RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1895:11

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1895. Första Kammaren. N:o 11.

Onsdagen den 6 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr vice talmannen, som till en början ledde kammarens förhandlingar,
yttrade: Jag får för kammaren tillkännagifva, att kammarens
mångårige f. d. talman, grefve Gustaf Lagerbjelke, i dag på
morgonen atjidit. Jag är viss om, att jag rätt tolkar kammarens
känslor, då jag förklarar, att kammaren aldrig skall glömma de förbindelser,
i k vilka den stått till grefve Lagerbjelke, och att kammaren
städse skall bevara i lifligt och tacksamt minne sin vördade och afhållue
förre talman.

Efter detta meddelande, hvilket kammarens ledamöter stående afhörde,
erhöll herr Reuterswärd på begäran ordet och anförde: Med
anledning af det meddelande, som herr vice talmannen gjort kammaren,
anhåller jag, att herr vice talmannens varmhjertade ord måtte
tagas till protokollet. På samma gång hemställer jag äfven, att kammaren
ville vördsamt anhålla, att dess talman behagade till sterbhusets
medlemmar framföra kammarens hjertliga beklagande öfver den stora
förlust, som de i främsta rummet och äfven hela fäderneslandet gjort.
Dessutom tager jag mig anledning vördsamt hemställa, huruvida icke
kammaren skulle anse lämpligt anlägga åtta dagars sorg efter vår afhållne
f. d. talman.

På gjorda propositioner biföll kammaren enhälligt hvad herr Reuterswärd
sålunda hemstält.

Upplästes följande dödsattest:

Ledamoten af Riksdagens första kammare Johan Lundin afled
den 2 mars 1895 till följd af hjertlidande och njurinflammation i ålder
af 71 år, 8 månader, 9 dagar.

Stockholm den 6 mars 1895.

Edv. It. Fetersson,

regementsläkare.

Första Kammarens Prot. ]ti95. Nto It.

1

N:o 11. 2

Onsdagen den 6 Mars.

Härefter beslöts, att skrifvelse skulle till Konungeu aflåtas med
anmälan om den genom berörda dödsfall uppkomna ledighet inom kammaren;
hvarefter ett i sådant afseende uppsatt förslag upplästes och
godkändes.

Herr vice talmannen yttrade derpå, att han finge föreslå, det
kammaren ville besluta att vid det sammanträde, som komme att
hållas nästa lördag, företaga val af en ledamot i lagutskottet efter
herr Lundin.

Detta förslag antogs.

Justerades protokollet för den 27 sistlidne februari.

Herr statsrådet Grilljam aflemnade Kongl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående anslag till kasernbyggnader i Kristianstad och å
Karlsborg in. m.; samt

2:o) angående godkännande af grunder för blindundervisningens
ordnande.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
följande under gårdagen bordlagda ärenden, nemligen: konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 1, bevillningsutskottets betänkande n:o 2 och
bankoutskottets memorial n:o 2.

Herr Cavalli, som på begäran erhöll ordet, yttrade: Jag tillåter
mig hemställa, att det nu bordlagda bevillningsutskottets betänkande
n:o 2, angående vissa ännu oafgjorda delar af tullbevillningen, måtte
uppföras främst på föredragningslistan bland andra gången bordlagda
ärenden till det plenum, som infaller nästkommande lördag.

På gjord proposition beslöts, att bevillningsutskottets betänkande
n:o 2 skulle på föredragningslistan till det sammanträde, som komme
att hållas nästa lördag, uppföras främst bland tvä gånger bordlagda
ärenden.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bevillningsutskottets
den 1 och 2 i denna månad bordlagda betänkande n:o 1,
angående vissa delar af tullbevillningen.

Onsdagen den G Mars.

3 N:o 11.

I^Unlitcn 1. Höjning af

tullen å cement.

Herr Cavalli: Oaktadt Kongl. Maj:t i enlighet med tullkomiténs
förslag föreslog Riksdagen att åsätta cement en tullsats af 60
öre per 100 kilogram, afslog 1892 års Riksdag i gemensam votering,
ehuru endast med den ringa majoriteten af nio röster, den begärda
förhöjningen och bestämde, att tullsatsen fortfarande skulle utgöra 40
öre per 100 kilogram. Då nu ett än en gång väckt förslag om tullsatsens
förhöjning blifvit af bevillningsutskottet med betydande majoritet
afstyrka torde utsigt till vinnande af ändring derutinnan icke
vara stor. Om jag det oaktadt gör ett försök, sker det derför, att
den enda verkligen tillförlitliga mätaren af huruvida en skyddstull är
tillräcklig eller icke, nemligen erfarenheten, har ådagalagt, att det nu
gällande skyddet icke är tillräckligt. Äfven om cementfabrikationen
under föregående tider haft svårigheter att bekämpa, hafva dock dessa
näppeligen varit så stora som nu, då denna industris ställning kan
betecknas såsom synnerligen bekymmersam, ja dess existens kan sägas
vara hotad. Jag känner icke någon cementfabrik, der sjelfva cementfabrikationen
under åtminstone det senaste decenniet lemnat behållning.
Och har vid något tillfälle någon behållning vunnits vid cementfabrikerna,
har den uppkommit af industriens binäringar, tegelslagning
•och kalkbränning. Erfarenheten ådagalägger alltså, att högre skydd
än det nuvarande kräfves, och detta trots de siffror, utskottet åberopar,
siffror, som, huru rigtiga de än må vara, dock omöjligen kunna tillerkännas
samma värde som erfarenheten. Faller frågan nu, torde den
med utsigt till framgång icke på länge kunna upptagas, och jag hemställer
derför till alla dem, som vilja räcka denna industri en hjelpsam
hand, innan den går under, att de ville förena sig om den reservation,
som är fogad vid betänkandet. Jag hemställer alltså om proposition
på afslag å utskottets hemställan och bifall till den af mig med flere
ledamöter afgifua, vid betänkandet fogade reservation en.

Herr Almgren, Oscar: Jag hade väntat, att någon af utskottets
ledamöter skulle försvara det slut, hvartill utskottet kommit; men
då så icke skett, skall jag be att få yrka bifall till utskottets förslag.

Om man någonsin kan säga, att siffror tala, torde det väl vara just i
förevarande fall. Af den uppställning, som utskottet bifogat sitt utlåtande.
hafven I, mine herrar, sett att tillverkningen inom landet
oupphörligen har stigit och stigit i högst väsentlig grad, att exporten
har stigit och importen minskats. Nu framhålla herrar reservanter
såsom hufvudskål, först att fabrikationen har lemnat ringa vinst. Ja,
detta kan bero på annat än att tullen har bestämts till 40 öre.

Många andra omständigheter finnas, som kunna bidraga till att vinsten
blir ringa.

Reservanterna säga vidare, att äfven eu obetydlig import kan
verka tryckande på priset inom landet. Med anledning häraf ber jag
att få fästa uppmärksamheten på, att värdet af importen år 1893,
hvilken, enligt hvad står uppgifvet, utgjorde 852,000 kilogram, efter
kommerskollegii uträkning är 37,000 kronor. Kan man nu verkligen
på allvar påstå, att eu import af 37,000 kronors värde kan verka

N:0 11. 4

Onsdagen den 6 Mars.

Höjning af tryckande på en marknad, der tillverkningen uppgår till 54,000,000
tullen å cement Jjjjogram 9 Det är föga sannolikt.

(Forts.) Til] kammarens ledamöter har utdelats en skrifvelse, hvari har

fästs uppmärksamheten på, att importen på allra sista tiden .skulle
högst väsentligt hafva stigit. Ännu har icke någon officiel statistik
för sista året utkommit; men äfven om importen derunder skulle
hafva väsentligen stigit — hvilket jag icke håller för otroligt — torde
det väl i främsta rummet bero på den högst väsentligen ökade användning,
som cement inom vårt land vunnit, och, då, efter hvad jag
har anledning antaga, ökningen i importen förskrifver sig från Norge,
särskildt derpå att våra gränsprovinser Vermlaud, Dalsland och andra
funnit fördelaktigt att taga sitt behof af cement från närmsta håll.
Och i fråga om en nödvändighetsvara, der, såsom fallet är med denna,
frakten spelar en så stor roll, skulle det icke vara lämpligt att förhindra
dessa provinser att förse sig dermed från fördelaktigaste håll.

Vidare ber jag få fästa uppmärksamheten på den oerhörda betydelse,
som användningen af cement mer och mer vunnit. Ensamt
en föreskrift i helsovårdsstadgan för Stockholm derom, att uthus skola
vara belagda med cement, torde för framtiden medföra eu icke oväseutlig
ökning i förbrukningen. Och på landsbygden anses numera
hvarje större ladugård, svinhus o. d. böra beläggas med cement. Således
förestår en användning i alltjemt vidgad skala. Och då enligt min
■ mening eu ökning af tullsatsen endast skulle medföra ett fördyrande
af detta för den stora allmänheten så vigtiga förbrukningsämne, ber
jag, såsom sagdt, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Grefve Klingspor: Till hvad den föregående värde talaren

yttrat har jag icke mycket att tillägga. Men då jag inom utskottet
biträdt det slut, hvartill utskottet kommit, skall jag be att med några
ord få bemöta hvad den förste ärade talaren yttrade: flan sade, att

af statistiken syntes, att tillräckligt skydd för cementen icke fans.
Men när jag läser statistiken, får jag den uppfattning, att deraf just
framgår, att skyddet är fullt tillräckligt. Om vi genomgå de statistiska
siffrorna för tre, fyra år tillbaka, finna vi, att utförseln ökats
från 7,000.000 kilogram år 1880 till 41,000,000 kilogram år 1893 sålunda
nästan sexdubblats, då deremot införseln år 1893 utgjorde endast

800,000 kilogram mot omkring 6,000,000 kilogram år 18^9. Häraf
synes ju, att skyddet verkat mycket kraftigt och, såsom sagdt, är
fullt tillräckligt. Den tull, som "nu gäller för cement, utgör ungefär
10 å 11 procent af varans värde, och med den dryga fraktkostnad,
som cement betingar, lärer väl denna tull utgöra fullt tillräckligt
skydd. En tullsats sådan som den föreslagna skulle utgöra ungefär
1 krona 5 öre per fat eller omkring 18 procent af varans värde.
Denna tullsats synes mig verkligen under nuvarande förhållanden
vara alltför hög. Jag tror derför, att det är mycket klokare att bibehålla
den tull, som för närvarande är gällande, och yrkar förty
bifall till utskottets hemställan.

