RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1895:10)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1895. Andra Kammaren. N:o 10.

Fredagen den I mars.

Kl. 3 e. m.

§ 1-

Efter föredragning till en början af statsutskottets memorial n:o 32,
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslagen
under riksstatens sjette hufvudtitel, blefvo de af utskottet i
nämnda memorial föreslagna voteringspropositioner af kammaren godkända.

§ 2.

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:

lagutskottets utlåtanden n:is 16, 17 och 18; samt

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2.

§ 3.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr O. Ericsson i
Bjersby under 5 dagar från och med den 4 dennes.

§ 4.

Justerades ett protokollsutdrag.

§ 5-

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkande n:o 1, angående vissa delar af
tullbevillningen;

Första Kammarens protokollsutdrag, n:o 88, med delgifning af
kammarens beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i

Andra Kammarens Prot. 1895. N:o 10. 1

N:o 10.

Lördagen den 2 Mars, f. m.

anledning af väckt motion angående inskränkning af jagttiden beträffande
tjäder- och orrhönor; samt

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om omarbetning af resereglemente! i syfte att åstadkomma större
sparsamhet med statens medel.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å
föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,12 e. m.

In fidem

E. Natkorst Boos.

Lördagen den 2 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 23 nästförflutna februari.

§ 2.

Föredrogs och bordlädes för andra gången bevillningsutskottets
betänkande n:o 1.

§ 3.

Efter föredragning vidare af ett från Första Kammaren ankommet
protokollsutdrag, n:o 88, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i anledning af väckt
motion angående inskränkning af jagttiden beträffande tjäder- och
orrhönor, beslöt Andra Kammaren hänvisa detta ärende till behandling
af kammarens tillfälliga utskott n:o 4.

§ 4.

Föredrogs, men bordlädes å nyo Andra Kammarens fjerde tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 3.

Lördagen den 2 Mars, f. m.

N:o 10.

§ 5.

Föredrogos, hvart för sig, och biföllos sammansatta stats- och
bankoutskottets utlåtanden:

n:o 1, i anledning af verkstäld granskning af fullmägtiges i riksbanken
och fullmägtiges i riksgäldskontoret åtgärder för utförande af
det dem gemensamt lemnade uppdrag i fråga om uppförande å
Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus; och

n:o 2, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 3 uti
instruktionen för Riksdagens revisorer af stats-, banko- och riksgäldsverken.

§ 6.

Till kammarens afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande ändrin9 *
n:o 13, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen den B^åningen
18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet. isZ angående

utvidgad

I berörda inom Andra Kammaren väckta motion, n:o 99, hade näringsfrihet.
herr B. Persson i Tällberg föreslagit: att Riksdagen ville i skrifvelse
anhålla, det Kong! Maj:t, om möjligt redan till nästa riksdag, täcktes
framkomma med förslag till sådan ändring af kongl. förordningen den
18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet, att för erhållande af
rätt till idkande af handel eller annan rörelse, som är af den omfattning,
att böcker deröfver enligt lag skola föras, samt så kallad
gårdfarihandel, såsom kompetensvilkor stadgas, att den sökande skall
styrka sig ega erforderliga insigter för verkställande af den i lag föreskrifna
bokföring, samt att gårdfarihandlande skola underkastas samma
skyldigheter, som i 10 § 1 mom. i berörda förordning äro föreskrifna
för erhållande af rätt till så kallad realisation, så att den sökande
ålägges att uppgifva, hvilka kommuner han ämnar besöka, och en viss
afgift till desamma bestämmes.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Häremot hade reservation anmälts af herr Piss Olof Larsson,
som ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionärens förslag,
i hvad detsamma afsåge införande af bestämmelse, att gårdfarihandlande
skola underkastas samma skyldigheter som dem, hvilka i 10 §

1 mom. af förordningen angående näringsfrihet äro stadgade för erhållande
af rätt till så kallad realisation.

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr Persson i Tällberg: Herr talman, mine herrar! Då lagutskottets
samtliga medlemmar från denna kammare varit eniga om

N:o 10.

Lördagen den 2 Mars, f. in.

Om ändring i
förordningen
den 18 juni
ISOj angående
utvidgad
näringsfrihet.
(Forts.)

att afstyrka min motion, torde det väl icke finnas mycken utsigt till
framgång för densamma. Jag skall dock tillåta mig att beröra några
synpunkter, från livilka jag utgått, och som för mig varit bestämmande
vid affättandet af min motion. Beträffande då först de af mig
föreslagna kompetensvilkoren för erhållande af handelsrättigheter, så
vill jag erinra herrarne derom, att dessa kompetensvilkor på sätt och
vis förut finnas i vår lag föreskrifna, oaktadt — såsom jag i min
motion påvisat — desamma icke framträda vare sig i näringsfrihetsförordningen
eller i lagen angående handelsregister, firma och prokura
af år 1887. Jag har derför ansett, att det kan vara något förrädiskt
för den oerfarne, att han utan hinder af lagens bud släpptes in på
en bana, der han till följd af sin inkompetens kunde komma i kollision
med lagen och blifva straffad. Det vore utan tvifvel både humanare
och klokare, om lagens bud och kraf härutinnan i tid framträdde för
den sökandes blickar. '' Utskottet anmärker visserligen, och detta med
rätt, att det icke alltid beror på bristande kunskaper, att personer
blifva straffade för försumlig bokföring. Detta är visserligen sant, och
jag medgifver rigtigheten deraf. Men icke desto mindre anser jag,
att det för den oerfarne och för den som icke har reda på lagens
fordringar är ganska hårdt, att han släppes in på en bana, der han
kan råka i förderf på grund af sin okunnighet.

Utskottet anmärker ock, att det kan finnas personer, som sjelfva
väl icke hafva förmågan att verkställa denna bokföring, men som det
oaktadt kunna vara väl qvalificerade att drifva handel. För min del
tillåter jag mig att betvifla denna utskottets uppgift. Ty har en
person icke en gång förmåga eller vilja att lära sig enkel bokföring,
så torde han hafva ännu svårare att lära sig varukännedom och hvad
i öfrigt erfordras för bedrifvande af en ordentlig handel. Jag tror
derför, att det icke borde betraktas annat än som en ren humanitetssak,
att en ändring i detta stycke blefve vidtagen.

Beträffande åter andra momentet af min motion eller den del
deraf, som berör den så kallade gårdfarihandeln, så kan jag nog
medgifva, att denna handel icke öfverallt i vårt land urartat så och
antagit en sådan karakter som i den trakt, dit jag hör. Men i ett
afseende torde den dock vara lika öfverallt i vårt land, nemligen
betraktad ur skattesynpunkt.

I förbigående vill jag nämna, att min motion alls icke afser
något förbud, knappt nog inskränkning i gårdfarihandeln, oaktadt jag
för min del, såsom jag ock i min motion anfört, anser, att vi mycket
väl kunde undvara dessa gårdfarihandlande såsom handeln nu utvecklat
sig äfven på landsbygden. Men från skattesynpunkt tror jag herrarne
gifva mig rätt deri, att dessa gårdfarihandlande intaga en undantagsställning
bland alla handlande och affärsmän i vårt land. Och svårigheten
att rättvist beskatta dem är så mycket större som en så kallad
gårdfarihandlande kan nästan helt och hållet afhålla sig från att vistas
i den kommun, der han är mantalsskrifven och enligt nuvarande lag
skall beskattas. Taxeringsmyndigheterna kunna följaktligen knappt
hafva någon som helst reda på omfånget af den mannens affärer.
De veta icke, om han går omkring och tigger eller drifver afsevärda

No 10.

Lördagen den 2 Mars, f. m.

affärer. Och från den synpunkten tror jag, att en ändring i nu ifrågavarande
förordning vore af behofvet och rättvisan påkallad. Utskottet
medgifver också, att gårdfarihandel i det närmaste är att jemföra med
s. k. realisation. Men utskottet tror, att det för vederbörande embetsmyndigheter
skulle möta afsevärda svårigheter att bestämma de belopp,
som en gårdfarihandlare skulle erlägga till de respektive kommunerna,
om mitt förslag ginge igenom och denna handelsverksamhet
likstäldes med de s. k. realisationerna, så att det bestämdes, att Konungens
befallningshafvande eller annan myndighet skulle bestämma en
viss afgift, som dessa gårdfarihandlande skulle erlägga till den kommun,
som de ville besöka. Jag tror för min del, att vi skulle hafva
en väsentlig trygghet och erhålla en i möjligaste mån säker och tillförlig
beskattningsgrund just i hvad som ligger i det förhållandet, att
gårdfarihandlaren skulle vara skyldig att för vederbörande myndighet
uppgifva ungefärliga värdet samt beskaffenheten af sitt varulager jemte
den tid, som han önskar uppehålla sig i de respektive kommunerna.
Jag tror således, att vi på det sättet skulle få en jemförelsevis rättvis
beskattning äfven för denna affärsgren.

Jag vill nu nämna några ord om en annan sida af saken. Man
har enskildt skarpt klandrat mig för att denna motion skulle gå i en
mycket reaktionär och konservativ rigtning och från den synpunkten
icke alls vara berättigad. För min del kan jag icke finna något sådant
i denna motion; men det vill jag säga berrarne, att skulle något sådant
finnas der, skulle jag räkna denna konservatism mig till heder, för så
vidt jag derigenom kunde åstadkomma rättelse i nuvarande missförhållanden.

Ty hvarken konservativa eller frisinnade idéer skola någonsin
förmå hindra mig att verka för hvad jag tror vara sanning och rätt;
andras omdömen må sedan blifva huru som helst. Så god som jag
erkänner, att vår nuvarande näringsfrihetsförorduing i derå hänseenden
än är, så är den dock icke så god, att den icke i likhet med de
flesta andra lagar och författningar behöfver ändras och reformeras
allt efter som tidsförhållandena utveckla sig, och den, som i hvarje
den minsta förändring uti denna förordning ser eu stöt åt friheten,
torde icke tillräckligt betänka, hvarthän det leder, om man fasthåller
vid den princip, att denna förordning skall i alla tider bibehållas permanent
oförändrad. Man torde, beträffande friheten kunna tillämpa
hvad som i våra gamla välkända domareregler säges rörande sanningen:
det är icke allt sanning, som sanning är likt, och icke heller allt frihet,
som frihet är likt.

Herr talman! Då jag icke har någon utsigt, att min motion i hela
sin omfattning skall kunna genomdrifvas, så skall jag tillåta mig att
yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till den af herr Liss
Olof Larsson vid betänkandet fogade reservation.

. Herr Kardell: Herr talman, mine herrar. Det torde vara obestridligt,
att handeln i våra dagar lider. Hvad utrikes handeln beträffar,
så befinner den sig i ett tynande skick; det är gifvet, att den
i kommersielt hänseende aftagande förbindelsen med utlandet skall

Om ändring i
förordningen
den 18 juni
186j angående
utvidgad
näringsfrihet.
(Forts.)

N;o 10. 6 Lördagen den 2 Mars, f. in.

Om ändring i verka förlamande såväl på denna handel i och för sig som på sjödenTjuni
fartelL Hvad den inrikes handeln beträffar, så går äfven den tillbaka.

186.} angående orsakerna till denna handelns tillbakagång kunna meningarna vara
utvidgad delade. Jag för min del skulle vilja tillskrifva skulden det rådande
näringsfrihet, nationalekonomiska systemet och en från detta system härflytande
minskad köpkraft hos allmänheten. Talar man med en köpman härom
och frågar honom om orsaken, så uppgifver han en ohejdad konkurrens,
och sant är det nog, att en sådan konkurrens finnes och måste
blifva besvärande; i synnerhet under tider, sådana som denna, då köpförmågan
hos den stora allmänheten småningom går tillbaka.

Emellertid är med hänseende till donna konkurrens dagens lösen
inom många köpmannakretsar: skydd åt handeln, skydd mot konkurrensen.
Man måste medgifva, att detta anspråk icke allenast är mycket
förklarligt, utan äfven på sitt sätt berättigadt. Den svenska staten
följer ju i afseende å jordbruk och fabriksindustri på sätt och vis socialistiska
principer; den lagstiftar i öfverensstämmelse med den grundsats,
att staten är skyldig att träda emellan och förskaffa fabrikanten
och landtmannen sådana inkomster, som de mena sig behöfva.

Under sådana förhållanden må man icke undra på att äfven köpmän
och handtverkare yrka på statens mellankomst till sin förmån.
Skyddet för jordbruket såväl som för fabriksindustrien består i skyddstullar;
skyddet för handel och handtverk skulle naturligen ligga i en
återgång till skråväsendet. Tanken på en sådan återgång till skråtiden
har äfven på senare tider trängt sig med styrka igenom
hos många. Så har t. ex. Jemtlands handelsförening, bestående
af omkring 160 medlemmar från stad och landsbygd, vid ett allmänt
möte den 11 januari innevarande år enhälligt uttalat sig för eu lagstiftning,
som skulle såsom kompetensvilkor för erhållande af handelsrättighet
uppställa dels eu viss tids praktik i handel, dels också, i likhet
med hvad motionären föreslagit, betyg om insigt i bokföring.
Denna sin uttalade önskan har handelsföreningen motiverat med det
faktum, att det finnes en mängd personer, som etablera sig såsom
handlande utan att ega nödiga förutsättningar och som särskildt icke
äro hemma i bokföring, och hvilka sedermera i följd deraf blifva mycket
besvärliga konkurrenter för den redbare och kunnige köpmannen.

Jag har här ett protokollsutdrag från detta möte. Man har anmodat
mig att väcka motion i denna fråga eller att, om jag det ej
ville, bringa frågan på lämpligt sätt till allmänhetens kännedom. Som
emellertid protokollsutdraget är för vidlyftigt att här uppläsa, skall jag
anhålla att få lägga det på kammarens bord, på det att hvar och
• en, som vill, må kunna taga del af detsamma.

Emellertid är jag rädd för att, om dylika kompetensvilkor, som
jag nyss nämnde, skulle fastställas för handlande, det icke skulle dröja
länge, förr än äfven handtverkarne skulle lyckas utverka åt sig skråförordningens
upplifvande. Derigenom skulle vi åter komma att lefva
midt uppe i den s. k. gamla goda tiden. Då jag emellertid icke
tror, att den gamla goda tiden med dess små förhållanden och ofta
inskränkta uppfattningar skulle passa rigtigt bra i våra dagar, så skulle
jag lifligt beklaga, om utvecklingen ginge i den rigtningen. Vi skulle

Lördagen den 2 Mars, f. m.

N:0 10.

näringsfrihet.

(Forts.)

derigenom försynda oss mot den stora grundsatsen om arbetets frihet, Om ändring i
denna grundsats, som dock utgör en af den nya civilisationens bästa ■ ^wjuni
frukter. Vi skulle derigenom på sätt och vis försätta oss tillbaka till 1864 angående
en tid, jemförlig med detta merkantilsystemets tidehvarf, om hvilket utvidgad
en bekant historiker har fält det yttrandet, att hela den europeiska
kulturen då skulle hafva gått under, om den icke blifvit räddad genom
smuggleriet. Uttrycket låter som en paradox och får väl heller icke tagas
alldeles efter orden, men nog kan man säga, att det var smugglarena,
som då uppehöllo det fria utbytet folken emellan af varor och idéer,
hvilket fria utbyte är ett grundvilkor för hvarje verkligt framåtskridande.
. , , . ,

Af hvad jag sagt framgår naturligtvis, att jag anser, att det icke
finnes något annat verkligt medel att bringa hjelp åt handeln än att
återgå till en frihandelsvänlig tullagstiftning, men derom kan nu icke
blifva tal. Tvärtom är det ju meningen att än ytterligare befästa det
protektionistiska systemet. Då har man naturligtvis icke annat att
gorå än att se sig om efter något palliativ, som skulle kunna beieda
handeln åtminstone någon lättnad. Ett sådant palliativ föreslås af
motionären derutinnan, att för erhållande af rätt till idkande af handel
eller annan rörelse, som är af den omfattning, att böcker deröfver
enligt lag skola föras, samt så kallad gårdfarihandel, såsom kompetensvilkor
skulle stadgas, att den sökande skall styrka sig ega erforderliga
insigter för verkställande af den i lag föreskrifna bokföring.

Det är bekant, att ett sådant kompetensvilkor har varit föreskrifvet
förr i vårt land under långa tider. Men erfarenheten från
den tiden talar för att sådana betyg äro af noll och intet värde. Så
godt som hvar och en kunde utan egentlig svårighet skaffa sig ett
sådant betyg. Dessutom har erfarenheten visat, att, då personer gjort
konkurs och deras böcker befunnits icke vara tillfredsställande, detta
i regel icke berott på bristande insigter i bokföring, utan på helt
andra förhållanden. Således skulle ett sådant kompetensvilkor icke

^ ^Jag har talat med ombudsmannen för Sveriges allmänna handelsförening
här i Stockholm, och han har förklarat, att nämnda handelsförening
för sin del icke håller på den af motionären föreslagna kompetensbestämmelsen,
emedan den anser att den skulle vara fullständigt
gagnlös. Föreningen skulle hellre önska något annat botemedel, t. ex.
rätt för kommunerna att medgifva eller vägra upprättande af nya
affärer. Fråga är dock, huruvida en sådan rätt för kommunerna skulle
vara gagnelig, och huruvida den icke på sitt sätt skulle bidraga till
att skapa monopol och alstra kotteriväsen. Nog skulle en sådan åtgärd
afhjelpa konkurrensen, men jag tror dock näppeligen, att detta
medel vore att rekommendera.

Ett medel vore kanske inrättande af handelsdomstolar och dessas
förseende med en viss kompetens i ifrågavarande hänseende. Inrättandet
af handelsdomstolar är ju äfven af andra skäl ett lifsvilkor
för handeln. Den saken har för öfrigt redan förut vant före har i

Riksdagen. ... , , „

Emellertid är det många i vårt land, som se upp till det åt

N:o 10.

Lördagen den 2 Mars, f. m.

Om ändring i motionären föreslagna kompetensvilkoret som till ett botemedel. Ja^
dcTiTZa *ört mirn d,eJ får. säga- att, om jag än icke tror, att det skulle afhjelpa
1864 angående Öl verklagacle onda, jag dock å andra sidan icke heller tror, att

utvidgad det skulle positivt skada, hvarför jag icke skulle under för handen.
närmgsfriäet. varande förhållanden hafva något att invända mot detsamma, om ja»
l orts.j lcke vore rädd, att härvidlag det gamla ordstäfvet skulle komma att
besanna sig, att när man ger en viss potentat ett finger, så tager han
snart hela handen. Just derför att detta kompetensvilkor i och för
sig skulle vara utan gagn, skulle det antagligen snart föra med sisr
nya förslag, som verkligen skulle föra oss in på skråväsendets sluttande
plan.

Med anledning häraf kommer jag att hemställa om afslag på förra
aelen af motionen. Jag kommer att göra detta äfven beträffande den
andra delen af motionen, som berör gårdfarihandel.

