RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1895:13

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1895. Första Kammaren. N:o 13.

Onsdagen den 13 mars, f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Upplästes till justering protokollet för den 6 i denna månad.

Herr Treffenberg: Jag skall anhålla att få göra en liten berigtigande
anmärkning vid mitt anförande rörande ersättningen åt länsman
Svenonius.

Jag antog nemligen och jag uppgaf, att vid den tid, då Toriforsbeslaget
verkstäldes, grefve Ehrensvärd var utrikesminister. Denna
uppgift är emellertid, efter hvad man sagt mig, beroende på ett
■misstag. Vid sagda tid hade nemligen grefve Ehrensvärd redan afgått
från embetet, och detta hade öfvergatt till vår nuvarande utrikesminister.

Härefter godkändes det upplästa protokollet.

Herr talmannen meddelade, att från aflidne grefve Gustaf Lagerbjelkes
barn ankommit en skrifvelse, hvilken nu upplästes, så lydande:

Till Riksdagens Första Kammare.

Med de djupaste känslor af tacksamhet och vördnad hafva undertecknade,
framlidne f. d. landshöfdingen grefve Gustaf Lagerbjelkes
barn, mottagit uttrycken åt Första Kammarens genom dess talman
framförda saknad vid vår fäders frånfälle, äfvensom erfarit de ytterligare
utomordentliga bevis af aktning och tillgifvenhet, som Första
Kammaren visat hans minne.

Oföränderligt förenade med minnet af vår fader, skola dessa
känslor städse lefva i våra hjertan.

Stockholm den 12 mars 1895.

G. Lagerbjelke. II. Lagerbielke. A. Lagerbjelke.

G. Bergenstråhle. Fredrik Egerström.
första Kammarens Prat. 1895. N:o 13.

1

No 13. 2

Onsdagen den 18 Mars, f. m.

Enligt kammarens härpå fattade beslut skulle denna skrifvelse
i dagens” protokoll intagas och sedermera förvaras bland kammarens
handlingar.

Herr statsrådet Gilljam afiemnade Kongl. Maj:ts nadiga proposition
till Riksdagen, om anordnande af ett isoleringsstall vid veterinärinstitutet
i Stockholm.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets memorial:

n:o 8, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande 2
punkten af utskottets betänkande n:o 1, angående vissa delar åt tullbevillningen;
och

n:o 9, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande åtskilliga
punkter af utskottets betänkande n:o 2, angående vissa ännu
oafgjorda delar af tullbevillningen.

Herr talmannen meddelade, att till honom ankommit en skrifvelse
af följande lydelse:

Till talmannen i Riksdagens Första Kammare, f. d. statsrådet,
riddaren och kommendören af Kongl. Maj:ts Orden, välborne herr P.
von Ehrenheim.

Komiterade för Svenska slöjdföreningens utställning af metallarbeten
anhålla härmed vördsamt att genom Eder, herr talman och
statsråd, få inbjuda ledamöterna af Riksdagens Första Kammare att
lördagen den 16 dennes kl. 10 f. m. närvara vid öppnandet åt
ifrågavarande utställning.

Inträdeskort varda härmed öfversända.

Stockholm den 12 mars 1895.

Å komiterades vägnar
Erik Storckenfeldt.

C. A. Ossbahr.

Efter det skrifvelsen upplästs, tillkännagaf herr talmannen, att
de öfversända inträdeskorten komme att till kammarens ledamöter
utdelas.

Företogs val af en suppleant i lagutskottet efter herr Hasselrot,
och betans ”efter valförrättningens slut hafva blifvit dertill utsedd

herr Tham, Sebastian, med 67 röster.

3 No 13.

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
konstitutionsutskottets nästlidne dag bordlagda utlåtanden n:is 2 och 3.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 9 och 12 innevarande mars
bordlagda utlåtande n:o 5, angående regleringen af utgifterna under
nksstatens fjerde hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvaret.

Herr Casparsson: Jag får vördsamt föreslå, att detta betänkande
måtte punktvis föredragas, men att, då mom. a) af punkten
3° har omedelbart sammanhang med mom. a) af punkten 2, dessa
bada moment måtte i ett sammanhang föredragas.

På gjord proposition beslöts, att förevarande utlåtande skulle
punktvis företagas till afgörande samt att punkten 3 mom. a) skulle
föredragas i sammanhang med punkten 2 mom. a).

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2 mom. a) och i sammanhang dermed punkten 3 mom. a). Om höjning

i aflöningeu

Herr Casparsson: Jag ber att få i kammarens minne återföra fSr det icke
hurusom vid förra riksdagen eu med denna fullkomligt likartad motion r9J7ZZte,
väcktes i denna kammare. Statsutskottet afstyrkte densamma, liksom Hets och
det gjort med den nu förevarande. När utskottets betänkande före- kavalleriets
drogs i kammaren, yrkade en högt ärad representant på östgötabänken underbefäl af
att kammaren skulle i en skrifvelse till Kongl. Maj:t uttrycka sina ”^Fortl)''
bekymmer beträffande de missförhållanden, som i motionen voro fram- ''
stälda. Denna skrifvelse vann från många håll i kammaren det varmaste
understöd. Representanter från Yermland, Dalarne, Geflebor^s
län, Upland, Södermanland samt Elfsborgs, Linköpings, Jönköpings
och Kronobergs län instämde i densamma, och resultatet blef, att
kammaren med nära tredubbel majoritet, 90 mot 31, afslog statsutskottets
hemställan och biföll förslaget om den föreslagna skrifvelsen.

Nu har statsutskottet å nyo afstyrkt hvarje åtgörande i frågan
under åberopande af det välbekanta skälet, att utredningen är ofullständig.
Jag skattar högt blygsamhetens dygd, men i detta fäll tror
,latL aR statsutskottet varit allt för blygsamt, ty konstigare saker än
denna har verkligen statsutskottet nöjaktigt utredt.

Om den förbättrade härordningen skall vara annat än ett stundens
verk, och den skall erhålla nödig fasthet, tror jag det är alldeles
nödvändigt att tillse, att cementet i denna organisation, korporalsgraden,
blir sammansatt på ett tillfredsställande sätt.

Da jag antager, att kammaren hyser samma åsigter i år som i
fjol, och då krigsstyrelsen synes alldeles oberörd af dessa bekymmersamma
förhållanden, skulle jag icke anse det olämpligt, om Riksdagen

N:o 13. 4

Om höjning
i afiöningen
för det icke
garnisonertide
infanteriets
och
kavalleriets
underbefälaf
manskapet.
(Forts.)

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

till Kongl. Maj:t frambure sina farhågor i detta hänseende. Det är
så mycket mer skäl härtill, som denna motion nu framkommit från
Andra Kammaren och det således icke saknas utsigt, att skrifvelsen
derifrån skall vinna understöd.

På grund häraf, och i full öfverensstämmelse med hvad kammaren
beslöt i fjol, anhåller jag, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan
i hvad den rörer herr Nordströms m. fl. motion, ville för
sin del besluta, att Riksdagen i underdånig skrifvelse anhåller, det
täcktes Kongl. Maj:t låta utreda, i hvad mån förhöjning i aflöningen
lör det icke garnisonerade infanteriets och kavalleriets underbefäl åt
manskapet må vara af behofvet påkallad och till nästkommande
Riksdag aflåta det förslag i frågan, som af en sådan utredning
föranled es.

Herr Falk: Såsom nyss har erinrats, förelåg förliden riksdag
till behandling en motion i samma syfte som den af herr Nordström
in. fl. vid denna riksdag väckta, öfver hvilken statsutskottet här
har afgifvit sitt utlåtande. Statsutskottet åberopar också denna motion
och yttrar i ämnet följande: Utskottet — — far — — erinra, att

vid 1894 års riksdag, då en likartad motion, till hvilken motionären
äfven hänvisat, väcktes, statsutskottet med afseende derå yttrade, bland
annat, att sådan utredning i ämnet icke blifvit af motionären förebragt,
att utskottet ansett sig derpå kunna grunda någon framställning,
hvarför utskottet icke fann sig böra tillstyrka bifall till motionen.
Motionen blef jemväl af Riksdagen afslagen. Då någon vidare utredning
i frågan nu ej föreligger, anser utskottet, att motionen ej heller
nu bör af Riksdagen bifallas.

Kontentan af utskottets utlåtande är sålunda den, att det fans
ingen utredning i fjol och det finnes ingen utredning i år, derför bör
motionen afslås, utan att utskottet funnit skäligt att med ett enda
ord antyda vigten af densamma eller ens att den förtjenar komma
under ompröfning.

Men hvad är det nu, mi ne herrar, som frågan gäller? Det gäller
att genom en ringa tillökning till korporalernas dagaflöning gifva dem
någon ersättning för den högst betydligt ökade tjenstgöringsskyldighet,
som de genom den nya arméorganisationen blifvit underkastade; det
gäller att göra deras ekonomiska ställning så pass dräglig, att de
fortfarande kunna qvarstå i tjensten; det gäller, huruvida de vigtiga
korporal- och vice korporalsbeställningarne skola kunna besättas med
lämpliga personer, och det gäller slutligen, huruvida de undervisningsanstalter
och skolor, som med stora kostnader äro inrättade för utbildning
af underbefäl, skola motsvara sin bestämmelse. Och det
gäller i sjelfva verket ännu mycket mera än så, men jag skall begränsa
mig till det sagda och icke ingå på de djupare delarne af
frågan.

Men, säger nu utskottet, det finnes ingen utredning. Jag frågar
då, hvari denna brist i utredningen består? År det icke utredt, att
o-enorn urtima Riksdagens beslut beväringens vapenöfningar ökats till
90 dagar och att derigenom korporalernas tjenstgöring äfven ökats

5 N:0 13.

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

till 90 dagar? År det icke utredt, att de för denna ökade tjenstgöring
icke tillerkänts den minsta ersättning? Är det icke utredt,
att korporalerna genom beloppet och arten af deras aflöning äro hänvisade
att genom eget arbete förtjena det hnfvudsakliga af hvad som
erfordras till deras och deras familjers uppehälle? Och behöfves det
någon utredning derom, att, i fall man för dem, som äro hänvisade till
eget arbete för sitt uppehälle, tager bort 90 dagar under den bästa
arbetstiden, dessa skola få sin ekonomiska ställning i hög grad hotad?

Föreligger det således icke någon utredning i frågan?

Jo, svarar man, det är godt och väl, men det finnes ingen utredning,
som visar nödvändigheten af att korporalerna årligen kommenderas
till vapenöfningarna. Detta kunde ske hvartannat eller
hvart tredje år och då skulle deras tunga blifva mycket mindre. Jag
frågar då: Är det icke utredt, att till beväringens öfningar fordras
årligen ett antal underbefäl, motsvarande hela antalet befintlige korporaler
och vice korporaler? Behöfves det utredning derom, att om man
till dessa öfningar icke kommenderar korporaler och vice korporaler,
hvilka äro skyldiga att underkasta sig sådan tjenstgöring, utan i deras
ställe kommenderar examineradt manskap och obefordrade volontärer,
som icke äro dertill skyldige, då öfverflyttar man bördan från dem,
som äro skyldige att bära den, på dem, som icke äro skyldige dertill
och som derför icke erhålla någon ersättning? Behöfves det någon
utredning derom, att, om manskap och volontärer i större utsträckning
kommenderas att göra underbefälstjenst utan att derför uppbära någon
ersättning, sådant skall äfventyra och så småningom omöjliggöra
rekryteringen af både manskap och volontärer, hvarigenom hela försvarsorganisationen
skakas i sina grundvalar? Och slutligen, behöfves
det någon utredning om, att med ett sådant tillvägagående frågan icke
kan lösas, utan endast undanskjutas ett eller annat år, och detta till
stor skada för hela organisationen?

Nu säger emellertid statsutskottet: det finnes ingen utredning.
För min del vågar jag påstå, att utredningen är så fullständig, som
rimligen kan begäras, och jag skulle lyckönska utskottet, om det alltid
hade att tillgå en så fullständig utredning, då det går att afgifva
yttrande öfver framlagda motioner. Skulle det dessutom verkligen
anses, att utredning i något afseende fattas, så hemställer jag, om
icke den allmänna opinion, som såväl inom Riksdagen som från talrika
landsdelar yttrat sig i frågan, möjligen skulle kunna ersätta den
till äfventyra befintliga bristen i utredning. Skulle det för öfrigt
ligga någon sanning i detta tal om bristande utredning, så vore detta
ingalunda ett skäl att kasta motionen å sido, utan det skulle bevisa,
att det är högst nödigt att få till stånd en sådan utredning, som
man föregifver sig sakna. Jag skall emellertid nu icke vidare ingå
på denna fråga, som kanske kan vara tillräckligt debatterad.

Då frågan förlidet år förevar inom Riksdagen, väckte den ganska
stora sympatier, såsom talaren på uplandsbänken redan erinrat om,
och jag bär haft tillfälle att från många delar af landet mottaga
bevis om att den äfven der väckt liflig», sympatier. Jag tror, att
dessa sympatier äfven hafva i någon mån verkat uppmuntrande på

Om höj ni ny
i aflöning en
för det icke
garnisonerade
infanteriets
och
kavalleriets
underbefäl af
manskapet.
(Fort9.)

N:o 13. 6

Om höjning
■i aflöningen
för det icke
g ar nison erade
infanteriets
och
kavalleriets
underbefäl af
manskapet.

(Forts.)

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

denna talrika, sträfsamma, laglydiga, tåliga, sitt befäl och regemente
så varmt tillgifna underbefälsklass, hvilken, äfven om den står pa
rangskalans och aflöningsskalans lägsta trappsteg, likväl måhända icke
är den minst vigtiga länken i den militärhierarkiska kedjan. Jag
tror, säger jag, att dessa sympatier verkat uppmuntrande på ifrågavarande
underbefälsklass, emedan den funnit, att de icke saknas, som
inse deras bekymmer och svårigheter samt önska afhjelpa dem.

När frågan senast förevar i denna kammare, sades det här från
flera håll, att densamma visserligen vore vigtig och behjertansvärd,
men att ett förslag deri måste komma från regeringen för att kunna
påräkna bifall inom kammaren. Till och med den ledamot af kammaren,
som jag nu ser i min omedelbara närhet, och som företrädesvis
representerar sparsamheten inom kammaren, yttrade sig i välvilliga
ord och sade, att han ansåge frågan vigtig och behjertansvärd, samt
att, om förslaget framlagts från regeringen, han med glädje skolat
rösta derför. Detsamma sades mig ock enskildt från flera håll. Jag
svarade dem, att naturligtvis skulle ingen hellre än jag se, att förslag
i ämnet komme från regeringens sida, men att, då så icke skett, och
frågan vore ytterst vigtig, det vore klart, att deu enskilde motionären
måste upptaga den. Vi stå nu på samma punkt som i fjol. Ej heller
nu föreligger något förslag från regeringens sida, och detta är antagligen
orsaken, att ett förslag i stället väckts inom Andra Kammaren.
Jag vill uttryckligen förklara, att det icke är min mening att uttala
något klander mot regeringen, ty jag har allt för länge varit i tillfälle
att med uppmärksamhet följa anslagen under fjerde hufvudtitelu
och deras behandling inom Riksdagen, för att icke väl förstå de betänkligheter,
som från regeringens sida möta för att nu framlägga
förslag i ämnet, då sådant icke skedde vid urtima riksdagen, i hvilket
fall frågan sannolikt varit temligen lätt rangerad. Men såsom frågan
nu står, torde ingenting annat kunna åtgöras än att genom en sådan
skrifvelse, som den herr Casparsson föreslagit, undanrödja regeringens
betänkligheter och gifva densamma det stöd, den möjligen anser sig
behöfva för att till Riksdagen framkomma med en framställning i
ämnet.

Jag skall nu icke vidare i frågan upptaga kammarens tid, men
ber dock att till slut få åberopa några af de ord, hvarmed jag, yttrande
mig från denna plats förliden riksdag, afslutade debatten i frågan.
De lyda:

“Den föreliggande frågan inskränker sig emellertid icke endast till
att öfva rättvisa, såsom jag vill kalla det, mot korporalerna och bereda
dem en skälig ersättning för deras ökade arbete; denna fråga har
långt större dimensioner, den sträcker sina rötter långt djupare, ty den
berör i sjelfva verket grundvalen för hela härorganisationen, och på
dess lösning beror, enligt mitt förmenande, huruvida stammen skall
kunna häfda sin ställning och bibehålla sin betydelse i den nuvarande
organisationen. Om nemligen korporalernas ställning icke förbättras,
om till följd deraf den nuvarande korporalsgraden så småningom nödgas
afgå utan att kunna ersättas eller åtminstone utan att kunna ersättas
med lämpliga personer, om således den ytterst vigtiga korporalsgraden

7 N:0 13.

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

försvagas och försämras samt förlorar sitt anseende, och kompanibefälet
beröfvas det ovärderliga stöd, som det nu eger i en god korporalsgrad;
om för stamsoldaten korporalsbefordran icke innebär en lockelse,
utan snarare motsatsen, om han beröfvas allt personligt intresse i
tjensten och förvandlas till eu tanklös maskin, ja, då, mine herrar, går
stammen sin upplösning och sitt förfall till mötes, men dermed är
också den pelare, som uppbär hela den nuvarande organisationen, på
ett betänkligt sätt rubbad och undergräfd. Hvar och en, som i den
nu antagna försvarsorganisationen önskar finna en trygghet för våra
vigtigaste intressen och en full valuta för de oerhörda uppoffringar,
som nationen ålagt sig, bör låta sig angeläget vara att söka förekomma
ett sådant sakernas tillstånd, som jag i nu anförda ord sökt
gifva en föreställning om. Ty det står fast och kan aldrig nog ofta
eller för starkt betonas, att på stammens beskaffenhet beror hela den
nuvarande härordningens duglighet. Det är nemligen endast i förening
med en god stam, som man kan hoppas att härordningen skall
befinnas betrygg ande. “

Jag tror, att dessa ord äro lika mycket eller kanske ännu mer
tillämpliga i år än i fjol.

Jag har nu i mitt anförande blott berört frågans militära sida,
men det finnes äfven eu annan sida deraf, den sociala, som nog kunde
förtjena att göras till föremål för ett särskildt kapitel. Jag skall
■dock icke närmare ingå härpå, utan vill endast fästa kammarens uppmärksamhet
på, att det här i väsentlig man gäller existensvilkoren
för i det närmaste 3,000 familjer.

Jag har intet vidare att tillägga utom en erinran om att, såsom
den föregående talaren nämnde, ett liknande förslag som det nu af
.herr Casparsson framstälda förra året af kammaren bifölls med JO
röster mot 31, samt yrkar, herr talman, bifall till detta förslag.

Friherre Klinckowströrn: Jag har endast några få ord att

säga i denna fråga. När den vid sistförflutna riksdag var före, väckt
genom motion af den siste värde talaren, begärde jag ordet för att
medgifva befogenheten af de önskningar, han uttalat, om förbättring
af dagaflöningen för arméns korpraler och vice korpraler, men på
grund af formella hänsyn kunde jag då icke förena mig med honom,
ty det syntes mig då, liksom ännu i dag, att en dylik framställning
bör komma från regeringens sida för att kunna vinna framgång inom
Riksdagen. Detta ansåg jag då vara den rätta vägen och det vidhåller
jag ännu i dag. Men dä nu herr Casparsson så till vida förändrat
motionens syftning, att han föreslagit, att kammaren, i stället
för att fatta ett definitivt beslut i frågan, måtte förena sig deri om
eu underdånig skrifvelse till Konungen, finner jag det alldeles rigtigt,
att detta förslag bifalles. Och som jag hos herr talmannen förfrågat
mig, om denna nya åsigt i frågan vore rigtig, och han förklarat, att
intet hinder funnes derför, ber jag att få förena mig med herr
Casparsson i hans förslag om att Riksdagen måtte besluta en underdånig
skrifvelse i den förliggande frågan, på det att densamma mätte
återkomma till Riksdagen genom proposition från regeringen.

Om höjning
i aflöning en
för det icke
garnisonerade
infanteriets
och
kavalleriets
underbefäl af
manskapet.

(Forts.)

N:o 13.

Om höjning
i aflöningen
för det icke
garnisone-ade
infanteriets
och
kavalleriets
underbefäl af
manskapet.
iForts.)

S Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Friherre von Offer: Jag tror icke, att statsutskottet skall kunna
egentligen förebrås, att icke sympatier för denna fråga funnits inom
utskottet, åtminstone hvad angår Första Kammarens ledamöter. Men
det är väl kändt, att inom den Andra Kammaren förefinnes stark motvilja
att ändra de lönestater, som godkänts vid urtima riksdagen. Af
dessa skäl skulle, äfven om utskottet i år försökt att få igenom en
skrifvelse i den rigtning, som denna kammare förra året beslutade,
detta endast blifvit en opinionsyttring, medan helt visst Andra Kammaren
icke godkänt en sådan skrifvelse.

Utskottet har klandrats för det anförda skälet, att någon utredning
icke föreligger. Jag ber att få åberopa i detta hänseende hvad vid
förra Riksdagen förekom. Motionären visste helt säkert detta, och
hade motionären gifvit akt på hvad som då uttalades, hade det enligt
min åsigt varit motionärens skyldighet att framlägga en sådan utredning,
som erfordrats för att. få frågan mera uppmärksammad.
Emellertid vill jag erinra, att chefen för landtförsvarsdepartementet
då uppträdde i denna kammare, och jag skall bedja att få uppläsa
ett litet .stycke af hvad han då sade. Han genomgick hela frågan
och yttrade slutligen: “Jag tror dock icke, att så stor löneförbättring,
som motionären nu föreslagit, kan genomföras, eller ens att den vore
fullt rättvis. 60 och 75 öre är ju mer än som för mobiliseringstjenstgöring
finnes bestämdt i fältaflöningsreglementet, som fastställer
aflöningen för korpral till 50 öre och för vice korpral till 35 öre.
Dessutom kan den frågan göras: skall denna löneförbättring lemnas
tör alla kommenderingar, eller är det icke egentligen med afseende
på beväringsmötena, som motionären gjort sin framställning? Om
framställningen inskränkes dertill att endast afse beväringsmötena, och
åt den ifrågavarande personalen gifves mindre belopp, än motionären
begärt, tänker jag, att frågan kommer in i ett sådant läge, att det
blir möjligt, att, oaktadt de stora utgifter, som äro en följd af den
förbättrade härordningen, bot kan rådas för de förhållanden, som af
motionären blifvit framstälda.

