RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1895:3

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1895. Första Kammaren. N:o 3.

Torsdagen den 24 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 12 på dagen.

Herrar Reuterswärd och Roman anmälde, att de ankommit till
riksdagen.

Herr statsrådet Groll aflemnade

dels Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående
beviljande af vissa förmåner lör enskilda jernvägsanläggningar;
dels ock Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelser till Riksdagen:
l:o) om förordnande af en statsrådsledamot att utöfva den befattning
med riksdagsärenden, som enligt § 46 af riksdagsordningen
tillkommer en ledamot af statsrådet; och

2:o) i anledning af en utaf Riksdagen år 1894 för dess del antagen
lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den
16 maj 1884.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den under sammanträdet
aflemnade kong), propositionen.

Upplästes och lades till handlingarna Kongl. Maj:ts denna dag
aflemnade nådiga skrifvelse till Riksdagen om förordnande för en
statsrådsledamot att utöfva den befattning med riksdagsärenden, som
enligt § 46 riksdagsordningen tillkommer en ledamot af statsrådet;
och skulle underrättelse om denna nådiga skrifvelses innehåll genom
utdrag af protokollet meddelas vederbörande utskott samt de ledamöter,
som hafva inseende öfver Riksdagens kansli.

Första Kammarens Prat. 1895. N:o 3.

1

N:o 3. 2 Torsdagen den 24 Januari.

Föredrogs och lades till handlingarna Kongl. Maj:ts vid detta
sammanträde aflemnade nådiga skrifvelse till Riksdagen, i anledning
af en utaf Riksdagen år 1894 för dess del antagen lag om ändrad
lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884.

Justerades protokollet för den 17 i denna månad.

Statsverks proposi tionen.

Föredrogs å nyo Kongl. Majits den 18 innevarande månad bordlagda
nådiga proposition till Riksdagen angående statsverkets tillstånd
och behof.

Friherre Klinckowström: Jag har begärt ordet hufvudsakligen
derför, att jag finner rimligt och rättvist, att man vid remissen af en
så vigtig statshandling som Kongl. Maj:ts statsverksproposition yttrar
sig öfver de anmärkningar, som deremot kunna göras, på det att den
stora allmänheten i landet ej må tro, att Riksdagens samtliga ledamöter
iakttaga tystnad derför att de godkänna allt hvad ifrågavarande
proposition innehåller.

Om jag då först betraktar inkomstsidan, finner jag, att dervid
många anmärkningar kunna göras. Jag vill ej besvära kammaren
med att i detalj genomgå desamma, men det är två bevillningar, som
Kongl. Maj:t påräknar till de nödvändiga utgifternas bestridande,
hvilka jag finner anmärkningsvärda. Den ena är tullbevillningen.
Statskontoret har såsom kändt är upptagit tullen för detta år. till
30,000,000 kronor. Regeringen har på grund af denna provisoriska
beräkning funnit denna summa allt för låg. Jag kan naturligtvis
icke säga, om det har kommit till följd af beräkningen eller om beräkningen
har tillkommit för andra behof. Jag tror snarare det senare.
Det har nemligen varit ytterst svårt för regeringen att få debet
och kredit att gå i hop i denna proposition, så vida ej större tullinkomster
blifvit anlitade. Men jag fruktar, att regeringen i denna
fråga missräknat sig, ty det är visserligen sannolikt, att tullbevillningen
kommer att gå öfver 30 millioner, men icke tror jag, att den går
upp till 35. Fn stor del af tullmedlen nemligen för spanmål och
mjöl har nemligen blifvit under de goda tullagstiftningstiderna så
anlitad, att de fleste både mjöl- och spanmålshandlare redan hafva
sina behof fylda för kanske hela detta år.

Den «ndra anmärkningen jag har att göra rör tilläggsbevillningen.
Jag anser, att med något så när god hushållning och besparingar på
de anslag, som Kongl. Maj:t här äskat, skulle man kunnat undvika
tilläggsbevillningen. Den, som känner förhållandet på landsbygden,
måste med bekymmer erkänna, att tillståndet hos den näringsklass i
landet, som är den talrikaste, den största, den nyttigaste och den
vigtigaste, nemligen jorbruksidkarne, är ganska bedröfligt. Man har
länge tviflat på regeringen till följd af dess tystnad gent emot alla
de petitioner, som från större delen af landet ingått rörande det be -

Torsdagen den 24 Januari. 3 N:o S.

dröfiiga tillståndet med begäran, att Kongl. Maj:t skulle använda sin Statsverksgrundlagsenliga
rätt för att i tid öka tullen å spanmål och mjöl. propoeiKongl.
Maj:t har ei lyssnat till dessa petitioner, ehuru framburna af
ganska vigtiga och betydelsefulla myndigheter inom landet, hvilka ^ orts''-)

torde bäst känna jordbruksidkarnes behof i denna fråga. När slutligen
Kongl. Maj:t tagit initiativet, har Kongl. Maj:t, enligt det den
kongl. propositionen af den 5 januari åtföljande statsrådsprotokollet,
på ett — jag kan ej neka dertill — prisvärdt och utmärkt sätt deducerat
behofvet för den jordbrukande klassen att blifva hulpen. Men
likasom många andra regeringshandlingar i tullfrågor kom äfven detta
allt för sent, och den hjelp, som Kongl. Maj:t dermed afsett att gifva,
har kommit mycket för sent. Det är det som bekymrat litet hvar,
och jag kan sanningsenligt säga, att många stilla i landet med bekymmer
sett denna vår s. k. skyddsvänliga ministers behandling —
jag kan kanske säga misshandling af tullfrågan, och befarar, att den
s. k. skyddsvänliga regeringen endast är en frihandelsregering under
protektionismens skyddande förklädnad.

Det är egentligen i tre fall, som, enligt min åsigt, statsmagterna,
såväl Riksdag som regering, bort taga mera vara på statens inkomster
än som skett. Dessa tre klasser af inkomstkällor, som kunnat i högre
grad än som skett tillvaratagits af statsmagterna för att bereda statsverket
nödiga inkomster utan att man behöft gå till den svåra ytterligheten
att öka den allmänna bevillningen med en s. k. tilläggsbevillning,
äro: tull, hvitbetssockerindustrien och mellanrihslagen; och
jag skall nu be att få med några ord behandla dessa tre frågor.

livad tullfrågan beträffar, har Kongl. Maj:t enligt 60 § regeringsformen
höjt spanmåls- och mjöltullcn i den elfte stunden innan Riksdagen
samlats, men har nu afgifvit proposition med förslag till bibehållande
äfven för framtiden af dessa af Kongl. Maj:t åsätta tullar.

Om denna åtgärd, hvilken, såsom jag nämnde, kommit mycket, för
sent, kommit i sommar strax efter det skörden blifvit inhöstad, hade
den gagnat jordbruksnäringen. Nu gagnar den endast mjöl- och
spanmålshandlarne, men jordbruket har ingen nytta deraf. De mindre
jordbrukarne ha nemligen för länge sedan nödgats under de mest
ofördelaktiga pris afyttra sina produkter för att betala sina löpande
utgifter, hypoteksskulder m. m. De större jordbrukarne åter, som
varit förmögna nog att bära sina utgifter utan att till vrakpris försälja
sin spanmål, ha sparat på densamma i hopp att i tid få se en
kongl. förordning om höjning af spanmålstullen, men den har kommit
för sent. Jag har från många håll hört, att man utbjudit spanmål,
men ingen vill ha den. Ty de personer, myndigheter, handelsmän
och qvarnegare, som bruka köpa spanmål, ha försett sig med
utländsk spanmål och mjöl och ha hvarken penningar eller plats för
inhemsk spanmål. Genom detta försenande af Kongl. Maj:ts i annat
fall välgörande åtgärd hafva de svenska jordbrukarne blifvit beröfvado
den inhemska marknaden, och det går så långt, att om ej alla
märken bedraga, komma under loppet af året ganska stora föriuster
att ske de mindre jordbrukarne, ja, kanske många få gå från hus och
hem och sälja sina hemman för vrakpris. Prisen på egendomar hafva
nemligen gått ned på ett fruktansvärd! sätt, såsom synes i tidningar -

N:o 3

4

Torsdagen den 24 Januari.

Statsverks- nas redogörelser för exekutiva auktioner. Hade Kongl. Maj:t i tid
proposi- gjort anstalt för att höja tullen, hade Kongl. Maj:t bevärdigat alla
dessa petitioner med ett svar, om också ej ett tilfredsställande, blott
^ or s'''' ett svar, som ej kommit så sent som i elfte timmen då Riksdagen
var samlad och sjelf kunde besluta om denna sin vigtigaste fråga,
så hade äfven för statsverket inånga millioner besparats, hvilka nu
blott skänkts åt de utländska varuafsändarnes handelsvinst och ej
tjenat till något annat.

Från denna ganska ledsamma fråga, som kunnat mycket vidlyftigare
behandlas, men hvarmed jag ej vågar pröfva kammarens
tålamod, vill jag nu öfvergå till den andra frågan, nemligen hvitbetssockerindustrien.
Äfven från denna inkomstkälla kan, enligt min och
mångas åsigt, större vinst både rättvisligen och billigt erhållas än
hvad nu är fallet. Om man genomgår de officiella upplysningar,
som finnas rörande denna industri, befinnes, att enligt alla uppgifter
är den för närvarande för lågt beräknad i afseende på procenten af
socker ur betorna, hvarpå sjelfva beskattningen beror. Vidare är
den premie, som Riksdagen lemnat för att befordra hvitbetsodlingen
i vissa delar af landet, der tjenlig mark fins, numera mycket för hög.
Då denna industri började att taga fart, nemligen 1882, var jag äfven
ledamot af denna kammare och gaf min röst åt att lindra beskattningen
för de yngsta sockerfabrikerna, till dess de skulle komma sig
före och kunna lätt producera sina varor. Jag tror, att det var rigtigt.
Men nu, när man från ofRcielt och enskildt håll hör, att dessa
sockerfabriker hulvudsakligen i Malmöhus län kunna gifva 10, 15,
20, 30 — ja, man talar om fabulösa procents utdelning åt sina aktieegare,
synes det vara på tiden att rättvisa sker. Jag missunnar ingen
näringsidkare hans lofliga vinst, äfven stor vinst, men det bör ej
ske på bekostnad af alla samtliga skattdrar ande i landet, och detta
är likväl fallet här. Som kammaren vet, har sockerhalten, hvarpå
beskattningen beror, varit mycket för lågt kalkylerad, och den har
under olika år höjt sig så småningom från ett lägre stadium till ett
högre och är nu, vill jag minnas, 9 procent. Erfarenheten visar
genom de officiella underrättelser vi ega härom, att de sista åren
den sockerhalt som dragits ur betorna utgör 10—10, i procent. Från
Tyskland ha vi underrättelser, att den uppgår till 12,7 5 procent.
Min öfvertygelse är, att med större erfarenhet, bättre maskiner
o. s. v. man skall komma upp till en högre procent att kunna beräkna
beskattningen med. Hvad sjelfva den s. k. sockerskatten
beträffar veta vi litet hvar, att nu har sockerfabrikerna endast att
betala hälften af den sockertull, som utifrån importeradt socker
drager här, och det är en högst betydlig summa. Ty om man ser
efter på de statistiska uppgifterna rörande importen af socker, finner
man, att den har nedgått till en obetydlighet mot hvad den var
för några få år sedan; och det är ej rättvist,• att samtliga skattdragande
skola betala för att sockerbruken i Skåne skola erhålla
10—50 °/o i årlig utdelning. Det finner åtminstone icke jag. Att
detta också varit sista Riksdagens åsigt finna vi deraf, att Riksdagen
ingick med skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om en un lersökning
af denna sockerindustrifråga, hvarigenom statens intresse

Torsdagen den 24 Januari. 5 N:o 3.

kunde bättre bevaras än hittills skett. Att denna industri blifvit af Statsverksstatsmagterna
— jag beklagar, att så händt — på ett ganska lätt- proposisinnigt
sätt behandlad, visas bäst deraf att, som kammaren torde ha f™nen\
sig bekant, uppgaf statskontoret vid sista riksdagen, att beskattningen (Forts.)
på dessa fabriker skulle uppgå till jag vill minnas 3,200,000 kr. för
fjolåret. Bevillningsutskottet begärde eu utredning af denna beskattning
från finansdepartementets kontrollbyrå, och denna byrå lemnade
en utredning, som i många fall var mycket förtjenstfull, oaktadt den
icke, såsom man säger, gick till bottnen med frågan. Men resultatet
blef likväl det, att kontrollbyrån och sedan bevillningsutskottet och
sedermera Riksdagen höjde skatten på dessa fabriker från 3,200,000
kr. till 6,800,000, som den finnes upptagen till i 1895 års riksstat;
och Kongl. Maj:t har nu upptagit samma skatt till 7,000,000 kr.

När man går igenom uppgifterna rörande den skatt, som blifvit utgifven
för alla dessa fabriker från deras början 1882 till och med
1894, det år, för hvilket jag har kompletta uppgifter, finner man, att
Riksdagen under alla dessa år sammanlagdt kalkylerat skatten till

8.300.000 kr., men i verkligheten, mine herrar, har den uppgått till

15.830.000 kr. Att år för år en sådan origtig kalkyl öfver denna
skatt kunnat blifva af Riksdagen godkänd, kan ej annat än förvåna.

Det var ej för mycket, att Riksdagen begärde en utredning, men
denna utredning få vi ännu vänta på. I det propositionen bifogade
statsrådsprotokollet säges, att denna utredning icke kunnat ske. Hvarför
— det kan ej jag förklara och det tillhör ej mig att göra det.

Men det hade varit önskligt, om den hade kunnat lemnas, ty efter
de uppgifter, man får från annat håll, skulle mycket väl ur denna
inkomstkälla kunnat årligen tillflyta statsverket 3 å 4 millioner, kanske
mycket mera.

Den tredje inkomstkälla,; hvarifrån en ganska betydlig inkomst
skulle kunna tillföras statsverket och, hvad vigtigare är, sjelfva näringarna
i många hänseenden och brancher befordras bättre än hvad
nu sker, ligger i dagen, om man observerar det, jag kan säga, oskick
och de oformligheter, som den s. k. inellanrikslagen i många fäll
åstadkommer i vårt land. Det är flere gånger, som denna lag varit
uppsagd och reviderad genom gemensamt tillmötesgående af norska
och svenska män, som dertill utsetts. Men på senare tiden framkomna
oegentligheter och svårigheten att kontrollera lagen och dess
bestämmelser hafva visat sig vara så stora, att enligt min åsigt det
ej bör längre fortgå så. En redogörelse af vederbörande svenska
embetsverk rörande från Norge importeradt gods af alla slag, som
varit underkastadt minskad tull eller ingen tull, visar, att om de hade
dragit samma tull som dylika varor från främmande land, skulle derigenom
mellan 4 och 5 millioner besparats åt svenska statsverket.

Sedan har landtbruksstyrelsen gjort en utredning öfver alla de olägenheter,
som denna mellanrikslag i handels- och sjöfartsväg åstadkommer
för vårt land; och man benöfver blott genomläsa dessa officiella
berättelser för att mer än väl inse, att denna lag i sitt nuvarande
skick ej längre bör ega bestånd. Som kammaren vet, är det
två års uppsägningstid, och här har nyligen i denna kammare framkommit
en massopinion i motionsväg af den beskaffenhet, att det

N:o 3.

Statsverks proposi tionen.

(Forts.)

6 Torsdagen den 24 Januari.

sannolikt åtminstone blir Riksdagens beslut, att Kongl. Maj:t skall
uppsäga densamma. Men jag vill gå ännu ett steg längre. Jag
finner ej, hvarför vi skola hafva någon mellanrikslag med Norge.
Jag anser, att Norge bör i handels- och sjöfartsväg behandlas lika
med hvarje annan främmande nation, d. v. s. alla varor, som föras
till oss, få draga tull såsom andra länders produkter. Ty att norrmännen
skola vinna 4—5 millioner årligen på Sverige blo''t för en
mellanrikslag, som är högst otjenlig för närvarande, i synnerhet sedan
Sverige blifvit ett skyddsvänligt och Norge är ett fribandelsland, det
finner jag vara alldeles oegei tligt och onödigt.

Då skulle det blifva mycket klarare för Norge, att det ej går an
att draga så stora fördelar på Sveriges bekostnad utan att vilja gifva
oss något i stället, och utan att det ens vill göra rättvisa åt sina egna
förbindelser, hvartill jag strax skall komma här nedan, då jag skall
taga mig frihete i att behandla tredje hufvudtiteln.

Således är det min fulla öfvertygelse, att det enklaste vore att
uppsäga den nuvarande mellanrikslagen och icke sätta någon annan
internationell handels- och sjöfartslag i stället, utan behandla Norge
i likhet med hvarje annan främmande nation.

Detta är i få ord hvad jag haft att anföra rörande inkomstsidan
uti den kongl. propositionen.

Hvad beträffar utgiftssidan, så vare det långt ifrån mig att jag
skulle vilja pröfva herrarnes tålamod med att gå igenom alla de anslag,
som enligt min uppfattning skulle kunna nedprutas alldeles eller
uppskjutas till lägligare tid. Jag har likvisst i fråga om de förändringar,
jag kommer att föreslå uti de af Kongl. Maj:t föreslagna
statsutgifter, tagit såsom allmän regel, att sparsamhet på alla håll
skulle kunna dermed försvaras, att derigenom skulle den af Kongl.
Maj:t föreslagna tilläggsbevillningen kunna helt och hållet upphöra;
att derigenom funnes äfven några medel reserverade för de många
Kongl. Maj:ts propositioner, som under riksdagen säkerligen kunna
förväntas, nemligen bland andra om industriutställningen i Stockholm,
om det eventuella inköpet af Vestkustbanan och deraf följande kompletteringsarbeten
m. m.; att dermed skulle kunna tillgodoses de behjertmsvärda
enskilda motioner, som väl icke torde komma att saknas
vid denna riksdag, hvartill slutligen kommer att jag fruktar, att
det allmänna betrycket, jag kan säga nöden, i synnerhet bland den
jordbrukande befolkningen, är så stor, att vi endast på denna grund
ej kunna nog spara på de statsutgifter, som skola bestridas af folkets
svårt hopsparade medel, och den nuvarande beskattningen tyckes mig
redan så tung för de mindre jordbrukarne, för denna mindre bemedlade
klass i vårt land, att det ej, synes mig, kunna försvaras att öka
detta betryck med ännu större skatter.

Hvad nu beträffar den tredje hufvudtiteln, som är af en ganska
stor vigt vid denna riksdag, har, såsom herrarne litet hvar veta, landet
blifvit förvånadt och öfverraskadt af det kongl. brefvet utaf den
6 augusti 1894 till statskontoret, hvaraf statskontoret underligt nog
ej fick del förr än den 1 december, deri Kongl. Maj:t befaller statskontoret
att af under hand befintliga medel försträcka utrikesdepartementet
under tiden från och med den 1 juli till och med den sista

Torsdagen den 24 Januari.

