RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1895:12)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1895. Andra Kammaren. N:o 12.

Lördagen den 9 mars.

Kl. 11 f. in.

§ 1.

Justerades det i kammarens sammanträde den 2 dennes torda
protokoll.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången bevillningsutskottets
betänkanden n:is B och 4.

§ 3.

Vid föredragning dernäst af bevillningsutskottets memorial n:o 5,
i anledning af återremiss af 2:a och 8:e punkterna af bevillningsutskottets
betänkande n:o 1 angående vissa delar af tullbevillningen,
begärdes ordet af

Herr friherre von Schwerin, som yttrade: Med anledning af
•detta memorial skall jag be att få å Andra Kammarens reservanters
i denna fråga vägnar anhålla, att kammaren måtte fatta följande beslut:

att Riksdagen, i anledning af herrar Stridsbergs och Nyländers
förevarande motioner, ville besluta, att näst efter rubriken Elektricitetsmätare
i gällande tulltaxa skola införas följande bestämmelser:

Elektriska glödlampor .............................. 1 kg. 1 kr. 50 öre.

Anm. Afdrag i vigten medgifves ej för papper, askar och dylikt omslag.

Jag skall be att få med några få ord motivera denna min anhållan.
Såsom lierrarne veta, hafva här förekommit motioner om,
att för denna vara tullen skulle höjas till 3 kronor 50 öre från 00 öre
per 1 kilogram, som den nu är. Öå utskottet behandlade denna sak,
kom det, hvad majoriteten beträffar, till det resultat att föreslå eu
tull af 2 kronor 50 öre per kilo. Vi 7 reservanter från Andra Kammaren
med undertecknad i spetsen ansågo, att vi skulle kunna vara
med om en tull af 2 kronor. Men under den mellanliggande tiden
hafva sådana upplysningar framkommit, att man fann det önskvärdt,

Andra Kammareni Prat. 1895. N:o 12. 1

N:0 12. 2

Lördagen den 9 Mars, f. m.

att ärendet måtte återremitteras till utskottet, för att dessa omständigheter
måtte blifva bättre pröfvade. Första Kammaren afslog framställningen
om återremiss, men Andra Kammaren, som gerna hör på
skäl, biföll anhållan derom. På grund af de olika beslut, kamrarne
fattade om denna återremiss, kunde den ej föranleda till någon utskottets
åtgärd. Men vi reservanter från denna kammare hafva privat
öfverlagt om detta ämne och kommit till det resultat, att om man
ville följa den i utskottets motivering tillkännagifna afsigten att lemna
denna industri ett skydd af 10 procent, så är både hvad utskottet
och vi föreslagit för högt. Vi hafva derför stannat vid att föreslå
ett skydd af 1 krona 50 öre. Jag skulle mycket väl kunna visa
herrame, att 1 krona 50 öre utgör närmare 15 procents än 10 procents
skydd. Det har uppgifvits i motionen, att sådana glödlampor kosta
ungefär 75 öre. Redan i utskottet prutades emellertid priset ned till
60 öre. Jag har nu på mig ett par glödlampor och kan med stöd
af intyg af storförbrukarne i Stockholm påstå, att sådana numera
köpas för ett pris af högst 50 öre. Det går 23—27 stycken sådana
lampor på 1 kilogram, och det gör ett medelpris af 12 kronor 50 öre
pr 1 kilogram. Då kunna herrarne lätt räkna sig till, att vid ett
medelpris af 12 kronor 50 öre pr 1 kilogram en tull på 1 krona
50 öre blir mer än 10 procents skydd, i synnerhet som i detta pris,
12 kronor 50 öre, redan ingår ett tullskydd af 60 öre och dessutom
hela den vanliga historien med emballage och packning. I korthet
sagdt ber jag alltså få framhålla, att den af oss föreslagna tullen ger
ett skydd af snarare 15 än 10 procent: och jag vill derför hoppas,
att kammaren på grund af den motivering, bevillningsutskottet begagnat,
då det sagt, att ett skydd af 10 procent vore lämpligt, nu,
då vi reservanter vilja bevilja ett skydd af bortåt 15 procent, måtte
bifalla det af oss reservanter omfattade och af mig nu formulerade
förslaget, eller att tullen skall sättas till 1 krona 50 öre.

Häruti instämde herr Jansson i Krakerud.

Vidare anförde:

Herr Nyländer: Jag får anhålla, att detta ärende måtte bordläggas
än en gång som alla andra ärenden. Jag hoppas då blifva i
tillfälle att vid nästa plenum lemna detaljerade uppgifter angående
denna fråga.

Herr Johansson i Noraskog: Jag ber att fä hemställa till
herrarne, huruvida det kan vara lämpligt att så pass länge som till
nästa plenum uppskjuta att fatta beslut i frågan. Anledningen, hvarför
man önskade, att kammaren måtte redan i dag afgöra densamma,
är endast den, att den efter all sannolikhet blifvande gemensamma
voteringen om dessa lampor då skulle kunna ega rum i sammanhang
med öfriga sådana voteringar, hvilka skola ega rum nästa lördag.
Det är icke sagdt, att, om frågan blir ytterligare bordlagd, en sådan
votering derom redan då kan ega rum, utan då komme den måhända

8 N:o 12.

Lördagen den 9 Mars, f. m.

att ske först längre fram, kanske först då, när vi få de gemensamma
voteringarne om fjerde hufvudtiteln. Endast derför och ur den synpunkten,
att Riksdagen måtte blifva i tillfälle att ju förr dess hellre
afgöra saken, skulle jag vilja vördsamt hemställa till kammaren, att
den ville redan nu fatta beslut i saken.

Som emellertid åtskilliga ledamöter instämt i herr Nyländers
yrkande, blef ärendet å nyo bordlagdt.

■ §4.

Härefter föredrogs bevillningsutskottets memorial n:o 6, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande åtskilliga punkter af
bevillningsutskottets betänkande n:o 1 angående vissa delar af tullbevillningen.

Punkterna 1—4.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

Punkten 5.

Lades till handlingarne.

§ 5.

Till behandling företogs bevillningsutskottets betänkande n:o 2,
angående vissa ännu oafgjorda delar af tullbevillningen.

Punkten 1.

I tulltaxan af den 8 juni 1892 hafva bestämmelserna rörande
artikeln spanmål följande lydelse:

Spanmål:

omalen:

a) råg, hvete, korn, majs samt ärter och bönor

per 100 kg. ..................................................... kronor 1: 25

b) hafre och vicker .................................... .......... fria

c) malt, äfven krossadt, per 100 kg................... kronor 1: 50

d) andra slag, ej specificerade, pr 100 kg. .......... „ 1: 25

malen:

mjöl och gryn, alla slag ....................................... , 2: 50

I till Riksdagen aflåten proposition hade Kong]. Maj:t föreslagit
Riksdagen:

att de enligt tulltaxan af den 8 juni 1892 bestämda tullsatser
för, bland annat, följande artiklar måtte höjas:

för spanmål, omalen, råg, hvete, korn, majs samt ärter och

Angående
tullsatserna
å spanmål,
malen och
omalen.

N:o 12. 4

Lördagen den 9 Mars, f. m.

Angående
tvlUatserna
å spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

bönor äfvensom andra slag, ej specificerade, till 3 kronor 15 öre
per 100 kg.;

för malt, äfven krossadt, till 4 kronor per 100 kg.; samt
för spanmål, malen, mjöroch gryn, alla slag, till 6 kronor 50 öre
per 100 kg.

Vidare hade i särskilda inom båda kamrarne afgifna motioner
yrkats: t

af friherre Klinckowström (motion n:o 1 inom Första Kammaren):
att Riksdagen ville besluta följande införselstullafgifter för:
Spanmål, omalen:

a) råg, hvete, korn, majs samt ärter och bönor, 4 kronor per
100 kilo;

b) malt, äfven krossadt, 4 kronor 50 öre per 100 kilo;

c) andra slag, ej specificerade, 4 kronor per 100 kilo:

d) hafre och vicker fria.

malen:

mjöl och gryn, alla slag, 6 kronor per 100 kilo;

af herr O. Erickson i Bjersby m. fl. (motion n:o 94 i Andra
Kammaren):

att Riksdagen ville besluta, att, så fort ske kan, följande tullsatser
åsättas:

spanmål, omalen:

a) hvete, råg, korn, majs, ärter och bönor per 100 kilogram kronor

b) hafre och vicker per 100 kilogram ............................... „

c) malt, äfven krossadt, per 100 kilogram ...................... „

d) andra slag, ej specificerade, per 100 kilogram ............. „

4: —
1: —
4: 50
4: —

spanmål, malen:

a) mjöl och gryn, alla slag, per 100 kilogram ................ „ 6: 50

samt

af herr <S. J. Kardell m. fl. (motion n:o 140 i Andra Kammaren):

att Riksdagen måtte besluta, att de af 1892 års Riksdag faststälda
tullsatserna å spanmål, omalen och malen, måtte åter blifva
gällande.

Härförutom hade i en inom Andra Kammaren väckt motion,
n:o 49, herr S. B. Bruhn föreslagit:

“att de tullatgifter, som komma att åsättas malen och oiualen
spanmål, skola blifva värdetullar, hvilka skola utgå i ett omvändt
förhållande till den tullpligtiga varans värde på så sätt, att tullafgift

Lördagen den 9 Mars, f. in.

5 N:o 12.

börjar att utgå vid ett visst för hvarje sades- och mjölslag bestämdt
pris och erlägges med en bestämd procent af det belopp, hvarmed
värdet vid importtillfället understiger detta pris.*

Under förevarande punkt hemstälde nu utskottet i momenten a—f:

l:o). a) att tullsatsen för spanmål, omalen, råg, hvete, korn,
majs samt ärter och hönor måtte höjas till 3 kronor 70 öre per
100 kilogram;

b) att för spanmål, omalen, hafre och vicker gällande tullfrihet
måtte bibehållas;

c) att tullsatsen för spanmål, omalen, malt, äfven krossadt, måtte
höjas till 5 kronor per 100 kilogram;

d) att tullsatsen för spanmål, omalen, andra slag, ej specificerade,
måtte bestämmas till 3 kronor 70 öre per 100 kilogram;

e) att för spanmål, malen, mjöl och gryn, alla slag, måtte stadgas
en tull af 0 kronor 50 öre per 100 kilogram; samt

f) att genom utskottets sålunda gjorda hemställanden jemväl
herr Brulins omförmälda motion måtte anses besvarad.

Häremot hade särskilda reservationer anmälts af

herr Fredholm från Stockholm; herr Johansson från Stockholm;
herrar Johansson i Noråskog, friherre von Schwerin, Collander, Jansson
i Krakerud och Olsson i Sörnäs, hvilka sistnämnde föreslagit:

a) att tullsatsen för spanmål, omalen, råg, hvete, korn, majs samt
ärter och bönor, i enlighet med Kong]. Maj:ts förslag, måtte bestämmas
till 3 kronor 15 öre per 100 kilogram;

b) — utskottets förslag;

c) att tullsatsen för spanmål, omalen, malt, äfven krossadt, i
enlighet med Kongl. Maj:ts förslag måtte bestämmas till 4 kronor
per 100 kilogram;

d) att tullsatsen för spanmål, omalen, andra slag, ej specificerade,
i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag måtte bestämmas till 3 kronor
15 öre per 100 kilogram;

e) att för spanmål, malen, mjöl och gryn, alla slag, måtte stadgas
en tull af 5 kronor 25 öre per 100 kilogram; samt

f) — utskottets förslag;

samt herr Bromie, hvilken yrkat:

ua) att tullsatsen för spanmål, omalen, råg, hvete, korn, majs
samt ärter och bönor måtte bibehållas vid den tullsats, som bestämdes
vid 1892 års lagtima riksdag, eller 1 krona 25 öre per 100
kilogram;

b) att för spanmål, omalen, hafre och vicker gällande tullfrihet
måtte bibehållas;

c) att tullsatsen för spanmål, omalen, malt, äfven krossadt,
måtte bibehållas vid sistnämnda års tullsats, 1 krona 50 öre per 100
kilogram;

Angående
tullsatserna
n spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

N:o 12. 6

Angående
tullsatierna
å spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, f. m.

d) att tullsatsen för spanmål, omalen, andra slag, ej specificerade,
bibehålies vid tullsatsen 1 krona 25 öre per 100 kilogram: samt

e) att för spanmål, malen, mjöl och gryn, alla slag, måtte bibehållas
1892 års tull, med 2 kronor 50 öre per 100 kilogram.*

Efter föredragning till en början af mom. a) begärdes ordet af

Herr Johansson i Noraskog, som yttrade: Jagskall tillåta
mig hos kammaren och herr talmannen anhålla, att den blifvande
öfverläggningen må få fritt röra sig omkring första punkten litt.
a)—f), men att beslut må fattas för hvarje moment särskildt. Derigenom
anser jag, att man kan undvika tröttande öfverläggning sedermera,
i ty att man ju kan på en gång hålla öfverläggning inom hela
det område, som punkten omfattar.

Den sålunda gjorda hemställan bifölls, i följd hvaraf nu jemväl
upplästes mom. b—f); och lemnades ordet derefter till

Herr statsrådet friherre Åkerhielm, hvilken anförde: Herr tal man!

Mine herrar! En mycket vigtig punkt vid bedömandet af
föreliggande fråga är naturligtvis den frågan, i hvilken proportion
spanmåls- och mjöltullarne böra ställas till hvarandra. Då det egentligen
endast är i fråga om denna relation, som bevillningsutskottets
förslag skiljer sig från Kongl. Maj:ts proposition, skall jag be att få
framhålla de synpunkter, som i denna del varit för Kongl. Maj:t bestämmande,
äfven om hvad jag dervid har att säga egentligen kommer
att blifva allenast ett upprepande af hvad redan tinnes anfördt i
det statsrådsprotokoll, som är fogadt vid den kongl. propositionen.
Jag måste härvid uttala mitt beklagande af, att hans excellens herr
statsministern och chefen för finansdepartementet, som varit föredragande
i detta ärende, på grund af sjukdom icke är i tillfälle att
här infinna sig och lemna en bättre framställning af frågan än deri,
hvartill jag finner mig i stånd. Jag anhåller då att till en början
tå betona, hvad som väl bör fullt klart och tydligt framgå af motiveringen
till den kongl. propositionen, att det är det betryck, i hyilket
jordbruksnäringen för närvarande befinner sig, och öfvertygelsen att
något måste göras för att lindra detta betryck, som föranledt Kongl.
Maj:t att taga initiativ i fråga om de här föreslagna tullarna. Man
har velat påstå, att Kongl. Maj:t skulle hafva haft för afsigt att med
dessa tullar särskildt gynna qvarnindustrien. Jag tillbakavisar alla
sådana påståenden såsom fullständigt obefogade. Men Kongl. Maj:t
har icke kunnat undgå att fästa uppmärksamhet vid det beroende,
i hvilket jordbruksnäringen står af qvarnindustrien, och att finna,
att, derest man icke håller qvarnindustrien under armarna, skadan
deraf kommer att gå ut äfven öfver jordbruksnäringen. Det är, som
sagdt, från synpunkten af jordbrukets behof, som Kongl. Maj:t upptagit
frågan, hvilket väl äfven framgår deraf, att Kongl. Maj:t ju
tagit frågan om spanmålstullen so*i utgångspunkt, och att man, sedan
man stadgat sin uppfattning om, hvilken tull borde åsättas spanmålen,

No 12.

Lördagen den 9 Mars, f. m. 7

derifrån le (It sig öfver till den tullsats, som borde åsättas mjölet, för
att icke verkan af spanmålstullen skulle blifva omintetgjord. Det
båtar ju föga, att man sätter hvilken tull som helst på spån målen,
om man på samma gång ställer så till, att de förmåner, man icke
vill förunna de utländska spanmålsproducenterna, i stället gifvas åt
de utländska mjölproducenterna. Härigenom blir äfven tydligt, hvilken
betydelse det har, när det gäller skydd för jordbruksnäringen, att
man ställer dessa båda tullar i vigtig proportion till hvarandra.

Lika lätt som det är att inse detta, lika svårt är det, det erkänner
jag obetingadt, att beräkna, hvad som i detta fall är den
rätta proportionen. Af alla de faktorer, hvilka derpå inverka, är det
egentligen endast en, som låter sig beräkna med någon större grad
af sannolikhet. Det är nemligen påtagligt, att, då man vill fastställa
en tullsats på mjöl, man alltid måste bestämma denna så mycket
högre än tullen på spanmål, att tullbeloppet för en viss qvantitet
mjöl kommer att motsvara tullbeloppet för den qvantitet spanmål,
utur hvilken mjölet framställes. Nu är, såsom kändt, utbytesprocenten
något olika för de två olika slagen af spanmål hvete och råg, och
det skulle derför vara principielt rigtigt att sätta olika tullsatser på
hvetemjöl och rågmjöl. Men man har nu likasom förut, då frågan
varit uppe, af tulltekniska skäl icke ansett eu sådan anordning praktikabel;
och Kongl. Maj:t har då ansett nödigt att vid kalkylen utgå
från det sädesslag, som lemnar det sämsta utbytet, nemligen rågen.
Ty eljest skulle man ju i fråga om denna hufvudfaktor för relationens
bestämmande ställa den svenska qvarnindustrien sämre än de utländske
konkurrenterna. Följden skulle endast blifva den, att importen af
.rågmjöl blefve underlättad och utsigterna mindre för de svenska
jordbrukarne att finna afnämare för sin rågproduktion. Detta är, som
sagdt, den enda faktorn, som man någorlunda säkert kan uppskatta
i siffror. Men sedan tillkomma och spela in i frågan åtskilliga andra
faktorer af mera obestämbar och dock väsentlig art, hvilka Kongl.
Maj:t ansett det vara nödvändigt att taga hänsyn till, om man verkligen
skall kunna sätta qvarnindustrien i stånd att konkurrera med
utlandet. Sådana faktorer äro, såsom det framhållits i statsrådsprotokollet,
exempelvis den lägre frakt, som ett parti mjöl vid dess
införande till landet betingar, än den qvantitet spanmål, som erfordras
för att framställa samma qvantitet mjöl. En annan sådan faktor är
nödvändigheten för qvarnindustrien att understundom ligga inne med
och förränta stora lager af spanmål o. s. v. Det har icke saknats
försök att beräkna äfven alla dessa faktorer i siffror, men jag tror,
att man måste erkänna, att en sådan beräkning erbjuder så stora
vanskligheter, att man icke på den vägen kan komma till något
rigtigt resultat. Kongl. Magt har då ansett det vara klokast att
hålla sig till erfarenheten i främmande länder och framför allt till
erfarenheten i det land, från hvilket vår qvarnindustri har att utstå
den största och svåraste konkurrensen, nemligen Tyskland. Och likasom
Kongl. Maj:t föreslagit en tull på spanmål, lika med den som
nu är i Tyskland gällande och för en längre följd af år torde blifva
den bestående, har Kongl. Maj:t också föreslagit en mjöltull lika med

Angående
tullsatserna
d spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

N:o 12. 8

Angående
tullsatserna
å spannmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, f. m.

deri i Tyskland faststälda, endast med den ringa förändringen, att vid
reduceringen af tyska mark till svenskt mynt siffran afiemnats från
b kr. 57 öre till 6 kr. 50 öre.

Det är val ganska säkert, att de tullsatser, som för närvarande
1 Tyskland gälla för spannmål och mjöl, icke tillkommit i något ensidigt
qvarnegareintresse, utan för att gagna den tyska jordbruksnäringen.
Om man da i Tyskland, efter att hafva under en följd af
ai experimenterat och försökt olika relationer vid bestämmandet af
tullsatserna å spanmål och mjöl, slutligen definitivt bestämt sig för
den nu gällande relationen, så är det väl antagligt, att denna skulle
kunna passa äfven för oss, och att hvad som i Tyskland ansetts
gagna jordbruksnäringen skulle äfven här hos oss i Sverige kunna
blifva denna näring till gagn. Man har visserligen sagt, att förhållandena
i Tyskland skulle vara temligen olika mot i Sverige, och att
man derför icke borde hemta sitt föredöme från detta land. Jag tror
visserligen äfven för min del, att förhållandena äro olika, men denna
olikhet torde vara sådan, att den snarare skulle tala för att sätta
mjöltullen här i Sverige högre än den tyska än tvärtom; ty med all
säkerhet äro betingelserna för drifvandet af qvarnindustrien i Tyskland
gynsammare än här.

Jag tillåter mig också att, såsom äfven skett i statsrådsprotokollet,
påpeka det förhållandet, att det icke är allenast i Tyskland,
som man ansett behöfligt att stadga en relation mellan spanmåls- och
mjöltullarna ungefär sådan som den tyska. Jag hänvisar i detta afseende
till hvad som i statsrådsprotokollet finnes anfördt rörande tullsatserna
i en del andra länder, såsom Frankrike och Ryssland, och
rörande de förslag, som varit å bane jemväl i Danmark, der, såsom
herrarne veta, spanmålen är fri från tull, att åsätta mjöl en tull af
3 kronor per 100 kilogram. Jag kan tillägga, att man "i dessa dagar
utfärdat eu tullförfattning i Spanien, medförande en tullrelation icke
understigande den nu föreslagna.

Jag skall inskränka mig till det nu sagda. Frågan ligger nu i
Riksdagens hand, och efter den behandling, som den undergått i bevillningsutskottet,
antager jag att Riksdagens beslut i fråga om relationen
mellan de olika tullarne kommer att utfalla annorlunda än
Kongl. Maj:t föreslagit. Jag kan då endast uttala den förhoppning,
att, hvilkef beslut än blifver Riksdagens, det skall visa sig mägtigt
a,tt främja det syfte, som varit Kongl. Maj:ts, nemligen att underlätta
existensvilkoren för den för vårt land så vigtiga jordbruksnäringen.

Vidare yttrade:

Herr Bruhn: Herr talman! Jag beklagar att man nu står i
begrepp att fullständiga tullsystemet och byggandet af den kinesiska
mur, som, en gång väl färdig, om möjligt skall fullkomligt afstånga
den öfriga verlÖens produkter från oss.

Jag vill härmed icke hafva sagt, att alla tullar, icke ens att
alla skyddstullar äro förkastliga. Förhållanden kunna finnas, som

9 N:o 12.

Lördagen den 9 Mars, f. in.

berättiga, ja, i vissa fall nödvändiggöra äfven dessa. Men ur principal
synpunkt äro de svåra att försvara och i praktiken verka de
hämmande och förlamande på handel och samfärdsel mellan folken.
De fördelar, de bereda näringarna, äro också i många fall ganska
tvifvelaktiga. Då alla skola skyddas, måste också alla skatta till
skyddet. För att upprätthålla en näring omöjliggör man en annan.

Den största betydelsen har emellertid frågan, då det gäller tull
å nödvändighetsvaror, framför allt sådana, som utgöra oundgängliga
och väsentliga lifsförnödenheter för de mindre bemedlade, för dessa
tusental, som icke hafva annat existensmedel än sina arbetskrafter,
icke hafva något medel att komma i åtnjutande af de välsignelser, som
tullskyddet förespeglas skola medföra. Vid sådant förhållande bör i
detta fall systemet med varsamhet eller, för att begagna uttrycket för
dagen, med moderation tillämpas. Men icke nog dermed att hvarje
förändring i tullarna och synnerligast å nödvändighetsvaror af så stor
förbrukning som spanmål medför af sevärda olägenheter, det är dessutom
ganska betänkligt att genom tullar fördyra brödet för arbetaren.
Hvad skall man då säga om två ändringar, båda väsentliga förhöjningar,
inom loppet af tre månader? Statsklokhet kan det väl knappt
kallas, moderation än mindre. Å andra sidan lärer det icke kunna
förnekas, att eu höjning af spanmålstullarne från 1 krona 25 öre per
100 kilogram var berättigad på grund af de ovanligt låga spantnålsprisen,
ja, var nödvändig för den händelse att jordbruket skulle genom
tullarna i någon mån kunna hjelpas.