Det är detta jag ansett mig böra yttra vid detta tillfälle, så att
det för alla blir klart, att det icke, såsom början af motionärens förslag
gifver vid handen, varit något förbiseende å min sida, att ej för
korpraler och vice korpraler i härordningsförslaget till urtima Riksdagen
1892 upptogs förhöjd dagaflöning, utan att denna fråga är
temligen fristående, ehuru säkerligen af stor vigt och betydelse och
väl förtjent att upptagas till lösning, så snart förhållandena göra det
möjligt. Ingen kan lifligare önska, att i någon mån bättre vilkor
kunde beredas arméns underbefäl, än den, som närmast är satt att
bevaka deras intressen/

När departementschefen har uttalat detta, får man väl antaga,
att regeringen har sin uppmärksamhet fäst derpå. Under sådana förhållanden
vill jag betona, att jag ansåg det öfverflödigt att afgifva
en sådan opinionsyttring, som skulle ligga i att Första Kammarens
ledamöter i statsutskottet skulle tillstyrka eu skrifvelse i ämnet. Jag''
har ingenting vidare att tillägga och skulle för min enskilda del
ingenting hafva emot en sådan skrifvelse, men på de anförda skälen

9 N:0 13.

Onsdagen den 13 Mars, f. in.

anser jag den öfverflödig och hemställer, att utskottets förslag måtte
bifallas.

Herr Svedelius: Äfven om ett bifall till herr Casparssons förslag
skulle komma att resultera endast i en opinionsyttring från
denna kammares sida och genom bristande bifall från Andra Kammaren
icke skulle i realiteten utmynna i hvad vi önska, så anser
jag för min del, att likväl en sådan opinionsyttring skulle vara
synnerligen önskvärd och lämplig; och jag tillåter mig derför att,
instämmande i hvad herr Falk yttrat, yrka bifall till herr Casparssons
förslag.

Herr Brehmer: Jag ber att få instämma i herr Falks yttrande
och i det yrkande, som blifvit framstäldt om en skrifvelse till
Kongl. Maj:t.

Herr Schröder: Jag skall för min del anhålla att äfven få yrka
bifall till herr Casparssons förslag. Jag kan göra det så mycket
hellre, som jag kan till fullo vitsorda de stora svårigheter, som, åtminstone
vid en del regementen, förefinnas att hålla vice korpralsgraden
fulltalig till följd af nuvarande svaga aflöningsförmåner. Jag
vill dervid särskildt påpeka, att saken i fråga äfven gäller en extra
utgift för rust- och rotehållarne. Ty knappt har man för ett nummer
erhållit en duglig karl, innan han, befordrad till vice korpral, gör
försök att få återgå till gemene man, och då detta ej alltid genast
kan beviljas, begär han att få lemna tjensten. Man vill då som rusteller
rotehållare icke hindra en värderad karl att lemna rote- eller
rusthåll, och då blir det i vanliga fall rust- och rotehållarne, som få
anskaffa en ny karl och vidkännas kostnader med anledning deraf.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till herr Casparssons förslag.

Herr Fagerholm: Jag ber att få yrka bifall till herr Casparssons
förslag.

Herr Cru se björn: Äfven jag ber att få yrka bifall till herr
Casparssons förslag.

Herr Abelin: Redan vid förra riksdagen angaf jag min ståndpunkt
i denna fråga; och som den åsigt, jag då utvecklade, är oförändrad,
men den nu fått sitt uttryck i de af herrar Casparsson och
Falk afgifna yttranden, instämmer jag i dem, och då herr Casparsson
upptagit det yrkande, jag vid samma riksdag gjorde, kan jag icke
annat än förena mig deruti och på det lifligaste önska framgång åt
detsamma.

Grefve Spens: Öfvertygad om billigheten och rättvisan af en
förhöjning uti dagaflöningen för korpraler och vice korpraler samt
anseende en sådan förhöjning vara nödvändig, för att dessa vigtiga
underbefälsplatser må kunna hållas väl besatta, ber äfven jag att få
instämma i herr Casparssons yrkande.

Om höjning
i aflöningen
för det icke
garnisonerade
infanteriets
och
kavalleriets
underbefäl af
manskapet.

(Forts.)

N:o 13. 10

Om höjning
i af löningen
för det icke
garnisonerade
infanteriets
och
kavalleriets
underbefäl af
manskapet.

(Forts.)

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Herr Treffenberg: Äfven jag skall anhålla att få göra ett
mycket kort inlägg i frågan och tillåta mig att, i full öfverensstämmelse
med mitt yttrande vid förra riksdagen, på det lifligaste
instämma i herr Casparssons yrkande.

Jag skall dervid å nyo fästa uppmärksamheten vid den verkligen
förödmjukande ställning, i hvilken våra regementschefer ofta försättas
vid sina bemödanden att med lämpliga personer besätta de ifrågavarande
lägre befålsplatserna. Detta är icke löst prat af mig, utan
det grundar sig på upplysningar, som jag fått mig meddelade af den
förre chefen för Dalregementet.

Herr Wennerberg: Jag instämmer med herr Casparsson. De
skäl, som tala för hans förslag, har jag liksom min granne, herr
Abelin, förut inom Riksdagen anfört, och jag ärnar icke upprepa
dem. Jag yrkar bifall till herr Casparssons förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på de nu föredragna båda momenten yrkats, dels att hvad
utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Casparsson, att
kammaren, med afslag å utskottets hemställanden, i hvad de rörde
herr Nordströms m. fl. motion, ville för sin del besluta, att Riksdagen
skulle i underdånig skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t
låta utreda, i hvad mån förhöjning i aflöningen för det icke garnisonerade
infanteriets och kavalleriets underbefäl af manskapet må
vara af behofvet påkallad, och till nästkommande riksdag aflåta det
förslag i frågan, som af en sådan utredning föranledes.

Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa båda yrkanden, och
förklarades propositionen på godkännande af herr Casparssons förslag
vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkten 2 inom. b) och c) samt punkten 3 mom. b).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkterna 4—16.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 17.

Lades till handlingarna.

Punkten 18.

Herr Abelin: Lika litet som jag kunnat dela den åsigt, som
någon gång sökt göra sig gällande, att man äfven vid mindre
väsentliga framsteg på vapenteknikens område borde söka tillegna
sig dessa och med ledning af dem antingen förändra redan befintliga

11 N:o 13.

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

dugliga gevär eller anskaffa nya, lika lifligt erkänner jag vigten deraf,
att, då, såsom nu, ett högst väsentligt, ett epokgörande framsteg på
detta område blifvit vunnet, man utan tvekan tillegnar sig detsamma
och så skyndsamt omständigheterna kunna medge derpå grundar anskaffningen
af det erforderliga antalet gevär. Jag finner sålunda
Kongl. Maj:ts proposition synnerligen välbetänkt, om jag än skulle
hafva önskat, att tiden för anskaffningen hade förkortats. Med denna
uppfattning kan jag icke annat än beklaga, att den kongl. propositionen
inom utskottet icke vunnit en mera allmän anslutning. Särskildt
beklagar jag, att så många ledamöter af utskottet från denna
kammare kunnat förena sig om en mening, som — derest den vunne
afseende — skulle icke blott fördröja och högst väsentligt fördyra
anskaffningen, utan äfven blottställa staten för risken att få mottaga
ett mindre godt gevär. De ärade reservanter, jag åsyftar, hålla före,
att tillverkningen af de nya gevären borde anförtros uteslutande åt
enskilda verkstäder inom landet. “Staten komme derigenom*, säga
de, “att vinna ej blott större visshet om det pris, som nyanskaffningen
komme att betinga, utan äfven ökad snabbhet i den årliga tillverkningen,
hvarjemte kostnaden möjligen skulle kunna nedbringas.* En
kort antydan om tillvägagångssättet vid anskaffningen af 18ö7 års
gevär och resultatet deraf torde, på samma gång det gifver stöd för
den uppfattning, jag nyss uttalat, kunna tjena kammarens ledamöter
till ledning vid bedömandet, huruvida vid anskaffningen af de nya
gevären det, såsom reservanterna förmena, vore till fördel för staten,
om den anvisning, som de gifvit, skulle följas.

För vinnande af största möjliga skyndsamhet vid anskaffningen
af 18(37 års gevär uppgjordes till en början kontrakt med firman
Remington i Amerika om leverans af 10,000 gevär, och 20,000 låsmekanismer.
Derjemte uppgjordes under år 1808 kontrakt med
Husqvarna om leverans af tillsammans 4,500 gevär, och statens gevärsfaktori
sattes i stånd att åtaga sig eu jemförelsevis större tillverkning.
De från Amerika bestälda gevären betingade ett pris af 63 kronor
per stycke, de från Husqvarna ett pris af 40 kronor, och för dem,
som skulle tillverkas vid statens gevärsfaktori, hade generalfälttygmästaren
beräknat och Kongl. Maj:t äskat ett anslag af 35 kronor
per gevär. Det visade sig dock snart, tack vare den omständigheten,
att statens faktori tagit en så kraftig del i tillverkningen, att tillverkningspriset
högst väsentligt understeg det beräknade. Generalfälttygmästaren
kunde nemligen snart tillkännagifva, att priset på de
gevär, som tillverkades vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori, icke kunde
beräknas till mer än högst 25 kronor. I detta pris, hvarpå Kongl.
Maj:t sedermera grundade sitt anslagskraf, uppgafs arbete, material
och besigtningskostnad vara inberäknade. En senare redogörelse från
gevärsfaktoriet visar likväl, att häri ingick jemväl en de! faux-frais,
sä att priset på arbete, material och besigtningskostnad icke stälde
sig högre än i rundt tal 18 ä 19 kronor. Den oerhörda skilnaden i
priset ä de gevär, som tillverkades vid statens gevärsfaktori, och de,
som tillverkades vid Husqvarna, föranledde en nedsättning i priset ä
de senare. Sålunda ned,sattes det i det kontrakt, som upprättades i

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén,
(Forts.)

N:0 13. 12

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

ät armén.

(Forts.)

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

början af år 1869, till 39 kronor, och i det kontrakt, som upprättades
senare på året, likasom i de kontrakt, som upprättades de två följande
åren, till endast 36 kronor. Denna nedsättning, som icke skedde utan
protest från Husqvarnas sida, hade enligt mitt förmenande och enligt
det minne, jag har af förhandlingarne från den tiden, icke kunnat
åstadkommas, om icke statens faktori gjorts mägtigt att i värsta fall
ensamt, fast med någon förskjutning af tiden för leveransen, åtaga sig
hela tillverkningen. Hade nu Kongl. Maj:t bundit sig vid det af Husqvarna
först betingade priset och, med anlitande, på sätt reservanterna
förmena vara lämpligt, af endast de enskilda verkstäderna inom landet
för anskaffande af de nya gevären, derpå grundat anslagskrafven — huru
oerhördt mycket dyrare hade icke anskaffningen af dessa gevär blifvit!
Man erinre sig blott, att vid gevärsfaktoriet tillverkades''112.000 nva
gevär, och att den ökade kostnad, som skulle uppkommit för statsverket,
om alla dessa nya gevär bestälts hos enskilde, hade belöpt
sig till 10 å 15 kronor per stycke. Fördelen att vinna visshet om
ny anskaffning spriset, hvarvid reservanterna tyckas fästa så mycken
vigt, hade ju under sådana förhållanden varit ingen, hvaremot vissheten
om det rätta tillverkning spriset, hvilken visshet endast genom
verksamheten vid statens gevärsfaktori kunde vinnas, var af obeskrifligt.
stor betydelse.

Kammarens ärade ledamöter lära häraf draga den slutsats, att,
om vid anskaffningen af de nu ifrågasatta nya gevären den anvisning,
reservanterna gifvit, skulle följas, det icke blefve ur ekonomisk synpunkt
till statsverkets fördel, och lika litet torde statens fördel befrämjas
ur en annan vigtigare synpunkt, den nemligen att förse armén
med det bästa möjliga vapen. Det ligger nemligen i sakens natur,
att de enskilda verkstäderna icke kunna underkastas den ytterst noggranna
kontroll öfver tillverkningens detaljer och öfver beskaffenheten
af det vid tillverkningen använda materialet, som utöfvas vid statens
gevärsfaktori. Det är ock gifvet, att ett faktori, som alltjemt intill
den dag som är fortsatt med tillverkningen af gevär och som egen
en särskild för denna verksamhet utbildad skicklig stam af både
arbetsbefäl och arbetare, lemnar större garanti för produktens godhet,
än ett faktori, som sedan länge upphört med sin verksamhet på detta
område och som icke gerna kan hafva till sitt förfogande en så beskaffad
stam som den ifrågavarande.

Hvad slutligen beträffar den ökade skyndsamhet, som reservanterna
afse med sitt förslag, kan jag besvara den frågan med spörsmålet:
hvilken af två verkstäder står bäst rustad och har mesta förutsättningarne
att upptaga och skyndsamt utföra en större beställning,
antingen den, som alltjemt fortsatt sin verksamhet och på grund
deraf tid efter annan medföljt förbättringarne i maskinväg och sökt
tillgodogöra sig dem, som bär hos sig anstälde officerare, hvilka i
utlandet studerat just denna gren af vapentillverkningen, hvarom nu
är fråga, och som eger en för ändamålet utbildad ända till 200 man
uppgående personal af arbetsbefäl och arbetare, eller den verkstad,
som sedan länge upphört med all tillverkning af krigsgevär och som
icke eger till sitt förfogande en så beskaffad stam som den nämnda.

13 No 13.

Onsdagen den 13 Mars, f. in.

Mycket skulle kunna vara att tillägga för bemötande af reservanternas
mening. Särskildt förtjenade deras märkliga förslag att
förvandla statens faktori till en reparationsverkstad ett särskildt bemötande;
men det sagda kan vara nog vid det förhållande, att kammaren
haft att tillgå en derutinnan mycket upplysande promemoria, den
som blifvit bilagd herr Billings reservation och till hvilken jag ber
att få hänvisa.

Af hvad jag nu yttrat torde framgå såsom min oförgripliga
mening, att kammaren" bör, med förkastande af de vilkor, reservanterna
framstält, för bifall till anslagets beviljande, utan alla vilkor
obetingadt bifalla Kongl. Maj:ts proposition.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Friherre von O tf er: Af utskottets betänkande inhemtar kammaren,
att beträffande ledamöterna inom detsamma från denna kammare
stor meningsskiljaktighet varit rådande i afseende å sjeltva
saken: ty alla representanterna från denna kammare hafva önskat att
åt densamma bereda den bästa framgång. Men de skilja sig åt i det
hänseendet, att de anse olika vägar bäst leda till målet. De herrar,
fem från denna kammare, som obetingadt tillstyrka bifall till Kongl.
Maj:ts proposition, gå ut från den förutsättningen, att saken bäst
skulle främjas derigenom att, såsom framgår af den beräkning, som
finnes å sid. 23 i betänkandet, den äskade anslagssumman skulle
användas till förändringar inom gevärsfaktoriet och ammunitionsfabriken
samt till tillverkning inom landet af 10,000 karbiner. Herr
Billintf, som står ensam om sin reservation, anser bästa vägen till
målet vara den att genast anvisa medel till förändring af arnmunitionsfabriken
och gevärsfaktoriet, men att anvisningen till karbiner
för nästa år inskränkes till 5,000 karbiner och att dessa hemtas från
utlandet. De bland reservanterna åter, till hvilka jag räknar mig,
utgå derifrån, att hela beloppet, som Kongl. Maj:t begärt, skulle
ställas till Kongl. Maj:ts förfogande, men att derjemte skulle skaffas
en sådan utredning, som vore erforderlig, beträffande bästa sättet att
anskaffa nya eldhandvapen inom landet, att derigenom väg kunde
beredas för den stora fråga, som komme efter eller den om anskaffning
jemväl af nya gevär, ty utan en sådan tro vi den frågan icke
blifva lätt att lösa.

Då, såsom jag nyss nämnde, jag anslutit mig till denna reservation,
skall jag'' anhålla att få nu först hemställa om ett par tillägg
i sjelfva förslaget och derefter uppläsa hela förslaget. Jag anhåller,
att i första stycket efter ordet anskaffning må tå insättas inom eller
utom landet och att i tredje stycket, efter anordnande må insättas
ordet hufvudsakligen. Det förra tillägget utgör ett förtydligande af
hvad reservanterna menat, och det senare ordet har fallit bort vid
tryckningen. Med dessa förändringar, hvilka biträdts af samtliga
mina medreservanter, skulle reservationen komma att få följande
lydelse:

»att Kongl. Maj:ts förevarande förslag må på det sätt bifallas,
att Riksdagen till anskaffning inom eller utom landet af nya eldhand -

Anslag får
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.

(Forts.)

N:o 13. 14

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.

(Forts.)

Onsdagen den 13 Marg, f. m.

vapen åt armén må för år 1896 på extra stat bevilja ett belopp af
895,300 kronor under vilkor

att Kongl Maj:t sätter enskilda verkstäder inom landet i tillfälle
att ingifva anbud å ötvertagandet af större eller mindre delar af den
gevärstillverkning, som enligt uppgjorda anskatfningsplaner skall åvägabringas; att

om dylika anbud visa sig icke öfverstiga tillverkningskostnaden
vid statens gevärsfaktori, alla direkta eller indirekta kostnader
medräknade, annan förändring i statens gevärsfaktori icke företages
än dess anordnande hufvudsakligen till reparations- och förnyelseverkstad
för arméns och flottans handvapen: samt

att de förändringar, som vid gevärsfaktoriet företagas, icke utsträckas
längre än till hvad med nödvändighet kräfves, på det att
möjligast största belopp af anslaget må användas till anskaffande af
karbiner af 1894 års modell.»

Frågan om anskaffande af eldhandvapen för armén synes mig på
sätt frågan nu föreligger skäligen kunna sönderdelas i tvenne frågor:
frågan om anskaffande af karbiner för kavalleriet och öfriga specialvapen
samt frågan om anskaffande af nya fullt fältmessiga gevär för
infanteriet. Af dessa två grupper är ju ostridigt den första den vigtigaste.
Den afser nemligen att i dessa specialvapens händer, som
för närvarande äro beväpnade med gamla karbiner, sätta fullt fältmessiga
karbiner. Behofvet af karbiner är, såsom herrarne alla känna,
20,000, af hvilka jag tror att omkring 15,000 erfordras, för att specialvapnen
skulle få sitt behöfliga antal karbiner, under det 5,000
behöfvas i reserv och för att användas i depoterna vid öfningarna.
(tevärsanskaffningen afser att ersätta de under förändring varande
gevären åt 1867—89 års modell med andra af den nya kalibern.
Det nu uppgifna behofvet är 100,000 stycken, men detta antal är
endast eu del af hvad som behöfves, för att infanteriet skall kunna
anses vara försedt med fullt fältmessiga gevär. Jag vill erinra om
att, när nyanskaffning af gevär för 25 år sedan företogs, innebar
Kongl. Maj:ts framställning en begäran om anslag på en gång till

237,000 gevär, och följaktligen komma dessa 100,000 gevär att efterföljas
af ännu flera för att infanteriet må anses vara försedt med
fältmessiga handvapen till den utsträckning, som verkligen erfordras.

Efter att hafva sålunda yttrat mig om frågan i allmänhet skall
jag bedja att få öfvergå till de skäl, som bestämt mig för min del
och såsom jag tror äfven mina medreservanter, då vi ansett, att ett
bifall till denna reservation skulle bäst främja det stora målet — att
få vår armé beväpnad med fullt fältmessiga vapen, karbiner och
gevär.

Det första skälet, som jag vill angifva, berör första delen af
frågan eller karbinerna, och jag anser för min del, att reservationens
antagande kan lösa karbinfrågan nästan fullständigt och inom loppet
åt år 1896, under det att utskottets förslag löser den mindre fullständigt
och tidigast inom loppet af år 1898. Jag nämnde, att till
specialvapnen skulle erfordras 20,000 karbiner. Af dessa 20,000 karbiner
äro, såsom kammaren torde erinra sig, 5,000 redan under till -

15 N:0 13.

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

verkning och lära komma att levereras redan under instundande sommar.
Återstå således 15,000 karbiner att anskaffa. Om Riksdagen nu, på
sätt reservationen innehåller, beviljar 895,300 kronor, skulle med
denna summa, om man använde den på följande sätt, nemligen till
förändringar vid gevärsfaktoriet 115,700 kronor, till förändringar vid
ammunitionsfabriken 11,300 kronor, 13,000 karbiner kunna genast
beställas i utlandet, och om beställningen effektuerades lika fort som
den, som nu är gjord, eller på omkring ett år, skulle följaktligen de

13.000 karbinerna vara levererade under loppet af år 1896. Denna
summa, 115,700 kronor, hafva reservanterna, i betraktande af den
redogörelse för behofven för gevärsfaktoriets ändring, som förekommer
på sid. 26, trott vara en tillräcklig summa för att omskapa
gevärsfaktoriet till en sådan verkstad, som icke allenast, såsom det
nyss yttrades här af en högt ärad talare midt framför mig, utgör
en reparationsverkstad utan äfven en förnyelseverkstad, hvarmed jag
för min del menar ett faktori, der förutom nödiga reparationer kunna
tillverkas två, tre, fyra tusen gevär om året. För att kunna tillverka

10.000 gevär om året är uppgifvet, att maskinerna skulle kosta i
rundt al 38,800 kronor, maskinerna för verktygstillverkningen 10,455
kronor, ändring, reparation af maskiner samt komplettering af rnaskinskrufstycken
och spindlar m. m. skulle kräfva 13,235 kronor och
oförutsedda utgifter 10,000 kronor. Detta gör tillsammans 72,500
kronor. Till denna summa har för första uppsättningen af fixturer,
verktyg och besigtningsinstrument lagts 43,200 kronor. Detta gör
tillsammans 115,700 kronor, och denna summa hafva reservanterna
för sin del trott vara tillräcklig för att kunna vid Far] Gustafs stads
gevärsfaktori åstadkomma sådana förändringar, som erfordras för att
kunna tillverka två, tre, fyra tusen gevär om året. Om då denna
förändring vid Carl Gustafs stad vidtoges, så snart förändringen af
de gamla gevären är afslutad, hvilket lär inträffa i början af nästa
är, skulle Carl Gustaf stad kunna kanske i slutet af nästa år eller
senast i början af 1897 påbörja återstoden af de 20,000 karbinerna,
hvarigenom skulle under 1897 hela det behof, som är angifvet för
specialvapnen, vara fyldt.