Herr Ljungberg: Bevillningsutskottet har utan tvifvel haft

skenbara grunder för sitt afslag å motionen, men dessa grunder äro

Onsdagen den 6 Mars.

*

5 N:o 11.

också endast skenbara. Det talas om minskad införsel och ökad ut- Höjning af
försel af cement. Hvad den senare beträffar, är ju allmänt bekant, atttu,,en& cement.
tillverkningen måste drifvas i den stora skala, att fabrikerna kunna
behålla sina arbetare, hvaraf följden blir eu utförsel, som knappast betalar
sig. Hvad införseln beträffar, så uppgifves i betänkandet, att
densamma år 1893 utgjorde 852,251 kilogram, men nu är upplyst, att
den år 1894 uppgått till omkring 2 millioner kilogram. En föregående
talare har sagt, att den ökade tillverkningen visar, att det icke står
illa till med denna industri, men jag förstår icke, huru han kan draga
den slutsatsen af siffrorna för de sista åren, t}’ dessa visa tvärtom, att
tillverkningen under år 1892 var ungefär 2 millioner kilogram mindre
än under 1891. Det är väl alldeles* nödvändigt att understödja en
näring, hvars tillverkning, i följd af den stora och alltjemt växande
förbrukningen af cement, är så vigtig för landet. Och anser jag derför,
att den lilla tull, som hittills funnits och visat sig otillräcklig,
bör höjas. Den enda betänklighet, jag skulle kunna hafva mot reservanternas
yrkande, är, att för närvarande cement i alla fall och i stigande
skala från Norge tullfritt införes. År 1887 infördes derifrån
14,000, 1891 112,000, och 1893 245,000 kilogram. Således eu ofantlig
ökning. Men man har utan tvifvel icke velat fästa afseende dervid,
emedan man hoppats att få den makalösa mellanrikslagen upphäfd.

Och det är under denna förutsättning som äfven jag önskar en för
ifrågavarande handtering mera betryggande lagstiftning och ber att få
instämma i reservanternas yrkande.

Herr Almström: En föregående talare har såsom skäl för sitt

yrkande om bifall till utskottets förslag anfört, att den stora export af
cement, som för närvarande eger rum, skulle bevisa, att eementfabrikationen
icke behöfver vidare skydd, .lag tror för min del att han deri
begår ett misstag. Såsom redan framhållits, visar erfarenheten, att
cementfabrikationen med de nuvarande prisen icke är lönande, och att,
om också importen af cement från utlandet, jemförd med exporten och
med tillverkningen inom landet, är ringa, är det dock ett faktum, att
den lilla qvantitet af utländsk vara, som införes i landet, i detta fall
liksom i alla andra, verkar tryckande på priset för det svenska fabrikatet.

För alla dem, som hafva inhemska varor att sälja, är väl bekant, att
om en utländsk vara, äfven i ringa mängd, här i landet utbjudes till
ett pris, understigande det vanligen gällande, få afuämarne snart
kännedom härom. Så följer en påtryckning på fabrikanterna att sänka
priset, och denna påtryckning har ofta till följd att priset måste
nedsättas.

Den tullsats, som för närvarande är åsatt cement, uppgår icke till
mer än omkring 10 % af varans värde. Eu tunna cement vägande 180
kilogram kostar nemligen i detaljhandeln från 7 kronor 50 öre till
8 kronor 25 öre. Jag vill hemställa till alla dem af eder, mine herrar,
som hafva insigt i dylika förhållanden, huruvida de anse, att eu tullsats
af 10 % af varans värde är en skyddstull, -lag tror, att jag skall
fä till svar, att kommer man under 15 å 20 % af varans värde, så
verkar tullen icke såsom skyddstull utan såsom finanstull.

De skäl, som anförts för bibehållande af den nuvarande tullsatsen,

N:o 11. 6

Onsdagen den 0 Mars.

Böjning af nemligen (len ökade förbrukningen och den ökade tillverkning, som i
tullen åcement.häraf skall komma att ega rum, utgöra för mig en ytterligare
(Forts.) anledning att ställa tillverkningen på en sådan fot, att den kan konkurrera
med den utländska och fortfarande bära sig. Ju större förbrukningen
är, dess vigtigare är det att för landet och de svenska
arbetarne behålla tillverkningen. Jag ber att få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Friherre Klingspor: Jag ber först och främst att få instämma
i de yttranden, som blifvit afgifna af dem, som yrkat bifall till reservationen.
Herr Almgren har påstått att många omständigheter bidragit
till det ogynsamma resultatet af cenientfabrikationen. Sant är
visserligen, att så är, och det som mest bidragit dertill är, att konsumtionen
inom landet ännu är för liten för att kunna upptaga tillverkningen.
Fabriker för denna tillverkning kunna icke byggas i
alltför liten skala. Och dock är att märka, att alla våra fabriker tillsammans
icke hafva sa stor tillverkning som eu enda större fabrik
utomlands, hvarför våra fabriker kunna anses såsom små, ja de flesta
rent af såsom obetydliga.

Vidare har framhållits, att fraktförhållandena skulle vara så fördelaktiga
för ifrågavarande fabrikation. Jag representerar en cementfabrik,
hvars läge inuti landet är synnerligen naturligt, då råvaran
finnes der i stor mängd, och som är anlagd i jemförelsevis liten skala.
Då dess afsättning inom de närmaste orterna är för liten, så att den
der icke har afsättning för mer än en tredjedel af hela tillverkningen,
kanske icke ens för så mycket, är fabriken naturligtvis för återstoden
hänvisad till de större afsättningsorterna, hvilka, såsom vi veta, i vårt
land äro belägna vid kusten: Stockholm, Göteborg och Skåne. Jag
vill nu endast beröra Stockholm och Göteborg. För att komma till
Göteborg, har man att för färden genom Trollhätte kanal erlägga icke
så obetydliga utgifter, hvilka verka såsom eu särskild skatt, under det
att transporten från Danmark öfver Kattegat betingar eu fraktkostnad,
som uppgår till omkring hälften. Vid transport till Stockholm
ställa sig förhållandena ännu ogynsammare. På jernväg uppgår frakten
till fyra gånger så mycket som transporten frän de tyska hamnarne
till duenna vår största afsättningsplats betingar. Äfven vid sändning
kanalvägen ställa sig förhållandena mycket ogynsamma. Frakten uppgår
i sådant fall ungefär till den tull, som nu begäres, och utgör nära
hälften af jern vägsfrakten.

Herr Almgren talade om den ringa importen och påstod, att den
icke hade något större inflytande. Men han sade också, att den ökning
importen visar beror på ökad konsumtion inom landet. Jag tror att
denna åsigt är origtig. Den ökade konsumtionen inom landet är icke
af beskaffenhet att framkalla en ökad import, då tillverkningen inom
landet är dubbelt så stor som behofvet. Den ökade importen beror
på, att de utländska fabrikanter, som icke hafva afsättning för sin tillverkning
inom eget land, söka tränga sig in och sälja till billigare
pris. Naturligtvis söker den tyska fabrikanten liksom den svenska
att afsätta sina alster inom andra länder och får nöja sig för denna

Onsdagen den 6 Mars.

7 N:o 11.

afsättning med mycket låga pris. Eu gifven följd häraf kan bli, att Höjning af
det kapitalfattigaste landet får svårt att uppehålla cementföbrikema‘“iien “eementemot
öfvermägtig konkurrens. För vår egen export kan någon vinst (Fortsd
icke påräknas på grund af de förhållanden, jag nyss framhållit.

Grefve Klingspor framhöll, att statistiken visade, att cementindustrien
gått framåt. 1 fråga härom vill jag erinra, att denna industris
läge för tre år sedan var vida fördelaktigare än nu. Och det är detta,
som påkallar ett kraftigare skydd för denna industri. Derför ber jag
att få uttala den förhoppning, att kammaren skall beakta cementindustriens
svåra läge. Jag yrkar biföll till reservationen.

Herr Cederberg: Jag vill fråga den siste talaren, hvilken jernväg
Visby cementfabrik måste begagna för att få sin cement till Stockholm.
Jag vill också fråga honom, hvilken jernväg Olands cementfabrik
behöfver begagna för att få sitt fabrikat till Stockholm. Hela
detta tal om att jern vägsfrakterna ställa sig så dyra för den svenska
cementen, under det att den tyska cementen skulle vara hänvisad att
transporteras uteslutande på sjön, synes mig i denna fråga betyda
rakt ingenting. Jag ber naturligtvis att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Friherre Klingspor: Då jag blifvit direkt uppfordrad härtill,

vill jag nämna, att hvad jag framhöll gälde den cementföbrik, för
hvilken jag är representant, och hvilken är belägen vid Venern. Detta
torde ock tydligt hafva framgått af mitt yttrande.

Herr Cederberg: Om den värde talaren, såsom han nu uppgaf,
sitter här som representant för eu viss cementföbrik, erkänner jag, att
han har rätt; men jag betvifla:-, att kammaren anser sig berättigad
att på liknande grund fatta sitt beslut.