Lika litet som jordbrukarne kunna hafva berättigade anspråk på
tullskydd, då priset på spanmål är sådant, att det fullt motsvarar
produktionskostnaden, lika litet torde man kunna säga, att den sädeskonsumerande
allmänheten bör kunna hafva berättigade anspråk att
för en någon längre tid få sina behof af spanmål till ett pris, som
för producenten, ja, den inhemska producenten är ruinerande. Blefve
detta senare förhållandet, skulle all produktion af brödsäd inom landet
utöfver hvarje producents eget behof upphöra, och det vore nog icke
lyckligt. Att rätt afväga förhållandena emellan de olika intressena
är en svårighet, som jag anser att utskottet icke lyckats lösa på ett
tillfredsställande sätt. Utgående från den ståndpunkt, att hvarje förändring,
synnerligast hvarje förhöjning af spanmålstullen medför afsevärda
olägenheter och lätt kan leda till orättvis beskattning, anser
jag, att klokheten och billigheten bort mana utskottet att i fråga om
tullen å omalen spanmål stanna vid det nu gällande beloppet. Huru
detta kommer att verka på jordbruket, veta vi icke nu, men förslag
till ändringar lära i hvarje fall icke komma att uteblifva vid kommande
riksdagar.

Beträffande åter tullen å malen spanmål synes en sänkning i det
nu gällande beloppet vara nödvändig och med billigheten öfverensstämmande.
Ett tullskydd motsvarande det, som nu kommit qvarnindustrien
till del, tror jag icke att någon annan näring i landet blifvit
hugnad med. För mig och mitt ändamål är det obehöfligt att här
ingå i någon pröfning af de rätta proportionerna mellan tullen å
malen och omalen spanmål. Jag tillåter mig dock att nämna, att

Angående
tullsatserna
å spanmål,
malen och
om alen.
(Forts.)

N:o 12. 10

Angående
tulhaUerna
å tpanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, f. m.

den öfverdrifvet höga mjöltullen icke, enligt mitt förmenande, kommer
att hafva någon fördelaktig inverkan på jordbruket, snarare tvärtom.
Jag tillåter mig att betona detta äfven gent emot det ofta hörda uttrycket,
att jordbruket skall hjelpas genom svälttullar. Uttrycket
svälttullar anser jag oberättigadt, åtminstone före beslutet den 5
januari. Har det något berättigande derefter, då må det sättas i samband
i första rummet med qvarnindustrien, men icke med jordbruket.

I valet emellan utskottets här föreliggande förslag och det af
herr Johansson i Noraskog med flere reservationsvis framstälda, kommer
jag naturligtvis att ansluta mig till det senare, ehuru intetdera
åt dem tillfredsställer mig. Jag har tillåtit mig i en motion framställa
ett förslag till beräkning af spanmålstullen, hvilket jag anser
vara det enda principielt rigtiga och det enda, som icke borde kunna
gifva anledning till berättigade anmärkningar från vare sig konsumenterna
eller producenterna. Derigenom skulle jordbrukarne erhålla
ett efter spanmålsprisen för tillfället afpassadt skydd, och den stora
spanmålskonsumerande allmänheten skulle icke genom tullen få sitt
bröd fördyradt i högre grad, än som vore af förhållandena för tillfället
betingadt. De ofta återkommande ändringarna af tullsatserna
skulle blifva obehöfliga. Tullen skulle lämpa sig efter spanmålsprisen
och reglera sig sjelf i förhållande till dessa, och tullstriderna skulle
icke längre utgöra riksdagsarbetets brännpunkt.

Förslaget har emellertid icke lyckats tillvinna sig bevillningsutskottets
bevågenhet, knappt nog dess uppmärksamhet. Det skulle
i praktiken blifva allt för svårtillämpligt, ja nästan outförbar!. Det
är försökt för 30 år sedan, men uppgafs snart. Så ungefär lyder i
korthet bevillningsutskottets mera kortfattade än öfvertygande motivering.
Skulle det förhållandet, att eu sak för ett hälft århundrade
sedan blifvit försökt men öfvergifven, anses utgöra ett fullgiltigt och
för all framtid afskräckande bevis för sakens outförbarliet, då blefve
det nog klent med framåtskridandet i verlden.

De förmenta svårigheterna skulle ligga i att kunna bestämma
den tullpligtiga varans värde. Jag tillåter mig då att erinra, att nu
gällande tulltaxa upptager ganska många värdetullar, och att kontrollen
vid importtillfället af värdet å 100 kilogram råg icke torde
vara svårare än kontrollen öfver de varor, som nu äro belagda med
värdetullar. Tvärtom torde de för hvarje vecka tillgängliga spanmålsnoteringarna
från alla större handelsplatser göra det vida lättare att
kontrollera priset på denna vara. Att tillämpningen af det förslag,
som jag tillåtit mig framställa, skulle medföra svårigheter, kan det
så mycket mindre falla mig in att bestrida, som de i motionen påpekats,
men dessa svårigheter skulle helt visst öfvervinnas af tullstyrelsen,
och outförbart är förslaget bestämdt icke.

Det allmänna rättsbegreppet i fråga om fullgörande af tulltaxans
bestämmelser har sedan 1830-talet undergått väsentliga förändringar.
På den tiden ansågs det snart sagdt som en heder att kunna lura tullverket
och staten. Nu stämplas flen, som gör ett försök i den vägen,
såsom en man utan heder. Denna omständighet, mine herrar, har
en högst betydlig inverkan vid bedömandet af frågan om värdetullar.

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars, f. m.

I syfte att bevillningsutskottet måtte för Riksdagen framlägga
ett förslag till spanmålstullar, bygdt på den af mig uttalade princip,
tillåter jag mig, herr talman, att yrka återremiss af den föredragna
punkten.

Herr Bromée: Herr grefve och talman, mine herrar! I den

reservation, som finnes bifogad utskottets betänkande, har jag yttrat
mig emot det slut, hvartill utskottet kommit, och i stället yrkat, att
Riksdagen måtte besluta bibehållandet af de tullsatser å spanmål,
malen och omalen, som bestämdes vid 18Ö2 års riksdag. Jag vill
icke bestrida, att jordbruket i vårt land lider ett svårt betryck och
befinner sig i en svår belägenhet, men jag kan lika litet nu som förr
finna, att detta betryck skulle bero uteslutande af prisen på jordbruksprodukter,
eller att läget skulle upphjelpas genom en förhöjning af
tullen å lifsmedel. Man synes hellre vilja tala om hjelp för jordbruket
i lifsmedelstullaruas höjande än erkänna, att jordbruket och

dess idkare under de senare åren blifvit betungade med skatter, som
hafva stigit mera och fortare än de någonsin förut gjort. Man vill
icke heller tala om de höga räntor, som af de skuldbelastade jordbrukarne
utkräfvas. Om man vill hjelpa jordbruket, så bör man nedsätta
räntorna och söka förekomma, att skatterna stiga till en så
oerhörd höjd, som de gjort. Detta skulle enligt mitt förmenande i
icke så ringa grad lindra det betryckta jordbruket.

Jag erkänner, att spanmålstullarna äro till gagn för de stora och
mägtiga jordbrukarne, men icke för de små, och de stora jordbrukarne
i vårt land äro blott ett jemförelsevis ringa fåtal i förhållande till

de små för att nu icke tala om dem, som icke alls bedrifva något

jordbruk. De stora jordbrukarne eller de, som hafva mera än 100
hektar, uppgå icke till flere än 2,034; de, som hafva emellan 2 och
20 hektar, utgöra 185,306, och de, som hafva blott intill 2 hektar,
uppgå till ungefär 61,280. Herrarne kunna häraf finna, att tullen på
jordbruksprodukter och det skydd, som derigenom påräknas, icke kan
gagna alla dessa små jordbrukare, för att icke tala om hvilken skatt
som derigenom lägges å dem, som icke alls idka jordbruk. \ i hafva
dessutom i vårt land omkring 167,000 jordtorpare och lägenhetsinnehafvare,
och jag vågar tro, att herrarne icke vilja påstå att dessa
föreslagna högre tullar skola gajnia dessa små, om än herrarne vilja
kalla dem jordbrukare, hvilka hafva så små jordlappar.

Det har sagts förut och äfven nu, att eu höjning af spanmålstullarne
skulle göra det möjligt för jordbrukarne att höja aflöningen
åt sina arbetare. Ställningen inom landet i sin helhet skulle derigenom
förbättras och fabriksnäringen upphjelpas. Statistiken visar dock
något helt annat. 1887, året innan spanmålstullarna pålades, uppgick
kostnaden för fattigvården till 4,894,576 kronor, men år 1892 hade
den stigit till mer än 6,000,000 kronor och hade således under den
gyllene skyddstiden 1888 — 1892 ökats med öfver 1,100,000 kronor.
Jag hemställer till herrarne, om man icke deraf kan döma, att det
löftet, att tullen skulle hjelpa äfven de små, visat sig ej kunna gå i
fullbordan. Statistiken visar äfven att från 1888, då tullarna pålades,

Angående
tullsatserna,
d spanmål,
malen och
omalen ■
(Förta.)

N:o 12. 12

Angående
tullsatserna
å spån mål,
malen och
omalen.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, f. in.

till 1892 komunernas låneskuld ökats med en stimma af 1,258,919
kronor. Är icke äfven detta ett bevis på tullens oförmåga att upphjelpa
ställningen i landet?

Ett annat bevis, som också bemtas från statistiken, är att 1889
beräknades kostnaden för uppodling af en hektar nyvunnen jord till
128 kronor 86 öre, men 1892. eller sedan tullarne verkat i några år.
uppgick denna kostnad till endast 92 kronor 70 öre.

Åt alla dessa bevis bar jag för min del funnit, att tullarna ingen
gång hafva hållit, hvad deras målsmän lofvat, nemligen att de skulle
hjelpa upp ställningen i sin helhet i landet. Det visar sig också, att
handtverksarbetarnes antal under samma tid gått ned och äfven,
märkvärdigt nog, att procenttalet af utsäde under dessa år minskats
i sin helhet, ehuru utsädet af hvete i någon mån ökats.

Utskottet liksom öfriga tullvänner påstå, att man icke kan undvara,
utan måste taga vara på detta skydd för den betryckta ställningen
i vårt land, men jag vill här likasom i utskottet vidhålla, att
dessa tullar icke äro skyddstullar utan mera finanstullar. Jag grundar
detta mitt påstående ytterligare derpå, att hans excellens herr
statsministern, i egenskap af chef för finansdepartementet, i sin beräkning
till 1896 års stat har upptagit en ökning af tullinkomsterna
på grund af den i januari beslutade tullförhöjningen till 5,000,000
kronor. Detta visar, att äfven han har ansett, att tullen måste hufvudsakligen
vara en finanstull, då han beräknar, att oaktadt den höga
tullen denna stora import af spanmål skall fortgå under detta år i
lika hög grad, som under det gångna året. Om han icke så gjort,
skulle han naturligtvis icke hafva kommit till en ökning i tullinkomsterna
af 5,000,000 kronor.

Qvarnegarne synas mycket måna om jordbrukarne och upphjelpandet
af deras ställning. Men jag hemställer till herrarne, om jordbrukarnes
ställning blifvit förbättrad genom den tullförhöjning, som skedde i
januari detta år. Jag frågar, om denna förhöjning blifvit till någon
hjelp för jordbrukarne? Det ingick petitioner och påtryckningar till
regeringen redan tidigt på hösten och under hela förvintern om, att
tullarne skulle höjas. Dessa petitioner och framställningar fortgingo,
som alla veta, med stor ifver, men ingenting gjordes dock åt saken
förrän i januari, då sannolikt — efter hvad jag tror — alla jordbrukare
redan sålt sin spanmål, åtminstone de flesta. Under tiden
hade emellertid en import af spanmål egt rum, hvilkens make man
ej förr hört omtalas eller skådat; och under de dagar, som föregingo
utfärdandet af den kongl. kungörelsen om tullförhöjningen, uttog3
nästan all denna importerade spannmål från så kallade nederlagen.
Jag hemställer, om det var till nytta och hjelp för jordbrukarne.
Jag för min del kan icke finna det.

Om nu också mina ord här blifva utan resultat, kan jag dock
icke underlåta att erinra om, hurusom jordbrukarne i mellersta och
och södra Sverige ega förmånen af att hafva sina jordbruk i ett
mildt och tjenligt klimat. De hafva i de flesta fall fått mottaga sin
jord af sina förfäder uppodlad, torrdikad, ja, kanske på sina ställen
äfven dränerad. I Norrland åter — i de trakter, från hvilka jag är —

N:0 12.

Lördagen den 9 Mars, f. m.

jubelår man icke under så gynsamma förhållanden. Klimatet är icke
lika gynsamt som söderut. Vi hafva i Norrland fått mottaga vår
jord odikad, frostförande och oodlad. Denna jord kan först med
stora kostnader för oss kultiveras och göras beqväm för sädesodling,
hvilket visserligen redan börjat i ganska stort omfång, ehuru ännu
mycket återstår att göra. Jag frågar nu, huru vida det kan vara
rättvist att pålägga ett tullskydd, som i de flesta fall, ja, hufvudsakligen
drabbar den del af Yårt lands jordbrukare, som är hänvisad att
söka sin utkomst i ett för jordbruk mindre gynsamt klimat, hänvisad
att torrdika och uppbruka en jord, som legat obrukad till närvarande
stund. Jag kan icke finna det berättigad!. Jag har här hört röster
från tullvänligt håll, som medgifva, att det är sant, att Norrland
mest kommer att lida af detta tullskydd; men, säga de, vi skola gifva
dem tull på tjära i stället. Att detta skulle hjelpa något, kan jag
dock icke medgifva. Det är likasom när de erkänna, att fabriksarbetarne
få sina lifsförnödenheter högre beskattade, men säga att de
i stället få tull på cement. Jag tycker verkligen, att detta erinrar om
att gifva stenar, när man begär bröd.

Dels med hänsyn till dessa förhållanden, särskild! i Norrland,
och dels emedan jag anser den största delen af svenska folket icke
kunna draga den nytta, som man påstår, af spanmålstullarne, kan jag
icke vara med om de högre tullsatser, som nu äro föreslagna. Jag
skulle derför liksom förut helst se, att ingen tull alls åsattes lifsförnödenheter:
men då den tull, som varit gällande från 1892 till i
januari detta år, då de nya tullsatserna trädde i kraft, icke i väseutlig
mån kan anses fördyra den arbetande och brödköpande allmänhetens
lefnadsvilkor, har jag för närvarande icke velat yrka, att denna tull
.skulle borttagas. För öfrigt är jag öfvertygad om, till följd af den
proportion, som förefinnes mellan tallen på malen och tullen på omalen
spanmål, att qvarnegarne i landet icke kunna lida någon nöd. Det
har visat sig, att med en tull af 1 krona 25 öre för omalen och 2
kronor 50 öre för malen spanmål, allt per 100 kilogram, qvarnegare
med medelstora qvarnar ändå af tullskyddet kunna hafva en vinst af
860 kronor på hvad de hinna förmala om dygnet. Men under sådant
förhållande tror jag, att de klagomål, som höras från qvarnegarnes
målsmän, icke kunna vara befogagde. Skulle nu de tullsatser, som
af öfriga reservanter i utskottet här blifvit föreslagna, antagas, komme
•dessa att bereda sådana qvarnegare, som nyss nämnts, en vinst af
nära 1,700 kronor om dygnet; och skulle åter de genom kongl. kungörelsen
den 5 januari detta år stadgade tullsatserna förblifva gällande,
stege denna vinst till öfver 2,300 kronor om dygnet. Har man då
den åsigten, att det icke kan gagna den stora allmänheten att så
gynna några få dels qvarnegare och dels stora jordägare i vårt land,
tror jag. man måste draga sig för att vara med om att höja tullsatserna
så, som här är ifrågasatt.

På grund af hvad jag nu anfört, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till min vid betänkandet fogade reservation, i hvilken jag
hemställer om bibehållandet af de tullsatser, som bestämdes vid 1892

Angående
tullsatserna
d spanna/,
malen och
om alen.
(Forts.)

N:0 12. 14

Angående
tullsatserna
å epanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, f. m.

års lagtima riksdag, nemligen 1 krona 25 öre för omalen och 2
kronor 50 öre för malen spanmål allt per 100 kilogram.

Häruti instämde herrar Mankell, John Olsson, Wavrinsky,
Johansson från Stockholm, Wallis, Gustaf Ericsson och Jakob
Erikson, båda från Stockholm, Berg, Fjällbäck, Eklund från Stockholm,
Aulin, Hahn, Broström, Svensson från Stockholm, Hammarström,
Persson från Arboga, Forsell, Norman, Wikström, Eriksson i Qväcklingen,
Nordin i Sättna, Thor och Nordin i Hammerdal.

Herr Eriksson i Elgered anförde: Herr talman! Det är ingalunda
någon angenäm sak att, i fråga om det föreliggande betänkandet
och den nu föredragna punkten, här uppträda för att aflägga
sin politiska trosbekännelse i synnerhet för mig i betraktande af den
ståndpunkt, jag intager i frågan. Men jag har alltid hyst den uppfattningen,
att en öppen bekännelse är att föredraga framför att
gömma sig bakom den slutna voteringssedeln; och det är äfven motivet
till, att jag också denna gång begärt ordet.

Den stora striden rör sig hufvudsakligen — om också under
olika yrkanden —- dels derom, hvilkas intressen man framför allt
har att bevaka, om det är jordbrukarnes företrädesvis eller det personliga
menniskovärdet, och dels rör den sig derom, huru man i
sjelfva verket ser saken, om man anser lifsmedeltullarnes verkningar
göda eller icke goda. Då jag nu i afseende på dessa tullars verkningar
skall be att få säga några ord, vill jag först och främst
förutskicka den anmärkningen, att jag icke skall beskylla tullvännerna
för, att det är finanstullar, som de här i sina olika yrkanden framhålla.
Nej! Skulle verkligen dessa tullar vara endast finanstullar, då
vore saken betänkligare än den nu är, tv för mig finnes icke något
vederstyggligare än den tanken, att man uteslutande af finansiella
skäl skulle vilja fördyra brödet för dem, som minst hafva råd att
betala det. Jag tror således icke, att dessa tullar äro finanstullar,
om de också — i fall man tänker endast på importen — äro af den
egenskap att bereda statsverket förhöjda inkomster af icke obetydlig
storlek. Ty när man talar om finanstullar, menar man ju företrädesvis
å ena sidan tullar på lyxartiklar och å andra sidan tullar på
sådana varor, som uteslutande måste importeras och icke i någon
mån kunna inom landet produceras.

Men om nu dessa tullar icke äro finanstullar, måste de så
mycket säkrare vara skyddstullar. Sådana'' kunna hafva olika verkan
allt efter landets olika produktionsförmåga af den eller den varan.
Om jag t. ex. tänker på tullar å hafre och smör, tror jag icke, att
de i någon mån kunna fördyra dessa varor för konsumenterna inom
landet. Min fasta öfvertygelse är nemligen, att huru högt vi än
sätta tull på dessa artiklar, hafre och smör, skall tullen på sin höjd
endast bereda skydd för den inhemska marknaden, men icke åstadkomma
någon prisförhöjning, och det af det enkla faktum, att landet
i så stort öfverskott producerar dessa varor, att vi ej af dem behöfva
importera det minsta, utan i stället kunna exportera öfverskottet.

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars, f. in.

Annorlunda ställa sig deremot tullarnas verkningar, då det är
fråga om sådana varor, h vilka icke i tillräcklig mängd kunna produceras
inom landet utan måste, för att fylla landets behof, importeras
från utlandet. Här gäller det nu först och främst hvete och
råg; och då blir frågan, huruvida Sveriges jordbrukare kunna förse
landet med tillräckligt af dessa varor, eller om vi måste importera.
Jag tror nogsamt, att hvilka uppfattningar här än från olika håll
kunna göra sig gällande, torde vi likväl alla vara ense derom, att vi
icke här i Sverige kunna producera tillräckligt med hvete och råg.
Väl hörde man från tullvänligt håll vid tullarnes införande nämnas,
att genom dem större produktionskraft skulle beredas jordbruket, så
att landets behof i högre grad skulle kunna fyllas, ja, att import
och export nära nog skulle gå jemt i hop. Nu hafva vi haft tullskydd
— om också olika högt — allt sedan 1888. Men det oaktadt
Unna vi, att det är ett importöfverskott af spanmål i stor skala.
Om vi i den officiella statistiken undersöka de sist publicerade uppgifterna
från statistiska centralbyrån för 1898 rörande importen af
hvete och råg, malen och omalen spanmål, skola vi se, att densamma
uppgick för detta år till 254,259,000 kilogram. Exportsiffran för
dessa varor var deremot icke högre än 429,000 kilogram. Drager
jag nu dessa 429,000 kilogram från ofvannämnda 254,259,000 kilogram,
får jag till rest 253,830,000 kilogram, hvilket sålunda är
importöfverskottet. Hvad detta gör i kronor, kan man icke se för
nämnda år; men deremot finner jag för 1892 värdet af importen af
spanmålsprodukter upptagen i kronor. Den gick då till 38 millioner
kronor, omfattande äfven artikeln majs, under det att exporten blott
gick till 12 millioner kronor. Går jag nu att närmare undersöka,
hvad som exporterades, finner jag att det var framför allt hafre. I
fall jag då tager ett normalpris på hafren, kommer jag till den
enorma summan af 10 millioner kronor för exporterad hafre. Drager
jag sedan 10 millioner från 12 millioner, får jag en exportsumma af
blott 2 millioner kronor af sådana spanmålsprodukter, som användas
till lifsförnödenheter, framför allt hvete och råg, hvilken summa, om
den fråndrages importsumman, 38 millioner kronor, gifver ett slutligt
importöfverskott af 36 millioner kronor. Hur man än sålunda räknar,
tror jag det vara säkert och tydligt bevisadt, att det råder ett importöfverskott
i mycket stor skala.

Men, mine herrar, då vi årligen importera öfverskott af hvete
och råg, så följer deraf, att tullarnas verkningar med afseende på
spanmål, råg och hvete, vare sig malen eller omalen, blifva helt
andra iin på sådana varor, som inom landet tillräckligt kunna produceras
för landets eget behof. Under sådana förhållanden tror jag
nemligen, att spanmålstullarna verka på så sätt, att de fördyra varan
och fördyra den med hela tullens belopp. I följd deraf kommer
priset på den spanmål, som införes till landet, att belöpa sig till
livad varan noteras i de utländska hamnarne plus den åsätta tullen
och fraktkostnaderna. Tv i motsatt fall kan man icke antaga annat,
än att utländingarne skulle sänka prisen för att få afsätta de till
JO å 36,000,000 kronor uppgående varor af spanmål, som Sverige

Angående
tullsatserna
å spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

N:o 12.

Angående
tullsatserna
A spanmål,
malen och
omalen.
(Fort-s.)

Lördagen den 9 Mars, f. m.