Gå vi deremot till utskottets — de fem ledamöternas från denna
kammare — förslag, inhemta vi af den uppgift, som finnes på sid. 23
i betänkandet, att dessa 895,300 kronor skulle användas till, såsom
jag nämnde, 383,800 kronor till förändringar vid gevärsfaktoriet och
ammunitionsfabriken och 511,500 kronor för tillverkning af karbiner
inom landet. Då nu förändring af de gamla gevären vid Carl Gustafs
stad icke upphör förrän i början af nästa år, och då det måste erfordras
någon tid för att vid Carl Gustafs stad vidtaga dessa ändringar
i ändamål att kunna påbörja tillverkningen af de nya karbinerna,
och då i betraktande af att, ehuru medlen till förändring af
1867 års gevär beviljades 1889, likväl den 1 januari 1892 eller tre år
derefter man icke hunnit längre än till 6,681 gevär, må det ursäktas,
om reservanterna deraf dragit den slutsatsen, att, om utskottets förslag
skulle gä igenom, hela antalet 10,000 karbiner, tillverkadt vid
statens gevärsfaktori, icke blefve färdigt förrän tidigast vid ingången

Anslag får
anskaffning
af nya eldhandvapen.

åt armén.

(Fortsö

N:0 13. 16

Anslag för
anskaffning
■af nya eldhandvapen

åt armén.

(Forts.)

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

af år 1898 eller tre år härefter. Det är i full analogi med den nu
pågående förändringen. Det kan ju vara möjligt, att vi misstaga oss,
men åtminstone har jag sökt gifva goda skäl, hvarför, efter mitt förmenande,
karbinernas anskaffande kan genom biträdande af de sex
reservanternas förslag vara fullgjordt två år tidigare, än hvad möjligt
vore genom antagande af utskottets förslag.

Det andra skälet, som jag skall bedja få anföra till förmån för
reservanternas förslag, är det, att detsamma, enligt min åsigt, öppnar
vägen för lösning jemväl af den andra delen af frågan, gevärsfrågan,
medan utskottets fortfarande lemnar oss i ovisshet derom. På grund
af den uppfattning, hvartill jag inom utskottet kommit, vågar jag
nemligen tro, att förr än en fullständig utredning framlagts beträffande
möjligheten att inom landet vid enskilda verkstäder fullgöra |en
del åt tillverkningen, blir icke frågan angående sättet för anskaffningen
af dessa 100,000 gevär löst. Beställningar för statens räkning
hafva, så vidt jag vet, hittills alltid bedrifvits i den rigtningen,
att der den enskilda industrien kunnat uppmuntras, utan att statens
intressen eftersatts, der har man, till befordran af landets industriella
utveckling, sökt stödja de svenska verkstäderna genom beställningar.
Jag ber att i detta hänseende få erinra om fartygsbyggnaderna för
flottans räkning. Yarfvet i Karlskrona är fullt rustadt för att kunna
bygga större pansarfartyg, naturligtvis inom den begränsning, som vi
för vårt land höra tänka oss. Icke desto mindre har man låtit sig
angeläget vara att anskaffa alla fartyg af nämnda slag vid enskilda
verkstäder, utan att någon uttalat tvifvel, att icke utförandet vid statens
verkstäder skulle blifva bättre och mera pålitligt, än hvad det
tilläfventyrs kan vara vid de enskilda. Erfarenheten liar emellertid
visat, att hvad man fått från de enskilda verkstäderna varit utmärkt,
och jag hoppas och tror att, om de anlitas för gevärsanskaffningen,
resultatet skall blifva lika tillfredsställande. I fråga om anskaffningen
af kanoner för vårt försvar, har ingen ifrågasatt nödvändigheten af
att staten inrättade ett eget kanonfaktori, för att sådana må erhållas
af bästa beskaffenhet. Likaså om vi gå in på jernvägarnes område.
Det erfordras för dessa en massa materiel, men ingen har påstått, att
staten skall förse sig med fullständiga verkstäder för nytillverkning
af lokomotiv och vagnar in. m. för jernvägarna. Man har i detta
fall åtnöjt sig med reparations- och underhållsverkstäder. Hvarför
skulle det icke kunna förfaras på samma sätt beträffande gevärstillverkningen?
Men nu kan det sägas, och har äfven uttalats, att
den enskilda verkstad, som i första rummet skulle komma i fråga vid
nu ifrågavarande nyanskaffning, vore så långt underlägsen statens
eget gevärsfaktori, att man derför borde draga sig för att till densamma
lemna några beställningar. Men om detta är grundadt pa
erfarenhetsrön, må vi icke förglömma, att denna erfarenhet förskrifver
sig sedan 25 år tillbaka, och att vid denna tid tillverkningen
af gevär icke såsom nu bedrefs nästan till hela dess utsträckning
med de finaste maskiner af fullgod beskaffenhet, utan skedde till stor
del för hand. Då emellertid förhållandet nu är ett annat, och man
vet, huru industrien under de senare åren gått framåt vid den verk -

17 N:0 13.

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

staden, tror jag man gör mycket orätt mot densamma, då man säger,
att man fraktar den skulle lemna en underlägsen produkt. För att
anslag för anskaffning af gevären skall komma till stånd, fordras,
efter mitt förmenande, såsom jag redan nämnt, framläggandet af en
fullständig utredning, som visar i hvad mån och på hvad vilkor
gevärstillverkning vid enskilda verkstäder kan åstadkommas. Jag ber
herrarne lägga märke till att reservanterna i sitt förslag ingalunda
såsom något vilkor uppställa, att tillverkningen af gevär obetingadt
skall anförtros åt enskilda verkstäder. De förutsätta sådan endast i
det fall, att tillverkningen der icke blir dyrare än vid statens egen
verkstad. Jag tror, att man genom en sådan utredning öppnat väg
för att fortare kunna lösa frågan om gevärsanskaffningen, och detta
är det andra skälet, hvarför jag slutit mig till ifrågavarande
reservation.

Det finnes för mig endast ett ytterligare skäl härtill, men som
detta för mig äfven varit af stor vigt, anser jag mig böra framhålla
äfven det. Vi önska ju alla, så fort ske kan, framgång åt denna
fråga, och jag tror, att de sex reservanternas förslag har större utsigt
att vinna i en gemensam votering, än man kan förutsätta blefve förhållandet,
om utskottets förslag komme att stå såsom kontraproposition
emot Andra Kammarens beslut. Det torde vara skäl att uppläsa,
hvad reservanterna från Andra Kammaren i detta hänseende säga:

“På grund af hvad sålunda blifvit upplyst har utskottet icke
funnit lämpligt, att med Carl Gustafs stads gevärsfaktori nu vidtagas
de förändringar, hvilka, betingande en kostnad af 372,500 kronor,
anses nödvändiga för att der kunna förfärdiga eldhandvapen med
repetermekanism, innan utredt blifvit, huruvida icke med mindre kostnad
och med mindre tidsutdrägt sådana eldhandvapen kunna anskaffas
hos inhemska privata vapenfabriker, dervid Carl Gustafs stads gevärsfaktori
i stället skulle hufvudsakligen tjena såsom en reparationsoch
sammansättningsverkstad. Vid sådant förhållande, och då närmare
utredning jemväl saknas, huru den i det till förändringar af
gevärsfaktoriet beräknade beloppet 372,500 kronor ingående summan

300,000 kronor skulle användas, samt faktoriet under hela detta år
och en del af år 1896 är upptaget med förändringen af 1867 års
gevär, finner utskottet anskaffningen för år 1896, likasom för år 1895,
höra, i afvaktan på närmare utredning af eldhandvapensfrågan, inskränkas
till 5,000 karbiner med repetermekanism och af liten kaliber,
hvilken anskaffning skulle medföra en kostnad af 295,500 kronor för
karbinernas inköp samt 11,300 kronor till förändring af ammunitionsfabriken,
eller tillhopa 306,800 kronor. Genom sådan anskaffning
tillika med de 5,000 karbiner, som redan anskaffats, komme jemväl
att uppfyllas det vilkor för tillverkning af Mausers eldhandvapen
inom Sverige, som från patentinnehafvaren fram stälts. “

Jag hemställer till kammaren, huruvida icke, då högst sannolikt
är, att denna reservation blir Andra Kammarens beslut, de sex
reservanternas förslag har större chancer att vinna i eu gemensam
votering än utskottets förslag.

Det är på grund af sålunda anförda skäl, som jag slutit mig till
Första Kammarens Prat. 18D5. JV:o VI. 2

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.

(Forts.)

N:o 13. 18

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.
(Forts.)

reservationen. Jag öfverlemnar nu med fullt förtroende till kammaren
att afgöra i hvad mån skälen må anses giltiga, ty uppenbart är, att,
som vi alla lika ifrigt önska framgång åt den föreliggande frågan,
jag vid en blifvande gemensam votering kommer att sluta mig till
hvad som blir denna kammares beslut.

Jag hemställer om bifall till de sex reservanternas förslag med
det tillägg, hvarom jag nyss tog mig friheten att göra framställning.

Herr statsrådet friherre Rappe: Såsom den föregående talaren

ganska rigtigt betonade, gäller frågan här icke blott att anskaffa ett
visst antal karbiner; det gäller att med nödiga vapen förse hela den
armé, hvars organisation 1892 beslöts och till hvilken då anslogs den
nödtorftiga öfningen. Detta är den stora uppgift, som nu föreligger.
Redan vid sistförfiutna riksdag erbjöds kamrarne tillfälle att fatta ett
afgörande beslut härom. Men då det gevär, som föreslogs, var af
en ny modell, och man ansåg sig behöfva någon tid för inhemtande
af närmare kännedom om detsamma, samt då hela denna stora affär,
som gick till mer än 7 millioner kronor, var så omfattande, att man
äfven på grund deraf ansåg sig behöfva betänketid, har ärendet först
nu kommit i sådant skick, att det slutligt kan afgöras. Då någon
tid sålunda redan försuttits, är det så mycket angelägnare, att beslut
öfver frågan i dess helhet nu fattas. Jag måste ytterligare accentuera
frågans stora omfaitning: det gäller icke blott att skaffa karbiner för
härens specialvapen, utan äfven att — sedan vi efter många strider
hunnit derhän, att en stridsduglig armé kommit till stånd — sätta de
nödiga vapnen i händerna på dennas så väl första linie som andra
uppbåd och landstorm, så att hela krigsmagten, när faran en gång
hotar, må kunna användas till fosterlandets värn och fullgöra sin
pligt mot rikets fiender Här i kammaren finnes, såsom jag tror,
icke någon meningsskiljaktighet rörande det behof, som nu bör fyllas.
Det nya geväret är bekant. Man har funnit att det är det bästa eldhandvapen,
som nutiden känner, och icke nog dermed! Det har nått
den utmärkta fulländning, att något bättre sannolikt icke snart kan
uttänkas.

Det är endast i fråga om sättet att gå till väga vid anskaffningen
af detta gevär, som meningarna brytas. Hvilka olika sätt kunna då
tänkas såsom möjliga vid ifrågavarande anskaffning? Vi hafva hört
röster höjas för att det nödiga antalet beställes från utlandet; på
detta sätt skulle nemligen behofvet skyndsammast blifva fyldt. Men
jag ber herrarne observera, att man icke till hela dess vidd kan begagna
sig af ett dylikt tillvägagångssätt. Stora praktiska svårigheter
ställa sig hindrande i vägen derför, och detta just på grund af beskaffenheten
af det gevär, som här är i fråga. Ju mindre man gör
gevärskalibern, desto större fordringar måste ställas på fulländningen åt
gevärets alla delar. Hos 6,5 mm. geväret är denna ock så utomordentligt
stor, att besigtningen af ett dylikt blifver en mycket besvärlig
och tidsödande sak. Besigtningen — deruti äfven inbegripen
skottställningen, hvarigenom geväret först blifver sådant, att det kan
begagnas — klöfver en rätt afsevärd tid, och det är på denna grund

19 N:0 13.

Onsdagen den 13 Mars, t. m.

man icke kan beställa på en gång ett obegränsadt antal vapen utifrån,
ty de skulle i så fall komma att såsom man säger blifva liggande
på hög. Af denna orsak är det opraktiskt att taga mer än ett begränsadt
antal gevär utifrån. Dessutom företer detta tillvägagångssätt
åtskilliga andra afsevärda olägenheter. En sådan är då först den,
att man derigenom blir beroende af utlandet. I händelse af krig blifva
dessutom vapentransporter ansedda som krigskontraband; då vapen
sålunda icke kunna införas, kunde vår ställning på detta sätt blifva
ganska kritisk. En annan olägenhet är den, att gevären blifva dyrare.
Af den promemoria, som åtföljer en af reservanternas förslag, framgår,
hvad karbinerna vidkommer, att priset på dem, äfven när man
vänder sig till utlandets största verkstäder der prisen af detta skäl
borde ställa sig billigast, dock med 8 kronor örverstiger det, som
inom landet tillverkade vapen af detta slag skulle betinga. I utlandet
tillverkade infanterig enär synas blifva jemförelsevis ännu dyrare. En
tredje olägenhet är, att penningarne icke stanna inom Landet.
Vår egen industri och vår egen arbetarebefolkning fä, om man vänder
sig utomlands, icke någon nytta af de stora kostnader, som äro förbundna
med nyanskaffningen af ifrågavarande gevär. Innan vi besluta
oss för ett dylikt tillvägagångssätt, bör derför den frågan framställas:
är den politiska ställningen sådan, att den ovilkorligen kräfver ett
ögonblickligt anskaffande af arméns gevär. Jag kan för min del icke
påstå detta. Anskaffningen kan i alla händelser icke behöfva ske
fortare än i den mån arméns öfning gör det nya geväret användbart
i soldatens händer. Förr än första och andra uppbåden af beväringen
fått tillräcklig öfning, kan det nya geväret icke behof vas för de båda
uppbådens alla krigstjenstskyldige, och en anskaffning af hela det för
hären erforderliga antalet i alla händelser icke vara af behofvet
påkallad.

Ett annat sätt att tillvägagå vore att anlita den inhemska, enskilda
fabrikationen. Om det förra leder hastigast till målet, måste
man i betraktande af förhållandena, såsom de te sig i vårt land, efter
mitt förmenande komma till den åsigten, att detta sistnämnda sätt
vore långsammare än något annat. Tv, såsom i början af debatten
rörande denna fråga påpekats, finnes icke för närvarande inom landet
någon fabrik, der ifrågavarande gevär tillverkas, och dessutom vill
jag erinra, att enär den enskilde måste på nämnda tillverkning kunna
påräkna någon vinst, har han ingen annan utväg att nedbringa prisen
än att minska på maskinerna m. m., i följd hvaraf anskaffningen,
såvida varan ej skall blifva underhaltig, måste draga ut på tiden.
Att gevären äfven blifva dyra, torde framgå af hvad den förste ärade
talaren anförde. Enligt min åsigt böra vi rätta oss efter den erfarenhet,
som förut vunnits i vårt land; och jag skulle kunna tillägga, att
vi haft en ytterligare bekräftelse af samma erfarenhet genom den
som tillkom, då det gälde att förändra de gamla gevären till 1807 — 89
års modell. I den nyss åberopade promemorian, som åtföljer en af
reservanternas förslag, visas, att denna förändring, dä den utfördes å
gevär, som ursprungligen hade tillverkats vid enskild fabrik, kostade
öfver 2 kronor mera per stycke än å gevär, tillverkade vid statens

Anslag för
anskaffning
af nya eld
handvapen
åt armén.

(Forts.)

N:o 13. 20

Anslag för
anskaffning
af nya eld*
handvapen
åt armén.

(Forts.)

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

gevärsfaktori. Ett annat skäl, hvarför de från enskilda verkstäder
levererade gevären böra blifva dyrare, är att, såsom redan erfarenheten
från tillverkningen vid vårt gevärsfaktori ådagalägger, det
första tusentalet gevär kostar vida mer än det följande, men att i
samma mån tillverkningen af ett stort antal gevär kan förläggas till
samma fabrik, bli gevären billigare. Skulle man nu tänka°sig, att
flera fabriker inom landet uppstode, som gjorde anspråk på hvar sin
lilla del af gevärstillverkningen, så är det icke möjligt annat, än att
kostnaden blef större, än om tillverkningen bedrefves på ett enda
ställe, och detta visar äfven erfarenheten från andra länder, hvarom
jag strax skall yttra mig. Slutligen skulle, såsom redan den förste
talaren antydt, följden af tillverkningens anförtroende till enskilde
blifva den, att vi i afseende på priset blefve beroende af dessa enskilde,
och detta kan och bör staten icke finna sig uti.

Det tredje anskaffningssättet är, att gevären tillverkas vid statens
verkstäder. I motsats till den ärade talaren, som uppträdde näst före
mig'' år jag af den åsigt, att med hänsyn till förhållandena i vårt
land detta sätt jemförelsevis hastigast leder till målet. Vi hafva redan
ett statens gevärsfaktori i vårt land, och det är icke, såsom samme
talare antydde, först efter några år, som vi skulle kunna der börja
tillverkningen, utan i och med detsamma Riksdagen anslår medel
härför, kommer generalfälttygmästare!! att anskaffa erforderliga arbetsmaskiner.
I stället för att nu afskeda de dugliga arbetare, som på
grund af slutade arbeten med nu pågående gevärsförändring blifva
obehöfliga, skulle man kunna använda dessa vid uppsättandet af de
nya maskinerna, hvarefter tillverkningen af repeterkarbinerna kunde
redan vid början af år 1896 vara i gång, och detta är dock något
hastigare, än hvad nyssnämnde talare antydde. Jag kan vidare icke
underlåta att, såsom också reservanterna från denna kammare gjort,
påpeka nödvändigheten af att, åtminstone i viss mån, låta staten tillverka
gevär. Det är ju ständigt en mängd gevärsdelar, som förbrukas
och måste ersättas, liksom de nya måste apteras.

Det fordras vid hvarje'' trupp en personal, som är fullkomligt
hemmastadd med tillverkningen åt dessa gevär och som förstår sig på
att besigtiga dem. Jag menar, att det fordras både gevärshandtverkare
och vapenofficerare, och dessa måste vara fullt inne i gevärstillverkningens
alla delar, hvilket icke är möjligt om icke staten har ett
faktori, der de få inläras i förfärdigandet af gevären och alla dess
delar. Min åsigt är således den, att det tillvägagångssättet att tillverka
gevären vid statens faktori är det billigaste och bästa, det som
hastigast leder till målet och det som derför bör väljas, särskildt då
man tager i betraktande de förhållanden, som för närvarande råda
hos oss. Vi hafva ju en stam af något öfver 200 arbetare. För att
dessa skulle förvärfva den skicklighet, som de hafva, har man nödgats
nedlägga 700 å 1,000 kr. på hvar och en. Att nu börja gevärstillverkningen
med att afskeda dessa arbetare, vore i sanning ett egendomligt
sätt att gå till väga.

Jag nämnde nyss, att äfven förhållandena i andra länder ådagalägga,
att staten bör hufvudsakligen ensam tillverka arméns gevär.

Onsdagen den 13 Mars, f. in. 21 N:o 13.

Jag bar här en uppgift rörande gevärsfabrikationen frän alla Europas Anslag för
länder, och af den framgår först och främst hvad Tyskland beträffar, “”träffning
att staten eger den stora gevärsfabriken i Spandau, der största delen "{ nV eU~
af tyska arméns gevär förfärdigas. Att dock vid den stora ny- åTaZTn!
anskaffningen af “Gewehr 88“, som i dagligt tal äfven benämnes Spandau- (Forts.)
geväret, äfven enskilda fabriker måste anlitas, är kändt från den bekanta
processen med firman Löwe i Berlin. Frankrike har tre gevärsfabriker:
St. Etienne, Tulle och Chåtellerault; det förstnämnda faktoriet
är det mest betydande. Hvarje faktori står under ledning af en
högre artilleriofficer med en annan person som biträde. Något enskildt
gevärsfaktori finnes icke. Det är nu fråga om att uppsätta en fjerde
sådan fabrik. Huruvida de andra skola bibehållas, eller om all tillverkning
skall centraliseras i denna fabrik, derom kan jag icke upplysa.
Ryssland har nyligen anskaffat ett nytt gevär, och detta tillverkades
i de tre fabrikerna Tala, Sestrnitjz och fisch. Den förstnämnda
af dessa är mest betydande. Nu vill jag påminna derom, att
när detta gevär skulle tillverkas, fick Frankrike visserligen en del af
beställningen, men man var icke mycket nöjd med den leverans, som
man fick derifrån. Österrike-Ungern utgör ett undantag från den allmänna
regeln om statsverkstäder. Det är sant, att arsenalen i Wien
inrymmer äfven en gevärsfabrik, men det är dock så, att i Österrike
finnes en enskild gevärsfabrik i Steyer, der ofantliga qvantiteter gevär
tillverkas. I Österrike har man således, som sagdt, gjort ett undantag
från den allmänna regeln. I England tillverkas alla arméns gevär i
statens gevärsfabrik i Enfield. Italien har fyra fabriker: i Turin,

Brescia, Torre Annunciata och Terni. Vid alla dessa tillverkas handoc^
c^ar vapen för utbyte. Dessa fabrikers produktionsförmåga
kan uppdrifvas till 170 gevär om dagen vid hvardera af
fabrikerna i Turin och Brescia, 120 om dagen vid Torre Annunciata
och 50 stycken i timmen vid fabriken i Terni, hvilken är den nyaste
och betydligaste. Nu tänker man centralisera allt i Terni och nedlägga
de andra fabrikerna, hvilket visar, att centralisationen vid en
stor fabrik är billigast och bäst, och det kan man äfven förstå, då
ju en enda fabrik kräfver jemförelsevis mindre personal för administrationen
än flera. I Spanien har staten en gevärsfabrik i Oviedo. Vid
den nu påbörjade nyanskaffningen af 7 millimeters gevär skall denna
fabrik tillverka 134,000 gevär och karbiner, under det att 53,800 äro
bestälda hos Löwe i Berlin. I Belgien eger staten en stor fabrik,
manufacture d armes delétat", i Liége. I Sclnveiz har edsförbundet
en fabrik i Bern. Denna köper och förfärdigar gevärsdelar och
sammansätter vapnen för förbundets räkning; den har en depot af
gevärsdelar, verktyg, schabloner och kontrollinstrument; vid densamma
studeras alla i fråga kommande förbättringar rörande eldhandvapen
och utarbetas förslag till instruktioner. Om tiden det medgifver, förfärdigas
äfven vapen till privatbruk, men dessa tagas för öfrigt utifrån.