Herr Poignant: Jag har visserligen icke den äran att representera
Visby cementföbrik, men dä jag är representant för Gotland,
kan jag svara den ärade talaren, som frågade, på hvilken jernväg
Visby cemeutfäbrik måste transportera sitt cement för att komma till
Stockholm. Den ärade talaren trodde, att transporten icke behöfde
ske, och måhända icke kunde ske, på jernväg. Ja, hela vägen kan ■
den icke ske på jernväg, men icke en enda tunna har man på en långtid,
under denna svåra vinter, kunnat transportera sjöledes från Visby
direkt till Stockholm, utan man har måst söka sig väg antingen öfver
Öland och vidare öfver Kalmarsund samt sedermera från Kalmar på
jernväg till Stockholm, eller också till Vesterviks skärgård, der man
lätt taga sig fram öfver hafsisen till jernväg, på hvilken man kan föra
cement till Stockholm. Det är dock icke dessa undantagsförhållanden,
som åstadkomma behof af skydd för Visby cementföbrik. Ehuru cementtillverkningen
är för Gotland liksom för flera andra delar af riket den
mest naturliga, man gerna kan tänka sig, måste dock näringen tills
vidare kraftigt skyddas, helst den haft och har att kämpa med mycket
stora svårigheter gent emot de öfvermägtiga tyska och andra utländska

Ji:o 11. 8

Onsdagen den 6 Mars.

Höjning af fabriker, som bjuda ut cement här i Sverige till underpris, i afsigt att
tullen a cement, c]eu svenska cementindustrien och sedan kunna höja prisen,
i Förts.) Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Philipson: Då af en föregående talare här har med någor lunda

skärpa pointerats, hurusom en hvar, som yrkade bifall till reservanternas
förslag, vore representant för något cementbolag eller någon
cementfabrik, så har jag anhållit om ordet; och på samma gång jag
ber att få tillkännagifva, att jag hvarken är representant för någon
cementfabrik eller delegare i någon sådan, och att i min ort, i hela
det län, till hvilket jag hör, icke tinnes någon cemeutfabrik, vill jag
ock gifva till känna, att ehuru jag såsom ledamot af bevillningsutskottet
deltagit i detta ärendes behandling å afdelningen och dervid röstat
för att utskottet måtte tillstyrka bifall till motionen, jag dock icke haft
tillfälle att deltaga i ärendets slutliga behandling och sålunda ej varit
berättigad afgifva reservation, men hvarför jag nu anhåller att i allo
få förena mig med reservanterna och yrka bifall till motionen. Jag
gör det af de skäl, som här af flere talare blifvit förebragta, och jag
ber att få erinra de herrar, som så bjert framhållit betydelsen af den
stora exporten och den mindre importen af artikeln cement, att detta
förhållande för ett industrielt verk icke har den betydelse, som dessa
herrar tyckas vilja tillmäta detsamma. Det kan icke nekas, att cementfabrikationen
i värt land är eu bland de naturligaste näringarna och
har alla förutsättningar för att lyckas och för att lemna sina delegare
och sina arbetare en skälig inkomst. Men, mine herrar, huru har förhållandet
varit? Om berrarne behaga taga del af de resultat, hvilka
vunnits vid cementfabrikerna, sä skola herrarne finna, att denna export,
som så bjert har framhållits, icke har ländt till någon vinst, utan att
den har med nödvändighet skett för att få bort öfverproduktionen och
dermed åstadkomma, att något kunde förtjenas på hvad som afyttrats
för den inhemska förbrukningens behof. Men huru hafva prisen stält
sig för den inhemska förbrukningen? Jo, så lågt, att förtjensten blifvit
ringa, om ens någon, och hvarför? Jo, helt enkelt derför, att utbuden
från utlandet till afnämare i vårt land till följd af den låga
tullsatsen hafva gått så lågt, att de svenska fabrikanterna för att konkurrera
med de utländska äfven å afsättningen inom landet hafva blifvit
nästan utan förtjenst.

Af dessa skäl och de skäl, som föregående talare hafva anfört,
anhåller jag om bifall till reservanternas förslag.

Friherre Barnekow: I likhet med föregående talare på östgöta bänken

kan jag icke inse annat, än att dessa siffror, som utskottet
har återgifvit, verkligen tala för, att icke någon tullförhöjning i närvarande
stund skulle vara behöflig. Jag säger i närvar av de stund,
ty sedan jag läst utskottets betänkande, kom mig till hända en annan
skrift, deri det förklaras, att importen af cement stigit betydligt under
1894. Jag beklagar, att utskottet icke varit i tillfälle att lemna dessa
upplysningar, lika väl som eu enskild person, tv det kan vara möjligt,
att importen stigit så, att det blifvit oroväckande, och att man derför
också kunde tänka sig möjligheten af att öka tullskyddet, men i när -

Onsdagen den (i Mars.

9 N:o 11.

varande stund tror jag icke, att det behöfs. Jag anser det mycket Höjning af
svårt att skydda en sådan näring som denna genom förhöjdt tullskydd,tull*n “ cement.
ty den arbetar till hufvudsaklig del på export, och det kan sägas, att < Forts.)
vi lefva i reciprocitetens tidehvarf; det kan vara eu möjlighet, att om
vi höja tullen på cement, kan tullen äfven i andra länder blifva höjd
och derigenom exporten för oss omöjliggöras.

Eu ärad talare sade, att vi skulle sätta tullen så högt, att vi kunde
tillverka inom landet allt, som behöfdes. Men om vi sätta tullen så
högt, att all tillverkning inom landet säljes, men vi på samma gång
genom att höja tullen omöjliggöra någon export, så hemställer jag,
om fabrikanterna skulle vara nöjda dermed. Hvar skulle de göra af
de 40 millioner kilogram, som nu exporteras?

Såsom frågan i närvarande stund föreligger, så, oaktadt jag är
aktieegare i ett cementbolag, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr W asm: Jag har endast begärt ordet för att, då det talats
så mycket om ökad import under sista året, fästa uppmärksamheten
på, att denna ökade import dock endast varit en tredjedel af hvad den
var 1889, då den enligt utskottets upplysning uppgick till 6 millioner
kilogram. Nu skulle den stigit så ofantligt, att det skulle vara fara
å färde, då den kommit till 2 millioner.

Vidare vill jag med afseende å uppgifterna om den farliga införseln
från Norge nämna, att då en talare citerade hvad den var 1891
och 1898, så hoppade han öfver 1892, då den svenska statistiken icke
vet af någon införsel.

Herr Reuterswärd: Jag trodde icke att denna lilla fråga skulle
så uppröra herrarnes sinnen, så att den skulle framkalla eu fullständig
strid mellan frihandel och protektionism. Men jag finner, att här redan
vexlats ganska många pikanta ord de olika meningarna emellan,
och det vore rätt beklagligt, om vid fortsättningen af tulltaxans behandling
vi skulle redan frän början ställa oss på den ståndpunkten, att vi
skulle försöka att upphetsa hvarandra.

Jag tillåter mig upplysa derom, att, med all aktning för de uppgifter,
man får af statistiken, hvilka kunna i många afseenden vara
upplysande, de dock icke alltid bevisa, hvad den andre talaren i ordningen
här framhöll. Då vi jemföra export och import enligt den
tabell, som finnes i utskottets betänkande, så antager den ärade
talaren det som ett faktum, att när importen minskas och exporten
ökas, så är detta ett bevis för att den ifrågavarande näringen bär sig.

Jag skulle vilja säga den ärade talaren, och jag kan också förete bevis
härför, att det finues näringar i vårt land, som i närvarande stund
hafva lika stor tillverkning och lika stor export som hittills, men ändock
arbeta med förlust. Således bevisar icke alltid statistiken, att eu
näring, derför att den icke afstannat, utan till och med utvecklat sig,
är en lönande näring. Jag har icke något enskildt intresse uti dessa
cementfäbriker, men jag har intresse för de svenska näringarna, och
det är enligt mitt förmenande lyckligt, att i vårt land har uppväxt eu
sådan näring som den ifrågavarande och som redan har gjort så mycket
godt genom att skaffa arbetsförtjenst och på samma gång ned -

N:o 11. 10

Onsdagen den 6 Mars.

Böjning af satt priset på cement rätt betydligt från den tid, då bär i landet icke
tullenåcementnågon cementfabrik, då, åtminstone i min ort, man fick betala 1
(Forts.) tunna cement med 13 å 14 kronor. Nu har priset, såsom herr Almström
anförde, nedgått till kronor 7: 50 å 8: 25 per tunna, och jag är
fullkomligt öfvertygad om, att detta beror på att det uppstått sådana
fabriker här i landet, hvilket gjort att utländingarne för att blifva af
med sin öfverproduktiou måst skicka cement till Sverige och taga, snart
sagdt, hvad pris som helst derför. Således anser jag, att man icke
mätte lägga allt för stor vigt vid hvad statistiken upplyser, utan taga
till råds, huru det förhåller sig i verkligheten, och der förhåller det
sig så, som jag sagt. Jag begaguar mig årligen ganska mycket af
cement såsom ett förträffligt medel just för sådana behof, som den
andre talaren i ordningen anförde. När man vet, huru stor golfyta ett
fastage cement betäcker, och det nu är frågan om att förhöja priset
för ett sådant fastage med kanske 20 till 30 öre, hvad spelar det för
roll för den, som använder varan? Det gör på eu hel golfyta måhända
1 eller 2 kronor. Men det är den skilnaden, att om jag köper
svensk cement och händelsevis skulle få en förlegad vara — ty denna
vara kan icke ligga i åratal utan att förlora sin bindande kraft — så
kan jag hålla mig till den svenske fabrikanten och få rättelse, då deremot,
om varan är utländsk, jag får hålla till godo dermed hurudan
den än är. Det är derför jag säger, att jag gläder mig åt hvarje fabrikation,
som uppstår här i landet och som kan dels nedsätta priset
på varan, och dels bereda förtjenst åt våra arbetare. Landets välfärd
beror till en viss grad på, att vi förr eller senare kunna få till stånd
eu industri, som icke blott bär sig, utan också är både landet och den
stora arbetarebefolkningen till nytta.

Jag anhåller derför om afslag å utskottets betänkande och bifall
till reservanternas förslag.

