr Erickson i Bjersby från den ståndpunkt han intager borde vara
synnerligen belåten med — 11,5 8! Hvarför taga vi icke den med
detsamma? Min öfvertygelse är, att vi ganska snart glida dithän.
Med den motivering, som utskottets vice ordförande hade för sitt yrkande,
»kunna vi icke göra annat och derför gå vi in på den siffran»
och vi hinna nog idealet ganska snart, fortare än man kanske
tror. Det synes mig orimligt, att man inom ett parti, som har »Sverige
åt svenskarne» på sitt program, icke kan göra något för att
våga sig på denna siffra, som vore så lämplig för våra förhållanden.
Men om man icke kan våga sig upp till 11,58, så kunde man
ju taga 3 kronor åt spanmålsproducenterna och 5 kronor åt mjölnarne,
eller kanske ännu bättre »fem och tjugu,» det vore kanske
en ännu bättre belöning för deras förtjenster.

Herrarne tala om att de olika industrierna böra vara solidariska,
och det vill jag gerna gå in på, men huru vilja herrarne göra sig
solidariska med hela vår exportindustri? Det är dock icke på vår
tullskyddadc industri, som vi existera, den har jemförelsevis liten
betydelse för vår handelsbalans och existens. Det är på våra stora
exportindustrier, som vi hufvudsakligen lefva. Dessa skyddstullar
komma naturligtvis att verka såsom en extra skatt på dem; det Ur

Lördagen den 9 Mars, e. ni. Öl

jn naturligt. Huru vilja herrarne understödja en sådan vara som
smör? Måhända genom skyddstullar eller tullar på smöriniporten!
Det importeras ungefär en tjugufemtedel af vår smörexport, och der
lägger man 20 öres tull på det som importeras. Men hvad har
resultatet blifvit? Hafva herrarne lyckats att öka priset å den exporterade
varan med ett enda öre? Nej, visst icke. Nu är det visserligen
sant, att med importtullar å spanmål är förhållandet ett helt
annat. Der kunna vi, trots det försök till försvar för motsatsen,
som vi hörde från skaraborgsbänken, icke producera till landets
behof. Derifrån påpekades, att 1885 hade vi brödsäd till afsalu, så
att den kunde exporteras. Ja, det var derför, att då, åtminstone i
min hembygd, använde man hafre till brödföda. Det är således den
ärade representantens mening, att man skall tvinga oss att återgå
till hafren såsom brödföda och sälja rågen. Ja, om vi slå in
på den vägen, då tror jag också, att vi kunna sälja rågen.
Men no tyckes utvecklingen gå i den rigtningen, att man öfvergår
från att konsumera råg till att konsumera hvete; och den stunden
kommer kanske snarare än vi ana, att hela importen åt brödsäd
kommer att bestå af detta sädesslag, och då upphör denna skyddstull
att verka på den inhemska produktionen åt råg, och resultatet
blir, att hela detta hveteskydd kommer att tillfalla den provins, som
redan i sockertullen bar ett extra statstillskott på åtta eller tio
millioner kronor. Det synes vara tid att tänka på hvad dessa våra
båda eröfringar från Danmark gifvit oss. De hafva gifvit oss en
hel stat i vester och en stor fet provins i söder, men båda tyckas
bidraga till att bereda oss mycken förargelse. Skåningarne tyckas
hafva mycket lätt för att taga'' för sig, det vill jag gifva dem betyg
på. De synas mig vara mycket godhjertade till att taga emot, när
man vill gifva dem skydd. Nu har man förut, gifvit dem sådant
i fråga om sockret, och nu gifver man dem måhända äfven beträffande
hvetet.

Representanten för Öland har hållit ett af sina gamla vanliga
anföranden, och dem kunna vi snart utantill. Till och med fick
man åter skåda hans många gånger i debatterna omnämnda tröja.
Han påstod, att det var de små jordbrukarne, som mest längtade
efter denna skyddstull. Jag tror, att jag också känner de små jordbrukarne,
och ''de fästa sig^icke mycket vid denna tull. det kan jag
försäkra. Nej, det är nog alldeles tydligt och klart, hvem som
kommer att taga fördel af fallen, och i'' det fallet, tycker jag, att det
öppenhjertiga anförandet af herr Truedsson var ganska tydligt och
klart. Det är icke på det sättet man kan hjelpa de små jordegarne,
och om det vore sant, som regeringen säger, att jordvärdet håller
på att sjunka, så vore det icke en så stor olycka, om jord värdet
sjönke s;i, att allt fler och fler, som nu ieke kunna få eu jordbit,
kunde skaffa sig sådana och pa det sättet förvärfva sig sin bergning.
Det vore säkerligen icke någon social olycka.

