RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1895:34

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1895. Första Kammaren. N:o 34.

Måndagen den 13 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 6 i denna månad.

Anmäldes ock bordlädes statsutskottets memorial n:o 91, med förslag
till åtskilliga stadganden, hvilka böra införas i det nya reglementet
för riksgäldskontoret.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 71, till Konungen, angående godtgörelse till länsmannen
C. G. Svenonius för mistad åklagareandel i förbrutet gods.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 72, till Konungen, med anhållan om uppsägning
af förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga handelsoch
sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890 samt om inledande af underhandlingar
med norska regeringen angående nya bestämmelser i ämnet.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran statsutskottets
den 11 innevarande maj bordlagda memorial n:o 92.

Vid föredragning af andra särskilda utskottets den 11 i denna
månad bordlagda memorial n:o 5, angående aflöning åt dess tjensteman
och vaktbetjente, biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial
hemstält.

Första Kammarens Prot. 1895. N:o 34.

1

N:o 34. 2

Måndagen den 13 Maj.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedanuämnda den 10
ock 11 innevarande månad bordlagda utlåtanden:

n:o 84, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till aktiebolaget Visby cementfabrik af ett område af Visborgs
kungsladugård i Gotlands län, och

n:o 85, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från förra kronolänsmansbostället V2 mantal Fintorp n:o 1
i Göteborg och Bohus län,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Ang. de i 63$ Föredrogs å nyo statsutskottets den 10 och 11 i denna månad
regerings- bordlagda memorial n:o 90, om anvisande af de i regeringsformens
formen före- 53 g föreskrifna kreditivsummor.

8krifna kredit
tiv summor.

Herr vice talmannen: Krediti vsummornas otillräcklighet torde
vara alltför väl känd och erkänd för att någon längre motivering skulle
kunna erfordras för att bevisa densamma. Sedan långa tider tillbaka
har framhållits behofvet af deras ökande. Ett uttryck af den uppfattningen
återfinnes i 1892 års riksdagsbeslut, då kreditivsummorna
höjdes från respektive 3 millioner och l''/2 million till 5 millioner och
21/2 million. Men denna höjning egde rum uteslutande på grand
af penningens sjunkande värde, sedan den tid de först bestämdes, och
ej ur någon annan hänsyn. Sedan Riksdagen år 1892 antagit en ny
härordning, har ytterligare behof af kreditivsummornas ökande gifvit
sig till känna, och derefter har gång på gång man och man emellan
varit på tal nödvändigheten att bestämma dessa belopp till öfverensstämmelse
med det verkliga behofvet, men utan att detta föranledt
någon framställning. Då nu vår nya härordning rätt snart torde vara
genomförd, har tiden synts oss inne för vidtagande af en sådan åtgärd,
eller att sätta dessa kreditivsummor i ett rätt förhållande till det verkliga
behofvet. Hvad det större kreditivet beträffar, är dess betydelse
numera ej densamma som förr. Vi reservanter hafva derför föreslagit
dess höjande med blott 50 procent. Större betydelse har deremot det
lilla kreditivet vunnit. Vi hafva föreslagit detta till samma belopp
som det stora. Detta är nemligen afsedt för bevarande af vår neutralitet,
och då vår hela politik går i den rigtningen och då vår härordning
är ämnad att värna om denna neutralitet, synes mig följden deraf
vara, att detta kreditiv bestämmes så, att det i sin man bidrager till
att vi förmå värna densamma. Beräkningar hafva blifvit uppgjorda,
men hvilka, af skäl som jag ej anser mig behöfva nämna, vi ej funnit
lämpligt att bringa till offentlighet. På grund af dessa beräkningar
hafva vi ansett de båda kreditiven ej motsvara föreskrifterna i 63 §
regeringsformen, med mindre de höjdes till de belopp, vi i reservationen
angifvit, hvarför jag vågar hemställa om bifall till denna vår
reservation.

Friherre Klinckowström: Jag hade väntat mig en lång

diskussion i denna verkligen ganska vigtiga fråga, då alla Första

3 JI:o 34.

Mandagen den 13 Maj.

Kammarens statsutskottsledamöter uppträdt såsom reservanter. Mellan?- de i 63 $
när jag nu förmärkt meningen vara att afsitta frågan omedelbart efter
grefve Sparres anförande, kan jag ej vara belåten dermed. Visser-jjtnyBa

1 igen bör väl grefve Sparre såsom ledamot i hemliga utskottet — och tivsummor.

statsutskottet räknar ju tre sådana ledamöter -—• bättre än vi andra (Forts.)
dödliga känna till de inre motiven för en så ovanlig företeelse, som
att våra båda kreditiv skulle dubbleras från 7,500,000 kronor, som
de för närvarande utgöra och som äfven utskottet föreslagit dem intill
nästa riksdag, till 15,000,000 kronor. Men jag vill påminna kammaren
om lydelsen af regeringsformens 63 §. Der talas nemligen om
ett större och ett mindre kreditiv, och ytterligare föreskrifter 84 §
regeringsformen, att grundlagarne skola efter ordalydelsen i hvarje särskildt
fall tillämpas. Reservanterna tyckas alldeles hafva glömt bort
det, när de föreslagit de båda kreditivens bestämmande till alldeles

samma belopp. De hafva till stöd för sin åsigt åberopat en prome moria,

afgifven af chefen för generalstaben. Det synes mig dock något
oegentligt, om jag får nyttja det uttrycket, att ej chefen för landtförsvarsdepartementet,
som är generalstabens öfverordnade chef, blifvit
i detta ärende rådfrågad, och att icke den bilagda promemorian blifvit
uppgjord af denne. Jag tror, att detta hade varit mera formelt rigtigt,
men kanske att promemorians innehåll då hade blifvit ett annat.

Jag får säga, att detta opåkallade förslag af reservanterna att höja
kreditivens nuvarande belopp synes mig vara mycket illa valdt. Ty
säkert är, att det kommer att uppväcka mycken oro i landet och kanske
äfven oro i grannländerna. Skulle kreditivsummorna höjts, synes mig
den rigtigaste åtgärden otvifvelaktigt hafva varit, att en sådan önskan
om kreditivens höjande koinme frän Kongl. Maj:t. Kongl. Maj:t är
den ende, som kan känna nödvändigheten af denna höjning, och om
Kongl. Maj:t hade begärt den, tviflar jag icke på att det hade blifvit
Riksdagens beslut. Nu deremot befarar jag, att af hela denna reservanternas
storartade tillställning blifver intet. Tv jag skulle mycket
misstaga mig, om Andra Kammaren bifölle densamma. Man har sagt,
att kreditivens höjande vore nödvändigt med hänsyn till nuvarande
prisförhållanden o. s. v. samt arméns utrustningsbehof. Herrarne
kunna dock icke hafva glömt, att vi, genom antagande för kort tid
sedan af de s. k. reqvisitionslagarne, i detta fall åstadkommit en betydlig
lättnad för de första dagaime eller veckorna af en mobilisering
till upprätthållande af vår neutralitet eller för andra ändamål. Och
dessutom, mine herrar, veta vi ju litet hvar, att den förändring nyligen
gjorts i 51 § regeringsformen, att nu kan en urtima Riksdag sammanträda
redan på 7:de dagen efter sedan riksdagskallelse blifvit i vederbörlig
ordning kungjord.

Under dessa förhållanden finner jag verkligen, lindrigast sagdt,
besynnerligt, att reservanterna fäst så stort afseende på fördubblandet
af dessa krediti vsummor, och jag vågar derför yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen jemlik!
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i förevarande memorial hemstält och vidare derpå, att kamma -

N:o 34. 4

Måndagen den 13 Maj.

Ang. de i 63 sreu skulle antaga det förslag, som innefattades i den vid memorialet
formel före- ^°ga(le reservation, samt förklarade sig anse den senare propositionen
skrifna kredit3,19, me(l öfvervägande ja besvarad.

tivsummor.

(Forts.) Friherre KlincJcowström begärde votering, i anledning hvaraf upp sattes,

justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition :

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i sitt memorial
n:o 90, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid memorialet
fogade reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 9;
Nej — 81.

Om förskott Föredrogs a nyo statsutskottets den 10 och 11 innevarande maj
för bestri- bordlagda utlåtande n:o 88, angående förskott för bestridande af badande
af *a-binettskassans utgifter.

binettskassans °

Herr bandberg: Historien om Sveriges och Norges inbördes förhallanden
efter unionens stiftande är hufvudsakligen en historia om
ständigt nya anspråk från Norge och ständigt nya eftergifter från
Sverige. Men äfven tålamodet har sina gränser, och såvidt jag rätt
uppfattat sinnesstämningen i vårt land, har man af 1895 års Riksdag
förväntat sådana beslut, som lade tydligt i dagen, att eftergifternas
period nu vore förliden och för alltid afslutad, samt att Riksdagen
skulle på ett kraftigare sätt än hittills värna Sveriges rätt, ära och
värdighet.

Om jag frågar mig sjelf, huru denna väntan, denna förhoppning
blifvit uppfyld, kan jag omöjligen derpå gifva ett jakande svar. Det
enda beslut af någon vigt och betydelse, Riksdagen fattat, är beslutet
om den s. k. mellanrikslagens uppsägning. Men detta besluts vigt
och betydelse hafva väsentligt förringats dels genom den obetydliga
majoriteten i Andra Kammaren, dels genom det vid beslutet fogade
tillägget, att Sverige skall begära underhandlingar för åstadkommande
af en ny öfverenskommelse i frågan.

Hvad det nu framlagda förslaget angår, kan jag ej förstå annat,
än att norska stortingets beslut att vägra betala sin bestämda andel
till kabinettskassan är ett fullständigt brott mot unionskontraktet, och
vid sådant förhållande kan jag omöjligen gå längre än att bevilja det

5 Jf:o 34.

Måndagen den 13 Maj.

begärda förskottet till den 1 juli 1895, då norska budgetåret utgår.
Får jag ej något understöd, skall jag dock återtaga detta yrkande.

För den händelse jag aldrig mera skulle återkomma till svenska
riksdagen, har jag härmed velat uttala min bestämda öfvertygelse, att
uppskof eller underhandlingar, om sådana skulle komma till stånd,
.aldrig skola blifva till något gagn för vårt fosterland.

Friherre ^linckowström: Jag har i denna fråga i sammanhang
med statsregleringen inlemnat eu motion till Riksdagen, upptagande,
enligt min åsigt, de åtgärder, som här borde vidtagas för att provisoriskt
saldera Norges skuld till utrikesdepartementet. Denna motion,
som till en del blifvit behandlad i sammanhang med 3:dje hufvudtiteln,
men hvars återstående del nu skulle hafva blifvit behandlad,
har, om den ens blifvit behandlad, åtminstone blifvit det på ett mycket
summariskt sätt. Deremot skulle jag visserligen hafva ej så få anmärkningar
att göra, men jag låter i denna fråga alla mina anmärkningar
falla, derför att det är en mycket allvarsam och mycket svår
fråga. Jag anser nemligen, att den gemensamme unionskonungen kar
fått sig pålagd en så svår börda för att kunna förena åsigterna de
båda brödrafolken emellan, att jag icke genom några anmärkningar
mot den kongl. propositionen i denna fråga vill öka denna börda.
Tvärtom vill jag önska, att Riksdagen måtte så enigt och allmänt som
möjligt bifalla densamma, på det att broderlandet måtte få se, att
svenska Riksdagen, d. v. s. det svenska folket, står såsom en man
bakom sin Konung i denna fråga.

Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.

Herr Sä ve: Då jag genomläste statsutskottets temligen matta
utlåtande i den föreliggande frågan och i sammanhang dermed erinrade
mig allt, hvad som föregått detta utlåtande — de häftiga stormlöpningarna
mot unionsfördraget från norska vensterns sida, den oro,
som med anledning häraf väckts i alla svenska sinnen, de kraftiga
uttalandena inom kamrarne i januari och februari månader och slutligen
regeringens betydelsefulla steg att äska ett hemligt utskott —
då rann mig i minnet Horatii bekanta vers: parturiunt rnontes, nascetur
ridiculus mus, eller: berget ligger i födslovånda, en löjlig liten råtta
skall komma till verlden.

Jag inser visserligen, att utskottet haft svårt för att säga mer,
än det sagt: tv det har i sjelfva verket ej haft annat än att direkt
uttala sig i anledning af Kongl. Maj:ts proposition. Men det förefaller
mig dock, som om utskottet skulle i sin motivering kunnat gifva
oss några flera uppslag till ett uttalande af vissa bestämda önskningar.
Det förefaller mig, som om diskussionen i denna fråga nu skall komma
att mera beröra hvad som icke står i utskottets utlåtande än hvad
som der verkligen står.

Det är sant, utskottet har framhållit revisionsfrågan. För min
del får jag öppet bekänna, att jag alltid hyst mycket ringa förtroende
till det resultat, som kan stå att vinna genom ett försök att revidera
unionsfördraget, förutsatt att förslaget till revisionen kommer från
Sverige, och mina tvifvel i detta hänseende hafva ytterligare fått

Om förskott
för bestridande
af kabinettska8sans

utgifter.
(Forts.)

N:o 34. 6

Måndagen den 13 Maj.

Om förskott näring, sedan jag sett den kongl. propositionen till norska Stortinget
dande^af^ka om e extra anslag af 7,000,000 kronor till stärkandet af Norges

linettskassansförsvar. Huru glädjande än eu sådan proposition under vanliga förutgifter.
hållanden skulle hafva varit, enär deraf bort framgå, att äfven Norge
(Forts.) a sin sida vill göra något för stärkandet af den skandinaviska lialföns
försvarskrafter, kan jag dock nu ej se något glädjande deri, utan
snarare motsatsen, när jag ser häri framskymta en ny aktionslinie, på
hvilken den norska venstern skall söka framrusa mot unionens upplösning.
Hvad denna linie kallas, det känner jag ej; jag vet icke ens,
om den fått något namn ännu, men jag skulle vilja kalla den för den
Krag—Jörgensenska limen eller repetergevärslinien. Namnet gör nu föga
till saken, men hvad som för mig är det väsentliga, det är, att denna
nya linie ej bådar något godt för utsigten att kunna komma till en
vänlig öfverenskommelse i unionsfrågan på revisionens väg.

Jag skulle snarare hafva önskat, att statsutskottet i sin motivering
velat framhålla för Riksdagen lämpligheten af att Riksdagen formulerade
några vilkor för beviljande af det äskade förskottet. Dessa
vilkor synas mig helt naturligt framgå ur förskottets egen natur.
När meningen är, att Sverige skall ensamt betala hela anslaget till
kabinettskassan, sålunda äfven Norges andel, då bör det också få anses
såsom en naturlig sak, att Sverige å sin sida fordrar att ensamt få
leda hela diplomatväsendet, och då bör ock en hemställan göras, att
1835 års kongl. resolution, som i den ministeriella konseljen införde
norske statsministern, måtte upphäfvas, och det så mycket mera, som
denna resolution i sjelfva verket aldrig blifvit af svenska Riksdagen
bekräftad och för öfrigt står i uppenbar strid med 11 § regeringsformen.
Jag skulle härtill vilja lägga en annan önskan. Det uttalades
under remissdebatten i denna kammare den 24 januari, att ett
missförhållande egde rum vid tillsättandet af ministerposterna vid de
främmande legationerna så till vida, som flera af dessa ministerposter
blott tillsättas på förordnande. Eu rättelse härutinnan synes mig med
fog kunna af svenska Riksdagen äskas. Men jag skulle vilja tillägga
, ännu något. Under samma remissdebatt yttrades af en ledamot i

kammaren, att det vore synnerligen lämpligt, för såvidt Norge ej ville
lemna sitt bidrag till bestridande af kabinettskassans utgifter, att
samtliga de norska tjenstemännen vid de främmande legationerna
rappellerades. Denna tanke föreföll mig då något vågad, emedan jag
fruktade för att, om den vunne anslutning, detta skulle kunna tydas
som ett uttryck af en tillfällig misstämning eller retlighet hos den
svenska Riksdagen. Men numera finner jag denna tanke icke böra
afvisas. Vi lefva i sjelfva verket i den djupaste fred med alla europeiska
folk. Men ett folk finnes, med hvilket vi ej lefva i godt samförstånd,
och det är det norska. Att vid sådant förhållande en stor
del af våra representantposter i utlandet innehafvas af norrmän, kan
väl ej anses lämpligt. Och om den nuvarande krisen, såsom den
synes arta sig, kommer att antaga eu kronisk karakter, kan den dag
komma, då främmande magter få lust att inblanda sig i de skandinaviska
rikenas inbördes stridigheter. Sådant har skett förut. Jag
erinrar blott om den bekanta liqvidationsfrågan. Och sådant kan ske''
ännu en gång, om vi ej skynda att ensamma uppgöra våra mellan -

7 N:o 34.

Måndagen den 13 Maj.

hafvande!!. Men skulle så inträffa, då anser jag det varaaf synner- Om förskott
ligen stor vigt, att unionstvistens rätta betydelse framhålles för de J°^de ^''kautländska
kabinetten i öfverensstämmelse med en rigtig tolkning ^ iinettskassans
unionskontraktet och ej med den tolkning af samma kontrakt, som den utgifter.
norska högern kan finna för sig lämpligt att gifva. Och till sist, då (Forts.)
i våra dagar folkopinionerna utöfva så stort inflytande på ledningen
af utrikesärendena i de europeiska staterna, så skulle jag äfven vilja
framhålla betydelsen deraf, att, då vrängda framställningar af de
unionella tvistefrågorna stå att läsa i de stora utländska verldsbladen,
dessa framställningar berigtigas och korrigeras. Så skulle ovilkorligen
hafva skett under vår stormagtstid, då vi hade de främmande diplomatposterna
besatta med män af erkänd och utmärkt duglighet. Jag vet
ej, om det sker så nu, att dylika framställningar vederläggas eller
berigtigas, men jag tror, att det skulle vara lämpligt, om så skedde.

