RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1895:30

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1895. Första Kammaren. N:o 30.

Lördagen den 4 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 27 nästlidne april.

Anmäldes ock bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 77, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående extra
anslag till domkapitlens expeditioner;

n:o 78, i anledning af Kongl. Maj:ts under sjette hufvudtiteln
gjorda framställning angående förvaltningsbidrag åt sjukkassor m. m.;

n:o 79, i anledning af väckta motioner dels om vissa vilkor för
åtnjutande af de för statens embets- och tjensteman bestämda löneförmåner,
dels ock i fråga om utredning rörande embets- och tjenstemäns
dagliga arbetstid m. m.; och

n:o 80, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen, angående beredande af
ålderdomsunderstöd åt barnmorskor;

bevjllningsutskottets betänkande och memorial:

n:o 22, i anledning af väckt motion om förhöjning af bränvinstillverkningsskatten
äfvensom af tullen å spritdrycker;

n:o 23, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
åtskilliga punkter af utskottets memorial n:o 1(3, angående verkstäld
granskning af tulltaxan; och

n:o 24, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande n:o 17, i anledning af väckt motion om lastpenningarnas
afskaffande;

Första Kammarens Prat. 1805. A'':o 30.

1

N o 30.

2

Ifrågasatt
förbättring i
vilkor en för
pensioner
från folkskolelärarnes

enke- och
pupillkassa.

Lördagen den 4 Maj.

lagutskottets memorial n:o 45, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut med föranledande af utskottets hemställan i dess utlåtande
n:o 33, i anledning af väckta motioner om ändring i vissa
delar af förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars
1862; samt

andra särskilda utskot.tets memorial, n:o 3, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande punkten 1 af utskottets utlåtande i
anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med
förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig
oförmåga till arbete samt afgifna motioner i ämnet.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran,
bevillningsutskottets sistlidne dag bordlagda betänkande n:o 21.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 1 och 2 i denna månad bordlagda
utlåtande n:o 75, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till
Riksdagen angående förbättring i de nuvarande pensionsvilkoren i
folkskolelärarnes enke- och pupillkassa.

Herr statsrådet Gilljam: Det ärende, som nu föreligger till

Riksdagens afgörande, har till utgångspunkt en Riksdagens skrifvelse
af den 6 maj 1893, i hvilken Riksdagen anhöll det Kongl. Maj:t
täcktes låta utreda, huru vida, utan höjning af vare sig statsbidraget
eller delegarnes afgifter, en sådan förbättring i de nuvarande pensionsvilkoren
i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa kunde ega rum, att
samtliga pensioner komme att utgå med högre procent af delaktighetsbeloppet
än hvad nu vore fallet, samt att Kongl. Maj:t ville till
Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill utredningen kunde
föranleda.

Såsom herrarne se, har nu statsutskottet hemstält om afslag å
den Kongl. Maj:ts framställning, som blifvit en följd af denna Riksdagens
skrifvelse. Såvidt angår de finansiella grunder, på hvilka utskottet
stödt sin hemställan, har jag ju egentligen ingenting att
anmärka, då dess uppfattning uti ifrågavarande hänseende ungefär
sammanfaller med den, som jag från början haft i denna fråga. Men
det förekommer i statsutskottets motivering ett par ställen, som jag
måste något närmare beröra, och för hvilka jag vågar påkalla kammarens
uppmärksamhet, emedan i dem möjligen ligger en anklagelse,
som i slikt fall äfven träffar mig.

Jag vill således bedja herrarne observera hvad som står på sid. 3
i utskottets utlåtande. Utskottet säger att Riksdagen 1875 beviljade
den begärda anslagsförhöjningen till folkskolelärarnes enke- och pupillkassa
“att utgå, så länge sådant funnes för pensionsanstalten behörigt,
hvilken omständighet hvarken vid frågans behandling vid 1893 års riksdag
eller vid ärendets senare handläggning synes utskottet hafva blifvit

3 N:o 30.

Lördagen den 4 Maj.

tillräckligt uppmärksammad." Då ärendet, på grund af en motion,
förekom vid 1893 års riksdag, behandlades det först af ett Andra
Kammarens tillfälliga utskott och derefter i kammaren. Derifrån
remitterades det till Första Kammaren, som öfverlemnade det till ett
af sina tillfälliga utskott, som afgaf utlåtande, hvarefter Första Kammaren
behandlade ärendet. Behandlingen här i Första Kammaren var
jemförelsevis mycket kortfattad och rörde sig egentligen om en redaktionsfråga.
Deremot var ärendet i Andra Kammaren icke allenast en
gång utan tvenne gånger föremål för en rätt ordentlig behandling.
Jag ber då att genom en kort redogörelse för frågans gång der få visa,
att det så mycket omtalade vilkoret för anslagsförhöjningen ingalunda
blifvit lemnadt utan uppmärksamhet. Förhållandet var det, att de
personer, som reviderat folkskolelärarnes enke- och pupillkassas
räkenskaper för åren 1888—1890 och hvilka 1891 i augusti afgåfvo
sin berättelse, deri framhöllo, att efter deras uppfattning kassans
ekonomiska ställning vore sådan, att en utredning borde vidtagas för
att utröna, huru vida icke möjlighet förefunnes, att icke allenast alla
gamla pensioner i enke- och pupillkassan kunde beräknas efter nu
gällande minsta delaktighetsbelopp i folkskolelärarnes pensionsinrättning,
eller 700 kronor — pensionerna i enke- och pupillkassan äro
beroende af delaktighetsbeloppen i folkskolelärarnes pensionsinrättning
— utan äfven samtliga pensioner i öfrigt höjas med ungefär 25 procent.
När revisorernas berättelse föredrogs inför Kongl. Maj:t, förklarade
jag mig icke kunna tillråda annat än att revisorernas hemställan i
dessa punkter icke borde föranleda någon åtgärd, hvilket ock blef
Kongl. Maj:ts beslut. Dermed voro naturligtvis icke alla belåtna, och
det är ingenting att säga derom. På grund deraf framkom också vid
1893 års riksdag den nämnda motionen, väckt af flera ledamöter i
Andra Kammaren, hvari begärdes en sådan utredning, som revisorerna
hade önskat. Bland de skäl, som motionärerna anförde, var äfven
det, att folkskolelärarnes pensionsinrättnings direktion, som också
handhafver förvaltningen af folkskolelärarnes enke- och pupillkassa,
förklarat en sådan utredning önsklig. Vid diskussionen härom i kammaren
förklarade jag för min del detta direktionens tillstyrkande af en
utredning i ifrågavarande syfte vara mycket svagt motiveradt. Jag
sade, att direktionen blott anfört tvenne grunder, den ena den af professor
Lindstedt gjorda utredningen, hvilken utredning, efter min åsigt,
var hållen i mycket reserverade ordalag; den andra åter den omständigheten,
att Riksdagen vid beviljande år 1875 af bidrag till denna
enke- och pupillkassa förklarat, att anslaget skulle utgå, så länge
sådant funnes för pensionsanstalten behöfligt. Ilär var det första
gången, som i en officiel handling denna nu omordade omständighet
uppmärksammades. Jag framhöll den ytterligare genom att inför
Andra Kammaren förklara, att om man i detta af direktionen anförda
skäl inlade blott den meningen, att Riksdagen, som årligen beviljade
63,500 kronor till understöd åt ifrågavarande pensionskassa, ville få
en noggrann kännedom om tillståndet inom kassan, vore ingenting
naturligare än att Riksdagens uttalade önskan i detta afseende skulle
efterkommas; men, tilläde jag, om i direktionens utlåtande äfven ligger

Ifråga 8 att
förbättring i
vilkoren för
pensioner
frän folkskolelårarnes

enke- och
pupillkassa.

(Forts.)

N-o 30. 4

Lördagen den 4 Maj.

Ifrågasatt
förbättring i
vilkoren för
pensioner
från folkskolelärarnes

enke- och
pupillkassa.

(Forts.)

en antydan om att möjligen anslaget kan minskas eller indragas, vill
jag för min del ingalunda tillstyrka en dylik åtgärd, emedan jag anser
den outförbar. Det var andra gången denna omständighet påpekades.

När ärendet andra gången behandlades i Andra Kammaren gäide
tvisten huru vida man utan remiss till utskott skulle godkänna den
af Första Kammaren gjorda ändringen i Andra Kammarens beslut
eller om ärendet skulle remitteras till det Andra Kammarens tillfälliga
utskott, som förut behandlat frågan. Derom uppstod en icke lång
men rätt liflig debatt, under hvilken en af kammarens ledamöter, dåvarande
vice talmannen, bland annat med kraft framhöll, att frågan
borde ånyo remitteras för att utskottet skulle taga äfven frågan om
anslagets utgående för framtiden under öfvervägande. Det var således
tredje gången denna omständighet togs i betraktande. Jag frågar,
om icke den då blifvit uppmärksammad? Att det oaktadt Riksdagen
fattat sitt beslut utan att fästa afseende vid dessa erinringar är en
alldeles annan sak.

Nu återstår att tillse, om den blifvit uppmärksammad vid ärendets
senare behandling. Deri, mine herrar, hafva inga andra än direktionen
öfver enke- och pupillkassan samt departementschefen deltagit, och
för visso måste jag erkänna, att denna så mycket omtalade omständighet
der icke tagits i betraktande, men, såsom jag vågar påstå, af
de fullgiltigaste skäl. När Riksdagen skribler till Kongl. Maj:t och
begär en utredning, huru vida pensionerna i en pensionskassa kunna
höjas utan höjning af statsbidraget eller af delegarnes afgifter, har
någon myndighet då anledning att till pröfning upptaga frågan om
minskning eller indragning af detta statsbidrag? Jag påstår, att denna
passus i utskottets utlåtande är fullkomligt omotiverad och innebär
ett klander, som alldeles icke är berättigadt. Och då utskottet i sista
raderna af sitt betänkande upprepar sitt klander genom att säga:
Och då kassans nuvarande ekonomiska ställning enligt utskottets
åsigt snarare bort föranleda en af 1875 års Riksdag förutsatt minskning
i statens bidrag till kassan än framkalla beslut om vidtagande
af en pensionsförhöjning, som skulle kunna medföra anspråk på ytterligare
ökning af detta statsbidrag o. s. v., så vill jag med afseende på
dessa ord upprepa detsamma som jag förut sagt: fans det någon reson
uti att Kongl. Maj:t, med anledning af Riksdagens skrifvelse, skulle
framkomma med något sådant förslag, som utskottet antydt.

Jag sade i början, att, såvidt utskottets afslag å Kongl. Maj:ts
framställning berodde på finansiella skäl, jag icke kunde hafva något
deremot att invända, då jag sjelf från början hyst likartade finansiella
betänkligheter, men jag har litet att tillägga äfven härvidlag. Sedan
Riksdagen skrifvit till Kongl. Maj:t, ansåg jag mig alldeles oförhindrad
och till och med förpligtigad, att söka föra frågan fram till det mål,
som för folkskolelärarnes enkor naturligtvis skulle vara efterlängtadt,
och jag ansåg både efter Riksdagens skrifvelses ordalag och dess
andemening, att Riksdagen tänkte här räcka en välvillig hand åt dessa
enkor. Derför sökte jag göra utredningen så fullständig som möjligt.
Men jag måste fortfarande fritaga mig, liksom kassans direktion fritog
sig, från all slags borgen — om jag så får säga — inför Riksdagen,

5 N:0 30.

Lördagen den 4 Maj..;

att en sådan höjning icke skulle medföra ökning antingen af statens Ifrågasatt
bidrag eller delegarnes afgifter eller båda delarna. Men sedan denna sida förbättring i
af saken blifvit klar, tillstyrkte jag utan tvekan Kong!. Maj:t att pensioner1"
framlägga frågan för Riksdagen, som vore oförhindrad att genom ett från folkvälvilligt
mottagande gifva henne en lycklig utgång. Så har emeller- skolelärames
tid icke utskottet tänkt. Jag påstår i detta fall liksom häromdagen enke- och.
i fråga om barnmorskorna, att Riksdagen genom sin skrifvelse på- *>!<(F0rts*)<1''
tagit sig en förpligtelse — den må vara högt uttalad eller icke —
mot folkskolelärares enkor och barn, och dessa å sin sida hafva i
Riksdagens skrifvelse haft en anledning till förhoppning. Riksdagen
uppfyller icke den förpligtelse, den kan anses hafva åtagit sig. Enkorna
etter folkskolelärarne hafva svikits i sina förväntningar. Jag påstår,
att i hvad fall som helst, kommer denna fråga att lemna efter sig
ett obehagligt intryck.

Något yrkande har jag nu icke att framställa.

Friherre von Otter: Denna pensionskassa har sitt ursprung,
såsom kammaren behagade erinra sig, från 1875 års riksdag. Då
framlades för Riksdagen efter verkstäld komitéutredning förslag till
ordnande af denna angelägenhet. 1 detta förslag fans jemväl den
föreskriften att enkor efter folkskolelärare skulle uppbära en pension
af 20 procent af den lön, efter hvilken tjensten vore delaktig i folkskolelärarnes
pensionsinrättning, för enka med ett eller flera pensionsberättigade
barn med 30 procent, för ett ensamt barn med 10 procent
och för två eller flei-a barn med 20 procent af samma lönebelopp.

För att kunna åstadkomma denna pension begärdes då af Kongl.

Maj:t ett tillskott af 63,000 kronor. Statsutskottet yttrade derom:

“vid granskning af nu föreliggande förslag, till hvilket utskottet i
öfrigt får hänvisa, har någon annan anmärkning hos utskottet icke
förekommit, än att, då Kongl. Maj:t förutsatt, att statsbidraget framdeles
skulle minskas, derest det skulle visa sig, att pensionskassan,
efter att hafva vunnit nödig stadga, ej vidare har behof af hela det
nu ifrågasatta beloppet, ett bestämdt vilkor härom synts utskottet
böra vid anslagets beviljande fastas". Och utskottet hemstälde på
den grund: “att för inrättande af en pensionsanstalt för folkskolelärares
enkor och barn, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i
statsrådsprotokollet åberopade grunder, det å pensionsstaten nu uppförda
bidrag till folkskolelärarnes enke- och pupillkassa, 2,000 kronor,
må från och med år 1876 och så långe sådant finnes för pensionsanstalten
behöfligt höjas med 65,000 kronor. “ Vid denna frågas behandling
i kamrarne upplystes emellertid, att anslaget skulle kunna
nedsättas med 11,000 kronor, hvilket blef kamrarnes beslut, och det
uppfördes således i riksstaten 56,000 kronor för ändamålet. Efter
detta har vid 1885 års riksdag anslaget höjts med 7,500 kronor af
skäl, som då anfördes. Nu har statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
trott, att i statsutskottets utlåtande i år skulle ligga
någon anklagelse mot honom, derför att han icke uppmärksammat
detta vilkor. Jag ber för min enskilda del få säga, att afdelningens
mening har ingalunda varit att betrakta detta såsom en anklagelse

N:o 30. 6

Ifrågasatt
förbättring i
vilkor en för
''pensioner
från folkskolelärarnes

enke- och
pupillkassa.

(Forts.)

Lördagen den 4 Maj.

mot chefen för ecklesiastikdepartementet, och detta, trodde jag, framgick
ganska klart, då utskottet här åberopat hvad Riksdagen i sin
skrifvelse begärt, nemligen att “Kongl. Maj:t täcktes låta utreda,
haruvida, utan höjning vare sig i statsbidraget eller i delegarnes afgifter,
sådan förbättring i de nuvarande pensionsvilkoren i nämnda
kassa kunde ega rum, att samtliga pensioner koinme att utgå med
högre procent af delaktighetsbeloppet än hvad nu vore fallet. “ Den
omständigheten att Riksdagen begärde, att utredningen skulle afse
huruvida utan förhöjning o. s. v., synes mig ådagalägga att Riksdagen
sjelf icke tänkt på detta vilkor. Men då är frågan den: om
detta äfven är förhållandet, eger statsutskottet, med det åliggande
detta har, när det utredde frågan vid förevarande riksdag, att komma
till Riksdagen och tillstyrka en framställning utan att derpå fästa
Riksdagens uppmärksamhet? Jag för min del anser det vara en statsutskottets
ovilkorliga skyldighet.

Hvar och en ömmar säkerligen för qvarlefvande efter folkskolelärare,
och jag för min del kan icke finna, att den omständigheten,
att Riksdagen icke har i detta fall bestämdt uttalat sig, behöfver
föranleda något längre uppskof med en sådan förhöjning af pensionerna.
Pension sanstaltens tillstånd är ganska tillfredsställande, enligt
min uppfattning. Dess kapitalbehållning har under åren 1888—1893
ökats med 1,211,645 kronor eller i medeltal 202,000 kronor om året,
och under år 1893 kapitaliserade kassan 219,617 kronor. Jag tror
således, att denna fråga kan ganska snart lösas på endera af följande
vägar, antingen att Riksdagen befriar pensionskassan från detta vilkor,
att när pensionskassan icke längre behöfver anslaget, det skall minskas
eller återgå — det är det ena sättet, och i så fall kan naturligtvis,
då ställningen är god, en förbättring ganska snart ega rum
— eller också att anslaget skulle bestämmas skola utgå under ett
visst antal år ytterligare t. ex. 10 år, i hvilket fall jag icke kan se
annat än att kassans tillgångar skulle vara tillräckliga för att inom
kort medgifva en förhöjning i dessa pensioner. Jag vill nämna, att
för närvarande skulle förhöjningen utgöra endast 17,000 kronor. Hela
beloppet, som utbetalas är 68,000 kronor, under det kassans inkomster
stiga till 290,000 kronor.

Slutligen är det ännu ett tredje sätt, och det år att med anslagets
indragning fortgå såsom hittills, men i sådant fall skulle det
naturligtvis dröja ännu en 7 å 8 år, innan förhöjningen kunde ega rum.

Jag tror, att kammaren måste stanna vid den uppfattningen, att
statsutskottet endast gjort sin skyldighet, när statsutskottet fäst uppmärksamheten
på, att ett sådant vilkor förefinnes, som nu är sagdt.
Sedan får det bero på Riksdagen att befria kassan från detta vilkor
eller bestämma huru förfaras skall. Den ifrågasatta förhöjningen i
pensionsvilkoren för folkskolelärarnes enkor och barn anser jag icke
för den skull behöfva länge uppskjutas.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande utlåtande hemstält.

7 N:o 30.

Lördagen den 4 Maj,

Föredrogs å nyo statsutskottets den 1 och 2 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 76, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående förvärfvande för statens räkning af vissa enskilda jernvägar.

Herr Fränekel: På de motiv, som jag tillsammans med de
öfriga reservanterna från Första Kammaren anfört i statsutskottet för
bifall till Kongl. Maj:ts proposition, ber jag nu att få yrka bifall till
denna proposition.

Herr Tamm, Hugo: Det är väl någon, som å statsutskottets

vägnar, då här endast gjorts yrkande om bifall till Kongl. Maj:ts
proposition, bör yrka bifall till statsutskottets förslag, och jag kan
icke underlåta att i det fallet, särskildt då jag icke fick deltaga i
diskussionen i fjol, till yrkandet yttra några ord.

Jag kan för min del mycket väl förstå, att Kongl. Maj:t i fjol
hänsköt denna fråga till Riksdagens afgörande. Men det jag deremot
icke kan förstå är det, hvarför denna fråga ånyo upptages, och det
är af det skälet att trots de bästa bemödanden jag icke kan fatta för
min del, att de skäl, som af Kongl. Maj:t äro anförda, hafva den
tyngd, att denna fråga skall drifvas igenom. De skäl, som äro anförda,
skall jag gå igenom så kort jag kan.

Det är först och främst aldrig nekadt, att icke trafiken på denna
bana skötes fullkomligt väl, eller med andra ord, att såväl personer
som gods på denna bana fullkomligt så väl och till trafikanternas
belåtenhet handhafvas, som på någon annan bana. Redan detta är
ett skäl för mig att icke vidtaga någon ändring, då man ju icke bör
ändra ett godt som kanske kan blifva ett sämre. Men, säges det:
skälet är att inköpet är en stor statsangelägenhet, emedan särskildt
denna bana förmedlar samtrafiken med utlandet. Detta hör till de
uttryck, som låta ofantligt bra, men hvilka naturligtvis för att vara
giltiga skola hafva positiv innebörd. Hvad är då innebörden af samtrafiken?
Jo, den är helt enkelt ett ordnande mellan olika jernvägsförvaltningar
af transporten af'' gods dem emellan på ett enkelt,
praktiskt och för trafikanterna fördelaktigt sätt. På hvad sätt bestämmas
nu dessa trafikaftal? Jo, de bestämmas naturligtvis af begge
parternas intressen. Då är naturligtvis frågan den, finnes det någon
antaglighet för, att eu tjensteman inom statens jernvägar träffar ett
fördelaktigare sådant aftal med Tyskland eller Danmark, eller att han
skall skarpare bevaka jernvägens intressen än, den person, som är
verkställande direktör på dessa banor? Eller tror någon, att Danmark
eller Tyskland, derför att t. ex. en generaldirektör eller öfverdirektör
är underhandlare, släpper efter något på sina intressen vid
en sådan öfverenskommelse? Nej, den frågan bestämmes uteslutande
af intressena hos hvar och en af parterna, och sålunda är det ingalunda
en fråga, som genom auktoritet eller kunglig fullmagt bättre
bedrifves än af en representant för jernvägarnes med trafikanternas
sammanfallande intresse. Detta gör för mig, att jag icke kan se någon
garanti för trafikanterna att på något vis få sina personer eller varor

Om inköp för
statens rall''
ning af den
s. k. vestkvitbanan.

N:o 30. 8

Lördagen den 4 Maj,

Om inköp för bättre fram, om staten tager hand derom. Dessutom gäller nog i
nilTlfdtn frå2a om samtrafik med utlandet som öfver allt, att det är en fördel
s. It. vestkuti- a^a parter, som begagna en institution, att det finnes någon
banan. konkurrens, och jag tror icke jag misstager mig, att fördelen af sam(Forts.
) trafiken med utlandet till stor del beror på dessa banor. Hade de
icke funnits, undrar jag om vi kommit dit vi nu äro. Det är alldeles
som mellan de enskilda bankerna och riksbanken förr i verlden.

Man svarar derpå: det är åt största vigt att banan kommer i
statens hand derför att framdeles denna bana kan vare sig ej träffa
fördelaktiga samtrafiksöfverenskommelser eller ock göra sådana som
strida mot allmänhetens fördel. Men då det hittills faktiskt visat sig,
att överenskommelser kunnat både göras och att de varit goda, vet
jag icke, hvarför man nu skulle drifva fram ett inköp af dessa banor,
då, staten likväl icke släpper från sig möjligheten att, derest missbruk
vid den enskilda banan skulle ega rum, åstadkomma rättelse. Det är
visserligen sant att inköpet då icke kan ske efter a) vilkoret, men
så länge kontraktet gäller, eger Kongl. Maj:t rättighet att när som
helt inlösa hvilken del som helst af denna bana, om den skulle så
att säga krångla och göra svårigheter. Frågan gäller således icke
något antingen nu eller aldrig; den reducerar sig dertill: skall af en
rättighet, som står qvar och när som helst kan användas, nu göras
bruk eller icke? Således: talet om det nödvändiga att nu inköpa
banorna för ordnandet af samtrafiken reducerar sig för mig, om jag
far säga såsom en talare i en annan fråga, mer till en fras än en
realitet.

Jag öfvergår nu till ett annat skäl för inköp, det hvaruti tyngdpunkten,
den framdrifvande kraften väl egentligen ligger, nemligen
att staten i detta fall gör en så god affär. Jag skall härvid icke
hålla pa det tvifvel, som jag för min del hyser, att utgifterna blifva
större, när banan kommer i statens hand; ehuru derför talar erfarenheten
både inom Sverige och från utlandet. Jag skall icke heller
fästa mig vid, att dessa banor ingalunda komme att på inköpspriset
gifva den uppgifna procenten, då derifrån skall dragas en stor utgiftspost;
— mine herrar, både komitén, jern vägsstyrelsen och Kongl.
Maj:t såga, att visserligen icke för ögonblicket men längre fram komma
att behöfvas kompletteringsarbeten af stor betydelse, förstärkning af
broar, ombyte af skenor, utvidgning af stationer m. m. Nå väl;
beräknar man affärsmessigt, måste väl detta undan för undan tagas
åt årsinkomsterna; — minska dessa med 1 % på inköpspriset, så får
man årligen till dessa arbeten blott 200 ä 300,000 kronor; huru långt
räcker det? Huru länge skall man då hålla på, innan det blir färdigt?
Nej afdrag måste nog ske af mycket mera för att komplettera hvad
som fattas, och hvart tager då den beräknade nettoinkomsten vägen,
hvarmed låneräntorna skola betalas?

Men jag skall utgå från att affären, så osäker jag anser den vara,
slår väl ut och visar sig vara rentabel. Då ställer sig frågan för
mig: bör staten inlåta sig på denna affär, som mindre har karakteren
af en vanlig sådan än en spekulationsaffär, endast för att på densamma
förtjena penningar? Denna synpunkt har betonats skarpast af en

9 N:o 30.

Lördagen den 4 Maj.

min kamrat på riksgäldsafdelningen i ett par fall. Men som dessa Om. inköp för
fall föreligga under skilda år, 1889 och 1894, torde det vara berättigadt
antaga, att han sätter statsjernvägarnes rentabilitet såsom högsta mål, vestkustför
hvithet alla andra hänsyn måste vika. 1889 var det fråga om de banan.

norrländska jernvägarne och deras byggande, och dervid sökte den (Forts.)

ärade reservanten motsätta sig de sistnämndas byggande, emedan
derigenom skulle inträffa, att behållningen på statsjernvägarne i sin
helhet skulle falla och en fraktnedsättning i mellersta och södra
Sverige uppskjutas. — Jag svarade då samme talare: “En talare på
stockholmsbänken framhöll som skäl mot hvad han kallade eu rasning
på denna bana, att genom denna banas svaga rentabilitet man skulle
hindras införa billiga frakter såsom häfstång för industrien här nere.

Det vill med andra ord säga, att derför, att industriidkarue här i
södra landet, som redan åtnjutit fördelen af att hafva banor, skola få
ytterligare fördel af sänkta frakter, skall Norrland blifva beröfvadt sin
bana. — Detta är ett genljud från den ekonomiska komitén, som i
sig innesluter, att staten skall inlösa alla banor och dessa sedan
likställas med landsvägar — ett genljud som jag hoppas måtte spårlöst
förklinga* — Från spekulationssynpunkten är det en småsak om
Norrlands utveckling stäckes, blott jern vägskapitalet ger ränta, för
att gynna den starkare på den svagares bekostnad. Jag skall icke
disputera med honom, huruvida jernvägsfrakter kunna bestämmas
efter den ränta man har att på jernvägsfonderna erlägga, ty jag tror
knappast han sjelf håller på denna princip. Om någon köper ett hus
för 100,000 kronor och inkomsten af hyrorna stiger till 10,000, skulle
han, derför att han har mer än skälig ränta på i huset nedlagda
penningar, sätta ned hyrorna? Jag tviflar att den ärade reservanten
eller någon annan skulle göra det. 1889 skulle en stor landsdels
utveckling hejdas — för rentabiliteten. — Förra Riksdagen var samma
talares hufvudargument för nu föreliggande inköp åter rentabiliteten;
emedan staten här kan få en liten öfverränta, bör den passa på och
göra geschäft för att med denna hjelpa upp räntan på öfriga
statens jernvägar. Jag har här endast anfört detta, emedan det är
det skarpaste betonandet af den rent alfärsmessiga ståndpunkten i
förhållande till denna fråga. Det finnes tvenne sätt att göra affärer
här i verlden; det ena kan kallas det produktiva, dä värde framskaffas
genom omsättning eller genom ren produktion; det andra kan
kallas det spekulativa, hvarigenom ingenting annat sker, än att en
persons förmögenhet öfverflyttas i den andres fickor, och det är denna
sortens affärer, som synas mig temligen likartade med den här ifrågavarande.
Jag anhåller att få styrka detta påstående: Då enligt min
uppfattning intet allmänt intresse här föreligger, så företagom en kort
inspektion på köpets detaljer. Skåne—Hallands-banan, hvars inkomster
uppgå till 370,000 kr. årligen, skulle, inköpas för 10 millioner, men de
andra två banorna, som gifva 600,000 kronor årligen, skola endast
betalas med 9 millioner; för den sämre skall större betalning gifvas
och för den bättre en mindre. Skåne—Hallands-banan, som, då den
arbetat längre tid, enligt min uppfattning är sämre, mer försliten och
svagare på alla vis, skulle betalas med högre pris. Man har till och

N:o 30. 10

Om inköp för
»tätens räkning
af den
i. k. vestkustbanan.

