RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1895:11

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1895. Andra Kammaren. N:o II.

Tisdagen den 5 mars.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 26 nästförflutna februari,

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet herr
A. V. Ljungmans i senaste sammanträdet bordlagda motion, n:o 166.

§ 3.

Efter föredragning vidare af statsutskottets memorial n:o 33,
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i en fråga rörande
anslagen under riksstatens sjunde hufvudtitel, blef den af utskottet
i nämnda memorial föreslagna voteringspropositionen af kammaren
godkänd.

§ 4.

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda statsutskottets
utlåtanden och memorial n:is 34, 35, 36, 37, 38, 39 och 40.

§ 5.

Justerades två protokollsutdrag.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 1, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af § 60 regeringsformen;

bevillningsutskottets betänkande n:o 2, angående vissa ännu
oafgjorda delar af tullbevillningen;

Andra Kammarens Prat. 1895. N:o 11.

1

N:o 11. 2

Onsdagen den 6 Mars.

bankoutskottets memorial n:o 2, angående verkstäld granskning
af riksbankens styrelse och förvaltning; samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4,
i fråga om ändrad lydelse af 4 § i kongl. förordningen den 20
september 1859 angående utsträckt frihet för bergshandteringen.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras först på
föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,n e. m.

In fidem

E. Nathorst Böös.

Onsdagen den 6 mars.

Kl. 11. f. m.

§ I Upplästes

och godkändes det i kammarens sammanträde den
27 nästlidne februari förda protokoll.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. friherre A. Rappe aflemnade Kongl.
Maj.ts propositioner till Riksdagen:

angående anslag till kasernbyggnader i Kristianstad och å
Karlsborg m. m.; samt

angående godkännande af grunder för blindundervisningens
ordnande.

De sålunda aflemnade Kongl. propositionerna bordlädes till
nästa sammanträde.

§ inunder
åberopande af i sådant afseende mellan herrar talmän
träffad öfverenskommelse, tillkännagaf herr talmannen, att gemen -

Onsdagen den 6 Mars.

3

N:o 11.

samma omröstningar angående de voteringspropositioner, som redan
blifvit eller derförinnan kunna varda af båda kamrarne godkända,
komme att ega rum lördagen den 16 innevarande mars.

§ 4.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 1; samt

bevillningsutskottets betänkande, n:o 2.

Ordet lemnades nu till

Herr Johansson i Noraskog, som yttrade: Med anledning
af det tillkännagifvande, som nyss lemnades af herr grefven och
talmannen beträffande de gemensamma voteriugarne, tager jag mig
friheten hemställa, att bevillningsutskottets nu andra gången bordlagda
betänkande n:o 2, angående vissa ännu oafgjorda delar af
tullbevillningen, måtte uppföras främst på föredragningslistan
bland de två gånger bordlagda ärendena för plenum nästkommande
lördag, den 9 mars.

Den af herr Johansson sålunda gjorda hemställan bifölls af
kammaren.

Vidare föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:

bankoutskottets memorial n:o 2 och Andra Kammarens tredje
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4.

§ 5.

Till kammarens afgörande förelåg bevillningsutskottets betänkande,
n:o 1, angående vissa delar af tullbevillningen.

Punkten 1 • Angående

tullen å

1 afseende å tullen å artikeln cement hade herr Nils Petersson ceiMnti
Runtorp i en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 81,
föreslagit, att tullen å portlandcement måtte höjas från 40 till
60 öre per 100 kilogram.

Utskottet hemstälde emellertid under föreliggande punkt, att
motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Petersson i Runtorp: Då jag nu såsom motionär går
att på vanligt sätt söka försvara min motion, ber jag att först få

N:o 11. 4

Onsdagen den 6 Mars.

Angående
tullen å
cement.
(Forts.)

erinra derom, att så snart en landsortsrepresentant här väcker en
motion, blir han nästan alltid misstänkt för att lian i den väckta
frågan har några egna intressen att bevaka samt endast söker att
komma åt den fattige arbetaren. Detta har jag hört så ofta, att
jag nu vill förutskicka den anmärkningen, att jag icke är aktieägare
i något cementboiag samt sålunda för egen del alls icke är
intresserad i frågan. Jag har emellertid någon personlig kännedom
om denna industri, enär en cementfabrik finnes i närheten af
min hemort, nemligen på Öland, och jag kan derför icke underlåta
att säga några ord i saken.

För min del anser jag denna industri vara en naturlig näring
för vårt land. Den är också af god beskaffenhet, enär den frambringar
ett fabrikat, som med framgång kunnat täfla med det utländska.
Jag har emellertid funnit, att denna fabriksrörelse nu
icke bär sig. Bolaget har aldrig kunnat utdela något till aktieegarne,
utan tvärtom satt sig i så stor skuld, att en stor del af
aktiekapitalet går åt. Det har icke kunnat annat än bekymra
mitt fosterländska hjerta att se, huru denna industri sålunda småningom
går under, och jag anser mig derför hafva haft goda skäl
för min motion. Jag har naturligtvis tagit reda på orsaken till
att denna industri icke bär sig. och man har försäkrat mig, att
denna fabrikation ställer sig dyrare för oss än för utländingen
samt att denne derför kan i denna såväl som i många andra
grenar täfla med oss. Utländingen drifver nemligen denna fabrikation
i mycket större skala än vi, och derigenom kan han tiycka
ned priset till den grad, att det icke lönar sig för oss att konkurrera
med honom.

Det synes mig sorgligt, att förhållandena äro sådana, och jag
har derför ansett mig skyldig att göra något för att motverka att
dessa fabriker gå under.

Jag har också funnit ett skäl för mitt yrkande i ett uttalande
af senaste tullkomité, som skulle granska alla sådana skyddstullar,
hvilka skulle komma jordbruket och industrien till godo.

Denna komité föreslog samma tullsats för cement, som jag nu
motionerat om, eller en höjning från 40 till 60 öre ner 100 kg.
Detta skulle sålunda vara det skydd, denna industri Nödvändigt
behöfde. Nu söker utskottet vederlägga detta genom påvisande
af den omständigheten, att det exporteras så mycket mera cement
än som importeras, att något skydd icke erfordras. Men det torde
jag knappast behöfva tala om för herrarne, huru industråidkarne
söka på främmande mark täfla med hvarandra samt huru utländingarne
anstränga sig att på allt sätt trycka ned priset å våra
tillverkningar för att sålunda döda de inhemska näringarne.

Detta är också förhållandet i detta fall, och derför tycker jag
man bör hjelpa denna inhemska näring genom ett litet ytterligare
tullskydd. Den af utskottet åberopade omständigheten, att det
exporteras så mycket cement, kan jag icke inse innebära något
ondt, utan tvärtom vara glädjande. Men att de inhemska fabrikerna
behöfva någon hjelp för att inom vårt land kunna konkurrera med
utländingen, det torde ligga i sakens natur.

Onsdagen den t> Mars.

5 N:o 11.

Jag tycker att det är glädjande, att vi på något håll kunna
täfla med utländingen, och detta går naturligtvis så länge ryggen
håller, som ordspråket säger, men på längden går det icke utan
hjelp.

Det synes mig också nödigt, att i samma mån som vår jernoch
skogshandtering minskas någon ny industri uppstår inom
landet, hvarigenom man kan bereda det inkomster. Detta allt
har föranledt mig att framkomma med denna motion, och jag vågar
äfven hoppas, att denna kammare och .Riksdagen skola komma
till ett annat resultat, än bevillningsutskottet i detta fall gjort.

Jag tillåter mig sålunda att yrka afslag på utskottets hemställan
och bifall till motionen.

Herr Collauder: Då bevillningsutskottet afstyrkt den nu

föreliggande motionen, har det också till stöd för sin hemställan
anfört några skäl, såsom af betänkandet synes. _

Vår export af cement är nemligen så ofantligt stor i jemförelse
med importen, att denna import utgör endast omkring 2 procent
af exporten. När en industrigren nått en sådan ställning, är det
väl alldeles uppenbart, att ett tullskydd icke kan verka något till
näringens upphjelpande. Nu har representanten för de svenska
cementfabrikerna, chefen för skånska cementaktiebolaget i Malmö,
i ett cirkulär, som tillställts såväl bevillningsutskottet som Riksdagens
ledamöter, sagt, att förhållandana äro sådana, att denna
stora export icke kan ske med någon förtjenst, utan snarare med
förlust, men att bolaget måste så länge hålla på dermed, till dess
den svenska konsumtionen af cement upparbetats så, att den kan
taga hand om hela tillverkningen. Huruvida detta kan ske genom
att varan fördyras inom Sverige, det lemnar jag derhän. Mig
synes det likväl vara origtigt, ty vi hafva i Sverige stor användning
för cement till en mängd företag, till Indika man icke skulle
använda cement, om varan fördyrades. Detta sätt, att fördyra
varan, synes mig derför icke vara det rätta för att upparbeta den
svenska konsumtionen. Men det betänkligaste i saken är, om man nu
skall inlåta sig på ett sådant system, att, på det att tillverkaren
skall i utlandet få sälja sin vara för underpris, man skall låta den
svenska konsumenten betala prisskilnaden. Detta synes mig vara
mycket betänkligt. Det finnes, i södra Sverige en annan näring,
nemligen hvitbetssockerfabrikationen, som måhända snart är inne
på det stadiet, att den måste exportera sitt öfverskott. Aro vi
väl beredda att dervidlag betala exportpremie? Jag tror det icke.

Man har äfven sagt, att om icke cementtillverkningen drifves
i stor skala, kan den icke fortsätta. Jag tror, att detta är ett
fullkomligt misstag. Oementfabriker .äro anlagda på flera håll, i
Skåne och Vestergötland samt på Öland. Om dessa fabriker
åstadkomma en öfverproduktion, som icke lönar sig att exportera,
är det väl naturligare, att de minska tillverkningen, än att ställa
så till, att vi inom landet få för denna öfverproduktions skull betala
ett högre pris vid varans förbrukande, hvarigenom fabrikerna
kunna sälja med förlust i utlandet.

Angående
tullen d
cement.

(Forts.)

Kso li. (5

Onsdagen den 6 Mars.

Angående
tullen ä
cement.
(Forts.)

Om man på ett sådant konstladt sätt drefve upp priset på
cement, skulle följden endast blifva den, att den cementfabrik på
Öland, som nu blifvit nedlagd för att icke allt för mycket öka
produktionen, komme att åter upptaga sin verksamhet, och då
blefve ingen af de intresserade parterna belåtna. Det råtta och
enda sättet torde således vara att minska tillverkningen, så att
den komme i sådant förhållande till konsumtionen, att den lönar sig.
En högi’e importtull tror jag ingenting skulle hjelpa, och vi komme
för öfrigt derigenom in på det orätta systemet att gynna utländingen
på vår egen bekostnad.

På dessa skäl ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Danielson: 1 likhet med min granne till venster

skall jag börja med att tillkännagifva, att jag icke är aktieegare
i något af ifrågavarande cementbolag.

Deremot har jag haft förtroendet att under många år vara
revisor i det bolag af nämnda slag, som fins i min hemort. Till
följd af detta uppdrag har jag blifvit bekant med åtskilliga förhållanden,
som kunna vara af ganska stor betydelse för denna
frågas bedömande. Detta bolag har med hänsyn till försäljningen
af sin tillverkning nödgats förena sig med de öfriga bolagen i landet,
så att, såsom herrarne veta, dessa utgöra en gemensam försäljningsföreniug,
och denna förening hafva de bildat hufvudsakligen
för att kunna i någon mån reglera prisen. Mitt uppdrag som revisor
har, som sagdt, gjort, att jag fått kännedom om de olika
bolagens verksamhet: och jag är derför i tillfälle att meddela
ågra siffror.

Så har jag t. ex. erfarit, att Skånebolaget icke på många år
lemnat någon utdelning, och att de reserverade medel, som det
kunnat afsätta, härflyta af inkomsten från biprodukter, såsom kaik
och tegel. Detta bolag representerar dock ett kapital af 1 million
kr. i stamaktier och 300,000 kr. i préferensaktier, samt har obligationslån
och andra lån till ett belopp af cirka 2 millioner kr. Således
rör sig bolaget med nära 372 millioner kronors''kapital, men har
dock ej lemnat någon utdelning på flera år.

Hvad beträffar Öland, finnes der ett bolag med ett aktiekapital
af 800,000 kr. och med obligations- och andra lån, som sammanlagdt
utgöra 1,200,000 kr., således ett kapital af ungefär 2 millioner kr.
Det har dock aldrig lemnat någon utdelning, utan bolaget har i
medeltal under sin verksamhet gått med en förlust af 75,000 kr.
om året.

Går jag sedan öfver till Visby, skola herrarne finna, att äfven
der resultaten äro ganska ringa. Ej heller der har det på flera
år blifvit någon utdelning; och samma är förhållandet med det
nya bolaget i Hellekis, som icke heller lemnat någon utdelning.

Man torde derför finna, att denna industri är i en ganska
svår ställning. Detta har gjort, att de personer, som insatt kapital
i dessa affärer, gått förlustiga dessa nästan helt och hållet, och
det ser ut, som om denna näring tenderar att upphöra.

Jag vill ej afgöra, om det lilla understöd, som i motionen

Onsdagen den 6 Mars

N:o ll.

föreslås, kan hjelpa upp dessa bolag ända derhän, att de kunna
komma att lemna någon behållning, utan jag ser frågan ur en
annan synpunkt, en synpunkt, som denna kammare alltid behjerta!
Jag ser den nemligen från arbetar nes synpunkt, och i afseende å
dem har den upplysning framkommit, att det är omkring tusen
familjer, som af denna näring ha sitt bröd. Antager jag nu, att
hvarje familj i medeltal består af fyra medlemmar, skulle vi ha
att räkna ungefär fyra tusen personer, som skulle bli utan bröd,
om denna industri måste nedläggas. Det vore verkligen hårdt.
Jag känner förhållandena i en kommun, der ett sådant bolag bär
sin verksamhet, och denna kommun består af 7 ä 800 personer,
utom brukspersonalen, som utgör ett antal af 400. Skulle de sistnämnda
nu afskedas, är det klart, att de skulle råka i den yttersta
nöd, och att kommunen skulle belastas med en orimlig fattigvårdstunga.

Detta är förhållanden, som tyckas mig kunna rättfärdiga denna
lilla hjelp. Att den kan hjelpa bolagen, så att de kunna lemna
någon behållning, torde, som sagdt, vara osäkert, men den kan
hjelpa arbetarne på så sätt, att derigenom bolagen kunna fortsätta
sin verksamhet, hvarigenom arbetarne få behålla sin sysselsättning,
och det är för mig hufvudsaken i detta fall.

Jag tror derför, att denna kammare skulle kunna hafva skäl
att bifalla motionärens förslag, i synnerhet som den siffra, han föreslår.
är densamma som tullkomitén ansåg lämplig.

Beträffande hvad den siste talaren, som är ledamot af bevillningsutskottet
och hvilken före mig hade ordet, yttrade derom,
att man skulle fördyra varan inom vårt eget land, vill jag meddela.
att varan fallit i pris med fulla 2 kronor per fät. sedan det
nämnda bolaget på min hemort kom till stånd. De kalkyler, som
då uppgjordes, grundade sig på priset, som då var 2 kr. högre än
det nu gällande. Det är således klart, att bolaget får drifva sin
rörelse med sjunkande pris; ocii hvad beträffar den direkta vinsten,
så har den på detta sätt betydligt reducerats, ja, rent af försvunnit.
Detta är ju förhållanden, som jag anser böra väga mycket.

Beträffande det nämnda påståendet, att den ökade tullen skulle
fördyra varans pris inom landet, så vill jag ytterligare framhålla,
att detta ej alls blir förhållandet, ty naturligt är, att, om priset
stiger aldrig så litet, vi genast ha den utländska varan öfver oss.
Jag har hört berättas, att fraktkostnaden för cement från ^Köpenhamn
till Malmö och öfriga skånska hamnar utgör blott 15 öre pr
fat. och då förstå herrarne, huru svårt det är att kunna konkurrera
med de stora utländska bolagen. Dertill kommer, att ett enda
utländskt bolag fabricerar mer än alla de svenska tillsammans.
Det är således gifvet, att våra bolag äro i fråga om konkurrensförmåga
betydligt underlägsna de utländska.

Då nu råvaran i vårt land är sådan, att vi kunna framalstra
en god vara — jag har sett uppgifter rörande hållbarhetsprof,
företagna på olika orter i Europa, hvarvid, glädjande att omtala,
hållbarhetssiffran varit högst för den svenska cementen — tycker
jag, att talande skäl förefinnas för att söka vidmagthålla denna

Angående
tullen å
cement.
(Forts.)

X:o II.

8

Angående
tullen ä
cement.
(Forts.)

Onsdagen den 6 Mars.

tillverkning, som för sin godhets skull är begärlig äfven i utlandet,
hvarför export äfven eger rum; men naturligtvis måste alltid våra
pris sta under dem, som utländingarne vilja erbjuda.

Nu kan man visserligen säga, att det ej varit stor import af
cement till Sverige under de senare åren, men under år 1894 uppgick
den dock till 2 millioner kg., d. v. s. öfver 11,000 fat, och
det är icke så obetydligt. För öfrigt är det mycket antagligt, att
i år skall importen bli mycket större.

Jag har velat anföra dessa skäl under förhoppning, att denna
kammare skulle vilja medels den lilla föreslagna hjelpen rädda så
många arbetare från tvungen sysslolöshet och stödja denna industri,
så att den skulle kunna vidmagthållas och täfla med den stora
utländska produktionen. Jag vågar derför tro, att detta vore ett
klokt beslut, som ej skulle innebära något, som i afsevärd mån
kunde sägas vara en uppoffring vare sig för den ene eller den
andre, utan i stället skulle vara en väsentlig hjelp för dem det rör.

•ii ^i1’- *om sagJti af dessa skäl, som jag tror, att kammaren,
hvilken alltid ömmat för arbetarnes nöd, skulle fatta ett välbetänkt
beslut, om den bifölle motionen. Jag skall derför tillåta mig att
yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till motionen.

Herr Hammarström: Herr talman, mine herrar! Fullt öfverfygaJ»
att den motion, som behandlas i denna del af betänkandet,
är väckt i godt syfte, skall jag icke alls inlåta mig på en granskning
af de* skal, som framstälts för bifall till motionen. Men jag
ber att få erinra derom, att då exporten af ifrågavarande artikel
är så väsentligen stor och importen af densamma så liten, torde
följden enligt min öfvertygelse komma att blifva den, om man
tummar på tullsatsen och höjer densamma, att de länder, som producera
men likväl köpa svensk cement, komma att taga repressalier
genom att sätta tull på detsamma, så att det blir omöjligt för de
svenska fabrikanterna att sälja sitt fabrikat till utlandet. Och då
skulle förhållandet blifva vida värre, än hvad det nu är. På denna
grund får jag anhålla om bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen, och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Motionären
begärde emellertid votering, i följd hvaraf nu uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i första
punkten af utlåtandet n:o 1, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Onsdagen den 6 Mars.

9

N:<> 11.

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen utföll med 140 ja och 67 nej, och hade alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallits.

Punkten 2.

Enligt gällande tulltaxa förtullas elektriska glödlampor såsom
“glas, andra slag", dragande en tull af 60 öre per kg.

Häri hade ändring ifrågasatts uti två särskilda, till Riksdagen
afgifna motioner, nemligen motionen n:o 42 inom Första Kammaren,
af herr Stridsberg, som föreslagit:

det Riksdagen ville besluta, att å elektriska glödlampor måtte
sättas en tull af 3 kronor och 50 öre per kilogram eller omkring
10 öre per stycke; och

motionen n:o 105 inom Andra Kammaren, af herr Nyländer,
hvilken hemstält:

det Riksdagen behagade besluta, att å elektriska glödlampor
måtte åsättas en tull af 3 kronor 50 öre per kilogram.

Under förevarande punkt hemstälde nu utskottet:

att Riksdagen, i anledning af herrar Stridsbergs och Nyländers
förevarande motioner, ville besluta, att näst efter rubriken
Elektricitetsmätare i gällande tulltaxa skola införas följande bestämmelser: “Elektriska

glödlampor.................................... 1 kg. 2 kr. 50 öre Anm.

Afdrag i vigten medgifves ej för papper, askar och dylikt
omslag.»

Häremot hade reservation anmälts af herrar friherre von Schwerin,
Collander, Frcdhohn, G. Jansson i Krakerud, S. M. Olsson,
Bokström och J. Johansson från Stockholm, hvilka hemstält:

att Riksdagen, i anledning af herrar Stridsbergs och Nyländers
förevarande motioner, ville besluta, att näst efter rubriken
Elektricitetsmätare i gällande tulltaxa skola införas följande bestämmelser: “Elektriska

glödlampor................................................ 1 kg. 2 kr.

Anm. Afdrag i vigten medgifves ej för papper, askar och dylikt
omslag.»

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Fredholm från Stockholm: Herr talman! Med den
ökade användning, som den elektriska belysningen fått på senare

Angående
tullen d
cement.

Angående
tullm å
elektrisk
glödlampor.

>’:o 11. 10

Onsdagen den 6 Mars.

Angående
tullen å
elektriska
glödlampor.
(Forts.)

tider, är det tydligt, att också förbrukningen af elektriska glödlampor
skall hafva vuxit i en ständigt stigande grad. En höjning
i tullen på dessa lampor från 60 öre till 2 kronor 50 öre, såsom
utskottet föreslagit, kommer att för konsumenten medföra en fyrdubbel
beskattning med afseende på sådana lampor, som utifrån
intagas, hvilken ökade beskattning vid en stigande förbrukning
blir af afsevärd betydelse.