Men jag hemställer då till kammaren, huruvida det kan vara i sin
ordning, att ett sådant uppdrag lemnas åt diplomatiska tjensteman,
tagna från Norge, låt vara från norska högern.

Ehuru den unionella krisen för närvarande ej nått sin höjdpunkt,
är den dock redan af den betänkligaste beskaffenhet, och jag tror, att
man allestädes i våra landsändar för utgången af denna kris hyser
den största oro. Gång efter annan frågar man sig: fins det då i
sjelfva verket icke något annat skydd för föreningen än unionskontraktets
pappersvallar — dessa vallar, som Norges venster anser sig
kunna när som helst sammanstörta genom blott trumpetstötar? Man
längtar att bakom dessa vallar se verkliga män uppträda till föreningens
försvar. Man väntar, att regering och Riksdag skola enas
om ett fast och kraftigt beslut till verklig handling. Jag är nu för
min del öfvertygad om, att åtminstone denna kammare är beredd till
handling, och jag är också öfvertygad om, att var regering skall gorå
hvad på den ankommer, då den finner, att handlingens tid är inne.

Herr Unger: Lika med statsutskottet finner jag, att »Sveriges
intressen fordra, att de utrikes angelägenheternas oafbrutna skötsel
icke äfventyras i följd af beslut, som norska Stortinget redan fattat
eller framdeles kan komma att fatta i afseende å Norges andel i de
för rikena gemensamma utgifter», och till följd deraf biträder jag
också gerna statsutskottets förslag i dess första punkt, att »statskontoret
må af under händer varande medel på reqvisition af ministern
för utrikes ärendena förskottsvis utbetala intill ett belopp af 15,300
kronor i månaden, att användas till bestridande af sådana utgifter
från kabinettskassan, som beräknats skola gäldas med anslag från
Norge».

Mot statsutskottets förslag i andra punkten, att näst sammanträdande
Riksdag bör få tillfälle att besluta i denna fråga, har jag ej
heller någon anmärkning att göra. Men i likhet med den nästföregående
talaren hyser jag den äsigten, att af den omständigheten, att
Sverige ensamt bekostar alla utgifter för kabinettskassan, bör följa,
att Sverige också ensamt handlägger de ministeriella ärendena och
att således den norske statsministern ej längre bör under sådana för -

N:o 34. 8

Måndagen den 13 Maj.

Om förskott hållanden på grund af den åberopade kougl. resolutionen deltaga i
/.Zf""''.-''fc»» MS»» handläggning.

binettskassans . Vidare kan jag också, instämma med den talaren deri, att vid de
utgifter, diplomatiska tjensternas tillsättande borde kunna tagas i öfvervägande,
(Forts.) om det ej nu kunde ske med fullmagt, efter som man af detta°statsutskottets
utlåtande, som jag tror allmänt gillas, kan sluta dertill, att
det ej är v att befara, det tillräckliga anslag för att bestrida kabin ettskassans
utgifter icke städse komma att förefinnas.

Med anledning deraf skulle jag hafva önskat, att till detta statsutskottets
utlåtande vore fogadt ett tillägg af innehåll, att Riksdagen
— derest norska Stortinget icke före den 1 nästa juli fattat
beslut^ dels om gäldande af de intill den dagen af svenska staten
för Norge utgifna förskott till kabinettskassan, och dels om ovilkorlig
anslag till kassan af förut öflig t belopp för nästa budgetår
— för sin del anser, att norske statsministern bör uteslutas från rättigheten
att, pa sätt som, enligt kongl. resolutionen den 13 april 1835,
hittills, utan stöd af grundlag, egt rum, deltaga i ministeriella ärendens
behandling, samt att med afseende å sådana ärenden jemväl i
öfrigt bör iakttagas, hvad som må anses följa deraf, att belöpande
kostnader för de förenade rikenas diplomati bestridas af svenska staten
allena, utan bidrag från Norge.

Jemte det jag verkligen beklagar, att en fullständig revision af de
unionella bestämmelserna icke, på sätt ett annat Riksdagens utskott
redan för några år sedan tog sig friheten förorda, kommit till stånd,
får jag tillkännagifva, att jag lifligt instämmer med statsutskottet om
nödvändigheten af en sådan revision, icke derför att jag vågar hysa
några stora förhoppningar att dermed skall vinnas något tillfredsställande
positivt resultat, utan derför att jag hoppas, att genom en
sådan underhandling det matte klart framgå, hvilka de olika landens
olika anspråk äro och hvilka garantier från det ena’ och från det
andra landet fordras för att de unionella bestämmelserna måtte bli
sådana, att de, såsom statsutskottet säger, främja de båda folkens lugna
framåtskridande och värna deras sjelfständighet, och till sist äfven
derför att jag tror, att det är med politisk klokhet och takt öfverensstämmande,
att Sverige, innan något annat inträffar, bjuder till underhandling,
den må nu föra till det ena målet eller det andra.

Så långt bär jag^ väl förstått statsutskottet, men då det yttrar,
att, derest utan dröjsmål en revision kommer till stånd, torde, Däfven
om Stortinget icke skulle bifalla de till dess godkännande framlagda
förslag om bidrag till kabinettskassan, kunna antagas, att det af
Kongl. Maj:t nu begärda medgifvandet icke skall behöfva afse någon
längre tid», förefaller mig detta något dunkelt; och det kanske oclså
är rnenadt att vara så. Jag kan nemligen ej förstå, om det är den
meningen, att fastän Stortinget ej beviljar de framlagda förslagen om
fyllandet af de förskott, som äro betaida, skulle det ändå kunna ske
någon uppgörelse vid den der underhandlingen, som skulle göra denna
anordning obehöflig, eller om de betyda, dessa dunkla ord, att statsutskottet
tror, att genom den der underhandlingen det snart kommer
att visa sig, att det ej är något att få från Norge, till följd hvaraf
något medgifvande af förskott ej vidare skulle erfordras, utan det då

9 Ji:o 34.

Måndagen den 13 Maj.

skulle bli fråga om anslag från Sverige. Detta kali ju emellertid ej Om förskott
vara så vigtigt; det må tydas huru som helst, af den ene så, af den d[7d» o/Taandre
sa. _ binettskassans

Men enligt min åsigt är ställningen mellan Sverige och Norge utgifter.
nu kommen i det allvarliga och kritiska läge, att det synes vara tid (Forts.)
att vid uttalanden i denna fråga icke af undfallenhet eller allt för
öfverdrifven grannlagenhet använda orden för att dölja tankarne, utan
tala rent och öppet språk och, såsom man säger, se faran stint i synen,
samt dervid äfven kanske något tänka på vårt »derefter».

Lägga vi då handen på hjertat och svara på det spörsmålet, om
vi verklfgen tro, att af den ifrågasatta underhandlingen skall vinnas
ett tillfredsställande positivt resultat, lära vi väl nödgas svara, att vi,
med hänsyn till den stämning, som nu råder i Norge, ty värr knappt
kunna hoppas det.

Hvad följer då deraf och af norrmännens fortsatta illojala och
revolutionära tillämpning af det slappa unionsfördrag, som innefattas
i Norges efter afhandling med Sverige erhållna grundlov och riksakten? Unionens

upplösning och slut på all förening med Sverige ropas
det från Norge, och man hör dofva återljud af dessa rop äfven i vårt
land — ända in i Riksdagens kamrar.

Ja väl, är det så, att vi icke genom underhandling kunna åstadkomma
en bättre sakernas ordning och Norge fortsätter med sina inkräktningar
på konungamagten och med sina oskäliga anspråk på
rättigheter utan motsvarande skäliga skyldigheter, så blir unionen
faktiskt upplöst, och vi böra, enligt min åsigt, knappast sörja mycket
deröfver. Ty unionen, sådan den nu är, har icke fylt sin uppgift.

Den är tillkommen under förutsättning af ömsesidigt förtroende och
vänskapligt förhållande och under förutsättning af enigt samarbete för
de förenade folkens framtida väl. Då dessa förutsättniugar icke längre
äro för handen, förefaller det mig, som om man nog kan låta unionen
fara. Men, herr talman, mine herrar, jag vill inlägga min bestämda
gensaga mot den i Norge allmänna och äfven i Sverige förekommande
uppfattningen, att genom unionens upplösning all förening med Norge
är upplöst.

Det är icke så.

Genom unionens upplösning flyttas vi tillbaka från den olidliga
status, hvari vi nu befinna oss, till det rättsliga förhållande mellan
Sverige och Norge, som egde rum efter Kielerfredeu, genom hvilken
Norge afträddes till Sverige till evärdelig ego.

Jag vet väl, att norrmännen icke vilja höra talas om Kielerfreden
och att äfven svenske män finnas, som helst skulle se den vara
bortglömd, och det torde derför icke skada att uppfriska desse mäns
minne med angifvandet af innehållet af traktatens artikel IV, hvilken
lyder, som följer:

»Hans Maj:t Konungen af Danmark afträder oåterkalleligen och
för evärdeliga tider, såväl för sig som sina efterträdare till danska
tronen och riket, till förmån för Hans Maj:t Konungen af Sverige och
dess efterträdare till svenska tronen och riket, alla dess rättigheter
och anspråk på konungariket Norge, nemligen följande biskopsdömen

X:o 34. 10

Måndagen den 13 Maj.

Om förskott och stift. Dessa biskopsdöme]!, stift och provinser, innefattande hela
dande af ja.^on^_rinar''^et Norge, skola hädanefter under full ego och öfverherrskap
binettskassans tillhöra Hans Maj:t Konungen af Sverige och utgöra ett konungarike,
utgifter, förenad! med Sverige.»

(Forts.) Man ser således, att Norge är afträdt för evärdelig tid till Sveriges

ego och öfverherrskap, att utgöra ett vred Sverige förenadt konungarike.
Sverige lärer således utan hänsyn till unionens upplösning hunna göra
sina anspråk mot Norge lagligen gällande. Det är Sveriges obestridliga
rätt; ty. det der talet om Kielertraktatens förmenta s. k. »opgivelse»
är endast ett norskt påfund, en norsk lögn, som vederlägges
af unionens historia och som vederlägges af senare —---— _

Herr talmannen lät nu klubban falla och yttrade: Jag får erinra
talaren att ej i sitt anförande använda sådana uttryck som de nyss
begagnade.

Herr IT tiger: Jag ber om ursäkt, om jag valde ett ord, som
icke anses lämpligt — jag ville saga: en origtig framställning af historiska
fakta, ty den vederlägges af unionens egen historia och den
vederlägges äfven af senare gjorda uttalanden frän statsmyndigheters
sida, som visa, att den uppfattningen nog har varit allmän i Sverige,
att Kielertraktaten fortfarande gäller, utan afseende på unionsfördraget.
Så yttrar unionens stiftare Konung Carl XIV Johan år 1821, då Norge
sökte undandraga sig skyldigheten att deltaga i den danska statsskulden,
^ följande ord, som han delgaf stormagterna genom note, deri
han ansag sig berättigad att säga: »I bryten å eder sida det fördrag,
hvartill jag lemnat mitt bifall; jag återinträder derför i de rättigheter,
som Kielerfördraget åt mig tillförsäkrar, och jag tager ifrån eder de
friheter, jag en gång beviljade, men af hvilka I gjort ett så dåligt
bruk» och tillägger han — »om sjelfvisklieten och förblindelsen
fortfara att misskänna hans rad, skall han se sig tvungen att återuppföra
Norges författning sbyggnad på grundvalar, som äro mera betryggande^
för den allmänna säkerheten». Om Sverige bör begagna
sina på Ivielerfreden grundade rättigheter, spörjes det nu — skulle det
vara politiskt klokt af Sverige att göra det? På det spörsmålet ber
jag att för min del få svara ett bestämdt ja.

Det måste vara politiskt klokt af Sverige att begagna dessa rättigheter,
eftersom med dem följa politiska pligter, som Sverige har att
fylla — pligter mot oss sjelfva och våra stora minnen —, pligter mot
vara efterkommande — pligter mot Norge och pligter mot Europa.
Huru skola då dessa rättigheter göras gällande — denna Sveriges politiska
mission fullgöras?

Skall Sverige i yttersta nödfall förklara Norge krig?

Nej — Sverige och Norge stå icke till hvarandra i det statsrättsliga
förhållande, att krig i egentlig mening kan dem emellan ega
rum. Men om icke på annat sätt någon lösniug af frågan kan vinnas,
torde väl Sverige till sist böra, stödjande sig på Kielertraktatens ståndpunkt,
kunna säga såsom det sades i kongl. proklamationen till norska
folket den 10 juli 1814, att Sverige »med styrkans utveckling gör sina
rättmätiga anspråk gällande» och att Sverige då, på sätt Carl Johan,

11 N:0 34.

Måndagen den 13 Maj.

såsom jag nyss nämnde, yttrade, »åternppför Norges författningsbygg- Om förskott
nåd på grundvalar, som äro mera betryggande för den allmänna säker-afkaheten».
När skall Sverige då söka göra dessa sina rättigheter gäl ” binettskassans
lande? Det ligger naturligtvis långt utom ramen för mitt bedömande utgifter.
och utom gränsen i allmänhet för enskilde mäns afgörande, när det (Forts.)
mått, som Norge börjat fylla med hvarjehanda magtmissbruk och förnärmelser
mot konungamagten och svenska staten, må kunna anses
vara rågadt. Men det kunna vi val inse och säga, att om den vådeld,
som nu rasar i Norge, får, ohejdad och ostörd, under någon längre tid
utbreda sig, så varder den, af alla tecken att döma, för Sverige allt
svårare att släcka, eller ock torde denna vådeld, om den far sticka
ut sina eldtungor allt efter som vinden kan komma att blåsa åt öster
eller vester, varda släckt af mägtigare händer än våra.

Och hvad blir då den skandinaviska nordens — hvad blir da
Sveriges öde? — Vi, som vuxit upp och grånat under så lugna och
lyckliga politiska förhållanden att vi knappast haft eu allvarlig tanke
derpå att Sverige — vårt fädernesland, det gamla och kära, vår
stolthet och vår ära — en gång skulle kunna upphöra att vara ett
fritt och sjelfständigt rike, vi bäfva, då vi tänka på de olyckor, som
den nuvarande situationen under vissa eventualiteter kan draga öfver
oss. Med tanken derpå skulle jag, om jag med min svaga stämma
det vågade, vilja till Sveriges folk och till Sveriges regering rigta
skaldens varnande ord:

»Skyr du mödan, feg och svag,

Förestår dig nederlag,

Fångenskap och döden.»

Herr talman, jag ber om tillgift, att jag låtit ämnets vigt och
situationens allvar förleda mig att beröra, hvad som, strängt taget,
måhända kan anses till saken icke rätteligen höra, och har jag berört
det i ordalag, som icke funnits lämpliga, så ber jag kammaren derför

om ursäkt. . , .

Jag började med att tillkännagifva, att jag önskade ett tillagg
till statsutskottets hemställan, i syfte att Sverige borde göra gällande
de rättigheter, som jag förmenade kunde anses följa deraf, att Sverige
ensamt, utan bidrag från Norge, bestrede alla kabinettskassans utgifter,
men då jag väl kan förstå, att icke kammaren i en sådan grannlaga
fråga som denna är beredd att. på någon under diskussionen af mig
eller annan riksdagsman gjord hemställan, här fatta beslut, anser jag
mig icke böra framställa något yrkande, utan ansluter mig i hufvudsak
till statsutskottets hemställan.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve
Lewenhaupt: Som jag afhört diskussionen i Andra Kammaren, har jag
icke bålt tillfälle att höra alla talare, som här yttrat sig, men det har
blifvit mig sagdt, att under min frånvaro en talare i denna kammare
i sitt yttrande framhållit de faror, som vore förenade dermed, att norske
statsministern deltog i det ministeriella statsrådet, samt att i vissa
länder norrmän funnes anstälda som diplomater.