årligen importerar. Tro herrarue verkligen, att verldsmarknadens
spanmålshandlare i Tyskland, Ryssland, Östersjöprovinserna och
Amerikas förenta stater, för att få afsätta sina varor i Sverige, kunna
nedsätta prisen å dem med tullens hela belopp. Den, som tror det,
han må göra det, jag för min del tror icke på sådana öfverdrifter.
Den satsen, att utländingen betalar tullen, stål* derför fortfarande
obevisad. Då sålunda tullen fördyrar varan med hela sitt belopp,
och spanmålsprisen stiga i samma mån som tullen höjes, följer deraf,
att den lagstiftande församlingen är i stånd till att reglera spanmålsprisen
efter eget godtfinnande. Undersöker man, huru ett sådant
förhållande verkar för spanmålsproducenterna i Sverige, finner man,
att det verkar olika i olika delar af landet allt efter deras geografiska
läge. Det är uppenbart, att den vinst Skåne, Sveriges kornbod,
kan hafva af spanmålstullarna, den vinst kan omöjligen Norrland med
sitt nordliga klimat hafva af dem. Deraf framgår också, hvarför
södra Sveriges och Norrlands representanter i denna fråga hafva sa
vidt skilda uppfattningar. Men är det för jordbrukare i södra
Sverige, med de låga spanmålspris som nu äro, svårt att producera
spanmål, då måste det naturligtvis vara ännu svårare för norrländingarne.
Det är för dem hardt när omöjligt att i någon nämnvärd
mån producera spanmål till afsalu. I Gefleborgs län och i synnerhet
i Iielsingland producerar man ej hvete för eget behof, mycket mindre
då till afsalu. Denna vara måste derför införas från andra trakter.
Hvad råg angår, så har produktionen deraf börjat att ökas, men
man kan icke tala om, att deraf i någon nämnvärd mån produceras
till afsalu.

Men det är icke nog, att tullarnas verkningar ställa sig olika efter
de olika provinsernas geografiska läge, de ställa sig äfven olika på
ett annat område, nemligen på produktionsförmågans. Det är nemligen
vidt skilda saker mellan en godsegare, som kan producera t. ex.
10,000 tunnor spanmål, och en mindre hemmansegare, som kan producera
jemnt så mycket, som han för egen del behöfver. Om jag
antager, att tullen fördyrar spanmålen med hela sitt belopp, så skulle,
om jag i rundt tal tager den tull utskottet föreslagit, en jordbrukare,
som producerar 10,000 tunnor spanmål, beredas eu förhöjd inkomst
utaf 30,000 kronor. Mine herrar, under sådana förhållanden och med
sådana fakta för ögonen är det icke alls underligt, att det blifver för
godsegarne och de stora jordegarne ett stort intresse att söka bereda
jordbruket så högt skydd som möjligt. Men om detta är tullens
verkningar, låt oss då se, till h vilket belopp den i stor skala kan
uppgå. Herr Fredholm har i sin reservation beräknat, att endast
genom de af bevillningsutskottet nu föreslagna tullförhöjningarna ä
spanmål och ris skulle tullen derå, som komma att ingå till statsverket,
belöpa sig till omkring 10,000,000 kronor årligen. Huruvida
denna beräkning är vigtig är en sak, som jag icke kan afgöra; men
om han tagit siffrorna för höga, så går det ju an att sätta ned dem
något, för att derigenom komma sanningen närmare. — Jag säger icke
detta derför, att jag vill bestrida hans uppgift, utan derför att jag
icke är säker på, att den är vigtig — och vi kunna då antaga, att

17 N:o 12.

Lördagen den 9 mars, f. m.

-genom de föreslagna tullförhöjningarne endast ett belopp af 8,000,000
kronor komme att tillföras statsverket. Uå nu emellertid tullen i
alla händelser fördyrar äfven den inhemska varan med det belopp,
till livilket den blifvit åsatt, så frågar jag: huru stor är den summa,
som i följd af stigande spanmålspris tillfaller de svenska producenterna
i förhöjd inkomst? Ja, om jag antager, att den spanmål, som
införes från utlandet, är ‘/3 och att den, som produceras inom landet,
är 2/3 af den, som föres ut i marknaden, skulle följden deraf blifva,
att 2 gånger 8 eller 16,000,000 kronor skulle genom förhöjda tullar,
på grund af statens mellankomst, våra jordbrukare kunna räkna sig
till godo och stoppa i sina fickor. Lägger jag då de 8,000,000 kronor,
om hvilka jag förut nämnt, till dessa 16,000,000 kronor, så kommer
jag upp till den enorma summan af 24,000,000 kronor. Hvem får
betala dessa 24,000,000 kronor? Jo, herrarne torde väl vara ense
derom, att, om icke utländingen betalar dem, konsumenterna, som förbruka
varan, måste betala dem. Sålunda skall här kräfvas ut ur
svenska folkets fickor den enorma summan af 24,000,000 kronor, och
detta genom statens mellanträdande.

Man säger, att det är så svårt för jordbrukarne. Ja, jag medgifver,
att det så är i detta alla näringars krig mot hvarandra, då
det motioneras af än den ene och än den andre om förhöjda tullar
på likt och olikt, och det oupphörligt införes nya, förhöjda tullsatser
i vår tulltaxa. Om jag jemför tulltaxan för år 1887 med den tulltaxa,
som är föreslagen att träda i kraft under år 1895 eller 1896,
är skilnaden sannerligen häpnadsväckande. Det är mindre underligt,
om, när andra näringar ropa på skydd, också jordbrukarne på de
trakter, der jorden lemnar tillräcklig afkastning för afsalu, yrka på
tullskydd och äfven på förhöjdt tullskydd. Men i alla händelser är
•det, förutom jordbrukarnes, äfven ett annat intresse, som vi här
måste taga i betraktande, och det är den stora konsumerande allmänhetens,
framför allt de obemedlades intresse. De kunna icke producera
något, som staten garanterar skydd för, enär de producera endast
arbete, men de måste konsumera för att kunna existera. Vi
måste komma i håg, att de icke kunna erhålla något skydd. Man
säger visserligen, att arbetarne genom tullarne få mera betaldt för
sitt arbete. Nej, mine herrar, det är icke sant, tv då skulle man
kunna bevisa, att äfven industrien genom tullarne fått produktionskostnaderna
fördyrade. Jag tror icke, att någon skall kunna bevisa,
att arbetslönerna stigit i samma proportion som tullarne; och dermed
förfaller det påståendet, att arbetarne skulle erhålla samma skydd
som exempelvis åtskilliga andra näringar. Under sådana förhållanden
och med dessa fakta för ögonen, tror iag — för att nu återgå till
jordbruksnäringen — att det är nödvändigt att i denna fråga iakttaga
den största möjliga försigtighet och moderation; hvadan man
torde, för så vidt spanmålsproduktion icke skulle kunna bära sig
utan ett allt för högt skydd, hellre än att experimentera med ett
dylikt tvingas af omständigheternas magt att byta om brukningsmetod.
Säkert är, att, åtminstone i Norrland, man är nödsakad att
Andra Kammarens Prat. 1895. N:o /?. 2

Angående
tullsatserna
å spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

N:o 12. 18

Angående
tullsatserna
å''_spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars. f. in.

slå in på en annan princip, en princip, som man der redan börjat
att följa, nemligen att slå sig på ladugårdsskötsel och mejerihandtering.
Dessa näringsgrenar skola i någon mån kunna ersätta
spanmålsproduktionen.

kivad arbetarerörelsen angår, så synes det mig, som man, mera
än hvad som göres, borde taga hänsyn till densamma. Det är icke
länge sedan, det var fråga om att afskaffa mantalspenningarne, men
äfven den frågan besvarades med ett bleklagdt nej. Det var då icke
fråga om tullskydd, det var fråga om att afskaffa en direkt skatt för
dem, som hårdast drabbas af lifsmedelstullarnes verkningar; men
äfven i den saken syntes man hysa mindre intresse för de små. Det
finnes, mine herrar, dock en sak, hvilken vi i fortsättningen och
längden icke kunna tillbakavisa, och den är att bevaka de orepresenterades
intressen och se dem till godo. Tv det heter: hvad menniskan
sår, det skall hon ock skörda. Jag tror, att dessa ord äfven
hafva sin tillämpning på lagstiftningen. Våra arbetare få hvarken
det ena eller andra. Man utsträcker värnpligtstiden för dem från 42
till 90 dagar; man höjer lifsmedelstullarne och lägger på dem den
ena bördan först och den andra sedan. Men då det är fråga om att
utsträcka rösträtten, för att äfven de skola få deltaga i lagstiftningsarbetet,
då svaras dem ett bleklagdt nej. Hvad tro herrarne, att följden
häraf i fortsättningen kommer att blifva? Jo, naturligtvis missnöje,
och att dessa socialister, som jag för visso tror, att hvar och
en inom denna kammare ser med ingalunda välbehag, skola komma
att få vatten på sin qvarn. Jag tror icke, att detta i längden kommer
att bereda vårt land lycka och välsignelse, herrarne må säga
hvad som helst. För mig visa sig betänkligheterna att höja spanmålstullarne
deri, att dessa tullar komma att fördyra lifsförnödenheterna
och göra det svårt i samma mån som familjen är stor och
arbetsförmågan svag.

En familjefader, hvars familj består af nio medlemmar, måste
der vid lag betala tre gånger så hög skatt som den, som har en
familj af tre medlemmar, och då kan det hända, att familjefadern,
som har nio medlemmar, är den ende i familjen, som kan röra
sin hand till arbete för att skaffa bröd åt sig och de sina.

Med dessa fakta för ögonen, herr talman, borde jag väl rätteligen
yrka bifall till den af herr Bromée afgifna reservationen, till
hvilken han nyss yrkat bifall, men jag skall dock afstå från att göra
något yrkande i afvaktan på debattens utgång och de slutliga voteringspropositionerna.
Jag ber dock att få säga, att om jag ställes i valet
emellan å ena sidan bevillningsutskottets förslag om 3 kronor 70 öre
å omalen och 6 kronor 50 öre å malen spanmål samt å den andra sidan
tullsatserna af 1892 eller 1 krona 25 öre å omalen och 2 kronor 50 öre å
malen spanmål, då kommer jag, herr talman, att rösta för de sista. Ställes
jag deremot i valet emellan å ena sidan utskottets hemställan och
å den andra den af herr Johansson med flere afgifna reservationen
om en tull af 3 kronor 15 öre å omalen och 5 kronor 25 öre å
malen spanmål, då kommer jag att rösta för denna reservation.
Jag tror nemligen, att, äfven om man icke kan vinna mera än detta,

Lördagen den 9 Mars, f, m.

19 ILO 12.

det dock blir en lättnad, och jag ber att till slut få med ett par
siffror visa detta. Jag anser, att denna nedsättning skall åstadkomma
enyminskning af tullinkomsterna med 1,500,000, kronor, och under
antagande af samma produktion inom landet, hvilken jag nyss lade
till grund för mina beräkningar, uppstår för denna en minskning af
den dubbla summan eller 3,000,000 kronor. Lägger jag då till
importtullen minskningen för den inom landet producerade spanmålen,
så kommer jag till en summa af 4,500,000 kronor, och jag tror, att
det under dessa svåra tider vore godt, om man kunde bereda våra
arbetare denna lindring.

Herr Natt och Dag: Herr grefve och talman! Redan tidigt i

höstas ingingo öfver hälften af landets hushållningssällskap och många
landtmannaföreningar till Kongl. Maj:t med underdåniga petitioner om
att få en förhöjd och effektiv tull å spanmål för att förekomma den
stora import, som då redan var att förutse och som sedan verkligen
inträffat. Hans excellens statsministern har under remissdebatten förklarat
skälet, hvarför Kongl. Maj:t icke då kunde bifalla petitionen.
Det var för det första derför, att vi hade god gröda. Vi hade visserligen
god gröda för gräs och vårsäd, men för höstsäd icke så öfverdrifvet
och för råg långt under medelmåttan. Sedan kom på en gång,
såsom ett åskslag från klar himmel, i januari denna tullsats, sedan
alla importörer och qvarnegare fått in så mycket spanmål, som de
för pengar, kredit och utrymme i magasinen kunde åstadkomma.
Denna förhöjning väckte uppseende i hela landet. Hvart man kommer,
hör man, att skilnaden mellan tullen å malen och omalen spanmål
är alldeles för hög. Jag har varit med om en motion att få en
tull af 4 kronor å omalen spanmål, då den å malen sattes till kronor 6: 50;
och jag har ännu icke blifvit öfvertygad om att de nu föreslagna
tullsatserna innebära den rätta proportionen. Men jag vill icke uppehålla
herr talmannen och kammaren så länge som de båda föregående
talarne, utan blott säga, att jag icke kommer att yrka på bifall till
min motion om tull af 4 kronor, utan hålla mig till siffrorna: 3:70
och 6: 50.

Herr Zotterman: “Rätt förstådt, äro näringarna i ett land

solidariska”. Så utbrister å sidan 10 i det protokoll, som åtföljer
kongl. propositionen n:o 4 om spanmålstullarnes höjning, hans excellens
herr stats- och finansministern E. G. Boström, efter det han framhållit
landtbrukarens tryckta ställning och erinrat, i hvilken grad
jordbruket är vårt lands modernäring.

Jag vill taga fasta på detta upphöjda sanningsord, från regeringens
mun uttaladt, och jag anser mig af detta yttrande ega full befogenhet
att draga den slutsatsen, att rätt förstådt, äro alla samhällsklasser i
ett land också solidariska. Eu mot denna sanning rätt skarpt dissonerande
tankegång märker man i det ofta hörda citerandet af furst
von Bismarcks bevingade ord: “Har bonden pengar, så ha alla pengar”,
hvilket citat anföres såsom innehållande en odisputabel sanning,
omöjlig att i något afseende reducera.

Angående
tullsatserna
å spanmål,
ma1 en och
omalen.
(Forts.)

N:o 12.

Angående
tullsatserna
å spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, f. m.

t ör min del finner jag skäl att något vånda på den Bismarckska
satsen och fråga: “Om endast jordbrukare funnos, hvar skulle de få
sina produkter afyttrade? Hvarifrån skulle de få sina pengar?* Och
med denna fråga kommer jag osökt till en annan fråga, nemligen
denna: “Huru stor del åt Sveriges befolkning idkar jordbruk, och
huru stor del lefver åt annat näringsfång?” Svaret på denna fråga
lemnas oss af befolkningsstatistiken. Och det svaret visar oss, att
icke fullt hälften af landets befolkning är att hänföra under rubriken
jordbrukare och dermed sammanhängande näringar; den större hälften
lefver af andra näringsfång.

Af detta förhållande skulle man möjligen få den uppfattningen,
att jordbruksnäringen hade vida större betydelse för vårt land, än den
i sjelfva verket tiar. Det förtjent'' derför, att man ser efter, till
hvilken grad jordbruksnäringen bidrager till den svenska handelsomsättningen
med utlandet.

Under år 1893 utgjorde hela denna omsättning 660,961,000 kronor,
deraf införsel för 332,689,000 kronor och utförsel för 328,272,000
kronor. I dessa belopp ingå för till jordbruket hänförande artiklar:
“Lefvande djur, matvaror af djur samt spannmål och produkter deraf*
följande belopp: införsel 50,451,000 kronor och utförsel 83,126,000
kronor. I jemförelse härmed torde vara skäl framhålla artikeln “trävaror*,
hvilken visar en införsel på 4,338,000 kronor och en utförsel
på 156,478,000 kronor samt artikeln “papper och pappersarbeten“,
visande en införsel på 4,448,000 kronor och en utförsel på 28,911,000
kronor.

Uttryckas dessa siffror efter varugruppernas relativa betydelse
för landets in- eller utförsel, så visar det sig, att jordbrukets införsel
utgjort 15,08 procent, trävarorna 1,30 procent samt papper och pappersarbeten
1,34 procent af landets hela införsel, under det att jordbrukets
utförsel visar 25,33 procent, trävarorna 41,57 procent samt papper och
pappersarbeten 8,81 procent, eller de två sistnämnda tillsammans mer
än hälften af hela utförseln.

Om också det skulle medgifvas, att jordbruket först föder landets
halfva befolkning samt lemnar det utförselbidrag, som ofvan framhållits,
och att således jordbruket måste få tillerkännas epitetet af
landets hufvudnäring, så äro dock å andra sidan alla andra näringsfång
tillsammans af sådan vigt för landet, att deras idkare, den större
hälften åt landets befolkning, icke få lemnas ur räkningen, då det
gäller att genom tull-lagstiftning skydda jordbruket.

Det synes mig, som att det vore tillrådligt att vid tull-lagstiftningen
också begrunda den frågan: Huru mycket får den del af befolkningen,
som lefver af andra näringsfång, betala till jordbrukaren
för tullen per år? Man skulle då komma till rätt intressanta siffror.
Se här några: Enligt 1880 års tioårs-statistik var Sveriges hela befolkning
då 4,565,668, deraf 2,342,994 tillhörande jordbruket, de, som
lefde af andra näringar 2,222,674. Enligt samma statistik 1890 var
Sveriges hela befolkning 4,784,981. Efter en uppgift från kongl.
statistiska centralbyrån, till mig personligen gifven på en förfrågan, skulle
jordbrukarebefolkningssiffran från 1880 minskats med 175,000 och således

N:0 12.

Lördagen den 9 Mars, f in. 21

år 1890 vara 2,167,994. då deremot, den öfriga personalen utgjorde
2.616,987.

Om man då beräknar, att 1 */2 tunna lika med 178 kilogram mjöl är per
är behöflig! för hvarje person öfver hufvud, ger detta på år 465,823,686
kilogram: efter ett pris af 6 kronor 50 öre per 100 kilogram å tull
blir detta en årlig skatt på de icke sädesproducerande till de sädesproducerande
af den lilla nätta siffran 30,278,539 kronor 59 öre.

Manar icke ett sådant förhållande till betänksamhet?! Och kan
man förvåna sig öfver, om deras målsmän, bvilka uppoffringen gäller,
höja varnande röster mot tullarna i allmänhet?! Och ännu mer mot
för höga tullar i synnerhet?!

Till allt detta kommer nu ett egendomligt förhållande, också värdt
att vid detta tillfälle påakta. Hans excellens herr stats- och finansministern
anser, att de tyska tullsatserna, sådana de äro gällande
såsom fördragsenliga tullsatser, också i vårt land skola tagas till
norm vid tullsatsernas bestämmande, och derför föreslår Kongl. Maj:t,
att tullen å spanmål, omalen, råg, hvete, korn, majs samt ärter och
bönor, äfvensom andra slag, ej specificerade, skall bestämmas till 3
kronor 15 öre per 100 kilogram.

I Tyskland är dock tullen på väg och hvete visserligen 3: 50 riksmark
eller 3 kronor 15 öre i svenskt mynt, men tullen å korn är
endast 2 riksmark eller 1 krona 80 öre i svenskt mynt, tullen å majs
1: 60 riksmark eller i svenskt mynt 1 krona 44 öre, tullen å skidfrukter
1:50 riksmark eller i svenskt mynt 1 krona 35 öre, tullen å
spanmål, andra slag ej specificerade, 1 riksmark eller 90 öre.

För min del kan jag icke förstå konseqvensen uti detta. Inkonseqvensen
i detta fall blir ännu större, då man märker, att artiklarna
råg, korn och majs i Frankrike draga en tull af blott 3 francs eller
2 kronor 25 öre, och att omalen spanmål är tullfri i Ryssland, Finland
och Danmark.

Villigt erkänner jag för min del jordbrukets stora betydelse för
vårt land, och jag beklagar lifligt den tryckta ställning, i hvilken jordbruket
nu och under närmast gångna år befunnit sig. Det är också
på den grund jag satt mitt namn under den af herr Kardell framburna
motionen n:o 140, deri föreslås, att Riksdagen måtte besluta,
att de af 1892 års Riksdag faststälda tullsatserna å spanmål, omalen
och malen, måtte åter blifva gällande. Det är, herr grefve och talman,
till denna motion jag yrkar bifall, under det att jag på grund af det
anförda yrkar afslag på kongl. propositionen i hvad densamma rör
tullen å omalen spanmål.

Tullen å malt, äfven krossadt, föreslås af Kongl. Maj:t till 4
kronor, då tullen å denna vara i Frankrike är 4 francs eller 3 kronor,
i Tyskland 3: 60 mark eller 3 kronor 24 öre, i Ryssland 20 kopek
per pud eller motsvarande 3 kronor 52 öre per 100 kilogram, i Finland
fritt, i Danmark fritt. Det föreligger .således skäl till afslag
äfven i denna punkt.

Kommer jag så till frågan om tullen å malen spanmål, så finner
man å sidorna 13 och 14 i statsrådsprotokollet fem skäl vara anförda
för denna tulls bestämmande till 6 kronor 50 öre per 100 kilogram.

Angående
tullsatserna
å spanmåly
malen och
omalen.
(Forts.)

N:0 12. 22

Angående
tulUateerna
å spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, f. m.

Dessa skäl äro: l:o) mjölprocentutbytet: 662/3 procent mjöl af 100
kilogram säd; 2:o) skyddet, som ligger i den högre fraktkostnaden
för säd mot för mjöl; 3:o) räntan på det kapital, som isförhållandena
påkalla för vinterförråd vid qvarnarna; 4:o) det gynsammare läge, i
hvilket qvarnindustrien befinner sig i rikare länder; och 5:o) införselbevisfrågan
i Tyskland.

För min del anser jag mig ej böra ingå i pröfning eller bemötande
af dessa fem skäl hvart för sig; men jag vill något litet stanna vid
det första skälet eller det om mjölprocenten. 1 denna punkt mötes
man af rätt stridiga uppgifter. I Tyskland angifves procenten räknas
till 65. Hans excellens räknar den till 662/3. Af en qvarnegare, den
der har till uppgift att mot betalning mala säd till mjöl, har jag
fått uppgift på att procenten blir 80 å 75. Och denna uppgift stämmer
på ett märkligt sätt med den uppgift, som jag sedermera sett
å sidan 11 i jordbruksstatistiken för år 1893. Der får man nemligen
den uppgiften, att enligt 1865 års jordbruksstatistik (sidan 22) gifver
en tunna råg (om 280 skålpund) 240 skålpund rågmjöl, hvilket ju
gör 87 procent, ej 60, 65 eller 662/3. En tunna korn (om 250 skålpund)
lemnar 200 skålpund kornmjöl eller 80 procent och en tunna
hvete (om 300 skålpund) 180 skålpund hvetemjöl, d. v. s. 60 procent.
Detta på en tid, då qvarnindustrien icke på långt när var så utvecklad
som i våra dagar. Om nu procenten af dessa tre sädesslag,
förvandlade till mjöl, hopsummerades, blefve medelprocenten 75. Det
synes mig derför vara med denna siffra, man har att räkna, då man
vill se efter, hvilken vinst qvarnindustrien gör på tullsatsen 6 kronor
50 öre.

Om vi då antaga, att qvarnindustrien, såsom det framhålles i ett
flygblad, utdeladt till oss riksdagsmän för några dagar sedan, är jordbrukarens
gifna afnämare och betalar spanmålen efter verldspriset
plus tullen, likasom vi skola antaga, att densamma säljer mjölet efter
detta pris plus tullen, så skulle icke vara så mycket att säga om den
tullsatsen, ty då finge landtbrukaren den afsedda inkomsten för sin
spanmål och qvarnegaren skälig vinst på sin rörelse.

Om vi beräkna verldspriset till 9 kronor och tullen till 3 kronor
15 öre per 100 kilogram, betalas för 1,000 kilogram säd kr. 121: 50;

dessa ge 750	kilogram	mjöl	å kr. 15: 50	116: 25
200		kli	å „ 6:75	13: 50
50	T.	dam	ii , 0:00	0: 00
				129: 75
			eller vinst	8: 25

121: 50.

Nu males en tunna säd (lika med 119 kilogram) för en krona
öfver hufvud, till och med billigare. Då kan man också mala 1,000
kilogram för 8: 25. Det belopp man sedan kunde sälja kliet till
högre pris än 6: 75 per 100 kilogram och den minskning man kunde
åstadkomma i fördamningen blefve eu ytterligare vinst för qvarnegaren.

Men nu betalar qvarnegaren icke jordbrukaren efter verldspriset
plus spanmålstullen, utan vida mindre. Af statsrådsprotokollet synes

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars, f. m.

Lan till och med köpa spann] ålen ända till omkring två kronor lägre
per 100 kilogram än noteringarne. Så säljer han icke heller mjölet
efter verldspriset på säden plus tullen på mjölet, utan han tager,
såsom en qvarnegare visat i sina beräkningar i tidningarne, 5 öre mer
per kilogram på hvetemjölet, än hvad hvetet kostar, och 5,5 öre mera
per kilogram på rågmjölet, än hvad rågen kostar. Om vi då i genomsnitt
beräkna 5,2 5 mera för 1 kilogram mjöl än på säden, hvad vinner
•då qvarnegaren? Se här!

flan ger för 1,000 kilogram säd 111: 50.