(Forts.)

Lördagen den 4 Maj.

med i sin spekulationsifver intagit en sådan sak som den om tomtköpet.
emedan säljaren framhållit detta såsom ett oeftergifligt vilkor.
Hvarför begagnar icke Kongl. Maj:t dervidlag b)-vilkoret? Hvarför
säger icke Kong], Maj:t: i detta fall fordrar jag, att det göres en
värdering af banan, så vi få se, hvad den verkligen går till. Nej,
jernvägsstyrelsen vill det icke. Men är det så säkert, att jernvägsstyrelsen
är rätta person för att uppgöra aftal med utlandet, borde
den sannerligen också hafva förmåga att ordna en värdering som den
ifrågavarande inom landet.

Ser man på Mellersta Hallands jernväg, hvars nettoinkomst år
1892 utgjorde 309,463 kronor, skulle den inköpas för 4,133,159 kronor,
en summa som efter 4 procent om året gifver 165,000 kronor. Således
skatfar sig staten der en vinst af mer än 144,000 kronor per år,
livilket betyder en lika stor förlust för de personer, som lagt ned sina
pengar i detta företag. På samma sätt är förhållandet med den följande
banan, Göteborg—Hallands jernväg; denna gifver årligen 297,497
kronor och skall köpas för 5,324,485 kronor. Beräknas 4 procent
ränta härför, blir slutsatsen, att de, som lagt ned kapital på denna
bana, beröfvas 84,000 kronor om året. Jag hemställer om det under
sådana förhållanden är att undra på, om landsting och kommuner,
som äro de egentliga egarne af ifrågavarande banor, känna sig något
missbelåtna. De beröfvas sina inkomster, och man lemnar dem i stället
andra papper, som gifva mycket lägre ränta; åtminstone torde det
enligt min uppfattning icke böra begagnas såsom ett argument för
inköpet det ordet, att emedan det lönar sig det är skäl för Riksdagen
att begagna sig af sin inlösningsrätt. Mig synes detta icke vara ett
staten värdigt sätt. Det är visserligen sant, att i regeln det enskilda
skall vika för det allmänna, men hittills har det gält, att, när det allmänna
gör sina kraf på den enskilde gällande, göres det icke så, att
denne derpå förlorar. Så är fallet med expropriationslagen samt den
nyligen antagna reqvisitionslagen, hvilka lagar stadga en ersättning
till något mer än verkliga värdet, men här vill man gå i alldeles motsatt
rigtning. Man begagnar sig här af en juridisk öfverenskommelse
för att beröfva den enskilde hans rättmätiga vinst, och detta fastän
man alltid har tillfälle att begagna sig af bestämmelsen b), hvarigenom
hvar och en finge, hvad honom med rätta tillkommer, för den
händelse man verkligen anser detta för ett statsändamål af så stor
vigt. Begagna vi i dag denna juridiska paragraf för att beröfva den
enskilde hvad honom tillhör, så skall det icke bida länge, förr än tilllämpningen
af samma sats, att det enskilda må vika för det allmänna,
kommer att yrkas från andra skaror, hvilka skola säga: vi bry oss
intet om rätten, vi begagna våldet. Dessutom, huru detta välbetänkta
ajvilkor verkar, det synes bäst vid Göteborg—Hallands jernväg.
Staten kan göra denna affär på för hvarje år fördelaktigare vilkor;
för en allt mer förbättrad valuta betalar staten en passande lösepenning.
Denna sjönk från 1892, då den utgjorde 4,800,000, till det nuvarande
beloppet 4,767,485 kronor, men då vi icke behöfva lösa densamma
förr än 1898, kunde vi ju hafva väntat ännu ett par år; då
hade vi fått den ännu litet billigare. År detta ett rimligt vilkor?

11 N:o 30.

Lördagen den 4 Maj.

Är det staten värdigt att på detta sätt uppträda gent emot den enskilde?
Icke bör man genom spekulationsvinster föra statens jernvägar
framåt. Bättre är att kosta sin kraft på, att de jernvägar vi
ega skötas ordentligt och väl, och jag hemställer om icke jernvägsstyrelsen
har händerna så fulla med arbete, att det icke torde vara
lämpligt att lägga ännu mera dertill. Har en enskild person i sin
affär en förvaltare, som har sin hela tid och arbetskraft fullt upptagen
; sannerligen han lägger på honom en egendom till, då blir slarf
och förlust på begge hållen resultatet.

Jag skall sedermera beröra en sida, som för mig har temligen
stor betydelse; i budgeten ingå nemligen jernvägsinkomster till belopp
af ungefär 7,500,000 kronor. Det är dessutom utlofvadt och många
gånger sagdt, såväl vid grundskatteafskrifningen som vid behandlingen
af arméförslaget, att vi hade en möjlighet till stigande inkomster just
uti jernvägsmedlen, d. v. s. uti de inkomster staten har på fraktöfverskottet.
Nu är det onekligt, att, såsom det är ordnadt här i
Sverige, just de enskilda jernvägarne genom sina samtrafiksaftal kraftigt
bidraga till frakternas uppehållande, så att icke något obehörigt
tryck drifver ned dem allt för lågt. Faran härför är ganska stor,
såsom framgår af utlandets exempel, då staten der öfvertagit allt för
mycket af jernvägar och blifvit allena herskande på detta område.
Så gick det i Tyskland; der inrättades de s. k. staffeltarifferna, men
efter någon tid fingo de tagas bort. Der bestämdes vid den stora
tullförhöjningen, hvilket fortfarande gäller, att för exportvaror betalas
en 35 procent mindre frakt än för importerade varor. Jernvägarne
skötas således icke der som affär, utan i handelspolitiskt intresse.
Blir statsbanenätet allt för stort hos oss, så varen, mina herrar, öfvertygade,
att ingen regering, ingen Riksdag står emot påtryckningarne
om sänkning i frakterna långt under den affärsmessiga sänkningen,
men huru går det då med den påräknade inkomsten till betäckande
af redan beslutade utgifter? Skulle de nu föreslagna jernvägarne,
hvilkas afkastning beräknas till 1,10(1,000 kronor, inköpas, komme
jernvägsmedlen att ingå till ’/i2 af hela budgeten och i denna, som
redan nu farligt balanserar på ovissa bevillningar, blefve inskjuten en
ny stor post, hvars belopp naturligtvis vexlar och är beroende af
konjunkturer och andra oberäkneliga omständigheter. Att det icke
är alldeles fritt för faran af sådana påtryckningar, som jag omnämnt,
skall jag bedja få visa genom ett litet exempel. 1S86—1887, då man
började allt starkare yrka på skydd och hjelp för industrien genom
tullar, hade vi en frihandelsvänlig regering. Då utkommo plötsligen
i december 1886 och januari 1887 ett par cirkulär, som nedsatte jernvägsfrakterna
på 35 hufvudartiklar. Jag kan aldrig tro, att jernvägsstyrelsen
af sig sjelf gjorde ett sådant motdrag, men påstår icke
heller, att det var ett politiskt streck för att mota protektioniströrelsen.
Jag endast konstaterar faktum, att vid nämnda tidpunkt plötsligen
sprang upp ett intresse och ett nit för industriens utveckling,
som tog sig uttryck i de båda cirkulären samt framkallade en komité,
som ånyo måste höja frakterna för att ej inkomsten skulle alldeles
för djupt sjunka. Dessutom hafva vi många exempel på, huru de

Om inköp för
stätens räkning
af den
s. k. ve stkustbanan.

(Forts.)

N:0 30. 12

O/n inköp för
statens räkning
af den
s. k. vestkustbanan.

(Forts.)

Lördagen den 4 Maj.

olika intressena och näringarna arbeta för att få ned frakterna hvar
och en på sitt. Nu mera framträder kraftigast agrarrörelsen, syftande
åt sitt håll och utan hänsyn till, huru det ställer sig för statskassan;
faran ligger deri, att denna rörelse vinner understöd i Riksdagen.
Påtryckningen kan då blifva sådan, att hela den från jernvägen beräknade
inkomstsumman sjunker, och vid sådant förhållande måste det
felande ersättas af skatter.

Dessutom förvånar det mig, att man nu icke tvekar att öka statsskulden
för onödiga ändamål samt till förvärfvande af jernvägar, som
lika bra sköta sig sjelfva. För min del står jag lyckligtvis qvar på
Dumboms ståndpunkt “att ju mer man lånar, ju mer sätter man sig
i skuld*, och i regeln har jag funnit att de lån, som utan tvång upptagits,
icke varit gagneliga.

Slutligen ber jag få nämna ett annat skäl, som äfven på mig har
inverkan på grund af den från utlandet vunna erfarenheten. Vi hafva
der, t. ex. i Frankrike och Amerika, sett, huru just jernvägsfrågor
varit eu spekulationens tummelplats ej blott för ortintressen, utan för
en alldeles ny klass, nemligen börsspekulanternas, aftärsjobbarnes.

Det är dessa som föda sig på stora statsskulder, statsspekulationer,
jern vägsaffärer och som framkallat skandaler, som medryckt
regeringar och deputerade i en korruption, som man ej vill nämna,
och låneoperationer, som äro allt för väl bekanta. Sådant har ännu
icke händt hos oss, och jag hoppas det icke skall hända, men det
gäller, att äfven i detta hänseende vara varsam. Hvar åtel utkastas,
infinna sig snart korparne.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Benedicks: Den siste ärade talaren slutade sitt anförande

med att yttra sig om utlandet, och dermed vill jag här börja, ty det
är just med anledning af den erfarenhet, som samlats i utlandet, som
jag ber att få yttra några ord.

Så snart en jernväg kommit till den punkt, att den letnnar en
afkastning något större än den vanliga räntefoten i landet, brukar den
blifva föremål för börsspekulationer. Denna jernväg är, likasom alla
jernvägar i Sverige, öfver hufvud taget — jag känner knappt mer än
ett par undantag — i sina ursprungliga aktieegares händer; med densamma
har icke drifvits något börsspel eller något jobberi, men deremot,
då aktierna kommit derhän, att de blifvit s. k. kuranta papper,
inträda helt andra förhållanden; då komma jernvägarne icke såsom
hittills att skötas för lokaltrafikens skuld; de komma att skötas på
ett helt annat sätt, för åstadkommande af den största möjliga vinst,
utan afseende på allt hvad trafikanternas bästa kräfver. Det är just
för att förekomma detta, som jag kommer att med min röst bidraga
till det af Kongl. Maj:t framlagda förslagets framgång.

Om vi närmast se på vår granne åt vester, England, så finnes
ju der icke alls några statsjernvägar, men så ofantligt mycket mera
privata banor, och på hvilket sätt hafva dessa tillkommit? Jo, med
den i England rådande låt-gå-teorien, har parlamentet ansett det vara
allra bäst, att trafiken finge sköta sig sjelf och konkurrensen finge gå

Lördagen den 4 Maj.

13 N:o 30.

till h vilka ytterligheter som helst — det skulle vara bäst på det viset!
— det dröjde icke länge, innan man fann, att denna teori icke höll
streck. Den vigtiga saken förbisågs, att en jernväg är ett monopol
i den trakt den genomlöper.

I England hafva dessa stora bolag bildats på det viset, att det
varit många hundratals små bolag, som så småningom sammanslagits
till stora bolag, och dessa bolag, inine herrar, äro nu en stat i staten,
och detta till den grad, att det icke är möjligt för parlamentet att,
med bästa vilja, bibehålla sin magt öfver jernvägarne och sin vilja
emot dessa jernvägsintressen. — För närvarande sitta 670 ledamöter
i underhuset. Jag vet icke huru många det var inalles, men för några
år sedan voro icke mindre än 157 ledamöter i engelska parlamentet
aktieegare i dessa jernvägar. Det var således hvar fjerde ledamot,
som var aktieegare och hade intresse af jernvägarnes skötsel, gent
emot staten.. Missnöjet der tänker jag är bekant för lierrarne litet hvar.

Gå vi nu öfver till Frankrike, finna vi ett exempel, som på det
skarpaste varnar oss, att låta staten någonsin mista sin kontrollerande
magt öfver jernvägarne. Der hafva de börjat så som i England, men
likvisst med större omsigt, ity att redan från början uppgjordes ett
nät, hvilket skulle byggas färdigt. Byggandet öfverlemnades åt enskilda
små bolag, men det dröjde icke länge innan dessa konsoliderat
sig till 6 stora bolag med om möjligt ännu större magt i Frankrike
än de stora bolagen hade i England. Jag vill påminna herrarne om,
att, för åtta år sedan, oaktadt allt hvad som skrefs i pressen och allt
som talades i deputerade kammaren och senaten, så hjelpte ingenting,
utan staten måste helt enkelt kapitulera inför dessa jenivägsbolag —
och det så ordentligt, att dessa icke blott icke medgåfvo några fördelar,
som allmänheten begärt, utan de fingo tvärtom en present på
många tiotal millioner deröfver, och detta oaktadt staten med flera
milliarder bidragit till jernvägsbyggandet i Frankrike.

Gå vi vidare till Förenta staterna, så behöfver jag icke för
herrarne påminna om namnen Vanderbilt, Jay Gould och andra. Hvad
voro dessa annat än innehafvare af monopol, hvarigenom de skapade
sina enorma förmögenbeter. Der har jernvägsintresset blifvit så stort,
att det förqväft hvarje enskildt intresse. Det är till och med omöjligt,
praktiskt taget, för den enskilde att gent emot dessa stora bolag kunna
skaffa sig rätt. Det har till sist varit ett nödtvång att der stifta en
lag, att de stora bolagen kunna få lagforas i andra stater, än der de
hafva sin hemortsrätt. Det hade der till och med gått så långt, att
man påstod, att domarena i vissa stater voro i jernvägarnes sold. Jag
vet särskildt ett exempel, det rör staten Pennsylvanien. Efter hvad
som uppgifvits mig från ett mycket tillförlitligt håll, hade det varit
ett årligt medeltal af 411 menniskor, som kördes i hjel på Philadelphias
gator. Såsom herrarne kanske veta, så finnes der icke något stängsel
omkring jernvägarne, utan tågen gå utefter gatorna på samma sätt
som spårvagnarne hos oss. Af dessa 411 var det knappast för någon,
som ersättning beviljades. Detta är ett bevis på, huru rättvisan liandhafves
i det fria landet, när dessa storartade jernvägsbolag innehafva
magten.

Om inköp för
statens rakning
af den
s. k. vestkustbanan.

(Forts.)

N:o 30. 14

Om inköp för
statens räkning
af den
s. k. vestkustbanan.

(Forts.)

Lördagen den 4 Maj.

Herrarne se alltså, att det är af stort intresse för staten, att icke
låta dessas magt blifva för stor. Deras magt sträcker sig icke blott
till de föremål, hvarmed de hafva att göra, utan den sträcker sig långt
vidare, igenom hela pressen, representationen, öfver allt. De hafva
magt att icke blott skaffa sig stora inkomster på andras bekostnad,
de hafva äfven magt att, gent emot enskilda trafikanter, gynna den
ene och rent af förderfva den andre.

Det är för att förekomma ett sådant förhållande i Sverige som
jag är för, att vi icke tillåta en början af dessa fusioner, som gjort
så stor skada i rättsligt hänseende i utlandet.

Sé vi på Sverige, så finna vi, att det är en stor sträcka enskilda
jernvägar, som kunna sammanslås och blifva mägtiga korporationer.
Om vi utgå närmast från Stockholm norrut, hafva vi banan från Upsala
till Gefle och derifrån till Falun. Vidare hafva vi dalabanan, bergslagsbannan
och hela vestgötabanan. Alla dessa banor vänta endast
på den tid, då trafiken, genom invånareantalets ökning stigit så, att
det kan blifva fråga om en sammanslagning. Då blifva de farliga
för staten i vårt land. Köpa vi deremot in den handel, hvarom nu
är fråga, hafva vi dermed underbundit detta system, ty då kan det
icke gå utefter hela Sverige ända ner till Skåne. Det är det hufvudsakliga
skälet, hvarför jag önskar denna banas inköpande.

Den siste ärade talaren yttrade, bland andra skäl för ett afslag,
det, att det vore omöjligt för staten att kunna trafikera jernvägarne
så billigt som de privata jernvägsbolagen, och han sade, att detta var
förhållandet icke blott här i Sverige, utan äfven i utlandet. Jag ber
då herrarne fästa sin uppmärksamhet på, huru förhållandet är med
jernvägsbyggandet här i Sverige. Äro banorna byggda af statsekonomiska
skäl? Nej, det är helt andra skäl. Det är statspolitiska
skäl, som bestämma deras rigtning. Jernvägarne gå icke blott genom
Smålands, utan äfven genom Norrlands obygder, och man har haft
stora skäl att lägga banan så. Men då är det också gifvet, att
inkomsten på dessa jernvägar — och den har icke i första rummet
afsetts — icke kunnat blifva så stor att man derigenom skulle kunna
göra jernvägsbyggandet till ett rentabelt företag här i Sverige. Det
är ju alldeles gifvet, att på alla jernvägar är det ett visst minimum
af omkostnader, som icke är proportionel till trafiken, utan som alltid
har mer eller mindre samma storlek. Det skall vara stationsbefäl,
expeditioner, räntor, underhåll m. m., men denna stadigvarande siffra,
som är ungefär lika öfverallt, den blir naturligtvis mycket stor i förhållande
till trafiken, när denna är liten. Ökas trafiken deremot, är
det ju alldeles gifvet, att denna utgift, som är alldeles precis densamma
som förut, i förhållande till inkomsterna blir i stället mycket mindre,
och denna utgiftsprocent, som statsutskottet oupphörligen talar om,
är således vid en jemförelse icke afgörande; deremot talar utskottet
icke om, att af 98 jernvägar i Sverige komma statens jernvägar, med
den norrländska jernvägen inberäknad, i tolfte rummet i afseende å
billighet att transportera, nemligen utgifterna för brutto ton-kilometer.
Det är således alldeles tydligt och klart, att vi icke kunna

15 N:o 30.

Lördagen den 4 Maj.

tala om en jemförelse mellan statens banor, som byggas för andra
ändamål, och de privata banorna.

Huru förhåller det sig nu med denna sak utomlands ? Den siste
ärade talaren framhöll, att utomlands skulle förhållandet också vara
sådant. Enligt de officiella eller half-officiella siffror, jag haft tillgång
till, förhåller sig saken precis tvärtom, med ett enda undantag. I
Ryssland, Tyskland, Österrike, Italien, Belgien och Holland går siffran
för förvaltningsprocenten i förhållande till totalkostnaden, om jag
undantager Frankrike, hvartill jag senare skall återkomma, till 7
procent af totalkostnaden för statens järnvägar och till 10,7 5 procent
för de privata. Således effektivt större der beträffande de privata
banorna. Driftkostnaderna förhålla sig på samma sätt, 27 procent i
medeltal för statsbanorna och 32 procent för de privata. Dervid är
likvisst att ihågkomma, att underhållskostnaderna för statsbanorna i
någon mån öfverstiga dem för privatbanorna, af det enkla skäl, att
staten är tvungen att hålla sina banor ordentligt och göra mera afseende
å trafikanterna. Derför förekomma också mindre olycksfall
på statens än på de andra banorna.

Jag nämnde särskild^ att så icke var förhållandet i Frankrike
och det är af den orsak, att der finnes dessa stora enorma bolag,
som slagit under sig alla de förnämsta linierna. Oppositionen häremot
blef likvisst till sist så stark och så häftig, att staten fann sig
tvungen att göra något försök att ändra dessa missförhållanden. Den
började då att här och der bygga mindre banor. Men det bästa bevis
på magten hos dessa stora jernvägsbolag var det, att staten blef
tvungen till sist att öfverlåta trafikerandet af dessa banor, som lågo
mycket spridda och derför medförde större förvaltningskostnader än
privatbanorna, åt dessa stora bolag. Således se herrarne, att det icke
förhåller sig såsom den siste ärade talaren yttrade, utan tvärtom har
erfarenheten i utlandet gifvit vid handen, att staten der trafikerar
billigare än privatbanorna.

Bland de skäl, som här äro anförda, har det äfven talats om
fraktnedsättningar. Ja, mine herrar, jag tror att det är en fullkomligt
legitim önskan hos våra industriidkare och hos våra jordbrukare
att få sådana. Jag tror icke, att jag behöfver nu särskildt inlåta
mig derpå. Den siste ärade talaren yttrade, att staten i Tyskland
har måst öfvertaga alla jernvägar. Ja, det är så, och allmänheten
är icke odeladt belåten med detta öfvertagande, ty byggandet af enskilda
lokalbanor har derigenom förhindrats. Detta är således icke
ett system för oss att följa. Hos oss gäller nu, enligt min tanke,
blott att staten skall hafva i sin hand de större bandelar, som äro
bestämmande för det hela och derigenom kunna förhindra dessa sammanslagningar,
om hvilkas förderfliga magt gent emot staten jag
nyss talade.

Jag behöfver icke bemöta i enskildheter allt hvad statsutskottet
här har talat om. Men jag vill påminna om en sak, beträffande
hvilken det är något egendomligt, att statsutskottet anfört den såsom
skäl, och det är på sid. 35 i utlåtandet, der det heter: Den omständigheten,
att totalkostnaden för jernvägarnes förvärfvande sedan sist -

Om inköp för
staten* räkning
af den
s. k. vestkustm
banan.
(Forts.)

N:o 30. 16

Lördagen den i Maj.

Om inköp för förflutna år vuxit, har gifvetvis icke kunnat omstämma utskottet till
nin^a/fen förmån för inköpet.

ITverikZ- J;l> mine herrar, hvad är orsaken dertill? Jag tror, att det är
banan. förra krets statsutskott, som får taga denna ökade utgift på sina
(Forts.) skuldror. Hade utskottet velat inköpa jernvägen då, så hade denna
större utgift icke varit behöflig.

Slutligen kan jag icke neka till, att sista stycket i utlåtandet, det
näst före klämmen, utgjort föremål för min stora förundran. Der
talas om något, som äfven den siste talaren berörde, nemligen skuldsättningen
i och för banans'' inköp, och slutar dermed: “ visserligen
svarar mot denna skuldsättning å statens sida en inkomst från jernvägarne,
men medan räntan å statens skuld utgår med ett bestämdt,
på förhand kändt belopp, är jernvägarnes afkomst, liksom vinsten af
hvarje industriel rörelse, beroende af konjunkturerna. Redan nu spelar
statsjernvägarnes nettobehållning en ingalunda obetydlig roll i budgeten,
och utskottet finner det ur rent statsfinansiel synpunkt betänkligt att
genom inköp af enskilda jernvägar göra denna i än högre grad afhängig
af vexlande afiärskonjunkturer.*

Herr talman! Jag vill sluta med att säga, att hade dessa åsigter
omfattats af statsutskotten på 1850-talet, hade vi i detta ögonblick
icke haft några statsjernvägar alls.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Häri instämde herr de Laval.

Herr Fehrman: Blott ett par ord. Jag skulle icke hafva begärt
ordet i denna fråga, om det icke vore en fråga just för den ort, som
jag representerar. Då så är, önskar jag att icke blott rösta i tysthet,
utan få uttala min ställning i saken. Det är kändt, att man i
Halland ingalunda önskar ett inköp, från statens sida, af vestkustbanan.
Man har, såsom det jemväl af utskottets betänkande framgår,
tvärtom på det enträgnaste undanbedt sig detsamma. Detta ensamt
för sig skulle likväl icke vara för mig ett tillräckligt skäl att motsätta
mig det ifrågavarande inköpet. Om jag vore öfvertygad att det
vore nyttigt för staten att förvärfva banan, om jag vore öfvertygad,
att det vore nyttigt för staten ända derhän, att det vore en skada
att icke vara i besittning af den, så skulle jag icke tveka att låta
det allmänna intresset gå före det enskilda, det stora intresset gå före
det lilla. Det tillhör ju oss representanter att i första rummet tillgodose
statens intressen. Yi böra och få icke låta de privata intressena
vara de i första rummet och än mindre de ensamt bestämmande.
Jag skulle derför, för min del, icke vilja rösta i denna
fråga efter sådana bevekelsegrunder, som jag, med eu viss förvåning,
hörde för ett par dagar sedan en annan ledamot i kammaren helt
naivt uttala i en då föreliggande fråga. Han yttrade ungefär så:
“jag bor der och der, och då den fråga, som nu föreligger till kammarens
afgörande, skulle för min ort hafva en menlig inverkan, derför
röstar jag emot densamma.* På detta sätt skulle jag, för min del, icke

17 N:0 30.

Lördagen den 4 Maj.

vilja låta min röst bestämmas. Tänker man så och handlar man så,
tror jag att lokalpatriotismen har öfverskridit egoismens gränser.

Men nu är saken den, att jag är icke öfvertygad, att staten skulle
hafva obetingad fördel af vestkustbanans förvärfvande. Jag bestrider
ej, att goda skäl blifvit anförda för inköpet, men det har icke undgått
mig, att skälen emot också äro beaktansvärda. Under sådana
förhållanden menar jag mig icke göra orätt, om jag låter lokalpatriotismen,
som också har sitt berättigande, vara för mig bestämmande
och fälla utslaget derhän, att jag anhåller om bifall till utskottets
förslag.

Herr Lundeberg: Lika litet som i fjor har jag i år kunnat biträda
utskottets förslag i denna fråga och det hufvudsakligen af samma
skäl, som jag anförde förlidet år. Jag vill derför icke trötta kammaren
med att åter upprepa dem, men ber likväl att få i korthet
söka bemöta några af utskottets skäl.

Utskottet vidhåller sin uppfattning, att denna trafikled icke bar
samma natur som statens s. k. stambanor. En blick på kartan visar
likvisst någonting annat. Deraf framgår, att denna trafikled förbinder
flere mägtiga affärs-centra med hvarandra, anknyter sig till kontinentaltrafiken
och i allmänhet i första hand förmedlar den samma, och om
det icke finnes något annat, som kan känneteckna dess natur af stambana,
så torde väl något få väga dess möjlighet af fortgående utveckling,
som åter i sin tur är beroende på att den är en vigtig utfartsväg
från en stor del af landet, särskilt hvad persontrafiken beträffar.
Genom allt detta torde väl denna bana ändå få inrubriceras såsom
stambana.

Såsom ett af hufvudskälen anföres, att detta inköp skulle framkalla
anspråk på statens öfvertagande af andra banor, hvarigenom
staten skulle beträda en ny mycket farlig väg och få att strida med
mägtiga enskilda jernvägs-intressen. Svårligen torde likväl någon
trafikled inom vårt land kunna uppletas, som i sig innesluter så
många betingelser för densammas öfvertagande af staten, som just
den nu ifrågavarande jernvägen. Den förmedlar trafiken mellan Norge,
en stor del af vårt land och utlandet, den tjenar till uppsamlingsbana
för ett stort antal jernvägar i det bördiga södra Sverige, och den hälben
stora fördelen, att den lemnar en inkomst, som är fullt tillräcklig
att bestrida räntan på det afsedda inköpskapitalet. Några sådana
faktorer torde icke kunna presteras på många andra håll och prejudikatfaran
är sålunda icke stor, särskildt då man känner Riksdagens
stora betänksamhet att inlåta sig på affärer af ifrågavarande art.