N:o 34. 12

Måndagen den 13 Maj.

°förf1 ,anlednius häraf ber jag få nämna, att enligt min åsigt ingen
dande o/^Lz- . e . n^> finnesatt anse, att norske statsministerns närvaro i det mibinettska&sans
Hysteriella statsrådet medför någon fara samt att de som diplomater
utgifter, anstälda norrmän fullgöra sina åligganden på ett fullkomligt tillfreds(Forts.
) ställande sätt.

Friherre Gripenstedt: Ehuru jag icke har något annat yrkande
att göra än att statsutskottets motivering och hemställan måtte bifallas,
ber jag dock att i frågan få säga några ord. Jag kan då till
en början icke underlåta att framhålla, att utskottets betänkande likasom
Kongl. Maj:ts förslag icke innehåller någonting om den eventuella
brist i konsulatkassan, som kan uppstå i följd af de uteblifna bidragen
från Norge, utan endast talar om den brist, som förekommer i
kabinettskassan. Det säges visserligen i statsrådsprotokollet för den
14 januari innevarande år, att norska departementet för det inre utanordna^
70,000 kronor till betäckande af den brist, som kunde förefinnas
för löpande budgetår, men enligt den tablå, som utrikesdepartementet
bifogat, skulle Norges direkta anslag till konsulatväsendet uppgå
till 120,000 kronor, hvarför enligt min uträkning en brist på 50,000
kronor torde uppstå. Dessutom talas från norskt håll om att betala
de utgifter, »som rättsligen åligga norska staten», hvadan det tyckes
förefinnas tvifvelsmål om, huruvida de hittills utgående bidragen verkligen
fortfarande böra af den norska statskassan betalas. Jag förmodar
dock att regeringen har andra medel att tillgå för att betacka denna
brist, och man kan från svensk sida icke vara annat än tacksam, om
det stannar vid att betäcka brist i kabinettskassan. Hvad den bristen
beträffar, är det ju naturligt, att, såsom utskottet föreslagit, Sverige
skall betala^ densamma, då Sveriges intresse fordrar, att de diplomatiska
ärendena gå sin gilla gång. Här har sagts förut, att man såsom vilkor
borde uppställa, att den norske statsministern icke skulle deltaga i det
ministeriella statsrådet. Något sadant vilkor vill jag nu visserligen
icke uppställa, men jag kan icke neka till att åtskilliga skäl tala Iför
en sådan sak. 1835 års beslut är icke af grundlagsnatur utan tillkom
helt enkelt genom en kongl. resolution och delgafs knappast svenska
Riksdagen.i sin helhet. Nu kan visserligen sägas, såsom hans excellens
utrikesministern sagt, att den norske statsministern och de norska diplomaterna
verkat förträffligt, och att vi dervidlag ingenting hafva att
beklaga oss öfver. Derom är jag också öfvertygad, men då norrmännen
icke vilja betala sitt bidrag, kan verkligen ifrågasättas, huruvida den
norske statsministern bör hafva säte och stämma i det ministeriella
statsrådet. Häfden tillerkänner honom detta sedan 1835, men häfd
har ock vant, att Norge sedan lång tid tillbaka betalat till den gemensamma
diplomatien och konsulatväsendet. Redan 1815 lemnade den
norska staten ett bidrag af 100,000 kronor till kabinettskassan och
100,000 kronor till den s. k. konvojkassan, detta hufvudsakligen för att
norska fartyg skulle i Medelhafvet få segla under den numera så förkättrade
svenska flaggan. Emellertid, om jag också anser, att det vore
billigt om den norske statsministern icke vore med i det ministeriella
statsrådet,^ så länge norska statens bidrag uteblefve, kan jag alls icke
dela den åsigt, som uttalats, att de norske diplomatiske embetsmännen

Måndagen den 13 Maj.

13 X:o 34.

skulle tillbakakallas. De unionella tjenstemännen på denna bana äro Om förskott
nästan det enda band, som förenar Sverige och Norge-utom den gemensamme
konungen, och jag tror fullkomligt hvad hans excellens utrikes-bintttskassam
ministern säger, att de i de flesta fall uppfylla sitt kall på ett till- utgifter.
fredsställande sätt. Men när det gäller utnämnande af desse tjenste- (Forts.)
män anser jag att de svenska, de unionella intressena böra ses fullkomligt
till godo, och om, med de unionsfiendtliga åsigter, som för
närvarande göra sig gällande i Norge, den norske statsministern icke
hade något ord med vid befordringarna, skulle jag anse det vara alldeles
rigtigt.

Nu talas det i utskottets betänkande om eu revision. Ja, derom
äro vi alla ense, att. eu revision behöfves, men huru den skall tillgå
och hvad som dermed skall uppnås torde vara tvekan underkastadt.

Hvad som hufvudsakligen är föremål för norrmännens missnöje är,
föreställer jag mig, icke att deras intressen skulle blifvit för litet tillgodosedda.
Det kan icke gerna vara förhållandet, och skulle ock så
vara, så har Riksdagen redan 1893 sagt att förbättringar i handelns
och sjöfartens intresse på konsulatväsendets område med säkerhet skulle
kunna uppnås utan gemensamhetens brytande. Orsaken till norrmännens
påståenden synes mig helt och hållet vara att fiuna uti nationalfåfänga.
Då unionen tillkom, förefunnos vissa historiska och nationella
motsatser mellan folken, och dessa hafva tyvärr sedan uppeggats på
nytt i stället för att utplånas. Skilnaden i nationalitet och språk förefaller
mig icke vara så stor, att så ej kunnat ske. Folkegenskaperna
äro desamma — en egenskap, hvilken anses vara specielt svensk, nemligen
afundsjukan, förefinnes i hög grad äfven hos norrmännen — och
språken skilja sig icke mer från hvarandra än flera af våra dialekter,
såsom t. ex. småländskan och dalskan. De historiska motsatserna skulle
hafva utjemnats, såsom mellan England och Skotland, mellan Sydtyskland
och Nordtyskland, om man blott låtit allt gå sin jemna gång.

Men i stället har den norska nationella chauvinismen uppmuntrats.

Norrmännen beklaga sig öfver att de icke hafva något direkt
inflytande på de diplomatiska ärendena och att icke en norrman kan
blifva utrikesminister. Jag skulle gerna vilja gifva dem denna senare
rätt, för så vidt det kunde ske med fullständig garanti, att icke något
Övergrepp från norsk sida egde rum, men skall den gemensamme
utrikesministern blifva ansvarig äfven för det norska stortinget eller
någon delegation, som är beroende af detta, så fruktar jag att det blir
Norge som kommer att styra och Sverige som får dansa efter dess
pipa, att det således icke blir någon likställighet, utan att förhållandet
förryckes helt och hållet till Norges förmån. Jag anser icke, att man
bör arbeta på likställighet mellan Sverige och Norge, men att likställighet
mellan svensk och normal! bör förefinnas. Mig synes sålunda
att äfven en norrman skall kunna bekläda utrikesministerembetet, det
enda unionella som hittills icke kunnat af norrmän uppnås. Och föreställer
jag mig, att den saken skulle kunna utan underhandling med
Norge införas genom eu liten ändring i 4 § regeringsformen. Det
heter der, att svenska statsrådet skall bestå af »infödde» svenske män.

Om dertill lades ett tillägg, att utrikesministern Ange vara norskfödd
man, vore saken hjelpt. En norrman skulle då kunna blifva utrikes -

Sso 34. 14

Måndagen den 13 Maj.

Om förskott minister, han finge ingå såsom medlem i det svenska statsrådet och
-dfnd/o/iä-vara ansvarig inför den svenska Riksdagen, men sedan, när embetet
iinettskassans upphörde, kunde han återgå till att blifva norrman, om han sä önskade.
utgifter. Nu vet jag visserligen, att det skall sägas, att norrmännen aldrig skulle
(Forts.) blifva belåtna med en sådan förändring, den skulle icke tillfredsställa
dem. Det är möjligt, men det vore dock ett steg framåt mot det
målet att göra norrmännen likstälda med svenskarne, om också norrmännen
icke kunde anställa riksrätt mot den gemensamme utrikesministern.
Det är för att undvika just sådant som vi icke vilja hafva
utrikesministern ansvarig för det norska stortinget. Detta har ju ändå
alltid sitt bepröfvade medel qvar att vägra anslag till kabinettskassan
och konsulatväsendet, såsom nu skett. För öfrig!, kan något bättre
sätt utfinnas för att en norrman skall kunna bekläda utrikesminister -

posten, har jag ingenting deremot, men de konstitutionella garantierna
måste blifva fullständiga. Att falla undan för norrmännen i detta
hänseende anser jag icke gå för sig. Den undfallenhet, som från svensk
sida visat sig allt sedan unionens uppkomst, har icke medfört resultat,
som uppmuntra till fortsättning. Tillgifveulieten och tacksamheten
har alls icke ökats, och jag fruktar nästan att aktningen för oss äfven
förringats. Då det gäller ett så kraftigt folk som våra bröder på andra
sidan Kölen, föreställer jag mig att bestämdhet, dock utan oresonlighet,
snarare skulle verka derhän, att vi återvunne aktningen, och kanske
brödrakärleken komme derefter.

Dans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve
Lewenhaupt: I anledning af en af den nästföregående talaren gjord
fråga, hvarför framställning icke gjorts till Riksdagen om medel för
fyllande af brist i konsulskassau, anhåller jag att få erinra, att protokollet
öfver utrikesdepartementsärende den 14 januari 1895 härom innehåller
följande:

»För hvad angår kalenderåret 1894 äro räkenskaperna icke ännu
afslutade, och någon framställning om afräkning för detta år har icke
kunnat göras, men behof af förskott har gjort sig gällande, och jag
har genom skrifvelse till kongl. norska regeringens departement för
det inre den 22 sistlidne december anhållit om ett förskott af 70,000
kronor. Till svar härpå har departementet för det inre genom skrifvelse
den 28 i samma månad meddelat, att departementet anmodat
finans- och tulldepartementet att lemna ett förskott åt 70,000 kronor
att användas till täckande af sådana under nästföregående och innevarande
norska budgettermin verkstälda utgifter rörande de förenade
rikenas gemensamma konsulatväsende, som rättsligen ålåge norska staten,
och som icke kunde täckas af de utaf norska fartyg under nämnda
tid erlagda konsulat- och expeditionsafgifter, och vid sådant förhållande
synes det mig fortfarande icke erforderligt att hos Riksdagen göra
framställning i fråga om medel för fyllande af brist i konsulskassan,
som kali uppstå genom uteblifvande af beräknade bidrag från Norge
för innevarande norska budgettermin.»

Räkenskaperna för 1894 äro numera afslutade, ehuru afräkning ej
ännu egt rum, och förhållandet mellan utgifter och inkomster är, för
hvad Norge angår, följande:

Måndagen den 13 Maj.

15 N:o 34.

Norges andel i konsulskassans utgifter........................ Er. 318,950: 09

Inkomster:

Norska konsulat-och expeditionsafgifter Er. 246,517: 86

Från Norge erhållet förskott............... » 70,000: — Kr. 316,517: 86

Om förskott
för bestridande
af kabinettskassans

utgifter.
(Forts.)

Återstår förskott af svenska medel för 1894 ............... Er. 2,432: 23.

Af de 15,360 kr. 82 öre, som Sverige förskotterat för 1893, har
ett belopp af 7,737 kr. 97 öre blifvit betaldt, och om detta belopp
fråndrages, återstår för detta år ett förskott af 7,622 kr. 85 öre.

Sveriges förskott utgöra således sammanlagdt för närvarande 10,055
kr. 8 öre, men å andra sidan finnes i utrikesdepartementets kassa en
del af ett äldre norskt anslag, som ej behöft användas, och det egentliga
förskottet torde derför kunna anses vara 5,793 kr. 5 öre.

För hvad angår berörda förskott af 7,622 kr. 85 öre, har Eongl.
Maj:t i proposition till Stortinget begärt ersättning för denna utgift.

Herr Åkerman: I delvis motsats mot min ärade vän på samma
bänk inom denna kammare vill jag tillåta mig att gifva uttryck åt
min tillfredsställelse öfver att utskottet begagnat detta tillfälle att uttala
sin tillförsigt, att Eongl. Maj:t skall låta sig angeläget vara att
utan uppskof söka få en fullständig revision af unionsakten till stånd.
För mig skulle det emellertid varit ännu mer glädjande, om detta utskottets
uttalande hade fått rum i sjelfva klämmen och icke, såsom nu
är händelsen, blott i motiveringen, då jag nemligen håller före, att den
derigenom icke blott skulle blifvit mera uppmärksammad, utan också
fått i någon mån ökad vigt och betydelse. Att för mig underhandlingars
ofördröjliga inledande spelar en så stor roll beror dess värre
lika litet hvad mig som hvad flere föregående talare angår på några
stora förhoppningar, att dessa underhandlingar skola komma att leda
till något för unionen lyckligt resultat. Men orsaken, hvarför jag
fäster så stor vigt vid deras snara inledande, är framför allt den, att
jag icke mägtar förstå, huru man utan desamma skall kunna få eu
början till slutet på detta olycksaliga osäkerhetstillstånd, som blifvit
en följd af denna redan alltför långvariga tvist mellan de förenade
rikena, och hvilket osäkerhetstillstånd medfört så många och väsentliga
olägenheter. Bland dessa vill jag tillåta mig särskilt framhålla ett
par, nemligen dels Norges fordran, att inga lönade poster inom konsulatstaten
skola före tvistens lösning få tillsättas annat än på förordnande,
hvilket förhållande i förening med de på senare tider i alla händelser
minskade konsulatbidragen från Norge haft åtskilliga och icke oväsentliga
olägenheter; dels vidare den försämring i vår kredit på verldsmarknaden,
som blifvit en följd af det misstroende, hvartill den ihållande
tvisten slutligen inom främmande nationer ledt. Om jag således
också ej blott på dessa utan äfven åtskilliga andra af föregående talare
redan framhållna skäl för min del gerna skulle hafva sett, att utskottets
kläm varit något innehållsrikare, så har jag, då i allt fall det,
som i denna fråga för närvarande ligger mig allra närmast om hjertat,
åtminstone i motiveringen blifvit af utskottet upptaget, intet yrkande
att göra, utan ber, herr talman, att få instämma i utskottets hemställan.

>:o 34. 16

Måndagen den 13 Maj.

Om förskott Herr Ljungberg: Då norrmännen midt under sin äflan att åtdandeT/ka-
k?mma eget konsulatväsen och egen diplomati, under hemlig förutsättbZettskassals^o
. svenskt beskydd för båda, företogo sig att indraga anslaget
utgifter, till diplomatien, begingo de utan tvifvel ett politiskt missgrepp af icke
(Forts.) ringa betydenhet, icke blott med hänseende till utlandet, som deraf
kunde se, att de förforo hänsynslöst och obehörigt emot Sverige, utan
framför allt med hänsyn till opinionen i vårt eget land. Det är nemligen
så, att politiska åtgöranden, äfven af mycket betänklig art,
ganska litet beröra gemene man, men blir det fråga om mitt och ditt,
om plundringsförsök mot eu annan, eller att på en annan hvälfva sina
egna bördor, då förstås det af hvar och en, och det griper djupare och
allmännare. Den förevändning, som Stortinget har tagit sig för att
indraga sitt anslag för diplomatien, nemligen att beskickningen i Wien
borde först upphäfvas, är utan tvifvel blott ett svepskäl, såsom man
ser redan af tiden för beslutets fattande. Det var i juli 1893, som
Stortinget först beslöt att indraga sitt bidrag till beskickningen i Wien,
och då visste man i Stortinget mycket väl att den svenska Riksdagen
redan hade åtskilts, så att någon ändring i staten för de utländska
beskickningarna icke kunde ske. Man visste också mycket väl, att
Norge genom detta steg skulle få behålla sina penningar. Följande
år var det på samma sätt. Stortinget fattade icke sitt beslut förr, än
den svenska Riksdagen hade åtskilts, och således icke kunde, äfven
om den så velat, efterkomma Stortingets önskan att upphäfva beskickningen
i Wien. Stortinget dröjde till juli månad och beslöt då att
indraga sitt bidrag till en diplomati, hvars budget var af den svenska
Riksdagen bestämd. Den sjelfviska tanke, som häri ligger, är för öfrigt
icke en enstaka företeelse. Det torde vara i mångas minne, att redan
kort efter unionens ingående sökte norrmännen hvälfva på den svenska
staten betalningen af Norges andel i den danska statsskulden. De
ville icke heller deltaga i den dryga tribut af, i medeltal, 400,000 kronor
om året, som vi hade att betala till barbareskstaterna vid Medelhafvet,
men nog ville de begagna sig deraf, och de anhöllo, både regering och
Storting, att få på sina fartyg nyttja svensk flagga, densamma, af hvilken
de sedan icke tåla en flik i sin flagga. På samma sätt hafva de
gjort vid åtskilliga andra tillfällen, och bland de märkligaste och för
dem mest vinstgifvande var, då de nedsatte sin armé till hälften af
hvad den förut varit. De undantogo dermed från det unionella försvaret
en förstärkning, som vi hade påräknat. Ty eu komité hade,
1816, strax efter unionens ingående, sagt, att nu hafva vi att vänta
någon besparing i våra kostnader för försvaret, sedan vi fått den norska
hjelpen. Men den »bjelpen» förminskades nu till den grad att, under
det att Norge högligen förkofrat sig i ekonomiskt afseende och samlat
stora behållningar i statskassan, Sverige har nödgats att på ett ruinerande
sätt förskaffa sig medel till ett försvar, som är lika mycket till
unionens som vårt eget bästa, och vi ha den tacken derför, att sedan
få höra, att Sverige har en »uttömd statskassa». Det är på detta sätt
norrmännen i allt gått till väga, och jag tror, att man derför icke i
den kong! propositionen borde med så len hand och i så undfallande
ordalag hafva framstält det för den norska nationalkarakteren så betecknande
sakförhållandet i denna fråga, i det att man blott talar om

Måndagen den 13 Maj.