Motionären vill belägga gårdfarihandel med nya och tunga utgifter
för att på detta sätt undertrycka densamma. Förhållandet är
dock det, att gårdfarihandel i våra dagar af sig sjelf aftager och går
tillbaka. Detta förhållande beror först och främst på näringsfriheten.
Det är ju nu tillåtet för hvilken som helst att slå sig ned hvar som
helst på landet och der öppna handelsbod; då kan det icke löna si»-för gåidfarihandlarne, åtminstone ej i lika hög grad som förut att
vandra omkring på landet. Den andra anledningen till gårdfarihandelns
tillbakagång är de lätta kommunikationerna. Jag har hört
uppgifvas, att detta slag af handel numera florerar i vårt land endast
i vissa delar af Dalarne och Norrlands kustprovinser i synnerhet vid
sågverken, och dess tid torde äfven der snart vara förbi.

, .. ifrigt skulle en dylik tung beskattning, som den motionären

bär vill hafva införd, tungt drabba många fattiga personer, som lifnära
sig med att vandra omkring och sälja småsaker, och bvilka ingalunda
såsom konkurrenter göra någon skada med sin handel men
hvilka, om man genom en tung beskattning beröfvar dem möjligheten
att fortfara med detta förvärf, skulle komma att ligga fattigvården
till last. ö

På de grunder jag anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan och afslag å motionen.

Herr Petri: Den nu ifrågavarande motionen har enligt min uppfattning
ganska mycket, som talar för den, och jag beklagar att den
icke fått större understöd af lagutskottet, än hvad som kommit den
till del.

Man får dock icke undra derpå, ty 1864 års förordning om utvidgad
näringsfrihet ter sig så tilltalande i teorien, och det är kanske
endast de, som haft någon närmare beröring med handel och näringar,
som veta, att praktiken dervidlag lika som ofta annars ställer sig helt
annorlunda än teorien. Ett faktum är, att sedan den förordningen
infördes, hafva handel och näringar i vårt land gått tillbaka, och att
de för närvarande befinna sig i en sådan ställning, att de knappast
lemna dagligt bröd åt sina utöfvare. Det är ju kanhända icke rätt
att helt och hållet tillskrifva dessa förhållanden den meromtalade för -

N:o 10.

Lördagen den 2 Mars, f.- m.

ordningen, men visst är, att den har gjort sitt till genom borttagande
af alla kompetensvilkor för idkande af handel så när som på ett enda.
Det finnes nemligen blott ett enda sådant kompetensvilkor, nemligen
god fräjd, och äfven det vilkoret höll Riksdagen på att taga bort för
några år sedan, då den aflat en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan,
att detta vilkor måtte få bortfalla, och att således handeln skulle
iemnas öppen till och med för personer, som sakna medborgerligt förtroende,
oaktadt just på detta område ömsesidigt förtroende och redbarhet
är eu af de vigtigaste förutsättningarne för framgångsrik verksamhet.
Lyckligtvis föranledde denna skrifvelse icke till någon Kongl.
Maj:ts åtgärd, hvartill naturligtvis i sin mån bidrogo de skarpa protester,
som från handelsståndet förspordes mot den af Riksdagen önskade
förändringen.

Nu är förhållandet det, att en massa personer, som äro för beqväma
för kroppsarbete och obeqväma för intellektuella sysselsättningar,
anse, att handelsståndet icke kräfver så synnerligen mycket arbete,
och att de derför med fördel kunna kasta sig in på handeln.
De få lätt ett varulager på kredit, och sedan börja de affärer utan
att hafva det ringaste sysslat med dylika saker förr, ja, kanske utan
att veta, hvad varorna kosta, och ännu mindre, hvad de skola sälja
dem för. Det går en tid, men så börjar penningknipan inträda. De
göra då det onda ännu värre genom att ytterligare forcera affären och
sätta ned prisen. Det går då ytterligare eu tid, till dess den nödvändiga
katastrofen inträffar. Då uppstår åter fråga om ackord, och
tyvärr beviijas sådant ofta, så att samma person åter blir iståndsatt
att börja och fortsätta på samma sätt, tills ytterligare en katastrof
inträffar, och så slutar det kanske oftast med en Amerikaresa.

Om nu dessa förhållanden endast träffade dessa personer sjelfva
och dem, som lättsinnigt lemr.at dem kredit, så vore ju härom ingenting
att säga. Men så är icke förhållandet, utan det inverkar äfven
på de red hare köpmännen, som vilja drifva sitt yrke ärligt och förståndigt.
Dessa komma då i den situationen, att de antingen till följd
af den ovärdiga konkurrensen måste nedsätta prisen och sålunda
undergräfva sin ställning, eller också mista de sina kunder och blifva
småningom derigenom ruinerade. Det är, som herrarne torde finna,
ganska obehagligt, men inträffar tyvärr allt för ofta.

Förslaget att stadga såsom kompetensvilkor färdighet i bokföring
är ju mycket bra, och jag tror, att det skulle verka ganska välgörande,
ty det är sannerligen ett oting, att det finnes ett ganska strängt straff
i lagen för bristfällig bokföring, men att man icke söker taga reda
på, huruvida en person har de betingelser, som fordras för att undgå
straffet. När det förekommer åtal för bristfällig bokföring, gäller det
i allmänhet köpmän, som verkligen ega förmåga att föra böcker, och
jag medgifver, att det i sådana fall icke är bristande kunskap i bokföring,
som varit anledningen till böckernas ofullständighet. Deremot
förekommer det sällan eller aldrig åtal mot sådana personer, hos hvilka
orsaken till bristfälligheterna låg i deras okunnighet i bokföring, och
detta just derför, att de åberopa sig på, att de ej visste huru det
skulle vara. Fordringsegarne hafva då ofta medlidande med dem, och

Om ändring i
förordningen
den 18 juni
186j angående
utvidgad
näringsfrihet,
(Forts.)

N:o 10.

Lördagen den 2 Mars. f. m.

utvidgad
näringsfrihet.
(Forts.)

Om ändring i saken förfaller, synnerligast som allmänna åklagaren icke får uppträda
^den ^T^uni * ett dylikt fall- u*-an endast fordringsegarne, ock dessa draga sig för
lss/, angående, att anställa ett åtal, hvarpå de icke kunna vinna något, utan som
tvärtom kostar penningar. Sålunda ega sådana åtal rum mycket sällan.

Det är icke allenast inom kaudelsståndet i vårt land, som det
försports klagan öfver dessa bestämmelser, utan öfver allt i alla länder.
I Tyskland, i Danmark, öfverallt står frågan på dagordningen. I Danmark
tillsatte regeringen redan för ett par år sedan eu komité för
att utarbeta ett förslag till ändring i hithörande stadganden. Denna
komité inkom för ett år sedan med sitt förslag, hvilket upptog en
sådan massa detaljer och restriktiva bestämmelser, att det nästan närmade
sig till skråväsendet. Sådana bestämmelser vill jag för min del
icke vara med om, men jag tror, att man med ett mycket mindre
genomgripande förslag skulle kunna åstadkomma någon rättelse.

Att förhållandena äfven inom handtverksklassen äro olidliga, visar
sig af den motion, som nyligen till Riksdagen inlemnats rörande lärlingslag,
och som har sin grund i alldeles samma förhållande.

Inom handelskretsar i Sverige har det mångfaldiga gånger talats
om sätt att kunna afhjelpa dessa klagomål, och man har talat om att
som kompetensvilkor uppställa dels vissa års anställning i handel, dels
kunskap i bokföring. Derjemte har, såsom den förre talaren påpekade,
äfven yrkats, att rättigheten att drifva handel skulle göras beroende
af kommunerna, så att dessa skulle få bestämma, huru många köpmän,
som inom kommunen borde få utöfva handel. Dessa förslag
hafva haft sina olika förespråkare, men man har icke haft utsigt att,
då man kommer-in med ett sådant förslag till vederbörande myndighet,
för närvarande vinna framgång, och derför har icke något sådant
förslag blifvit väckt. De förslag, som af enskilda motionärer blifvit
väckta i Riksdagen, hafva hittills allesammans blifvit afvisade och
icke haft någon vidare påföljd.

Utskottet säger, att uppställandet af kunskap i bokföring såsom
kompetensvilkor för idkande af handel icke skulle förmå afhjelpa de
öfverklagade olägenheterna. Jag tror dock, att det skall göra mycket,
ty stadgades det vilkoret, att en person, som söker handelsrättighet,
skulle visa sig ega skicklighet i bokföring, så skulle ensamt det vilkoret
afhålla rätt många från att kasta sig in på den banan, hvarigenom
tilloppet skulle blifva åtminstone något mindre, än det för närvarande är.

Att det skulle vara så svårt att åstadkomma en sådan kontroll,
tror jag heller icke. Jag har förestält mig, att Konungens befallningshafvande
hvar och en i sitt län och öfverståthållareembetet i Stockholm
mycket väl skulle kunna utse personer, som hvar och en inom sitt
distrikt undersökte, huruvida de sökande vore berättigade att erhålla
betyg, och sedermera utlemnade sådant. I det fallet tror jag, att det
mycket väl skulle låta rangera sig.

Beträffande den andra delen af motionärens framställning, skall
jag be att få meddela, att gårdfarihandeln numera blifvit så utsträckt,
att den blifvit alldeles förblandad med s. k. realisationsaffärer, så
att gårdfarihandelsbevis berättiga personer att kringföra varor till
hvilken myckenhet som helst». Jag har särskildt reda på ett fall, då

N:o 10

Lördagen den 2 Mars, f. m.

en person kringförde eu hel vagnslast varor och öppnade försäljning
vid de olika jernvägsstationerna. Han blef derför åtalad, men framlemnade
gårdfarihandelsbevis, och på grund af detta bevis frikändes
han i alla instanser — målet gick till och med till högsta domstolen.
Domstolarne förklarade, att beviset var tillräckligt för att lå kringföra
och försälja varor i huru stor myckenhet som helst. Hvartill
tjenar det då att skilja mellan stadgandena för gårdfarihandel och
för realisation''t

Jag vill för min del icke hafva särskild beskattning för gårdfarihandel.
Men jag vill, att den skall begränsas till de fall, då personerna
antingen sjelfva kringbära eller möjligen på mindre åkdon kringföra
sina varor. För allt annat borde påläggas en beskattning inom
de olika kommuner, der de uppträda.

Det synes egendomligt i dessa tider, då allting ropar på skydd,
att det är nästan omöjligt för handelsverksamheten att äfven få något
skydd. Alla andra sysselsättningar, alla tjenstebefattningar hafva sina
mycket skarpa kompetensvilkor, men handelsverksamheten får inga,
om än aldrig så små sådana. Kommer man fram med en sådan begäran,
så heter det, såsom motionären anmärkt, att man är reaktionär,
att man vill en återgång till skråväsendet, och att tidsrigtningen icke
är sådan. Ja, det må nu så vara, men skall det råda en obegränsad
frihet på detta område, så må man tillämpa den allestädes i praktiken,
då böra alla skrankor bort, då äro på alla områden alla kompetensbevis
öfverflödiga. Man får då se, om icke frihetsteorierna skola
te sig annorlunda äu man väntat.

Herr grefve och talman! Då motionären icke yrkat annat än bifall
till reservationen, så skall icke heller jag göra annat yrkande, utan
vill i det fallet förena mig med honom.

Herr Val)lin: Då motionären yrkat bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen, skall jag be att, med anledning af de skäl,
han anfört mot gårdfarihandel^ få göra några anmärkningar. Det
gäller nemligen en fråga, som är af betydande vigt just för den provins,
som vi båda, motionären och jag, tillhöra.

Som det torde vara för kammarens ledamöter bekant, måste en
stor mängd af öfre Dalarnes befolkning årligen utvandra till andra
trakter för att genom tillfälligt arbete söka förskaffa sig bidrag till
sitt uppehälle; och gårdfarihandeln har sedan gammalt varit en mycket
anlitad utväg i detta afseende. Skulle nu motionärens förslag vinna
framgång, så är jag öfvertygad, att denna utväg till förvärf skulle
komma att stängas för en ganska stor del af invånarne i våra bygder.
Motionären säger visserligen, att han icke vill omöjliggöra detta förvärf,
men han önskar att likställa gårdfarihandeln med s. k. realisation,
dock så, att afgiften till de kommuner, som de vilja besöka,
skulle sättas till något lägre belopp i vissa fall, än hvad som vore i
1864 års förordning bestämdt beträffande s. k. realisation. Om vi
tänka oss, att detta belopp sattes till 15 kronor eller något sådant
för hvarje kommun, som besökes, så är det lätt att uträkna, hvilken
betydlig inkomst, som skulle behöfvas för dessa småhandlande, hvilka

Om ändring i
förordningen
den 18 juni
1864 (ingående
utvidgad
näringsfrihet,
(Forts.)

N:o 10. 12 Lördagen den 2 Mars, f. in.

Om ändring icke, såsom en senare talare påstod, färdas med kärra eller annat åkdon
denZTjunT °Fk anställa realisationer vid jernvägsstationerna, utan i stället bära hela
I864 angående varulager på ryggen, för att deras vinst skulle kunna motsvara
utvidgad en dylik skatt åt lo kronor till de särskilda kommuner, som af dem
näringsfrihet, besöktes. En sådan bestämmelse skulle, enligt min åsigt, vara till—
(Forts.) räcklig för att omöjliggöra denna handel.

De skäl, som motionären anfört, tyckas mig i hufvudsak reducera
sig till obevisade beskyllningar mot eu hel klass af handlande, under
det att motionären samtidigt förer talan för en annan grupp af samma
klass. Han säger t. ex. att dessa gårdfarihandlare lura folk,
att de begära dubbel betalning, att de utsuga allmänheten och äro
vana vid att påtruga allmänheten hvarjehanda kram af mer eller
mindre dålig beskaffenhet samt att de lemna efter sig demoraliserande
exempel, med flera dylika saker. Det är ju möjligt, att denna beskyllning
med rätta träffar en och annan af dessa kringvandrande handlande;
men i en Dalasocken, der jag bott och från hvilken många sådana kringvandrande
handlande utgått, har jag icke försport något dylikt, utan tvärt
om lärt känna många af dem såsom hyggligt folk. Motionärens beskyllningar,
i den mån de äro berättigade, torde i lika grad äfven
drabba de bofaste landthandlandena. 1 bästa fall får man väl anse
dessa beskyllningar för endast retoriska blomster, ehuru af eu mycket
tvifvelaktig fägring.

Hufvudskälet för motionärens förslag torde emellertid vara att söka
i det förhållandet, att en förening af Jandthandlande i öfre Dalarne
ansett det vara för sig fördelaktigt att undgå konkurrensen med dessa
kringvandrande handlande, och att de uppdragit åt motionären att
föra deras talan.

Om nu förhållandet verkligen vore så bekymmersamt i öfre Dalarne,
som motionären framhållit i sin motion, icke allenast för landthandlandena,
utan äfven för den stora allmänheten, hvilken man alltid
så välvilligt ihågkommer i dylika fail, så förvånar det mig, att icke i
ortens tidningar försports någon klagan i detta hänseende, liksom äfven
att jag, som i många år under sommarferierna bott i eu grannsocken
till den, i hvilken motionären har sitt hem, icke hört något om
dessa olägenheter. För resten tror jag, att jag knappast sett några
kringvandrande handlande der i trakten. Det har visserligen förekommit
en enda uppsats i denna fråga uti en af ortens tidningar,
sedan denna motion såg dagen, men denna uppsats har tvärtom tagit
gårdfarihandlandena i försvar, och samma uppsats har lemnats helt
och hållet obemött.

Motionären talar vidare om den hotande utsträckning, som gårdlarihandeln
på senare tid tagit; men detta motionärens uttalande är
icke egnadt att stärka tillförlitligheten af de skäl, som han anfört.
Ty fallet är nemligen det, att gårdfarihandeln under senare tiden aftaga
inom Dalarne likasom öfver hela riket. Så t. ex. utgingo
under år 1881 från Dalarne 283 gårdfarihandlande, under år 1891
109, under år 1883 226 och under år 1893 ungefär halfva antalet
eller 115 stycken. Detta bestyrker det antagandet, som äfven af
andra skäl stödes, att vi hafva att vänta att gårdfarihandeln, i stället

Lördagen den 2 Mars, f. ni.

No 10.

för att utvidga sig, kommer att försvinna i samma mån, som de bofaste
handlandena på landsbygden lärt sig andra och bättre sätt att
upptaga konkurrensen med sina medtäflare än de, som af herr Daniel
Persson nu föreslagits.

Det finnes endast ett af motionärens skäl, som förtjenar att upptagas
till verkligt bemötande, och det är frågan om beskattningen.
Herr Daniel Persson säger nemligen, att dessa småhandlande icke äro
beskattade och att det är så ytterst svårt att beskatta dem. Man
vet icke, säger han, om de äro tiggare eller om de hafva intjenat en
förmögenhet. Ja, om det vore så svårt, som han säger, att beskatta
dem, då förvånar det mig, att han kan föreslå, att Konungens befallningshafvande
skulle kunna på förhand bestämma afgiften till de kommuner,
som de ämna besöka, då man ej ens skulle hafva reda på deras
förmögenhetsvilkor inom deras egen kommun. Det skulle, vore jag
rädd, för Konungens befallningshafvande blifva långt svårare. Emellertid
lär det väl icke vara så svårt att beskatta dem. Man kan göra
ett försök. Man kan ju upptaga deras inkomster till ett visst belopp
och sedan låta vederbörande öfverklaga denna beskattning, om de
så finna för godt, och med utdrag ur sina böcker styrka sina verkliga
inkomster. Detta sätt tror jag icke skulle komma att medföra någon
svårighet. Hafva verkligen dessa handlande någon beskattningsbar
inkomst, så är jag säker om, att de också blifva behörigen beskattade,
hvadan jag tror, att hvad motionären säger om en illojal konkurrens
icke har någon betydelse.

Det kan ju hända, att motionären endast yttrat sig om kommunernas
skatteförlust af intresse för häfdande af den principen, att hvarje
inkomst skall beskattas på det ställe, der den förvärfvas. I det fallet,
har, så tror jag, motionären icke rigtigt tänkt sig in i, huru svårt det
skulle blifva att rättvist på olika kommuner fördela beskattningen på
inkomster, som äro mycket osäkra och som ännu icke blifvit förvärfvade;
och jag tror för öfrigt, att principen om beskattningens fördelning
icke låter sig genomföra huru långt som helst utan att leda
till orimligheter.

Man har berättat mig, att icke så få gårdfarihandlande i Dalarne
just hafva utgått från Leksands kommun. Om nu dessa varit så farliga
konkurrenter för landthandlandena, och om de kunnat vinna någon
större inkomst under sina handelsfärder, så lärer väl icke åtminstone
Leksands kommun förlorat derpå; men jag misstänker, att om Leksands
kommun skulle hafva haft någon större inkomst af dessa gårdfarihandlande,
om dessa samlat förmögenhet, så skulle derifrån icke försports
någon klagan, och icke heller denna motion framkommit.

Det torde emellertid vara förhållandet — åtminstone beträdande
gårdfarihandlarne uppe i Dalarne — att detta deras förvärfssätt ger
dem en mycket tarflig och mycket hårdförvärfvad inkomst, och att
kanske rätt mången af dem icke kan på annat sätt förtjena sitt lifsuppehälle.
Jag förmodar, att de behållningar, som våra trädgårdskullor,
snickare, målare eller andra, som inom andra provinser sökt
sin utkomst, medföra, då de återvända till hembygden, i många fall
icke understiga gårdfarihandlarens; och om vi nu skulle beskatta desse

Om ändring
i förordningen
den IS juni
ISOj angående
utvidgad
näringsfrihet.
(Forts)

N:o 10.

