RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1895:12)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1895. Första Kammaren. N:o 12

Lördagen den 9 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m., och dess förhandlingar
leddes till en början af herr vice talmannen.

Justerades protokollen för den 1 och 2 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande n:o 41, angående riksgäldskontorets förvaltning
under den tid, som förflutit, sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes
fullmägtige i nämnda kontor;

bevillningsutskottets betänkanden och memorial:
n:o 3, angående allmänna bevillningen;
n:o 4, angående vilkoren för försäljning af bränvin; i
n:o 5, i anledning af återremiss af 2 och 8 punkterna af utskottets
betänkande n:o 1, angående vissa delar af tullbevillningen;

n:o 6, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande åtskilliga
punkter af utskottets betänkande n:o 1, angående vissa delar af
tullbevillningen; och

n:o 7, i anledning af väckt motion om upphörande af den personliga
sjukvårdsafgiften;
lagutskottets utlåtanden:

n:o 19, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående hvad till fast egendom är att hänföra samt lag om
ändrad lydelse af 1 § i förordningen angående lagfart å fång till fast
egendom; och

n:o 20, i anledning af väckt motion om ersättning till nämndeman
för biträde vid vägsyn; samt

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i anledning
af väckt motion om ändring i den af Kongl. Maj:t den 13 augusti
1838 utfärdade ordning rörande hvad mosaiske trosbekännare hafva
att iakttaga i afseende på utöfning af deras religion med mera.

Första Kammarens Prof. 1895. N:o 12.

N:o 12.

Tull

omalen råg,
hvete, korn,
majs, ärter
och bönor.

Lördagen den 9 Mars.

Företogs val af en ledamot i lagutskottet efter aflidne herr
Lundin; och befans efter valets slut, dertill hafva blifvit utsedd:
herr Hasselrot ..................................................................med 75 röster.

Härefter yttrade herr talmannen, som öfvertagit ledningen af
kammarens förhandlingar, att han finge föreslå, det kammaren ville
besluta att vid det sammanträde, som komme att hållas onsdagen
den 13 i denna månad, företaga val af en suppleant i lagutskottet
efter herr Hasselrot.

Detta förslag antogs.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 5 och 6 innevarande mars bordlagda betänkande n:o 2,
angående vissa ännu oafgjorda delar af tullbevillningen.

Punkten 1.

Mom. a).

Herr Tamm, Hugo: Jag kan aldrig undertrycka en känsla af
vemod, då jag ser denna fråga på föredragningslistan, ty jag kan icke
för mig sjelf neka, att denna fråga har söndrat från hvarandra många
•af de krafter, som vårt land så väl behöfver till enigt samarbete,
och då jag på samma gång känner, att den har inkastat en beklagansvärd
antagonism mellan stad och land, mellan den ena delen af
Sverige och den andra och slutligen mellan de olika samhällsklasserna.
Då jag nu emellertid anser mig böra säga några ord, innan det skrides
till afgörande af frågan, är det ingalunda i den förmätna tro, att
det skall lyckas mig att öfvertyga några af mina motståndare, utan
endast af det skäl, att de många, som ännu stå qvar och dela den
öfvertygelse, jag hyser, dock skola se, att de icke sakna hvarje målsman
inom denna kammare att värna om deras intressen.

Jag skall icke inlåta mig på någon utförlig argumentation för
att vi anse denna beskattningstull på de oundgängliga lifsmedlen
bryta mot två hufvudregler för all god beskattning, i aet att denna tull
som beskattningsform är olämplig och orättvis: olämplig derför att
den under nödår tager ut från de skattdragande den största skatten
och deremot relativt mindre under de goda åren, hvilket äfven innebär
det felet, att deja är den svåraste af alla att beräkna för budgeten;
orättvis, derför att den, såsom många gånger sagts, är progressiv
nedåt, lägger den tyngsta skatten på den svagastes axlar och på
den grund synes mig vara en skatt, som, först sedan andra skattekällor
äro uttömda, i nödens stund bör tillgripas, då den också lättare
fördrages än när den pålägges af andra orsaker.

Jag skall ej heller uppehålla mig vid att genom denna beskattning
en ganska tung börda lägges på vår industri i allmänhet och särskild!
på vår exportindustri, hvilken icke får någon kompensation

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars.

derför. Jag går gerna in på att jordbrukarne befinna sig i ett stort
ekonomiskt betryck — jag känner det tillräckligt af egen erfarenhet
från det län, der jag bor — men man får dock icke göra detta synonymt
dermed att jordbruket såsom sådant icke kan bära sig. Trots
hvad man ofta hör upprepas, lemnar dock som regel jordbruket nettoöfverskott,
och som bevis härför vill jag anföra, att ännu icke visat
sig någon omöjlighet eller svårighet att, om ock till lägre pris, utarrendera
såväl kronoegendomar som enskilda egendomar. Men huru
förhåller det sig t. ex. för närvarande med en sådan industri som
vår jernindustri? Jag vill påstå, att den kamp, densamma nu förer
för sin tillvaro, är vida svårare än någonsin jordbrukets; ej torde det
vara för någon obekant, att det ena jernverket efter det andra måste
nedläggas. På denna och på all exportindustri verka dessa tullar menligt,
derigenom att de — hvilket icke kan nekas — hafva framkallat
kraf, delvis berättigade, på höjda löner och dertill skapat bland vår
arbetarebefolkning en oro och en missbelåtenhet, som till sist återfaller
på industriikarne.

Men då herr finansministern, och bevillningsutskottet i anslutning
till honom, såsom motiv för den föreslagna förhöjningen af mjöloch
spanmålstullen framhåller den svenska jordbruksnäringens betryck,
ett betryck »så stort, att ingen företeelse på det ekonomiska
lifvets område kunde sägas vara mera framträdande», så gör jag mig
två frågor. Den första frågan är denna: bidraga dessa tullar till att
utveckla jordbruksnäringen i rätt rigtning, så att den kan bära det
tryck, som allt framgent under en längre tid kan förutses komma att
fortfara? Jag betviflar detta storligen. I afseende härå se vi, att
hvete allt mer och mer i vårt land konsumeras. I en stor del af
Sverige kan icke detta sädesslag produceras, utan odlingen af detsamma
är hänvisad till de jemförelsevis bördigaste och bästa trakterna.
Man kan således förutse att råg allt mer och mer blir en
aftagande konsumtionsartikel. Men de tullsatser, som nu äro föreslagna,
så att säga locka fram mer och mer sträfvandet att utvidga
och uppehålla denna rågodling. Vidare bidraga tullarne till att hämmande
inverka på en utveckling af vårt jordbruk till större och
större intensitet, till den rörlighet i produktionen, som på grund af
tidsomständigheterna är mer och mer nödvändig, och hvartill jordbruket
i vårt grannland Danmark i så hög grad har utvecklat sig.
Chefen för landtbruksstyrelsen yttrade häromdagen vid behandlingen
af sjette hufvudtiteln ett sant ord. Han sade, att det är något annat
än tullar, som skall hjelpa jordbruket, om detta skall ega bestånd,
och att det utgjort hans stora förundran, att, så snart förslag framkomrne,
som sökte att genom understöd af den egna verksamheten
upphjelpa jordbruket, möttes de alltid af njugghet eller rent af utslag.
Ja, mine herrar, det är sant. För mig står klart, att icke
ens de mest upplyste bland jordbrukarne, de som äro representanter
i Riksdagen, inse, att så synnerlig vigt ligger uppå att beträda den
vägen. Och jag kan icke för mig undanhålla, att det stora arbete,
det allt uppslukande intensiva arbete, som på en förhöjning af tullarne
blifvit nedlagdt, just varit och är ett väsentligt hinder för att
icke jordbrukarnes intressen rigtas åt rätt håll.

Tull å

omalen råg,

hvete, korn,

majs, ärter

och bönor.

(Forts.)

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars.

Tall

omalen råg,
hvete, korn,
majs. ärter
och bönor.
(Forts.)

Men jag gör mig den andra frågan. Den skulle jag vilja formulera
så: är den hjelp, som genom tullarne beredes jordbruket,
alls motsvarande den börda, som genom desamma lägges på den allmänna
förbrukningen, och särskildt på dem, hvilka icke af detta
tullskydd hafva något gagn? Jag ber, om herr talmannen tillåter,
att i sammanhang med besvarande af denna fråga äfven något få
ingå på mjöltullen, och jag hoppas kammaren ursäktar det, då jag i
stället icke skall taga till ordet vid föredragningen af frågan derom.
I denna fråga äro två faktorer, som skola bedömas: Hvilken börda
lägges på andra? Hvilken hjelp beredes jordbrukarne? Ja, bördan,
som lägges på andra, blir nog en bestämd faktor. I den kongl.
propositionen är ju tydligt uttaladt, att mjöltullen bör blifva så stor,
att den utestänger en konkurrens på den svenska marknaden, blifva,
med andra ord, en prohibitiv tull. Och särskildt har detta blifvit
ännu ytterligare betonadt i det af en hel del stora qvarnegare afgifna
skriftliga verop, som I nog alla erhållit. Således är det pris,
som konsumenterna komma att få betala, fastslaget. Det blir inom
den monopoliserade mjölindustrien det belopp, hvartill tullen sättes
till. Men gifves då en mot denna börda svarande fördel för jordbrukarne.
Ja, säger den kongl. propositionen, ty qvarnindustrien är
jordbrukets naturliga afnämare. För min del tror jag dock, att det
svaret icke täcker den fulla sanningen. Våra flesta och största
qvarnetablissement ligga vid kusten. Hvar tron I, mine herrar,
att dessa komma att inköpa sin spanmål? Naturligtvis der, hvarest
de finna med sitt ekonomiska intresse mest fördelaktigt. Och en af
dessa representanter för den stora qvarnindustrien sade mig: jag
måste medgifva, att den utländska spanmålen har fördelen att kunna
fås fullt torr, är tunnskaligare, icke behöfver särskild skötsel, icke
torkar in, icke gerna skämmes, males lätt och gifver större utbyte
vid förmnlningen än den svenska. Således är det ju fullt berättigad!,
att vid inköp nf den svenska spanmålen qvarnegaren afdrager hvad
han anser vara ett minus för densamma. Detta är således en faktor,
som afdrages från det pris, jordbrukaren skulle genom tullen få sig
till fördel. För det andra är det onekligen förenadt med ofantligt
mindre omkostnader att inköpa utländsk spanmål. Ett telegram gör
detta. Huru tillgår vid uppköp af svensk spanmål, veten I, mine
herrar, alltför väl. Vi större jordbrukare, som kunna lemna homogen
vara, i allmänhet bättre skött, i allmänhet renare, kunna nog betinga
oss för våra större partier ett bättre pris. Men den större delen
af jordbrukarne, som kommer med några få tunnor, är vanligen
hänvisad till uppköpare i sin närhet. Då skola alla dennes omkostnader
afdragas, fraktkostnaden till qvarnen skall afdragas, afdrag skall
ske för det kontanta köpet, och således är der en ytterligare faktor,
som minskar den fördel, vi jordbrukare få af tullen. Vidare är för
oss jordbrukare bekant, att priset faller något vid särskilda tider, då
kronoutskylderna och arrendeafgifterna skola betalas, och i följd deraf
jordbrukarne, som vanligtvis icke äro starka i kassan, nödgas sälja.
Med andra ord betyder detta, att uppköparne och qvarnegarne begagna
tillfället att få någon extra behållning framkallad af jordbrukarnea
svaga ekonomiska ställning. Detta är ännu ett afdrag, som sker. >

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars. 5

Ja, mine herrar, hopräknas dessa afdrag, berättigade och oberättigade,
är jag öfvertygad om att, sedan man på detta sätt monopoliserat
mjölindustrien, kommer den att till stor del bestämma prisen,
och vi komma nog äfven framdeles, trots den höjda tullen, att mötas
med det svar, hvarmed vi alltför ofta mötts: »våra magasin äro fulla,
vi vilja nog gerna köpa af er spanmål, men den är för våt, den är
för oren, vi kunna endast köpa den, så vida vi få den till mycket
lägre pris». Då blir samma förhållande som nu. Så har tullen framkallat
en ökad rågproduktion och varan blir lika svårsåld som hittills.
Tullen kommer icke att verka någon synnerlig förhöjning för
oss jordbrukare, utan vi få nog, då vi icke kunna acceptera anbuden,
sälja säden såsom foder. Hvad är då priset? Jo, fodervärdet, något
under hafrens pris, hvarom ej saknas erfarenhet hos oss. Då jag för
min del således är öfvertygad om, att det svenska jordbrukets »naturliga
afnämare», såsom qvarnegarne älska att kalla sig i den åberopade
skriften, icke ledas af någon speciel kärlek till 09S jordbrukare, utan
måste räkna sin affär såsom affär, betala det minsta möjliga för sin
vara, tror jag fullt och fast, att vi jordbrukare få endast en liten
fördel af tullförhöjningen. Vinsten faller i qvarnegarnes fickor, och
det som vi få, blir en spottstyfver, som ingalunda på långt när uppväger
den tunga börda, som lägges på alla konsumenter.

Det har ju också visat sig, att i alla länder, der spanmålstull är
införd, jordbrukarne icke blifvit nöjda. De hafva fått den tull, de begärt,
men det har icke dröjt länge, innan de begärt en högre — och
hvarför? Helt enkelt derför, att de funnit sig bedragna i den hjelp,
som de af tullarne väntat sig. Så se vi, huru i Tyskland missnöjet
har stigit och framkallat detta grefve Kanitz’ förslag, att staten skall
öfvertaga handeln med den importerade spanmålen. Och det skulle
förundra mig, om icke tyskarne skola till sist vilja acceptera ett förslag,
framstäldt i denna kamma: e af herr Axell, om att staten skulle
hafva skyldighet att inköpa all utbjuden råg för en krona och hvetet
för en krona femtio öre per gammalt lutt.. Ständigt och ständigt hafva
ökade kraf der framträdt, och så kommer nog att gå äfven hos oss.

Jag skall dock göra ett medgifvande i denna punkt, nemligen
det, att jag tror verkligen, att dessa höjda tullar skola hafva den
verkan, att inuti landet de gamla qvarnarna komma att repareras upp
och nya qvarnar i mängd uppföras: och naturligt är, att under vanliga
år dessa blifva uppköpare af den spanmål, som i trakten produceras,
hvarigenom en del förhöjning kan åstadkommas. Dermed är
dock förenad en fara, som samma nyssnämnde qvarnegare meddelade
mig. Han sade, att dermed en ganska svår konkurrens för kust.
qvarnarna skulle uppstå, hvilket han naturligtvis tyckte vara ledsamt.
Men han tilläde, att det icke vore så farligt härmed, enär det ofta
skulle inträffa, att dessa qvarnar, som komme att konkurerra med de
gamla under de goda sädesåren, när den svenska spanmålen blefve
dålig icke skulle vara värda ett enda öre. Så hade varit fallet i
fjor höst, de hade gjort stora förluster, i det att de då till följd af
den svenska sädens underhaltiga beskaffenhet varit nödsakade att inköpa
sin säd från de äldre etablissementen, hvilket ju fördyrar den.

Då ligger den frågan nära till hands, huru komma då dessa

Tull

omalen råg,
hvete, korn,
majs, ärter
och bönor.
(Forts.)

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars.

Tull åo tullar att verka på vår qvarnindustri? Jo, det tullskydd, som lemnas
»malen rag, denna, utgöres ju icke blott af den beräknade tullvinsten, utan äfven
majs’ ärter Svinsten, hvilken uppenbarligen äfven afdrages från jordbrukare))
bönor. rena vinst, ty det är ju han, som köper kli till utfodring. Vidare
(Forts.) får qvarnegaren den, hvad jag vill kalla, enorma vinst, som uppkommer
genom att tullskyddet drabbar äfven sammälden. Jag tror
för visso, att följden af ett så enormt tullskydd som detta är att
under ett par år det blir en gyllene tid för de gamla qvarnetablissementen.
Många nya komma att lockas fram, men vi gå inom mycket
kort tid till mötes detsamma, som har inträffat på ett annat område,
som ju också har varit starkt skyddadt, nemligen den skånska sockerindustrien.
Inom densamma har det ena verket efter det andra framlockats,
konkurrensen är redan i sådan gång, att svårt blifver att
reda sig ur densamma, och till slut står Riksdagen i det ofantligt
svåra valet: skola vi fortsätta allt framgent med en premiering af
några millioner till denna industri, eller skola vi ruinera de enskilda,
som hafva, så att säga, på grund af statens medverkan förmåtts nedlägga
sina kapital deri?

Jag befarar, att det kommer att gå så med qvarnindustrien, att
det kommer att blifva en så vild rusning och spekulation inom denna
branch, att qvarnegarne först komma att skada hvarandra, och sedan
komma nog framställningar om, att de skola få ett ytterligare skydd,
d. v. s. premiering. Detta hägrar ju redan i Kong!. Maj:ts proposition,
och att den tanken icke är främmande äfven på andra håll, kan
jag se af en liten bit, som stod i Nya Dagligt Allehanda, der det
hette: »Tullen dödar efter hand exportör af tullbelagda varor, så
framt man icke, såsom tyskarne mycket förståndigt hafva gjort, bereder
tillgång till en lätt och beqväm tullrestitution i full utsträckning
utan ränteförlust eller omkostnader af något slag. Om Riksdag och
regering vilja träffa liknande bestämmelser, så skall säkerligen Sveriges
mjölexport återupplifvas till gagn för jordbruket och skeppsfarten.»
Jag fruktar således äfven för qvarnindustrien, att den kommer att
lockas in i en betänklig spekulation.

Sammandrager jag nu dessa i korthet berörda punkter, så kunna
herrarne nog fatta, att jag icke kan med glädje helsa det beslut, som
nu kommer att fattas. Då jag anser denna tullbeskattning å de
oundgängliga lifsmedlen såsom beskattningsform olämplig och orättvis;
då jag anser, att den utan någon kompensation kommer att särskildt
betunga de förut tungt betryckta exportnäringarna; då jag
anser, att den leder jordbruket i en orätt rigtning; då jag anser, att
den börda, som lägges på konsumenterna, ingalunda motväges af den,
jag fruktar, ringa fördel, som jordbrukarne få af densamma; då,
den drifver qvarnindustrien från att vara en affär till att blifva ren
spekulation; och då den beträdda banan enligt mitt förmenande kommer,
långt ifrån att skaffa den för all affärsverksamhet så nödvändiga
stadgan, i 9tället att framkalla allt högre och högre kraf på statens
mellankomst, allt högre och högre tullar, allt högre och högre hjelp
för qvarnindustrien, så är det med tungt sinne, som jag ser, i hvilken
rigtning denna lagstiftning går. Men, mine herrar, allt för glad
skulle jag vara, om jag såge orätt och ni såge rätt. Jag skulle vara

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars. 7

glad, om den styrka, som ligger i enighet icke blott inom Riksdagen,
utan inom svenska folket, och som så väl i denna stund behöfves,
befästes genom det beslut, som kammaren i dag går att fatta. Jag
har emellertid intet yrkande att göra, utan hur endast velat uttala
min mening till protokollet.