17 N:o 34.

det »uteblifna bidraget», eller att »det beräknade bidraget icke är att Om förskott
vänta» eller något sådant — en till öfverdrift stegrad moderation, som^j^ leffr''ka_
äfven återfinnes i statsutskottets betänkande. Det ser ut, som om manbi"eltskassans
icke hade något synnerligt emot att låta hela saken betraktas såsom utgifter.
blott en missräkning eller en felaktig beräkning af oss. Jag tror icke, (Forts.)
att man i något annat land skulle gått till väga på det sättet, när, såsom
här, fråga är om en uppenbar kränkning af både föreningsfördrag.
, häfd och aftal. Jag säger, att det är en kränkning af föreningsfbrdraget,
emedan dess 4 § tydligen innehåller, att Konungen, det vill
här säga unionskonung en, eger »emottaga och affärda sändebud, ingå
och upphäfva förbund». I senare momentet af samma paragraf står äfven
föreskrifvet, att Konungen eger rätt att fatta och utföra det beslut, hau
anser för staten gagneligast. 1 allt sådant, diplomati, konsulatväsende
och krig äro de båda rikena eu enhet emot utlandet. Det lär väl icke
kunna nekas, att en gemensam angelägenhet icke plägar besörjas eller
bekostas af den ena parten allena. Således är detta eu uppenbar kränkning
af föreningsfördraget. Men det är äfven en kränkning af häfd,
emedan i åttio år sådana frågor äfven från Norges sida behandlats såsom
gemensamma. Det är vidare en kränkning af aftal, som nu skett
i Norge. Ty såsom bekant, har Norge betalat */n at" de gemensamma
utgifterna, under det att Sverige betalat 12/u. Hvarpå grundar sig
detta? Jo, naturligen på aftal och ett aftal till Norges förmån, tv
med de anspråk, som norrmännen hafva på likställighet, borde det
äfven vara likställighet i utgifter, men nu hafva de sluppit betala mer
än 5/i7, och det på grund af det aftal, som de nu kränka. Och hvarför
hafva de gjort det? Naturligen emedan de veta, att vi äro ett
beskedligt folk, som icke komma att göra dem något för när, huru
de än bete sig. Det är karakteristiskt, och jag kan icke lemna det
oanmärkt, att ehuru norrmännen nu helt och hållet undandraga sig
att lemna bidrag till den unionella diplomatien, så fordra de dock att
blifva betjenta af densamma. För icke länge sedan läste man klagomål
i norska tidningar deröfver, att beskickningen i Wien, just densamma,
som de vilja afskaffa, under förevändning att den är alldeles
obehöflig, hade underlåtit att underrätta norrmännen, genom utrikesministern,
förmodar jag, om ett af österrikiska regeringen meddeladt
förbud mot införsel af fisk. De hafva äfven flera handelsfördrag med
andra länder å bane. Hvem skall uppgöra dessa? Om de icke betala
till diplomatien, måste de väl också tänka sig, att de icke hafva någon
diplomati och icke kunna vänta någon nytta deraf. Allt fortfarande
heter det dock, sedan de undandragit sig alla bidrag till ministerstaten,
den »norsk-svenska» diplomatien. De handla dervid på samma sätt,
som när de, sedan de undandragit kronprinsen 50,000 kronor af det
apanage, som de just med detta belopp förökade vid hans förmälning,
och sålunda nu betrakta honom såsom ungkarl, dock fortfarande tala
om den norsk-svenska kronprinsessan.

Det är, om mall undantager det väl undfallande språket, ett förtjenstfullt
utlåtande, som statsutskottet här afgifvit, men med anledning
af föregående erfarenheter har jag mycket ringa förtroende till
frukterna af den nu föreslagna revisionen. När vi se, huru sväfvande
ordalagen varit i fråga om Norges skyldigheter hvarje gång ett re Första

Kammarens Fröt. 1895. N:o 34. 2

>’:o 34. 18

Måndagen den 13 Maj.

Om förskott visionsförslag framkommit, när vi se den desperation, som gripit norrdlnde
io/"ia-raä^nen, suart icke hvarje stadgande varit till deras fördel, kunna
bZettskassansv} i?ke vänta oss mycket af den föreslagna åtgärden. Och en annan,
utgifter, vigtigare sak! På hvad sätt tänker man få de bestämmelser uppfylda,
(Forts.) som en gång blifva föreslagna, om de å båda sidor antagas? Jag tror,
att, med den erfarenhet, vi hafva af norrmännens tillvägagående vid
fullgörandet af ingångna aftal, icke mycket är att i den vägen vänta
af dem.

Det är på dessa grunder, som jag för min del icke kan finna
ställningen synnerligen hoppgifvande. Jag tror, att icke någon öfverenskommelse
kan på ett för Sverige tillfredsställande sätt träffas, utan att
vi måste tänka på att utfinna ett sätt att lösa oss från förbindelsen
med Norge. Man säger: hvart skall det taga vägen, om en fullständig
skilsmessa skulle komma till stånd och vi få en fiendtlig magt bredvid
oss? Men man tänker icke på, huru förhållandena skola blifva, om
under det närvarande tillståndet krig utbryter, då våra »bröder» hvarken
vilja eller kunna bistå oss! Om Norge skulle vara åtskildt från Sverige,
skulle det ligga i dess eget stora intresse, långt mera bjudande än nu,
att bevara ett godt förhållande till och uppehålla en varaktig fred med
Sverige. Vi äro den starkare magten och kunna när som helst falla
öfver norrmännen, som hvarken ha råd eller offervillighet nog att
emot oss förskaffa sig en betryggande gräns. Och så mycket förstånd
måste de hafva, att de icke vilja underkasta sig Ryssland, då de böra
veta, att de dermed förlora all både frihet och sjelfständighet.

Hurudant ar nu tillståndet? Jo, alla de oerhörda ansträngningar,
vi göra för vårt försvar, komma lika mycket Norge till godo. Vi
hafva icke någon säkerhet för, att icke en stor, kanske större del af
våra pansarfartyg och trupper skickas upp till Finnmarken eller norska
vestkusten och att våra stridskrafter sålunda splittras och blifva otillräckliga
för vårt eget lands försvar! Jag vill icke uppehålla eder, mine
herrar, längre med betraktelser om dessa betänkliga förhållanden. Jag
vill endast säga, att ehuru det synts mig synnerligen önskvärd!, att i
motiveringen till betänkandet blifvit inrymdt ett något kraftigare inlägg
och något förbehåll af den art, att Sverige icke alltjemt får
betala för Norge, och ehuru jag tror, att åtminstone en antydan bort
göras om den norske statsministerns och de norska sändebudens aflägsnande,
så länge det norska bidraget innehålles, vill jag likväl
inskränka mig till att yrka bifall till betänkandet.

Herr Wieselgren: Debatten i dag gifver oss en osökt anledning
att låta vårt minne gå tillbaka ett par år i tiden till den debatt
rörande de uniouella angelägenheterna, som den 12 april 1893 egde
rum i den svenska Riksdagen. På aftonen af den dagen begärdes ordet
af Första Kammarens förre talman, grefve Lagerbjelke; han gjorde i
den då förhandlade frågan ett inlägg, som särskild! fäst sig i kammarens
hågkomst, i ty att sedermera hans yttrande vid flera olika tillfällen
anförts här i kammaren. Den centrala punkten i hans anförande
lydde så: »Vi förskansa oss vid status quo och qvarblifva der. Skulle
man det oaktadt anfalla oss, vet jag icke huru ett sådant anfall skulle
gå till». Den ädle mannens statskonst räknade endast med ädla fak -

19 >'':o 34.

Måndagen den 13 Maj.

torer. Man kan dock räkna på annat vis, och då kan man komma Om förskott
till ett slut, om hvilket han icke drömde. Erfarenheten har sedan Jr,''ka.
dess lärt oss, att man i Norge anlitat en statskonst, hvilken vi icke bineuskass<ms
gilla, och hvilken — jag är viss derom — vi aldrig skulle vilja anlita, utgifter.
Undandragna förpligtelser, mer eller mindre minskade apanage och (Forts.)
-slutligen vägrad förhandling utgöra lika många steg pa denna väg,
eu väg, som ock innebär ett anfall pa unionen, lika visst som kulor
och krut och dragna sablar. Man måste fråga sig, och man har frågat
sig öfverallt i vårt land och till och med långt utanför de skandinaviska
länderna, hvad slutet på denna politik skall blifva. Man har
till eu början dragit sig för svaret, man har till slut hviskat det. Men
man har från första stunden icke ett ögonblick saknat kunskap om
dess innebörd. Ty verldshistorien vittnar på hvart enda blad, huru
det omsider måste gå, när två sjelfständiga stater icke kunna komma
öfverens. I så fall finnes ju endast samma gamla verktyg att använda,
som Alexander den store använde i Gordium framför den bekanta
invecklade knuten. När första gången det antydda svaret började att
hviskas så högt, att det hördes, så slungades mot det ett slagord om
»kriminella dårar», ett slagord, som åter uppväckte ganska mycken
förbittring bland dem, mot hvilka det rigtats. Och dock, var det väl
så underligt det ordet? Den generation, som nu grånar, växte ju upp
samtidigt med skandinavismen. Hvem af oss, som hunnit något in i
lifvet, minnes icke den tid, när de skandinaviska ländernas framtid, sa
att säga, låg under solglans? Man såg icke annat än verkligen enade
folk, och folk, enade icke genom grundlagsparagrafer och riksaktsbestämmelser,
utan genom inbördes aktning och tillgifvenhet. Hvem
af oss har icke hört och hvem kunde icke upprepa unionskonungens
■ord: »Hädanefter är ett krig mellan Sverige och Norge en omöjlighet.-»

När man börjat tala om detta krig såsom en möjlighet, hvem undrar
väl — jag upprepar frågan —, om de deraf berörda känslorna gifva
sig uttryck i detta skarpa tal om »kriminella dårar» ?

Jag har några ord att åberopa, icke af någon unionskonung, utan
af en mycket ringa man, ord, fälda för åtta år sedan, men ord, hvilka
jag aldrig glömmer. En fattig gammal rorgängare pa en norsk ångbåt
tillfrågades af mig, hvar man kunde finna den rena flaggan -— ty
jag såg den icke, ehuru vår ångbåt gick med andra fartyg på alla
håll omkring sig, och jag spanade efter den flaggan, om hvilken jag
hört så mycket talas. Han begagnade ett groft ord, när han talade
om »det rene Flag» — det skall jag icke upprepa —, men hvad han
vidare yttrade är mig kärt att återgifva. Han yttrade: »För den rena
flaggan svärma de vestpå, men vi här i östbygden, vi vilja icke veta
af den. De känna icke hvad vi känna; men vi hafva af vara fäder
hört omtalas, huru det tillgick på den tiden, når Sverige var ett
fiendtligt land, när Sverige och Norge alltid skulle kriga, huru man
då stod här i oafbruten fara för brända gårdar, röfvad boskap, för
allt slags nöd och elände i hemmen, dit fäder och söner buros såsom
lik eller, rättare sagdt, de buros icke hem, utan jordades på ena eller
andra valplatsen. Den tiden vilja vi icke hafva tillbaka. Och det,
som talas om, att man skulle önska en ny skilsmessa mellan Sverige
och Norge, det äro vi emot.» Så folio sig rorgängare^ ord. Nu för

X:o 34. 20

Måndagen den 13 Maj.

förskott några få dagar sedan läste vi i de allmänna tidningarna, huru i Verm dande

folkmöte kommit tillsammans för att öfverlägga om den nu 4ine<(ätoiansvarallde

ställningen, och hvilken resolution der hade fattats. Hvad
utgifter, var innehållet i den resolutionen annat än just förberörda den gamle
(Forts.) rorgängare^, ord? »Vi känna för dem på andra sidan gränsen», står
det i resolutionen, »som om de vore våra bröder. Vi kunna icke tänka
oss att gå ut till strid mot dem. Vi hålla af dem — de hålla af oss.

Vi vilja icke veta af något tal om krig och blodig klädnad.» Ja, det

är skönt, det är^ vederqvickande att höra sådant tal. Men, mine herrar,
icke från alla håll talas samma ord.

Ett ännu djupare intryck än rorgängarens ord gjorde på mig den
krigshistoria, som det norska dagbladet i en lång följd af nummer
delgaf norrmännen, oss och för öfrigt hvem som helst i'' hela verlden,
den krigshistoria, som skildrar händelserna i ett framtida krig mellan
Sverige och Norge. Jag brydde mig icke om att fästa mig vid de
mangfaldiga yttranden af — om jag så må säga — en rå naivitet,
som. färgat en mängd särskilda episoder i densamma; men hvad jag
aldrig skall kunna glömma, var den del af berättelsen, som omtalade,
huruledes, när på vanligt krigsbruk eu svensk flottilj hade bombarderat
en norsk kuststad, man tillgrep såsom hämnd att skicka ett antal
mordbrännare ned till Göteborg, som på tjugu olika ställen samma
dag och samma minut stucko staden i brand. Och detta omtalas icke
såsom en gränslös missgerning, öfver hvilken norska folket borde i
evighet blygas, utan såsom en handling af nationel sjelfkänsla, som
visste att träffa med hämnd på bästa håll och lcänbaraste vis. Det,
mine herrar, gifver oss vid handen, att mycket på andra sidan Kölen
är förändradt mot förr, att der finnes en fond af hätskhet, af nationalhat,
rigtadt mot förbundsbrodern — en känsla, som dock för oss är
fullkomligt obegriplig. ÅT kunna ogilla, vi kunna uppröras af norska
vensterns tillvägagående, men vi kunna icke hata norska folket. Vi
kunna icke tänka oss någon enda vår handling af lömskhet eller af
hätskhet, rigtad mot detta folk, livilket — hvad än vissa dess representanter
tillåta sig — dock alltid är och måste vara för oss ett
broderfolk.

Jag minnes från min egen ungdomstid en bild, symboliskt framställande^
de nordiska folken. Det var festsmvckade studenter med sina
baner, .stående i en grupp, glada, bekymmerslösa, sorgfria. Så målade
man sig då. Skandinaviens framtid. Hvilken bild skulle nu teckna
denna framtid? I sanning, jag vet ingen, som närmare tecknar den,
än den bild, en af våra konstnärer har skapat, och som uppstälts invid
vårt nationalmuseum — Bultespännarnc. Två folk, sammanslutna till
evärdelig tid af Kölens bälte, men väpnade hvart och ett på sitt vis
och beredda att, så länge lifvet räcker, fråga hvarandra, huru långt
man tål. kallt jern, och efter frågan icke töfva med svaret. Det är
för hvarje svensk, för hvarje ädel norrman omöjligt att annat än med
det djupaste bekymmer, med den mest ingående sorg tänka på detta
förhållande och gifva sitt erkännande, att bilden liknar verkligheten.