Herr Cavalli: Jag har begärt ordet blott derför att en talare

på kristianstadsbänken gjorde en erinran om att utskottet i sitt betänkande
icke redogjort för den import, som skulle egt rum under 1894,
och om hvilken han på enskild väg fått den underrättelsen, att den
skulle vara mycket stor. Den ärade talaren beklagade, att denna upplysning
icke lemnats af utskottet. Jag vill då hänvisa honom till
tredje sidan i utskottets betänkande, der det omnämnes, att utskottet
användt tillgängliga officiella uppgifter. 1894 års statistik i denna del
är ännu icke färdig, och utskottet kan således måhända hafva någon
ursäkt för sitt förfarande. Utskottet får naturligen icke taga hänsyn
till enskilda upplysningar, äfven om de äro något fullständigare än
den nu lemnade, som lyder att importen under sista året stigit till
belopp, som icke ens angifvits.

Jag skall bedja att mot den ärade talaren vidare få betona, att
det är vigtigt att skydda en industri, som förefinnes; om man först
sedan den gått under, eller i det allra närmaste upphört att existera,
höjer tullen, då är det för sent.

Friherre Klinckowström: Jag hade icke ämnat begära ordet
i denna jemförelsevis lilla tullfråga, men när den spunnit sig ut,

Onsdagen den G Mars.

11 N:o 11*

tack vare herrar frihandlare af renaste vatten i kammaren och tack Höjning af
vare dem, som äro frihandlare under skyddsvänlig förklädnad, kan jagtullen a cement.
icke neka mig nöjet att äfven få mitt namn antecknadt i protokollet i (Forts.)
denna punkt. Jag är äfven af samma mening och kommer att med
min röst votera med alla de ledamöter här i kammaren och de ledamöter
i bevillningsutskottet, som hafva önskat att tullen på cement
måtte från 40 ökas till 60 öre per 100 kilogram.

Jag har på min egendom användt mycket cement till beläggande
af golf i ekonomibyggnader, och jag måste erkänna och loforda den
svenska cementen framför den utländska. Men att det går illa för de
svenska bolagen, har jag haft ett bevis på deri, att åtskilliga bolag i
Sverige, för att få afsättning för sin vara, hafva nödgats upprätta
affärskontor i bufvudstaden, der de mottaga beställningar på beläggande
med cement af golfven i ekonomibyggnader och andra cementanläggningar.
De hafva egna arbetare härför, och det är en ytterligare garanti
för dem, som skola anlita dessa bolag, att kunna få en god vara
och att få sjelfva beläggningen väl utförd. Jag anser, att den bär
diskussionen har varit nyttig, ehuru den på ett smärtsamt vis för oss
verkliga tullskyddsvänner har öppnat ögonen på den icke ringa mängd
af frihandlare, som finnes i denna kammare. Jag trodde, att vi hade
expatrierat dem med undantag för Norrland, Stockholm, Göteborg och
Malmö, men jag ser till min förundran, att de finnas här under protektionistisk
förklädnad, till och med i bevillningsutskottet, som borde
vara fritt från sådana herrar. Jag är rädd för att frihandelsbakterien
har tagit sitt bo i vissa hjernor, der den förut varit fullkomligt bannlyst,
och det vore att beklaga, när vi komma till de stora frågorna och
till gemensam votering mellan båda kamrarne. Jag vill derför uppmana
de herrar, som bruka hafva den godheten att tänka lika med
mig i tullfrågor, att här stå på sig på allvar och votera med reservanterna.

Herr Almgren, Oscar: Jag ber om ursäkt, att jag ytterligare
besvärar herrarne med några ord, men jag måste bemöta ett yttrande,
som vändts direkt mot mig. Den mycket ärade talaren sade, att man
ingalunda finge tillmäta den statistik, som förekommer här, någon
vigt, ty det kunde hända, att ehuru statistiken visade sig vara gynsam,
skulle dock sjelfva affären vara mycket dålig. Ja, det är möjligt, ty
det finnes något som kallas konjunkturer, men jag tror icke, att man
bör ställa anspråken på tullskydd så högt, att fabrikationen skall undandragas
all vexling i konjunkturer. Man har sagt, att importen
spelar icke någon roll, det är utbuden från utlandet, som äro hufvudsaken,
det är dessa, som trycka på marknaden. Men dessa utbud förekomma
icke annat, än när öfverproduktion på verldsmarknaden eger
rum, och mot dessa utbud finnes i sjelfva verket icke annat medel än
importförbud. Men så långt skall man väl ändå icke vilja gå med
afseende å denna fabrikation. Ty det bör beaktas, att byggnadsverksamheten,
som legat nere nu under några år, och på grund af livilkens
betryck just denna öfverproduktion inträffat, nu är på väg att taga
upp sig. och då är att hoppas, att cementfabrikerna fa full sysselsättning.
Då skall det måhända visa sig, att tillverkningen inom landet

N:o 11. 12

Onsdagen den G Mars.

Höjning af icke är tillräcklig, ty så stor kan då den ökade förbrukningen af denna
tullen a cement. vara blifva och stor sannolikhet förefinnes, att denna fabrikation snart
(Forts.) ej blott skall taga ökad fart, utan äfven visa sig vara ekonomiskt

fördelaktig.

Herr de La val: Jag skall bedja att få säga några ord i denna
fråga. För att lättast göra mig förstådd, vill jag anföra, att för trettio
år sedan, då jag var elev vid tekniska högskolan, fick jag af en lärare,
professor Eneberg, höra uppgifvas ett förhållande, söm har sin tillämpning
äfven på nu förevarande fråga. Han talade om att han två gånger
varit med om försök att åstadkomma knappfabrikation i Sverige.
Man satte upp en liten fabrik och sökte göra så godt man kunde, sökte
åstadkomma lika goda knappar som de utländska. Det gick en liten
tid, men hvad hände sedan? Jo, agenterna för ett knapphus i England
fingo order att bjuda under. De bjödo under, och fabriken gick
ikull. Man gjorde ännu ett försök med samma resultat. Nu vill jag
icke säga, att tullen alltid skall väga lika. Men i detta fäll skulle jag
vilja säga, att cementtullen icke skall hafva något annat mål än att
helt enkelt sätta en bom för det okynne, som de utländska fabrikanterna
utöfva, då de på detta sätt vilja skaffa sig den svenska marknaden.
Antag, att jag hade en stor cementfabrik i utlandet, huru
skulle jag bära mig åt för att lägga under mig den svenska marknaden?
Denna marknad representerar SO å 90 millioner kilogram, den
vore ju värd ett försök. Huru skulle jag bära mig åt? Jo, jag har
eu stor tillverkning, temligen väl ordnad, temligen väl betald. Mina
fabriker gå bra i Tyskland, jag får försöka skicka hit 300,000 å

400,000 kilogram. Jag behöfver icke taga den sämsta varan, men jag
sätter ned priset, och bjuder ut varan t. ex. för halfva priset. Hvad
blir följden? Jo, det slår ned som en bomb. Köparne säga: från
Tyskland få vi varan för det och det priset, men att fabrikanten då
sålt till underpris, det har han icke skrifvit dem på näsan. Jag påstår,
att det är statens skyldighet att hjelpa till att motarbeta ett sådant
sätt att förvärfva marknaden. Man behöfver icke stadga förbud. Men
antag att förbud skulle stadgas, hvad blir följden? Svenska cementen
behöfver ändå icke stiga med ett enda öre, när man ser så
klara tillverkningssiffror. Och så mycken tilltro bör man väl sätta till
den svenska företagsamheten, att vi icke skola ligga och sofva och
göra vår cement dålig derför att tysk cement icke kommer in. Och
finnes nu någon som säger, att den svenska cementen är icke så bra,
så måtte han väl orka betala tullen för åtminstone det prof utifrån,
med hvilket han vill visa, att svenskarne icke göra sin cement
ordentligt.

Jag vill emellertid uttala, att, man må sätta hur hög tull som helst,
priset i Sverige stiger icke ändå, men vi kunna med tull hålla ute de
otillbörliga försök, som ännu förekomma utifrån, att slå under sig den
svenska marknaden.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, som
öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar, att i afseende på
förevarande punkt yrkats, dels att livad utskottet hemstält skulle bi -

Onsdagen den 6 Mars.

13 N:o 11.

falla?, dels ock, af herr Cavalli, att kammaren skulle afslå utskottets Höjning af
hemställan och antaga det förslag, som innefattades i den vid punkten‘“We''i<5cemCT,<-afgifna reservation. (Forts.)

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkännande
af det utaf herr Cavalli framstälda förslag vara med öfvervägande ja
besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i punkten 1
af sitt betänkande u:o 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och antager
det förslag, som innefattas i den vid punkten afgifna reservation.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 42;

Nej — 83.

Punkten 2. Tull å elek triska

glöd Herr

Almgren, Oscar: Jag ber att få yrka återremiss af före- lamP°rvarande
punkt. Utskottet har nemligen vid behandlingen af denna
fråga synbarligen tagit mera hänsyn till de mer eller mindre berättigade
krafven å skydd för enstaka fabriker, än jag anser det hafva bort
göra, i betraktande af betydelsen att den elektriska belysningen i vårt
land får utveckla sig utan svårigheter och ökade kostnader. Det torde
näppeligen finnas något land i verlden, som så egnar sig för tillgodogörande
af den elektriska belysningen som Sverige med dess många
vattenfall. Liksom Sverige är det första landet på telefonens område,
så borde det ock kunna blifva det främsta i fråga om den elektriska
belysningen. Hvarje till och med det minsta samhälle i landet med
härför lämpligt läge borde och skulle kunna förskaffa sig sådan belysning,
och då borde icke förekomma, att detta belysningsmateriel, om
nu tull derå skall beslutas, belägges med enligt min tanke allt för
hög tull.

Utskottet auser nu visserligen, att det visat mycket stor moderation,
då det afstyrkt motionärernas förslag om en tull af 3 kronor 50 öre
per kilogram och föreslagit tullen till 2 kronor 50 öre, men äfven denna
tull är enligt min åsigt allt för hög. Utskottet uppgifver att den skulle

N:o 11. H

Onsdagen den 6 Mars.

Tull å elektriska
glödlampor.