I Danmark tillverkades 1889 års repetergevär vid statens gevärsfabrik
i Köpenhamn. Norge har sin gevärsfabrik i Kongsberg, men af 6,5
millimeters gevären äro emellertid 20,000 bestälda i utlandet, medan
blott 4,000 skola tillverkas vid Kongsberg. Holland synes icke hafva

N:0 13. 22

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.
(Forts.)

Onsdagen den 13 Mars, f. ra.

någon fabrik för tillverkning af gevär. Detsamma är förhållandet
med Portugal och Balkanstaterna, hvilka samtliga länder synas fylla
sitt behof af handeldvapen genom beställningar utomlands.

Häraf framgår såsom allmän regel, att de flesta stater funnit
med sitt intresse förenligt att tillverka sina gevär vid statsverkstäder.
Då undantag egt rum, har ingen stat gjort på annat sätt, än vändt
sig med sin beställning till de allra största etablissement för att derigenom
få gevären så billiga som möjligt. Då jag sammanställer
detta med den erfarenhet vi gjort från vårt eget land, synes mig
fullgiltiga bevis vara framlagda för att det icke skulle vara klokt att
gå tillväga på annat sätt, än Kongl. Maj:t föreslagit i sin proposition.

Jag vet icke hvad man kan hafva att säga om Eskilstuna för att
göra det misstänkt att icke motsvara de förväntningar man ställer
på detsamma. Det har blifvit utsprida att den summa af 550,000
kronor, som anslogs till förändring af 1867 års gevär, egentligen icke
skulle hafva varit tillräcklig, utan att man tänkt använda en del af
det belopp, som af Riksdagen nu begäres, för att sätta faktoriet i
ordning att göra de återstående förändringsgevären färdiga; men
genom fälttygmästare!! har en promemoria utdelats, af hvilken det visas,
att anslaget till gevärsförändringen till fullo räcker för hvad man
dermed afsett, att det således icke behöfs några ytterligare medel för
att fullborda de 100,000 förändringsgevären. Man har anmärkt, att
dessa gevär icke ännu, såsom sig bort, äro färdiga, och Andra Kammarens
reservanter hafva deraf tagit sig anledning föreslå att ytterligare
ett år fördröja gevärsfabrikens iståndsättande för tillverkning
åt'' de nya gevären. Men jag hemställer, huruvida artilleriet kunnat
gå till väga på annat sätt, än det gjort, då vid förra riksdagen Kongl.
Maj:ts förslag att iordningställa Carl Gustafs stad för nytillverkning af
gevär icke vann bifall. Det hade naturligtvis icke mött hinder att
hafva gevären nu färdiga, men man hade 300 arbetare med familjer,
och dessa skulle från den dag arbetet på förändringsgevären var
färdigt blifva stälda på bar backe. I stället har man måst gå till
väga på det sätt, att man afskedade en del, men bibehöll de skickligaste
och sökte, genom att icke tillverka alltför hastigt, möjliggöra
att, i fall vid denna riksdag de nödiga medlen för nytillverkningen
anslogos, ögonblickligen kunna gå i författning om uppställande af
behöfliga maskiner och dertill använda arbetarne, så att man under
1896 skulle kunna börja att tillverka de nya gevären; under tiden
skulle ett visst antal karbiner tagas utifrån. — Jag kan icke se, att
det förslag utskottet framstält och hvilket är lika med Kongl. Maj:ts
omöjliggör att taga karbiner utifrån, ty det är endast en viss bestämd
summa som begäres, och det tillkännagifves icke, att man ovilkorligen
skall tillverka gevären inom landet.

Man har äfven anmärkt, och det anfördes också af den föregående
talaren, att det skulle vara för stort belopp, som ifrågasatts
för att iordningställa Carl Gustafs stad, att dessa 372,500 kronor
skulle vara för mycket, och han satte i fråga, att man visserligen
skulle använda 72,500 kronor till maskiner, verktyg, championer och
oförutsedda utgifter, men att till den första uppsättningen i öfrigt

23 N:o 13.

Onsdagen den 13 Mars, f. in.

icke skulle behöfvas mer än 43,700 kronor. Jag vill då upplysa
derom, att då det var fråga om att förändra 1867 års gevär till 1889
års förändringsmodell, kostade ändringen af maskiner jemte nödiga
verktyg och besigtningsinstrument 134,505 kronor 73 öre. Detta belopp
är visserligen mycket mindre än 300,000 kronor, men man bör
■erinra sig, att det då endast var fråga om att förändra vissa delar af
ett gevär, då det deremot nu är fråga om att göra helt och hållet
nya gevär, och dessa nya gevär fordra ovilkorligen den allra största
noggrannhet i detalj, så att hvarje del åt ett gevär kan ombytas.
De måste vara exakt lika; och det är denna ombytbarhet, som föranleder
en så noggrann besigtning. För att de skola kunna göras
på sådant sätt, är det nödvändigt att hafva så många dyrbara speciella
maskiner, och derigenom kommer kostnaden att uppgå till
större belopp.

Man har också anmärkt, såsom vi finna i den reservation, som
afgifvits af ledamöter från Andra Kammaren, att det icke finnes
några detaljerade uppgifter på användningen af dessa 300,000 kronor.
Jag kunde icke vänta mig, att utskottet skulle gå så mycket i detalj,
hvarför jag icke tänkte på att gå i författning om framläggande af
en så noggrann kostnadsberäkning. Då det för några år sedan var
fråga om att ombilda hela vårt artilleri, och det då gälde millioner,
gick utskottet icke in i sådana enskildheter, och jag har svårt att
förstå, hvartill det skulle tjena, då, med allt erkännande af utskottets
stora insigter, jag tviflar på, att det skulle blifva särskildt uppbygdt
af hela denna stora förteckning på olika slag af instrument, som en
dylik beräkning innehåller. Så snart emellertid denna anmärkning
kommit till min kännedom, lät jag genom generalfälttygmästaren
telegrafera till chefen för gevärsfaktoriet i Eskilstuna, hvilken för
närvarande befinner sig i Wfirtemberg i och för anordningar för
mottagande af den beställning af 7,000 karbiner, som kammaren har
sig bekant är gjord. I går erhölls telegrafsvar, upptagande^ i större
rubriker användningen af de begärda 300,000 kronorna, pa samma
gång han tillkännagifver, att han i bref skall gå in i de särskilda
detaljerna. Detta telegram säger, att dessa 300,000 kronor skola
fördelas så, att till skrufstycken och förändring af maskiner skulle
användas 190,000 kronor, till besigtningsinstrument och kontrollinstrument
70,000 kronor samt till den första uppsättningen af verktyg
40.000 kronor. Detta skickades från Oberndorf i Wfirtemberg.
På samma gång har Mauser telegraferat, ett telegram, som i öfversättning
lyder sålunda: »på grund af vår erfarenhet beträffande den
sisfa modelländringen 1894 anse vi att, med den nutida tillverkningsmetoden,
med maskinbearbetning af samtliga delar, den begärda
summan 300,000 kronor icke är för högt tilltagen för kostnader och
anordning af maskiner, verktyg, tolkar och schabloner.» Denna anmärkning
att icke tillräcklig utredning föreligger tror jag härmed är
besvarad.

Det har vidare anmärkts, att det skulle vara nödvändigt att nu
göra hela antalet 15,000 karbiner på eu gäng. Det är ju kammaren
bekant, att generalfälttygmästaren ifrågasatt, att Kongl. Maj:t skulle

Andag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.

(Forts.)

N:o 13. 24

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.

(Forts.)

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

af Riksdagen begära dessa 15,000 karbiner plus iordningsställande af
Carl Gustafs stad. Kongl. Maj:t har emellertid ansett, att det skulle
vara tillräckligt att nu begära 10,000 karbiner, och jag tror, att om
besparing skall kunna göras, har man anledning anse, att den skall
kunna göras här. Ty om man skulle kunna få 15,000 karbiner, det
vill säga 10,000 nu, jemte de 5,000 som beviljades i fjor, möjliggöres
härmed icke blott att kavalleriet och artilleriet förses med dessa
vapen utan äfven ingeniörtrupperna och trängen, och dermed har den
styrka af specialvapnen blifvit beväpnad, som vid mobilisering skulle
utgå mot fienden. Man kan säga, att på så sätt depoterna icke äro
i ordning och att icke några karbiner finnas i reserv. Detta må vara
sant, men i den första summan ingå dock äfven de karbiner, som
skulle behöfvas för fästningarnas besättning; och de ifrågavarande
depoterna äro för öfrigt hvar för sig jemförelsevis små, ty då det
gäller depoter för icke stridande trupper, behöfs icke samma styrka,
som då det gäller stridande trupper. Derför tror jag man kan ställa
dessa 5,000 i paritet med de gevär, som skulle tillverkas utöfver de
100,000. Jag kan således icke erkänna, att behofvet är så stort att
få hela antalet nu, ehuru naturligtvis ingenting kunde vara bättre.
Men då det är nödvändigt att göra besparingar, tror jag att något
annat sätt att gå till väga, än det Kong!. Maj:t föreslagit, knappast
kan tänkas.

Jag tror att af hvad jag nu yttrat framgår, att det lämpligaste
sätt, hvarpå man skulle befordra det stora företag, som det nu gäller,
nemligen anskaffningen af gevär för armén, bäst gynnas genom att
kammaren bifaller Kongl. Maj:ts förslag. Men jag vill också gerna
erkänna, att om jag visste att, med ett antagande af Första Kammarens
reservanters förslag, det skulle vara möjligt att för samma
pris kunna göra dessa gevär och med samma hastighet, det vill säga
att ett antagande af deras förslag icke skulle föranleda något uppskof,
om jag visste detta, skulle jag för min del icke hafva något mot
detsamma. Af hvad jag yttrat lärer framgå, att åtminstone jag för
min del icke kan se, att man icke enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle
både tillverka gevären hastigast och få dem billigast, och det är
derför jag måste vidhålla Kongl. Maj:ts förslag.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

Herr Fränekel: Lyckligtvis har vapenanskaffningen numera

inträdt i det skede, att man för densamma äfven måste taga hänsyn
till såväl det konstruktiva som det industriella i afseende å denna
nyanskaffning, och i dessa skäl må man finna en ursäkt för mig att
jag, ehuru icke fackman, tillåtit mig att begära ordet i denna så vigtiga
fråga. Jag har dessutom ansett det vara min pligt att i detta
fall yttra min mening, då jag tillhör dem inom statsutskottet, som
tillstyrkt det utskottets förslag, som nu föreligger, och sålunda tillstyrkt
bifall till Kongl. Maj:ts proposition utan några vilkor.

Det torde vara af vigt att här taga i betraktande, att denna

25 N:0 13.

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

vapenanskaffningsfråga redan förlidet år förelåg i ungefär samma Av »lag för
skick, som den föreligger i år. Det är äfven af vigt att påpeka att
genom det beslut kammaren förra året fattade i denna fråga blef handvapen
faktiskt hela frågan om anskaffning af nya gevär undanskjuten, men åt armån.
beslöts i stället anskaffning af ett mindre antal karbiner. Om det (Forts.)
sätt, som man då tillämpade, måste man ovilkorligen påstå, att det
har fördröjt gevärsanskaffningen; och skulle man icke i år bifalla
Kong], Maj:ts förslag i den form, det i den kongl. propositionen
föreligger, så blefve ett ytterligare fördröjande ovilkorligen häraf
en följd.

Frågan sönderfaller faktiskt i två delar; den ena är det antal
vapen, som skall anskaffas, och den andra är sättet, hvarpå de skola
anskaffas. Kongl. Maj:t har i afseende å antalet, i olikhet med generalfälttygmästaren,
ansett, att man vid denna riksdag borde begära
anslag för endast 10,000 stycken, men märk väl, han har vid denna
siffras fastslående tänkt sig, att endast hälften af detta antal skulle
beställas utomlands och den andra hälften tillverkas inom landet,
och detta på ett sätt, så att den framtida gevärstillverkningen skulle
kunna på denna egna tillverkning vidare stödja sig. Han har, för att
åstadkomma detta, redan träffat förberedande aftal med fabrikanten
Mauser, i det han med honom öfverenskommit rörande patentafgiften,
i händelse tillverkningen kommer till stånd vid statens verkstäder, och
har för att kunna möjliggöra detta tänkt sig, att de speciella verktyg,
som vore erforderliga för att en sådan tillverkning i statens
verkstäder skulle kunna ske, borde så fort som möjligt anskaffas och
detta från den verkstad, som innehar patentet på gevärsmodellen,
hvarigenom man vore öfvertygad om att fabrikatet, som man nu går
att tillverka, blefve fullt öfverensstämmande med modellen, sådan den
blifvit pröfvad och godkänd och sådan den utomlands antagits.

Huru ligger nu frågan här? Jo, det synes mig, som om man får
antaga, att kammaren i sin helhet är öfverens om, att någon nedsättning
i det antal vapen, som Kongl. Magt begärt, icke är möjlig.

Den enda divergens härvidlag, som inom utskottet förefunnits, är
divergensen mellan Första och Andra Kammaren. Hvad än Andra
Kammarens ledamöter hafva haft för skäl att i en tidpunkt sådan
som denna ställa sig på den ståndpunkten att vilja nedsätta det af
Kongl. Maj:t begärda antalet af 10,000 karbiner till 5,000, så har
enligt mitt förmenande ett sådant beslut, hvilket, såsom jag befarar,
äfven blir Andra Kammarens beslut, tillkommit, utan att man egnat
frågans stora vigt det tillbörliga afseendet. Ty man borde ovilkorligen
inse, att med urtima Riksdagens beslut det icke kan vara klokt
att i en så vigtig fråga som denna nedsätta det anslag, som enligt
handlingarna under föregående riksdagar uppgått till 5- ä 600,000
kronor om året, att, säger jag, nedsätta detta anslag till hälften eller
295,500 kronor. Jag kan således icke finna annat, än att detta beslut
icke måtte hafva tillkommit efter mogen öfverläggning. Ett skäl
synes dessutom vara, att man från Andra Kammarens sida leta nu
är beredd att fastslå den stora gevärsanskaffning, som är i fråga,
utan anser, att vi måste nöja oss med de 100,000 förändrade rörning -

No 13. 26

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.

(Forts.)

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

tongevären, som gifvit så godt resultat, och att vi med dessa skulle
kunna hjelpa oss fram. Jag tror nu liksom förra året, att det är
denna fråga, som är den brännande, frågan att denna nja gevärstillverkning,
som genom Kongl. Maj:ts förslag blifvit bragt å bane,
skall fastslas. Men i afseende å den framtida anskaffningen kan det
således icke nekas, att bär föreligga två särskilda strömningar. Den
ena, det var den jag nyss tog mig friheten vidröra, är en viss oginhet,
om jag sa tar säga, en brist på tillmötesgående att kunna fatta
ett beslut i afseende å den stora frågan. Den andra går i den rigtningen,
att man från privatindustriens sida önskar rädda hela denna
stora tillverkning af 100,000 nya gevär åt den enskilda företagsamheten
och att man i detta fall lättsinnigt nog icke vill taga hänsyn
till hvad en sådan stor och noggrann tillverkning betyder. Samma
strömning, den senare nemligen, gjorde sig redan gällande förra året.
Da förekom i statsutskottets motivering i fråga om det begärda antalet
.af 10,000 karbiner, att man skulle uppskjuta anskaffningen af
maskiner vid Eskilstuna, emedan kaliberfrågan då ännu icke var
pröfvad. Man nämnde vidare som skäl, att derest endast 5,000
stycken karbiner, såsom Kongl. Maj:t föreslagit, skulle beställas utomlands,
befarade man, att egaren af patentet icke skulle utföra eu så
liten beställning. Bada dessa skäl hafva visat sig icke vara rigtiga.
Ompröfningen af kalibern visade krigsministern redan då, att den varså
genomgående pröfvad, att den måste anses vara fastslagen, och detta
bar derför icke i år blifvit bestrida Hvad den andra sidan af saken
beträffar, att de 5,000 karbinerna icke skulle kunna beställas af den
utländske fabrikanten, sa visade sig, att han mottog denna beställning
med tacksamhet. I ar har man dock varit upprigtigare. Man har
sagt, att i år skola vi icke anskaffa dessa karbiner, utan låta den
enskilda industrien visa, huru den kan i detta fall konkurrera, och
härvid vågar man verkligen tro, att ett sådant tillvägagående icke
skulle uppskjuta anskaffningen. För min del är jag fullt öfvertygad
derom, och att Kongl. Maj:t haft goda skäl att framlägga denna
fråga i, om jag så får säga, precis oförändradt skick, som förra året.

Hvad säga nu Kongl. Maj:t och generalfälttygmästare!! i afseende
a dessa funderingar om att taga den enskilda tillverkningen såsom
utgångspunkt för en så stor och vigtig vapenanskaffning inom landet?
Jo, begge dessa sakkunniga myndigheter äro ense derom, att så
snart man icke kan undvara en statens verkstad för reparationer af
dessa numera så ytterst precisa redskap, om jag så får kalla dem, så
måste vid denna verkstad utföras åtminstone så pass mycken nytillverkning,
att den på^ mellantiden kan sysselsätta sitt folk, och att
dessutom detta folk får eu sådan yrkesskicklighet, att de reparationer,
som äro nödvändiga, kunna verkställas så, att de reparerade gevären
blifva fullt lika goda som de gamla.

Hvar och en, som känner till verkstäder något närmare, skall
med mig instämma deruti, att det torde vara nästan omöjligt att
utan speciella verktyg, åstadkomma dessa reparationer inom något så
när måttliga gränser i afseende å kostnaderna. Det har framhållits,
att den mängd reservdelar, som måste tillverkas för att dessa gevär

27 N:o 13.

Onsdagen den 13 Mars, f. in.

skola kunna vid statens verkstad repareras, erfordrar nära nog samma
slag af verktyg som vid en nytillverkning, möjligen ett något mindre
antal. Men nu frågar jag: kan det verkligen vara någon utgiftssiffra
att tala om, då man står inför en vapenanskaffning på cirka 7 millioner,
då staten eger denna stora gevärsverkstad, med numera tyvärr endast
216 yrkesskickliga karlar, kan det under sadana förhållanden vara
något att tala om i jemförelse med dessa 7 millioner kionor, som
skola under de närmaste tolf åren användas, att för detta ändamål
lä«rga ned 372,500 kronor för verktyg och maskiner, tv märken väl,
rnine herrar, staten eger husen, staten har administrationen, staten
har det yrkesskickliga folket och staten har också bostäder för en
del af detta folk. Kan det då verkligen anses vara klokt, att, då
man står framför denna stora vapenanskaffning, nedlägga fabriken
just i detta ögonblick eller söka så mycket reducera densammas verksamhet?
Detta kan omöjligen öfverensstämma med god hushållning.
Kan en åtgärd som den, att i närvarande tid, da man ser de enskilda
verkstäderna åtaga sig “beställningar utan att förtjena något,
endast för att kunna bibehålla stammen af sitt arbetsskickliga folk,
vilja afskeda just detta yrkesskickliga folk i det ögonblick, då man
bör vara öfvertygad om att man just behötver det? Kan detta vara
klokt? Huru går det till på andra ställen? _ Här i hufviulstaden t. ex.
anskaffas nödfallsarbeten, som ju icke behöfvas, och som måste läggas
på förråd, endast för att dermed kunna sysselsätta tolk under vintermånaderna.
— Huru uppfyller staten sin ställning till den verkligen
stora arbetarefrågan i afseende på möjligheten att i första rummet
söka gifva det yrkesskickliga folket arbete, om vid den tidpunkt, da
en vapenanskaffning, som ju icke är ett produktivt företag, utan ett
arbete, för hvilket landet skall beskattas, staten afskedar detta folk
och går med eu så mycket större beställning utomlands, som blefve
en ovilkorlig följd, om denna verkstad icke upprätthölles.

Nu säga reservanterna, att enskilda verkstäder böra lemnas tillfälle
att yttra sig och ingifva anbud, och att innan dessa anbud inkommit
och blifvit pröfvade, må Kongl. Maj:t icke använda den begärda
summan för det ifrågavarande ändamålet. Men jag. hemställer
till de många af kammarens ledamöter, som äro vana att ingifva och
mottaga anbud i liknande fall, om man kan tänka sig, att dessa anbud
skola "blifva så beskaffade, att man vid desamma slutligen kan fästa
något afseende.

Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet pa, att Kongl.
Maj:t hvarken i fjor eller i år ansett sig böra begära ett bindande
beslut af Riksdagen, att 100,000 gevär skola anskaffas och att 7
millioner skola under de närmaste aren användas, utan Kongl. Maj.t
har endast begärt detta lilla antal karbiner, hvarom nu är fråga.
Kan man då tänka sig, att något bindande anbud eller något anbud,
som med någon säkerhet skall kunna försvaras, skall af någon enskild
verkstad ingifvas, då beställningen i detta fall inskränker sig till

5,000 karbiner, utan någon säkerhet att tillverkningen skall fortfara.

Jag anser att, i det skick frågan nu föreligger, en begäran om
anbud "endast skulle verka fördröjande och vilseledande, och att en

Anslag för
anskaffning
a f nya eldhandvapen

åt armén.

(Forts.)

N:o 13. 28

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.

(Forts.)

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

enskild verkstad här i Sverige för en sa liten beställning svårligen
skulle vilja i maskiner och verktyg nedlägga detta kapital af 372,500
kronor, hvarom här är fråga.

Herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet har
nyss satt herrarne in uti hvad en enskild vapentillverkning betyder
vid sidan af en sådan för statens tillverkning. Jag vill nu icke bestrida,
att vapentillverkningen i vårt land gått framåt. Husqvarna
är i närvarande stund i det skick, att det i skicklighet snart kan
mäta sig med de vapenfabriker, som herr statsrådet och chefen för
landtförsvarsdepartementet nyss relaterade, men icke åstadkomma några
qvantiteter af betydenhet. Men enligt min tanke kan en större vapentillverkning
här i landet uppkomma endast på det sätt, att staten
tillverkar vid sin verkstad det normala antalet gevär, som ovilkorligen
för hvarje ar maste anskaffas, och vid sidan af denna verkstad försöker
uppamma en enskild verkstad med sådana resurser, som en
sådan tillverkning kräfver.

Jag vill fästa uppmärksamheten på ett enda af de fall, herr krigsministern
anförde. Den privata verkstaden i Italien vid Term, som
ensam kan tillverka 50 gevär i timmen. Beräknar man 300 arbetsdagar
på året och hvarje arbetsdag till 10 timmar, gör detta en totaltillverkning
af 150,000 gevär om året. När det nu visar sig, att
äfven sadana stora verkstäder med sin stora tillverkning och sin stora
verktygsanskaffning och med det stora kapital, som i dem måst nedläggas,
icke kunnat komma ned till det leveranspris per stycke, som
Eskilstuna verkstaden kommit till, torde det då vara klart, att äfven
det andra vilkoret, om det dyrare priset från den enskilda verkstaden,
måste vara på förhand besvaradt. Och hvarpå beror detta? Jo,
naturligtvis derpå, att staten redan eger denna verkstad i Eskilstuna,
att den har dessa motorer och axelledningar och således icke behöfver
anskaffa desamma, hvarför tillverkningen också kan ske billigare.
Det blir naturligtvis äfven här att börja på samma sätt som förut.
Det första geväret kan icke tillverkas lika billigt som de följande,
men man kommer naturligtvis att uppdrifva skickligheten, och om
staten tager frågan i sin hand och man kan tänka sig, att anskaffningen
skall dröja så länge som 12 år, är det sannolikt, att slutsiffran,
för hvilken staten kan skaffa hela sitt behof af gevär, blir
lägre än den, för hvilken en enskild verkstad kunnat åtaga sig en
sådan tillverkning, i fall det varit möjligt.

Jag skall nu icke tillåta mig att ingå i någon granskning af
den motivering, som reservanterna nu användt för att komma till det
slut, hvartill de kommit. Jag tror, att genom hvad jag här yttrat,
deras motivering^ blifvit i hufvudsak vederlagd. Men'' hvad jag bestämdt
vill pasta är, att ett antagande af dessa vilkor vid Kongl.
Maj:ts proposition ovilkorligen skulle medföra ett fördröjande af anskaffningen
och således medföra, att ett större antal gevär måste beställas
utomlands, och detta icke endast i år utan äfven nästa år.

Man har vidare sagt, att större utsigt skulle förefinnas, att i den
gemensamma voteringen det Första Kammarens beslut, som här fattas
emot Andra Kammarens, skulle vinna framgång, som stälde sig på

29 N:o 13.

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

de 6 reservanternas ståndpunkt. Jag vågar för min del betvifla detta,
och jag vågar betvifla det så mycket mera, som den ärade talaren
från statsutskottet, som yttrade sig till förmån för reservationen, nyss
påvisade, att meningen vore den, att, fastän slutsumman beviljades,
skulle i alla händelser ett mindre belopp komma på verktygen och
ett större på nyanskaffningen af karbiner. Vi stå då på samma ståndpunkt
som i fjor, att Första Kammaren skulle vilja i detta fall anvisa
ett anslag till ett större antal vapen, än Kongl. Maj:t begärt.
Skall någon utsigt förefinnas att hos medkammaren vinna instämmande,
måste det vara dels att man stöder sig på Kongl. Maj:ts större sakkunskap
i detta fall och dels att man söker få Andra Kammaren att
beakta vådan af att afskeda det yrkesskickliga folket och att det
verkligen utredda behof, som föreligger, är oafvisligt och icke kan
annat än till skada för saken uppskjutas.

Jag tror således, att vill man i dag slå fast, att det äskade beloppet,
som denna vapenanskatfning kräfver, är oundgängligen nödvändigt,
så bör den ifrågavarande tillverkningen vid statens verkstad
sättas i gång så fort som möjligt. Önskar man för staten ordna
såväl tillverkningen som reparationerna af gevären, sker detta bäst
och säkrast genom att bifalla Kongl. Maj:ts förslag utan vilkor, då
sådana endast skulle verka förlamande på de härför nödvändiga anordningarne.

Af dessa skäl ber jag att fä yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan kammaren på framställning af herr talmannen medgifvit, att
öfverläggningen finge afbrytas för en stund med anledning deraf, att
en Konungens rådgifvare anmält sig för aflemnande af nådiga propositioner
till Riksdagen, aflemnade herr statsrådet Groll ifrågavarande
propositioner, nemligen:

l:o) angående förvärfvande för statens räkning af vissa enskilda
jern vägar; och

2:o) angående anslag för anläggning af en bibana från norra
stambanan vid Vännäs till Umeå och vidare till Storsandskär.

Fortsatttes öfverläggningen rörande punkten 18 i statsutskottets
utlåtande n:o 5.

Herr Brehmer: Om hvar och en, som nitälskar för arméns krigsduglighet,
också är öfvertygad derom, att armén bör förses med tidsenliga
eldbandvapen, synes deremot den väg, hvarpå detta mål skall
kunna nås, nu hafva blifvit föremål för olika åsigter.

För min del hade jag tillfälle att i fjor, då denna fråga förekom
i kammaren, temligen utförligt yttra mig, och jag slutade då med
att yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag, ehuru jag icke vann understöd
från något håll. — Det skulle ligga någonting politiskt oklokt
förborgadt under ett dylikt yrkande, hvilket jag för min del icke för -

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.

(Forts.)

N:o 13. 30

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.

(Forts.)

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

mådde upptäcka och icke heller fann bekräftadt genom den derefter
anstälda gemensamma voteringen.

I år synes stämningen vara en annan. Den lutar nu åt bifall
till Kongl. Maj:ts förslag, och jag skulle af denna anledning mycket
gerna yrka bifall till den kong!, propositionen, men jag kan icke
hjelpa, att jag kommer att ansluta mig till den af herr Billing afgifna
reservationen, hvilken i hufvudsak, nemligen hvad angår anslaget
till Eskilstuna, öfverensstämmer med Kongl. Maj:ts förslag,
emedan jag anser, att denna har den största utsigt att vinna framgång
vid den blifvande gemensamma voteringen.

Hvad sjelfva saken beträffar, kan det ju vara godt och väl, att
specialvapnen få sitt behof af karbiner fyldt genom inköp från utlandet.
Men sedan nu kavalleriet genom de 5,000 karbiner, som
redan äro bestälda och detta år komma att effektueras, får hvad det
behöfver, hvilket var det vigtigaste, anser jag, att man i år bör åtminstone
så mycket tänka på arméns beväpning, att man genom
anslag till Eskilstuna gevärsfaktori sätter detta i stånd att fortast
möjligt kunna påbörja tillverkningen af vapen efter den nya modellen.
Jag har för min del visserligen ingenting emot, att man der fortsätter
att anskaffa karbiner för specialvapnen, men i och med detsamma
faktoriet är apteradt för den nya vapentillverkningen, är också
gevärsfrågan för armén fastslagen eller man kan säga löst till sina
principer och derefter förvandlad till en ren anslagsfråga Lemnas
deremot verkstaden nu utan anslag, så är frågan om arméns beväpning
ytterligare skjuten å sido eller oafgjord, och den fara ligger
nära till hands att frukta, att Riksdagen, sedan specialvapnen fått
sina 20,000 karbiner, ej vidai-e beviljar några anslag, utan låter armén
få reda sig med 1867—1889 års gevär. Eu sådan lösning af denna
vigtiga fråga kan jag icke vara med om att ställa i utsigt. Jag anser
således, att bibehållandet af Carl Gustafs stads gevärsfaktori är
en vigtig faktor just i och för gevärsfrågans lösning i hela dess vidd.

Med herr Billings reservation följer en särskild^ märklig promemoria,
som det icke torde vara nödvändigt att här referera, då kammarens
ledamöter antagligen sjelfva tagit kännedom om densamma.
Det namnes der om den stora förlust, som staten i sjelfva verket
skulle göra genom att förvandla verkstaden till en uteslutande
reparationsverkstad. Jag skall be att i sammanhang dermed få påpeka,
angående ett påstående, som reservanterna halt, att Eskilstuna
tillika skulle vara en kompletteringsverkstad, eller, såsom de säga, “i
mindre skala deltaga i den förestående nyanskaffningen", att då måste
i alla fall en full uppsättning af maskiner, fixturer och verktyg in. m.
anskaffas; men en dylik så att säga förkrympt verksamhet kan icke
heller vara ekonomisk eller motsvara detta etablissements värde och
de kostnader, som då lika fullt derpå ytterligare måste nedläggas.
I den omnämnda promemorian är för öfrigt påvisadt, dels den ekonomiska
förlust för staten, som är förenad med en fortsatt gevärsbeställning
i utlandet, dels ock vanskligheten af att anförtro all
gevärsfabrikation åt den enskilda industrien inom landet, den blifver
dyrare, den lemnar mindre garantier för ett fullgodt arbete och frågan

31 No 13.

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

försenas. Det exempel, vi hittills haft af gevärstillverkning vid en
enskild verkstad, Husqvarna, är ej heller lockande till efterföljd.

Emellertid tror jag för min del, att denna promemoria till hufvudsaklig
del lemnar svar på den utredning, som reservanterna begärt på
sid. 56 i betänkandet. Hvad som möjligen icke skulle vara utredt
är deras fordran, att enskilda verkstäder skulle sättas i tillfälle att
yttra sig och ingifva anbud. Men för att detta skall kunna ske och
för att staten skall kunna fästa något förtroende vid sådana anbud,
måste dessa verkstäder utsända kunnige män för att studera gevärsfabrikationen
i utlandet och för att riktigt sätta sig in i hvad som
kräfves för att aptera en verkstad för den nya gevärstillverkningen.
— Säkerligen skulle de kostnader, som dessa verkstäder måste underkasta
sig, så vida de ännu lemna en vara åt fullgod beskaffenhet, på
inga vilkor understiga de kostnader, som äro beräknade för faktoriet
vid Eskilstuna och hvilka grunda sig på dess styresmans grundliga
studium och undersökningar vid Mausers egen verkstad i Oberndorf,

Nu föreslå reservanterna, att Riksdagen skall binda regeringen
att vänta på en sådan utredning, som måste kräfva rundlig tid. Det
kan jag för min del icke annat än anse vara mycket oklokt,
synnerligast som det dermed afsedda ändamålet knappast kommer
att vinnas.

Det talades förra året, och detta med ett visst fog, om de i utsigt
stälda 12 öfvergångsåren, hvilket dock i sjelfva verket är en penningfråga,
som det ligger i Riksdagens skön att när som helst afhjelpa
genom rikligare anslag. Genom att vägra anslag till Eskilstuna gevärsfaktori
eller icke nu definitivt fastslå detsamma skulle ett ohjelpligt
dröjsmål ytterligare uppkomma i realiteten med lösningen af
denna fråga. Derför att Riksdagen förra året icke beviljade det
redan då begärda anslaget till Eskilstuna, måste, såsom herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet nyss påvisade, arbetet
der bedrifvas långsammare med 1867—1889 års gevär. Arbetare
måste nemligen afskedas för att kunna uppehålla arbetet under hela
år 1895 och en mindre del af år 1896. Dessa gevär, som eljest varit
färdiga i september 1895, blifva nu ej färdiga förr än i mars 1896.
Detta var det första dröjsmålet, som kunnat undvikas, om Riksdagen
förra året fattat ett annat beslut i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag.
Då man omtalar detta förhållande, att verkstaden är sysselsatt
med omändring af 1867—1889 års gevär hela året 1895 och en del
af år 1896, är man benägen att deraf draga den falska slutsatsen, att
faktoriet i alla händelser icke skulle kunna påbörja någon nytillverkning
af repetervapen före ingången af år 1897. Förhållandet är
emellertid, att sjelfva maskinarbetet med 1867—1889 års gevär är
fullbordadt innan slutet af detta år. Om anslaget nu beviljas, skulle
verkstaden redan då genast kunna börja på att apteras till den nya
gevärsfabrikationen, och detta arbete försiggå samtidigt med att
1867—1889 års gevären hopsättas och i öfrigt fullbordas.

Enligt uppgift, som jag förskaffat mig, skulle det dä vara möjligt
att redan under år 1896 kunna fullständigt maskinarbeta omkring

5,000 karbiner. Detta påstående således, att icke något arbete på

Anda rf för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.

(Forts.)

N:0 13. 32

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armin.

(Forts.)

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

de nya gevären skulle kunna börja före 1897 års ingång, är alldeles
vilseledande; och för öfrigt huru skulle det kunna börja ens då, om
ej något anslag beviljas för 1896.

Man bör akta sig för att alltför mycket betrakta denna fråga ur
synpunkten att staten icke bör inlåta sig på industriella företag. Och
framför allt bör man icke göra detta till en hufvudsynpunkt. Man
råkar då ganska lätt in på afvägar, som förrycka, försena och förhindra
hela frågans lösning. Det är väl icke någon stor industri i
statens band, om staten eger ett gevärsfaktori, eller en ammunitionsfabrik,
eller, såsom staten nyligen gjort, skaffat sig ett krutbruk för
arméns behof. Det är här icke fråga om att inleda staten på något
nytt industrielt företag, endast att bibehålla hvad staten under långa
tider egt och upparbetat, och der man förvärfvat sig en stam af
skickliga och kunniga arbetare. Denna fråga, huruvida staten bör
inlåta sig på industriella företag eller icke, är i och för sig mycket
mera omfattande och betydelsefull än att det skulle vara lämpligt
att söka inpassa densamma i det nu ifrågavarande fallet, som, enligt
mitt förmenande, nätt och jemt är den industri, staten verkligen behöfver
för att vara oberoende af andra. Att nedlägga eller inskränka
faktoriet just i det ögonblick man står i beredskap att skaffa armén
nya vapen, det kan icke annat än inverka störande, fördröjande och
förlamande på hela frågan.

Man tyckes tro. att all gevärsanskaffning skall gå så lätt och
ledigt, sedan den enskilda industrien fått hand om densamma, men all
vapenanskaffning är ju ytterst beroende af anslag, och det är temligen
säkert att det, hädanefter som hittills, blir svårt att få anslag derför
ifrån Riksdagen; och med de små anslag, man hittills har exempel
på att Riksdagen årligen vill bevilja, torde det blifva mycket svårt
för den enskilda industrien att kunna bära sig, med så små årsti
11 verkningar, som dylika anslag skulle medgifva. Skulle anslag i rikligare
mån från Riksdagen tillflöda, är det gifvet, att enskilda verkstäder
måste anlitas jemnsides med statens egen. Jag anser dock för
min del, att Eskilstuna gevärsfaktori, fortfarande som hittills, i första
rummet bör utgöra medlet för arméns förseende med vapen. Man
har derigenom den största utsigten att få ett i alla afseenden fullgodt
arbete.

Slutligen vågar jag göra ett bestämdt påstående, såsom härledning
af hvad jag hittills har sagt, och det är, att Första Kammaren skulle,
vare sig den antager utskottets förslag eller herr Billings reservation,
hviika begge fastslå anslaget till Eskilstuna, men skilja sig i afseende
på anslaget till karbinerna, intaga en mycket mera bestämd och fast
hållning i hela gevärsfrågan, än den lösa och vacklande, som otvifvelaktigt
innefattas i flertalsreservationen.

Om nu emellertid frågan vore afgjord genom det beslut, som
kammaren här i dag kommer att fatta, skulle naturligtvis utskottets
förslag ega företräde, men nu hvilar dess öde ytterst på utgången af
en blifvande gemensam votering, och med den nakna verkligheten för
ögonen tror jag, för min del, och jag har fått bekräftelse derpå af
personer från medkammaren, att Första Kammaren skulle göra klokt

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

33 No 13.

att i dag fatta sitt beslut i enlighet med herr Billings reservation,
hvars slutsumma med 216,000 kronor understiger utskottet förslag.
Hvad man i begge fallen vid den gemensamma voteringen riskerar
ar, att anslaget till Eskilstuna går förloradt, ty Andra Kammaren
fattar naturligtvis sitt beslut i enlighet med reservationen af dess
ledamöter i utskottet. Men då jag icke kan annat än anse, att just
detta anslag är eu lifssak för hela gevärsfrågans lösning, och jag
tror också att så är regeringens och sakkunniga myndigheters uppfattning,
ledes jag ovilkorligen deraf till den slutsats, att jag hellre
tager den mindre risken att förlora detta anslag, som är förbunden
med herr Billings reservation, än jag tager den större, som otvifvelaktigt
är förbunden med utskottets hemställan, ty antagligt är ju, att
penningsummans storlek kommer att vid den gemensamma voteringen
spela hufvudrolen.

Jag vet mycket väl att det är vanskligt och i mångas ögon förmätet
att här uppträda till förmån för ett förslag, som omfattats af
endast en ledamot från denna kammare i statsutskottet, men nu visar
detta statsutskottets betänkande resultatet af ett i hög grad splittradt
utskott; och då tror jag man deraf kan härleda befogenheten att i dag
vädja till kammaren för ett förslag, som i hufvudsak, nemligen hvad
beträffar anslagen till gevärsfaktoriet, öfverensstämmer med Kongl.
Maj:ts proposition, men som i afseende å slutsumman är ett medlingsförslag,
och då jag derför anser herr Billings reservation hafva den
största utsigten att vinna framgång i den gemensamma voteringen,
anhåller jag, herr talman, att endast på detta skäl få yrka bifall till
densamma.

Friherre Klinckowström: Då jag i eu särskild motion, inne hållande

anmärkningar emot Kongl. Maj ts nådiga statsverksproposition,
har tagit mig friheten att i flera af de punkter, som förekomma
rörande försvarsverket på fjerde hufvudtiteln, förorda nedsättningar i
åtskilliga anslag på extra stat, skulle måhända mången ledamot i
denna kammare komma på den tanken, att jag vore en mindre varm
vän till landets försvar. Jag vill då nämna, då säkerligen kammarens
ledamöter icke påminna sig mitt uppträdande i dessa frågor vid föregående
rikdagar, att jag efter måttet af de få krafter mig återstå,
sökt vinna framgång åt de vid urtima riksdagen åt Kongl. Maj:t
framstälda förslag om landtförsvarets mobilisering och att denna fråga
också, såsom bekant, gick framåt. — Jag har vid senaste riksdag
likaledes inlemnat ett förslag och förnyat det motionsvis vid denna
Riksdag, om ett vida hastigare kompletterande af det rörliga sjöförsvaret
än hvad Kongl. Magt beslutat vid föregående och vid denna
Riksdag framlägga. Allt detta måtte väl vara ett tillräckligt bevis
på att jag varmt intresserar mig för landets försvar.

Då jag vid denna Riksdag begär besparingar icke endast på fjerde
hufvudtiteln utan äfven på åtskilliga andra, är det, mine herrar, derför
att jag vill söka, såvidt jag förmår, undvika den hotande tillaggsbevillningen
på alla skattskyldige. Det är nemligen en fiende, som
kominer att besöka de flesta mindre bemedlade hem i vårt land och

Första Kammarens Frat. 1895. N:o 13.

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.
(Forts.)

3

N:o 13. 34

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.

(Fortä.)

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

kommer att uppställa sådana svårigheter i många hem, att kanske
nöd, brist och elände komma att blifva följden, om vi nödgas förorda
en tilläggshevillning.