Det ser ju likväl för ögonblicket ut, som om till och med inom
den norska venstern man hade börjat att skygga tillbaka för den
framtid, man så lättsinnigt, så oförsvarligt har försökt att bringa till

21 N:o 34.

Måndagen den 13 Maj.

stånd. De sista underrättelserna tala om »böjelse för förhandling». Om förskott
Jag kan icke neka, att jag i dessa underrättelser ser en liten ljusglimt.d^e be‘lfr,''ka_
Väl hafva åtskilliga af dagens talare uttryckt sina djupa tvifvel, om bHJukLsans
verkligen en sådan förhandling skulle kunna lända till något resultat, utgifter.
Man bär tviflat icke blott på norska vensterns, utan äfven på norska (Forts.)
högerns beredvillighet. Jag tror för min del ock, att vi icke hafva
mycket att vänta af norska venstern. Derinom finnes för mycket af
personlig ärelystnad, sammanbunden med nationel fåfänga, för att jag
skulle våga hoppas mycket af den. Men det synes dock redan från
de sista valen, som om norska venstern skulle hafva kulmen af sitt
regemente bakom sig. Det är möjligt, att så är; och vi skulle icke
gerna kunna svara för, om vi genom något vårt åtgörande å nyo gåfve
dem luft under vingarne, hvilka vilja unionens upplösning.

Hvad åter beträffar de moderate och högern i Norge, tror jag
för min del, att det kanske icke heller blir så lätt att i alla detaljer
komma till rätta med dem. Men på gruud af den fleråriga personliga
kännedom, jag har om många framstående norska högermän, tvekar
jag icke ett ögonblick att tillerkänna dem den grad af politisk klokhet,
som jag tror härvidlag måste ledande inverka på deras tänkesätt, på
deras handlingssätt vid eu blifvande förhandling. Jag begär icke, att
de skola vara svenskar, det smädenamn, man egnar dem i deras eget
fosterland. Jag tillerkänner dem samma rätt att vara norrmän som
oss att vara svenskar äfven der det gäller politiska åsigter, politiska
tänkesätt, men jag har den öfvertygelse, att, när de funnit, huru vi
mot vår vilja förts längre och längre fram emot den punkt, jag nyss
antydde, den punkt, der icke finnes mer än ett medel för fria stater
att komma till resultat — de draga sig för det medlets användning,
lika väl som jag vet, att vi göra det. Och detta åter betingar för
mig förhoppningen om att — för att begagna en norsk politikers kända
yttrande — »vanvidets dage» icke skola komma, utan att det verkligen
skall finnas en möjlighet för oss att komma ut ur den svåra återvändsgränd,
i hvilken vi råkat.

Här talar statsutskottet om nödvändigheten af en revision, en
fullständig revision af de unionella bestämmelserna. Ja, tnine herrar,
det kan icke vara två meningar inom Sveriges representation, lika
litet som hos det svenska folket, att icke detta är hvad vi vilja. Men
jag lägger än ytterligare betoning vid hvad redan af föregående talare
berörts, att det icke är fråga om en punkt eller två punkter, utan om
en fullständig revision. Ty, mine herrar, den revision, vi vilja vara
med om, bör vara en slutuppgörelse. Bandet mellan de två nationerna
tål icke att slitas på längre än redan skett. Vi måste hafva slut på
stridens tid. Den förhandling, om hvilken vi vilja vara med, maste
vara en förhandling till frid och icke till fortsatt split. Med denna
tydning af statsutskottets ord ber jag att få biträda utskottets både
motivering och slutsats.

Herr Tam in, Hugo: Då icke någon har uppträdt å statsutskottets
vägnar, skall jag bedja att med ett par ord fä yttra mig öfver det
föreliggande betänkandet. Någon meningsskiljaktighet har icke framträdt
om det i klämmen framstälda realitetsförhållandet, att nemligen

X:o 34. 22

Måndagen den 13 Maj.

Om förskott statskontoret skulle få i uppdrag att förskottsvis utbetala ett belopp
dande^af’‘ka-a^ 15,300 kronor i månaden. Men i anledning af motiveringen hafva
binettskassans stärka uttalanden här blifvit gjorda, utan att i statsutskottsbetänutgifter.
kandet dertill kan sökas någon grund eller anledning. Statsutskottet
(Forts.) har stält sig på den ståndpunkt, hvilken hittills har varit gillad äfven
af denna kammare, nemligen att man med orubblig fasthet skall qvarblifva
vid att icke någon partiel eftergift skall göras, men att en revision
och — såsom den siste talaren betonat — en fullständig revision
af de unionella bestämmelserna skall vidtagas. Hvarför skall en
sådan revision, enligt statsutskottets uttalande, ske? Jo, den måste ske
för att aflägsna de anledningar till split och missämja, som ligga i de
nu rådande bestämmelsernas ofullständighet och oklarhet. Hvarför
skola åter dessa aflägsnas? Jo, säger utskottet, för att ett godt och
förtroendefullt förhållande mellan brödrafolken må komma att blifva
beståndande. Det är till motiveringen så tolkad och affattad, som jag
i fuljaste måtto ansluter mig. Skall ett sådant godt och förtroendefullt
förhållande mellan folken ur förhandling framspringa, så får man äfven
tillse, att icke sådana fordringar framställas, hvilka rent af kunna
omöjliggöra detta. Jag hemställer till kammaren: tror verkligen någon,
att — som mig förefallit att en talare önskat — det vore möjligt eller
ens nyttigt att återföra detta uuionskontrakt till hvad det var ursprungligen?
Man får icke glömma, att under den tid, som lupit fram, har
hos begge brödrafolken en utveckling egt rum, som gör, att de två förhandlande
parterna nu icke äro desamma som de voro vid kontraktets
ingående. Och, man må aldrig så mycket i detta fall åberopa sig på
gamla rättsurkunder, vill man verkligen vinna ett godt resultat mellan
. två parter, måste begge parterna tillse och besinna, att endast med
aktgifvande på ställningen, sådan den nu är, ett reelt resultat, ett godt,
förtroendefullt förhållande, grundadt på likställighet, åstadkommes. Det
är denna ståndpunkt, på hvilken man ovilkorligen måste ställa sig.
Icke genom att framkasta klander — låt vara aldrig så berättigad! —
träffas eu öfverenskommelse med eu motpart, utan genom att man på
en gång står fast gent emot alla oberättigade anspråk och af det närvarande
gör det bästa möjliga. Icke blifver en sådan öfverenskommelse,
som skall leda till ett godt och förtroendefullt förhållande, befordrad
genom stora ord och ännu mindre hårda ord. Äro vi verkligen,
såsom jag tror en talare nyss sade, de starkare, så behöfva vi icke
hjelpmedel i något hot eller några skarpa resolutioner, utan oss höfves
desto mera att stå lugna och sansade i vår ställnings styrka och i
känslan af att endast vilja det rätta.

Det år egentligen, emedan jag har ansett mig böra inlägga åtminstone
min gensaga mot en hel del yttranden, hvilka i dag blifvit
fälda, ^och på hvilka jag icke kan gå med, som jag har begärt ordet.
Jag vågar påstå, att jag är lika god fosterlandsvän som någon i denna
kammare, men jag ser Sveriges framtid så väsentligt bero på eu stark
union af Nordens begge länder — men eu union i enighet och i samarbete,
att för mig tanken på ett sönderslitande af denna är såsom ett
sönderslitande af mitt eget fosterlandssinne. Det är äfven under uttalande
att jag anser, att man med fasthållande af eu fullt stadig
ståndpunkt bör undvika allt, som kan förvärra möjligheten att åter -

Måndagen den 13 Maj.

23 N:o 34.

(Forts.)

vånda till ett godt, förtroendefullt förhållande, som jag yrkar bifall Omför.kou
till statsutskottets förslag. dande af ka binettskassans Herr

Nyström, Carl: Om jag skulle fördrista mig — hvithet utgifter.

kanske icke är rätt — att göra några inkast mot denna diskussion och
mot de bidrag till debatten, som redan framkommit, deruti inbegripna
de bidrag, som lemnats från statsrådsbänkeu, så synes mig, att man tast
allt för stor vigt vid penningfrågan såsom sådan. Det bär gatt sa
lån ert att ett och annat yttrande snarare liknat en revisionsberättelse
än en vigtig insats i en stor politisk fråga. Jag anser detta icke ratt,
emedan, om allt för mycken vigt fästes vid denna sida af saken, man
kan komma folk att tro, att, derest allenast denna penningfråga uppo-öres
och uppgöres fullständigt, allt vore val bestämdt. Penningfrågan
skymmer och skjuter tillbaka den stora unionella frågan, det störa för
unionen och vårt land långt vigtigare spörsmålet. Jag har derför velat
något reservera mig mot den i min tanke allt for otillbörliga vigt, man
gifvit sjelfva penninguppgörelsen. . ..

Statsutskottet har i dag fått höra härda ord om sin niotiyenng,
om allt, som står der, och framför allt om hvad som icke star dei.

Jag tror, att häri ligger eu viss orättvisa. Orden i betankandet aio
få, men allvarliga. De äro innehållsdigra och innehålla framtidstankai.
Naturligen menar jag härmed framför allt de ord, pa hvilka icke nog
vigt kan fästas, de nemligen, i hvilka statsutskottet talar om de nuvarande
bestämmelsernas »ofullständighet och oklarhet» och att de anledningar
till split och missämja, som ligga häri, skola »skyndsamt aflägsna!»
förmedelst en fullständig revision». Ja, hvad vill man att
statsutskottet skulle hafva sagt annat, mer och bättre an detta. Hvad
vilja åtminstone vi säga mer, vi, som för oss uppstad tva regler, den
ena, att vi under inga vilkor vilja släppa unionen, och den andra, att
det nuvarande tillståndet är olidligt? Huru sammanställa dessa tva
regler på annat sätt än genom att fordra revision och en fullständig

Sa ^vad menar man då med fullständig revision? För mm del har
lag tolkat detta så — och jag hoppas, att de tvä sista talarne tankt
detsamma — att med fullständig revision menas en sådan revision, som
sammanfattar ur de gällande grundlagarne, ur riksakten, ur norska
grundlagen och ur svenska grundlagen allt, som ar af umonel natur,
och sammanför detta till ett nytt riksfördrag, dervid nogsamt niaste
tillses, att icke qvarlemnas i de särskilda grundlagarne en atom som
är af unionel natur, för att icke å nyo anledning skall gifvas till tvist
och split. Man har sagt, att detta icke gar för sig och hanvisat till
den upprörda sinnesstämningen för närvarande. Ja, det ar sant, att
denna synpunkt är vigtig och att sinnesstämningen kantra till förhastade
beslut; men sådana stämningar kunna vara ofvergaende. Undan
har påpekats, huru det gått med den våldsamma fiendtligheten mellan
England och Skottland. Jag vill vidare påpeka, huru det gatt med
hatet mellan Danmark och Sverige, huru det gatt med rysshatet, som
fans i vår ungdom och uttrycktes i patriotiska sånger och tal. Under
inflytelsen af lugnare förhållanden har allt''detta försvunnit. Ehuru
stämningens vågor nu gå mycket höga, tviHar jag icke på, att genom

N:o 34. 21

Måndagen den 13 Maj.

°TjZtl- iirHga förhandl,ingar ett godt förhållande åter skall inträda. Och för
dande af ka- 0S,S’ s0.1?l a”''s®, det.ta en för vart land, liksom för Norge, och som

binettskassuM™. vllJa hafva det nuvarande olidliga tillståndet en enda dacr fortsatt
''“gifter, för oss komma statsutskottets ord såsom uppslag till en verkligt politisk
(Forts.) fösning af det stora problemet. ö 1

• , *dan ^iar sagt, afö eu revision, helst eu så djupgående som den
vi drömma om, icke lärer hafva stor utsigt att komma till stånd. Men
icke kan detta vara något skäl för att icke låta saken gå sin rationel
rigtiga gång och begära förhandlingar för att få eu sådan revision?
År det sa, att krafvet från vår sida på revision mötes med svar, som
sa att saga, sta på basen af de i Norge för militära ändamål afseddä
..^P„1ogerna, och alltså afslås, då, men först då, står vårt land i den
nödvändigheten, att det måste välja och efterse, huruvida grefve La^erbjelkes
politiska testamente verkligen kan och bör vara vårt rättesnöre,
eller ^ om forhallandena i verkligheten gatt förbi den anvisning, han
en gång gal oss, och om det finnes äfven ett svenskt »derefter».

Herr talmannen tillkännagaf,
trädets fortsättande kl. 7 e.

att

m.

anslag utfärdats till sarnman -

.. , A V11:. Det ar en omständighet, som särskild! gjort att jaoönskat
fa ordet i denna debatt, och det är den tydning, man synes pa
f °?.h annat hall gorå af motiveringen till statsutskottets yrkande på
fullständig och ofördröjlig revision af de unionella bestämmelserna. Det
förefaller mig, som om en och annan skulle förstå statsutskottets motivcnng
sa, att det endast vore den förevarande penningfrågan, som föraniedt
dess deri gjorda uttalande, och som om man funnit denna fråga
vara val obetydlig för att föranleda upptagandet af ett sådant spörsmål
som det om fullständig och ofördröjlig revision af de unionella bestämmelserna.
Det fordras dock, synes det mig, icke mycken eftertanke
tor att inse, att en dylik tydning måste vara oberättigad. Penningfrågan
är naturligtvis den, som är den närmaste anledningen till statsutskottets
utlåtande, men att utskottet i motiveringen yttrat sia- så
som det gjort med afseende å revisionsfrågan, och anknutit denna till
penningfrågan, beror naturligtvis derpå att penningfrågan, sådan den
föreligger, är ett symptom, ett tecken till förhållanden, som »öra en
revision nödig. Den är ett nytt tecken till att förhållandena gorå en
revision och en fullständig revision och eu ofördröjlig revision nödvändig.
I det utlåtande, som afgafs af konstitutionsutskottet vid 1891
ars riksdag anfördes eu del af de vigtigaste skälen för en dylik reviS1,
011,- ,Pe förhållanden, som föranledt den kongl. proposition, i följd
åt hvilken statsutskottet afgifvit sitt yttrande, hafva gifvit ytterligare
skal för en revision, för dess fullständighet och ofördröjliga åvägabringande,
och sålunda väl motiverat hvad statsutskottet yttrar i ingressen
till sm hemställan. Penningfrågan, sådan den föreligger, ådagafagger
nemligen, att inom unionen råda förhållanden, som äro, för att
nyttja ett svagt uttryck, oregelbundna, men i verkligheten böra betecknas
med uttrycket revolutionära, och dylika förhållanden kräfva
att skyndsamt afhjelpas för att icke ohjelpligt skada den institution,
inom hvilken de förefiimas. Det är derför, som det synes mig, som

Mandageu den 13 Maj.

25 N:o 34.

om man hade att lägga lika stor vigt vid hvad statsutskottet yttrat
om revisionens ofördröjlighet som vid dess yttrande om revisionens
fullständighet. Den sistnämnda egenskapen har blifvit bestämdt betonad
af mer än en af de föregående talarne; för min del vill jag framhålla
den andra omständigheten, nemligen behöfligheten af en ofördröjlig
revision.

Hvad vidare angår — efter som jag har ordet, skall jag be att få
yttra mig äfven derom — frågan om hvad som bör vara målet för
denna revision, så är det naturligt, att det bör icke vara och kan icke
vara något annat än unionsbandets stärkande. Deraf följer, att man
bör noga se till, att de förändringar, som kunna komma att göras, icke
blifva sådana, att de, under sken af att stärka unionen, i verkligheten
leda till dess försvagande och i följd deraf till dess slutliga upplösande.
Denna fara synes mig ligga mycket nära till hands, så vida man icke
vid detta revisionsarbete tager tillbörlig hänsyn till det sakförhållandet,
att de båda ländernas statsförfattningar äro hvarandra så olika som de
äro. Gör man icke det, ser man icke noga till, att förhållandena så
ordnas, att det ena eller andra folket icke till följd af den särskilda
beskaffenheten af dess författning kommer att på de unionella ärendenas
behandling utöfva ett större inflytande, än det skulle hafva egt i den
händelse att de båda folkens författningar varit lika, ser man icke till,
att denna fara undvikes, då riskerar man att med en dylik revision
verka, icke unionens stärkande, utan dess försvagande och upplösning.
Sådan är nemligen skilnaden mellan de båda ländernas statsförfattningar,
att af de institutioner, som i unionella frågor hafva till särskild
uppgift att vaka öfver ländernas .särskilda intressen, kan den norska
utöfva ett vida starkare inflytande på konungamagten än samma institution
— jag menar nationalrepresentationen — i Sverige. Och tager
man vid de unionella institutionernas ordnande icke tillbörlig hänsyn
till detta förhållande, måste det naturligtvis komma derhän, att den
norska representationen inom unionen utöfvar ett större inflytande än
den svenska, och att detta inflytande ger sig till känna icke blott med
afseende å unionella frågor, utan omedelbart till och med på rent svenska
förhållanden. Yi känna ju allt för väl, huru lätt unionella förhållanden
kunna inverka på de inhemska. Ett dylikt förhållande skulle enligt
min uppfattning blifva för Sveriges folk odrägligt, och skulle unionen
blifva på sådant sätt ordnad, skulle utan tvifvel känslan af denna
odräglighet snart blifva så stark, att den nyskapade unionen skulle i
stället för kärlek väcka ovilja och dermed sträfvan från det större
folkets sida för unionens upplösning. Skulle eu sådan sträfvan uppkomma,
så är det klart hvad unionens slutliga öde skulle blifva.