Så får han 750 „ mjöl ä 17: 40 = 130:50

200 „ kli ä 6: 75 = 13:50

kronor 144: 00
Således den nätta vinsten — 32: 50

111: 50.

Dertill kommer den med visshet högre inkomsten för kli och
antagligen större minskning i afdamning.

Herr talman, en sådan favorisering af qvarnindustrien kan jag
icke vara med om, hvarför jag yrkar afslag i detta fall å Kongl. Maj:ts
proposition. Jag kan ännu mindre vara med om utskottets förslag,
som höjer tullen å omalen spanmål till 3 kronor 70 öre och håller
fast vid 6 kronor 50 öre för mjöl och vidare höjer malttullen till
5 kronor. Jag yrkar således afslag äfven på utskottets förslag och
anhåller om bifall till den vid punkten fogade reservationen af herr
Bromée, hvilken innefattar det af herr Kardell m. fl. i ofvan nämnda
motion gjorda yrkande.

Herr Ericson i Ransta: Herr grefve och talman, mine herrar!
Den fråga, som är öfverlemnad till kammarens öfverläggning, är ju
så många gånger debatterad, så att det torde vara svårt att framlägga
något nytt till frågans belysning. Det är icke heller derför,
som jag begärt ordet, men då jag kommer att rösta för de högre
tullsiffrorna, så har jag ansett mig skyldig att med några ord angifva
de skäl, som för mig varit bestämmande.

Jag torde då först böra göra klart för mig, huruvida jordbruket
verkligen är i ett sådant tillstånd, att det behöfver skydd. Ja, detta
har erkänts af litet hvar, äfven från frihandelsvänligt håll, och hans
excellens statsministern har i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
ganska tydligt påpekat detta. Betrakta vi nu jordbrukets närvarande
ställning, så är det icke svårt att förstå, att den är högst bekymmersam.
De pris, som betalas för jordbruksalstren, äro sä låga, att de
stå betydligt under dem, som gälde för några år sedan, och jag tror
icke, att man för åtta år sedan hade skäl att säga, att landtbrukarne
förtjenade för mycket på sitt yrke.

Betraktar jag åter landtbrukarnes utgifter, så hafva de icke
minskats vare sig i fråga om utskylder eller arbetskostnader, och de
förbättringar, som nu måste nedläggas på jorden, kräfva från deras
sida allt större uppoffringar. Vill man nu råda landtbrukarne att

Angående
tullsatserna
d spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

N:o 12. 24

Angående
tyllsatserna
å spanmål,
malen, och
rnnalen.

(Forte.)

Lördagen den 9 Mars, f. in.

icke fortsätta med dylika förbättringar och att icke nedlägga så
störa kostnader på jordbruket, ja, då är det lika illa stäldt, ty kan
han icke följa med utvecklingen och införa förbättringar för att öka
sin produktion, så är det gifvet, att ställningen blir ännu sämre.
Prisen å jordbruksprodukterna rätta sig nemligen icke efter produktionen
inom vårt land, utan nu för tiden äro de beroende af de stora
kulturländerna, ty fraktskilnaden mellan transporter på längre och
kortare afstånd är numera så obetydlig, att, såsom vi veta, man kali
befrakta spanmål från Tyskland och Ryssland, ja, ända från Amerika
för en ringare penning, än vi kunna" frakta den från mitt hem i
Vestmanland till Stockholm. Således betyder afståndet icke något
numera, då varan kan fraktas sjövägen.

Dertill hafva vi också, såsom af hans excellens statsministern
påpekats i hans yttrande till statsrådsprotokollet, då tullfrågan föredrogs
i statsrådet, en annan orsak till de sjunkande prisen, nemligen
det fallande silfvervärdet. Yi veta ju, att utländsk spanmål, särskildt
den ryska, kan säljas billigare i vårt land, än hvad den kostar i
inköp på produktionsorten, allt beroende på vår myntfot och det fälp
som silfvervärdet undergått på senare tider.

Våra frihandelsvänner framhålla, att skydd för spanmålen, råg
och hvete, icke är af behofvet påkalladt, ty det är icke nödvändigt
för jordbrukaren att fortsätta med odlingen af dessa sädesslag. Han
bör i stället, säga de, odla andra produkter, såsom t. ex. hö och
hafre, samt lägga an på en förbättrad ladugårdsskötsel.

Jag tror, att hvar och en, som följt med landtbrukets utveckling;
i vårt land, icke skall kunna förneka, att jordbrukare gjort allt, hvad
som göras kunnat i den rigtningen. Så länge som prisen å ladugårdsprodukterna
samt å hafre någorlunda höllo sig uppe, fans det ock
eu möjlighet för landtbrukarne att på den vägen bereda sig medel
till bestridande åt sina utgifter. Men det är säkerligen bekant för
alla dem, som något intresserat sig för och studerat förhållandena nu
för tiden på ifrågavarande område, att ladugårdsprodukterna gått ner
till pris, som lemna föga, om ens någon behållning. Ser man åter
på kreatursprisen, så hafva äfven de fallit. Under förra året var det
knappast möjligt att kunna få försälja några kreatur annat än till
mycket låga pris, alldenstund vi ej fingo exportera kreatur på utlandet.
Dessa utvägar äro således, om icke helt och hållet stängda,
likväl sa reducerade, att de icke lemna samma behållning som förr.

Hvad åter beträffar odlingen af höstsäd, så anser jag denna vara
åt stor betydelse för vårt land. Ty om jordbrukaren skulle tvingas
att minska -eller rent af upphöra med odlingen af höstsäd, hvad skulle
då hända, om missväxt inträffade i Ryssland och andra länder, hvarifrån
vi köpa spanmål, såsom förhållandet var för icke många år
sedan, då Ryssland nödgades stadga exportförbud? Kan man icke då
inom vårt eget land fylla vårt behof af höstsäd, så skola prisen
komma att höjas ännu högre, än de nu föreslagna tullarne komina
att medföra. Jag är förvissad om, att derest icke 1888 års tullar
tillkommit, så skulle prisen å råg och hvete i landet varit mycket
högre vid nämnda tillfälle, än de verkligen voro, ty genom de tullar.

25 N:o 12.

Lördagen den 9 Mars, f. in.

som dä åsattes, började jordbrukarne att åter få intresse för höstsädesodlingen,
och den steg derför inom ett par år högst betydligt. Detta
gjorde, att, när missväxten inträtfade i Ryssland och exportförbudet
der utfärdades, här fans icke så obetydligt af höstsäd, och jag är
viss om, att, i fall jordbrukaren finge ett betryggande skydd, odlingen
af höstsäd, i synnerhet af råg, skulle ökas, så att vi dermed kunde
fylla våra behof inom landet. Dessutom torde det för den, som
känner till, huru ett landtbruk bör skötas, vara klart, att höstsädesodlingen
för landtbrukets bestånd såsom jordbruk är af den största
betydelse. Man har tillrådt oss att odla hafre. Ja, det är ju gifvet,
att landtbrukaren gör detta; men en allt för ensidig odling af hafre
har emellertid visat sig skada landtbruket i mycket hög grad. Det
har också beklagligtvis stundom inträffat, att, der jorden varit tjenlig
för hafreodling, och der man eu gång börjat att bedrifva denna, man
sedan äfven i så hög grad fortsatt dermed, just till följd af de höga
hafreprisen och af den lätthet, hvarmed denna odling kunnat bedrifvas
i jemförelse med höstsädesodlingen, så att jordbruket tagit
skada deraf. Höstsädesodlingen bär deremot en annan verkan på
jorden: den förbättras och uppluckras derigenom och befrias från
ogräs, så att den efteråt kan lemna goda grässkördar, hvilket ju är
af vigt för ladugårdsskötsel!::. Höstsädesodlingen är således af synnerligen
stor betydelse för ett intensivt och väl ordnadt landtbruks
framtid.

Nu har man framhållit, att det skulle vara obilligt att lemna
jordbrukaren ett sådant skydd, emedan det skulle komma att betalas
åt de öfriga samhällsklasserna inom vårt land. Det beror emellertid
på den synpunkt, från hvilken man vill utgå. Utgår man från den
synpunkt, som i allmänhet omfattas af våra frihandlare, nemligen att
jii billigare en vara kan köpas, desto bättre är det, ja, då kunde ett
sådant resonnement vara berättigadt; men detta är en synpunkt, som
jag för min del icke kan godkänna. Jag tror deremot för min del,
att det är af synnerlig vigt, att man sörjer för att vi hafva någonting
att köpa för; ty om varan är än så billig, men jag icke kan
förtjena något, hvarmed jag kan köpa densamma, så har jag icke
mycken nytta af denna billighet.

Nu säger man, att de, som icke äro jordbrukare, icke skulle
hafva någon fördel af det ifrågasatta skyddet, utan tvärtom blott få
vidkännas dermed förenade ökade utgifter. Nej, så tror jag icke förhållandet
vara här. Jag betraktar nemligen landets invånare såsom
ett helt, så att de allesammans äro solidariska; lider den ena grenen
af våra näringar, så lider också det hela. I synnerhet gäller detta
om en så pass vigtig näringsgren som landtbruket, hvilket dock alla
måste erkänna vara landets hufvudnäring. Om landtbruket går under,
om det icke kan föda sina idkare och lemna sina arbetare en tillräcklig
afkastning, af hvilken de kunna lefva, så är det alldeles klart,
att detta kommer att menligt inverka icke allenast på landsbygden,
utan äfven på städerna. Har nemligen jordbrukaren icke råd att
lägga ner något arbete, förbättringar på sin jord, så är det alldeles
gifvet, att hela samhället deraf kommer att lida. Om jordbrukaren

Angående
t ull såta erna
å ap av måly
malen och
omalen.
(Forts.)

N:o 12. 26

Angående
twllsateerna
d spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, f. m.

tvingas att minska antalet af sina arbetare, så är det gifvet, att dessa
-arbetare tvingas att begifva sig till städerna för att der söka sin utkomst
och derigenom naturligen nedtrycka arbetsprisen för städernas
arbetare och sålunda äfven menligt inverka på deras arbetsförtjenst.

Det är således enligt min tanke gifvet, att ett tillräckligt skydd
åt sådana näringar, som äro naturliga för vårt land, skulle komma
att gagna icke blott de samhällsklasser, som deraf hafva direkt nytta,
utan äfven återverka på hela samhället.

Det har också framhållits, att detta skydd icke skulle komma
att lända den mindre jordbrukaren till nytta. Jag vet nu icke, huru
långt ned man vill ga, eller hvad som menas, när man begagnar
detta uttryck, små eller mindre jordbruk. Det är dock säkert, att
huru små dessa jordbruk än må vara, så kunna dess innehafvare åtminstone
icke taga skada af en tullförhöjning sådan som den föreslagna,
ty alla landtbrukare, som hafva derför lämplig och tjenlig
jord. kunna af densamma fylla sitt eget behof af spanmål och få i
de allra flesta fall derjemte alltid något till afsalu. Om nu den
mindre landtbrukaren icke skulle hafva några större partier spanmål
till afsalu, så har han icke heller tillfälle att sälja några nämnvärda
qvantiteter af andra varor, och hvad ladugårdsskötseln beträffar, så
är densamma icke af så stor betydelse för den mindre landtbrukaren
som för den större, och detta af skäl, hvilka jag här icke anser det
vara tillfälle att omförmäla. Den mindre jordbrukaren har dock sina
utskylder och aflöningar att utgöra, och på något sätt måste han
skaffa sig inkomster dertill, såsom t. ex. genom en, om än så obetydig,
försäljning af höstsäd.

Den proportion, som nu är af Kongl. Maj:t föreslagen uti talen
3,15 och 6,50, har utskottets flertal velat förändra till 3,70 och 6,so.
Jag tror, att denna förändring i proportionen är bättre. Jag har
underskrifvit en motion om en tull af 4 kronor på spanmål och 6,50
på mjöl, och det är med ledning af de tullbelopp, som åsattes vid
1888 års ldksdag, som man ansett den rätta proportionen ligga i en
spanmålstull af 4 kronor och eu mjöltull af 6,50.

Då det emellertid icke är möjligt att få fram siffran 4, så skall
jag, herr talman, be att fä yrka bifall till utskottets framställning om
en tull af 3,70 å omalen och af 6,50 å malen spanmål.

Herrar Magnusson, Carlsson och Fredholm i Saleby instämde
häruti.

Herr Höjer: Jag skall icke, då så många talare hafva ytterligare
anmält sig, tillåta mig att, i likhet med föregående talare,
ingå på en längre principdebatt i en fråga, som är så grundligt och
så många gånger genomdebatterad som denna. Jag skall icke heller
tillåta mig att angifva i enskildheter min egen uppfattning af den
föreliggande frågan, och detta så mycket mindre, som jag vid remissdebatten
hade tillfälle att närmare angifva den. Men jag skall i allra
största korthet söka angifva min ställning till bevillningsutskottets
betänkande och till de samma betänkande åtföljande reservationer;

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars, f. m.

och jag skall då, så godt först som sist, be att få till protokollet
autecknadt, att jag ansluter mig till herr Bromées reservation.

Jag är, såsom herrarne alla torde veta, i princip frihandlare, och
jag är framför allt fiende till allt hvad lifsmedelstullar heter, emedan
jag anser dem vara till skada för den vida öfvervägande delen af befolkningen
i vårt land, utan att de derför bereda landets jordbrukare
något verkligt och varaktigt gagn. Jag är vidare i min egenskap
åt riksdagsman i denna kammare vald på ett rent frihandelsprogram
utan någon den allra ringaste inskränkning.

Redan på grund af denna min principiella ståndpunkt och vidare
på grund af de särskilda löften, som jag gifvit mina valmän, anser
jag mig för min personliga del hafva gått till eftergifternas och
kompromissernas yttersta gräns, när jag accepterat hvad som i mina
ögon måste anses vara en kompromiss med min innersta öfvertygelse
i tullfrågan, nemligen den kompromiss, som utmärkes af de respektive
tullsatserna å 1 krona 25 öre för spanmål och 2 kronor 50 öre
för mjöl.

Nu hafva flere af mina högt aktade frihandelsvänner, som stå
på eu mera eftergifvande ståndpunkt än den jag intar, kommit till
mig, icke en utan flere gånger, och förehållit mig, att omständigheternas
magt vore sådan, att jag borde ännu mera skrinlägga mina
frihandelsvänliga åsigter, att jag borde taga mitt förnuft till fånga
samt med glädje och tacksamhet acceptera och ansluta mig till den
reservation, som blifvit afgifven af herr Johansson i Noraskog och
hans kamrater. Jag skulle således från den kompromisslinie, på hvilken
jag redan tvungits att ställa mig, gorå ytterligare ett ganska
långt språng fram i protektionistisk rigtning för att intaga en ny
kompromisslinie, antydd med talen 3,in och 5,2 5.

Jag skulle, herr talman, tänka på den saken, om jag hade någon
den allra ringaste garanti för att kompromissernas kedja dermed vore
slut. Men jag skulle bra illa hafva läst samtidens och särskildt protektionismens
historia, om jag skulle tro, att hvad som nu blifvit
fastslaget skulle utmärka den yttersta gräns, utöfver hvilken man
icke med afseende på spanmålstullarne vidare skulle komma att gå.
Åh nej, herr talman, aptiten växer medan man äter, det är nu en
gammal sats.

Protektionisterna skola efter ett eller annat år med mer eller
mindre plausibla skäl komma och säga: de der tullarne af 3 kronor
15 öre och 5 kronor 25 öre gagna oss icke det allra ringaste; vi vilja
hafva en tullsats af 4 kronor, 5 kronor, Ö kronor 50 öre och 7 kronor.
Och då skola dessa mina högt aktade meningsfränder, som nu intagit
en kompromisställning, blifva nödsakade att intaga en ny, utmärkt af
3 kronor 70 öre, 5 kronor, 6 kronor 50 öre, eller någon siffra, som
då anses passande. Jag riskerar således att, sedan jag kompromissat
eu gång, nödgas göra det för andra gången, med utsigt att längre
fram få göra det äfven gången n:o 3 o. s. v. i oändlighet, för sä
vidt mina valmän efter så många äfventyr finna för godt att skicka
mig tillbaka till den svenska Riksdagen.

Det är med hänsyn härtill, herr talman, och då jag, rent ut sagdt,

Angående
tullsatserna
å spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

N:o 12. 23

Angående
tullsatserna
d spån mål,
malen och
omalen.
(Forte.)

Lördagen den 9 Mars, f. m.

anser ett dylikt kompromissande, ett dylikt eftergifvande af grundsatser,
vid hvilka man borde hålla fast, på längden politiskt demoraliserande,
det är med hänsyn härtill, som jag resonerar på det sättet:
det får vara med differensen mellan 6 kronor 50 öre och 6 kronor
25 öre i mjöltull huru som helst, men jag har icke förmåga eller
vilja att till den grad stoppa alla mina frihandelssympatier och frihandelsåsigter
i säcken, att jag kan blifva, hvad jag skulle vilja kalla,
renhårig protektionist.

Det är på den grund, att jag icke i antagandet af herr J.
Johansons med fleres reservation kan'' se något slut på det i mina
ögon demoraliserande kompromissandet mellan olika principer, som
jag, herr talman, skall yrka afslag å utskottets betänkande och bifall
till herr Bromées afgifna förslag.

Herr Nyström: Efter de tullständiga och uttömmande bevis,
som allt ifrån stridens början blifvit framlagda såväl för som emot
tullar i allmänhet och lifsmedelstullar i synnerhet, skall jag visserligen
icke, som man säger, ä nyo tröska den gamla halmen, och jag
vill icke heller försöka att från någon ny sida skåda den stora frågan,
i hvilken med all säkerhet någon enighet icke på detta rum
lärer uppnås.

Emellertid skall jag anhålla att få förklara, att, trots denna storartade
utredning, jag för min del icke kunnat öfvertvgas derom,
att det svenska jordbruket är i ett sådant betryck, att‘ dermed kan
rättfärdigas en åtgärd, hvarigenom lifsinedlens pris i upprörande grad
höjas för de i ekonomiskt hänseende svagaste inom samhället, för
dem, som stå på gränsen eller inom gränsen, der nöden emellanåt
visar sitt bleka ansigte, och då mina önskningar och förhoppningar
gå i rigtning af frihet från alla lifsmedelstullar, så kommer jag att
ansluta mig till dem, som äro motståndare till såväl Kongl.’ Mapts
proposition som bevillningsutskottets förslag, och min röst kommer
att afgifvas för det förslag, som ställer i'' utsigt åtminstone någon
förbättring i den arbetande klassens ställning, som, efter mitt förmenande,
är förtjent af stor och deltagande uppmärksamhet.

Herr talman, jag skall icke i denna fråga göra något yrkande.

Herr Johansson från Stockholm- Då jag utan att angifva något
skäl har reserverat mig mot det slut, hvartill bevillningsutskottet
kommit, så anhåller jag nu att, så kort jag förmår, få angifva min
ställning till frågan.

Vid 1893 års valkampanj uttalades det dels man och man emellan,
dels i vissa tidningsuppsatser, att man icke behöfde taga hänsyn till
lifsmedelstullarne vid de da förestående valen, ty någon ändring i
dessa tullsatser kunde icke gerna komma i fråga under den treårsperiod,
som då instundade. Man borde, sade man, hellre välja insigtsfulla
män för andra frågor, hvilka då länge varit undanskjutna på
grund af striden om lifsmedelstullarne. Men jag hemställer till eder.
mine herrar, om icke just vid detta riksmöte tullfrågan är den mest
brännande, åtminstone af de hittills kända. Man har haft stora

29 N:o 12.

Lördagen den 9 Mars, f. in.

fordringar på och gifvit ganska stora löften åt det svenska folket
under de sistförflutna riksdagarne. Man har genorudrifvit infriandet
af sina fordringar utan afdrag, men man har icke alltid varit lika
angelägen om att infria de gifna löftena.

Man hade vid 1886 års riksmöte synnerligen godt om frihandlare.

10 år senare eller vid 1895 års riksdag kan man tryggt säga, att det
knappast finnes en enda absolut sådan i hela Andra Kammaren, mig
sjelf inberäknad. Vi vilja eller äro med om tullar allesammans, vi
skilja oss endast i fråga om beloppet. Den tullnedsättning, som 1892
•egde rum — det är ledsamt att behöfva säga det — berodde mera
på de verkliga tullvännernas nåd än på de så kallade frihandelsvännernas
förmåga och kraft. Och jag har ingen förhoppning om, att
vi nu skola få ned tullarne under de af bevillningsutskottet föreslagna
siffrorna. Jag är pessimist i denna fråga. Jag tror tvärtom, att
spanmålstullarne snart återigen skola höjas. Jag har goda och grundade
skäl för denna åsigt. Det är icke länge sedan det yttrades af
våra jordbrukare, att om de blott kunde få 80 eller 90 öre lispundet
för sin råg, så skulle de känna sig någorlunda belåtna. En annan
framstående protektionist yttrade: Om vi blott finge 12 kronor tunnan,
så skulle vi icke stå oss så illa som vi nu göra. I år deremot haten
lika stor jordbrukare som tullvän förklarat, att produktionspriset i
våra dagar på en tunna råg om 14 lispund icke kan ställa sig lägre
än 14 kronor. Då vi nu veta, att 1894 års rågpris inklusive tullen
icke belöpte sig till högre siffra än 9,0 8 kronor och dertill foga den
af Kongl. Maj:t nu tillagda tullen 2.2fi kronor, så gör det omkring

11 kronor, och då är det, mine herrar, ett långt steg till 14 kronor.
Men visst är, att på ett eller annat sätt, antingen till följd af stigande
spanmålspri.s eller till följd af ökade tullar, skall man, så länge
magten är i samma händer som nu, icke stanna, förrän man kommer
till en tull af 14 kronor, och i fråga om denna tilläde dessutom den
nyss citerade protektionisten, att jordbrukaren genom en sådan tullsats
visserligen skulle skyddas från förlust, men icke göra någon vinst.

Här har i dag talats så mycket om jordbrukarnes betryck och
sagts, att om icke jordbrukare blifva hjelpta, så kunna de icke
aflöna några arbetare. Men det är väl skäl att på något sätt beröra
jordbrukarnes förhållanden i afseende på rättigheter och skyldigheter.
Den svenske jordbrukaren har ju rätt att odla och sköta sin jord för
det ändamål, som synes honom lämpligast, han kan odla hvitbeta»-och hafre, han kan lägga an på att erhålla foder för uppfödande af
svinkreatur och annan boskap, och så kunna dessa produkter exporteras
— med undantag möjligen af hvitbetorna — till den utländska
marknaden, der man får bättre betaldt än bos oss. Men om de på
så sätt använda sin jord — hvilket jag och många med mig anse
vara det bästa — så kunna de icke samtidigt fylla brödsädesbehofvet
för vår räkning. Jordbrukaren vill icke sälja sina ladugårdsprodukter
till oss för sådana pris, som vi hafva råd att betala, eller för billigare
pris, än han kan förskaffa sig för dem på den utländska marknaden.
lian finner ej räkning vid att odla råg, ej att åt oss sälja sina ladugårdsprodukter
till lägre pris än på främmande marknad gällande.

Angående
tullsatserna
å spannmål,
malen och
om alen.
(Forts.)

N:o 12. 30

Angående
tidlsatserna
d spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, f. in.

Men vi, som äro nödsakade att oftast nog importera mediokra varor,
med h vilka vi nöja oss, vi skola vara skyldiga att för dessa varor
erlägga en tullsats, som oftast belöper sig till varans halfva värde.
Rättigheter och skyldigheter äro således sannerligen icke väl afvägda,
äfven om jag tager hänsyn dertill, att den mindre jordbrukaren på
landet är i lika svaga eller fattiga omständigheter stadd som brödköparne,
daglönarne i städerna.