Enligt denna hufvudtitel går, såsom bekant är, Kong!. Maj:ts
förslag löst på 25,553,9Q0 kronor på ordinarie och 2,185,100 kronor
på extra stat, eller tillsammans 27,739,000 kronor. Det har då synts
mig, att någon besparing på dessa stora summor, uppgående till mera
än en fjerdedel af hela riksstatens utgiftsbelopp, skulle kunna åstadkommas,
och den besparing, jag hade föreslagit på denna stora summa,
var ju icke alltför betydlig, ty den gick endast till 1,294,650 kronor.
Det var sålunda denna allmänna besparingsgrundsats, som ledde mig,
när jag affattade min motion n:o 14 vid denna riksdag. Men sedan
dess har tillkommit en annan omständighet, som gör det för mig
tydligt, att det varit oklokt att nu bestämma de höga summor, som
både Kongl. Maj:t och statsutskottets majoritet förorda såväl för anskaffande
af handvapen som äfven för ammunition och vapenfabrikers
utbildning. Jag har nemligen fått en underrättelse i en utländsk
tidning, Frankfurter Journal, som jag här har i min hand, som sjelf
tager sina underrättelser från Hamburger Nachrichten, hvilken i sådana
saker är synnerligen väl underrättad, att vid Steyrns vapenfabrik
i Österrike har helt nyligen — denna tidning är af den 16
februari i år — uppfunnits ett nytt handeldvapen för armén. Jag har
jemfört det med det s. k. Mausergeväret i de afseenden, rörande h vil ka
en kapten Lemchen för några dagar sedan hade en föreläsning om
våra eldrepeterhandvapen, och ehuru jag ej hade tillfälle bevista
detta sammanträde, har jag dock här ett utdrag ur “Svenska Dagbladet*
för den 12 dennes, hvilket jag anser vara fullt tillförlitligt,
och af detta sammandrag, när jag dermed jemför den underrättelse
jag nyss nämnt från Frankfurter Journal, befinnes det, att det nya
gevär, hvarmed man nu afser att beväpna hela österrikiska infanteriet,
så snart förbundsmagternas infanteri ombytt sina gevär, hvilket man
hoppas måtte ske snart, att, säger jag, medan Mauserska geväret har eu
kaliber af 6,5 millimeter, har det nu nämnda österrikiska nya repetergeväret
en kaliber af endast 5 millimeter, och att när initialhastigheten
hos Mauserska geväret är 7—800 meter, har det nyuppfunna
österrikiska geväret en sådan hastighet åt 850 meter, hvarförutom
genom tillräckliga försöksskjutningar konstaterats, att det nya geväret
är bestrykande på höjden af en stående infanterist under det kulbanan
gör de första 1,000 meter och sedan för eu kavallerist ända till 1,200
meter. Om dessa uppgifter i tidningarne bekräfta sig, är det ju naturligt,
synes mig, att man bör låta anstå med denna stora anskaffning,
som Kongl. Maj:t föreslagit af gevär och karbiner och som utskottets
majoritet förordat, och säkert är, att Kongl. Maj:t kan genom sina
diplomatiska ombud i Österrike mycket lätt förskaffa sig full visshet
om dessa förhållanden, och dervid förutser jag att Mausers gevär,
hvilket krigsministern nyss ansåg vara det förnämsta, skall visa sig
vara, hvad man säger, föråldradt. Jag har häruti en n3r anledning
att förorda reservanternas från Andra Kammaren förslag att nedsätta
detta anslag till 306,800 kronor. Dessa reservanter gå längre än hvad

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

35 N:o 13.

jag förordat, som var att nedsätta ifrågavarande anslag till 447,650
kronor, men då hade jag mig icke bekant denna underrättelse i Frankfurter
Journal, som jag nu har här till herrarnes påseende, för dem
som deraf vilja taga del.

Naturligtvis kommer en sådan förändring af infanteriets gevär
och karbiner att åstadkomma en hel omhvälfning i andra hänseenden
hvad beträffar ammunition och hvad beträffar reorganisationen och utvidgningen
af landets vapenfabriker. Och jag tror, att om de underrättelser
bekräfta sig, hvilka jag tror vara rigtiga, är det kanske försigtigast
att ej nu till det stora belopp, som här föreslagits, bevilja
anslag till detta ändamål och till vapenfabriker.

Jag skall icke upptaga herrarnes tid med att begära votering
här i kammaren till alla de punkter, som jag föreslagit och som jag
haft den glädjen se, att Andra Kammaren biträdt, ty det tjenar till
intet. Jag vet på förhand, hvilken majoriteten i denna kammare kommer
att blifva för Kongl. Maj:ts proposition i de frågor, der genom
den förseglade sedeln Andra Kammaren vunnit majoritet inom utskottet,
men jag har velat uttala den förhoppning, att vid de gemensamma
voteringarna mina förslag under denna hufvudtitel i de flesta fall
skola vinna framgång.

O O

Herr statsrådet Christerson: 1 anledning af nu hållna anfö randen

skulle jag vilja göra ett par observationer. Jag kommer dervid
ofelbart att tänka på det ordspråk, som säger, att det bästa är mången
gång en motståndare till det goda, och jag undrar om ej detta i den
föreliggande frågans nuvarande skede har sin fulla tillämpning.

Det gevär, hvarom här är fråga, är ett gevär, hvilket efter mångsidig
och långvarig pröfning befunnits vara ett gevär framför alla
andra utmärkt för de egenskaper ett godt krigsgevär bör ega. Vi
veta allt för väl, hurusom en mängd uppfinningar på gevärsteknikens
område uppstå, den ena söker öfverflygla den andra, men vid de
praktiska försöken visar det sig, att det oftast är föga bevändt med
dem. Jag vill ej dermed påstå, att icke möjligen det af friherre
Klinckowström förordade nyuppfunna geväret skulle kunna vara ett
gevär att lita på. Men jag hemställer, huru vida, då vi nu träffat på
en gevärsmodell, som visar sig ega alla de egenskaper man fordrar
och ej underlägsen någon nu befintlig gevärsmodell, den omständigheten,
att en uppfinnare träder fram med en ny idé, kan vara en
tillräcklig och fullgiltig anledning för oss att uppskjuta denna vigtiga
fråga. Dessutom — den nya uppfinningens ort är misstänkt Förhållandet
är nemligen, att alla de större länderna i Europa, med
undantag af Österrike, hafva måst skatta sig egna gevärsfaktorier,
der deras gevär tillverkas, med anlitande jemväl på flera ställen af
enskilda verkstäder, hvaribland Steyrns vapenfabrik sedan flera år tillbaka
kanske intager det främsta rummet. Den har derför under
denna omskapning af de olika ländernas beväpning haft fullt upp att
göra och derför också nått en hög grad af utveckling. Nu lär emellertid
denna fabrik faktiskt stå utan beställningar. De stora magterna
hafva fått sina gevär, och det låter då mycket väl tänka sig, att en

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.

(Forts.)

N:o 13. 36

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.

(Forts.)

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

ingeniör kommer med någonting nytt, det gör effekt och det kommer
ju fabriken till nytta.

Medan jag har ordet, anhåller jag få påpeka en omständighet,
som jag ej vet förut hafva blifvit berörd, men hvilken jag tror bör
verka afgörande i denna fråga i afseende på gevärsfabrikation vid
statens faktorier eller vid enskilda verkstäder, den omständigheten
nemligen att den enskilda verkstaden — jag kan gerna begagna
singularisformen, ehuru i utskottets betänkande förekommer den plurala
— skulle för att kunna effektuera en af staten gjord gevärsbeställning
nödgas vidkännas så stora omkostnader och taga så lång
tid, att först efter eu mycket dryg betänketid skulle de våga sig derpå,
och skulle det gå för sig, skulle den i alla fall vara slut inom kort
tid. Hvar skulle sedan denna enskilda verkstad finna användning för
alla sina maskiner och verktyg? Man har sagt att industrien skulle
söka sig eu marknad utomlands, men jag tviflan på att den skulle
kunna konkurrera med andra enskilda verkstäder i Europa. Den skulle
snart inse sig hafva råkat in på en olycklig bana, och sedermera, när
arbetet begynte tryta vore det att vända sig till staten och säga:
“Staten har bestält — och vi måste ha’ ersättning för våra förluster.*
Vi hafva exempel härpå.

Det är bekant, att vi hade ett krutbruk i Skåne. När det blef
en ny sorts krut och det gamla ej längre dugde, lade man sig till
med nya maskiner, som gjorde ett godt krut. Så kom det ytterligare
en omkastning och det förra var ej längre dugligt. Då sade verkstaden:
“Vi hafva lagt ned stora kostnader och vi måste hafva ersättning
af staten.* Naturligtvis kunde en sådan ej beviljas, men häraf
framgår dock huruledes anspråk kunna uppstå, hvilka, när de ej blifva
tillfredsstälda, lätt föranleda missnöje.

Herr Reuterswärd: Den föreliggande frågan torde utan gen sägelse

vara den vigtigaste inom hela fjerde hufvudtiteln och så vigtig,
att jag nästan är färdig att säga den vigtigaste inom hela statverkspropositionen.
Då är det märkvärdigt nog att här finna, dels af betänkandet
och dels af reservationerna, att utskottet varit så splittradt,
att det, såsom en talare nyss yttrade, var ett splittradt utskott. Jag
tror, att tiderna äro allt för allvarliga för att vi icke skulle ens vilja
visa, att vi önska fullfölja den organisationsplan, som urtima Riksdagen
beslutat, och jag har svårt föreställa mig, att man på fullt
allvar skulle kunna vara med om att nedpruta beloppet till den grad,
att det skulle blott belöpa sig till ''/4idel af det, som t. ex. generalfälttygmästaren
i sin underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t anmält.
Den summa han begärde gick nemligen till i det närmaste 1,200,000
kronor eller 1,190,500 kronor. När denna fråga pröfvades af Kongl.
Maj:t, yttrade statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet, att
han till alla delar instämde uti generalfälttygmästarens uttalande, men
med anledning af de stora kraf, som under innevarande riksdag stäldes
på fjerde hufvudtiteln, ansåg han det möjligt att nedpruta denna
siffra till 895,500 kronor, eller med ungefär 300,000 kronor. Så hafva
vi vidare sett af en reservant från denna kammare, att han kommit

Onsdagen den 13 Mars, f. ro. 37

mec^ ett tredje förslag, som går ut på att nedsätta summan till mellan
6—700,000 kronor, och ytterligare hafva alla Andra Kammarens ledamöter
inom utskottet nedsatt summan för det hela till 306,300 kronor.
Jag frågar: kan det vara rätt att på ett sådant sätt behandla en så
vigtig och allvarlig fråga, ja, på ett sådant sätt, att jag aldrig sett
dess make i något utskottsbetänkande? Det är nästan så godt som
rent afslag, eller detsamma som att afstanna från fullföljden af en
plan man en gång beträdt — och jag säger ännu en gång: den närvarande
tiden gifver oss ingen anledning att gå till väga på det sättet,
Att frågan fått ^ den utgång inom utskottet, som den nu fått, beror
uppenbarligen på den förseglade sedeln, och i så fäll var det tur den
gängen, att utskottsbetänkandet blef i öfverensstämmelse med Kongl.
Maj:ts förslag. Men af sex förstakammarledamöter inom utskottet
har blifvit fogad en reservation, som jag för min del måste på det
bestämdaste motsätta mig. Dessa reservanter framställa ett vilkor af
den beskaffenhet, att jag vågar påstå, att om förslaget ej är alldeles
oantagligt, lägger det dock ett sådant band på Kongl. Maj'':ts blifvande
åtgöranden i denna fråga och för framtiden, att jag vågar säga, att
det nästan är oantagligt, helst om jag fäster mig vid hvad de säga
i’tredje punkten, der det heter: “att, om dylika anbud visa sig icke
öfverstiga tillverkningskostnaden vid statens gevärsfaktori, alla direkta
eller indirekta kostnader medräknade, annan förändring i statens gevärsfaktori
icke företages än dess anordnande till reparations- och förnyelseverkstad
för arméns och flottans eldhandvapen.“ Huru skulle det
vara möjligt för regeringen att kunna göra någon jemförelse med ett
anbud från någon enskild verkstad, att t. ex. för så och så mycket
leverera färdiga gevär, när man ej varit i tillfälle att just vid detta
statens gevärsfaktori kunna se, till hvilken summa man skulle kunna
nedbringa kostnaden, i fall staten sjelf verkstälde tillverkningen. För att
kunna göra en sådan jemförelse, synes mig det vara absolut nödvändigt,
att alla dessa maskiner och verktyg, som man nu här vill taga bort,
anskaffas för att få en sådan jemförelse, och jag vågar dessutom säga,
att om denna verkstad blifvit eller blifver en reparationsverkstad, som
kan göra nya delar i stället för sådana som blifvit förbrukade eller
oanvändbara, är det alldeles klart, att i det allra närmaste måste man
hafva samma maskiner och verktyg, ty det får ej finnas en skruf,
icke en fjeder, icke det ringaste i ena eller andra fallet, som ej måste
vara exakt, när en reparation skall ega rum, och utan att hafva alldeles
samma maskiner som dem, hvarmed dessa vapen tillverkats,
låter detta sig ej göra. Detta är icke något kommissarbete, utan
det maste vara sa fint pa håret, att det ej får skilja det ringaste
mellan den nya gevärsdelens tillverkande och den gamla, som skall
ersättas.

Emellertid har det redan blifvit. så mycket sagd!, framför allt af
chefen för landtförsvarsdepartementet, att frågan snart börjar vara i
det närmaste uttömd. Om vi se på minimisiffran af det gevärsantal,
som bör anskaffas för vår armé, så är denna 237,000 gevär. Vi
kunna med detta års utgång komma till 100,000, hvadan följaktligen
ännu återstår 137,000, och när det nu är genom siffror bevisadt hvad

N:o 13.

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.
(Forts.)

N:o 13. 38

Anslag för
anskaffning
rf nya eldhandvapen

åt armén.

(Forts.)

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

besparing staten gör genom att sjelf tillverka dessa vapen, så är det
en bagatell att tala om några 100,000 kronor för att sätta denna
fabrik i fullt tidsenligt skick.

Man bar här skrämt oss med, att om vi bevilja denna summa,
skulle vi ej få Andra Kammaren med oss. Jag tror att Andra Kammaren
bar stält sig på den sparsamhetsståndpunkten, att om dem
bjudes hvilken summa som helst, komma de att intaga samma ståndpunkt,
åtminstone till en början, att icke bevilja mera, än hvad deras
tolf ledamöter i utskottet föreslagit. Men jag hoppas, att vid den
gemensamma voteringen det skall blifva ett annat resultat. Och i
motsats mot friherre Klickowström vågar jag påstå, att om det blir
fråga om att gemensamt votera mellan Kong!. Maj:ts proposition och
Andra Kammarens beslut, så kan jag ej föreställa mig, att det blir
någon annan än friherre Klinckowström i denna kammare, som röstar
för Andra Kammarens beslut. Jag skulle beklaga, om han finge
någon mera med sig. Emellertid ber jag på det varmaste att tå förorda
Kongl. Maj:ts förslag och hoppas äfven, att vid frågans slutliga
afgörande beslutet skall utfalla i öfverensstämmelse dermed.

Jag anhåller således om afslag på de vilkor, som reservanterna
inom utskottet fäst vid förslagets beviljande.

Herr W en ner b er g: Det har varit med verklig bedröfvelse jag
läst statsutskottets utlåtande i denna punkt, som angår ett anslag,
hvilket hvar och en inser är af största vigt, för att hvad som redan
är beslutadt vid urtima riksdagen skall kunna bringas till en önskad
verkställighet. Det är ej så mycket derför, att reservanterna från
Andra Kammaren endast vilja gå med på en ringare summa, än den
Kongl. Majd begärt, utan fast mera derför, att inom denna kammare
skiljaktiga meningar rådt icke i afseende på den summa Kongl. Maj:t
begärt, ett qucintum som lätt nog kunnat upphjelpas, men det gäller
ett quale af beskaffenhet att för framtiden kunna draga med sig eu
mängd olyckor.

Yi hafva en verkstad, den enda som kommit till ett visst högre
anseende för sina dugliga och skickliga arbetare. I fäll nu reservanternas
mening blir den gällande, ställas vi på den punkt, der en början
göres att kasta bort hvad godt vi verkligen hafva, i förhoppning
att kunna fä, jag vill ej säga något bättre, men möjligen något lika
dugande. Vi stå alltså — och det under dessa tider, då man talar
om skyldigheten att fästa tillbörligt afseende vid slöjd och arbete
samt hvad dermed sammanhänger — i begrepp att kasta bort eu hel
mängd af yrkesarbetare, som hunnit en viss grad af ovanlig skicklighet
och som förr eller senare, kanske då det ej längre är möjligt,
staten icke skall kunna ersätta med några andra. Just detta är det
som gör frågan för mig så vigtig. Ty jag vill visst ej neka, att enskilda
industriella anläggningar kunna åtaga sig detsamma som statens
— jag vill till och med gå så långt, att jag tror, att de inom
kort skulle kunna prestera lika godt arbete. Äfven vill jag medgifva
möjligheten af att de kunna göra det för lika godt pris. Men, mine
herrar, dessa ligga dock ej i statens hand och under den ständiga

Onsdagen den 13 mars, f. m.

39 N:o 13.

vetenskapliga och praktiskt dugande tillsyn, soxn statens eget faktori.
Kär som helst, t. ex. då någon leverans blefve kasserad eller de funne
sig ej blifva tillräckligt godtgjorde för ett godt arbete, kunna de
draga sig tillbaka. Tänkom oss då, att detta inträffar på en tidpunkt,
då det kan vara omöjligt att utifrån få vårt behof i det afseendet
fyldt, att få sådana gevär förfärdigade, som äro för armén nödvändiga.
Vi hafva redan nu sett. huru svårigheter yppat sig med hänsyn till
leveranser af Mauserska och Löweslca gevären, och detta under fred.
Det låter lätt tänka sig, att de kringliggande nationerna inom några
år ligga i krig med hvarandra, att vi ej kunna få effektuerade några
beställningar utifrån. Hafva vi då emellertid slopat denna verkstad,
som stadigt och förtjenstfullt verkat inom vårt eget land och dessutom
medför den fördelen, att omkostnaderna kommit våra inhemska
arbetare till godo, så och dä ingenting dugligt inom landet kan presteras,
så vida ej de enskilda verkstäderna till en början försöka att
mot höga pris lega utländska arbetare, skall staten nog i bästa
fåll få vidkännas långt högre pris för hvarje enskildt stycke, som
skulle tillverkas, än skäligt vore.

Att man utsätter sig för att genom Andra Kammarens beslut
kunna tillmötesgå Kong], Maj:ts begäran med en ringare summa, det
anser jag vara svårt. Men det kan dock vid en följande riksdag,
eller när man fått litet tid att närmare tänka på sakens vigt, hjelpas
upp — man kan då taga ett steg längre under gynsammare förhållanden
än nu. Men hvad som deremot då kan vara ohjelpligt —
det vore att nu slopa Eskilstuna faktori och verkstäder. Saken är
nemligen ej hjelpt med att man framdeles söker upp dess arbetare
igen — det lärer ej gå för sig. Vi hafva då begått det stora felet,
efter mitt förmenande, att, innan vi hafva något nytt dugligt, hafva
kastat bort det gamla, som ännu ingen vågat förklara för odugligt.

Den ärade reservanten, som försvarat reservationen och på ett
sätt, som vi måste hålla honom räkning för, ty han framtog verkligen
alla skäl, som kunna sägas för densamma — och alla de öfriga
reservanterna, jag är derom öfvertygad, som hafva samma åsigt som
han — förmenar, att genom att antaga reservationen skulle man hastigare
kunna få en nödvändig beställning effektuerad. Och visserligen
gaf den ärade reservanten, ehuru det skedde med en svagare
betoning, ett vackert betyg åt eskilstunafaktoriets förmåga att utföra
gjorda beställningar, men han sade på samma gång, att de enskilda
verkstäderna borde — utan att våga något slags jemförelse — kunna
leverera utmärkta arbeten. Jag vill ej bestrida detta, och är det den
ärade reservantens åsigt, så är det ock min skyldighet att respektera
den, och jag gör det gerna. Men detta gör ej till fyllest. Vi hafva
nemligen hört icke blott af sakkunniga personer inom praktiska litvet,
utan äfven från statsrådsbäuken lemnas upplysningar af den art, att
om än icke fälttygmästarens promemoria haft för mig eu afgörande
betydenhet, skulle jag den förutan fäst tillräckligt afseende vid dessa.

Vi måste se till, huru andra länder bära sig åt för att tillgodose
behof vet af gevär. Vi böra icke på eget beråd försöka oss på en ny
väg så farlig som denna, då vi ej veta knappt i år, än mindre för
de kommande åren, hvad som göres oss behof.

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.

(Forts.)

N:o 13.

40

Onsdagen den 13 Mars. f. m.

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvajpen

åt armén.

(Forts.)

Hvad jag har velat säga — har jag sagt.

Det är blott någonting, hvarpå jag ännu eu gång vill fästa
uppmärksamheten.

Jag tror att hvar och en af oss inom sig känner, att vi ej lefva
uti någon synnerligen lugn och stilla tid. Vi äro ej omgifna af goda
vänner och trogna grannar öfverallt. Vi kunna ej resonera så här:
“det är god tid, vi kunna se oss om. Det blir bättre tider — och
vi hafva råd att vänta.'' Jag tror ej, att någon af oss hyser en sådan
åsigt. — Nåväl, äro vi då alla tvärtom ense derom, att vi lefva
i en mycket orolig tid, som när som helst kan utsätta oss för svåra
tilldragelser, förvecklingar och förnärmelser, då fordras det också, att
vi, och särskilt vi, som tillhöra denna kammare, visa oss såsom
män bakom ordet. Låtom oss då ej nu ställa oss så, att, om också
ingenting svårt inträffar hvarken i år eller nästa år, vi dock förr
eller senare kunna råka i en belägenhet, som visar, att hvad vi bort
göra — det hafva vi icke gjort.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Wijk: Då jag håller före, att de sex reservanternas förslag
är det enda, utom utskottets, som har utsigt för sig att vinna tillslutning
i denna kammare, skall jag be att få hålla mig till detta.
Reservanterna föreslå lika med Kongl. Maj:t ett anslag på 895,000
kronor, och de ställa till och med i utsigt att anskaffa ett ännu
större antal karbiner än Kongl. Maj:t föreslagit. Detta vore ju
mycket tilltalande, men då det skall ske på bekostnad af iordningställandet
af Carl Gustafs faktori för tillverkning af röpetergevär, har
jag för min del ej kunnat vara med derom. Huru hafva reservanterna
tänkt sig denna anskaffning? Jo, de säga, att Kongl. Maj:t
bör sätta enskilda verkstäder i tillfälle ingifva anbud å öfvertagandet
af större eller mindre delar af gevärstillverkningen enligt uppgjorda
anskaffningsplaner, och om dessa icke öfverstiga tillverkningskostnaderna
vid statens gevärsfaktorier, alla direkta och indirekta kostnader
medräknade, gevärsfaktoriet då bör bibehållas till endast reparationsverkstad.
Jag tror, att vi litet hvar nog veta, att man kan uppgöra
kalkyler på många sätt. Jag förutser, att, om Riksdagen skulle
lemna detta i Kongl. Maj:ts skön, Kongl. Maj:t ovilkorligen skulle
blifva utsatt för klander vare sig från ena eller andra hållet, och jag
kan icke finna, att det är någon anledning att utsätta Kongl. Maj:t
för något sådant. De uttala vidare, att dessa enskilda verkstäder
skulle inlemna sina anbud efter uppgjorda anskaffningsplaner. Men
det är gifvet, att dessa måste godkännas och medlen till realiserandet
häraf anslås af Riksdagen. Detta kan ej ske förrän 1896, hvarför
man derigenom framflyttar frågans lösning ett eller två år. Dessutom,
med Kongl. Maj:ts förslag vet man hvad beslutet innebär, att
man får 10,000 karbiner och iordningställandet af Carl Gustafs
faktori och dermed fastslagit tillverkningen af repetergevär der.