7

N:o 3.

december månatligen 15,300 kronor för att ersätta de förluster, som Statsverkseljest
skulle drabba utrikesdepartementets kabinettskassa derigenom, ^firmen
att norska staten vägrat att från den 1 juli utbetala sin anpart till _ ''

svenska utrikesdepartementets kabinettskassa. Att Kongl. Maj:t af ^ 0 s''''
för handen varande medel befalt statskontoret att utbetala dessa penningar
finner jag mycket rigtigt; men att deremot Kongl. Maj:t, när
Riksdagen nu är samlad och denna utbetalning af svenska statsmedel
är officielt känd, icke gittat till svenska Riksdagen, som dock disponerar
öfver statsmedlen, göra proposition om att få denna af statskontoret
förskottsvis utbetalta summa ersatt, finner jag lindrigast
sagdt, högst besynnerligt. Så vidt jag kan förstå, saknar Kongl. Maj:t
rätt att disponera öfver svenska statsmedel att dermed liqvidera ett
främmande lands skulder. Det finnes ej ett ord i grundlagen, som
dertill gifver Kongl. Maj:t rättighet, lika litet som det torde gifvas något
exempel egnadt att gifva stöd åt en dylik åtgärd, och mig synes, att
icke blott grannlagenheten, men skyldigheten bort bjuda Kongl. Maj:ts
regering att uppgifva denna provisoriskt utbetalda summa, som väl
måste utbetalas jemväl för år 1895 och kanske äfven för 1896. Det
gäller sålunda ganska stora summor, och denna allvarliga fråga har
efter min åsigt tre sidor.

Den ena är den konstitutionella. Derom vill jag icke vidare
yttra mig. Det lärer tillkomma konstitutionsutskottet att söka utreda
den sidan af frågan och för Riksdagen föreslå de åtgärder, som böra
vidtagas, hvarefter Riksdagen sin pligt likmätigt i anledning deraf
öfverlägger och beslutar.

Men dessutom har denna fråga en finansiel och en politisk sida.

Man har sagt att Kongl. Maj:t med afsigt undvikit att draga denna
norska skuldfråga, om jag så får uttrycka mig, under innevarande
Riksdags pröfning och öfverläggningar. Men jag tror, att Kongl.

Maj:t missräknat sig genom att på tredje hufvudtiteln endast upptaga
samma utgiftssumma, som förut under åtskilliga af de senare åren utgått,
utan att angifva denna ej obetydliga tillkomst i utgifterna. Ty säkert
är, att den finansiella delen af denna fråga tillkommer det Riksdagen
att diskutera och afgöra, äfven om Kongl. Maj:t ej gjort någon
proposition derom. Donna utgift kommer att för 1894, i följd af
Kongl. Maj:ts af mig nyss anförda bref. uppgå till 91,800 kronor.

För hela året 1895 kommer den, i händelse norska statsverket icke
vill erlägga sin anpart till utrikesdepartementet, att uppgå till 183,600
kronor, och för 1896, för hvars riksstat vi nu skola besluta, kommer
den att gå till samma belopp. Orsaken, hvarför ej Norge vill betala
denna summa, har af Kongl. Maj:t uppgifvits vara den, att Norge
fordrar, att Kongl. Maj:t icke skall hafva någon diplomatisk legation
i Wien, utan att denna skall upphöra, och om Kongl. Maj:t icke
åtlyder norska stortinget, vägrar det att utbetala någonting till denna
tredje hufvudtitel för underhåll af diplomatiska agenter i utlandet.

Jag finner det vara mycket rigtigt, att Kongl. Maj:t ej tillmötesgår
en så oförsynt och ohöflig begäran, men om man tror sig kunna i
godo förmå stortinget att betala sin anpart, så tror jag, att man derutinnan
storligen bedrager sig.

Hvilka utvägar har då svenska staten att anlita till utredning al

N:o ®- 8 Torsdagen den 24 Januari.

Statsverks- denna fråga? Den ena är att helt beskedligt och år efter år betala
Pionen1 Norges skuld till utrikesdepartementet och tåla sig dermed. Jag tror,
(Forts) a*it iDSen *nom svenska Riksdagen skulle kunna medgifva något sådant.
Det vore sorgligt och förnedrande för vårt land att underkasta
sig något dylikt.

Den andra utvägen är, att Riksdagen begär, att unionsregeringen
söker i godo förmå Norge att betala sin skuld. Ja, mine herrar,
många sådana försök hafva gjorts, och jag tror visst, att en dylik
framställning för närvarande ligger inne till afgörande af det snart
sammanträdande norska stortinget. Men jag tror mig på förhand
kunna säga, att det ej kommer att leda till något bättre slut än tillförene.
Jag tror, att stortinget kommer att i denna fråga uttala samma
åsigt som förra gången, att det ingenting vill betala, så länge legationen
i Wien fortsätter under namn af svensk-norska legationen.
Den tredje utvägen skulle då vara den att med väpnad hand ''tvinga
Norge att uppfylla sina unionella förpligtelser. Ja, mine herrar,
detta är också ett sätt, och den, som något känner till de militära
förhållandena, kan ej tvifla på, att ju icke Sverige skulle kunna tvinga
Norge dertill med väpnad hand. Men detta skulle jag på det högsta
vilja afråda derför, att den bestående nuvarande unionen är icke värd,
att man för densamma uppoffrar en enda af våra tappra svenska
krigare. Det är i sanning, mine herrar, ett unionsfördrag att gråta
åt. Jag har noga studerat det och det kan omöjligt ega bestånd.
Det är illa hopkommet och kommer aldrig att kunna gagna de båda
folken. Och om Norge en gång tvingades på detta sätt med vapenmagt
att uppfylla sina skyldigheter och kanske komme i andra förhållanden,
icke skulle man, mine herrar, derigenom göra sig det
norska folket tillgifvet. Tvärt om, det skulle komma att öka hatet
och bitterheten mellan de båda folken, som borde lefva i kärlek och
endrägt med hvarandra. Nej, mine herrar, enligt mitt förmenande
är här ej annat att göra än tillgripa den sista åtgärden, hvilken jag
här vill i största korthet omnämna, nemligen att de båda folken helt
enkelt skiljas från hvarandra, upplösa det nuvarande föreningsbandet
dem emellan och låta Norge gå sin egen väg. Min innerligaste öfvertygelse
är den, att många år skulle ej förgå, innan norska folket
begär att åter förenas med Sverige, och då kan det låta sig genomföra
på grunder, som bättre motsvara de båda nationernas önskningar
och förhållanden, och Sverige kan säga ifi&n huru det vill hafva fördraget
ordnadt, så att det bättre uppfyller sitt ändamål än det nuvarande.

När denna fråga var före i kammaren den 12 april 1893, tog jagmig
friheten att i ett längre föredrag gifva uttryck åt denna tanke,
och jag har derefter länge sysselsatt mig med samma fråga utan att
jag kunnat komma till något annat resultat, än det jag nu fram stält.
Sverige behöfver ingalunda Norge för att fortlefva. Vi hafva fortlefvat
under århundraden utan att ega Norge, till och med under
tider, då Norge jemte Danmark var vår fiende. Det har lik visst gått
för sig, och de vackraste bladen i vår svenska historia äro tecknade
kanske just under denna tid. Men skulle Norge begära ett nytt
fördrag, hvilket enligt min åsigt kommer att inträffa, om blott vi

9

N o 3.

Torsdagen den 24 Januari.

modigt uppträda mot detta folk, skulle det ske pa följande grunder,
dem jag här vill återupprepa till protokollet, för att de måtte stå
der för min räkning, nemligen:

l:o att den konstitutionella konungamagten fick sig tillerkänd
ungefärligen samma myndighet, som den för närvarande eger i Sverige,
i afseende på lagstiftning, på stortinget, på krigsmagten m. m. dylikt.

2:o att de unionella förhållandena de båda rikena emellan afvägdes
i proportion af rikenas folkmängd och icke, såsom nu sker, med
full likställighet: vid ny konungaätts utseende; vid regering under
konungs minderårighet; vid interimsregerings tillsättande; vid samme
konungs uppfostran och val af hans förmyndare m. m.

3:o att det gemensamma försvaret så ordnades, att Konungen
egde att i Norge förfoga öfver alla detta lands stridskrafter till lands
och sjös så, som han nu lagligen är berättigad till i Sverige.

4:o att de utrikes ärendena handhafvas för båda rikena gemensamt
af eu svensk utrikesminister, och att, i den hithörande ministeriella
konseljen, den norska statsministern, som tjenstgör hos Konungen,
äfven är närvarande och eger yttra sig. Ministerstaten i utlandet
äfvensom konsulsstaten, äro för båda rikena gemensamma, och kan
unionskonung^! till hithörande platser utse vare sig svenskar eller
norrmän.

5:o att alla de bestämmelser, som beröra båda rikena gemensamt
och sålunda äro af unionel beskaffenhet och förekomma i Norges
grundlag, icke kunna ensidigt förändras eller upphäfvas af det ena
landet utan det andra landets medgifvande genom dess lagliga myndigheter.

6:o att alla de lagbestämmelser, som angå de båda rikenas unionella
förhållanden, upptagas i en för båda rikena lika gällande riksakt,
hvilken endast kan förändras i samma ordning, som för grundlag
bestämd är, det vill säga genom båda ländernas representativa församlingars
medgifvande och unionskonungens bifall.

Hvad slutligen den finansiella delen af denna fråga beträffar, så
finner jag, såsom jag redan förut antydt, det rigtigaste vara, att svenska
statsverket betalar den utgift, som Kongl. Maj:t provisoriskt anbefalt
statskontoret att förskjuta för år 1894, eller 91,800 kronor; att för
den redan afgjorda riksstaten för 1895 bör ett tillskott på extra stat
tillerkännas utrikesdepartementets kabinettskassa af 183,600 kronor
och såsom ersättning för den anpart, norska stortinget bort betala för
sagda år; att för 1896 års riksstat den ersättning, som norska staten
är skyldig erlägga till utrikesdepartementet, men stortinget vägrat
betala, måtte på det sättet provisoriskt godtgöras utrikesdepartementet
att:

a) utrikesdepartementet erhåller en förhöjning på extra stat af

100,000 kronor;

b) att återstoden af det erforderliga anslaget, som utrikesdepartementet
behöfde för att motsvara Norges anpart till samma departement,
borde åstadkommas:

dels genom lämplig minskning å aflöningen för de till ministerstaten
hörande embets- och tjensteman;

dels genom sammanslående af ministerposterna i Berlin och Wien

Statsverks proposi tionen.

(Forts.)

N:o 3.

10

Torsdagen den 24 Januari.

Statsverks- samt i Madrid och Lissabon, likasom det sedan länge varit förhållandet
^tionen meBan Briissel och Haag; och dels genom indragning af våra militär(Forts)
attachéer.

Jag ber om ursäkt, att jag kanske alltför länge sysselsatt herrarne
med denna norska fråga, men mig synes den vara så vigtig, att jag
ej kunnat lemna den helt och hållet utan att derom uttala min mening.

Hvad nu åter vidkommer de förslag till besparingar, som jag
kommer att i korthet här anföra, så grunda sig dessa på de allmänna
nödvändiga anledningar till sparsamhet och hushållning med statens
medel, hvilka jag redan under loppet af detta mitt yttrande framstält.

I afseende å de af Kongl. Maj:t alltså begärda extra anslag å

fjerde hufvudtiteln, eller

för nya eldhandvapen för armén .................... kronor 895,300: —

» mobiliseringsammunition till eldhandvapen... „ 800,000: —

» fästningsartillerimateriel ............................. „ 100,0.00: —

» fortsatt anskaffande af ny fästningsartillerimateriel
........................................................ „ 254,000: —

b förstärkningaf fästningsförsvaret vid Oxdjupet,

Vaxholms och Fredriksborgs försänkningar
samt för försvaret vid Kungsholmen

1,781,500 deraf för 1896 ..................-........... ,, 150,000: —

» försänkningarne vid Vaxholm och Fredriksborg ,, 50,000: —

» förstärkningsarbetena vid Kungsholmen ...... ,, 140.000: —

Summa kronor 2,389,300: —

yrkar jag, att endast hälften af hvarje begärdt anslag beviljas, hvarigenom
en besparing erhålles af 1,194,650 kronor.

Till fortsättande af arbetena å Karlsborgs fästning och Vaberget
har Kongl. Maj:t begärt 200,000 kronor. Jag yrkar, att endast hälften
häraf eller 100,000 kronor beviljas.

Hvad femte hufvudtiteln beträffar, har Kongl. Maj:t såsom I, mine
herrar, hafven sett, begärt till nybyggnad af flottans sjögående materiel
ett anslag på extra stat af 12,250,000 kronor, att utgå under
åren 1896—1900, således under loppet af fem år, för nyanskaffning
af fartygsmateriel efter samma typ och samma organisationsplan, som
framlagts af Kongl. Maj:t vid sistlidet års riksdag, hvarjemte Kongl.
Maj:t äskat, att för år 1896 deraf skulle utgå 2,400,000 kronor. Jag
har icke något att anmärka mot den fartygsmateriel, som Kongl.
Maj:t anser nödvändig för att skydda Sveriges kuster samt dervarande
städer och inrättningar mot fiendtligt anfall. Jag har endast att anmärka
mot anskaffningssättet. Kongl. Maj:t önskar ett anslagsbelopp
af 12,250,000 kronor för detta ändamål. Af detta anslag, så betydligt
det låter, kan icke utgöras mer än en fjerdedel af den materiel, som
Kongl. Maj:t vill sätta i sjön för flottans räkning. Således är ju klart,
att Kongl. Maj:t måste återkomma med samma betydliga anslagsfordran
tre gånger under loppet af mellan 20 och 30 år. Och det
är mycket ovisst, hvilka då skola sitta i Riksdagen, särskildt i Andra
Kammaren, och det är mycket ovisst, huru vida så stora summor
blifva beviljade eller icke. Och då står hela denna vigtiga anskaff -

Torsdagen den 24 Januari. 11 N''° 3''

nin^ "af försvarsmateriel stilla. Det finner jag vare ganska ovist Statsverk*
handladt. — Den långa tid, som fordras för anskaffningen enligt V[^en''
Kongl. Maj:ts plan, finner jag också högst betänklig. Derför har jag ^port8.)

redan vid sistlidne riksdag tagit mig friheten — och i så fall fick
jag rätt, att Riksdagen då afslog Kongl. Maj:ts stora plan till den
sjögående krigsmaterielens anskaffning — föreslå, att statsmagterna
skulle anbefalla riksgäldskontoret upptagandet af ett från de enskilda
lånegifvarnes — allmänhetens — sida ouppsägbart statslån . på 50
millioner kronor, med samma bestämmelser i öfrigt, som blifvit fastställa
beträffande 1887 års endast från statens sida .uppsägbar lån,
löpande med 3 6/]0 procent ränta, att halfårsvis af riksgäldskontoret
utbetalas. Obligationerna böra, till vinnande af nödig skyndsam realisation,
kunna säljas till högst tio procent under pari oclr endast i
den mån den nya krigsmaterielen på svenska verkstäder och skeppsvarf
hinner tillverkas, dock icke till högre nominelt belopp än 10
millioner kronor årligen. Genom realisation af det ofvan föreslagna
obligationsbeloppet till 90 procent skulle erhållas 45 millioner kronor,
som” löpande med omkring 4 procent, skulle fordra för räntans betalande
omkring 1,800,000 kronor årligen.

Med de pris, som nu dylika från långifvarnes sida ouppsägbara
lån betinga, behöfver man ej riskera att nödgas sälja obligationerna
för 10 procent under pari. De stå nu öfver pari, mine herrar. Jag
tror, att detta sätt att anskaffa medel till ett så högst vigtigt ändamål
i alla händelser skulle vara att föredraga framför den proposition,

Kongl. Maj:t här afgifvit. Dermed skulle vi på högst sex år hafva
hela° denna för Sveriges skyddande så vigtiga materiel fullt färdig.

Jag lägger så stor vigt deruppå, att jag ber Riksdagen i sin helhet
att noga öfvertänka denna fråga, innan den afgifver sitt slutliga svar
på Kongl. Majtts proposition.

Hvad nu den sjette hufvudtiteln beträffar, har jag också i fråga
derom några anmärkningar att göra. Å det extra anslag, som Kongl.

Maj:t å denna hufvudtitel äskat, nödgas jag yrka följande dels nedprutningar
dels afslag. I n:o 35 uti den kongl. statsverkspropositionen
äskas till bidrag för anläggning af nya samt förbättring eller
omläggning af backiga eller eljest mindre göda. vägar 800,000
krono?. Mig synes denna post kunna nedsättas till halfva beloppet
eller till 400,000 kronor. I n:o 40 har Kongl. Maj:t till .utförande af
nya byggnader och anläggningar vid statens jernvägstrafik äfvensom
till inköp och förändrad inredning in. m. af hotellbyggnaderna m. m.
vid Bollnäs station äskat ett extra anslag af 473,000 kronor. Detta
anslag synes mig utan skada kunna nedsättas till 300,000 kronor.

1 n:o 41 äskar Kongl. Maj:t till anskaffande af ny rörlig materiel
vid statens redan trafikerade jernvägar ett anslag af 1,250,000 kronor,
deraf för år 189(1 skulle utgå 850,000 kronor. Mig synes, att den
andel af detta anslag, som till 1896 års statsreglering borde utgå,, ej
bör anslås till mera än 600,000 kronor. Under n:o 42 i Kongl. Maj:ts
statsverksproposition öskar Kongl. Maj:t till anläggning af ett. jernvägsspår
från Malmbergets station å Duleå—Gellivare-banan till utmålcn
Välkommen, Johan och Baronerne ett belopp af högst 187,000

N:o 3.

12

Torsdagen den 24 -Januari.

Statsverks- kronor, att af jernviigstrafikmedlen utgå. Detta anslag yrkar jag
^tionen In^tte afslås.

,p '' Hvad sedan angår åttonde hufvudtiteln, äskar Kongl. Maj: t under

^ or s''^ n:o 60 till förvärfvande af erforderligt jordområde åt en asyl för
sinnessjuke vid Upsala äfvensom till uppförande af för asylen erforderliga
byggnader m. m. ett extra anslag af 1,400,000 kronor, deraf
för år 1896 500,000 kronor. Med afseende å det mindre farliga, att
alla de med detta anslag afsedda byggnader och anläggningar under
en något längre tid än Kongl. Maj:t afsett skulle anstå, får jag härmed
yrka, att Riksdagen ville för samma ändamål för år 1896 bevilja
endast 250,000 kronor.

Af gammal erfarenhet har jag lärt, att statsutskottet icke fäster
något afseende vid de yttranden, som fällas i Riksdagen vid remissen
af Kongl. Maj:ts nådiga statsverksproposition; och statsutskottet har
otvifvelaktigt ganska rätt att så göra, men med denna kännedom af
arbetsordningen kommer jag att, när remissen af Kongl. Maj:ts statsverksproposition
egt jum, i dag i motionsväg framlägga alla mina
anmärkningar med mycket längre motiv än dem, hvarmed jag nu
kunnat besvära kammaren, för att förmå statsutskottet att behandla
mina yrkanden och påståenden samt deröfver afgifva sina propositioner.

Herr Wennerberg: Att vid remissen af en kongl. proposition
angående statsverkets tillstånd och behof vilja fästa kammarens uppmärksamhet
på andra punkter i densamma än dem, som äro af stor
nationalekonomisk eller måhända politisk betydelse, anser jag vara
föga lönande, enär ett långt lämpligare tillfälle gifves för behandlingen
af dessa, sedan de inom vederbörande utskott blifvit ompröfvade.
Deremot, dessa andra — i fall de finnas — högvigtiga nationalekonomiska
eller politiska punkter, de böra vid en remissdebatt upptagas.
Jag vet väl, att de icke kunna åtföljas af något beslut, men
de kunna möjligen åtföljas af ett allmännare uttalande, som helt visst
komme att beaktas under deras fortsatta behandling.