Friherre Barnekow: Jag får bekänna, att jag hade egentligen
icke tänkt uppträda i denna fråga, då jag så många gånger förut
varit i tillfälle att i denna kammare tala derom, men det finnes en
reservation, afgifven af herr Fredholm, som gör att jag såsom landtman
omöjligen kan med tystnad låta densamma passera förbi, utan
måste deremot göra invändningar, så mycket mer, som den är ensidig
och vilseledande, och jag har redan funnit, att den upptagits
i pressen.

Den ärade reservanten börjar med att uppgifva, att invånareantalet
i Sverige var 1893 4,806,000 personer. Vidare säger han, att af
dessa är hälften jordbrukare och hälften icke jordbrukare. Han delar
således Sveriges befolkning i två grupper, jordbrukare och icke jordbrukare.
Derpå säger han, att den föreslagna tullen å spanmål kommer
att uppgå till 10 millioner kronor, och så förklarar han att dessa
10 millioner komma att betalas uteslutande af den icke jordbrukande
befolkningen, samt att detta är så myeket mera orättvist, säger han,
som i närvarande stund den icke jordbrukande befolkningen erlägger
lika stor direkt skatt till staten som den jordbrukande, och detta
visar han med siffror, då han säger, att den jordbrukande delen af
befolkningen betalar i mantalspenningar 332,500 kronor, i grundskatter

2,795,000 kronor, i rustnings- och roteringsbesvär 1,826,730 kronor,
i bevillning 1,352,135 kronor och i tilläggsbevillning likaledes 1,352,135
kronor. Den icke jordbrukande befolkningen erlägger, säger han, i
mantalspenningar 332,500 kronor, i bevillning 3,871,478 kronor, och
i tilläggsbevillning 3,682,000 kronor. Således skulle den jordbrukande
befolkningen betala sammanlagdt 7,658,500 kronor och den icke jordbrukande
befolkningen 7,885,978 kronor, och dermed vill han bevisa,
att hvardera gruppen erlägger till staten lika mycket. Men han begår
ett fullkomlig misstag deri, att, då den direkta beskattningen består
af förmögenhetsskatt och personella afgifter, så talas här, som
om den endast bestode af personella afgifter. För att fä veta, huru stor
den direkta förmögenhetsbeskattningen är, måste jag först derifrån
skilja den personella. Om jag då från de af honom uppgifna slutsummorna
drager mantalspenningarnes belopp, så finner jag, att den
jordbrukande befolkningen för förmögenhet till staten betalar 7,326,000
kronor och den icke jordbrukande befolkningen 7,553,778 kronor.
Vidare finner jag i de statistiska uppgifterna, att jordbrukarne erlägga
till staten en bevillning af 1,352,135 kronor, då deremot den
icke jordbrukande befolkningen erlägger en bevillning af 3,871,478
kronor. Följaktligen betalar den jordbrukande befolkningen omkring
3 gånger så mycket i förhållande till bevillningen, som den icke
jorabrukande befolkningen. Men, det är icke nog härmed, ty när
man skall uppgifva skatterna, får man icke uteglömma någon, utan
upptaga alla skatter, som erläggas, och det har den ärade reservanten

Tull

omalen råg,
hvete, korn,
majs. ärter,
och bönor.
(Forts).

N:o 12.

Tull å

omalen råg,

hvete, korn,

maja, ärter

och bönor.

(Forts.)

8 Lördagen den 9 Mars.

icke gjort. Det finnes en annan direkt skatt, som heter skatt till
statens kyrka och presterskap, och den uppgår enligt statistiska uppgifter
till omkring 10 millioner kronor. Af dessa erläggas på landsbygden
omkring 8 millioner, då städerna erlägga omkring 2 millioner.
Om jag lägger dessa 8 millioner till hvad jordbrukarne betala enligt
reservantens uppgifter i direkt skatt, så uppgår summan till 15,400,000
kronor, och fördelar jag dessa på den bevillning, som erlägges för
landtbruket, så kommer jag till det resultatet, att hvarje landtbrukare
i Sverige betalar i direkt beskattning omkring 11 kronor 40 öre för
hvarje krona af den bevillning, han erlägger till staten, då deremot
den icke jordbrukande befolkningen, om jag till den redan förut
uppgifna siffran lägger bidraget 2 millioner kronor till kyrka och
presterskap, betalar sammanlagdt 9,500,000 kronor i rundt tal, så att
hvarje icke jordbrukare till staten erlägger i direkt skatt 2 kronor
60 öre på hvarje bevillningskrona. Således, den jordbrukande befolkningen
betalar 11 kronor 40 öre, då den icke jordbrukande befolkningen
betalar 2 kronor 60 öre.

Men det är icke slut ännu. När den icke jordbrukande befolkningen
till staten erlägger denna bevillning, så betalar den för hvad
den verkligen i inkomst har haft. Så är icke förhållandet med jordbrukaren.
När han erlägger sin bevillning, så betalas denna oafsedt
om han haft någon inkomst eller icke. Men det är icke nog dermed,
utan jordbrukarne betala äfven för den skuld, de hafva. Låtom

oss då tillse, hvad det svenska jordbruket har för skuld. År 1898
är det svenska jordbruket taxeradt till omkring 2,000 millioner kronor,
och af dessa har det svenska jordbruket, märk väl, intecknad skuld
till omkring 1,000 millioner kronor, följaktligen skuld till halfva taxeringsvärdet.
Således kommer hvarje jordbrukare att betala bevillning
för dubbelt så mycket, som ban verkligen har. Men det är

ännu icke slut. Betalar jordbrukaren ännu något i direkt skatt? Ja,
han betalar äfven underhåll till vägarna. Jag har icke tagit reda
på huru mycket det är, men jag antager, att äfven detta går till åtskilliga
kronor per bevillningskrona, och slutligen betalar jordbruket
i kommunalskatt 6 öre, när andra beskattningsföremål endast betala
5 öre. Af hvad jag framhållit visar sig, att jordbrukarne i verkligheten
i förhållande till sin skatteförmåga betala mycket mer i direkt
skatt, än den icke jordbrukande befolkningen. Följaktligen äro dessa
af reservanten uppgifna siffror enligt min åsigt alldeles vilseledande
och bidraga endast till att öka förbittringen mellan de olika samhällsklasserna.

Men den ärade reservanten säger också, att de 10 millioner,
hvartill tullen uppgår, betalas endast af den icke jordbrukande befolkningen.
Ja, det vore sant under den förutsättningen, att det är
endast den icke jordbrukande befolkningen, som äter bröd, men, såsom
jag har mig bekant, åter äfven den jordbrukande befolkningen
bröd, och hvar och en, som konsumerar denna vara, bidrager också
till tullen. Den ärade reservanten påpekar också, att det finnes jordbrukare,
som äta bröd, då han säger, att af rikets jordbrukare är
det endast en tredjedel, som eger så stor areal, att de kunna producera
hvete och råg till afsalu, och att det följaktligen är två tredje -

N.o 12.

Lördagen den 9 Mars.

delar, som icke kunna sälja, utan endast förtära hvad de producera.
Dessa måste naturligen också bidraga till tullen. För öfrigt finnes
bland den tredjedel, som säljer, också sådana, som konsumera denna vara.

Men det är också ett annat förhållande, som den ärade reservanten
påpekar, då han säger, att när jordbrukarne få dessa 10 millioner
i skydd, men hela tullbeskattningen uppgår till 35 millioner, så
återstå 25 millioner, som skulle gå till industrien, och då säger han
mycket rigtigt, att när jordbrukarne hafva bidragit till att skaffa
industrien dessa 25 millioner, kunde det ju möjligtvis synas billigt, att
jordbrukarne fingo de 10 millionerna. Ja, deri skall jag be att få
instämma med honom, men det strider emot hvad han förut sagt.

Slutligen talar den ärade reservanten om arbetarne, och jag skall
bedja att få beröra äfven denna fråga. Han säger, att denna tull
verkar så, att hvar och en, som förtär bröd, får betala lika mycket
i skatt, så mycket hellre, som den fattige sannolikt äter mera bröd,
än den förmögne. Deri har han rätt, det är verkligen en skatt, som
verkar på det viset, att den fattige får betala lika mycket som den
förmögne; men hvad har följden häraf också blifvit? Jo följden har
blifvit, att det framstälts fordringar från den fattiges sida, och här
ligger i närvarande stund på kammarens bord en sådan fordring,
angående arbetareförsäkring. Huru den frågan kommer att lösas
innevarande år, vet jag icke, men att det blott är en framtidsfråga,
när den blir löst, derom är jag temligen förvissad. Men jag vill
också påstå, att arbetarne, åtminstone de som arbeta i industriens
tjenst, dock hafva någon fördel af denna tull. Ty om jag skulle
tänka mig, att all industri, som finnes, skulle upphöra, och att, i
stället för att producera varor här i landet, man skulle köpa dem
för billigt pris från utlandet, hvad skulle då följden blifva för
dessa arbetare? Jo sannolikt, att de icke skulle få något arbete.
Dessutom är det icke förhållandet, att alla arbetare i närvarande
stund lida nöd. Här finnas visserligen många, som lida nöd, men
jag kan äfven i detta afseende åberopa statistiska uppgifter, och
vi finna af dem, att sedan 1888, då spannmålstullarna infördes,
hafva de i postsparbanken innestående behållningarna, hvilka i allmänhet
tillhöra de mindre bemedlade och äfven arbetarne, växt
med 15 millioner kronor. Går jag så till sparbankerna, så har behållningen
der växt med 91 millioner. Det visar ju, att penningar
finnas bland de omnämnda samhällsklasserna, och om jag gent emot
detta ställer jordbruket, så finner jag, att jordbrukarne sedan 1888 i
motsats härtill ökat sin skuld med 88 millioner kronor. Jag har
dessutom en alldeles bestämd erfarenhet om, hvad ett tullskydd kan
verka för arbetarne. I den trakt, der jag har min verksamhet, finnes
en industri, som heter sockerbruksindustrien, och sedan den tillkom,
kan jag försäkra, att den har skaffat tusentals menniskor arbete, och
icke nog dermed, utan äfven förhöjt deras dagspenning under en del
af året med 100 procent. Man säger så ofta, att om man pålägger
dessa tullar, så blir det endast den stora godsegaren, men icke arbetaren,
som har fördel deraf — men detta mitt exempel talar alldeles
bestämdt emot ett dylikt påstående, och har jordarbetarnes dagspenning
på de trakter sockerbeter odlas höjts så mycket, att den vissa tider

Tull åo

omalen råg,

hvete, korn,

majs, ärter

och hönor.

(Forts.)

N:o 12.

Tull å

omalen råg,

hvete, korn,

majs, ärter

och bönor.

(Forts.)

Lördagen den 9 Mars.

på årot kan konkurrera med industriarbetarnes, hvilka i allmänhet äro
bättre aflönade än jordbruksarbetarne. Om vi jordbrukare någon gång
skola använda industriarbetare, om vi skola hafva en murare, snickare,
timmerman eller gjutare, få vi alltid betala högre dagspenning än
till våra egna arbetare, och han arbetar ändock alltid mindre. En af
mina grannar skulle uppsätta en telefon och fick derför ut till sig
telefonarbetare. Dessa hade dubbel aflöning mot jordbruksarbetarne,
men arbetade icke mer, än hälften så mycket, och sedan voro de
vänliga nog att underrätta jordbruksarbetarne, att de voro enfaldiga,
som arbetade så mycket för så liten betalning.

Slutligen komma vi till städerna. Det är ett älsklingstema, som
jag ofta har berört, och jag skall derför icke nu plåga kammaren
med detsamma, och söka uppvisa, hvilka stora fördelar, behag och
agrementer, städernas invånare hafva framför oss på landet. Men jag
vill blott beröra en gammal sträng, och det är den gamla ljufva tonen
om bränvinsmedlens fördelning och tolagsmedlens fördelning. Vi
hafva disputerat härom många gånger, och jag ber att få fästa uppmärksamheten
på, att för hvarje gång tullarna höjas, få städerna äfven
sin tolag förhöjd. Städernas invånare hafva så många beqvämligheter
och agrementer, att dem är jag icke mån om att vidare skydda.

Vore nu fråga om hvad jag såsom protektionist skulle vilja yrka,
så skulle jag säga, att jag är ingalunda nöjd med det förslag, hvartill
utskottet kommit. Jag tror en moderatare tullsats varit bättre.
Jag skulle dock kunna vara med om att yrka bifall till detsamma,
förutsatt likväl att det blir någon allmännare tillslutning dertill från
protektionisternas sida. Ty jag har kommit till det resultatet vid
sammanträden utom Riksdagen, att det lär vara i närvarande stund
nästan absolut omöjligt att få mjöltullen nedsatt, och under sådana
förhållanden kan jag vara med om att höja spanmålstullen till 3 kronor
70 öre, förutsatt, att det är den allmänna meningen. Men börjar man
här att yrka 4 kronor eller högre tull, så vill jag hafva min frihet
att votera för den tull, som jag anser klokast och bäst. Mycket har
förändrats, sedan jag för 18 år sedan kom hit till Riksdagen. Då var
det undantag, att här fans någon protektionist; en och annan fans,
men mycket få. Nu är förhållandet deremot omvändt, nu finnas
knappast några frihandlare. I bevillningsutskottet har endast en förklarat
sig påyrka samma tullsatser, som nu gälla, men flera frihandlare
hafva ansett sig kunna yrka på den af Kongl. Maj:t föreslagna
tullsatsen, 3 kronor 15 öre. Jag beklagar, att protektionisterna icke
knnnat göra någon öfverenskommelse med desse, men när frihandlare
yrka ett, så skola alltid protektionister yrka ett annat; det tycks
vara omöjligt, att dessa båda parter kunna tänka lika. Jag vill icke
uttala något klander mot utskottet, ty jag vet, hur det är att i
utskottet leda förhandlingarna mellan tio protektionister och tio frihandlare,
och att sammanjemka dem anser jag vara omöjligt. Jag
inskränker mi^ endast till att beklaga detta sorgliga förhållande, som
förorsakat så mycket split och oenighet inom vårt land under dessa
år, då dessa strider pågått, och jag befarar, att de ännu ej äro slut.
Jag sade, att i närvarande stund finnas knappast några frihandlare,
i denna kammare, ja, det går så långt, att nu betecknar man frihandlare

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars.

helt annorlunda än förut. Vid förra sammanträdet var det en af
kammarens allra ifrigaste protektionister, som, med anledning deraf,
att en ledamot af bevillningsutskottet varit nog djerf att motsätta sig
tull på cement, betecknade denne utskottsledamot, som jag för min
del alltid ansett såsom en trogen protektionist, och hvilken, om jag
icke misstager mig, också är medlem af den nu församlade agrarföreningen,
betecknade denne såsom varande besmittad af frihandelsbakterien.
Ja, jag fruktar, att af somliga anses hvar och en i denna
kammare vara besmittad af denna bakterie, som icke vill höja tullen
så mycket, att all import förhindras. I mycket kan jag förena mig
med den föregående talaren; jag befarar, att om protektionismen skall
gå under, hvilket den kanske förr eller senare gör liksom allt annat,
så är det icke våra motståndare, frihandlarne, eller de moderata protektionisterna,
som komma att störta systemet, utan just dessa, som
tala om frihandelsbakterier.

Jag har för närvarande icke något yrkande att göra.

Herr Cavalli: Frågan om spanmålstullarna står ännu en gång

Eå dagordningen, men, som jag hoppas, för sista gången på länge.

»et vore, menar jag, synnerligen lyckligt, om Riksdagen i denna
ytterst vigtiga fråga fattade ett sådant beslut, att det kunde blifva
beståndande för långa tider. För att nå detta mål kräfves oundgängligen,
att tullsatsen icke sättes för lågt men icke heller för högt.
Om alla tullskyddsvänner äro ense hitintills med undantag af dem,
som icke anse någon tullsats för hög, så yppas meningsskiljaktigheterna,
då skyddet skall uttryckas i siffror. Detta är ej heller underligt, då uppgiften
är mycket svår. Så många olika faktorer spela dervid en roll,
att resultatet, huru det än utfaller, kan klandras, ja, att det ej kan
undgå klander.

För egen del, det tvekar jag icke att uttala, hyser jag icke
alltför stor tilltro till de teoretiska beräkningarna och utredningarna.
De kunna vara, det förnekar jag icke, ganska intressanta, men deras
beviskraft är ringa; huru väl beräkningarna blifvit gjorda, kullkastas
de ofta i en handvändning af den rena verkligheten. Man handlar
derför klokt, då man vid denna frågas bestämmande hemtar föredöme
från andra länder med något så när lika förhållanden. Så har också
skett, då Kongl. Maj:t i sin proposition föreslagit en tullsats af 3
kronor 15 öre för 100 kg. omalen spanmål, eller just den, som
gäller i ett närgränsande land.

Att utskottet det oaktadt icke slutit sig till den af Kongl. Maj:t
föreslagna siffran beror på att i Tyskland enligt lagen af den 14 april
1894 genom så kallade »Einfuhrscheine» den tyske landtbrukaren
beredts en fördel, som verkar såsom exportpremie eller ett skydd
utöfver tullen. Utskottet har derför ansett nödigt att i ett land, der
en deremot svarande förmån icke blifvit landtbrukaren beredd, något
öka tullsatsen.

Beträffande derefter proportionen emellan malen och omalen
spanmål, hvarom jag redan vid denna punkt med herr talmannens
tillåtelse ber att få yttra några ord, har derom under dessa veckor
talats och skrifvits, framför allt skrifvits mycket, ja, alltför mycket.

Tull å

omalen råg

hvete, kom

majs, är te t

och bönor.

(Forts.)

N:o 12. 12 Lördagen den 9 Mars.