På dessa grunder har jag inom utskottet stält mig på Kongl.
Majrts förslag och yrkar nu bifall dertill.

41 N:o 13.

Onsdagen den 13 Mars, f. in.

Herr vice talmannen: En talare nämnde nyss, att han hoppades,
att kammaren skulle vidhålla det beslut, kammaren fattade år 1892
och föra det beslutet framåt. Jag vågar påstå, att det varit reservanternas
från denna kammare bestämda mening, att detta genom
bifall till deras reservation kunde bättre främjas än genom anslutning
till Kongl. Maj:ts proposition. Och derför var det deras ovilkorliga
pligt att träda fram för kammaren och säga: den väg vi föreslå tro
vi säkrast, snabbast och bäst föra till det mål, som — derom äro vi
öfvertygade — är allas vårt mål. När utskottet behandlade denna
fråga, gingo två strömningar genom utskottet — såsom äfven framgår
af betänkandet. Den ena ansåg, att utredningen ej var fullständig,
att, när det gälde något sådant som att börja en stor nyanskaffning
af gevär åt den svenska armén, man äfven borde taga den enskilda
företagsamheten till hjelp, samt att denna sida af frågan var väl värd
att tagas i öfvervägande. Den andra meningen gälde anslagsbeloppet.
För min del tror jag, att det sista är det minst väsentliga, men att
hufvudsakliga vigten ligger på det jag först nämnde. I afseende på
anslagsbeloppet ber jag dock att få fästa uppmärksamheten derpå,
att vår reservation afser på öret samma belopp, som Kongl. Maj:t
föreslagit, och att således der ej är någon nedprutning. Jag nämnde
nyss, att vi ansågo, att, när vi stodo framför ett så stort arbete som
anskaffning af nya gevär till armén, den enskilda industrien borde
tillfrågas, om och i hvad mån den ville deltaga deri, och jag vill
tillägga, att denna fråga bör göras redan i början. Hvad som hittills
förelegat har endast varit anslag till karbiner. Modellen repetergevär
kan jag ej säga blifva antagen i år genom bifall till Kongl. Maj:ts
proposition; det skedde redan i fjol, när anslaget till de första 5,000
karbinerna lemnades. Det argumentet kan jag således lemna helt och
hållet å sido. Vi stå nu framför en anskaffning af, utom karbiner,
gevär till hufvud vapnet, infanteriet. Nu är stäldt i utsigt att tillverka

100,000 gevär så fort som möjligt. Tror väl kammaren, att detta
antal 100,000 är ett fullkomligt uttryck för hvad som behöfs? Jag
tror det icke. Det är det allra första nödvändiga behofvet, hvarom
framställning gjorts; och sedan komma framställningar om att öka
detta antal. Man kan nog tänka sig att låta dessa 1867—1889
års gevär till någon del fylla bristen. Ja, det kan vara för den allra
första tiden. De gevären äro af en annan kaliber; och jag tror, att
vi måste hafva klart för oss, att det ur alla hänseenden är nödvändigt
att se saken för oss i hela dess vidd. Det gäller icke blott 100,000
— det gäller vida högre antal. Nu frågar jag: när man står framför
detta stora arbete, är då den tanken så orimlig att vilja räcka en
hand till den svenska industrien? Den arbetar under en tung tid,
det klagas från alla håll. Vi önska ju litet hvar att se nya förvärfskällor
springa upp för vår industri. År det då orätt att, när vi skola
begynna ett sä stort arbete för statens räkning, tänka derpå, att
äfven den enskilda industrien får medverka. Jag kan nemligen ej
godkänna den tanke, som framskymtat, att med hänsyn till arbetets
ömtålighet uppgiften är för hög för den svenska industrien. Jag
tror icke detta. Jag tror, att det vitsord det svenska arbetet brukar

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.
(Forts.)

N:0 13. 42

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.
(Forts.)

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

erhålla, nemligen att det är ett godt och samvetsgrant arbete, äfven
skall kunna tillämpas i detta hänseende. Och jag ber att få nämna,
med anledning af framdragandet af en erfarenhet från gångna tider
— för 25 år sedan — då eu misslyckad leverans egde rum, att detta
ej är ett bevis på, då den svenska industrien sedan dess höjt sig så
mycket, att dylikt kommer att ske nu. Jag vill dessutom säga, hvad
beträffar det intyg, som af en besigtningsofficer lemnades om rnaterialiernas
och arbetets mindre goda beskaffenhet då, att det hade
varit bättre om den, som var besigtningsolficer då, både vid det tillfället
uttalat betänkligheterna och handlat derefter och icke kommit
fram dermed 25 år efteråt. För öfrigt har här nämnts, och det
nämndes till och med från statsrådsbänken, att ordet ‘‘verkstäder”,
som reservanterna valt och valt med full afsigt, borde utbytas mot
“verkstad”, derför att det finnes endast ett gevärsfaktori. Detta är i och
för sig ej något bevis. Vi hafva häften tillverkning i samma rigtning
här i Stockholm, som till och med arbetat för utländsk räkning, men
när arbetet sinade, öfvergiek till annan tillverkning. Det är naturligtvis
den väg, som hvarje enskild verkstad, som åtoge sig en del
af detta arbete, komme att gå. När arbetet är slut, om afsättning
ej kan vinnas utomlands — hvilket man betvifkr, om med full rätt
vet jag ej — så får den rigta sin verksamhet åt annat håll. Staten
kan deremot icke göra så. Arbetet är utfördt, jag vill hoppas att
det ej dröjt för länge — hvad skall staten då göra? Det blir att
förvandla sin verkstad till en reparations- och förnyelseverkstad samt
afskeda arbetare. Det har äfven nämnts, att man ej kan vänta, att
en svensk verkstad skulle vilja ingifva anbud, emedan det kostar

400,000 kronor att sätta arbetet i gång. Ja, summan är stor, men
arbetet, som skall göras, är också stort, och jag tror, att i vår tid
spelar denna siffra, 400,000 kronor, icke någon så bestämmande roll.
Vi hafva derför — och det framgår ej blott af vår reservation, utan ock
af utskottets beslut — ansett, att innan man går med allvar och
kraft fram på anskaffningens väg, bör man skåda frågan äfven från
denna sida och söka vinna utredning i det afseendet. Men vi reservanter
hafva ej påyrkat ett nytt vädjande till Riksdagen, ej påyrkat, att
hela åtgärden skulle afstanna, tills Riksdagen å nyo yttrat sig, vi hafva
föreslagit Riksdagen att med fullt förtroende lemna frågan i Kongl.
Maj:ts hand. Jag tror, att Kongl. Maj:t kan verkställa uppdraget.
Vi hafva blott sagt, att om de enskilda verkstädernas gevär ej blefve
dyrare än hvad staten anser sig kunna tillverka dem för, om de verkstäder,
som anmälde sig, vore fullt lämpliga, om man således har
garanti både i afseende på pris och qvalité, då borde arbetet vid
statens gevärsfaktori inskränkas och denna anordnas för att hufvudsakligen
blifva en reparations- och förnyelseverkstad. Det är allt hvad
vi sagt. Vi hafva aldrig uttalat någon dödsdom öfver detta faktori eller
velat att det skall upphöra, utan endast velat framhålla, att vi ej
anse, att hela tillverkningen bör från början koncentreras der, utan
att man bör släppa fram den enskilda företagsamheten och se till
hvad derigenom kan vinnas. Kan man beträda den vägen, så vinnes
alltid en fördel, och det är konkurrens. Och detta är eu stor fördel.

43 N:o 13.

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Derigenom vinnes äfven, att man får priset fixeradt, så att man kan
beräkna kostnaden; derigenom vinnes ock, att man kan mera bestämma
i afseende på tiden, inom hvilken arbetet skall vara utfördt.
Nu säger man att, om man, såsom vi föreslagit, lemnade hela beloppet
visserligen med ett vilkor, men öfverlemnade afgörandet i Kongl. Maj:ts
hand, Kongl. Maj:t skulle blifva klandrad för hvad han gjorde. Jag
vet dock intet särskildt skäl derför. Jag antager nemligen, att utredningen
blefve af den beskaffenhet, att densamma framlagd lemnade
fullt stöd för den åtgärd, som beslötes. Men jag tror, att det
fins en annan synpunkt, hvars betydelse äfven en föregående talare
framhållit. Jag nämnde, att det för ögonblicket fans två strömningar
— den ena afser penningebeloppet, den andra vill hafva denna
undersökning till stånd. Kommer nu denna kammare att antaga
Kongl. Maj:ts proposition och således båda sakerna ställas upp mot
Andra Kammarens beslut, föreställer jag inig, att antalet röster, som
kunna ena sig om Första Kammarens mening, blir mindre än om
reservationen tages, hvilken lemnar utsigten öppen att få utredningen
gjord. Men detta ej endast för nutiden. Jag tror, att den utredning
vi vilja framkalla är af ändå större vigt för framtiden. Vi stå vid
början af en anskaffning utaf gevär. Det gäller kufvudvapnet, det
gäller ett stort antal, stora summor. Och min erfarenhet om arbetet
i statsutskottet, hvilken torde vara den längsta någon här i kammaren
har, säger mig bestämdt: lemna den bästa möjliga och mångsidigaste
utredning, om man vill hafva en fråga fram, om man vill uttaga
stora steg; hvad som fattas i utredning minskar benägenheten att
uttaga steget, och frågan försinkas. Man har sagt mig, att genom
vårt förslag skulle hela frågan uppskjutas. Jag är af alldeles motsatt
mening. Om det skulle visa sig, att — såsom Kongl. Maj:t
antager — de enskilda verkstäderna ej kunna tillverka för samma
pris som statens faktori eller om ej lämpliga verkstäder anmälde sig

— nåväl, då är frågan afgjord om några månader, och vår reservation
och Kongl. Maj:ts proposition sammanfalla fullständigt. Men om
äfven det uppstode tveksamhet t. ex. i afseende på priset, då kunde
det ju komma att blifva ett uppskof. Då är det väl ej heller så orimligt,
om under tveksamma förhållanden Riksdagen finge å nyo pröfva
saken. Jag tror, att i samma mån den får detta, i samma mån
växer också benägenheten att lemna det större anslaget; och för mig

— det säger jag öppet — gäller det mycket mindre hvilken dag jag
börjar gevärsanskaffningen för infanteriet än hvilken dag densamma
är afslutad. Det är den dag, då armén fått sina vapen, som för mig
är af hufvudsaklig betydelse, icke när anskaffningen kan börja med
utsigt att den mer eller mindre sakta skrider framåt.

Jag skall ej längre upptaga tiden, mycket är redan taladt i denna
fråga. Jag har försökt svara på några anmärkningar. Det har förvånat
chefen för landtförsvarsdepartementet, att vi i utskottet önskat
se utredningen så pass fullständig som möjligt. Må vara, att man
anser såsom ett fel det siitt, hvarpå svenska Riksdagen och dess
utskott bruka behandla sådana frågor, nemligen att skaffa sig den
bästa möjliga utredning. Men jag tror, att detta förhållande ej går

Anslag för
anskaffning
a f nya eldhandvapen

åt armén.
(Forts.)

N:o 13. 44

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.

(Forts.)

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

att rätta, och jag tror, att på arbetet i den vägen beror ej så litet
att vi kunnat bibehålla ett godt och förtroendefullt förhållande mellan
regering och Riksdag. Jag tror emellertid, som sagdt, att detta ej
går att rätta. Man vill hafva utredning i detalj. Om det är origtigt
eller ej, derom må kammaren döma.

Jag har nämnt våra motiv. Jag vill förklara, att det skulle
vara mig en glädje, om jag kunde denna riksdag fa vara med om
att lemna fulla behofvet af karbiner. För en armé är det ett svaghetstillstånd,
när den byter om vapen; och är det så för en armé,
är det sa för hvarje dess afdelning. Den afdelning, som är beväpnad
med karbiner i stället för gevär, är således i sitt svaghetstillstånd,
tills detta behof blifvit fyldt. Jag skulle helst vilja lemna hela detta
behof. Det är nemligen mest trängande, derför att de gevär, som
infanteriet nu har, äro helt visst för ringa till antalet, men det är dock
i ballistiskt hänseende ett godt vapen, detta gevär, ehuru utan repetermekanism.
Men specialvapnens karbiner äro ej af samma goda beskaffenhet.
Behofvet är derför störst der, derför börjades det också
der; och jag skulle önska att få detta behof så fort som möjligt
fyldt för att med full kraft kasta mig på det andra.

Jag har framhållit skälen för vår reservation, och jag ber att
fa uttala som min 1 ifliga önskan, och den vet jag hafva legat under
reservanternas förslag, att vi sa snart som möjligt måtte få komma
till att skaffa hufvudvapnet ett lämpligt och tidsenligt gevär och att
vi måtte komma i tillfälle att så mycket våra tillgångar det medgifva
förkorta tiden derför. Och det är för att verka i den rigtningen
som vi framlagt vårt förslag, emedan vi tro, att den vägen är
den enda rigtiga för att na dftta mål. Det är också ur den synpunkten
jag nu yrkar bifall till vår reservation.

Herr Falk: I allmänhet brukar det ju icke vara nödvändigt att

i denna kammare yttra sig öfver frågor, som röra fjerde hufvudtiteln.
hörhållandet är nemligen vanligen det, att i vigtiga frågor kammarens
utskottsledamöter antingen tillhöra majoriteten inom utskottet eller
också stå de tillsammans såsom reservanter. I hvilket fall som helst
går kammarens beslut vanligen i samma rigtning som utskottsledamöternas.
I ar är förhållandet ett helt annat. Kammarens ledamöter
i^utskottet äro nemligen, såsom förut framhållits, splittrade i tre delar.
Fn grupp tillhör majoriteten, och två grupper äro reservanter. Det
torde derför vara lämpligt, att något hvar af kammarens ledamöter
yttrar sin mening. Jag får då tillkännagifva, att jag utan tvekan
ställer mig på Kongl. Maj:ts ståndpunkt, d. v. s. ämnar yrka bifall
till utskottets förslag. Jag vill dermed ej hafva sagt, att jag obetingadt
gillar den; ty jag skulle hafva önskat, att anslaget vore långt större
än Kongl. Maj:t begärt. Det begärda beloppet förutsätter nemligen
en anskaffningstid äfven för ett så ringa antal gevär som 120,000 af
ej mindre än tolf år, och det vill säga en permanent kris under tolf
en farlig tid, som kan blifva ödesdiger nog. För min del tror
jag derför att det hade varit lyckligare, om Kongl. Maj:t på en
gång begärt hela det anslag, som behöfs för att anskaffa det nödiga

45 N:o 13.

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

antalet vapen. Jag vet egentligen icke, hvarför man ej i en så vigtig
fråga rörande fjerde bufvudtiteln, som anskaffande af gevär, kan gå
samma väg som rörande flottan. Der begäres nu på en gång 12,500,000,
naturligtvis att utgå efter hand. Detta tillvägagående saknar ej prsecedensfall
äfven inom fjerde hufvudtiteln. År 1871 begärdes nemligen
och Riksdagen anvisade äfven 1,520,000 kronor till Karlsborgs fästningsbyggnad
och 3,750,000 kronor till befästningsarbeten vid Karlskrona.
Jag tror således, att det varit lyckligt, om man gått till väga
på samma sätt nu, då det gäller det vigtiga gevärsanslaget. Frågan
hade då kommit i sitt rätta läge. Så som den nu står, finnes emellertid
ej annan utväg än att bifalla Kougl. Maj:ts proposition.

Här finnes nu en grupp reservanter — den första — som vill
bifalla Kongl. Maj:ts förslag med vissa vilkor. Det kan emellertid
vara en betänklig sak att gifva sig in på att bevilja i ytterligt hög
grad vigtiga anslag med vilkor, ty vilkoren kunna ju vara sådana,
att Kongl. Maj:t ej kan acceptera dem. Och då faller hela frågan.
De nuvarande förhållandena i vårt grannland innebära en varning,
som ej är att förakta, hvarthän det kali leda att bevilja anslag med
vilkor. Jag vill naturligtvis ej påstå, att de vilkor, som här äro i
fråga, kunna jemställas med de vilkor, som der äro i frågasatta; men
har man en gång slagit in på denna väg, kan det hända, att man
fortsätter. Således, frågan om vilkor är något olyckligt, som ej bort
uppställas. Sjelfva tyngdpunkten i vilkoren är nu emellertid den, att
reservanterna önska i första rummet öfverlåta åt enskild industri att
tillverka gevären och vilja ifrågasätta, att vårt gevärsfaktori skall förvandlas
till eu reparationsverkstad eller åtminstone i hufvudsaklig
grad till en sådan. I detta afseende hafva flere föregående talare, särskilt
den förste, äfvensom chefen för landtförsvarsdepartementet
bemött reservanterna så utförligt, att det ej synes vara nödigt för
mig att fortsätta. Jag vill emellertid tillägga några ord. Såsom
motiv för denna förändring hafva reservanterna framhållit, att gevärsanskaffningen
skulle blifva skyndsammare och såsom de hoppas äfven
mycket billigare. Jag tror, att de grundligt misstagit sig i båda
delarne. Den enskilda fabrik som åsyftas — ty det finnes endast en —
kan ej vara någon annan än Husqvarna. En kort jemförelse mellan
ställningen vid Husqvarna och vid Carl Gustafs städs faktori torde
då icke sakna allt intresse. Husqvarna deltog, såsom kammaren
tvifvelsutan känner, i slutet af 1860-talet samt början och midten af
1870-talet i den då pågående stora tillverkningen af 1867 års gevär
— 240,000 stycken. Allt sedan år 1877 har emellertid ej någon
tillverkning af krigsgevär egt rum vid Husqvara, utan endast af jagtgevär.
Men vid denna artikel kan man ej här fasta synnerlig uppmärksamhet,
ty hvarje fackman vet, hvilken betydande skilnad det
är mellan ett nutida krigsgevär och ett jagtgevär. Nämnda fabrik
har således icke på 18 år sysselsatt sig med tillverkning af krigsgevär.
Der fattas erforderliga maskiner, och kunniga arbetare i tillräckligt
antal skulle säkerligen ej på mycket länge kunna anskaffas.

Se vi nu å andra sidan på förhållandena vid Carl Gustafs stads
gevärsfaktori, sedan, såsom nyss nämnts, mot slutet af 1870-talet den

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.

(Forts.)

N:o 13. 46

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.

(Forts.)

Onsdagen den 13 Mars, f m.

stora gevärstillverkningen afslutats, har man derstädes icke ett enda
ögonblick upphört att sysselsätta sig med krigsgevär. Faktoriet har
under tiden gjort en mängd försöksgevär af utländsk modell, har
levererat gevär till norska flottan och har nu flera år varit sysselsatt
med den senast beslutade förändringen af 1867 års gevär. Det har
kunnat bibehålla sin stora stam af arbetsbefäl och arbetare, har kompletterat
sina maskiner och under sista tiden anskaffat nya specialmaskiner
samt har genom sina besigtningsofficerare och ingeniörer
i utlandet studerat just de delar af gevärsfabrikationen, hvilka nu äro
i fråga. Jemföras nu dessa båda fabriker, Husqvarna, som på 18
års tid icke sysselsatt sig med tillverkning af krigsgevär, som saknar
kunniga och vana arbetare i tillräckligt antal och erforderliga maskiner,
och Carl Gustafs stads faktori, som hvilket ögonblick som
helst är i tillfälle att börja gevärsfabrikationen, kan tvekan icke råda
om, hvilken fabrik skall fortast kunna tillverka gevären. Det kan
knappast på allvar bestridas, att gevärstillverkningen, om den lemnades
åt enskilda fabriker, skulle komma att högst betydligt fördröjas.