Vid genomgåendet af den kongl. propositionen finner man, att
utgifter och inkomster väl täcka hvarandra förmedelst en icke
obetydlig tilläggsbevillning å fyra och en half millioner kronor samt
förutvarande öfverskott, oaktadt de ökade anslagsfordringarne icke
äro små. Men jag förutser, att efter den behandling, som under
riksdagen kommer att ske så väl af de ena som de andra, ändock ett
öfverskott skall uppkomma, som ju alltid är godt att veta. Vi äro
alltså icke utsatta för någon statsbrist — långt derifrån. Allt ser
hugnande ut, då man läser statsverkspropositionen. — Men är detta
öfverskott, som man sålunda kan vänta och som kanske redan finnes,
är det något bevis på ett öfverskott af välstånd inom landet? — Jag
tror, att få skola de vara, som hysa en så menlös åsigt. Och jag
förmodar, att ingen numera skall våga försöket att bevisa dugligheten
af en sådan. Dertill hafva ropen på hjelp från idkarne af våra
näringar varit för starka; och de afvisas äfven af officiella meddelanden,
som, om de äro rätt lästa, äro af beskaffenhet att icke ens tilllåta
ett sådant försök. Jag vill äfven åberopa ett ganska betydande

Torsdagen den 24 Januari. 13 N:o 3.

inlägg i detta hänseende, nemligen det anförande af finansministern, Statsverks
som förekommer i propositionen angående höjda tullar. Han säger propostder,
på tal om det betryck, under hvilket jordbruket för närvarande ''

lider, att »ingen företeelse på det ekonomiska lifvets område kan ''
sägas vara mera framträdande» än detta, och i »nödvändigheten att
vidtaga någon åtgärd för att söka förekomma att jordbrukets betryck
måtte blifva denna närings idkare öfvermägtigt» har förmått honom att
hos Kongl. Maj:t göra framställning om en »tullförhöjning». Detta förträffliga
anförande till protokollet, som jag är färdig att underskrifva
från den första raden till den sista, angående det betryck, under
hvilket vår modernäring lider, lemnar utförliga och säkra bevis försina
påståenden. Jag beklagar dock, att då det heter: att förekomma
öfvermägtigt betryck för jordbruket, man icke tagit i akt, att ett
sådant öfvermägtigt betryck uppstår icke plötsligt på någon viss
datum, utan är förberedt i tider förut. Detta visas också i nämnda
dokument genom de allt från år 1892 fallande prisen på spanmål.

Betrycket har varit stort redan länge, ehuru det icke varit så olidligt,
som det under den sista tiden blifvit. Och vill man förekomma
ett olidligt betryck, torde det vara bäst att göra det i rätt tid, då
det ännu låter sig ske med hopp om framgång.

För icke länge sedan — det var den 5 i denna månad — öfverraskades
alla, som hafva något större intresse för landet, och särskilt
de, som hafva intresse på grund af sina insigter i och åsigter
om landets finansiella och politiska ställning, af regeringens beslut
om tullförhöjning. Med dessa alla menar jag i främsta hand just dem,
som dervid hafva visat den största lifaktigheten. De delas i två
stora mägtiga grupper, den ena frihandelsvännerna, den andra tullskyddsvännerna.
Ingen kan undra på om frihandelsvännerna på ett
oangenämt sätt öfverraskades af regeringsbeslutet. De hade under
nästan hela förra året vant sig tro, att regeringens motstånd mot
höjda tullar kanske inneburö en ändring af åsigter i rigtning till
hvad de ansåge vara det rätta. — Men så kom tullförhöjningen. Man
skulle väl då haft skäl att tro. att ett jubel stigit upp från det
protektionistiska lägret. Ah nej. Man jublar just ej, då en hjelpsam
hand räckes en för sent. Hvad som hade varit att jubla åt, om
det skett under 1894, innebar nu någonting nästan hånande för dem,
som så länge hade önskat hjelp men förgäfves.

Detta, att hjtlpen kom då man minst anade den och knappast
trodde på densamma — straxt före Riksdagens sammanträdande gör
hela åtgärden, just,så som den kom, oförklarlig. Många hafva sökt
att förklara den. Äfven jag i min ringa mån. Men det har icke
lyckats mig. Och för några veckor eller rättare sagdt dagar sedan
var den frågan en bland de allmännaste i landet: »Men hvarför skedde
icke detta förut?» Jag har ännu ej heller hört något nöjaktigt svar
derpå.

Ett sådant skulle kunna hafva funnits, om regeringen haft den
lifiiga öfvertygelsen, att hvarje tull på lifsmedel är något förkastligt.

En sådan åsigt kan finnas, den kan äfven godt försvaras. Och den
stora åtskilnaden i åsigter mellan tullskyddsvänner och frihandlare
beror just derpå, att ganska goda skäl för dessa kunna framföras

N:o 3. 14 Torsdagen den 24 Januari.

Statsverks- från hvardera sidan. Men vi känna alla väl, att vår regering icke
proposi- är en frihandelsregering, utan tvärt om, ja, sjelf är att anse som det
tydliga uttrycket för riksdagsmajoritetens åsigter. Och sjelfva he''
0 s'''' slutet af den 5 januari visar ju det också. Från början har den varit
protektionistisk, nu i slutet är den det äfven.

Men en annan förklaringsgrund har jag också hört nämnas, nemligen
att regeringen skulle funnit sig förhindrad af den så kallade
antiqverade 60 § regeringsformen. Jag vill nu icke tala om att
detta samma beslut af'' regeringen står i skarp strid häremot, då detta
skedde före Riksdagens sammanträdande. Men jag tror också, att
man med fog kan säga, att det är vågadt för hvem som helst att
vilja försvara en sådan åsigt, att en paragraf i regeringsformen, som
ännu finnes qvar med statsmagternas hela myndighet, vore antiqverad.

Men — låt vara — en paragraf, som nästan aldrig användts, är
verkligen rätt obeqväm att begagna äfven af en regering, så vidt icke
denna regering får ett stöd i en stor och allmän opinion. Jag frågar
då: har detta stöd saknats? Jag tror ej, att någon kan säga det, som
kommer i håg hvad under- förlidet år skedde, icke blott från början
af året genom mindre högljudt uttalade önskningar och böner att
höja tullarne, utan slutligen genom en rigtig stormlöpning af petitioner
från icke endast enskilde och småkorporationer, utan äfven
från rikets hushållningssällskap, som böra hafva och säkert också
hafva noga reda på det ekonomiska tillståndet i landet. Jag vill
minnas, att det är icke mindre än fjorton sådana, som hafva vändt
sig till Kongl. Maj:t för att framföra det stora behofvet af en snar
hjelp. Den kom dock icke, förr än då, när den icke lände det svenska
landtbruket och dess idkare till något gagn. Den kom, då redan
de flesta åtminstone af de talrika mindre jordbrukarne uttröskat sin
säd för att inbetala en del af sina skatter och följaktligen sålt den
för de usla pris, som då voro gällande. De fingo icke något gagn
af densamma. Och de, som voro mera burgna, som ega större ännu
otröskade förlag af spanmål, de ställas nu i eu vådlig kollision med
dessa importörer af oerhörda massor spanmål, hvilken helt visst kommer
att ställa dem i sista rummet vid frågan om afsalu. — Var det
då icke några, som kunde vara belåtna med detta beslut? Jo, utoch
inländska importörer och qvarnegare. Det är de, som taga musten
af den räckta förfriskningen. Det är de, som på den svenska landtbrukare^
bekostnad hafva gjort och komma att göra sig indrägtiga
premier. Ja, icke endast på bekostnad af hans möda, utan kanske
också helt enkelt på bekostnad af hans sjelfbestånd.

Det har också funnits en annan gängse förmodan, som skulle
förklara dröjsmålet, nemligen om gifna löften vid urtima riksdagen.
Jag har läst den Riksdagens förhandlingar och Riksdagens skrifvelse,
och jag har icke der funnit några sådana bindande löften. Finnas
. de, så finnas de alltså på något obehörigt ställe.

Men är nu således för mig och troligen för de fleste den åtgärd,
som vidtagits i afseende å tiden för tullförhöjningens tillkomst, oförklarlig,
så må jag väl säga att dermed icke allt är sagdt, som kanske
bör sägas. I svenska språket finnes ett ord, som klingar mycket lika
det ordet oförklarligt, och jag tror, att det ordet bättre betecknar

Torsdagen den 24 Januari. 15

sjelfva saken. Den tullförhöjning, som nu skett, har icke kommit
det djupt betryckta jordbruket till gagn. Den liar kommit till gagn
för annat, möjligtvis äfven för statsverket, och i så fall har den blifvit
förvandlad till en finanstull. Och vi protektionister hafva dock på
det allra fiffigaste ständigt stridt för att den icke skulle så anses,
utan att den verkligen skulle vara en tullförhöjning till den betryckta
modernäringens hjelp. Bland alla våra näringar finnes helt visst
ingen, som är så vigtig för hela landet som just jordbruksnäringen.
Den är den djupaste och den säkrast gifvande både närings- och
skattekällan; och låta statsmagterna den källan utsina, skall det visserligen
icke länge dröja, innan äfven alla de öfriga grundare näringskällorna
rent af torka ut.

Det är väl möjligt, att staten ännu någon tid kan utkräfva och
också villigt erhålla hvad som fordras till statens behof. Men hurn
ödesdigert är icke detta, om det sker med en stigande minskning af
det dagliga brödet för arbetaren 1

Hvad som har skett kan icke göras om; och den reala förlust,
som derigenom uppkommit, kan icke ersättas. Men jemte denna reala
förlust, som ingalunda bör skattas allt för lågt, står också en mera
ideel förlust, som också har sin stora betydelse. Det är förlusten hos
arbetaren af tron på att ett ärligt arbete har sin lön; det är också
förlusten hos honom af tron på rättvisan af de offer, som fäderneslandet
fordrar af honom. Och detta torde vid närmare eftersinnande
befinnas vara rätt betänkligt.

Det är ett sätt att komma ifrån de plågande minnena af hvad
sålunda skett genom att låta den stora magt, tiden har, verka och
antingen genom ljusare utsigter eller genom ökade missöden komma oss
att glömma det skedda. Grifve Gud att det måtte blifva genom det
förra!

Dem, som tvifla på att den nationalekonomiska förlusten är så
synnerligen stor, vill jag blott meddela hvad som i officiella handlingar
uppgifvits i afseende å skilnaden i införsel och utförsel af våra
sädesarter under 1893 och 1894. Jag utesluter hvad som angår
mjölet. Vi finna då, att år 1893 infördes 119,738,000 kg. hvete mot

158.763.000 år 1894, 6,216,000 kg. korn mot 17,416,000 samt 80,893,000
kg. råg mot 132,301,000 allt 1894, och att således af dessa sädesslag
importerats under sistnämnda år 101,582,000 kg. mera än under 1893.
Dertill bör komma en jemförelse mellan utförseln under nämnda år
af samma sädesslag. — Då utfördes från Sverige år 1893- af hvete

35.000 kg. mot 23,700 år 1874, af korn 4,756,000 mot 3,943,000, af
råg 321,000 mot 87,100 allt 1894, hvartill kommer att taga i betraktande,
att, då någon införsel af hafre naturligtvis icke kommit i fråga,
utan vi tvärt om hafva haft en stor export af sådan båda åren — äfven
här visar sig, att är 1893 utfördes 211,788,000 kg. hafre, då deremot
1894, endast 135,322,000 kg. exporterades. Jag har äfven här gjort
en jemförande efterräkning och finner den angifva ett minus på

76.466.000 kg. för sista året. •— För hvar och en, som sjelf är landtbrukare,
och äfven för andra, som nödgas för tillfallet sätta sig in
uti de angelägenheter, som röra jordbruket, går det lätt att valvera

N:o 3.

Statsverks proposi tionen.

(Forts.)

N:o 3. 16 Torsdagen den 24 Januari.

Statsverks- dessa stora kilogramsummor i penningar. Då först torde man finna,
^tionen'' ^en förlust landet lidit är i högsta grad beaktansvärd.

. ‘ Men, mine herrar, det finnes en annan förlust för landet, som

'' jag nu skall be att få beröra. Den är visst icke så stor, men under
sådana tider, i hvilka vi nu lefva, då det är af vigt att icke allenast
så mycket som möjligt ordna våra utgifter sparsamt, utan också taga
reda på våra inkomster med större noggrannhet än hittills varit fallet,
är denna förlust dock stor derigenom, att den är årlig. Jeg menar
den förlust, som uppkommit och uppkommer genom mellanrikslagen
Redan såsom sådan har den visat sig vara för Sverige allt annat än
fördelaktig. Och ser man på dess tillämpning, finner man, att den
varit rent af skadlig under den sista tiden för nästan all svensk
företagsamhet. Det har gått hela år om, kan man säga, så, att påtagliga
öfverträdelser af de öfverenskommelser, som mellanrikslagen
har bestämt, förenat sig med förtäckta sådana och derjemte med kringgåenden
af lagens syften.

Helt visst torde hvar och en tänka, att detta är ett allt för starkt
påstående; och skall det något betyda, fordras det att få höra några
bevis. Mine herrar, jag skall icke upptaga eder tid dermed. Här
är allaredan inlemnad en motion angående mellanrikslagens uppsägning,
hvilken motion skall tillräckligt kraftigt öfvertyga eder om
sanningen af hvad jag nu påstått, och det är på grund deraf som jag
anser det vara i hög grad nödvändigt, att mellanrikslagen ofördröjligen
uppsäges. Här är visserligen af Riksdagen gjord en begäran
om undersökning rörande dessa förhållanden, och när Riksdagen begärt
en sådan undersökning, bör det också vara Riksdagens skyldighet
att afvakta hvad den har att meddela. Men stundom händer, att genom
nya uppdykanden man finner det för landet skadligt att afvakta hvad
som genom omständigheterna icke vidare behöfver afvaktas annat än
af vanlig höflighet, och så är förhållandet nu angående mellanrikslagen.
Vi hafva redan fått ifrån en myndighet, landtbruksstyrelsen,
ett utlåtande, som gör det obehöfiigt att vänta på några andra upplysningar.
Vi hafva dessutom under hela året sett nya företeelser
af likgiltighet från norsk sida att hålla mellanrikslagen i helgd, sådan
som den är, och vi inse nu, att de vanliga förlusterna för Sverige
på denna mellanrikslag skola bestämdt ökas i betydlig mån just genom
den nyss gjorda tullförhöjuingen.

Under sådana förhållanden kan ingen, som rätt känner sig såsom
målsman för det folk, som, långt ifrån att vara rikt, bär ett slags
hederlig fattigdom med tålamod, visa sig likgiltig och af andra än
mycket goda skäl — hvilka här saknas — vilja afvakta en närmare
utredning än den vi redan hafva. Min mening är således, och jag
tror att den skall delas af ganska många och helt visst af denna
kammares flertal, att mellanrikslagen bör ofördröjligen uppsägas.

Då man läser i den kongl. propositionen hvad som rör dess tredje
hufvudtitel, torde det stå klart för hvar och en, hvad man väl länge
anat, att sträfvandet från Norges sida är att omintetgöra unionen.
Sverige har länge försökt att genom eftergifter lugna de orimliga
anspråken från grannlandet och söka bibehålla sämjan i det längsta.

IT

N:o 3

Torsdagen den 24 Januari.

Men långt ifrån att på detta vis hafva återstält en sämja, som väl
aldrig varit af synnerligen god beskaffenhet, har det tvärt om framkallat
nya och ständigt stegrade fordringar. Sverige har gifvit efter.
Sverige har gått så långt, att det till och med i den ömtåliga punkt
i unionen, som gäller våra utrikes angelägenheter, gjort frikostiga
anbud till grannlandet, anbud, som jag icke varit med om att ogilla,
utan tvärt om på detta rum efter bästa förmåga motsatt mig. Äfven
de hafva blifvit förkastade och nästan föraktfullt bemötta. ° Sveriges
Riksdag har dock ännu en gång velat med vilkorliga eftergifter göra
ett sista försök. Vi hafva begärt uppfyllandet af några rättmätiga fordringar
för att göra ett tillmötesgående, som är så djupt ingripande
i den ursprungliga unionens mening, att jag knappt ser, att "det med
rätt kunnat gifvas. Så har emellertid skett, och f&r Konung och
Riksdag har det svenska folket vants att böja sig. Anbudet har°skett
på grund af lika rättigheter och lika skyldigheter för de båda folken.
Det låter ju höra sig? Men hvad har hittills försports? Så länge
det gälde »ligeberettigelse», då var talet högljudt från Norge, men
det tvärtystnade, då det kom till eftersatsen: »ligeforpligtelse». Omsesidigheten
har blifvit ensidighet. Det är endast vi, som varit tillmötesgående,
men detta vårt tillmötesgående har ständigt afvisats.

Detta har visat, hvad unionen för närvarande är, och sådan som
hon är, kan hon genom sin visade oduglighet icke bestå. Hvad som
en gång varit gjordt till båda folkens lycka och ära, har genom den
vrångbild, som unionen nu företer, lagt grunden till båda folkens
olycka och vanära. Detta lian hjelpas, men endast genom en nödvändig
förändring och förbättring af våra unionella förhållanden.

Denna min mening står till all lycka ingalunda isolerad i min ringa
person. Den är uttalad från mångfaldiga ställen inom hela landet.
Den uttalades för några dagar sedan inför svenska folkets representanter
al honom, som bättre än någon af oss känner såväl den skrifna
som den intimare historien om unionens tillkomst och utveckling, af
honom, som oaflåtligt under hela sin regeringstid sträfvat för brödrafolkens
väl och som försökt att afhjelpa och fylla de brister, som
leda sitt ursprung från unionens ofärdiga grundläggning, och att räta
de krokigheter, hvilka under tillväxten uppkommit och nu gjort den
till en krympling, den uttalades af honom, hvars tålamod under
motigheterna varit sådant, att det tjenat såsom ett högt föredöme
äfven för oss. — Och I, mine herrar, kommen nog i håg, hvad
Konungen då yttrade: »Till sin grundtanke är denna union god, men
allt menskligt behöfver tid efter annan omses och förbättras».

Vi stå nu troligen helt snart inför en kris i den norska frågan.
Skulle denna kris utfälla på ett för vårt land ofördelaktigt sätt,
hoppas jag, att bakom de nog tydligt uttalade orden skola stå män,
som i det längsta önskat slippa att på ett mera demonstrativt sätt
visa, att de funnos och — finnas.

Jag hörde nyss _ sägas, att det vore så godt att de bada folken
skildes åt och att unionen upplöstes. Jag är icke af den meningen.
Unionen har kostat Sverige alltför mycket för att vi skulle tro oss
ens hafva rättighet att taga det första steget till dess upplösning.
Vilja våra grannar misshandla dess grundtanke, som dock var en stor

Första Kammarens Prof. 1895. N:o 9. 2

Statsverks

proposi tionen.

(Forte.)

N:o 3. 18 Torsdagen den 24 Januari.