Jag minnes från 1886—87 års riksdagar, huru vi då i denna
kammare hade en aktad ledamot, om icke flere af de närvarande —
några äro nu borta — som varnade oss att icke skicka våra penningar
till utlandet för brödsäd, emedan denna kan odlas tillräckligt för
värt behof i vårt eget land. Vi kunna det, sade han, och vi skola
göra det, blott vi fa lämpligt skydd, och vi böra göra det, tilläde
han, derför att det kan hända oss, att vi en olycklig dag kunna
hafva ett krig, då våra hamnar blifva blockerade. Om vi då under
sadana förhallanden icke hafva någon säd i ladorna eller i magasinen,
så hafva vi icke heller bröd i huset, och deraf kunde mycken nöd
och brist uppstå.

Nå väl, 1888 års tullsatser kommo, och de togos som man behagade;
motståndet var svagt, om ens något.

Att de icke togos till för lågt, är jag viss om, synnerligast med
hänsyn till de mycket mindre och jemförelsevis måttliga pretentioner,
som man hade^ under tullstriderna åren 1886 och 1887. Jag har icke
märkt sedan år 1888 och tills nu någon missväxt i vårland; och
prisen hafva under femårsperioden 1888—1892 i genomsnitt varit 14
kronor 50 öre per tunna råg. Man tycker väl under sådana förhållanden,
att det hade kunnat löna sig att odla brödsäd. Men det
har man icke gjort. Det hade funnits bättre förutsättningar, just
under dessa år, för ett jordbruk, anlagdt på ladugårdsskötsel. Men
någon skall kanske invända, att det påstående, att rågodlingen ej
ökats, icke är sant, ty statistiken talar ett annat språk; och°vidar''e
att vi ej hafva kunnat sälja öfverskottet af vår säd, ty det fins ej
andra än qvarnegare, som äro spanmålshandlare, och de vilja ej köpa
.svensk vara. Hvad skulle det tjena till att odla ett så dyrt sädesslag
som rag, da man lika väl kan odla vårsäd, när det gäller ladugårdsprodukter,
då kärnan måhända är lämpligare och halmen bättre.

Kongl. Maj:t vill skydda jordbruket, derom är jag fullkomligt
öfvertygad; och de stora qvarnegarne säga äfven, att det är jordbruket,
som de vilja skydda, och då jag ej antager, att de säga ett
och mena ett annat, vill jag äfven tro detta. Vi frihandlare, såväl
utom som inom Riksdagen, vilja äfven gifva jordbruket skydd, men
det fins ingen menniska, som tror detta. Många af oss — åtminstone
gäller det mig — hafva varit mycket eftergifvande, när det gält jordbruket;
sa har jag varit med om grundskatternas afskrifning samt
aflyftande! af alla möjliga onera från jordbruket, så vidt möjligt
varit. Jag är äfven böjd för att underlätta andra bördor, som trycka
denna näring, och jag har röstat för en direkt beskattning, der förmögenheten
bättre kunde träffas än nu, och med hvilken jordbrukarne
ej borde hafva skäl att vara missbelåtna, eftersom det för

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars. f. nr. 31

närvarande är så illa stäldt för dem, att de ej hafva någon beskattningsbar
inkomst.

Jag skulle, mine herrar, kunna hålla på i timtal på detta sätt,
men jag vågar det ej och står ej heller ut dermed, ty frågan, som
omfattar tullen å både malen och omalen säd, är af stor utsträckning.
Jag vill emellertid med några ord beröra mjöltullen, och det kan
hända, att jag senare återkommer till denna fråga, beroende på huru
mitt anförande bemötes. Hvad då beträffar rendementet mellan spanmåls-
och mjöltullen, så ber jag att få säga, att jag till fullo inser,
att jordbrukets ställning är betryckt; men icke bör väl detta betryck
få afhjelpas så, att hela bördan lägges på ännu svagare skuldror?
Och nog bör väl qvarnskyddet afvägas så, att skyddet för jordbruket
ej förringas, och så, att den mindre bemedlade brödköpande allmänheten
ej allt för mycket och orättvist betungas.

Den klagan, som under loppet af några år sports rörande den
för vår qvarnindustri ruinerande importen af utländskt mjöl, är icke
befogad, nej, långt derifrån. Här bär man i dag på många håll rört
sig med sifferuppgifter; jag törs visserligen ej komma fram med
många sådana, ty det skulle förmodligen trötta ut herrarne, men jagkan
dock ej underlåta att anföra eu siffra af ganska intressant art.
Läser jag nemligen de af herr statsministern, chefen för finansdepartementet,
upprättade tabeller och på samma gång betänker, att han till
grund för sina kalkyler lagt den normala femårsperioden 1889—1893,
och icke, såsom våra qvarnegare, det abnorma året 1894, så finner
jag, att under denna femårsperiod vi i medeltal från utlandet importerat
34,793,300 kilogram hvete- och rågmjöl, ty någon annan mjölsort
är det ej fråga om, och något annat innefattas ej heller i herr
statsministerns tabeller. Dessa 34,793,300 kilogram, fördelade på
Sveriges 4,800,000 invånare, gifva i medeltal 7’/4 kilogram per år och
per person. Huru länge detta lilla mjölqvantum skall räcka, derom
må kammarens ledamöter kalkylera hvar och en på sitt sätt. Folium
del anser jag emellertid, att om det skulle bakas bröd af denna
lilla mjölqvantitet, blir det ungefär detsamma som ett slags skådebröd,
hvilket man vid högtidliga tillfällen då och då gnager på. Men
jag anser äfven, att när våra svenska qvarnegare få mala vårt mjölbehof
under loppet af 340 eller 350 dagar, så borde de kunna tillåta
oss att få fylla vårt behof för de återstående 25 eller 15 dagarne,
hvar helst ifrån vi vilja, vore det än 1,000 mil härifrån.

Jag kan äfven tillägga, att jag för min del anser, att denna
import är så liten, att den knappast kan vara mindre, för så vida
man skall kunna kontrollera den vara, som våra egna qvarnegare
förmala åt oss, samt det pris, de betinga sig. Man kan med fullt
fog om qvarnegarnes obefogade klagan i detta fäll tillämpa den
kända sentensen: “Mycket väsen för ingenting".

Jag har härmed visat herrarne — och det till och med med tillhjelp
af herr statsministerns egen statistik, huru nära vi stå gränsen
till importförbud. Om reservanternas tullsatser — 3 kronor 15 öre
och 5 kronor 25 öre — skulle blifva af Riksdagen godkända, så skulle
man med ringa fördel kunna importera mjöl, och långt ifrån så

Angående
tullsatserna
å spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars. f. m.

Angående
tv lfa åt serna
■a, bpanmål,
malen och
om alen.
(Forts.)

mycket som förut, ty qvarnegarne skulle derigenom få något större
skydd, men om till äfventyra dessa siffror skulle ökas med 25 eller
50 öre, skulle detta vara detsamma som importförbud. “I sakens
och sanningens intresse1*, börjar en stor qvarnegare en af sina tidningsuppsatser
i denna fråga, “bör man ändra tullrubriken å sammanmalet
rågmjöl till importförbud; ty så har förhållandet varit ända sedan
1888“. Om Riksdagen skulle besluta att ändra tullsatsen i enlighet
med bevillningsutskottets förslag, skulle det vara detsamma ”om
importförbud för alla mjölsorter, och derför säger jag i sakens och
sanningens intresse: stadga i så fall importförbud å alla sorters mjöl
af råg och hvete! Men kan svenska Riksdagen stå till svars med ett
dylikt förbud för dessa nödvändighetsartiklar, så må den göra det:
jag vill dock icke vara med derom.

Det är en allmänt gängse åsigt, som dock kanske icke alla af
herrarne känna, och denna åsigt bör motarbetas af alla dem, som
magten hafva, d. v. s. jordbrukarne — vi förmå der vid lag föga.
Det heter nemligen: ju lägre spanmålstull och ju högre mjöltull.
desto bättre för den svenske jordbrukaren, ty då den svenske qvarnegaren
blir tillräckligt skyddad och blir det så starkt, som han önskar
— och det vill nog säga mycket — då skall han komma till
den svenske laudtmannen och säga: nu har jag fått det skydd, jag
behöfver, och nu kan jag betala er det pris, som ni behöfver, nu
nödgas jag ej pressa eder såsom förut. Men om jag känner de nuvarande
innehafvarne af de stora qvarnetablissementen rätt, så äro
de, om ock dugliga mjölnare, så dock framför allt skickliga köpmän.
Jag har dessutom aldrig hört, att en köpman, som ju är kosmopolit
och kan sägas hafva hela verlden till sitt fädernesland, brukar skänka
bort de fördelar, han lyckats vinna genom att på ena hållet betala
en vara med högre pris än det, hvartill han på annat håll kan förskaffa
sig densamma. Den, som tror något sådant, kan ju möjligen
vara en skicklig jordbrukare, en stor politiker, men att han icke har
det minsta geni i fråga om köpenskap, det vågar jag påstå.

Jag kunde ännu hafva mycket att säga, men skall, för att ej
trötta herrarne, blott upptaga tiden ännu en kort stund. I den
kongl. propositionen n:o 4 säges, att vi icke behöfva frukta för att.
den förhöjda mjöltullen skall skapa något monopol åt de nuvarande
qvarnegarne, tv det kan med visshet antagas, att, om dessa skulle
försöka att dominera den inhemska mjölmarknaden, den inhemska
konkurrensen derför skulle sätta en gräns. Ja, det är så sant, att
det förstår hvem som helst. Den inhemska konkurrensen skall nog
snart visa sig, och man väntar och afvaktar för hvarje dag det beslut,
som Riksdagen kommer att fatta i denna fråga, och då troligen
vid gemensam votering, om också icke i dag utan sådan, Kong],
Maj:ts eller utskottets förslag blifver ett af de segrande, kommer det
ejo att fattas penningar i vårt land, vare sig de komma från Berlin,
från Danmark eller från annat håll, för att i våra kust- och stapelstäder
bygga upp en massa af nya ångqvarnar. Detta är ej företag,
som taga år i anspråk för att komma i gång, utan blott månader.
När detta fördubblade antal ångqvarnar blifvit färdiga, skola de, till -

Lördagen den 9 Mars, f. m. 83

sammans med de förutvarande, till sista skymten förqväfva den lilla
rest af vatten q varnar, som utgöra den mindre qvarnindustrien, af
hvilken ännu finnes qvar något i vårt land. När de väl gjort detta,
skola de komma under fund med, att de sjelfva äro för många, och
då skola de starkare besegra de svagare, tills antalet blifvit reduceradt
till ungefär det nuvarande. Och då äro såväl mjölköparen som
spanmålsförsäljaren i dessas händer och underkastade deras godtycke.

Man har, för att göra dessa tullar någorlunda lättsmälta, påstått,
att det på senare tid tillkommit så många favörer för de tyska
qvarnegarne, att vi nu måste höja tullsatserna; bland annat är det
premieringssystemet, man så mycket talat om. Hvarje köpman vet
emellertid, att detta system, som grundar sig på lagen af den 14
''april 1894, hvilken trädde i kraft den 1 maj samma år, gäller lika väl
för export af omalen spanmål som för mjölexporten. Jag vill nu
icke upptaga tiden med att tala om de här omnämnda Einfuhrscheine,
inlörselbevis, men jag åtager mig att enskildt för hvem som helst af
herrarne bevisa, att den högsta favör, de tyska ångqvarnarna kunna
halva al dessa Einfuhrscheine, är 3 å 5 öre per 100 kilogram mjöl.
Men detta är långt ilrån den skilnad af de 100-tals öre mera än
förut, som Kongl. Maj:t och bevillningsutskottet vill göra mellan
mjöl och spanmål.

Herr grefve och talman! Jag kan icke vara med om en tullsats
åt 5 kronor 25 öre eller 0 kronor 50 öre på mjöl eller om ett sådant
qvarnskydd, som jag nyss relaterat och som är liktydigt med
importförbud. Jag sjelf är en gammal f. d. qvarnkarl och tycker om
•denna industri. Men jag anser, att om denna höga mjöltull kommer
till stånd och får vara gällande några år, skall den tillika med möjligen
stegrade spanmålspris förorsaka brödbekymmer i månget hem
samt rent åt nöd i andra, och under sådana förhållanden kan jag
lika litet vara med om den af utskottet föreslagna tullen som den af
herr Johansson i Noraskog med flera föreslagna. Jag yrkar sålunda
bifall till de tullsatser, som föreslagits af herr Bromée, med hvilken
jag redan af fullaste öfvertygelse instämt.

Herr H o k s t rom: Såsom af betänkandet synes, har jag icke
inom utskottet deltagit i behandlingen af vissa deri angifna punkter,
bland andra den nu föredragna: och då jag sålunda af särskilda omständigheter
varit förhindrad att genom utskottsbetänkandet eller
detsamma åtföljande reservationer uttala min mening rörande denna
och följande punkter, skall jag anhålla att nu få göra det här i
kammaren. Jag anser mig gorå det kortast på samma gång som
tydligast, då jag ber att få ansluta mig till den reservation, som
rörande denna och följande punkter afgifvits af herr Johansson i
Noraskog med flera ledamöter af bevillningsutskottet och hvilken
reservation jemväl innehåller skälen, hvarför dessa reservanter lika
litet som jag under nuvarande förhållanden kunnat gå med på
herr Bromées reservation.

Jag vill härjemte uttala den förhoppning, att de af kammarens
ledamöter, som verkligen önska en begränsning af de anspråk, som

Andra Kammarent Prat. 1895. N:n 12. i»

N:o 12.

Angående
tulls åt serva
å spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

No 12. 34

Angående
tullsaUerna
å spannmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, f. m.

så väl i Kongl. Maj:ts proposition som genom utskottets förslag''
ställas på den icke jordbrukande delens af svenska folket skatteförmåga,
måtte förena sig om herr Johanssons reservation, på det
att derigenom någon utsigt måtte kunna vinnas att ernå det dermed
åsyftade målet.

För min del anhåller jag alltså om bifall till sistnämnda reservation.

Herr Odhner: Äfven jag vill, i likhet med en föregående talare,
instämma i det yttrande af hans excellens herr statsministern och
chefen för finansdepartementet, att alla näringar i ett land, rätt förstådt,
äro solidariska. Jag instämmer äfven med honom, då han
säger, att det är af största vigt för vårt land, att jordbruket, som
är vår modernäring, icke utsattes för svåra kriser och rubbningar.
Deraf skulle då följa, att de öfriga näringarne i landet måste vidkännas
en och annan uppoffring till jordbrukets fördel, då nöder.
trängde. Ja, det är också detta, de öfriga näringarne gjort. Man
måste nemligen erkänna, att regering och Riksdag i senare tid på
mångfaldigt sätt ådagalagt sitt intresse för jordbruket. Lägger man
tillsammans allt, som blifvit gjordt och uppoffradt af landet i öfrig!
till förmån för jordbruket, så är det sannerligen icke litet. Nu ifrågasattes
ytterligare en ganska betydande uppoffring å de icke jordbrukande
klassernas sida genom de föreslagna, väsentligt höjda tullarne.
För min egen del får jag säga öppet, att jag med godt samvete
och utan tvekan skulle vara med derom, om jag blott vore öfvertygad,
att det betryck, hvaraf jordbruket för närvarande lider, kunde
hjelpas på denna väg. Men jag tror, i likhet med många andra, att
orsakerna till detta betryck ligga vida djupare och att de sammanhänga
med åtskilliga allmänna förhållanden eller missförhållanden,,
dels gemensamma för alla europeiska land och dels egendomliga för
Sverige. Dessa missförhållanden äro sådana, att ett par kronors
högre tull icke kan anses såsom annat än ett palliativ, d. v. s. en
hjelp för stunden, men icke för framtiden. Att så verkligen är förhållandet,
synes mig tillräckligt tydligt framgå af den nya tyska
tullagstiftningens historia. I Tyskland har man nemligen i detta afseende
experimenterat på många sätt, gått från den ena tullsatsen
till den andra, men ändock icke kommit till något tillfredsställanderesultat.
Men medan de högre tullarne sålunda i sjelfva verket blott
äro palliativ mot jordbrukets betryck, utgöra de obestridligen eu
ganska svår tunga för de obemedlade klasserna. Jag skulle vilja
säga, att de höga tullarna trycka den fattige konsumenten i vida
starkare proportion än de hjelpa jordbrukaren.

Under sådana förhållanden och med en sådan uppfattning hade
jag naturligtvis önskat, att 1892 års spanmålstullar bibehållits eller
att man åtminstone stannat vid de tullsatser, som före år 1892 voro
gällande. För min del skulle jag äfven rösta för någondera af dessa
tullsatser, i fall jag visste eller trodde, att jag dermed skulle kunna
vinna något praktiskt mål. Men då uppenbarligen så icke är förhållandet,
då deremot någon utsigt finnes att genomdrifva herr
Johanssons med fleres reservation, och då jag anser det vara min

Lördagen den 9 Mars, f. in.

3.5 N:o 12.

skyldighet såsom riksdagsman att, om jag icke kan vinna det enligt
mitt förmenande bästa, söka nå det bättre framfor det sämre, det
drägliga framför det hårda och tryckande, så vill jag för min del,
såvida jag sättes i valet, finna mig i att nedlägga min röstsedel till
förmån för de af reservanterna, herr Johansson i Noraskog med flere,
föreslagna tullsatser.

Jag har för min del svårt att förstå deras resonnement, hvilka
genom att till det yttersta hålla på de lägsta tullsatserna, i sjelfva
verket på indirekt väg förhjelpa de högsta tullsatserna till seger;
jag har också svårt att förstå det resonnement, som kan karakteriseras
med satsen: ju värre, desto bättre! Jag skulle kunna förstå, om än
icke gilla det, i fall det funnes någon anledning att vänta, att den nuvarande
tullperioden skulle vara af kortare varaktighet, tv då skulle
man på detta sätt påskynda dess slut. Men erfarenheten från åtskilliga
andra land visar, att något sådant icke är att antaga, såvida
icke vår Herre skulle hemsöka oss med missväxt. Jag skulle derför
vilja be de herrar, som intagit nämnda ståndpunkt, besinna, att eu
nedsättning af tullen från 3 kronor 70 öre till 3 kronor 15 öre för
spanmål och från 0 kronor 50 öre till 5 kronor 25 öre för mjöl icke
är någon ringa vinst. Jag ber dem också besinna, att de genom sitt
tillvägagående måhända skola fördyra hvarenda brödkaka, som den
fattige köper, och det kanske för en längre tid. För min del vill jag
icke taga något sådant på mitt ansvar och derför skall jag, såsom
nämndt, i nödfall afgifva min röst för de af reservanterna, herr
Johansson i Noraskog med flere, föreslagna tullsatser.

Med herr Odhner förenade sig herrar von Krusenstjerna och Skatte.

Herr John Olsson: Ehuru jag redan genom att instämma med
herr Bromée uttalat min uppfattning i föreliggande fråga, ber jag
likväl att för egen del få tillägga några ord.

Till en början vill jag meddela, att jag från ett talrikt besökt
möte inom den valkrets, som jag har äran representera, emottaga en
resolution, deri protesteras mot de ifrågasatta tullförhöjningarne och
deri mötet förklarar, att det “förväntar af'' sina representanter, att de
kraftigt motsätta sig försöken att på de fattigare klassernas bekostnad
höja lifstnedelstullarne till så orimliga belopp, som nu föreslagits för
spanmål, mjöl och fläsk “.

Jag vill derefter först med några ord beröra frågan om tillkomsten
af den så kallade tullukasen af den 5 januari 1895. Det var
nog flera än jag, som, då ryktet om denna ukas började sprida sig
i hufvudstaden på middagen den 6 januari, funno sig stå inför en
tullkupp, som icke blott syntes från regeringens sida fullständigt
obegriplig, utan äfven, jag vågar påstå det, ur konstitutionel och
saklig synpunkt oförsvarlig. Den var obegriplig derför, att med åtgärden
icke kunde vinnas det syftemål, som regeringen uppgaf sig
vilja vinna; och den var oförsvarlig derför, att den utgjorde ett rent
och otvetydigt löftesbrott, ett svikande af de förpligtelse^ som Riksdagen
och Kongl. Maj:t åtagit sig vid 1892 års urtima och som regeringen
genom sin chef upprepat och bekräftat vid 1894 års riksdag.

Angående
tullsatserna
å spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

N:o 12.

‘56

Angående
tvllsatserna
å spanmål,
malen och
(malen.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, f. m.

Ty, mine herrar, hvilket var det uppgifva syftet med den af
regeringen beslutade tullförhöjningen? Det angafs redan vid remissdebatten
i denna kammare af hans excellens herr statsministern, som
då till svar på den kritik, som från flera håll rigtades mot hans åtgärder,
yttrade: “Jag vågar påstå, att sedan dess“ — d. v. s. sedan
1894 års riksdag — “jordbrukets ställning i vårt land blifvit så förvärrad,
att ingen regering kunnat underlåta att söka vidtaga åtgärder
till beredande af lättnad för denna näring. “

Syftet med tullförhöjningen var således att hjelpa det betryckta
jordbruket. Hvarför — måste man då fråga sig — hvarför
vidtog då icke regeringen denna åtgärd redan tidigt på hösten, då
landtbrukarne så ifrigt begärde det? Om detta var det enda verkliga
syftemålet med tullförhöjningen, hvarför begagnade sig icke regeringen
tidigare af den lätt, den ansåg sig ega, att genom en tullförhöjning
hindra importen? Var det af ömhet för de betryckta jordbrukarne
som regeringen dröjde ända till seglationstidens slut utan att röra ett
finger för att sätta en gräns för denna qvarnegarnes ofantliga import?
Regeringen kände väl till storleken af denna import, men regeringen
brydde sig ändå icke om den. Större var icke dess intresse för jordbrukarnes
betryck.

Var det vidare af ömhet om jordbrukarne, som regeringen
åsatte den bekanta proportionen mellan spanmåls- och mjöltullen af
8 kronor 15 öre—6 kronor 50 öre, eu proportion, som sjelfva det
protektionistiska bevillningsutskottet icke kunnat smälta, en proportion,
som faktiskt förskaffade landtmännens förtjenande bröder en
oskälig profit just på jordbrukarnes bekostnad?

Jag tror, att hans excellens statsministern och regeringen skall
få mycket svårt att öfvertyga någon derom, att allt detta skedde uti
jordbrukarnes intresse. Jag tänker tvärtom, att vi alla kunna instämma
med den framstående protektionist i Första Kammaren, som
vid remissdebatten derstädes yttrade om regeringens åtgärd följande
skarpa ord: “I svenska språket finnes ett ord, som klingar mycket
lika det ordet oförklarligt, och jag tror, att det ordet bättre betecknar
sjelfva saken. Den tullförhöjning, som nu skett, har icke kommit
det djupt betryckta jordbruket till gagn.“

Hans excellens herr statsministern yttrade vid remissdebatten i denna
kammare, att ingen regering hade kunnat vara likgiltig för jordbruksnäringens
betryck. Men jag frågar regeringens här närvarande ledamöter:
fans det då ingen man inom regexnngen, som hyste någon
medkänsla för öfriga samhällsklassers betryck? Fans det ingen, som
ville tillvarataga den stora brödkonsumerande allmänhetens intressen?
Eller hafva icke äfven konsumenterna rättighet att påräkna regeringens
uppmärksamhet för sitt betryck? Fans det ingen inom regeringen,
som brydde sig om alla dessa, som måste köpa sin spanmål, alla
våra små jordbrukare, torpare, handtverkare, arbetare, alla dessa, för
hvilka regeringen genom sin tullförhöjning fördyrade hvarenda munsbit
bröd med nära 25 procents förhöjning i priset?