Utskottet motiverar denna höjning i tullsatsen dermed, att den
är nödvändig för skyddandet af den inhemska industrien. I förbigående
ber jag få anmärka, att den inhemska industrien redan är,
oaktadt det förut befintliga låga tullskyddet, så väl grundad, att
den länge varit mägtig af export af elektriska glödlampor såväl
till England som till Ryssland. Det är således endast för att
ytterligare skydda den inhemska industrien för konkurrens på den
inhemska marknaden, som utskottet anser nödvändigt att åsätta
en förhöjd tull. Med afseende på tullens storlek säger utskottet i
sitt betänkande, att “en tullsats motsvarande ungefär 10 % af varans
värde bör kunna anses innebära ett tillräckligt skydd11.

Vill man nu göra sig ett begrepp om, huru mycket 10 % af
varans värde kommer att göra i tull per kilogram, må anföras,
att den ene motionären, den i Första Kammaren, uppgifvit, att antalet
elektriska glödlampor, som går på ett kilogram, varierar från
29 till 38 lampor, och motionären i Andra Kammaren uppgifver,
att antalet lampor per kilogram uppgår till 35. Nu är det klart,
att ju större antal lampor man beräknar på ett kilogram, ju högre
skall tullen blifva, då man bestämmer tullsatsen till en viss procent
af lampornas värde. Utskottet har tagit det högsta antalet
lampor och derefter beräknat tullen. Men detta kan naturligtvis
icke vara rigtigt. Håller man sig deremot till ett medelvärde af,
säg, 34 lampor per kilogram, och anser man i likhet med utskottet,
att hvarje lampa har ett värde af 60 öre, så skulle ett kilogram
sådana lampor vara värdt 20 kr. 40 öre — och icke 23 kronor,
som utskottet uppgifver — och då skulle den tull af 2 kronor,
som reservanterna föreslagit, motsvara hvad utskottet ansett vara
nödvändigt, nemligen ungeför 10 % af varans värde.

Men dervid är det väl att märka, att när man räknar på det
sättet, har man icke i vigten inräknat “papper, askar och dylikt
omslag11, som enligt utskottets förslag också skall tullbeläggas
efter samma pris som för sjelfva lamporna. Gör man afseende
endast på det papper, hvari lamporna äro inslagna, så kommer en
tullsats af 2 kronor per kilogram, som reservanterna föreslagit, att
representera ungefärligen 12 % af varans värde. Den tullsats,
som reservanterna föreslagit, är sålunda enligt utskottets egen
uppfattning fullt motiverad.

Det är för öfrigt eu mycket vansklig sak att sätta en lämplig
tull på sådana saker som dessa, hvilka alltjemt hafva ett fallande
värde. För några år sedan kostade en elektrisk glödlampa 2 kr.
Nu är priset nere, efter hvad utskottet säger, i 60 öre. Men jag
vet och har inom utskottet uppgifvit, att det också sålts lampor
för 50 öre. Om man utgår från sistnämnda värde på lamporna

11 N:o 11.

Onsdagen den 6 Mars.

och tager i beräkning ej blott omslagspapperet, utan äfven askar,
så blir den af utskottet'' föreslagna tullen ungefär 20 % af varans
värde.

I)å man icke kan anse den elektriska belysningen för någon
lyxsak, ty den användes i stor utsträckning inom våra industriella
etablissement, är en så hög skyddstull dock en betänklig sak icke
blott derför, att den kommer att högst betydligt höja priset för
konsumenterna, utan det betänkliga ligger förnämligast deri, att
man genom att åsätta ett så högt tullskydd nästan helt och hållet
utestänger den utländska konkurrensen. Detta medförer återigen
den verkan, att den inhemska fabrikanten icke blott blir i tillfälle
att sätta sitt pris så mycket högre än det utländska, som tullskvddet
medgifver, utan lian blir tillika icke utsatt för det tryck
att hålla sina lampor i godt skick, som skulle blifva en följd
af att han jemt och ständigt finge ligga i konkurrens med utländingen,
och detta senare blir den största olägenheten af det höga
skyddet. Nu uppgifva motionärerna — och utskottet understödjer
deras uppfattning härutinnan — att de här i landet tillverkade lamporna
äro bättre än de utländska. Men frågar man åter konsumenterna.
så finnes de som påstå motsatsen, och de grunda detta
på den erfarenheten, att de inhemska lamporna brinna kortare tid
än de utländska. Om så skulle vara förhållandet redan nu, då
kan man befara, att, om tullskyddet ökas allt för mycket, de inhemska
elektriska glödlamporna icke skola i godhet kunna hålla
sig uppe i jemnhöjd med de utländska och att sträfvan att förbättra
de förra skall afstanna, i mån som den inhemska tillverkningen
icke är utsatt för den utländska konkurrensen.

Emellertid äro de uppgifter, som utskottet i sitt betänkande
lagt till grund för sin beräkning, af den beskaffenhet, att man
mycket väl kan sätta fråga, huruvida de fullt exakt motsvara
verkliga förhållandet. — Icke så, att icke dylika siffror som de,
hvilka utskottet anfört kunna företes, men huruvida de af utskottet
åberopade siffrorna utgöra det rätta uttrycket för medeltalet.
Detta kan med stort, skäl sättas i fråga och har äfven, sedan utskottsbetänkandet
blef utdeladt, af en ledamot i Första Kammaren
satts i fråga. Då jag tillika vet, att han för vinnandet af bättre
utredning kommer att uti Första Kammaren göra yrkande på
återremiss i denna punkt, skall jag för min del anhålla, att kammaren
behagade besluta att till utskottet återremittera denna
punkt.

Herr Larsson från Upsala: Jag skall be att få gifva till känna,
att jag finner mig pligtig med afseende på den lilla kännedom
jag eger om detta fabrikat att tillstyrka bifall till utskottets
förslag.

Den siste talaren anmärkte, att lamporna från början kostade
2 kronor eller något derutöfver och att priset nu gått ned till
60 öre eller kanske derunder, och då vore det alldeles förskräckligt,
om man lade högre tull på en sådan artikel. Jag hyser en
alldeles motsatt åsigt. Så länge lamporna voro så dyra, som först

Angående
tullen å
elektriska
glödlampor.

(Forts.)

\:o 11.

12

Onsdagen den 6 Mars.

Angående
tullen å
elektriska
glödlampor.

(Forts.)

var fallet, "kunde iudustrien bära sig, ehuru man då hade mycket
sämre tillverkningsmetoder än nu. Men just derför att priset å
varan sjunkit, synes det mig vara nödvändigt att åsätta densamma
någon tull för att skydda denna industri. Det är kändt, hurusom
en liten vacker anläggning af detta slag måste upphöra på grund
af de dåliga konjunkturerna, beroende på öfverväldigande konkurrens.

Jag skall icke trötta kammaren med några vidare motiv, utan
anhåller på dessa grunder och på de skäl, som utskottet och motionären
anfört, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Månsson: Jag skall be att, hufvudsakligen på de skäl,
som utskottet anfört, få yrka bifall till utskottets framställning.
Jag kan icke finna, hvad en återremiss egentligen skulle tjena
till. Följden blefve antagligen den, att utskottet skulle komma
till samma slut som nu. Måhända vilja reservanterna göra något
annat yrkande. Det känner jag icke. Men så vidt jag har mig
bekant, skulle utskottets majoritet komma med ungefär samma
siffra. Jag kan då icke se hvilket gagn en återremiss skulle
medföra.

För mig ligger det alldeles öppet, att eu origtig tull är åsatt
dessa glödlampor, då man beräknar densamma efter glasets värde.
Då ju detta i så obetydlig grad ingår i varans värde, är det ju
tydligt, att den tull, som nu är gällande, eller tiO öre per kg., är
alldeles origtig; och det är derför, som jag tror en ändring vara
af behofvet påkallad, vare sig kammaren finner skäl att bifalla
reservanternas förslag om 2 kr. eller utkottets förslag om 2 kr.
50 öre per kg. Jag är icke så inne i facket, att jag tror mig
kunna bestämdt afgöra, hvilkendera af dessa siffror är den rätta,
men med hänsyn till värdet af dessa lampor är jag mera böjd
tör utskottets förslag om 2 kronor 50 öre. Detta skulle ju utgöra
ungefär 10 % af varans värde, och jag har trott denna siffra vara
den. som vore den lämpligaste i fråga om eu sådan industri. Det
är derför, som jag nu hemställer, att kammaren icke måtte återremittera
ärendet, utan fatta beslut, vare sig det nu blir ett bifall
till reservanternas eller till utskottets förslag. Jag anhåller emellertid,
herr talman, om bifall till utskottets hemställan.

Herr Collander: Herr talman! Då man ser på huru denna
industri har utvecklat sig, kan man verkligen få rätt stora betänkligheter
att alltför mycket öka tullskyddet för densamma. Här
ha redan 3 glödlampfabriker uppstått inom vårt land, och de ha
hatt svårt att finna någon afsättning inom landet samt derför
måst söka sådan äfven i utlandet. Blotta tanken på möjligheten
att kunna få en tullförhöjning har genast framkallat en ny utvidgning
af denna industri. Som vi i dessa dagar setti tidningspressen återgifvet,
har sålunda ett nytt bolag bildats med 900 000 kronors aktiekapital.
Aktierna äro fördelade i två serier, som äro berättigade, den
ena före den andra, till 8 % utdelning. Öfrig vinst fördelas lika
mellan de båda serierna. — Detta har skett innan Riksdagen be -

ODsdagen den 6 Mars.

13 N:o 11.

slutat någon tullförhöjning. Hvad betyder nu 900 000 kronors
kapital i fråga om en sådan anläggning? Enligt prospekten skulle
bolaget förtjena 8% af det nedlagda kapitalet, d. v. s. 72 000 kronor.
Om detta anses utgöra 10 % af tillverkningsvärdet, kommer
man till en omsättning af 720000 kronor. Huru många lampor
representera denna summa? En mycket stor mängd, som jag
knappast kan se att Sverige skulle kunna konsumera. Det ligger
en fara uti att drifva industrien på en sådan väg, att den alltför
hastigt ökar mängden af sin tillverkning: ty derigenom kommer
man in på ett sådant plan, att man står der och icke erhåller
någon afkastning af det nedlagda kapitalet och, likasom cementfabrikerna
nu göra, yrkar på ökadt tullskydd.

Reservanterna inom utskottet ha blygsamt nog föreslagit, att
den af utskottet ifrågasatta tullsatsen, 2 kr. 50 öre, skulle minskas
till 2 kr. per kg. Jag skulle helst hafva *sett, att man åsatt en
värdetull ä 10 %, för att dermed begränsa tullskyddet, men reservanterna
ha, som sagdt, föreslagit 2 kr. i stället för 2 kr. 50 öre, af
den orsaken nemligen, att man bör vid tullagstiftningen åtminstone
söka åstadkomma en viss likformighet. Sådana tillverkningar
som barometrar, termometrar, manometrar o. d. äro nemligen i
tulltaxan belagda med en tull af 2 kr. per kg., och det är alldeles gifvet,
att glödlamptillverkningen icke är konstigare. Att då uppmuntra
den med högre skydd än tillverkningen af de nämnda instrumenten,
innebär ovilkorligen en uppmaning att alltför hastigt kasta
sig in på denna tillverkning. Hvad jag nyss anförde om det bolag,
som ämnar drifva en sådan rörelse i mycket stor skala, bevisar.
att bolaget nog är betänkt på att söka afsättning för sin
tillverkning i utlandet. Jag tror, att man under sådana förhållanden
bör vara mycket försigtig vid tullsatsens bestämmande att
ej komma för högt. Jag har icke något emot att, på sätt herr
Eredholm föreslagit, återremittera frågan, om man anser sig kunna
få några ytterligare upplysningar rörande det rätta förhållandet
med denna industri; men jag skall ändå, herr talman, då ännu
ingen yrkat bifall till reservationen utan endast på utskottets förslag,
be att få framställa ett yrkande om bifall till reservanternas
förslag. Sedan må kammaren lemna sitt bifall till det ena eller
det andra yrkandet.

Herr Eredholm från Stockholm: Herr talman! Då jag begärde,
att frågan skulle återremitteras, utgick jag, såsom jag också hade
äran nämna, derifrån, att ett sådant yrkande komme att göras i
Eörsta Kammaren, på den grund att den, som gör yrkandet, för
sin del är förvissad, att de siffror och de faktiska uppgifter, hvarpå
utskottet grundar sitt förslag, icke äro korrekta, utan alldeles
för höga. Och om det förhåller sig så, hvithet af honom lärer
kunna fullständigt ådagaläggas, anser jag det önskligt vara, att
utskottet finge taga frågan under förnyad behandling, hvilket naturligtvis
icke kan ske, om denna kammare nu fattar beslut i ärendet
och endast Första Kammaren återremitterar frågan.

Angdende
tullen d
elektriska
glödlampor.
(Forts.)

N:o 11. 14

Onsdagen den »5 Mars.

Angäenäe
tullm å
elektriska
glödlampor.
(Forts.)

Hvad beträffar det argument, som af en talare här bakom
anfördes, att just den omständigheten, att priset sjunkit, skulle
utgöra en anledning att åsätta varan en högre tull, torde detta
grunda sig derpå, att han icke förstått hvad jag menar. Jag framhöll
faran af att nu åsätta en tull, som beräknades till 10 % af
varans värde, men som i sjelfva verket skulle utgöra 15 ä 20 %
af värdet, och att göra detta i en tid, då man kan förvänta att
prisfallet skall fortgå. Det kan ju inom helt kort tid inträffa,
att detta tullskydd, i stället för att efter beräkning utgöra 10 % af
varans värde, komme att uppgå ända till 30 % af detsamma.
Detta är en fara. Priset kan fälla mycket hastigare, än Riksdagen
kan hinna vidtaga några ändringar med afseende å tullsatsen.

Hvad åter vidkommer den fabrik, som af samme talare omnämndes
och som skulle hafva gått under -på grund af sjunkande
pris. tror jag, att det anförda faktum bör tillskrifvas helt andra
orsaker, hvilka här icke äro lämpliga att omnämna.

Herr Larsson från Upsala: Gent emot den siste talaren ber
jag att få erinra derom, att, då han fruktade, att, om tull skulle
åsättas denna artikel, det skulle uppstå så många fabriker, att
det skulle mer än tillfredsställa marknaden — ja, att, om så sker, jag
icke kan sep att den köpande allmänheten blir lidande derpå, ty
då blir konkurrensen inom landet så stor, att det icke behöfves
någon täflan med utlandet,1 och man kommer säkerligen ned till
samma låga pris, som’ om: tullen icke funnes. Men tullen kan
vara bra för en affär, till dess den kommer i gång. Har den väl
kommit i gång och blifvit stark, så spelar tullen ingen rol.

Ur denna synpunkt kan jag icke finna annat, än att den af
utskottet föreslagna tullsatsen är den rätta. Jag ber derför att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Elowson: Bevillningsutskottet synes mig i denna fråga,
liksom motionärerna, hafva utgått från eu tullteknisk olägenhet,
som skall finnas derutinnnan, att enligt gällande tulltaxa glödlampor
äro rubricerade på ett mindre egentligt sätt.

Men ser man nu på sjelfva realiteten, så är tullen å ifrågavarande
fabrikat enligt gällande tulltaxa 60 öre per kg. Utskottet
föreslår, att denna tull skulle förhöjas till 2 kr. 50 öre, och
reservanterna, att den skall höjas till 2 kr. Mig synes, att båda
dessa tullsatser äro för högt tilltagna. Den fabrikation, hvarom
här är fråga, är, synes det mig, af sådan beskaffenhet att en
eller några få fabriker kunna tillverka alla de elektriska glödlampor,
för hvilka Sverige har användning. Nämnda fabrikation
är också en industri, som är väsentligt beroende på den tekniska
färdigheten. Skulle man nu pålägga en så hög tull, som här är
föreslagen, så skulle detta enligt min uppfattning icke uppmuntra
utvecklingen af den tekniska färdigheten, tillverkningsskickligheten,
utan snarare motarbeta densamma. Denna fabrikation skulle enligt
min mening hafva en synnerligen stor betydelse derutinnan,
att den icke endast kan fylla landets behof af elektriska glödlam -

Onsdagen den 6 Mars.

15

>'':o 11.

por, utan äfven blifva föremål för export. Man skulle således
kunna tillgodogöra sig frukterna af svensk arbetsskicklighet, svensk
företagsamhet och svenskt kapital genom en export till utlandet
af dessa artiklar.

Utskottet erkänner också i sin motivering, att de svenska
glödlamporna i qvalitativt hänseende äro bättre än de glödlampor,
som vi importera från Tyskland. Om så är förhållandet, synes
det mig, som om Sverige skulle kunna med fördel bestå i konkurrensen
med utlandet. Glödlampfabrikationen är dessutom en näring,
som synnerligen väl lämpar sig att befrämja arbetsskickligheten i
Sverige.

Pålägger man nu en så hög tull som här föreslagits, så kan
följden deraf blifva, som den vanligen blir af höga skyddstullar,
att konsumenterna i Sverige få betala ett för högt plus. Fabrikanterna
sälja nemligen på den inländska marknaden till betydligt
högre pris, än de skulle behöfva för att åtnjuta skälig vinst.
Det produktionsöfverskott åter, som de icke kunna till öfverpris
afyttra på den inländska marknaden, sälja de med betydligt nedsatt
värde på den utländska marknaden. Det kan näppeligen
vara synnerligen stor fördel att uppmuntra en sådan anordning.

För min del vill jag derför biträda det yrkande om återremiss,
som blifvit framstäldt, emedan jag tror, att utskottet skulle vid
förnyad behandling af denna punkt i tulltaxan komma till ett
annat resultat än det, hvartill ej mindre utskottet än ock reservanterna
ha kommit.

Jag anhåller alltså att få instämma i det gjorda yrkandet om
återremiss.

Herr Eriksson i Bäck: Som herrarne se, säga motionärerna,

att “det synes vara rättvist, att äfven den inhemska glödlamptillverkningen
skyddas genom lämplig tull. En sådan tullsats
betungar icke förbrukaren, dels emedan erfarenheten visat, att, till
följd af inhemsk konkurrens, varan ej fördyras, dels de svenska
lamporna äro bättre än billiga utländska". Då en “lämplig" tull
icke skulle fördyra varan, vill jag fråga, hvad nytta tillverkarne
skulle hafva af denna lämpliga tull. Och då vidare de svenska
lamporna äro bättre än de utländska, kan jag heller icke tänka
mig, att förbrukarne skola föredraga de utländska, när de svenska
icke skulle blifva dyrare.

Jag yrkar afslag på såväl utskottets hemställan som reservationen.

Herr Jansson i Krakerud: Jag skall be att få förena mig

med dem, som yrkat återremiss. Det synes mig, som om äfven
motionärerna skulle kunna vara med om ett sådant förslag. Ty
då motionärerna taga i betraktande såväl utskottets betänkande
som reservationen, så skola de mycket väl finna, att utskottet i
sin helhet har beaktat nämnda industris kraf, så mycket man kan
göra anspråk på. Det skulle således icke vara någon risk ens

Angående
tullen ä
elektriska
glödlampor.
(Ports.)

>:o 11. 16

Onsdagen den 6 Mars.

Angående
tullen å
elektriska
glödlampor.
(Korts.)

från motionärernas synpunkt att få frågan återremitterad för att
åstadkomma en fullständigare utredning.

En af motionärerna sade visserligen, då han yrkade bifall till
utskottets förslag, att han ansåg, att det icke skulle vara till skada
för vare sig konsumenterna eller de industriella anläggningarne,
om man skulle få så hög tull, som utskottet föreslagit, i ty att
om det uppstode så många industriella anläggningar, att deras
produkter icke kunde få afsättning inom vårt land, så skulle de
komma att exportera dem till utlandet, och detta skulle icke vara
till skada för konsumenterna af ifrågavarande fabrikat. Jag skall
ändå be att få hemställa till motionärerna, huruvida det kan anses
vara en sund och rigtig princip att söka uppamma en industri
genom skydd af sä höga tullsatser, när följden blir den, att samma
industri icke får någon nytta af dessa tullsatser, i ty att den icke
får afsättning för sin tillverkning inom landet, utan för sådant
ändamål måste söka att exportera sina varor till utlandet. Industrien
kommer ju under sådana förhållanden att få det ännu sämre
stäldt, än om intet tullskydd funnes.

På grund af hvad jag sagt skall jag förena mig med dem, som
yrkat återremiss, och jag gör det i denna industris eget intresse.

Herr Swartling: Som af det föreliggande betänkandet synes,

hafva inom utskottet meningarne icke varit delade i afseende å
nödvändigheten att bereda ökadt skydd åt den fabrikation, hvarom
här är fråga, nemligen tillverkningen af elektriska glödlampor.
Deremot har, såsom framgår af en jemförelse mellan utskottets
betänkande och reservationen, något olika meningar rådt angående
beloppet af denna skyddstull. Utskottets majoritet har ansett
tullen böra sättas till 2 kr. 50 öre pr kg., men reservanterna hafva
velat sätta den till endast 2 kr., detta senare förnämligast på den
grund, att man förmenar, att denna tillverkning af glödlampor
står i närmaste öfverensstämmelse med tillverkningen af optiska
instrument o. d., som draga en tullsats af 2 kr. Så länge man
emellertid icke bär bevisat, att dessa artiklar äro lika och deras
tillverkning lika — och det torde blifva svårt att bevisa något
sådant — är detta ett svagt skäl för reservanternas uppfattning.