Statsverks- tanke — så må de få veta, att Sverige aldrig skall gorå det, ty Norge,.
proposi- mine herrar, kan aldrig för Sverige varda likgiltigt. Vi kunna kifvas,
tronen. men ^gra aidrig misströsta om, att förr eller senare en verklig
(Forts.) UDj011 största gagn för Skandinavien skall uppkomma. Gifve
Gud det!

Herr Alin: Herr talman! Jag skall vid detta tillfälle sysselsätta
mig med endast en af de frågor, som den siste ärade talaren berörde,
nemligen frågan om hvad som förekommer bland de handlingar, som
åtfölja Kongl. Maj:ts proposition rörande anslagen under tredje hufvudtiteln.

Genomläser man den kongl. propositionen, så företer den, såsom
herrarne finna, ingenting ovanligt; med undantag af ett anslag till
ett konsulsstipendium är icke ett öre mera begärdt än vanligen brukat
begäras, och det är icke heller i den kongl. propositionen förutsatt
eller nämndt något om möjligheten att under riksdagens lopp ytterligare
anslag under den tredje hufvudtiteln behöfva af Kongl. Maj:t
äskas.

Går man emellertid till de protokoll, som åtfölja framställningen
rörande den tredje hufvudtiteln, så finner man der upplysningar, som
tydligen ådagalägga, att denna möjlighet förefinnes. Först och främst
ådagalägges detta af hvad i dessa protokoll meddelas om de åtgärder,
som Kongl. Maj:t den 6 augusti nödgats vidtaga för att fylla den
brist i kabinettskassan, som uppkommit i följd deraf, att det norska
Stortinget vid bevillningen af anslaget till utrikes styrelsen fäst det
oantagliga vilkoret, att legationen i Wien skall, såsom det heter, för
Norges del indragas. För min del anser jag, att hvad Kongl. Maj:t
den°6 augusti i denna sak åtgjorde var Kongl. Maj:ts ovilkorliga
pligt att göra, och att, om denna åtgärd icke hade blifvit vidtagen,
då, och först då, hade anmärkningar kunnat framställas rörande denna
sak. Emellertid var åtgärden och de förhållanden, som föranledde
densamma, utaf den beskaffenhet, att man, jag för min del åtminstone,
hade väntat att få se frågan om den ifrågavarande bristen berörd i
statsverkspropositionen genom framställning om beviljande af anslag
— åtminstone eventuelt. Att en framställning till Riksdagen i detta
afseende är att vänta, det synes af de ordalag, Indika, hans excellens
utrikesministern använder i ämnet, då han förklarar sig icke för närvarande
hafva något förslag om en dylik framställning att göja.
Han anför såsom skäl, att man vet, att framställning dels om efterbevillning
och dels om anslag för budgetåret 1895—1896 kommer att göras
till norska Stortinget. Jag kan förstå detta, ehuru det synes mig, som
om det skulle hafva varit lämpligt att göra åtminstone en eventuel
framställning till Riksdagen, en framställning för .den händelse att
Stortingets "beslut kommer att utfalla i samma rigtning som den,
hvari beslutet af 1894 gått; jag förstår, att regeringen äfven i detta
fall har velat till det yttersta emot det norska folket iakttaga den
strängaste grannlagenhet^ fordringar, och jag skall derför icke tillåta
mig att uttala något klander öfver att en dylik framställning uteblifvit.
Jag ber dock att på samma gång få uttala, att då jag yttrar detta,
så°sker det under den förutsättning, att Riksdagen har under sin

Torsdagen den 24 Januari. 19

samvaro att från regeringen vänta framställning i ämnet, icke blott
för den händelse, att den i statsrådsprotokollet berörda framställningen
till norska stortinget icke bifalles, utan äfven för en annan händelse.
— Undersöker man tidpunkten, då Norges Storting brukar behandla
frågan om anslag till utrikes ärenden, så finner man, huruledes
denna behandling under de senare åren blifvit mer och mer försenad.
År 1891 behandlades frågan om anslag till utrikesärendena i
Stortinget den 19 juni; åren 1892, 1893 och 1894 förekom den till
behandling i Stortinget under senare hälften af juli, således vid en
tidpunkt, då svenska Riksdagen för länge sedan åtskilts. Det är derför
som jag tillåter mig uttala den förutsättningen, att en framställning
i det syfte, jag berört, skall komma till Riksdagen äfven för den händelse,
att det skulle visa sig att behandlingen i norska Stortinget
blifver så försenad, att eljest detta års Riksdag icke skulle blifva i
tillfälle att behandla frågan.

Af det statsrådsprotokoll, som är bifogadt den kongl. propositionen
rörande ifrågavarande anslag, synes för öfrigt, att förhållandena
äro sådana, att det förmodligen icke kan dröja länge, innan man har
att motse äfven en framställning rörande anslag från Sverige för betäckande
af den brist, som kommer att uppstå i konsulskassan. Det är
en bekant sak, som nu officielt meddelas Riksdagen, att Stortinget,
som 1893 beviljat anslag till det gemensamma konsulatväsendet med
sådana vilkor, att anslaget måste betraktas såsom icke beviljadt, år
1894 har för tiden från den 1 januari i 895 nekat hvarje anslag till
det gemensamma konsulatväsendet. Dermed har Stortinget praktiskt
tillämpat den teori, till hvilken Stortinget vid mer än ett tillfälle
uttalat sin anslutning, nemligen den, att Norge har rätt att på egen
hand åvägabringa en upplösning af det gemensamma konsulatväsendet,
en teori, som för öfrigt såsom bekant har fått sitt uttryck äfven
i det yrkandet, att beslut om det gemensamma konsulatväsendets
upplösning skall af Konungen fattas under andra former än dev, som
äro föreskrifna för beslut i ärenden, som angå båda rikena. Att en
unionel institution, som bestått sedan unionens stiftelse, skall omintetgöras
genom ett beslut, hvari Sverige icke haft någon del, och
i andra former än de lagstadgade — det är emellertid en sak, som,
derom är jag öfvertygad, Riksdagen och svenska folket aldrig skola
komma att fördraga.

Men jag fäster mig här icke endast vid frågan om formen. Jag
skall äfven yttra några ord om frågans realitet. För ett och annat
år sedan hörde man på olika håll här i landet uttalas den åsigten,
att om frågan om konsulatväsendets upplösning endast behandlades
i de former, riksakten föreskrifver, så vore det icke skäl att motsätta
sig bifall till Norges yrkande på upplösning af den konsulära
gemensamheten. Jag erinrar mig, att denna åsigt äfven uttalades under
debatten i unionsfrågan i denna kammare den 9 maj 1891. Men jag
tror, att denna åsigt på senare tiden betydligt träck tillbaka och är
på vä" att alldeles försvinna. Och detta har blifvit förhållandet till
följd deraf, att insigten om och känslan af betydelsen af denna fråga
för unionen i dess helhet har vuxit och blifvit allt starkare under

N:o 3.

Statsverks proposi tionen.

(Forts.)

N:o 3. 20 Torsdagen den 24 Januari.

Statsverks- de senare åren. Det utmärkande för unionen är ju, att de båda
proposi- rikena j förhållande till främmande magter äro ett, hvilket i såväl
twaen Norges grundlov som riksakten angifves på sådant sätt, att båda
(forts.) rikena i förhållande till främmande magter betecknas med uttrycket
staten. Men det strider mot statens begrepp att den är representerad
på annat sätt än såsom en enhet. Denna åsigt eger naturligen sin
tillämpning med afseende å frågan om representationen å det kommersiella
lika väl som i fråga om representationen å det politiska
området. Man behöfver icke synnerligen mycket tänka på denna fråga
för att inse, att kommersiella tvistefrågor kunna lätt blifva politiska
stridsfrågor, och sammanhanget mellan den konsulära och den diplomatiska
representationen är för öfrigt angifvet derigenom, att diplomatiska
uppdrag stundom bruka anförtros åt konsuler, att konsulerna stå under
vederbörande legation såsom närmaste öfre myndighet och att de stå
under samma öfverstyrelse som den diplomatiska representationen.

Jag skall icke ingå i vidare bevisning för den åsigt jag framstält
rörande sambandet mellan konsulatväsendet och diplomatien. Jag
nöjer mig med att hänvisa till den åsigt, som uttalats af Riksdagen
i dess skrifvelse rörande tredje hufvudtiteln af den 14 april 1893,
deri Riksdagen framhöll, att sammanhanget mellan dessa båda saker
är sådant, att frågan om konsulatväsendets särskiljande icke kan göras till
föremål för pröfning annat än i samband med frågan om organisationen
af utrikesstyrelsen i dess helhet; och vill jag hafva bevis för min
åsigt, hemtade från den norska sidan, så finner jag sådana i mängd
från den tid, då man i Norge rigtat sitt anlopp mot de unionella institutionerna
så, att man sökt skilja konsulatfrågan från den diplomatiska
organisationsfrågan. Bland allt det rika material, som här står till
buds, skall jag nöja mig med att anföra ett enda yttrande. Under
debatten om anslag till utrikesärendena i norska Stortinget, den 19 juni
1891 yttrade en ledamot af Stortinget, som är en af dess majoritets
ledande män, sedermera statsrådet Engelhaj, att enligt hans åsigt var
det mål, hvartill Norge borde sträfva, separation af utrikesstyrelsen,
så att man erhölle särskild utrikesminister. »Men», fortsatte han, »jag
skall icke här väcka ens förslag om undersökning, huru en sådan organisation
kan låta sig genomföras. Här föreligger nemligen en framställning
från vederbörande komité, att regeringen måtte taga frågan
om upprättande af eget norskt konsulatväsen under öfvervägande.»
»Denna hemställan», yttrade den ifrågavarande stortingsledamoten vidare,
»anser jag vara första steget på vägen till det mål, som jag
uppstält såsom det, hvartill Norge bör sträfva. Kommer regeringen
till det resultat, att egna norska konsuler äro nödvändiga, så anser
jag att frågan om egen norsk utrikesminister och egen norsk diplomati
med nödvändighet skall tränga sig fram och kräfva sin lösning.»

Ja, det är så, och i följd deraf, att man här i Sverige allt mer
och mer kommit till insigt om att detta är förhållandet, har man
också stadgat sin åsigt och kommer utan tvifvel att allt mer och
mer stadga den, att konsulatväsendets särskiljande skulle vara inledningen
till upplösning af gemensamheten på det diplomatiska området
och dermed till upplösning af unionen. Och häruti har man
att söka, hvad jag anser, såsom en garanti mot att det gemensamma

Torsdagen den 24 Januari. 21 N:o 3.

konsulatväsendets upplösning någonsin skall komma att af Sverige
medgifvas.

Såsom framgår af de handlingar, hvilka jag här åberopat, är den
nuvarande unionella situationen af en särdeles märklig beskaffenhet.

Jag har ansett, att det i följd deraf är af vigt, att man gör hvad man
kan för att bidraga till att klarhet må råda om de åsigter, som i nu
berörda ämne herska inom den svenska Riksdagen. Det är för att i
min mån bidraga till att denna klarhet må kunna vinnas, som jag
ansett mig böra uttala hvad jag nu har yttrat.

Herr Reuterswärd: De båda första talarne, som yttrade sig,
betraktade den ifrågavarande nådiga propositionen från flera olika
sidor. Jag skall inskränka mig till att endast yttra mig öfver en del
af denna proposition, den nemligen, som rör tredje hufvudtiteln,
hvilken fråga jag anser vid denna riksdag komma att obestridligen
blifva den vigtigaste.

På samma gång jag till alla delar instämmer i hvad de siste båda
talarne yttrat rörande tredje hufvudtiteln och synnerligast i hvad den
siste af dem här uttalat, ber jag att äfven få i största korthet tillkännagifva
min mening, hvilken jag till följd af mitt sjukdomstillstånd
icke har vågat frambära utan att hafva uppsatt den skriftligen, helst
jag kan befara, att mina krafter möjligen skulle svika och att jag
skulle komma att yttra hvad jag måhända icke velat säga.

Jag har derför efter moget öfvervägande velat i denna vigtiga
fråga uttala följande:

Genom de protokoll i utrikesdepartementsärenden, hvilka såsom
bilagor åtfölja Kongl. Maj:ts proposition rörande tredje hufvudtiteln,
har Riksdagen nu erhållit officiel kännedom derom, att ännu vid ingången
af detta år något statsbidrag från Norge till konsulskassan
icke blifvit till utrikesdepartementet inbetaldt efter den 1 juli 1893,
äfvensom derom, att detta förhållande är en följd af de beslut, Stortinget
år 1893 och 1894 har fattat i syfte af det gemensamma konsulatväsendets
upplösning.

Ifrågavarande protokoll meddela äfven, att Stortinget kommit
så långt i sina sträfvanden för nämnda syfte, att det för tiden från
den 1 januari innevarande år ovilkorligen nekat hvarje anslag till det
för de båda rikena gemensamma konsulsväsendet.

Dessa märkliga förhållanden föranlåta mig att erinra kammaren
om tvenne vigtiga punkter i Riksdagens skrifvelse rörande tredje
hufvudtiteln af den 14 april 1893. Den ena af dessa punkter lyder
så:

x>Den förändring i de nu bestående förhållandena, som ett särskiljande
af konsulatväsendet innebär, kan genom sina följder blifva
af genomgripande betydelse; konsulatväsendet står nemligen i ett sådant
samband med de diplomatiska ärendena, att frågan om upplösning
af gemensamheten i det förra synes Riksdagen icke kunna göras
till föremål för pröfning, utan att på samma gång sättet för de senares
behandling kommer under öfvervägande»; och uttalar Riksdagen
i den andra af nämnda punkter »sin förvissning om, att i alla hän -

Statsverks proposi tionen.

(Forts.)

N:o 3.

Statsverks proposi tionen.

(Forts.)

22 Torsdagen den 24 Januari.

delser tillfälle skall beredas Riksdagen att yttra sig i ämnet, innan
något beslut, som inverkar på det nuvarande gemensamhetsförhållandet,
varder fattadt».

Till denna erinran fogar jag uttalandet af den öfvertygelsen, att
Riksdagen orubbligt står fast vid Hvad den sålunda bestämdt uttalat.

Af nu berörda protokoll inhemtas vidare, att norska medel icke
heller finnas att tillgå för de sedan den 1 sistlidne juli till betalning
från kabinettskassan förfallna belopp samt att Kongl. Maj:t med anledning
häraf ansett sig nödsakad att den 6 sistlidne augusti besluta
att använda svenska statsmedel för bristens fyllande och till följd
deraf bemyndigat statskontoret att, på reqvisition från utrikesdepartementet,
tillhandahålla dessa medel.

Jag vill säga, att jag till fullo gillar denna Kongl. Maj:ts åtgärd.
Den var, såsom den föregående talaren yttrat, en nödvändighet, och
derom bör ingen anmärkning komma från denna kammare.

Då det synes mig vara af synnerlig vigt, att Riksdagen blir satt
i tillfälle att genom beslut, rörande anslagen under tredje hufvudtiteln
uttala sin mening angående nu berörda förhållande, tillåter jag mig
att till statsutskottet rigta den anhållan, att dess utlåtande angående
denna hufvudtitel måtte så skyndsamt, som ärendets vederbörliga
behandling medgifver, blifva afgifvet och till kamrarna insändt.

Vid Riksdagens öppnande erinrade Konungen i sitt tal om behofvet
af unionens förbättrande. Man behöfver icke vara svensk för att
inse, att detta behof förefinnes, och jag är öfvertygad om, att förslag
till bristernas afhjelpande, som utgå från norsk sida, skola från svenska
sidan upptagas till välvillig pröfning, så vida de nemligen blott äro
förslag och icke fordringar, som man vill genomdrifva på samma
sätt som nu konsulatväsendets särskiljande och indragningen af legationen
i Wien, och så vida de verkligen gå ut på unionens förbättrande
och ej, såsom förslaget om konsulatväsendets särskiljande, måste
anses leda till unionens upplösning. Men skola dylika förslag blifva
till unionens verkliga gagn, så måste de enligt min mening sättas i
samband med en allmän revision af föreningsfördraget.

Unionens historia ådagalägger, att de partiella ändringarna endast
hafva ledt till unionens försvagande, men skola ändringarna vara
verkliga förbättringar, så måste de gå i rigtning af unionens stärkande,
och enligt min åsigt kan detta mål ej vinnas på annat sätt än
det, att man nu öfvergifven såväl de partiella ändringarnas som de
ensidiga eftergifternas väg.

Mine herrar! Det är icke från svensk sida som yrkandena på
ändring i det stadgade unionsförhållandet hafva utgått, men deremot
har Sverige i särskilda fall, för fridens skull, med efterskänkande af
sina rättigheter medgifvit ändringar i unionsförhållandet.

Detta system är nu slut, ty svenska folket vill, Gudi lof, ej höra
talas vidare om ensidiga eftergifter, utan vi stå nu fast och orubbligt
der vi stå, stödjande oss på rättens och lagens bud och med åberopande
af en 80-årig häfd, således bibehållande status quo, till dess
något bättre med säkra garantier bjudes oss.

Detta är min ståndpunkt i frågan, och jag är viss på, att jag ej
är ensam derom i denna upplysta kammare.

Torsdagen den 24 Januari. 23 N:o 3.

llerr Treffenberg: De bland eder, mine herrar, hvilka möjli- Statsverksgen
erinra sig hufvudinnehållet af hvad jag yttrade, då den unionella
frågan senast förekom i Riksdagen eller år 1893, de veta också, att (Forts)
jag då befann mig i en temligen isolerad ställning i min uppfattning k
af denna fråga gent emot både regeringen och, såsom jag tror, äfven
en allmännare mening inom Riksdagen. Nu, då denna fråga åter
kommit under öfverläggning är det ju helt««iaturligt, att jag vill
begagna tillfället för att deltaga i densammas behandling, visserligen
icke" med något längre anförande, såsom förra gången, utan med ett
jemförelsevis kortare inlägg, medelst hvilket jag afser, bland annat,
att konstatera, att sakernas utveckling i Norge i mina ögon under de
senast förflutna två åren gestaltat sig så, att denna utveckling långt
ifrån att hafva rubbat, fast hellre stärkt min öfvertygelse om omöjligheten
eller jag kanske bör inskränka mig att säga gagnlösheten
att i längden söka på öfverenskommelsens väg uppgöra de unionella
tvistefrågorna eller, såsom det heter i det nu mägtigaste riksdagspartiets
nyligen offentliggjorda program, att »upprätthålla och reformera
unionen», ett program, hvilket, såsom herrarne kanske i dag på morgonen
sett af »Dagens nyheter», på dess vanliga smålustiga sätt betecknats
såsom »förenings- och säkerhetsakten den 16 januari».