För dem stod regeringen främmande och likgiltig. De hade inga
hushållningssällskap, som för dem petitionerade; de hade icke ens

37 N:0 12.

Lördagen den 9 Mars, f. in.

rätt att deltaga i valet af de representanter, som i denna kammare
kunde förfäkta deras intressen. Derför brydde sig regeringen icke
om dem!

Men mjölintresset, det fick lof att tillgodoses till och med på det
betryckta jordbrukets bekostnad! Ingenting kan efter min uppfattningtydligare
karakterisera den nuvarande regeringen såsom en fåtalsregering
än just detta dess till vägagående. Regeringen kan icke med
ett sådant uppträdande påräkna något förtroende från de samhällsklassers
sida, hvilka hafva motsatta intressen med dem, som af regeringen
synas vara särskildt omhuldade på de förres bekostnad.

Jag vill vidare i detta sammanhang beröra eu annan synpunkt
för bedömande af regeringens uppträdande, eu synpunkt, som redan
förut flera gånger framhållits, men som aldrig någonsin bör släppas
ur sigte. Jag syftar på det löftesbrott, som regeringen gjort sig
skyldig till genom att i strid med Riksdagens och sina egna uttalanden
påbjuda tullförhöjningen.

Den 10 mars 1894 yttrade regeringens chef i Första Kammaren
dessa ord, som så ofta citerats: “Det har antydts, och det är sant,
att regeringen icke gerna ser de förslag till tullarnes höjande, som
nu föreligga, och skälet dertill är, att dä den vid nyss angifna tillfälle
uttalat sin åsigt, hvilken sedermera upprepats och af Riksdagen
godkänts, så anser den ock, att detta beslut bör lösas in. De ord,
som då uttalades, böra infrias. Herr Reuterswärd har sagt, att han
icke visste, hvad för eu stor fråga som förelåge hindrande. Jag
upprepar det: det finnes en stor fråga, som gör det; det är det löfte,
som regeringen och Riksdagen uttalat, hvilket regeringen för sin del
önskar se inlöst och som den hoppas Riksdagen skall inlösa!

Jag frågar nu: har något sedan dess inträffat, som kunnat berättiga
regeringen att frångå det löfte, som regeringens chef då uttalade?
Så vidt jag vet, intet. — Jag vill gerna medgifva, att förhållanden
kunna inträffa, då en praktisk statsman kan finna lämpligt
att modifiera sin uppfattning i den ena eller andra frågan och gifva
efter för eu allmänt uttalad önskan. Men att den ena riksdagen gifva
ett högtidligt löfte och redan innan nästa riksdag sammanträdt bryta
detta löfte, det är efter min tanke hvarken vackert eller statsmannamessigt.
Men just detta är hvad regeringen gjort sig skyldig till.

Men, mine herrar, det är icke ensamt regeringen, som bär skulden
för det löftesbrott, som Riksdagen nu står i begrepp att begå. Ingen
lärer väl betvifla, att regeringen gjort sig förvissad om understöd
från majoriteten af denna kammare, innan regeringen beslöt sig för
det steg, som den tog den ö sistlidne januari. Det har af eu person,
som bör vara väl underrättad, sagts mig, att hans excellens herr
statsministern den 5 januari hade uti sin ena ficka tullukasen och i
sin andra — sammanslagningsdekretet. Jag är naturligtvis icke i stånd
att garantera rigtigheten af denna uppgift; men jag tager för gifvet,
att, om den är origtig, vederbörande icke skola underlåta att dementera
den.

Hvad som deremot är visst, är, att protektionisterna icke skulle
fått den vind i sina segel, som de nu hafva, om icke sammanslagningen

Angående
tnlhatserna
å spanmål,
malen ack
omalen.
(Forts.)

N:o 12. 38

Angående
tulUatserna
å spanmål,
malen och
om alen.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, f''. m.

mellan landtmannapartierna vid Riksdagens början kommit till stånd.
När gamla landtmannapartiet, utan att spilla ett enda ord på saken,
beslöt att lemna hela sitt forna program i tullfrågan bakom sig och
förena sig med tullpartiet, då var det i sjelfva verket, som regeringens
tullsatser beseglades. Det var denna kapitulation af förut frihandelsvänliga
ledamöter af kammaren, som först bekräftade tullpartiets fullständiga
öfvermagt.

Jag vet visserligen, att man från det hållet skall söka bestrida
denna uppfattning. Men det finnes för många fakta, som tala om
motsatsen. Jag kan endast behöfva erinra om det faktum, att majoriteten
i denna kammare med gamla landtmannapartiets enhälliga medgifvande
beslöt att ur bevillningsutskottet utesluta två bestämda fri -handlare och deruti insätta två lika bestämda protektonister, dermed
fullständigt lemnande utskottet tullpartiet på nåd och onåd uti våld:
och detta, ehuru det redan vid sammanslagningen hade lofvats, att
ett af de öfveren,skomna vilkoren för denna sammanslagning skulle
vara det, att platserna i utskotten skulle bibehållas vid status quo
och att endast vid ledighet någon förändring skulle göras. Tydligare
kan efter min uppfattning icke gerna gamla landtmannapartiet markera
sin underkastelse till tullpartiet.

Sammanslagningsprogrammet, som främst är undertecknadt af
herr Olof Jonsson i Hof såsom representant för gamla landtmannapartiet,
innehåller såsom sin främsta programpunkt bland annat, “att
nödig stadga i tullpolitiken endast kan vinnas genom moderation å
örnse sidorL. Hade då, frågar jag, herr Olof Jonsson förskaffat sig
några garantier från sina nya bundsförvandter, att de skulle uppfylla
detta löfte uti programmet? Hade han förvissat sig om, hvilken
moderation från tullpartiet skulle iakttagas, innan han tillstyrkte sina
meningsfränder att öfvergå till detta parti? Man skulle väl haft rätt
att antaga detta, men fäkta tala om motsatsen. Redan några dagar
efter sammanslagningen frambars inom denna kammare af herr Olof
Jonssons nyförvärfvade förbundsbröder en massmotion, som yrkade
på 4 kronors spanmålstull. Var det en sådan “moderation*, herr
Olof Jonsson tänkte sig, då han på aftonen den 16 januari så vackert
talade om och lade sina meningsfränder på hjertat nödvändigheten
att för fosterlandets bästa uppoffra sina egna åsigter.

När utskottet sedermera blef färdigt med sitt utlåtande, fingo vi
se, hvad dess mening var med “moderation*: det var 3 kronor 70 öre
spanmålstull och 6 kronor 50 öre mjöltull, således de förutvarande
tullsatserna i det närmaste tredubblade! Den ärade representant, som
jag nyss nämnde, hade således icke ens af sina nya partikamrater
lyckats utverka det minimum “moderation*, som skulle ha legat deruti,
att regeringens mjöltullsats blifvit något sänkt med bibehållande
af dess spanmålstull. Eller skall jag kanske hellre säga, att han icke
brydde sig om att söka utverka denna moderation. Tv ingen kan
väl betvifla, att herr Olof Jonsson, om han verkligen på allvar
hade velat använda sitt utan tvifvel stora inflytande på sina nya
bundsförvandter, skulle ha kunnat utverka den lilia “moderation* från
det hållet, som jag nyss antydde. Har han verkligen försökt det,

39 N:o 12.

Lördagen^den 9 Mars, f. in.

men mislyckats, — ja, mine lierrar, ingenting kan dä tydligare lagga
i dagen/huru fullständigt gamla landtmannapartiet och dess törne
ledare gått till Canossa i tullfrågan.

Jag kommer nu till bevillningsutskottets ärade vice ordförande
och hans medreservanter. Deras ideal för en ‘■moderat* tullsats är 3
kronor 15 öre spanmålstull och en mjöltull pa 5 kronor 25 öre! Det
är ju också ett slags moderation, en moderation, som jag dock misstänker,
att de ärade reservanternas frihandelsvänliga valmän skola fa
nå^ot svårt att begripa. När man som utskottets ärade vice ordförande
blifvit vald på programmet afskaffande af lifsmedelstullarna,
■då är det eu något egendomlig tillämpning af detta program att sjelf
föreslå sädestullarnas höjning till nära det tredubbla af de tullsatser,
som förut voro gällande.

Ino-en hade väl kunnat tro, att utskottets vice ordförande, som
sä länge och med sådant eftertyck bekämpat litsmedelstullarnas grundsatser
inom denna kammare, att han nu skulle rent af acceptera
Kongl. Maj:ts nådiga tullsats på spanmål. Ingen hade väl heller
väntat att finna) hans namn under det sammanslagningsdekret, under
hvars häo-n en så underlig “moderation* i fråga om lifsmedelstullarne
skulle införas. Jag för min del tillstår, att jag trodde hvarken mina
öo-on eller öron, när jag under detta dekret läste namnet Johan
Johansson i Noraskog, han, som knappast kunde vara okunnig om,
att han dermed underskref dödsdomen Öfver alla sina föregående politiskt
frisinnade sträfvande!!, hela sin 25-åriga frisinnade riksdagsmannabana.

Det torde vara för flertalet af kammarens ledamöter bekant, att
da o-arnla landtmannapartiet skaffade sig ett nytt program år 1893.
så var den från början tänkta förutsättningen för detta program, att
■det skulle blifva gemensamt för gamla landtmannapartiet och den
frisinnade centern: och utskottets ärade vice ordförande har också vid
mer än ett tillfälle uttalat sig för önskligheten och möjligheten afen
närmare sammanslutning mellan dessa partier. Detta är, som sagdt,
knappast obekant för någon. Men den It) januari undertecknade herr
Johan Johansson och landtmannapartiets öfriga ledare i stället kapitulationsdekretet
med tullpartiet; och i full konseqvens dermed finner
man n\i hans namn främst , under den reservation, som yrkar 3 kronor
15 öre spanmålstull.

Jag har sökt finna förklaringen till detta den ärade ledamotens
egendomliga tillvägagående. Så vidt jag kan se, kan det endast förklaras
på två sätt, nemligen antingen så, att han icke på förhand

haft reda på den roll, han var utsedd att spela den 10 januaii, ellsr

ock så, att han velat föra oss, sina forna meningsfränder, bakom ljuset
och bemantla sill egen politiska abdikation. Då jag icke gerna kan
antaga det förra om eu så erfaren och särskild! i rikdagspolitiken
invigd representant, nödgas jag således förutsätta det senare. . Nåväl,
mine herrar, vi stockholmsradikaler, som vi ju kallas vi äio ju
vana att anses som kättare; och jag förmodar, att den ärade ledamoten
har på oss velat tillämpa den kända jesuitiska grundsatsen, att mot

kättare äro alla medel tillåtna. Men det var nog fiera än vi, som

Angående
tullsatserna
å spanmål,
malen och
^ om alen.
(Forts.)

No 12. 40

Angående
tulhaUerna
å spannmål,
malen och
omalen.

(Ports.)

Lördagen den 9 Mars, f. m.

blcfvo besvikna, då herr Johan Johansson i Noraskog, den forne frihandlaren
satte sitt namn under sammanslagningsdekretet och ansa»-sig böra afsitta sm länga riksdagsmannabana såsom ren och otvetvdioanhängare
af hfsmedelstullar. J ”

Ty, mine herrar, det skall slås fast för valmännen i landet att
gamla landtmannapartiet äfven uti tullfrågan har lemnat sina åsigter
bakom sig och accepterat protektionismen. Efter den reservation som
har har afgifvits af fyra framstående representanter för partiet’ och
som utmynnar i sådana tullsatser som 3 kronor 15 öre för spanmål
och o kronor 25 öre för mjöl, lär den saken icke kunna förnekas
Jag kan derför för resten åberopa eu auktoritet, som partiet
numera lärer hvarken kunna eller vilja jäfva, nemligen eu ärad ledamot
af det förenade partiet, som tillika är representant för Norrköpinohar
i kammaren. Han yttrade för några dagar sedan i sin tidning
följande: -Det resultat, till hvilket utskottets frihandlare kommit dä
de pa sistone accepterat den så mycket förkättrade Hullukasens“ spanmalstull,
under det att de något mer än fördubblat mjöltullen mot
hvad densamma var före nämnda ukas, visar, med hvilken oemotståndlig
kraft det “nya systemet'' tränger sig fram, och huru i grund

brutet frihandelsyaldet för närvarande är.--Redan det förhållandet,

„ det fordom sa stolta fnhandelsregementet finner sig nödsakadt attpa
detta grymma sätt “disciplinera sin politik'', bevisar tydligt och
k r •ytter,Igt svag dess ställning numera är. Efter detta “fall

i israel kan man knappast längre tala om någon tullmotsats här i

landet: den nya skolan har flyttat i den gamla“ — eller kanske

rättare den gamla har flyttat i den nya, och vi hafva hlifvit protektionister
allihop! — Att vi, som förr i verlden under många är nära
110g ensamma inom pressen förde tullvänlighetens talan, helsa detta,
taktum med stor glädje och tillfredsställelse, faller af sig sjelft“. —
Ja, linne herrar, jag missunnar ingalunda herr Johan Johansson
och hans kamrater det högljudda bifallet från det hållet, men jaotycker
att det skulle kunna lära dem, hvad klockan är slagen och
hvad de sjelfva ha lånat sig till.

Jag kan för min del icke erkänna, att vare sig utskottets tullsatser
eller de af de fem reservanterna föreslagna tullsatserna äril
moderata''. De äro icke ens rimliga. De utgöra tvärtom bägge två
etter min uppfattning en krigsförklaring mot hela den brödkonsnmerande
allmänheten, en krigsförklaring, som, om icke förr, kommer
a t upptagas vid 1S9G ars allmänna val. Det kan då. mine herrar,
komma att inträffa, att landet gifver samma svar som efter riksdagsupplösningen
i mars manad ar 1887, då Andra Kammaren med 111
röster mot 101 hade voterat spaninålstullarna, men efter nvvalen
återkom med 142 motståndare och endast 79 anhängare af brödtullarne.

Det kan hända, att valmännen äfven nu kunna hafva eu särskild
räkning att ^ uppgöra med de herrar frihandlare, som blifvit valda
såsom motsandare till lifsmedelstullarne, men nu på en vink af sina
ledare i sluten trupp öfvergå till det fiendtliga lägret och kapitulera.
för min del vill jag icke deltaga i eller bära ansvaret för eu

N:0 12.

Lördagen den 9 Mars, f. m.

dylik kapitulation, och det är derför, herr talman, som jag yrkar
anslag såväl å utskottets som å de fem reservanternas förslag och
bifall till herr Bromées reservation.

Herr Högstedt: Herr talman! Om jag vore öfvertygad, att

lifsmedelstullarne kunna gagna hela vårt land, ja, till och med om jag
vore förvissad, att dessa tullar skulle vara till gagn för hela den jordbrukande
befolkningen, skulle jag kan hända vara med om lite’
tull. Jag har länge sysselsatt mig med denna fråga för att få utrönt,
i huru stor utsträckning dessa tullar kunna gagna vårt land, och
kommit till det resultat, att det är endast de stora egedomsherrarne,
som skörda fördelar af dem. Man har nemligen beräknat, att endast
34 procent af den jordbruksidkande befolkningen skulle komma att
hafva någon nytta af dessa tullar, och att en stor del af den öfriga
procenten skulle mer eller mindre deraf lida förlust. Jag ber derför
att få uttala, att jag för min del anser det orättvist, att dessa 34
procent skola rigtas på de öfrigas bekostnad samt att de jemförelsevis
bättre lottade skola beredas förmåner till förfång för den stora, fattiga
arbetarebefolkningen. På grund häraf ber jag att få nämna, att jag
naturligtvis helst icke vill hafva någon tull. Men för att förekomma
de större föreslagna tullsatserna, kommer jag att rösta för de minsta
möjliga.

Herr Lindgren: Herr talman, mi ne herrar! Väl inser jag, att

det inlägg, som jag kan göra i denna fråga, är fjäderlätt på Riksdagens
nuvarande protektionistiska svallvåg. Men icke dess mindre
finner jag mig af pligtkänsla skyldig att afgifva detsamma såsom ett
svagt uttryck för den valkrets, som jag representerar. Denna fråga,
som eger en så ofantligt stor räckvidd, enär den direkt ingriper i
hela nationens lifsvilkor, den är icke blott eu politisk fråga, den är
icke blott eu statsfinansiell fråga, utan den är på samma gång en
individuel ekonomisk fråga. När det så förhåller sig, och när Riksdagen
skall stipulera indirekta skatter, synes mig böra tagas hänsyn
till alla dermed förenade omständigheter. Mig synes, att vi icke blott
böra taga hänsyn till Kongl. Maj:ts proposition och till de särskilda
motionerna och till riksförsamlingens få frihandelsvänliga ledamöter
och till dess protektionistiska flertal och till bevillningsutskottets
majoritet och till enskilda qvarnegares af mer eller mindre egoistiska
intressen gifna råd, utan det borde göras utsträckt hänsyn såväl till
våra valmän — och ej dermed nog — utan till hela nationen, alla
svenskar, myndiga som omyndiga, män, qvinnor och barn. Vi böra
derjemte taga hänsyn till, att det icke blott är fråga om att ytterligare
beskatta den arbetsföra generationen, utan förslaget afser jemväl att
ytterligare beskatta de till arbete af ålderdom oförmögne, ja, jemväl
att beskatta icke blott fattighjon, utan till och med de vanföra kryrnplingarne,
som icke kunna tänka på eget förvärf. Men det stannar ej
dermed, utan förslaget afser att ytterligare beskatta barnet, från den
dag det icke längre kan lifnära sig vid modersbröstet. Jag vill icke
göra utskottet några förebråelser, men jag tror för min del, att om

Angående
tullsatserna
å spannmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

N:o 12.

Angående
tullsatserna
å spanm ål,
malen och
omalen.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, f. m.

utskottet vid denna frågas behandling tagit alla dessa omständigheter
i betraktande och lagt tyngdpunkten af denna beskattnings innebörd
dit den borde läggas, hade dess hemställan blifvit en motsatt. Ty,
såsom förut nämnts, hans excellens herr statsministern försäkrade här
i kammaren vid remissdebatten, att förordningen angående höjda spanmålstullar
den 5 sistlidne januari icke tillkommit för att fylla något
statsbudgetens behof. Alltså är bevillningsutskottets hemställan ifrån
synpunkten af statsverkets behof opåkallad. Under sådana förhållanden
ber jag att få erinra om ett yttrande utaf Förenta staternas president
i hans budskap till kongressen år 1885, deri han bland annat yttrar:
“det är icke tillbörligt att regeringen uppbär större skatter, än som
motsvara dess behof41. När så är, böra vi då icke, mine herrar, hellre
taga den engelske statsmannens, John Brights, ord ad notam och i
någon mån följa dennes exempel, som egnade sin lifsgerning åé afskaffandet
af dessa, som han yttrade sig, förhatliga lifsmedelstullar,
hvilka ruinera arbetaren, knappa in på hans tarfliga kost, beröfva
honom en del af hans arbetskraft och göra den fattige ännu fattigare.
Herrar protektionister hafva ofta med en viss pondus velat påvisa
Tysklands spanmålstullar som mönster för oss. Jag skulle för min
del icke hafva något deremot, endast våra vänner af höjda spanmålstullar
först kultiverade sina jordbruk så, att de kunde och ville taga
Tyskland till mönster äfven med afseende på.de pris, för hvilka de
till sina arbetare och öfriga konsumenter offererade deras behof af
brödsäd. Producei''a först tillräckligt af spanmål för det svenska folkets
behof och försvåra eller förhindra sedan importen deraf! Industritullarne
kunna i någon mån försvaras just derför, att industrien i
vårt land numera är så pass upparbetad, att den i de flesta fall på
teknikens område kan tillgodose nationens behof ifrån de största till
de minsta detaljer, ifrån pansarskeppet till dikesspaden o. s. v. Följen
detta exempel, herrar protektionister, landtbrukare, godsegare och
boställsinnehafvare, och I skolen gerna för mig få spanmålstullar,
lika höga som Tysklands. Industritullarne kunde till och med i någon
mån anses berättigade, emedan de träffa alla samhällsklasser i mån
åt tillgångar och anspråk på komfort, och hvarje individ har sin
personliga frihet att offra mer eller mindre på industritullarnes altare.
Men brödtullen träffar ovilkorligen och nödtvunget just den fattigaste
landsändan och den fattigaste befolkningen och är derför orättvis och
orättfärdig och enligt mitt förmenande för Sveriges Riksdag ovärdig
och förkastlig.

Ett ordspråk säger, om det tillåtes mig att anföra det, att om
man fått gult hår, så vill man äfven hafva det krusadt. Detta synes
mig med fog kunna tillämpas på mellersta och södra Sveriges jordbrukare.
Icke nöjda med de senaste tio årens successiva skattelindringar,
såsom befrielse från skjutsskyldigheten, befrielse från rote- och rusthållsskyldigheten,
grundskatternas afskrifning och snart äfven lindring i
vägunderhållsskyldigheten, vilja dessa inbyggare i de förmögnare
landsdelarne med sina stora och bördiga fält, ja, så bördiga till och
med, att 40 å 50 motionärer begärt skydd för sin rissäd, sitt rismjöl
och sina risgryn, att det fattiga Norrland med sina jemförelsevis små

43 N:o 12.

Lördagen den 9 Mars, f. m.

tegar, sin karga mark och sitt hårda klimat, med ofta återkommande
hårda år och missväxtår skall till staten inbetala en brödskatt, gående
lös på flera millioner årligen, och på samma gång öka de förres inkomst
med en lika stor summa. Detta är ju, mine herrar, att begära
både penningarne och pungen på en gång. Det är ju icke blott
obilligt, utan till och med obegärligt, att den fattigare befolkningen
skall ega förmåga och bärkraft att höja de redan förut förmögnes
ekonomiska välmåga. Det är obilligt, att den fattiga befolkningen
skall betala en skatt, som icke berör eu stor del af de förmögna.
Detta system synes mig täfla i obarmhertighet med den omilde körsvennen,
som lägger det tyngsta lasset åt den svagaste dragaren,
hvilken icke ens kan gifva sitt missnöje till känna hvarken genom att
bita omkring sig eller sparka bakut, emedan han är försedd såväl
med munkorg som med hindertyg.

Jag anser — förlåten uttrycket, mine herrar — att den käpphäst,
på hvilken alla protektionister rida, och som gått i arf från far
till son, från slägt till slägt, från generation till generation, och som
benämnes jordbrukets betryckta ställning, har blifvit en dogm, eu
trosartikel, som de visst anse profaneras genom en undersökning,
eftersom det aldrig konstaterats några bevis, utan som de anse vara
eu heligt pligt att icke se, men dock tro. Men denna utopi faller
ohjelpligt, om vi till äfventyrs betrakta förhållandena vid ett jordbruk,
som står under kontroll. Siffror tala, säger ordspråket. Om vi se
på årsberättelsen för asylet vid Rickomberga n:o 3 för åren 1892 och
1S93, så framgår deraf, att för 1892, sedan alla utgifter för jordbruket
blifvit afdragna samt derjemte ej mindre än 674 kronor 20 öre för
reparationer och 183 kronor 71 öre för afskrifning_.å inventarier, det
återstod en nettovinst af 582 kronor 23 öre. Ännu gynsammare
ställa sig förhållandena 1893, då, sedan alla utgifter, deribland för
reparationer och afskrifning å inventarier 217 kronor 27 öre, blifvit
frändragna inkomsterna af jordbruket, det uppstod en nettovinst af
1,212 kronor 62 öre, en efter mitt förmenande ganska respektabel
summa af en jordegendom, som skötts af summa 4 personer jemte
föreståndaren.

Häraf synes mig framgå, att slagordet “jordbrukarnes tryckta
ställning1- är antingen eu medveten dikt eller en omedveten inbillning,
som det skulle vara för en stor del af Sveriges män och qvinno!-, ja,
till och med barn sorgligt, om Sveriges Riksdag skulle ytterligare
låta lura sig på.