Att dessa banor skulle komma att trafikeras dyrare af staten än
af de enskilda bolagen kan ju vara möjligt, dock lärer skilnaden väl
icke kunna blifva så stor och i hvarje fäll komma att väl motsvaras
af de ökade lättnader och beqvämligheter i trafiken, som blifver en
följd af banans inläggande i statens stambanenät, och äfven af de
ökade inkomster, som man under kommande år har att af banan förvänta.

Nu säger utskottet, att kostnaden för kompletteringsarbeten blir
Fänta Kammaren» Prut. 1895. N:o SO. 2

Om inköp för
statens räkning
af den
s. k. vestkustbanan.

(Forta.)

N:o 30. 18

Om inköp för
statens räkning
af den
s. h. vestkvstbanan.

(Forts.)

Lördagen den 4 Maj.

större än hvad komité!) har beräknat, men utskottet har icke lemnat
någon utredning dervidlag. Utskottet har icke gifvit några bestämda
bevis för detta sitt påstående och under sådana förhållanden får man
väl kanske lof att tillmäta större vitsord åt de beräkningar, som på
behörigt sätt blifvit gjorda af statens embets- och tjensteman.

Såsom nyss nämndes, kostar banan 6 å 7 hundra tusen kronor
mera i år än om köpet hade skett förlidet år. Ja, nästa år kommer
den säkert att kosta ännu mera, och då man som jag är fast och lifligt
öfvertygad om, att detta inköp en gång måste ske, att staten
måste förvärfva dessa banor, så ligger deri en ytterligare maning att
dermed icke uppskjuta för länge, så att priset till sist blifver oskäligt
högt.

Under de tryckta, för att icke säga rent ut, de dåliga konjunkturer,
under hvilka en stor del af våra industrier under senare tider
arbetat, har denna bana visat sig mägtig att kunna framkalla en
växande trafik och att åstadkomma en allt mera ökad nettobehållning.
Det torde borga för, att statens jernvägars ekonomi skulle komma
att stärkas af detta inköp och långt ifrån, såsom statsutskottet synes
frukta, komma att försvagas tvärtom få ökad motståndskraft.

Att staten är i sin goda rätt, då den gör anspråk på att förvärfva
dessa banor, lär väl icke kunna på fullt allvar bestridas. Sådant var
redan föreskrifvet i koncessionen och sålunda till fullo kändt af alla
vederbörande, innan någon som helst anläggning började. Staten är
sålunda berättigad att göra detta inköp, hvilket äfven, såsom förut är
angifvet, motiveras, och detta kraftigt, af statsändamål.

Att regeringen äfven har denna uppfattning framgår oförtydbart
derutaf att regeringen anser inköpet vara så pass vigtig!, att frågan
ånyo blifvit framlagd, ehuru densamma, om ock med liten majoritet,
blef afslagen vid förra årets riksdag. Detta, att regeringen ånyo
kommer fram med denna fråga och dervid fäster så stort afseende, är
ett så vigtigt skäl, att det bör väl begrundas vid frågans afgörande.

Herr talman, jag ber, för min del, att få yrka bifall till herr
Fränckels reservation.

Friherre Ivlinckowström: Det berättas i den gamla nordiska
mythologien, att våra hedniska gudar, då de skulle roa sig på aftonqvisten,
slagtade ett vigtigt djur och åto upp dess kött, men det oaktadt
så vid nästa måltid återkom djuret piggare och raskare än förut.
Så är det verkligen med denna proposition om inköp af vestkustbanan.
Riksdagen slår ihjel den — den ena riksdagen och jag hoppas
äfven den andra. — Men den kommer nog, mine herrar, om den
nu blir ihjelslagen, igen med r.ya krafter, mycket piggare och fetare
än förut, d. v. s. mycket dyrare.

Jag beklagar, att denna fråga, stor och vigtig som den är synnerligast
till sina följder, kommer fram till Riksdagen i elfte timmen,
då det är för sent för riksdagsmän, som intressera sig för frågan,
att hinna genomtänka och bereda sig på densamma, och att kunna
möta den såsom ''verkligen vederborde. Men detta är icke vårt fel,

19 N:0 30.

Lördagen den 4 Maj.

mine herrar, utan vi få lämpa oss efter såsom vi få frågorna oss förelagda
i kammaren.

Det vore mycket för långt för mig och skulle mycket för mycket
taga kammarens tid i anspråk, att genomgå, besvara och kritisera
Kongl. Majrts nådiga proposition i denna fråga punkt för punkt.
Statsutskottet, som lyckligtvis, och jag tackar statsutskottet derför,
har kommit till det slutet att afslå för andra gången denna fråga,
har delvis gjort det, men långt ifrån tillräckligt. De värderingar som
skett för de olika, jag vill minnas 5 jernvägarnas inköp, hafva hvad
kalkyler och betingelser för köpet beträffar varit alltför oklara, alltför
sväfvande för att kunna synas mig böra godkännas och gillas. Man
får icke ens veta, efter alla dessa uppgifter i Kongl. Maj:ts nådiga
proposition, hvad det är egentligen jernvägarna kosta; och derför har
Kongl. Maj:t måst vidtaga den egna åtgärden att begära full kredit
hos riksgäldskontoret för att betala ut penningar för dessa jernvägar,
som man verkligen, som sagdt, icke fullt vet, hvad de kosta. Det är
ett besynnerligt sätt att gå tillväga för handel och vandel, det vill
jag erkänna. I den öfriga verlden, på den ort, der man köper ett
fartyg, ett hus eller hvad som helst, brukar man säga till säljaren:
hvad vill ni hafva? och dermed är det slut. Att så går an äfven
beträffande jernvägar, bevisas bäst deraf, att så har den värderingskomité,
som blifvit tillsatt att värdera dessa jernvägar, gått tillväga i
afseende å en skånsk jernväg, jag vill minnas Landskrona—Engelholms.
Bolaget sade: vi vilja hafva 2,000,000 kronor, och så var affären
afslutad. Men för de öfriga är allt så oklart och hafva enligt
mitt förmenande blifvit sammanrörda ursprungliga kostnader, gjorda
förbättringar, räntor och Gud vet hvad, att man stannar i den största
osäkerhet om hvad slutet skall blifva, hvilket man icke heller får
veta. Det är ju tydligt, att denna jernväg borde i år betinga ett
mindre pris än i fjor, emedan jernvägen ju har varit trafikerad ett
helt år sedan i fjor, då regeringen föreslog, att den skulle köpas.
Jernvägen är naturligtvis något sämre, men priset har blifvit höjdt..
Det är tvärtemot hvad som brukar ega rum vid andra affärer. Då
varan är sämre, betalas mindre, och då varan är bättre, betalas mera,
efter öfverenskommelse. Dvad som är egendomligt är det begär som
regeringen haft och nu för andra gången gifvit uttryck åt att vilja
inköpa denna jernväg. Om det vore fråga om att anlägga en jernväg
längs vestkusten för statsekonomiska och militära eller handelsändamål,
kunde jag förstå det, men denna jernväg är ju färdig och besörjer
en liflig trafik för personer och varor på fullt tillfredsställande
sätt, och de bolag, som med mycken uppoffring förskaffat sig dessa
jernvägar, önska snart sagdt alla att behålla dem —, utom möjligen
de sina skånska jernvägarnes, — och jag skall snart komma tillbaka
och förklara, hvarför de vilja blifva af med sina jernvägar. Men den,
som förbinder Göteborg och Helsingborg mister 2/3, och det bolaget
vill icke blifva af med sin jernväg. De hafva med möda skapat den
och sammanskrapat penningar dertill och vilja väl trafikera den för
att vinna den lilla och lofliga vinst denna affär kan skaffa dem, och
de begära för själ och pina att blifva förskonade från att blifva af

Om inköp för
statens rakning
af den
s. k. vesthustbanan.

(Forts.)

N:o 30. 20

Lördagen den 4 Maj.

Om inköp för med denna jernväg. Det måste således finnas något skäl för regerinstatens
räk- gen aj-t vj]ja kasta ut 25 millioner på detta sätt. Men troligtvis vill
*. k. vestknst- regeringen icke fram dermed.

banan. Det är en fråga härvidlag, som är ganska vigtig, men som icke

(Forts.) med ett ord blifvit berörd af statsutskottet och som jag nödgas vidröra.
Som herrarne alla känna föreskrifver den 10 g regeringsformen
att “innan ärendena hos Konungen i statsrådet föredragas, skola de,
genom nödiga upplysningars inhemtande från vederbörande embetsverk
af den föredragande beredas. “ Icke annat än jag kan se och
förstå, har detta blifvit af det föredragande statsrådet försummadt, och
när om någonsin, mine herrar, torde väl chefen för landtförsvarsdepartementet
synnerligast och i främsta rummet, men äfven chefen
för sjöförsvarsdepartementet böra hafva inlemnat förklaring öfver
dessa jernvägars, Skåne—Hallands, mellersta Hallands och Göteborg—
Hallands jernvägars militära nytta eller motsatsen. Jag är öfvertygad,
med den ringa militära kunskap jag besitter, att ett sådant infordradt
yttrande både förklarat denua jernväg för militära ändamål otjenlig,
derför att den ligger alldeles längs med kusten: och om ett krig skulle
uppstå med någon annan magt, jag vill icke säga hvilken, kunde ett
fatal krigsfartyg ruinera denna jernväg och bringa den att blifva
omöjlig för militära ändamål, hvilket dock borde vara en af de vigtigaste
frågor, ett af de vigtigaste ändamålen för en så dyrköpt jernväg.
De af eder, mine herrar, som voro i riksdagen, då norra stambanans
rigtning bestämdes, komma nog ihåg, att då hade chefen för
landtförsvarsdepartementet ett öfvervägande inflytande på bestämmandet
af denna rigtning, och han föreslog att, såvidt jernvägen skulle kunna
gagna militära ändamål, den icke skulle ligga vid kusten för att ej
blifva utsatt för ett första anfall af eu fiende, utan dragas inuti landet,
så att den blefve skyddad för ett sådant attentat. Det är i detta hänseende
som det nu föredragande statsrådet synes hafva gjort sig skyldig
till en försummelse, hvilken försummelse icke blifvit påvisad af regeringen
utan blifvit gillad, förmodar jag. Deri är emellertid, enligt
mitt förmenande, ensam ett hinder för inköpet af denna jernväg.
Bara för att visa, huru, jag vågar säga, obetänksamt både komitén
och jernvägsstyrelsen och efter dem Kongl. Maj:t gått tillväga vid
denna negociation med de olika bolagen rörande inköpet af jernvägarna
i synnerhet de skånska, skall jag nämna att, icke nöjd med
att inköpa jernvägen mellan Göteborg och Helsingborg, som förordats
af vissa nu antecknade reservanter, som tillhörde jernvägskomitén,
jag vill minnas bland andra herr Fränekel, ville man icke på några
vilkor veta af att staten skulle fortsätta förbindelsen med stambanan
från Helsingborg till Malmö. Men dit hade regeringen redan i fjor
bestämt att den skulle gå — och i år kom samma jernvägsproposition
tillbaka. Det finnes, mine herrar, en uträkning af jernvägskomitén,
att om äfven en sådan förbindelse skulle åstadkommas mellan Helsingborg
och Malmö, skulle detta lättare och ofantligt mycket billigare
kunna åstadkommas derigenom att staten anlade eu liten jernvägsbit från
en station på hufvudbanan, som heter Ivattorp, till Billesholms station
på en af de privata banorna, och genom öfverenskommelse med veder -

21 N:o 30.

Lördagen den 4 Maj.

börande enskilda bolag skulle sedermera denna förbindelse mellan Om inköp för
Helsingborg och Malmö, som man så mycket eftersträfva t, kunna
ästadkommas genom det enskilda jernvägsbolag, som redan har en ”‘kfveitkuttprivat
jernväg mellan Billesholm och Malmö. Hvarför jag nämner banan.

detta såsom ett bevis på det lättsinne, hvarmed man gått till väga i (Forts.)

denna fråga är, att enligt komiténs egen beräkning skulle en dylik
jernvägsbit mellan Kattorp och Billesholm kunna åstadkommas med
rullande materiel för 820.000 kronor, och resten kunde rangeras genom
öfverenskommelse med det privata bolaget, som eger banan mellan
Billesholm och Malmö. Men nu begär regeringen, att vi skola inlösa
denna stora jernväg mellan Billesholm och Malmö för 5 millioner,
ehuru staten kunde för sitt behof vara belåten med en jernvägsförbindelse,
som kostade 820,000 kronor, jemte hyra för de tåg och varor,
som skulle derifrån gå på Billesholm—Malmö-banan. På denna privata
bana vill man nu nedlägga 5 millioner, bara för att få ega denna
jernväg genom Skåne. Jag kallar detta för en skriande misshushållning,
ingenting annat.

Man har talat stora ord om rentabiliteten på dessa jernvägar i
statens hand. Jag tror det blir motsatsen, och statsutskottet har samma
mening i det hela. Och att detta icke kommer att blifva någon briljant
affär utan tvärtom, bevisas af följande faktum, som refereras i
Svenska Dagbladet för 22 april detta år. Under rubrik Mellersta
Hallands jernväg förekommer der: “Enligt styrelse- och revisions berättelse

uppgår nettobehållningen för år 1894 å mellersta Hallands
jernväg till 190,585 kronor 77 öre, mot 213,426 kronor 33 öre under
år 1893, således en minskning af 22,840 kronor 56 öre, hvilken minskning
uteslutande får tillskrifvas godstrafiken, hvaremot passageraretrafiken
ökats. “ Hvar och en, som studerat jern vägsstatistiken vet
väl, att i Sverige gifver godstrafiken vida öfvervägande inkomst, jemförd
med passageraretrafiken.

Jag tillåter mig äfven att citera ett kort yttrande vid sistlidne
riksdag af en representant för Hallands län i denna kammare, herr
Kerfstedt. Jag vet icke, om han ämnar yttra sig nu i denna fråga —
han fans icke antecknad, då jag antecknade mig hos herr talmannen
— och derför skall jag bedja att få läsa upp några ord han dåfälde;
de röra rentabiliteten af enskilda jernvägar och deras inköp af staten.

“Det är icke utan skäl jag derför fasthålla- mitt påstående, att staten
ej kan påräkna att erhålla utöfver, om ens uppnå 4 procent, kanske
mindre än 3 procent. Men, säger man, staten har ju inköpt jernvägar
förut. Visserligen, men de inköpen äro ingalunda uppmuntrande att
fortgå på den vägen. Jag vill nu ej tala om inköpet af Hallsberg
—Motala—Mjölby jernväg, ty detta var ett barmhertighetsverk mot
intressenterna i denna jernväg. Men staten köpte några norrlandsbanor
såsom Söderhamn—Kilafors’, Hudiksvall—Ljusdals och Torpshammar—Sundsvalls
jernvägar, och alla dessa jernvägsköp förespeglades
Riksdagen såsom synnerligen goda affärer. Så till ex. utlofvades, att
staten på inköpet af Söderhamn—Kilafors’ jernväg skulle få en inkomst
af 5 ä 6 procent, och detta ansågs som det minsta, derför att den förut
varande smalspåriga jernvägen gifvit ända till 16 procent. Men resultatet

N:o 30. 22

Om inköp fui
statens räkning
af den
s. k. vesthistbanan.

(Forts.)

Lördagen den 4 Maj.

• (märken väl linne herrar!) har visat att denna jernvägsbit under år
1892 gaf icke en procent. Hvad Hudiksvall—Ljusdals jernväg be.
träffar, så gaf den 2,9 2 procent och “Torpshammar—Sundsvallsbanan
lemnade 0,56 procent*, således obetydligt öfver en half procent.*
Detta är den erfarenhet som en representant för Hallands län framhöll
i fjor och med den artikel jag nyss uppläste öfver trafikinkomsternas
minskning på mellersta Hallands jernväg, tror jag det der talet
om, att det skulle vara så förmånligt för staten att vinna dessa jernvägar
är bevisadt vara fullkomligt illusoriskt. Det är icke en liten
fråga detta, att kasta ut penningar på eller att upptaga ett lån på
25 millioner för att tillfredsställa denna, jag vågar kalla, nyck rörande
inköpet af dessa jernvägar. Men, kommen ihog, mine herrar, och det
bör litet hvar lägga allvarsamt på sinnet, att bakom detta inköp och
såsom ett prejudikat af detta kommer snarast nog en proposition om
inköp af den stora bergslagsbanan. Detta är en affär på 40 millioner,
och lyckas det att drifva igenom äfven detta inköp, komma troligen
de flesta andra enskilda jernvägar — utom dem som gå ytterst praktfullt
— att vilja att staten skall inlösa dem och huru staten skall
komma ifrån dessa köp och dessa utländska lån är för mig omöjligt
att inse. Yi veta litet hvar, att det nu ligger inne 2, 3, 4 motioner i statsutskottet
rörande den frågan, att vi skola sätta vår flotta i ett skick, som
gör det möjligt att i händelse af krig skydda våra kuster mot fiendens
sköfling etc. Detta är en fråga, som, om vi icke lösa den snarast,
kommer att kosta oss hundratals millioner i förstörda städer, verk
och inrättningar af alla slag. Skola vi kasta ut stora summor, vore
det större skäl att offra dem för att få ett tidsenligt och väl ordnadt
försvar mot fienden än att inköpa en bana, hvars inköp är fullkomligt
likgiltigt, emedan den är i full gång och till allmänhetens belåtenhet.
Jag kan icke förstå eu sådan underlig tankegång som regeringens,
att icke tänka på det vigtigaste först och det mindre vigtiga
sedan. Jag har motionerat i denna fråga och det är flere andra, som
gjort detsamma. Dessa motioner komma snart före till Riksdagens
öfverläggningar, och då vore det skäl att bifalla de summor, som äro
ifrågasatta att upplånas, tv på annat sätt kunna vi icke få en flotta
till stånd. Men att kasta bort penningar på en onödig fantasi, som
detta jernvägsköp, finner jag obegripligt. Jag röstar för bifall till
utskottets förslag.

Herr Fränekel: Då kammaren förra året fattade beslut i denna
fråga, och då med en majoritet af 80 röster mot 52, beslöt antaga
Kongl. Maj:t proposition, hade jag för min del trött, att den diskussion
som i dag skulle föras i frågan nästan vara obehöflig. Jag
tog nemligen för gifvet, att i en så stor och vigtig fråga de flesta
af kammarens ledamöter redan hade så stadgat sitt omdöme, så öfvervägt
skäl och motskäl, att något vidare icke behöfdes. När dertill kommer,
att frågan nu föreligger i ett ännu mera utredt skick — ty, säga
hvad man vill, är den kongl. propositionen i denna fråga sådan, att
man svårligen skall kunna klaga öfver bristande utredning — när,
säger jag, frågan sålunda föreligger ytterligare utredd, när trafiken,

23 N:0 30.

Lördagen den 4 Maj.

såsom regeringen förra gången förutspådde skulle inträffa okats pa
banan och till och med blifvit större än förra året förutsattes, att
den skulle blifva, ligger deruti ett ytterligare skäl för dem, som
förra året ansågo sig höra biträda regeringens begäran, att gorå det
äfven i år. Detta har varit bestämmande för min ståndpunkt inom
statsutskottet, och jag har derför äfven i år måst yrka bifall till den

kongl. propositionen. 0 , ,

För mi" ställer sig fortfarande denna fråga Sa, att har i landet
lyckligtvis följts det system att efter många öfverläggmngar man
ansett" att staten borde''bygga och trafikera alla så beskaffade genomgående
linier, som berörde våra vigtigaste orter, vara vigtigaste
handelsintressen, våra vigtigaste postvägar. ^ Genom antagande åt
detta system — och såsom jag vågar påstå, var det en lycka tor
landet, att det antogs, derigenom att jernvägarne byggdes direkt
för statsmedel, utan att utgifter spildes för bildande af bolag, som sa
mycket klagas öfver i andra land, samt att dessa jernvägar byggdes
af landets skickligaste ingeniörer, som åstadkommo statens jernvägar,
så att jag nu tror, att de kunna mäta sig med statsjernvägarna i
öfrma delar af Europa, och derpå hör man inom fackkretsar tydliga
bevis — när detta system följdes, afsågs dermed, att staten maste se
till att den affär, som Riksdagen flera gånger botonat skulle skötas
såsom en industriel affär, att denna affär, säger jag, icke försummade
nåcrot tillfälle att förkofra den egendom, staten pa det sattet fatt i
sin" hand. När man vidare betänker, att staten icke gör någon
upplåning annat än för så beskaffade produktiva ändamål som försina
jernvägar, ligger deruti ytterligare ett skäl, att man tillser icke
endast, att dessa jernvägar inskränka sina utgifter, utan äfven att
man icke försummar så beskaffade inkomstkällor, till hvilka staten ai

Om inköp för
statens räkning
af den
s. k. vestkustbanan.

(Forts.)

genom sina jernvägar berättigad.

Man har velat bestrida, att den ifrågavarande komplexen kan
anses såsom en stambana; men det framhölls redan förlidet år att
genom den ångfärjeförbindelse, som redan då vår färdig mellan Helsingborg
och Helsingör, och den nya färja, som nu kan anses som en
verklighet mellan Malmö och Köpenhamn, framstår denna jernväg
som en vigtig länk i det störa stambanenätet, derföi att den genom,
dessa färjor kommer i spårkommunikation med det öfriga Europa
och emedan man sålunda genom att staten eger nyckeln till dessa
färjor i sin hand dominerar såväl tidtabeller som taxor och samtrafiksaftal
till dessa kontinentala linier, med hvilka staten star i förbindelse,
så att man numera kan skicka gods med samma vagn från hvilken
station i Europa som helst till hvilken .station i Sverige som helst.
Ja<r tror, att ett försök att bortskymma denna jernvägarnes uppgift
icke kan lyckas genom framhäfvande åt de små ortintressen, som
under debatten såväl i år som i fjor framkommit. Det framskymtar
vidare såsom ett skrämskott för dem, som nu kunna vara benägna
att gå med på detta inköp, att, ifall så skedde, skulle påtryckningen
i och för nedsättning i jernvägsfrakterna blifva så stor, att man på
det sättet icke kunde vinna den afkastning, som man önskade. Men
jag hemställer till kammaren, huruvida man icke i alla fall maste

N.o 30. 24

Lördagen den 4 Maj.

0staiensPr(k- meci8.!tva’ att. da staten tagit en så stor komplex som 3,000 kilometer
ning af den ,1 ornvagar i sm hand, man maste förutsätta, att det är statens önskan
r. k. ve stkust- a“; sa tort omständigheterna sådant medgifva, så fort den ekonomiska
banan ställningen för jernvägarna kan tillåta det, frakterna nedsättas till de
(roits.) minsta möjliga.

Man har aldrig med statsjernvägarna afsett eller af dem väntat
s*o ii '' l e s . e bhfva några särskilt lukrativa företag, utan att de
skulle bära sina kostnader, och hvad derutöfver blefve, skulle komma
trafikanterna till godo i form af lindringar i frakterna. Om ej dessa
jernvagar skola verka såsom en broms på vår industri, måste fraktnedsattmngar
astadkommas och detta så snart det kan vara för statens
jernvagar fördelaktigt och ej minst på det sätt, att staten med sitt
jemvagsnat förbinder andra för statens ekonomi fördelaktiga iernvagsdelar.
° J

Jag kan sålunda ej finna, hvarför man vill skrämma med den
satsen, att man riskerar fraktnedsättningar. Ty detta är väl just
sjelfva målet för en väl skött jernväg och har uppstälts såsom norm
tor statsbanesystein i andra länder, der man dyrt fått sota för att
enskilda bolag haft de flesta jernvägarne i sina händer, och dessa
nödsakats i sitt eget intresse hålla frakterna uppe för att bereda sina
delägare den största möjliga vinst. Man har vidare velat skrämma
med den satsen, att. staten skulle begå någon orätt genom att på
detta sätt förvärfva banor, som redan äro i enskildes ego och lemna
god afkastning, och hvilkas inlösen af staten sålunda skulle tillskynda
egarne förlust. Men af detta resonnement följer, att man måste hafva
klart för sig att en förlust för egarne medför en vinst för staten och
tvärtom, båvidt jag kan finna är a)-vilkoret, som blifvit intaget i
koncessionen, af den beskaffenhet att här ej kan talas om förlust
utan endast om en ganska betydlig vinst. Jag vill i detta afseende
fästa uppmärksamheten pa, att af det belopp, som nu ifrågasättes
att utbetalas till de enskilda bolagen, om jag undantager Landskrona
—Engelholms jernvägen, som ej är underkastad inlösningsrätt från
statens sida, ligga öfver sju millioner i aktiekapital, på hvilket vederbörande
banor vid liqviden få ett ganska betydligt öfverskott med
hänsyn till aktiernas värde. Jag tror, att man då ej behöfver tala
om att man tillskyndar dessa jern vägars innehafvare någon förlust;
ty faktiskt få de full ersättning för hvad de nedlagt. Det är att
observera att grunden till denna punkt i koncessionen var just den,
att man för någon tid ville berättiga orterna använda de för banornas
byggande erforderliga medel, men att om staten förvärfvade banorna,
skulle dessas egare få igen sina nedlagda kapital med fem procent
ränta. Om deremot den härför lämpliga tidpunkten af staten försummades,
måste staten helt naturligt göra en betydande förlust vid
inköpet. Af de skäl jag anfört torde framgå, att det är helt och
hållet en tidsfraga, och att förr eller senare måste dessa banor förenas
med statens öfriga jernvägsnät. Att det dessutom ej är något oberättigadt
anspråk, att så beskaffade jernvägar som dessa, hvilka förmedla
förbindelsen med Norge, Danmark och utlandet, komma i statens
händer, det blef redan vid förra riksdagen påpekadt. Det påpekades

25 N:0 30.

Lördagen den 4 Maj.

hvilka olägenheter medföljt detta system i andra länder, att låta en- Om inköp för
skilda bolag handhafva sådana banors trafik. Jag har i dag fått ^en^/aJ^n
uppgift om, att sedan man erfarit, att Riksdagen möjligen vore tvek- Vettkuitsam
om, huruvida dessa jernvägar nu borde af staten inköpas, hafva banan.
från Köpenhamn till och med inkommit anbud om köp af aktier i (Forts.)
Skåne—Hallands jernväg. Häraf torde framgå att denna fråga följes
med intresse äfven på andra sidan sundet, och det skulle förvåna
mig, om ej så vore förhållandet.

I sammanhang med denna fråga om och i hvad mån staten borde
begagna sin rätt att öfvertaga banorna har framhållits, att härigenom
beginge staten en mannamån mot de särskilda bolagen. Men, mine
herrar, vid alla de tillfällen, då det är frågan om att staten skall
nedsätta sina räntor eller bevilja lättnader i lån, så hör man inga
dylika röster, då finner man sådana anspråk från de enskilde helt
naturliga och välgrundade. Men då staten för sin egen ekonomiska
fördel och för bevarandet af ett stort statsintresse, sådant som det,
hvilket ligger i vestkustbanans förvärfvande, vill begagna sin rätt,
ja, då talar man om enskilda hänsyn och hvarjehanda konsiderationer,
och då vill man icke inrymma åt staten dess från början densamma
tillerkända rättigheter. Jag finner ej detta rättvist.

Vidare har man framdragit ett ytterligare skäl för att i år ej gå
in på hvad som föreslogs i fjor, af det skäl att inlösen af Skåne—

Hallands jernvägen nu, i följd af den utaf staden Helsingborg till
jemvägen upplåtna mark, är omkring 600,000 kronor dyrare emot i fjor.

Men hvad bevisar detta annat än att för hvarje gång denna
jernvägsfråga kommer igen, blir den, såsom friherre Klinkowström
rigtigt anmärkte, allt dyrare och dyrare. Det bör väl vara klart för
hvar och en aft, så snart banorna kommit upp till en afkastning af
cirka 8 procent och de skola inlösas efter b)-vilkoret, så betingar
detta eu ökning i inköpspriset af cirka 100 procent.