Jag tror nemligen icke på unionen eller på en lycklig framtid
för densamma. Allt pekar nemligen i Norge derpå, att man der icke
vill hafva någon vevldig union, att man icke vill hafva såsom det
heter, vidare »samröre». Man vill endast hafva »udskiftning». Man
vill icke, att de unionella institutionerna skola utbildas i syfte att
unionen måtte konsolideras. Man vill att norska folket skall lefva
sitt eget sjelfständiga Rf, icke blott, såsom nu, i det inre, utan äfven
i dess yttre förhållande till Sverige. Det är icke värdt att här
komma fram med den invändningen, att det blott är det ena partiet,
som icke vill veta af någon union, men icke det andra. Nej, redan
för längesedan har det kunnat sägas med sanning, att högerpartiet
i Norge endast är en half hästlängd efter vensterpartiet, och allt
tyder på, att dessa båda partier tendera att allt mer och mer närma
sig hvarandra för att slutligen uppgå i ett enda folkparti, som med
sa^mlad kraft gemensamt gör front mot Sverige. Ty huru eljest,
mine herrar, förklara en mängd företeelser, som vi bevittnat? Det är
visserligen sant, att vi icke få debitera den norska högern för en
mängd oerhörda stortingsbeslut. Jag erinrar i detta hänseende om
hvad äfven några föregående talare redan antydt, nemligen uppsägningen
af den konsulära gemensamheten och indragningen af sändebudsposten
i Wien, visserligen endast för Norges räkning, men
hvilket ju, såsom utrikesministern visat, skulle betyda detsamma som
äfven för Sveriges del. Jag vill vidare erinra om de begge besluten
att endast under absolut oantagliga vilkor bevilja Norges bidrag till
utrikesbudgeten och om kronprinsens apanage. Det är sant, att,
såsom jag sade, vi icke få debitera den norska högern för alla dessa
beslut, men i öfrigt — huru förklara de kända svårigheterna att bilda
svensk vänliga regeringar, då derom vant fråga? Huru förklara den
undfallenhet, med hvilken den nuvarande svenskvänliga regeringen
har fördragit de våldsamma angreppen gång efter annan i pressen

N:o 3. 24 Torsdagen den 24 Januari.

Statsverks- och icke sällan i Stortinget mot Konungen, unionen och Sverige?

Ptionen Huru förklara vidare den slapphet, hvarmed denna regering tillbaka*

(Forts) yisade den infama sqvallerhistorien, som tvang vår kronprins att taga
" det förödmjukande steget att uppträda med ett officielt genmäle i
trägen ? Och huru ändtligen förklara — detta är det mest upprörande
af allt — huru förklara, att denna samma regering, som dock i början
af förra året förklarade sig anse sändebudsposten i Wien vara af
vigt äfven för Norge och för att bevaka de förenade rikenas intressen,
längre fram på året under påtryckning af Stortinget hade — hur
skall jag finna ett ord, som anstår både mig och denna församling
— hade det couraget att tillstyrka Konungen att bifalla detta för
Sverige så djupt kränkande förslag att indraga ifrågavarande ministerpost?
Helt visst skall hela vårt land vara tacksamt mot vår utrikesminister
för det han förstått att på denna punkt häfda Sveriges ära
och värdighet, om också kanske en och annan med mig skulle önskat,
att det skett uti ordalag, som något mera, än hvad som blef fallet,
påmint om den gamla kända Vasa-stilen, ty dermed hade man må
hända kunnat afböja ett upprepadt försök att experimentera i samma
rigtning. Ja, jag talade om Vasa-stilen, men jag skulle gratulerat
den norska regering, som ännu så sent som i Karl Johans dagar
vågat framkomma inför tronen med en sådan tillstyrkan.

Hvad är nu att göra? Naturligtvis ingenting annat än att se
tiden an, både för dem, som hoppas på unionen, och för dem, som
i likhet med mig misströsta om densamma. Det kan ju hända, att
besinningen så småningom får taga öfverhand, och utfallet af senaste
stortingsvalet pekar ju något åt det hållet. Det kan hända, att
besinningen tager öfverhand, det kan hända, att man tillåter den
nuvarande svenskvänliga regeringen att fortfarande sitta vid styret,
det kan hända, att man nöjer sig med en så kallad expeditions-ministér;
ja, det kan hända, ehuru det är föga troligt, att en vensterminister
kunde blifva för stunden brukbar. Detta beror ju på de
vilkor, partiet föreslår och Konungen anser sig kunna acceptera.
Men, mine herrar, situationen kan också blifva en annan, och hvarjehanda
hotande tecken antyda redan, att denna situation snart nog
kan inträda, jag menar en sådan situation, hvarunder vår Konung
icke längre har något val, då det icke blir någon möjlighet för
Konungen att välja en minister af vare sig det ena eller andra slaget,
om nemligen hvartdera af de båda partierna förelägger Konungen
vilkor för regeringens bildande, hvilka han icke kan antaga utan att
bryta mot unionsfördraget. Hyad har då, mine herrar, Konungen att
göra? Konungen vet redan, att den svenska Riksdagens allmänna
önskan är, att frågan om den konsulära gemensamhetens upphäfvande
icke definitivt afgöres, innan deD svenska Riksdagen beredts tillfälle
att derom yttra sig. Ja, godt och väl. Men Konungen saknar ännu
kännedom om Riksdagens mening för det af mig nyss förutsatta fallet,
som snart nog kan inträffa. Konungen vet icke, huru Riksdagen
önskar, att han skall förhålla sig i det fall, att han klämmes mellan
sköldarna, att man sätter knifven på strupen på honom, att man
fordrar, att han utan svenska Riksdagens hörande skall sanktionera
Stortingets beslut om upprättande af ett separat konsulatväsen för

25

N:o 3.

Torsdagen den 24 Januari.

Norge. Men detta är af största vigt för stunden, det är derom vi
böra i främsta rummet uttala oss, ty först derigenom kan utgå ett
praktiskt utbyte af remissdebatten, hvilket i mina ögon skulle hafva
mycket högre värde, än om vi endast förena oss om en helt platonisk
önskan om unionens lyckosamma framtid, såsom nyss föreslagits.
Men, hurudan är då Riksdagens önskan för det förutsatta fallet? Jag
är icke någon profet, men det förefaller mig, som om denna önskan
icke kan vara mer än en och delas af alla, att nemligen, om den af
mig antydda situationen inträder, Konungen då måtte veta, att Riksdagen
önskar att härom erhålla ett nådigt budskap med underrättelse
om situationens allvar, innan något beslut fattas af Konungen. Huru,
ifall ett sådant budskap når oss, svaret derpå skall och bör utfalla,
derom vågar jag ännu mycket mindre framställa någon profetia.
Det borde dock enligt min tanke icke heller detta svar kunna utfälla
på mer än ett sätt, men det är för tidigt att nu vidröra den frågan.
För herrar chauvinister — om några sådana här skulle finnas —
vill jag dock omtala, att jag redan har detta svar på fickan till
benäget påseende för alla, som deraf önska taga kännedom, men tillika
att dessa chauvinister deri förgäfves skola leta efter den lösen, som
de förmodligen anse såsom den enda rätta lösningen af tvistefrågan —
lerig, ty jag hoppas i det längsta, att de båda folkens sunda förnuft
skall göra sig gällande, så att den tidpunkt aldrig skall inträda, då,
för att låna ett uttryck från 1893 års riksdag, »Svea ålägger sina
söner att handla».

Hans excellens herr statsministern Boström: Med anledning af
yttranden, som blifvit fälda under debatten, anhåller jag om någon
stunds uppmärksamhet, och jag skall dervid, för att gå i samma ordning
som föregående talare, be att först få yttra mig i tidlfrågan,
hvilken gifvit anledning till en hel del uttalanden.

Man har dervid frågat om skälet dertill att, när regeringen i
januari 1895 vidtog åtgärden att höja spanmålstullarne, denna åtgärd
icke vidtagits förr, och i sammanhang dermed beklagat, att regeringen
icke fästat afseende vid den mängd af petitioner, som inkommit med
anhållan om sådan förhöjning. Dessa båda anmärkningar sammanfalla
i sjelfva verket, ty det är ju klart, att om regeringen tidigare behandlat
petitionerna och funnit dem icke föranleda till någon åtgärd,
ingenting dermed skulle hafva vunnits. Men hafva skrifvclserna ock
ej officielt blifvit föredragna, så har dock det ämne de beröra eller
landtbrukets ställning varit föremål för regeringens oaflåtliga uppmärksamhet.
Jag erkänner gerna, att den åtgärd, som sålunda ifrågasatts,
utan tvifvel skulle varit till gagn för jordbruket, att en lindring
i dess betryck skulle åstadkommits genom ett tidigare införande af
tullförhöjningen. Men när man i detta fall sätter sig till doms öfver
regeringen, får man ej glömma att det här gälde icke en vanlig
administrativ åtgärd, utan här gälde det att begagna en befogenhet,
som i ett specielt fall blifvit Kongl. Maj:t gifven att ingripa på det
magtområde, som grundlagen eljest uttryckligen förbehåller Riksdagen.
Det är under sådana förhållanden gifvet, att en dylik befogenhet bör

Statsverks proposi tionen.

(Forts.)

N:o 3. 26 Torsdagen den 24 Januari.

Statsverks- af regeringen användas med ytterlig varsamhet och endast när de
proposi- mest starka och påtagliga skäl dertill föranleda.

honen. Ser jag då till, hurudana förhållandena voro hösten 1894, så

( or s-''1 medgifver jag, att spanmålsprisen då voro låga, men å andra sidan
är det ett faktum, att jordbrukets skörd under året varit rik med
afseende både å spanmål och å foderväxter, äfvensom att importen
af spanmål då icke synnerligen mycket, om än något öfverstigit den
vanliga. Man hade då rätt att antaga, att den större qvantitet spanmål,
som jordbrukaren kunde afsätta, skulle uppväga det lägre värdet.
Under sådana förhållanden var det ganska tvifvelaktigt, om skäl förefunnos
att använda den ifrågavarande grundlagsbestämmelsen. Men
längre fram under året förändrades situationen. Spanmålsprisen folio
. ytterligare och importen tilltog mycket, synnerligast i slutet af november
och i december månad. Jag föreställer mig att detta sistnämnda
förhållande berodde derpå, att den allmänna meningen inom
landet allt mera stadgat sig derhän, att man erkände jordbrukets
behof af ett ökadt skydd och derför ansåg en tullförhöjning vid
denna riksdag vara att vänta. Man kunde äfven förutse, att importen
skulle ännu mera forceras i samma stund det blefve bekant att regeringen
till Riksdagen allemnat proposition i sådant syfte.

Herrarne måste väl då erkänna, att det förefinnes en väsentlig
karaktersskilnad emellan en tullförhöjning, vidtagen på hösten 1894,
och en, beslutad vid den tidpunkt, då den verkligen vidtogs. Hade förhöjningen
vidtagits på hösten 1894, skulle den varit af mera definitiv
art och inneburit en väsentlig ökning för eu längre tid af den tullbeskattning,
Riksdagen förut åtagit sig. Beslutad längre fram vid
den tidpunkt, då den egde rum, i omedelbart samband med regeringens
proposition till Riksdagen, är förhöjningen endast en provisorisk
åtgärd, vidtagen för att sätta Riksdagen i tillfälle att i mera lugn
och ro öfverlägga i frågan och för att förhindra att verkan af ett
Riksdagens blifvande beslut i frågan skulle kunna blifva helt och
hållet gjordt om intet, åtminstone för den närmaste tiden.

Nu har man emellertid sagt, att det är ingenting vunnet med
åtgärden; den har kommit alldeles för sent. Jag bestrider att så är
t förhållandet. Det är konstateradt, att spanmålsprisen redan stigit
i någon män, och, om än det är gifvet, att så väl den skedda importen
som den nuvarande ovissheten i förhållandena skola åstadkomma
att köplusten icka är stor, har dock en förbättring redan inträdt.
Jag kan ock meddela, att den 7 januari lågo på nederlag cirka 9 V2
millioner kilogram spanmål och 2,2 å 2,3 millioner kilogram mjöl. Vidare
vet jag, att samma dag, den 7 januari, inkommo till svensk
hamn i södra Sverige en stor ångare från Svarta hafvet med omkring
3 millioner kilogram spanmål samt dessutom, till Malmö och Kalmar,
andra fartyg med sådan last, hvarjemte enligt en uppgift, som jag
sett i tidningarna, samma dag till Stockholm inkom fartyg med spanmåls-
och mjöllast, uppgående till 1 1I2 million kilogram. Jag anser
det derför gifvet, att om importen fått fortgå ohejdadt, till dess Riksdagen
fattat sitt beslut i ämnet — och herrarne erinra sig nog från
år 1888, huru importen kan forceras — landet blifvit öfversvämmadt
med spanmål, att, säger jag, i sådant fall den talare skulle haft någon

Torsdagen den 24 Januari.

27

N:o 8.

rätt, som sagt, att vårt behof af spanmål blifvit fyldt äfven för år Statsverks1896,
men nu är detta ingalunda fallet. Pionen*

Det har också varit tal om, att tullförhöjningen icke gjorts för , 1
jordbrukets skull, utan för att finna en utväg att få budgeten att gå ^ ''

i hop- Detta är dock ett fullkomligt misstag. Det hade ju för sådant
ändamål varit så enkelt att anlita maltskatt och förhöjning af bränvinsskatt,
men hade det vant klokt, att, då jag i likhet med Riksdagens
ledamöter var öfvertygad om att en förhöjning af spanmålstuilen
skulle komma till stånd, föreslå att pålägga skatt å maltdrycker
och öka bränvinsbeskattningen, och genom sådana åtgärder oroa de
två stora näringar, som skulle drabbats af skatterna? Vi sågo huru
det skedde i våras; jag vågar påstå att nu, när det var temligen
visst att en tullförhöjning skulle komma till stånd, förslag om en dylik
beskattning skulle varit en ytterst oklok åtgärd.

Jag skall nu lemna tullfrågan och be att få yttra några ord i
den unionella frågan. Så vidt jag kunnat finna, hafva derunder alla
talare uttalat sina förhoppningar om att den nu föreliggande frågan
må kunna bringas till en för båda rikena tillfredsställande lösning,
och man har uttalat hvar och en sin olika uppfattning rörande unionens
framtidsutsigter. Alla hafva dock varit ense om att vidhålla
och betona det uttalande, som af Riksdagen gjordes i april 1893, deri
framhölls sambandet mellan konsulat- och diplomatfrågan och angelägenheten
af att dessa frågors lösning samtidigt måste komma under
öfvervägande. Detta har blifvit uttaladt här med många instämmanden
och äfven framhållits inom Andra Kammaren i det bekanta program,
hvarigenom sammanslutningen af de båda landtmannapartierna
egt rum. Det måste vara synnerligen tillfredsställande för statsrådet
att finna, det dess och Riksdagens åsigter härutinnan öfverensstämma.

Det har af den siste talaren — jag beklagar det lifligt — yttrats
rätt skarpa anmärkningar mot den norska regeringen. Jag beklagar
detta yttrande, derför att det synes mig icke vara rätt att
anfalla den, som icke är i tillfälle att försvara sig. För min del kan
jag icke bedöma, i hvad mån den norska regeringen kunnat i det
fall, han berörde, hafva förfarit annorlunda, än den gjort, men det
vet jag, att ingen kan bestrida dess lojalitet, och att den har så stora
svårigheter att kämpa emot, att det icke är skäl för oss att lägga
sten på börda.

Den siste talaren nämnde vidare, huru Konungen borde af Riksdagen
få veta, huru han borde handla i ett visst uppgifvet fall. Jag
tror, att en sådan underrättelse icke är behöflig, ty Konungen känner
väl sin pligt att styra efter gifna grundlagar, och Konungen vet nog
också att göra det.

Herr Berg, Gustaf: Vid den föredragna remissen af Kongl.

Maj:ts proposition angående statsverkets tillstånd och behof anhåller
äfven jag att få saga några ord, hänslutande sig till tredje hufvudtiteln.

Under det att den unionella frågan de sistförflutna åren varit
föremål för snart sagdt ändlösa debatter inom norska stortinget, debatter,
hvilkas beskaffenhet och innebörd vi alla väl känna och som

N:o 3.

28

Statsverks proposi tionen.

(Forts.)

Torsdagen den 24 Januari.

jag nu icke skall tillåta mig att karakterisera, så har öfver den med
måtta afvägda diskussionen inom den svenska Riksdagen hvilat eu
fördragsamhetens, hofsamhetens och besinningens ande, hvilken historien
säkerligen icke skall underlåta att skänka sitt fulla erkännandeDenna
lugna, och, såsom den må hända understundom för utomstående
synts, tröga besinningsfullhet får dock icke och skall icke heller
förleda någon till det antagande, att det skulle vara en likgiltighetens
ande, som besjälat den svenska representationen. Nej, för ingen
del. Djupt känner hela svenska folket och icke minst dess representanter
betydelsen och innebörden af de ödesdigra spörsmål, som
norska Stortinget uppstält och framtvingat; och efter moget öfvervägande
har Första Kammaren den 24 januari och den 12 april 1893
gifvit sitt svar å dessa spörsmål, det enda svar kammaren krmnat
gifva, då den i likhet med medkammaren och regeringen känner
pligten att bevara värdet af forntida uppoffringar och skyldigheten
att betrygga vår framtida sjelfständighet; och detta svar nar varit i
full samklang med hela svenska nationens mening.

Detta svar har varit tydligt och bestämdt, och det kan med
några få ord upprepas. Vi medgifva — så hette det den 24 januari
— eder fordran på likställighet i vissa af eder begärda rättigheter,
men vi fordra å vår sida af eder ett proportionell lika deltagande i
vissa motsvarande skyldigheter, och den 12 april preciserades detta
svar ännu tydligare i sina hufvuddrag: ingen partiel reform, ingen
som helst vidare eftergift på det unionelt konstitutionella området
utan i sammanhang med en fullständig revision af unionsfördraget

Från detta Första Kammarens svar skall Riksdagen aldrig vika,
derom är jag fullkomligt öfvertygad.

Men det var äfven något annat som inom Riksdagen föreföll den
12 april 1893; vi hafva nyss blifvit erinrade derom, men det kan
icke nog ofta upprepas. Båda kamrarne antogo nemligen då —
Första Kammaren utan votering och Andra Kammaren efter omröstning
men med en i sanning sällsynt majoritet — statsutskottets då
föreliggande betänkande i fråga om tredje hufvudtiteln med godkännande
af utskottets motivering; och här återfinna vi tvenne i detalj
gående uttalanden, som i den unionella frågans nuvarande läge hafva
den mest framstående betydelse.

Dessa uttalanden äro, såsom förut erinrats, för det första, att frågan
om upplösning af det gemensamma konsulatväsendet icke bör
blifva föremål för pröfning utan att samtidigt sättet för de diplomatiska
ärendenas behandling kommer under öfvervägande, och för det
andra, att Riksdagen är förvissad derom, att tillfälle beredes Riksdagen
att yttra sig i ämnet innan något beslut fattas, som inverkar
på upplösningen af det nuvarande gemensamhetsförhållandet i konsulatväsendet.

Dessa af Riksdagen fastslagna och i skrifvelse till Kongl. Maj:t
sedermera framburna uttalanden föreligga nu i all sin aktualitet så
väl med hänsyn till den i Norge allt tydligare framträdande afsigten
att ensidigt, utan hänsyn till formen för diplomatiska ärendens behandling,
lösa konsulatfrågan, som äfven med hänsyn till Stortingetsden
19 juli 1894 fattade och genom Kongl. Maj:ts proposition för

29

N:o 3.

Torsdagen den 24 Januari.