Bevillningsutskottet har grundat sitt epokgörande beslut hufvudsakligen,
såsom mig synes, på “jordbruksnäringens allt för väl kända
betryck”, men under min 25-åriga verksamhet såsom fabriksidkare,
såsom köpman och som jordbrukare har jag gjort den erfarenheten, att
pa alla dessa tre områden arbetet föder sin man, äfven om icke resultaten
alltid varit lysande. Men jag har ock på samma gång gjort
den iakttagelsen, att den, som missnöjd och dådlös vid inträffande
mindre goda förhållanden lägger sig att hvila på redan vunna lagrar
under afvaktan på lyckligare konjunkturer, dömer sig sjelf till undergång
i konkkurrensens tveamp. Detta, tror jag, är en lag, som intet

Angående
tnllsaUerna
å spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

N:o 12- 44

Angående
tullsatserna
å spånta ål,
malen och
omalen.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, f. in.

tullsystem kan upphäfva. Det enda skal, som från protektionistiskt
hall framhäfts, och som tyvärr är ett faktum, är Sveriges ogynsamma
handelsbalans, men äfven detta skäl är malplaceradt, ty för det första
måste magens kraf i det närmaste först tillfredsställas, oafsedt huru
handelsbalansen ställer sig, och för det andra hjelpes icke den ogynsamma
handelsbalansen med höga tullar, så länge vi, trots höga tullar,
nödgas importera vårt oundgängliga lifsmedelsbehof, utan jag tror för
min del, att handelsbalansen kan upphjelpas endast dermed, att vi
söka producera, hvad vi behöfva konsumera, men då bör — i parentes
sagdt — icke, som hittills skett och sker, den arbetare, som det
åstundan nekas att odla en bit af Sveriges stora domäner och obegagnade
odlingslägenheter, utan bör man fäst hellre bereda tillfälle åt
hvar och en, som det önskar, att på möjligast billiga vilkor få etteget
hem med eget jordbruk. Mig synes detta vara den enda rätta
rigtningen för såväl nationens som samhällets utveckling, men i den
rigtningen har jag icke hört någon öfver den ogynsamma handelsbalansen
bekymrad svensk man, åtminstone vid denna Riksdag, motionera
om vare sig några direkta åtgärder eller om skrifvelse till
Kongl. Maj:t.

Det har af våra spanmålsproducenter klagats, och det ej utan
skäl, öfver att våra qvarnegare äro så opatriotiska, att de icke vilja
köpa svensk spaninål. Och för denna qvarnegarnes ofosterländskhet
har Sveriges Riksdag sedan 1888 beredt dem en extra premie af 1
öre för hvarje kilogram spannmål, som de förmala. Men ej nog dermed,
åtskilliga motionärer här i kammaren vilja nu, liksom äfven
bevillningsutskottet, mer än fördubbla denna deras''gratifikation. Detta
synes mig vara allt annat än politiskt klokt, helst när man vet.
hvilket ringa arbete, som är förenadt med sädens förmalning till mjöl,
då t. ex. Holmberg & Möllers qvarn kan förmala ända till 12 å 1,500
tunnor per dygn. Alltså vill bevillningsutskottet skänka dessa qvarnegare
ända till 2,500 kronor per dygn och andra i samma proportion.
Dä man vet, och hvar och en som vill kan öfvertyga sig af noteringarne
från såväl den inländska som den utländska spanmålsmarknaden,
att spanmålen betingar så mycket lägre pris, att qvarnegarne hafva
sin anständiga både handelsvinst och förädlingsvinst utan någon sådan
gratispremie, så tror jag, att man måste medgifva, att några ömmande
omständigheter för qvarnindustrien ej förefinnas. Att så är förhållandet,
kunna vi äfven se deraf, att, såsom det redan förut under
debatten är betonadt här i kammaren, med anledning af tullropetunder
förliden höst importen af spannmål blef, såsom motionären sade.
enastående, men trots den stora spanmålsimporten under de tre sista
månaderna föregående år fäns inom Stockholms hamnområde icke eu
enda kilo spanmål på nederlag vid tullförordningens utfärdande den
5 januari. Deraf bevisas, att ställningen icke var tryckt. Att qvarnindustrien
reder sig godt utan någon sådan premie, ber jag att med
ett enda exempel få bevisa. För detta chefen för Kungsholmens eldqvarn,
den numera aflidne herr A. Svanberg, var vid början af denna
sin verksamhet icke någon — hvad man kallar storkapitalist, men
tack vare qvarnindustrien kunde den ädle mannen före sin död donera

45 N:0 12.

Lördagen den 9 Mars, f. m.

till Stockholms stad för välgörande ändamål en liten del af sin förmögenhet,
utgörande 300,000 kronor.

Härmed tror jag mig hafva visat, att qvarnindustrien och jordbruket
äro, om icke de mest lysande, så åtminstone bland de säkraste
af Sveriges näringsgrenar.

Saken ställer sig så mycket betänkligare, mine herrar, om vi ^besinna,
att det icke är våra egna penningar, med hvilka vi begåfva
dessa millionärer, utan till stor del den fattiga arbetarens med svett,
möda och försakelser tungt förvärfvade styfrar.

Herr talman, under min vistelse här vid Riksdagen har det blifvit
mig tillstäldt tvenne folkmötesresolutioner, och enär det torde vara
den enda tjenst jag kan göra min valkrets, skall jag be att få° föredraga
icke båda, utan endast den ena, enär de äro hvarandra sa lika,
att när man läst den ena, så känner man också den andra. Den ena
är från min valkrets, den andra från Ångermanlands mellersta domsaga
— sistnämnda skrifvelse har blifvit mig tillstäld pa grund af
herr Rönnbergs frånfälle. Denna skrifvelse lyder:

“Rossö och Nylands med omnejd inbyggare, talrikt församlade
den 24 februari 1895 till opinionsmöte mot tullarne, uttala härmed
sin allvarligaste protest mot ett sådant förfaringssätt, soin med hela
sin tyngd ytterst drabbar den mindre bemedlade befolkningen för att
rikta ett fåtal, som redan förut besitter en god ekonomisk ställning,
och anser mötet, att regeringen å sin sida svikit sitt vid urtiman
gifna löfte, hvilket vore så mycket mer klandervärd^ då samma regering
förklarat, det staten ej vore i behof af denna tullskatt.

Mötet vågar för sin del hysa den förhoppningen, att Riksdagen
i motsats till regeringen bättre skall veta hålla gifna löften i helgd
och visa detta genom att nedsätta tullen å såväl malen som omalen
spanmål till åtminstone 1892 års belopp, och afvakta vi Riksdagens
beslut i frågan, innan andra åtgärder vidtagas.

Som ofvan

Rossö & Nylands rösträtts- & vensterförening.

A. Olsson, C. O. Andersson,

Ordf. Sekret.''

Med anledning af hvad jag nu haft äran yttra och med stöd af
•den utredning i frågan, som herr Fredholm verkstält och bifogat sin
reservation, skall jag be att få yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till herr Bromées reservation.

Herr Schönbeck: Såsom skäl för en höjning af tullen å span mål

och andra lifsförnödenheter har framhållits såväl i den kougl.
propositionen som i utskottets betänkande och nu under debatten af
åtskilliga talare “jordbrukets bekymmersamma läge''.

Detta vore onekligen ett ganska talande skäl, om man a ena
sidan kunde vara förvissad om eller på goda grunder kunde antaga,
att jordbrukets ställning genom de åsätta eller föreslagna tullarne
verkligen kunde upphjelpas, och om å andra sidan icke dermed andras
rätt träddes för nära,''nemligen särskild! de medellösas rätt att derifrån
köpa sina lifsmedel obeskattade, der de kunna få dem billigast.

Angående
tullsatserna
d stanniol,
malen Och
omalen.
(Forts, i

N:0 12. 46

Lördagen den 9 Mars, f. m.

-*''tS“ende Jag har för min del alls icke förtroende till, att man genom ett
å tvanmåt konstlad! medel som tullar skulle kunna upphjelpa jordbrukets
malen och ställning, och jag tror icke heller, att det blir särskildt välsignelseomalen.
blängande, i fall vi söka förhjelpa jordbrukarne till en högre betalning

(Forts.) för en sådan _ vara som lifsmedel genom att höja priset öfver mark nadens

naturliga. Också har jag hört flera tullvänner säga — jag
har icke hört det här, men utanför Riksdagen — att med de åsätta
eller föreslagna tullarne man icke borde vänta sig, att jordbrukare»
ställning skulle upphjelpa^, utan, säger man, det borde hafva åsatt»
sådana tullar, att de egentligen verkade såsom importförbud, men jag
tror, att de då skulle hafva verkat så skadligt öfver hela landet, att
äfven jordbrukarne sjelfva skulle deraf blifva lidande.

Hvad är det då, som jordbrukarne i främsta rummet vilja söka
skydd, för mot täflan utifrån? Jo, det är hvete och råg. jag vill
då fråga: produceras då af dessa varor så mycket och till qvahteten
sa god vara, att vi med fullt skäl kunna motsätta oss importen deraf?

Jag kan icke tro det, ty i fråga om qvantiteten har det år efter år

visat sig, att produktionen af de nämnda varorna är otillräcklig för

landets behof, och skola vi tala om qvaliteten, så ställer sig den,
mine herrar, sannerligen icke bättre. Det är nemligen förhållandet, att
om man undantager de tre provinserna Skåne, Halland och Blekinge
och möjligen någon del af kuststräckorna i Kalmar län och Bohuslänr
sa åro de klimatiska förhallandena här i landet högst ogynsamma för
sädens kärnutbildning. Den korta sommaren, den starka temperaturförändringen
under dygnet, då ofta ofvanpå en tropisk hetta om dagen
följer en mycket kylig natt, och de tidiga nattfrosterna verka derhän,
att säden mången gång blir hvad man kallar brådmogen, liten och
skrumpen. Också får man uppe i landet se sådan spanmål, t. ex.
hvete, som man der anser vara af bästa sort, likna sådant hvete i
Skane, som varit starkt angripet åt rost. Man kan vidare uppe i
landet få se rågen så spetsig i båda ändar, att den lätt kan förvexla.»
med ett ogräs, som kallas gasse i Skåne — det kallas visst fexa
uppe i landet. Jag hörde också 1866 uppe i landet, i Vermland, att
enligt ^ folktron rågen kunde öfvergå till fexa. Jag nämner detta i
förbigående.

Sedan jag kommit hit upp, har jag varit i tillfälle att se prof
P& spanmål, som^ vid en utställning här i staden i slutet af januari

månad hade erhållit första priset -—• det var råg, hvete och korn.

•lag kan betyga, med den kännedom jag har om sådana varor, att
jag icke skulle hafva understått mig att utbjuda sådana varor, som
jag då såg, till våra spanmålshandlande och qvarnegare nere i Skåne,

emedan jag då skulle hafva vedervågat den landtegendom» anseende,

från hvilken säden kommit. Kan man under sådana förhållanden vara
berättigad att motarbeta och — låt vara icke helt och hållet, men
i någon mån — motsätta sig importen af fullgod vara utifrån? Kan
det räknas för klokhet och sann fosterlandskärlek att så handla? Jag
tror det åtminstone icke. De många konsumenterna, som icke hafva
en egen jordtorfva att odla säd på, och framför allt de många kroppsarbetarne,
för hvilka brödfödan är den hufvudsakliga delen af deras

17 N:o 12.

Lördagen den 9 Marg, f. m.

uppehälle, måste väl också hafva några berättigade anspråk att ställa
på den lagstiftande magten, att ställa på staten, nemligen att komma
i tillfälle att köpa sina varor för ett pris, motsvarande verldsmarknadens
pris. Staten är icke till endast för vissa medborgare, utan
måste vara till för alla. Det är oväsentligt för jordbruket, hvilken
som är egare afjorden, men deremot är det väsentligt för jord brkuet,
att jorden blir skött och bearbetad. Jag vill således påstå, att arbetet
är framför hvarje annan modernäring vår första och främsta modernäring,
och få de, som skola arbeta med jorden, icke tillräcklig och
närande föda, så tror jag, att det blir ett underhaltigt arbete, som de
komma att utföra. Men ett underhaltigt arbete anser jag vara den
största nationalförlust, som kan träffa oss. Detta har man också länge
och kanske alltid insett i Danmark, och derför lägger man der an på
att jordbruksarbetarne och för öfrigt äfven andra arbetare skola hafva
riklig föda, god näring.

En sådan rätt, hvarom här är fråga, nemligen att tvinga folket
att betala högre pris för lifsmedel än det, för hvilket de kunna fås i
den naturliga marknaden, en sådan rätt vill jag kalla för den högsta
orätt. Jordbrukarne är det icke förmenadt att begära huru högt pris
de vilja för sin vara, och under år, då det blifvit missväxt i utlandet
eller af andra skäl icke införts så mycket spanmål, hafva också jordbrukarne
betingat ett mycket högt pris för sin vara, utan att det
satts någon gräns derför — jag minnes mycket väl tillfällen, då man
fått betala ända till 30 kronor tunnan för hvetet och derutöfver —
utan att det varit ifrågasatt att sätta exporttull på den svenska spanmålen,
än mindre att förbjuda exporten. Men då måste väl å andra
sidan äfven konsumenterna vara berättigade att köpa sina lifsmedel
derifrån, der de kunna få den för billigaste pris, utan att det skall
läggas någon skattetunga på varan.

Jag skulle för öfrigt vilja tillägga det, att kunna våra jordbrukare
icke konkurrera med jordbrukare från aflägsna länder, för hvilka det
dock tillkommer hvarjehanda stora omkostnader för att föra varan hit,
så kan icke jordbruket såsom modernäring anses intaga ett så särdeles
högt rum här i landet, så att man först och främst skall tänka på
detta jordbruk. Såsom det skötes, anser jag det icke hafva ett så
synnerligen framstående rum som modernäring, i synnerhet på de stora
egendomarne, utan det får skötas mera, än hvad som nu sker, tillsammans
med vissa binäringar, om det skall gifva någon nöjaktig
afkastning, och särskilt tillsammans med boskapsskötseln och mejerihandteringen.

Det har gjorts den anmärkningen, att råg och hvete icke trifvas
så särdeles val hvarken i de norra eller mellersta delarne af landet.
Men deremot finnes det andra växtslag, som der trifvas bättre än råg
och hvete. Jag vill särskildt nämna klöfver och gräsarter, hafrtj,
rotfrukter och baljväxter. På den utställning, om hvilken jag förut
talade, fans prof på baljväxter, som visade, att dessa här trifvas utmärkt
väl, och att de voro så utmärkta, att de till och med skulle
kunna vinna afsättning i Skåne; ty jag har knappast sett så goda

Angående
tullsatserna
å spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

N:o 12. 48

Angående
tullsattema
« spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, f. m.

baljväxter nere i Skåne, som dem jag såg på den nämnda utställningen.

Således har jag föga förtroende till jordbruket såsom modernäring,
så vidt det uteslutande eller liufvudsakligast lägges an på sädesodling
i och för afsalu.

Det är ett underligt tal man får höra både här och äfven annorstädes.
Det låter alldeles så, som om det vore mera svårt och
ömkansvärdt att vara besutten än att vara obesutten. Jag skulle eljest
tro, att det borde kunna räknas som en fördel för den, som genom
fäders och förfäders arbete kommit till besuttenhet, att få sitta i ro
och lugn vid hus och gård; men nej, det är icke nog dermed, de
besuttne behöfva skyddas först och sist, och detta på de obesuttnes
och obemedlades bekostnad. Jag frågar, kan detta verkligen vara
rättvist? Jag för min del kan icke anse det så, utan jag anser det
som en orättvisa.

Herr grefve och talman, jag skall icke längre taga kammarens
uppmärksamhet i anspråk, jag ser att klockan är mycket. Jag skall
be att för min del få yrka afslag såväl på Kongl. Maj:ts proposition
som utskottets hemställan samt på herr Johanssons i Noraskog med
fleres reservation, men bifall till herr Bromées reservation, då icke här
blifvit framlemnadt något förslag om en fullständig afskrifning af
denna tull.

Herr Bergen dahl: Sedan frågan om spanmålstullar i midten af
1880-talet äter kommit på dagordningen, efter det den hvilat under
några decennier, har densamma aldrig innehaft det gynsamma läge i
svenska Riksdagen som nu. Frågan gäller icke spanmålstullarnes
vara eller icke vara; spörsmålet är, till hvilka belopp de skola sättas,
och den proportion, som bör finnas mellan tullen å spanmål och tullen
å mjöl. Detta visar, att jordbrukets betryck numera beaktas af
svenska folket och dess representanter, om också många af de senare
icke vilja i den grad, i afseende på tullen, bidraga till dess lindring,
som jag och många med mig skulle önska. Uti bifogade reservationer
yrkar herr Brornée en spanmålstull af 1 krona 25 öre och
en mjöltull af 2 kronor 50 öre; herrar Johansson i Noraskog med
flere påyrka en tull af 3 kronor 15 öre på spanmål och 5 kronor 25
öre på mjöl. Bevillningsutskottet föreslår 3 kronor 70 öre på spanmål
och 6 kronor 50 öre på mjöl. Jag med flere andra hafva i
särskild motion hemstält om 4 kronor på spanmål och 6 kronor 50
öre på mjöl, allt per 100 kilogram. På dessa senare tullsatser måste
jag för min del hålla, enär man icke lyckats öfvertyga mig om, att
genom dem proportionen mellan spanmåls- och mjöltullen blir på
minsta sätt förryckt. Jag anser mig derför, herr talman, böra yrka
på, att tullen å spanmål sättes till 4 kronor, om jag också skall
sEå ensam om detta mitt yrkande. Jag kan icke frångå min åsigt,
att genom denna tullsats eu någorlunda effektiv spanmålstull vinnes,
liksom den rätta proportionen till den tullsats 6 kronor 50 öre,
regeringen genom sin kungörelse af den 5 januari detta år åsatt mjöl.
och jag ber att få visa med några få siffror, att jag icke i ty fall

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars, f. in.

kommer med några oberättigade påståenden. Sedan genom nämnda
kungörelse tullen å spanmål höjdes med 1 krona 90 öre per 100
kilogram, har priset, enligt notering på Göteborgs börs den 5 i denna
månad, å råg gått Upp till 10—10 kronor 75 öre och å hvete till
12 kronor, allt för 100 kilogram, hvilket betingar, efter den beräkning,
att en tunna råg väger 14 och en tunna hvete 16 pund, ett pris för
råg af 12 kronor 75 öre och för hvete 16 kronor. Om den af bevillningsutskottet
föreslagna förhöjningen godkännes, ökas detta pris
med ungefär 50 öre, och om det af mig gjorda yrkandet antages,
skulle man komma upp till ett pris af 13 kronor 75 öre för rågtunnan
och 17 kronor för tunnan hvete; detta under förutsättning,
att priset stiger med tullens belopp, hvilket vanligen ej eger rum.
Och när man då vet, att en tunna råg antages kosta i produktion
omkring 15 kronor, så bör det icke missförstås, om jordbrukaren
sträf var efter att uppnå ett pris af 14 kronor för rågtunnan. Följer
man det beräkningssätt, som Kongl. Maj:t begagnar i sin proposition,
beträdande spanmålstullens förhållande till mjöltullen, så finner man,
att, då den förra är 4 kronor och den senare 6 kronor 50 öre, rågmjölet
erhåller ett skydd åt 50 öre och hvetemjölet af 1 krona och
17 öre, eller ungefär detsamma, som herrar Johansson med flere afse,
för hvilket skydd dessa anfört mera talande skäl, än hvad bevillningsutskottet
gjort för det åt detta förordade skyddet, men då jag funnit,
att under 6 kronor och 50 öre man ej bör sänka mjöltullen för att
kunna skydda jordbruket för en skadlig mjölimport, är det en gifven
följd, att jag måste hålla på denna tullsats.

Beträffande den rätta »proportionen», så hafva vi riksdagsmän i
går erhållit en skrifvelse från »svenska cjvarnindustriidkarnes förbund»,
i hvilken framhålles såsom en oundgänglig nödvändighet, att,
med bibehållande af regeringens mjöltull, tullen å spanmål ej höjes
utöfver 3 kronor 15 öre per 100 kilogram. Men af allt hvad jagkunnat
inhemta af denna skrifvelse framgår tydligt, att qvarnegarne
tänka sig en fortsatt stor import af utländsk spanmål. De tala
nemligen om ränteförluster och kostnader för magasinering (dermed
afseende hopande af större qvantiteter spanmål på en gång), om
försvårade kommunikationer vintertiden, om nedsatta jernvägsfrakter
från det inre af Tyskland till detta lands hamnar, etc. etc. Men om
nu Riksdagen skulle, enligt dessa qvarnegares åsigt, fastställa eu
proportion till deras nackdel, så föreställer jag mig, att de nog skola
taga sin skada igen genom att betala ett lägre pris för den svenska
spanmålen, de som köpa svensk vara, hvilken risk jag anser vi hellre
böra löpa än att antaga den lägre tullsatsen.

Jag ber, eftersom jag har ordet, att i förbigående få beröra de
beräkningar, som herr Fredholm gjort i sin reservation. Han säger,
att eftersom endast hälften af den befolkning, som bor å landet, är
jordbrukare, den andra hälften jemte städernas befolkning tryckes åt
en till millioner uppgående tullskatt. Med anledning häraf ber jag
fä påpeka den tullskatt, som genom indnstritullarne trycker den
jordbruksidkande befolkningen, hvilka tullar Riksdagen 1892 dels
åsatte, dels höjde, och som innevarande Riksdag antagligen kommer

Andra Kammarens Prut. 1893. N:u 12. 4

Angående
tull satserna
å spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

N:0 12. 50

Angående
tullsatserna
å spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, f. m.

att ytterligare stegra. När man gör eu uträkning, huru lifsmedelstullarne
trycka, bör man väl äfven i sammanhang dermed räkna ut
det tryck, som industritullarne förorsaka. För öfrigt afses ju icke,
att allt framgent dessa tullsatser på spanmål skola tillföra staten
några inkomster. Meningen är, att vi skola under tillräckligt skydd
producera inom landet vårt spanmålsbehof. Så har förr skett.

Under det att år 1855 importen af rågmjöl öfversteg exporten
med 43,000 pund, exporterade vi i rundt tal samma år 707,000 tunnor
rag, 83,000 tunnor hvete och 3,465 pund hvetemjöl mer än vi importerade.
Då belöpte sig landets åkerareal till omkring 4,200,000 finland
och dess invånareantal till cirka 3,640,000. År 1891 hade
åkerarealen ökats till omkring 6,600,000 tunland och invånareantalet
stigit till ungefär 4,830,000. Då landets åkerareal således ökats från
1855 med 50 procent, bär deremot folkmängden höjt sig med endast
36 procent; alldeles visst torde derför vara, att vi inom landet kunna
producera tillräckligt med spanmål för eget behof. Derför må vi
icke betrakta spanmålstullarne som finanstullar. Må vara att för
närmaste tiden dessa tullar komma att ställa statens finanser på
bättre fotter, men afsigten med dem är att vara rena skyddstullar.

Under debatten bär herr Bromée framkommit med den gamla
satsen, att det endast är de stora godsegarne, som draga nytta af
spanmålstullarne. Med anledning häraf ber jag att få upplysa honom
om, att jag representerar en valkrets, der godsegarne utgöra ett försvinnande
fatal, och får jag på det bestämdaste protestera mot detta
påstående. Den mindre jordbrukaren nödgas i allmänhet begagna
sig af mellanhänder vid försäljning af sina produkter, hvarför hau
sällan eller aldrig kan betinga sig så fördelaktiga pris som godsegaren.

Innan jag slutar, skall jag taga mig friheten — jag hoppas
kammaren ej misstycker detta — att uttala mitt ogillande af det siitt,
pa hvilket herr Olsson från Stockholm nyss indragit i debatten några
kammarens ledamöter genom att personligen angripa dem. Det är
icke första gången det skett. Jag tycker för min del, att det kan
vara nog med en gång. Och jag hoppas, att denna blir den sista.