Tull Med detta milda uttryck syftar jag särskildt på en broschyr, som
Hwet^kwn utdelats kammarens ledamöter, och berör förhållandet mellan
majs, ärter jordbruksskydd och qvarnskydd. Ingen af kammarens ledamöter, som
och bönor, genomläst denna broschyr, kan undgå att instämma i det omdöme,
(Forts.) jag fält. Jag klandrar icke dem, som med energi och kraft kämpa
för sina intressen, men de böra erinra sig den satsen, att den, som
bevisar för mycket, bevisar för litet. I utskottet har icke saknats
tillfälle till kalkyler och beräkningar i afseende å den så kallade rätta
proportionen mellan dessa tullsatser. Jag skall icke trötta kammaren
med ett referat af dessa många och kombinerade siffror, hvilka ju
också torde vara svåra att här uppfatta. Det är icke heller nödigt,
ty erfarenheten ensam kan visa, huru vida det förslag, som bevillningsutskottet
gjort, innebär en rigtig proportion. Att utskottet vågar
hoppas, att det något så när skall närma sig målet, är naturligt.

Jag anhåller om proposition på bifall till utskottets förslag.

Herr Nisser, Martin Samuel: Den, som i likhet med mig

är öfvertygad derom, att Sveriges jord kan bära skördar ymniga nog
att nära Sveriges folk, kan icke tveka, att allt bör göras för att man
må kunna snarast möjligt vinna det resultat, som sålunda åsyftas.
Jag tror mig ock vinna stöd för mitt påstående, om jag ser på statistiken,
hvilken utvisar att af Sveriges fasta areal för närvarande icke
mer än 8,25 procent :ir »under plog», hvarjemte naturlig äng utgör
3,9 procent. Summa omkring 12 procent. 44 procent är skogbärande
mark och likaledes 44 procent annan mark. Om man derjemte tager
i betraktande att endast 3 procent af den odlade jorden tages i
anspråk för hvete- och rågskörden jemte derför behöflig träda, finnes
intet tvifvel om att den tid verkligen kan inträda, då Sveriges jord
kan bära skördar, ymniga nog att nära Sveriges folk. Men med sådana
pris, som nu eller under föregående år 1894 noterats på hvete
och Tåg, är detta en omöjlighet. Medelpriset var förra året 7 kronor
90 öre för hvete och 7 kronor 65 öre för råg pr 100 kilogram.
Produktionskostnaden uppgår deremot till 13 å 14 kronor per 100
kilogram. Om man derför vill vinna det mål, jag nämnt, är det tydligt,
att man måste skydda jordbruksnäringen.

För närvarande importeras sådana massor mjöl och spanmål, att
under decenniet 1885—1894 hveteimporten i värde uppgick till 151
millioner kronor och rågimporten till 158 millioner kronor, sålunda
tillhopa 309 millioner kronor på 10 år. Jag vågar med visshet påstå,
att om dessa 309 millioner kronor fått stanna i landet, de skulle
mägtigt hafva bidragit till förkofran af så väl vårt jordbruk som vår
industri.

Importen af dessa två sädesslag, hvete och råg ställer sig i procent
af Sveriges skördar så, att hveteimporten uppgick 1885 till 84
procent, 1889, 1890 och 1891 till 72 — 80 procent, 1892 till 123
procent, 1893 till 152 procent och slutligen 1894 till 168 procent.
Importen af råg åter höll sig 1889 till omkring 30 procent samt nedgick
1892 till 16 procent och 1893 till 17,5 procent, men steg 1894
ända till 35,5 procent, detta, såsom lätt inses, beroende på den väntade
tullförhöjningen.

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars.

Här har nu mycket talats om den börda, som genom tullen
skulle läggas på konsumenterna. I motionen n:o 1, till kammaren
ingifven af friherre Klinkowström, finnes på sid. 59 en tabell, som
visar prisen på hvete och råg samt hvete- och rågmjöl under åren
1868—1894. Tager man medelpriset för de första 10 åren, så utgör
detta för omalet hvete 1 krona 58 öre och för mjöl 2 kronor 42 öre
per lispund. Skilnaden mellan dessa pris är 84 öre eller 53 procent
af priset å den omalna varan. Under de 10 åren 1878—1887 var
priset å hvete i medeltal 1 krona 40 öre per pund och å mjöl 2
kronor 19 öre, skilnaden 79 öre eller 56,5 procent. Under de sista
sju åren af perioden var slutligen medelpriset å hvete 1 krona 6 öre
per pund — således icke långt från den siffra, som nyss nämndes på
denna plats — och å hvetemjöl 1 krona 92 öre; skilnaden således
86 öre eller 80 procent.

Detta är ganska beaktansvärda siffror. De visa nemligen att
under decenniet 1868—1877 mjölnarne här nöjde sig med en prisskilnad
af 50 procent medan de nu höjt denna till 80 procent af
sädespriset.

Med afseende å rågen stälde sig prisen så, att medelpriset för
åren 1868—1877 var 1 krona 20''/. öre för omalet och 1 krona 34
öre för mjöl, skilnaden således l^/j öre eller 11,25 procent af priset
å omalet. För åren 1878—1887 var medelpriset å råg 1 krona 4 öre
per pund och 1 krona 221/, öre för mjöl, skilnaden lS1^ öre eller
17,8 procent. Och slutligen för åren 1888—1894 var medelpriset för
råg 94 öre per pund och för rågmjöl 1 krona 14 öre. Skilnaden
hade sålunda stigit till 20 öre eller 21,2 procent.

Som jag nyss nämnde, var hvetepriset 1894 7 kronor 90 öre
för 100 kilogram. Lägger jag härtill den föreslagna tullen 3 kronor
70 öre hvarifrån bör dragas då gällande tull kronor 1,25, kommer
jag icke högre än till 10 kronor 35 öre för 100 kilogram, och om till
rågpriset 7 kronor 65 öre per 100 kilogram lägges samma tull, får
jag ett pris, som ej är högre än 10 kronor 10 öre. Detta är icke
siffror, som kunna verka afskräckande. De visa tvärt om, att vi med
den ifrågasatta tullen icke komma till ett högre medelpris än söm
gälde 1878—1887, och jag vet icke af att man under decenniet
1878—1887 klagade något särdeles öfver spanmålsprisen. Det synes
mig derför, att då bördan för konsumenterna icke blir större, klagofnålen
öfver denna börda icke äro berättigade. Det är visserligen
sant, att man icke kan förutsäga, huru prisen kunna komma att
variera, men de siffror, jag framlagt, visa att dessa pris från decennium
till decennium gått i en fallande skala, och jag tror icke, att de
under annat än särdeles ovanliga förhållanden kunna komma att uppgå
allt för högt.

Jag tillåter mig att påpeka, att i den broschyr, som den föregående
talaren omnämnde, det endast talas om den importerade spanmålen och
om de fördelar, den utländske qvarnegaren har gent emot den svenske,
då denne senare begagnar importerad spanmål. Men det skydd,
vi åsyfta, är icke ett skydd för den importerade utan för den svenska
spanmålen, och tager man detta förhållande i betraktande, ställer sig
icke den proportion, bevillningsutskottet föreslagit emellan tullen ä

Tull å

omalen råg,

hvete, korn,

majs, ärter

och hönor.

(Forts.)

N:o 12 14 Lördagen den 9 Mars.

Tull å^ omalen och malen spanmål, så ogynsam som våra qvarnegare vilja
omalen råg, påstå. Att säga att just denna proportion är den Tätta, är dock
majs'' ärter mycket svårt. Vi hafva hört en talare påstå, att de tullsatser, utskottet
och bönor, föreslagit, skola komma att framkalla en oerhörd qvarnindustri med
(Forts.) åtföljande konkurrens på detta område, under det att qvarnegarne
påstå motsatsen och säga, att dessa tullsatser skola blifva ruinerande
för dem. Hvem har rätt? Genom att något sammanjemka de siffror,
Kongl. Maj:t fastslagit, tror sig utskottet dock hafva funnit en rättvisare
medelväg i den mycket omhandlade »proportionen».

Den ståndpunkt i frågan, som dessa mina nu uttalade åsigter
utvisa, har jag intagit derför, att jag såsom sagdt tror, att Sveriges
folk skall kunna nära sig sjelf från egen jord, om blott jordbruket
åtnjuter tillbörligt skydd.

Det har från denna plats blifvit sagdt, att vi icke sköta vår jord
nog intensivt och att mycket kunde göras i detta afseende. I anledning
häraf skall jag be att få anföra några siffror från NeumannSpallart.
Det förhåller sig nemligen så, att den svenska jorden visar
en afkastning för höstsäd af 18—20 hektoliter och för vårsäd af
23—27 hektoliter per hektar. På väl odlad mark kan produktionen
af höstsäd uppbringas till 25—28 hektoliter och af vårsäd till 30—35
hektoliter. 1 Amerika lemnar jorden endast 10.5 hektoliter höstsäd,
19—32 hektöliter vårsäd per hektar, och Ryssland utvisar så låga siffror
som 6—9 hektoliter höstsäd och 10—13 hektoliter vårsäd per hektar,
Österrike-Ungarn står oss temligen nära med en siffra af 12—15
hektoliter höstsäd och 16—20 hektoliter vårsäd per hektar, och slutligen
lemnar i Indien jorden endast 14,5 hektoliter pr hektar höstsäd.

Med sådana siffror för ögonen har man icke rätt att säga, att
den svenska jorden icke är väl skött. Jag vill icke säga, att den
icke skulle kunna skötas ännu bättre, och jag hoppas att det svenska
folket måtte dertill manas, men jag tror icke, att det erhåller någon
maning att bättre odla sin jord eller ens gifva den någon odling
alls, om det skall tvingas att arbeta under sådana förhållanden som
nu råda.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Friherre Klinckowström: Jag har begärt ordet, icke för att

länge upptaga kammarens tid, utan för att i största korthet uttala
min mening i denna för fäderneslandet så högst vigtiga fråga. För
att icke behöfva vara långvarig har jag ock utarbetat, jag vågar säga
med mycken både svårighet och flit, den motion, n:o 1, som jag vid
denna riksdag väckt i kammaren, i hvilken motion jag så godt jag
det förmått betraktat tullfrågan i dess vigtigaste afseenden. Denna
motion slutade, såsom herrarne hafva sig bekant, med det förslag
beträffande spanmålstullen, att den måtte för alla slag af spanmål
med undantag af vicker och hafre höjas till 4 kronor per 100 kilo.

Hvad jag nu icke kan underlåta är att bittert beklaga mig öfver
det sätt, hvarpå bevillningsutskottet haft godheten, om jag får .så
säga, att behandla denna min motion. Det hade enligt min åsigt
varit bevillningsutskottets skyldighet att egna densamma någon behandling,
men detta har skett på ett sätt, som jag, tror ingen, hvilken

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars

väckte eu dylik motion, skulle kunna vara fullt belåten med. Den
är så omständlig, den upptager till besvarande, anser jag, ehuru det
kanske visar fåfänga hos mig, på ett besegrande sätt alla tvifvelsmål
rörande tullfrågan, som från frihandlarne och i pressen framkommit.
Det synes mig, att utskottet haft mer än skäl att ingå på de frågor,
jag i motionen framhållit, emedan de utgöra sjelfva hörnstenen i tullfrågan,
men i stället för att göra detta, har utskottet på sid. 10 i
betänkandet längst ned blott besvarat min motion med följande ord:

Hvad derefter motionärernas förslag beträffar, har friherre Klinckowstrbm
grundat sitt yrkande på en synnerligt utförlig motivering, för
hvilken utskottet dock med hänsyn till omfånget för detta betänkande
icke kan här närmare redogöra; tillåtande sig utskottet att i
stället hänvisa till motionens innehåll.

På grund af dessa få ord till svar på min vidlyftiga och sakrika
motion betviflar jag, att bevillningsutskottets ledamöter begagnat den
till annat än makulatur. Visserligen har utskottets ordförande förklarat
för mig, att han genomläst den två gånger, men detta måtte
hafva skett i eängen, innan han lagt sig att hvila om natten.

Hvad min motion i synnerhet behandlar och jag lägger största
vigten vid, är den stora frågan — protektionismens hörnsten —:
hvem betalar tullen? Jag har egnat en icke oväsentlig del deraf åt
denna fråga och vågar säga, att de bevis och fakta, jag framdragit,
äro af beskaffenhet att visa, att Riksdagens samtliga ledamöter borde
mera reflektera öfver och söka skaffa sig kunskap om denna vigtiga
fråga än som sker.

Den andra vigtiga frågan, som jag behandlat i motionen, men
utskottet behagat högförnämt förbigå, är den om det ofantliga inflytande,
som handelsvinsten har på tullarnes verkningar. Denna fråga
är så vigtig att behandla och resonera öfver och klargöra, att ingen
kan lösa tullfrågan till belåtenhet utan fullständig kännedom derom.
Jag har nu sökt utreda denna fråga med den kännedom, jag tror
mig ega i alla till tullfrågan hörande omständigheter, derför att jag
sysselsatt mig med den i öfver 30 år och, för att kunna helt och
hållet egna mig åt detta studium, hvilket jag medger vara ganska
vidtomfattande, under tiden icke varit besvärad-af någon statstjenst.
Jag anser således, att det varit önskligt, att utskottet något mera
tagit kännedom om och behandlat dessa frågor, detta så mycket mera
som både regeringens proposition, hvilken, det erkänner jag, visserligen
bör hafva första rummet, och andra motionärers framställningar
i jemförelse med min motion blifvit sakrikt behandlade.

Hvad nu angår den proposition, regeringen till denna Riksdag
afgifvit i tullfrågan, så, oaktadt jag vill böja mig för den ganska
omständligt och sakrikt utarbetade motivering, som herr finansministern
för densamma lemnat till statsrådsprotokollet, måste jag
dock här förklara, att det synes mig, som om herr finansministern
och Konungens öfriga rådgifvare icke skulle fullständigt känna till
frågans hela innebörd. Redan vid 1892 års för tullfrågan så minnesrika
riksdag, när det var fråga om sänkning af tullen, gjorde jag en
ganska allvarlig kritik öfver det statsrådsprotokoll, som var fogadt
vid Kongl. Maj:ts proposition, ty detta protokoll liksom det, hvilket

Tull åo

omalen råg,

hvete, korn,

majs, ärter

och bönor.

(Forts.)

N:o 12.

Tull år

omalen råg,

hvete, korn,

majs, ärter

och bönor.

(Forts.)

Lördagen den 9 Mars.

åtföljer Kongl. Maj:ts proposition i tullfrågan vid denna riksdag, var
af den beskaffenhet, att jag vågar säga, att det föredragande statsrådet
och chefen för finansdepartementet icke tagit reda på frågans
hela innebörd. Säkert är, att protektionister och frihandlare hugga
i vädret och fäkta med förbundna ögon, om de icke taga upp dessa
båda stora frågor: hvem betalar tullen? och om den stora vinst,
handeln har; — och att med en ytlig kunskap härom hela tullfrågan
blir alldeles förfuskad. Jag har icke en, utan flera gånger här i
kammaren och i motioner uppmanat regeringen att bilda en komité
af sakkunnige patriotiske män för att utreda frågan om hvem, som
betalar tullen, så att man kunde komma till ett slut deri. Men nej,
man sätter till komitéer i frågor om sablar och betsel och snitten på
uniformer, hvilka frågor mycket väl kunde behandlas i embetsverken
— och när frågan om embetsverken kommer före, skall jag till densamma
lemna sådana bidrag, att man skall finna, att de flesta komitéuppdrag
varit sådana, att de mycket väl kunnat behandlas i embetsverken
eller kollegierna. Under min tjenstetid har jag ensam behandlat
tre arbeten, som varit uppdragna åt komitéer, hvilka icke
kunde komma till slut dermed, men väl med sina aflöningar. Dessa
arbeten har jag ensam bragt till slut utan något arfvode eller annan
godtgörelse.

Må ingen misstycka, att jag i denna punkt håller mig qvar vid
den tull af 4 kronor, som jag föreslagit i min motion, och att jag
kommer att yrka afslag å bevillningsutskottets hemställan och bifall
till detta mitt förslag. Likväl får jag förbehålla mig, att, om jag
icke erhåller något understöd i mitt förslag om denna högre tull å
omalen spanmål, vid diskussionens slut få frångå detsamma och förena
mig med dem, som yrka tull af 3 kronor 70 per 100 kilo.

Detta är hvad jag i denna första punkt velat uttala, men vidare
har den förste talaren, som i dag uppträdde och hvilken troligtvis är
frihandlarnes ledare och apostel — jag hoppas desse herrar frihandlare
i denna kammare äro få, men befarar, att de äro vida flere än
man tror — han har gjort några påståenden, som jag antecknat med
min darrande hand och ber att nu få besvara.

Han sade, att det vore en orättvisa att beskatta och lägga tull
på lifsmedel. Detta påstående är nu fullkomligt origtigt och beror
derpå, att han icke studerat tullfrågan i dess helhet och djup. Det
är icke vi, som betala tullen, utan de, som skicka hit sina varor och
måste bli af med dem. Jag har i min motion behandlat denna fråga
och visat orsaken, hvarför de, som föra fram spanmålen från det inre
af Ryssland till spanmålshamnarna vid Östersjön, såsom Petersburg,
Memel m. fl., kunna pruta af så mycket på spanmålspriset. Spanmålshandlaren
köper i det inre af Ryssland, som har mycket svåra
kommunikationer, hvete för 3 a 4 kronor tunnan, och om han sedan
får 11 till 12 kronor, är det ju en kolossal vinst, äfven om han nödgas
betala frakten. Här ha vi således också frågan om handeln och
handelsvinsten, om hvilken regeringen och bevillningsutskottet haft
pligt att skaffa sig underrättelse i stället för att deri alldeles moltiga.
Man måste besinna, att handelns idkare åt sig taga */5 af bruttoinkomsten
å hela verldshandeln, hvilken uppgår till många milliar -

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars.

der, och med dessa 2/B betala de alla omkostnader för transporter,
upplag och magasinering, kursdifferenser o. s. v. Jag har redogjort
för dessa förhållanden i min motion, och de måste både behandlas
och behandlas grundligt, för att man skall kunna finna hvad det är,
som gör tullfrågan så invecklad. Både protektionister och frihandlare
behandla den såsom en lätt sak, men det är den, Gudi klagadt,
icke, den är tvärt om mycket svår.