Då jag nu anser, att man bör söka att bevara unionen, så är det
också en gifven sak, att jag måste, dä jag såsom ledamot af svenska
folkets representation har tillfälle dertill, varna för att reformarbetet
bedrifves på ett sådant sätt, att man i stället för att stärka unionen
bidrager till dess undergräfvande och slutliga upplösande.

Det finnes ett skäl framför alla, hvarför det synes mig, som om
man ifrån Sveriges och det svenska folkets sida bör för unionens bevarande
göra allt, hvad man med bibehållande af detta folks sjelfkänsla
och värdighet kan göra. Det talas ofta om att unionen, sådan

Om förskott
för bestridande
af kabinettskassans

utgifter.
(Forts.)

N:o 34. 26

Måndagen den 13 Maj.

Om förskott som den är, skulle hafva bidragit till att nedsätta nationalandan i
d{ndebeaTka-^\er^e'' ska^ i°ke J^ra mig om, huru mycken grund detta på 6m^*fcaiwmsstaen3e

han hafva; — mitt skäl är emellertid ett, som går i alldeles
utgifter, motsatt retning. Det är, att jag fruktar att en unionsupplösning skulle
(Forts.) väsentligen bidraga till att nedsätta det svenska folkets nationalkänsla.

Förbållandet stater emellan är ju, att den mindre vanligen får böja
sig för den större. Skulle nu förhållandet blifva sådant, att unionen
komme att upplösas till följd deraf, att vi å vår sida icke gjort hvad
på oss berott för att förekomma, att det svagare, det obetydligare riket
löste detta unionsband, som vi med stora uppoffringar knutit; skulle
det visa sig, att vi sakna nödig kraft, nödig energi för att vårda och
bibehålla en union, som för våra intressen onekligen är af synnerlig
vigt; skulle det visa sig, att vi af liknöjdhet och lojhet icke skulle
kunna uppehålla hvad våra fäder med betydliga uppoffringar skapat,
då skulle detta, mine herrar, så bidraga till att nedsätta det svenska
folkets känsla af hvad det kan i verlden uträtta, att jag ur denna
synpunkt anser, att hvad som kan göras för unionens upprätthållande
och bevarande på ett sätt, som är med våra intressen och vår värdighet
öfverensstämmande, det bör man göra, och i följd deraf äfven motsätta
sig hvarje anordning, som är sådan, att den, såsom oförenlig med
vårt intresse och vår värdighet, innesluter fröet till en utveckling, som,
i stället för att stärka unionen, leder till dess förstöring.

Jag instämmer i yrkandet om bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Benedicks: Efter den siste ärade talarens utläggning återstår
icke så mycket för mig att dertill tillägga. Jag delar fullständigt
hans åsigter i denna fråga. Eu sak har emellertid ännu icke
blifvit här berörd, hvilken jag skall försöka att närmare klargöra,
nemligen några af orsakerna till den sjukdom, hvaraf unionen för närvarande
lider.

Om vi gå tillbaka till den tid, då unionen stiftades, och påminna
oss, att detta skedde med två mål för ögonen, det ena att åstadkomma
unionen och det andra att åstadkomma unionen snabbt, så att man
skulle kunna för Wienerkongressen framlägga eu fält accompli, så är
dervid att märka, att denna snabbhet väl vanns, men på grundlighetens
bekostnad. Svenskarne godkände det förslag till konstitution,
som norrmännen hade uppgjort, och denna konstitution, mine herrar,
det veten I, den var tagen närmast efter mönstret af 1791 års franska
konstitution. Denna olyckliga konstitution, under hvars »hägn»
konungen både afsattes och afrättades, den kan väl icke misstänkas
för att icke hafva varit nog radikal. Likvisst är den konstitution, som
det norska folket antog och det svenska folket godkände, ännu radikalare.

I den franska konstitutionen af år 1791 återfinna vi visserligen
en riksrätt, men en riksrätt, som är sammansatt af juridiska personer
och icke såsom i den norska af personer, som på en gång äro parter,
åklagare och domare. I den franska konstitutionen finnes en bestämmelse,
som den norska icke intagit, att vid konungens tillträde hans
civillista skulle en gång för alla bestämmas. I den norska konstitutionen
finnas åtskilliga andra bestämmelser, hvilka jag icke behöfver

Måndagen den 13 Maj.

27 N:o 34.

närmare ingå på, då de äro för herrarne kända, jag menar den s. k. Om förskott
klocksträngsparagrafen samt att konungen saknar rätt att upplösa stortinget.
Slutligen eger ju konungen icke en i lag särskilt uttryckt A“n"u,kas,all
rätt till absolut veto. Hvad som närmast rör oss i denna fråga, är utgifter.
emellertid bestämmelserna angående det norska stortingets samman- (Forts.)
sättning, ty der ligger enligt min uppfattning sjelfva grunden till det
nuvarande olyckliga tillståndet med sin svaga konungamagt. I det
norska stortinget finnes icke något sjelfständigt lagting, så hvad dess
väljande som dess magt angår. Lagtinget skulle motsvara hvad Första
Kammaren är, men det är endast ett utskott, bestående af odelstingets
ja-herrar. Ett sådant tillstånd har länge sedan af alla politiskt tänkande
i Europa erkänts icke vara öfverensstämmande med ett folks
sanna väl. Just derigenom att partierna icke hafva hvart sitt forum,
icke hafva hvar sin ringbana att kämpa i, just härigenom har blifvit
en följd, att den sammanstötning af intressen, som nu förefinnes i
norska stortinget, der har utvecklats till en för Sverige olycksbådande
grad af häftighet, dervid de unionella förhållandena likväl tagits till
program ursprungligen blott för det ena af partierna.

Jag vill fråga eder, mine herrar, kan det verkligen, såsom bär
blifvit framstäldt, ensamt vara riksaktens bestämmelser, som åstadkommit
denna sjukdom, detta missförhållande, som nu är rådande inom
unionen? Riksakten kan väl i sin man hafva något bidragit dertill,
men den hade dock existerat i sjuttio år utan att åstadkomma sådana
verkningar, som vi nu sett blifva följden af det unionella samarbetet.

Till för bortåt ett decennium sedan herskade fred och vänskap emellan
natiouerna på den skandinaviska halfön i stället för de nu rådande
mer eller mindre motsatta förhållandena. Riksakten var väl fortfarande
densamma, men då först nådde felaktigheten af konstitutionen i Norge
sin fulla verkan derigenom, att det icke fans någon hållhake på de
framåtstörtande partierna, hvilka först togo till medel detta unionshat,
som man sedan tyvärr har sett blifva deras mål. De inre förhållandena
i Norge utvisa samma häftiga partisplittring, som återfinnes inom
alla stater, hvilka hafva en-kammarsystem såsom Norge: Serbien med
dess statskupper, Bulgarien, Grekland, de olyckliga central-amerikanska
republikerna. Alla hafva en-kammarsystem och detta visar öfverallt
samma följder.

Således vill jag påstå, att det är denna norska konstitution, hvilken
Sverige varit med om att gilla, som är grunden till de olyckor,
vi nu börja allt mer och mer varsna.

Men detta är eu sak. Det är en sak att ställa diagnosen på sjukdomen,
eu annan att ställa prognosen. 1 stället för de ofantligt upplysande
underrättelser, hans excellens utrikesministern meddelade oss
både första och andra gången han uppträdde, om huru många riksdaler
och ören Norge vore skyldigt oss, hade med all säkerhet alla här
närvarande med tacksamhet mottagit eu upplysning om regeringens
hållning i denna fråga. Det är nationalitetsfrågan, som, jag kan säga
ty värr, här allt mera tillspetsar sig, och detta, derom är jag öfvertygad,
har regeringen vill insett, men då borde ock regeringen hafva uttalat
sig i frågan, så att hela svenska folket kunnat veta, hvar det har densamma.
Då i frågan förekomma så många vacklande åsigter, hade

H:o 34. 28

Måndagen den 13 Maj.

Om förskott det vant af stor betydelse för enigheten inom Sverige, om regeringen
7?lat begagna det tillfälle, som sålunda erbjudit sig "att gifva sin ställ^1
känna.

utgifter. Sammanfattningen af hvad jag sagt är, att det enligt min åsigt

(Forts.) framför allt är en inre norsk fråga, som är orsaken till att det nuvarande
olyckliga tillståndet har inträdt, men att säga botemedlen
härför, det vill jag å andra sidan icke åtaga mig. Jag har emellertid
velat utsäga denna tanke för att bidraga till att klargöra uppfattningen
af frågan, ty jag hyser icke häri samma uppfattning, som statsutskottet
har uttryckt. Utskottet talar icke om annat än de unionella bestämmelserna,
men felet ligger tydligen främst i hvad det icke talar om.
Jag har velat fästa uppmärksamheten härpå och klargöra för oss, att
orsaken icke ligger i de båda folkens olika natur, lynnen eller egenskaper
för öfrigt. Tvärtom är jag lifligt öfvertygad, att, om det norska
folket hade en annan konstitution, det skulle vara i tillfälle att visa
sig vara i besittning af samma egenskaper, som förefinnas hos det
svenska folket och vi med rätta äro stolta öfver.

Det är med denna uppfattning, som jag yrkar bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr Blomberg: Då jag hade den äran att under den debatt,

som här vid riksdagens början förekom vid statsverkspropositionens
remitterande, särskildt framhålla och betona, att det vore af den största
vigt och betydelse för unionens hela framtid, att en så fullkomligt
som möjligt genomförd revision af de unionella bestämmelserna snarligen
egde rum, kan jag icke annat än med tillfredsställelse ansluta
mig till det uttalande, som statsutskottet i dag för kammaren framlagt.
Jag vill emellertid till detta mitt anslutande till statsutskottets
utlåtande ytterligare foga några ord. Jag vill nemligen hafva konstateradt,
att, oaktadt de många skiftningar i meningar, som här under
dagens debatt framkommit, dock tydligen i alla dessa uttalanden framträdt
en bestämd och märklig enighet. Denna enighet går först och
främst ut på, att vi sätta högt värde på denna union, som redan under
åtta årtionden bestått, att vi hysa en varm önskan om dess fortbestånd,
och att vi, trots de senare årens söndrande tvister, fortfarande hysa
stor aktning för det folk, med hvilket vi under dessa årtionden sammanleft.
Skiftningar hafva förekommit med afseende å förhoppningarna
om unionens framtid, hvilka hos några varit större, byggda på
den erfarenhet, de under de gångna åren inhemtat om möjligheten af
ett godt samförstånd mellan folken, lika väl som mellan deras enskilda
medlemmar, medan andra ansett sina tillförene ljusa förhoppningar i
hög grad förmörkade genom de senaste årens sorgliga strider; men,
såsom redan sagts, i ett hafva alla varit eniga, nemligen i uttalandet
af glädje öfver unionen, och af förhoppningar, de må nu vara större
eller mindre, om eu bättre framtid för densamma. Vidare hafva alla
varit eniga i att önska en verklig revision, så att unionen skulle byggas
om från grunden till eu verklig statsrättsligt duglig förbindelse,
eu förbindelse, som kan föra folken framåt, i det att den ej lemnar
tillfälle till att på smygvägar föra in i folkens samlif den ena anledningen
till oro och tvist efter den andra, icke blott vållande söndring

29 N:o 34.

Måndagen den 13 Maj.

mellan folken, utan ock skapande missförhållanden inom de särskilda Om förskott
länderna, försvagande såväl unionen såsom helhet som äfven hvar- /ör. beetr,~

, 1 o dande af ka derå

staten. # binettskassans.

Jag frågar då: År det icke det landets skyldighet, som är det största utgifter.
och som skapat unionen, att i det yttersta se till, att denna union (Forts.)
upprätthålles och förbättras? År det icke vår skyldighet att inbjuda
våra bröder att åstadkomma en sådan nybyggd union, som kan komma
att vara till båtnad för båda folken? Och då från svenska Riksdagen
till nabofolket uttalas ett vänligt allvarsord härom med den enstämmighetens
kraft och betydelse, att det icke gerna kan komma i fråga,
att den deri uttalade önskan om eu fullständig revision tillbakavisas,
utan att den måste af det andra folket beaktas, bör man ock kunna
räkna på, att en ny tid härmed begynner, förhandlingens och den ärliga
uppgörelsens tid. Då ett sådant svenska Riksdagens uttalande,
pregladt af aktning för eget nationelt värde, men ock uppburet af kärlek
till unionen och af tillgifvenhet för brödrafolket, frambäres till norska
folket, så kan och får det ej mötas med misstro.

Med dessa ord yrkar jag bifall till statsutskottets betänkande.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 10 och 11 i denna månad Om önskafbordlagda
utlåtande n:o 89, i anledning af inom Riksdagen väckta/»”* <*/ Pen~
motioner angående upptagande af lån för försvarets stärkande m. ni.

stärkande

Herr af Buren: Jag har ofta i tal och skrift hört och läst några m. m.
ord, som fastnat i mitt minne. De orden lyda så här: »allt för fosterlandet».
För den, som för sig gjort dessa ord till eu lefvande sanning,
måste det vara angeläget att göra allt för att bevara vår sjelfständighet
såsom nation, att bevara vårt land från att komma under
främmande ok; men för att rädda oss derifrån finnes ej något annat
sätt än att, då vår sjelfständighet hotas, försvara oss. Ehuru vi ingenting
hellre önska än att få vara i fred, så kan man icke annat än af
de bränbara ämnen, som nu vid århundradets slut hopa sig och uppfylla
verlden, komma till den slutsatsen, att vi när som helst kunna
blifva tvingade att gripa till vapen för att bevara vår neutralitet; då
blir frågan den: stå eller fälla, och som vi icke vilja falla, så måste
vi hafva penningar för att genast iordningställa vårt försvar. Att
anfalla någon kan ju icke komma i fråga, allra minst vårt brödrafolk.

Frågar jag nu: äro vi beredda att försvara oss, så måste svaret
blifva att vi icke äro beredda, icke färdiga för att kunna med någon
utsigt till framgång möta ett angrepp. Vårt lefvande försvar är, säger
utskottet, genom statsmagternas samverkan inom de närmaste åren
och med hänsyn till de kostnader, som vi kunna bära, någorlunda
tillfredsställande; men huru är det med det döda försvaret? Ehuru
jag icke är någon fackman, vågar jag dock påstå, att detta är i högsta
grad otillfredsställande och otillräckligt samt utgör för den tänkande
fosterlandsvännen en anledning till bekymmer af så allvarsam art, att

N:o 34. 30

Måndagen den 13 Maj.

Om önska/- man bäfvar för blotta tanken derpå, att vårt land i brist häraf kan
utPlånadt från nationernas antal. Till hvad tjena alla de kostforsvarets
na^eri som vi uppoffrat och årligen uppoffra för våra söners öfning i
stärkande vapnens bruk, derest vi icke anskaffa åt dera erforderliga och tids—
m. m. enliga verktyg, hvarmed de kunna försvara sig och vårt land och blifva
(Forts.) någonting annat än kanonmat? På hvad sätt skola vi nu kunna afhjelpa
detta bekymmer? Yi måste skaffa oss penningar för att dermed
så fort som möjligt fullständiga vårt försvar, men huru och på
hvad sätt? På den direkta beskattningens väg är denna vigtiga anskaffning
absolut omöjlig att genomföra. Hvem har icke med stor
vämjelse sett och varit med om dessa afprutningar å anslag till här
och flotta, som egt rum vid de gemensamma voteringarna. Och man
kan icke mycket förundra sig deröfver, när man vet, att hvarje skilling
deraf skall inom budgetens ram utpressas af de skattdragande,
hvilka förut hafva tillräckligt stora utskylder och, hvad större delen
af landtbefolkningen beträffar, dessutom är betungad med onaturligt
höga hypoteksräntor. Yi nråste sålunda annorlunda ordna denna
sak. Det finnes derför icke något annat sätt att skaffa penningar till
denna materiel än att använda vår kredit, dock icke för att fortsätta
det olyckliga kredit- och finanssystem, vi sedan 40 år följt och som
varit grundadt på utländska lån. Stora och rika nationer hafva dukat
under för detta system, huru mycket mera skadligt måste det då vara
för ett litet och fattigt land såsom vårt. Yi hafva derutinnan varnande
exempel från utlandet, då vi se t. ex. på Grekland och Portugal.
Frankrike har eu oerhörd statsskuld, såsom utskottet säger uppgående
till icke . mindre än 495 kronor per invånare, men denna statsskuld
generar icke Frankrike. Hvarför? Jo, derför att den befinner sig
inom landet. Vi hafva en jemförelsevis ringa statsskuld af 58 kronor
per invånare, men denna skuld generar oss mycket mer, derför att
vår skuld till största delen är beramad i utlandet. Våra räntor och
obligationer gå ut och komma andra folk och andra länder till nytta
och gagn. Det ligger sålunda vigt uppå att vi nu öfvergifva detta
systern och slå in på en annan väg, så vida vi fortfarande vilja vara
och blifva ett ekonomiskt oberoende och politiskt sjelfständigt folk. Det
är alltså den inhemska statskrediten, som skall rädda oss. Men nu
väntar jag mig det svaret af mången, att här icke finnas några kapital
att upplåna. Jag har derom eu annan öfvertygelse. Jag tror, att det
finnes nog med penningar, och att man med lätthet och utan minsta
svårighet kan erhålla det nu ifrågavarande beloppet inom landet, men
man måste gå klokt och försigtigt till väga. Vi skola sätta räntan
lag, icke öfver 3 procent, så att vi ändtligen i vårt land må komma
till en låg räntefot, vi skola bestämma kapitalrabatten ej större, än att
den jemt och rätt motsvarar den ränta, som nu betalas på deposition i
våra banker. Vi böra ställa dessa obligationer på små belopp, så att
de tränga ned till allmänheten och arbetsklassen, så att den kan tillgodogöra
sig sina besparingar på detta sätt. Vi skola på allt sätt
underlätta deras spridning inom landet. De böra textas på svenska,
så att de icke blifva aptitliga för utländingen, men eftersökta af de
små kapitalisterna och förlagsgifvarne i vårt eget land. Går man till
väga på detta sätt, så är jag öfvertygad om att man inom landet skall

Måndagen den 13 Maj.