Men det ser ut, som om dessa fastighetsegare skulle önska sig
en förmån framför alla andra fastighetsegare, nemligen att staten
skall garantera uppehållandet af deras fastighetsvärden vid det
belopp, som de anse lämpligt, under det att andra fastigheter, såsom

N;o 11

Angående
tulhatsema
d sprinthål,
Malen och
omalen.
(Forts.)

N:o 13.

Angående
tullsatserna
å spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, e. m.

förhållandena äro i Stockholm och andra städer, på grund af konjunkturerna
sjunka ganska betydligt i värde, ja många gånger under
halfva taxeringsvärdet, men för deras egare är det icke lönt att
kräfva hjelp åt staten i form af tullar. Man tick taga den
onda dagen med den goda, kraschen tick gå fram, och hundratals
personer, som förut voro förmögna, blefvo fattiga. Men man fick
böja sig för förhållandenas magt, och det blef den stora allmänheten,
som skördade frukterna af kraschen i form af lägre hyror. Så är
det äfven med jordvärdet. Sjunka prisen för egendomarne, så få
egarne det svårt; men att använda konstlade medel att uppehålla
jordvärdet, går icke i längden. Dessa tullar komma vid första prisökning
— och den kan inträffa när som helst — att borttagas eller
sänkas. Vi hafva icke i vår hand att bestämma, huru skörden
kommer att utfalla i vårt östra grannland, det kan snart åter blifva
missväxt der. Eller tro herrarne, att det kan vara möjligt att, om
det blir exportförbud från Kyssland, kunna behålla en mjöltull af
6 kronor 50 öre och eu spanmålstull af 3 kronor 70 öre, då vi icke
voro i stånd vid den förra prisstegringen att behålla de då gällande
jemförelsevis låga tullsatserna? Ingen magt i verlden skall kunna
hindra, att de då sopas bort, och vi komma då å uyo till detta tråkiga
förhållande, detta oupphörliga ändrande af tullsatsernas belopp.

Men, säger man, nu behöfves penningar, och detta är också
garantien för att vi skola få behålla tullarne; vi hafva kommit i en
så olycklig ställning i ekonomiskt afseende, att vi verkligen behöfva
dessa spanmålstullar för statskassans behof.

Ilär har stått upp den ene representanten efter den andre af
dem, som vid urtima riksdagen bidragit till det då fattade beslutet,
de hafva nu stått upp och beklagat sig öfver att förhållandena stå
som de stå. Detta synes mig fullkomligt obefogadt. Huru kunna
dessa herrar klaga öfver detta, då de sjelfva voro med och skapade
dessa nya utgifter och derigenom fastslogo tullarne, icke allenast
till det dåvarande beloppet, utan, som vi nu se, till långt högre.

Det är särskildt en sida af saken, som är högst beklaglig, nemligen
att genom dessa skatter de mindre bemedlade utsugas. Det
är denna sociala sida af saken, som är den sorgligaste, och det är
sjelfva kärnan i den, att de bättre bemedlade endast lägga den ena
bördan efter den andra på de mindre bemedlade, använda alla
möjliga medel att utsuga dem och trycka ned dem, men deremot
icke vilja gifva dem några som helst rättigheter.

Herr talman, det kan komma den dag, då äfven från dessa stora
förtryckta massor man kan få ett svar, så kraftigt, att det höres
äfven hit till Riksdagen, som nu egentligen ingenting annat är än
en klassriksdag.

Jag har intet yrkande att göra.

Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman! Det skall ej falla mig
in svara den föregående talaren på sina många tillvitelser emot oss
landtman. Men då jag liksom andra medlemmar af det parti, jag
tillhör, blifvit beskyld för att hafva öfvergått till protektionismen, så
skall jag be att på det bestämdaste få tillbakavisa denna beskyllning.

Ro 13.

Lördagen den 9 Mars, e. m.

Mina* åsigter äro ännu i dag desamma, som de voro, då jag in- Angående
trädde i denna kammare. 8panmsi

Jag vill nu gifva till känna, att jag, då vi komma att votera om maim och
denna fråga, kommer att rösta för den lägsta tull, som det är möjligt omalen.
att ernå. _ . (Forts.)

Jag skall icke i denna sena midnattstimme tillåta mig att framlägga
några skäl för min åsigt, ty det skulle endast upptaga tiden,
helst som derom är mer än tillräckligt taladt denna gång, utan ber
endast få gifva tillkänna, att jag kommer att ansluta mig till den
reservation, som herr Johansson i Noraskog med flere afgifvit; ingen
möjlighet förefinnes denna gång att få tullsatserna lägre, och derför
nödgas jag rösta för ifrågavarande reservation.

Herr Ola Bosson Olsson: Jag vill icke dölja mina åsigter
bakom en voteringssedel. Jag skall derför i största korthet gifva
till känna, att då jag icke ser någon möjlighet att för närvarande
kunna komma tillbaka till de 1892 åsätta tullarne, så kommer jag att
rösta för den af herr Johan Johansson med flere afgifna reservationen.