Vidare sade frihandlarnes förman, herr Tamm, att tullarne utgöra
en tung börda både för industrierna och konsumenterna, men
detta är icke förhållandet. Herr Tamm utgår från att tullen är en
skatt, hvilket den icke är. Tro herrarne verkligen, att Sveriges
brödätande befolkning, såsom Föreningen mot lifsmedelstullar sökt
visa, konsumerar 30 millioner krönor om året på brödfödans tullafgifter?
Jag tror det icke, ehuru föreningen uppgifvit det i sina
flygblad och sin öfriga litteratur, som verkligen borde vara underkastade
tryckfrihetsförordningens straffbestämmelser för vrängda framställningar
till allmänhetens förledande. Detta är icke första gången,
jag haft anledning göra anmärkning mot denna förening. Den i
denna församling salige herr Bennich — på hvilken personligen jag
sätter det största värde — har dock varit föreningens ordförande, och
herr Waern är det eller kanske är det herr Dickson? Jag har utbedt
mig som en nåd att få föreningens flygblad, men jag får dem icke,
utan jag har fått tigga dem af bokhandlarne eller klippa ut dem ur
tidningarna. Man måtte i den föreningen vara rädd för mig, ty dess
publikationer äro verkligen den största tullgalenskap som finnes.

Herr Tamm har vidare sagt, att rågodlingen i landet gått tillbaka.
Jag vet icke, hvilken underrättelse han har för detta påstående.
Jag har läst Sveriges officiella statistik för 1894, den sista som blifvit
publicerad, och har der funnit uppgifter för de fem—sex sista åren,
indika visa, att rågodlingen gått framåt. Men nog har den lidit
ofantligt, det är jag den förste att erkänna. Jag, som sjelf är landtbrukare,
vet, att det är svårt att sälja rågen, och jag har måst använda
en stor del af min jord till annat än odling af råg och hvete,
som icke längre betalar produktionskostnaden.

Herr Tamm har också yttrat sig i fråga om mjöltullen, och sade,
att vinsten deraf kommer att falla i mjölnarnes fickor. Härom är
jag äfven ense med honom, men jag har derför i min motion föreslagit,
att mjöltullen skulle bestämmas till 6 kronor i stället för 6
kronor 50 öre, såsom Kongl. Maj:t och bevillningsutskottet föreslagit
och äfven mycket sannolikt blifver Piiksdagens beslut. Jag liksom
känner det i luften.

Hvad premieringen af hvitbetssockret beträffar, som herr Tamm
inblandat i mjölet, förmodar jag, för att få det sötare, har jag i den
motion, jag afgifvit såsom kritik öfver Kongl. Maj:ts statsverksproposition
eller i ett yttrande till protokollet yrkat två åtgärder för
att minska den tunga börda, som samtliga skattdragande nu måste
bära till förmån för sockerindustriens patroner. När jordbrukets
idkare i fjol knappt hade -en till två procent på sitt i jordbruket
nedlagda kapital, har deremot sockerindustrien efter alla beräkningar
en rent af oskälig vinst. Tjugu till trettio procent i vinst är oskäligt

Första Kammarens Frot. 18.95. N:o 12. 2

Tull

omalen råg,
hvete, horn,
majs, ärter
och hönor.
(Forts.)

N.o 12.

Lördagen den 9 Mars.

Tull

omalen råg,
hvete, korn,
majs, ärter
och hönor.
(Forts.)

för en näring, åt hvilken samtlige skattdragande i landet skola betala
premie för att bringa upp den till detta mått af revenu. Den
förra Riksdagen har ock af regeringen begärt en sakrik undersökning
af sockerindustriens ställning, fastän regeringen icke brytt sig derom.
Men det är icke mitt fel.

Jag har kanske för länge uppehållit herrarne med mitt yttrande
och får nu blott yrka afslag å utskottets förslag i den föredragna
punkten och bifall till mitt förslag att tullen å omalen spanmål måtte
bestämmas till 4 kronor per 100 kilogram.

Herr statsrådet Wersäll: Då beklagligen hans excellens herr

statsministern är genom sjukdom hindrad att här närvara och försvara
den kongl. propositionen, har jag ansett mig böra yttra några ord om
densamma.

Hvad då först tullen å omalen spanmål beträffar, så har bevillningsutskottet
föreslagit, att densamma borde höjas till kr. 3,7 0 per
100 kg. Utskottet synes, att döma af betänkandet, kommit till detta
resultat på den grund, att utskottet ansett, att i Kongl. Maj:ts proposition
proportionen mellan de olika tullsatserna å malen och omalen
spanmål icke varit lyckligt vald. Till försvar för denna proportion
ber jag få först och främst hänvisa till den motivering, som åtföljer
Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen, och ber vidare få erinra om
det stora betryck, som vår industri är och länge varit underkastad
till följd af utlandets stora massproduktion. Denna produktion är ju
sådan, att den, genom att sälja sina öfverskott i främmande länder,
pressar ned prisen oerhördt. Denna prisnedsättning går ofta ned till
pris, som äro lika produktionsvärdet och understundom derunder. På
detta sätt kan utlandets produktion lyckas döda svagare konkurrenter
och komma att beherska marknaden för att sedan höja prisen.
Jag tror, att qvarnindustrien icke står i någon undantagsställning
härutinnan. Då vi nu se, huru särskildt den tyska qvarnindustrien
genom tullsatser och premieringssystem varit i stånd att på vår
marknad icke allenast uttränga det ryska mjölet, utan äfven är på
god väg att uttränga det danska, som dock till för några år sedan
hufvudsakligen såldes till Sverige och dessutom är i stånd att sälja
sina produkter till så låga pris, att våra qvarnar få arbeta utan att
deras egare kunna beräkna någon egentlig inkomst på sitt i rörelsen
nedlagda kapital, så är det ju gifvet, att regeringen vid tullsatsernas
bestämmande haft i skarpt ögonmärke just denna konkurrens från de
tyska qvarnarna och dervid icke ansett sig kunna föreslå andra eller
lägre tullsatser än just dessa tyska. Utskottet synes Kafva kommit
till sitt resultat beträffande proportionen mellan tullsatserna efter att
grundligt hafva undersökt saken och rådgjort med sakkunniga personer,
men icke desto mindre kan ju utskottet icke tillmäta detta
resultat annat än ett relativt värde. Hans excellens finansministern
påpekar också i sitt yttrande till statsrådsprotokollet, att det synes
vara omöjligt att i denna fråga komma till ett absolut rigtigt resultat
eller till en bevisligen fullt rigtig proportion mellan tullsatserna
å malen och omalen spanmål. Då nu detta är förhållandet och man
från alla sidor är ense om svårigheten att komma till en exakt pro -

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars.

portion, är det då ej mycket förklarligt och har det icke, mine herrar,
varit klokt, att regeringen stält sig på den ståndpunkten, att den
följt den erfarenhet, som vunnits i Tyskland, ett närgränsande land,
som kan ungefärligen jemföras med vårt i detta afseende, i stället
för att ställa sig på en grund, som varit oförsökt? Vi kunna ju alla
vara öfvertygade om, att då utlandet åsatt sina tullar, har det icke i
första hand halt till ögonmärke att gynna qvarnindustrien, utan man
har nog i första hand tänkt att med dessa tullar upphjelpa en betryckt
jordbruksnäring. Detta har också varit regeringens afsigt och
tanke, då den föreslagit Riksdagen de tullsatser, som finnas i den
kongl. propositionen angifna. Om någon skulle vilja påstå, att regeringen
hatt till sin första tanke att gynna qvarnindustrien, så är ett
sådant påstående oberättigadt, och jag tror, att detta bäst bevisas
deraf, att äfven om regeringens tullsatser skulle blifva de gällande,
skulle den svenska qvarnindustrien komma i ett sämre skyddadt läge
än den tyska, franska och ryska och numera äfven den spanska
qvarnindustrien och äfvenledes i ett sämre läge, än som föreslagits
för den danska.

Jag skall emellertid icke längre upptaga kammarens tid. Jag
har nu sökt i korthet redogöra för de skäl, som legat till grund for
regeringens förslag. Jag vet nu mycket väl, att det nu ankommer
på Riksdagen att fatta sitt beslut. Jag har dock icke blifvit öfvertyg^)
utskottets förslag beträffande proportionen är bättre än
regeringens. Emellertid har jag ail anledning att förmoda, att denna
kammare kommer att godkänna utskottets förslag, och må hända kommer
äfven detta beslut att blifva Riksdagens. Jag har då icke att
tillägga annat än en förhoppning och en önskan, att, hvilket beslut
än kommer att fattas, detta beslut må visa sig resultera till en förbättring
för jordbruksnäringen och dermed till en lyftning i vårt lands
ekonomiska ställning i allmänhet.

Herr Cavalli: Jag beklagar mycket, att jag icke befann mig

i detta rum under början af friherre Klinckowströms anförande. Jag
har emellertid fått mig meddeladt, att han framstält den anmärkning,
att utskottet icke skulle hafva grundligt behandlat den sakrika och
utförliga motion han afgifvit, samt att det referat, utskottet i sitt betänkande
gjort af densamma, till och med varit kortare än det, som
beståtts andra motioner. Jag vädjar emellertid till den ädle friherren
sjelf, huru vida utskottet, om hvilket han uttalade det omdöme, att
det icke förstode denna svåra fråga, som han studerat i trettio år,
kunde gifva sig till att dela sönder denna säkra byggnad, som han
i sin motion uppfört från grunden till takåsen. Detta kunde icke
utskottet våga sig på, och jag tror icke heller, att mycket varit vunnet
dermed, då den, som vill läsa motionen, kan gå till denna, hellre
än att läsa ett referat deraf. Jag medgifver emellertid, att äfven ett
annat skäl varit för mig och kanske många andra bestämmande, då
i betänkandet friherrens motivering.icke fullständigt refererats. Donna
är delvis sådan, att den icke lämpar sig för ett tullbetänkaude. lian
säger nemligen bland annat följande, som jag skall bedja att få lusa upp :
»Den högste, menniskoslägtets Frälsare, som gick så ensam på sin

Tull å°

omalen råg,

hvete, korn,

majs, ärter

och bönor.

(Forts.)

N:o 12. 20 Lördagen den 9 Mars.

Tull åo väg från Bethlehem till Golgatha, och icke hade något, hvarpå han
omalen väg, kun<ie luta sitt hufvud; —- och hans lärjungar, apostlarne, hvilka
majs’ ärter ging° ut ensamme, utan något skydd, utan något stöd, att predika
och bönor, evangelii eviga sanningar för alla folk; — och de första kristne mar(Forts.
) tyrerna, blodsvittnena för Kristi läras renhet och sanning, som gingo
ensamme till hednafolk, stego ensamme upp på bålen eller ned bland
de vilda djuren för att förtäras eller sönderslitas af dem till hedningarnes
förlustelse!... och vetenskapens förgångsmän och vetandets
heroer, hvilka vid den flämtande lampans sken i den ensliga klostercellen
eller i armodets låga boning tände kunskapens ljus i alla rigtningar!
.. . eller härföraren, som genom sina bragder slår verlden med
häpnad eller krossar våldets och mörkrets bojor, som försvarar sanningen
in i döden — kunna ej de med allt skäl anses för att snarare
»hafva fört vårt slägtes öden fram till högre ljus och till en allmännare
menniskornas förbrödring», än den stora, djupa, stilla handelns
flod?» Jag vädjar till kammarens ledamöter, huru vida icke, om
något sådant influtit i bevillningsutskottets betänkande, det med skäl
hade kunnat mot utskottet rigtas samma anmärkning, som en amerikansk
författare låter en kongressledamot rigta till den amerikanske
finansministern, den nemligen, att poesi icke passade i ministerns
embetsberättelse.

Utskottet har emellertid icke ensamt förebråtts för bristande
kunskap. Samma omdöme gttalar friherren om regeringen, och om
finansministern yttrar han särskilda att finansministern icke tagit reda
på frågan. Jag kan dock icke tro, att friherren önskar, att finansministern,
för att kunna grundligt studera saken, skall åberopa samma
skäl som friherren, eller att han varit dertill oförhindrad af
statstjenst.

Slutligen nämnde friherre Klinkowström, att han icke erinrade
sig, huru vida han i en motion eller till protokollet framstält förslag
i fråga om sockerbeskattningen. Jag ber att få upplysa, att någon
motion derom icke under denna riksdag blifvit vackt.

Herr von Stapelmohr: Jag har begärt ordet för att få i

kammarens protokoll antecknadt, att jag icke med min röst kommer
att medverka till att kammaren fattar ett beslut i öfverensstämmelse
med utskottets förslag. Det har med styrka framhållits, att jordbruksnäringen
lider af ett betryck. Jag vill icke förneka, att till
följd af låga spanmålspris många jordbrukare kommit i bekymmersam
ställning, men det är ju icke endast jordbruksnäringen, som får
vidkännas mindre goda konjunkturer, utan äfven andra af vårt lands
vigtigaste näringar få underkasta sig detsamma. Många sådana hotas
allvarligen att undergräfva, utan att staten sträcker sin hand lör att
undanrödja faran. Nu säger man visserligen, att jordbruket är vårt
lands modernäring. Ja väl! Men jag kan dock icke deri se något
berättigande för att, då jordbruket under viss period icke lemna» den
afkastning, dess idkare önska sig, staten, för att hjelpajordbrukarne,
skall, utan tillbörlig hänsyn till andra samhällsmedlemmars intressen,
tillgripa sådana medel som en tullsats, hvilken motsvararar 40 å 50
procent af varans värde, hvarigenom jordbruket icke behöfver vid -

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars.

kännas de mindre goda fluktuationer å marknaden, som andra näringar
få tåla. Den onda dagen får tagas med den goda, och eu god
tids vinst får ersätta en dålig tids förlust; så gäller det inom andra
näringar och så må det kunna gälla inom jordbruksnäringen.

I det statsrådsprotokoll, som åtföljer Kongl. Maj:ts proposition,
säges det: »Ringa utsigt förefinnes, att spanmålsprisen på verldsmarknaden
skola, åtminstone i den närmaste framtiden, komma att
på ett mera stadigvarande sätt åter höja sig». Denna åsigt bör dock
icke vara bestämmande för kammaren. Spanmålsprisens höjning och
sänkning bero på omständigheter, som ligga långt utom Riksdagens
och regeringens räckvidd; och de kunna derför ej af statsmagterna
bestämmas och ordnas på ett tillfredsställande sätt. En ogynsam
väderlek kan minska det öfverskott af spanmål, som de spanmålsproducerande
länderna vanligen hafva att åt oss aflåta, och medföra höjning
af spanmålsprisen. En ändring i dessa länders politiska förhållanden
kan åstadkomma samma verkningar. Krigiska förvecklingar eller farhågor
för sådana eller missväxt i vårt eget land kunna äfven förorsaka
en hastig prisstegring. Erfarenheten, sedan spanmålstullar infördes,
har ock visat, att en sådan höjning kan ganska oförutsedt ega
rum. Huru en sådan hastigt påkommande prisstegring kan inverka
på den obemedlade spanmålsköpande befolkningen, vill jag nu icke
söka utreda, utan öfverlemnar jag åt en hvar att sjelf klargöra detta
för sig. Botemedlet mot betrycket finna utskottet och regeringen
ligga i spanmålstullar. Af utredningar, som gjorts, med anledning
af tullstriderna, framgår emellertid, att en del af den jordbrukande
befolkningen icke har någon spanmål att aflåta, att en annan del har
ytterst ringa att afyttra, samt att de, som egentligen hafva något att
sälja, utgöra endast 36 procent af dem, som egna sig åt jordbruket.
Häraf synes mig följa, att det är den spanmålsköpande allmänheten —
utgörande det långt öfvervägande flertalet —- som får tillsläppa medlen,
för att mindretalet skall få god afkastning af sin näring. Den åsigt, jag
nu framstält, har så ofta blifvit uttalad under tullstriderna, att statsministern
och chefen för finansdepartementet ansett sig böra i statsrådsprotokollet
inlägga en gensaga deremot. Han säger der: »hvarje jordegare,
som har jordbruket till sin uteslutande förvärfskälla —■ och
till denna kategori hör det öfvervägande flertalet smärre jordägare
■— måste för att kunna betala sina skatter och inköpa de för hans
och hans familjs behof erforderliga förnödenheter af hvarjehanda slag,
som ej af jorden framalstras, årligen afyttra en större eller mindre
mängd af landtmannaprodukter.» Ja, det ligger nog en viss sanning
häri, men botemedlet framstår icke derför i en behaglig dager, då
jag tager hänsyn till, att en stor del jordbrukare icke har spanmål
att aflåta, och att det är den talrika icke jordbrukande allmänheten,
som får släppa till medel för att gifva de spanmålsproduceranclo
bättre intägter på sin jord. Vännerna till lifsmedeltullar förespegla,
att tullarne gifva en hjelp äfven åt dem, som icke hafva spanmål att
sälja, derigenom att arbetstillgången ökas och arbetsprisen höjas, och
finansministern har uttalat en liknande åsigt i detta uttryck: »ju
större afkastning, landtmannens arbete lemnar, i desto högre grad
blifver han afnämare af andra näringars alster». Härvid uppstår dock

Tull å

omalen råg,

hvete, korn,

majs, ärter

och bönor.

(Forts.)

N:o 12.

Tull å

omalen råg,

hvete, horn,

majs, ärter

och hönor.

(Forts.)

Lördagen den 9 Mars.

för mig den frågan: har erfarenheten under den tid, som förflutit
sedan spanmålstullar infördes, visat, att detta påstående är sanning?
Jag vill nu icke förneka, att å en eller annan ort möjligen arbetslönen
har stigit och arbetstillfällena blifvit rikligare, men i allmänhet
taget vågar jag påstå, att förhoppningarne icke uppfylts. Svårigheten
att beräkna utgången af striden om tullarne och dessas inverkan
på affärernas utfall har alstrat en osäkerhet i och ett misstroende
mot affärerna, hvilket gjort, att kapitalet i många fall dragit
sig undan industrien, till men för densamma, hvilket är att beklaga,
enär industrien, understödd af kapitalet, kan lemna arbetstillfällen
åt många personer, som kunna vara deraf i behof.