Kiksdagen officielt framlagda beslut, att den konsulära gemensamheten
med Sverige skulle uppsägas att upphöra den 1 januari innevarande
år. Under sådana förhållanden framträder i sanning klarare
och mägtigare än någonsin betydelsen af den ståndpunkt, som Riksdagen
i sin nyssnämnda skrifvelse till Konungen intagit; och jag är
öfvertygad, att denna kammare hyser den fullaste tillit till förverkligandet
af Riksdagens sålunda uttalade förvissning, liksom äfven det
stora flertalet af medkammarens ledamöter visat sig hafva samma
uppfattning, då de i dessa dagar sammansluta sig till gemensamt
arbete under förklaring, att de fasthålla vid Riksdagens 1893 intagna
ståndpunkt.

I den kongl. propositionen möter oss vidare för första gången
officielt meddelande om sådana förhållanden som att stortinget icke
gifvit något anslag till det gemensamma konsulatväsendets upprätthållande;
att stortinget vid beviljandet af anslagen för diplomatiska
angelägenheter fäst sådana vilkor, att anslagen måste anses såsom
icke beviljade, och att norska departementet för det inre den 15
december 1894 till och med uttalat tvekan, huru vida några utgifter
för diplomatien med rättslig verkan påhvila den norska statskassan.
Då det emellertid måste för Riksdagen vara af största vigt att så
fort ske kan mottaga statsutskottets yttrande i dessa magtpåliggande
frågor, får jag, herr talman, vördsamt anhålla att få förena mig uti
det önskningsmål, som i detta hänseende blifvit uttaladt _ af herr
Reuterswärd, i hvars yttrande jag äfven för öfrigt instämmer.

Statsverks proposi tionen.

:''Forts.)

Herr von Strokirch: Då tiden är långt framskriden, och många
talare återstå, är det en skyldighet för hvar och en att nu blifva så
kortfattad som möjligt, och jag skall derför uttala mig endast öfver
den kongl. propositionen i hvad den rör tredje hufvudtiteln. De
upplysningar den kongl. propositionen lemnat rörande det förflutna
årets händelser vid ordnandet af och utgifterna för vår gemensamma
diplomati och konsulatväsende gifva vid handen, att norska Stortinget
behandlat anslagen till ofvannämnda ändamål på sådant sätt, att de
kunna anses såsom icke beviljade; och vidare framgår, att svenska
medel i stället blifvit för ändamålet använda. Dessa upplysningar
utgöra således ett kraftigt skäl för att Riksdagen i år vidhåller det
yttrande, som Riksdagen den 12 april 1894 i fråga om upphäfvande!
af det gemensamma konsulatväsendet afgaf. Då jag sålunda förordar
fasthållandet af den ståndpunkt, som då intogs, kan jag icke neka
mig att äfven framställa en önskan, att tredje hufvudtiteln måtte så
fort ske kan efter behandling i utskottet återkomma till Riksdagen,
på det att kamrarne måtte kunna inom kort fatta det beslut, hvartill
nämnda förhållanden kunna och böra föranleda, ett beslut som, derom
är jag förvissad, skall lända till vårt lands sannskyldiga nytta och
unionens betryggande.

Herr Blomberg: Efter de anföranden, som här blifvit hållna
rörande åtskilliga punkter i den kongl. propositionen om statsverkets
tillstånd och behof, som nu skall remitteras, skulle jag mycket väl
kunnat afstå från ordet, inskränkande mig till att instämma med

N:o 3. 30 Torsdagen den 24 Januari.

Statsverks- herrar Alin och Reuterswärd, hvilkas nyss uttalade meningar jag i
^tionen a^° ^e^ar’ v^a icke ^en synpunkt, som jag i den unionella frågan
'' anser allra vigtigast, blifvit med alltför lätt hand berörd, hvilket
'' '' också föranledde hans excellens herr statsministern att vid sin resumé

af de påminnelser och erinringar, som blifvit gjorda, helt enkelt
förbigå densamma. Om nemligen, såsom jag hoppas, unionen i framtiden
skall kunna bestå till båda de förenade folkens lycka och välgång,
är det en alldeles oafvislig nödvändighet, att de rättsliga grundvalar,
på hvilka densamma är byggd, blifva omdanade på sådant sätt, att de
innebära en verklig garanti för att dylika missförhållanden, om hvilka
den nu föreliggande kongl. propositionen lemnar ett så sorgligt vittnesbörd,
icke vidare må kunna ega rum. Att man med afseende å
unionella institutioner, som egt bestånd under 80 år, och rörande
rättsliga förhållanden, som äro bestämmande för de förenade folkens
Barnlif, tillåtit sig utan vidare fatta sådana beslut som i sjelfva verket
innebära ett ensidigt upphäfvande eller sönderbrytande af dessa rättsliga
förhållanden eller institutioner, detta innebär ögonskenligen en
allvarlig fara för unionens framtida utveckling, hotar till och med
dess bestånd. Och hvad mera är, denna fara hotar allt framgent i
hvarje ögonblick. Ty gifvetvis kunna vi icke tänka oss något bestående
— faktiskt eller lagbestämdt —- förhållande, som icke på
samma sätt kan blifva föremål för ensidiga beslut; och så länge
unionsbestämmelserna äro af så skröplig art som nu, kunna vi i
hvarje stund vänta nya svårigheter; vi hafva att städse emotse samma
bedröfliga stridigheter, som nu under lång tid upprört och oroat de
förenade folken. Det är detta som är unionsfrågans kärna. Då nu
alla missmodiga tankar på unionens upplösande i det yttersta måste
från svensk sida undertryckas, enär det är en hederssak för Sverige,
som föranledt unionen, att icke öfvergifva sitt eget verk, innan allvarliga
försök gjorts att reformera detsamma, så är det ock från denna
synpunkt, som det svenska folkets representanter böra till Norges folk
rigta sitt af unionskärlek uppburna svar på de norska anspråken.
Och detta svar kan icke blifva annat än ett, och det är: vi önska,
att den union, som skapats af våra förfäder, måtte af oss förbättras
och stärkas, att sådana garantier för dess bestånd och utveckling
måtte tillskapas, att vi kunna lemna den från oss till våra efterkommande
i förbättradt skick, så att de må kunna lefva under lyckligare
förhållanden än vi. Derför måste jag också bestämdt betona, att alla
vidare ensidiga eftergifter måtte tillbakavisas, att alla partiella reformer,
som gå ut på att tillfredsställa mer eller mindre berättigade
anspråk från den ena parten, måste afvisas, ty en ny och bättre grund
måste under ärligt samarbete läggas för hela den unionella byggnadenFörst
då kan en lyckligare och bättre framtid, en fridfullare sammanlefnad
begynna för de tvenne förenade folken. Det är detta, som
jag velat framhålla; detta är också, det vågar jag upprepa, sjelfva
kärnan af frågan.

Herr Almström: På samma gång jag instämmer i de yttranden,
som afgifvits af herrar Wennerberg, Reuterswärd och Alin, ber jag
i kammarens minne få återföra några ord, som den 12 april 189o

Torsdagen den 24 Januari. 31 N:o s.

under den diskussion, som då egde rum med anledning af föreslagna Statsverks
förändringen i riksakten, här yttrades af en högt aktad ledamot som
numera icke tillhör kammaren. De äro icke många och lyda sålunda: jcort8i

»Bland de frågor, som härutinnan otvifvelaktigt stå främst, är, ^ .

att för båda rikena, efter strängt rättvisa grunder, rättigheterna blifva
bestämda, så att hvartdera riket får de rättigheter det bör hafva.

Men på samma gång som dessa rättigheter rättvist utdelas, är det
lika nödvändigt, att man åt båda hållen, likaledes efter rättvisa och
på billighet fotade grunder, bestämmer de skyldigheter, som böra
åligga de båda länderna.

Har man kommit på det klara i detta afseende; hafva regering,

Riksdag och folk mer och mer kommit till insigt i dessa frågor, då
blir Sveriges ställning ganska stark.

Jag sade nyss med flit: Riksdagen, derför att i en fråga som
denna det förefaller mig vara alldeles i och för sig sjelf gifvet, att
Riksdagen skall hafva sitt ord med i laget, då någonting skall afgöras.

Jag sade äfven, att Sveriges ställning blir ganska stark, om man har
dessa frågor för sig klargjorda. Ställningen blir stark derför, att
man erbjuder på ena sidan att underhandla och öfverenskomma på
billiga och rättvisa grunder, och det är åtminstone att hoppas, att den
upplysta opinionen i Norge bör gå detta till mötes. Skulle man i det
afseendet hoppas origtigt, skulle Norge icke vilja tillmötesgå oss,
då säga vi: När ni icke viljen möta oss, då vi erbjuda underhand ling

på billiga vilkor; då förskansa vi oss vid status quo och qvarblifva
der.

Detta vore eu nästan oangriplig ställning. Så snart norrmännen
vilja billigt underhandla med oss, äro vi färdiga dertill. Rättvisans
kraf hafva icke af oss blifvit åsidosatta. Men vill man i Norge icke
taga emot detta, då säga vi, att vi äro nöjda såsom vi hafva det, och
låta dervid förblifva. Skulle man det oaktadt anfalla oss, vet jag icke
huru ett sådant anfall skulle gå till. Icke kan man väl hoppas att
öfvervinna oss med munväder; icke kan man gifva sig till att slåss
med oss, det vore värst för den anfallande sjelf. Så snart man vill
vara med om ömsesidig rättvisa, då skola också vi vara med, men om
man det icke vill, så vilja vi icke göra något.»

Om detta uttalande var fullkomligt tillämpligt på dåvarande förhållanden,
så eger det sannerligen icke mindre tillämplighet på de
närvarande, önskar man i Norge förändringar i de för båda länderna
gemensamma bestämmelserna, så må man derom underhandla med
Sverige. Äro de önskningar, man vill frambära, byggda på en rättvis
grund, på medgifvandet, att de rättigheter, som man i unionen redan
åtnjuter eller önskar förvärfva, skola åtföljas af motsvarande skyldigheter,
då är jag förvissad, att de här i Sverige skola mottagas och
behandlas med välvilja. Vill man deremot i Norge utan Sveriges
hörande besluta ändringar i de unionella bestämmelserna, skulle man
vid möjligen blifvande underhandlingar framkomma med förslag, afseende
förändringar, som, i stället för att förstärka, försvaga unionen, hvilken,
huru bristfällig den än må vara, dock blifvit köpt med så stora uppoffringar
från svensk sida och, man kan väl säga det, skapat Norges
tillvaro såsom sjelfständig stat; befinnes det, säger jag, att dessa önsk -

N:o 3

32

Torsdagen den 24 Januari.

Statsverks- ningar gå ut på att försvaga eller spränga unionsbandet, då må vi
^tionen sa*;t'' ^en °^van åberopade talaren tillrådde, ställa oss på stånd *°nen-

punkten af vår rätt, fullt beslutne att med hela vår kraft häfda den .

^ ■'' samma.

Jag har med dessa mina ord velat tillkännagifva min ställning
till unionsfrågan.

Herr Nisser, Martin Samuel: De statsrådsprotokoll, som åt följa

3:dje hufvudtiteln af Kongl. Maj:ts statsverksproposition till innevarande
Riksdag, hafva icke kunnat undgå att väcka en uppmärksamhet,
som kanske icke alltid varit af oblandadt angenäm art. De många
punkter, som man kunde och borde beröra, hafva emellertid till stor
del redan blifvit omhandlade, och jag vill derför endast fästa mig
vid ett yttrande, som står att läsa dels på 25 och dels på 30 sid. af
den kongl. propositionen. Det är ett betänkande från det norska
departementet för det inre, der statsrådet Birch-Reichenwald anför:
»När Stortinget nu återigen vägrat att gifva anslag till beskickningen
i Wien, och densamma således icke för framtiden kan upprätthållas
med gemensamma medel, är det derför för den norska regeringen en
bjudande pligt att med styrka taga till ordet för att nådigt beslut måtte
fattas för beskickningens indragning och, i det man härmed tillåter
sig i underdånighet hemställa till Eders Maj:t att föranstalta, att
denna sak å nyo tages i noggrant öfvervägande, tillåter man sig anmärka,
att frågans lösning i den här antydda rigtningen enligt departementets
förmenande är så mycket mer påkallad, som departementet antager,
att anslaget till diplomatiska angelägenheter i sin helhet måtte komma
att betraktas såsom icke gifvet, derest det dervid fastade vilkor icke
kan uppfyllas. Att ett sådant tillstånd skulle inträda, att från norsk
sida öfverhufvud ingen bevillning till diplomatiska angelägenheter
komme att föreligga, måste departementet emellertid anse såsom
mycket beklagligt.»

Den norska statsrådsafdelningen anför i sammansatt statsråd den
6 augusti 1894, »att den hänförde sig med afseende å beskickningen
i Wien till norska regeringens betänkande och fann sig till följd af
de deri angifna skäl böra enträget tillråda att beskickningen i
Wien indroges, enär de skäl, som i allmänhet kunna tala för upprätthållande
af en fast beskickning i nämnda hufvudstad, efter statsrådsafdelningens
åsigt, icke kunde vara afgörande under nuvarande förhållanden,
då beskickningens upprätthållande kunde medföra allvarliga
förvecklingarv.

Häraf framgår tydligen, att Norges uppfattning i fråga om vilkoren
för ministeriella ärendens föredragning och behandling icke öfverensstämmer
med de förutsättningar, som gjorde sig gällande och blefvo
fastslagna vid unionens ingående. Då emellertid ett fasthållande å
den norska regeringens sida af dylika principer eller ett fortgående
i samma rigtning skulle snarare framkalla just dessa »allvarliga förvecklingar»
än afvärja dem, synes det mig vara å vår sida, för att
begagna herr Birch-Reichenwalds ord, »en bjudande pligt att med
styrka taga till ordet», på det en hvar må komma till insigt om den
vanskliga ställningen samt verka derhän, att en öfverenskommelse må

Torsdagen den 24 Januari. 33 N:o 3.

kunna bringas till ett lyckligt slut, och hvilket icke kan ske genom Statsverksensidigt
sjelfrådiga åtgärder utan hänsyn till den andra partens be- proposirättigade
anspråk. tinnen.

Här har talats om att »eftergifternas tid är förbi»; jag befarar, (Forts )
att det icke är nog dermed, utan att, när uppgörelsens dag en gång
kommer, vissa af de eftergifter, som redan blifvit gjorda från svensk
sida, måste tagas tillbaka.

Jag ber slutligen att få instämma i de uttalanden, som blifvit
gjorda af herrar Wennerberg, Reuterswärd och Alin.

Friherre Barnekow: Egentligen begärde jag ordet för att be möta

åtskilliga yttranden, som fäldes mot regeringen för dess åtgöranden
vid åsättandet af tullar. Dessa yttranden voro så skarpa, att jag
icke anser dem befogade, och jag vill för min del icke genom att
tiga bidraga dertill, att de anses uttrycka kammarens åsigt. En
ärade talare har sagt, att regeringens åtgöranden här vid lag voro
oförklarliga, men på samma gång sade han sig egentligen vilja använda
ett annat ord, men jag förmodar, att han icke använde detta ord,
emedan han möjligen befarade, att talmannens klubba då kunde röras.

Det skulle dock vara intressant få höra detta ord och lära känna
talarens verkliga åsigt i ämnet. För min del kan jag icke neka till
att ifrågavarande åtgärd förvånade mig, då jag först° fick höra talas
om densamma, men jag kan också säga, att i närvarande stund måste
jag, i motsats till den ärade talaren, till regeringen hembära min
tacksamhet för hvad den i saken åtgjort. Hans excellens statsministerns
yttrande utvisar, att det var en betydlig skilnad att vidtaga denna
åtgärd på hösten och på den tid, då den nu skedde. Hade don skett
på hösten, hade det vant att i ännu högre grad begagna sig af den
åtgärd, som ligger i regeringens magt, att ensam ålägga högre tullar.

Efter det yttrande vi här hört från statsrådsbänken och med anledning
af Konungens trontal anser jag för min del, att den ifrågavarande
åtgärden tillkom i syfte att hindra våldsamma spekulationer,
och på det att Riksdagen i lugn måtte få behandla frågan — och
anser jag detta vara en klok åtgärd från regeringens sida.

Medan jag har ordet, vill jag ytterligare säga något angående
dessa tullar på spanmål. Jag tillhör landtmännen, har gjort det under
hela min riksdagsmannatid och jag har sökt att-försvara deras politik.

Jag vet val, att det finnes personer, som hafva en annan uppfattning
om mig i detta hänseende, men jag får bestämdt tillbakavisa den
Men då jag ställer mig på landtmännens sida, vill jag äfven till dem
säga: lyssna icke för mycket till de vänner, som, då I nu hafven
magten, uppmana eder att begagna densamma för mycket till egen
fördel och eget intresse. Det är icke blott landtmännen, som bebo
Sveriges rike; här finnas äfven andra samhällsklasser och andra intressen,
och säkert är, att hvar och en, som har magten, bör begagna
den med moderation, om han vill behålla den.

Jag skall vidare bedja att få bemöta den förste ärade talaren i
hvad han nämnde om så kallade provinsintressen, hvarmed han afsåg
sockerindustrien i Skåne. Han klandrade regeringen, derför att den ej
försökt lägga högre skatt på denna industri; jag vill för min de!

Första Kammarens Prat. 1895. N:o 3. 3

NIO 3.

Statsverks proposi tionen.

(Forts.)

34 Torsdagen den 24 Januari.

gerna vara med om att denna sak blir föremål för undersökning, att
utröna denna industris ställning, som enligt min åsigt för närvarande
ej tål någon högre beskattning. På den tiden, då vi i riksdagen
stredo om grundskatternas afskaffande, kunde jag icke öfvertyga’ en
af mina motståndare om nödvändigheten häraf, och tillrådde jag
honom då att köpa sig ett hemman i norra Skåne; han skulle då lätt
erfara, att grundskatterna voro betungande. Jag kan nu i förevarande
fall endast tillråda friherre Klinkowström att inköpa aktier i någon
sockerfabrik, hvilka för närvarande kunna erhållas till ganska moderat
pris, och kunde han då öfvertyga sig om, huru vida de gifva någon
hög utdelning.

Den tredje fråga, som nu varit före, är den, som rör mellanrikslagen.
Jag har förut »varit med om att undanskjuta denna frågas
behandling, ty med vårt nuvarande förhållande till (Norge är det en
kinkig och grannlaga fråga. Men nu kan jag icke längre vara med
derom. Jag vill icke företaga något, som kan förorsaka ovänskap
med Norge, men i förevarande fall äro vi alldeles tvungna att vidtaga
förändringar, ty det nuvarande tillståndet medför allt för stora förluster
för vår industri och för hela landet.