31 N:o 34.

i

kunna uppsamla stora kapital och mer än vi behöfva, och långt ifrån Om anskafatt
skada oss, kommer denna kredit att gagna och lyfta oss från den-f°’,de af Pe*~
förlamning, som nu trycker oss ned, gifva mödans lön åt arbetet, rigta"''^™^*^''
industri och kapitalbildning och göra landet rikt. Denna inhemska stärkande
statskredit är af två slag. Den kan användas dels för att låna mot m. m.
amortering till produktiva ändamål, såsom till jernvägsbyggnader m. m., (Forts.)
dels utan amortering för improduktiva ävdamål, såsom för försvaret.

Lån för sistnämnda ändamål böra vara ouppsägbara såväl från långifvarens
som från låntagarens sida. I detta hänseende likasom hvad
räntefoten angår skiljer sig min motion från herrar Almströms med
flere, livilka yrka på att äfven för improduktiva ändamål, såsom för försvaret,
skola upptagas lån med amortering, hvarför jag i detta fäll
måste motsätta mig dessa ärade motionärers förslag. Äfven i ett annat
afseende skiljer sig min motion från nämnda herrars. Jag har uteslutande
afsett sjöförsvaret. Ehuru jag visserligen icke vill motsätta mig,
att lånet användes för att skaffa materiel äfven för landtförsvaret,
håller jag dock före, att vår neutralitet kommer att allra först hotas
från fiendeland af främmande flottor, hvarför jag anser, att sjöförsvaret
i första rummet måste tillgodoses.

Då jag beklagligen i frågans nuvarande läge icke kan vänta framgång
åt ett yrkande om bifall till min motion, som vill hafva Riksdagens
omedelbara beslut i den vigtiga frågan på sätt jag föreslagit,
nödgas jag, herr talman, med den förhoppning, att regeringen måtte
fästa något afseende vid min motion och vid detta mitt yttrande, ställa
mig på utskottets förslag och till detsamma yrka bifall.

Herr Almström: Då jag inför kammaren framlade denna motion,
som sedermera burit mitt namn, men för hvars tillkomst den hufvudsakliga
förtjensten tillfaller herr Flach, skedde det under den vissa
förhoppningen, att den skulle med välvilja upptagas af statsutskottet
och Första Kammaren. Om jag också icke kan i allo underskrifva
statsutskottets motivering, synnerligen i hvad den rörer anskaffningen
af sjömaterielen, hvilken skulle ske långsammare, än hvad motionärerna
tänkt sig, får jag dock med tacksamhet erkänna, att dess utlåtande i
det hela taget är synnerligen välvilligt mot motionen, och särskildt
att utskottets hemställan går i samma rigtning som motionen.

Jag ber derför att få yrka bifall till statsutskottets betänkande,
under förhoppning, att, om det än icke kan denna gången lyckas att
vinna båda kamrarnes bifall, det likväl skall innebära något, som kan
leda till framtida nödig utveckling och komplettering af vårt försvar.

Herr Flach: Tiden är långt framskriden, så det kan vara otillbörligt
att uppträda och förlänga diskussionen, i synnerhet som aftonplenum
är utsatt och litet hvar derför är otålig att komma härifrån,
men herrarne få ursäkta att jag säger några ord, då jag är en bland
motionärerna från denna kammare.

Det är gifvet, att, då statsutskottet nu har tillstyrkt bifall till vår
framställning om en skrifvelse till Kongl. Magt, det icke är mycket
att säga om sjelfva saken. Till eu början vill jag frambära min tacksamhet
till ledamöterna i utskottet från Första Kammaren, hvilka bi -

N:o 34. 32

Måndagen den 13 Maj.

Om anskri/- dragit till detta resultat, och i främsta rummet vill jag uttala min
»in Imedef <«^ac^sam^ie*'' ^ den llian *nom utskottet, som alltid med heder och
försvarets utmärkelse på nära och fjerran vatten burit Sveriges flagga högt, som
stärkande förstår att bedöma sjövapnets vigt och betydelse för vårt försvar och
«i. m. som jag anser hafva med sitt tungt vägande ord främst bidragit till
(Forts.) att utskottet kommit till ett sådant resultat.

Jag vill icke ingå i någon kritik öfver utskottets motivering, då
detta icke kan inverka på frågan och derför icke tjenar till något,
men utskottet har onekligen ganska betydligt prutat ned de anslag,
som vi ansett behöfliga för sjöförsvaret. Yi hafva ansett, att derför
behöfdes 40 millioner kronor, och utskottet har nedprutat detta högst
betydligt, men af skäl, som jag för min del måste anse ganska beaktansvärda.
Utskottet säger i sitt betänkande bland annat: Om vi
skola kunna hoppas att inom landet fä till stånd ett genomfördt sjö—
krigsmaterielprogram, sådant som det 1892 års komité utarbetat, och
dervid såväl kanon- som pansarplåtstillverkningen i betydligt större
utsträckning, än som för närvarande är fallet, skall kunna bedrifvas
inom landet, hvartill utsigter icke synas saknas, lärer derför ett vilkor
vara så godt som oeftergiflig!, nemligen att beställningarna deraf följa
någorlunda jemnt och icke hopas på en kortare tid, som efterföljes
under en längre tid af alls inga.

Yi hade i vår motion ansett, att allt, som vore behöflig! till sjöförsvarets
förstärkande, skulle vara färdigt inom tio år, och jag medgifver,
att det kanske är orätt taga till en så kort tid, hvadan utskottet
kan ha rätt i denna sin motivering. A andra sidan har utskottet
icke gjort någon prutning på de medel, vi ansett behöfliga för
det fasta försvaret och anskaffandet af gevär.

Man har här på olika håll inom pressen skrikit och fört ett grufligt
väsen öfver de sextio millioner, som vi antagit vara behöfliga för
de försvarsgrenar, som enligt vår åsigt borde främst tillgodoses. Jag
medgifver också, att det är en ganska stor summa, men jag vädjar till
herrarnes sunda omdöme. Tro icke herrarne, att, om vi få krig och
våra hamnar blifva blockerade, handeln förstöres, de större sjöstäderna,
som äro blottade på allt försvar, brandskattas och kusterna sköflas och
brännas, tro icke herrarne, att detta skulle komma att kosta oss många
gånger dessa sextio millioner kronor? Jag tror verkligen, att så blefve
förhållandet. Vi hafva ju angifvit, hvar medel möjligen skola kunna
erhållas för hvad som skulle behöfvas. Det är genom ett inhemskt
statslånesystem. Yi minnas kanhända alla, att eu af våra mest framsynte
och snillrike statsmän, biskop Agardb, för mer än 40 år sedan
förordade detta system. Då lyssnade man icke dertill, och möjligen
kan det behöfva sin tid att mogna. Nog tror jag, för min del, att ett
sådant lånesystem skulle vara till nytta för vårt land i stället för att
låna från utlandet, som vi nu göra. Jag är utskottet tacksam derför,
att detsamma äfven funnit detta sätt att låna vara det rätta.

Jag vill nu till slut yttra några ord med anledning af herrar
reservanters af Andra Kammaren reservation. Det är en ganska egendomlig
ödets lek, att den högt ärade ordföranden i statsutskottet var
förhindrad att underteckna detta utlåtande och att i stället en af reservanterna
var tvungen att göra det. Det smakade honom nog icke

33 N:o 34.

Måndagen den 13 Maj.

sä godt att nödgas göra det. Ödet leker ofta ironiskt. Hvad nu Om anskafreservanterna
beträffar —de äro samtliga Andra Kammarens ledamöter^"*
i utskottet — var det ju att förvänta, att dessa, herrar skulle reservera försvarets
sig, ty de hafva ju alltid visat sig vara fullblodiga försvarsnihilister af stärkande
första ordningen.'' Deras motivering är ganska haltande och just ingen- «>■
ting sägande. De gå som katten kring het gröt, för att aldrig blotta (Forts.)
sin försvarsnihilism. Men hvad som dock förvanar mig mest, är, att
de icke vilja vara med om detta inhemska lånesystem, som just skulle
vara fördelaktigt för de mindre jordbrukarne och de mindre kapitalisterna.
Jag har i min hemort talat vid småbönder och sökt klargöra
för dem systemets fördelar, och de hafva alla ansett, att det skulle
vara förmånligt, detta inhemska lånesystem, hvarigenom de skulle kunna
placera sina små besparingar i obligationer i stället för att sätta in
dem i sparbanker och andra företag. Jag tror, att det skulle vara till
stor nytta för landet, och jag kan icke tätta, att vår kredit i utlandet
skall förlora något på de inhemska lånen. Mig synes dock, att om
man i utlandet får veta, att det enligt officiella uppgifter finnes öfver
800,000,000 kronor inom landet disponibla, som vänta på god placering,
så böra de i utlandet finna, att vi hafva goda ekonomiska förhållanden.
Och att dessa obligationer skulle finna väg till utlandet, kan jag
icke tro. Om de blefve textade på svenska språket, tror jag, att det
vore svårare att placera dem i utlandet. Kanhända misstager jag mig.

Det är egendomligt att bland reservanterna finna herr A. P.
Danielson, som bor på en ö vid kusten och verkligen borde vara mera
mån om att vi få vårt försvar, åtminstone vårt sjöförsvar, hastigt ordnadt.
Få vi krig, kan herr Danielson vara öfvertygad, att hans gård
är en bland de första, som blir uppbränd och förstörd, och då kanske
han ångrar sig, att han icke varit med om ett hastigare ordnande af*
sjöförsvaret.

Reservanterna anse slutligen tryggast vara att fortgå på den väg,
Riksdagen i detta afseende hittills beträda nemligen att blott gifva
små summor år för år. Skola vi på detta sätt med tuppfjät stärka
vårt försvar, så få vi nog vänta 50 år, innan vårt sjöförsvar blir sådant,
att vi kunna skydda vår sjelfständighet ocli upprätthålla vår neutralitet,
så att den respekteras af främmande magter. Inom Första Kammaren
är nog patriotismen så stark, att man kan hoppas, att kammaren enhälligt
skall gifva sitt erkännande åt utskottets utlåtande om aflåtande
af en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Jag vågar äfven hoppas, att så
mycken patriotism ännu finnes äfven inom Andra Kammaren, att, trots
herrar reservanters uttalande, Andra Kammaren äfven är med om den
föreslagna skrifvelsen, som ju i sig sjelf är oskyldig och utan fara.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Friherre Klinckowström: Jag har visserligen icke begärt ordet
för att försvara det slut, hvartill statsutskottet kommit i denna vigtiga
fråga, men jag har önskat yttra mig öfver den motion jag inlemuade
i frågan i sammanhang med Kongl. Maj:ts nådiga statsverksproposition
rörande 5:te lmfvudtiteln. Deri har jag, mot min vana, mycket kort
redogjort för det sätt, hvarpå jag anser, att nödiga medel kunde och
borde anskaffas för kompletterande af Ilottans nybyggnad, och jag tror,

Första Kammarens Frat. ltjUo. AV o 34. 3

N:o 34. 34

Mindagen den 13 Maj.

Om anslå/- att både de motioner, som rörande denna och den nära liggande för£™iP«lsvar''sfl!gan
blifvi.t väc.kta 1 första och Andra Kammaren, nöjt sig med

ningemedel till
försvarets
stärkande

(Forts.)

den matta, som jag visat, och det ändamål, för hvilket jag pläderat i
frågan, hade utgången blifvit en helt annan, än den nu sannolikt
kommer att blifva. Att döma af de särdeles talrika reservationerna i
frågan från Andra Kammarens utskottsledamöter, tviflar jag på, att
denna skrifvelse till Kongl. Maj:t, som är hållen i rätt obestämda
ordalag, kommer afvinna gehör i Andra Kammaren. Den blir sannolikt
afslagen, och påföljden blir den, att Riksdagen icke kommer att
till Kongl. Maj:t i år göra någon framställning rörande denna högst
vigtiga fråga. Jag beklagar detta på det högsta, liksom äfven att
statsutskottet icke velat egna någon större uppmärksamhet åt min motion,
hvilket sjelf va saken ostridigt förtjenar, ty det är en stor skilnad,
mine herrar, emellan att kunna sätta flottans materiel i ordning på 6
år mot att nödvändigt behöfva 40 å 50 år för att få den i ordning.
Och det kan mycket väl hända — det Gud förbjude — att vi komma
att bittert få ångra vår senfärdighet i denna fråga.

Jag har intet yrkande att göra.

Herr Berg, Lars: Då jag är en af motionärerna, har jag ansett
mig böra till statsutskottet framföra min vördsamma tacksägelse för
den välvilja, hvarmed utskottet omfattat denna motion, och den värme,
hvarmed den förordat dess hufvudidé. Jag hoppas, att detta statsutskottets
utlåtande, äfven om det endast blir en opinionsyttring, dock
i sin mån skall föra försvarsfrågan framåt. Deremot vill jag emot
några af utskottets ressonnement inlägga eu gensaga; särskild! gäller
detta uttalandet, att, »der icke oförutsedda omständigheter inträda, som
kunna göra större skyndsamhet nödvändig, sjöförsvaret och den inhemska
sjökrigsmateriels-byggnadsindustriens sunda utveckling lika
mycket bjuda, att extra åtgärder för det förras förstärkande inskränkas
till hvad som kan erfordras för att afhjelpa de allra nödvändigaste behofven».
Och skälet dertill anser utskottet vara det, att »om motionärernas
förslag följdes och Riksdagens anslag vore inskränkt till 2’/4
millioner, så skulle under de 20 år utöfver de 10 anskaffningsåren,
som amorteringen påginge, högst 50,000 årligen vara att för nybyggnadsändamål
disponera» och detta med den påföljd, att blott en de! af
flottan vid periodens slut befunne sig i tjenstbar skick, hvarvid man
förlorade den vigtiga fördelen, som följer af en mera systematisk förnyelse,
att alltid någon del af materielen står i jemnhöjd med det
bästa af motsvarande slag som finnes korn andra mariner, eu fördel,
som detta sätt skulle utesluta. Men då motionens hela ändamål är
att skaffa en svensk flotta och söka afhjelpa det lägervall, hvaruti densamma
under det sista seklet oafbrutet befunnit sig och som hos våra
grannfolk väckt ett medlidsamt åtlöje, och då statsutskottet gillar
hufvudidén både i afseende å lånen och nybyggnaden, är det alldeles
oförklarligt, att utskottet nöjer sig med att inskränka fordringarna på
flottans nybyggnad till allenast 4 pansarbåtar, 1 avisofartyg och 20 minbåtar
till seklets slut för eu länesumma af 10 å 11 millioner, samt
att återstoden, 7 pansarbåtar, skulle anskaffas under loppet af de återstående
25 amorteringsåren. Detta är så mycket underligare och mer

35 N:o 34.

Måndagen den 13 Maj.

i ögonen fallande, som utskottet icke afprutat något på det i samma Om ansicaf-.
motion gjorda förslaget att för lan dtförs varet upptaga ett lån af °maedei°m

millioner, oaktadt, såsom jag nyss sade, motionens ändamål egentligen försvarets
och hufvudsakligen är att få en flotta till stånd och att avågabringa stärkande
detta i enlighet med både 1882 och 1892 års sjöförsvarskomitéers för- >»• inslag.
Skälet, som utskottet härför andrager, eller att, om förslaget an- (forts.)
toges, endast 50,000 kronor om året skulle finnas tillgängliga för nybyggnadsändamål,
är, så vidt jag förstår, helt och hållet grundad!; på
missuppfattning. Motionärerna hafva aldrig sagt eller tänkt sig något
sådant, och hvarifrån utskottet fått det, begriper jag .icke. Motionärerna
hafva ju endast haft ett mål: nemligen att föreslå medel och
utvägar för åvägabringande af en flotta till det minimum i materiel,
som komitéerna ansett nödvändigt. Om de nybyggnader, som skulle
ske efter den tioåriga anskaffningstiden, hafva de icke talat, men det
framgår tydligen af den erforderliga amorteringssumman 2,000,000 eller
2,200,000 kronor, jemförd med den summa, som den sista komitén föreslagit
såsom skälig eller 2,800,000 kronor, att medel lätteligen kunde
blifva tillgängliga för att efter den första anskaffningsperioden af 10
år på tidsenligt sätt förnya flottan samt förse den med nödiga reservfartyg,
på samma sätt som inom andra grenar af försvarsväsendet, så
att den icke vid första krigsutbrott, efter första förlust skulle befinna
sig under det minimum, som sakkunnige uppgifvit såsom nödvändigt
för att densamma skall kunna fylla sitt ändamål. Såsom jag nu sökt
visa, har statsutskottet grundat sina uttalanden på en missuppfattning
af motionärernas förslag, och i hvad fall som helst kan det ju icke
vara rimligt att, då man vill låna för att hastigt förstärka flottan, inskränka
sig till att på ett sä ofullständigt sätt lappa upp det gamla
som att under loppet af 5 år bygga blott 4 pansarbåtar och de små
minbatarne samt för öfrigt utsträcka anskaffningstiden till 30 ar. Sa
vidt jag förstår, kan icke ett frihetsälskande folk länge stå till svars
med én sådan underlåtenhet beträffande det vapen, som är det skarpaste
försvarsvapnet, det, som enligt många af våra stora konungars yttrande
utgör rikets största säkerhet och det bästa medlet för upprätthållandet
af vår neutralitet.