Om också arbetsprisen höjt sig på några ställen, tror jag, att
denna höjning icke uppgått till den höjning i lefnadskostnaderna,
som tullen på lifsmedel åstadkommit, och jag är fullkomligt öfvertygad,
att, i stort sedt, arbetsklassens ställning efter tullarnas införande
icke blifvit bättre, utan tvärt om, att dess existensvilkor i
väsentlig mån försvårats.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet afslutar en
period i statsrådsprotokollet med: »rätt förstådt, äro näringarna i ett
land solidariska». Men man får väl icke fatta detta så, att, der en
näring under en viss tid försvagats, staten skall för att upphjelpa
denna näring taga från andra näringar, eller från särskilda klasser af
medborgare, hvad den svaga näringen kan behöfva, för att den åter
skall blomstra, och ännu mindre får man åt denna mening gifva den
innebörd, att en hel landsända skall kunna påläggas en odräglig börda
för nyssnämnda ändamål. Så blifver dock förhållandet genom spanmålstullarnes
höjning. Ett hardt och omildt klimat lägger, såsom
herrarne veta, hinder i vägen för ett framgångsrikt producerande af
spanmål i Norrland. Vissa sädesslag äro för ömtåliga att der trifvas,
hvete odlas icke alls, och råg endast i ringa grad. Hufvudsädet är
korn på platser, som dertill äro lämpliga. Frost och otjenlig väderlek
göra, att kornet ofta icke går till mognad. Säd till brödföda och
utsäde måste derför i betydande mängder köpas från andra orter.
Dryga frakter och långa transporter ej sällan efter dåliga vägar och
obanade stigar göra, att priset på tunnan af rågmjöl, innan den kommit
fram till bestämmelseorten, högst betydligt öfverstiger det pris,
som den har i de mera lyckligt gynnade produktionsorterna inom
landet. Det går mången gång upp till 25 å 30 kronor. Under sådana
förhållanden är det gifvet, att en förhöjning af tullen på spanmål
och mjöl skall känbart inverka på Norrlands befolkning. Med
ledning af några statistiska uppgifter, som jag haft till mitt förfogande,
har jag sökt att klargöra för mig, huru den föreslagna tullen
å spanmål och mjöl skulle utfalla i det län, till hvars representant
jag har äran att räkna mig. Jag skall icke trötta kammaren med att
anföra några siffror eller angifva grunden för beräkningen, men vill
dock nämna, att jag kommit till det resultat, att endast Jemtlands
län genom förhöjning af tullen skall i tullskatt få betala närmare

400,000 kronor om året. Denna skatt utgår icke allenast från den
icke jordbrukande allmänheten, utan äfven från den jordbrukande
befolkningen för att hjelpa den jordbrukande befolkningen i de södra

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars.

orterna. Denna beskattning synes mig vara så mycket mera orättvis
som den, såsom den ärade talare påpekade, som i dag först
hade ordet, icke står i förhållande till den betalandes skatteförmåga,
utan ty värr träffar så, att den som mindre har får mera betala. Jag
kan icke finna, att en sådan beskattning är billig, och jag tror, att
på den kan tillämpas den fräjdade skaldens ord, »att den hjelper tu
och stjelper sjua.

Ehuru jag helst såge, att inga spanmålstullar funnes, vill jag
dock nu inskränka mig till att yrka bifall till den af herr Bromée
afgifna reservationen.

Tull äo

omalen råg,

hvete, korn,

majs, ärter

och bönor.

(Forts.)

Friherre Klinckowström: Jag har endast ett par ord att säga

i anledning af det yttrande/ som herr Cavalli senast hade. Denne
talare ville visa rigtigheten af bevillningsutskottets förfarande att
icke referera något af min motion, hvilken dock innehåller mycket
af vigt för utskottet att lära känna. Han roade sig med att helt lättsinnigt
försvara en sådan bevillningsutskottets åtgärd genom att ur
denna 64 sidor digra motion, som jag vågar påstå innehåller mycket
och allvarsamma saker rörande sjelfva frågan, uppläsa elfva rader,
troende sig härmed tillräckligt hafva försvarat bevillningsutskottets
behandlingssätt.

Jag beklagar, att en så allvarsam man som bevillningsutskottets
ordförande tillåtit sig detta lättsinniga bruk af yttranderätten här i
kammaren. För att nyttja ett allmänt bekant ordspråk, är detta, som
om någon på helsningen »god dag» svarade »yxskaft».

Herr Cavalli har äfven förutskickat en ursäkt — det erkänner
jag — för sin afsigt och vilja att försvara regeringens åtgärder rörande
tullfrågan. Jag har med mycken uppmärksamhet flera gånger genomläst
det sakrika protokollet, som är bilagdt Kongl. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen rörande tullfrågan, men jag måste erkänna,
att ehuru jag böjer mig för den stora sakkunskap, som bör finnas
hos Konungens rådgifvare, så mycket mer som, om jag icke allt för
mycket bedrager mig, det finnes bland dem äfven qvarnegare, som
således böra i grund och botten känna till yrket, kan jag likväl icke
godkänna det slut, hvartill chefen för finansdepartementet, som äfven
är hans excellens statsministern, kommit i frågan.

Jag vill icke längre upptaga kammarens tid, men då jag är den
siste af de talare, som anmält sig hos herr talmannen, och ingen i
kammaren yttrat sig till förmån för mitt yrkande om 4 kronors tull
per 100 kg. spanmål, vill jag icke försvara frågans afgörande genom
begäran om votering angående detta mitt yrkande, utan anhåller,
herr talman, att få nedlägga detsamma och afstå derifrån.

Herr Forssell: Den siste ärade talaren har, tror jag, såsom han

sjelf sade, i trettio år hållit på att uppfostra båda partierna i den
stora tullfrågan till bättre insigt. Jag kan intyga, att under den tid,
jag hade äran att sitta vid rådsbordet, var regeringen år efter år
föremål för ungefär samma beskyllningar, som nu utslungas mot det
forskande protektionistpartiet, bevillningsutskottet och regeringen,
beskyllningar för okunnighet, lättsinne och ovillighet, allt på den grund,

N:o 12.

Tull ä

omalen råg,

hvete, korn,

majs, ärter

och bönor.

(Forts.)

Lördagen den 9 Mars.

att man då lika litet som nu ville taga tillräcklig kännedom om den
ärade talarens grundliga undersökningar ock, efter hans egen mening,
välgrundade påståenden, hvilka ensamma för sig skulle vara tillräckliga
att lösa alla tvister och i grund krossa alla gensägelser mot
protektionismen eller spanmålstullarna. Hans påståenden hafva alltid
gått ut derpå, att ingen behöfver hafva några bekymmer, emedan
utländingen alltid betalar tullen — väl att märka — skyddstullen.
Han påstår vidare: ingen behöfver hafva några bekymmer, ty skyddstullen
höjer aldrig priset inom landet för konsumenterna. Härden
ädle friherren noga besinnat allt detta, då behöfva vi ju icke längre
strida. Men. hvarför har han då alltid, liksom mot den nuvarande
protektionistiska regeringen, sagt: hvarför ställer man icke till med
en undersökning, hvarför sätter man icke till en komité? Detta är
den ärade talarens favoritsats. För min egen del har jag aldrig
ansett det nödigt att svara på dessa frågor, så länge de rigtades mot
mig i regeringen, men jag kan icke underlåta att i detta ögonblick,
då förebråelserna rigtas mot ^ndra, uttala min förvåning öfver att
svar icke lemnas. Jag finner nemligen, att just nu försvaret är
lättare, än.hvad det någonsin varit. Hvarför söker man icke bevisa,
att .utländingen betalar tullen? Derför att om man bevisar detta,
bevisar man med detsamma, att den tull, som pålägges, icke är en
skyddstull. Det är alldeles oförnekligt och obestridligt, att utländingen
mången gång betalar tullen, men lika axiomatisk säkert är det,°att
när utländingen betalar tullen, då i och med detsamma höjes icke
priset. Om priset på en vara är 100 kronor, och en tullsats pålägges
af 10 procent, och om utländingen säger: jag betalar dessa 10 procent,
betyder det detsamma, som jag säljer varan fortfarande för 100 kronor.
Alltså stiger icke priset. Man kan icke begära, att ett parti eller
en regering, som uttryckligen pålägger tullar icke för att beskatta
svenska folket, utan för att höja priset, skall nedsätta en komité
för att bevisa, att den åtgärd man vidtagit icke fullgör den uppgift,
som man med densamma afsett. Jag tror, att den ärade talaren i
dessa omständigheter borde finna tillräcklig förklaring, hvarför man
aldrig kan taga hänsyn till hans yrkande.

Herr Reuterswärd: Jag har begärt ordet egentligen för att

få tillkännagifva, att jag på det högsta ogillar, att en så varm protektionist
som .friherre Klinckowström tillåtit sig här fälla uttryck gent
emot regeringen, för hvilka uttryck jag anser, att det protektionistiska
partiet icke vill ställa sig solodariskt med honom. Min öfvertygelse
är den, att det af regeringen framlagda förslaget är byggdt
på sakkunskap, framför allt derför att till grund för detsamma äro
lagda de tyska tullsatserna, hvilka väl få antagas hafva varit väl
afvägda. och utredda, innan de blefvo antagna. Om jag icke till
fullo gillar den kongl. propositionen, så är det derför, att de tyska
beräkningarna som blifvit lagda till grund, synes mig väl mycket
gynnat dess qvarnindustri, hvarigenom tullproportionen mellan malen
och omalen spanmål blifvit större, än hvad som fordras för att lemna ett
tillbörligt skydd. Om man vid beräkningen endast tager i betraktande
den procent af mjöl finsikt, som en viss qvantitet råg eller

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars.

hvete lemnar och icke upptager i värde affallen d. v. s. kliet och
sekunda mjölet, ja, då är beräkningen ej för hög, men tager man
hela utbytet med, så blir proportionen en helt annan. Men långt
ifrån att jag skulle vilja gå så långt, som åtskilliga talare eller de,
som velat ställa proportionen så, att fyrakronorstullen för den råa
spanmålen skulle motsvaras af blott 6,50 för mjölet, anser jag, att
man icke bör gå längre än hvad utskottet beräknat och möjligen
framkalla en ganska betänklig kris för qvarnegarna. Jag är varm
protektionist och vill gynna alla näringar i vårt land, men vill icke,
att man med den ena industrin skall slå i hjel den andra. Jag önskar,
att man af tullarne må få något godt å ömse sidor.

Deremot tror jag icke, att det förslag utskottet här framstält
skall alltför mycket gynna qvarnegarna, ty i förbigående vill jag
nämna, att flertalet af oss från början icke tänkt sig gå högre än till
3,5 0 för omalen spanmål med 6,50 som mjöitull. Då emellertid
meningarna inom det protektionistiska partiet blefvo allt mer och
mer delade, så att förstnämnda åsigten icke kunde göra sig gällande,
och bevillningsutskottet lyckats träffa en siffra, som ligger emellan
de båda ytterligheterna, har jag för min del beslutat att obetingadt
ansluta mig till bevillningsutskottets förslag, sådant det föreligger,
och då jag tror, att, från protektionistisk synpunkt sedt, det vore
oklokt, derför att opinionen för närvarande inom landet är för de
höga tullarna, så att man, snart sagdt, skulle kunna framtvinga hvilka
höga tullar som helst på spanmål, bör man icke begagna detta ögonblick
för att framkalla en reaktion, som kunde medföra högst betänkliga
följder för framtiden. Detta gör, att ehuru jag anser den
proportion, som bevillningsutskottet föreslagit, vara tillräckligt hög,
och må hända högre än den bör vara, finner jag, att man nu åtminstone
bör se tiden an och få erfarenhet om, huru den kommer att verka,
innan man går längre. Skulle så vara, att äfven den tullen ligger
för mycket till fördel för qvarnegarne, d. v. s. att de derpå skulle
skörda en oskälig vinst, så äro protektionisterna nog mägtiga att
kunna korrigera detta vid en kommande riksdag. Skulle det deremot
gå i motsatt rigtning och gå så långt, att qvarnegarna blefve satta
på alltför stor förknappning, beror det icke på dem sjelfva att i
Riksdagen skaffa sig representanter, som bevaka deras intressen gent
emot jordbruksintresset? Jag tror derför, att vi i närvarande stund
icke hafva annat att göra än att sluta oss omkring bevillningsutskottets
förslag.

Vid början af denna riksdag blef man åtminstone inom det protektionistiska
partiet ganska snart ense derom, att tullen å mjöl
icke borde sättas lägre, än den nu gäller, eller enligt Kongl. Maj:ts
förslag, och detta på mycket goda grunder, ty hvad man sätter den
under den tyska mjöltullen, är det alldeles säkert, att vi få en öfvernaturligt
stor import af mjöl, hvilket för såväl qvarnegarne som jordbrukarne
vore, snart sagdt, det värsta, som kundo hända. Derjemte
tänkte man, sedan vi blifvit ense om att ställa oss på Kongl. Majtts
förslag, att man sedermera med lätthet skulle kunna komma till den
siffra, som borde åsättas för den omalda spanmålen. Man ansåg
detta vara blott cn räknefråga, men det är mer än en räknefråga.

Tull å

omalen råg,

hvete, korn,

majs, ärter

och bönor.

(Forts.)

N:o 12.

Tull å''
omalen råg,
hvete, korn,
majs, ärter
och bönor.

(Forts.)

26 Lördagen den 9 Mars.

Åtminstone ingår deri eller bör åtminstone ingå i denna kalkyl
åtskilliga faktorer, som många icke velat medtaga. Andra hafva
tagit med allt hvad faktorer heter i sitt debet, men uteslutit några
i kredit, > hvilket gör, att vid beräkningen af proportionen emellan
spanmjöl och mjöl man kommit till så olika sifferuppgifter. Mjöltullen
bör icke göras beroende af vårt godtycke, utan vi måste i
detta afseende efter mitt förmenande rätta oss just efter de tyska
tullsatserna, emedan det är från Tyskland, som vi hafva att frukta
den största konkurrensen. Då så är, kommer jag att, när det gäller
mjöltullen, äfven rösta för den, som utskottet föreslagit.

Men hvad jag icke kan med tystnad afhöra, det är — jag ber
om ursäkt, att jag vänder mig mot herrar norrländingar — den
beklagliga ställning, hvari Norrlands representanter ställer sig gent
mot det öfriga Sverige. Jag undrar, om herrar norrländingar verkligen
hafva skäl att framkomma med t. ex. sådana beräkningar, som
att Jemtland ensamt skulle betala 400,000 kronor om året till mellersta
Sveriges jordbrukare. Skola vi räkna på detta sätt med Norrland,
mine herrar, frågas: hvad har mellersta och södra Sverge
årligen betalat till Norrland utom allt hvad som gjorts under nödens
tid? Jo, mine herrar, vi hafva byggt jernvägar, snart sagdt, så långt
vi förmått, för att gagna och lyfta detta Norrland. Vi hafva årligen
lemnat anslag till Norrland för sjösänkningar och myraftappningar.
Vi lemna hufvudanparten af anslagen till vägars anläggande och förbättrande
till Norrland, och vi önska att äfven kunna ställa så till,
att Norrlands jordbruk skall kunna brödföda sina inbyggare. Vi
önska, snart sagdt, att Norrland skall sättas i samma goda belägenhet
som åtminstone norra delen af mellersta Sverige. Men då, mine
herrar, är det också nödvändigt, att roenniskor skola kunna bygga
och bo och odla Norrland, men det låter sig icke göra med de spanmålspris,
som nu äro gällande. Jag har velat nämna detta för att
åtminstone besvara de inkast, som göras, när det talas om de uppoffringar,
som Norrland gör för det öfriga Sverige, ty det är en
obetydlighet mot hvad det öfriga Sverige fått göra för Norrland.

Jag anhåller om bifall till bevillningsutskottets förslag i denna
punkt.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

Herr Alin: Friherre Klinckowströms sista anförande har mött

gensägelse från olika håll. För min del finner jag mig manad att
mot ett af hans yttranden rigta en gensaga i form af en protest.
Detta hans yttrande innehöll en insinuation, otillständig hvar helst
den må framkomma, men framför allt då den yttras i en af Riksdagens
kamrar. Mot detta yttrande anhåller jag att få till protokollet afgifva
en indignationens protest.

Med herr Alin instämde herrar Almström, Odelberg, Wilhelm, och
Casparsson, grefve Klingspor, herrar Philipson, Berg, Gustaf, Almqvist,

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars.

Sandberg, Cavalli, Wijk, Wallin, Svedelius, Rudebeck, Åkerman,
Blomberg, Forssell och Lundeberg.

Herr Sandberg: Då jag är protektionist på fullt allvar, kan

jag icke annat än känna det såsom min förnämsta pligt att söka stödja
och skydda de små jordbrukarne, som ostridigt äro det svenska folkets
kärna. Deremot känner jag icke den minsta benägenhet för att ytterligare
rigta de redan förut rika och mägtiga qvarnegarne och qvarnbolagen.
I händelse mjöltullen sättes till 6,50 för 100 kilogram,
då kommer detta enligt mitt förmenande att verka så godt som ett
importförbud. Det synes mig då vara att befara, att dessa qvarnegare
bilda ringar och sålunda efter sitt godtycke bestämma prisen
på alla finare mjölsorter. Detta torde dock icke vara hufvudsaken i
frågan. Det väsentliga är att finna en sådan proportion mellan tullen
på malen och omalen spannmål, som åstadkommer, att herrar qvarnegare,
som uteslutande tänka på sin egen fördel — och något annat
kan man icke begära af så skickliga köpmän — finna för sig fördelaktigare
att köpa svensk spanmål, så länge sådan finnes att taga,
än att importera utländsk vara. Det är hvad som är vigtigast i den
nu föreliggande frågan. 1888 ansåg Första Kammaren, att eu skilnad
i tull mellan malen och omalen spanmål af två kronor vore tillräcklicr;
genom gemensam votering bestämdes denna skilnad till 1,80, och
under den tid af 4 år, 1888—1892, som denna skilnad egde rum,
hörde .jag för min del icke någon jemmer eller klagan öfver att
qvarnegarne ruinerades. Först nu hafva uppgifter framkommit, att
det då stod illa till med denna näring. Jag medgifver visserligen,
att då nu är fråga att höja tullen på omalen spanmål, torde äfven
proportionen mellan dessa tullar i någon mån böra förändras, men jag
har, oaktadt all teoretisk bevisföring, hvarmed man nästan öfverhopat
oss, icke fått klart för mig, att skilnaden bör vara så stor, som nu
föreslagits. Från en icke obetydlig qvarnegare inne i landet har i
flera bref till mig uttalats den åsigten, att en skilnad af 1 krona 50
öre vore tillräcklig. Att komma med sådana yrkanden, med den
stämning, som nu är i kammaren rådande, tjenar ingenting till. Nog
skulle jag för min del anse, att en 4 kronors tull å omalen spanmål
icke vore farlig att antaga, men då sj elfva förslagsställaren i frågan
icke fasthållit vid sitt ursprungliga yrkande, är för mig icke heller
någon annan råd än att afstå och förena mig med bevillningsutskottet
för att af tvenne onda ting välja det minst onda.