Slutligen hafva vi unionsfrågan, som jag förut aldrig berört och
som jag ej heller i dag trodde mig behöfva omnämna. Jag förstår
icke, hvad som framkallat alla de uttalanden, som i dag förekommit
rörande denna sak. För min del intager jag den ståndpunkt som
betecknas af 1893 års skrifvelse, hvilken åtföljdes af uttalanden
från Första Kammaren. Icke har denna skrifvelse gifvit anledning
till nu framkomna yttranden, icke heller den kongl. propositionen.
Kongl. Maj:t säger i sin proposition, att han förskotterat den norska
andelen af ifrågavarande anslag, men säger sig på samma gång hoppas
återfå allt som blifvit utbetaldt. Icke kan det då vara lämpligt, att
vi bestämma, hvad som under vissa förutsättningar bör ske. _ Vi
hafva lemnat frågan i regeringens hand, men regeringen har nu icke
begärt något råd från Riksdagens sida; då regeringen hunnit utreda
denna fråga, då är det tids nog att säga något härom. Hvad jag
bestämdt anser såsom ett stort fel, det är att gå händelserna i förväg
och proklamera profetiska satser, och anser jag det ytterst orätt att
klandra den nuvarande norska regeringen, hvilken, derom är jag
alldeles förvissad, ocii vi hafva nyss hört detsamma uttalas från statsrådsbänken,
gör allt hvad i dess magt står för att utreda frågan.
Ställningen för den svenska regeringen blir genom att gå densamma
nu i förväg betydligt försvårad; den bindes till sin handlingsfrihet,
och uppgörelse kan derigenom från dess sida omöjliggöras. För min
del hade jag hoppats att slippa behandla denna fråga, förr än regeringen
hemstälde till Riksdagen, att den måtte uttala sin åsigt och
begärde dess råd. Jag föreställer mig, att skrifvelsen af 1893 fortfarande
för oss eger full giltighet, och jag anser den för min ståndpunkt
vara bestämmande. Om den fråga, som föranledde i frågavarande
skrifvelse, skulle återkomma under Riksdagens behandling,
tror jag, att Riksdagen skall göra hvad den kan för att skydda unionen,
ty det vore enligt min åsigt till båda ländernas skada, om den upplöstes.

Torsdagen den 24 Januari. 35 N:o 3.

Herr Ljungberg: Jag, hoppas, att den siste ärade talaren ur- Statsverks saktar,

att jag något litet sysselsätter mig med den norska frågan, proposiemedan
den är enligt min åsigt allra vigtigast, och särskildt derför, ^onera att

den genom kong!, propositionen angående tredje hufvudtiteln nu or^s)
föreligger.

Det synes mig uppenbart, att frukterna af det hastverk, som
kallas svensk-norska unionen, mogna mer och mer. Det är numera
nära nog omöjligt att med norrmännen sluta fördrag äfven i ekonomiska
och privaträttsliga frågor. Sådana aftal äro mycket lättare att
träffa med andra folk. Men ännu svårare är det att med dem afsluta
fördrag rörande politiska förhållanden. Norrmännen vilja icke höra
talas om underhandlingar i sådana frågor, och deras lösen är: »Ingen
unionskomité».

Men det är icke nog dermed; Norge anser sig numera icke behöfva
efterlefva de fördrag, som redan blifvit afslutade. Jag vill här
blott erinra om frågan angående boskapsimporten samt om riksaktens
bestämmelser såväl angående unionella ärendens behandling som angående
gemenskapen i konsulater och diplomati. Jag befarar verkligen,
att den tid kan komma, då vi icke ens i den vigtigaste delen
af det, hvartill unionen bör förpligta, kunna påräkna något understöd,
nemligen för det unionella försvaret. Förbundspligten skall, enligt
nyare norska teorier, gälla icke kriget, utan blott fredliga förhållanden,
och en af de mest spridda tidningarna i Norge har för icke
länge sedan påstått, att »vi ha med Sverige gemensam konung —
och gemensam fred, men intet gemensamt mer än detta». Slutligen
har det nu äfven kommit så långt, att Stortinget låter oss betala sin
andel i utgifterna å tredje hufvudtiteln eller den gemensamma diplomatien.
Af hela unionen finnes snart icke ens skalet qvar. Kärnan
är längesedan borta.

När detta skett, och Konungen, såsom vi erfarit, redan den 6
augusti beslutit att bevilja af svenska medel ersättning för bristen
från Norge, väntade man naturligtvis att i Kongl. Maj:ts proposition
få se en framställning af grunden för detta märkvärdiga beslut. Man
väntade tillika att få höra, dels huru vår regering sökt motverka och
afböja Stortingets fördragsstridiga beslut, dels ock huru länge regeringen
ämnade fortgå på denna väg. Då finner man i stället i Kongl.

Maj:ts proposition, till sin förvåning, endast en kort och torr framställning
om att det norska bidraget uteblifvit, hvarför regeringen
betalt bristen med svenska medel. Nu skulle man kunna säga,
att vår regering icke hade annat att göra. Men är det så alldeles
säkert, att allt detta icke kunnat förekommas? Om regeringen t. ex.
sagt: man är i Sverige mycket missnöjd med mellanrikslagen, på
hvilken ni förtjenen millioner för hvarje år; och ni skulle göra klokt
i att icke vidtaga åtgärder, hvarigenom ni riskeren uppsägning af
denna lag. Genom uteblifvande af edra bidrag skulle vi äfven blifva
nödsakade att från utrikeskabinettet och diplomatien aflägsna alla
norskfödde embetsmän. Jag betviflar högeligen, att Norges Storting
härpå gifvit ett svar, hvarigenom det, för en vinst af 183,000 kronor,
riskerat förluster af många millioner. Men hafva norrmännen någonsin
fått veta, hvad svenska nationen tänker om deras handlingssätt?

. N:o S. 36 Torsdagen den 24 Januari.

Statsverks- De af herrarne, som följt med den norska pressen, veta mycket väl,
proposi- '' '' '' ’

tionen.

(Forts.)

bestämdt upplyst dem om följderna af deras tilltag. När de yrka
på särskild konsulatstyrelse och diplomati, månne man icke skulle
kunnat fråga dem: hvad har ni att försvara eder konsulat- och utrikesstyrelse
med? Ni har en stor handelsflotta, men hvarmed skolen
I skydda henne? Tror ni, att ni kan sätta eder i respekt med några
kanonbåtar och en gammal korvett? Jag vet icke, om detta blifvit
sagdt; men jag betviflar det; ty jag föreställer mig, att, om man sagt
det och tillika nämnt, att svenska nationen aldrig kan gå in på att
med sina trupper och sin flotta försvara ett system och en politik,
som ledes af för oss och våra intressen helt främmande personer och
på ett möjligen ganska oförståndigt sätt, skulle ett dylikt meddelande
utan tvifvel varit af stort inflytande på Norges hållning och
kraf. Jag tror, att ansvarigheten är just den Achilleshäl, der man
kan träffa Norge, och den sidan af saken har aldrig blifvit berörd
inom Stortinget. De tänka: »svenskarna äro ett beskedligt folk, de
skola nog hjelpa oss efteråt som förut». Men de vilja icke gerna
tala om denna sin förhoppning, det öfverensstämmer icke med deras
högmod eller stolthet, hvad man vill kalla det. Detta är norrmännens
ömtåliga punkt, och derför vilja de icke komma tillsammans
med svenska regeringens ledamöter, som nu flera gånger förgäfves
afrest till Norge för att konferera med dem, ty då skulle de vara
nödsakade att höra svenskarnes vilkor. Nu är det deras mening att
så påskynda konsulatfrågans afgörande, att vi icke skola hinna dervid
göra våra förbehåll. De vilja tvinga Konungen att gifva efter
för deras ensidiga sträfvanden, innan Riksdagen hunnit uttala sig.
De tänka, att sedan de väl vunnit sitt syfte, måste vi, i hvilka förvecklingar
de än inlåta sig, försvara dem. Jag tror, att det skulle
hafva varit nyttigt, om regeringen fäst deras uppmärksamhet på sitt
misstag i detta afseende.

Den närmaste och vigtigaste frågan för ögonblicket är emellertid,
huru det skall gå med penningarna, som regeringen nu beslutat att
tills vidare, kanske för all framtid, utbetala. Regeringen har icke
sagt det, men det faller af sig sjelf, att den litar på norrmännens
grannlagenhet — ett ord, som icke finnes i deras ordbok — att de
hädanefter skola ordentligt betala sin andel. De, som känna norrmännen,
hysa stora dubier i detta afseende.

Men det finnes något annat som kunde göras, och det vore att
genast under hand underrätta norska regeringen, att alla norrmän,
som hafva anställning vid svenska kabinettet och diplomatien, måste
lemna sina befattningar i samma stund, som Norges Storting förnyar
sitt beslut att icke betala något till kabinettskassan. Jag tror, att en
sådan erinran skulle väcka ganska många betänkligheter hos norrmännen,
emedan en sådan åtgärd skulle vara en, om än välförtjent,
chikan för dem. Det angrepp, som nu af stortinget rigtats mot den
enhet i det yttre, som är unionens grundprincip, är af den betänkliga
art, att det icke kan afvisas med fraser, utan med handling.

att denna systematiskt undanhåller landets beloikning upplysning om
opinionen här. Jag tror, att många af de svårigheter, som norrmännen
förorsakat oss, skulle ha uteblifvit, om regeringen öppet och

37

N:o 3.

Torsdagen den 24 Januari.

Man måste någon gång gå ifrån det kända sättet, att när man får ett
slag på den ena kinden äfven vända den andra till, och i stället erinra
sig, att den som kryper blir trampad, och att endast den, som
manligt försvarar sin rätt, får denna respekterad.

Grefve Douglas: De föregående talarne hafva redan utförligt

behandlat de allmänna synpunkter, hvartill statsverkspropositionen
kan gifva anledning. Jag ber att få hålla mig till en enskild fråga,
till förhållanden, som redan förut framträdt i föregående års statsverkspropositionen
och angående hvilka jag ber att få göra en vördsam
hemställan till regeringen, huru vida det icke möjligen skulle finnas
anledning att taga denna sak under förnyad ompröfning just på
grund af de märkliga aktstycken, som innehållas i årets statsverksproposition
på tredje hufvudtiteln. Förhållandet är det, att bland de
uti nämnda statsverksproposition under tredje hufvudtiteln på sidorna
46—50 upptagna minister- och konsulatsposterna förekomma flera
sådana, som för tillfället äro vakanta, det vill säga icke besatta med
ordinarie tjensteman, nemligen ministerposterna i Konstantinopel,
Lissabon och Wien, generalkonsulsbefattningarna i Köpenhamn, Rio,
Hamburg och Shanghai, vice konsuls- och konsulatsekreterarebefattningarna
i Köpenhamn, Havre, Bordeaux och Bilbao. — Jag talar
här endast om de aflönade platserna — de oaflöuade äro för denna
fråga af mindre betydelse — men de anförda konsulatsposterna höra
dock till de för Sverige allra vigtigaste. Alla dessa poster skötas
för närvarande af vikarier, d. v. s. af personer, som arbeta under
medvetande af att, om de än aldrig så val uppfylla sina skyldigheter,
de ändock när som helst afskedas från sina poster. De
halva icke någon säkerhet att dervid blifva bibehållna, och de hafva
icke rättighet till pension. Jag tror, att ett sådant sakernas tillstånd,
derest det fortgår under en följd af år, såsom här är händelsen,
är i hög grad egnadt att afskräcka dugligt och kunnigt folk
från att söka inträde på en bana, der det finnes så osäkra utsigter
för framtiden. Skulle emellertid det oaktadt sådana personer finnas,
så böra de i så fall äfven anses berättigade till samma behandling
och samma förmåner, som andra statens tjenare komma i åtnjutande
af. Jag anser således, att detta sakernas tillstånd icke är förenligt
med Sveriges intressen.

Frågar man nu efter anledningen till att ett sådant förfaringssätt
kunnat tillämpas allt sedan 1890, så finner man förklaringen
derpå i protokollet öfver stortingets förhandlingar den 5 juni 1890.
Der framställes för första gången från stortingets sida den fordran,
att om under budgetåret några diplomatiska poster blefve lediga,
skulle de . icke besättas på vanligt sätt, utan tills vidare skötas af
vikarier, till dess Norges storting fått tillfälle yttra sig om huru
vida och med hvilka summor stortinget ansåge sig böra bidraga till
dessa platsers upprätthållande. Beslutet, genom hvilket detta första
angrepp rigtades mot de förenade rikenas enhälliga representation
gent mot utlandet, fattades med 57 röster mot 56, det vill säga med
en rösts majoritet. Det är således denna enda röst vi hafva att tacka
för att nu snart i 4 års tid vår diplomatiska och konsulära represoh -

Statsverks

proposi tionen.

(Forts.;

N:o 3. 38 Torsdagen den 24 Januari.

Statsverks- tation fått finna sig i former, hvilka enligt mitt sätt att se saken äro
proposi- j hög grad egnade att minska det anseende och den auktoritet, som
tionen våra repregentanter böra hafva i utlandet, och äfven att minska den
(Forts.) trygghet i utöfvandet af sina tjenståligganden, som dessa tjensteman
hafva rätt att göra anspråk på.

Frågar man åter efter den vinst, som uppstått för Sverige, derigenom
att Sverige böjt sig för denna omröstning, det tillmötesgående
vi möjligen skördat genom att genast uppfylla hvad som då begärdes,
ja, då torde det vara tillräckligt att hänvisa till detta års
statsverksproposition, af hvilken ju framgår, att Norge helt och hållet
slutat upp att bidraga till våra gemensamma konsuler och diplomater.

Men om nu så är — om Sverige ensamt tills vidare måste bekosta
hela diplomatien och konsulatväsendet, då ber jag att få hemställa:
är det då icke skäl att göra slut på dessa provisorier och
dessa tillförordnade, om hvilka det redan 1891 yttrades, att de vore
beklagliga, men att de endast vore framtvungna för att tillmötesgå
stortinget och endast afsedda för en kortare tid. Det var denna
vördsamma hemställan jag för min del ville ställa till regeringen.

För (ifrigt instämmer jag helt och hållet i de anföranden, som i
dag fälts i denna kammare liksom också i det program, som Andra
Kammarens majoritet nu mera med all önskvärd tydlighet uppstält
och hvilka i korthet skulle kunna sammanfattas i de orden, att tiden
för ensidiga eftergifter nu bör anses vara slut.

Herr Treffenberg: Mitt förnyade uppträdande är föranledt,

såsom herrarne torde ana, af min önskan att få i största korthet,
såsom den långt framskridna tiden fordrar, bemöta de anmärkningar,
som hans excellens statsministern i sitt anförande rigtade mot mig.
Men jag vill dock först — för att jag icke må glömma det — passa
på att på samma gång göra ett litet flankutfall mot baron Barnekow,
som måtte hafva mycket svagt minne, då han kunde påstå, att han
icke någonsin tillförene yttrat sig i unionsfrågan. Jag har nemligen
nyligen läst denna kammares diskussionsprotokoll i denna fråga vid
1893 års riksdag och kan intyga, att baron Barnekow då yttrat sig i

frågan. _ «

Hvad nu hans excellens statsministerns yttrande beträffar, så
beklagade han sig öfver två saker: först att jag tillåtit mig att göra
ett angrepp mot de norska statsrådsledamöterna, oaktadt dessa vore
frånvarande. Jag har åtskilliga erinringar att framställa häremot.
För det- första är i svensk lag förbjudet endast ,att med smädliga
yttranden förgripa sig mot norska regeringen och stortinget, och så
sträng Eders excellens än var emot mig, så gittade dock icke eders
excellens påstå, att jag gjort mig skyldig till ett sådant (Övergrepp,
utan endast att mina anmärkningar mot norska regeringen vant
»skarpa», och till sådana angrepp anser jag mig hafva halt fullgoda
skäl. Det är vidare icke mot personerna jag yttrat mig jag känner
några af dem och aktar dem djupt — utan mot deras embetshandlingar,
deras offentliga uppträdande, och detta är underkastadt
kritik och, såsom förhållandena nu varit, till och med en skoningslös
kritik. Men härtill kommer ytterligare en annan sak, hvarpå jag ber

Torsdagen den 24 Januari. 39 N:o 3.

att få fästa uppmärksamheten. Det är kändt, att norrmännen göra Statsverk
anspråk på »likställighet» gent emot oss, och då måtte det väl icke proposivara
obefogad!, att äfven vi i det afseende hvarom här är fråga göra
anspråk på likställighet äfven för oss. Det är säkert för Eders C‘ors)
excellens liksom för oss alla kändt, att i synnerhet under tider, då
vensterregeringar suttit vid styret men äfven eljest, icke blott skarpa
utan äfven mot Sverige och unionen smädliga anmärkningar gång
efter gång framstälts i norska stortinget, der, såsom bekant, ledamöterna
af svenska regeringen icke annat än tillfälligtvis äro tillstädes
och ej heller hafva säte annat än på läktaren, liksom de norska statsråden
hos oss under vår riksdag. Våra statsråd hafva således vid dylika
tillfällen i stortinget varit frånvarande och icke fått tillfälle att försvara
sig. År nu meningen att lägga munkafle endast på oss, så att
vi icke få uttala våra hjertans meningar? En sådan likställighet vill
jag icke gå in på.

I senare delen af Eders excellens’ anförande afvisades min

— såsom jag åtminstone sjelf tyckte — hofsamt framstälda önskan,
att kammaren måtte här något mera allmänt uttala sig rörande
den hållning, som man hoppades, att Konungen måtte för ett
visst förutsatt fall komma att iakttaga. Denna önskan afvisades af
Eders excellens med en viss »magnificence» genom att erinra mig derom

— hvad jag visste väl förut liksom alla andra -—.att Konungen styr
vårt land efter landets lagar och helt säkert skall göra det min bön
förutan. Jag vill då härvid bemöta Eders excellens endast med en
vördsam erinran derom, att vår Konung har att styra äfven ett annat
land med särskilda lagar, och då detta lands och vårt lands lagar
komma i kollision med hvarandra, såsom nu är fallet, eller då åtminstone
uppfattningen om huru det ena eller det andra landets
lagar rätteligen böra förstås är så olika ■— under sådana förhållanden
tror jag det vara i båda folkens intresse, att Konungen sättes i tillfälle
att inhemta de olika uppfattningar, som göra sig gällande i de
båda ländernas representationer, och jag föreställer mig också, att
Eders excellens icke bör kunna misstycka, att jag i denna fråga, liksom
i andra, sätter mitt eget lands intresse framför alla andras.

Herr Säve: Jag beder att få inlägga en''reservation mot hvad

som yttrades för en kort stund sedan af en ärad ledamot i kammaren,
friherre Barnekow. Friherre Barnekow sade, att han ansåg denna
diskussion onödig, derför att Riksdagen redan 1893 gjort sitt uttalande
i frågan, och derför att — om jag icke missuppfattade honom —
det är origtigt handladt af Riksdagen att vilja liksom gå regeringen
i förväg. För min del får jag upprigtigt tillstå, att jag tror, att det
visst icke skadar, om Riksdagen i en så vigtig fråga, som den invecklade
och ömtåliga unionella, något oftare än som sker uttalar
ett kraftigt ord, ty hvad det uttalande beträffar, som gjordes senast
den 12 april 1893, så är det uppenbart, att det haft alldeles för ringa
effekt. Jag beder att få erinra om de förhållanden, under hvilka
detta uttalande gjordes, och hvart det ledde. Den 17 mars 1893
voterade stortinget den s. k. Lövlandska dagordningen, enligt hvilken
konsulatfrågan skulle afgöras endast af norsk statsmyndighet. Kom

N:o 3.

40

Torsdagen den 24 Januari.

Statsverks proposi tionen.