Lördagen den 2 Mars, f. in.

Om ändring
i förordningen
den 18 juni
186j angående
utvidgad
näringsfrihet.
(Forts.)

gårdfarihandlande på sätt motionären föreslagit, så skulle det kanske
komma att falla någon in att vilja skydda andra provinsers arbetare
mot hvad de skulle kunna anse såsom en illojal konkurrens af dessa
våra nu obeskattade utvandrare, och då skulle man närma sig till det
mål, hvartill en sådan protektionism, som den, hvarom nu är fråga,
följdrigtigt tenderar, nemligen att göra kommunens gräns till en tulloch
arbetsgräns.

Det tinnes så många, som kämpa för inskränkning af individens
näringsfrihet, att vi dalkarlar icke behöfva tåga ut i den striden; och
jag tror icke, att någon ära kan vara att vinna i den.

Vi hafva redan så mycket i denna väg. Vi hafva en motion inne
från Första Kammaren, deri läkare uppträda mot fältskärer och qvacksalfvare;
fältskärerna i sin tur uppträda mot barberare, tandläkare mot
tandteknici, apotekare mot tekniska fabriker o. s. v., och sedan man
har lyckats genom en motion här i kammaren skaffa de fasta tobakshandlarne
söndagshvila, så finna vi, att dessa nu i sin ordning ömma
för de ambulerande tobakshandlarne, såsom vi se uti dagens tidningar,
och slutligen är det nu landthandlarne, som dragit i härnad mot gårdfarihandlarne,
och det är nog att vänta mycket mera af den sorten,
innan det nuvarande mörkrets välde är brutet.

Herr talman! Då jag icke tror, att en tädan i tiggeri om lagskydd
är en art af den rätta och framgångsgifvande konkurrensen, och då jag
tvärt om vågar hoppas, att kunskaper, rättskaffenhet och duglighet skola
allt framgent bestå i täflan med okunnighet och humbug utan inskränkning
i den enskildes näringsfrihet genom lagbud, samt då jag
anser motionärens förslag innebära en synnerligen oskälig inskränkning
i denna frihet, så skall jag, i likhet med hvad en ledamot af lagutskottet
redan gjort, tillåta mig att yrka afslag å motionärens hemställan
och bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Ollas A. Ericsson och Mahn.

Herr Zotterman yttrade: Jag skulle visserligen kunna inskränka
mig till att instämma med den siste talaren, hvilken nyss uttalat de
skäl, som äfven för mig hufvudsakligen varit bestämmande i detta fall,
men jag vill likväl säga några ord, eftersom jag fått ordet.

Som man ser, sönderfaller motionen i två delar. Den förra delen
afser införande af den bestämmelsen, att den, som önskade vinna rätt
till idkande af handel, skulle förete intyg om kännedom i bokföring.

Det lärer icke heller kunna nekas, att detta syftemål är beaktansvärdt,
och om motionären inskränkt sig till att begära ett stadgande
i detta hänseende, skulle jag för min del varit med derom, bland
annat äfven af de skäl, herr Petri derför anfört. Antalet af de personer,
som sysselsätta sig med handel, har nemligen på sista tiden i
oroande grad stigit. År 1888 utgjorde detta antal 36,516, men år
1893 hade det ökats till 43,144 personer. Den hastiga tillväxten af
särskilt landthandlande har också fört med sig synnerligen klandervärda
förhållanden. Men då de skäl, som af utskottet anförts för dess

Lördagen den 2 Mars, f. m.

N:0 10.

hemställan i denna del, äro synnerligen talande, anser jag mig för närvarande
böra biträda utskottets förslag.

livad beträffar senare delen af motionen, den att gårdfarihandel
skulle beskattas inom hvarje kommun, der den bedrifves, ber jag få
anföra ett par fakta. Man bar meddelat mig, och jag bar sjelf delvis
iakttagit detsamma, att dessa gårdfarihandlande, i synnerhet de som
gå omkring med handelsvaran på ryggen, behöfva genomvandra 20 å
30 eller till och med dera församlingar på ett år för att kunna förtjena
200 å 300 kronor. Om nu motionärens förslag bifölles och följaktligen
de kommuner, inom hvilka dessa handlande drifva sin rörelse,
skulle ega att beskatta dem, med t. ex. 10 kronor per kommun, skulle
dessa gårdfarihandlandes hela förtjenst gå åt till skatterna, och hvad
skulle de sedan lefva af? Motionären säger visserligen, att han icke
afsett att måtta ett dödande slag mot gårdfarihandeln. Men mig förefaller
detta slag, om nämnda motion skulle godkännas, verkligen blifva
ett absolut slag till döds. Jag vill emellertid trösta motionären dermed,
att, utan att man vidtager den af honom föreslagna åtgärden,
gårdfarihandeln är i det läge att den kommer att upphöra nästan af
sig sjelf, såsom redan förut blifvit af annan talare påpekadt.

Jag framhöll nyss, att handelsrörelsen i allmänhet, det vill säga
både den i stad och särskildt den på landet såsom helt betraktadt,
ökats i oroväckande grad. Ett motsatt förhållande eger rum i afseende
å gårdfarihandeln, ty då de personer, som drifva denna handel,
år 1883 utgjorde 1,016 stycken, både från stad och land, deraf 226
personer ensamt från Dalarnes landsbygd, utgjorde motsvarande siffror
år 1893 endast 785, hvaraf, såsom redan nämnts af herr Vahlin, 115
från Dalarne. Detta förhållande synes mig bevisa, att denna handelsrörelse
i sig sjelf innebär ett frö till undergång, och under sådana
förhållanden samt då jag anser det vara en orättmätig åtgärd att försöka
fråntaga fattiga medborgare den rätt, de nu hafva att på ett
ärbart och anständigt sätt försörja sig, yrkar jag afslag på motionen
och bifall till utskottets hemställan.

Herr Nordin i Hammerdal: Det är ju helt naturligt, att i denna
sak, som i så många andra likartade, der olika åsigter framträda, dessa
äro betingade af de särskilda förhållanden, som råda i den vrå, hvarifrån
den talande är. Hvad mig beträffar, så har jag noga följt den
förda diskussionen, och jag kan icke neka till, att jag känner mig
mycket tilltalad af hvad herr Petri anförde. Jag anser, att hans åsigt
var alldeles rigtig både beträffande de föreslagna kompetensvilkoren
för idkande af landthandel och den rättsliga sidan af saken. Ty ingen
kan väl påstå, att det är rättvist, att den bofaste handlanden skall
drabbas af skatter, men derjemte på alla möjliga och omöjliga sätt
kringskäras i sin rörelse af gårdfarihandlande.

Jag vill derjemte påpeka en sak, som hvarken motionären eller
de talare, som här uppträda synes haft reda på. Det har nemligen
på sista tiden blifvit modernt, att detaljhandlande — icke engrossister —
i Stockholm, Gelle, Sundsvall med flera städer skaffa sig en mängd,
ja, 100 å 150 så kallade agenter ute på landsbygden. Till dessa

Om ändring i
förordningen
den 18 juni
189 j angående
utvidgad
näringsfrihet.
(Forts.)

N:0 10.

Lördagen den 2 Mars, f. in.

Om ändring i
förordning n:
den 18 juni
189j (ingående
utvidgad
näringsfrihet.
(Forts.)

skicka de små profbitar af alla slags manufakturvaror, som de föra i
marknaden. De så kallade agenterna tåga sedan ut, hvar och en på
sin ort, och sälja efter dessa profbitar till den lösa befolkningen och
kanske äfven någon gång till den fasta, hvilken dock i allmänhet ser
sig väl för. innan han inlåter sig på dylika affärer. Sedan kommer
med posten till köparen ett paket, som måste utlösas, innan han får
se innehållet, och då paketet öppnas, händer det ofta, att köparen
blir högeligen förvånad. Detta tyg har jag aldrig sett, säger han, så
och så såg den profbit ut, efter hvilken jag köpte. Köparen måste
emellertid finna sig i sitt öde; han kan icke få lemna paketet tillbaka,
när han redan betalt det och öppnat detsamma.

Det förefaller mig underligt, att med allt det virrvarr, som vidlåder
gårdfarihandel^ från alla sidor sedt, kammaren kan finna sig så
särdeles belåten med det nuvarande tillståndet! Att utskottet anser
allt vara väl bestäldt, det synes tydligt af hvarje rad af dess utlåtande.
För min del kan jag alls icke dela denna åsigt, utan yrkar
bifall till herr Liss Olof Larssons reservation.

Herr Persson i Tällberg: Jag skall blott be att med anledning

af herr Vahlins vackra anförande få säga några få ord. De snärtar,
som han dels direkt, dels indirekt, rigtade mot mig, träffa hufvudsakligen
och till största delen den potentat, som han i detta fall målade
på väggen, och hvilken jag mycket väl unnar honom att piska.

Han talade om orättvis beskattning samt derom, att de fattiga
gårdfarihandlarne i Dalarne skulle förlora sitt förvärf, om förslaget
skulle gå igenom och upphöjas till lag.

För att det skulle låta något, fann han det klokast att fasthålla
vid en minimisiffra af 15 kronor, som hvarje handlande skulle
betala till hvar kommun han besöker. Hvar han sett detta belopp,
kan jag ej förstå, ty hvad jag har sagt, är, att afgiften till de kommuner,
som gårdfarihandlarne ville besöka, kunde sättas till något
lägre belopp, än hvad som vore föreskrifvet om så kallade relisationer
i § 10 af näringsfrihetsförordningen. Yi veta, att det minsta beloppet
der är 25 kronor, men vederbörande blefve enligt mitt förslag oförhindrade
att sätta siffran mycket lägre. Och man behöfver väl ej
drifva en så synnerligen stor rörelse för att den skall draga 5 kronor
i kommunalskatt. Detta tror jag nog, att her Vahlin väl har reda på.

Emellertid ville han genom praktiska exempel visa, att denna
gårdfarihandel mycket aftagit på sista tiden, ja, så mycket, att, oaktadt
han uppehållit sig på landet en längre tid, han ej sett en enda
bland dessa gårdfarihandlare; men i samma ögonblick visade han med
statistiken, att det fans några hundra stycken dylika handlande. Deraf
drager jag den konseqvensen, att han ej så synnerligen noga satt sig
in i saken. Är det så, att den ärade talaren betraktar alla skatter
såsom orättvisa bördor, ja, hvarför då ej borttaga alla skatter, om
han nemligen har förmåga att göra det.

Hvad beträffar påståendet, att det skulle medföra en inskränkning
i näringsfriheten att vidtaga en sådan åtgärd som den nu föreslagna,
tycker jag, att denne talare gick ganska långt i det fallet; och den

Lördagen den 2 Mars, f. m.

N:o 10.

saken beror ju för öfrigt på, hvilken åsigt man har om “näringsfrihet".
Det kan t. ex. hända, att personer finnas, som anse, att 20 kap.
strafflagen gör en inskränkning i näringsfriheten, och så är det ju
äfven på sätt och vis. Men icke tror jag derför, att herr Vahlin
önskar att detta kapitel skall strykas.

Emellertid får jag säga, att, oaktadt de vackra fraser och ord,
som herr Vahlin yttrade, han ingalunda öfvertygat mig och fört mig
öfver till motsatt åsigt mot hvad jag förut ansåg i saken, utan snarare
är förhållandet tvärt om. Jag skall derför be att få vidhålla, hvad
jag förut yttrat.

Hvad beträffar den näst siste talaren, ansåg han, att han borde
trösta mig dermed, att gårdfarihandel vore så beskaffad, att den
komme att försvinna af sig sjelf. Äfven detta visar ju, att denna
näring ej är så synnerligen sund, då den ej så kan uppbäras af allmänheten,
att den kan fortfara.

Herr Swartling: Herr grefve och talman, mine herrar! Be träffande

den delen af herr Perssons motion, som afser ändring i
näringslagstiftningen, i syfte att få gårdfarihandel likstäld med s. k.
realisation, anser jag, att goda skäl blifvit förebragta för afslag såväl
af utskottet som här i kammaren af åtskilliga talare.

Deremot har jag ej alldeles samma åsigt rörande den andra delen
af herr Perssons motion, hvarigenom åsyftas att få till stånd stadgandet
af vissa kompetensvilkor för erhållande af rätt att idka handel och eu
del andra näringar. De skäl, som af utskottet i det afseendet anförts,
synas mig nemligen skäligen svaga.

Utskottet säger, “att det är ense med motionären derutinnan, att
det i allmänhet måste anses önskvärdt, att handlande ega nödiga kunskaper
i bokföring." Och det vill då synas, som om, då utskottets
åsigt är sådan, utskottet äfven bort understödja motionens syfte, ja,
till och med anvisa vägen, på hvilken detta syfte kunde nås. Men i
stället säger utskottet, “att det föreställer sig, att det skulle blifva
förenadt med stora svårigheter att i lag meddela fullt effektiva bestämmelser
i detta afseende." Jag för min del kan ej neka till, att
dessa svårigheter kunna vara stora, men vågar dock påstå, att så stora
äro de ej, att de kunna anses oöfvervinneliga.

Vidare yttrar utskottet, “att en föreskrift i det af motionären afsedda
syfte skulle hindra åtskilliga personer, hvilka väl icke sjelfva
ega förmåga att verkställa bokföring, men önska att genom andra besörja
densamma, från utöfvandet af en rörelse, för hvilken de i öfrigt
kunna vara väl qvalificerade."

Gent emot detta yttrande vågar jag dock fasthålla, att ett bland
de främsta kompetensvilkor, som man är berättigad att fordra uppfyldt
af den, som skall drifva en affär, är, att han väl förstår gången
af sin affär, och att han kan bedöma denna med ledning af räkenskaperna.
Har han ej denna förmåga, är han ej heller i stånd att
bedöma sin affärsställning, och då kan han väl omöjligen sägas vara
"väl qvalificerad" för utöfvande af sitt yrke.

Jag vill ej upprepa alla de skäl, som förut blifvit anförda för
Andra Kammarens Prol. 1S95. N:o 10. 2

Om ändring i
förordningen
den 18 juni
1864 angående
utvidgad
närings^frihet.
(Forts.)

N:o 10.

Om ändring i
förordningen
den 18 juni
1864 angåen de
utvidgad
näringsfrihet.
(Forts.)

Lördagen den 2 Mars, f. m.

bifall till motionen i denna del, utan ber blott att få framställa yrkande
på sådant bifall, och får således anhålla om afslag på utskottetshemställan
och bifall till motionen, så till vida nemligen, att jag föreslår:
att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t, om
möjligt redan till nästa riksdag, täcktes framlägga förslag till sådan
ändring af kongl. förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet, att för erhållande af rätt till idkande af handel eller
annan rörelse, som är af den omfattning, att böcker deröfver enligt
lag skola föras, såsom kompetensvilkor stadgas, att den sökande skall
styrka sig ega erforderliga insigter för verkställande af den i lag föreskrifna
bokföring.

Jag anhåller, herr grefve och talman, om proposition på detta mitt
yrkande.

Herr Petri: Jag skall be att, med frånträdande af mitt förra
yrkande, få förena mig med herr Swartling.

Herr Nordin i Hammerdal: Äfven jag skall be att få frånträda
mitt förut framstälda yrkande och förena mig med herr Swartling.

Härmed var öfverläggningen afslutad. Derunder hade yrkats:
Ro) bifall till utskottets hemställan; 2:o) afslag derå och bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen; och 3:o) bifall till det af herr
Swartling under öfverläggningen framstälda förslag. Herr talmannen
upptog till proposition hvart och ett af dessa yrkanden i nu nämnda
ordning och fann den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Motionären begärde likväl votering, i följd hvaraf och
sedan till kontraproposition antagits yrkandet på bifall till herr Swartlings
förslag nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller hvad lagutskottet hemstält i förevarande utlåtande
n:o 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets hemställan bifallit
det af herr Swartling under öfverläggningen framstälda förslag.

Omröstningen utföll med 134 ja mot 72 nej; hvadan utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

§ 7.

Vid föredragning dernäst af lagutskottets utlåtande, n:o 14, i anledning
af väckt motion angående ändring af 27 kap. 10 § byggninga -

N:o 10.

Lördagen den 2 Mars, f. m.

balken, i hviiket utlåtande utskottet hemstälde, att berörda inom Andra
Kammaren af herr O. Gr. Erikson i Öfra Odensvi afgifna motion, n:o 4,
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, begärdes ordet af

Herr Restadius, som yttrade: Det lagbud i byggningabalken,
som utgör föremål för ifrågavarande motion, stadgar, att det icke är
tillåtet för bonde, d. v. s. arrendator eller boställsinnehafvare, att före
fardag bortföra foder från bole, äfvensom att bonde, som, då fardag
tillstundar, har foder öfver och vill det sälja, skall hembjuda detsamma
åt jordegaren eller den, som honom efterträder. Första delen af detta
lagbud är tydlig och klar. Der stadgas, att bonde icke får före fardag
föra foder af bole, och grunden till ett sådant stadgande kan icke vara
annat än den, att lagstiftaren velat förhindra, att genom fodrets bortförande
brist å gödsel och dylikt skulle uppkomma. Men om, sedan
fardag inträdt, arrendator, som skall afträda, hembjuder efterträdaren
fodret till inlösen och denne vägrar att inlösa detsamma, huru skall
då förtäras? Derom lemnar byggningabalkens ifrågavarande stadgande
icke någon antydan.

Motionären har framstält åtskilliga prejudikat, och utskottet har
belyst desamma. Men dessa framställningar äro så knapphändiga, att
det för mig är omöjligt att säga, huruvida högsta domstolen har gifvit
något vägledande prejudikat, huru i ty fall skall förfaras. Om ock
så skulle hafva skett, vill jag hafva anmärkt, att det dock icke är
lagskiparen, utan lagstiftaren, som skall fylla de brister, som i gällande
lag må förefinnas. Detta är en synnerligen vigtig fråga. Jag skall
emellertid för närvarande icke närmare ingå på densamma, då jag
förmodar, att jag snarligen skall få tillfälle att närmare belysa denna
högst vigtiga angelägenhet.

Utskottet har till försvar för sin kläm anfört hufvudsakligen två
skäl. Det ena är det, att, derest den nye tillträdaren af jorden skulle
vara skyldig att inlösa det foder, som vid afträdet förefinnes, den
afträdande arrendatorn möjligen skulle komma att långt före afträdet
försälja en del af sina kreatur och sålunda få en mycket stor behållning
af foder vid tiden för afträdet. Detta är ett skäl, som synes
mig vara blott af teoretisk natur och gripet icke ur det verkliga lifvet,
utan ur utskottets kammarfunderingar. Det senare skälet återigen,
att det icke kan vara rättvist, att den nj^e tillträdaren af jorden skall
lösa allt foder, som vid afträdet förefinnes, eger deremot en djupare
innebörd. Derför skulle jag anse det vara lämpligt — om ett stadgande
i förslagets syfte kommer till stånd —• att det bestämdes, att
den nye tillträdaren icke är skyldig lösa större mängd foder, än som
svarar mot den tid, då afträdet sker, och mot jordens storlek med
liera andra på saken inverkande omständigheter, äfvensom att, derest
tvist mellan parterna uppstår, densamma afgöres på sätt, som i lagen
om skiljemän är stadgadt.