Herr Cederberg: Här har af en talare nyss yttrats omilda ord

emot norrländingarne. Han ansåg, att hos dem skulle råda fiendtlighet
emot mellersta och södra Sverige, men jag påstår, att så icke är förhållandet.
Jag har för några år sedan från denna plats yttrat, att
norrländingarne utan knot underkasta sig en för dem tryckande beskattning,
för den händelse denna vore nödig för hela landets väl,
och jag vågar påstå, att sådan är fortfarande tonen i Norrland. Men
då de flesta bland oss norrländingar hafva den åsigten, att den beskattning,
hvarom nu är fråga,, icke medför den verkan, som herrarne
i öfrigt synas antaga, så mån I icke undra på att vi knota, att vi

Tull

omalen råg,
hvete, korn.
majs, ärter
och bönor.
(Forts.)

N:o VA.

Lördagen den 9 Mars.

Tull anse denna beskattning olämplig. I alla händelser får jag erinra mot
^er! ta^are ja" åsyftar, att norrländingarne visst icke äro de enda, som
majs '' ärter åtnjuta fördelen af jernvägar. Norrländingarne hafva under många
och hönor, år bidragit till jernvägars byggande i södra delen af landet, men
(Forts.) sjelfva saknat sådana. Norrland har i detta afseende under de senare
åren fått rycka fram i ledet, och Norrland är nog Riksdagen derför
tacksam. Men vi norrländingar vilja visst icke vidkännas, att vi äro
mera än invånarne i landets öfriga delar tack skyldige för sådana
fördelar.

Jag har intet vidare att tillägga.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på förevarande moment yrkats, dels att hvad utskottet hemstält
skulle bifallas, dels ock, af herr von Stapelmohr, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, ville, i enlighet med hvad som
föreslagits under mom. a) i den vid punkten 1 af herr Bromée afgifna
reservation, besluta, att tullsatsen för spanmål, omalen, råg,
hvete, korn, majs samt ärter och bönor skulle bibehållas vid den tullsats,
som bestämdes vid 1892 års lagtima riksdag, eller 1 krona 25
öre för 100 kilogram.

Sedermera gjordes propositioner jemlikt dessa två yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Emot det sålunda fattade beslutet anmäldes reservation af herrar
Almgren, Oscar, Walldén, Hammarskjöld, Kockum, Krok, Dickson,
Charles, Wiesélgren, Weern, Söderhjelm, Anderson, Albert, Öländer,
Asker, Björklund, Dahlberg, Boman, Grusebjörn, Cederberq, Almén och
Bremberg.

Mom. b—g).

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkterna 2—4.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Tull å kli. Punkten 5.

Grefve Dela Gardie: Det talas i dessa tider så mycket om landtbrukets
betryck, och det är verkligen sant, att denna näring för närvarande
kämpar under ogynsamma konjunkturer. Man söker att
genom nya eller förhöjda tullar råda bot härför, och många knyta
dervid stora förhoppningar, men jag vågar då påstå, att den nu föreslagna
tullen på kli ingalunda hjelper landtbruket, utan tvärt om skadar
det. Kli produceras icke i tillräckligt stora qvantiteter inom landet
för att tillfredsställa behofvet. Denna vara har nemligen blifvit en
nödvändig ingrediens i foderblandningen vid de flesta rationel! utfodrade
ladugårdar för åstadkommande af ett fint och billigt smör.

Det torde vidare för alla vara bekant, att under de senare åren,

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars.

och särskild! under det sist förflutna, ovanliga låga smörpris varit
rådande, samt att mejerihan dteringen i öfrigt lider af de tryckta konjunkturerna.
Det enda möjliga sättet att bestå i en täflan på verldsmarknaden
är att kunna tillverka en vara så god och billig som
möjligt. Lägges nu en tull af 30 öre per 100 kilogram kli, blir
följden, att icke blott den importerade varan, utan ock allt kli, som
inom landet frambringas, stiger i pris med tullens belopp, och då
efterfrågan är större än tillverkningen, kommer den inhemska konkurrensen
icke heller att stäfja detta pris. Jag kan derför icke, såsom
utskottet, anse detta belopp så ringa eller finna lämpligt att
derigenom ytterligare betunga en handtering, som förut lider svårt
betryck, och under sådana förhållanden torde med fog kunna framställas
frågan: År det klokt och ekonomiskt rigtigt att ytterligare

lägga en börda på landtbruket, hvilken såsom alla erkänna, lider
under svåra och ogynsamma förhållanden? Jag tror det icke. Man
har sagt, att denna tull är nödvändig för att hindra ett maskeradt
införande af mjöl, men det blefve väl tullmyndigheternas sak att
hindra tullpligtiga varors införande under den ena eller andra formen.
För min del kan jag icke finna, att landtmannen bör betala en särskild
ersättning härför. När, såsom reservationen visar, kli i tillräckliga
qvantiteter för landets eget behof icke kan produceras af vår
egen qvarnindustri, och denna erhållit skydd genom betydligt höjda
tullar, kan det icke vara af behofvet påkalladt att ytterligare premiera
densamma på landtbrukets bekostnad genom införande af tull på kli.
På denna grund och med stöd af hvad jag i öfrigt anfört, yrkar jag,
herr talman, afslag på utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Herr Ca valli: Den nu föreslagna tullsatsen på kli är hvarken

en skydds- eller finanstull, men kan icke undvaras vid de förhållningsvis
höga tullar, som nu åsatts malen spanmål. Det förhåller sig
nemligen så, att en tullfri vara kan införas till hvilken tullkammare
eller tullstation i riket som helst, under det att tullpligtiga sådana
endast få införas vid tullkammare, der fullständig tullförvaltning
finnes. Tullstationerna förestås af betjente, benämnde uppsjmingsmän,
och man kan icke hos nämnda personal förutsätta eller göra anspråk
på sådan skicklighet eller sakkunskap som hos tullförvaltarne. I
händelse kli blir en tullfri vara, blir frestelsen att tullbehandla densamma
vid tullstationerna samt att införa mjöl under namn af kli
ganska stor. Det är, såsom allmänt kändt, mycket lätt att blanda
kli och mjöl, så att varan bibehåller utseendet af kli, samt att sedan
genom eu enkel mekanisk procedur skilja dem från hvarandra, och
derigenom kunna sålunda stora partier mjöl tullfritt införas.

Den siste ärade talaren sade, att med en tull af 30 öre per 100
kilogram kli skulle både den importerade och den inom landet tillverkade
varan till dess pris höjas med detta belopp. Jag erinrar
häremot, att under några år, då klitull fans, erfarenheten visade helt
annat. Vid olika tidpunkter, sedan ifrågavarande tull införts, hafva
noteringarne i Sverige och Danmark varit följande:

Tull å kli.
(Forts.)

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars.

Tull å kli.
(Forts.)

för hvetekli:

i Stockholm kronor 8,7 5 a 9—; i Köpenhamn kronor 9,5 0

» » 9—; b » 9,80

b » 10, so; » » 10,50

för rågkli:

i Malmö kronor 8,40 k 8,50; i Köpenhamn kronor 9,50

» b 8,90 k 9—; b b 9,30

B B 9,30 k 9,40; B B 9,80

B B 10,20 alO,30; B B 10,70.

Således genomgående lägre pris i Sverige än i Köpenhamn.

Det är på grund af dessa skäl som jag, herr talman, anhåller om
proposition på bifall till bevillningsutskottets hemställan.

Grefve Hamilton: Jag kan icke finna någon anledning, hvar för

icke en föreståndare för en tullstation lika väl som en tullförvaltare
vid tullkamrarne skall kunna skilja och bedöma, huru
vida kli som importeras är mjölblandadt eller icke. Dertill fordras
blott en viss praktisk erfarenhet. För öfrigt biträder jag den af
min länskamrat uttalade åsigten, att om landtbruket under nuvarande
tryckta tider skall kunna bestå, måste landtmännen icke blott odla
säd, utan hufvudsakligen drifva ladugårdsskötsel och mejerihandtering,
och att för ladugårdsskötselns intensiva bedrifvande artikeln
kli måste ingå i utfodringen, hvadan denna tull försvårar konkurrensen
på verldsmarknaden och ingalunda hjelper modernäringen, hvilket
jag trodde var afsigten med dagens tullar. Det är visserligen sant,
att qvarnindustrien har gagn af nu ifrågavarande tull, men jag föreställer
mig, att nämnda industri redan är tillräckligt skyddad genom
den stora skilnad i tull mellan malen och omalen spanmål, hvarom
beslut nu fattats. Då jag sålunda för min del icke kan finna denna
tull annat än skadlig för jordbruket och obehöflig för qvarnindustrien,
och anser den befarade smugglingen kunna hindras genom vakenhet
hos tulltjenstemännen, får jag yrka afslag på utskottets förslag och
bifall till herr Johanssons m. fl. reservation.

Herr Almström: Jag ber att mot de talare, som yrkat afslag

på utskottets förslag, få påpeka ett förhållande som blifvit ådagalagdt
inför bevillningsutskottet redan 1888, när spanmålstullarne då voro
under behandling. Det visades nemligen, att kli genom tillsättning
af 20 å 30 procent mjöl icke förändrade utseende och att mjöl således
kunde införas såsom kli, så vida icke varan vid införseln underginge
någon besigtning. Den operation, som fordras för att skilja de
olika slagen, sigtning, är mycket lätt och med ringa kostnad verkstad.
Den beslutade mjöltullen skulle genom bibehållande af tullfrihet
på kli till en del eluderas.

I motsats till den siste talaren tror jag icke, att det skydd, som
genom nu antagna mjöltull kan beredas åt qvarnindustrien, är så stort,
som han och många andra velat framhålla. För min del anser jag,
att den relation, i hvilken man satt tullarne å malen och omalen

N:o 12

Lördagen den 9 Mars.

spannmål till hvarandra, är så knapp, att det kan vara fråga, huru vida
icke qvarnindustrien derpå kommer att blifva lidande.

Jag ber att få yrka bifall till bevillningsutskottets förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande den nu föredragna punkten yrkats, dels att
hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af grefve De la
Gardie, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, ville i enlighet
med den vid punkten afgifna reservation besluta, att ifrågavarande
artikel fortfarande skulle vara tullfri.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Grefve De la Gardie begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i punkten 5
af sitt betänkande n:o 2, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och beslutar
i enlighet med den vid punkten afgifna reservation, att ifrågavarande
artikel fortfarande skall vara tullfri.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—93;
Nej-39.

Punkterna 6—8.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 9.

Friherre Klinckowström: Då jag är motionär i denna fråga

och föreslagit en helt olika tull på potates, att gälla för olika perioder
af dess framställande, vill jag be kammaren att få yttra några
ord till försvar för denna min motion.

Utskottet har visserligen nämnt, att det vore en obetydlig fråga
att, såsom jag föreslagit, beträffande den tidiga potatesen, åsätta densamma
en tull af 3 kronor per 100 kilo. Jag har gjort det dels derför,
att denna potates verkligen är en stor lyxartikel och dels derför,
att i de stora städernas omgifningar är odlingen af den tidiga pota -

Tull a Jehu
fForts.)

Tull å
potates.

N:o 12. 32 Lördagen den 9 Mars.

Tull å tesen en verksamhet icke allenast för de större, utan äfven för de

potates. minsta jordbrukarne. Äfven torpare odla denna vara, ehuru i obe (Ports.

) tydliga qvantiteter, men som dock skänker dem en god vinst, och
dels har jag föreslagit denna tull derför, att denna lyxartikel, som
från Tyskland skickas på oss, åtminstone oss här i Stockholm, i mycket
stora qvantiteter, är af ytterst dålig beskaffenhet, och detta sker
14 dagar intill 3 veckor förr än vi kunna hafva vår tidiga potates
färdig.

Jag har mycket sysselsatt mig med potatésodling och känner
denna odling ganska väl. Det är icke obetydliga utgifter och ringa
arbete, som fordras för den tidiga potatesen. Man måste uppbygga
särskilda hus för att få fröpotatesen att drifva grodden tidigt. Gjorde
man icke det, blir denna potates på långt när icke så tidig som
annars blir förhållandet. Potatesen får icke skäras sönder då den
skall sättas, hvilket dessutom måste ske med händerna, så att grodden
kommer uppåt och icke nedåt. Det är således ett ofantligt arbete,
och det är derför icke mera än skäligt, att man får sin ärliga lön för
sitt ärliga arbete. Derför föreslog jag, att, under de månader, då
egentligen den tidigare potatesen, denna lyxartikel, är säljbar, å densamma
skulle sättas högre tull. Detta har utskottet besvarat med
de orden: »frågan gäller en importartikel af jemförelsevis icke större
betydelse än den s. k. tidiga potatesen», hvarför utskottet hemställer
om afslag å min motion.

Hvad beträffar den stora potatesodlingen i landet, så finnes det
ingen artikel inom jordbruksnäringen, som gifver en så hög skörd
som potates. Den odlas öfver hela landet, mine herrar! Enligt de
statistiska uppgifterna på potatesodlingen uppgick skörden af potates
år 1892 till ett belopp af något öfver 22 millioner hektoliter. Detta
är det sista år, för hvilket vi hafva några statistiska underrättelser.
Det är således en högst betydande näring, som är allmänt utbredd,
och förtjenar derför skydd. Jag har föreslagit en krona för den
vanliga potatesen, för att skydda denna näring. Utskottet har afslagit
detta och beviljat endast 50 öre per 100 kilogram, hvilket är
den gamla tullsatsen på potates, innan den 1892 borttogs. Detta är ett
allt för obetydligt skydd emot den tyska potatesen, som skickas hit i
hela skeppslaster. När man dertill får sälja den egentligen för vinterförrådet
afsedda potatesen, som är magmun bonum, till ett pris, som
jag fick göra i fjor, af 1 krona 50 öre per tunna, torde hvar och en,
som har någon kännedom om potatésodling, inse, att detta pris omöjligen
kan betala odlingskostnaden eller arbete och transport. Det
var på denna grund, jag tog mig friheten begära en tull af en krona,
men må hända har kammaren ingen benägenhet att bifalla denna
min begäran. Jag kommer icke att yrka på någon votering. Jag
har endast med några ord velat redogöra för denna vigtiga fråga.

Herr Anderson, Albert: Då den näst föregående talaren förklarade
sig icke ämna framställa något yrkande på sitt förslag, att
s. k. tidig potates skulle åsättas högre tull än annan potates, kunde
det ju vara onödigt att i denna fråga yttra sig. Jag ber dock få
fästa uppmärksamheten på hvad den ärade talaren nämnde, att nem -

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars.

ligen den tyska tidiga potatesen vore af dålig beskaffenhet. Deri
tror jag, att jag kan instämma. Vid sådant förhållande åter blir ju
konkurrensen icke så farlig, när årstiden framskridit så långt, att den
svenska tidiga potatesen har kommit i marknaden.

Af den utredning, utskottet lemnat rörande produktionen inom
landet af potates, samt införsel och utförsel af denna vara under ett
visst antal år, finner man, att införseln i medeltal icke uppgått till
V* procent af produktionen. För mig är det omöjligt att inse, att
en så obetydlig införsel kan hafva något som helst omedelbart inflytande
på potatespriset. Den föreslagna tullen kan sålunda icke
tjena till något skydd för jordbrukaren och potatesodlaren, och jag
antager tillika, att, då importen är så ringa, potatesodlaren icke behöfver
något skydd. Ur statsinkomsternas synpunkt kan det icke
heller vara angeläget att införa denna potatestull, då densamma, bedömd
efter de senaste importsiffrorna, kommer att stanna mellan 20-ä 30,000 kronor om året. Men jag vågar påstå, att åsättande af en
tull på potates icke allenast är obehöflig, utan äfven obefogad. Det
händer utan tvifvel hädanefter som hittills, att potatesskörden under
ett eller annat år blir sådan, att potatesen på många ställen, eller på
ett och annat åtminstone, icke blir hållbar, så att den lämpar sig till
utsäde. Om en potatesodlare råkar ut för en missgynnande skörd
och skulle finna det med sin fördel förenligt att från utlandet inköpa
utsädespotates, blir han nödsakad att, såsom tillägg till det
missöde, som drabbat honom genom den dåliga skörden, betala tull
för den potates, som han behöfver till utsäde. Genom åläggande af
tull på potates skulle man således här skada just den, som man medelst
tullen vill hjelpa.

Såsom äfven reservanterna emot bevillningsutskottets förslag hafva
erinrat, utgör potates den vigtigaste och kanske mången gång det
enda födoämnet för den fattige. Ur denna synpunkt är det, enligt
min åsigt, betänkligt att införa en tull å potates, och får jag derför
yrka afslag på bevillningsutskottets förslag och bifall till "reservationen.

Ilerr af Buren: Om ock denna potatestull icke är af så stor
vigt som spanmålstullen, utgör den dock för många delar af vårt
land och i synnerhet för den mindre jordbrukaren en synnerligen
vigtig del af hans hushållning. Det är för att hjelpa honom och för
att unna äfven honom något skydd, som bevillningsutskottet beslutat
att föreslå denna lilla tull af 50 öre per 100 kilogram. Han kan väl
behöfva denna hjelp mot konkurrensen från utlandet; och då vi inom
vårt eget land producera så mycket potates, som går åt för vårt eget
behof, tror jag icke, att denna lilla tull skall på något sätt fördyra
detta näringsmedel, hvarför jag anhåller om bifall till utskottets
förslag.

Herr Tam in, Hugo: Herr talman! Mine herrar! Jag minnes,
att det var icke många år, kanske 4 ä 5 år sedan, i den trakt jag
tillhör, potatesen var af den beskaffenhet, att redan strax efter jul
började det i orten att icke finnas någon sådan. Jag var sjelf nöd Första

Kammarens Prof. 1895. N:n 12. 3

Tull a
potates.
(Forts.)

N;o 12. 34 Lördagen den 9 Mars.