Herr Sjö: När man debatterar stora frågor, plägar man ibland
komma med uttalanden, som föregifvas vara stödda på statistiken.
Så bär man gjort här, på man påstått, att, i fäll utskottets förslag
bifölles, den brödätande befolkningen skulle få en utgift på eu
24,000,000 kronor. Detta yttrande afgafs af representanten från Bergsjö
och Delsbo tingslag. En annan, som efter honom hade ordet, representanten
från Vadstena, kom också, med statistiken till hjelp, till eu
annan siffra, 30,600,000 kronor. Här i kammaren är jag icke i tillfälle
att konstatera, hvad som är det rätta här vid lag, men nog måste
den ena eller den andra uppgiften vara origtig.

Huru än härmed sig förhåller, hafva dock alla, som haft ordet i
denna fråga — jag tror, att det varit 16 före mig — erkänt, att
jordbruket är i betryck, och alla utan undantag hafva yrkat på ett
skydd för det tryckta jordbruket, Till och med herr Höjer yrkade
på ett sådant skydd, oaktadt han i sitt anförande förklarade, att han

N:o 12.

Lördagen den 0 Mars, f. in.

vore fiende till alla lifsmedelstullar. Detta är, mine herrar, betecknande
nog, att, när det gäller en fråga, som berör det stora hela, vi
litet hvar vilja landets framgång och en närings väl, så långt vi
förstå. Det är således fråga blott om att hitta den råtta skyddstullen,
huru man skall få fram den. Här äro många faktorer att räkna med.
Det är icke allenast importen och behofvet af skydd och qvarnindustrien,
utan många andra. Allt detta måste man noga taga i
betraktande och beräkning, och gorå vi detta, torde vi kunna komma
öfverens utan att tvista så mycket om det. Nog af: man kan säga,
tror jag, om det är rigtigt, att, då en lem lider i en kropp, alla
lemmarne lida, att, om en stor näring i ett land, ett lands modernäring
lider, alla de öfriga näringarna också lida. Detta är ett faktum,
som jag tror ingen kan bestrida. Under flera år har vart jordbruk,
som vi veta, varit i ganska svårt betryck. Dess alster hafva lemnat
allt mindre och mindre lön åt arbetaren för den möda och sträfvan,
han måste underkasta sig för att frambringa dem. Såsom bevis derpå
kan ju nämnas, att en stor del af jordbrukets alster för närvarande
icke kosta ens hälften af hvad de för några år sedan kostade. Orsaken
härtill ligger, som vi veta litet hvar, i den stora^ konkurrens,
vi hafva att utkämpa med utländingen. Statsmagterna, såväl regering
som Riksdag, hafva äfven gjort hvad på dem ankommer för att skydda
vår modemäring, så att den icke skall gå under i kampen för sin
tillvaro.

Under denna riksdag hafva ett fyrtiotal motionärer, tror jag,
framlagt förslag om spanmålstullens höjande till 4 kronor per 100
kilogram. Kongl. Maj:t har ansett den böra sättas till 3 kronor 15
öre,”utskottet har föreslagit 3 kronor 70 öre. Men Kong!. Maj:t och
utskottet hafva kommit till ett och samma resultat beträffande mjöltullen,
6 kronor 50 öre per 100 kilogram, ehuru de kommit med
olika förslag rörande spanmålstullen. Mig synes, att spanmålstfillen
och mjöltullen icke äro proportionerligt afpassade i någotdera fallet.
Efter beräkningar och trovärdiga uppgifter, som meddelats inig af
fackmän, tror jag, att för siffran 3 kronor 15 öre per 100 kilogram
— detta är ju det kongl. förslaget liksom reservanternas förslag —
skulle mjöltuilen räcka till fullo med 5 kronor 50 öre per 100 kilogram
— detta kommer jag att föreslå. 5 kronor 25 öre är reservanternas
förslag; och derest man skulle antaga utskottets förslag
om tre kronor 70 öre per 100 kilogi-am, skulle det räcka fullt ut
med 6 kronor per 100 kilogram för mjölet. Jag fotar denna min
beräkning, som jag sagt, på fackmäns uppgifter, hvilka jag tror lika
säkert som de uppgifter, hvilka lemnats af de större ångqvarnsegarne.
Min öfvertygelse är den, att, om vi gifva de större qvarnegarne allt förstora
premier, de helt säkert icke komma att köpa det ringaste af
svensk spanmål, utan helt visst skola köpa sin spanmal från utlandet,
och måhända det äfven kommer att uppstå ett icke så obetydligt
antal nya stora ångqvarnar till skada sannolikt för vara mindre vattenocli
väderqvarnar; ocli hvad jordbrnkarne då skola hafva för nytta
af denna höjda spanruålstull, lemnar jag derhän. Jag befarar, att

Angående
tullsatserna
ä spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

N:0 12. 52

Angående
tullsatserna
å spån mål,
malen och
om al en.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, f. m.

jordbrukarne då finge uppbära ytterligare förebråelser af arbetarne i
anledning af för hög injöltull.

Min önskan är att vara i denna som i alla andra frågor så moderat
som möjligt, efter hvad jag förstår. Detta vill jag också vara
denna gång, då jag, herr talman, yrkar bitall till Kongl. Maj:ts förslag,
i hvad det rör spanmålstullen.

Herr Elis Nilson: Herr grefve och talman, mine herrar! Min

ställning till frågan om de så kallade lifsmedelstullarna är så nogsamt
känd i denna kammare, att jag visst ej begärt ordet för att å nyo tillkännagifva
den. Jag har från den valkrets jag representerar mottagit
tvenne protestskrifvelser mot dessa så kallade lifsmedelstullar, den
ena afgifven af öfver 500 myndiga arbetare från Ystad, den andra
åt öfver 200 arbetare från Trelleborg. Dessa arbetare protestera på
det itrigaste och allvarligaste mot den ökade beskattning, som, derest
spanmåls- och mjöltullen höjes, skulle drabba dem, och hvarigenom
deras existensvilkor skulle i hög grad försvåras.

Hade på samma gång förslag fra tillagts, att det så kallade rösträttsstrecket
blifvit nedfiyttadt till 500 kronor, så att regeringsformens
ord “att svenska folket eger sig sjelf beskatta“ derigenom kommit
ett steg närmare sanningen, skulle det i någon mån verkat lugnande
på protestgifvarne. Jag har sjelf motionerat i tullfrågan, i det jag
yrkat på behållandet af 1892 års tullsatser för spanmål och mjöl; min
önskan var, att denna motion beaktats af bevillningsutskottet, så har
ej skett.

Då derigenom gifvet är, att tullbestämmandet kommer att röra
sig emellan de af bevillningsutskottet föreslagna tullsatserna 3 kronor
15 öre eller 3 kronor 70 öre för spanmål och 5 kronor 25 öre eller
G kronor 50 öre för mjöl, så har jag nu ej annat att göra än att af
två bilda ting välja det minst onda, nemligen 3 kronor 15 öre och 5
kronor 25 öre per 100 kilogram för spanmål och mjöl.

Att nu qvarstå vid min motion om 1892 års tullsatser anser jag
vara både oklokt och opraktiskt, enär jag genom röstsplittring i
voteringen möjligen derigenom skulle kunna bidraga till antagandet
af den högsta tullsatsen. Kan jag deremot genom min röst bidraga
till den lägsta möjliga, som nu kommer att bestämmas, då höjning
ej nu kan undvikas, så anser jag mig derigenom gjort eu ganska
stor besparing för de mindre bemedlade, ty skilnaden emellan tullsatserna
3 kronor 15 öre och 5 kronor 25 öre emot 3 kronor 70 öre
och 6 kronor 50 öre kommer per år att uppgå till nära två millioner
kronor, en i sanning ej obetydlig besparing för den brödköpande
befolkningen.

Såsom varande bestämd motståndare mot de så kallade lifsmedelstullarna,
måste jag med svidande hjerta likväl nu frånträda min motion
och ansluta mig till reservationen, framlagd af frihandlarne inom
bevillningsutskottet, viss som jag är, att jag derigenom mera gagnar
arbetaren, än om jag envist skulle vidhålla 1892 års tullsatser, hvilka
vid hufvudvoteringen endast kunna samla ett fåtal röster.

53 N:o 12.

Lördagen den 9 Mars, f. in.

Herr Nordin i Sättna: Jag skulle i betänklig grad svika mina
valmäus förtroende, om jag icke vid detta tillfälle afgåfve en allvarlig
protest mot det slut, hvartill utskottet kommit. Jag kan för ingen
del fatta spanmålstnllens välsignelse för landet i dess helhet. Om
spamnålstull också kommer ett fåtal till godo, nemligen de store
jordbrukarne, skall sådan väl ändock ovilkorligen blifva till men för
de mindre jordbrukarne, industriidkare och öfluga arbetare och försvåra
deras existensvilkor. Då dertill kommer, att spanmålstullar
verka progressivt nedåt, kommer den tyngsta bördan att drabba de
svagaste skuldrorna. Jag tror, att det vore politiskt klokt att räkna
med äfven denna faktor, jag menar: de orepresenterade och arbetarne,
på det man icke vid den slutliga uppgörelsen skall finna, att man
begått ett betydande politiskt räknefel.

Hvad nu beträffar den landsända, hvarifrån jag är, Norrland,
behöfva vi der hvarken regeringsukaser eller riksdagsbeslut, för att
vi skola nödgas betala vår spanmål dyrt. Vi hafva andra faktorer,
som lika ofelbart leda till samma mål. Vi hafva en karg och mager
jordmån, ett hårdt klimat, frostskador och felslagna skördar, då och
då missväxt, ofullständiga och outvecklade kommunikationer och
höga fraktkostnader.

Med hänsyn till hvad jag nu anfört, herr talman, skulle jag
helst vilja yrka rent afslag å utskottets hemställan, men jag föredrager
att biträda herr Bromées reservation.

Herr Daniel son: Då jag läste detta utskottsbetänkande och de
vid detsamma fogade reservationer, kunde jag icke underlåta att för
mig sjelf fälla det omdöme, att utskottet behandlat frågan allvarligt
och, som mig föreföll, ganska rigtigt. Men jag kunde heller icke
dölja för mig, att reservanterna också anfört hvad ifrån deras håll
lämpligen kan sägas. Emellertid hafva reservanternas anföranden,
särskilt herr Fredholms, kommit mig att tänka på några omständigheter,
som jag tror mig böra framhålla för kammaren såsom en gensaga
deremot. Herr Fredholm har sagt, att det vore endast en sjettedel
af den jordbrukande befolkningen, som skulle få nytta af dessa
tullar. Ja, det kan tyckas så efter de siffror, som derför äro anförda,
men, mine herrar, jag tror, att det i verkligheten icke är så, utan
ställer sig helt annorlunda. — Man har vidare sagt, att dessa tullar
skulle vålla synnerliga svårigheter för Norrland, och vi hafva hört
upprepas här i dag, att det vore egentligen Norrland, som skulle
komma att tryckas, att Norrland skulle beredas ännu större svårigheter.
Jag får säga, att det förefaller mig besynnerligt, att detta
kan gälla som ett verkligt skäl. Jag menar, att, om uppfattningen
i fråga om Norrland såsom ett framtidsland skall få någon motsvarighet
i verkligheten, om det skall ligga någon sanning i talet, vi hört
från vår barndom, att Sverige skall i Norrland eröfra Finland åter,
det väl är på odlingens väg, som den eröfringen skall göras. Man
bör således enligt mitt förmenande sträfva efter att få jordbruk i
större skala till stånd i Norrland; ty icke kunna ju Norrlands inbyggare
alltjemt lefva på sin skogsbandtering blott. Detta tror jag

Angående
tulUatserna
å^tpanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

N:0 12. Öl

Angående
tullsatserna
d spanmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, f. in.

är omöjligt i längden, ty man hör ju, att skogarne derstädes melodi
mer försvinna. Derför torde det vara lika nödvändigt för Norrland
som för andra provinser, att det blir mera odladt och bebygdt
och kommer att räkna ett större antal innehafvare af jordbruk. Icke
kunna de slätter och odlingsmarker, som i Norrland finnas, och der
skogarne förr varit, i alla tider stå öde för odlarens hand.

Jag och kanske många med mig hafva trott, att Norrland icke
skulle vara berördt af de tryckta jordbruksförhållanden, som råda i
de öfriga delarne af landet, så länge skogshandteringen kan pågå.
Men jag har hört i dag sådana uttryck som “detta fattiga Norrland“.
Om detta uttryck gäller för Norrland, så gäller det också för de
öfriga delarne af vårt land. Det framgår just af denna fråga och
hvad deri förekommit.

Man kan väl icke tänka sig, att vi i denna fråga kunna vara
oberörda af allt hvad som jemväl rör sig omkring oss i våra grannland.
Hafva vi icke många gånger fått erfara, huru vi måst följa
våra grannland i industriella frågor, ja, på det andliga och det vetenskapliga
området? Vi hafva också i afseende å försvaret måst taga
hänsyn till hvad andra länder gjort. Så tror jag också, att det är
förhållandet med jordbruksnäringen: vi måste taga hänsyn till hvad
andra länder göra på detta område. Se på Tyskland och Frankrike
med flera länder! De hafva gått åt samma håll, men aldrig har man
hört ett sådant missnöje eller förnummit en sådan motvilja mot att
skydda denna modernäring som här.

Nyss har en talare sagt, att man genom införandet af de ifrågasatta
tullarne skulle lägga en ökad skatt af tio millioner på dessa
små, som icke hafva någon nytta af jordbrukstullarne. En annan
talare från norra Sverige sade tjugu millioner. Jag vet nu icke,
hvilkendera siffran är rigtig, och jag vill icke tvista med dem härom;
men om det är någon sanning i att det blir ökade skatter, hvad är
då naturligare, än att det öfriga landet — jag menar dem, som icke
äro jordbrukare — få hjelpa dessa att bära de bördor, som de burit
i mer än 30 år, för att kunna bereda den stora allmänheten lägre
pris på spanmål? Men nu kunna icke jordbrukarne det längre, de
kunna icke bära dessa sjunkande pris, deras tillvaro är hotad i
grunden. Hvad har egentligen skett på dessa BO år? Jordbrukarne
hafva nödgats låna ; det finnes, som herrarne veta, knappt någon enda
hemmansdel, som icke är besvärad af hypotekslån eller annan intecknad
skuld. Jordbrukarne kunna icke hålla ut längre; de måste hafva
hjelp mot det sjunkande priset på deras alster. Jag tror icke, att
jordbrukarne gjort sådana skulder, som jag antydde, om de icke varit
behöfliga för att uppehålla sin tillvaro, men just de sjunkande spanmålsprisen
hafva gjort det nödvändigt att låna och belasta sina hemman
med skuld. Förr var det helt annorlunda; då voro icke kommunikationsmedlen
så utvecklade som nu. Det verkade såsom ett kraftigt skydd
för jordbruket, att ulan icke kunde importera för så billigt pris som
nu; då voro jordbrukarne i betydlig mån skyddade på det sättet, men
nu är det helt annorlunda. Hvad som vidare tillkommit, är också
utvecklingen af den stora qvarnindustrien på ett par årtionden derhän,

55 N:0 12.

Lördagen den 9 Mars, f. m.

att jordegarne äro helt och hållet bundna af denna industri. Hvad
skall man göra? Man kan icke sjelf exportera; man kan icke heller
finna någon köpman, som vill sätta sig i spetsen för ett exportföretag,
tv i anseende till i utlandet rådande pris är det omöjligt.
Man kan således icke göra annat än sälja till hvad pris, som af
qvarnegarne bjudes; ty när de sjunkande prisen öfverallt blifvit så
oerhördt låga, så söker qvarnindustrien ändock upp den vrå af verlden,
den må vara huru aflägsen som helst, der den kan få köpa billigast,
och vår marknad blir således alldeles förstörd, och vi få icke sälja
annat än till underpris.

Under sådana förhållanden kan icke jordbrukaren reda sig, och
jag kan försäkra herrarne, att detta drabbar de små jordbrukarne
mycket mer än de store. De små hafva nemligen icke rygg att stå
emot dessa svåra förhållanden, och för den mindre jordbrukaren betyder
det mycket, om han får 40 eller 50 kronor mer eller mindre
om året för sin skörd, det är visst icke oväsentligt för honom. Men
den store jordbrukaren kan i bästa fall reda sig någorlunda, ehuru
äfven han har stora svårigheter, ty han måste ju helt och hållet
sköta sitt jordbruk med legda händer, och derför bör man sannerligen
icke missunna honom, om — enär han icke har någon annan
inkomst eller på annat sätt kan få något tillskott — hans jordbruk
gifver någon behållning.

Det är dessa förhållanden, som jag ber herrarne beakta; och jag
får säga, att det förundrar mig icke, att de af herrarne, som äro från
städerna och se saken från den sidan, förfäkta sina åsigter, blott söka
att få billigare bröd och tala om “dessa förhatliga lifsmedel tullar* o. s. v.
Men, mine herrar, glömmen icke bort, att allmogens sträfvande i
jordbruksyrket är också en industri; äfven jordbrukarne sträfva för
sitt lifsuppehälle; och det är icke fråga om något annat än att också
låta dem lefva. Jag hemställer, om det verkligen är lämpligt att så
grundligt förstöra jordbrukarne, att de måste som arbetare strömma
in i städerna och än ytterligare trängas med dem, som redan derstädes
äro allt för många.

Jag hörde af en talare från Vadstena, att jordbrukarnes antal
på de sista åren sjunkit med 175,000 personer. Ja, detta är ju betecknande,
det bevisar, hvad jag nu säger, att, skall man fortgå på
det sättet, så måste det taga ett olyckligt slut, och derför tror jag,
att det icke är en dag för tidigt att söka hjelpa dessa små jordbrukare
och näringsidkare, som så väl behöfva hjelp. Om nu jordbrukarens
tillvaro skulle blifva så lugn genom dessa tullar, så är det
ju ingen menniska förmenadt att få blifva jordbrukare och få köpa
jordbruk, och vi hafva ju äfven försökt att föra frågan åt det hållet
i afseende på mindre jordbruk, ty Kong]. Maj:t har föreslagit och
Riksdagen har antagit det förslaget att söka i Norrland och på andra
orter, der domäner finnas, afskilja vissa lämpliga områden för mindre
jordbrukare. Således finnes det utsigt för de herrar, som tro, att
detta skall blifva en så stor förmån, att äfven kunna blifva delaktiga
af den. Kunna vi icke komma åt det hållet, att vårt land och vår
framtida tillvaro betryggas genom att tillgodose jordbruksnäringen, så

Avgående
tulhatserna
å spannmål,
malen och
omalen.
(Forts.)

N:o 12. 5G

Angående
tullsatserna
å spannmål,
malen och
omalen.

(Forts.)

Lördagen den 9 Mars, f. m.

tror jag, att vi handla oklokt. Derför bör denna fråga icke anses
så ofantligt motbjudande, ty jag tror, att det är i allas intresse soin
en sådan när skyddsåtgärd måste vidtagas, och den är ju framtvungen
af förhållanden, som inträffat rundt omkring oss på alla håll. Bär
hafva, såsom herrarne veta, våra arbetare och en massa andra yngre
personer i flera år utvandrat till Amerika, och alla hafva prisat''detta
Amerika, derför att det der är så lätt att vinna sitt förvärf. Ja, det
är sant, men hvad har detta fria Amerika haft för tullar? Jo alldeles
orimliga, ty införseln till Amerika af en tunna säd kostade i
tull 12 kronor, af en tunna potatis 5 kronor 33 öre och af ett kreatur
112 kronor o. s. v. Då kunna herrarne begripa, hvilket skydd detta
fria Amerika haft, men derför har det också kunnat gifva uppehälle
åt så många menniskor, som der kunnat reda sig på alla områden.
Tager man dessa förhållanden i betraktande, så tyckes det vara hardt,
om vår idoga, förnöjsamma jordbruksbefolkning skulle se sig tvungen
att rent af lägga ner sitt jordbruk.

Nu säger man, att jordbrukaren kan hjelpa sig sjelf genom att
förbättra jorden och göra den mera växtkraft^. Men huru skall en
skuldsatt jordbrukare kunna göra detta? Han kan icke hålla tillräckligt
med arbetare till den jord, han har, mycket mindre odla
mera, eller dika jorden bättre och nedlägga mera gödning derpå,
ty vid skördens försäljning fäs ej ersättning derför. Han kan det
icke, ty när året är gånget, har han icke så mycket i behåll, som
arbetarne kosta honom, och när han betalat dem och de skatter
honom åligga, så inträffar rätt ofta, att han har ingenting till sina
räntor, utan får låna till dem. Om några år är mannen trött i sitt
yrke och ruinerad och måste derför söka sig ett annat förvärf, hvilket
man icke kan förtänka honom. Vi, som lefva bland allmogen, vi
känna dessa små redbara hemmansegare, som arbeta träget dag efter
dag och år efter år på sina gårdar, der mannen arbetar som eu
tjenare och der hustrun jemväl gör eu pigas tjenst, men de ändock
icke, när året är slut, hafva så att säga till eu tröja. Man kan då
icke undra öfver, om de tycka, att arbetsamhet och sparsamhet icke
hjelpa, och jag vill bedja herrarne behjerta dessa förhållanden.

Jag skall icke gifva mig in på några sifferaffärer, men jag vill
hoppas, att kammaren på de allmänna grunder, jag nu angifvit, skall
behjerta de omständigheter, som föreligga.

I fråga om sjelfva beloppet vill jag nämna, att, då Kongl. Maj:t
fastslagit 3 kronor 15 öre, fast utskottet föreslagit 3 kronor 70 öre,
jag under förhoppning att med mera visshet framgent få behålla
denna tull nog skulle kunna stanna några öre under utskottets siffra,
men, då man anfört, att beloppet 3 kronor 70 öre skulle vara mera
proportionerligt afvägdt mot mjöltullens belopp, 6 kronor 50 öre, så
anser jag, att man kan gå med på utskottets förslag. Beräkningarne
om det rätta förhållandet mellan mjöl- och spanmålstullen äro så många,
och den ena kommer till ett resultat, medan den andra kommer till
ett annat. Hvad skall man då tro, då man icke är fackman på det
området? Jag har sökt få en fullständig utredning derom af sakkunnige,
men äfven de äro af olika åsigter. Jag vill derför icke

57 N:o 12.

Lördagen den 9 Mars, f. in.

inlåta mig på bedömandet af detta förhållande, utan jag skall i fråga
om spanmålstullen yrka bifall till utskottets förslag, och om öfverläggningen
skall anses omfatta äfven mjöltullen, ber jag att äfven i
denna del få yrka bifall till utskottets förslag, ty min uppfattning är,
att denna mjöltull skall gagna oss jordbrukare, så att vi få qvarnegarne
med mera visshet till köpare af vår säd.

I detta yttrande instämde herrar Petersson i Runtorp, Bladh,
Ericsson i Norrby, Bengtsson i Häradsköp, Andersson i Skeenda,
Larsson i Berga, Pehrsson i Norrsund, Kihlberg, FJazén, Mallmin,
Eliasson och Odqvist.

Som tiden nu var långt framskriden, men ännu åtskilliga talare
anmält sig vilja afgifva yttrande i förevarande ämne, uppsköts den
vidare öfverläggningen till i afton kl. 7, till hvilken tid kammarens
ledamöter medelst utfärdadt anslag kallats att åter sammanträda.

§ ö.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg som upplästes:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, herr Olof Melin
tills vidare är af sjukdom hindrad att deltaga i Riksdagens förhandlingar,
intygar,

Stockholm den 9 mars 1895, p j -yyjg- a

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,43 e. m.

In fidem

E. Nålborst Böös.

Angående
tullsatserna
n spann)åt,
malen och
omalen.
(Forts.)

Andra Kammarens Prof. 1895. N:o 12.