Jag ber att få säga, att jag för min del icke är intresserad
i någon glödlampfabrik, och jag tänker icke heller blifva det.
Men deremot är jag en icke obetydlig konsument af fabrikatet
glödlampor, och det skulle sålunda ur den synpunkten vara för
mig fördelaktigt att få priset så lågt som möjligt. Det är också
ur den synpunkten, som jag helst ser, att tullsatserna sättas högre.
Ty att en tullsats blir för hög gör alls ingenting för konsumenterna;
— konkurrensen drager nog försorg om, att prisen hållas
nere. Men sättes tullsatsen för lågt, kan man icke vara viss om,
att en sådan täflan kommer till stånd, att fabriker af likartad
beskaffenhet anläggas. Då inträffar alltså ingen konkurrens med
dess påföljd af ett nedtryckande af priset, och då kan det hända
att man får betala fabrikatet något dyrare, än annars skulle vara

Onsdagen den 6 Mars.

17 ä:o 11.

förhållandet. Det är dessa synpunkter, som bestämt mig för att^n<7- tullen d
»önska den högre tullsatsen. elektriska

Nu har här föreslagits återremiss af frågan, på grund deraf 9
att ett sådant yrkande skulle komma att framställas äfven inom ^ or 9''''
första Kammaren. Men äfven om så skulle ske, att Första Kammaren
bifaller förslaget om återremiss, kan jag icke se, att det är
nödvändigt, att vi rätta oss derefter.

Det har under hand nämnts för mig, att den, som i Första
Kammaren komme att framlägga yrkandet om återremiss, skulle
bland andra skäl för sitt yrkande äfven anföra, att den utredning,

-gom föreligger, eller rättare de uppgifter, som blifvit bevillningsutskottet
lemnade angående lampornas pris och angående deras
vigt, icke skulle vara rigtiga. Om det pris, för hvilket förslagsställaren,
enligt hvad det nämnts för mig, dervid skulle komma
att uppgifva att glödlampar kunna köpas, får jag säga, att det är
bestämdt origtigt. Han lärer nemligen skola komma att uppgifva
priset för en glödlampa till 45 öre. Jag vill icke bestrida, att
glödlampor kunna få köpas till detta pris, men då är det, om jag
så får säga, kasserade glödlampor, som det gäller, och det är väl
ingen, som är betjent med att köpa sådana, det må vara till huru
■billigt pris som helst.

Jag ber emellertid att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var öfverläggningen slutad. Derunder hade yrkats:

l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) afslag å nämnda
hemställan och bifall i stället till den af herrar friherre von Schwerin
m. fl. vid punkten fogade reservation; 3:o) afslag å såväl utskottets
och reservanternas hemställan som den i ämnet väckta motionen;
och 4:o) ärendets återförvisande till utskottet. Herr talmannen
gaf propositioner i enlighet med dessa yrkanden och fann propositionen
på bifall till reservanternas hemställan vara besvarad
med öfvervägande ja. Som votering emellertid begärdes, blef,
sedan till kontraproposition antagits yrkandet om återremiss, nu
uppsatt, justerad och anslagen en omröstningsproposition af följande
innehåll:

Den, som, med afslag å hvad bevillningsutskottet hemstält i
andra punkten af utlåtandet n:o 1, bifaller den af herrar friherre
tvon Schwerin m. fl. vid punkten afgifna reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren återremitterat ärendet till bevillningsutskottet.

Andra Kammarens Prof. 1895. N:o 11.

2

K:o 11. 18

Onsdagen den 6 Mars.

Ang. tullen å
hudar och
skinn.

I denna votering afgåfvos 105 ja-röster men 106 nej-röster;
hvadan kammaren beslutat återförvisa ärendet till utskottet för
förnyad behandling.

Punkterna 3 och 4.

Biföllos.

Under punkten 5, som härefter föredrogs, hemstälde utskottet,

att Riksdagen, med bifall till en inom Första Kammaren af
herr Söderberg väckt motion, n:o 18, måtte besluta:

a) att tullsatsen för sulläder och bindsulläder skall höjas till
40 öre per kg.; samt

b) att tullsatsen för hudar och skinn, ej hänförliga till pelsverk,
beredda, andra slag, skall höjas till 65 öre per kg.

I en vid punkten fogad reservation hade deremot herrar J.
Johansson i Noraskog, friherre von Schwerin, Collander, Fredholm,
G. Jansson i Krakerud, S. M. Olsson, Bokström och Bromée, hemstält,.

att Riksdagen, med afslag å herr Söderbergs motion, måtte
besluta:

a) att tullsatsen för sulläder och bindsulläder måtte bibehållas
vid 24 öre per kilogram; samt

b) att tullsatsen för hudar och skinn, ej hänförliga till pelsverk,
beredda, andra slag, jemväl måtte bibehållas vid nu gällande belopp
eller 47 öre per kilogram.

I fråga härom anförde nu:

Herr Johansson i Noraskog: Jag skall tillåta mig att, med
hänvisning till den vid utskottets betänkande i denna punkt fogade
reservationen och utan att trötta kammaren med att upprepa der
anförda skäl, helt enkelt hemställa, att kammaren ville bifalla
nämnda reservation, eller att kammaren “med afslag å herr Söderbergs
motion, i hvad densamma afser nu ifrågavarande varuslag,
måtte besluta:

a) att tullsatsen för “sulläder och bindsulläder" måtte bibehållas
vid 24 öre per kilogram; samt

b) att tullsatsen för “hudar och skinn, ej hänförliga till pelsverk,
beredda, andra slag", jemväl måtte bibehållas vid nu gällande
belopp eller 47 öre per kilogram".

Det torde icke kunna förnekas, att, såsom reservanterna antyda
denna tull icke kommer att lända jordbrukarne till den allra
ringaste förmån, utan snarare till skada.

Jag tillåter mig sålunda att anhålla om bifall till det förslag,
som reservanterna framstält.

Onsdagen den G Mars.

19 N:o 11.

Herr Lindgren: Då tullsystemet har till hufvudsaklig upp- Ang. tullen å
gift att skydda den inhemska industrien; då vidare den enda sul- hud“? och
lädersort, som i någon nämnvärd utsträckning importeras till t,*””''
Sverige, är det s. k. amerikanska hemlockslädret, hvilket för sin
fasthet och stora slitbarhet användes uteslutande till arbetsskodon,
och då denna läderartikel icke beredes i Sverige, icke blott af
brist på lämpliga hudar och garfämnen, utan jemväl af obekantskap
med dess beredningsmetoder — ett enda misslyckadt försök
är gjordt i Sverige, nemligen i Örebro för ett tiotal år sedan —
och således denna gren af garfveriindustrien på långa tider har
föga utsigt att skaffa sig en framtid i Sverige, så anser jag mig
för min del i egenskap af garfvare och således fackman kunna
försäkra, att denna industrigren för närvarande icke har behof af
det skydd, som motionärerna afse att åstadkomma, utan att denna
tull endast skulle gifva garfverinäringens idkare det tvifvelaktiga
nöjet att ytterligare beskatta den mindre bemedlade svenska allmänheten.

Det orättvisa i att nu höja tullen å denna lädervara framträder,
om man jemför den föreslagna tullen derå med tullen å en
annan läderartikel, nemligen maskinremmar. Dessa tillverkas af
sådant läder, som beredes i Sverige, och till på köpet importeras
färdigsydda sådana och draga en tull af 10 procent, då sullädret
i fråga drager en tull af 13, 14 till och med 15 procent, olika efter
qvalitet och pris. Ännu bjertare framstår tulltaxans inkonseqvens,
om man anställer jemförelse med en annan skinnvaruartikel, nemligen
beredda ohopsydda pelsverk, hvilka draga en tull af 50 öre
per kilogram. Detta utgör ungefär en procent af varans värde..

Således, en bäfverpels, som räcker en mansålder, drager en tull af
1 krona 50 öre. Men en arbetare sliter ut minst 2 ä 3 par skor
om året. Häraf framgår tydligt, att tulltaxan redan nu drager
hartassen öfver de i ekonomiskt hänseende lyckligare lottades
lyxartiklar, men griper ganska hårdt om den mindre bemedlade
allmogens nödvändighetsvaror. Jag ber att få nämna, att jag
ingalunda afundas den, som har råd att bära en bäfverpels, att
han får den så billigt som möjligt, och på intet vis missunnar
våra brukspatroner och fabriksegare och allra minst våra nu förment
nödstälda qvarnegare att få så billigt pris som möjligt på
sina maskinremmar; men man synes mig sakna fog och anledning
att på samma gång så hårdt beskatta den mindre bemedlade allmogens
nödiga fotbeklädnad. Våra garfveriarbetare hafva aldrig
varit högt aflönade, men de hafva den förmånen att ha lika tillgång
på arbete och lika aflöning alla tider på året. Det kan icke sägas
om garfveriarbetarne, att de sakna arbete. Och följaktligen: när
ingen förändring eller rubbning i läderbranschen inträdt vare sig
i kommersiell hänseende eller inom industrien, hoppas jag, att denna
kammare äfven i år respekterar de motiv, som dikterat dess beslut
vid föregående riksdagar.

Herr talman! Af hvad jag nu anfört, af dessa enkla, men för
mig tungt vägande skäl, finner jag osökt anledning att yrka afslag å
utskottets hemställan och bifall till reservanternas förslag.

N:o 11. ‘JO

Onsdagen den 6 Mars.

Ang. tullen
hudar och
skinn.
(Forts.)

Häruti instämde herrar Schönbeck, Jansson i Krakerud, Andersson
i Upsala, Anderson i Hasselbol, Wavrinsky, Manicell, John
Olsson, Walter, Norberg och G. Ericsson från Stockholm.

Herr Swartling anförde: Herr grefve och talman! Man kan
ju blifva något tveksam, huruvida man skall våga uppträda till
försvar för utskottets hemställan, efter det anförande, som den
senaste ärade talaren hade, och då han förklarade sig vara fackman.
Det var en öfverraskning för mig, som, då jag sett efter i
förteckningen öfver kammarens ledamöter, under hvilken rubrik
han stode der, funnit, att den uppgift han lemnade icke stämde
med förteckningen. Jag vill dock ingalunda derför betvifla rigtigheten
af hans uppgift. Af åtskilliga förhållanden vill det emellertid
synas mig, som om garfveriindustrien icke skulle vara i den
gynsamma ställning, som af honom antydts, utan väl vore i behof
af ökadt skydd. Om man nemligen ser till, huru stor införseln af
oberedda hudar varit under deo senare åren, finner man, att den år
1891 var 3,821,000 kilogram. År 1892 sjönk den till 2,753,000 kilogram
och år 1893 ännu lägre, till 2,340 000 kilogram. Då nu detta
är råmaterial, som skall i garfveriindustrien förarbetas, synes det
mig vittna om tillbakagång i denna näring, att den icke fortfarande
har behof af samma qvantitet deraf, som den förr behöft. Ser
man åter till en annan gren af införseln, nemligen införseln af färdigt
material, ställer sig införseln af sulläder någorlunda lika för
de tre nyss nämnda åren. Importen deraf har bestigit sig till
cirka 2,250,000 kilogram årligen. Men det, som kommer under
rubriken “hudar och skinn, ej hänförliga till pelsverk, beredda,
andra slag”, företer en synnerligt nämnvärd stegring, som är stadd
i jemnt fortgående. Under det att införseln häraf var år 1888
267,000 kilogram i rundt tal, har den successivt stigit, så att den
år 1893 var 421,000 kilogram — sålunda en stigning i införseln
med öfver 150,000 kilogram. Garfveriernas antal har också minskats,
från 625, som det var år 1887, till 579 år 1892, sålunda med
46 stycken eller med något öfver 7 procent af antalet.

_I andra land synes man vara mera mån om att bevara denna
näringsgren, förmodligen af den orsak, att man anser den vara af
ganska stor vigt, och detta icke minst för jordbruksnäringen. Man
bär derför vetat att omgärda den med högre tullskydd, än vi hafva.
Jag ber att få erinra kammaren, att de flesta europeiska land
hafva en tull på sulläder, som vida öfverstiger den i vårt land,
och tullsatser på flera andra slag af dylika varor, vanligtvis stående
i förhållande till den å sulläder. Tullen å sulläder utgör i
Danmark 32 öre, i Tyskland 32 öre, i Finland 34:. öre, i Frankrike
36 öre, i Grekland 56 öre, i Italien 32,« öre, i Österrike-Ungarn
32 öre, i Portugal 35 öre, i Rumänien 72 öre, i Ryssland 1 krona
4 öre, i Serbien 36 öre och i Spanien 72 öre. Det är således intet
af dessa land, som har tullsats å sulläder så låg som vi, utan
denna tullsats öfverstiger i hvart och ett af dem den hos os3 gällande
med minst 33l/3 procent. Då jag antager, att ingen vill påstå,
att Sverige, hvad produktionsvilkoren beträffar, står gynsam -

21 N:o 11.

Onsdagen den 6 Mars.

mare än dessa länder, synes man mig kunna med skäl ifrågasätta,tullen &
om icke ifrågavarande tull behöfver vara minst lika stor i Sverige hui"
som i andra land. För min del är jag öfvertygad, att den behof- (F0"k"'')
ver vara högre hos oss. Derför ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Olsson i Sörnäs: Jag skall endast be att få uttala, att
jag understödt den mening, som reservanterna inom utskottet förfäktat,
nemligen bibehållande för hudar och skinn af tullsatserna
24 och 47 öre per kilogram.

Herr Bromée: Herr grefve och talman! Då jag tillhört reservanterna
inom utskottet, skall också jag be att få säga min
mening.

Jag anser det olämpligt att lägga tull på det billigare lädret,
det som behöfs af den stora allmänheten och den fattigare befolkningen.
Derför ansåg jag mig icke kunna biträda utskottets hemställan
i denna punkt. Jag tycker äfven, att de, som hafva den
åsigt, hvilken för en stund sedan framhölls, att man vid cementfabrikationen
borde ihågkomma, huru en förhöjning i tullen på cement
skulle upphjelpa arbetarnes ställning, väl härvidlag, lika väl
som då fråga var om cement, böra ihågkomma de mindre bemedlade.
Jag skall derför be att få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkanden, som derunder
förekommit, afslog kammaren utskottets hemställan och biföll
det yrkande, som innefattades i den vid punkten af herr
Johansson i Noraskog m. fl. afgifna reservation.

Punkterna 6 och 7.

Biföllos.

Efter föredragning vidare af punkten 8, innefattande utskottets
hemställan angående ändring i de för tullbehandlingen af lampor
och lyktor gällande bestämmelser, anförde

Herr Johansson i Noraskog: Med anledning af det beslut,
som kammaren nyss fattat i afseende å en annan punkt, som handlar
om elektriska glödlampor, tillåter jag mig hemställa, att äfven
denna punkt, 8, måtte återremitteras till utskottet.

Vidare yttrades ej. Punkten återremitterades.

Punkten 0. Ang tnllm d

träd aj koppar

Med anledning af särskilda inom båda kamrarne i ämnet väckta och kopparmotioner,
inom Första Kammaren af herr Bergman, n:o 22, och leseri’>9ar -

N:o 11. 22

Onsdagen den 6 Mars.

Ang. tullen »inom Andra Kammaren af herr Z. Larsson från Upsala, n:o 29,
^a/0^.arhemstälde utskottet under förevarande punkt:

legeringar.
(Forts.)

att Riksdagen måtte besluta följande förändrade lydelse af
tulltaxans bestämmelser rörande tullen å tråd af koppar och kopparlegeringar
:

D. Koppar och deraf med zink, tenn eller annan oädel metall
framstälda legeringar, såsom messing, brons, nysilfver,
britanniametall m. fl.:

arbetad:

tråd:

förgyld eller försilfrad.................. 1 kg. 2 kr. 50 öre

vriden till linor eller kablar utan

isolering....................................... 1 „ — 15 „

öfverspunneu uteslutande med

silke eller annat textilämne...... 1 „ 1 kr. —

öfverdragen uteslutande med
gummi- eller guttaperkamassa,
äfvensom elektriska ledningskablar,
på sådant sätt isolerade fria

ompressad med bly eller armerad
med jern, äfven i förening
med annat material, samt elektriska
ledningskablar, blyompressade
eller jernarmerade:
af mer än 25 mm. i yttre diameter
.................................... fria

hållande i yttre diameter

högst 25 mm...................... 100 kr. 15 kr.

på annat sätt isolerad, äfvensom

andra elektriska ledningskablar 100 „ 15 „
andra slag .................................... 1 kg. 10 öre.

Emot denna utskottets hemställan hade särskilda reservationer
anmälts:

af herrar friherre von Schiverin, Collander, G. Jansson i Krakerud,
S. 31. Olsson, Bokström och Bromée, hvilka hemstält:

att Riksdagen i anledning af herrar Bergmans och Z.
Larssons ifrågavarande motioner måtte besluta följande förändrade
lydelse af tulltaxans bestämmelser rörande tullen å tråd af koppar
och kopparlegeringar:

D. Koppar och deraf med zink, tenn eller annan oädel metall
framstälda legeringar, såsom messing, brons, nysilfver,
britanniametall m. fl.:

Onsdagen den 6 Mars.

23 Nso 11.

arbetad

tråd:

förgyld eller försilfrad.................. 1 kg. 2 kr. 50 öre

vriden till linor eller kablar utan

isolering....................................... 1 „ — 15 „

öfverspunnen uteslutande med

silke eller annat textilämne...... 1 „ 1 kr. —

öfverdragen uteslutande med
gummi- eller guttaperka-massa,
äfvensom elektriska ledningskablar,
på sådant sätt isolerade fria

ompressad med bly eller armerad
med jern, äfven i förening
med annat material, samt elektriska
ledningskablar, blyompressade
eller jernarmerade:
af mer än 10 mm. i yttre diameter
...........................•......... fria

hållande i yttre diameter

högst 10 mm...................... 100 kr. 10 kr.

på annat sätt isolerade, äfvensom

andra elektriska ledningskablar 100 » 10 „

andra slag .................................... 1 kg. 10 öre „ ; samt

Ang. tullen d
träd af koppar
och kopparlegeringar.

(Forts.)

af herr Fredholm från Stockholm, som yttrat:

»Jemte det jag tillika med andra utskottets ledamöter redan
reserverat mig i denna punkt, får jag dessutom för egen del föreslå:

att tråd

öfverdragen uteslutande med gummi- eller
guttaperkamassa, äfvensom elektriskaledningskablar,
på sådant sätt isolerade,

hvilken enligt utskottets förslag är tullfri, må,
i likhet med tråd, vriden till linor eller
kablar utan isolering,
åsättas en tull af 15 öre för 1 kilogram».

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Fredholm från Stockholm: Jag skall först be att få
hänvisa till den reservation, som åtföljer denna punkt af utskottets
betänkande. I denna reservation hafva 7 af utskottsledamöterna
från Andra kammaren deltagit och förenat sig om ett gemensamt
yttrande. Dertill har jag för egen del lagt ett ytterligare
yrkanae. Jag har nemligen yrkat, att det skulle åsättas en tull
af 15 öre per kilogram å sådan tråd, som är öfverdragen uteslu -

Nso 11. 24

Onsdagen den 6 Mars.

Ang. tullen ritande med gummi- eller guttaperkamassa, äfvensom å elektriska
tr&Kh%o°Parr ^ninffskablar, på sådant sätt isolerade.

”legering^-. Jag bär gjort detta, derför att, ehuru jag helst skulle se, att
(Forts.) man icke alls hade någon tull på nu ifrågavarande artiklar, jag i
alla fall vill vara konseqvent. Om det skall vara ett “system11,
har det synts mig att man åtminstone icke borde uppenbart bryta
med detta systems konseqvenser i de allra vigtigaste och enklaste
punkter. Det förhåller sig nemligen så, att denna med gummioch
guttaperkamassa öfverdragna tråd och dessa ledningskablar
innehålla koppartråd, och denna koppartråd utgör den allra mest
betydande delen af den öfverdragna trådens och kablarnes vigt.
När man åsatt en tull af 10 öre per kilogram å koppartråd, skall
man val icke låta koppartråden i detta halffabrikat komma in tullfritt.
Och det förvånar mig mycket, att motionären, som sjelf
motionerat om och så mycket ifrat för tull å koppartråd, skall
komma en helt kort tid efter införande af denna koppartull och
paralysera verkningarna af sin egen åtgärd genom att nu begära
tullfrihet för mesta delen af den koppartråd, som kommer att
införas.