Tull å sakad att köpa för att fylla behofvet deraf för mina underhafvande

potates, äfvensom för dem som bodde deromkring, hvaribland det var många,

(Forts.) som jc]je egde mer än sin lilla stuga och sin lilla täppa, hvilka totalt
saknade detta oundgängliga näringsmedel. Jag minnes för mycket
klagomål från den tiden för att de icke skulle hafva stadigt fäst sig
i mitt sinne. Jag har under flera år i september månad gått och
ströfvat på gränsen mellan Medelpad och Helsingland, och på flera
af de ställen, jag besökt, har jag icke ett enda af dessa år funnit,
att potatesen kunnat mogna, utan det lilla, som producerats, har der
förtärts under form af s. k. färsk potates, och behofvet för vintern
har måst köpas. Jag är också förvissad, att ni, mine herrar, hafva

många gånger inträdt i sådana hem, der den enda bordsprydnaden

utgjorts af ett litet stycke sill och några få potatesar och der knappast
brödbiten funnits. Och vid tanken på detta hemställer jag, om
icke Första Kammaren skulle vilja afslå den föreslagna tullen. Ty
mot dessa intressen kan åtminstone icke jag hafva hjerta att sätta
svartsjölandspotatesen på Stafsund.

Herr af Buren: Om jag trodde, att denna lilla tull skulle på
något sätt höja priset på potates, skulle jag för min del icke yrka
bifall till densamma. Men då jag är fullt öfvertygad, att så icke är
förhållandet och då denna tull är lika litet obefogad som spanmålstullen,
fortsätter jag mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att i
afseende på förevarande punkt yrkats, dels att hvad utskottet hemstält
skulle bifallas, dels ock, af herr Anderson, Albert, att kammaren
skulle afslå utskottets hemställan och i enlighet med den vid punkten
afgifna reservation besluta, att ifrågavarande artikel fortfarande skulle
vara tullfri.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på godkännande af
herr Andersons yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i punkten
9 af sitt betänkande n:o 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och besluter
i enlighet med den vid punkten afgifna reservation, att ifrågavarande
artikel fortfarande skall vara tullfri.

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—73;

Nej—47.

Punkten 10.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 11. Tall å fläsk,

andra slag

Herr Walldén: Då, vid 1892 års riksdag, tullen på fläsk ned- än rökt.
sattes till 10 öre från 20 öre, hvartill den hade blifvit bestämd vid
1888 år riksdag, skedde det, såsom vi alla veta, på Ivongl. Maj:ts
framställning. 1 det anförande till statsrådsprotokollet, som åtföljde
den kongl. propositionen, yttrade dåvarande chefen för finansdepartementet,
bland annat, att han funne en tullsats, som drabbade artikeln
fläsk med 1/g af varans värde, vara väl hög, och att han icke befarade,
att en nedsättning af denna tull skulle medföra några afsevärda
olägenheter för de näringsgrenar, som deraf berördes.

Då nu bevillningsutskottet vid denna riksdag, på förslag af enskild
motionär, har föreslagit, att fläsktullen skulle höjas till det belopp,
som den utgjorde år 1888, och att man således skulle återgå
till den högre tullsatsen å denna vara, så skulle man ju kunna tro,
att till utskottets kännedom kommit några särskilda omständigheter
eller nyvunna erfarenheter, som bevisade, att såväl Riksdagen som
Kongl. Maj:t och chefen för finansdepartementet hade missagit sig
år 1892, och att verkligen några afsevärda olägenheter inträffat för
de näringsgrenar, som berördes af denna nedsättning. Jag har emellertid
förgäfves i bevillningsutskottets korta motivering sökt ens en
antydan om någonting dylikt. Det enda, utskottet anför, är det, att
ett uppsving inom svinafveln egt rum, och att detta allra bäst bevisades
genom den växande utförseln, hvilken stigit så, att då den
år 1887, då ingen tull fans, utgjorde 3,125,192 kilogram, uppgick
den år 1894, då tullen var icke 20, utan 10 öre, till 8,152,000 kilogram.
Derjemte fäster utskottet uppmärksamheten på, att en betydlig
import fortfarande eger rum, uppgående till omkring 6 å 7
millioner kilogram årligen.

Jag är mycket villig att gifva utskottet rätt deri, att en växande
utförsel af fläsk bevisar, att ett uppsving inom svinafveln egt rum
och att denna handtering, dess bättre, gått framåt på ett glädjande
sätt. Men då det nu är fråga om, huru vida tullen fortfarande skall
vara 10 öre eller om den skall höjas till 20 öre, torde det bevis,
som utskottet här presterat, vara långt ifrån tillräckligt. Ty man
kan ju icke här vid lag jemföra de år, då det var tullfrihet å denna
vara, med de år, då tullen var 10 öre, utan man måsta jemföra förhållandena
under de år, då tullen var 10 öre och då den var 20 öre,
för att kunna se, huru vida man bör återgå från denna tull af 10 öre
till förut gällande 20 öre.

N:o 12. 36 Lördagen den 9 Mars.

Tull äflas!;, Jag har, för att kunna bilda mig en mening i denna sak, ur
bevillningsutskottets nu föreliggande och ett par föregående betänkanden
sammanstält de officiella uppgifterna angående införsel och
'' <J1 *■> utförsel af fläsk, särskildt för 4-års perioden 1888—1891, då tullen
var 20 öre, och särskildt för 3-års perioden 1892—1894, då. tullen var
10 öre, hvarför jag anstalt jemförelse mellan dessa båda grupper.
Och denna jemförelse ställer saken, åtminstone för mig, i ett helt
annat ljus.

Hvad nu först angår exporten af fläsk, vill jag i förbigående
säga, att den började redan under den s. k. frihandelstiden, då ingen
tull på fläsk fans, och under de tre sista frihandelsåren var stadd i
ett starkt och hastigt stigande. Ifrån år 1885, då utförseln af fläsk
utgjorde 1,242,000 kilogram, steg den år 1887 till 3,125,000 kilogram,
d. v. s. den tredubblades under dessa år. Kom så den period på
4 år, då tullen utgjorde 20 öre. Då ser man, att denna tillväxt så
godt som afstannade; den af mattades åtminstone högst betydligt.
Ifrån 4,734,000 kilogram, som exporten utgjorde 1888, steg den till
endast 5,032,000 år 1891, det sista året i perioden. Det var således
en ökning af endast 6 procent. Under 3-årsperioden 1892—1894,
då tullen sänktes till 10 öre, börja le åter en ganska stark tillväxt i
utförseln gifva sig till känna. Den steg nemligen från 6,664,000 kilogram
år 1892 till 8,152,000 kilogram år 1894; en tillväxt således af
mer än 22 procent.

Ser jag åter på årliga medelexporten under den ena och under
den andra perioden, finner jag, att under 4-årsperioden 1888—1891,
med en tull af 20 öre, var denna medelexport 5,791,000 kilogram,
men under den följande perioden, då tullen var endast 10 öre, icke
mindre än 7,131,000 kilogram.

Går jag sedan till importen för att se, huru denna förhåller sig,
finner jag, att under 4-årsperioden årliga medeltalet, som importerades,
var 6,193,000 och under 3-årsperioden deremot endast 5,737,000
kilogram. Man finner således af dessa officiella siffror, att såväl i
afseende på utförseln af fläsk som i afseende på införseln af denna
vara ställer sig 3-års perioden, då tullen var 10 öre, bättre än 4-års
perioden, då denna tull var 20 öre. Och medan det förut alltid fans
ett mer eller mindre betydande importöfverskott, har detta under
3-årsperioden, med 10 öres tull, förvandlats till ett icke obetydligt
exportöfverskott.

Detta de officiella siffrornas språk kan förefalla underligt för dem,
som till äfventyra lefva i den föreställningen, att fläsktullen verkligen
är en skyddstull. Ty vore den det, då borde den väl skydda mera
och hafva en kraftigare verkan vid högre än vid lägre tullsats. Förhållandet
är emellertid helt enkelt, som bevisas af dessa utaf mig
uu anförda fakta, att fläsktullen icke är en skyddstull. Importen och
exporten af denna vara röra sig i banor, som bestämmas af helt
andra faktorer än våra svenska tullsatser. Fläsktullen måste således
betraktas endast såsom en finanstull, en konsumtionstull.

Vid flera föregående tillfällen, då inom Riksdagen denna sak
varit på tal, har man framhållit, att här är i sjelfva verket fråga om
tvenne alldeles olika artiklar. Det svenska och det amerikanska

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars.

fläsket äro af mycket olika beskaffenhet, tillfredsställa olika smak Tull å fläsk,
och olika behof och betinga olika pris på marknaden. Sistnämnda anflra slag
förhållande är jag i tillfälle att bekräfta genom uppgifter, som jag än rö^''
erhållit från fullt sakkunnigt håll. ° (Forts.)

Jag skall i det afseendet be att få göra en sammanställning af
medelprisen på svenskt fläsk i Manchester och det årliga medelpris,
hvartill fläsk kunnat här i Stockholm fraktfritt levereras från Amerika
med tillägg af den vid leveranstiden härstädes gällande tull.

I Manchester.

I Stockholm.

1891 98: — kronor pr 100 kilogram.

1892 109: — » » » »

1898 111: —B»» »

78: — pr 100 kilogram.
76: 40 » » »

98: — » » »

För 1894 har jag icke kunnat erhålla officiell uppgift om medelpriset
från Manchester, men genom beräkningar vill det synas, som
skulle detta medelpris ställa sig omkring 97 ä 98 kronor pr 100 kilogram.
. I Stockholm var år 1894 medelpriset på amerikanskt fläsk,
fraktfritt levereradt härstädes och förtulladt, 72,7 0 pr 100 kilogram.
Det visar sig således en betydlig skilnad emellan det engelska och
det amerikanska fläskets pris, en skilnad, som 1892 uppgick till mer
än 30 kronor pr 100 kilogram och 1894 till omkring 25 kronor pr
100 kilogram.

Häraf torde framgå, att det verkligen är af stor fördel för de
svenska svinuppfödarne, nemligen de, som drifva denna näring i
stort, att exportera sin vara till utlandet, der de för densamma erhålla
ett högre pris, ett pris, som är så mycket fördelaktigare som
man bör betänka, att det amerikanska fläsket är benfritt, hvilket icke
är förhållandet med det svenska.

Också är utskottet så långt ifrån att påstå, det några verkliga
olägenheter skulle genom den år 1892 företagna nedsättningen hafva
tillskyndats den svenska jordbruksnäringen, att utskottet sjelft inskränkt
betydelsen af den föreslagna tullförhöjningen till. att »en
sådan åtgärd skulle mångenstädes inom landet gagna sådana lager af
landsbygdens befolkning, hvilka icke idka jordbruk i egentlig mening».
Här är således icke och kan icke vara fråga om något skydd
för jordbruket. Utskottet har föreslagit en fördubbling af tullen endast
i tanke, att sådant skulle gagna vissa lager af landsbygdens befolkning,
som icke idka jordbruk i egentlig mening. Men att så
skulle bli förhållandet i verkligheten, detta har icke af utskottet
ådagalagts, och det kan icke heller ådagaläggas. De af mig anförda
importsiffrorna tala ett annat språk.

Emot utskottets antagande och förmodan skall jag bo att få ställa
den för mig alldeles klara och tydliga vissheten om, att en fördubbling
af tullen måste komma att lända till stor tunga för ett annat
befolkningslager, hvilket väl också måste förtjena omvårdnad och
uppmärksamhet af den svenska Riksdagen, nemligen de norrländska
skogsarbetarne. Det bar alla gånger, denna fråga behandlats inom Riksdagen,
varit uppgifvet, och det är af statistiken vitsordadt, att största
delen af det fläsk, som importeras till Sverige, går till Stockholm

N:o 12. 38 Lördagen den 9 Mars.

Tull å fläsk, och orterna norr derom. Enligt de uppgifter ^ag erhållit, har jag
andra slag anledning antaga, att nästan hela importen till Stockholm söker sig
an rakt. Norrland och Dalarne, hvilket äfven torde vara fallet med

(Forts.) aqra gtörgta delen af det fläsk, som går öfver tullstationerna i Norge.

Det mesta af detta fläsk föres nemligen från Trondhjem till Jemtland.
Enligt 1892 års berättelse om utrikeshandeln, den sista jag
haft att tillgå, uppgår qvantiteten af det fläsk, som inkommit öfver
Stockholm, norrländska hamnar och norska gränstullstationer, till
5,443,394 kilogram. Detta motsvarar, såsom herrarne behagade finna,
något mer än 74 procent af hela införseln det året, hvilken steg till

7,313,000 kilogram. Omkring 3/4 af det från utlandet importerade
fläsket går således till Norrland, Dalarne och möjligen äfven Bergslagen
och Vermland.

Nu är det gifvet, att förbrukningen af denna vara hos arbetarne
deruppe är ganska vexlande. Den beror nemligen af priset på fläsket,
som vexlar alldeles ofantligt, oberoende af tullsatserna. Noteringarne
på det amerikanska fläsket, visa nemligen skiftningen emellan belopp
sådana som 44 och 104. Detta vållar naturligtvis, att, under vissa
förhållanden, ifrågavarande arbetare icke kunna köpa så mycket af
denna vara, utan måste inskränka sin förbrukning eller rent af afstå
ifrån den, hvaraf ju måste följa minskad konsumtion i det hela. Dertill
kommer, att det finnes år, då skogsafverkningen är mera inskränkt
och antalet arbetare således mindre. Man torde emellertid
icke säga för mycket, om man antager att dessas förbrukning i
medeltal uppgår till 4 ä 5 millioner kilogram årligen. Nu torde
herrarne finna, att om en tull af 10 öre pr kg lägges på detta belopp,
blir det en summa af 400,000 ä 500,000 kronor, som deruppe
årligen utgår i tull för denna vara. Om tullen fördubblas med 10
öre, kommer denna skatt att uppgå till 800,000 å 1 million kronor
årligen.

Jag frågar då: kan det verkligen vara billigt ja, jag vågar fråga,
kan det vara rättvist att verkställa en sådan fördubbling af tullen?

Man torde icke här kunna anföra samma skäl, som så ofta åberopats,
att nemligen skatten kompenseras genom ökade arbetstillfällen.
För mig åtminstone är det omöjligt att fatta, huru detta skulle tillgå,
ty det finnes ingen näring, som skyddas genom denna tull, allraminst
den, inom hvilken de norrländska skogsarbetarne hafva sin
verksamhet och af hvilken de hemta sin näring. Det torde också,
enligt min mening, vara nog, mer än nog att af dessa skogsarbetare
utkräfva ett årligt bidrag till statskassan, uppgående jemte öfriga indirekta
skatter, som drabba dem, till omkring */2 million kronor.
Och nu vill man, på samma gång mjöltullen mer. än fördubblas,
lägga på dem en ytterligare skatt af ännu en half million kronor !

Jag kan icke hjelpa, att jag finner sådant i högsta grad obilligt.
Jag kan icke se, att det är någon nytta dermed, och jag anser derjemte,
att det, så vidt jag kan förstå, strider emot alla sunda och
kloka beskattningsprinciper.

Med denna åsigt hade jag naturligtvis helst medverkat till afskaffande
af denna tull, men då det ju nu icke kan blifva tal derom,
inskränker jag mig att yrka afslag på utskottets förslag och bifall

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars.

till reservationen, nemligen att den nuvarande tullen af 10 öre å Tull å fläsk,
»fläsk, andra slag», måtte bibehållas.

Herr Dahlberg: Då jag begärt att få yttra mig i denna fråga,

kan jag icke underlåta att framhålla, att jag icke betraktar den som
eu skyddstullsfråga. Det är nemligen min åsigt, att frågan om tull
på fläsk är en ren finans- och skattefråga. Utskottet har visserligen
anfört åtskilliga siffror för att visa, att i den mån skyddstull på
fläsk infördes, skulle också konsumtionen af det inom landet producerade
fläsket i betydlig grad stiga. Granskar man emellertid de
siffror utskottet förebragt, kan man icke få annan uppfattning, än att
de blifvit minst sagdt på felaktigt sätt uppfattade. Det är helt naturligt,
att hvarje gång fråga uppstår om förhöjd tull särskildt på en
konsumtionsvara, så får spekulationen i denna vara genast fart. Om
man erinrar sig de år, denna tullfråga varit brännande, och på samma
gång uppmärksammar de siffror, som importen under dessa år visar,
skall man utan tvifvel nödgas medgifva, att just dessa år har importen
stegrats, hvilket naturligtvis har en viss återverkan på följande
år. Lägger man derjemte tillsammans alla dessa siffror för de olika
åren, skall man få en medelsiffra, som utan tvifvel angifver det normala
behofvet af amerikanskt fläsk inom landet. Då jag säger detta,
har jag icke glömt, att äfven en annan faktor i någon mån inverkar
på importen af denna vara, och det är skogsafverkningen inom landet.
I den mån som, till följd af de utländska konjunkturerna, skogsafverkningen
minskats, har importen af amerikanskt fläsk äfven nedgått;
och häri ligger, enligt mitt förmenande, en särskild anledning,
hvarför man icke utan stor betänksamhet bör ens åsätta, ännu mindre
höja tullen derpå. Det kan icke vara kammaren obekant, att det
norrländska skogsarbetet och sågverksrörelsen koncentreras på två håll,
dels arbetet i skogarna och dels arbetet vid sågverken. Båda dessa
slags arbeten äro i och för sig ganska betungande; och arbetaren
såväl i skogarna som vid sågverken har af mångårig erfarenhet lärt
sig hvad vetenskapen på ett annat sätt bekräftat, nemligen att det
amerikanska fläsket innehåller grundämnen, hvilka, så att säga, gifva
både värme och näring. Det svenska fläsket, afsedt för det finare
bordet, och som nu i väsentlig mån exporteras, har med alla sina
utmärkta egenskaper icke samma egenskap som för den norrländska
såg- och skogsarbetaren är så synnerligen beaktansvärd. Han vill
äfven hafva ett födoämne, som han kan fora med sig hvar som helst,
och härtill lämpar sig just det amerikanska fläsket. Detta besitter
således så väl ur näringssynpunkt som i andra afseenden egenskaper,
som framför det svenska fläsket göra det till ett lämpligt födoämne
för den norrländske skogsarbetaren, och jag tror, att jag af herr
Almén, som jag ser i närheten, kan när som helst få ett vetenskapligt
intyg om att så förhåller sig och icke annorlunda.

Då så är, synes det mig vara föga lämpligt att af dessa skogsoch
sågverksarbetare uttaga en tull, som icke skyddar någon svensk
näring, utan måste betraktas såsom en ren finanstull. Men att uttaga
en finanstull af dem, som tillhöra de mest betungade inom samhället,
kan väl hvarken vara klokt eller rätt.

N:o 12. 40 Lördagen den 9 Mars.