(Forts.)

utgöra 10 procent af värdet, men jag tror, att, om man närmare undersöker
saken, man skall finna att den är väsentligen högre. Utskottet
utgår från ett pris per glödlampa af 60 öre och från en vigt
derå, som skulle medföra ett värde af 23 kronor per kilogram. Men i
verkligheten är priset endast endast 45 å 50 öre, och af det slags lampor,
som allmännast användes inom den elektriska belysningen, går
ock på ett kilogram ett väsentligen mindre antal än utskottet uppgifvit.
Jag har för att utröna förhållandet anstält en profräkning;
och denna har visat, att det i medeltal endast går 25 sådana lampor
på ett kilogram, hvilket efter ett pris af 50 öre för lampa gör 12 kronor
50 öre per kilogram, så att eu lamporna åsatt tull af 2 kronor 50 öre
per kilogram utgör i sjelfva verket 20 procent af värdet. Men eu sådan
tull innebär enligt mitt förmenande ett allt för stort fördyrande af
denna för framtiden så vigtiga nödvändighetsvara.

Efter en ganska låg beräkning anser man, att antalet i bruk vavande
glödlampor i Sverige för närvarande utgör omkring 200,000.
Kostnaden för anbringande af en glödlampa med tillhörande ledningar
är lågt beräknadt 20 kronor per styck, och alltså skulle det kapital,
som här i landet är nedlagdt ensamt i glödlampor, redan nu uppgå
till 4 millioner kronor; men med den snabba utveckling, den elektriska
belysningen här synes få, är att antaga, att detta kapital inom få år
skall vara mångdubbladt. Det kommer då att gälla ränta och amortering
på tiotal millioner kronor, och då är det icke utan betydelse,
om man har att göra med en vara, som liksom förut är tullfri, eller
med en, som man belagt med tull af 15 å 20 procent af värdet. —
För öfrigt har man härvid att taga i betraktande icke blott räntor och
amortering, utan äfven den årliga förbrukningen af lampor. Dessa
lampor hafva endast en mycket kort tillvaro; man uppgifver, att de
måste ombytas hvarje år. En ökad kostnad för anskaffandet af glödlampor
medför således en ökad kostnad för belysningen. Jag tror derför
att i denna punkt, der vi stå inför ett så vigtigt afgörande, en
noggrannare utredning är af nöden — eu utredning, som kommer att
visa sig ännu mera behöflig i eu följande punkt, der det är fråga om
tråd till elektriska ledningar.

Jag tager mig derför friheten att yrka återremiss af denna punkt.

Herr Stridsberg: Den tull af 3 kronor 50 öre pr kg., hvilken
jag föreslagit, kan måhända vara för hög, och utskottet har visat goda
skäl, hvarför den lämpligen bör sättas till 2 kronor 50 öre pr kg. Jag
är ock tillfredsstäld med detta förslag, och då denna tull icke utgör
mer än 10 procent af värdet, kan man ej kalla den hög. Då eu tull
af denna storlek äfven öfverensstämmer med så många andra af våra
tullar, kan jag ej finna det vara annat än fullkomligt rättvist att här
åsätta en sådan tullsats. Som jag dessutom är öfvertygad, att den tillverkning,
som finnes i landet, icke kommer att genom tullen fördyras
för förbrukaren, så kan jag icke inse, att den föreslagna tullen kan
annat än gagna vår industri. Jag får derför yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Almström: Herr Almgren har i sitt yttrande i denna fråga

Onsdagen den 6 Mars.

lö N:o 11.

utgått från samma grund, som lian alltid gör, nemligen att ju vid- Tul1 “ eM''-sträcktare förbrukning eu artikel har, desto vigtigare är att densamma tn*ka glåd''
må beläggas med så liten tull som möjligt. Jag har redan förut uttalat
en alldeles motsatt åsigt. Jag anser nemligen det vara en af 1 °r
det protektionistiska systemets grundprinciper, att man håller derpå, att
ju större afsättning en vara har, desto vigtigare är det att bibehålla
dess tillverkning åt landet. När man, såsom herr Almgren och jag,
utgår från alldeles olika förutsättningar, är det ju naturligt att man
kommer till olika resultat.

Herr Almgren yrkade återremiss antagligen för att få så låg tull,
att den allenast skulle verka såsom finanstull. Äfven om herr Almgrens
beräkningar skulle vara rigtiga, och elektriska glödlampor icke
väga så mycket, som angifvits i utskottets betänkande, och icke heller
hafva så högt värde, som der beräknats, hvilket jag betviflar vara
fallet om alla storlekar tagas i beräkning, måste jag likväl anse
den tullsats af 20 procent, som i sådant fall skulle uppstå, vara ganska
lindrig. Hvad som kommer under 15 å 20 procent af värdet verkar
icke såsom skyddstull, utan såsom finanstull. Enligt den beräkning,
som varit tillgänglig i utskottet, väga 1,000 lampor i genomsitt 28,5
kilogram, när jag fager i betraktande både stora och små lampor.

Med den af utskottet föreslagna tullsats, skulle alltså för 1,000 lampor
utgå eu tull af 71 kronor 25 öre. 1,000 lampor hafva ett värde af
6 kronor. Tullsatsen skulle således utgöra 11,8 procent, hvartill kommer
den ringa förhöjning, som varans förtullning utan afdrag för närmaste
emballage medförer.

Jag kan således icke se någon anledning till återremiss, utan
yrkar bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes jemlikt
derunder förekomna yrkande propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i föreliggande punkt hemstält samt vidare derpå att punkten
skulle visas åter till utskottet; och förklarades den förra propositioneu,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Plinhtcn 3. Ifrågasatt tull

. å fartyg.

Herr af Buren: År 1888 åsatte Riksdagen en värdetull af fartyg
af 10 procent. Under de tre år, som denna tull fått verka, hafva
icke allenast mekaniska verkstäderna utan också skeppsbyggerierna och
plåtvalsverken haft fullt upp att göra med lönande beställningar. Detta
framgår äfven af de officiella importsiffrorna i kommerskollegii berättelser.

År 1891 borttogs denna tull, hufvudsakligen i sjöfartsnäringens
intresse, men mot en reservation af alla ledamöter från Första Kammaren
i bevillningsutskottet. Frågar jag nu. huruvida borttagandet
af denna fartygstull inverkat gynsamt på sjöfartsnäringen eller om
sjöfartsnäringen derigenom kommit i någon gynsammare ställning, så
har jag fått det svaret af mina motståndare i bevillningsutskottet att
så icke varit förhållandet, men att deremot icke allenast skeppsbyggerierna,
utan ock mekaniska verkstäderna och de större valsverken,
hvilka tillverka skeppsplåt, kommit i eu mycket svår belägenhet. Im -

S:o 11. ig

Onsdagen den 6 Mars.

ifrågasatt fetfporten af fartyg, som. enligt kommerskollegii berättelser, år 1891 upp°
fariS9- gick till ett värde af 374,740 kronor, sprang 1892 upp till ett värde
(1 orts.) åt 3,013,945 kronor och utgjorde 1893 1,006,487 kronor. Importen af
plåt, som 1891 utgjorde 611,845 kilogram, steg 1892 eller första året,
hvarunder tullfrihet gälde, till 734,129 kilogram och 1893 var importen
åt plåt 1,274,948 kilogram. Jag har uppgifter från Bergsunds mekaniska
verkstad, Lindholmens och Göteborgs mekaniska verkstäder,
Kockums mekaniska verkstad och Eriksbergs mekaniska verkstad i
Göteborg. Alla, med undantag af en, visa att skeppsbyggeriet nedgått
till en obetydlighet. Endast Kockums mekaniska verkstad har haft
fullt upp att göra, men detta lärer varit beroeende derpå, att verkstaden
haft en större beställning å en isbrytare för Malmö och en båt för
svenska statens räkning. Jag har äfven uppgift från tillverkare af
fartygsmateriel, och alla instämma i den åsigten, att deras tillverkning
i och med fartygstullens borttagande betydligt nedgått. En skifver
att, om ej tullen återinföres, fä vi snart icke tillverka eu enda plåt.
Man finner häraf, att alla dessa industriella inrättningar, för hvilka
vi i vårt land med våra goda materialier hafva alla naturliga förutsättningar,
allt mera undergräfvas. Härtill bidrager den omständigheten,
att denna tullfrihet åtföljdes af en restitutionsbestämmelse, enligt
hvilken tullen på fartygsmateriel kan få restitutionsvis återbekommas,
icke allenast då fartyg byggas för utländsk räkning, utan äfven då
fartyg byggas för svensk räkning. Den tull för skeppsplåt af 3 kronor
pr 100 kg. och annan fartygsmateriel af 10 procent af värdet, hvilken
nu finnes, har sålunda ingen betydelse, så länge denna onaturliga restitution
får åtnjutas. Under sådana förhållanden har jag ansett mig böra
till Riksdagen framställa en begäran att återtaga denna tull, och då
sjöfartsnäringen derigenom icke kan lida någon nämnvärd skada, men
deremot skeppsbyggerierna och mekaniska verkstäderna, med den stora
arbetspersonal, som der är anstäld, skulle kunna räddas från ödeläggelse,
har jag trott, att det icke skulle kunna anses vara oberättigadt
att få denna tull återinförd. Man har sagt, att rederierna härigenom
skulle lida, men gagnet för dem af tullfriheten har ett mycket tvifvelaktigt
värde, enär de fartyg, de köpa från utlandet, icke hafva den
hållbarhet och motståndskraft, som fartyg byggda af svenska materialier.
Af Sverige, Norge och Danmark, som idka sjöfart i våra nordliga
trakter, torde väl knappt någon deraf i dessa svåra tider hafva
vinst, och är det någon, så är det väl konungariket Danmark, och
detta trots att detta land har värdetull på fartyg.

Då sålunda borttagandet af fartygstullen är 1891 uppenbarligen
var ett misstag, som bör rättas, anhåller jag om bifall till min reservation.