(Forts.)

så den svenska Riksdagens hofsamma svar den 12 april, hvari dock
Riksdagen uttryckligen anhöll, att den måtte blifva hörd, innan
konsulatfrågan afgjordes. Härpå svarade stortinget den 17 juli medelst
beslutet, att konsulatgemenskapen skulle helt enkelt uppsägas, och
uppsägelsen göras till vilkor för det norska bidraget till konsulatkassan
för det följande budgetsåret. Det förefaller mig således, som
om Riksdagens uttalande 1893 mycket väl borde kunna upprepas i
ännu kraftigare ordalag. Friherre Barnekow sade, att det var olämpligt
att gå regeringen i förväg. Det är ej den svenska Riksdagens
vana att gå regeringen i förväg vid behandlingen af unionsfrågorna.
Jag vädjar till herrarne. Har icke under alla dessa år, under hvilka
unionsfrågorna stått på dagordningen, den svenska Riksdagen förtroendefullt
och lojalt öfverlemnat åt regeringen att vårda och värna
Sveriges rätt och nationella ära gent emot brödrafolket, dervid följande
den gamla romerska formeln: »videant consules ne quid detrimenti
capiat respublica».

Hvad som närmast framkallat denna debatt är uppenbarligen
statsverkspropositionens tredje hufvudtitel. Denna hufvudtitel framlägger
sjelfmant för oss de två ytterst vigtiga frågorna: konsulatfrågan
och ministerfrågan. Tiden är för långt framskriden för att jag i dag
skulle våga ingå i en närmare pröfning af dessa frågor, hvilket derför
må uppskjutas till ett senare tillfälle. Jag vill nu blott i min
ringa mån framhålla vigten af att Riksdagen så fort som möjligt
bestämdt och kraftigt uttalar sig i afseende på konsulatfrågan och i
sammanhang dermed äfven i afseende på det norska anslaget till
kabinettskassan, ty konsulatfrågan sammanhänger på det närmaste
med ministerfrågan och kan icke ensidigt från Norges sida lösas, utan
att både den konsulära och den diplomatiska gemenskapen faller
sönder. Och löser Norge ensidigt konsulatfrågan, då har i och med
detsamma ett af de få band brustit, som ännu förena Sverige och
Norge i en gemensam union. Sker detta, då tror jag att unionen
kommer i samma förhållande som Olaf Tryggvason i Svolderslaget,
då strängen brast på Einar Tambaskjälfvers båge; den har sedan
intet annat att vänta på än de ödesdigra orden: »Norges rike ur
dina händer!»

Att Riksdagen så fort som möjligt tagér under behandling
unionsfrågan, dertill har den en tvingande anledning i den nu föreliggande
statsverkspropositionens tredje hufvudtitel. Jag ber derför
att få förena mig med de herrar, som uttryckt den önskan, att statsutskottet
måtte så fort som möjligt taga denna hufvudtitel under
särskild behandling, och jag är för öfrigt fullt ense med de ledamöter
af kammaren, som framhållit, att debatten nu icke bör ingå i enskildheter,
enär tillfälle att ingå i sådana nog torde erbjuda sig, då
tredje hufvudtiteln återkommer från statsutskottet. Emellertid önskar
jag lifligt, att de blifvande öfverläggningarna skola blifva till
gagn för så väl Sveriges som Norges folk. Stora moln hänga öfver
oss. Det är att hoppas, att det skall lyckas att på ett eller annat
sätt aflägsna dem. Det år icke den svenska Riksdagen som vill, att
dessa moln skola urladda sig i åska och blixt. Men vilja våra norska
bröder icke veta af någon annan lösning än en våldsam sådan, då

Torsdagen den 24 Januari. 41

anser jag det vara af vigt för Riksdagen, att ärligt, utan omsvep
och så fort som möjligt uttala hvad den önskar, så att vi kunna handla
derefter, ty det närvarande tillståndet är outhärdligt.

Herr Widmark: Då jag är på det lifligaste öfvertygad, att en
sådan unionen förening som den mellan Sverige och Norge är det
enda vilkoret, för att vi å båda sidor skola kunna försvara oss, vår
sjelfständighet och vår neutralitet, kan jag icke i min egenskap af
svensk riksdagsman stillatigande åse, huru norska stortinget bjuder
till att genom ensidiga beslut alldeles totalt förstöra det svaga unionella
band som finnes. I anledning af den sena timman inskränker
jag mig till att, med åberopande af hvad herrar Reuterswärd och
Blomberg yttrat, uttala den förhoppningen, att Riksdagen måtte besluta
att i konsulatfrågan hålla fast vid »status quo».

Herr Lundeberg: På samma gång äfven jag önskar få till
protokollet antecknadt, att jag i allo delar de åsigter, som af herr
Reuterswärd och af de af honom åberopade talare uttalats, kan jag
icke underlåta att fästa uppmärksamheten vid ett moment i hans
excellens utrikesministerns i ämnet afgifna utlåtande, som lyder sålunda:
»Stortingets beslut är i och för sig af den beskaffenhet, att,
äfven om, mot hvad jag nu håller före, beskickningen i Wien kunde
undvaras, ett beslut om dess indragning i den ordning nu blifvit
ifrågasatt i allt fall ej skulle kunna af mig tillstyrkas». Detta uttalandes
innebörd är efter mitt förmenande fullt klar och i sammanhang
dermed äfven af stor betydelse. Det kan nemligen icke förstås
annorlunda än att, om det svenska folket ock är fullt redoboget att
ingå i vänskapliga underhandlingar, som kunna leda till befästande
af det med unionen afsedda ändamål, det visserligen icke skall kunna
finna sig i att medelst magtspråk drifvas till att underordna sig beslut,
som stå i uppenbar strid med unionens anda och mening, med
ingångna aftal och bestämmelser, och hvarigenom vårt lands rätt och
värdighet skulle i betänkling mån kränkas. Jag tager derför med
glädje fasta på hans excellens utrikesministerns af mig refererade
tydliga och oförtydbara uttalande och ser deruti en ledstjerna på den
ansvarsfulla väg vi hafva att vandra vid ordnande af vårt mellanvarande
med det unierade riket.

Herr talman, jag anhåller att till alla delar få instämma i det af
herr Reuterswärd afgifna, af mig förut åberopade yttrande.

I detta anförande instämde herrar Tamm, Per Gustaf och Sederholm,
grefve Klingspor, herrar Andersson, Gustaf, Philip son, Söderberg
och Almqvist, grefve Posse, herrar Lybeck, Sandberg, Poignant, Nyström,
Thomas, Pehrsson, Nilsson, Paulsson, von Möller, Sanne, Nyström,
Carl, Pettersson, Fredrik Emil, Rodhe, Weinberg, Wijk, Walliv,
Röhss, Svedelius, Lundström, Rudebeck, Åkerman, Wester, Behm och
Bohnstedt, friherre Gripenstedt samt herrar Trädgårdh, Benedicks,
Nisser, Ernst, de Laval, Anderson, Albert, Asker, Almgren, Fredrik,
och Berg, Lars.

Herrar Fränekel, Ekdahl, Helander, Fosser, Fagerholm, Jehander,

N:o 3.

Statsverks proposi tionen.

(Forts.)

N:o 3.

42 Torsdagen den 24 Januari.

af Buren, Cavalli, Sjölin, Bergius och Torelius, friherre Alströmer
samt herrar Grundberg, Unger, Pettersson, Carl, Bréhmer och Redig
instämde i herr Reuterswärds anförande; hvarjemte herrar Larsson,
Buss Olof, och Kerfstedt förklarade sig instämma i de yttranden, som
afgifvits af herrar Wennerberg och Reuterswärd.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, blef den kongl. propositionen
tillika med de i anledning af densamma nu afgifna yttrandena
hänvisad till statsutskottet.

Herr statsrådet Gilljam aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) om anordnande vid Upsala af en asyl för sinnessjuke; och
2:o) angående jordafsöndring från indragna mönsterskrifvarebostället
s/4 mantal Silleberg n:r B Börje Olofs gård med */4 mantal
Åker n:r 2 i Skaraborgs län.

Föredrogs å nyo och hänvisades till lagutskottet Kongl. Maj:ts
den 22 i denna månad bordlagda nådiga proposition till Riksdagen,
angående Vermlands och Gotlands läns skiljande från Svea hofrätts
och förläggande under Göta hofrätts domvärjo och i sammanhang
dermed erforderliga bestämmelser.

Föredrogs ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 22, med inbjudning till Första Kammaren att förena sig med
Andra Kammaren i dess beslut att ett sårskildt utskott, bestående
af fem ledamöter från hvardera kammaren, skulle tillsättas för behandling
af Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med
förslag till lag om handelsbolag och enkla bolag, lag om aktiebolag,
lag om vissa föreningar för ekonomisk verksamhet, lag om aktiebolag,
som drifva försäkringsrörelse, lag angående ändring i vissa delar af
strafflagen, lag om ändring i vissa delar af förordningen angående
handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855, lag angående
ändring i 10 § af förordningen om tioårig preskription och om årsstämning
den 4 mars 1862, lag om registrering af bankaktiebolag
samt lag om ändring i vissa delar af lagen angående handelsregister,
firma och prokura den 13 juli 1887.

Berörda inbjudning antogs af Första Kammaren, hvarefter herr
vice talmannen, som på begäran erhöll ordet, yttrade:

Jag tager mig friheten föreslå, att antalet suppleanter från Första
Kammaren i det särskilda utskottet måtte bestämmas till tre.

Denna hemställan bifölls.

43

N:o S.

Torsdagen den 24 Januari.

Vid förnyad föredragning af Kongl. Maj:t8 den 22 innevarande
månad bordlagda nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
lag om handelsbolag och enkla bolag, m. m., beslöts, att denna proposition
skulle öfverlemnas till det särskilda utskott, Riksdagen beslutit
tillsätta för propositionens behandling.

Föredrogos å nyo och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts
nedannämnda, den 22 i denna månad bordlagda nådiga'' propositioner
till Riksdagen:

l:o) angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
Ulrika Charlotta Thorsberg;

2:o) angående försäljning till Borgholms stad af ett jordområde
om 2 hektar 52 ar från Borgholms kungsladugård;

3:o) angående upplåtelse åt enskilde af ett invid Långträsks
jern vägsstation beläget område af Piteå kronopark i Norrbottens län;
samt

4:o) angående beredande af lånemedel till utveckling af statens
telefonväsende.

Föredrogos å nyo och hänvisades till bevillningsutskottet Kongl.
Maj:ts nedannämnda, den 22 innevarande januari bordlagda nådiga
propositioner till Riksdagen:

l:o) angående förhöjning af tullen å spanmål m. m.; och
2:o) angående en särskild tilläggsbevillning för år 1896.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den af herr Pettersson,
Fredrik Emil, väckta, den 22 i denna månad bordlagda motion,
n:o 2, om anslag för utredning af frågan, huru revision af allmänna
och vissa enskilda räkenskaper lämpligast skall kunna åstadkommas.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet herr von StroTcirchs
nedannämnda, den 22 innevarande månad bordlagda motioner:

n:o 3, om minskning af den för år 1896 föreslagna tilläggsbevillning;
och

n:o 4, om förhöjning af tullen å tobak.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet herr Cavallis
den 22 i denna månad bordlagda motion, n:o 5, om ändring af § 72
riksdagsordningen, i syfte att den utslagsröst, som tillagts statsrevisionens
ordförande, må borttagas.

N:o 3. 44 Torsdagen den 24 Januari.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den af herr Gavalli
väckta, den 22 innevarande januari bordlagda motion, n:o 6, med
förslag till ändrad lydelse af § 3 uti instruktionen för Riksdagens
revisorer af stats-, banko- och riksgäldsverken.

Föredrogs herr af Burens nästlidne dag bordlagda motion, n:o 7,
om exporttull å trävaror och trämassa m. m.

Herr af Burén: Då herr talmannen benäget upplyst mig om,
att den af mig väckta motionen i skogsfrågan måste, för att kunna
remitteras till vederbörliga utskott, delas i tre motioner, en för hvarje
afdelning af hvad som föreslagits i motionens s. k. kläm, ber jag nu
att få yrka, att så måtte ske.

Denna anhållan bifölls, hvarefter motionen i enlighet härmed
fördelades i tre motioner, af hvilka den ena fick bibehålla ofvannämnda
ordningsnummer, den andra försågs med n:o 12 och öfverskriften
»om användningen af medel, som inflyta genom föreslagen
exporttull å trävaror och trämassa» samt den tredje erhöll n:o 13 och
öfverskriften »angående förvaltningen af vissa kommunalskogar»; och
blefvo dessa motioner derpå hänvisade, n:o 7 till bevillningsutskottet,
n:o 12 till statsutskottet och n:o 13 till lagutskottet.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet nedannämnda,
under gårdagen bordlagda motioner:

n:o 8, af herr af Burén, om upphäfvande af förordningen angående
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden
den 30 maj 1890;

n:o 9, af friherre Alströmer, med förslag till ändrad lydelse af
§§ 51 och 54 samt § 65 mom. 1 i förordningen angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst den 3 juli 1892;

n:o 10, af herr Ekdahl, om tull å brukade och slitna säckar m. m.;

samt

n:o 11, af herr Almström m. fl., om uppsägning af gällande öfverenskommelse
angående Sveriges och Norges ömsesidiga handelsoch
sjöfartsförhållanden.

Föredrogs och godkändes Riksdagens kanslideputerades den 22
i denna månad bordlagda memorial n:o 1, angående antagande af
tjensteman i Riksdagens kansli.

45

N:o 3.

Torsdagen den 24 Januari.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts nedannämnda,
denna dag afiemnade nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) om anordnande vid Upsala af en asyl för sinnessjuke; samt
2:o) angående jordafsöndring från indragna mönsterskrifvarebostället
3/4 mantal Silleberg n:o 3 Börje Olofsgård med */4 mantal
Åker n:o 2 i Skaraborgs län.

Ledighet från riksdagsgöromålen under fjorton dagar beviljades
herr Bergström från denna dag samt herr Rodhe från den 26 och
herr Tham, Sebastian, från och med den 28 innevarande månad.

Friherre Klinckow ström afgaf en motion, n:o 14, med åtskilliga
förslag beträffande vissa delar af Kongl. Maj:ts proposition angående
statsverkets tillstånd och behof.

Denna motion blef på begäran bordlagd.

Justerades tretton protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 4,2 8 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjernå.

N:o 3.

46

Fredagen den 25 Januari.

Fredagen den 25 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Justerades protokollet för den 18 innevarande månad.

Aflemnades följande motioner:

n:o 16, af grefve De la Gardie, om ändring af § 10 mom. 2 och
§ 12 mom. 1 i förordningen angående vilkoren för tillverkning af
bränvin;

n:o 17, af herr Bohnstedt, om afskaffande af rättigheten att på
nederlag upplägga spanmål;

n:o 18, af herr Söderberg, om förhöjning i tullen å sulläder;

n;o 19, af densamme, om rätt för vissa lärare att i särskilda fall
resa på statens jernvägar mot nedsatt afgift;

n:o 20, af herr Pettersson, Carl, om fördelning på vissa år af
större utgifter, som boställshafvare fått vidkännas för indelning af
boställsskog m. m.;

n:o 21, af herr Larsson, Liss Olof, om förhöjning af bränvinstillverkningsafgiften
äfvensom af tullen å spritdrycker; samt

n:o 22, af herr Bergman, om förändrade bestämmelser beträffande
tull å tråd och kablar för elektriska ledningar.

Dessa motioner blefvo hvar för sig på begäran bordlagda.

Föredrogs friherre Klinckowströms nästlidne dag bordlagda motion,
n:o 14, med åtskilliga förslag beträffande vissa delar af Kongl.
Maj:ts proposition angående statsverkets tillstånd och behof.

Friherre Klincko ws tröm: Då tvekan uppstått hos herr talmannen,
huru vida det vore rätt att i den motion, jag aflemnade i
går rörande frågor om statsregleringen, äfven skulle inflyta frågan om
ersättning för den andel i tredje hufvudtiteln, som norska statsverket
borde betala till svenska kabinettskassan, emedan denna fråga alldeles
icke finnes berörd i Hans Maj:t Konungens statsverksproposition,
anhåller jag, för att icke förorsaka någon tvist om denna sak,
att få fördela denna motion i två, hvaraf den ena skulle röra tredje
hufvudtitelns ersättning för hvad norska statsverket nekat betala till
denna hufvudtitel och den andra de förslag till nedprutningar eller

Lördagen den 26 Januari. 47 N o 8,

afslag å vissa poster i den kongl. statsverkspropositionen, som jag
förut yttrat mig om. Jag hoppas, kammaren icke nekar denna förändring.

Kammaren biföll den af friherre Klinckowström gjorda anhållan,
hvarefter motionen i enlighet dermed delades i två motioner, af
hvilka den ena fick behålla ofvannämnda ordningsnummer och öfverskrift
samt den andra försågs med n:o 15 och öfverakriften »om beredande
af ersättning för vissa kabipettskassans utgifter m. m.»

Dessa båda motioner hänvisades till statsutskottet.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 3,15 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Lördagen den 26 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Justerades protokollet för den 19 i denna månad.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet följande, under
gårdagen bordlagda motioner:

n:o 16, af grefve De la Gardie, om ändring af § 10 mom. 2 och
§ 12 mom. 1 i förordningen angående vilkoren för tillverkning af
bränvin;

n:o 17, af herr Bohnstedt, om afskaffande af rättigheten att på
nederlag upplägga spanmål; och

n:o 18, af herr Söderberg, om förhöjning i tullen å sulläder m. m.

N:o 3. 48 Lördagen den 26 Januari.

Vid föredragning af herr Söderbergs nästlidne dag bordlagda
motion, n:o 19, om rätt för vissa lärare att i särskilda fall resa på
statens jernvägar mot nedsatt afgift, beslöt kammaren hänvisa denna
motion till ett tillfälligt utskott.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet den af herr Pettersson,
Carl, väckta, under gårdagen bordlagda motion, n:o 20, om fördelning
på vissa år af större utgifter, som boställshafvare fått vidkännas
för indelning af boställsskog m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet nedannämnda,
sistlidne dag bordlagda motioner:

n:o 21, af herr Larsson, Liss Olof, om förhöjning af bränvinstillverkningsafgiften
äfvensom af tullen å spritdrycker; samt

n:o 22, af herr Bergman, om förändrade bestämmelser beträffande
tull å tråd och kablar för elektriska ledningar.

Afgåfvos följande motioner:

n:o 23, af herr Törnébladh, om införande i lagen om rikets mynt
af ett stadgande att staten skall vara skyldig att, vid anfordran från
riksbanken, invexla silfverskiljemynt med guld eller riksbankens
sedlar;

n:o 24, af herr Anderson, Albert, angående ändring i vissa delar
af den utaf Kongl. Maj:t föreslagna lag om aktiebolag; och

n:o 25, af herr Sandberg, om ändring i gällande bestämmelser
angående bidrag till bestridande af mosaiska församlingars utgifter.

På derom framstälda yrkanden blefvo dessa motioner bordlagda.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Wallin under
tre veckor från den 28 och herr Andersson, Gustaf, under fjorton
dagar från den 29 innevarande januari.

Herr talmannen yttrade, att han, efter samråd med herr talmannen
i Andra Kammaren, finge föreslå, att vid det sammanträde, som
komme att hållas onsdagen den 30 i denna månad, måtte anställas
val af ledamöter och suppleanter i det särskilda utskott, Riksdagen
beslutit tillsätta.

Detta förslag antogs.

49

N:o 3.

Lördagen den 26 Januari.

Vidare fäste herr talmannen uppmärksamheten derpå, att sammanträde
blifvit utsatt att hållas under morgondagen kl. 7 e. m. och
att detta sammanträde blefve det sista under motionstiden.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 2,12 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Forsta Kammarens Frat. 1808. N:o 8.

4