Vidare är äfven en annan sak att här beakta. Den tråd,
hvarom här är fråga, kan icke direkt användas för förbrukningsändamål.
Om den skall kunna det, måste den, förutom det att
den är öfverdragen med gummi- eller guttaperkamassa, vara omgifven
af åtminstone någon skyddande omklädnad, någon väfnad,
något tyg, något band, såvidt den ej är bevarad på annat sätt.
Således är den tråd hvarom nu är fråga helt och hållet ett halffabrikat,
ett haltfabrikat som man gjort tullfritt, på det att det skall
kunna begagnas vid tillverkning af armerade kablar. Men att på
detta sätt bereda den inhemska tillverkningen af elektriska kablar
en fördel på kopparindustriens bekostnad, d. v. s. den fördel, som
skulle uppstå derigenom, att fabriker för förstnämnda tillverkning
finge tillfälle att tullfritt införa ett råmaterial, som under andra
förhållanden vore belagdt med skyddstull, det skulle naturligtvis
uppmuntra dessa fabriker att intaga sitt behof af koppartråd från
England och Tyskland i stället för att taga det från våra tillverkare.
Det är för att undvika ett sådant upphäfvande af det med
den åsätta tullen å koppartråd afsedda skydd och för att bibehålla
någon konseqvens i tulltaxan, som jag tillåtit mig göra nu
vidrörda tillägg. Den af mig föreslagna tullsatsen för nu ifrågavarande
ledningstråd och kablar är alldeles lika med den tullsats,
som är bestämd för koppartråd vriden till linor. Sätter man, på
sätt utskottet föreslagit, tullen till 15 öre för kopparlinor, som
blott äro hopsnodda koppartrådar, kan man godt säga, att man ej
sätter tullen för hög, om man bestämmer samma tullsats för koppartråd,
som blifvit föremål för sådan grannlaga och svår bearbetning
som att öfverdragas med gummi- eller guttaperkamassa. Jag
skall derför med anledning af hvad jag nu yttrat anhålla att, jemte
det jag yrkar bifall till hvad reservanterna i öfrigt föreslagit, dessutom
få yrka, att tråd, öfverdragen uteslutande med gummi- eller

25 N:o 11.

Onsdagen den 6 Mars.

guttaperkamassa, äfvensom elektriska ledningskablar, på sådant Ang. tullen d
sätt isolerade, må åsättas en tullsats af 15 öre för ett kilogram. trå0fha{^^

Hvad nu beträffar hela denna fråga om tull på ledningstrådar °{egeriagae.
och ledningskablar för elektriska ändamål, har den, som kändt är, (Forts.)
förut varit föremål för kamrarnes handläggning, och kamrarne
funno då för det allmänna bästa nyttigt och gagneligt att ej åsätta
dessa artiklar någon tull.

Ledningstrådar och kablar utgöra som bekant en ytterst vigtig
beståndsdel i hela den moderna användningen af elektriciteten
för belysning, kraftöfverföring, minväsende, telegrafen och telefonen
m. m. Nu anför motionären såsom ett mindre glädjande
tecken, att en betydande import af sådana kablar har egt rum
under år 1893.

Han angifver i motionen, att importen nämnda år uppgick till
355 tusen och några hundra kilo, och beräknar varans värde till
ungefär 1,200,000 kr. För det första må jag härom saga, att jag
icke kunnat utröna, hvarifrån motionären hemtat sin värdeberäkning.
Jag har naturligtvis icke kunnat leta mig till annat värde
på importen än det som linnes angifvet i den officiella statistiken
öfver utrikes handeln, och der är detta värde beräknadt till 3*/2
millioner. Det är ju möjligt, att denna siffra är för hög, men då
motionären anför en annan, kan det icke anses obilligt begärdt, om
man väntat, att han skulle haft den godheten att anföra några
skäl, hvarför han funnit den officiella siffran tre gånger större än
hvad han antager värdet i verkligheten hafva varit. Af denna importerade
mycket stora qvantitet ha emellertid två tredjedelar
gått till Stockholm, och af dessa två tredjedelar har nära nog allt
varit af beskaffenhet att äfven efter motionärens förslag böra ingå
tullfritt. Han kan således icke med något skäl komma och åberopa
den stora importen såsom ett argument, hvarför man nu
skulle åsätta kablar under 25 mm. diameter den begärda tullen.

Det är tydligt, att en tull sådan som denna skall komma att
fördyra alla elektriska anläggningar. Den skall fördyra ledningstrådar
och kablar med 15 % af varans värde, och i många fall
kommer den att höja anläggningskostnaderna i deras helhet med 10 %.

Man kan icke i detta fäll åberopa, hvad man i fråga om tullskydd
annars alltid gör, eller att om man åsätter en vara en tillräckligt
hög skyddstull, skall den inhemska konkurrensen sträfva
att trycka ner priset på varan till likhet med hvad det är på den
utländska marknaden. Man kan i detta fall icke göra detta, derför
att den tillverkning, hvarom nu är fråga, skulle uteslutande
blifva begränsad till en enda fabrik inom landet, och genom att
på föreslaget sätt gifva denna fabrik ett högt tullskydd, sätter
man fabriken, åtminstone till en början och intill dess den får någon
inhemsk konkurrent, i tillfälle att hålla prisen på sin tillverkning
så mycket högre, än hvad de äro i utlandet, som tullskyddet
medger.

Man kan icke heller för denna skyddstull åberopa det skäl,
som man lika ofta som det förra brukar anföra, nemligen att man
genom tullskyddet bereder ökadt arbete åt de svenska arbetarne.

N:o 11. 26

Onsdagen den 6 Mars.

,Ang tullen «Det är visserligen sant, att, om denna fabrik, derigenom att RiksZh
koppa" d,agen åsät.ter en sfi. hög tull på elektriska kablar som den nu förelegeringar.
slagna, blir satt i tillfälle att utvidga sin verksamhet, så skall
(F orts.) derigenom skapas ökadt arbete vid fabriken. Det är tydligt. Men

på den andra sidan kan man med skäl antaga, att de genom tullen
ökade kostnaderna för de redan förut dyrbara elektriska anläggningarna
komma att ställa sig så höga, att personer, som vilja
hafva sådana utförda, för det höga prisets skull kanske underlåta
att göra dylika anläggningar, och då skulle arbetet för hela det
stora antalet personer, som för närvarande är sysselsatt med sådan
verksamhet, blifva betydligt reduceradt, och min öfvertygelse
är, att det arbete, som man på det sättet skulle beröfva dem, skulle
blifva ofantligt mycket större än det arbete, som man skulle kunna
skapa vid ifrågavarande fabrik.

Härtill kommer, att i vissa fall blir den föreslagna tullen en
ren finanstull. Sådana kablar, som äro ompressade med bly, äro
enligt utskottets förslag fria från tull endast för den händelse, att
de hålla en diameter af mer än 25 mm, d. v. s. de som hafva en
diameter derunder, åsättas en tull af 15 % af varans värde. Men
det finnes ingen tillverkning här i landet af blymantlade kablar,
och det torde icke heller blifva någon. Ty äfven med ett sådant
tullskydd skall eu sådan tillverkning antagligen icke komma till
stånd, då man har sig bekant, icke blott att en enda maskin för
tillverkning af sådana kablar kostar 27,000 kr. i inköp, och kommer
följaktligen kostnaden för en sådan maskin, med det här i
landet åsätta tullskyddet å maskiner, att gå upp till närmare
30,000 kr., utan äfven att användningen af blymantlade kablar är
jemförelsevis mycket liten. Det kommer således lika väl hädanefter
som hittills att för konsumenten blifva en nödvändighet att
taga dem från utlandet, och då blir en tull af 15 % på värdet en
ren finanstull.

I denna fråga är dessutom en annan omständighet att taga i
betraktande. Grenom att, på sätt utskottet föreslagit och som jag reserverat
mig emot, göra tråd öfverdragen uteslutande med gummieller
guttaperkamassa tullfri, möjliggöres det för en fabrikant här
i landet att taga detta halffabrikat — som icke kan tillverkas här
i landet — utifrån och sedermera härstädes armera det, d. v. s.
bekläda det med jerntråd rundt omkring. Om han får in den
egentliga kärnan tullfri, så blir ju faktiskt tullskyddet på hela den
färdiga kabeln det skydd, som han kan påräkna för endast armeringen
och man bereder derigenom fabrikanten endast för armeringen
ett tullskydd icke blott af 15 %, utan kommer detta att gå
upp ända till 20 % och mer.

En sak, som också förefaller mig något svårbegriplig, är, huru
man kommit att föreslå, att man skulle sätta gränsen mellan tullfritt
och tullpligtigt gods just precis till 25 mm:s diameter. Hvarken
motionären eller utskottet har angifvit något det ringaste skäl
härför. Det förhåller sig nog dermed så, att någon har tyckt det,
och sedan hafva alla andra tyckt på samma sätt. Emellertid, om
man sätter gränsen till 25 mm., blir förhållandet det, att enligt en

Onsdagen den 6 Mars.

27 H:o 11.

förteckning på olika kablar af flera olika dimensioner, som jagA»$r. tullen d
har haft till mitt förfogande, kommer på ett antal af 160 icketrdl} al k°PPar
mindre än två tredjedelar att blifva belagda med tull och endast °iegeringar.
en tredjedel blir tullfri, hvarjemte är att märka, att just de, som (p0rts.)
blifva tullbelagda, hafva den största användningen. Bland sådana
skulle ingå exempelvis en sådan kabel, som sjökabeln mellan Gotland
och fastlandet. Den kostar öfver 150,000 kr., och äfven med
en tull af 15 % på värdet förefinnes föga sannolikhet för att man
i fråga om en så grannlaga tillverkning skulle taga den från annat
än den bästa fabrik i verlden. Då finge man för den skull vända
sig till utlandet, och det svenska folket finge finna sig i att för eu
sådan kabel betala i tull 20 å 24,000 kr.

Det är i detta fall, likasom då det var fråga om glödlampor,
eu betänklig sak för Riksdagen att besluta sig för åsättande af
tull och hög tull, då man rör sig på ett område, om hvilket man
har så liten kännedom. Jag skall emellertid icke nu göra som då
fråga var om glödlampor och yrka återremiss, utan må det i detta
fall blifva erfarenheten, som får lemna de upplysningar man nu
saknar. Men på det att erfarenheten icke må blifva allt för bitter,
tillåter jag mig att yrka bifall till hvad reservanterna föreslagit,
med den ändring jag för egen del tillstyrkt.

Herr Collander: Jag tror icke, att man skall kunna bestrida,
att vi inom vårt land hafva vida bättre förutsättningar än de flesta
andra länder att kunna tillgodogöra oss den elektriska kraften i
industriens tjenst. Allt, som kan befrämja detta ändamål eller
åtminstone undanrödja svårigheterna för ett tillgodogörande af
denna otvifvelaktigt mest intressanta naturkraft, bör således vara
till stor fördel.

Nu har äfven Riksdagen redan insett det olämpliga i att, såsom
förut en gång föreslagits, betunga de hjelpmedel, som man
för användning af den elektriska kraften har i dessa ledningstrådar
och kablar, genom att belägga dem med någon tull. Det är verkligen
motbjudande att nödgas frångå en sådan åsigt. Men Riksdagen
har tyvärr tullbelagt en del af det material, som erfordras
vid de fabriker här i landet, som vilja egna sig åt tillverkning af
dylika trådar och kablar, såsom koppartråd och dylikt, och derigenom
försvårat denna industri. Detta är en orsak, hvarför man kanske
nödgas lemna dem någon kompensation genom att sätta tull på
sådana artiklar, som de kunna tillverka.

Det är detta reservanterna velat erkänna, då de föreslagit en
värdetull af 10 % för sådana kablar, som kunna tillverkas här
i landet.

Herr Fredholm har velat ytterligare utsträcka detta medgifvande
genom att föreslå, att äfven sådana trådar, som äro öfverdragna
uteslutande med gummi- eller guttaperkamassa, äfvensom
elektriska ledningskablar, på sådant sätt isolerade, måtte åsättas
en tull af 15 öre per kilogram. Som skäl för detta sitt yrkande
anför han, att dylika trådar kunna användas som material vid fabrikationen
af ledningstrådar och kablar inom landet. Men låt då

N;o 11.

Ang. tullen i
tråd af koppa ,
och kopparlegeringar.

(Forts.)

28 Onsdagen den 6 Mars,

gerna dessa fabrikanter af ledningstrådar och kablar åtnjuta den
lilla^ förmånen att få taga in detta sitt råmaterial fritt! Det är
ju så mycken annan och direkt användning för likartade ledningstrådar,
och fabrikanterna inom landet hafva tillkännagifvit, att de
icke kunna tillverka sådana, som äro helt och hållet öfverdragna
med guttaperka eller dylikt isoleringsmedel. Sådant kan icke för
närvarande blifva föremål för svensk tillverkning. Dessa fabrikanter
påyrka således icke någon tullförhöjning i detta fall.

När man nu i nästa punkt säger, att tråd, “ompressad med
bly eller armerad med jern, äfven i förening med annat material,
samt elektriska ledningskablar, blyompressade eller jernarmerade,
af mer än 25 mm. i yttre diameter", skall vara fri, så är det precis
samma sak. Man anser, att man icke kan tillverka sådan tråd
inom landet, och derför vill man hafva den fri.

Det ligger sålunda alls ingen motsägelse i det af flere reservanter
omfattade förslaget, jemfördt med herr Fredholms amendement.

Då jag anser, att man icke onödigtvis bör fördyra en sådan
artikel, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den af friherre
von Schwerin, mig m. fl. afgifna reservationen.

Herr Fredholm från Stockholm: Jag skall endast be att få
med ett par ord bemöta den siste talarens yttrande.

Jag trodde mig, då jag första gången hade ordet i denna fråga,
hafva tillräckligt tydligt angifvit, att de trådar, hvarom här är
fråga, nemligen de, som äro öfverdragna uteslutande med gummieller
guttaperkamassa, icke hafva användning för något praktiskt
ändamål, förr än de blifvit omklädda på ett eller annat sätt; men
om de blifva det, så blifva de icke längre tullfria, utan komma att
tullbehandlas efter de andra bestämmelserna i denna punkt. Det
är endast när de äro fullkomligt fria från hvarje annat beklädnadsämne
än gummi- och guttaperkamassa, som de blifva tullfria,
och det är just då som de lämpa sig för vidare bearbetning såsom
kärna i armerade kablar.

= Herr Larsson från Upsala: Jag skall icke tillåta mig att
ingå vidare i den nu förda diskussionen.

Jag ber dock att få ge till känna, att från den ståndpunkt jag
intager jag är tacksam mot utskottets samtliga ledamöter, såväl
majoriteten som reservanterna. Jag anser mig icke kompetent att
yttra mig i detaljfrågorna, t. ex. om 10 mm. eller 25 mm. skall
vara den gräns, öfver hvilken kablar böra vara tullfria. Jag respekterar
i detta afseende den större erfarenhet, som finnes inom
utskottet.

Då man rigtat klander mot min motion, ber jag till svar derå
få hänvisa till densamma. Jag har — och jag tycker att det äfven
tydligt och klart framgår af motionen — sökt att der åstadkomma
en jemvigt mellan fabrikationen af elektriska ledningskablar och
trådar inom och utom landet. Utskottet har vidtagit vissa ändringar
i motionens detaljer. Det är icke samma bestämmelser

Onsdagen den 6 Mars.

29 5:o 11.

■och samma proportioner i utskottets förslag och i motionen, och Ana- tullen å
till dessa ändringar, som utskottet gjort, är jag säker, att det tr^ha{*op£°r
förefinnes goda motiv. Till grundval för motionen ligger den tan- °iegeringar.
ken, att de nuvarande bestämmelserna, enligt hvilka sådana ämnen, (Forts.)
som användas till elektriska ledningstrådar, äro tullpligtiga, men
det färdiga fabrikatet får införas tullfritt, innehålla en oegentlighet,
som jag velat med min motion undanrödja, och jag skall vara
tacksam och glad, hvilketdera förslaget, utskottets eller reservanternas,
än kommer att segra.

Men, herr talman, med hänsyn till den omständigheten, att
utskottets förslag synes mig hafva mera pondus och skälen för
detsamma äro åtminstone lika goda som för reservanternas förslag,
skall jag tillåta mig yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wijkander: Det är helt naturligt, att, då man lagt tull
på koppartråd och på alla de tillbehör, som behöfvas för de elektriska
kablarne, man nu också vill få en tull på importen af sådana
trådar, och det är ju också helt naturligt, att utskottet gifvit sitt
erkännande åt denna önskan.

Men jag kan icke underlåta att rigta kammarens uppmärksamhet
på, att motioner kuuna väckas med en utredning af den beskaffenhet,
som i den föreliggande. Flere af de der förekommande
siffrorna äro sådana, att man med fog kan förvåna sig öfver dem.

Det har redan anmärkts af en talare på stockholmsbänken, att de
siffror, som gälde importens storlek, redan i och för sig voro egendomliga,
då det måste vara för motionären bekant, att större delen
af de importerade kablarne efter så väl hans motion som utskottets
hemställan icke skulle komma att draga någon tull. Det var då
ganska vilseledande att ställa sådana siffror såsom talande för att
tull borde införas.

Men det finnes äfven en del andra siffror, som äro egendomliga.
Motionären föreslår att sätta tullen till 1 kr. per kg. Skulle
detta tillämpas på de armerade och blyomhöljda trådarne, så skulle
man komma till sådana oegentligheter, som att tullen skulle gå
till 100 ä 150 % af värdet på den införda kabeln. Det kan icke
vara välbetänkt att framkomma med dylika siffror, och utskottet
har också tvungits att förkasta dem.

Men äfven om vi se på utskottets framställning, så synes det,
som om de tullar utskottet föreslagit äro för höga. Af sakkunnig
person har utvalts prof af kablar, sådana* som här äro i fråga, och
man har genom vågning undersökt, till huru mycket tullen skulle
komma att gå. Dessa försök visa, att de förslag, som reservanterna
framstält, äro fullt tillräckliga, ja, kanske mer än tillräckliga.

Jag skall icke trötta kammaren med något större antal siffror,
utan skall inskränka mig till att anföra endast ett fåtal. Så ha
för en af de vanligaste kablarne förhållandena visat sig sådana, att
den enligt motionen skulle draga en tull af 1 kr., enligt utskottets
förslag en tull af 32 öre och enligt reservanternas förslag en tull
af 22 öre per kg-, under det tullen å råmaterialierna icke uppgått till
mer än 14 öre. Således visar sig der, att reservationen skulle

K:o 11. 30

Onsdagen den 6 Mars.

Ay tullen å medföra en tull af mer än 50 % högre än råmaterialiernas, hvilket
och k<wZPr-rär mer än fullt tillräckligt, under det att enligt utskottets förslag
legeringar, beloppet af tullen skulle blifva mer än dubbelt. För en annan
(Forte.) sådan kabel^ har det visat sig, att, under det enligt motionen tullen
skulle uppgå till 1 kr. per kg., densamma enligt utskottets förslag
skulle belöpa sig till 1kr. 31 öre och enligt reservanternas till 88
öre, under det råmaterialiernas tull icke ginge till mer än 14 öre.
Således skulle. der enligt reservanternas förslag tullskyddet flere
gånger öfverstiga det belopp, hvartill tullen å råmaterialierna
skulle uppgå. Dessa prof äro valda bland sådana kablar, som ofta
förekomma.

Under sådana förhållanden förekommer det mig, som om reservanternas
förslag utan fråga vore mer än tillräckligt för att skydda
ifrågavarande industri.

Jag kan i öfrigt icke annat än instämma med reservanterna
mot herr Fredbolm, att det är oegentligt att sätta tull på sådana
kablar, som endast äro öfverdragna med gummi- eller guttaperkamassa.
Jag kan icke inse, då det är fullkomligt kändt, att sådana
kablar icke kunna göras inom Sverige, att det är någon idé att
■lägga tull på dessa kablar, en tull, som då utan tvifvel skulle
vara att betrakta som en finanstull.

Detsamma gäller äfven om en annan grupp af kablar, såsom
i utskottets betänkande antydes och äfven är kändt inom tekniska
kretsar. Det gäller, nemligen alla kablar, ompressade med bly
eller, armerade med jern. Men utskottreservanterna hafva der icke
dragit ut konseqvenserna af sitt åskådningssätt, utan undantagit
sådana kablar af mindre än 10 mm. diameter, medan utskottet satt
gränsen till 25 mm. Då det nu är kändt, att sådana kablar icke
kunna framställas inom landet, borde de helt och hållet uteslutas,
och all “tråd, ompressad med bly eller armerad med jern, äfven i
förening med annat material, samt elektriska ledningskablar, blyompressade
eller jernarmerade", förklaras fria.

Jag skall derför för min del yrka bifall till reservationen,
dock med den ändring, att hela den nämnda gruppen af ledningstrådar
och kablar skall upptagas såsom fri, samt att således icke
må beslutas någon sådan begränsning, som nu är föreslagen, eller
att endast kablar af 10 mm:s diameter och derutöfver skola vara
fria, utan att alla sådana kablar skola åtnjuta tullfrihet.

Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! Om ingen
anser sig kunna vederlägga herr Wij kandera uppgift, att tillverkning
af kablar, som äro blyomspunna, icke kan ega rum inom
landet, så synes mig sjelfklart, att hans yrkande är det sundaste
och rigtigaste. Under förutsättning således att, som sagdt, ingen
vågar opponera sig mot hans yttrande, ber jag att få yrka bifall
till hans förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr talmannen gifvits i enlighet med de olika yrkandena,

31 Nio I!.

Onsdagen den 6 Mars.

afslog kammaren utskottets hemställan och biföll det af herr
Wijkander under öfverläggningen framstälda förslag.

Punkterna 10 och 11.

Biföllos.

Punkten 12.

I denna punkt hemstälde utskottet,

att, i händelse utskottets hemställan under punkten 5:o) godkändes,
Riksdagen jemväl måtte, med bifall till i ämnet väckt
motion, höja tullsatsen för Skodon, ej specificerade, andra slag, till
2 kronor per kg.