Herr Cavalli: Af hvad den siste ärade talaren anfört såväl i
sin motion som här i dag framgår med full tydlighet, att han med
sitt förslag om tull å fartyg afsett att bereda ökade inkomster åt de
inhemska plåtvalsverken och skeppsvarfven. Men hvem skall betala
den ökade inkomst, som skulle tillkomma dessa verk? Jo, naturligen
egarne af fartygen, det vill säga den svenska sjöfartsnäringen. Den
ärade motionären söker visserligen i sitt anförande i dag till minsta

Onsdagen den 6 Mars.

17 N:o 11.

möjliga dimensioner reducera olägenheterna för sjöfarten af denna tull

tull, men han förnekade icke olägenheterna. “ fartyg.

Det är ju ett af alla så kändt och erkändt faktum, att det icke (Fort9-)
bestrides ens af dem, som ifrigt önska tull å fartyg, att sjöfartsnäringen
här i landet är stadd i en sådan lägervall och ett sådant tillbakagående,
att detta näppeligen kan sägas vara i lika hög grad fallet
med någon annan näring. Detta sjöfartsnäringens betryck har vid
mera än ett tillfälle varit föremål för öfverläggningar inom Riksdagen.

Frågan om sättet för afhjelpande af detta betryck har också varit
föremål för handläggning inom regeringen. Men frågan har likväl
icke avancerat så långt, att något positivt förslag till betryckets afhjelpande
föreligger. Kan väl under sådana förhållanden rätta tidpunkten
nu vara inne att lägga tull å fartyg, hvarigenom sjöfartsnäringen
komme i en ännu något sämre ställning? Jag begagnar med
flit uttrycket »något sämre ställning» för att icke den förre talaren
skall behöfva bemöta mig. Man kan drifva den satsen, att, om eu
näring lider betryck och det för betryckets afhjelpande kräfves åtgärder,
hvilka bereda en annan näring olägenheter, sådana åtgärder
likväl kunna och böra genomföras; men att afhjelpa betrycket för en
näring på bekostnad af en annan, hvilken redan står på branten af
sin undergång, det är ett tillvägagående, som ej kan godkännas.

Dessa skäl hafva också varit bestämmande för utskottet, då det
afstyrkt herr af Burens motion, och till denna utskottets hemställan
yrkar jag bifall.

Herr Rettig: För alla, som intressera sig för Sveriges sjöfart,
väckte ifrågavarande motion icke så liten oro, då man fruktade, att
Riksdagen möjligen skulle komma att fästa sig vid förslaget. Utskottet
har emellertid vid behandlingen af denna fråga låtit sjöfartens intressen
blifva bestämmande och till följd deraf hemstält om anslag på motionen,
med undantag dock af två ledamöter, som mot utskottets förslag reserverat
sig. Af reservanternas anförande skulle man tro, att det varit
i sjöfartens intresse, som de yrkat bifall till den ifrågavarande tullsatsen.
Men läser man motionen, finner man, att syftet icke varit ett
sådant, utan att reservationen framkommit i plåtverkstädernas intresse.

Det är emellertid icke tullfriheten på fartyg, som är anledningen till
att de svenska verkstäderna icke sysselsättas af skeppsrederierna, utan
det är de dåliga konjunkturerna. Skulle vi kunna bygga fartyg i
Sverige och detta skulle löna sig, då först uppstode den andra frågan,
den nemligen, om vi skola taga svensk eller engelsk plåt. Jag ber att
få upplysa, att för närvarande svensk stålplåt noteras till kronor 14: 7 5
per 100 kilogram eller kronor 147: so per ton. Den engelska plåten
kostar ungefär kronor 85: so per ton, och om man nu härtill lägger
frakt och assurans, eller omkring 9: so per ton, så kommer man till
ett pris af kronor 95 mot kronor 147: so. Dertill skulle komma tullen
kronor JO, så att priset med tull blefve kronor 125 för engelsk plåt
mot 147: so för svensk. Då nu emellertid restitutionsrätt finnes medgifven,
lär den väl också komma till användning, hvadan man kan
säga, att priset står till kronor 95 mot kronor 147: so. Föregående
talare sade, att det är sämre qvalitet i den engelska plåten än i den

Första Kammarens Prut. 1895. N:o 11.

2

N:o 11. 18

Onsdagen den 6 Mars.

Ifrågasatt ^/svenska. Detta är likväl ett misstag, ty de engelska fartygen måste
" fartyg, byggas enligt bestämmelser af Lloyd eller Veritas, hvilka föreskrifvit
(Forts.) be dimensioner och den hållfasthet, som plåten skall hafva. Dessa
bestämmelser äro så skarpa, att de svenska verkstäderna hafva mycket
svårt att fullgöra fordringarna. Det är konjunkturerna, som äro den
verkliga anledningen till sjöfartsnäringens betryck, och denna svårighet
skall räcka, så länge länderna omgärda sig med tullar såsom en kinesisk
mur. Tonnaget har vuxit för fort, men fordringarna derpå äro
för små. Vidare hafva fraktförhållandena förändrats. Förut kunde
man sysselsätta mindre fartyg på de transatlantiska hamnarne, men
nu är "detta en omöjlighet. För tjugu år sedan betraktades fartyg på

2,000 ton såsom stora. Nu anses de små. Man använder nu på Kina,
Vestindien och Sydamerika fartyg på 4 å 5,000 ton, seglare med fyra
master eller ångfartyg, som drifvas fram med bränslebesparande maskiner
och äro lätta att lossa och lasta m. in. Detta har gjort, att
fraktfarten ändrat natur, och vi svenskar kunna icke följa med på transatlantiska
vatten, utan måste hålla oss till europeiska hamnar. Af
engelska fartyg ligger en del upplagd, då dessa icke kunna konkurrera
med de större. Vi kunna derför begagna oss af tillfället att för billigt
pris köpa fartyg, som kunna användas på mindre vatten. Dessa äro
visserligen icke så bränslebesparande som de nya, men de ställa sig
billigt, och på korta trader spelar ej heller bränslebesparingen eu så
utomordentlig roll. Ett fartyg, som lastar 400 å tiOO standards, kostar
nytt cirka 400,000 kronor. Ett äldre sådant, fullkomligt användbart,
kan få köpas i England för 100 å 120 eller loO tusen kronor. Jag
får samma frakter för detta fartyg som för det dyrare och har naturligen
ett billigare kapital att förränta.

Sedan 1891, då tullen upphörde, har man äfven begagnat sig af
tullfriheten och anskaffat icke så obetydligt antal fartyg. I min lilla
stad hafva vi inköpt sedan 1891 fem stora ångare mätande 5,000 registerton.
Man påstår nu, att den lilla tull, som ifrågasatts, icke skulle
spela någon stor roll. Jo, dit gör den visst, då det endast är med
den största möda, som man kan få debet och kredit att gå ihop och
få något öfver till räntor. Skulle nu läggas tull på fartyg, kunde
följderna blifva, att, i stället för att vi med egna fartyg besörja exporten
af våra trävaror och jern och i återfrakt importera kol från England,
intresset hos de svenska rederierna skulle slappas. Man skulle uppgifva
marknaden och låta utländingen komma hit och taga frakterna
till stor nationalekonomisk förlust för oss. Vi skulle snart stå på samma
punkt som Nordamerikas Förenta stater beträffande skeppsrederirörelsen.
Amerika intog förr en mägtig ställning hvad kofferdifartyg beträffar.
Det stod nästan bredvid England. Nu är det högst sällan
man får se amerikanska fartyg. Alla trader mellan Europa och Amerika
besörjas af europeiska fartyg. Det fins tre å fyra stora linier på
England. De besörjas af engelska fartyg. Enahanda är förhållandet
med trader mellan Amerika och Tyskland, Danmark, Holland, Belgien
och Frankrike. Det finnes äfven ett mycket stort italienskt bolag,
som besörjer fraktfart på Amerika. Orsaken är, att tullen på fartyg
är för stor. Jag kände en stor man i Amerika, Austin Corbin, hvilken
ingick till kongressen med begäran, att man skulle borttaga tullen på

Onsdagen den 6 Mars. 19 Jf;o H,

fartyg, i hvilket fall lian skulle insätta åtta fartyg mellan Amerika/A%asa« tull
och England. Man svarade ett halsstarrigt nej och ville intet göra. 5 farly9-Jag fruktar, att vi skulle stå på samma punkt, om vi skulle bifalla (Forts.)
detta yrkande.

Jag anhåller derför i svenska handelsflottans namn om afslag å
motionen och bifall till utskottets förslag.

Herr Almström: Vid behandlingen af denna fråga inom utskottet
har jag varit mycket tveksam, huru jag skulle afgifva mitt votum, men
på grund af upplysningar, som jag under hand förskaffat mig, har jag
ansett mig höra ställa mig på motionärens ståndpunkt. Jag har nemligen
funnit, att, sedan tullen på fartyg borttagits, klagomålen från
sjöfartsnäringens idkare vant lika starka som förut, och vidare har det
blifvit mig upplyst från skeppsvarf och mekaniska verkstäder, att deras
förnämsta sysselsättning på sista tiden har varit att reparera hit införda
fartyg af engelsk plåt. Jag slöt mig derför, som sagdt, till motionären.

Jag anser ock, att hvarken genom bibehållandet af tullfriheten å
fartyg eller andra vid denna riksdag föreslagna medel något väsentligt
gagn kan vinnas för sjöfartsnäringen, och jag styrkes i denna åsigt
af den siste talarens anförande. Han nämnde, att fartyg, som här i
Sverige skulle kosta 300 å 400 tusen kronor, kunnat från England
inköpas till Gefle för 130 å 140 tusen kronor. Tullen på ett sådant
fartyg skulle således belöpa sig till 13 å 14 tusen kronor. Med eu
amortering af 20 procent per år skulle således utgiften för tullen uppgå
för rederiet till högst 2,800 kronor om året.