Den af reservanterna framstälda invändningen, att lånets upptagande
skulle skämma vår kredit, att det icke vore någon lämplig
åtgärd samt att vi icke hade råd att åstadkomma något sådant som
det föreslagna, synes mig icke hafva någon betydelse, tv intet sjelfständigt
folk har funnits, som, då det velat, saknat råd och medel att
försvara sig. Vi äro ännu i tillfälle att fritt kunna besluta i detta ämue,
och om försummelserna och bristerna äro stora, är det så mycket nödvändigare
att fatta ett snabbt och kraftigt beslut, ty de nu följande
decennierna blifva kanske för rikets sjelfständighet de mest afgörande,
om ej kraftiga försvarsåtgärder hinna genomföras. Jag tror nemligen,
att i vårt land nu uppväxt ett slägte, som i nästa och kommande generation
skall visa sig halva större kraft och känsla för fosterlandets
kraf, än hvad vi hafva haft. Det är en generation, som i afseende på
fosterlandskärlek med rätta kan sägas vara hufviulet högre än föräldrarne,
men det tillkommer oss att skyndsamt skaffa medel samt att
taga mått och steg, ländande derhän, att dessa våra barn verkligen få

N:o 34. 36

Måndagen den 13 Maj.

Om a,ishaf- behålla ett fritt och sjelfständigt fädernesland att vårda och bevara
««b,ättre’ än vi sJelfVa hittills vant i stånd till, vi, som blott litat på
försvarets slumpen och grannarnes nåd. Jag är derför öfvertygad, att Första
stärkande Kammaren icke skall till utskottets förslag, sådant det föreligger, vägra
m. m. gjtt bifall, lat vara endast som en opinionsyttring.

(Forts.) ^ I afseende på det fasta försvaret vill jäg icke yttra mig vidlyftigt,
så frestande det än kunde vara. Denna kammare vet, i hvilket otillfredsställande
skick det befinner sig. Vi hafva tvenne fästningar, ofullbordade
eller uti otillfredsställande skick, hvilka icke lemna det skydd,
som de enligt den allmänna opinionen antagas gifva. Det kan vara
skäl att här uttala denna sanning för att icke insöfva vårt folk i allt
för stor säkerhet. Vi sakna vidare befästningar vid Göteborg och på
Gotland och, hvad som kanske är ännu värre, i Norrland. Det är
gränsprovinsen, det är infallsvägen, åtminstone under krig, som pågå
vintertiden, eller under förhållanden, då hafvet någorlunda är i vårt
vald genom egna eller allierade flottor. Men denna port är öppen
och oskyddad, och huru ringa betydelse i afseende på rikedom och
folkmängd Norrland än må ega för det öfriga riket, har det dock den
störa vigten i politiskt afseende, att, om det'' eröfras, om denna lem af
riket amputeras, det öfriga landets öde dermed är afgjordt. Norrland
utgör således i detta afseende nyckeln till det öfriga Sverige, och såsom
en representant för denna landsdel uttalar jag derför den förhoppningen,
att kammaren alltid måtte vara betänkt på att, så fort sig
gorå later, läsa porten och behålla nyckeln till densamma. I afseende
pa ett glest befolkadt och aflägset land är dessutom den sanningen i
hög grad tillämplig, som eu af samtidens störste härförare uttalat, att
ett land med fästningar visserligen kan eröfras, men att ett land utan
fästningar aldrig kan försvaras.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Crusebjöru: Jag har begärt ordet med anledning af ett

yttrande från motionärernas sida, då en af dessa uttryckte sitt stora
missnöje med statsutskottets arbete. Jag erkänner naturligtvis, att det
skulle hafva varit en stor glädje, om utskottet kunnat obetingadt tillstyrka
.föreläggande skrifvelseförslag, men jag vill tillika säga, att denna
fråga är sa ny och af sa stora proportioner, att, äfven så varmt intresserade
för hvad som ligger till grund för detta förslag som motionärerna
äro, . maste de ända finna sig belåtna med det erkännande,
som de fatt i utskottet, och hoppas derpå, att Andra Kammaren och
dess ledamöter så småningom skola tilltalas af förslaget, ty jag är
öfvertygad, att äfven de äro försvarsvänner, fast de naturligtvis kunna
vara mera betänksamma, än hvad vi äro här i denna kammare. Andra
Kammarens män äro allt* för praktiska i sin åskådning, för att icke
ganska snart komma till insigt huru förståndig den väg är, som här
föreslås. till ordnande af en så vigtig del af vårt försvarsväsende, och
för att icke eu dag biträda hvad som här föreslås.

Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag.

Friherre von Offer: Vid denna sena timme, som redan nu är
inne, vill jag icke längre uppehålla kammaren, än hvad nödigt är för

Måndagen den 13 Maj.

37 N:o 34.

att bemöta vissa anmärkningar, som blifvit gjorda emot statsutskottets Om anshafbetänkande.
/?"<*«

Tvenne af motionärerna, herrar Almström och Berg, liafva vändtm^r(1)ar<!(J
sig mot de i utskottets motivering framstälda åsigterna rörande rätta stärkande
sättet för åstadkommande af det försvarets förstärkande, som de åsyfta. m. m.
Om dessa herrar hade väckt en motion i sådant syfte, som friherre (Forts.)
Klinckowströms, skulle deras resonnement icke hafva förundrat mig,
men med de förutsättningar, hvarifrån de utgå, kan jag icke finna
annat, än att de borde instämma uti hvad utskottet uttalat. Friherre
Klinckowström har nemligen i sin motion föreslagit, att inga annuiteter
skulle drabba hufvudtiteln, utan att de alla skulle utgå från riksgäldskontoret,
under det att här ifrågavarande motionärer föreslagit
deras läggande på hufvudtiteln. Om så är, och, särskildt hvad sjöförsvaret
beträffar, annuiteterna öfverstiga 2,200,000 kronor, är den
naturliga följden, om man icke förväntar sig, att Riksdagen skall kunna
till sjöförsvarsmateriel anvisa ett större belopp än det nämnda, att
man under eu lång följd af år icke skulle få något öfver a det arliga
anslaget till nybyggnader; detta torde falla af sig sjelft. Jag fäster
vidare herrarnes uppmärksamhet derpå, att såsom utskottet här resonerat,
skulle för flottans nybyggnad disponeras 19 millioner kronor,
eller nära 5 millioner om året, under fyra år. Jag hemställer, huruvida, då
motionärernas förslag egentligen torde vara att anse såsom en hallon
d’essai, det torde vara klokt att sträcka sina förväntningar längre, än
hvad utskottet i detta fall gjort. 5 millioner om året är 3 gånger mer, än
hvad hittills för ändamålet användts. Det säger sig ju äfven sjelft, att
om Riksdagen skulle förmås att inslå på denna väg, är icke, derigenom
att under 4 års tid 5 millioner kronor årligen användas för flottan,
möjligheten stängd för att fortsätta på samma sätt. Intet hindrar att efter
utgången af dessa år Riksdagen fattar ett liknande beslut, och på detta
sätt skulle motionärernas förslag kunna genomföras ganska lätt. Men
utom det, att jag för min del anser det vara oklokt att under de fyra
åren gå hastigare till väga, än hvad nu är sagdt, måste det ju för hvar
och en vara klart, att vill man framgång åt denna fråga, får man
icke från början spänna bågen allt för högt, utan söka så modifiera
sina önskningar, att någon möjlighet till deras realiserande förefinnes.

Detta är ett af de skäl, hvarför jag, oafsedt min enskilda uppfattning,
ansett klokt, att den motivering, som utskottet användt uti sitt betänkande,
der blifvit intagen.

Herr Hasselrot: Vid ett föregående tillfälle har jag redan i

denna kammare uttalat de betänkligheter, jag för min del hyser mot
den utväg, som statsutskottet satt i utsigt, nemligen att upptaga lån
för våra militära utgifter. Jag skall derför icke tillåta mig något
vidlyftigare ordande härom, då kammarens mening torde vara på förhand
temligen gifven, utan skall, dä intet yrkande i kammaren framstälts
om bifall till reservanternas förslag, med hvilket jag för min
del öfverensstämmer, inskränka mig till att framställa ett sådant yrkande.

Herr Nyström, Thomas: Det förslag, som här föreligger i fyra

särskilda motioner, afser att komplettera vårt lands försvarsmateriel, i

N:o 34. 38

Måndagen den 13 Maj.

Om anskri/- första rummet flottans. Om vi se på sid. 9 i utskottets betänkande,
ni"gémedeim^nna .vi’ att flottau för närvarande egen endast en fjerdedel åt den
försvarets materiel, som erfordras för densamma. Hvar och en kan således bilda
stärkande sig. ett omdöme om nödvändigheten att så fort som möjligt sätta denna
m- m• i tidsenligt och komplett skick. Nutidens krig försiggå hastigare än
(Forts.) förr, och man måste vara beredd på, att redan från krigets början stora
fordringar ställas på flottan, och det är omöjligt att kunna tillgodose
dessa, med mindre än att man söker att under den närmaste tiden på
ett allvarsammare sätt än hittills sätta vår flotta i ett bättre skick.
Motionärerna hafva ansett, att upplåning är den väg, som med fördel
kau beträdas _ för att vinna det mål man vill; och jag tror, att man
icke bör såsom den föregående talaren — äfven om man hyser principiella
betänkligheter i fråga om lånevägen för stärkande af landets
försvar — hålla så strängt på principen, att man underlåter göra, hvad
som är nödvändigt för fosterlandets försvar.

Två. af. motionerna afse endast att komplettera flottans materiel
och skilja sig derutinnan från den andra gruppen af motioner, som
äfven vilja tillgodose det fasta försvaret. Mine herrar, må vi komma
i håg, att flottan kan endast under en del af året värna landet. Under
flera månader årligen ligger det haf fruset, der flottan skulle försvara
våra kuster, och vi hafva en lång landgräns och intet fast försvar i
Norrland. Vi se således, att icke flottan ensam kau hindra en fiende
att uppnå vara kuster och öfverskrida våra gränser. Numera vet man
icke af nagra årstider i krig. Man strider lika väl vinter som sommar.
Man gar icke vidare i vinterqvarter, och något afbrott sker icke
i de stora krigen. Jag skall bedja att få läsa upp några få rader om
fältmarskalken grefve Moltkes åsigt angående krigen: »Man bör hoppas»,
säger han, »att krigen skola blifva mera sällsynta, så mycket mera
som de blifvit långt fruktansvärdare än förr. Nutidens krig kallar
hela folket till vapen. Knappt en familj gifves, till hvilken det icke
sträcker sina verkningar. Statens finansiella resurser tagas helt och
hållet i anspråk, och ingen vexling i årstider sätter en gräns för handlingens
rastlösa utveckling». Vi se således, att för att med framgång
kunna värna vårt land måste vi, när kriget utbryter, vara färdiga
saväl till lands som till sjös; och, mine herrar, vi hafva för stora luckor
i vår krigsmateriel, såväl arméns som flottans, för att kunna med hopp
om framgång skydda landet. Det är hvars och ens skyldighet att utsäga
sin mening i den vägen, och jag tror, att hela landet skulle vid
ett fredsbrott blifva mycket öfverraskadt., liksom Frankrike 1870—
1871, då kriget genast vid början tog en olycklig vändning. Jag tror,
att vi skulle få motgångar, hvilka vi nu icke kunna tänka oss, och
hela landets existens, vår frihet, religion och vårt språk skulle sättas
på spel. Se vi på de gamla östersjöprovinserna, hur har det gått till
der? Det är icke ett exempel, som är tilltalande. Under 80 år hafva
vi åtnjutit en oafbruten fred, och vårt land har utvecklats derunder.
Men se vi . på det öfriga Europa, finnes det icke mer än ett annat
land, som njutit fred under hela denna tid, utan krig hafva förklarats,
blossat upp och rasat öfver allt annorstädes. Hvad har följden deraf
blifvit? Jo, att de flesta europeiska stater efter krigets slut sett rika
och dyrbara provinser ryckas från deras områden, de hafva funnit sig

Måndagen den 13 Maj.

39 N:o 34.

nödtvungna att betala oerhörda krigskostnader och sett nästan hela Om anskafsin
krigsmateriel förstöras eller komma i fiendens ego. Derför är det/“"de af j’6"''
en skyldighet för oss att under fredens dagar tänka på kriget. Ingen"''"fsrlvarets
har framtiden i sin hand. stärkande

Jag har velat nämna detta för att påvisa, att den fråga, som >»• m.

motionärerna framstält, torde böra beaktas mer än mången tror. Kan- (Fort»)
ske är deras förslag den enda vägen, som erbjuder sig för oss att sätta
vårt försvar i tidsenligt skick inom den tid, då fara hotar.

Beklagansvärd är den regering och det folk, som, när kriget utbryter,
icke under fredens dagar fullgjort hvad då med lugn och ordning
kunnat verkställas, men sedan blifvit för sent.

Jag anhåller vördsamt att få tillstyrka bifall till statsutskottets
yrkande.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande utlåtande yrkats, dels att hvad utskottet hemstält
skulle bifallas, dels ock, af herr Hasselrot, att kammaren måtte
antaga det förslag, som innefattades i den af herrar A. Persson, H.

Andersson med flere vid utlåtandet afgifna reservation.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 10 och 11
innevarande maj bordlagda memorial n:o 28, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om utskottets hemställan i punkten 1 af dess
betänkande n:o 21 i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 41,
om vissa förändringar i gällande förordning angående vilkoren för försäljning
af bränvin m. m., biföll kammaren hvad utskottet i detta
memorial hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bankoutskottets
den 10 och 11 i denna månad bordlagda memorial n:o 14, i fråga
om ändringar i bankoreglementet.

Pun Jeten 1.

Lade3 till handlingarna.

Punläerna 2—7.

Godkändes.

Punkten 8.

Lade.s till handlingarna.

N:o 34. 40

Måndagen den 13 Maj.

Amnäldes och bordlädes första särskilda utskottets memorial, n:o
6, angående aflöning åt dess tjensteman och vaktbetjening.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades friherre von Otter
under åtta dagar från och med morgondagen.

Justerades sex protokollsutdrag för detta sammanträde.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Vidare hemstälde herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
nu pågående sammanträdes fortsättande på aftonen, måtte få nedtagas.

Härtill lemnade kammaren sitt bifall.

Kammaren åtskildes kl. 2,4 5 e. in.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1895,