Bör staten nu, då man väl måste hafva klart för sig att banorna
förr eller senare måste komma i statens hand, af undseende för de
bolag, hvilka nu ega banorna, afstå från att begagna sin klara och
tydliga lösningsrätt;'' Hvad orterna beträffar, påvisade jag redan i
fjor att min fullaste öfvertygelse är att dessa, såsom på andra ställen
med tacksamhet skola emottaga eu statsbana i jemförelse med eller
utbyte mot enskilda banor. Jag vill dermed visst ej hafva sagdt, att
icke dessa enskilda jernvägar administrerats fullt oklanderligt, men
såsom jag nyss anmärkt, de enskilda jernvägsbolagen hafva så stort
intresse af att genom bibehållande af höga frakttaxor hålla aktierna
uppe i högsta möjliga värde, att derigenom trafikanternas anspråk
på och önskningar om lättnader i frakterna ej samtidigt kunna blifva
tillgodosedda. Tvärtom går erfarenheten från andra länder i den
rigtningen att de stora jernvägsmonopolen endast med rättvisa kunna
handhafvas af staten, helst när det gäller linier så stora som den här
ifrågasatta.

Om jag nu går öfver till utskottets kritik, så vill jag hemställa
till Eder, mine herrar, om man läser den och jemför den med den
grundliga utredning vi fått såväl från komitén som från jernvägs -

N:o 30. 26

Lördagen den 4 Maj.

Om inköp för styrelsen och Kongl. Maj:t, der alla siffror klart föreligga och alla de
nin^af^dén bestämmelserna i kontraktet förekomma, med dessa små upp T”k.

råttkatt- gifter från utskottet, kan man då verkligen på denna kritik från
hanan. utskottets sida vilja stödja ett afslag i en så vigtig fråga som
(Forts.) donna?

Jag ber äfven få fästa uppmärksamheten på att man ansett frågan
så vigtig, att under årets lopp har regeringen anbefalt jernvägsstyrelsen
att tillsammans med styrelsen för Skåne—Hallands jernväg
söka komma till något aftal så beskaffad!, att detsamma skulle kunna
framläggas för Riksdagen. För detta ändamål hafva tvenne bolagsstämmor
med nämnda bolag hållits.

Kan det då vara skäl att efter så många förberedelser och då
ingen invändning, efter mitt förmenande, gjorts af beskaffenhet att
kunna jäfva de goda skäl, som anförts för denna fråga, nu ytterligare
skjuta frågan ifrån sig för att den kanske ej skall återkomma förr,
än de tre banorna, som nu äro i bolagens händer, öfvergått till andra
egare? Jag har nyss visat hvilka summor det möjligen då skulle
kunna blifva fråga om att staten får uppoffra. Då så mycket redan
blifvit sagd! i denna fråga, vill jag ej trötta kammaren med vidare
uppgifter, utan inskränka mig till att fråga:

Bör Riksdagen nu afvisa denna vigtiga angelägenhet utan några
andra skäl än de af utskottets majoritet anförda, då den af sakkunniga
verkstälda fullständiga utredningen är tillstyrkande, och då frågan
ansetts af så stor vigt för landet, att den för andra gången framlägges
af en regering, som denna kammare har allt skäl att stödja,
emedan den visat sig städse vilja skydda och genom den nu föreslagna
vigtiga åtgärden förkofra våra näringar? — Det skulle säkert
vara mindre välbetänkt, så mycket hellre som saken i alla fall blott
är en tidsfråga, men ett uppskof säkert kommer att. sedan det medfört
många olägenheter, förorsaka staten stora uppoffringar.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Pettersson, Fredrik Emil: Då jag tillhör reservanterna,
hvilkas förslag blifvit så hardt angripet af den förste talaren, ber jag
att få inlägga en gensaga emot hans uppfattning att tyngdpunkten i
reservationen skulle vara statens åtrå att göra en god affär. Så har
visserligen ej vår mening varit, och icke heller framgår det af reservationen.
Jag medgifver, att affärssynpunkten möjliggör affären, men
vårt förnämsta skäl för inköp af banan har varit, att vi ansett staten
böra tillförsäkras eganderätten till denna vigtiga förbindelse med utlandet.
Man kunde ju tycka det vara likgiltigt om staten eller några
kommuner och landsting vore egare af ifrågavarande utfartsväg; men
i senare fallet hafva vi ej någon garanti för att med eganderätten
så kommer att fortfara, och jag vet exempel på, att kraftiga ansatser
redan gjorts att släppa ut dessa papper i den allmänna rörelsen.
Säkert är också, att om ej staten nu begagnar sin inlösuingsrätt,
riskera vi att i en framtid få se aktierna i denna vigtiga jernväg
noterade på utlandets börser och i utländingars ego.

Den förlust, af hvilken de nuvarande aktieegarne skulle drabbas,

Lördagen den 4 Maj,

27 N:o 30.

blir väl ej så farlig, och icke kan jag gå in på det talet, att det
skulle vara staten ovärdigt att begagna sig af de vilkor, som en gång
stipulerats, om och när förhållandena så bjuda. Dessutom hafva halländingarne
fördelen af att hafva utan kostnad fått till stånd denna
bana, för hvars erhållande de redan 1880 voro beredda att offra en
million kronor. Nu få de en statsbana längs genom hela länet utan
någon uppoffring och dessutom en godtgörelse vida högre än räntan på
de nedlagda penningarne. För öfrigt lär väl man ej bygga en jernväg
uteslutande af pekuniärt intresse, utan man afser väl dermed framför
allt sin orts utveckling inom skilda områden, och det är för ernående
af denna fördel man ikläder sig uppoffringar. Derigenom att staten
öfvertager vestkustbanan, som, säga hvad man vill, är af stambanas
natur, lösgöres dessutom i och med detsamma det kapital, som ligger
i banan, och derigenom kunna äfven bibanor så småningom uppstå
till förmån för utvecklingen inom länets öfriga delar.

Vidare har yttrats att jernvägsstyrelsen har händerna så fulla
med arbete, att man ej vidare borde öka detta. Ja, det kan nog vara
sant, men fullföljer man den åsigten, bryter man också stafven öfver
allt vidare byggande af statsbanor i vårt land. 1 stället borde man
väl kunna tänka, att ju större jernvägsnät, som kommer under styrelsens
vård, dess förr skulle sådana genomgripande reformer och
förbättringar tvinga sig fram, hvilka kunna åstadkomma en nedsättning
i utgiftsprocenten. Det är sant att man far betala jemförelsevis
mera för den mindre delen än för de öfriga, och om inköpet skett förra
året, hade det kunnat göras med större fördel för statskassan. Men
detta senare bör mana oss att taga oss till vara för att än ytterligare
uppskjuta denna fråga. Och min fulla förvissning är, att det endast
är en tidsfråga, när staten måste lösa till sig denna jernvägskomplex
— och dyrare blir den för hvarje år, som dermed uppskjutes.

Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.

Herr Nyström, Carl: Det anförande, som hölls af den andre
talaren i ordningen, herr Hugo Tamm, har otvifvelaktigt gifvit oss
åtskilligt att tänka på. Efter att hafva behandlat frågan om trafikens
skötande, öfvergick herr Tamm till att säga, att dessa enskilda jernvägsförvaltningar
hade fullkomligt tillräckliga krafter för att med
afseende på samtrafiken träffa goda och tillfredsställande aftal, äfven
om dessa aftal skulle gälla utländska banor, eller om de skulle afslutas
utomlands med utländska myndigheter. Ja, jag vill gerna tro,
att dessa enskilda jernvägsförvaltningar förfoga öfver goda krafter i
den vägen. Men ursäktas torde likväl, om man helst vill se alla förhandlingar
med utlandet- gå genom vår regering, ty det är dock i
sjelfva verket mest betryggande. Och i samma stund, man erkänner,
att sådana förhandlingar förekomma, i samma stund har man derför
gifvit ett förträffligt argument för påståendet, att det här är fråga
om en stambana. Är det nu äfven så, som från flera olika håll
försports, att det finnes en viss fara för att aktierna skola öfvergå
till utländska intressenter, och äfven på det sättet förhandlingar med
utlandet komma på tal, är det så mycket mera nödvändigt att vara

Om inköp för
statens räkning
af den
s. k. vestkustbanan.

(Forts.)

N:o 30. 28

Om inköp för
statens räkning
a f den
s. k. ve stkustbanan.

(Forts.)

/

Lördagen den 4 Maj.

uppmärksam. Tv nog känna herrarne litet hvar till, huru det kan
tillgå, när från utländskt håll aktieegares rätt i ett annat land skall
framdrifvas, då dessa aktieegare sökt skydd hos sitt lands regering.
Några utländska magter hafva gjort sig kända för att vara särdeles
hårdhändta i dylika fall; konflikter af den arten bör man nog undvika
att gifva anledning till, hvarför häruti ett ytterligare skäl för
inlösen af dessa jernvägar synes mig föreligga.

Derefter har den nämnde talaren mycket sysselsatt sig med sjelfva
arten af den handling, hvarigenom staten skulle utlösa de nuvarande
egarne, och han iälde öfver denna operation det stränga omdömet,
att den skulle vara ett öfverflyttande från den enes ficka till den
andres. Ja, det är i sanning en betänklig sak, när man vill jemföra
statens förfaringsätt i detta fall, med det förfaringssätt, som brukar
förekomma på gatorna och i folkträngsel. Dock torde man få säga,
att det är en väsentlig skilnad emellan de två operationerna, nemligen
den, att här utan allt tvifvel det på förhand blifvit uppgjordt, att
på det sättet skall ske. Ett aftal är träffadt mellan den ena fickans
egare och den andra fickans, och derigenom blir väl handlingen
något annorlunda än de der handgreppen, som tagits till jemförelsepunkt,
ty vid dem lär väl blott sällan en sådan uppgörelse på förhand
ega rum.

Det synes mig att då nu dessa enskilde egare på det sätt tillgodoses,
att de få sitt kapital tillbaka, äfvenledes räntan och till och
med en liten premie, så har man icke rätt att säga, att de blifvit på
ett hårdhändt sätt behandlade. Men sakens summa synes mig i alla
händelser vara den, att den här banan har karakteren af en stambana
redan i sitt nuvarande skick, och att den genom sin utsträckning i
ännu högre grad blir en stambana. När dessa trafikanstalter i sundet
kommit i full verksamhet, och när banan skall förmedla trafiken till
och ifrån dessa punkter och den fått sin utveckling åt alla håll, då
kommer den i ännu högre grad än nu att visa sig vara en stambana.
Och en stambana skall staten ega, om icke för annat för att ombesörja
alla dessa utländska relationer på ett bättre sätt, än de enskilda
kunna göra det.

När nu staten skall förvärfva en bana, måste man se till att
tvenne vilkor blifva uppfylda. Det första är, att staten ej gör förlust.
Detta vilkoret är tillgodosedt. Det andra är, att de föregående egarne
icke heller göra förlust. Att ingen orätt tillfogas dem, synes mig
också vara ådagalagdt. Om således allt dervidlag är, som det bör
vara, blir slutsatsen den, att staten skall göra aflären. Under sådana
förhållanden yrkar jag bifall till reservanternas förslag.

Herr Tham, Sebastian: Frågan om statens öfvertagande af de
till inlösen här föreslagna jernvägarne är af den största vigt för hela
landet, enär, om dessa jernvägar nu komma att inköpas, intet tvifvel
lär råda om, att inom en nära framtid flera andra jernvägar komma
att få följa med och dela samma öde.

Särskilt har denna fråga stor betydelse för Hallands län, bland
hvars representanter jag har den äran att vara en i denna kammare.

29 N:o 30.

Lördagen den 4 Maj.

Det är dock icke i egenskap af representant för Halland, som jag Om inköp för
är emot statens förvärfvande af dessa jern vägar. Jag har tvärtom
sökt att se saken objektivt och dervid kommit till samma resultat Y.Je»tkuitsom
statsutskottet, hvadan jag kommer att yrka afslag på den af banan.
Kongl. Maj:t gjorda framställningen. (Forts.)

Statsutskottet har såsom anledning till sitt afstyrkande anfört
fullt talande skäl, synes det mig, och särskildt betonat, att dessa
jernvägar till sin natur ej äro af samma beskaffenhet som öfriga
stambanor. Häremot hafva reservanterna —- och i likhet med dem
ett par talare här i dag — anfört, att dessa jernvägar “blifvit en
kommunikationslinie af synnerlig vigt för vår egen och unionslandets
samfärdsel med vårt södra grannland och med kontinenten*, och vidare,
“att den ifrågavarande jernvägskomplexen genom sitt läge i
förhållande till andra jernvägar erhållit karakteren af en sådan starnbana“.
Ja, det är alldeles rigtigt. Men den nu till inlösen föreslagna
jernvägen har ju sitt slut i Göteborg. Der vidtaga de banor, som
äro af betydelse för vårt eget land och för unionslandet, nemligen:
Bergslagernas jernvägar och vid Mellerud Fredriksnald—Sunnanå jernväg,
och först i förbindelse med eller som en fortsättning af dessa
jernvägar är det, som vestkustbanan får karakteren af stambana. På
samma grunder som reservanterna ansett, att de nu i fråga varande
jernvägarne böra inlösas, förmodar jag också, att framdeles bergslagsbanan
och Fredrikshald—Sunnanå jernväg böra inlösas: och godkänner
man nu de af reservanterna anförda skälen, kan jag ej inse, huru
man framdeles skall kunna underkänna samma skäl, då det blir fråga
om dessa jernvägars inlösning.

Som jag redan nämnt, anser jag utskottets motivering vara fullt
uttömmande och tillfyllestgörande, och derför skall jag nu icke upptaga
tiden med att anföra flere skäl, utan jag skall endast be att,
medan jag har ordet, få framdraga några förhållanden med afseende
på dessa jernvägars tillkomst samt i korthet redogöra för huru frågan
bedömes inom Hallands län. Dessa skäl hafva visserligen helt och
hållet lokal karakter, men jag hoppas herrarne icke misstycka, att
jag i alla fall anför dem.

Inom Hallands län arbetades det länge, innan man kunde få
dessa jernvägar till stånd. Stora ansträngningar gjordes och offervilligheten
var stor. Såsom en ärad talare nyss nämnde, anslog 1880
års lagtima landsting en million kronor, i händelse staten ville åtaga
sig att bygga en jernväg från någon punkt på de skånska jernvägarne
genom Halland till Göteborg. Ivändt är, att detta anbud icke antogs,
utan jernvägsfrågan stod fortfarande på samma punkt tills slutligen
kommunerna inom Halland och enskilde personer genom stora ansträngningar
och uppoffringar lyckades få till stånd först Skåne—

Hallands jernväg, så mellersta Hallands jernväg och till sist Göteborg
—Hallands jernväg. Dessa jernvägar hafva således endast och allenast
de enskilde att tacka för sin tillvaro, och dessa togo hela risken för
företaget på sig. Och då nu dessa jernvägar genom eu klok förvaltning
och billiga driftskostnader bära sig, hemställer jag, huruvida
icke det vore både rättvist och billigt, om de nuvarande egarne

N:o 30. 30

Lördagen den 4 Maj.

Om inköp för finge behålla sin rättmätiga och med stora uppoffringar förvärfvade
statens rak- egendom.

IfLXlXQ den ^

*. k. vestligt- Här nämndes nyss af ett par talare om faran af att utländingen
ianan. skulle komma i besittning af aktierna, att de skulle blifva föremål

(Forts.) för börsspekulationer samt att, om banan komrne i andra händer,

skötseln icke skulle blifva så utmärkt och de allmänna intressena

mindre väl tillgodosedda. Jag tror ej, att detta är att befara, ty
aktierna innehafvas ju företrädesvis af landsting och kommuner, och
dessa lära nog akta sig att göra sig af med dem.

Vidare har här nämnts, ätt de, respektive jernvägsbolagens koncessioner
innehålla den bestämmelsen, att staten eger rättighet, att på
vissa villkor öfvertaga dessa jernvägar. Ja, så är ju förhållandet, och
denna bestämmelse var ju ifrån början känd för de nuvarande aktieegarne.
Men jag frågar: är det väl staten värdigt att nu begagna
sig åt detta vilkor, då man känner att såväl landsting som kommuner
i underdåniga petitioner anhållit att de mätte fä behålla sina jernvägar
sjelf va? De nuvarande bolagen hafva ju skött trafiken på ett oklanderligt
och för alla parter tillfredsställande sätt, några särskilt trängande
skäl för inköp har jag mig icke bekanta, åtminstone hafva
några sådana icke blifvit framstälda, och då tycker jag, att det ej klätt
undra på, om de nuvarande innehafvarne önska få behålla sin
egendom och på goda grunder önska sjelfva skörda frukten af sin
företagsamhet.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr vice talmannen: Något nytt har jag egentligen icke att
säga, Lång var debatten i fjol, lång har den äfven varit i dag. I
fjol uttalade jag mig temligen vidlyftigt i frågan, men kammaren
behagade likväl finna, att det är min pligt att äfven i dag uttala

mig, då frågan kommit från det utskott, till och med från den af delning,

hvars förhandlingar mig åligger att leda. Jag skall försöka,
då mycket redan är sagdt, att endast beröra några af hufvudpunkterna.

Den första fråga, som framställer sig för mig, är den: är detta
förslag af samma natur, som de inköp vi förut gjort? Jag tror ej,

att någon kan påstå, att så är fallet. Vi veta litet hvar af oss,

hvilka särskilda skäl förmådde Riksdagen att lemna sitt bifall till
inköpandet af Motala—Mjölby jernväg. Vi veta äfven, att frågan om
inköpet af utfartsvägarne i Norrland var af en helt annan karakter.
Den flere mil inne i landet gående stambanan hade inga utfartsvägar;
man köpte då dessa små jernvägsstycken, som funnos, byggde om dem
och förde dem fram till stambanan. Det var dessa inköps natur och
således något helt annat. Sundsvallsbanan hade, till följd af att Norra
stambanan först afsetts att blifva smalspårigare än förut varande
stambanor, fått en annan spårvidd än den uppåtgående stambanan,
och när den skulle ändras, var det naturligtvis statens pligt att framträda
och köpa den. Hvad beträffar motiven för inköpet af Gellivarebanan,
tror jag vi alla kunna vara ense om, att den frågan ej
skådades ur samma synpunkter som här, utan helt andra ledde be -

Lördagen den 4 Maj.

31 N:o 30.

slutet då. Jag kan derför ej finna annat — och jag uttalade det i
fjol — än att vi stå vid ett nytt system, som man vill öppna porten
för. Detta är det första steget. Utskottet har ingalunda, såsom
reservauterne påstå, sagt, att efter detta måste nya inköp ske, utan
blott att det är sannolikt, att det kommer att ske. Och derom är
jag fullt öfvertygad, och jag tror, att en hvar, som hört debatten i
dag och de argument som anförts, skall finna, att denna mening är
fullt rigtig. För att kunna framdeles utföra, hvad här af de olika
talarne framhållits såsom önskvärdt, kan icke gifvas annan väg än
inköp och inköp i stor skala.

Här nämnde ju en talare nyss, att meningen aldrig varit att göra
statens jernvägar till en lukrativ affär utan endast att de skulle bära
sina utgifter. Ja, den meningen kan man tala om, men endast under
en förutsättning: att statens jernvägar gifvas en sådan omfattning,
att icke åtgärden blir en afgjord orättvisa emot dem, som ej blifvit
gynnade med stambanor utan med egna krafter och stora uppoffringar
fatt förskaffa sig jernvägar sjelfva, och hvilka då komma i den
ställning, att antingen skulle de ej taga hänsyn till sina trafikanters
fordringar att bli likstälda med trafikanterne å stambanorna eller
skulle de förlora hela beloppet, som blifvit nedlagdt i anläggningen
och kanhända till och med ej kunna fullgöra sina förbindelser. Vill
jag gå den vägen, att jag vill understödja en eller annan näring
medelst låga fraktafgifter, måste naturligtvis staten, om den ej vill
vara orättvis, icke behandla den, som den behandlat väl förut, ännu
bättre och den, som den förut behandlat mindre väl, ännu sämre.
Staten måste ovilkorligen besluta sig för ett större jern vägsinköp;
annars kan den vägen icke begagnas. Och det är denna väg jag
anser vara farlig att beträda, och det är med afseende derpå det sista
stycket i utlåtandet blifvit uttaladt, vid hvilket herr Benedicks fäste
sig, då han sade nyss, att om den åsigten varit gällande i statsutskottet
på 1850-talet, hade ingen enda jernväg funnits i vårt land.
Men — det är en väsentlig skilnad att låna penningar för att framskaffa
en kommunikation och att låna penningar för att öfvertaga
en, som redan finnes och som oklanderligt funktionerar. Detta är
mitt ena skäl. Jag vill ej börja slå in på denna väg. Jag anser
den ur många synpunkter äfventyrlig, och jag vill ej börja detta utsträckta
inköpande af jernvägar, som för mig hägrar bakom detta
förslag.

Men jag har en annan synpunkt. Den anses — det vet jag —
af många nästan såsom ett känsloskäl. Jag skall gerna taga emot
namnet, ty det dikteras för mig af hvad jag anser vara känslan af
det råtta. — Halländingarne begärde — såsom nämndes — att få eu
stambana genom Halland, de anslogo en million för ändamålet, om
staten ville bygga den. De kommo till regeringen och — afvisades.
De vände sig genom motionärer till Riksdagen; Riksdagen svarade:
vi vilja ej utvidga stambanenätet i södra delen af landet, men tilläde,
att möjligen efter närmare utredning skulle Riksdagen kunna lemna
lån. De återkommo med begäran om lån. Bolag hade bildats;
enskilde, kommuner, landstinget tecknat aktier. Riksdagen afvisade

Om inköp för
statens räkning
af den
s. k. vestkustbanan.

(Forts.)

N:o 30. 32

Om in k öp för
statens räkning
af den
». k. vestkvstbanan.

(Forts.)

Lördagen den 4 Maj.

deras begäran. Året derpå lemnade Riksdagen ett låneanslag, och
jernvägen kom till stånd, det vill säga de två nedersta delarna. Den
tredje fick låneunderstöd några år efteråt på grund af en kongl. proposition.
Riksdagen har således afvisat tanken på att göra denna
jernväg till statsbana, skjutit bort det. bidrag, som bjöds, om Riksdagen
ville göra den till statsbana, men —''nu bär affären sig, den
börjar få goda inkomster. Dä säger Riksdagen: “Det ligger ett vilkor
i koncessionen, vi hafva aldrig begagnat detta vilkor förut, men
nu vilja vi begagna det, derför att det här ser ut att vara en bra
affär och blifva eu ännu bättre; nu vilja vi ha den för statens räkning.
* Jag tycker icke att detta är lämpligt och — jag ber om
ursäkt om jag tillägger det ord, som nyss klandrades — värdigt att
på detta sätt och med dessa motiv framträda. Vilkoret i koncessionen
finner jag vara godt, men godt ur andra synpunkter än den, att staten
först skulle invänta, huru ett företag utvecklade sig ekonomiskt
och derefter bestämma om öfvertagande af affären. Jag säger således
: vilkoret finner jag vara godt, om verkligen stora statsskäl tala
för dess användande, men endast då. Om till exempel en jernvägslinie
trafikeras illa eller illa underhålles eller allmänhetens intresse
icke tillgodoses, då kan jag tänka mig detta nödtvång lämpligt och
rigtigt. Det kan ju ock tänkas sådana ändrade förhållanden, att eu
bana rent af behöfver ombyggas. Jag förstår dylika anledningar,
men de andra motiven förstår jag icke.

Föreligga nu giltiga skäl? Samtrafiksaftalen med utlandet säger
man; och det säges af reservanterne, att de eljest skulle förmedlas
af de enskilda jernvägarne. Jag vet icke, om det någonsin har händt,
att man fordrat deras bemedling. Min erfarenhet talar om motsatsen.
Om vid sådana underhandlingar ombud från bolagen varit närvarande,
så ligger väl ej något ondt deri, och ej heller har jag från något
håll hört uppgifvas, att någon olägenhet kommit deraf. Nu vore
det ju mycket angenämt för staten, om staten skulle kunna för sina
jernvägar endast fråga efter hvad som passar bäst för dem. Men jag
vågar påstå, att, äfven om staten eger dessa jernvägar, kan icke
denna ståndpunkt vidhållas, derför att staten måste taga hänsyn till
andra intressen och — låtom oss icke säga de enskilda jernvägarnes
intressen, utan deras trafikanters intressen. — Då det emellertid nu
ej visat sig några olägenheter, hvad fins det för skäl att tro, det
sådana skola uppstå?

En ny ångfärja kommer till stånd, utmynnande i Malmö vid statens
jernvägsstation. Jag föreställer mig, att derigenom får staten,
äfven om den ej eger banan vid Helsingborg, sina jernvägar förbundna
med det kontinentala nätet, så att den fritt kan göra alla
aftal och uppgörelser. Och jag tror äfven, att den härigenom får
en förmåga att utöfva ett så stort inflytande vid uppgörelserna, att
någon fara för framtiden ej kommer att ega rum.

Såsom jag nyss nämnde, är den mig motbjudande, denna tvångsinlösen
af vestkustbanan. Om denna inlösen skulle i framtiden behöfvas,
hvilket jag tror ännu ej visat sig, ty trafiken har varit
mycket väl skott, så har man ju alltid b)-vilkoret qvar. Det blir

33 N:o 30.

Lördagen den 4 Maj.

dyrare, säger man. Men jag vet ej, hvarför man axiomatiskt bör
antaga, att dessa jernvägar ovilkorligt skola inköpas. Här har nämnts,
att det uppstått spekulationer på aktier. Förra riksdagen tog jag
mig friheten visa, hvilka som egde aktierna. Det är till största delen
kommuner, och jag tror ej, att dessa gerna afstå dem, emedan de
hafva stora intressen att bevaka. Det nämndes ett fall, då en kommun
sålt sina aktier, men jag tror, att detta enda fall ej är mycket bevisande.
I allmänhet vilja nog kommunerna gerna behålla dem qvar.

Här har vidare en talare yttrat sig anmärkande mot, att statsutskottet
hyser tvekan, om denna banas nuvarande goda inkomster
skulle i samma mån qvarstå, derest banan komme i statens hand.
Ungefär så var hans uttryck. För min del tror jag — och jag vill
dervid bestämdt betona, att jag önskar, det detta ej måtte anses såsom
något klander mot jernvägsstyrelsen, som jag ej vill klandra —
att det ligger i en statsbanas natur, att utgiftsprocenten kommer att
ställa sig högre, detta derför, att anspråken sättas alltid högre på
staten än på den enskilde — högre på statens banor än på enskilda.
Jag tror det blir dyrare äfven derför, att formen är i viss mån tyngre,
hvarjemte anspråk på fraktnedsättningar, på personalen, på allt ställas
på ett helt annat sätt der, än hvad man nöjer sig med vid de enskilda
banorna. Utgiftsprocenten måste bli högre, och detta bestyrkes,
om man granskar jernvägsstyrelsens berättelse. Nu vill jag dock
förutskicka, att allt tal om utgiftsprocenten är temligen löst. Ty
härvidlag beror det väsentligen på hvad som transporteras på banan,
hvilka reparationer den undergår, och en massa särskilda omständigheter,
som inverka på den, så att den i och för sig icke ensam är
bestämmande. Men det har i Kongl. Maj:ts proposition lemnats den
ett vitsord, och jag vill äfven här beröra den helt kort. Om man
ser i den kongl. propositionen, jemföras der vissa statsjernvägar med
de enskilda, som nu äro ifrågasatta till inköp. Först vill jag dock
gorå den anmärkningen, att en faktor, som ovilkorligen inverkar här,
är trafikens intensitet, och den är hos de här uppgifna statsbanorna
■ej obetydligt högre än för vestkustbanan. År 1893 utgjorde bruttoinkomsten
per bankilometer

för Katrineholm—Hallsberg...........

Katrineholm—Norrköping

10,600

12,300

16.700

20.700
12,600,

, Elm hult—Malmö

„ Falköping—Göteborg........

„ Töreboda—Falköping.........

då deremot för samma år

Skåne—Hallands jernväg hade................................................... 7,400

Mellersta Hallands................................. 7,600

Göteborg—Hallands ..................... 9,400

Landskrona— Engelholms.................................................... 5,400

Malmö—Billesholms............... 7,500.