Det kan invändas, att denna fråga icke är af synnerligen stor vigt
och betydelse, och jag skall villigt medgifva detta. Men frågor och
ämnen af mindre vigt äu detta hafva genom skrifvelser blifvit dragna
under Kongl. Majtts skärskådande, och i detta afseende torde det vara

N:o 10.

Om tillägg
till 7 kaj). S
strafflagen.

20 Lördagen den 2 Mars, f. m.

tillräckligt att i minnet återkalla den skrifvelse, som för några dagar
sedan beslöts om de stackars 6 å 8 canadahjortarne, som lustvandra
i Södermanlands lunder och icke få vara i fred vare sig för tjufskytte''
eller för riksdagsmän.

Jag skall icke tillåta mig, herr talman, att i fråga om förevarande
framställning göra något särskildt yrkande. Jag har endast velat
framhålla, att nog har motionären mera fog för sitt förslag än utskottet
velat medgifva.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Till behandling förekom härefter lagutskottets utlåtande, n:o 15,
i anledning af väckt motion om tillägg till 7 kap. 3 § strafflagen.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 64, hade herr E. J. Ekman, hemstält

“att Riksdagen måtte besluta följande tillägg till 7 kap. 8 § strafflagen,
sådan denna paragraf blifvit förklarad genom kongl. förordningen
af den 9 juni 1893:

Hvad om bod, der tobak eller hvad deraf är förfärdigadt hålles
till salu, är stadgadt, gäller om all försäljning af tobaksvaror äfven å
andra ställen så väl inom som utom hus.“

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde nu:

Herr Ekman: Herr grefve och talman, mine herrar! Den motion,
som jag tagit mig friheten att återigen väcka i år, kan visserligen
betraktas som obetydlig. Men den är på sätt och vis icke så obetydlig,
om nemligen annan mans rätt förnärmas genom den nuvarande ställningen.
För att belysa frågan skall jag be att i korthet få erinra
något litet om den historiska utvecklingen af densamma.

Vi torde erinra oss, att för några år sedan det var mycket ovisst,
huruvida handeln med tobaksvaror skulle vara att hänföra till rubriken
“kärnlåda". Denna ovisshet gaf sig till känna på det sättet, att
åklagaremagten i den ena staden och på den ena platsen handlade så
och på en annan plats annorlunda; och likaså fäldes af den dömande
magten olika utslag i anhängiggjorda mål. Med anledning häraf anfördes
klagomål, och saken gick till Kongl. Maj:t, och Kongl. Maj:t
lemnade, om jag icke misstager mig, vid två olika tillfällen, det prejudikatet,
att handel med tobak vore att hänföra till “kramlåda".
Emellertid är det ju klart, att ett sådant kungligt prejudikat icke är
detsamma som en lag, och derför ansågo sig åtskilliga domare bundna
af de gifna prejudikaten, andra deremot icke; och så fortsattes det
på det sättet, att på somliga platser blefvo tobakshandlarne pliktfälla,
derför att de höllo sina tobaksbodar öppna på söndagen, och andra

Lördagen den 2 Mars, f. m. 21 N:o 10.

deremot fingo hafva sina bodar i fred, utan att något åtal anstäldes. Om tillägg
För min del ansåg jag det vara beklagligt, att man tillämpade lagen
olika på olika platser i vårt land, och derför motionerade jag om, att * (Forte.)''
dessa prejudikat måtte öfvergå till lag. Lagutskottet tillstyrkte denna
min motion, den gick igenom i Riksdagens båda kamrar, och Konungen
gaf sitt bifall dertill samt utfärdade eu förklaring i ämnet den 9 juni
1893. Sedan således den saken var alldeles klar, hvart man hade att
hänföra tobakshandeln, nemligen att den skulle höra under samma
lagstadgande som “kramlåda", började man att kringgå denna lag,
och det visade sig först på det sättet, att man på kaféer och schweitzerier
började etablera en ordentlig tobakshandel och genom anslag
tillkännagaf, att försäljning skedde både i parti och minut. För att
nu på något sätt skydda de, om jag så får säga, lagliga innehafvarne
af denna näring, motionerade jag förra året om att “hvad om bod,
der tobak eller hvad deraf är förfärdigadt hålles till salu, är stadgadt,
gäller om all försäljning af tobaksvaror äfven å andra ställen såväl inom
som utom hus." Men sedan denna motion afslagits både af utskottet
och af kamrarne, visade det sig, att man ytterligare försökte kringgå
lagen derigenom, att man utsände personer, som på gator och gränder
försålde tobak. Och det har sagts mig, att på en och annan restaurant,
der man förut haft en tobaksbod, som enligt lagen nu måste
vara stängd under sabbatstiden, har man i förstugan stält ett par
eller tre personer, som försälja cigarrer ur sina lådor, strax utanför
boden. Detta synes mig vara ett kringgående af lagen på ett ganska
betänkligt sätt, och det är med anledning derutaf, som jag tagit mig
friheten att förnya motionen denna riksdag. För mig har det varit
redan från början en rådfråga, och det är så äfven i närvarande
stund. Men lagutskottet synes hvarken vid denna riksdag eller vid
föregående riksdag vilja gifva sig in på den sidan af saken, och det
kan jag icke annat än beklaga. Lagutskottet säger i sitt ytterst knapphändiga
utlåtande vid denna riksdag, att man anser att sabbatsfriden
är tillräckligt värnad genom den nuvarande lagen, och således har
lagutskottet alldeles icke inlåtit sig på sakens rättsliga sida, hvilken
jag för min del anser vara af allra största betydelse. Hvad nu beträffar
sabbatsfriden, så önskar jag också på alla sätt att värna densamma.
Men med de förhållanden, som nu inträdt, och så som saken
nu praktiseras, är det klart, att sabbatsfriden alldeles icke blir värnad.

Ty om handeln med tobaksvaror förflyttas från bodarne ut på gator och
gränder, så synes det mig åtminstone, som om sabbatsfriden skulle
blifva ganska betydligt störd. Om man då ytterligare tänker sig, att
andra personer, som skola hålla sina bodar stängda, just derför att
dessa bodar höra under rubriken “kramlåda" också skulle taga sig
före att på söndagarne börja på att bära ut allehanda varor rundt
kring på gatorna, så undrar jag, om sabbatsfriden blefve värnad. Och
hvarför skulle man då icke kunna tänka, att kaféer och schweitzerier,
som måste hafva sina lokaler stängda åtminstone vissa timmar om
söndagen, icke skulle kunna finna på den utvägen att låta bjuda ut
sina reqvisita på brickor på gatorna. På det sättet skulle vi kanske
till och med få all handel förflyttad från butikerna, der den ändå varit

N:o 10.

Om tillägg

till 7 kap. S ;

strafflaqen.

(Forts.)

Lördagen den 2 Mars, f. m.

jemförelsevis mera undangömd, och i det stället få den ut på gatorna.
Detta med afseende på sabbatsfriden, eftersom lagutskottet tyckes vilja
gång på gång endast stanna vid den sidan af saken och icke vill upptaga
dess rättsliga sida. Det är på grund häraf, och emedan jag icke
alls kan blifva öfvertygad om, att det ligger obillighet i att utsträcka
det förbud, som gäller “kramlåda“, till handel med tobaksvaror i allmänhet
— den må ske inom eller utom hus — som jag, herr talman,
skall be att få yrka bifall till motionen.

Herr Hazén: Herr talman, mine herrar! Ehuru jag i mycket är
förekommen af den föregående ärade talaren, kan jag icke underlåta
att i denna fråga med några få ord frambära mina tankar. Lagutskottets
utlåtande är mycket kort, men dock ganska beaktansvärdt.
Det innehåller två afdelningar: klämmen och motiveringen. I klämmen
har herr Ekmans motion blifvit afslagen, hvilket jag för min del finner
vara ganska orätt. Ty har Riksdagen i denna sabbats- och sedlighetsfråga
sagt sitt a, borde den också sagt sitt b. Har den börjat i denna
fråga, så borde den också taga ut konseqvenserna eller åtminstone icke låta
konseqvenserna få den form, som de nu hafva, att tobakshandeln flyttas
ut på gatan och der utöfvas genom användandet af springpojkar. Det
är ju ett eluderande af lagen, och om det så får fortgå, ser det verkligen
ut, som om Riksdagen icke haft ärlig mening i fråga om det beslut,
den fattat rörande cigarrbodarnes stängning. Den har höjt sin knutna
hand för att slå till, men när det verkligen gäller, lägger den fingrarne
emellan för att komma till baka till samma gamla förhållanden, men på
eu omväg.

Detta vill jag dock lemna å sido, efter som det är mera en special
fråga och lokalfråga. Men jag vill be att få öfvergå till motiveringen,
som för mig är det i denna fråga mest betänkliga. Ty här bär
utskottet företagit sig en tolkning af det kristliga sabbatsbudet eller
det kristliga sabbatsbudets utrymme inom den borgerliga lagen.

Utskottet har nemligen — hvilket torde beaktas —• innan det
öfvergå!'' till specialfrågan, till sjelfva tobaksfrågan, satt upp en princip,
efter hvilken det vill handla. Utskottet säger nemligen, att nuvarande
stadganden “om sabbatsbrott visat sig tillräckligt värna om sabbatsfriden,
och att stadganden härutinnan, åläggande ytterligare inskränkningar
för den enskilde, icke äro af behofvet påkallade. “ Detta är
en allmän sats. Sedan kommer då detta särskilda fallet, som med
denna allmänna sats skall bedömas. Det är sant, att föregående år
utskottet uttalade samma slutsats. Men då stod den mera inbäddad.
Här träder den fram mera naket. Nu kommer utskottet för andra
gången för att begära sanktion på denna uppfattning.

Det synes mig, som om utskottet härigenom, derest det för andra
gången finge eu sanktion härå, hade skapat sig ett tillräckligt starkt
prejudikat, bakom hvilket det kunde gömma sig och säga: ve hvar
och en, som kommer med någon sabbatsmotion. Det synes mig, som
om utskottet i denna för andra gången sanktionerade motivering hade
fått ett skarpt, bart huggande svärd, med hvilket det kunde slå omkring
sig. Detta finner jag vara i allra högsta måtto betänkligt. Då

N:o 10.

Lördagen den 2 Mars, f. m.

•nu utskottet för andra gången har sagt så, befarar jag, att utskottet
•verkligen har tänkt så, och jag är öfvertygad om att det finnes många,
som tänka så och tala så och handla så. Jag är också öfvertygad
om, att detta i många hänseenden hör till den så kallade tidsrigtningen,
allra helst sådan den svätvar omkring vissa höjder. Men, mine herrar,
låtom oss aldrig glömma, då vi nu äro inne på detta allvarliga och
för svenska folket i dess djupaste djup betydelsefulla ämne — låtom oss
aldrig glömma, att här tinnes en evighetsrigtning ändock i vårt land.
De ibland oss, som på något sätt äro berörda af denna evighetsrigtning,
kunna visserligen sins emellan vara olika. Vi kunna vara olika i olika
delar af det kristna trossystemet. Vi kunna hafva olika uppfattning
om våra arbetsmetoder. Här kunna t. ex. lutheraner, frireligiösa, baptister
och metodister stå emot hvarandra. Men bakom detta finnes eu
gemensam bakgrund, och jag tror, att här är en fråga, der vi finna
hvarandra, der vi träffa hvarandra och der vi också kärleksfullt kunna
räcka hvarandra handen.

Hvad är det dä, som gör, att det i alla våra helgedomar klagas
öfver, att man icke tillräckligt värnat om sabbatsfriden? Och kan
man tänka sig något mera slappt, ytligt och lösligt tillvägagående? Den
enskilde vill för egen del icke göra några inskränkningar, så att hans
fattiga arbetare må få någon frihet på detta område, der friheten
dock vore på sin högsta plats. Skulle då på detta ruin, som för flera
år sedan af någon kallades det svenska folkets nationalhelgedom, framträda
en alldeles motsatt strömning, en motsatt rigtning? Det finner
jag icke böra ske, åtminstone icke utan någon protest från detta ställe.

Här behöfvas för visso vidgade bestämmelser i syfte att värna om
sabbatsfriden. Icke blott i helgedomarne talas härom, utan äfven från
folkets läppar spörjes mången gång en undran, att så och så tår ske.
Man finner det vara underligt, att öfverheten och Riksdagen tillåta
något sådant. Ja, nog är det underligt, om man ser saken från dess
allvarliga sida. Och säkert är, att på sabbatsbudets område och i
fråga om det omfång, som detsamma skall få inom den svenska lagstiftningen,
finnes mycket, mycket att göra. Här äro många inskränkningar,
som de enskilde höra underkasta sig. Man behöfver icke blott
se på dessa cigarrpojkar och de inskränkningar, som här böra komma
i fråga. Man bör icke glömma, huru många andra enskilda böra underkasta
sig inskränkningar. Vi ha t. ex. dessa kollektivpersoner, som
heta jernvägsbolag. Huru många inskränkningar böra ej dessa underkasta
sig i detta hänseende? Man ser ju, huru de till och med på
böndagarne komma med sina stora timmerleveranser, livilket ju, der
man ej är af vanans magt allt för mycket förslöad, måste synas vara
ganska profant, förutom det, att man härigenom binder dessa stackars
arbetareskaror och beröfvar dem eu frihet, som verkligen med rätta
tillkommer dem. Ja, här äro många inskränkningar, som den enskilde
bör underkasta sig, på det att andra enskilde må erhålla frihet.

Man har talat om en maximalarbetsdag. Jag anser för min del,
att en sådan är behöflig för vissa yrken och att mycket finnes att
beakta i denna fråga. Men vi behöfva också få eu maximalarbetsvecka.
Man behöfver göra allt hvad göras kan för att icke med utskottets

Om tillägg

till 7 haj). -> §

strafflagen.

(Forts.)

No 10.

Om tillägg

till 7 kap. 3

strafflagen.

(Forts.)

Lördagen den 2 Mars, f. m.

motivering såsom eu lykta gå omkring och se efter, huru det är —
utan man bör, för att hemta lyktan från ett annat håll och ett godt
håll, gä omkring och saga: gifven lös dem, som I bundit hafven! Ty
bland allt som vi behöfva, ligger främst vigt uppå att få en af de
mest menskliga friheterna, och det är denna: frihet hvar sjunde dag.
Derför kan jag för min del icke annat än protestera mot denna motivering,
som kommer nu för andra gången såsom ett axiom, och särskilt
i anslutning till denna min protest yrkar jag afslag å utskottets
hemställan och bifall till motionen.

Herr Petersson i Brystorp: Herr grefve och talman! Jag tror

icke, att motionen egentligen alser att förebygga sabbatens ohelgande
genom denna cigarrhandeln; utan då nu cigarrbutikerna skola hållas
stängda på sön- och helgdagar, har man önskat, att det ena måtte
ställas i konseqvens med det andra. Emellertid låter sig väl detta
svårligen göra, och jag kan för öfrigt icke förstå, att man genom
cigarrhandeln i ringaste män skulle störa sabbatsfriden. Det är väl
icke mycket farligare att stå och sälja en cigarr än att vid ett bord
drifva handel med karameller o. d. jag tror således, att det icke är
nödigt att bifalla motionen. Att röka är nog icke mycket förderfligare
än att äta karameller.

Den senaste talaren satte i fråga, huruvida verkligen utskottet
betänkt, hvad följden skulle blifva af ett afslag. Jag kan försäkra
honom, att det har utskottet verkligen gjort.

Jag skall endast på grund af utskottets uttalande yrka bifall till
dess hemställan och afslag å motionen.

Herr von Krusenstjerna: Den historik af detta ärende, som

motionären i frågan här lenmat, synes mig vara det eklatantaste bevis
för, hvarthän en dylik restriktiv lagstiftning leder. Det ena steget
tager det andra. Följden af Riksdagens beslut af år 1893 om cigarrbodarnes
likställighet med kramlådor har varit den, att lagbudet börjat
kringgås, och detta har framkallat motioner, senast nu den, som vi här
hafva att behandla. Man kan visserligen hysa tvekan om möjligheten
af att gå ännu längre; men jag förmodar, att, om man nu bifölle denna
motion, försök i allt fall skulle göras att kringgå äfven de nya stadgandena
och att motionen då snart skulle efterföljas af en annan, som
förfäktade deras intressen, hvilka ansåge sig härigenom kränkta i sin
rätt, och.som, för att undvika hvad de förmenade vara en illojal konkurrens,
påyrkade ytterligare inskränkning i detta hänseende. Huru
långt vill nu motionären gå? Jo, derhän, att utförsäljning af tobaksvaror
inom och utom hus skall under sön-och helgdagar vara förbjuden.
Han vill således bannlysa tobaksvaror i ännu högre grad än spritdrycker,
ty utskänkning af spritdrycker vid måltider åt spisande gäster
är ju tillåten äfven på söndagen. Men enligt motionärens förslag
skulle all försäljning af tobaksvaror inom och utom hus under dessa
dagar vara absolut förbjuden. Jag antager, att, om en sådan lagstiftning
kommer till stånd, den skall blifva utsatt för ganska stort
missnöje, när man väl fått se tillämpningen deraf, och att den kommer

N:0 10.

Lördagen den 2 Mars, f. m.

att efterföljas af nya ändringsförslag. Jag fäster emellertid härvid
mindre afseende.

Hvad som för utskottet varit bestämmande är det, att här äro
frågor sammanförda, som utskottet ansett icke höra tillsammans. Uti
strafflagens 7:de kapitel, om religionsbrott — och det är ju ett tillägg
till detta 7:de kapitel, som med motionen afses — belägges med ansvar
det slag af religionsbrott, som består i handels idkande i öppen
bod, emedan sådan handel anses kunna förekomma i sådan utsträckning,
att den väcker förargelse hos dem, som äro måna om sabbatens helgd.
Het är på grund häraf, som handels idkande under sön- och helgdagar
anses höra till religionsbrott och är belagdt med straff. Det är således
endast ur synpunkten af sabbatshelgdens uppehållande, som strafflagen
har att göra med en sådan fråga. Hör nu den föreliggande frågan
egentligen hit? Lagutskottet har ansett, att motionären icke menat
det, och har trott sig finna ett tydligt bevis härför dels i sjelfva motionen,
som icke med ett enda ord berör denna sida af saken, utan
endast'' rör sig om hvad motionären kallar rättsfrågan. Dels har ock
lagutskottet fått denna sin uppfattning till komplett evidens bekräftad
genom motionärens uttalande vid förra årets riksdag, då, såsom kammarens
ledamöter erinra sig, samma fråga var före. Hvad yttrade då
motionären? “Jag skall vidare säga, att det icke heller är en sabbatsfråga,
som det här gäller, utan det är helt enkelt en rättsfråga, och
jag tror icke, att man skall kunna i min motion taga reda på något,
som skulle kunna tydas så, att det är från sabbatsbudssynpunkt, som
jag betraktar denna fråga". När det här icke är fråga om sabbatens
helgd — och jag tror näppeligen, att man kan anse sabbaten vara
kränkt derigenom, att man på en ångbåt eller en restauration har tillfälle
att köpa en cigarr, det må nu vara på söndag — när det icke
är från denna synpunkt, man ser saken, blir ju förhållandet ett annat.
Här betraktas ju frågan från en annan synpunkt, nemligen med hänsyn
till den illojala konkurrens, som herrar cigarrhandlare anse sig
utsatta för, och hvilken, som ju helt naturligt är, hos dem väckt förargelse.
Ty sedan de fått till stånd eu lagstiftning, som stadgar, att
deras bodar icke få hållas öppna under sabbat, kan det icke annat än
vara för deras yrke menligt, att andra funnit på att sälja cigarrer
utanför. Men då hör icke ämnet till strafflagen, utan till näringslagstiftningen
eller någon annan gren af lagstiftningen, men bestämdt
icke till strafflagen. Vore så händelsen, skulle andra lagar om illojal
konkurrens och slutligen kanske också tullagstiftningen komma under
strafflagen. Det är från denna synpunkt, som lagutskottet ansett, att
motionen — hvad man än i öfrigt tänker om densamma — icke bör
föranleda till ett sådant tillägg till strafflagens 7:de kapitel, som motionären
afsett, och jag ber derför att i likhet med den föregående talaren
få yrka bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Ekman: Herr grefve och talman! Med anledning af hvad

den senaste ärade talaren yttrade derom, att, då man gifvit sig in på
en restriktiv lagstiftning, man också får vara beredd att bära följderna
af densamma, ber jag få erinra derom, att det icke är jag, som här

Om tillägg
till 7 kap. 3 §
strafflagen.