Tager jag åter i betraktande uppgiften från skeppsvarfven om de
ofta förekommande reparationerna af sådaua inköpta fartyg, tror jag,
att, om i Sverige byggda fartyg användes, debet och kredit skulle
.ställa sig temligen lika för sjöfartsnäringen. Jag kan för min del icke
tro, att det är fördelaktigt att importera i England utdömda fartyg;
jag tror, att detta är en felkalkyl. Så länge fartygen äro dugliga, behållas
och begagnas de i England, och först när de börja att år efter
år tarfva dyrbara reparationer, säljas de. Jag tror, att om vi skola
bereda sjöfartsnäringen något verksamt gagn, något som äfven jag
önskar göra, detta måste ske på grundvalen af det förslag, sjöfartsnäringskomitén
afgifvit; jag tror, att vi måste såsom flera andra länder
tillgripa subvention och seglationspremier m. m. Först då skall den
svenska skeppsfarten kunna konkurrera med de länder, der denna näring
åtnjuter liknande fördelar.

Jag yrkar bifall till herr af Burens motion.

Herr Fränekel: Jag föreställer mig, att vid behandlingen af
denna fråga gäller att tillse, huruvida det handtag, man här kan lemna
vår sjöfartsnäring, är af den beskaffenhet, att man för den skull bör
uppoffra den protektionistiska princip, som måste anses ligga till grund
för bestämmandet af alla de tullar, som hittills kommit till stånd. Om
jag då ser saken från sjöfartsnäringens ståndpunkt, skulle väl, förmodar
jag, den hjelp, denna näring skulle fä genom tullfrihet för fartyg,
bestå i möjligheten att utifrån förvärfva fartyg för billigare pris än
det, för hvilket de här kunna åstadkommas. I afseende härå tror
jag nu, att man lugnt kan säga, med hänsyn till sådana fartyg, som

flso 11. 20

Onsdagen den 6 Mars.

Ifrågasatt («»nu inköpas i utlandet, att den, som köper billigt, köper dyrt, och att
å fartyg. handtag, man ger sjöfartsnäringen, då man uppmuntrar till inköp
(Forts.) utifrån af billigare och sämre båtar, är blott föga värdt. Från den
dag, då Riksdagen frångick den protektionistiska principen och lemnade
fartyg tullfria vid införseln, bar ock, anser jag, sjöfartsnäringens utveckling
gått i den rigtning, att man kan säga, att de hit införda
fartygen, hvilka till följd af sitt billiga pris inköpts från enligt mitt
förmenande icke prima verkstäder, redan kostat så mycket i underhåll,
att härigenom vida uppväges den besparing, som man genom tullfriheten
trott sig vinna. Jag talar naturligtvis blott om stora ångbåtar, ty
några andra fartyg torde det nu icke komma i fråga att anskaffa utifrån.
Jag vet t. ex. att bolag i Göteborg och Halland på grund af
det billiga priset, som lockade vederbörande egare, köpt ångbåtar, tillverkade
vid sekunda verkstäder i Danmark och Tyskland, livilkas underhållskostnad
redan de första åren varit sådan, att båtarnes pris stält
sig vida högre, än om de varit köpta i Sverige till det der fordrade
priset. Man bar också hört uppgifvas, att svenska rederier från England
inköpt stora fraktbåtar för koltransport, men att äfven dessa tyvärr
befunnits i underhåll kosta betydligt mer än svenska båtar. Ja, till
och med i England har man gjort enquéter, huru det kunde komma
sig, att svenska ångbåtar, trots den dyrare anskaffningen, kunde trafikera
med billigare drift- och reparationskostnader än engelska af
samma slag.

Under sådana förhållanden tror jag, att man kan säga, att för
sjöfartsnäringens upphjelpande fordras anskaffande icke af billiga, men
af hållbara fartyg, och att näringen i alla händelser icke hjelpes derigenom.
Då den protektionistiska principen gäller vid införsel af ångmaskiner
och andra utensilier för byggnad af ångbåtar, bör då den
färdiga ångbåten få tullfritt införas? Så länge som det är möjligt för
de svenska verkstäderna att åstadkomma så godt arbete som hittills,
anser jag, att det icke är någon anledning att i ett inbilladt sjöfartsnäringens
intresse öfvergifva den protektionistiska principen i eu så
vigtig fråga.

Men hur förhåller sig saken, om jag ser den ur rent praktisk synpunkt?
De ångbåtar, hvilka man önskar få införa utifrån, äro just
dessa stora lastdragare, hvilka ganska lätt kunna byggas här i landet.
Det hafva våra verkstäder mer än väl visat. Dessa båtar sluka betydliga
qvantiteter plåt, och plåttillverkningen beror i ganska hög grad
häraf. Hur skall man då kunna förklara, att, ehuru man vill åstadkomma
bättre vilkor för plåttillverkningen i landet, man ändock vill
släppa lös införseln till landet af denna mängd utländska underhaltiga
fabrikat endast för att konkurrera med den inhemska tillverkningen
och trycka ned prisen?

Om jag vidare efterser, hvilken roll fartygstullen kan spela, så
kostar t. ex. en ångbåt på 200,000 kronor, således en af de små större
båtarne, i tull 20,000 kronor. Denna utgift kan nu amorteras med
t. ex. 2,000 kronor årligen, för att båten skall kunna betala tullen.
En sådan båt gör väl i allmänhet omkring tio resor under seglationstiden.
Amorteringen åt tullen skulle således göra cirka 200 kronor
per resa. Jag frågar då, hvad en sådan utgift kan hafva för betydelse,

21 N:o 11.

Onsdagen den 6 Mars.

då frakterna gå till tusentals kronor för hvarje resa. Kan man vålifrågasatt lull
da säga, att denna tull skulle vara så betungande för sjöfartsnäringen? ^ fart1J9-Jag tror, i likhet med den föregående talaren, att resonnementet icke (*''ortsd
håller streck, att denna tull skulle spela så stor roll för sjöfartsnäringen,
hvaremot den är af vida större betydelse för de svenska verkstäderna,
som nu få konkurrera om sina fabrikat på marknaden med dessa sekunda
utländska verkstäder, som använda sämre material. Hvad som vore
vida vigtigare för sjöfartsnäringen och skulle för den spela en stor roll,
det vore deremot om man såge till, att vår sjöfart verkligen finge
frakter för våra egna produkter och vår egen import. Men så är icke
fallet. Det håller icke streck, hvad en föregående talare nämnde, att
de stenkol, som hit införas, nu skulle fraktas af hufvudsakligen svenska
fartyg. Om det vore möjligt att få frakt å egna fartyg för blott 17
procent af hela vår kolimport, skulle hela den svenska ångbåtsflottan
på dessa trader hafva full sysselsättning, men det har man icke lyckats
ernå. Man köper kolen fraktfritt här" i landet, och de fraktas hit af
engelska båtar, som taga svenska trävaror åter till England, och våra
inhemska båtar få gå tomma.

Jag tror, att det är på det håll, jag nu nämnt, som hjelpen åt
vår sjöfartsnäring skall sökas och icke genom att här frångå det protektionistiska
systemet, som numera lyckligtvis redan åstadkommit, att
Sveriges arbetare kunna få arbete inom landet och derför icke behöfva
emigrera.

Jag yrkar bifall till herr af Burens motion.

Herr Almgren, Oscar: Det är ganska egendomligt att från
håll, der man egentligen icke kan åberopa sig på särskild fackkunskap,
höra göda råd och föreskrifter lemnas, huru sjöfartsnäringen skall gå
till väga för att kunna bestå i konkurrensen, och hurusom det skulle
vara bättre att skaffa sig dyra svenska fartyg än att söka förvärfva
fartyg utomlands, äfven om de der kunna fås både billigast och bäst.

Jag ber att få fästa uppmärksamhetnn derpå, att vår handel med
utlandet bedrifves endast till eu tredjedel med svenska fartyg och till
öfriga två tredjedelar med utländska. Det land, hvarmed vi hafva att
utstå den starkaste konkurrensen, är Norge. Huru har nu den norska
nationen gått till väga för att komma till den ståndpunkt, den intager
inom skeppsfarten? Jo, just på det sätt, herr Rettig antydde, har den
begagnat konjunkturerna för att skaffa sig billiga fartyg, der sådana
kunna fås.

Nu säger man, att en tull på 10 procent spelar eu så liten roll.

Hvad gör en tull af ett par tusen kronor på ett fartyg? Jag ber att
få fästa uppmärksamheten på att utvecklingen här går i samma spår
som i Norge. Ökningen i vår handelsflotta beror till största delen af
ett för sjöfarten ökadt intresse å landsbygden, såsom i Skåne, Blekinge
och Roslagen. Der har man gått till väga liksom i Norge och köpt
fartyg der, hvarest man kunnat finna dem billigast, och för dessa små
bolag i landsorten är det ingen oväsentlig sak, om deras kapital måste
blifva 10 procent större. För de stora bolagen i städerna går det på
grund af styrelsemedlemmarnas enskilda tillgångar och genom anlitande
af andra utvägar lättare att, när de träffas af tillfälliga olyckor och

N:o 11. 22

Onsdagen den 6 Mars.

Ifrågasatt ^befinna sig i ett kritiskt läge, skaffa sig ett lån, men på landsbygden
“ fartV9- är detta mycket svårare. Jag tror derför, att vi skulle genom åsättande
(Forts.) af (}eil föreslagna tulleu gifva ett svårt slag åt särskilt den del af
vår sjöfartsnäring, som bedrifves i landsorten.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Rettig: Jag ber endast att få bemöta ett par invändningar,
som herr Fränekel gjort mot mig. Jag har icke sagt och ledsamt nog
icke kunnat säga, att vår kolimport sker med våra egna fartyg. Jag
vet allt för väl, att vi icke hafva tillräckligt antal fartyg dertill. Att
en stor del kol säljes eif i Stockholm och skickas hit med engelska
fartyg, är ock naturligt. Men vi söka på alla möjliga sätt befordra
både importen och exporten med våra fartyg. Med afseende å fraktförhållandena
finnes det emellertid äfven andra omständigheter att
taga i betraktande. När jag t. ex. befraktar en ångare för en trälast
till Frankrike, måste jag se till, om det bättre lönar sig att låta fartyget
derifrån gå till en kolhamn i England och taga frakt derifrån
hem än att låta det taga vattenballast och gå direkt hem för att så
fort som möjligt kunna återvända med ny trälast. Detta är en räknefråga,
som det är omöjligt att här afgöra.