Jag kan äfven åberopa erfarenhet från utlandet och ber att få
läsa upp några ord af en utländsk författare. Arbetet är visserligen
några år gammalt, men jag har den senaste tiden varit så ansträngd,
att jag ej hunnit leta fram nyare arbeten. Han säger, att det framFörsta
Kammarens Prof. 1895. N:o HO. 3

Om inköp för
statens räkning
af den
s. k. vestkustbanan.

(Forta.)

N:0 30. 34

Om inköp för
statens räkning
af den
s. k. vestkvstbanan.

(Forts.)

Lördagen den 4 Maj.

går i sjelfva verket af alla jemförelse^ att “jernvägsdrift genom staten
är dyrare än genom enskilda; i detta afseende fins någon invändning
ej att gorå*. Arbetet är af Leroy Beaulieu. Han bifogar, för
att bevisa detta, en tabell; den är upplysande, ehuru flera år gammal.
Jag vill ej i dess helhet läsa upp den.'' Den upptager banor från alla
olika länder, och jag tror. att af 28—30 fäll är det ej mera än tre
gånger,-ett motsatt förhållande, än hvad ofvan angifvits, egt rum. Jag
tror således, att statsutskottet ej saknat skäl till detta uttalande, och
jag tror ej heller, att statsutskottet varit utan skäl till uttalande, att
det skulle bli ännu större kostnader, än som beräknats, innan banorna
blifva i fullgodt stambaneskick. Derom vill jag dock ej yttra mig
nu; den frågan är redan berörd. Yi stödja oss nemligen på de
handlingar, som kommo till oss i fjol, och vi stå qvar vid vår dåvarande
uppfattning. Exempelvis kan jag ej frångå den tanken, att
staten ej länge lefver inqvarterad i främmande stationshus. Jag tror
det icke. Det står visserligen nämndt i den kongl. propositionen, att
det har skett utan olägenhet förut. Ja, det har skett, men på hvilka
ställen? Vid östra stationen — derom behöfver jag ej vidare yttra
mig — och vid Herrljunga, der stationshuset eges af enskildt bolag,
men hela trafikens skötsel besörjes af staten.

Jag skall ej längre upptaga kammarens tid. Jag har redan talat
länge nog. Den varning jag i fjol uttalade, den uttalar jag i år äfven.
Jag tror, att den väg man ämnar beträda är farlig och leder till
konseqvenser, som äro betänkliga nog. Jag kan icke sluta med annat
än en liflig önskan, att, huru det än går med denna fråga, det måtte
lända till vårt lands lycka, hvad som sker.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 på aftonen.

Herr Billin g: Såsom reservant ber jag att få säga några ord

särskildt med anledning af hvad herr vice talmannen anfört. ° Jag
skall icke uppehålla kammaren mera än några få minuter, då jag
naturligtvis icke vill ingå i detaljfrågor; men jag anser mig böra å
reservanternas vägnar å nyo uttala, hvad som redan förut af dem
blifvit anfördt: att man lär väl icke vara fullt berättigad till att säga,
att hufvudskälet för reservanternas framställning är det, att inköpet
af denna bana skulle vara en god affär.

Såväl regeringen som reservanterna hafva framlagt mycket större
och allvarligare skäl än detta. Den omständigheten, att inköpet anses
vara en god affär, är icke egentligen ett skäl, utan den är ett vilkor,
som gör ett aktande på de egentliga skälen möjligt. Hade affären
varit dålig, så hade man ej vågat sätta inköpet i fråga. Men eftersom
man har stora och goda skäl för detta inköp, har man ansett sig
kunna påyrka det, då det tillika är uppvisadt, att det icke är en dålig
affär.

Vidare ber jag att för egen del få säga, att det synes mig, som
om alla talare från båda sidor vore ense om en sak, nemligen derom,

Lördagen den 4 Maj. 35

att det varit önskligt, att denna bana hade anlagts af staten på 1880-talet, och sålunda alltifrån 1880-talet varit en statsbana. Men om
man nu är ense om detta, så bör man väl också vara ense om, att
önskligt är, att den nu blir en statsbana, om icke starka öfvervägande
skäl hindra detta.

Det enda skäl, som på mig har gjort något intryck såsom motskäl,
är hänsynen till halländingarnes önskningar. Dessa äro efter
min uppfattning fullt befogade, från deras sida sedt; och jag känner
mig tilltalad af hvad herr vice talmannen kallade känsloskäl. Men jag
anser dock, att det äfven anförts tillräckligt goda grunder för det
påståendet, att man i detta afseende, om man inköper vestkustbanan,
icke blott icke gör något juridiskt orätt, utan icke heller något moraliskt
orätt.

Här är ett kontrakt gjordt mellan staten och egarne till dessa
jernvägar, och enligt detta kontrakt har staten inlösningsrättighet.
Sådana koncessionsvilkor, hvarom här är fråga, hafva väl dock icke
blifvit intagna endast för att göras gällande, när det är fråga om
dåliga banor, utan äfven i afseende på goda banor.

Jag anser mig derför fullt berättigad till att yrka bifall till Kongl.
Maj:ts framställning.

Herr statsrådet Groll: Då Kongl. Maj:t nu funnit sig af för hållandena

manad att än en gång underställa Riksdagen frågan om
inköpet af vestkustbanorna, har detta naturligtvis varit föranledt af
öfvertygelsen om nyttan och nödvändigheten af, att dessa banor blefve
åt staten förvärfvade. Redan förra riksdagen hade jag tillfälle att
uttala de skäl, på hvilka denna åsigt egentligen stöddes, och jag ber
att ännu en gång tå framhålla några af dem.

Här är det — säga hvad man vill — fråga om att förvärfva utfartsvägar
för hela Sverige till en så godt som helt och hållet landväga
trafik med kontinenten. Jag frågar, om det för närvarande kan finnas
något större ekonomiskt jernvägsintresse än detta, sedan vi nu, så
godt vi kunnat, fylt behofvet af en stambana, som sträcker sig söderifrån
ända upp inom polcirkeln. Man frågar då: hvad betyder det,

. att staten får dessa utfartsvägar till kontinenten i sin hand? Det är
ganska eget, att man kan uppställa en sådan fråga med betviflande
af nyttan och behofvet för staten af dessa jernvägar. Ingen har
betviflat, att det är nödvändigt för statens jernvägsekonomi att ega
utfartsvägar åt östra sidan af Sverige, oaktadt vi veta, att hela den
stora trafiken egentligen drager sig söder- och vesterut, der vi skola
få luft och dit vi måste ut. När staten på grund af de vilkor, som
stadgats, då koncession medgafs åt ifrågavarande jernvägar, kan få
i sin hand magten öfver dem, skall då staten släppa tillfället dertill
ifrån sig och låta dem stanna i de enskilda händer, der de äro? Det
är alldeles naturligt, att, i synnerhet när landet hyllar det ekonomiska
system, som för närvarande gör sig gällande här i riket, staten måste
ega dessa utfartsvägar. Det är gifvet, att så länge dessa banor ligga
i enskilda bolags händer, måste dessa se till på hvad sätt de skola

N:0 30.

Om inköp för
statens räkning
af den
s. k. vestkusthanan.

(Forts.)

N:0 30. 36

Om inköp för
statens räkning
af den
s. k. vestkustbanan.

(Forts.)

Lördagen den 4 Maj.

kunna göra dem för sig så fördelaktiga som möjligt, och endast i den
mån, sådant ovilkorligen måste ske, komma de att se till hvad de
kunna inrymma åt de allmänna intressena. Konseqvensen deraf blir,
att så snart det är fråga om export, komma alltid dessa jernvägar,
då exporten måste fram öfver den sträckan, att strama till trafiken,
så att bolagen pressa ur den den största möjliga vinsten. Så långt
bolagen kunna finna med sin fördel förenligt, söka de att hålla taxan
så hög som möjligt. Men deraf blir naturligtvis vår export lidande.
Ser jag åter på importen, gäller der ett helt annat förhållande. I
afseende å den förhåller det sig nemligen så, att utlandet behöfver
ej sälja uteslutande till Sverige eller företrädesvis lägga an på Sverige,
utan det har hela verlden öppen till marknad. Till följd deraf måste
jernvägarnes egare, om de skola kunna påräkna någon vinst eller
någon trafik från utlandet, söka draga till sig denna trafik genom att
åt densamma medgifva åtskilliga förmåner. Och då torde det vara
för en hvar tydligt och klart, hvari dessa förmåner komma att bestå.
Det blir sänkta jernvägsfrakter, så att godsafsändarne finna för sig
fördelaktigt att låta godset gå öfver den ifrågavarande leden.

Det finnes en myckenhet af gods, som icke utan skada kan omlastas.
Så länge vi icke haft ångfärjan, har det godset måst söka
sig fram öfver vattnet, med omlastning i och ur fartyg, och det har
varit en risk, som lastafsändaren har måst beräkna. Nu går naturligen
sådant gods hellre öfver ångfärjan utan omlastning till destinationsorten.
För att jernvägsbolagen skola kunna draga åt sig denna
trafik, sänka de, om jernvägarne skötas uteslutande med hänsyn till
delegarnes intressen, taxan så mycket som möjligt, och den utländska
varuafsändaren finner till följd deraf med sin fördel förenligt att låta
godset gå den vägen. Följden blir så småningom, i den mån dessa
förhållanden blifva kända i utlandet, den, att denna väg blir den egentliga
infartsvägen till Sverige för en stor mängd gods, och det under
sådana förhållanden, att ovisst torde vara, om de satta tullarne kunna
anses vara tillräckligt skydd för våra inhemska producenter. Jag
vill icke säga, att detta kan, åtminstone till en början, göra sig känbar
på så synnerligen långa håll, men säkert är, att för vårt närmaste
grannland Danmark lär det nog icke blifva svårt att på denna väg
konkurrera i flera afseenden, om nemligen taxorna sättas tillräckligt
låga, och det torde de enskilda bolagen icke vara obenägna att göra.
ifall de på det sättet kunna draga till sig trafik. Yi hafva redan sett
exempel på, att det kommit vagnslaster af maskingods ända ifrån södra
Tyskland och Österrike, och ju mera utländingarne blifva bekanta
med den nya traden, desto mera komma de naturligen att begagna
sig af densamma, emedan den underlättar deras konkurrens med våra
egna artiklar. Jag anser denna utfartsväg och denna infartsväg såsom
•en statens tillhörighet utgöra ett komplement till hela vårt ekonomiska
system. Nu har den ärade ordföranden i statsutskottet förmenat, att
ifrågavarande trafikled icke kan anses såsom en utfartsväg för vår
trafik, utan att här egentligen endast är fråga om ett vanligt inköp
af enskilda jernvägar, och han fruktar för konseqvenserna. För min
•del fruktar jag icke alls för dem, ty jag är alldeles öfvertygad om,

37 N:0 30.

Lördagen den 4 Maj.

att det kan icke uppvisas en enda större trafikled, som har den speciella
betydelse som denna, och att således denna fråga icke alls står i
förbindelse med frågan om inköp af enskilda jernvägar i allmänhet.
•Jag har anledning förmoda, att det finnes åtskilliga som tänka, att
hvad jag nu yttrat icke är rigtigt, utan att statsutskottets ordförande
har rätt; och jag har hört sägas, att under min frånvaro här uttalats
någonting om, att inköp af enskilda banor i utlandet för statens
räkning skulle slagit mindre väl ut. I afseende å förhållandet i Preussen
har jag genom beskickningen i Berlin sökt införskatfa upplysningar,
huru med statens inköp af enskilda jernvägar egentligen hänger tillsammans,
och ministern har från fullt tillförlitligt håll fått upplysningar,
efter hvilkas omförmälande han tillägger följande: “Indirekt
kan man sluta sig till, att inköpet af privatbanorna lemnat ett utmärkt
resultat. Detta framgår bland annat deraf, att medan det parti inom
landtdagen, hvilket motsatte sig inköp af privatbanor i slutet af
1870-talet, bestred regeringens uppgift att inköpet redan första året
förräntat sig med omkring 3 ''/2 procent, påstående att man icke kunde
uppskatta ränteatkastningen till mer än o procent, så är man nu
uppe på en medelafkastning af omkring 6 procent på alla preussiska
statsbanor tillsammans, ehuru staten under tiden byggt en del s. k.
sekundära banor, hvilka enligt ungefärlig beräkning lemna ingen eller
högst ringa behållning”. Såvidt jag kan förstå, äro dessa ord af
den betydelse, att åtminstone ingen inom denna kammare bör kunna
komma och säga, att icke statens inköp af privatbanor i Preussen
visat sig gynsamt. Men frågan härom lemnar jag för min del å sido,
tv den har icke annat än indirekt att göra med den föreliggande.

Vidare sade statsutskottets ordförande i sitt anförande: “Dessa
banor skötas väl, hvarför är det då nödvändigt att köpa derå?” Ja,
svaret derpå ligger i hvad jag redan anfört. Och så antyder han, att
utgiftssumman skall blifva högre, ifall banorna komma i statens händer.
Han förutsätter dervid, att staten icke skall kunna hafva tillräcklig
motståndskraft mot de anspråk, som från enskildas sida framställas.
Men deremot kräfver han af staten en mycket stor handlingskraft
i ett annat afseende, och det är när han säger, att staten behöfver
icke dessa banor, ty ännu har det icke visat sig några missbruk från
egarnes sida i förhållande till allmänheten eller hela landet, och skulle
det komma att visa sig sådana, då har staten magt att antingen med
taxan i hand eller med inlösningsrätten afhjelpa sådana missbruk.
För min del tror jag, att detta kan blifva ganska svårt för staten,
ifall dessa jernvägar jemte andra enskilda jernvägar lägga sig deremot,
och när den tiden kommer, åtminstone första gången, då Kongl. Maj:t
vill begagna sig af detta statens prerogativ, undrar jag, huru det kommer
att låta från åtskilliga håll.

Vidare talas om att utgiftsprocenten för statsbanorna ställer sig
temligen hög. I det afseendet vill jag blott säga, att det måste erkännas,
att i allmänhet ställer sig utgiftsprocenten något högre, och
i vissa fall ganska betydligt högre, på statens banor än på vissa
enskilda banor, men det beror på många omständigheter, hvilka jag

Om inköp för
statens räkning
af den
s. k. vestkustbanan.

(Forta.)

N:o 30. 38

Lördagen den 4 Maj.

Om inköp för till någon del utvecklade förra året. Det klandras af utskottet, att
ning "a/den * propositionen till jemförelse framlagts uppgifter om utgiftsprocenteu
s. k.vestkust- vissa bandelar, hvilka med afseende å trafikintensitet icke kunde
banan. jemföras med vestkustbanorna, och ordföranden i statsutskottet ansåg
(Forts.) i sitt anförande, att dessa statsbandelar i förevarande afseende icke
vore kommensurabla med de till inköp föreslagna banorna. Det är
många faktorer, såsom han också erkände, som spela in i dessa förhållanden,
men jag tror för min del, att när man skall jemföra förhållandena
banor emellan, kan man lättast göra det, om man i jemförelsen
intager banor, som ligga intill hvarandra, ty der är trafiken
till sin beskaffenhet i allmänhet väsentligen likartad. För öfrigt är
det mycket svårt att af de siffror, man finner i jernvägsstatistiken,
bedöma förhållandet i detta afseende, och man måste mycket noga
undersöka hvarje särskild bana för att komma till klarhet härutinnan.

Hvad emellertid beträffar våra statsbanor i förhållande till främmande
länders stats]ernvägar, vill det synas, som om våra statsbanor
icke administreras dyrare än åtminstone åtskilliga andra länders. Jag
skall bedja att få nämna några få siffror. Under år 1894 gåfvo de
svenska statsbanorna i ränta å anläggningskostnaden 3,07 procent, de
norska 1,06 procent, de danska 2,08 procent och de finska 2,48 procent.
Således, af alla de skandinaviska statsbanorna stå de svenska härutinnan
främst. Likaså i afseende å utgiftsprocenteu. Den är för de
svenska statsbanorna 66,26 procent, för de norska 82,9 eller nära 83
procent, för de danska nära 80 procent och för de finska något öfver
70 procent. I Tyskland, i synnerhet i Preussen, gifva statens jernvägar
betydligt mera och det oaktadt dessa så förkättrade inköp af
enskilda jernvägar. Der, i Preussen, är utgiftsprocenten 61,64 och
räntan å anläggningskostnaden 5,27 procent.

För öfrigt kanske jag bör i detta sammanhang nämna något
vidare om svenska statsjernvägarnes finanser, då sådant möjligen kan
inverka på benägenheten eller obenägenheten för inköp af ifrågavarande
jernvägar. Med detta års slut kan man nästan med full
visshet påstå, att statens jernvägar bära sig, d. v. s. att från och med
detta års slut behöfva vi icke betala i skattemedel ett enda öre såsom
ränta för att vi hafva hela det stora statsjernvägsnätet. Det är nemligen
förhållandet, — såsom synes framgå af statsutskottets utlåtande
för i år n:o 41, som redogör för räntan å statens utländska lån och
huru mycket af denna ränta som icke kan genom inkomster betäckas,
utan måste betalas med skattemedel — att denna ränta utgör allenast
något öfver 800,000 kronor. Icke ens hela detta belopp, 800,000
kronor, lärer dock belöpa på jernvägarne, utan deraf lärer falla en
del på några andra ändamål, för hvilka lån upptagits. Men äfven
om jag Skulle antaga, att dessa 800,000 kronor belöpa på jernvägarne,
så vill jag nämna, att statens jernvägar hafva i år redan lemnat

400,000 kronor mer i inkomst än förra året vid denna tid, och om
inkomsterna också icke stiga så mycket under den följande delen af
året, kan väl ändå antagas, att de komma att uppgå till omkring en
million mer detta år än förra året. Om vi nu beräkna utgiftsprocenten
till ungefär 70, så kunna herrarne sjelfva räkna ut, hvad

39 N:o 30.

Lördagen den 4 Maj.

som af denna förhöjda inkomst står qvar såsom nettobehållning; det
är 300,000 kronor. Återstår således att fylla 500,000 kronor. Då
vill jag erinra om ett förhållande, som säkerligen icke alla i riksdagen
känna eller hafva tänkt på. Såsom vi veta, började statens jernvägar
att byggas 1854 eller för 40 år sedan. Under den tid, som derefter
förflutit, hafva af trafikmedlen användts till nybyggnader och ny
materiel icke mindre än 18,344,000 kronor. Denna siffra representerar
icke kostnader för underhåll, utan för nybyggnad och nyanskaffning,
så att den anger en kapitalbehållning. Vidare hafva jernvägarne
måst bilda sitt eget rörelsekapital under dessa år, och det
har nu uppbragts så, att det ungefärligen torde hafva nått sin jemnvigt.
Detta kapital uppgår nu till icke mindre än 6,737,000 kronor.
Lägger jag tillsammans dessa poster, visa de en kapitalbildning sedan
jernvägarnes tillkomst af icke mindre än 25 millioner kronor. Fördelar
jag så denna summa på de 40 åren, sedan jernvägarnes byggande
börjades, hafva vi således för år en ytterligare behållning å jernvägarne
af minst 500,000 kronor, som jernvägsstyrelsen samlat. Lägges
till denna siffra hvad som årligen har inlevererats till statsverket, så
så tror jag, att man bör kunna vara ganska nöjd med det resultat,
som statens jernvägar lemnat. Jag har ansett mig böra framhålla
detta med anledning af den missuppfattning, som är rådande i afseende
på förvaltningen af våra jernvägar. Det har blifvit nästan
ett slagord, att de skötas illa. Enligt mitt förmenande skötas de
utmärkt väl i stort taget. Då det gäller eu förvaltning, som omfattar

12,000 menniskor, är det ju klart, att det kan finnas några missförhållanden
här och der, men i stort taget skötas våra jernvägar,
jag upprepar det, utmärkt väl. Utländingarne erkänna det, men vi
erkänna det icke. Jag tror, att de af oss, som sett, huru det går till
på utländska jernvägar, och härmed jemföra, huru det går till på våra
svenska statsbanor, skola erkänna, att vi hafva dessa i ett utmärkt
skick, och att vi vid dem hafva en personal, som är en heder för
landet. Trots detta, som naturligtvis kostar icke så litet, kunna dock
våra statsbanor lemna en sådan afkastning, som jag nämnt.

Hvad nu beträffar inköpet af vestkustbanorna såsom affär betraktadt,
så, ehuru i åtskilliga morgontidningar förekommit en uppgift,
att dessa banor icke skulle lemna mera än 2 procent, när de
komma i statens hand, tror jag icke, att jag för denna kammare behöfver
framhålla, att denna uppgift är rent af absurd. Man har rört
sig med medeltalssiffror, som äro alldeles vilseledande. Att taga en
medeltals beräkning för hela landet, då mera än en femtedel af banorna
gå med förlust, och sedan, utan afseende på, huru det ställer
sig för vestkustbanorna, lägga denna beräkning till grund för beräknande
af inkomster af vestkustbanorna, sedan dessa kommit i statens
hand, det är orimligt. Icke heller behöfver jag upprepa den jemna
stigning i inkomst, som år för år egt rum å vestkustbanorna. Inkomsterna
hafva ökats betydligt för hvarje år. Jag vill nämna, att
äfven för detta år visar sig en betydlig stegring i inkomsterna. Redan
för januari, februari och mars månader hafva influtit i trafikinkomster
på de 5 banorna 96,916 kronor mer än i fjor. Man kan således tänka

Om inköp för
statens räkning
af den
s. k. vestkustöanan.

(Forts.)

N:o 30. 40

Om inköp för
statens räkning
af den
s. k. vestkusthanan.

(Forts.)

Lördagen den 4 Maj.

sig möjligheten åt, att det i är blir en ökning i trafikinkomster på

300.000 ä 400,000 kronor. Om man betraktar inköpet ur affärssynpunkt,
så skulle denna affärs värde detta år stiga med millioner.
Jag nämner detta blott för att antyda, huru inköpet ställer sig såsom
affär. För min del anser jag, såsom sagdt, icke detta vara
hufvudändamålet, utan det är, att staten skall komma i besittning af
utfartsvägarne till kontinenten.

Herr Björnstjerna: Den åsigt i frågan, jag hyser, har blifvit
så klart och väl uttalad af flere i dag, senast nu från statsrådsbänken,
att jag skall inskränka mig till några ord. Ända från början har jagansett
det vara en stor lycka, att staten sjelf tagit om hand byggandet
af de väsentligaste banorna inom landet. Att denna bana är en bland
de allra vigtigaste, det lär icke någon kunna bestrida. Det är, som
förr har yttrats, beklagligt, att icke staten genast har tagit denna
bana om hand och anlagt den, men när den nu blifvit med understöd
af statsmedel byggd, så anser jag, att det är en ovilkorlig pligt för
staten att äfven söka att komma i besittning af denna bana. Den
utgör, såsom så ofta framhållits, den vigtigaste utfartsvägen från hela
vestra Sverige och äfven från Norge till utlandet. Ju mer dessa
genomgående tåg organiseras från hela vestra Europa öfver Öresund
till de svenska jernvägsbanorna, desto mera måste äfven staten hafva
denna bana i sin hand för att kunna reglera trafiken och afsluta
överenskommelser med främmande länder. Här har visserligen framhållits,
att^ det ur finansiel synpunkt skulle vara ganska farligt att
låna upp så många millioner, som banan sedermera icke skulle betala
ränta på, och hvilka sålunda skulle komma att betunga budgeten. För
min del hyser jag icke sådana betänkligheter. Dessa banor äro ju
mycket lofvande, och man finner på sid. 11 i utskottets betänkande,,
att bruttoinkomsten från 1892 till och med 1894 har ökats med

396.000 kronor eller med närmare 200,000 kronor om året. Det är
ju för öfrigt bekant, att vid alla banor trafiken har benägenhet att
fortfarande ökas. Sant är visserligen, att, om dessa banor komma
i statens hand, det kanske blir nödvändigt att nedlägga en hel del
penningar på byggandet af nya stationshus o. s. v. Men jag har
icke några farhågor för att icke banorna i alla fäll skola bära sig
och i framtiden blifva en ganska lönande affär.

Särskildt friherre Ivlinkowström har framhållit, hvilka dåliga
affärer ur finansiel synpunkt staten gjort vid sina föregående inköp.
Jag vill framhålla, att staten kunde hafva gjort en mycket god affär,
ifall Riksdagen hade dertill samtyckt. Det var, när Kongl. Maj:t år
1873 framlade proposition om inköp af Köping—Hults jernväg. Första
Kammaren antog förslaget, men detta föll vid gemensam votering.
Det föreslagna inköpspriset var 6,000,000 kronor. Bruttoinkomsten
utgjorde år 1868 277,000 kronor i rund summa, år 1872 490,000
kronor och 1894 1,022,000 kronor. För min del har jag mycket beklagat,
att staten icke då inköpte denna bana, i hvilket fall afkastningen
af densamma skulle i väsentlig mån hafva bidragit till att
upphjelpa den sämre afkastning af de banor, hvilka af friherre

41 N:o 30.

Lördagen den 4 Maj.

Klinckowström åberopats såsom af staten inköpta. Det är emellertid
icke ur den synpunkten att staten skulle göra en god affär, som jag
förordar inköpet af denna bana. Tv jag medgifver gerna, att, när de
enskilda orterna med stora kostnader och uppoffringar lyckats få en
lönande affär till stånd, de rättvisligen också böra få vara i ostörd
besittning deraf. Men stora olägenheter synas mig kunna uppstå,
om banan icke kommer i statens band. Yi hafva i dag hört en representant
från Bohuslän, hvilken jag har anledning tro vara personligt
intresserad i denna bana, dock på det varmaste förorda dess inköp
i statens intresse. Jag kan icke neka till, att det gör mig ondt, när
jag ser, huru ledsen man är i dessa län, der banan framgår, att behöfva
afstå den till staten. Men jag anser, att, när staten förbehållit
sig rätten till inköp, och det är vigtigt för staten att komma i besittning
af banan, de enskildes fördelar måste vika. Jag hoppas dock,
att, om staten kommer i besittning af denna bana, staten också skall
söka tillgodose de enskildas intressen genom att på allt sätt underlätta
trafiken inom orterna, så att de icke skola fä skäl att beklaga
sig. Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Treffenberg: Jag följde med synnerlig uppmärksamhet

den siste värde talarens anförande, emedan jag var intresserad af att
erfara, huru vida han skulle till bemötande upptaga ett inkast af en
ärad talare på elfsborgsbänken, hvilket inkast, så vidt jag kunnat följa
med diskussionen, sedan han uppträda icke ännu blifvit till bemötande
upptaget. Han nämnde, att ett enda skäl funnes, hvilket för honom
vore afgörande. Det var den rent militära sidan af saken han framhöll.
Han påstod, att inköpet af denna bana skulle vara från nämnda
synpunkt så ytterst vådligt, i händelse vi råkade ut för krig. Jag
är icke, såsom I, mine herrar, veten, militär, ehuruväl jag anser mig
hafva åtskilliga militära instinkter, enär samtliga mina förfäder varit
knektar, och jag är således den förste “civilisten*. Jag vill dock icke
framställa mina åsigter såsom hafvande anspråk på någon som helst
auktoritet, utan vill endast påminna kammaren om ett uttalande, som
för många år sedan gjordes i en fråga liknande denna, från ett håll,
som jag tror nog en hvar skall vara böjd för att tillerkänna stor
betydelse. Det var, då striden stod, om norra stambanen skulle läggas
öster eller vester om Sigtunafjärden, och man från den sida, som
yrkade på, att den skulle läggas vester derom, framhöll, att det vore
så stor våda att lägga den på den östra sidan, emedan jernvägen i
sådant fall skulle ligga mera blottad för fiendtligt angrepp, än om
den lades på andra sidan. Då yttrade sig vid något tillfälle — tiden
och tillfället kan göra detsamma — general Hazelius, chef för topografiska
corpsen, att, om en jernväg är egnad att stärka landets krafter
under normala förhållanden, d. v. s. under fred, samma jernväg äfven
är egnad att stärka landet krafter för kriget. Jag tror, att detta är
en mycket rigtig tanke. I fåll således vestkustbanan betjenar stora
ekonomiska och statsintressen, såsom vi hört uppgifvas, så skulle,
såvidt general Hazelius’ sats håller streck, deraf följa, att denna jern -

Om inköp för
statens räkning
af den
s. k. vestkustbanan.