(Forts.)

No 10.

Lördagen den 2 Mars, f in.

Om tillägg

till 7 kap. o £

strafflagen.

(Forts.)

Om ändrad
lydelse af 63 §
i väglagen
m. m.

tagit första steget, utan det är Kongl. Maj:t, som genom prejudikat
slagit in på denna restriktiva lagstiftning. Sedermera, när jag motionerade
i öfverensstämmelse härmed, hafva både lagutskottet och Riksdagens
båda kamrar upptagit dessa Kongl. Maj:ts prejudikat och ansett
en sådan restriktiv lagstiftning vara af nöden.

Det är således regeringen, som genom sitt prejudikat slagit in på
den vägen, och Riksdagen har fullföljt densamma. Om man nu för
att vara konseqvent verkligen skulle fortgå på den vägen, så tycker
jag åtminstone, att ingen orätt derigenom sker.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr talmannen gifvits enligt de gjorda yrkandena, biföll Kammaren
utskottets hemställan.

§ 9.

Föredrogs vidare lagutskottets utlåtande, n:o 16, i anledning af
väckta motioner dels om ändrad lydelse af 63 § i lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891, dels
ock om ändring af 4 mom. i 38 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862.

I särskilda inom Andra Kammaren afgifna motioner, n:is 33 och
62, hade herr J. Eliasson föreslagit:

i den förra: »det Riksdagen ville för sin del besluta,
att 63 § i väglagen den 23 oktober 1891 erhölle följande ändrade
lydelse:

»Sedan vägskatten, på sätt i § 58 är stadgadt, blifvit bestämd,
och hvilket alltid bör ske med undvikande af bråktal, tillkommer det
vägstyrelsen att, årligen innan den 15 oktober, lemna kommunalnämnderna
i distriktet underrättelse derom.

Kommunalnämnderna, hvar inom sin kommun, åligger derefter
att ombesörja vägskattens debitering och uppbörd i sammanhang med
kommunalutskylderna; och gäller dervid allt hvad för de senare är
stadgadt. I ersättning derför åtnjutes en provision af tre procent å
det levererade beloppet.

Af influtna medel skola kommunalnämnderna inom kommunen
verkställa utbetalningar efter vägstyrelsens anordning. Hvad som derutöfver
uppbäres öfverlemnas till vägstyrelsen så fort lämpligen ske
kan; och skola restantierna af kommunalnämnderna redovisas före den
1 september.

De väghållningsskylaige ega att vid sammanträde, som i § 58
omförmäles, förordna om afskrifning af sådana afgifter till vägkassan,
som i anseende till bristande tillgång icke kunnat indrifvas»,

och i den senare: att för den händelse att Riksdagen i hufvudsak
bifölle hans här ofvan omnämnda motion om ändring i väglagen,
Riksdagen ville i sammanhang dermed för sin del besluta,

att 4:de momentet i 38 § af kongl. förordningen om kommunalstyrelse
å landet den 21 mars 1862 erhåller efter orden »kommunens
öfriga inkomster» ett tillägg af följande lydelse:

Lördagen den 2 Mars, f. m. 27

äfvensom ock att ombesörja debitering och uppbörd af vägskatten
på sätt som derom i väglagen stadgas.

På anförda skäl hemstälde utskottet till en början:

att herr Eliassons motion om ändrad lydelse af 63 § i lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

♦

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Eliasson: Herr talman, mine herrar! Ehuruväl jag inser,
att något resultat i anledning af min motion icke är att vänta vid denna
riksdag, tillåter jag mig ändock att emot lagutskottets skäl för afslag
uttala några genmälen.

Utskottets hufvudsakliga motiv synes vara, att det ifrågasatta
förfarandet skulle medföra omgångar och svårigheter, ej minst för
vägstyrelsen. Jag har vågat föreställa mig, att en sak rättvisligen bör
ses från mer än en sida, och betraktas denna på det sättet, så skall
mången komma på andra tankar än utskottet. I allmänhet är det
så, åtmintone inom den trakt jag tillhör, att vägdistriktets största
kontanta utgift utgöres af ersättningen för vinterväghållningen, och
vägstyrelsen har enligt väglagen det åliggandet äfven att draga försorg
"om utbetalandet till ploglagen åt nämnda ersättning. I min
motion har jag afsett, att denna åtgärd skulle verkställas genom kommunalnämnden
efter vägstyrelsens anordning, och jag föreställer mig,
att sådan utbetalning kan ske samtidigt med liqviderandet af vägskatten.
.Derigenom minskas besväret icke allenast för vägstyrelsen, utan ock
för de väghållningsskyldige. Jag föreställer mig fördenskull, att det
medför större omgångar, om vägskatten iiqvideras till kronofogden och
denne verkställer leverering deraf i landtranteriet, att derstädes lyftas
af vägstyrelsen för att till sist hållas dem till hända, som äro berättigade
till ersättning, än om kommunalnämnden samtidigt med uppbörden
verkställer utbetalningen. Under sådana förhållanden kan jag icke
gilla detta utskottets skäl för afslag.

Det skall antagligen härvid invändas, att i distrikt, som utgöres
af flera kommuner, det skall blifva besvärligt för vägstyrelsen att
underrätta många kommunalnämnder om debiteringsbeloppet, och att
vägstyrelsen äfven måste utfärda ett flertal anordningar; men tänker
man på hvilken skilnad det är att inom en kommun hafva affär med
en person (kommunalnämndsordföranden) eller med alla dess ploglags
delegare, så torde det vara uppenbart, att det blefve en lättnad i
vägstyrelsens besvär, utom det att lindring bereddes de väghållningsskyldige,
om vägskatteuppbörden öfverfiyttades på kommunalnämnden.

Vidare har utskottet ansett mitt förslag, om att åt kommunalnämnderna
medgifva rätt till provisor vara ett uttryck för en för våra
kommunala förhållanden ny och mindre lämplig princip. Att denna
kan anses ny, det vill jag delvis medgifva; men att den är olämplig,
det kan jag icke lemna oanmärkt. Det förefaller mig, att om det är
olämpligt, att kommunalnämnderna — som mer och mer åläggas att
fullgöra åligganden, hvilka icke äro med någon inkomst förenade —

N:o 10.

Om ändrad

lydelse af 63 ?

i väglagen

m. 7/1.

(Forts.)

N:o 10.

Om. ändrad

lydelse af Co i

i väglag en

m. m.

(Forts.)

Lördagen den 2 Mars, f. m.

erhålla provision för ökade göromål, så är det lika olämpligt, om icke
mer, att statens embets- och tjensteman — som förut hafva full
ersättning för de allra flesta af sina tjensteförrättningar — skola tillerkännas
ökade förmåner. Äro tre procent för nog åt kommunalnämnderna,
som likväl efter förslaget i motionen skulle i många skilda poster
verkställa utbetalningar, så synes mig, att samma provision är ännu
högre för dem, som leverera .medlen på eu gång.

Det heter ock i utskottets utlåtande, att man icke kunnat bilda
sig någon djupare erfarenhet af lagens verkningar, och att behöfligheten
af en förändring icke är uppenbar. För min del får jag säga,
att besvärligheterna i följd af väglagen visat sig vid dess första tilllämpning.
I min motion har jag tillåtit mig omnämna, att i flera
vägdistrikt inom det län jag tillhör har det redan af de väghållningsskyldige
beslutats annat sätt för debitering och uppbörd af vägskatten,,
än hvad väglagen föreskrifver, • endast af det skäl att fortare få utlemna
vinterväghållningsersättningen och undvika den tidsutdrägt och
de besvär, som med vägskattens inleverering till landtränteriet äro förenade,
och efter hvad jag sport, lärer förhållandet vara enahanda
äfven på andra ställen. Kännedomen härom har redan framkallat
missnöje, der uppbörden verkställes på i lagen föreskrifvet sätt, ocli.
mig förefaller det bäst, då man ser en felaktighet, då man får sig
bekant, att lagen icke öfverallt efterlefves, att så fort som möjligt afhjelpa
missförhållandena, och icke uppskjuta dermed, tills missnöjet
blifvit än större.

Af hvad jag nu sagt torde det framgå, att jag icke kunnat öfvertygas
om giltigheten af de skäl, lagutskottet för afslag anfört. Jag
skall dock icke tillåta mig framställa något yrkande, och inskränker
mig till uttalande af den förhoppning, att Riksdagen snart nog inser
behofvet och finner sig föranlåten att vidtaga en ändring af väglagen
i det syfte, som i motionen föreslagits.

Herr Mallmin instämde häruti.

Herr Ericson i Ransta: Då jag icke kan gilla det slut, hvartill
utskottet i denna fråga kommit, och än mindre den motivering,
hvarmed utskottet stöder sitt yrkande, så har jag begärt ordet för att
uttala mitt ogillande af utskottets hemställan.

Utskottet har i sin motivering anfört, att det anser, att det icke
vore lämpligt att åt kommunalnämnderna öfverlemna bestyret med
debiteringen, uppbörden och redovisningen af vägskatten äfvensom den
sedermera förekommande afskrifningen. Det förefaller mig emellertid,
som om det vore lika lämpligt, att kommunalnämnderna åtaga sig
detta uppdrag som många andra, hvilka äro dem pålagda. Jag tror
heller icke, att kommunalnämnderna i allmänhet skola hafva några
synnerliga betänkligheter mot ett sådant åtagande, i betraktande af
den stora nytta, som detta skulle medföra.

Det anföres också af lagutskottet, att ett dylikt uppbördssätt
skulle åstadkomma olägenheter för vägstyrelsen, då i de ojemförligt
flesta fall inom hvarje väghållningsdistrikt finnas flere kommuner.
Den brefvexling, som vägstyrelsen derigenom skulle få sig ålagd, före -

Lördagen den 2 Mars, f. m. 29 N:o 10,

faller mig dock icke böra medföra någon afsevärd tunga för styrelsen, Om ändrad
-då jag tror, att genom en sådan anordning vägstyrelsen dock i det °f63>

hela skulle få mindre besvär än efter väglagens nuvarande föreskrifter. 1 l“g agen
vagstyrelsen bär naturligtvis debiteringslängd uppgjord för hvarje (Forts.)
kommun. Inom hvarje kommun tinnes också en röstlängd, som blifvit
uppgjord rörande vägfyrken. Att från vägstyrelsen öfversända denna
-debiteringslängd till de olika kommunerna anser jag icke innebära
något synnerligt besvär, åtminstone icke mycket mer än det, som vägstyrelsen
nu har att sända dem till kronouppbördsmännen, och den
ökning i besvär, som vägstyrelsen härigenom får, uppväges mer än väl af
det minskade besvär, som vägstyrelsen sedan har att fördela de uttaxerade
medlen på de väghållningsskyldige, hvilket enligt väglagens föreskrifter
skulle tillkomma vägstyrelsen, sedan den från ränteriet uppburit medlen.

Det talas här också om att man skulle införa eu för våra kommunala
förhållanden ny, “mindre lämplig" princip, om kommunalnämnderna
enligt motionen skulle få rätt att uppbära den provision
å vägskattebeloppen, som kronouppbördsmännen för dessa medels indrifvande
nu erhålla. Jag kan dock för min del icke se, att det i
ett sådant stadgande skulle ligga något ondt eller något betungande
för de väghållningsskyldige. Deremot skulle det tvifvelsutan uppstå
en betydlig lättnad för de väghållningsskyldige genom att de slippa
att såsom nu till kronouppbördsmännen på kronouppbördsdagarne utbetala
den ganska stora vägskatten. Derest kommualnämnderna finge
uppbära denna skatt, skulle den kunna gå i qvittning, så att man
icke behöfde utbetala medel, som man i allt fall till stor del skall
återfå, sedan de passerat kronouppbördsmännen och ränteriet och en
del afrunnit i provisioner och dylikt. Först 3 å 4 månader derefter
torde man nu vara i tillfälle att återbekomma dessa medel. Jag
tror, att detta är en onödig omgång med uppbördsmedlen.

Såsom ett ytterligare skäl för afslag å motionen anför lagutskottet,
att ännu icke vunnits någon “djupare erfarenhet af lagens verkningar“.

Ja, det kan ju hända, att lagutskottets ledamöter icke gjort några
erfarenheter af lagens verkningar, men vi, som äro väghållningsskyldige,
hafva i dessa dagar fått en ganska stor erfarenhet af desamma. Det
är ganska djupa grepp, som denna vägskatt har gjort i våra kassor.

Det är, mine herrar, icke så små summor, hvarom här är fråga, och
de flesta, som varit med om antagande af denna lag, hafva troligen
ej förr än nu, då debetsedlarne kommit, anat, till hvilka stora belopp
denna vägskatt kan komma att uppgå. Jag har icke några siffror
att här förelägga, men de fleste jordbrukare hafva säkerligen nu erhållit
och till stor del äfven betalt sina debetsedlar och på dem
funnit eu betydlig siffra, som förut der icke förekommit.

Jag anser derför, att vi redan fått en ganska djup erfarenhet
af lagens verkningar, och då det förslag, som motionären framlagt,
skulle icke blott underlätta uppbörden, utan äfven minska det tryck,
som den nya väglagen på de väghållningsskyldige åstadkommit, så hatjag
allt skäl att instämma i motionärens förslag.

Jag skall dock, då jag förmodar, att det i år är omöjligt att
genomdrifva detta förslag, för denna gång ej framställa något yrkande,

N:o 10.

Om ändrad

lydelse cef OS $

i väglag en

m. m.

(Forts.)

30 Lördagen den 2 Mars, f. m.

men jag vågar hoppas, att motionen nästa år skall återkomma till
kammaren och då af lagutskottet mottagas med mera blida känslor
och kanske äfven med djupare erfarenhet.

Herr Oilas A. Ericsson: Redan vid antagandet af 1891 års

väglag förutsade jag, att densamma skulle för den ort jag tillhör blifva
hvarken ändamålsenlig eller nyttig. Denna min uppfattning har också
vitsordats af alla der uppe, som jag hittills samtalat med om väglagen.
Men icke nog härmed. Jag har sedan dess hört åtskilliga yttringar
af missnöje med väglagen äfven från andra delar af landet.

Härmed har jag velat hafva sagdt, att Riksdagen får nog bereda
sig på att mottaga framställningar rörande ändringar af väglagen, och
vill förutskicka denna min mening, att jag tror det vore klokt, om
Riksdagen, ju förr dess bättre, undanröjde åtminstone de påtagligaste
bristerna i väglagen.

Hvad nu beträffar den fråga, som nu föreligger, så är det nog
ett faktum, att de nu gällande bestämmelserna redan alstrat missnöje
och krångel, hvilket jag skall bevisa med ett exempel, som jag mycket
val känner till. Våra förhållanden der uppe äro, såsom jag nämnde
vid lagens antagande, mycket egendomliga, och vi kunna, åtminstone
i det vägdistrikt jag tillhör, icke med fördel följa väglagens bestämmelser
så, att lagen i sin helhet får tillämpas. Vi kunna nemligen icke med
någon fördel vidtaga vägdelning. Vi hafva merendels små hemman
der uppe, hvilka oupphörligt minskas genom delning och afsöndringar,
så att om vi vidtoge en vägdelning, skulle uppstå en mängd af skiften,
som icke vore längre än fotslängder; och inom några år skulle det
visa sig, att till följd af den fortsatta skiftning, som der pågår, vissa
hemmansegare skulle få endast delar af en fot i det ena vägskiftet
och delar af en fot i ett annat skifte och så undan för undan, hvadan,
som sagdt, en vägdelning hos oss är otänkbar eller åtminstone icke
skulle föranleda till något godt och praktiskt resultat.

Vi hafva för den skull beslutit att som hittills utbjuda vägunderhållet
in natura på entreprenad. Detta gör, att den vägskatt, som skall
i distriktet upptagas, ökas i afsevärd mån, och om vi skulle enligt
anvisningen i väglagen utdebitera vägskatten genom kronouppbördsmän
och betala dem 8 procent i provision, så skulle nära nog hela det statsbidrag,
som distriktet erhåller, utgå till denna provision. Vi hafva
derför tänkt ut ett annat sätt att utdebitera vägskatten, nemligen på
samma sätt som motionären omnämner i sin motion försökes af åtskilliga
vägdistrikt på den ort motionären tillhör, eller att för vägskattens
indrifning anlita kommunalnämnderna i de respektive kommunerna.
Finge man nu härutinnan vara i fred för vederbörande
embetsmyndigheter, så tror jag, att detta sätt att gå till väga med vägskattens
indrifning vore på många ställen mycket fördelaktigare än att
anlita kronans uppbördsmän; men vederbörande hos oss hafva sökt
lägga hinder i vägen för detta vårt beslut.

Jag vill, för att belysa, huru det förhåller sig med denna sak,
litet närmare angifva en del af de trakasserier, för hvilka vi redan
varit utsatta der uppe med anledning af detta vårt beslut. I höstas

Lördagen den 2 Mars, i. in.

Öl

N:o 10.

tick jag såsom ordförande i vägstyrelsen en anhållan ifrån häradsskrifvaren,
att jag skulle inkomma med eu uppgift på alla jordegare
inom vägkållningsdistriktet eller de, som enligt väglagen vore skyldiga
att utgöra vägunderhållet in natura, enär han blifvit af Konungens
befallningshafvande förständigad att uppdebitera vägskatten för vårt
distrikt och ansåg detta vara “obeställbart“ innan han erhållit den
begärda uppgiften. Jag blef förvånad öfver denna framställning, skref
tillbaka och meddelade, att vi icke enligt anvisningen i § 63 väglagen
anmodat Konungens befallningshafvande om deras medverkan i detta
afseende, och tillika upplyste, att vägstyrelsen ämnade öfverklaga detta
Konungens befallningshafvandes beslut. Följden blef också den, att
jag fick mottaga en skrifvelse från Konungens befallningshafvande, att
de återtogo sitt förut meddelade beslut om medlens uppbärande genom
kronans uppbördsman, och vi blefvo sålunda den gången lemnade i
vår frihet att uppbära skatten så, som vi för godt funnit. Men när
sedan vägstyrelsen inkom med förslag till instruktion och i denna
stipulerat det sätt, hvarpå vi tänkt oss, att vägskatten skulle uppbäras,
så blef i den resolution, som Konungens befallningshafvande med anledning
deraf afgaf, vårt förslag i detta afseende struket, och i stället
hade Konungens befallningshafvande insatt en paragraf, som ålade vägstyrelsen
att inkomma med anhållan till Konungens befallningshafvande,
att de skulle förordna om vägskattens uppbörd i sammanhang med
kronoskatterna.