Hvad sedan beträffar anskaffningskostnaden, nämnde jag nyss,
att af 1867 års gevär äro anskaffade 240,000 stycken. Deraf äro

10,000 inköpta frän Amerika och 69,300 tillverkade vid Husqvarna
samt åsterstoden, i rundt tal 160,000, — af hvilka likväl 28,000 voro
förändrade från äldre modeller, hvadan antalet
gjorde blott 132,000 — tillverkad vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori.
Tillverkningen vid Husqvarna omfattade fjorton kontrakt
under tiden 1868—1876. Enligt de första tre kontrakten betingades
ett pris af 40 kronor och enligt de öfriga 39, 36, eller 38 kronor per
stycke. Medeltalet gör något öfver 37 kronor. Huru har nu kostnaden
stält sig vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori? Jag har i min
hand en officiel uppgift, hvilken visar, att år 1870 arbetslön och
materialkostnad för hvarje gevär utgjorde 18 kronor 56 öre, biomkostnader
5 kronor 25 öre, besigtningskostnad 35 öre eller summa
24 kronor 17 öre. Enligt samma uppgift utgjorde år 1873 arbetsoch
materialkostnad 18 kronor 95 öre, biomkostnader 4 kronor 20
öre samt besigtningskostnad 65 öre eller summa 23 kronor 80 öre.
Under rubriken “biomkostnader“ innefattas dels administrationskostnader
och dels de mångahanda utgifter, som uppföras under den
gemensamma benämningen “faktoribehof“. Tillägges ränta å det i
fastigheter och inventarier nedlagda kapital, torde totalkostnaden per
gevär uppgå till omkring 25 kronor. Således i ena fallet, då tillverkningen
egde rum vid Husqvarna 37 kronor, i andra fallet, då den
egde rum vid Carl Gustafs städs gevärsfaktori högst 25 kronor, alltså
en skillnad per gevär af 12 kronor. Multiplicerar man 12 med gevärsanskaffningen
132,000, finner man, att staten har gjort en besparing
af fullt ut en och en half million kronor. För öfrigt bör ihågkommas,
att, om icke Carl Gustafs stads gevärsfaktori funnits, hade
naturligtvis Husqvarna betingat sig betydligt högre pris. Så ställer
sig saken från skyndsamhetens och billighetens synpunkt. Men det
finnes äfven en annan synpunkt, som vid gevärs anskaffning är af
största vigt, nemligen soliditetens synpunkt. Den promemoria, som

47 N:0 13.

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

bifogas herr Billings reservation, innehåller vissa betänkliga saker i
den vägen, och jag ber att få säga, att det är saker, sotn inom armén
äro allmänt kända och hvarom jag har personlig erfarenhet. Jag
vill ingalunda säga, att förhållandena skola blifva sådana äfven för
framtiden, men nog är det en faktor att taga med i beräkningen, så
mycket mer som omöjligt torde vara att tillräckligt öfvervaka den
privata industrien och framför allt att utöfva tillräcklig kontroll öfver
beskaffenheten af de använda materialierna, en sak, som härvid är af
betydande vigt.

Men äfven andra omständigheter finnas, som torde vara nödigt
att beakta. Gevärsfaktoriet vid Carl Gustafs stad har icke endast
haft till uppgift att tillverka gevär. Der hafva uppfostrats och derifrån
hafva utgått alla de besigtningsofficerare och gevärsofficerare
vid regementena, alla de rustmästare och gevärssmeder, som oundgängligen
måste finnas. Hvarifrån skola sådana tagas, om Carl
Gustafs stads gevärsfaktori skulle nedläggas. Denna sak är så mycket
nödvändigare att beakta nu, som den komplicerade beskaffenheten af
de nya gevären är sådan, att på besigtningen ligger den allra största
betydelse, vida större än vid gevär af äldre modell.

En annan sak — huru vill man garantera, att en enskild fabrik
skall kunna leverera det stora antal gevär, som behöfves? En sådan
fabrik är beroende af konjunkturerna. Den finnes i dag, men kan
läggas ned i morgon. Det kan staten icke förekomma. Jo, säger
man, det kan förekommas genom bindande kontrakt och att i desamma
stadga stora bötesbelopp för försummad leverans. Ja väl, men resultatet
kan blifva, att man väl finge uppbära stora bötesbelopp, men
icke finge några gevär; och dermed tror jag icke vi skulle blifva nöjda.

Hvad sedan beträffar Carl Gustafs städs gevärsfaktoris förändring
till en reparationsverkstad — låt vara, såsom här anmärkts, endast i
hufvudsaklig del till en sådan — så, då å gevärsfaktoriet äro nedlagda
betydande kostnader — säkerligen ej understigande l''/2 million
— skulle det blifva eu bra dyr reparationsverkstad, hvars gagn icke
skulle stå i någon rimlig proportion till kostnaden.

Jag kommer nu till den senare gruppen af reservanter, nemligen
herr Billing. Säkert misstager jag mig icke, då jag förmodar, att det
hufvudsakligen är opportunitetsskäl, som bestämt honom. Ty icke
kan någon ifrågasätta att icke herr Billing skulle hellre vilja hafva

15,000 än endast 5,000 karbiner, och skälet till hans reservation torde
väl vara att söka i en farhåga, att vid eu gemensam votering i valet
mellan utskottets förslag och reservanternas i Andra Kammaren förslag,
det senare skulle afgå med seger. Jag tror emellertid icke, att det
varit lyckligt att genom en reservation gifva uttryck åt den farhåga,
som deruti synes vara nedlagd. För min del delar jag icke farhågan
utan är i likhet med föregående talare, herrar Reuterswärd och
Wennerberg, öfvertygad, att när det kommer till afgörandets stund,
skall nog Riksdagen under känslan af situationens allvar bevilja den
högsta summa, som är ifrågasatt. Jag anhåller om bifall till utskottets
förslag.

Andag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.

(F orts.)

N:o 13. 48

Andag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.

(Forts.)

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Herr Bohnstedt: Dä jag bidragit till att skapa reservationen,
har jag gjort det på de skäl, att jag anser denna fråga vara en bland
de vigtigaste, och att den öfvergångstid, under hvilken armén är försedd
med två gevär och två karbiner af olika kaliber och olika modeller
är en sådan svagbetsperiod, att man bör försöka få den inskränkt
till den kortast möjliga. Och då Eskilstuna gevärsfaktori,
förutom de reparationer, som der skola verkställas, väl svårligen kan
tillverka mer än cirka 10,000 gevär årligen, skulle det komma att
draga för lång tid att uteslutande derstädes anskaffa arméns hela
vapenbebof, hvilket är angifvet till minst 237,000, d. v. s. cirka

200,000 gevär och 20,000 karbiner. Det har derför synts mig nödvändigt
att försöka få tillverkning i gång vid en enskild verkstad,
hvarigenom staten fortare och möjligen äfven billigare skulle kunna
få gevärsanskaffningen fullbordad. Skulle nu så vara att icke någon
enskild verkstad skulle vilja åtaga sig tillverkningen, då vet jag verkligen
icke, att reservanternas förslag lagt något hinder i vägen för
Kong]. Maj:t att till Eskiltuna gevärsfaktoris förändring använda en
del af de äskade medlen. Reservanterna hafva endast framhållit, att
de anse, att den liufvudsakliga delen borde användas till nyanskaffning
af karbiner, då nemligen specialvapnen äro, kan man säga, i det närmaste
obeväpnade. Att någorlunda hastigt kunna få dessa karbiner
från Eskilstuna gevärsfaktori torde möta svårighet, så mycket hellre
som detta ännu öfver ett års tid är upptaget med fullgörande af pågående
leverans. Jag tror derför, att det icke kan vara någon fara
utan snarare en fördel att ansluta sig till reservanternas förslag.

Herr Falk talade mycket om eskilstunastammen, som är af gammalt
datum. Jag undrar, om han icke härutinnan räknade något
summariskt, ty, om jag icke minnes orätt, så, när tillverkningen af
1867 års gevär var afslutad, hade Eskilstuna gevärsfaktori visst
ingenting att göra, hvadan arbetarne afskedades. De nu qvarvarande
af den gamla stammen måste således vara ett fatal, och är den nya
stam, som tillkommit och är “så bepröfvad*, icke mer än 4 å 5 år
gammal. Jag ber att få yrka bifall till reservationen med det af
friherre von Offer gjorda tillägg.

Herr Lundeberg: Då jag för min del, i motsats till den siste

talaren, bidragit till utskottets förslag, må det tillåtas mig att få angifva
skäl derför.

Skälet är helt enkelt, att jag för min del icke kunnat tänka mig
möjligheten af att de önskningsmål, reservanterna för sig uppstält,
eller att kunna uppmuntra och framkalla en enskild industri inom
landet och att under nästa år kunna anskaffa största möjliga antal
karbiner, skulle kunna samtidigt förverkligas.

Enligt reservationen tillkommer det Kongl. Maj:t att före vidtagandet
af någon som helst anskaffningsåtgärd inhemta yttrande från
enskilda verkstäder, huruvida de kunna befinnas villiga att åtaga sig
dessa leveranser. I motsats till hvad förut yttrats, tror jag, att
syftemålet afser icke en verkstad utan flere verkstäder. Men då vi
veta, att endast en verkstad, närmelsevis, är inne på ifrågavarande

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

49 N:o 13.

väg, och alla öfriga, som kunna ifrågakomma, deremot icke, är det
alldeles påtagligt, att en mycket rundlig tid måste lemnas för anbudens
ingifvande, så framt verkstäderna skola kunna blifva i tillfälle
att afgifva verkliga anbud. Skulle då det fast otroliga inträffa,
att någon verkstad skulle finnas villig att ordna sig för ett års leverans,
ja då vore ju saken klar, och då kunde man ju fullfölja det
program, som reservationen innehåller. För min del är jag likvisst
fullt förvissad om, att det icke finnes någon verkstad, som vågar inlåta
sig på kalkyl rörande denna anskaffning, med mindre derjemte
till grund för kalkylen lägges ett mångårigt kontrakt. Ett mångårigt
kontrakt betyder åter: nya beslut af Riksdagen. Ty, såsom vi
veta, gäller frågan för närvarande 1896 års anskaffning och 1896 års
anslag. Ett svar på verkstädernas anbud kan således icke gifvas förr
än nästkommande år, och då frågas: hvilken tidsvinst kommer detta
att medföra för anskaffningen?

För min del befarar jag, att, långt ifrån att blifva någon tidsvinst,
blir det i hvarje fall en tidsförlust. Ty en verkstad, som börjar
med en tillverkning af denna delikata och grannlaga beskaffenhet,
den måste i början först och främst se till, att när den åtager sig
leveranser, skall leveranstiden innesluta möjlighet att kunna experimentera,
att göra misslyckade försök, att förslå maskiner och oupphörligen
köpa nya samt att framkalla en arbetsskicklighet med dessa
fina maskiner, som för visso icke är till finnandes förr, än maskinerna
varit i gång. Jag föreställer mig derför, att anbud komma
att afgifvas i den rigtningen, att leveranstiden nödvändigtvis blifver
framskjuten, och jag är icke fullt viss om, att icke leverantörerna i
hvarje fäll likväl riskera att icke i behörig tid kunna fullgöra sina
leveranser. Detta om tidsvinsten.

Hvad nu det beträffar, att man genom förfrågningar hos enskilda
verkstäder skulle kunna få bättre reda på de pris, som rimligtvis
böra betalas, så kan jag icke neka till, att det förefaller mig rätt
egendomligt, att man kan förutsätta, att verkstäder, som knappast
hafva sett ett vapen af denna beskaffenhet, skola vara i tillfälle att
lättare kunna precisera tillverkningspriset, än ett faktori, som egnat
hela sin tid åt gevärsfabrikation.

Och så säger man sedan, att priset torde på detta sätt, d. v. s.
genom utbud till den enskilda företagsamheten, kunna blifva lägre.
Vi hafva redan förut i dag hört eu jemförelse mellan de olika prisen
för vapenanskaffning utifrån och från åtskilliga verkstäder inomlands
samt från faktoriet, och detta kunde vara tillfyllestgörande,
men jag vill dock påpeka, att ingen torde kunna vara i tillfälle att
leverera gevär till så billigt pris som staten. Ty staten har icke att
räkna med amortering, ränta och vinst, hvilka den enskilde deremot
ovilkorligen måste pålägga sin tillverkning och detta i förevarande
fall i ganska hög grad, dä han naturligen måste lägga det hufvudsakliga
af amorteringen på tillverkningsperioden. Sedan vet han icke,
hvad han har att räkna med. Det har visserligen framhållits, att
.sedan statens leveranser äro slut, så kunde de enskilda verkstäderna
slå sig på leveranser till utlandet. Ja, mine herrar, såsom enskild
Första Kammarens Prat. 1895. N:o 111. 4

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.

(Forts.)

N:o 13.

Anslag för
anskaffa ing
af nya eldhandvapen

åt armén.
(Forts.)

50 Onsdagen den 13 Mars, f. m.

industriidkare vet jag mycket väl, hvad det betyder att i hvarje fall
söka introducera en ny fabrikation i utlandet. Men att i fråga om
en så speciel artikel som vapen, och när vi kunna bjuda endast små
qvantiteter, det skall möta allt för stora svårigheter att kunna inleda
affärer med utlandet, derom är jag fullkomligt öfvertygad.

I sakens närvarande läge är jag sålunda förvissad om, att reservationens
önskemål icke kan fyllas, det nemligen att inom afsedd tid
framkalla den enskilda verksamheten inom detta område, att kontrollera
prisen, att vinna lägre pris, och att hastigare förskaffa karbiner.
Jag tror tvärtom, att genom ett antagande af reservationen
skulle alla de afsedda faktorerna komma att utfalla ogynsamt.

Tager man deremot i betraktande förhållandena och möjligheterna
vid gevärsfaktoriet, så ställa sig utsigterna enligt mitt förmenande
vida ljusare. Vi veta, att vi der hafva kraftiga verk och
inrättningar, allt i ordning, för drifvande af ifrågavarande fabrikation,
att vi derjemte hafva god och skicklig ledning samt en skicklig
arbetsstam, och sålunda alla betingelser för att kunna åstadkomma
eu god och pålitlig vara. Särskilt synes det egendomligt, att, då
man här har så stora anspråk på en god och pålitlig vara, och vet,
att man kan erhålla detta vid statens faktori, man ändå under sådana
förhållanden skall slopa faktoriet, och detta särskildt i en tid, då
industriens sträfvan måste vara att öka sill produktion, och öka sin
arbetsskicklighet, för att kunna vinna en billig och förstklassig vara.
Staten skulle i detta fäll sålunda gå åt motsatt håll. För min del
kan jag icke finna detta rimligt.

Kommer man sedan till arbetarefrågan, så ställer sig saken så,
att genom antagande af Kongl. Maj:ts förslag bevarar man sin skickliga
arbetarestam och sättes i tillfälle att oförtöfvadt, som kompletteringen
af de gamla gevären — 1867—1889 års — är slut, påbörja
tillverkningen af de nya vapnen, under förutsättning, att man redan
nu går i författning om att anskaffa de nödiga maskinerna. Antager
man deremot reservationen, ja då skall af de 216 arbetare, som nu
finnas, antalet minskas derhän, att det kommer att finnas qvar endast
30 ä 50 för reparationer, och detta blir en ganska dyrbar reparationsverksamhet,
om man icke anskaffar dessa maskiner, utan hvilka lösdelar
och dylikt icke kunna tillverkas, i följd hvaraf kostnaderna naturligen
skulle komma att ställa sig relativt höga. Ja, då har man
dessa 150 å 200 arbetare, de gå ut kring verlden, deras yrkesskicklighet
kommer knappast någon till godo, och så står staten kanske
en vacker dag framför nödvändigheten att återförskaffa arbetare. Yi
hafva sett af promemorian, hvad sådant betyder. Det betyder att
ytterligare nedlägga en kostnad af 700 till 1,000 kronor på hvarje
arbetare, innan han kan anses vara i ordning för sin verksamhet.
Således ligger redan deri en vigtig faktor, som icke får uteslutas ur
räkningen.

En annan vigtig faktor, som vi hafva inhemtat ur promemorian,
och som äfven är att beakta, är att i jemförelse med utlandets kostar
faktoriets fabrikation 8 kronor mindre per gevär, så att för 110,000
gevär uppkommer en besparing af 880,000 kronor. Drager man der -

Öl N:o 13

Onsdagen den 13 Mars, f. ro.

ifrån 372,500 kronor, som är kostnaden för maskinerna, återstå i rundt
tal 500,000 kronor, en summa så stor, att den äfven torde böra väga
något vid afgörandet.

För min del vill jag säga, att jag ju helst hade varit med om
att Kongl. Maj:t eller utskottet, på samma gång som förslag om ifrågavarande
anordningar och anskaffning lemnades, äfven hade inhemtat
Riksdagens åsigt om lämpligheten af att för ifrågavarande ändamål
anlita enskilda verkstäder. Ty, såsom en ärad talare förut sagt, det
är ju icke ovigtigt, att man dervid söker att tillgodose den enskilda
industrien så långt som möjligt. Jag vill dock fästa uppmärksamheten
på, att bibehållandet af verksamheten vid faktoriet likväl bör
få anses såsom en svensk industri, äfven detta, ty materialet, som
användes vid faktoriet, är svenskt, arbetarne äro svenska, skickligheten
är svensk. Det enda, som der icke finnes, är aktiekapital och
aktieegare, men om afkomsten tillföres landet i sin helhet, så torde
man kanske kunna säga, att det kan vara lika så godt, och bör man
sålunda icke förglömma, att äfven med verksamheten vid faktoriet
svensk industri tillgodoses. I hvarje fall skulle jag likväl helst hafva
velat vara med om, såsom nyss nämndes, att enskilda verkstäder hade
blifvit tillfrågade. Efter den diskussion och efter de uppslag, som
blifvit gifna så väl vid frågans behandling inom utskottet som äfven
nu här i kammaren, vågar jag ock hoppas, att denna fråga ånyo kan
återupptagas, och jag kan icke se någon risk i att den icke nu afgöres.
Tv här gäller i sjelfva verket icke gevärsanskatfningen i sin
helhet, utan anskaffningen af karbiner för nästa år, och vi måste derjemte
i hvarje fall utgå från att maskiner äfven för en reparationsverkstad
måste finnas ungefär i samma skick som för nyanskaffning.
Jag anser således, att denna fråga kan återkomma, och kanske återkomma
mera på sin rätta tid, om den framlägges för nästa Riksdag,
och sålunda icke bör väga tungt vid det nu föreliggande afgörandet.

Jag ber att få sluta med att säga, att jag är lifligt och varmt
intresserad för, att så mycket som möjligt göres för anskaffande af
gevär, särskildt under våra närvarande förhållanden. Det äro alla i
denna kammare, och detsamma är äfven antydt i reservationen, men,
då jag för min del tror, att denna anskaffning fortast och korrektast
vinnes genom tillslutning till Kongl. Maj:ts och utskottets förslag,
tillåter jag mig att yrka bifall till detsamma.

Herr Billing: En och annan af herrarne har kanske förvånat

sig öfver den mildhet, med hvilken min reservation och jag hafva
blifvit behandlade under diskussionen. Jag har icke förvånat mig alls
deröfver, emedan förklaringen är för mig alldeles tydlig, nemligen
att man betraktat min reservation såsom alldeles oskyldig och betydelselös.
Emellertid skall jag för min egen skull bedja fä anföra till
protokollet de tre skäl, som hafva föranledt mig att göra min reservation.
Det första skälet var att bereda ett tillfälle till att för kammarens
ledamöters ögon få framlägga den promemoria, som nu här
föreligger, af fälttygmästare!! Virgin, hvilken promemoria icke annars
hade kommit till herrarnes kännedom. Den var för mig så öfverty -

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.

(Forts.)

N:0 13. 52

Anslag för
anskaffning
af nya eldhandvapen

åt armén.

(Forts.)

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

gande, rörande Carl Gustafs stads gevärsfaktoris nödvändighet, att
jag trodde, att den skulle lika öfvertygande verka på öfrige ledamöter
af Riksdagen, och jag har funnit, att icke så få talare i dag hafva
stödt sig på densamma. Således anser jag mig hafva vunnit det ena
syftet med reservationen.

Det andra skälet var att på så starkt sätt som möjligt uttala
min öfvertygelse om, att Carl Gustafs stads gevärsfaktori borde bibehållas
såsom en statens vapenfabrik. Jag ansåg mig böra betona,
att uppehållandet af detta faktori vore af den vigt, att man i nödfall
borde betala bevarandet af detsamma med afstående af 5,000 karbiner.
J ag ansåg, -att, om också faktoriet bibehölles, detta icke uteslöte, att
man på samma gång äfven gjorde försök med de enskilda fabrikerna.
Men min uppfattning var den, att äfven om man vände sig också
till enskilda fabriker, skulle i alla händelser Carl Gustafs stads gevärsfaktori
behöfvas och böra bibehållas. Det var mitt andra skäl.

Det tredje skälet var, att jag ansåg, att min reservation kunde
vara en sista resurs, af hvilken man kunde begagna sig. Det är
ganska bra att hafva en sista resurs, men det är ännu bättre att icke
behöfva begagna en sådan, och när nu 84 ledamöter af Andra Kammaren
röstat för Kongl. Maj:ts förslag, behöfves icke denna sista
resurs, och derför yrkar jag bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Brehmer: Med anledning af det slutliga resultat i denna

fråga, som den nyss försiggångna omröstningen i Andra Kammaren
gifver vid handen att förvänta, ber jag att nu få återtaga mitt yrkande
om bifall till herr Billings reservation och förena mig med honom i
yrkande om bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträöånde förevarande punkt yrkats: l:o) att hvad
utskottet hemstält skulle bifallas; 2:o) af friherre von Otter, att
kammaren skulle bifalla det förslag, som innefattades i den af honom
med flere vid punkten afgifna reservation med den ändring att dels i
förslagets första stycke näst efter ordet “anskaffning* inflickades orden:
inom eller utom landet, dels ock i förslagets tredje stycke mellan
ordet “anordnande* och orden “till reparations- och förnyelseverkstad*
insattes ordet: hufvudsakligen; samt 3:o) af friherre Klinckowström,
att kammaren skulle godkänna det förslag, som innefattades i den af
herr A. Persson med flere vid punkten afgifna reservation.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Den fortsatta behandlingen af förevarande utlåtande uppsköts till
aftonsammanträdet.

53 N:0 13.

Onsdagen den 13 Mars, f. m.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets utlåtanden:

n:o 4, i anledning af väckta motioner om ändring af § 52 regeringsformen
och § 33 riksdagsordningen; samt

n:o 5, i anledning af dels väckt motion om ändring af §§ 72 och
73 riksdagsordningen, dels ock motioner om ändrad lydelse af § 72
riksdagsordningen.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de under sammanträdet
aflemnade kongl. propositionerna.

Kammaren åtskildes kl. 3,35 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Andra Kammarens Prat. 1895.

N:o 1.1.

5