Häremot hade i afgifven reservation herrar J. Johansson i
Noraskog, friherre von Schwerin, Collander, Fredholm från Stockholm,

G. Jansson i Krakerud, S. M. Olsson, Bokström och Bromée, hemstält,

att tullsatsen å Skodon, ej specificerade, andra slag, måtte bibehållas
vid nu gällande belopp, 1 krona per kilogram.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Johansson i Noraskog: Jag skall tillåta mig hemställa,
att kammaren i öfverensstämmelse med det beslut, som fattats i
fråga om femte punkten angående hudar och skinn, ville, med afslag
å utskottets hemställan i nu föredragna punkt, bifalla den af
mig med flere afgifna reservationen, deruti tillstyrkes, “att tullsatsen
å skodon, ej specificerade, andra slag, måtte bibehållas vid
nu gällande belopp, 1 krona per kilogram''1.

Vidare yttrades ej. Med afslag å utskottets hemställan, biföll
kammaren förenämnda reservation.

Punkten 13.

Bifölls.

Punkten 14. Ang fulUn d

tjära.

I motion, n:o 98, inom Andra Kammaren hade herr C. J.
Mustaparta föreslagit, att å tjära måtte sättas en införseltull af
1 krona 20 öre per 100 kilogram, kärlens vigt inberäknad.

Utskottet, hemstälde emellertid, att motionen icke måtte bifallas.

N:o 11.

Ang. tullen
tjära.
IForts.)

32 Onsdagen den 6 Mars,

Beträffande detta ärende anförde nu:

Herr Månsson, hvilken inom utskottet varit af skiljaktig
mening: Jag har inom utskottet förfäktat en annan åsigt än den,
hvartill utskottet kommit. Jag tror nemligen, att här föreligger
en fråga, i hvilken man bör understödja motionärens förslag, ty
jag anser, att denna tjärhandtering är en ganska vigtig nationalsak,
så till vida, som man genom att taga vara på det råmaterial,
om jag så får kalla det, som här är i fråga, skulle gorå landet
stort gagn, på samma gång som man understödde det fattiga folk,
som har att sköta denna svåra handtering.

Som man torde finna, är det icke så litet tjära, som kommer
in i landet. Enligt den sista uppgiften jag sett importerades ungefär
tre och en half millioner kilogram, och det är ju gifvet, att
en så stor import, hvilken, såsom man vet, hufvudsakligen kommer
från Finland till norra delen af riket, skall icke oväsentligt inverka
på denna industri och trycka ner priset. Det har också
visat sig, att priset på tjära under den sista tiden varit ganska lågt.

Utskottet vill emellertid icke gå den vägen och åsätta en liten
tull å tjära, hufvudsakligen af det skälet, att en sådan tull skulle
skada beokhandteringen. Men, mine herrar, jag undrar, om denna
omständighet skall vara så tungt vägande, att man af hänsyn dertill
icke skulle kunna understödja tjärhandteringen. För min del
får jag säga, att, om becket möjligen till följd deraf, att för dess
framställande måste användas svensk tjära, skulle stiga något litet
i pris, så tror jag icke, att det skulle spela någon väsentlig roll
för dem, som använda denna vara. Men deremot skulle genom
en liten tull på tjära detta folk, som tager vara på de trädstubbar,
hvarpå vi i norra Sverige hafva så riklig tillgång, icke blott kunna
förse vårt eget land med den tjära vi behöfva, utan äfven exportera
ganska mycket, hvilket underlättas, då man inom landet har en
stor marknad för sin tillverkning. Jag tror, att vi på detta sätt
skulle göra eu god gerning.

Jag vill minnas, att, då denna fråga 1888 var före i kammaren,
den upptogs med mycken välvilja, och att det fans en stor majoritet,
som ville skydda denna handtering, ehuru frågan föll i gemensam
votering, som jag tror, på en röst. Detta har ock föranledt
mig att nu å nyo taga upp saken.

Det är vidare en annan omständighet, som kommit mig att tro,
att man här bör göra något, och det är den omständigheten, att
vi nu hafva satt ganska höga tullar på de lifsförnödenheter, spanmål
och mjöl, som behöfvas i detta Norrland och Småland, der
tjärhandteringen hufvudsakligen bedrifves, och då man nödgats gå
den vägen, så tror jag det vore skäl att söka hjelpa dem genom
att skaffa dem bättre pris på den vara, som de kunna åstadkomma
och föra ut i marknaden, och som vi behöfva köpa.

Af dessa skäl har jag trott, att kammaren borde understödja
det uttalande, som framkommit från norra delen af vårt land, och
iag ber derför, herr talman, att få yrka afslag å utskottets framställning
och bifall till motionen.

Onsdagen den 6 Mars.

33 X:o 11.

Herrar Petersson i Boestad och Wallmark instämde häruti.
Vidare anförde:

Ang. tullen å
tjära.
(Forts.)

Herr Fredholm från Stockholm: Som herrarne veta, utgör

tjäran en af vårt iands, jag vill icke säga förnämsta, exportartiklar,
men dock en mycket betydande exportartikel och har varit
det under långa tider. I utlandet och särskildt i Hamburg, som
är stapelplatsen för denna vara, står den svenska tjäran och i synnerhet
stockholmstjäran högre i pris än den finska, och det är således
till förmån för oss att vi kunna exportera vår inhemska
tjära och förse oss med hvad vi sjelfva behöfva af sekunda qvalitet
från Finland. Derigenom blir ju handelsutbytet för oss förmånligt.
Så har också alltid förhållandet varit ända till 1888, då
man yrkade på en tull å tjära. Det är dock alldeles origtigt att
säga, såsom den siste talaren gjorde, att denna tull år 1888 rönte
några sympatier i denna kammare, ty kammaren afslog då tjärtnllen,
men antog en tull på beck, och så föll tullen på tjära i den
gemensamma omröstningen.

När man nu vet, att beck göres af tjära och att det behöfs
två tunnor tjära för att få en tunna beck, så kan man förstå, att
man då genom att åsätta tull å beck och göra tjäran tullfri förhindrade
införseln af beck från Finland och derigenom minskade
vårt lands exportförmåga med afseende på tjära, emedan en del af
den inom landet producerade tjäran vid sådant förhållande fick
användas för tillverkning af beck. Man tog också för den skull
bort becktullen 1892.

Hvad det beträffar att den ifrågasatta tullen skulle medföra
nytta och gagn för Norrland samt bereda norrländingarna ersättning
för de åsätta spanmålstullarna, så skulle man ju möjligen
kunna hysa en sådan förmodan, derför att motionären är representant
för denna landsort — men också endast af detta skal.
Man kan nemligen ifrågasätta, huruvida tullskyddet der uppe i
Torneå elfdal kan blifva effektivt, då man vet, att tjärtunnorna
vräkas ner i elfven 10 ä 20 mil från kusten och på det sättet få
flyta ner både från finska och svenska sidan till Haparanda, der,
såsom man väl kan förstå, det nog för egarne blir i ätt att hvar
för sig taga reda på sina märkta tunnor, men för myndigheterna
svårt att urskilja hvad som i tunnorna är svensk och hvad som
är finsk tjära. För den norrländska tjärtillverkningen kommer ju
härigenom effekten af tullskyddet att alldeles försvinna. Genom
tullskyddet kan man kanske bereda eu fördel åt de svenska exportörerna
i Haparanda, men blir det också en fördel för dessa,
så torde dermed alla fördelar hafva blifvit angifva.

På grund af livad jag nu yttrat, och då Riksdagen förut afslagit
denna tull, får jag anhålla om bifall till utskottets förslag.

Herr Petersson i Runtorp: Herr grefve och talmani Det

är icke utan tvekan, som jag begärt ordet, då jag ämnar yrka
bifall till motionen, emedan jag märkt, att jag icke brukar hjelpa

Andra Kammarens Prot. 1805. N:o 11. 3

N:o 11. 34

Onsdagen den 6 Mars.

Ang. tullen
tjära.
(Forts.)

“den sak jag vill hjelpa med mitt yrkande, utan resultatet vanligen
blir motsatt. Men icke desto mindre kan jag, då den handtering,
som nu är i fråga, bedrifves i den ort, jag tillhör, icke underlåta
att säga några ord.

Nu är förhållandet att efter den stora skogssköfling, som en
lång tid pågått i vårt land, det fins riklig tillgång på råmaterial
för tjära, och det fattas blott arbetare, som kunna taga upp och
använda det, men jag vet också, att detta är ett af de tyngsta
och svåraste arbeten som finnas, och att arbetarne på grund af
det låga priset på tjära under sista tiden hafva så liten dagspenning,
att de knappast kunna reda sig. Nu kan det synas, som om
detta tullskydd icke skulle kunna göra så mycket, då importen till
Sverige är så liten, men det gör dock något, och man må säga
hvad man vill, så blir det dock en hjelp för en stor del af de
fattigaste och sträfsammaste menniskor, om de få tillfälle att idka
denna handtering. De bedrifva den på höstarne och vintrarne, då
det icke är mycket annat att göra, och de låta sig nöja med en
ganska liten aflöning, om de blott få arbete. Kan man derför
gifva dem något understöd, låt vara att det blir litet, med en tull
af en krona 20 öre per 100 kilogram, så blir det dock en hjelp.

De skäl, som utskottet framhållit, äro icke mycket tilltalande
för mig, i synnerhet det sista, att tjärtunnor, som transporteras i
Torneå eif, skulle komma bort, derför att egarne icke kunde känna
igen sina märken. Jag försäkrar, att de kunna lika väl märka
sina tjärtunnor, som sågverksegarne kunna märka sina stockar och
känna igen dem, och detta skäl gäller således icke.

Jag skall emellertid icke längre upptaga kammarens tid, utan
vill blott säga, att det är min fulla öfvertygelse, att ett litet skydd
för denna handtering är behöfligt. Det skydd, som här är föreslaget,
är ju också ej så stort, utan ganska måttligt.

Hvad för öfrigt det beträffar, att den finska tjäran skulle vara
ett lämpligare råmaterial än den svenska för tillverkning af beck,
får jag säga, att jag tror alldeles motsatsen. Jag har nemligen
icke märkt, att det finnes något hinder för att tillverka beck af
svensk tjära. Det vet jag af egen erfarenhet och tror derför, att
påståendet om den finska tjärans större lämplighet är ett misstag.
Ty här i landet tillverkas en del tjära af moss-stubbar o. d., och
det blir visserligen en dålig tjära, men den är enligt min mening
den mest lämpliga att använda vid becktillverkning, emedan den
är till hälften beck förut. Det må nu emellertid vara huru som
helst med den saken, så anser jag dock, att, när vi hafva en sådan
lagstiftning, att svenskt arbete skall tullskyddas, den produkt
af arbetet, om hvilken här är fråga, lika väl som någon annan,
behöfver skydd; och skall jag derför, herr talman, be att få yrka
afslag å utskottets hemställan och bifall till motionen.

Herr Andersson i Löfhult: Jag skall endast be att få yrka

bifall till motionen och afslag å utskottets hemställan, då jag tror,
att det skulle vara till stor nytta för idkarne af ifrågavarande
handtering, om priset på varan kunde bringas upp genom åsättan -

Onsdagen den 6 Mars.

36 N:o 11.

det af den föreslagna tullsatsen. Jag tror, som sagdt, att ett så,-Ang. tullen ä
dant tullskydd är mycket behjertansvärdt och ber derför att få ,->ärayrka
bifall till motionen. (Forts.)

Herr Wittsell: I fall jag vore öfvertygad, att det tullskydd,
som här är föreslaget, verkligen komme arbetarne i denna handtering
till godo, skulle jag ingenting hafva emot att vara med om
bifall till den ifrågavarande motionen. Men jag får säga, att jag
på det högsta betviflar, att tullskyddet skulle blifva dem till någon
nytta. Ty exporten af tjära är betydligt större än importen;
och producenten kan naturligtvis icke sälja varan direkt på utlandet,
utan måste anlita köpmännen som mellanhänder. Men då
föreställer jag mig, att uppköparen i första hand af varan icke
kommer att betala mera för densamma, om den är tullskyddad
än om den ej är det, då han ju ej bestämdt kan veta, om han
kommer att försälja varan hemma eller skicka den till utlandet.

Jag för min del tror sålunda, att tullen skulle komma exportörerna
och icke tillverkarne till godo, hvarför jag, herr talman, skall
be att få yrka afslag å motionen och bifall till utskottets hemställan
i denna punkt.

Herr Fredholm från Stockholm: Då man på det håll, der
vigten af skyddstullars åsättande för de inhemska näringarnes
upphjelpande med sådan styrka framhålles, ju alltid brukar vara
så angelägen om att åsätta tull just på den förädlade varan, förefaller
det mig mycket märkvärdigt, att man nu tyckes hafva glömt
bort detta. Nu vill man lägga tull på tjära, men låta beck vara
tullfritt, och tror sig på det sättet gagna näringen. Man vill höja
priset på tjäran, men en följd deraf blir, att beckpriset kommer
att sjunka. Ty om finnarne icke för tullens skull kunna skicka
hit sin tjära, komma de att i stället hitföra sitt beck, och då blir
det ju öfverflöd här på denna vara och således prisfall. Hvad
man skulle vinna på det ena hållet, komme man således att förlora
på det andra.

Vid 1888 års riksdag beslöts en tullsats på beck, men icke
på tjära. År 1892 tog Riksdagen bort denna tull, emedan den
fann den vara dum. Nu kommer man och vill hafva tull på tjära,
meu icke på beck, för att kanske af samma skäl om ett par år
taga bort den. Icke är det väl rimligt, att Riksdagen alltjemt
skall gå tillväga på det sättet. Jag tror derför, att man nu bör
låta denna enkla fråga hvila, om icke för alltid, så åtminstone till
dess man kan komma fram med ett ordentligt förslag i saken.

Herr Jansson i Krakerud: Jag ber att få säga, att, då man

från visst håll så starkt har kunnat framhålla nödvändigheten af
tullskydd för en sådan artikel som tjära, som här har gjorts, man
måste hafva en tro på tullar liknande den, som man har på ett
öfvernaturligt, ofelbart väsen. Ty något annat bevis för att den
tullsats, hvarom nu är fråga, skulle blifva till nytta för tjärfabri -

>'':o 11. 36

Onsdagen den 6 Mars.

Ang. tullen
tjära.
(Forts.)

körerna, kan jag för min del icke finna. Såvidt jag kan förstå,
skulle det att sätta tull på tjära få alldeles samma verkan som
att sätta tull på hafre. Ty tjäran kommer i alla fall att blifva
en exportartikel. Ser man efter i utskottets betänkande, framgår
af detta, att, om man för år 1893 helt och hållet åstadkommit ett
importförbud för tjära, den exporterade varan ändå kommit att
blifva 3,034,961 kg. Under sådana förhållanden hemställer jag,
om någon af de herrar, som anse att ett tullskydd för tjära skulle
blifva till nytta, ville vara af den godheten att anföra ett enda
skäl för ett sådant påstående. Om man åsätter tjära tull, hvad
tro herrarne att följden deraf skulle blifva? Jo, att den finska
tjäran sökte sig en annan väg till samma marknad, der vi hafva
att. afyttra den svenska tjäran. Följden häraf skulle blifva, att
nationen ginge miste om den transport- och handelsvinst, som den
nu gör sig genom den finska tjäran. Dertill kommer äfven, att
tjära då komme att utbjudas på utländska marknader af flera händer
än nu sker, och att dess afnämare således skulle komma att
konkurrera och sätta ned prisen för hvarandra. Yi skulle derigenom
få mindre betaldt för den från Sverige exporterade varan, än
vi nu få. För min del kan jag således icke inse, att tull å tjära
skall blifva till den ringaste nytta för tjärfabrikationen i Norrland.
Kunde jag det, skulle jag icke rösta mot den tullsats, hvarom
nu är fråga. Ty det måste jag erkänna, att den norra delen
af vårt land, mer än någon annan, lider af tullsystemet. Det vore
derför mycket befogadt, att äfven den delen af landet finge nytta
af att tull åsattes någon dess näringsgren.

Då jag emellertid icke kunnat finna, att tull å tjära skulle
blifva till något gagn, utan tvärtom till stor skada, har jag icke
kunnat biträda motionärens förslag. Jag ber derför att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Månsson: Jag skall bedja att få säga den senaste
talaren mitt hufvudskäl för tull å tjära. Jag tror visst icke, att
jag dermed förmår klargöra för honom nyttan af tullar i allmänhet,
men jag skall i alla fall tillåta mig att nämna det hufvudskäl,
som dikterat min åsigt i denna fråga. Det är, att jag fortfarande
tror, att, när det införes en sådan massa tjära i landet som omkring
3,000,000 kg., och denna införsel hufvudsakligen kommer på
vissa ställen i landet, detta inverkar här i Sverige på priset å den
svenska tjäran. Den tjära, som importeras till vårt land, är en
öfverproduktion från ett annat land, nemligen från Finland. Denna
tjära, som är billigare än vår, trycker ned priset för våra svenska
producenter.

Nu säger man, att, om icke den finska tjäran får gå hit, skall
den gå till utlandet och der täfla med den svenska. Men, mine
herrar, det är svårare för våra svenska producenter att täfla på
den utländska marknaden än på den egna, derför att denna vara
genom sin tyngd betingar så dyra frakter. Hvad som tvingar
våra tjärfabrikanter att utbjuda sin vara till utlandet är den omständigheten,
att de icke hafva plats för den i det egna landet.

Onsdagen den 6 Mars.

37 J»T:o 11.

Om icke det nu sagda kan öfvertyga herr Jansson i Krakerud,Ang. tullen
utan han fortfarande tror, att det är en blind tulldogm, som före- tjära.
sväfvat mig, då jag velat vara med om att åsätta en tull å tjära, (F°rt9-)
må han hafva denna- uppfattning. Så är emellertid ej förhållandet.

Det är min verkliga öfvertygelse om denna tulls nytta, som dikterat
min handling.

Hvad beträffar herr Wittsells tal om att denna tull icke skulle
komma tjärtillverkarne till godo, så ber jag få säga, att jag tillåter
mig vara af en annan mening. Jag tror, att vinsten på en
sådan handtering som denna är den, som bäst kommer utöfvarne
af yrket till godo, derför att de sjelfva både tillverka och föra
varan i marknaden. Det blifver en del s. k. småfolk och fattiga
arbetare, som just få nytta af denna tull. Det är derför så mycket
vigtigare att den bifalles.

Jag yrkar fortfarande godkännande af motionen.

Häruti instämde herr Mustaparta.

Herr Petersson i Runtorp: Då det är fråga om en sådan
ändring i tulltaxan som denna, så åberopar man alltid talet om,
att det är en så liten import och så stor export. Det bevisar att
herrarne icke tänka på huru handeln med varan tillgår. Det är
inte producenten, som på verldsmarknaden säljer varan, utan han
vänder sig till köpmän. Jag har sjelf någon erfarenhet derom,
ty i min hemort produceras ganska mycken tjära. Vid ett tillfälle,
då jag reste upp till Stockholm, fick jag i uppdrag att här försöka
sälja någon tjära, derför att den stod i mycket lågt pris derhemma.
Jag fick emellertid vid utförandet af uppdraget det svaret,
att i Stockholm icke kunde gifvas ett enda öre mer, än hvad
det betalades hemma, emedan de för samma pris kunde få tjära
från Finland. Då kunde herrarne väl tänka sig, att, om vi hade
en importtull på tjära, den skulle höja priset.

En ärad ledamot af bevillningsutskottet nämnde, att man icke
borde sätta tull på tjära, derför att det icke var tull på beck.

Ja, den saken är ju lätt hjelpt. Ty äfven om det skulle dröja
ett eller annat år, så kan man ju alltid få tull på beck. Om det
blifver tull på tjära i år, så blifver det nog tull på beck nästa år.

Jag vidhåller derför mitt yrkande om bifall till motionen.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag derå och bifall i stället till
den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra propositionen.

Herr Sjö begärde emellertid votering, hvilken ock företogs enligt
följande nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition: Den,

som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i 14:de
punkten af utlåtandet n:o 1, röstar

N:o 11.

Angående
omarbetning
af resereglementet.

38 Onsdagen den 6 Mars.

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen visade 122 ja mot 78 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

Punkten 15.

Bifölls.

§ 6.

Härefter företogs till behandling Andra Kammarens fjerde tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 3, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kong]. Maj:t med begäran om omarbetning af resereglementet
i syfte att åstadkomma större sparsamhet med statens
medel.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till utskottet hänvisad
motion, n:o 60, hade herr K. E. Holmgren föreslagit: “att Riksdagen
i skrifvelse till Kong!. Maj:t anhåller om omarbetning af
resereglementet i syfte af större sparsamhet11, och hade motionären
dervid jemväl närmare angifvit vissa synpunkter, hvilka vid
en dylik omarbetning företrädesvis borde komma i betraktande.

Utskottet hemstälde med anledning häraf:

att Andra Kammaren måtte för sin del besluta, att Riksdagen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t begär omarbetning utaf gällande
resereglemente af den 11 februari 1881 i syfte att, särskildt hvad
afser resekostnadsersättningarna, större sparsamhet med statens
medel måtte åstadkommas.

Efter uppläsande häraf lemnades ordet till

Herr Hammarskjöld, hvilken inom utskottet varit af skiljaktig
mening och nu yttrade: När man i slutet af utskottets kläm
läser orden: “i syfte att, särskildt hvad afser resekostnadsersättningarne,
större sparsamhet med statens medel måtte åstadkommas",
och derefter finner, att en ledamot af utskottet reserverat sig, så
ser det ju något ledsamt ut för denne reservant. Det ser nemligen
ut, som om han icke ville vara med om sparsamhet med
statens medel; och det är väl den sämsta orlofssedel en riksdagsman
kan få. Då nu jag är denne reservant, torde det ej förundra

Onsdagen den 6 Mars.