Om Konungens befallningshafvandes rätt till ett sådant förfaringssätt
gent emot väghållningsdistriktets önskan och vägstyrelsens beslut
tvista vi ännu.

Nu kan man invända, som lagutskottet gör, att man icke skulle
hafva något gagn af att anlita kommunalnämnden. Gent emot ett
sådant påstående vill jag nämna, att i vårt distrikt kommunalnämnderna
åtagit sig att uppbära nämnda vägskatt mot en uppbördsprovision af
endast 1 procent. Dertill har den förbundit sig att redan 8 dagar efter
uppbördsstämman leverera det uppburna beloppet till vägstyrelsen, som
så raskt som möjligt kan göra detta belopp fruktbärande, till dess det
skall användas. För vägdistriktet blir detta en besparing på hundratals
kronor årligen.

Jag har med det sagda velat påpeka fördelarna och önskvärdheten
af ett förtydligande af omnämnda paragraf i syfte att vägstyrelsen
eller väghållningsdistriktet får rättighet att anlita den uppbördsmyndighet,
som befinnes lämpligast med hänsyn till de särskilda förhållandena på
hvarje ort. Men då motionären endast afser att binda denna uppbörd
vid kommunalnämnderna, hvilket jag tror på en del andra ställen
skulle vara opraktiskt, kan jag ej vara med om ett obetingadt bifall
till hans motion, utan skulle, som sagdt, vilja hafva en ändring i paragrafen
derutinnan, att valfrihet bereddes i detta afseende.

Jag skulle således på det bevekligaste vilja anhålla, att kammaren
måtte taga denna fråga i välvilligt öfvervägande och icke, på sätt lagutskottet
föreslagit, fastslå en motivering, som har till följd ett undanskjutande
åt frågan. För min del skulle jag hafva önskat, att motiveringen
haft ungefär följande lydelse: “Utskottet, som icke vill be -

Om ändrad

lydelse af 6 d

i väglagen

m. in.

(Forts.)

N;o 10.

Om ändrad

lydelse af 63 ij

i väglagen

m. in.

(Forts.)

32 Lördagen den 2 Mars, f. m.

strida, att för åtskilliga vägdistrikt det vore förmånligare att få sin
vägskatt indrifven på sätt motionären föreslår, skulle således ingenting
hafva emot ett förtydligande af nämnda § i syfte af valfrihet att anlita
antingen kronans uppbördsman eller kommunalnämnden; men då motionären
med sitt förslag endast afser att binda uppbörden af vägskatten
vid kommunalnämnderna, hvilket förslag, om det blefve lag, skulle åstadkomma
ett mera berättigadt missnöje från de vägdistrikt, som anse
för sin del förmånligast att anlita kronans uppbördsmän, hemställer
utskottet" o. s. v.

Jag tror, att man genom en sådan motivering skulle bereda lättare
framgång för en framställning till nästa Riksdag i det syfte jag påpekat.

Jag skal! således, herr talman, taga mig friheten yrka, att utskottets
motivering måtte ogillas, och att kammaren såsom motiv för
afslag å motionen i sak använder den af mig nu upplästa motiveringen.

Herr Erickson i Bjersby: Såväl i motionen som under öfver läggningen

i kammaren har framhållits, att missnöje med nu gällande
väglag skulle råda. Man skulle anse dels lagen vara otydlig i vissa
hänseenden och dels att de, hvilka enligt förut gällande stadgande!!
vore väghållningsskyldige, icke fått den lindring, som de hoppades fä
genom densamma. Icke heller de nya kategorierna af väghållningsskyldige
skulle finna sig belåtna med den nya lagen, hvilket sistnämnda
förhållande väl icke är underligt, då dessa fått sig genom lagen pålagd
en börda, hvaraf de förut icke tryckts.

Het är nog sant, att ett ganska stort missnöje uppstått här och
der i landet med den nya väglagen. Men grunden dertill är icke
någon otydlighet i lagens bestämmelser, utan fast hellre den vägskatt,
som nu för första gången debiterats, äfvensom den ökade väghållningsbörda,
som de väghållningsskyldige anse hafva blifvit genom lagen dem
pålagd.

Het är alldeles klart, att nya väglagen icke kan genomföras eller
ens börja att tillämpas utan stora föregångna kostnader för än det
ena, än det andra ändamålet, såsom för vägdelningar, för uppskattningen
af vägunderhållet o. d. Men dessa kostnader äro alla öfvergående,
och jag för min del är öfvertygad, att åtminstone de, som voro
väghållningsskyldige, innan den nya väglagen kom till stånd, skola allt
mera lära sig inse, att den nya lagen är till deras fördel och icke
tvärtom. Hå lagens tillämpning hunnit fullständigt genomföras, skall
också missnöjet med densamma lägga sig. För min del anser jag, att
de af motionären nu föreslagna förändringar i lagen, sedan densammas
tillämpning hunnit stadga sig, kunna och möjligen äfven böra genomföras,
men för närvarande kan jag icke tillstyrka bifall till hans förslag.
Så länge det missnöje, hvarom motionären talar, ännu är rådande, och
så länge många väghållningsskyldige anse den vägskatt, som utdebiterats
på dem, snart sagdt obefogad, anser jag, att denna uppbörd lämpligast
verkställes på det sätt, som nu är stadgadt.

Motionärens anmärkning, att nu gällande stadganden medförde
obehöfliga besvär och risker för vägstyrelserna och onödiga kostnader

Lördagen den 2 Mars, f. m. 33

för väghållningsdistrikten genom de uppburna medlens insättning i
landtränteri, får man icke fästa allt för stor vigt vid, ty jag är öfvertygad,
att åtminstone besväret och kostnaden icke skulle komma att
blifva mindre eller billigare, utan i stället större, om motionärens förslag
bifölles.

Man har vidare klandrat utskottets motivering.

Utskottet har deri sagt, att ett stadgande om rätt till uppbördsprovision
för kommunalnämnderna skulle innebära en för våra kommunala
förhållanden ny, mindre lämplig princip. Jag håller fortfarande
före, att ett dylikt stadgande, beträdande ifrågavarande uppbörd, vore
mindre lämpligt, då, enligt kommunalförordningen, kommunalnämnderna
skola hafva ersättning endast för porto och skrifmaterialier samt för
skrifbiträden; och skulle uppbördsprovision tillkomma kommunalnämnderna
i detta fall, fordrade konseqvensen, att dylik provision skulle
tillfalla dem äfven för all annan uppbörd, som de hafva om händer.

Vidare har utskottet som skäl för sitt beslut att för närvarande
afstyrka motionen åberopat, att lagen ännu ej ens hunnit att på alla
orter träda i full tillämpning, och att man derför ej ännu kunnat bilda
sig någon djupare erfarenhet af dess verkningar. En temligen allmän
regel är ju också, att man icke ändrar en ny lag, förr än den hunnit
någon tid tillämpas och man således fått tillfälle att bedöma, huruvida
ändringen deri verkligen är af behofvet påkallad.

Det torde måhända varit öfverflödigt att upptaga tiden med detta
yttrande, då ingen af föregående talarne i frågan yrkat bifall till motionen.
Jag har dock velat dermed ytterligare motivera utskottets
beslut i ämnet, hvartill jag anhåller om kammarens bifall.

Häruti instämde herr Rydberg.

Herr friherre Bonde: Herr talman, mine herrar! Ehuru jag

vid ärendets behandling inom utskottet Uidrädt det slut, hvartill
utskottet kommit, eller ett afstyrkande af motionen, har jag ej kunnat
i alla delar gilla den motivering, som utskottet för sitt beslut anfört.
Jag instämmer till fullo med utskottets majoritet i den sista punkten
af motiveringen, deruti framhålles, att det kanhända är mindre lämpligt
att, då lagen helt nyligen börjat tillämpas och ännu icke ens
öfverallt hunnit träda i kraft, redan nu vidtaga ändring i densamma.
Man bör nog se tiden aa och se till, huru lagen kommer att verka,
samt först derefter framlägga förslag att ändra den. Men jag kan
icke godkänna hvad utskottet sagt i lörra delen af sin motivering,
dä det sökt bevisa, att hvad motionären här föreslagit skulle vara
olämpligt. Jag tror i stället, att motionärens förslag i många fall skulle
vara lämpligare, än hvad lagen i detta afseende nu föreskrifver. På
flora håll har det visat sig vara olämpligt, att denna uppbörd är öfverlemnad
åt kronans uppbördsman, som redan förut så öfverhopats af
göromål, att de svårligen torde kunna verkställa densamma på tillbörligt
sätt. Det har åtminstone i det län jag tillhör, i Södermanlands
län, redan visat sig, att denna uppbörd verkstälts mycket
summariskt. Uppbördsmännen förklara sig icke hafva tid att fördela
Andra Kammaren* Prot. 1895. N:o 10. 3

N:o 10.

Om ändrad
lydelse af 63 $
i väglagen
in. m.

(Forts.)

N:0 10. 34 Lördagen den 2 Mars, f. m.

Om ändrad vägskatten på alla väghållningsskyldige i kommunerna, utan upptaga
lydelse af es $ t]en t. ex. i klump för hvarje egendomsägare der inom, öfverlemnande
åt denne att sedan fördela den på samtlige arrendatorer. Ett
(Forts.; sådant tillvägagångssätt kan ju icke vara lämpligt. Det visar emellertid,
hvilka svårigheter kronans uppbördsman hafva att verkställa denna
uppbörd, och häntyder på, att det möjligen vore fördelaktigare, om
den öfverlemnades åt kommunalnämnderna.

Som herrarne veta, tillkommer de väghållningsskyldige eu ersättning
af 10 procent utaf den uppskattade vägunderhållskostnaden. Denna
utdelning har icke kronouppbördsmannen någon skyldighet att verkställa,
och somliga förklara också, att de icke vilja verkställa den,
hvarför vägstyrelsen får anmoda kommunalnämnden eller andra ombud
inom kommunen att fullgöra densamma. Vore det då icke lämpligare,,
att den verkstäldes i sammanhang med upptagandet af vägskatten, så
att en qvittning kunde ega rum. I många väghållningsdistrikt är
kanske vägskatten icke större, än att den motsvarar statsbidraget, och
då blir det en onödig omgång, att de väghållningsskyldige skola vara
tvungne att ena dagen till kronouppbördsmannen erlägga sin vägskatt
och så andra dagen från annat håll återfå hela eller en del deraf i
form af statsbidrag. Detta är äfven ett skäl, som talar för lämpligheten
af att detta kunde verkställas af samma korporation, och i
detta fall helst af kommunalnämden.

Det kunde vara många andra skäl att anföra lör lämpligheten
af motionärens förslag, och flera sådana hafva redan af föregåendetalare
framhållits, hvarför det torde vara origtigt att såsom motiv för
afslag betona förslagets olämplighet, då det sist af utskottet anförda
skälet, att lagen är så ny och anses ej hunnit verka, synes mig tillräckligt
för att motivera ett afslag. Det är derför, herr grefve och
talman, uteslutande af detta skäl, jag för när närvarande skulle vilja
yrka bifall till utskottets hemställan, men med borttagande af deri
förra delen af motiveringen. Den skulle då få denna lydelse: “Då

det torde böra betraktas såsom mindre rigtigt att redan nu, då väglagen
icke ens hunnit att på alla orter träda i full tillämpning, och
innan man kunnat bilda sig någon djupare erfarenhet af lagens verkningar,
i densamma vidtaga ändringar, hvilkas behöflighet icke är
uppenbar" etc.

I detta yttrande instämde herr Anderson i Hasselbol.

Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman! Det var den siste

talarens anförande, som gaf mig anledning att begära ordet.

När jag betraktar motionens syfte, tycker jag detta vara alldeles
rigtigt, ty vi komma lör visso slutligen derhän, att vi måste slå in på
den vägen att låta denna skatt uppbäras af kommunalnämnden. Då
nu, såsom den förre talaren anförde, kronouppbördsmannen måste på
grund af hopade andra göromål kasta fördelningen af vägskatten öfver
på de större hemmansegarne, så att dessa få betala äfven för de
öfrige väghållningsskyldige och sedan fördela beloppet dem emellan,,
synes det mig olämpligt, att en kommun skall betala först 3 procent i

Lördagen den 2 Mars, f. m. 35

provision till en kronofogde eller annan kronouppbördsman, hvilka
äro rikligen atiönade förut, och dertill 3 procent, för det han verkställer
denna uppbörd, och sedan ändock nödgas, såsom friherre Bonde
omnämnde, låta denna afgift ytterligare uppbäras af kommunalstyrelsen.
Hade uppbörden i stället från början gått den andra vägen, som
motionären angifvit, är jag öfvertygad, att den icke skulle ha varit
förenad med några nämnvärda kostnader för kommunen, på samma
gång som det naturligtvis vore mycket behagligare för en kommun
att få detta affärsbestyr fullgjordt genom försorg af sin kommunalnämnd.
Den ersättning, som kunde komma att lemnas härför, blefve
säkerligen högst obetydlig, och det är just af den anledningen, som
jag finner mig manad att instämma med motionären. Och fastän jag
icke har stor förhoppning, att motionen denna gång kan vinna framgång,
så vill jag dock uttala det hoppet, att den i en framtid skall
blifva af Riksdagen bifallen.

Det var af dessa skäl jag begärde ordet. Jag har emellertid
intet yrkande att göra.

Härmed var öfverläggningen slutad. Efter det herr talmannen
till proposition upptagit hvart och ett af de olika yrkanden, som
derunder förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan.

Utskottets senare hemställan beträffande motionen n:o 62 blef
jemväl af kammaren bifallen.

§ 10.

Likaledes bifölls lagutskottets härefter föredragna utlåtande n:o 17,
i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 73 § i lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1,41 e. m.

In fidem

E, Nathorst Böös.

N:0 10.

Om ändrad
lydelse af 63 §
i väglagen
ro. ro.
(Forts.)

No 10.

Lördagen den 2 mars, e. m.

Om ändrade
bestämmelser
rörande
utseende af
rättens ombudsman
i
konkurs.

Lördagen den 2 mars

kl. 7 e. m,

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes
dervid kammarens förhandlingar af herr vice talmannen.

§ I Till

behandling förelåg till en början lagutskottets utlåtande
n:o 18, i anledning af väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande utseende af rättens ombudsman i konkurs.

I berörda ämne hade inom Andra Kammaren väckts två särskilda
motioner, den ena, n:o 115, af herr P. Ändreasson och den andra,
n:o 107, af herr A. Peterson i Hasselstad, af hvilka den förra afsåg
upphäfvande af bestämmelsen, att rättens ombudsman må kunna utses
jemväl inom rätten, under det i den senare föreslagits att 41 § 1 mom.
af gällande konkurslag måtte på det sättet ändras, att orden “inom
eller utom rätten“ må utgå, samt efter orden “härtill må dock ej
utses rättens ordförande44 tilläggas orden “eller ständig ledamot åt
rådstufvurätt i stad".

Utskottet hemstälde:

“ l:o att herr A. Petersons motion icke må af Riksdagen bifallas;

samt

2:o att Riksdagen ville, med bifall till herr Andreassons i ämnet
väckta motion, för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 41 § konkurslagen den 18 september
1862, sådant detta lagrum lyder enligt förordningen den 6 augusti
1881.

Härigenom förordnas, att 41 § konkurslagen den 18 september
1862, sådant detta lagrum lyder enligt förordningen den 6 augusti
1881, skall hafva följande ändrade lydelse:

41 §. Då gode män utses, förordne ock rätten eller domaren en
ärlig och förståndig man utom rätten att i konkurssaken vara rättens
ombudsman. Ombudsmannen åligger att öfver gode männens och
sysslomännens förvaltning hafva tillsyn: att vid de borgenärernas sammanträden
utom rätten, der han är tillstädes, föra ordet: att hos
rätten eller domaren anmäla de frågor, hvilka af konkurssaken uppstå
och rättens pröfning påkalla: och att i öfrigt vidtaga de åtgärder och
beslut, hvilka enligt denna lag på rättens ombudsman ankomma.

Har den, som till ombudsman förordnas, ej förut aflagt domareed.

No 10.

Lördagen den 2 mars, e. m.

gånge sådan ed inför rätten eller domaren, innan han nämnda befattning
tillråder. “

Häremot hade reservation anmälts af herrar Annerstedt, von
Krusenstjerna, Fröberg, von Stapelmohr och Bruzelius, hviika ansett,
att ifrågavarande motioner bort af utskottet afstyrkas.

Om ändrade
bestämmelser
rörande
utseende af
rättens ombudsman
i
konkurs.

(Forts.)

Efter föredragning till eu början af punkten 1 af utskottets hemställan,
anförde:

Herr Peterson i Hasselstad: Då jag väckte den motion, hvarom

denna punkt handlar, hade jag mig icke bekant, hvad jag sedan fått
veta, nemligen att det vid eu eller annan domstol på landet praktiseras
så, att till rättens ombudsman utses någon ledamot af rätten, det vill
säga en nämndeman. Ett sådant förfarande har dock icke, såvidt jag
känner, tillämpats inom den ort, som jag tillhör. Af denna anledning
blef min motion så affattad, som den blifvit, helst som jag aldrig
hört omtalas, att vid landtdomstolarne arfvodet till rättens ombudsman
blifvit deladt mellan ombudsmannen och rättens öfriga ledamöter.

Utskottet har nu i nästa punkt tillstyrkt en motion i samma
syfte som min, ehuru den går ännu längre, då den afser förhållandena
såväl på landet som i städerna. Jag har naturligtvis icke något att
erinra deremot, i fall Riksdagen vill bifalla hvad lagutskottet sålunda
tillstyrkt, ty då blifva ju äfven de missförhållanden, som jag i min
motion påpekat, rättade.

Jag har blott velat nämna detta och har icke något yrkande
att göra.

Herr W el land er: Motionärerna utgå båda från den förutsätt ning,

att det vid en de! stadsdomstolar skulle vara brukligt, eller
“under stundom1* förekomma, att rättens ombudsmans arfvoden ingå
till en särskild kassa, som sedermera fördelas mellan ombudsmannen
och domstolens ledamöter. Deraf skulle uppkomma åtskilliga jäfsförhållanden,
och ett slikt sakernas tillstånd, säga motionärerna med
rätta, kan icke anses öfverenstämmande med god ordning och kan ej
bibehållas utan men för domstolarnes anseende.

För min del är jag fullt öfvertygad derom, att de förutsättningar,
från hviika motionärerna här utgå, äro fullkomligt origtiga, och att
således icke heller den slutsats, till hvilken de kommit, är hållbar. Jag
har under mer än tjugu år tjenstgjort i olika stadsdomstolar, och
jag vågar försäkra, att jag aldrig, förr än jag läste dessa motioner,
har hört talas om en delning så beskaffad som den motionärerna omförmäla.
Om emellertid mot förmodan en sådan osed skulle på något
ställe förekomma, är det påtagligt, att denna osed kan utrotas, utan
att någon lagförändring för det ändamålet är behöflig; men jag vågar
betvifla, att någon ledamot af eu stadsdomstol har varit med om ett
sådant paetum som det att med rättens binge ledamöter dela det
arfvode, han såsom rättens ombudsman bekommit.