Herr Wiklund: Jag har icke begärt ordet, för att nu söka
framhålla de många skäl, som tala för en nedsättning af nuvarande
tullsatser å spanmål. Dessa skäl äro så många gånger framhållna,
dels i denna kammare och dels annorstädes både offentligt och enskild!,
att icke någon bör vara i okunnighet om desamma. Men då
jag uti en fråga, som denna icke vill dölja mitt votum bakom den
slutna röstsedeln, har jag velat gifva min ståndpunkt till känna. Jag
får derför säga, att jag helst skulle önska, det 1892 års tullsatser
under nuvarande förhållanden fortfarande blefve gällande och i följd
deraf helst skulle rösta för Bromées reservation, så mycket mer som
jag underskrift en motion i samma syfte, men ty värr synes det
mig, som skulle ingen utsigt finnas att få detta förslag igenom.

Skulle jag nu af omständigheterna tvingas att i hufvudvoteringen
rösta mellan utskottets förslag och den af Johansson i Noraskog
med flere afgifna reservationen, så anser jag mig nödsakad att rösta
för den senare, enär äfven jag hyllar den satsen: att af två onda
ting väljer man helst det minst onda.

Häri instämde herr Nilsson i Skrafvelsjö.

Herr Eriksson i Bäck: Jag skall icke bry mig om att bemöta
de, enligt min tanke, dåliga skäl, som protektionisterna anfört, utan
endast yrka bifall till herr Bromées reservation.

Herr Johansson från Stockholm: Endast ett ögonblick! Min
värderade vän, herr Ivar Månsson i Trää, upplyste nyss i sitt för
öfrigt klara och rediga tal, att förhöjningen i mjöltullen icke skulle
medföra så stor höjning af priset, som jag uppgift, och han angaf
för sin del skilnaden till endast 1 krona.

N:0 15. Öl

Angående
tulléateerna
å spanmål,
malen och
Omalen.
(Forts.)

Lördagen dén 9 Mars, e. fn.

Jag får härpå svara, att jag icke haft någon annan källa ått
tillgå, för att kontrollera dessa förhållanden, än herr KlinckowBtröir.
s motion, men hvad han kan, nog torde han kunna räkna.
Han åberopar en af våra mest spridda tidningar för den 8 och 9
november 1894. Jag har i afton räknat på 27 exempel och funnit,
att för 20 icke tullår har skilnaden mellan råg ogIi sammanmalet
rågmjöl uppgått till i medeltal 2 kronor 12 öre, men för de sista 7
tullåren till en siffra af 3 kronor 28 öre. Deri ligger betydelsen åt’
tullarne. Det är de, som verkat förhöjningen.

Herr Öberg: Blott några ord! Jag vill endast dels inför denna
kammare, dels inför mina valmän angifva, huru jag kommer att
rösta, då jag, herr talman, ej förut angifvit min ståndpunkt och
skälen derför.

Jag skulle helst önska, att ingen rubbning i de före den 5
januari detta år gällande tullsatser både vidtagits. Men då det icke
torde vara möjligt att nu komma tillbaka till 1892 års tnllsatser,
på hvilket program jag valts, så skall jag, för att icke dessa tullsatser
skola komma upp till de höga belopp, som utskottet föreslagit,
ansluta mig till den af herr Johan Johansson i Noraskog med flere
afgifna reservationen.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade beträffande mom. a)
yrkats: Lo) bifall till utskottets hemställan; 2:o) afslag å nämnda
hemställan och bifall till den af herr Rromée i denna del afgifna
reservation; 3:o) bifall till herr Johanssons i Noraskog med fleras
reservation; 4:o) bifall till det af herr Bergendahl under öfverläggningen
framstälda förslag; och 5to) ärendets återförvisande till utskottet,
Herr talmannen gaf propositioner å hvart och ett af dessa
yrkanden i nu nämnd ordning och fann svaren hafva utfallit med
öfvervägande ja för bifall till herr Johanssons med fleras reservation.
Som votering likväl begärdes, upptog herr talmannen, för bestämmande
af kontrapropositionen, ånyo de återstående yrkandena, af
kvilka det, som afsåg bifall till utskottets hemställan, nu förklarades
hafva flertalets mening för sig. Men jemväl i fråga om kontrapropositionen
äskades votering, i följd hvaraf och sedan till kontraproposition
i denna votering antagits bifall till herr Bromées reservation
nu först uppsattes, justerades och anslogs en’så lydande omröstningsproposition: Den

som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
mom. a af första punkten i bevillningsutskottets utlåtande n:o 2
antager yrkandet om bifall till utskottets hemställan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

N:o 13.