39 N:o 11.

kammaren, att jag med några ord vill förklara, hvarför jag reserverat
mig.

Yårt nu gällande resereglemente är grundadt på den principen,
att den resande för hvarje viss tillryggalagd våglängd skall
hafva en bestämd ersättning, hvarken mer eller mindre. Huru
sedan den resande begagnar sig af denna ersättning, det lägger
sig lagen icke uti. Grer den resande ut mera, än han för en viss
väglängd kan beräkna i ersättning, får han icke något tillskott
för att betacka förlusten; men ger han å andra sidan ut mindre,
har ingen menniska något att säga derför att han gör en besparing.
Nu vill jag gerna medgifva, att resereglementet ganska
ofta missbrukas, i det att ersättning för resor ofta utgår med
långt större belopp, än hvad resan verkligen är värd. Och
jag skall mycket gerna vara med om att reglementet omarbetas
på något sätt, så att dylika missförhållanden kunna förebyggas.
Men en förtjenst tror jag dock det nu gällande reglementet bär,
nemligen att fullkomligt bestämma, huru stor ersättning det för
en viss väglängd skall vara. Det kan ju på öret kontrolleras,
huruvida den, som skrifvit reseräkningen, tagit till för mycket
eller icke; och detta att en lag är sådan, att tillämpningen kan fullkomligt
säkert kontrolleras, är naturligtvis en mycket stor förtjenst.
Nu anser utskottet i likhet med motionären, att de missförhållanden,
som på grund af nu gällande resereglemente förefinnas, äro
så stora, att de fordra rättelse, och utskottet har derför uppstält
några grunder, på hvilka ett nytt reglemente borde fotas. Utskottet
utgår dervid från den åsigten, att det är förkastligt att tillgodogöra
sig besparingar på reseersättningen genom att resa på billigare
sätt än det, efter livilket man får räkna ersättning. Jag
kan emellertid icke tro, att den åsigten delas af alla i denna
kammare — åtminstone skulle det förvåna mig om så vore fallet
— då jag tänker på den reseersättning, som utgår till alla riksdagsmän,
som icke bo i Stockholm. Efter resereglementet få vi
ersättning för resa på första klass å statens jernvägar; men icke
begagnar jag åtminstone denna klass, och det skulle förundra mig,
om det icke vore många inom denna kammare, som gjorde på
samma sätt. Således tror jag, att denna kammares allra flesta
ledamöter tillämpa resereglementet på det sättet, att de utan samvetsförebråelser
tillgodogöra sig den behållning, de kunna få
genom att resa på ett billigare sätt än det, efter hvilket de få
räkna ersättning.

Det skulle kunna vara åtskilligt att säga om denna sak. Men
detta är icke för mig hufvudskälet, hvarför jag reserverat mig.
Det skälet ligger djupare. När utskottet uppställer den grundsatsen,
att ersättning för en resa under inga omständigheter bör
utgå med högre belopp än som motsvarar den verkliga resekostnaden,
och vidare föreslår, att reseersättning skall utgå högst med
lega för ett visst hästantal samt högst med afgift för vissa platser
å ångfartyg eller å jernväg, men att, om den resande använder en
billigare plats på jernväg eller ångbåt eller mindre antal hästar,
så skall det betraktas såsom tjenstefel, om han det oaktadt tager

Angående
omarbetning
af resereglementet.

(Forts.)

>:o 11. 40

Onsdagen den 6 Mars.

Angående
omarbetning
af resereglementet.

(Forts.)

betaldt för högsta tillåtna belopp — när utskottet gör detta, så
har det dervid gifvit sig in på den vägen, att det vill grunda ett
nytt resereglemente på sådant sätt, att ingen reseräkning kan kontrolleras.

Det finnes, som vi alla känna till, två sorters folk. Det finnes
sådana, som hafva känsla för rätt och heder, “samvete", som man
säger, och sådana, hos hvilka denna rättskänsla är mer eller
mindre slapp. Huru skulle det då komma att gå vid en eventuel
tillämpning af ett sådant resereglemente? Jo, de som hafva rättskänsla,
de skulle komma att ställa sig resereglementet till efterrättelse
och icke skrifva reseräkningar på mera än hvad de verkligen
gifvit ut. Men de många, som icke taga det så noga med
rätten, de skulle resonnera som så: “ingen menniska i verlden kan
kontrollera, om jag rest i l:sta eller 2:dra eller S:dje klass, eller
om jag användt en eller två hästar; jag har rättighet att färdas
på det dyraste sättet; när det icke kan kontrolleras, så bryr jag
mig icke om hvad lagen säger, utan tager betaldt så mycket jag
kan få.“ Tro icke herrarne i alla fall, att många skulle komma
att taga saken på det sättet? Och hvad göra vi då med ett sådant
resereglemente? Jo, vi skapa tjufvar, och derom vill jag icke
vara med.

Jag anser, att ett sådant resereglemente skulle hafva en ytterst
demoraliserande inverkan; och det kan väl icke vara lämpligt att
utbyta ett resereglemente, som, om ock bristfälligt, dock i sin
tillämpning kan på öret kontrolleras, mot ett, der hvarje kontroll
är otänkbar och der missbruk äro oundvikliga. Dessa skäl, herr
talman, hafva varit för mig bestämmande, och det är på grund af
dem, som jag reserverat mig och nu anhåller att få yrka afslag å
utskottets betänkande.

Vidare anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! Det var med anledning af
den föregående talarens yttrande, som jag begärde ordet. Han
gjorde en jemförelse med de resor, som riksdagsmän, tillhörande
Andra Kammaren och boende utom Stockholm, hade att företaga.
Jag vill då nämna, att sådana riksdagsmän icke resa enligt resereglementet,
utan att för dem finnas andra bestämmelser. Så
t. ex. har en riksdagsman icke rätt till dagarvode, icke heller till
bärpengar, icke heller rätt till att resa på landsvägen för mer än
tre kronor milen. Jag frågar, om det kan gå för sig att få ett
par hästar på landsbygden för detta pris? Man får således icke
gorå jemförelser på det sättet. Beträffande utskottets förslag kan
jag vara ense med den föregående talaren deri, att hvad utskottet
med anledning af min motion beslutat tillstyrka, icke är så lyckligt
funnet. Jag kan gilla den princip, som utskottet uttalar, nemligen
att ersättning skall utgå efter hvad resan verkligen kostat.
Men såsom den föregående talaren nämnde, blir det nog svårt att
tillämpa denna princip i praktiken. Jag hade derför helst önskat,
att denna del af utskottets betänkande utgått. Men då jag icke

Onsdagen den 6 Mars.

41 N:o 11.

känner till, huruvida det kan vara kammarens uppfattning att så Angående
skall ske, så skall jag icke göra något yrkande derom nu, synner- oma^t^g
ligast som utskottet i klämmen på det hela taget tillstyrkt min
motion. Jag skall derför be att få för närvarande yrka bifall till (ports.)
utskottets hemställan.

Herr Skyttel Herr talman! Till en början skall jag be att
få göra en rättelse af ett tryckfel, som förekommer på fjerde raden
i tredje stycket på sidan 3 af utskottets utlåtande. JDet står: “för
hvarje särskild plats af förrättningsmän". Det skall naturligtvis
vara: “för hvarje särskild klass af förrättningsmän“.

Såsom kändt torde vara, är i gällande resereglemente af den
11 februari 1881 den godtgörelse, som förrättningsman vid resor i
statens ärenden har att bekomma, bestämd att utgå dels i form åt
dagtraktamente och dels i form af resekostnadsersättning. Vid
bestämmandet af beloppen af dessa ersättningar hafva förrättningsmännen
indelats i särskilda klasser efter eu hvars embets- och
samhällsställning. Dessa klasser äro sex, och inom dem är ersättningen
bestämd sålunda: Bagtraktamentet utgör: inom lista klassen
15 kronor, inom 2:dra klassen 12 kronor, inom 3:dje klassen 10
kronor, inom 4:de klassen 6 kronor, inom 5:te klassen 4 kronor
50 öre och inom 6:te klassen 2 kronor 50 öre. Besekostnadsersättningen
åter utgör: inom lista klassen vid resa med skjuts: lega
för 3 hästar; på ångfartyg: afgift för dubbel hyttplats eller, när
hytt ej förekommer, en salongsplats; på jernväg: afgift för plats i
första klassens vagn; inom 2:dra klassen: lika med första klassen;
inom 3:dje klassen vid resa med skjuts: lega för 2 hästar; på ångfartyg
eller jernväg: lika med första klassen; inom 4:de klassen
vid resa med skjuts: lika med 3:dje klassen; på ångfartyg: afgift
för en hyttplats eller, när hytt ej förekommer, en salongsplats;
på jernväg: afgift för plats i andra klassens vagn eller, när denna
klass ej linnes, första klassens vagn; inom 5:te klassen vid resa
med skjuts: lega för 1 häst; på ångfartyg: afgift för en salongsplats;
på jernväg: lika med 4:de klassen; och inom 6:te klassen
vid resa med skjuts: lika med 5:te klassen; på ångfartyg: afgift
för däcksplats eller, då resan helt och hållet eller till någon del
egen rum under natten, för billigaste plats under däck; på jernväg;
afgift för plats i tredje klassens vagn eller, när denna klass ej
finnes, andra klassens.

Detta är lagens bestämmelser. Motionären har anfört, att det
sätt, hvarpå lagen sålunda affattats, har synts honom föranleda
dertill, att statsverket skulle få vidkännas ersättning för resekostnader,
hvilken uppgår till vida större belopp än resan verkligen
kostat, hvarförutom han anser, att dagtraktamentet i de tre
högsta klasserna är något för högt. Han har derför ansett en
omarbetning af resereglementet nödvändig i syfte att åstadkomma
besparing, och han har uppräknat sju punkter, som han ansett
dervid särskildt böra komma i betraktande. Utskottet har, särskilt
hvad angår resekostnadsersättningeji, delat motionärens uppfattning
i hufvudsak. Då lagen är sådan, att den rent af anvisar

Jf:o 11. 42

Onsdagen den 6 Mars.

Angående förrättningsmannen att beräkna sin resekostnad efter vissa fixa
0,l>af rese™3 grun(^er> på samma gång som den lemnar honom öppet att anregiementet.
ordna sin resa efter billigare grunder, så är det ju temligen gifvet,
(Ports.) a^t d_en uppfattning skulle blifva allmän, som nu är rådande och
som icke står i strid med lagen, nemligen att det på dylikt sätt
uppkomna öfverskottet vore en berättigad sportel. Utskottet har
i likhet med motionären ansett detta böra betecknas som ett missförhållande.
Beträffande åter lämpligaste sättet att få en rättelse
i öfverensstämmelse med motionärens syfte, nemligen derhän att
resekostnaden komme att utgå endast med hvad den verkligen
utgjort och icke mera, har utskottet tänkt sig, att det skulle ligga
i en utsträckt tillämpning af första punkten i första mom. af § 6
af resereglementet. Det heter nemligen der:

“Eesekostnadsersättning utgår efter det eller de af här förut
angifna olika sätt att färdas, med skjuts, på ångfartyg eller på jernväg,
som för resan verkligen begagnats; och vare såsom tjenstefel
ansedt, om embets- eller tjensteman i reseräkning upptager godtgörelse
för ett med högre kostnad förenadt befordringssätt, än det
af honom under resan använda."

Utskottet har förestält sig, att det åsyftade målet skulle kunna
ernås, om man utsträckte denna bestämmelse derhän, att såsom
tjenstefel äfven ansåges, om någon debiterade staten för högre
skjuts- och åkdonslega, biljettpris, transportkostnad in. m., än lTan
sjelf utgifvit, eller, vid begagnande af egna hästar och åkdon, för
högre skjuts- och åkdonslega, än som af använda hästantalet och
åkdonets beskaffenhet betingats. Utskottet har tänkt sig att, lika
väl som det skulle vara ett tjenstefel att debitera staten för skjutslega,
om förrättningsmannen färdats på jernväg, lika väl skulle
det kunna betraktas såsom tjenstefel, om han debiterat staten för
första klassens jern vägsbiljett, då han användt andra eller tredje
klass.

Det har invändts, att detta skulle vara olämpligt, enär kontrollen
öfver efterlefnaden af en sådan bestämmelse skulle vara
svår. Utskottet har trott, att kontrollen öfver efterlefnaden af
nuvarande bestämmelser icke torde vara synnerligen lättare. Men
utskottet har vågat hysa den tilliten till förrättningsmännens redbarhet,
att de, i allmänhet åtminstone, icke skulle tillåta sig att debitera
staten för högre resekostnader, än de vidkänts, derest detta vore
ett tydligt lagbrott. Utskottet har ansett, att de, som äro förrättningsmän
i statens ärenden, förtjena en sådan tilltro i allmänhet
taget, den tilltro nemligen att de icke skulle genom ett medvetet
lagbrott bereda sig en inkomst.

Af nu anförda skäl och då utskottet tror, att man derigenom
på grundligaste sätt skulle vinna det åsyftade målet, har utskottet
gjort den hemställan, betänkandet innehåller, till hvilken hemställan
jag anhåller få yrka bifall.

Herr Hammarskjöld: Herr talman! Då jag sist hade ordet,
tillät jag mig att yrka. afslag å utskottets hemställan. Jag har
tänkt närmare på saken, och då jag dock förklarat mig ense med

43 N:o 11.

Onsdagen den 6 Mars,

motionären och utskottet deri, att nuvarande resereglemente är
bristfälligt och behöfver omarbetas, så kan det ju vara olämpligt
att på detta sätt “kasta ut barnet med badvattnet". Och derför
skall jag be att få taga tillbaka mitt yrkande om afslag och i
stället yrka bifall till klämmen, men med ogillande af motiveringen.

Herr Ohlsson från Vexiö: Då jag genom min tjenstgöring
nära nog dagligen varit i tillfälle att se resereglementets bestämmelser
praktiskt tillämpade, skall jag tillåta mig uttala min på
sålunda vunnen erfarenhet fotade åsigt i nu förevarande fråga.
Jag kan göra detta med några få ord.

Jag håller före, att resereglementets bestämmelser i många
speciella fall kunna ändras och omarbetas i den rigtning, att icke
oväsentlig besparing härigenom beredes statsverket, särskildt i
afseende å utgifterna till resekostnadsersättning, utan att vederbörandes
rättmätiga och skäliga anspråk på dylik ersättning
derigenom åsidosättas. För vinnande af sådant syftemål anser
jag det dock vara bättre och ändamålsenligare att slå in på den
af motionären antydda vägen att för särskilda fall och klasser
ändra och jemka nu gällande bestämmelser om rese- och traktamentsersättning
och vilkoren för dess utgående, än att, på sätt
utskottet föreslagit, meddela ett nytt lagstadgande derom, att det
skall anses såsom tjenstefel, om någon debiterar staten för högre
skjuts- och åkdonslega, biljettpris, transportkostnad m. m. än han
sjelf utgifvit, eller, vid begagnande af egna hästar och åkdon, för
högre skjuts- och åkdonslega än som af använda hästantalet och
åkdonets beskaffenhet betingats.

Jag skulle med andra ord kunna uttrycka denna min åsigt
så, att jag anser motionärens förslag praktiskt lämpligare, utskottets
tvifvelsutan teoretiskt rigtigare. Men här som så ofta eljest
nödgas man nog att, om något verkligt resultat skall kunna vinnas,
slå in på den mest praktiska vägen.

Det af utskottet förordade korrektivet skall säkerligen visa
sig temligen betydelselöst, liksom den hittills gällande föreskriften
i resereglementet, att det skall anses såsom tjenstefel, om förrättningsman
upptager ett med högre kostnad förenadt befordringssätt
än det faktiskt använda, i verkligheten visat sig sakna all nämnvärd
betydelse; och detta af det enkla skäl, att “der ingen åklagare
är, der är ingen domare". Skall staten i dessa fall få åklagare,
så är det uppenbart, att staten måste på ett eller annat sätt ekonomiskt
uppmuntra ett spioneri- och angifvaresystem, som förefaller
mig föga tilltalande och som i allt tall i verkligheten icke
torde komma att medföra åsyftadt resultat.

Herr talman! Ehuru jag sålunda icke i allo delar utskottets
uppfattning om sättet och medlen för vinnande af önskvärd besparing
i statens utgifter, särskildt till resekostnadsersättning, kan
jag dock vidkommande sjelfva saken biträda utskottets i törberörda
syfte gjorda hemställan, till hvilken jag således anhåller att få
yrka bifall.

Angående
omarbetning
af resereglementet.

(Forts.)

N:o 11.

44

Angående
omarbetning
af resereglementet.

(Forts.)

Onsdagen den 6 Mars,

Herr Amnéus förklarade sig i hufvudsak instämma häruti.

Herr Månsson: Då jag anser det vara vigtigt, att man kommer
till något resultat i denna fråga och att således en omarbetning
af nuvarande resereglemente kommer att ske, och dessutom
tror, att det är ett önskemål, som många gånger uttalats här i
kammaren och icke minst föranledts af de revisionsanmärkningar,
som många gånger framkommit, så vore det önskvärdt, om denna
kammare komme till ett resultat i denna sak. I likhet med ett
par andra och isynnerhet den siste talaren anser jag dock det
sätt hvarpå utskottet motiverat sitt betänkande, nemligen att ingen
i någon reseräkning skulle få upptaga större kostnad än den han
sjelf utgifvit, vara ett olämpligt tillvägagående; ty då vi skola
hafva ett resereglemente, bör det finnas bestämda taxor, hvarefter
den resande har rätt att få ersättning.

Jag kan således icke fullt gilla utskottets motivering, men,

jag gerna vill saken, skulle jag vilja hemställa, huruvida det
med stöd af hvad som nu blifvit yttradt af ett par talare icke
vore skäl att återremittera betänkandet till utskottet, för att erhålla
rättelse åt detsamma i den af mig angifna rigtningen.

Jag tillåter mig derför i sakens intresse att yrka återremiss
af förevarande betänkande.

1 detta yrkande instämde herrar Ola Bosson Olsson, Anderson
i Hasselbol, Hammarström, Anderson i Tenhult och Hazén.

Herr Holmgren:] Då jag förra gången hade ordet, uttalade
jag vissa betänkligheter mot vissa delar af utskottets motivering.
Jag hade då tänkt föreslå, att de två sista styckena på sidan 3
samt de två första på sidan 4 i utskottets motivering skulle utgå,
men då jag icke var viss om kammarens mening, ville jag icke
framställa något yrkande derom.

Sedan dess hafva emellertid åtskilliga talare förklarat sig vara
af den uppfattning, att utskottets motivering, särskilt uti tredje
stycket på sidan 3, icke vore så välbetänkt, men då jag förmodar,
att kammaren icke är beredd på att nu fatta beslut derom, att
dessa delar af motiveringen skola utgå, så anhåller jag att få instämma
uti yrkandet om återremiss, på det att utskottet måtte
omarbeta betänkandet i nu antydt syfte.

Herr Zetterstrand: Kesereglementet innehåller såsom bekant
bestämmelser om två olika slags ersättningar; den ena dagtraktamente
och den andra resekostnadsersättning.

Traktamentena äro bestämda till olika belopp för hvarje särskild
klass, och utskottet har icke ansett, att några särskilda skäl
förefinnas att gorå någon rubbning i desamma; men hvad resekostnadsersättningen
beträffar, har utskottet enhälligt, på en medlem
när, varit af den uppfattning, att densamma bör motsvara den
verkliga resekostnaden.

Onsdagen den 6 Mars.

45 N:o 11

Resereglemente! stadgar olika befordringsgrunder för olika Ang. omarbet
klasser af förrättningsmän. När då resereglemente! anger, att ennm9 af rese
viss tjensteman bör till följd af sin samhällsställning åka i en viss
klass, så bör han äfven begagna sig af denna rätt eller, om han
det underlåter, ej heller stoppa skilnaden i egen ficka, hvilket
ovilkorligen medför förlust för staten och är ett origtigt förfaringssätt.
Annorlunda är fallet med dagtraktamentena, i afseende å
hvilka han må spara huru mycket han sjelf vill. År någon nemligen
berättigad till ersättning för resa i första klassens vagn och
det således utgår ersättning till honom efter denna klass från den
ena eller andra hufvudtitelns anslagsmedel, så har väl staten också
rätt att fordra, att samma belopp skall af vederbörande förrättningsman
betalas och sålunda komma statsbanetrafiken till godo.

Jag tror således, att kammaren handlade rätt, om den uttalade
den mening, att resekostnadsersättningen skall vara en ersättning
för den verkliga resekostnaden; ett motsatt förhållande anser jag,
såsom ofvan nämnts, vara fullkomligt origtigb

Här har undrats, huru det i så fall skulle gå med ersättningen
åt riksdagsmännen. Ja, det är väl sant, att ersättningen
till dem nu utgår efter andra grunder, men jag har icke tänkt mig
annat än att, om Riksdagen fastslår de af utskottet föreslagna beräkningsgrunder,
desamma äfven skola tillämpas på riksdagsmännen;
låt vara, att ett litet dagtraktamente i så fall borde blifva dem
tillerkändt, men för resekostnaden borde de icke få någon ersättning
utöfver den verkliga; komme de att åka i första klassens
vagn, så skulle de få ersättning för första klassen, men åkte de
åter i tredje klassen, så skulle ersättningen rättas derefter.

Någon vinst af att återremittera ärendet till utskottet kan
jag icke finna föreligga, då ju, såsom sagdt, meningarna varit så
godt som enhälliga inom detsamma.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Aulin förklarade sig instämma med herr Zetterstrand.