(Forts.)

N:0 30. 42

Om inköp för
statens räkning
af den
s. k. vestkustbanan.

(Forts.)

Lördagen den 4 maj.

»

väg jemväl skulle vara äfven ur clen synpunkt, friherre Klinckowström
framhöll, rekommendabel.

Eftersom jag har fått ordet, vill jag endast tillägga, att jag hoppas,
att Riksdagen, som två gånger förut gjort stora missgrepp på det
område, hvarom här är fråga, nu igen icke skall göra det för tredje
gången. Jag säger med flit Riksdagen, ty förebråelsen träffar icke
denna kammare, utan Riksdagen i sin helhet. Första gången var, då
Riksdagen försummade att inköpa Köping—Hults jernväg. Då var jag
med i Riksdagen, och jag minnes granneligen, att Kongl. Maj:t då i
sin proposition visade, att nämnda bana gaf, i netto, ränta efter fem
procent på den ifrågasatta köpeskillingen. Men inga skäl hjelpte.
Man och man emellan i Andra Kammaren trodde man sig finna förklaringsgrunden
till det motstånd, som förslaget der mötte, i en viss
animositet mot den dåvarande regeringen och särskildt civilministern.
Men öppet föregafs, att så stora faror voro förknippade med detta
inköp, enär om man folie undan, så skulle genast Sala—Tillberga
och Stockholms—Vesterås—Bergslagsbanan komma efter med samma
anspråk. Hvilken hade då risken häraf varit? Vi veta, huru dessa
banors ekonomi nu ställer sig. Om staten hade nödgats inköpa jemväl
dessa banor, så hade staten nu beherskat hela jernvägssystemet rundt
omkring Mälaren, hvilket ju hade varit att uppnå ett godt mål, då
det icke var förenadt med någon som helst uppoffring.

Man söker skrämma oss dermed, att om vi nu gå in på att köpa
vestkustbanan, skola andra jernvägar komma med samma anspråk.
Ja, må de vara välkomna, om regeringen kan visa, att staten kan
utan finansiel uppoffring göra inköpen, och att tillika samma statsintresse
är bundet vid dem, som nu är händelsen med vestkustbanan.

Jag vill icke sluta utan att betyga herr civilministern min erkänsla
för att han haft courage att åter upptaga denna fråga oaktadt
det motstånd, den förra året mötte.

Herr Wijk: Man skall vara innerligt öfvertygad om nödvändig heten

att förvärfva dessa banor åt staten för att kunna vai-a med om
att bifalla ett så orättvist förslag som det, hvarom här är fråga.
Af utskottsbetänkandet finner man, att den ena banan, som gifver 3''/2
procent, skall inlösas med 860,000 kronor och den andra banan, som
gifver 7 V2 procent, med 550,000 kronor per ny mil. Jag vet ganska
val, att det kommer att invändas, att det visste dessa jernvägars
direktioner och aktieegare förut. Ja, det är sant, men saken kan
också ses från deras sida. Kunde de väl — då såväl regering som
Riksdag några år förklarat, att dessa banor icke skulle blifva statsbanor
— förutsätta, att inlösen sedan skulle ifrågakomma.

Jag röstade förra året för afslag och gör det äfven i år, då jag
icke kunnat uppleta något skäl för bifall. Ty det att i år skall betalas
640,000 kronor mer än förra året är för mig icke tilltalande. —
Jag vill särskildt påpeka, att regeringen handlat fullt konseqvent, då
den äfven i år föreslagit samtliga jernvägars inlösen från Göteborg
till Malmö. Så icke Första Kammaren. Förra året beslöt kammaren,
att man endast skulle inköpa banorna till Helsingborg, och nu i år är

43 N:o 30.

Lördagen den 4 Maj.

intet yrkande, intet tal härom, utan synes majoriteten inom kammaren
hafva ändrat uppfattning, då det nu endast är förslag inköpa samtliga
hanor till Malmö, hvilket allt tyder på att åsigterna i denna betydelsefulla
fråga icke äro stadgade. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr von Möller: Jag är icke vän af hvad man i allmänhet

kallar öppen votering, men jag ber i alla fäll att denna gång få begagna
mig af min rätt att få till protokollet uttala min åsigt, att det
är orätt och oklokt af staten att gå till väga såsom i den kongl. propositionen
är föreslaget. Jag vill icke trötta eder, mine herrar — eftersom
tiden är så långt liden — med att närmare utveckla mina skäl.
De hafva exempelvis i herr Tamm och herr vice talmannen haft så
varma förespråkare, att jag icke skulle vilja förminska verkan af deras
ord genom att tillägga något. Jag kommer att rösta för utskottets
förslag, och detta icke af någon lokal patriotism, utan derför, att jag
icke kan handla annorlunda just af hänsyn till staten.

Herr Björnstjerna fälde några ord, hvilka — jag erkänner det —
jag icke fullt förstår. Han yttrade, att en af de föregående talarne,
ehuru han var bohusläning, hade så varmt uttalat sig för vestkustbanans
inköpande. Jag är fullt öfvertygad om, att min vän på
bohuslänsbänken både talat och röstar för hvad han anser vara rätt,
men jag kan ej underlåta att för kammaren nämna, det jag har mig
säkert bekant, att just i Bohuslän väntar man sig såsom en mogen
frukt af vestkustbanans inlösen och dess förvandling till stambana
denna banas fortsättning längs Bohusläns kuster. Jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de yrkanden, som derunder framstälts, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält
och vidare derpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
skulle bifalla Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, samt förklarade
sig finna den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 76, röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och bifaller
Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Om inköp får
statens räkning
af den
s. k. vestkustImnan.

(Forts.)

N:o 30. 44

Lördagen den 4 Maj.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 38;

Nej — 89.

Ifrågasatt Föredrogs å nyo lagutskottets den 30 nästlidne april och den 1
innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 42, i anledning af väckta

Vilt TJUTCLoTb Q/J i • ‘no o i a i ai i i ”

enskildes motioner i traga om värden af enskildes skogar.

skogar.

På framställning af herr talmannen beslöts, att förevarande utlåtande
skulle punktvis företagas till afgörande sålunda, att först
föredroges i ett sammanhang punkterna 1 och 2 samt derefter hvar
för sig öfriga punkter i nummerföljd.

Punkterna 1 och 2.

Herr Poignant: Såsom en af de sex reservanterna mot ut skottets

betänkande, och såsom den ende reservanten från denna kammare,
lärer jag icke kunna undgå att uttala och motivera min afvikande
mening. Utskottets betänkande innehåller såsom I, mine
herrar, finnen, fyra punkter, afseende fyra motioner. De två sista
motionerna hafva knappast något sammanhang med de två första,
och i fråga om dem är utskottet enhälligt. Den första och andra
motionen höra deremot tillsammans.

I den första motionen har herr Hammarskjöld i Andra Kammaren
jemte nio andra ledamöter i kammaren föreslagit, “att Riksdagen ville
besluta aflåtandet af en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
lag om obligatorisk sådd eller plantering af skog i de delar af landet,
der det pröfvas lämpligt, och i hufvudsak i den rigtning, som ofvan
blifvit angifven“, det vill med andra ord säga i rigtning att erhålla
en lag, som stadgar återplanteringsskyldighet. Motionärerna hafva
visserligen icke såsom säkert antagit, att denna lag kunde vara lämplig
för Norrland och Dalarne, men de hafva ej heller inskränkt sitt
skrifvelseförslag att afse endast mellersta och södra Sverige, utan velat,
att det skulle omfatta äfven norra Sverige, ifall en sådan lag kunde
anses fördelaktig för detsamma.

Den andra motionen, afgifven af herr Johnsson, åtföljes af förslag
till lag angående åstadkommande af förbättrad skogsvård. Denna
motion är uppgjord, hufvudsakligen i anslutning till det förslag, som
det särskilda utskottet vid 1874 års riksdag uppgjorde i anledning
åt den då till Riksdagen aflåtna kongl. propositionen. Utskottet
sammanförde då de båda principerna — fridlysningsprincipen och
återplanteringsprincipen — i ett lagförslag, afsedt endast för de mellersta
och södra delarne af riket. Detta särskilda utskott afgaf nemligen
vid samma riksdag ett förslag till lag dels för Norrbottens län
ensamt och dels eventuelt för öfriga delar af Norrland, hvilken lag
var en dimensionslag. Ehuru utskottet icke uttryckligen inskränkte

45 N:0 30.

Lördagen den 4 Maj.

■det förstnämnda lagförslaget till mellersta och södra Sverige, är all- Ifrågasatt
deles uppenbart, att lagen var afsedd att gälla endast dessa delar
af riket. Nu har motionären tänkt sig, att denna lag skulle kunna enskildes 7
utsträckas till hela Norrland ända upp till Vesterbottens södra gräns. skogar.

Och för att göra den för mellersta och södra Sverige afsedda lagen (Forts.)
tillämplig äfven för norra Sverige, har han inskjutit ett slags dimensionsbestämmelse,
som dock icke har samma betydelse som dimensionsbestämmelsen
i norrbottenslagen, hvilken, såsom bekant, har till ändamål
att inskränka endast export och sågning af undermåligt virke.

Dertill kommer, att motionären föreslagit tillsättande inom hvarje län
af en skogsstyrelse, som skulle befordra skogskultur och skogens
återväxt, och hvilken styrelse skulle hemta sina tillgångar från en
■exportafgift å trävaror.

Utskottet har afstyrkt alla fyra motionerna. Reservanterna från
Andra Kammaren hafva reserverat sig endast med afseende på den
första punkten. Fyra af reservanterna säga:

“Enär, enligt vår uppfattning, lagstadganden om en förbättrad
skogsvård inom landet i allmänhet äro behöfliga och således lagstiftningen
häråt bör egna sin uppmärksamhet, hafva vi, som dock ansett,
att en lika lagstiftning för de landsdelar, hvilka ännu äro i saknad af
dylika lagstadganden, icke är lämplig, utan att lagstiftningen måhända
för olika delar af landet bör ordnas efter de der inom rådande särskilda
förhållandena, icke kunnat biträda utskottets förslag om afstyrkande
af herr Hammarskjölds m. fl. motion, utan med anledning
af densamma yrkat aflåtande af en skrifvelse till Kongl. Maj:t i den
rigtning här antydts*.

Den femte reservanten säger:

“Då frågan om införande af lagbestämmelser i syfte att få en
förbättrad skogsvård i vårt land till stånd för närvarande står på dagordningen
och dess snara lösning är af verkligt behof påkallad, har
jag icke kunnat biträda utskottets hemställan om rent afslag på de i
ämnet väckta motionerna, utan yrkat, att utskottet måtte med anledning
af herr Hammarskjölds m. fl. motion hemställa, att Riksdagen,
må i skrifvelse till Konungen anhålla, att Konungen måtte låta utarbeta
och till Riksdagen inkomma med förslag till skogslagstiftning
för de delar af vårt land, der sådan ännu icke kommit till stånd.*

Uti min reservation har jag yttrat, att jag anser, att utskottet
hade bort tillstyrka Riksdagen att antaga herr Johnssons motion med
de ändringar, som jag deri föreslagit, och med uteslutning af de tilllägg,
som herr Johnsson gjort och som jag anser olämpliga — ett
ändringsförslag, som jag formulerat och som finnes i reservationen
intaget vid sidan af domänstyrelsens förslag. Men då nu detta ändringsförslag
icke har vunnit understöd inom utskottet och tiden är för
långt framskriden på riksdagen för att man skulle kunna tänka sig
någon närmare granskning af förslaget — utskottet har ej heller ingått
i något bemötande af de föreslagna bestämmelserna —■ kan jag
icke yrka bifall till nämnda förslag, utan får jag ansluta mig till
reservanterna i Andra Kammaren med hemställan om en skrifvelse.

Jag har dock ansett, att skrifvelseförslaget bör i sin kläm hållas mer

N:0 30. 46

Lördagen den 4 Maj.

Ifrågasatt allmänt, än hvad reservanterna från Andra Kammaren hafva ifrågasatt.
omvårdenlf 0ch Ja£ kommer derför att yrka bifall till följande förslag: att Riks -enskildes dagen må i skrifvelse till Konungen anhålla, att Konungen behagade
skogar. låta verkställa ytterligare utredning i fråga om lagstiftningen rörande

(Forts.) enskildes skogar och derefter för Riksdagen framlägga det eller de

förslag, hvartill utredningen kan gifva anledning.

Mina motiv för yrkandet på en skrifvelse äro desamma, som i
reservationen anförts till stöd för det af mig i lagutskottet framlagda,
endast för mellersta och södra delarna af riket afsedda ändringsförslaget.
Särskilt må framhållas, att då detta ärende af utskottet
företogs till behandling, hade från finansdepartementet till utskottet
inkommit och från domänstyrelsen i ett antal tryckta exemplar till
Riksdagen aflemnats nämnda styrelses den 18 sistlidne februari afgifna
underdåniga utlåtande med förslag till “lag angående åtgärder till
förekommande af förödelse å ungskog/ I detta utlåtande anföres,
att under den tid, som förflutit, sedan styrelsen den 26 maj 1885
afgaf ett afstyrkande utlåtande angående lagstiftning för den enskildes
skogshushållning, hade förhållandena i vissa afseenden ändrats. Allmänt
klagades nu öfver, hurusom både i de norra och södra delarne
af landet ungskogen tillgripes för export af pitprops, egyptiska sparrar
in. in. samt för uttagande af pappersmasseved. Ehuru styrelsen fasthölle
sin förut uttalade åsigt, att några fullt effektiva åtgärder till
främjande af enskildes skogsvård ej kunde framkallas ensamt genom
skogslagar, ansåge styrelsen lagstiftningens mellankomst för de nuvarande
ungskogarnes skydd vara af stort allmänt gagn och fullt
påkallad af nuvarande förhållanden. Styrelsen hade tänkt sig, att,
om de nuvarande ungskogarne kunde skyddas mot sköfling under
tiden för deras lifligaste växt, samt god skötsel och vård åstadkommas
å af brukade marker till befordrande af kraftiga och täta ungskogars
uppkomst, de vigtigaste vilkoren blefve uppfylda för en bättre hushållning
å de enskildes skogar.

Detta utlåtande torde vara af så mycket större betydelse, som
det gifver vid handen, att hos domänstyrelsen i frågan förefinnes en
alldeles ändrad och ny ståndpunkt. Denna nyare ståndpunkts riktighet
bekräftas nog också i sin mån deraf, att den gamla skogsstyrelsen,
som fans före 1883, för sin del var benägen för en lagstiftning
rörande enskildes skogar och har två särskilda gånger framlagt förslag
till lagar härom, nemligen för mellersta och södra Sverige, icke
för Norrland. Sålunda tillstyrkte skogsstyrelsen 1871 ett förslag till
olika skogslagar för olika provinser inom mellersta och södra Sverige.
Den tillstyrkte t. ex. för Jönköpings län den två år förut på Gotland
införda lagstiftning, som icke utgör någon specifik lagstiftning för
Gotland, utan tillkommit på det sätt, att, sedan lagutskottet vid 1868
års riksdag uppgjort ett förslag till allmän lag om skogsvården, men
detta förslag i Riksdagen fallit, detsamma följande år antogs att gälla
såsom särskild författning för Gotland. Skogsstyrelsen tillstyrkte nu
1871, att denna gotlandslag skulle oförändrad antagas att gälla för
Jönköpings län, detta derför att dess landsting begärt en sådan lag,
då landstinget hördes öfver frågan; hvaremot skogsstyrelsen tillstyrkte,

47 N:o 30.

Lördagen den 4 Maj.

alt för Elfsborgs län och fem, sex andra län, hvilkas landsting Ifrågasatt

endast begärt en lag angående planteringsskyldighet, måtte antagas

en lag af den beskaffenhet, dessa län önskat. Men innan frågan °”''''enskildes

hunnit blifva afgjord, hade man redan följande år 1872 inom Elfsborgs skogar.

län ändrat åsigt, och äfven derifrån begärdes nu gotlandslagen (Forts.)

oförändrad. Jag behöfver icke här uppehålla mig vid huru dessa

frågor sedermera behandlats. De hafva många gånger varit före

i särskilda landsting, men man har icke kunnat ena sig. Ena gången

har det varit ett för slag, andra gången ett annat, och af landstinget

under de senaste åren gjorda försök att taga initiativ och vända sig

till regering och Riksdag hafva misslyckats.

Jag skall nu be att få nämna, huru skogsstyrelsens förslag år
1871 tillkommit. Kong!. Maj: t, som hade för afsigt att till Riksdagen
aflåta ett förslag till skogslagstiftning, hade först genom skogsstyrelsen
i ämnet inhemtat utlåtande från alla landsting i riket, och samtliga
lemnade obestridd statens rättighet att inskrida uti den enskildes
skogshushållning, i den mån sådant af förhållandena kräfdes. Flertalet
landsting ansågo emellertid, att tiden då ännu icke var inne
för en dylik lagstiftning, som dock tillstyrktes af en de!. Detta var
anledning till skogsstyrelsens förslag år 1871 med dess hemställan
om olika lagar för skilda landstingsområden. När ärendet härpå i
följd af en kongl. proposition förehom vid 1874 års riksdag, var det
endast fråga om en lag angående återplanteringsskyldighet. Detta
förslag blef i hufvudsak antaget af Första Kammaren, men i Andra
Kammaren antogs det särskilda utskottets förslag, som grundade sig
både på principen af återplanteringsskyldighet och fridlysningsprincipen.

Frågan föll sålunda för den gången. Sedan visade skogsstyrelsen sitt
intresse för dess lösning genom att år 1875 försöka en sammanjemkning
af kamrarnes beslut, något som särskilda utskottet funnit
omöjligt att verkställa. Men denna sammanjemkning lyckades icke
framkalla någon vidare åtgärd från Kongl. Maj:ts sida.

Hurusom det egentligen varit domänstyrelsen, som förorsakat, att
icke heller under 1880-talet någon allmän lagstiftning om enskildes
skogar kommit till stånd, skall jag nu söka visa. Vid 1883 års
riksdag upptogs af enskild motionär 1874 års särskilda utskotts förslag.
Detta förslag antogs af Andra Kammaren, men föll i Första,
dock blott med 54 röster mot 46, som afgåfvos för bifall. Sedan
återkom frågan vid 1885 års riksdag. Då hade redan åtskilliga framstälda
förslag till skogslagstiftning blifvit af Kongl. Maj:t remitterade
till domänstyrelsen, men dess utlåtande var ännu icke färdigt, när,
såsom jag nämnde, frågan å nyo på grund af enskild motion förekom
vid 1885 års riksdag. Lagutskottet förklarade derför, att vid det förhållande,
att domänstyrelsen hade ärendet under behandling och ännu
icke deröfver utlåtit sig, utskottet icke för närvarande kunde tillstyrka
bifall till förslaget, och denna hemställan godkändes, såsom
naturligt var, i båda kamrarne utan votering. Senare på året afgaf
domänstyrelsen sitt utlåtande, som innefattade ett principielt afstyrkande
af lagstiftning angående enskildes skogar. Året derpå föredrogs
detta utlåtande inför Kongl. Maj:t, som i anledning deraf fann

N:o 30. 48 Lördagen den 4 Maj.

Ifrågasatt de uppgjorda lagförslagen icke till någon Kongl. Maj:ts åtgärd föranIm
vården af ^a'' korn ärendet fram vid 1888 års riksdag, då särskilda utenskildes
skottets förslag åter upptogs af enskild motionär. Frågan kunde

skogar. gifvetvis då icke få annan utgång, än att. då både regeringen och

(Forts.) domänstyrelsen voro motståndare till lagstiftning i ämnet, förslaget
äfven vid den riksdagen föll utan votering.

Enär frågan sålunda två gånger fallit, ena gången derför att
domänstyrelsen var sysselsatt med utlåtande deri och andra gången
derför att styrelsen afstyrkt hvarje åtgärd i saken, så har det synts
mig vara sannolikt, att, då domänstyrelsen nu deremot tillstyrkt lagstiftning
i ämnet och ett väsentligt hinder deremot således blifvit
undanröjdt, Riksdagen skulle finna skäl att lita på domänstyrelsens
intyg i fråga om behöfligheten af en skogslagstiftning, och af detta
förhållande vill jag draga den slutsatsen, att åtminstone en skrifvelse
i ämnet bör affåtas. Man kunde visserligen häremot säga, att man
skulle kunna lita på att det af domänstyrelsen nu framlagda förslag
skall ändock föranleda en utredning och förslag i ämnet till Riksdagen,
men detta är dock icke säkert att påräkna. För det första
har domänstyrelsen i likhet med motionären herr Johnsson tagit en
för mellersta och södra delarue af riket afpassad lag, och sökt göra
den tillämplig äfven för Norrland genom en deri inskjuten bestämmelse,
hvilken herr Johnsson ansett böra vara en minimidimension och domänstyrelsen
funnit hellre böra vara en åldersgräns. Jag vill lemna
derhän, om vare sig den ena eller andra bestämmelsen är rätt träffad.
Men jag tror, att förslaget icke passar för Norrland. '' En för norra
Sverige användbar lag, hvarigenom landet får den lag det behöfver,
måste i min tanke innehålla bestämmelser helt olika dem domänstyrelsen
ifrågasatt såväl som dem motionären föreslagit. Vidare är
att märka, att domänstyrelsens utlåtande icke blifvit infordradt af
Kongl. Maj:t, utan att styrelsen, såsom det vill synas, afgifvit detsamma
med anledning af de vid riksdagen i ämnet väckta motionerna
för att tjena såsom en vägledning för Riksdagen vid behandlingen af
dessa. Frågan är då, om det icke är nödvändigt, att Riksdagen på
det af mig föreslagna sättet uttalar för Kongl. Maj:t sin mening
derom, huruvida domänstyrelsens uppfattning skall ega vitsord, dä
den förklarat sig anse skogslagstiftning nödvändig för alla delar af
landet, der en sådan ännu icke kommit till stånd. Som ärendet nu
icke kan läggas inför Kongl. Maj:t uti ett fullfärdigt förslag, tror
jag således det vara angeläget, att det framlägges för Kong! Maj:t
genom den ifrågasatta skrifvelsen. För öfrigt kommer val Kongl.
Maj:t, förmodar jag, att, om Riksdagen beslutar denna skrifvelse,
genom länsstyrelserna infordra yttranden i ämnet från de olika orterna,
men det saknas tillräcklig anledning att sätta denna apparat i
gång, förrän det blir känd!, huruvida Riksdagen nu är för eller mot
en skogslagstiftning. Frågan om en skogslagstiftning är visserligen
redan delvis föremål för Kongl. Maj:ts pröfning, derigenom att Jemtlands
läns landsting redan 1892 ingått till Kongl. Magt med begäran
om en skogslag, hufvudsakligen anslutande sig till Norrbottens- och
Vesterbottenslagarna och afsedd att gälla antingen för hela södra

49 N:o 30.

Lördagen den 4 Maj.

Norrland, d. v. s. Jemtlands, Vesternorrlands och Gefleborgs län, eller
ock för Jemtlands län ensamt. Men detta är en särskild fråga, och
den af Jemtlands läns landsting gjorda framställningen lärer icke kunna
föranleda någon utredning af frågan om behöfligheten af en skogslag
för mellersta och södra Sverige.

Utskottets skäl för afslag å samtliga motionerna förekomma å
sid. 14 och 15 i betänkandet. Utskottet säger till en början, såsom
jag tror med rätta, att hos såväl regeringen som Riksdagen gjort sig
gällande den uppfattningen, att förhållandena inom landets olika delar
äro från hvarandra så vidt skilda, att en lagstiftning för hushållningen
å enskildes skogar måste, för att kunna fylla sin uppgift, blifva mer
eller mindre olika för särskilda orter. Detta är alldeles rigtigt, om
man sätter Norrland på den ena sidan och mellersta och södra Sverige
på den andra, men icke anser man väl att för mellersta och södra delen
af fastlandet kan behöfvas mer än en skogslag. — Vidare säger
utskottet: Man har sålunda ansett, både att lagstiftningens ingripande
borde af ett utaf för banden varande förhållanden inom orten uppkommet
allmänt behof föranledas, och att de föreskrifter, som ur sådan synpunkt
lemnades, skulle efter dessa förhållanden lämpas, och utskottet
delar härutinnan de betänkligheter mot en för hela riket likartad lagstiftning
på detta område, som i ofvan anförda yttrande af dåvarande
chefen för finansdepartementet år 1886 uttalats.

Jag har redan förut förklarat, att jag i likhet med utskottet
finner, att en fullt likartad skogslagstiftning för hela riket icke duger.
Detta är nu det enda skäl, som af utskottet anförts mot den af motionerna,
som afser aflåtande af en skrifvelse, det att lagstiftningen i
ämnet icke bör vara gemensam för hela riket. Utskottet har således
icke anfört något emot en skrifvelse, som icke vill frågans lösning
genom en lag för hela riket.

Ytterligare anför utskottet: Dä med fog kan antagas, att ortens
invånare äro närmast i tillfälle att bedöma, om och på hvad sätt
lagstiftningens ingripande i den enskilda skogshushållningen kan vara
påkalladt, synes frågan derom icke böra underställas de lagstiftande
myndigheternas pröfning, förrän en allmännare uppfattning om behofvet
och lämpligheten af ett sådant ingripande i någon ort gjort
sig gällande.

Jag instämmer häri, men jag anser, att behofvet gjort sig gällande
i hela mellersta och södra Sverige med undantag af de skoglösa
orterna, och dessa hafva ingen olägenhet af en skogslag. Men, fortsätter
utskottet, behofvet skall hafva “funnit sitt uttryck i en framställning
från den korporation, som företrädesvis kan anses representera
den upplysta allmänna meningen i orten eller länets landsting.*
Skulle utskottet härmed mena, att statsmagterna, regering och Riksdag,
förlorat sitt initiativ och icke ega att pröfva framställningar sådana
som den ifrågavarande, utan att landstingen först väckt förslag i ämnet,
så är detta att gå för långt. Detta skulle innebära ett absolut
veto för landstingen, som möjligen skulle kunna låta rättfärdiga sig,
om det vore fråga om en speciallag, men icke här. Men måhända
Fänta Kammarens Prat. 1895. N:o .JO. 4

Ifrågasatt
lagstiftning
om vården af
enskildes
skogar.
(Forts.)

N:o 30. 50 Lördagen den 4 Maj.

Ifrågasatt menar utskottet, att, innan de lagstiftande magterna taga hand om

lagstiftning sa]jen5 landstingen böra höras, och i sådant fall har jag intet emot
°m''enskildes utskottets åsigt, och jag antager, att om eu skrifvelse afgår till

skogar. Kongl. Maj:t, hvad utskottet sålunda anser önskligt äfven kommer
(Forts.) att inträffa.