Lördagen den 9 Mars, e. m.

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda Angående
votering antagit yrkandet om bifall till hvad herr Bromée i sin vid ^spanmål
omförmälda moment afgifna reservation hemstält. malm och

omalen.

I denna första votering röstade 113 ledamöter ja och 105 nej; (Forts.)
och erhöll i följd häraf propositionen för hufvudvoteringen följande
lydelse:

Den, som, med afslag å hvad bevillningsutskottet hemstält under
mom. a af punkten 1 i utlåtandet n:o 2, bifaller den af herr Johan
Johansson i Noraskog med flera vid nämnda moment gjorda reservation,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan.

Denna senare votering utföll med 126 ja mot 81 nej; hvadan
kammaren fattat sitt beslut i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Mom. b).

Utskottets hemställan bifölls.

I fråga om mom. cl anförde:

Herr Johansson i Noraskog: Med anledning af det beslut, som
kammaren nyss fattat i afseende å mom. a), skall jag tillåta mig
hemställa, att kammaren, med afslag å utskottets under mom. c)
gjorda hemställan, ville besluta i öfverensstämmelse med den reservation,
som afser, att tullsatsen för spanmål, omalen, malt, äfven krossadt,
i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag måtte bestämmas till 4 kronor
per 100 kilogram.

Vidare yttrades ej. Med afslag å utskottets hemställan biföll
kammaren herr Johanssons i Noraskog m. fl:s reservation i hvad
densamma afsåg förevarande moment.

Mom. d).

Herr Johansson i Noraskog yttrade: Älven i detta moment
skall jag tillåta mig att yrka afslag ä utskottets hemställan och bifall
till reservationen, som innehåller, att tullsatsen för spanmål, omalen,
andra slag, ej specificerade, i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag måtte
bestämmas till 3 kronor 15 öre per 100 kilogram.

Andra Kammarms Prof, 1S95. N:o 13.

N:o 13.

Lördagen den 9 Mars, e. m.

Angående Vidare anfördes icke. Kammaren afslog utskottets hemställan

tuUsatserna 0eh biföll herr Johanssons i Noraskogs m. flis reservation jemväl i

IZenTch denDa delomalen.

(Forts.) Mom. e).

Beträffande detta moment anförde:

Herr Johansson i Noraskog: Äfven beträffande detta moment
tillåter jag mig hemställa, att kammaren, med afslag på utskottets
hemställan, måtte bifalla reservanternas förslag: att för spanmål,
malen, mjöl och gryn, alla slag, måtte stadgas en tull af 5 kronor
25 öre per 100 kilogram.

Herr Swartling: Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets
förslag i det förevarande momentet.

Herr John Olsson: Jag åter tillåter mig att på de af herr
Bromée i hans reservation angifna skäl yrka bifall till hans förslag
om en tullsats af 2 kronor 50 öre per 100 kilogram för malen
spanmål.

Herr Sjö: På de skäl, som jag förut angifvit, tillåter jag mig
yrka, att nu ifrågavarande tullsats måtte bestämmas till 5 kronor
50 öre per 100 kilogram.

Häruti instämde herr Andersson i Löfhult.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena, afslog kammaren
utskottets hemställan och biföll herr Johanssons i Noraskog m. fl:3
reservation.

Mom. f).

Bifölls.

I anseende till den långt framskridna tiden uppsköts den vidare
behandlingen af föreliggande betänkande till ett kommande sammanträde.

§ 2.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr A. P. Gustafsson under 6 dagar fr. o. m. den 10 dennes,
» A. Ericson i Ransta »2» » »11»

» O. W. Lindh i Seffle » 8 » » »> 13 »

» E. J. Ekman under den 11 dennes.

och

Lördagen den 9 Mars, e. in.

§ 3.

67 N:o 18.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

n:o 5, angående regleringen ai'' utgifterna under riksstatens fjerde
hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvarsdepartementet; och

n:o 41, angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid,
som förflutit, sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i
nämnda kontor;

bevillningsutskottets betänkande, n:o 7, i anledning af väckt
motion om upphörande af den personliga sjukvårdsafgiften;

lagutskottets utlåtanden:

n:o 19, i anledning af Kong). Maj:ts proposition med förslag till
lag angående hvad till fast egendom är att hänföra samt lag om
ändrad lydelse af 1 § i förordningen angående lagfart å fång till
fäst egendom; och

n:o 20, i anledning af väckt motion om ersättning till nämndemän
för biträde vid vägsyn; samt

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 5, i
anledning af väckt förslag om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om revision af markegångstaxorna samt att prisen å de olika sädesslagen
måtte bestämmas per 100 kilogram.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

'' § 4.

Justerades ett protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 12,5 7 på natten.

In fidem

E Nålborst Böös.