Jag har under samtal med ledamöter af lagutskottet hört yttras*

N:0 10

Om ändrade
bestämmelser
rörande
utseende af
rättens ombudsman
i
konkurs.
(Forts.)

Lördagen den 2 mars, e. m.

att det föreslagna stadgandet icke skulle hafva någon betydelse för
landtdomstolarne, enär det ej skulle förekomma, att såsom rättens
ombudsman anlitades någon ledamot af nämnden. Jag känner icke
närmare förhållandena på landsbygden, men jag har hört, att under
diskussionen om denna fråga i dag i Första Kammaren en af dess
ledamöter, en domhafvande, upplyst, att inom hans domsaga rättens
ombudsmän alltid utsåges bland nämndens ledamöter; och det kan ju
hända, att så är förhållandet äfven på andra orter.

För min del har jag, det kan jag bestämdt påstå, aldrig varit
med om att till rättens ombudsman utse en person, om hvilken jag
icke varit öfvertygad, att han varit den lämpligaste, som funnits att i
orten tillgå. När då dessa personer tillika varit ledamöter af domstolen,
har deraf icke uppkommit någon som helst olägenhet, men
deremot ganska stora fördelar, emedan det för alla parter måste vara af
vigt, att man i konkursen har tillgång till en skicklig, nitisk och erfaren
ombudsman. Om nu utskottets förslag blir till lag upphöjdt,
få såväl landtdomare som rådstufvurätter sina händer bundna i detta
afseende. Om då bland nämndens ledamöter eller bland bisittarne i
rådstufvurätt finnas personer, som äro fullt lämpliga till rättens ombudsmän,
kanske lämpligare än någon annan inom orten, så blir det dock
vederbörande domare eller domstol förmenadt att utse någon af dessa
personer; man tvingas att förbigå de lämpligaste för att välja personer,
som man anser mindre lämpliga. Något sådant vill jag icke vara
med om.

Då emellertid endast första punkten af utskottets förevarande utlåtande
nu blifvit föredragen, och utskottet här afstyrkt herr Petersons
motion, ber jag få gifva till känna, att jag emot utskottets hemställan
i denna punkt icke har något att erinra.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Beträffande vidare punkten 2 yttrade:

Herr von Krusen stjerna: Mot lagutskottets tillstyrkande af
bifall till herr Andreassons motion hafva åtskilliga af utskottets ledamöter
reserverat sig, deribland äfven jag. Motionärerna hafva uppgifvit, att
missförhållanden på några ställen skulle hafva uppstått till följd deraf,
att man till rättens ombudsman utsett ledamöter i rätten. Jag har
icke hört talas om dylika missförhållanden, men då motionärerna uppgifvit,
att sådana kommit till deras kännedom, så har jag skyldighet
att antaga, att så äfven varit förhållandet. Rätta korrektivet deremot
synes mig dock vara att ändra bestämmelserna, huru arfvodet till
rättens ombudsman skall fastställas, och icke att vidtaga en sådan
åtgärd, som lagutskottet föreslagit och som ju är att bryta med en
grundsats, som är i full öfverensstämmelse med gällande konkurslag,
nemligen den att till rättens ombudsman kan utses någon af rättens
ledamöter.

Det af utskottet föreslagna lagstadgandet är vidare, såsom mig
synes, otydligt, ty hvad menas väl med uttrycket, “utom rätten“ eller,

Lördagen den 2 Mars, e. m. 39

rättare sagdt, livilka ledamöter skola räknas inom rätten. Att dit icke
höra andra än ordinarie ledamöter af rätten, och således ej extra
ordinarier, som äro anstälda vid rätten, det tager jag för gifvet. Men
stadgandet blir i allt fall mindre tydligt, och jag tänker härvid särskilt
på rådstufvurätterna. Motionärerna hafva egentligen fäst sig vid
■de fall, då rådstufvurätterna arbeta blott på en afdelning, men som
kammaren vet, finnes det rådstufvurätter, som arbeta på liera. Så är
förhållandet med Stockholms rådstufvurätt. Den arbetar på flera
afdelningar, och bland dem fins en särskild afdelning för handläggning
af konkursmål. I rätten finnas ledamöter, stadsnotarie!-, som äro indelade
till tjenstgöring och sitta på någon af rådstufvurättens sex
afdelningar, och en stadsnotarie, som är placerad på till exempel
femte eller sjette afdelningen, har icke att göra med eller deltager
på något sätt i handläggningen af målen på konkursafdelningen. Tillhöra
nu dessa “rätten“ eller icke? Äro de inom rätten eller icke?
Efter min uppfattning tror jag, att de äro det, men det är icke tydligt
och klart.

Med min uppfattning af stadgandet, att ‘-inom rätten" icke kan
afse andra än ordinarie ledamöter af rätten, blifver derjemte det
föreslagna stadgandet icke effektivt, ty då finnes intet binder för att
till rättens ombudsman förordna extra ordinarier, som tjenstgöra vid
rätten och som kunna vid förefallande behof eller inträffande ledigheter
inkallas till tjenstgöring. Sålunda är det föreslagna lagstadgandet
dels otydligt och dels icke effektivt.

Förslaget passar icke för förhållandena vid rådstufvurätter med
derå afdelningar.

Det passar icke heller för förhållandena på landet. Nämndemännen
äro ju obestridligen ledamöter af och sitta i rätten. Genom
detta förslag har således möjligheten afklippts att till rättens ombudsman
förordna en nämndeman, något som, såvidt jag vet, har förekommit.
på flera ställen. Detta skulle nu blifva slut, och det blefve
väl sålunda egentligen länsmännen, som hädanefter på landet i regeln
skulle blifva rättens ombudsmän. Eu sådan ändring synes mig icke
vara af något behof påkallad, ty de missförhållanden, förmenta eller
rigtiga, mot hvilka motionärerna i sin framställning vändt sig, hafva
icke förekommit på landet.

Af dessa skäl, herr vice talman, hemställer jag, att kammaren ville
utslå lagutskottets hemställan i andra punkten.

Herr Restadius: Herr talman! Utskottet har i sitt förevarande

utlåtande anmärkt, hurusom rättens ombudsmans-institutionen hemtats
från franska rätten. Jemte det jag konstaterar detta förhållande, vill
jag hafva anmärkt, hurusom de senare årens erfarenhet visat, att det
varit förenadt med stora svårigheter att i vår jordmån inplantera
denna institution. Anledningen härtill är förnämligast att söka i det
ringa antal kompetenta personer, som stå till domarens förfogande
att utses till rättens ombudsman. Varder nu detta lagutskottets betänkande
till lag upphöjd!,, så kommer det att inträffa, att det ringa
antal, som nu står domaren till buds, än ytterligare inskränkes, och

N:0 10

Om ändrad■*
bestämmelser
rörande
utseende af
rättens ombudsman
i
konkurs.
(Korts.)

N: o 10.

Om ändrade
bestämmelser
rörande
utseende af
rättens ombudsman
i
konkurs.

(Forts.)

Lördagen den 2 Mars, e. m.

att sålunda de goda resultat, som eljest skulle kunna ernås genom
institutionen, än ytterligare äfventyras. Jag ber att i första rummet
få beröra förhållandena på landet, om förslaget antages. Det stadgas
då, att domaren icke skulle få utse rättens ombudsman inom rätten.
Nu består rätten på landet af rättens ordförande och nämndemän.
Då det nu är i lagen uttryckligen förbjudet, att rättens ordförande
får vara rättens ombudsman, skulle det följaktligen blott vara nämndemännen.
som det nya lagbudet afser att utestänga från denna befattning.
Nu är på många ställen förhållandet det, att de lämpligaste
personer domaren kan härtill utse äro just nämndemännen, och deras
verksamhet har mången gång ledt till stor båtnad för konkursens utredning
och snabba afslutning. Genom detta lagförslags antagande skulle nu
möjligheten för domaren att bland rättens egna ledamöter utse rättens
ombudsman varda honom betagen. Skälet till en sådan förändring
skulle, enligt hvad utskottet och motionären hänsyftat på, hufvudsakligen
ligga i den svårighet, som skulle uppstå vid bestämmandet af
arfvodet för rättens ombudsman. Men, enligt hvad jag sjelf erfarit
och genom samtal med andra domare kunnat inhemta, har det förslag,
som enligt den nya lagen borgenärerna skola i detta afseende till
rätten afgifva, alltid blifvit så behandladt, att den summa, som borgenärerna
sjelfva föreslagit, blifvit faststäld. Skulle nu rättens ombudsman
vara en ledamot af rätten, så är det ju gifvei, att han uppstiger
och bortgår vid behandlingen af detta ärende, likasom förhållandet
ju är, när ärenden förekomma, deri han sjelf eller någon med honom
närskyld har del. Men aldrig har jag funnit, att handläggning af
sådana ärenden, deri jäf förekommit mot någon rättens ledamot, för
domstolen medfört några särskilda svårigheter.

Jag kan således icke finna annat än att de skäl, som här blifvit
anförda, ingalunda kunna utgöra en giltig grund för det ifrågavarande
förslaget. Så vidt jag kunnat finna, skulle derigenom blott svårigheterna
för domaren att erhålla eu lämplig person till rättens ombudsman
ytterligare ökas. Också bar jag sett, huru konkurser blifvit
betydligt snabbare utredda, när en nämndeman varit rättens ombudsman,
än under andra förhållanden, och det har dervid äfven händ t,
att sysslomännen blifvit tillhållna att fullgöra sina åligganden på ett
sätt, som visserligen hos dem väckt bestörtning och ovilja, men hos
borgenärerna deremot framkallat en berättigad belåtenhet.

Hvarför skulle man nu inskränka den krets, inom hvilken domstolen
kan uppsöka en lämplig rättens ombudsman?

Hvad städerna angår, så är miu erfarenhet icke så stor, men jag
vågar antaga, att i de mindre eller småstäderna svårigheter ofta kunna
förefinnas att få någon lämplig person utom rätten att vara rättens
ombudsman. Jag skall be att i detta hänseende få ansluta mig till
hvad utskottets ärade vice ordförande omförmält, ty, så vidt jag kunnat
finna, är hans uppfattning fullt rigtig.

Jag tillåter mig, herr talman, att, utan att ingå i vidare granskning
af detta förslag, på det bestämdaste afstyrka bifall till utskottets
förslag, och yrkar, att i stället reservationen måtte varda af kammaren
antagen.

N:0 10.

Lördagen den 2 Mars, e. m.

Herr Peterson i Hasselstad: Herr talman! Med all aktning för

den grundliga juridiska lärdom och insigt, som de ärade reservanterna
obestridligen besitta, likasom för det försvar, som den högt ärade
vice ordföranden i lagutskottet utvecklat för lagens bibehållande, sådan
den nu befinnes, vågar jag dock vara af eu annan mening. Det kan
väl icke vara lägligt, att rätten för det första utser dess ombudsman
inom rätten, för det andra bestämmer och pröfvar hans arfvode och
slutligen, såsom det nämnts, utdelar det mellan sina ledamöter. Det
bar nu visserligen betvifiats af reservanterna, att detta senare verkligen
skulle skett någonstädes, men jag ber deremot få nämna, att jag
bar uppgiften derom från så framstående och trovärdiga män inom
samhället och hvilkas sanningskärlek är så böjd öfver allt tvifvel, att
jag är fullt öfvertygad om att sådant passerat någonstädes, om ock
visserligen icke allestädes; men det är nog, att detta missförhållande
passerat på ett eller annat ställe, för att enligt mitt förmenande påfordra
snar rättelse.

Reservanterna hafva sagt, att derest utskottets förslag blefve lag,
så skulle den sannolika påföljden endast blifva den, att i de fäll, der
för närvarande eu ledamot af rätten anses böra förordnas till rättens
ombudsman, i stället någon af de vid rätten inskrifna extra ordinarier
erhålla förordnandet, hvilken förändring icke kan anses såsom en förbättring.
Deremot vill jag endast invända, att en extraordinarie
icke är detsamma som en ledamot af rätten, och att om en extraordinarie
förordnas, så lider icke rättens anseende deraf, lika litet som
dess sjelfständighet och oveld. Jag tror derför, att lagutskottets
förslag är rigtigt och ber derför att få yrka bifall till detsamma.

Herr Petri: Då jag skall be att få ansluta mig till reservanternas
förslag, ber jag på samma gång få säga, att jag med afseende å skälen
är förekommen af utskottets vice ordförande och de öfrige ärade talare,
som yttrat sig för reservationen. Jag vill endast ytterligare påpeka,
att när rättens ombudsmans-institutionen anses nödvändig, det
också torde vara nödvändigt, att man till innehafvare af denna befattning
kan utse personer, som äro fullt lämpliga att sköta den så, som
man med institutionen afsett; och i mindre samhällen torde det ofta
vara svårt att utom rätten finna sådana fullt lämpliga personer; utan
man bör väl antaga, att rättens ledamöter i sådana saker hafva den
bästa och största erfarenheten.

Den föregående talaren närande, att rätten bestämde arfvodet för
rättens ombudsman. Nej, det gör den visst icke: det är borgenärerna,
som föreslå arfvodet, som sedan skall af rätten pröfvas; och jag har
aldrig hört, att det inträffat, att ett arfvode, som föreslagits af borgenärerna,
bli hvit af rätten höjdt, men väl motsatsen.

Af dessa skäl jemte de förut anförda ber jag att få afstyrka
motionen och hemställer, att reservanternas förslag måtte blifva kammarens
beslut.

Herr Andersson i Löfhult: Jag skall be att få säga några ord
i denna fråga.

Om ändrade
bestämmelser
rörande
utseende af
rättens ombudsman
i
konkurs.
(Forts.)

N o iO.

Om ändrade
bestämmelser
rörande
utseende af
rättens ombudsman
i
konkurs.

(Forts.)

Lördagen den 2 Mars, e. m.

Det är nog förhållandet, att dessa motioner tillkommit i välmening
och för att åstadkomma bättre hushållning i konkurser än hittills.
Det har nemligen alluderats på att rätten skulle döma högre arfvoden,
då rättens ombudsman är inom rätten, än då han är utom rätten.
Huru förhållaudena i detta afseende äro i städerna, det känner jag
icke till; men man vet ju, att der finnas icke så många bisittare,
utan det är, utom ordföranden, väl högst tre rådmän, som sitta i
rätten. Men våra landtdomstolar känner jag bättre till: der sitta,
som bekant, utom ordföranden tolf nämndemän. Af dessa kan domaren
utse någon att vara rättens ombudsman. Nu är det, såsom en föregående
talare sade, tydligt i lag föreskrifvet, att borgenärerna äro de,
som skola föreslå arfvodet åt rättens ombudsman, och sedan skall
rätten granska, om det är oskäligt tilltaget, och i sådant fall nedsätta
detsamma, men, om det är normalt, fastställa det. Men ännu har jag
aldrig hört, att vid någon häradsrätt i landsorten arfvodet åt rättens
ombudsman blifvit höjdt; snarare kan det blifva sänkt — ehuruväl
det ej heller förekommer så ofta, då arfvodet nu för tiden ej tages
till så högt som förr var vanligt. Jag kan emellertid ej förstå, att
man skulle vinna något i detta afseende genom ett stadgande, att ombudsmannen
ej skulle få utses inom rätten bland nämdemännen, såsom
vid ganska många häradsrätter sker.

Det skulle ju i sådant fäll blifva länsmän, kronofogdar, häradsskrifvare
eller någon annan tjensteman, som dertill komme att förordnas.
Men icke lära väl herrarne tro, att en kronofogde eller någon
annan af nämnde tjenstemän skulle vara nöjd med mindre arfvode än
en nämndeman, det vill säga en af rättens ledamöter? Jag tror derför,
att man ej genom den förändring, som här är föreslagen, skulle vinna
det mål, man åsyftar, och skall på grund häraf be att få yrka afslag
å utskottets förslag och bifall till reservationen.

Herr Jansson i Djursätra: Inom den ort, jag tillhör, har det
aldrig, så vidt jag vet, försports något missnöje öfver det sätt, hvarpå
domhafvanden utsett rättens ombudsman. För min del tror jag, att
det är betänkligt att inskränka domarens rätt och valfrihet i detta
afseende. Ty det förhåller sig nemligen ofta så på landsbygden, att
det derstädes icke är så godt om erfarne och förståndige män för en
sådan befattning, och derför fruktar jag, att en sådan inskränkning i
afseende på utseendet af rättens ombudsman som den föreslagna skulle
blifva till skada och icke till nytta.

Hvad städerna åter beträffar, känner jag eu del småstäder, der
jag är alldeles säker om att de bästa och lämpligaste personer, som
domaren kan få till denna befattning, äro just ledamöterna i rätten.
Det förefaller mig derför, som om denna kammare borde väl besinna
sig, innan den gifver sitt bifall till utskottets förslag. För min del
skall jag, herr vice talman, be att få yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till reservationen i den nu förevarande punkten.

Häruti instämde herr Larsson i Berga.

N:o 10.

Lördagen den 2 Mars, e. m.

Herr Wellander: Herr vice talman! På de skal, jag nyss hade
äran anföra, ber jag att få yrka afslag på utskottets förslag i denna
punkt och bifall till reservationen.

Herr Petersson i Brystorp: Här har blifvit framsagdt, att det
skulle vara så svårt att utom rätten finna lämpliga personer, som
kunde utses till rättens ombudsman. I den ort jag tillhör, har jag
för min del icke funnit, att så varit fallet. Om vi närmare se efter,
tror jag vi skola finna, att det icke behöfves så synnerligt stora kunskaper
för denna befattning. Ty hvad hafva dessa ombudsmän att
göra? Jo, de skola vara närvarande vid rätten, då den sammanträder.
Vidare skola de upprätta förteckning öfver prioriterade och oprioriterade
fordringar; och dessutom skola de vara med, när utdelningsförslaget
upprättas. Det är i det närmaste allt, hvad de hafva att
göra, och derför kan jag icke förstå, att det skall vara så svårt att
dertill finna lämpliga personer. Lagen föreskrifver visserligen dessutom,
att ombudsmannen skall se till, att sysslomannen fullgöra sina skyldigheter.
Men jag tror icke, att det är så svårt ; och för öfrigt kan ju,
i fall dervid något skulle fela, anmälan göras direkt inför rätten. Det
förvånar mig emellertid, att det så starkt blifvit framhållet af stadsrepresentanterna,
att ombudsmannen bör kunna väljas inom rätten.

Det ser ju i alla fall besynnerligt ut, att den, som skall afdöma
eu sak, äfven skall vara part. För min del tycker jag icke det är
lämpligt.

Hvad det beträffar att, såsom här sagts, nämdemän skulle förordnas
till rättens ombudsman, så tror jag det icke gerna kommer i
fråga — åtminstone sker det ej inom den ort, jag tillhör. Der utses
vanligen länsmannen, kronofogden eller, i fall det är fråga om någon
större konkurs, en vice häradshöfding, som är biträde hos domaren.
Sålunda, hvad min hemtrakt angår, gör det ungefär detsamma, om
•detta stadgande antages eller icke. Emellertid anser jag, att stora
skäl tala för utskottets förslag, och skall derför, herr vice talman, be
att få yrka bifall till detsamma.