Tull å fläsk, Jag hade ämnat att i saken anföra några statistiska data, men
inrökt'' dels •med ar“ledning af de? långt framskridna tiden och dels med an(Forts)
ledning deraf, att sannolikt flertalet af kammarens ledamöter redan
fattat sitt beslut på förhand, hvilket är att beklaga, skall jag inskränka
mig till det yrkandet, att den nuvarande tullen å fläsk, andra
slag, måtte få utgå med hittills varande belopp, 10 öre pr kg.

Herr Stephens: Denna kammare har genom att besluta att

höja spanmålstullarna erkänt, att jordbruket befinner sig i en betryckt
ställning. Nu hafva vi framför oss en fråga, som gäller den mest
betryckta delen af jordbruket, den del, som representeras af de små
jordbrukarne, statfolk, torpare och backstugusittare som i många
provinser i södra delarne af vårt land, såsom i Norra Skåne och
Småland, producera det billigare sekunda-fläsket, det är dessa små
jordbrukare, som denna tull gäller. De befinna sig i allmänhet skuldsatta
och i en betryckt belägenhet, som bidrager till att göra deras
ekonomiska ställning kanske sämre än någon annan samhällsklass’
inom vårt land. Jag tror man tryggt kan säga, att många dagsverkare
och lösa arbetare hafva bättre inkomster än dessa små jordbrukare,
när de hafva betalt sina skatter samt amorteringarne och
räntor på sina skulder. Att nu höja tullen på spanmål är detsamma
som att fördyra råvaran för fläskproduktionen. Att fördyra råvaran
för fläskproduktionen, utan att bevilja någon ökning af fläsktullen,
finner jag obilligt. Jag får således i första rummet anhålla, att man
icke begär en orättvisa mot de minste och sämst stälde jordbrukarne
och landtbruksarbetarne i vårt land.

Här har visserligen sagts, att fläsktullen icke spelar någon roll.
Ja, det må så vara, att den icke spelar någon roll med hänsyn till
det bättre och finare fläsket, mejerifläsket, som produceras medelst
förädlade svinraser hufvudsakligen genom utfodring med skummjölk
och annat mejeriaffall. Men, mine herrar, det är icke detta fläsk, det
gäller, utan det grofva fläsket. De små jordbrukarne hafva inga
varma svinhus, och inga mejerier, hvarifrån de kunna hemta sina
födoämnen. De måste nöja sig med att i öppna stior frambringa
sina grisar med affall från sitt hushåll och med tillhjelp af den spanmål
de kunna producera. Detta är icke det finare fläsk, som går till
England och noteras på börsen i Manchester, utan det är det fläsk,
som inom landet konsumeras af arbetsklassen, och det är detta fläsk,
som i många fall ersätter det amerikanska fläsket hos de norrländske
arbetarne.

Men, säger man, de norrländske arbetarne skulle på ett orättvist
sätt beskattas, om man ytterligare lade på dem genom ökad tull

400,000 kronor i indirekt skatt.

Ja, men huru ställa sig dessa arbetares förhållanden mot de
fattiga och betryckta små jordbrukarnes i Kronobergs län samt i
norra Skåne och andra delar af de södra länen? De befinna sig i
en afundsvärdt bättre ställning. Om man undersöker hvilka arbetare,
som i de flesta fall äro sysselsatta i Norrland, skall man finna, att
största delen är utvandrade småländingar, som af brist på skälig
utkomst i sina hemorter begifvet sig ut till andra platser, der det

N:o 12

Lördagen den 9 Mars.

bestås dem betydligt högre arbetsför^enster än i deras hemorter; på
dess magra tegar och stenbundna jordlappar går det icke så lätt att
taga de stora inkomster, som Norrlands samlade millioner i form af
urgamla skogar lätt bereda både arbetsgivare och arbetare i de nordligare
landsändarne. I hembygden får folket slita och träla hårdt för
att å den lilla sandjordstäppan kunna frambringa tillräckligt för sin
bergning. För att kunna göra detta, är det nödvändigt att höja eller
så mycket som möjligt bibehålla jordens alstringsförmåga, för att icke,
genom bortförande af densammas växtnäringsämnen, den slutligen
icke längre skall förmå underhålla sina innehafvare. Enda sättet att
kunna åstadkomma detta, mine herrar, är för dessa små jordbrukare
att uppfodra hela sin produktion på sina svin. Detta är det enda
kreatur, som de hafva tillfälle till att på kort tid förvandla till en
vara, som med fördel kan säljas. Det tager nemligen icke mer än
8 månader att förvandla spanmål till fläsk, om jag så får säga. Spanmålen
är, förvandlad till fläsk, egentligen endast en förädlad spanmål.
Man höjer spanmålstullen, men kan icke höja tullen på den
förädlade spanmålen, derför att man fruktar att begå en orättvisa
mot de norrländske arbetarne, som under alla omständigheter befinna
sig i en ofantligt mycket bättre ställning än de personer, som det
nu gäller att skydda.

Man har vidare sagt, att af statistiken synes, att denna tull icke
gör någon nytta. Ja, mine herrar, statistiken kan användas på många
sätt, och med den kan man visa både det ena och det andra, det
beror mycket på hvad man vill bevisa. 1893 var fläsket i Amerika
mycket dyrt. Följden deraf blef, att man hit endast importerade
3,654,576 kg. fläsk, oaktadt man året förut importerat något mer än
dubbla denna siffra. 1892 var der dock gällande halfva året en dubbelt
så hög tull på fläsk som 1893. Detta visar tydligen, att det är
priset, som bestämmer huru mycket fläsk som importeras. Nu är
meningen att fördyra priset genom att höja tullen, för att derigenom
bringa priset på fläsk till den punkt, att de mindre jordbrukarne
kunna hafva någon ersättning för sitt arbete. Jag, herr talman, får
yrka bifall till utskottets hemställan.

Tull å fläsk,
andra slay
än rökt.
(Forts.)

Herr Dahlberg: Jag ber om ursäkt, mine herrar, att jag ännu

en gång begärt ordet, i synnerhet som jag sist lofvade att icke anföra
några siffror. Hvad den siste talaren sagt, manar mig dock att
lemna några sifferuppgifter till kammarens behjertande.

1890 utfördes i rundt tal 6 millioner kilo fläsk, 1894 hade utförseln
stigit till omkring 8 millioner. Hvarpå beror nu detta? Jo,
utan allt tvifvel derpå, att vår mejerihandtering vuxit och att det
svenska fläsket blifvit kändt på den engelska marknaden och der icke
endast kändt, utan väl kändt. Detta är en sida af saken.

Den andra sidan af saken rör importen. År 1889 infördes i
rundt tal omkring 5 millioner kg. fläsk, 1890 omkring 8 millioner.
Donna siffra sjönk 1893, till följd af dåvarande dåliga vinter i Norrland
och den minskade afverkningen, till nära 4 millioner, men steg
1894 till omkring 6 millioner. Hvad bevisar detta i sin ordning?
Jo, att det amerikanska fläsket är ett konstant behof för den norr -

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars.

Tidt å fläsk, Ondska arbetarebefolkningen; och den beskattning af nära 1 million
änrökt9 kronor’ som Pålagts denna arbetarebefolkning, kan icke betraktas
(Forts) annat an som en ren konsumtionsskatt, som icke skyddar någon
k '' svensk näring. Jag vidhåller mitt yrkande.

Hans excellens friherre von Essen: Det har blifvit sagdt och
icke vederlagdt, att det svenska fläsket på den utländska marknaden
betingar ett högre pris, än det amerikanska kan köpas för i svenska
hamnar. Man frågar sig då, hvarför icke våra svinproducenter kunna
öfvergå till den metoden, att uppföda sina svin till den ålder och
vigt, att de kunna betinga det högre pris, som erhålles på den utländska
marknaden. Denna fråga kan jag icke besvara och jag tror
ingen af eder, mine herrar, kan svara på detta »hvarför». Då man
vet, att en stor del åt de större jordbrukarne, som hafva mejerier,
uppföda svin endast till en spädare ålder, och af snabbväxt slag som
med fördel kan säljas på utlandet, hvarför kunna icke de små
jordbrukarne, göra på samma sätt, välja sin svinafvel och drifva den
nå sådant sätt? — Möjligen beror det derpå, att man icke är snabb
bär i landet att öfvergå från en metod till en annan i afseende å
produktions- och uppfödningssätt. Jag håller före, och sluter mig i
detta hänseende till den utredning den förste talaren gjort, att det
skulle icke vara till någon synnerlig fördel för vårt land att höja
denna, tull återigen. Jag tror, att svinafveln kan bedrifvas på fördelaktigt
sätt äfven af de mindre jordbrukarne. Herr Stephens nämnde,
att det vore obilligt att, då råvaran spanmål blifvit åsatt högre tull,
den förädlade produkten, som jordbrukarne frambringade genom
svinafveln, icke också blefve skyddad genom en högre tull. Men
han yttrade . strax derefter, att de mindre jordbrukarne i allmänhet
fodra upp sina spanmålsprodukter på sina svin. Men då de taga af
sina egna produkter och föda dessa djur skulle det ju icke hafva
något inflytande på saken, om priset på denna vara blefve genom
tull förhöjdt, eftersom de icke behöfva köpa den. Huru som helst,
synes det mig, att man kan emotse, att svinafveln i vårt land kommer
att stiga undan för undan, oberoende af tullförhållanden, såsom
äfven den förste talaren visat och som det visat sig under de år då
tullen vexlat. 1888 åsattes en tull af 20 öre, och jag tillät mig 1892
föreslå Kongl. Maj:t att hos Riksdagen begära en nedsättning till
hälften eller det nuvarande beloppet 10 öre per 100 kg; och det
har deraf icke visat sig några olägenheter. Men hvad som är säkert
är, att ingen tullsats verkar så stort missnöje, om den sättes hög,
som just denna. Oeh vill det protektionistiska systemet hafva framtid
och icke väcka alltför mycket missnöje bland de lager, som af
tullarna i mer eller mindre mån kunna drabbas, tror jag det vore
klokt att icke hålla så strängt på en sådan tullförhöjning som denna
utan snarare tvärt om. Jag instämmer med den förste talaren och
yrkar bifall till reservanternas förslag.

Herr Treffenberg: Jag har begärt ordet derför, att det må
hända kunde förefalla en eller annan underligt, om jag vid detta
tillfälle skulle tiga stilla, då man kanske erinrar sig, att jag ständigt

N:o 12.

Lördagen den 9 Mars.

yrkar på tullfrihet för fläsk. I det fallet är jag således ej rättrogen Tull a fläsk,
protektionist. Ännu för fem minuter sedan var jag också bestämd anä^ar^9
för att framställa ett yrkande om tullfrihet, men några af mina vän- (Forts)
ner hafva sagt mig, att jag derigenom skulle förstöra chancen att få
reservationen att gå igenom. Ja°; vill derför ej göra ett sådant
yrkande, utan yrkar endast bifall till reservationen, enligt hvilken
tullsatsen skulle blifva oförändrad. Och jag gör detta, emedan, huru
mycket jag än anstränger mig, det är mig omöjligt att begripa annat
än att den förste talaren hade rätt, då han sade och bevisade, att
fläsktullen är och, så länge den kommer att utgå, förblir en ren
finanstull.

Herr Fagerholm: Jag instämmer med herr Stephens, som sagt,

att det skulle vara till ganska stor fördel för de sydligare delarne
af landet, om denna tull höjdes till 20 öre. Och jag ber att äfven
få nämna, att missnöjet der skulle blifva ganska stort, om ej denna tull
höjdes. Jag vill dessutom upplysa den ärade talaren på jemtlandsbänken,
att det finnes skogsarbetare i sydliga delar af landet, nemligen
Småland, som förr ätit amerikanskt fläsk, men nu äta svenskt fläsk,
och de må lika bra och arbeta lika mycket för det. När priset på
fläsk (som nu utgör 50 öre per kg) är så billigt, tycker jag, att det
är skäl i att bifalla utskottets förslag om höjning till 20 öre.

Herr Bondesson: En lång erfarenhet och mycket förstånd

fordras för att vid uppfödande af svin i större skala kunna frambringa
en produkt, som kan fördelaktigt bestå i den stora konkurrens, som
är rådande på detta område. Som vi veta, bestå de fodervaror, hvilka
hufvudsakligen användas vid svingödning, af mejeriaffall och spanmål.
Men sedan spanmålen nu mera är fördyrad .med mera än 33
procent, kommer naturligtvis svinafveln att ställa sig vida ogynsammare
än förut. Som bekant hafva vi för denna vara samma marknad
som Danmark, men danskarne göda sina svin för 8 kronor billigare
per kropp än hvad vi förmå göra. Detta förstör också den
engelska marknaden för oss. Men då hafva vi ej annat att göra än
att försöka skaffa en marknad för våra svin inom eget land, och för
att komma derhän fordras ett helt annat sätt att uppföda våra svin
än hittills. Vi måste söka afyttra dem som ungsvin, hvarvid det
dock alltid blir dyrare att rekrytera dem, som behöfvas för att gödas
upp. Derför grundar sig också hela denna fråga.på huru mycket
man kan få för fläsket, och det är alldeles nödvändigt att höja fläsktullen,
d. v. s. tullen på det amerikanska fläsket för att på så vis
kunna med mera framgång producera inhemskt fläsk att så småningom
ersätta det amerikanska. Vår marknad på England är, som sagdt,
slut i följd af den svåra konkurrensen med Danmark.

Friherre Klinckowström: Jag begärde ordet för att anhålla

att få instämma med den siste talaren och yrka bifall till utskottets
förslag i denna del.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr tal -

12'' 44 Lördagen den 9 Mars.

mannen yttrade, att beträffande föreliggande punkt yrkats, dels att
hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock, af herr Walldén,
att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle i enlighet
med den vid punkten afgifna reservation besluta, att nu gällande
tull, 10 öre per kilogram, å fläsk, andra slag, skulle bibehållas oförändrad.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkännande af
herr Walldéns förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anlednirig hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i punkten
11 af sitt betänkande n:o 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och besluter
i enlighet med den vid punkten afgifna reservation, att nu gällande
tull, 10 öre per kilogram, å fläsk, andra slag, skall bibehållas oförändrad.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

'' Ja—74;

Nej—53.

Herr Öländer erhöll härefter på begäran ordet och anförde:
Hvarje gång denna fråga förekommit vid riksdagen, har jag uppträdt
och yrkat afskaffande af fläsktullen. Jag har dervid åberopat
såväl dess obehöflighet som dess obillighet, synnerligast mot Norrland,
hvilken del af vårt land betalar 9/10delar af denna tull. Då
man nu i stället för att afskaffa fläsktullen icke blott bibehåller den,
utan till och med fördubblar densamma, ber jag att emot ett sådant
beslut få inlägga min reservation.

Reservation mot det nyss fattade beslutet anmäldes jemväl af
herrar Asker, Björklund, Dahlberg, von Stapelmohr, Tamm Hugo, och
Grusebjörn Punkterna

12—14.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Lördagen den 9 Mars.

N:o 12.

Punkten 15. Om tiden

för tillämpa

Friherre Barnekow: Jag skall be att här få gorå en anmärk-^el^erhöjda

ning. Så vida bevillningsutskottet verkligen har den uppfattning, tullsatser.
att fläsktullen är skyddstull och ej finanstull, hemställer jag, huru
vida det är rigtigt att ej upptaga fläsktullen att genast träda i tillämpning.
Blir detta ej förhållandet, uppstår en oerhörd import.

Jag har endast velat påpeka detta, men gör intet yrkande.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i den nu föredragna punkten hemstält.

Punkten 16.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning af konstitutionsutskottets den 5 och 6
i denna månad bordlagda utlåtande n:o 1, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af § 60 regeringsformen, biföll kammaren
utskottets deri gjorda hemställan.

Herr talmannen aflägsnade sig nu, och herr vice talmannen öfvertog
ledningen af förhandlingarna.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 5 och 6 innevarande
mars bordlagda memorial n:o 2, angående verkstäld granskning
af riksbankens styrelse och förvaltning, biföll kammaren hvad
utskottet i detta memorial hemstält.

Vid föredragning af bankoutskottets den 6 i denna månad bordlagda
memorial n:o 3, angående afskrifning ur räkenskaperna af åtskilliga
osäkra fordringar, tillhörande afdelningskontoren i Göteborg,
Malmö och Jönköping, biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial
hemstält.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande n:o 5, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel, omfattande
anslagen till landtförsvaret.

N:o 12. 46 Tisdagen den 12 Mars.

Herr Reuterswärd erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag

ber att få för kammaren tillkännagifva, att grefve Gustaf Lagerbjelkes
jordfästning kommer att ega rum nästa måndag kl. 3 e. m.
i Jakobs kyrka. Med anledning af de uttalanden, som från flere
ledamöter blifvit gjorda, hemställer jag, huru vida ej Första Kammaren
skulle vilja infinna sig vid sorgehuset, Stureplanen n:o 4,
kl. ‘/* 3 e. m. för att derifrån i processionen afgå till kyrkan.

Denna hemställan bifölls enhälligt.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr vice talmannen medgaf kammaren, att
de anslag, som utfärdats till sammanträdets fortsättande på aftonen,
finge nedtagas.

Kammaren åtskildes kl. 3,2 8 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Tisdagen den 12 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m., och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 5 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets utlåtanden:

N:o 2, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af §
48 regeringsformen; och

N:o 12.

Tisdagen den 12 mars.

u N:o 3, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 102
regeringsformen.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 9 innevarande mars bordlagda utlåtanden n:is 5
och 41 äfvensom bevillningsutskottets samma dag bordlagda betänkanden
n:is 3 och 4.

Föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets den
9 i denna månad bordlagda piemorial n:o 5, i anledning af återremiss
af 2 och 8 punkterna af utskottets betänkande n:o 1, angående vissa
delar af tullbevillningen.

Föredrogs och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 9 innevarande månad bordlagda betänkande n:o 6, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande åtskilliga punkter af
utskottets betänkande n:o 1, angående vissa delar af tullbevillningen.

Punkterna 1—4.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande den 9 i denna månad bordlagda ärenden, nemligen: bevillningsutskottets
betänkande n:o 7, lagutskottets utlåtanden n:is 19 och
20 samt Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att de ärenden,
som denna dag bordlagts första gången, skulle på föredragningslistan
till nästa sammanträde uppföras främst bland utskottsbetänkandena.

Kammaren åtskildes kl. 3,12 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.