Mången ifrågasätter nu på fullt allvar nyttan af en skogslag eller
möjligheten att stifta en sådan, som kan göra någon nytta, och jag
undrar visst icke på att man på fastlandet hyser tvekan i det fallet,
då man icke varit med om att tillämpa någon annan skogslag än
dimensionslagarna för Vesterbotten och Norrbotten, och om en sådan
lag kan det icke blifva fråga i mellersta och södra Sverige. Beträffande
verkningarna af en sådan lag, som kan komma i fråga för
dessa delar af landet har man ingen annan erfarenhet än den, som
vunnits på Gotland under de 26 år, som förflutit sedan gotlandslagen
trädde i kraft. Om denna lags verkningar kan jag nu intyga, att de
varit goda och att de skulle hafva vant ännu bättre, om icke lagen
haft ett par brister, af hvilka den ena blifvit afhjelpt genom den
förra året utgifna nya författningen. Jag syftar dock härvid icke
på dimensionsbestämmelsen, utan på en bestämmelse af rent processuel
natur. En annan bestämmelse, nemligen om återplanteringsskyldighet
vid förelagdt vite, begärdes af landstinget för 20 år sedan, men har
ännu icke blifvit gifven; med en sådan skulle lagen emellertid varit
till ännu större nytta. Gagnet af en skogslag, tror jag, bör i första
rummet sättas deri, att i fråga om skogens brukande, i synnerhet då
det gäller små jordbrukare, såsom eu framstående författare uttryckt
saken, folkseden utöfvar ett mägtigt inflytande. Det erfordras, att
lagen framkallar och gifver stöd åt folkseden. Vidare erfordras insigt
om skadan af öfverafverkning, af origtig afverkning och af bristande
omtanke om återväxt, och en dylik insigt framkallas i sin mån af en
skogslag, som icke väcker motvilja, och sådan har icke gotlandslagen
väckt. Den har tvärtom verkat derhän, att den allmänna meningen
på Gotland utvecklats så, att den betraktar skogsförödelse såsom en
förbrytelse mot samhället. Detta är naturligtvis af mycket stor vigt
och verkar mycket mera än straffpåföljden. För att den, som vill afverka
skog till afsalu, må kunna undvika lagöfverträdelse med deraf
följande förbud och kostnader, vill han gerna, efter hvad erfarenheten
visat, rådfråga en skogstjensteman om huru afverkningen skall ordnas.
Allmänheten kommer härigenom mera i beröring med dessa tjenstemän,
och på detta sätt alstras förtroende för dem. Skogstjenstemännen
komma ock i tillfälle att hjelpa de små jordbrukarne vid deras skogshushållning.
Jag tror, att blott uti dessa erfarenhetsrön ligger en så
stor vinst, att man redan deraf har tillräcklig anledning att införa en
skogslag, hvilken icke kan sägas på något besvärligt sätt göra ingrepp
i den enskildes dispositionsrätt öfver hans skog, då den blott
förbjuder en skogsafverkning af sådan beskaffenhet, att den vid verkstäld
undersökning pröfvas vara förödande, men tillåter hvarje planmessig,
icke förödande afverkning af såväl ungskog som annan skog.
En sådan lag kan icke vara afskräckande och den medför goda verkningar.
Det har ock på Gotland visat sig, att antalet af anmälningar

51 N:o 30.

Lördagen den 4 Maj.

om skogsförödelse betydligt nedgått, såväl sådana, som föranledt skogs- Ifrågatatt
förbud, som sådana, hvilka ej ledt till vidare åtgärd. Under åren la9stiftning
1870—1875 uppgick sålunda antalet af meddelade skogsförbud till 35, ^V‘ aj
1876—1880 meddelades 10, 1881—1885 6, 1886-1890 12 och slut- »logar.

ligen under de sista fyra åren sammanlagdt 4, eller sålunda i medel- (Forts.)

tal ett om året.

Jag ber på grund af hvad jag nu anfört att få yrka afslag på
utskottets hemställan i denna punkt samt att Riksdagen måtte besluta
att i skrifvelse till Konungen anhålla, att Konungen behagade låta
verkställa ytterligare utredning i frågan om lagstiftning rörande enskildes
skogar och derefter för Riksdagen framlägga det eller de förslag,
hvartill utredningen kunde gifva anledning.

Med detta “det eller de“ afser jag naturligtvis, att det icke bör
bestämdt framställas begäran om vare sig en enda lag eller särskilda
lagar för hela riket, utan att Riksdagen bör inskränka sig till en sådan
anhållan, att den ifrågasatta lagstiftningen må kunna, om så anses
lämpligt, ega rum genom särskilda lagar för skilda delar af landet.

Herr Rodhe: Jag tänker mig, att det finnes flera ledamöter

inom kammaren, som i likhet med mig vid genomläsandet af utskottets
betänkande erfarit något af den känsla af vemod, som brukar följa
med krossandet af länge närda förhoppningar. Ja, det kan hända, att
till och med en och annan frestats att låta detta vemod stegras ända
till bitterhet, om han med synnerlig förkärlek närt tanken, att man
snart hos oss måtte få till stånd eu så betydelsefull lag som den om
skydd för våra skogar. För fosterlandsvännen ligger det i sanning
något nedslående deri. att de förslag till skogslagar, som tid efter
annan framkommit, alltid tillbakavisats. Än finnes ett fel, än ett
annat. Man vill hafva det bästa möjliga och får så intet. Alla erkänna,
att vården af våra skogar är af största betydelse och att skogsförödelsen
innebär den största fara för vårt land. Alla erkänna, att
en lagstiftning rörande den enskildes skogshushållning skulle vara
helsosam, alla med undantag naturligtvis af dem, som icke vilja veta
af något intrång i den enskildes fria dispositionsrätt öfver sin egendom.
Huru länge skall det dröja, innan vi komma till någon enighet
i denna fråga? Skola vi vänta med att få till stånd en lag för skogarnes
skydd, till dess vi kanske, snart sagdt, icke hafva några skogar
qvar att skydda? De ord, som yttrats af den i frågan mest kompetenta
myndigheten, nemligen domänstyrelsen, i dess cirkulär af den
18 sistlidne februari, deri domänstyrelsen, som förut uttalat sig afstyrkande
med afseende å lagstiftning för enskildes skogshushållning,
nu med bestämdhet tillstyrkt en sådan lagstiftning såsom påkallad af
närvarande förhållanden, de orden borde dock öppna ögonen på hvar
och en, de borde tagas såsom eu uppfordran stäld till oss alla att
samlas till endrägtig samverkan för den stora fosterländska uppgiften
att få til] stånd en lag, som skyddar våra skogar. För att i förbigående
erinra om Norrland, som dock icke skulle afses med den tilltänkta
lagstiftningen, är det rent af hjertskärande att läsa en sådan
uppgift som den, hvilken nyligen gått genom tidningarne, att träd -

N:o 30. 52

Ifrågasatt
lagstiftning
om vården af
enskildes
skogar.

(Forts.)

Lördagen den 4 Maj.

gränsen flyttas längre och längre nedåt, och detta så hastigt, att det
kan iakttagas under eu generation, och att således området af beboeliga
trakter der är i ständig minskning. Det är upprörande, att utländingen
här skall kunna köpa skogsegendom och bereda sig stor
vinst genom att kalhugga densamma för att sedan lemna både egendom
och land. Det är sorgligt att vid jernvägsstationer och lastageplatser
se dessa stora mängder af pitprops och trämasseved, som tagits
från en skog, som var alldeles för ung för att mejas bort. Det är
sorgligt att iakttaga, huru trakter, som af skaparen smyckats med
den härligaste grönska, af tanklösheten eller snikenheten blifvit förvandlade
till kala stenhällar eller värdelösa ljungmarker. Det är sant,
att vid sidan af sådan förödelse går en sträfvan i alldeles motsatt retning,
den att få till stånd skog, der sådan förut icke växt. Särskildt
hafva dessa sträfvanden visat sig kraftiga i de båda vestkustlänen, i
Halland och Bohuslän. I detta hänseende hafva både landsting och
enskilde gjort stora uppoffringar, och man kan der glädja sig öfver
anblicken af uppväxande skog å tusentals tunnland. Men hvad hjelper
detta, då förödelsen får ohejdadt fortgå på andra orter? För visso
behöfves det en skogslag. Der tränger från landsbygderna ett allt
starkare rop fram till Riksdagen, att den måtte bringa en sådan lag
till stånd. Innerligt önskande, att denna Riksdag måtte taga något
steg mot det åtrådda målet, ber jag att få yrka bifall till det skrifvelseförslag,
som framlagts af herr Poignant.

Herr Annerstedt: Då lagutskottet kommit till det resultat, som
det föredragna betänkandet i dess två första punkter utvisar, har
detta icke berott derpå, att lagutskottet ej varit af den åsigt, att en
utveckling af skogslagstiftningen här i landet borde och kunde komma
i fråga, men lagutskottet har vid afgifvandet af sitt utlåtande varit
bundet af de motioner, som remitterats till utskottet, och det slut,
hvartill utskottet kommit, är föranledt af innehållet i dessa motioner.
Det förhåller sig med skogslagstiftningen som med all annan lagstiftning,
att det icke är nog att blott lagstifta, utan att beskaffenheten
af den lag, som stiftas, är af väsentlig betydelse. Således, huru
mycket man än talar om behofvet af en skogslag, så afhjelpes icke
detta, om den ifrågasatta lagen icke är lämpad efter landets förhållanden
och följaktligen dess innehåll icke kan anses vara sådant,
att skogens bevarande genom lagen befordras.

Nu har den förhandling rörande skogslagstiftningen, som allt sedan
1874, riksdag efter riksdag egt rum, enligt min uppfattning tydligt
utvisat två saker. Den ena är, att, på sätt lagutskottet också anfört,
förhållandena i vårt land verkligen äro så olika inom olika delar, att
eu för hela landet gemensam skogslag icke är tjenlig. Skogsförhållandena
äro nemligen så betydligt olika, icke blott om man jemför Norrland
och Skåne, utan äfven om man jemför provinser, som båda icke
höra till Norrland, t. ex. Vermland och Gotland, att lag, som enligt
den allmänna uppfattningen är tjenlig för Gotland, icke skulle vara
det i den andra nyss nämnda provinsen. Under sådana förhållanden
har utskottet funnit det uppenbart, att utskottet icke kunde tillstyrka

53 N:o 30.

Lördagen den 4 Maj.

bifall till någon af de två första motionerna, hvilka båda utgingo
från grundprincipen af en gemensam lagstiftning för hela riket, möjligen
med undantag för de delar, som redan fått särskilda skogslagar
och, efter hvad de som gått längst i undantag velat medgifva med
undantag för hela Norrland.

Den andra omständigheten är, att erfarenheten visat, att lika
svårt som det har varit att komma fram till eu för hela riket gemensam
skogslag, lika lätt har det gått för sig att, om landstinget i en
provins varit enigt i fråga om behofvet af en skogslag för provinsen
och om innehållet i en sådan lag, få till stånd en speciallag i detta
ämne för provinsen. Sålunda har först Gotland, derefter Norrbotten
och sedan Yesterbotten fått särskilda skogslagar, och för närvarande
är inom Jemtlands län arbetet i full gång med förberedande af en
lag, afpassad för dervarande behof.

Till följd häraf har utskottet antagit, att det rigtiga tillvägagåendet
är att fortsätta på den väg, som sålunda visat sig gifva ett
godt resultat, så att, då behofvet af en skogslag yppat sig inom en
provins, framställning göres om eu särskild lag för denna provins.
Den kan på detta sätt erhålla en skoglag, lämpad efter dess behof
och skogsförhållanden.

Att nu deremot inslå på den väg, som de två föregående talarne förordat,
nemligen att ingå till Kong]. Maj:t med en i helt allmänna ordalag
hållen skrifvelse, deri icke uttalas det minsta om beskaffenheten af
den begärda skogslagsstiftningen — och så allmänt tror jag skrifvelsen
måste hållas, om den skall vara motiverad af innehållet i de väckta
motionerna, då på grund af dessa motioner man icke kan t. ex. begära
en dimensionslag — att komma med en så allmänt hållen skrifvelse
förefaller mig icke kunna bidraga till att påskynda lagstiftningen.
Den skulle möjligen kunna vara lämplig till att väcka uppmärksamheten
derpå, att förbättrad lagstifning i detta ämne erfordras, om en
sådan väckelse vore behöflig, men det förefaller mig, som om under
handen varande förhållanden något sådant behof icke förefunnes.
Snarare kunde det behöfvas att påskynda arbetet på den provinsiella
lagstifningen inom vissa orter, så att vi exempelvis snarast möjligt
kunde få en för Jemtlands och Vesternorrlands län afpassad skogslag.
Säkert är, att det är af mycket större betydelse att snarast möjligt
få en sådan lag till stånd, än att andra provinser, t. ex. Malmöhus och
Kristianstads län, erhålla lagbestämmelser i ämnet genom en för hela
riket afpassad och antagen skogslag. Skulle nu Riksdagen besluta
en sådant helt allmänt hållen skrifvelse, så kommer Kongl. Maj:t
att sakna all ledning vid utarbetandet af ett lagförslag först och främst
i fråga derom, huruvida det skall, på sätt föreslogs vid 1874 års
riksdag, meddelas bestämmelse derom, att den nya lagen icke får träda
i kraft, förr än vederbörande landsting med majoritet af två tredjedelar
utaf rösterna derom fattar beslut. Vidare kommer Kongl. Maj:t att
sakna ledning vid bedömandet, huruvida den blifvande lagstiftningen
skall till äfventyrs utgå från dimensionssystemet eller systemet af skyldighet
att sörja för återväxten eller i hvad män ett blandadt system
skall göras gällande i lagstiftningen. Vidare gifver en sådan fram -

Ifrågasatt
lagstiftning
om vården af
enskildes
skogar.
(Forts.)

N o 30. 54

Ifrågasatt
lagstiftning
om vården af
enskildes
skogar.
(Ports.)

Lördagen den 4 Maj.

ställning icke den ringaste antydning derom, huru Riksdagen tänkt
sig ordnandet af den mest svårlösta frågan inom hela skogslagstiftniugen,
nemligen frågan om beteshagarne och afverkningen derå. Jag
kan heller icke anse, att det af den förste talaren utarbetade lagförslaget
lemnar någon ledning för afgörandet af denna sistnämnda
fråga. Får Kong!. Maj:t nu en sådan skrifvelse, torde Riksdagen
äfven kunna antaga möjligheten af att Kongl. Maj:t tillsätter en
komité för frågans utredande. Sedan denna komité afgifvit sitt betänkande,
skola så domänstyrelsen, landstingen och Konungens befallningshafvande
i länen höras deröfver, och sedan får Riksdagen om
ett eller annat år mottaga ett lagförslag, om hvilket Kongl. Maj:t icke
kan på förhand i ringaste mån bedöma, hvilka sympatier det kan hafva
inom Riksdagen, och det kan hända, att inom en eller annan provins
sympatierna gå i en helt annan rigtning än den för provinsen afsedda
lagen. Det synes mig följaktligen uppenbart, att den af utskottet
antydda utvägen har den förtjensten att snarast leda till målet, och
dess hemställan bör således icke vara förtjent af bitterhet från någon
af kammarens ledamöter.

Lagutskottet har sagt, att landstingen äro de korporationer, som
i denna fråga först böra sätta sig i rörelse; de kunna bäst bedöma,
hvilken särskild lag kan för orten behöfvas, och sedan landstingen
gjort framställning i ämnet, kunna Kongl. Maj:t och Riksdagen vidtaga
vida bättre och säkrare åtgärder för tillgodoseende af behofvet
inom den provins, som begärt en skogslagstiftning, än hvad eljest
skulle vara fallet.

För närvarande finnes, efter hvad jag tror, en utbredd åsigt om
att en lagstifning angående enskildes skogar skulle kunna åstadkomma
så ofantligt mycket. Men det förefaller mig, att den åtgärd, som
bäst kan trygga bevarandet af skogarne här i landet, är den, som på
senare tider påbörjats af Kongl. Maj:t och Riksdagen samt år efter
år blifvit alltmera utvecklad, och hvilken i främsta rummet afser att
reparera de misstag, som af statsmagterna begicks 1824, då staten
afhände sig allt för stor del af dess och kommunernas skogar. Genom
lagstiftningen för den enskilde skogsegaren kan väl äfven mycket
åstadkommas, men endast under förutsättning, att en sådan lagstiftning
uppbäres af en allmän mening inom den provins, der den skall
tillämpas. Är icke detta förhållandet, kommer lagen att förbli en
död bokstaf. Det behöfves icke mycken erfarenhet i skogshushållning
för att inse, att statens ingripande genom bildande af allmänna skogar
skall vara mycket verksammare till skogsförödelsens hämmande än
statens ingripande genom stiftande af lagar för den enskilda skogshushållingen.
Ty lagstiftningen i dylika frågor är svår att göra effektiv.
Och man kan tvifla på möjligheten att genom i lag stadgade påföljder
kunna förekomma, att t. ex.- mindre hemmansegare taga sig före att
afverka all skogen på sina beteshagar under förebärande att rensa
dessa, och i sådana fall tror jag icke, att någon myndighet skall kunna
ålägga dessa hemmansegare förpligtelse att. draga försorg om återväxt.

Slutligen synes mig gifvet, att, om man utgår från den obestridliga
satsen, att naturförhållandena inom olika delar af landet äro

55 N:o 30.

Lördagen den 4 Maj.

mycket skilda, och att på olika håll olika åtgärder kräfvas för skogens Ifrågasatt
bevarande, det icke kan vara ett lämpligt* tillvägagående att först
uppgöra ett förslag till allmän skogslag och sedan låta ett lagutskott, enskildes
bestående kanske hufvudsakligen af representanter för t. ex. Gotland skogar.
och Småland, afgifva förslag till bestämmelser, som skola tillämpas (Forts.)
exempelvis i Vermland och Dalarne. Jag tror, att det förfarande är
det rätta, att först utredning sker om hvad hvarje provins i förevarande
afseende behöfver.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Lybeck: Det kan icke förnekas, att tidpunkten snart måste
vara inne för åstadkommande af en skogslagstiftning för södra och
mellersta Sverige, för så vida icke den tid skall komma, då mycket
stora sträckor af vårt land ligga bokstafligen i ödesmål. Hushållningssällskapen
och landstingen hafva väl på flera orter sökt verka för ett
bättre skydd af skogen, men de äro nästan uteslutande hänvisade att
verka på" öfvertygelsens väg, och den, som skall öfvertygas, hyser
vanligen den bestämda öfvertygelsen, att skogen är hans välfångna
egendom, med hvilken han gör som han behagar, och deri har han
ju onekligen rätt. Men hvad som icke är rätt, är att, sedan egaren
afverkat en skog, som sparats under generationer, han icke anser sig
skyldig att med en obetydlig del af afkastningen vidtaga några åtgärder
för återplantering af skog eller frösådd på den afverkade trakten.

Jag anser det derför synnerligen önskligt, att någon bot häremot kunde
åstadkommas genom eu skogslag, och jag kan icke finna annat, än
att en skrifvelse i den rigtning, som herr Poignant föreslagit, skulle
i detta afseende vara af synnerlig nytta. Men den lagstiftning, som
bör komma till stånd, måste vara praktisk. Man får icke komma
med någon dimensionslag; en sådan kan möjligen vara bra för Norrland,
men är onödig för södra och mellersta Sverige och kan icke
vinna bifall. Med de resurser, som stå Kongl. Maj:t till buds att
inhemta yttrande af kompetenta personer och ortsrepresentationer, är
det emellertid ju icke att befara, att icke lagstiftningen skall gå i en
praktisk rigtning och blifva af stor vigt och nytta för landet i dess helhet.

Jag yrkar utslag å utskottets hemställan och bifall he.ir Poignants
förslag.

Friherre Åkerhielm, Gustaf: Jag skulle hafva afstått från ordet,
sedan jag hört lagutskottets ärade ordförande klart och tydligt motivera
det slut, hvartill utskottet kommit, och de skäl, som tala mot,
att en skrifvelse beslutas hållen i allmänna ordalag, om icke den siste
ärade talaren* så bestämdt ur praktisk synpunkt uppträdt till förmån
för att något göres och slutligen förenat sig i denna skrifvelse. Detta
bestämde mig att låta mitt namn stå qvar på anteckningslistan; och
jag begagnar nu tillfället att, på samma gång jag, med anledning af
den siste talarens uppträdande, behåller ordet, äfven vända mig mot
de talare, som först yttrade sig.

Till en början vänder jag mig då mot den ärade talaren på göteborgsbänken.
Hans påstående, att icke något gjorts, då begäran om

N:o 30.

Ifrågasatt
lagstiftning
om vården af
enskildes
skogar
(Forts.)

•r)6 Lördagen den 4 Maj.

skogslagstiftning tid efter annan framstälts i Riksdagen, är ett misstag.
Först påkallades sådan lagstiftning för rikets nordligaste län.
Vid 1874 års riksdag förevar nemligen skogsfrågan i sin helhet.
Riksdagen beslöt för sin del Norrbottenslagen, och den, som kontrasignerade
Kongl. Maj:ts beslut i ämnet, står här. Sedermera utsträcktes
undantagslagstiftningen till Vesterbottens län och vidare till Gotlands
län. Det är på den väg, undantagslagarnes väg, som lagstiftningen i
fråga om sjcogarne och om de enskildes rättigheter och skyldigheter
i afseende å skötseln af skog lämpligast bör fortgå. Vårt lands utsträckning
i norr och söder är härför bestämmande.

Något har således genom partiel lagstiftning ostridigt redan gjorts.
D.et skulle vara mycket att beklaga, om man nu och utan angifvande
af några grunder för statens ingripande: dimensionsförbud, beredande
af återväxt, bötesbestämmelser o. s. v. endast i allmänna ordalag
ville om skogslagstiftningen i allmänhet uttala sig. Hvad är då dermed
afsigten? Uppmuntra frågans behandling i orterna? Nej! Gifva
en opinionsyttring? Jag tycker icke om sådana från en riksförsamling.
Slika höra icke hit, utan må gifvas på andra håll, från folkmöten,
hushållningssällskap och dylikt. Skrifvelsen är endast ett viftande
med en oklar åsigt och för ej frågan ett steg närmare sin lösning.

Hvad nu beträffar frågan om skogslagar i dess stora betydelse,
vill jag äfven säga några ord om statens rätt att ingripa i de enskildes
hushållning. Jag vill icke i vissa allmänngiltiga fall förneka
denna rätt till ett statens förmynderskap, om det stora hela eljest lider,
men den måste användas med yttersta varsamhet. Just i den enskildes
hushållning skulle ett statens ingripande kunna verka vida mer skada
än gagn. Sker åter detta ingrepp endast i nödfall och utöfvar staten
sitt förmynderskap med varsamhet, kunna ju skäl anföras för att ett
sådant förfarande, ett sådant förmynderskap skulle ur det stora helas
synpunkt hafva berättigande, ja, kunna vara nödvändigt. Så har
förhållandet varit i afseende å skyddande af skogarne i de nordliga
provinserna, i ändamål att icke vårt klimat skulle för mycket lida
genom borttagandet af skogarne: ett intresse för hela Sverige; snarlikt
kan ock förhållandet vara inom några andra orter i riket. I fråga
om införande åter af en obligatorisk skogsskötsel i en lag för hela
riket, måste man vara tveksam. Jag varnade deremot redan för 21
år sedan, just emot det, som herr Poignant nu åter föreslår, nemligen
att låta kommunalnämndernas ledamöter vara skogspolis och gå omkring
till slägtingar, grannar och vänner för att kontrollera, huru den
enskilde sköter sina skogar. Detta blir olidligt.

Man måste gå till väga på helt annat sätt. Man måste låta
orternas representationer uttala sina tankar, möjligen kräfva -/3 majoritet
inom landstinget eller föreskrifva upprepade beslut af landsting
på landsting. Först derefter kan man tänka på att efter myndigheters
och sakkunniges hörande framlägga förslag till den lagstiftning,
som en viss ort önskar. Det är icke blott, såsom lagutskottets
ordförande sade, olikheter mellan skilda län, till dömes Yermland och
Skåne, Gotland och Dalarne, som förekomma; åh nej, man kan möta
olikheter inom ett och samma län. Inom samma landshöfdingedöme

57 N:0 30.

Lördagen den 4 Maj.

kan man finna ganska olikartade förhållanden, som betinga en olika ifrågasatt
lagstiftning i afseende å skogens skötsel. om tårben af

Men än ett ord! År faran verkligen så stor, att man behöfver enskildes
uppröra de fosterländska känslorna för att skapa en opinion? Nej, skogar.
så stor är faran icke. Staten har redan slagit in på den rigtiga vägen (Forts.)
att skaffa sig stora domäner. Der skyddas redan skog inom vårt land.

Der drifves en praktisk skogshushållning, der gifves exempel för
befolkningen i trakten, och mycket kan vinnas genom arbete på den
vägen, innan man tillgriper statens förmynderskap som regel.

Slutligen, för att återkomma till skrifvelseförslaget, kan jag icke
tro, att verkligen faran är sådan eller ställningen sådan, att det kan
vara skäl, att Riksdagens Första Kammare bestämmer sig för att antaga
ett slikt förslag, hvilket, som sagdt, icke innehåller någon hänvisning
om den rigtning, hvari lagstiftningen tänkes skola gå, för så
vidt en sådan hänvisning icke skall sökas i den af skrifvelseförslagets
framställare i afgifven reservation framhållna utvägen att anställa en
det allmännas kontroll öfver den enskildes hushållning genom visitation
i våra skogsmarker af — kommunalnämndens ledamöter!

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Öländer: Jag har deltagit i detta utskottets utlåtande, men
jag försäkrar, att det icke finnes någon bland ledamöterna i denna
kammare, som är mer angelägen än jag om en lagstiftning till skydd
för våra skogar eller hvad vi hafva qvar af desamma. Jag har allt
för mycken erfarenhet af, huru denna Sveriges bästa och betydelsefullaste
rikedom sköflas och förödes till tillfälligt gagn för den enskilde,
men till obotlig skada för det allmänna, för att icke vara med
om att söka hämma en dylik förödelse.

Man kan då undra öfver, hvarför jag vid sådant förhållande
kunnat biträda utskottets afstyrkande utlåtande. Det har jag gjort
naturligtvis i första rummet derför, att jag icke ansåg någon af de
framstälda motionerna kunna fylla, hvad som behöfdes. Men skulle
jag då icke kunna vara med om det af herr Poignant framstälda förslaget?
Detta innefattar ju icke annat än en skrifvelse med begäran,
att Kongl. Maj:t måtte göra en utredning och derpå stödja ett förslag
till lag eller lagar till skogarnes skydd. Nej, mine herrar, icke heller
om eu sådan skrifvelse kan jag vara med, och det af två ganska
vigtiga skäl.

Det första är — hvad redan förut antydts — eller att i ett land
med den stora utsträckning från norr till söder, som Sverige har,
hvilket betingar så olika klimat, så olika växtlighet och så olika förhållanden
i (ifrigt inom de olika delarne af landet, eu enda lag med
gemensamma bestämmelser för hela riket vore en ren orimlighet.

Det, som passar för Skåne, för Östergötland, för Upland, passar
ingalunda för Dalarne, för Vermland eller för Norrland. Det, som
passar för kusten i de norrländska länen, lämpar sig ingalunda för
det inre landet. En återväxtlag skulle måhända vara till gagn för
södra och mellersta delarne af riket, men duger icke alls för Norrland.

En dimensionslag är nödvändig för Norrland men skulle säkerligen

N:o 30. 58 Lördagen den 4 Maj.

Ifrågasatt medföra icke gagn, utan skada för mellersta och södra Sverige. Med
om bården af u1''1^ hvarje provins fordrar andra bestämmelser till skydd för sin
enskildes 1 skog än kanske till och med dess närmaste granne. Att under sådana
skogar. förhållanden begära en gemensam lag för större delen af landet, är

(Forts.) — jag upprepar det — en orimlighet. Den skulle icke vara till nytta

för någon ort, men till skada för de flesta. Jag är sålunda af den
åsigten, som äfven uttalats af lagutskottets ordförande, att den väg,
hvarpå vi redan inslagit, är den bästa, den lämpligaste och den mest
praktiska, den väg nemligen att särskilda bestämmelser i nu ifrågavarande
syfte böra i mån af behof meddelas för hvarje provins, der
ett sådant behof gjort sig gällande, uppbäres af allmänna meningen
i orten och fått sitt uttryck antingen i något landstingsbeslut, en
skrifvelse från Konungens befallningshafvande eller dylikt. Så har
man gått till väga å Gotland, i Norrbotten och i Vesterbotten, och i
Vesternorrlands län är man för närvarande sysselsatt med utarbetande
af en skogslag för nämnda län.