Herr John Olsson: På de skäl, som här af flere talare blifvit
anförda, skall äfven jag be att få yrka bifall till utskottets hemställan
i denna punkt. Jag tror för min del, att det rigtigaste skulle vara,
att hela ombudsmannainstitutionen afskaffades. Men då så icke nu
lär kunna ske, anser jag det vara ett steg i den rätta rigtningen att
vidtaga den förändring, som lagutskottet föreslagit. Ett faktum är,
att rättens ombudsmannaskap på många ställen begagnas för att tillföra
så väl ordinarie som adjungerade ledamöter af rätten sporteliukomster.
På grund af dessa och andra skäl, som redan blifvit anförda,
anhåller jag att få yrka bifall till lagutskottets förslag.

Herr Andreasson: Herr vice talman! Jag har med min motion
närmaste åsyftat förhållandet i städerna, der —- efter den kännedom
jag har — betänkliga olägenheter lätt kunna uppstå till följd af den
nuvarande bestämmelsen rörande utseendet af rättens ombudman. Nu

Om ändrade
bestämmelser
rörande
utseende af
rättens ombudsman
i
konkurs.

(Torts)

N:o 10.

Om ändrade
bestämmelser
rörande
utseende af
rättens ombudsman
i
konkurs.
(Forts.)

Lördagen den 2 Mars, e. m.

har emellertid lagutskottet äfven tagit landsorten med, hvilket jag ej
kan finna annat än rigtigt, då jag för min del tror, att det icke kan
vara så svårt att till denna befattning finna lämpliga personer utom
rätten äfven på landet. Att det skulle vara vanligt, att nämndemän
utses, tror jag icke; åtminstone förekommer det val mycket sällan.
Vanligtvis är det länsman, kronofogde eller någon annan. Det åliggande,
rättens ombudsman har, kan väl ej heller sägas vara så magtpåliggande.
Det torde mången gång inskränka sig till att sitta som
ordförande vid ett par sammanträden. Jag medger, att fall kunna
förekomma, der åliggandet blir vidlyftigare, men oftast är befattningen
högst enkel att sköta. För min del ser jag icke någon fara uti, att
denna förändring vidtages äfven för landsbygden, och ber derför att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Jansson i Krakerud: Jag har begärt ordet endast för att
tillgännagifva, att, då jag läste föreliggande utskottsbetänkande, jag
fann, att det förslag, som deri framlagts, gick i rätt rigtning.

Jag tror ej, att det kommer att möta svårigheter att utom rätten
finna förståndige män, som kunna åtaga sig att vara rättens ombudsmän
i konkurs; och jag är öfvertygad om att, om detta förslag antages,
det framdeles kommer att blifva lättare att på detta område
genomföra ytterligare reformer. Jag har fått den erfarenheten, att,
alltid då denna fråga om ändrade bestämmelser rörande rättens ombudsman
i konkurs varit före i Riksdagen, det varit från ett visst
håll, som man mycket energiskt uppträdt mot desamma.

Om det förslag utskottet nu framlagt antages, tror jag, att, då
det på detta område blifver fråga om att taga ytterligare reformer,
det då icke från samma håll längre skall göras ett så starkt motstånd
deremot som nu. Af denna anledning ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Olsson i Kyrkebol: Jag skall endast be att få yrka bifall
till lagutskottets förslag.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de gjorda yrkandena
gaf herr vice talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag å såväl nämnda hemställan som den
ifrågavarande motionen; och fann herr vice talmannen svaren hafva
utfallit med öfvervägande ja för den förra propositionen. Votering
blef likväl begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och af
kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i andra punkten af
utlåtandet n:o 18, röstar

Ja;

Nej;

Den, det ej vill, röstar

Lördagen den 2 Mars, e. m.

N:o 10.

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets hemställan
som den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen visade 94 ja mot 60 nej; och hade alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallits.

§ 2.

Härefter föredrogs Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande
n:o 2, i anledning af väckt motion om utsträckning af rätten
till begagnande af tjenstefrimärken.

Uti eu inom Andra Kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion,
n:o 54, hade herr A. P. G-ustafsson föreslagit, att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Ivongl. Maj:t anhålla om förordnings utfärdande, att så
väl fattigvårdsstyrelsernas som kommunalnämndernas och kommunalstämmornas
ordförande på landet äfvensom med dem likstälda förtroendemän
i så väl stad som på landet finge komma i åtnjutande af den
förmån, som rättigheten att begagna tjenstefrimärken vid postförsändelser
medför.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
kammarens åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde nu:

Herr Gustafsson: Såsom herrarne se af betänkandet, har ut skottet

följt exemplet från föregående utskott, som behandlat denna
fråga, och afstyrkt motionen. Samma fråga har nemligen vid tvenne
föregående tillfällen varit föremål för Riksdagens behandling, och
samma skäl, som vid dessa tillfällen anförts för afslag, har det utskott,
som i år behandlat motionen, begagnat sig af. Då jag af betänkandet
ej kan finna, att några ytterligare skäl i år tillkommit,
måste jag, för att bemöta utskottet, återgå till de utlåtanden, som afgifvits
vid de tillfällen, då frågan förut varit före inom Riksdagen.

Vid 1884 års riksdag afstyrkte utskottet föreliggande framställning
af det skäl, “att det icke kunde dela motionärens åsigt, det rättvisa
och billighet nödvändigt fordrade, att kommunens förtroendemän i
detta hänseende skulle likställas med statens egna tjenstemän, och
emedan utskottet fann det nuvarande förfaringssättet, hvarigenom
hvarje kommun sjelf vidkännes kostnaderna för sina förtroendemäns
brefvexling i kommunens ärenden, vara med rättvisa och billighet mera
öfverensstämmande än den af motionären åsyftade utbetalningen af
allmänna medel". Jag får säga, att jag icke kan förstå ett sådant
resonnement. Om rättvisa och billighet någon gång borde göra sig
gällande, så borde det väl vara just i ett sådant fall som detta. Vi
känna ju alla allt för väl, att kommunalstämmornas ordförande år
från år fått sig ålagdt ökade arbeten, dels för kommunens och dels
för statens räkning. Detta erkände också det utskott, som vid 1890
års riksdag behandlade frågan, då det anförde: att utskottet icke
ville bestrida, att de kommunala myndigheternas åligganden ej obetydligt
ökats och stundom kunna vara betungande. Jag tror mig lugnt kunna

Om utsträck
ning af rätte
till begagnande
af
tjenstefrimärken.

No 10.

Lördagen den 2 Mars, e. m.

Om alstra c k
ning af rätte
till begagnande
af
tjenst cfrimärken.

(Forts.)

- påstå, att, sedan detta utlåtande af 1890 afgafs, de kommunala myndign
heternas åligganden än ytterligare ökats. Häremot framhålles, att
då kongl. förordningen af den 21 mars 1862 ålägger kommunalstämma
att anslå godtgörelse till stämmans ordförande för postporto i tjensteärenden,
skulle den förmån, hvarom nu är fråga, icke komma kommunalstämmans
ordförande, utan kommunalstämman till godo. Ja,
detta kan nog till en viss del vara sant, men säkert är, att, såvidt
jag har mig bekant, nämnda kongl. förordning tillämpas på det sätt,
att ett visst belopp i form af ersättning för skrifmaterialier m. in.
anslås åt ordföranden, och att han för denna summa äfven får bekosta
postporto för försändelser i kommunens och statens angelägenheter.
Meningen med detta anslag är väl ändå, att kommunalstämmans
ordförande deraf skall till någon del hafva ersättning för sitt arbete;
och jag vill icke tro, att, om den förmån, som jag föreslagit för kommunalstämmas
ordförande m. h., skulle af Riksdagen bifallas, någon
kommunalstämma då skulle känna sig föranlåten att minska på anslaget
till skrifmaterialier åt kommunalnämndens ordförande, så att förmånen
ej skulle komma honom till godo.

Ridare har af 1890 års utskott framhållits såsom skäl för att
icke bifalla motionen, att det vore troligt, att, om de, som voro i fråga att
erhålla denna förmån, finge den sig beviljad, de icke skulle begagna sig
deraf, emedan den skulle orsaka dem mycket besvär. Jag kan godt
lugna herrarne med, att så icke kommer att blifva fallet. Ty säkert
är, att vi menniskor i allmänhet icke känna oss förlägna för att, om
vi få oss någon rättighet beviljad, också taga ut den, i all synnerhet
då det gäller penningar. Då det derjemte finnes postanstalter i hvarje
kommun, så bör det icke heller möta någon svårighet att begagna sig
af ifrågavarande förmån.

Innevarande års utskott påstår, att jag sagt, att kommunens förtroendemän
skulle i viss mån vara statens tjenstemän. Jag vill gifva
utskottet rätt deri, att jag begagnat ett något för positivt uttryck, då
jag sagt statens tjenstemän. Det är eu betydlig skilnad — jag erkänner
det -— mellan kommunens och statens tjenstemän, en skilnad, som består
deri, att statens tjenstemän erhålla lön för sitt arbete, under det
att kommunens tjenstemän få göra arbete åt staten utan någon ersättning.
Jag tror derför, att jag hade begagnat ett mera lämpligt
uttryck, om jag kallat dem för statens handtlangare.

Jag vill nu öfvergå till det uttryck i min motion, der jag säger:
“Att här nämnda förtroendemän skola för postförsändelsers befordran
i och för det dem lemnade uppdraget erlägga porto, anser jag icke
vara förenligt med likställighetens grundsatser, då, enligt hvad jag af
erfarenheten vet, sådan rättighet tilldelats personer med mindre skyldigheter,
som direkt angå statens myndigheter, än nu ifrågavarande personer
hafva. Jag tror mig med skäl kunna fasthålla detta påstående.
Ty det finnes, såsom herrarne veta, en stor massa korporationer —
jag kan gerna begagna detta ord: massa •— som har fått sig denna
förmån beviljad. Namnen på dessa korporationer upptaga icke mindre
än fem tättryckta sidor. Jag vill icke upptaga tiden med att räkna
upp dem, men säkert är, att, om man granskar dem, man då skall

N:o 10.

Lördagen den 2 Mars, e. m.

finna många, som icke kafva mera besvär ock flera postförsändelser,
som angå statens angelägenheter, än kommunalstämmornas ordförande.
Jag kan såsom exempel på dem under ecklesiastikstaten, som kafva
rätt att begagna tjenstefrimärken, nämna kyrkoherdar, komministrar och
kapellpredikanter. Jag har mig fullständigt bekant, att dessa tjenstemäns
skriftvexling, i hvad den berör staten, icke på långt när är så
omfattande som kommunalstämmans ordförandes. Det är säkert, att,
sedan fribrefsrättens upphörande, göromålen hafva för kommunalstämmornas
ordförande myckets ökats, och jag är öfvertygad om att, om
kommunalstämmorna haft sig ålagda samma skyldigheter då som nu,
de blifvit i likhet med öfriga med dem likstälda myndigheter berättigade
till den förmån, hvarom nu är fråga.

Då jag emellertid icke kan finna mig belåten med det slut, hvartill
utskottet kommit, och då jag icke heller blifvit öfvertygad af de
skäl, som det anfört för sitt beslut, ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till min motion.

Herr S k y 11 e: Motionären har i sin motion såsom motiv för nu
föreliggande framställning anfört, att, då ifrågavarande kommunala
förtroendemän, nemligen fattigvårdsstyrelsernas, kommunalnämndernas
och kommunalstämmornas ordförande, vore i de fall, hvarom motionen
handlar, att anse likstälda med statens tjensteman, samt dessa senare
egde rätt att för försändelser i tjensteärenden begagna tjenstefrimärken,
så borde också de ifrågavarande kommunala förtroendemännen komma
i åtnjutande af en dylik rättighet.

Vid 1884 års riksdag, då en dylik motion förevar, behandlades
densamma af ett tillfälligt utskott, som afstyrkte framställningen, och
detta afstyrkande utlåtande godkändes af kammaren. Detta utskott
yttrade då, att det icke kunde finna, att rättvisa och billighet med
nödvändighet fordrade, att kommunens förtroendemän uti ifrågavarande
hänseende skulle likställas med statens tjenstemän. Detta har äfven
det utskott, som nu behandlat motionen, ansett sig böra konstatera,
och det har icke blifvit öfvertygadt om origtigheten af denna uppfattning.
Icke heller af hvad motionären nu yttrat har jag blifvit
öfvertygad om att hans uppfattning är rigtig.

Hvad åter beträffar den uppfattning, som synes framgå af motionen
och som äfven nu framhållits af motionären, nemligen att ett bifall
till motionen skulle innebära och medföra eu förmån för kommunens
ifrågavarande förtroendemän, så har utskottet icke heller härutinnan
kunnat biträda motionärens uppfattning. Tvärtom har utskottet varit
af den tanke, att ett bifall skulle fast hellre vålla nämnda förtroendemän
ett ökadt besvär. För närvarande förhåller det sig så, att hvad
som erlägges af kommunens förtroendemän för brefvexling i dess
ärenden ersättes af kommunens kassa, men motionären vill i stället
hänvisa dem att för ersättnings erhållande hänvända sig till statens
kassa. Jag tror icke, att man behöfver orda synnerligen mycket om,
hurusom ett hänvändande till statskassan måste vara förenadt med
mycket större omgång och besvär, än som kräfves för utbekommande

Om utsträckning
af rätten
till begagnande
af
tjenstefrimärken.

(Forts.)

N:o 10.

Lördagen den 2 Mars, e. m.

Om utsträckning
af rätten
till begagnande
af
tjens tefrimärken.

(Forts.)

af ersättning från Jcommunens kassa. Detta torde nog vara sjelfkärt
för de fleste.

Saken kar synts utskottet egentligen helt ock hållet inskränka sig
till att vara en ekonomisk fråga derom, huruvida statskassan, med
befriande för kommunens kassa från ifrågavarande portoafgifter, borde
öfvertaga betalningen af desamma.

En motion med samma syfte som den nu förevarande behandlades
äfven vid 1890 års riksdag, och det utskott, som då hade densamma
till behandling, afgaf ett afstyrkande utlåtande, hvilket godkändes
af kammaren. Nämnda utskott uttalade i detta hänseende den
mening, att de utgifter, från hvilka kommunerna skulle i händelse af
bifall till framställningen fritagas, vore i allmänhet högst ringa och
skulle således icke mycket betyda för hvarje särskild kommun, hvaremot
deras borttagande naturligtvis måste medföra en minskning i
statsverkets inkomster.

Utskottet, som nu behandlat ärendet, har sökt göra en approximativ
beräkning öfver beloppet af ifrågavarande portoafgifter, och dervid
kommit till det resultat, att de inom eu kommun i allmänhet taget
icke öfverstiga 3 å 4 kronor per år. Under sådana förhållanden har
det synts utskottet, som hade 1890 års utskott haft rätt i sitt berörda
yttrande. Dessa utgifter tyckas icke vara så betungande för kommunerna,
att den ekonomiska sidan af saken bör föranleda en sådan
ändring, som nu föreslagits, helst man derigenom skulle beträda en
väg, som kan leda till kouseqvenser, hvilka man måhända icke önskar.

I betraktande af dessa förhållanden har utskottet bestämt sig för
att till kammaren hemställa, att ifrågavarande motion icke måtte till
någon kammarens åtgärd föranleda. Herr vice talman, jag skall anhålla
om bifall till denna utskottets framställning.

Herr Gustafsson: Utskottets ordförande har vändt sig dels mot
min motion, dels mot det yttrande som jag haft. Hans eget yttrande
sammanfaller med utskottets betänkande. Detta utskott och alla andra,
som haft denna fråga under behandling, hafva varit eniga derom, att
det är ringa summor som sakeu rör sig om. Jag erkänner, att det
icke är mycket penningar; men då det så är, att det är så litet, att
det icke är värdt att tala om, så förvånar det mig, att man håller så
strängt på, att det gäller afsevärda inkomster för statskassan. Af de
yttranden som här fälts synes det, som om summan skulle vara liten
för den enskilde men stor för staten. Då staten icke får någon direkt
utgift för saken, så anser jag det icke finnas något skäl, som talar
för att just derför motsätta sig den berörda förmånen.

Den föregående talaren tycktes också antyda, att om man skulle
få denna rätt för kommunalstämmoordförandena, skulle det leda till
konseqveuser, som icke vore så behagliga. Jag förstår ganska väl,
hvarpå han syftar. Det skulle vara, att kommunalstämmoordförandena
i sådant fall blefve likstälda med andra tjenstemänochkomme attståunder
tjenstemannaansvar. Men, mine herrar, vi veta, att det icke är annorlunda
stäldt nu. Det tillgår ju vanligen så, att jag t. ex. får en anhållan
mig tillsänd att lemna medel på viss tid. Gör jag det icke,

N:o 10.

Lördagen den 2 Mars, e. m.

sä vet man nog, hvilken följden blir. Dylika frågor hafva under senare
tider dragits under domstol, och herrarne torde icke vara obekanta
med hvad utgången blifvit, så att denna sida af saken synes mig icke
innebära något skäl att afslå motionen. Jag fasthåller mitt yrkande
om bifall till densamma.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr vice talmannen gifvits å hvartdera af de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 3.

För motions afgifvande hade sig anmält herr A. V. Ljungman,
hvilken nu aflemnade en motion med förslag till äodrad lydelse af
§§ 60, 61, 62, 69, 73 och 77 regeringsformen samt § 65 riksdagsordningen.

Denna motion, hvilken erhöll ordningsnummern 166, bordlädes.

§ 4.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr S. O. Nyländer under 4 dagar från och med den 5 dennes
och „ A. M. Gudmundson „ 4 „ „ 6 „ .

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 33, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i en fråga
rörande anslagen under riksstatens sjunde hufvudtitel;

n:o 34, i anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till allmänna barnhusinrättningen af oinskränkt egande- och
dispositionsrätt till tomten n:o 17 qvarteret Barnhuset samt uppförande
af ett nytt cellfängelse för Stockholms län m. in.;

n:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af förra länsmansbostället | mantal Fintorp n:o 1 i Göteborgs
och Bohus län;

n:o 36, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om disposition
af indragna militiebostället £ mantal Sjöleden n:o 1 och mantal
Lökshus n:o 1 i Kristianstads län;

n:o 37, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för apotekaren F. Lilja att tillbyta sig ett område af länsmansbostället
Vara Stommen n:o 9 i Vara socken och Skaraborgs län;

Andra Kammarens Prål. 189!7. Av o lo.

Om utsträckning
af rätten
till begagnande
af
tjenstefHmärken.

(Forts)

N:o 10.

Lördagen den 2 Mars, e. m.

n:o 38, i anledning af väckt motion angående godtgörelse till
länsmannen C. G. Svenonius för mistad åklagareandel i förbrutet gods;

n:o 39, i anledning af väckta motioner angående mantalspenningarues
afskaffande; och

n:o 40, i anledning af remiss med öfverlemnande af uppgift å
förändringar år 1894 i statsverkets inkomster af för dess räkning
utarrenderade kronoegendomar m. m.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför två gånger bordlagda ärenden.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 8,13 e. m.

In fidem

E. Nathorst Eöös.

STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1895.