Herr Bengtsson i Gullåkra: Herr talman, mine herrar! I

likhet med motionären anser äfven jag en förändring af resereglemente!
vara af behofvet påkallad, men jag anser dock, i likhet
med flera föregående talare, att den väg, hvarpå utskottet
slagit in, icke skulle vara lycklig. Jag tror nemligen, att det
skulle blifva mycket svårt att kontrollera de resande, huruvida de
begagnat sig af det ena eller andra befordringssättet, och jag är
derför af den tanke, att man bör gå i en mera praktisk rigtning.

För min del skulle jag vilja, att man i någon mån nedsatte
dagtraktamentena. Vidare skulle jag önska den förändring, att
den nu befintliga rättigheten för tjensteman borttoges att, när han
reser på jernväg, föra vagn med sig för att begagna densamma,
då han stiger af vid slutstationen, ty frakten derför går ju till
betydliga belopp.

Vidare skulle jag ur resereglementet vilja taga bort rättig -

>T:o 11. 46

Onsdagen den 6 Mars.

Ang. omariet- heten för tjensteman att resa efter tre hästar, ty faktiskt måste vi
ning af rese-ju erkänna, att detta bruk för länge sedan är försvunnet.
rO^ort",^ Slutligen anser jag, att man borde till en del inskränka den

resandes rättighet att debitera ersättning för flyttning af sina
saker, då han är ute och reser. Vi veta, att denna ersättning
utgår med olika belopp, 1 krona, 75 eller 50 öre, till och med då
den resandes effekter skola flyttas från ett tåg till ett annat, som
stå nära intill hvarandra på samma station. En dylik ersättning
anser jag man borde borttaga, då den icke kan vara berättigad.
Jag har sjelf såsom statsrevisor varit i tillfälle att se, hurusom
personer utfärdat reseräkningar, upptagande ersättning för transport
af effekter till sammanlagdt mycket högre belopp än för sjelfva
resan, hvarför jag tror mig kunna påstå, att en förändring i detta
afseende är af behofvet påkallad.

Deremot anser jag icke, att förändringen bör gå i den rigtning,
utskottet föreslagit, nemligen att man skall behöfva fiskalisera
efter huru den ena eller den andra rest, utan det måste finnas bestämda
taxor för förrättningsmännen. Jag yrkar bifall till herr
Månssons hemställan om återremiss.

Häruti instämde herrar Wittsell, Wavrinsky, Wikstén och
Ericson i Ransta.

Herr Ohlsson från Yexiö: Jag anhåller af förekommen

anledning att fä återtaga mitt förra yrkande och instämmer uti
herr Ivar Månssons i Träa yrkande på återremiss.

Herr von Friesen: Det kunde tyckas, att här det lämp ligaste

sättet skulle vara att, då man gillar klämmen, men icke
motiveringen, återremittera betänkandet till utskottet. Jag undrar
dock, om det nu i detta särskilda fäll vore det rigtigaste sättet
att gå till väga. Åtminstone borde man väl från utskottets ledamöter
erhålla något uttalande om, att utskottet är villigt att efter
en återremiss affatta en motivering i enlighet med hvad kammaren
nu synes önska, att betänkandet skall innehålla. Nu vet jag icke,
om utskottet verkligen är villigt härtill, och skulle så ej vara, då
är det väl gifvet, att vi ej kunna vänta oss annat än att återfå
ett helt naket betänkande utan någon som helst motivering. Jag
kan derför icke vara med om yrkandet på återremiss, förrän jag
från utskottet fått höra några förklaringar i detta hänseende. Det
är för kammaren omöjligt att tvinga utskottet att skrifva eu motivering
i det ena eller andra syftet. Jag förstår heller icke, att
en ny motivering är alldeles nödvändig; ty om man här antager
klämmen utan motivering och denna sålunda går helt naken till
Första Kammaren, och, såsom jag antager, der kommer att behandlas
af ett tillfälligt utskott, så går väl icke ärendets behandling
der så hastigt, att icke utskottet hinner få del af den diskussion,
som här blifvit förd. Då får ju Första Kammarens utskott
reda på, hvilka anledningarne varit till att motiveringen här blifvit
ogillad, och derefter kan utskottet och sedan Första Kammaren

Onsdagen den 6 Mars,

47 N:o 11.

bedöma Andra Kammarens ställning i frågan. Det synes mig Ang. omarbetderför
icke, för närvarande åtminstone, vara rätta sättet att yrka nins af reseåterremiss.
llZZT

För närvarande har jag icke något yrkande att göra. Jag är
emellertid af den åsigt, att utskottets kläm bör bifallas, men dess
motivering ogillas.

Herr Jönsson i Mårarp: Det kan väl tyckas, som om de

riksdagsmän, som resa i andra eller tredje klass jernväg, skulle
förtjena på sin reseersättning. Det är många, som hafva den uppfattningen.
Jag vill då gent emot detta erinra, att de fleste riksdagsmän
resa hem 3 ä 4 gånger under riksdagen för ofta ganska
angelägna ärenden, och då de sjelfva få betala dessa resor, så
tror jag icke, att de göra orätt, om de bespara några kronor på
resorna till och från riksdagen.

Detta var någonting, som jag ville hafva antydt för att förebygga
det missförståndet, att riksdagsmännen förtjena så mycket
på sina resor.

Herr Lundell: Jag tror knappast, att det sättet att stadga,
att de resande ej skulle få uppbära ersättning för mera än hvad
resan verkligen gått till, skulle tjena någonting till, eller leda till
det åsyftade målet: besparing; ty några inskränkningar komme
nog då aldrig att göras, utan jag tror, att den väg, som herr
Jöns Bengtsson anvisat, är den enda, på hvilken man kan vinna
besparingar.

Utom de sätt, han påpekat, vill jag särskildt framhålla, att
den resande borde hafva skyldighet att, då han kan begagna turoch
returbiljett vid jernvägsresa, också göra det.

I öfrigt vill jag förena mig med herr Ivar Månssons yrkande
om återremiss. Utskottet kan då af den förda diskussionen
finna, i hvilken rigtning motiveringen bör gå.

Herr Skytte: Det förefaller mig otänkbart, att utskottets
särskilda ledamöter här skulle på stående fot, såsom en talare
ifrågasatt, kunna uttala sig om hvad utskottet skulle vilja göra,
derest frågan till det samma återremitterades. Jag är åtminstone
för min del icke i tillfälle att göra det. Återförvisas frågan, vill
jag förbehålla mig fullkomlig handlingsfrihet.

Herr Månsson: Efter det uttalande, som blifvit gjordt af

utskottets ordförande, har jag icke något vidare att tillägga.

Jag begärde ordet derför, att jag ville säga, att det är svårt
för den enskilde utskottsmedlemmen att uttala sig om, hvad utskottet
möjligen i det eller det fallet skulle vilja göra. Jag anser
emellertid, att då man, såsom till exempel herr von Friesen, är
med om klämmen, men ogillar motiveringen, man måste laga så,
att man får en ny motivering. Det karl icke vara lämpligt att
skicka en så att säga naken kläm till Första kammaren, utan den
måste åtföljas af en motivering, och då man icke gillar den, som

Njo 11. 48

Onsdagen den 6 Mars.

Ang. omarbetning
af resereglementet.

(Forts.)

nu finnes, måste man skicka betänkandet tillbaka till utskottet
med önskan, att motiveringen må gå i en annan rigtning. För
sakens framgång tror jag, att detta är nödigt.

Jag vidhåller mitt förra yrkande.

Herr Persson i Rinkaby: Då jag har varit bland dem i
utskottet, som tillstyrkt denna fråga sådan den föreligger, skall
jag be att få angifva de skäl, som för mig varit bestämmande.

Utskottet har utgått från den synpunkt, som motionären påpekat,
att resekostnaderna i allmänhet äro för högt tilltagna,
isynnerhet hvad beträffar de högsta klasserna. Utskottet har då
icke kunnat ingå på pröfning af något annat än resekostnaderna.
Af de talare, som yttrat sig, har framhållits såsom en fördel för
vissa tjensteman, att de få resa på en högre klass, än som kunde
vara med deras förhållanden öfverensstämmande. Utskottet har
icke kunnat komma till samma resultat, utan stält sig förhållandena
för ögonen sådana de verkligen äro, och då böra ju tjenstemännen
hafva ersättning efter den klass, på hvilken de resa och icke efter
någon högre. Om man ansåge någon ersättning böra beredas de
resande för deras förtroendeuppdrag, så är detta en särskild sak,
som ej borde sammankopplas med reseersättningen.

Utskottet har behandlat den föreliggande frågan mycket noggrant
och har icke kunnat komma till något annat förslag. Det
bör ju äfven ligga i öppen dag för hvar och en, att detta förslag
är fotadt på rättvisa och billiga grunder.

Af dessa skäl ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr von Friesen: Då numera utskottets ordförande afgifvit
en förklaring, som kan innebära, att han icke är bestämdt emot
att skrifva motiveringen i annan rigtning, än utskottet nu gjort,
så finner äfven jag anledning yrka återremiss.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de yrkanden, som återstodo,
beslöt kammaren återförvisa ärendet till utskottet för förnyad
behandling.

§ 7.

Föredrogos, hvart efter annat, och biföllos statsutskottets utlåtanden
:

n:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till allmänna barnhusinrättningen af oinskränkt egandeoch
dispositionsrätt till tomten n:o 17 qvarteret Barnhuset samt
uppförande af nytt cellfängelse för Stockholms län m. m.

n:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af förra länsmansbostället 1/2 mantal Fintorp n:o 1 i
Göteborgs och Bohus län;

49 N:o 11.

Onsdagen den 6 Mars.

n:o 36, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om disposition
af indragna militiebostället */8 mantal Sjöleden n:o 1 och */8 mantal
Lökshus n:o 1 i Kristianstads län; och

n:o 37, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för apotekaren F. Lillja att tillbyta sig ett område af länsman
sb o stål let Vara Stommen. n:o 9 i Vara socken och Skaraborga
län.

§ 8.

1 ordningen förekom härnäst statsutskottets utlåtande n:o 38,
i anledning af väckt motion angående godtgörelse till länsmannen mannen c G
C. Gr. Svenonius för mistad åklagareandel i förbrutet gods. Svenonius för

mistad äkta I

en inom Första Kammaren väckt, till statsutskottets för- gareandel i
beredande behandling remitterad motion, n:o 34, hade herr C.for ro e 3^-Trefenberg föreslagit, att Riksdagen måtte besluta att till länsmannen
i Neder Kalix distrikt C. Gr. Svenonius bevilja såsom
godtgörelse för den honom frångångna åklagareandel — utgörande
enligt Neder Kalix häradsrätts utslag den 7 maj 1890 i mål mellan
honom och Edmund Giles Roder 220,844 kronor 70 öre — ett
belopp af 5,000 kronor, att till Svenonius utbetalas på tid och sätt,
som statsutskottet kunde finna lämpligt föreslå.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af
Riksdagen bifallas.

Häremot hade i afgifven reservation herrar Wikstén och Jonsson
i Hot'' hemstält:

att Riksdagen måtte besluta att till länsmannen i Neder Kalix
distrikt C. G. Svenonius bevilja såsom godtgörelse för den honom
frångångna åklagareandel — utgörande enligt Neder Kalix häradsrätts
utslag den 7 maj 1890 i mål mellan honom och^Edmund
Giles Loder 220,844 kronor 70 öre — ett belopp af 5,000 kronor.

Herr Wikstén erhöll ordet och yttrade: Såsom synes af

betänkandet, har jag icke kunnat biträda det beslut, hvartill
utskottets majoritet kommit i denna fråga.

Såsom herrarne torde erinra sig, motionerade jag 1892 i samma
ärende. De motiv, som jag då såväl i min motion som i mitt
anförande i kammaren använde, äro för flertalet af denna kammares
ledamöter så kända, att det knappast torde vara skäl att nu upp repaUtskottet

hade äfven då afstyrkt motionen, men denna kammare
beviljade för sin del på herr Olof Jonssons yrkande ett belopp
af 10,000 kr. till länsmannen i fråga. Frågan föll emellertid
på Första Kammarens afslag. (cnnnl

Nuvarande motionär har äskat endast ett belopp åt 5,000 kr.
Alla billigbetsskäl hafva synts mig tala för att utskottet hade

Andra Kammarens Knot. 1895. N:o 11. 4

>T:o 11. SO

Onsdagen den 6 Mars.

Ai9''ruv-6 -b°rfc hufvu(lsak tillstyrka bifall till motionen. Då nu så ej skett,
mannen a ”o''*1*11'' .ia& ansett mig höra anmäla min reservation mot utskottets

Svenonius för beslut.

mistad äkta- Beslaget, rättegången och dermed förenade omständigheter
gareandel i förorsakade helt säkert länsmannen i fråga mycket arbete, väsent/0rCFortsO
Liga utSifter och framför allt obehag af mångahanda slag. De
flesta af kammarens ledamöter hafva helt säkert sig bekant d&
många omständigheter, som voro förenade med ifrågavarande sak,
ty sedan 1892 minnas väl de fleste alltsammans. Säga hvad man
vill, så har länsmannen fullgjort sin pligt. Han hade genom beslaget
och rättegången en laga kraftvunnen dom på, att han hade
i åklagarandel ett belopp af ej mindre än 220,844 kr. 70 öre.

^u vet man, att Kongl. Majfls nåd kom emellan och efterskänkte
såväl kronans andel, som äfven hela åklagareandelen. Vi
veta äfven, att vid dylika nådeansökningars behandling Kongl.
Maj:t icke brukat efterskänka åtminstone hela åklagareandelen,
utan oftast endast kronans andel af det i beslag tagna godset,
men någon gång har Kongl. Maj:t äfven efterskänkt en viss del af
åklagareandelen. I detta fall åter, äfvensom i ett med detta temligen
beslägtad! mål, s. k. trångsviksmålet i Jernband—jag känner
för min del icke till flera sådana, ehuru jag år 1892 gjorde efterforskningar
i detta afseende — har Kongl. Maj:t efterskänkt hela
åklagareandelen.

. Det torde vara obestridligt att anledningen, hvarför Kongl.
Maj:t så handlat, är att söka i några politiska skal, eftersom just
endast i..dessa två mål undantag blifvit gjorda från den vanliga
regeln. År det nu rätt, derest det nu skulle vara behöflig! för
rikets väl att göra en sådan efterskänkning — jag inlåter mig
icke här på den frågan, om en sådan åtgärd var så behöflig eller
icke, ty den frågan må andra bedöma — att en underordnad tjensteman,
hvilken fullgjort sin pligt, skall lida derför?

Jag tror det icke, men tror deremot, såsom jag förr antydt,
att alla billighetsskäl tala för att denna kammare bör besluta att
bifalla motionen i hufvudsak, eller med andra ord bifalla min och
herr Olof Jonssons vid betänkandet fogade reservation.

Jag har så mycket större anledning att hoppas på bifall, som
den nu föreslagna summan är mindre än det belopp, som Andra
Kammaren förut beviljat för ändamålet eller 10,000 kr. Det
bor nemligen vara så mycket lättare för kammaren att nu gå in
på att bevilja 5,000 kr. till den här i frågavarande fattige länsmannen,
än då den föreslagna summan var större.

Jag skall derför, herr talman, under åberopande af mina
förut andragna och för kammaren väl kända skäl, och på de få
ytterligare skal, som jag nu varit i tillfälle att anföra, be att få
yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till min och herr
Olof Jonssons vid betänkandet fogade reservation.

Häruti instämde herrar Wavrinslcy, Höjer, Mankell, Åkerlund
Henricson, Sioartling, Zotterman, Göthherg, Broström, Wallbom,
Persson från Arboga, Natt och Bag, Eriksson i Bäck, Lindgren,

Onsdagen den 6 Mars. 61

Arhusiander, Nordin i Hammerdal, Walter, Vahlin, Bromée, Wallmark
och Alsterlund.

Vidare anfördes icke. Med afslag å utskottets hemställan biföll
kammaren den i ämnet afgifna reservationen.

§ 9.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 39, i anledning
af väckta motioner angående mantalspenningarnes afskaffande.

I mom. a) hemstälde utskottet, att en inom Andra Kammaren
af herr P. Zetterstrand i förevarande ämne väckt motion, n:o 21,
icke måtte af .Riksdagen bifallas.

I fråga härom anförde:

Herr Zetterstrand: Såsom herrarne se af handlingarna, har
statsutskottet enhälligt afstyrkt min motion. Då emellertid denna
motion rör ett ämne, som lifligt intresserar mig, och då jag är
öfvertygad om att rättvisa och billighet ovilkorligen fordra, att
motionen bifalles, så ber jag att för en stund få taga kammarens
uppmärksamhet i anspråk, enär jag ärnar, så godt jag kan, söka
vederlägga de af statsutskottet för sitt afstyrkande af min motion
anförda skäl.

Det första af de skäl, som utskottet åberopat, är att denna
skatt egen gammal häfd. Ja, detta är sant. Den har nemligen
tillkommit i början af 1600-talet. — Men vid föregående tillfällen,
då det gält skattefrågor, har denna kammare icke så mycket fäst
sig vid den gamla häfden, äfven om de skatter, hvilka då varit
föremål för kammarens behandling, varit lika gamla eller till och
med äldre än mantalspenningarne. Jag syftar härvid på grundskatterna,
hvilka voro vida vigtigare för statsverket och hvilkas
borttagande verkat vida mera ingripande på en hel mängd förhållanden.
Man skulle då kunna tro, att det varit några andra
skäl, som gjorde att denna kammare då var så benägen för att
afskrifva dessa grundskatter, men att några särskilda skäl nu
föreligga, hvilka föranledt utskottet att hemställa om afslag å min
motion. Hufvudskälet i förra afseendet, nemligen i fråga om grundskatternas
afskrifvande, var väl dock egentligen icke något annat
än det, att dessa grundskatter betecknades såsom sekelgamla orättvisor.
Ja, de betecknades verkligen så på många håll, men meningarna
i detta fall voro emellertid ganska delade. Deremot äro,
så vidt jag kunnat finna, meningarne icke delade bland författarne
på det nationalekonomiska området derom, att de personella skatterna,
deribland jemväl de nu ifrågavarande mantalspenningarne,
äro i hög grad olämpliga, hvarför de ock af skatteregleringskomitén
betecknats såsom de råaste af alla skatteformer, de der
utan något rimligt skäl lägga den största skattetungan på samhällets
mera obemedlade medlemmar. Om nu denna kammare skulle,

N:o 11.

Ang. mantalspenningarnes

afskaffande.

N:o 11.

Ang. mantalspenningar)^

afskaffande.
(Forts.)

52 Onsdagen den 6 Mars.

efter att hafva beslutat grundskatternas afskrifning, likväl fasthålla
vid den nu ifrågavarande orättvisa skattebördans bibehållande, så
skulle detta, enligt mitt förmenande, vittna om en inkonseqvens,
hvilken, som man brukar säga, skulle gifva de belackare rum för
anställande af åtskilliga reflexioner. Jag vill härvid särskildt
fästa mig vid ett yttrande, som förekommer i ett för några dagar
sedan här utdeladt lagutskottsbetänkande, och som synes vara å
föreliggande fall särdeles tillämpligt. Lagutskottet säger nemligen:
— ----“blotta skymten af misstanke att vilja på ett eller

annat sätt tillgodose egna intressen måste vara förhatlig".

Statsutskottets andra skäl är, att mantalspenningarne “mer än
de flesta andra skatter ingått i det allmänna medvetandet, så att
de numera i viss mån kunde sägas vara af det störa flertalet skattdragande
uppfattade såsom ett uttryck af det aktiva medborgarskapet".
Jag vill då för det första säga, att det ur icke så;
mantalspenningarna äro icke ett uttryck af det aktiva medborgarskapet.
Det kan nemligen, såsom herrarne veta, inträffa att personer,
som blifvit dömda förlustige af medborgerligt förtroende,
likväl få skatta, utan att på samma gång vara aktiva medborgare;
och vidare får jag protestera mot förenämnda påstående rörande
uppfattningen om det aktiva medborgarskapet; ty med detta begrepp
åsyftar man nu för tiden något helt annat, i det att man
dermed förknippar önskemålet om utvidgad rösträtt.

Nu kan jag för min del mycket väl fatta, att det inom Riksdagen
finnes personer, som motsätta sig rösträttens utsträckning;
men deremot kan jag icke förstå, huru personer, som intaga denna
ståndpunkt, kunna säga, “dylik utsträckning medgifva vi icke, men
ni skola i stället få behålla mantalspenningarna". Detta är ju att
gifva stenar i stället för bröd!

Det tredje skälet, som af utskottet anförts, eller att mantals Jienningarne

“i väsentlig mån läge till grund för en stor del för
ång tid gällande löningsöfverenskommelser, liksom ock i öfrigt
för afgifter af flerahanda slag". Ja, detta är åtminstone ett verkligt
skäl, men ett skäl endast i den meningen, att det kan anföras
mot mantalspenningarnes omedelbara afskaffande. Men derom är
ju här icke fråga, utan jag har endast hemstält om att Riksdagen
måtte aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan att
Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag om afskaffande af mantalspenningarna o. s. v., äfvensom
att föreslå de förändrade föreskrifter i öfrigt, som deraf kunde
varda påkallade.