Detta var det första af de skäl jag åberopar. Det andra är att
med tillkomsten af en lag i nu nämnda syfte icke får fördröjas, för
så vidt den pågående sköflingen skall i tid kunna hämmas. Om det
förslag, som framstälts af herr Poignant, skulle komma till stånd,
skulle nemligen allt lagstiftningsarbete för de enskilda provinserna
upphöra och omöjliggöras. Ett så stort arbete som det ifrågasatta
lagförslaget, med alla dithörande vidlyftiga utredningar och yttranden
från vederbörande myndigheter, skulle säkerligen upptaga en tid af
många år, kanske att tiotal, och ändå till slut aldrig blifva tillfredsställande,
tv det skulle icke kunna uppfylla behofvet inom de olika
orterna, men under hela denna tid skulle hvarje skogslag, som föresloges
för någon särskild provins eller någon särskild del af landet, huru
behöflig och huru brådskande den än vore, alltid afvisas med samma svar,
nemligen “en skogslag för hela riket är under utarbetande, och vi måste
afvakta resultatet häraf.* Jag skall icke längre upptaga kammarens tid,
då många andra hafva begärt ordet. Jag har emellertid nu i korthet
angifvit de båda vigtigaste skälen, hvarför jag icke kan vara med
om herr Poignants reservation, utan yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Ha mmarskjöld: Ehuru numera stadsbo, är jag, såsom uppvuxen
å landet, ej främmande för landsbygdens förhållanden. Der
har jag ock rätt stora egna intressen. Hvad jag sett och upplefvat
både fordom och under den senaste tiden, särskilt inom den bygd, för
hvilken herr Lybeck förde ordet, gör, att jag helt och hållet instämmer
i hvad han yttrat. Jag tror, att om icke delar af vårt land
skola förvandlas till ödemarker, är det angeläget att något göres emot
skogssköflingen och göres snart. Jag är således ense med den siste
talaren deri, att här är fara i dröjsmålet, men derför delar jag icke
hans mening om det lämpligaste tillvägagåendet för att påskynda
saken. Om det vore så, att den af herr Poignant föreslagna skrifvelsen
ovilkorligen fordrade en gemensam lag för hela Sverige, då
skulle jag sätta mig emot en sådan, ty i likhet med den siste talaren
är jag alldeles öfvertygad om, att lika litet som en sådan återväxt -

59 N:o 30.

Lördagen den 4 Maj.

lag, som gäller för Gotland, skulle vara lämplig för de nordliga Ifrågasatt
provinserna, lika litet skulle en dimensionslag sådan som Norrbottenslagen
vara lämplig för mellersta eller södra Sverige Men jag kan °menskildes^
icke läsa herr Poignants förslag på det sättet, att deri skulle fordras skogar.

af Kongl. Maj:t att, utan afseende på olika lokala förhållanden, lägga (Ports.)

fram ett lagförslag lika för Sveriges alla delar, till och med med
upphäfvande af de speciallagar, som redan finnas. Är det så som
jag tror, att Vesternorrlands och Jemtlands län äro bäst betjenta med
en lagstiftning i samma rigtning som den för Yesterbotten och Norrbotten
gällande, nå väl, den skrifvelse, som herr Poignant föreslagit,
lägger icke ringaste hinder för något sådant, ej ens om denna lagstiftning
skulle behöfva utsträckas till Gefleborgs län och Dalarne,
kanske Vermland — jag vågar nu icke säga, hvar gränsen skall vara.

Säkert är, att det låter sig väl göra. Hvad som begäres af Kongl.

Maj:t, är, att Kongl. Maj:t måtte taga frågan i sin hand och vidtaga
nödiga åtgärder ju förr desto hellre och äfven lokalt, der sådant finnes
lämpligt. Hvad Gotlandslagen beträffar, så tror jag, att denna lagstiftnings
rigtning är den rätta för mellersta och södra Sverige. Jag
skulle icke vilja gå längre, än denna lag i hufvudsak gör. Huruvida
den behöfver modifieras, derom yttrar jag mig icke nu. Man säger,
att eu lagstiftning i ämnet icke uträttar så ofantligt mycket. Jag
erkänner gerna, att det icke kan blifva så mycket, men den gifver
dock ett vapen att sätta emot den mest våldsamma och oförsynta
skogsförödelse. Den verkar äfven, såsom herr Poignant påpekat, uppfostrande,
då den väcker befolkningens uppmärksamhet i fråga om
dess förpligtelser mot sina efterkommande i fråga om vården af skog.

Jag instämmer i herr Poignants förslag.

Herr Reuterswärd: Vid 1874 års riksdag hade jag den äran
att vara ledamot i det särskilda utskottet, som behandlade skogsfrågan.
Jag påminner mig, att, när dess förslag inkom till Riksdagen
och denna kammare så uppträdde mot de åsigter, jag hyste, de flesta
skogsegare, som ansågo det vara ett brott mot eganderätten att göra
inskränkning i deras absoluta rätt att förfoga öfver sin egendom.

Men, mine herrar, redan då — jag har sökt efter mitt yttrande vid
frågans behandling, men ännu icke återfunnit det, då jag velat åhöra
diskussionen — höll jag i utskottet på den principen, att om jag har
rättighet att afverka så mycket skog som jag behöfver, så har jag
också mot den kommande generationen skyldighet tillse, att å all
skogsmark, som icke upptages särskilt för att odlas, åstadkommes
snar återväxt. Vi sträckte icke våra anspråk längre, än att vi fordrade,
att, om sådd och skogsplantering i vissa trakter vore i förhållande
till skogens värde för dyr, borde af den s. k. högskogen lemnas
så många fröträd pr tunnland, att man vore förvissad om att det
icke blefve ödemarker.

Det är nu 20 är sedan frågan förevar, och det talades redan
då om att skogssköflingen tagit en oerhörd utsträckning. Men har
det blifvit bättre sedan dess? Jag påminner mig, att i min ungdom
för 40, 50 ä 60 år sedan såg man den härligaste skog, der det nu

N:o 30. PO

Lördagen den 4 Maj.

Ifrågasatt icke växer annat än ljung. Skogsplantorna kunna icke ens komma
lagstiftning Upp fgr ljungens skull. Detta är i synnerhet fallet med vissa trakter
enskildes 1 smaland. Da tragar jag, om icke, nar den nuvarande generationen
skogar. fatt gorå sig till godo den stora kapitaltillgången i skogarne, den då

(Forts.) icke också har skyldighet att göra något för den efterkommande

generationen. Särskilt i vårt land med våra klimatiska förhållanden
är det så mycket vigtigare att se till, att vedbrand finnes till hvarje
hemman. Mångenstädes finnas hemman, som icke kunna fylla detta
behof, utan måste under vintern rifva ned gamla gärdesgårdar och
dylikt för att kunna berga sig för kylan. När ett så skogrikt land,
som Sverige varit, nu står i fara att i flera trakter blifva skoglöst,,
då hemställer jag, om det icke är värdigt Riksdagen att gå in till
Kong], Maj:t med begäran om en utredning och söka hot för det
onda. Så vidt jag fattat herr Poignants förslag, så innebär det icke
något annat än en begäran om en utredning, och att, i fall denna utredning
blir af den beskaffenhet, att Ivongl. Maj:t anser en lag böra
deraf blifva följden, förslag till en sådan måtte framställas. Huruvida
de farhågor, vi hysa för Sveriges skogstillgångars framtid;! bestånd,
äro grundade eller icke, det får utredningen visa; men när man
hänvisar till den utväg, att landstingen eller kommuner skola taga
initiativ i frågan, då kan jag försäkra herrarne, att det råder en sådan
likgiltighet, då det gäller skogsskötsel!!, att ångern kommer först, då
det visar sig, hvad det vill säga att hafva ett skoglöst hemman. Under
svåra tider, då spanmålen icke gäller mycket, då tager man sin tillflykt
till skogen och tager sista pinnen för att skaffa penningar. År
det under sådana förhållanden något orimligt, som man begär, eller
våldför man eganderätten, derför att man önskar få veta, huru tillståndet
i detta afseende är i landet. Jag tror, att det skall visa sig,
att tillståndet är mycket bedröfligt. Äfven jag har haft bruk med
skogsegendomar i Norrland, och jag kan försäkra herrarne, att det
fins trakter, som för 40 å 50 år sedan voro beväxta med ypperlig
skog, men som nu icke äro igenkänliga; icke derför att de blifvit odlade,
utan derför att de blifvit förvandlade till ödemarker. Detta är verkligen
hemskt att skåda. Jag undrar då, om det icke är en skyldighet
för statsmagterna att få klarhet häri och få veta, huru förhållandet
är. Jag har derför icke någon tvekan att understödja herr Poignants
förslag om den skrifvelse, hvarom han hemställer.

Herr Bremberg: Jag skall endast be att fä lemna några upp lysningar.

För att dessa skola blifva så kortfattade och exakta som möjligt,
vill jag lemna dem i siffror. Jag har från tullkammaren i Stockholm
fått reda på, huru mycket, som utförts af ungskog under senare åren.
“Under år 1890 utfördes från Sundsvalls och Hernösands tullkammaredistrikt
pitprops eller grufstöttor till belopp af 18,493 kubikmeter,
år 1891 19,992 kubikmeter, år 1892 38,744 kubikmeter, år 1893
69,021 kubikmeter och år 1894 112,454 kubikmeter, eller år 1894
nära nog dubbelt mot nästföregående år.

1894 års ungskogsafverkning utgjorde sålunda 4,498,160 kubikfot.

Detta skulle göra ungefär 9 millioner ungträd, som på sådant sätt

61 N:0 30

Lördagen den 4 Maj.

skoftals. När sä mycket af denaa sorts virke exporterats, visar det ifrågasatt
tydligt, att den grafva skogen är så medtagen, att man måst till- g^^foden^af
gripa ungskogen. Men hvad som är svårast af allt, är att, när både enskildes
den grafva skogen och ungskogen afverkats, finnes det icke någon skogar.
möjlighet att åstadkomma någon återväxt. Sådd och plantering bär (i orts.)
sig icke att verkställa der uppe. Om ungträden finge stå qvar, skulle
de kunna befröa marken och blifva betryggande mot ödemark, men
i den grad, hvari afverkningen af dessa fortgår, kan man knappast
vänta sig annat än ett öde land.

Jag öfverlemnar åt kammaren att bedöma, huruvida icke tiden
ar inne att vidtaga några åtgärder i detta afseende, och yrkar bifall
till herr Poignant reservation.

Herr Annerstedt: Då den ifrågavarande skrifvelsen, derest

den kan hafva någon betydelse, har den, att Riksdagen hos Kong!.

Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t ville taga frågan i hela dess vidd i
öfvervägande, blifver följden, såsom herr Öländer antydt, att den
föranleder uppskof för Yesternorrland med att få en särskild lag.

Ty såsom kändt är, om Riksdagen begärt en utredning i en fråga i
hela dess vidd, är Riksdagen i allmänhet icke benägen att vidtaga
lagstiftningsåtgärder deri, så länge frågan är under Kongl. Maj:ts
pröfning. Häraf framgår, att den talaren, som har sin plats midt
emot mig, icke synes hafva rätt, då han ansåg skrifvelsen icke skola
föranleda uppskof.

Herr Sandberg: Att jag är för hvarje förslag mot skogs förödelse

är kändt. Jag begärde ordet med anledning af herr Annerstedts
yttrande, att den utvägen borde användas, att framställningar
från orterna gjordes om särskilda skogslagar. Åtminstone två landsting,
Elfsborgs och Kalmar läns södra landsting, hafva begärt skogslagen,
men fått afslag af regeringen.

Då jag hoppas, att något skall vinnas genom herr Poignants
förslag, förenar jag mig derom.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på de nu föredragna båda punkterna yrkats, dels att hvad
utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Poignant, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Konungen anhålla, att Konungen
behagade låta verkställa ytterligare utredning i frågan om lagstiftning
rörande enskildes skogar och derefter för Riksdagen framlägga det
eller de förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
•dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

N:o 30. 02

Lördagen den 4 Maj.

Ifrågasatt Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i punkterna 1 och
lagstiftning 2 af sitt utlåtande n:o 42, röstar

om varaen af 1

enskildes

skogar. Ja;

(Forts.) Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Poignants förslag, att Riksdagen må i
skrifvelse till Konungen anhålla, att Konungen behagade låta verkställa
ytterligare utredning i frågan om lagstiftning rörande enskildes
skogar och derefter för Riksdagen framlägga det eller de förslag,
hvartill utredningen kan gifva anledning.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 45;

Nej — 39.

Punkterna 3 och 4.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 30 sistlidne april
och den 1 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 43, i anledning
af väckt motion om ändrad lydelse af §§ 9, 11 och 14 i förordningen
om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862, biföll kammaren
hvad utskottet i detta utlåtande hemstält.

Om kontroll Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 30
aflochhandel P^stlidne april och den 1 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 7,
med mar-6 * anledning af förslag om sådant tillägg till kongl. förordningen den
garinost. 11 oktober 1889, att deruti blefve stadgad kontroll äfven å tillverkning
af och handel med margarinost.

Herr Odelberg, Theodor: Denna fråga förefaller nog flere af
kammarens ledamöter af underordnad betydelse och icke värd att
spilla^ många ord på, i synnerhet efter den långa diskussion som
föregått, men den har dock ganska stor betydelse för mejerihandteringen
och jordbruket, och af den orsaken och då jag ej kan gilla
utskottets hemställan, ber jag att få taga kammarens tid i anspråk
för några ögonblick.

Kammarens flesta ledamöter torde nog hafva sig bekant, huru
mejerihandteringen i vårt land gått framåt och exporten af smör
tilltagit. År 1890 utgjorde smörexporten 15 millioner kilogram, och

63 N.o 30.

Lördagen den 4 Maj.

förra året steg den till något öfver 22 millioner kilogram. Under Om kontroll
detta års tre första månader öfverskjuter exporten motsvarande ä tillverkning
månaders under förlidet år med ej mindre än 719,000 kilogram. “ar*

Detta är visserligen ett mycket glädjande förhållande, men medaljen garinost.
har också sin frånsida. På den engelska marknaden, vår förnämsta (Forts.)

afsättningsort, kastas in stora mängder smör från länder både inom
och utom Europa. Importen har på två år vuxit från 110 till 130
millioner kilogram, en ökning nästan lika stor som hela vår årsexport.
Till denna ökning har Australien bidragit med 10 ''/2 millioner
kilogram. Att smörprisen ej blifvit oberörda af ett sådant förhållande,
är ju naturligt, och en ständig nedgång af desamma har ock

egt rum. Medeltalet af Köpenhamnsnoteringen, som 1875 utgjorde
2 kronor 38 öre per kilogram, sjönk 1885 till 2 kronor 1 öre och

under förlidet år till 1 krona 68 öre. Prisen äro fortfarande i fal lande,

och något hopp om stegring finnes ej.

Under sådana förhållanden är det en bjudande nödvändighet att
söka leda en del af den allt jemt växande mjölkqvantiteten i vårt land
från smörkärnan in på andra vägar. Många sådana stå oss dock ej
till buds, men genom en större osttillverkning än hittills skulle likväl
något kunna vinnas. Bemödanden i den vägen hafva ock såväl
af myndigheterna som enskilda gjorts.

Utställningar för att åvägabringa likformighet i tillverkningen
hafva anordnats. Mejerikonsulenter hafva erhållit understöd af statsmedel
för att företaga resor till England, Schweiz och Holland i och
för studerandet af dessa länders osttillverkning. Statens mejeriinstruktör
har rest i Spanien för att bereda marknad för vår ost, och
nu i dagarne begifver han sig till England och kontinenten med ett
betydligt ostlager för att söka inleda handelsförbindelser. Lyckas
detta, är jag förvissad om att energiska åtgärder komma att vidtagas
för att få en ordnad export till stånd.

Men dessa bemödanden blifva totalt fruktlösa, så länge det tillätes,
att margarinost säljes under annat namn än det rätta. I England
äter man icke lika tålmodigt t. ex. Cheddarost, i hvilken inblandats
oleomargarin, som här. Försökes export af sådan ost några
gånger, stannar exporten af och blir omöjlig. Att sådana försök
gjorts, kan jag bäst ådagalägga genom att uppläsa några ord af en
reseberättelse, i dagarne ingifven till landtbruksstyrelsen af mejerikonsulenten
i Vestmanlands län, som under en studieresa i England
besökt åtskilliga ostimportörer.

Han skrifver: En och annan af dessa importörer hade redan försökt
att föra svensk ost i marknaden, bland öfriga mr George Bowls
i London. Han uttryckte dock sitt beklagande öfver, att den firma
här i landet, som levererat ost, “utan eller med uppsåt”, sändt honom
en del margarinost bland den helfeta osten, hvarför han hyste en
viss misstro mot svensk ost.

Under sådana förhållanden tror jag det kan vara tid att pa lagstiftningens
väg söka stäf ja dylikt ofog. För min del är jag icke
någon fiende till vare sig margarinindustrien eller till tillverkningen
af°margarinost, men jag vill ej befrämja en oärlig konkurrens och

N:o 30. 64 Lördagen den 4 Maj.

Om kontroll ej tillstädja, att en vara, som icke törs uppgifva hvad den är, skapar
af^oclt handel s''o en rnar^nad på en annans bekostnad.
med mar- Margarinosten upptager ej, som utskottet i sin oskuld tyckes

garinost. föreställa sig, konkurrens med ost, tillverkad af separerad skum(Forts.
) mjölk, utan med den hel- och halffeta osten. Mjölken beröfvas sin
värdefullaste beståndsdel, fettet, annat billigare fett från djur- eller
växtverlden inblandas i den separerade mjölken medelst en emulsor,
och sedan tillverkas af denna emulsion Cheddarost, herrgårdsost eller
andra ostslag, förvillande lika de äkta, och utbjudas äfven i handeln,
som sådana. Detta kan väl ej kallas ärlig konkurrens och bör enligt
mitt förmenande på lagstiftningens väg stäfjas. Det i Stockholm
förlidet år samlade mejeristmötet yrkade ock derpå.

Utskottet ryggar tillbaka för kontrollen för dess förmenta omständlighet
och dyrhet. Någon fara härför finnes ej, utan jag tror,
att vi lugnt kunna lägga denna angelägenhet i Kongl. Maj'':ts hand.

Några kontrollanter liksom vid margarinfabrikerna behöfva ej
tillsättas. Partihandeln med ost kan skyddas från margarinosten
derigenom, att sådan ost stämplas på föreskrifvet sätt, och detaljhandeln
derigenom, att margarinosten, i likhet med hvad som redan
eger rum med den holländska kumminosten, färgas.

Nu har Andra Kammaren i frågan fattat det beslut “att i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för kommande Riksdag framlägga förslag om sådant tillägg till
kongl. förordningen af den 11 oktober 1889 angående kontroll å tillverkningen
af margarin och handeln dermed, att lämplig kontroll
äfven å tillverkning af och handel med margarinost vinnes.“

Som jag likväl ej kan gilla det af medkammaren fattade beslutet,
i det jag anser det helt och hållet obehöfligt och äfven förorsakande
tidsutdrägt, att det begärda tillägget till kongl. förordningen den 11
oktober 1889 angående kontroll å tillverkning af margarin och handeln
dermed, med hvilken förordnings utfärdande Riksdagen ej tagit
någon del, förelägges Riksdagen, får jag hemställa, att kammaren
behagade för sin del besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes besluta sådant tillägg till kongl. förordningen
af den 11 oktober 1889 angående kontroll å tillverkning af margarin
och handeln dermed, att lämplig kontroll äfven å tillverkning
af och handel med margarinost vinnes.

Herr Wester: I denna sena timme vågar jag icke upptaga
kammarens tid, utan ber att i allt hufvudsakligt få instämma
med herr Odelberg. Det måste verkligen hafva varit utskottet obekant,
hvilken betydelse denna fråga eger för Sveriges mejerihandtering,
då det kunnat komma med den hemställan, betänkandet innehåller.
Jag skulle anse det mycket besynnerligt, om, då Andra Kammaren
räckt mejerinäringen en hjelpsam hand, Första Kammaren
skulle tillbakavisa den.

Jag yrkar bifall till herr Odelbergs förslag.

Herr Kockum: Vid denna sena timme skall jag icke säga många

65 N o 30.

Lördagen den 4 Maj.

ord. Jag vill endast yrka afslag på motionen och bifall till utskottets Om kontroll
förslag, och detta just på de skal, som anfördes af den föregående å tillverkning
talaren. Han sade nemligen, att vår smörexport vore så ofantligt mar stor

och att vårt smör fått ett godt namn på den engelska marknaden garinost.

samt att det vore derför, som det behöfdes kontroll på osttillverk- ^Forts.)

ningen. Men just derför, att vår smörtillverkning nu nått en så stor
omfattning, får man vid mejerierna en sådan massa skummjölk, som
icke kan användas på annat sätt än till tillverkning af ost. Ren
skummjölksost kan man dock icke skicka ut i handeln, ty den vill
ingen äta, och derför måste man försöka att tillsätta något fett till
den. Detta är ingen förfalskning, utan en förbättring af osten, och
ingen kemist i verlden kan, då osten är några månader gammal,

kontrollera, om det fett, som finnes deri, blifvit ditsatt på konstlad!;
sätt eller ej.

Den föregående talaren talade om det “oskuldsfulla8 utskottet,
men det är många, som dela denna oskuldsfullhet med utskottet. I
Malmöhus läns hushållningssällskap har man ansett margarinost-tillverkning
så vigtig, att en person på dess bekostnad varit utskickad
till Amerika för att der lära sig denna osttillverkning. Han har
sedan lärt den åt mejeriegarne i länet, och detta har inbesparat dem
tusentals kronor årligen.

Jag yrkar afslag på motionen och bifall till utskottets hemställan.

Herr Odelberg, Theodor: Jag vill blott mot den siste talaren
ännu en gång påpeka, att jag icke är någon fiende till margarin
eller tillverkningen af margarinost. Jag önskar tvärtom, att denna
tillverkning måtte florera så mycket som möjligt, och jag underkastar
mig med den siste talaren att äta margarinost inom landet, men jag
önskar, att mejerihandteringen måtte få det skydd, att det icke kan
ifrågakomma, att i de partier ost, som skickas ut ur landet såsom
sötmjölksost, äfven finnes margarinost, ty engelsmännen äro icke så
tåliga som vi. De säga, att detta är förfalskning och hafva äfven en
lagstiftning mot sådan förfalskning. Den, som köper ost, bör veta,
om han får en vara med naturligt fett eller ej.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till den af mig föreslagna
skrifvelsen.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på förevarande utlåtande yrkats, dels att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Oldenberg, Tlieodor, att
kammaren för sin del ville besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes besluta sådant tillägg till kongl.
förordningen af den 11 oktober 1889 angående kontroll å tillverkning
af margarin och handel dermed, att lämplig kontroll äfven å tillverkning
af och handel med margarinost vinnes.

Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på godkännande af herr Odelbergs förslag vara
med öfvervägande ja besvarad.

Som Andra Kammarens beslut i frågan således icke blifvit oförFörsta
Kammarens Prut. 1895. N:o 50. 5

N:o 30. 66

Lördagen den 4 Maj.

ändradt antaget, skulle jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen,
ärendet till Andra Kammaren återlemnas till förnyad behandling.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 27, angående regleringen af utgifterna under riksstatens

första hufvudtitel, innefattande anslagen till kongl. hof- och slottsstaterna; n:o

28, angående regleringen af utgifterna under riksstatens

andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet;

n:o 30, angående regleringen af utgifterna under riksstatens

fjerde hufvudtitel; samt

n:o 31, angående regleringen af utgifterna under riksstatens

femte hufvudtitel, omfattande anslagen till sjöförsvaret.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
under dagen bordlagts första gången, skulle uppföras främst å föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Vidare hemstälde herr talmannen, att de anslag, som utfärdats
till nu pågående sammanträdes fortsättande på aftonen, måtte få
nedtagas.

Denna hemställan bifölls.

Kammaren åtskildes kl. 4,42 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Måndagen den 6 Maj.

67 N:o 30.

Måndagen den 6 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial n:o 81, med
förslag till voteringsproposition i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut i fråga om förvärfvande för statens räkning af vissa enskilda
jernvägar.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning
till Borgholms stad af ett jordområde om 2 hektar 52 ar
från Borgholms kungsladugård;

n:o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna mönsterskrifvarebostället 3;/4 mantal Silleberg
n:o 3, Börje Olofsgård med */« mantal Åker n:o 2 i Skaraborgs län;

n:o 50, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från den under Sundbyholms kungsgård lydande
kronolägenheten Sundbyås n:o 1 i Södermanlands län;

n:o 51, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
åt enskilde af ett invid Långträsks jernvägsstation beläget område
af Piteå kronopark i Norrbottens län;

n:o 52, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter Ulrika Charlotta Thorsberg;
samt

n:o 53, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 65 §
i förordningen den 26 januari 1894, angående hushållningen med de
allmänna skogarna i riket.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 54, till Konungen, angående stämpelafgiften.

N:o 30- 68

Måndagen den 6 Maj.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkande n:o 25,
i anledning af väckt motion om förhöjning af tullen å tobak.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 4 i denna månad bordlagda utlåtanden n:is 77—79.

Föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets den 4 innevarande
månad bordlagda memorial n:o 80, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut beträffande Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen,
angående beredande af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran-,
bevillningsutskottets den 4 i denna månad bordlagda betänkande n:o 22.

Vid föredragning af bevillningsutskottets nedannämnda, den 4
innevarande maj bordlagda memorial:

n:o 23, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
åtskilliga punkter af bevillningsutskottets memorial n:o 16, angående
verkstäld granskning af tulltaxan, och

n:o 24, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande n:o 17, i anledning af väckt motion om
lastpenningarnes afskaffande,

blefvo de af utskottet föreslagna voteringspropositioner godkända.

Föredrogs och lades till handlingarna lagutskottets den 4 i denna
månad bordlagda memorial n:o 45, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut med föranledande af utskottets hemställan i dess utlåtande
n:o 33, i anledning af väckta motioner om ändring i vissa
delar af förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran andra
särskilda utskottets den 4 innevarande månad bordlagda memorial n:o 3.

69 N:o 30.

Måndagen den 6 Maj.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Bergius under
åtta dagar från och med den 10 i denna månad.

Justerades fem protokollsutdrag för detta sammanträde.

Herr talmannen tillkännagaf, att efter öfverenskommelse med
herr talmannen i Andra Kammaren omröstningar jemlikt 65 § riksdagsordningen
komme att anställas vid kamrarnes sammanträden nästkommande
onsdag Öfver de voteringspropositioner för sådana omröstningar,
som redan hlifvit eller före nämnda dag blefve af båda
kamrarne godkända.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de ärenden, som
under dagen bordlagts första gången, skulle uppföras främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3,13 e. m.

In fidetn

A. von Krusenstjerna.

N.O 30. 70

Tisdagen den 7 Maj.

Tisdagen den 7 maj.

Kammaren sammanträdde kl. B e. m.

Justerades protokollet för den 30 sistlidne april.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets memorial n:o 26,
med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut vid behandlingen af
utskottets betänkande n:o 15, i anledning af väckta motioner om upphäfvande
eller uppsägning af förordningen angående Sveriges och
Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden den 30 mai
1890; och

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 13, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kong!.
Maj:t med begäran om utredning i fråga om ordnande af förhållandena
mellan arbetsgifvare och arbetare beträffande reglering af arbetstiden;
samt

n:o 14, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande åt förslag till
lärlingslag.

Vid föredragning af statsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial n:o 81, med förslag till voteringsproposition i anledning af
kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om förvärfvande för statens räkning
af vissa enskilda jernvägar, godkändes den föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran be
villningsutskottets nästlidne dag bordlagda betänkande n:o 25.

71 N:o 30.

Tisdagen den 7 Maj.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

Herr Cavalli erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag tillåter
mig hemställa, att på föredragningslistan till i morgon bland de
tvenne gånger bordlagda ärendena måtte, näst efter de gemensamma
omröstningarne, uppföras bevillningsutskottets betänkande n:o 25, om
förhöjning af tullen å tobak, och derefter bevillningsutskottets betänkande
n:o 22, om förhöjning af bränvinstillverkningsskatten. Anledningen
till detta förslag ligger deri, att inkomstberäkningen icke kan
uppgöras, förr än dessa tvenne ärenden blifvit af Riksdagen afgjorda.

Denna hemställan bifölls.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle på föredragningslistan till
nästa sammanträde uppföras främst bland utskottsbetänkandena.

Kammaren åtskildes kl. 3,09 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.