Det är således en utredning, som jag begär, och det är en
utredning, som helt säkert är ofantligt mycket lättare att göra,
än de många utredningar, hvarom man oupphörligen anmodar regeringen,
och en utredning, som — derom är jag öfvertygad —
regeringen mycket gerna skall verkställa, i all synnerhet som
regeringen, beträffande sättet för tilläggsbevillningens utgörande,
upprepade gånger framkommit med förslag, som just åsyfta att
bereda lättnad åt de mindre bemedlade, hvaraf ju tycks framgå,
att regeringen i det fallet synes intaga den ståndpunkten, att

Onsdagen den 6 Härs.

63 Jf:o 11.

den anser, att man bör göra något för att lätta dessa klassers --t”#- mantals bördor.

pennivgarnes

Vidare säger utskottet: “att de fattigare samhällsklasserna *

under de senare åren beredts ytterligare skattelindringar genom
höjning i det så kallade existensminimum och genom afskaffande
af den personliga fattigvårdsafgiften till kommunen". Ja, det är
sant, men det är i alla fall 20 år sedan dessa lindringar vidtogos;
och det förvånar mig, att utskottet kunnat komma fram med detta
tal om, att lindringar för de mindre bemedlade skett “under senare
åren11, ty det måste väl erkännas, att den höjning af bördorna för
de mindre bemedlade, som skett på senare tider, är mycket större
än de lindringar, som under samma tid kommit dem till godo. —

Jag behöfver dervidlag väl ej tala om dessa lifsmedelstullar, som
man ansett sig nödsakad att af statsekonomiska skäl pålägga; och
jag behöfver ej heller orda om de försvarsprestationer, som man
för fosterlandets skydd sett sig tvungen att ålägga äfven dessa
klasser af medborgare. Det är ett faktum, att dessa nya skatter
och pålagor kommit till stånd, och det måste väl erkännas, att
de många gånger uppväga de lindringar, som statsutskottet i detta
utlåtande åberopar. .

Vidare säger utskottet, att mantalspenningarne “icke kunna
betraktas såsom någon betungande skatt". Ja nu är det visserligen
blott fråga om mantalspenningarne, och i och för sig äro
dessa ju ej betungande, men sammanställer man dem med de personliga
sjukvårds- och folskoleafgifterna, äro de i alla fall temligen
afsevärda, ehuru ej något för budgeten så synnerligen afsevärdt
belopp genom dessa skatter inflyter. Huru härmed än må
förhålla sig, så i alla händelser kan man väl ena sig om det
principielt origtiga i att lägga något slags kontant skatt på dem,
hvilkas inkomst ej uppgår till existensminimum, ty dessa böra
ovilkorligen vara befriade från sådan skatt. Att vi måste lägga
indirekta skatter på dem, har ju ej kunnat undvikas, och det af
andra skäl; men dessa kontanta skatter, som sakna hvarje motiv
för sin tillvaro, måste vi befria dem från.

Till slut säger utskottet, att befrielse från mantalspenningarnes
erläggande kan för fattigdom medgifvas. Ja, det beror nu på
vederbörande i de olika orterna. Det kan hända, att ett dylikt
medgifvande göres ganska sparsamt, och sker det åter i någon
nämnvärd grad, så har ju hela skatten förlorat sin effektivitet, och
då kan den så gerna slopas.

Jag har nu genomgått alla de skäl, som statsutskottet anfört,
och kan ej finna annat, än att de blifvit af mig vederlagda.

Jag skulle dessutom kunna åberopa åtskilliga skäl för skattens
borttagande, men vill dermed ej trötta kammaren. Dock kan jag
ej underlåta att anföra några: t. ex. att denna skatt är synnerligen
opraktisk, att de belopp, som komma på hvarje debetsedel,
näppeligen torde vara större än att de jemt och nätt motsvara
de kostnader och besvär, som äro förenade med antecknandet i
debiterings- och uppbördslängderna, tryckning och utskrifning af
debetsedlarne, desammas afhemtande eller utskickande, inställel -

N:o 11. 54

Onsdagen den 6 Mars.

Ang. mantals- serna vid uppbördsmötena, anteckningarne i röstlängderna och
Afskaffande3 kortningslängderna, indrifning af de obetalda skattebeloppen,
(Farts.) handräckningsskrifvelsernas uppsättande och afsändande till alla
trakter af riket, det särskildt inom de större städerna äfvensom
de glesast befolkade delarne af landet mycket besvärliga, oftast
resultatlösa sökandet efter kringflackande skattskyldige, samt
uppbördslängdernas, uppbördsextrakternas, afkortnings- och restlängdernas
granskning hos länsstyrelsen och kammarrätten, äfvensom
alla dessa handlingars framtida förvarande, samt att ett borttagande
af mantalspenningarne skulle medföra eller åtminstone
bidraga till förenklad organisation af landsstaten.

Till slut vill jag påpeka något egendomligt med denna skatt,
nemligen att den ursprungligen är tillkommen såsom vederlag för
en annan skatt, nämligen qvarntullen. Nu kunna vi väl säga, att
vi ånyo pålagt en qvarntull, och dertill en sådan, som är många
gånger större än alla dessa olika slag af personella afgifter tillsammans;
och torde detta i och för sig kunna betraktas såsom ett
tillräckligt motiv för att borttaga denna skatt.

Ja, mina herrar, huru jag än ser saken, kan jag ej komma
till annat resultat. Jag vädjar till herrar protektionister! Vi
hafva ju så många gånger upprepat, att dessa lifsmedelstullar ej
tillkommit för att skaffa staten inkomst, utan detta har skett af
andra skäl. Och då så är förhållandet böra vi väl gifva vederlag
för att vi hafva pålagt dessa skatter. Mig synes då den mest
bjudande nödvändighet kräfva, att vi i detta fall söka åstadkomma
en i någon mån motsvarande skattelindring. För öfrigt
tror jag, att kammarens ledamöter i allmänhet gerna stå qvar på
den ståndpunkt, som kammaren förut i humanitetsfrågor så många
gånger intagit, och alltså vilja visa, att i alla frågor af detta slag
verkligt frisinnade åsigter ännu kunna göra sig gällande.

Jag tillåter mig derför yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till min motion.

I detta yttrande instämde herrar Alsterlund, Fredholm från
Stockholm, Wavrinsky, Jakob Erikson, Höjer, Atdin, Sivar kling,
Zotterman, Falk, Gethe, Bokström, Amnéus, Wallbom och Andersson
från Malmö.

Herr^ Mankell: Såsom gammal motionär i detta ämne ber

jag att få instämma i den siste ärade talarens både yttrande och
yrkande.

Man påstår, att de personella skatterna ej äro synnerligen
betydande. Men jag vill erinra derom, att de ännu qvarstående
fyra personella afgilterna uppgå till sammanlagdt öfver 3 millioner
kronor; redan 1878 uppskattades de till detta belopp af skatteregleringskomitén,
och sannolikt ha de sedan ej obetydligt ökats.
Dessutom torde tiden nu så mycket mera vara inne att afskaffa
de personella afgifterna, om vi erinra oss, att för närvarande på
Riksdagens bord ligger ett förslag från Kongl. Haj:t rörande
arbetarepensionering, hvilket afser att lägga en ny och mycket

Onsdagen den 6 Mars.

55 N:o 11.

drygare personel skatt på arbetarne, nemligen afgiften till dessas Ang. mantalsegen
försäkring, som tillsammans med arbetsgifvarnes bidrag, hvilka
naturligtvis komma att uttagas af arbetarne, i början skulle uppgå (Ports.)
till mellan 5 och 6 millioner kronor, och slutligen till öfver 8 millioner.
Vid sådant förhållande skulle de personliga afgifterna,
om vi bibehölle de gamla, ökas till icke mindre än 11 ä 12 millioner
kronor om året.

Det är derför som jag tror, att tiden nu för oss är inne att
efter hand afskaffa de gamla personella afgifterna, och jag yrkar
derför bifall till motionen.

Herr von Friesen: Jag har begärt ordet för att gifva till känna,

att jag icke deltagit i utskottets behandling af detta ärende,
ehuru något ej finnes derom i betänkandet antecknadt. Jag ber
på samma gång få tillkännagifva min ställning till frågan: jag
intager derutinnan samma ståndpunkt som motionären och instämmer
med honom i hans yrkande på bifall till motionen.

Herr Lundell: Det finnes enligt min åsigt betydande skäl,

som tala för borttagande af denna skatt. Jag vill dock ej fästa
mig mycket vid beloppet, som denna skatt utgör vare sig för de
skattskyldige eller för statsverket, då hvarken det ena eller det
andra är af synnerlig betydenhet, utan hvad jag vill framhålla är,
att denna afgift från statens synpunkt utan tvifvel är mycket olämplig
såsom skattejorm.

Uppbörden af den samma kostar nemligen, om ock ej hela
det belopp, som derigenom inflyter, så dock åtminstone hälften
deraf. TJppbördsböckerna måste nemligen tre- eller fyrdubblas
till följd af den mängd små debetsedlar, som måste utskrifvas, och
detta kunde undgås genom borttagande af denna skatt, hvilken ju
som sagdt för staten betyder ganska litet. För att få igen detta
belopp kan man i stället sätta något högre tull på kaffe eller
tobak, hvilket ej skulle medföra ökad uppbördskostnad, under det
att deremot denna skatt kostar staten 300,000 kr. blott i uppbörd.

Herr Hedin: Jag skulle hafva kunnat inskränka mig till att

helt enkelt instämma med motionären, som öppnade debatten i
denna fråga, om icke i hans anförande förekommit en punkt, mot
hvilken jag måste reservera mig.

Han ville nemligen medgifva, att bland de skäl, som statsutskottet
i betänkandet anfört för sitt afstyrkande af motionen,
funnes ett, som vore ett verkligt skäl, och detta går jag ej in på.

Det skulle vara det, som innehålles i orden: “härtill komme, att

de — mantalspenningarne — i väsentlig mån läge till grund för
en stor del för lång tid gällande löningsöfverenskommelser, liksom
ock i öfrigt för afgifter af flerehanda slag“. Sjelfva faktum, att
mantalspenningarne spela denna roll af norm, förnekar jag naturligtvis
icke, men att det derför skulle vara otjenligt att afskaffa dem,
kan jag icke medgifva. Ty för det första, om denna norm anses
behöflig, vore det väl helt enkelt att genom en författning för -

X:o 11. 56

Onsdagen den 6 Mars.

Ang. mantals- klara, att de afiöningsöfverenskommelser och andra afgifter, som.
afskaffande. ut^ e^er ^enna norm, skulle utgöras på samma sätt som hittills.

(Forts.) Men äfven om denna åtgärd komme att uppskjutas, vore säkerligen
icke dermed ringaste skada skedd. Jag vill i detta hänseende
erinra, att sedan 1883 års riksdag upphäft den s. k. personliga
skyddsafgiften, sväfvade en bestämmelse i 1863 års mantalspenningförordning
helt och hållet i luften, den bestämmelsen nemligen,
att arbetsgifvare och husbönder skulle ansvara för sina
tjenares och arbetares personliga utskylder, emedan förordningen.
om mantalspenningar af år 1863 hänvisar till hvad i detta afseende
fans stadgadt i bevillningsförordningen angående den perspnliga
skyddsafgiften. Men detta hade icke den effekt, att under
tiden från 1883 till 1884 detta arbetsgifvares och husbönders ansvar
ansågs upphäfdt. Det är blott i detta fall jag är skiljaktig
från motionären; jag kan icke gå in på hans yttrande i denna del.

Då jag nu fatt ordet för att i öfrigt instämma med motionären,
vill jag också begagna tillfället att påpeka, att utskottets historik
skulle vunnit på att vara något fullständigare än den nu är. Utskottet
borde väl icke hafva funnit olämpligt, att på tal om de
tillfällen, då framställningar om mantalspenningars afskaffande
skett i riksdagen, äfven omnämna år 1872, då statsutskottet tillstyrkte
och Andra Kammaren med 100 röster mot 64 för sin del
beslöt afskaffande af mantalspenningarne. Jag vill tillika mot
utskottets historik göra den anmärkningen, att vid historiska framställningar
kronologien är af en viss, icke obetydlig vigt. Utskottet
säger, att de fattigare samhällsklasserna under “senare11
åren beredts ytterligare skattelindringar genom höjning i det s. k.
existensminimum och genom afskaffandet af den personliga fattigvårdsafgiften
till kommunen. Det är naturligtvis omöjligt att disputera
med statsutskottet, om det säger: med de senare åren menas
i detta fall en tid, som går mer än ett decennium tillbaka. Men
i det sammanhang, i hvilket detta uttalande nu står, är det förvillande,
ty ingen kan tro, att de “senare11 åren afser tiden ända
till år 1883; och det var vid 1883 års riksdag, d. v. s. på en tid
då vi ännu icke hade hungertullar, som lindringar i den personliga
beskattningen vidtogos.

Jag ber att i öfrigt få förena mig med motionären.

Herr Petersson i Kuntorp: Då icke någon annan velat
försvara utskottets förslag, så får jag väl lof att försöka göra
det så godt jag kan.

Man klagar öfver den stora orättvisa, som åstadkommes genom
de ifrågavarande mantalspenningarna. Jag får dock bekänna,
att jag icke hört någon synnerlig klagan öfver att denna skatt
uttages. Jag kan naturligtvis icke bedöma, huruvida denna skatt,
såsom motionären nyss nämnde, skall vara en ersättning för qvarntullen
eller icke. Men jag har läst, att den första af alla skatter
var den s. k. nässkatten, och skulle mantalspenningarna vara en
ersättning för denna, då erkänner jag, att det skulle passa mycket
bättre. De, som erlägga mantalspenningar, äro vanligen folk, som

57 >:o 11.

Onsdagen den 6 Mars.

stå i mantal; och då man nu borttagit nästan alla personliga af- Ang. mantal»
gifter utom den personliga sjukvårds- och folkskoleafgiften, tycker penningarna
jag icke att man _ har så fasligt stor anledning att klaga öfver ”Puffandedessa
mantalspenningar. Med den kännedom jag har om förhål- ^ 0
landena, är jag fullt säker på, att en frisk arbetare lika väl stårut
med denna afgift som många andra, hvilka drabbas af den. Åtminstone
under närvarande förhållanden, då man så att säga går
omkring med ljus och lykta för att söka reda på nya skatteföremål,
kan jag icke vara med om att borttaga mantalspenningarne.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Man säger, att de personliga
skatterna äro den råaste form för utkräfvande af skatter, och
denna åsigt skulle jag kunna biträda, om dessa skatter utkräfdes
i någon nämnvärd utsträckning. Men nu kan jag icke finna annat,
än att man söker blåsa upp en storm i ett vattenglas. Det låter
som om det endast vore de fattiga, som betala dessa mantalspenningar;
men jag vill upplysa om, att åtminstone inom den ort,
som jag närmast känner till, afskrifva vi för de fattiga men sjelfständig^
arbetarne denna skatt, och för de tjenare och arbetare,
som vi hafva hemma, betala vi sjelfva densamma. Det är för
öfrigt rätt många arbetare, som äro dugtiga karlar men icke äro
upptaxerade till existensminimum, och då äro de fria från utgörande
af annan skatt. För öfrigt kan jag icke anse, att icke
sådana personer böra vara skyldiga att betala någon afgift till
staten, och då kan väl icke detta lilla belopp, 40 öre, anses obilligt.

Motionären har nu kritiserat utskottets uppgift, att mantalspenningarna
numera i viss mån kunde sägas vara uppfattade såsom
ett uttryck af det aktiva medborgareskapet, men att personer,
som dömts medborgerligt förtroende förlustige, få betala mantalspenningar,
men ändå icke anses som aktiva medborgare. Ja,
tacka för det! Jag undrar, om staten skulle vilja hafva dem till
aktiva medborgare, som begått brott och derigenom förlorat medborgerligt
förtroende. Motionären både för öfrigt säkerligen bättre
kunnat hjelpa de fattiga, om han föreslagit lindring i lifsmedelstullarne,
ty hade det gått igenom, så hade det blifvit en lindring
för dem att tala om. Der hade det nemligen gält något, som
träffar hvar och en af familjens medlemmar. Men denna skatt
träffar blott de arbetsföre m.edlemmarna, och detta tycker jag derför
icke är något orimligt.

Motionären sade också, att han hoppades, att Andra Kammaren
skulle vidhålla den åsigt, den förut haft. Ja, det hoppas
jag också. Jag hoppas, att, så länge vi icke hafva några vidare
personliga afgifter än denna, kammaren måtte qvarstå vid sin förra
ståndpunkt och afslå denna framställning.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herrar Wikstén och Wallmark instämde häruti.

Andra Kammarens Prot. 1895. N:o 11.

o

X:o 11. 68

Onsdagen den 6 Mars.

Ang. mantals- Herr Danielson: Jag vill till en början gifva tillkänna, att

2>enningarnes jag varit med om detta ärendes behandling i utskottet samt bi^(Forta)6
trädt det slut, hvartill utskottet kommit. Jag begärde emellertid
ordet för att nämna, att om herrarne anse, att staten kan undvara
denna inkomsttitel, har jag visst icke något deremot, ty det
är egentligen vi landtman till allra största delen, som få betala
dessa mantalspenningar. Inom den kommun jag tillhör är det
utom hemmansegarne kanske endast 8 ä 10 personer, som betala
mantalspenningar för sig och sina tjenare. Vilja nu herrarne gifva
oss en ytterligare skattelindring, äro vi naturligtvis mycket tacksamma
derför, och det skadar alls icke. Nu går det emellertid
så till, att på kommunalstämman föredrages en lång lista, upptagande
namnen på dem, som skola få kommunens intyg på att
de blifvit befriade från mantalspenningarnas erläggande, och på
denna lista komma vanligen alla upp, som icke äro burgna personer,
och det är, såsom sagdt, i vår kommun ett obetydligt antal
personer utom hemmansegarne, som erlagt denna afgift. Jag vill
sålunda visst icke motsätta mig denna skattelindring, men jag har
biträdt utskottets hemställan derför, att jag ansåg, att det vore
väl mycket att nu taga mot en ytterligare lindring så kort tid
efter sedan andra och större skattelindringar medgifvits. Icke förlora
vi landtman på, om denna skatt borttages, och vi skulle, som
sagdt, endast tacka derför.

Jag har icke något yrkande att framställa. Men blifver votering
kommer jag att rösta för utskottets förslag.

Öfverläggningen var härmed slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag derå och bifall till den ifrågavarande
motionen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Som votering likväl begärdes,
blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition: Den

som bifaller hvad statsutskottet hemstält under mom. a
i utlåtandet n:o 39 röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen visade 131 ja mot 73 nej; i följd hvaraf utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

Mom. b.
Bifölls.

Onsdagen den 6 Mars.

69

§ 10.

Slutligen föredrogs och lades till handlingarne statsutskottets
memorial, n:o 40, i anledning af remiss med öfverlemnande af
uppgift å förändringar år 1894 i statsverkets inkomster af för dess
räkning utarrenderade kronoegendomar m. m.

§ 11.

Afgåfvos nya motioner af:

herr C. G. Thor m. fl., n:o 167, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående försäkring för beredande
af pension vid varaktig oförmåga till arbete; och

herr A. H. Götliberg m. fl., n:o 168, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående försäkring för beredande
af pension vid varaktig oförmåga till arbete.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr II. E. Ahrenberg
under sju dagar från och med den 8 dennes.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes:

bankoutskottets memorial, n:o B, angående afskrifning ur räkenskaperna
af åtskilliga osäkra fordringar, tillhörande afdelningskontoren
i Göteborg, Malmö och Jönköping.

Detta ärende skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger bordlagda.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,39 e. m.

In fidem

E. Nathorst-Böös.

60

Fredagen den 8 Mars.

Fredagen den 8 mars.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 1 innevarande mars.

§ 2.

Efter föredragning af Kongl. Maj:ts på kammarens bord hyllande
propositioner till Riksdagen

angående anslag till kasernbyggnader i Kristianstad och å
Karlsborg, samt angående godkännande af grunder för blindundervisningens
ordnande;

beslöt kammaren öfverlemna dessa kongl. propositioner till
behandling af statsutskottet.

Föredrogos hvar för sig och hänvisades till Riksdagens särskilda
utskott n:o 2 de i senaste sammanträdet aflemnade motioner:

af herr C. G. Thor m. fl., n:o 167, och
af herr A. H. Göthberg m. fl., n:o 168.

Efter föredragning vidare af bankoutskottets memorial, n:o 3,
angående afskrifning ur räkenskaperna af åtskilliga osäkra fordringar,
tillhörande afdelningskontoren i Göteborg, Malmö och
Jönköping, biföll kammaren den af utskottet i nämnda memorial
gjorda hemställan.

§ 3.

§ 4.

§ 5.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr C. Rydberg

„ C. Falk
„ A. Hahn

och P. G. Petersson i Brystorp

under 3 dagar fr. o. m. den 11 dennes,

§ 6.

Justerades tre protokollsutdrag.

Fredagen den 8 Mars.

61

§ 7.

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets betänkanden
och memorial:

n:o 3, angående allmänna bevillningen;

n:o 4, angående vilkoren för försäljning af bränvin;

n:o 5, i anledning af återremiss af 2:dra och 8:de punkterna af

bevillningsutskottets betänkande n:o 1, angående vissa delar af
tull bevillningen; och

n:o 6, i anledning af karararnes skiljaktiga beslut rörande åtskilliga
punkter af bevillningsutskottets betänkande n:o 1, angående
vissa delar af tullbevillningen.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,n e. m.

In fidem

E. Nathorst-Böös.

Andra Kammarens Prot. 1895

N:o 11.

6