Vidare yttrade herr Fränekel, att det är sämre qvalitet i den
engelska plåten. Herr Fränekel, som är jernkarl, vet nog dock, att
fartygsplåt icke får användas annat än efter L’loyds och Veritas’ föreskrifter,
och dessa äro fullt tillräckliga.

Också sade herr Fränekel, att de importerade fartygen äro sämre
än dem vi bygga. Ja, icke är ett gammalt fartyg så godt som ett
nytt, men jag har sjelf varit med om att köpa flera engelska fartyg,
och jag har funnit dem vara goda och uppfylla alla billiga anspråk.
Jag vet ock, att för någon tid sedan ett rederi här i Stockholm skulle
anskaffa tvenne ångare, och som det var protektionistiskt och ville
gynna svensk industri, bestälde det ett af fartygen vid eu svensk
verkstad, men det andra ansåg bolaget fördelaktigare att köpa från
England.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.

Herr Almström: Jag begärde ordet med anledning af herr Almgrens
anmärkning derom, att herr Fränekel och jag yttrat oss i denna
fråga, ehuru vi icke deri äro sakkunnige. Jag anser dock, att vi skulle
kunna en gång få stå till återtjenst åt herrar frihandlare, som här så
ofta utan sakkunskap vidlyftigt deducerat, huru jordbruket och näringarna
borde skötas. För öfrigt äro i deuna fråga så bestämda
siffror framlagda, att det här torde vara lättare än vanligt att yttra
sig utan speciel insigt i yrket.

Jag får upprepa, att när kostnaden för ett större fartyg till följd
af tullen icke ökas med mer än 12,000 å 14,000 kronor, så synes mig
tullfriheten medföra en ytterst ringa besparing för sjöfartsnäringen.
Kanske orsakar till och med den genom tullfriheten underlättade användningen
af gamla engelska fartyg förlust, om man tager i betraktande
de reparationer, dessa kräfva utöfver hvad fallet är med i landet
byggda fartyg. Herr Rettig har visserligen förklarat, att han är be -

Onsdagen den 6 Mars.

23 N:o 11.

låten med de fartyg, han fått köpa, men han har kanske haft tur vid ifrågasatt tull
sina inköp. ° farty9-

Vidare får jag erinra om ett förhållande, som torde vara temligen (r°>ts.)
enastående i vårt lands lagstiftning, nemligen, att, så snart ett fartyg
säljes, vare sig till utlandet eller inom landet, restitution beviljas af
tullen å de utländska materiali erna. Härigenom förfaller i det närmaste
helt och hållet det skydd, som man afsett att genom tullarna gifva de
svenska plåtverkstäderna. Detta är en omständighet, som äfven torde
vara vard att beakta vid afgörandet af denna fråga.

Herr Stepliens: Då denna fråga var före vid riksdagen 1891,
tillstyrkte bevillningsutskottet tullens borttagande å fartyg, och jag
befann mig då såsom reservant. Det kan således tyckas inkonseqvent,
att jag numera stält mig på motsatt ståndpunkt. Jag anser mig
derför vara skyldig att lemna någon förklaring för denna min ståndpunkt.

Då det var fråga om att borttaga denna tull, hade man äfven
anledning antaga, att någon verksam åtgärd skulle vidtagas för att
upphjelpa vår vigtiga sjöfartshandtering, hvilket dock icke inträffat.

Vi få komma i håg, att denna handtering sysselsätter öfver 20,000
personer och inbringar öfvei'' 30 millioner kronor årligen, utan att vi
derför behöfva från landet afsända motsvarande varor. Således, då
man vidare tager i betraktande, hvilka naturliga förutsättningar vårt
land har för att vara en af verldens mera framstående sjöfartsidkande
nationer, är det af vigt, att man icke vidtager någon åtgärd, som kan
verka hämmande på denna handtering, såvida icke derigenom skulle
vinnas någonting verkligen stort. Motionären har nu framhållit, att
sådant verkligen skulle vinnas. Han har beklagat, att vår skeppsplåtliandtering
och våra mekaniska skeppsbvggerier hafva gått tillbaka,
sedan tullen på fartyg upphäfdes. Jag har förgäfves sökt finna, att
så är förhållandet, och det är detta som förmått mig att nu motsätta
mig återtagandet af tullen på fartyg. Om jag granskar statistiken,
finner jag, att vi införde fartyg under den period, då tullen fans,
eller åren 1889—1890, för omkring 1,300,000 kronor om året. År
1891 upphäfdes tullen, men den togs icke bort förrän från och med
det följande året, 1892. Derför väntade alla, som ämnade införa fartyg,
att införa dem, till dess år 1892 inträda Följden blef också den,
att då under år 1891 icke infördes fartyg för mer än 374,740 kronor,
steg importen under det följande året till öfver 3,000,000 kronor. År
1893 kommo vi åter till normala förhållanden; då föll värdet af importerade
fartyg till 1,006,478 kronor. Således har, så vidt jag kan
se, tullens borttagande icke i någon nämnvärd grad befordrat importen
af fartyg. Om jag tager medelsiffrorna för åren 1891—1893, finner
jag, att det infördes årligen fartyg för 1,465,000 kronor mot 1,300,000
kronor under tullperioden. Således skulle hela skilnaden utgöra

165,000 kronor årligen, hvilket belopp dock icke spelar någon stor roll.

Om jag då ser till, huru denna fråga verkar på de mekaniska
skeppsbyggerierua, finner jag, att under de tvenne åren 1889—1890,
då tullen verkade, var exporten af fartyg, byggda i Sverige, 1,070,840
kronor pr år och under de tre följande åren årligen omkring 880,000

N:o 11. 24

Onsdagen den 6. Mars.

ifrågasatt tuKkronor; således äfven der en ringa skilnad. Men med hänsyn till
« fartyg, plätfabrikationen tillverkades år 1892 8,138 ton grofplåt mot 10,721
(Ports.) ton år 1893. Således ökades denna tillverkning med 32 procent.
Detta visar icke, att borttagandet af tullen på fartyg skulle verka
minskning af plåttillverkningen.

Men så bär man sagt, att importen af engelsk plåt ökats —
ungefär fördubblats — från omkring 450,000 1889 till 918,835 kg.
1893. Men det är mycket lätt förklarligt, derför att samtidigt med
att tullen på fartyg borttogs, lemnades tullrestitution å införd plåt,
men icke endast för sådan plåt, som införts för tillverkning af exporterade
fartyg, utan äfven för sådana fartyg, som vore ämnade för inhemsk
sjöfart. Till följd af detta förändrade förhållande har man numera
användt engelsk plåt äfven till mindre fartyg, som användas i
inhemsk sjöfart, och detta är anledningen, hvarför importen ökats.
Denna ökning har således ej föranledts deraf att tullen borttagits.
Tullen kommer efter mitt förmenande icke att verka det ringaste på
plåttillverkningen, så länge tullrestitutionen står qvar. Såsom här
upplysts, kan man äfven med tull få engelsk plåt betydligt billigare
än svensk plåt, och det är således icke tänkbart, att man skall kunna
tvinga fartygsbyggarne att använda det dyrare svenska materialet, som
för öfrigt funnit eu betydligt större förbrukning inom landet, sedan
tull åsatts ångpannor och andra maskiner. Exporten af plåt har gått
ner från omkring 7 millioner kg. 1890 till 3''/3 millioner kg. 1893,
och jag antager, att skilnadeu användts inom landet, men icke till
fartyg och båtbyggeri, utan till andra ändamål, hvartill plåten bättre
lämpar sig. Således kan jag icke tänka mig, att skeppsvarfven, de
mekaniska verkstäderna och plåtvalsverken skulle få någon anmärkningsvärd
nytta af ifrågavarande tull, under det att den utan tvifvel komme
att verka skadligt för sjöfartshandteringen, hvilken till */6 bedrifves i
konkurrens med utländska fartyg och endast till 1 ''6 är inhemsk sjöfart.

Hvad vår inhemska sjöfart beträffar, är det en känd sak, att dertill
användas hufvudsakligen mindre fartyg. Dessa byggas i regeln
på svenska varf, derför att de kunna erhållas billigare på de svenska
än på de utländska varfven, och om herrarne tänka, att man genom
att sätta tull på fartyg skulle kunna tvinga rederierna i Sverige att
låta bygga sina fartyg vid svenska verkstäder, kan jag försäkra herrarne,
att. så icke blir förhållandet. England har under år 1894 ökat
sin handelsflotta med 352,000 ton och dessutom sålt en massa fartyg
af mindre lämplig beskaffenhet och sämre qvalitet. Det är dessa fartyg,
som köpas af utlandet. En stor del har gått till Japan, men äfven
några till Sverige och Norge. Dessa fartyg hafva sålts sä billigt, att
det är icke möjligt, att någon svensk verkstad skulle kunna åstadkomma
för vissa ändamål tjenliga fartyg till motsvarande pris. Det
är på eu del trader, såsom hvar malm- och träfrakter förekomma, der
billiga men mindre snabbgående fartyg användas, i hvilka fall stor
hastighet icke spelar någon roll, utan der sjelfva inköpspriset å fartyget,
i förhållande till de låga frakterna som erhållas, är hufvudsaken.
Enligt min tro är det således icke tänkbart, att, hvilka åtgärder man
än vidtager, man skall kunna tvinga rederierna att köpa dyra fartyg,
då de äro fullt betjenta med de billigare fartygen.

Onsdagen den 6 Mars.

25 N:o 11.

Iran alla synpunkter sedt, kan jag således icke finna annat, än ifrågasatt tull
att det vore ett missgrepp att nu sätta tull på fartyg, hvarför jag får “ fartmyrka
bifall till utskottets hemställan. (Forts.)

Herr af Buren: Jag begärde ordet för att bemöta en talare,
som lagt i min mun ord, som jag icke har sagt. Herr Rettig påstod
nemligen, att jag skulle hafva sagt, att den svenska plåten vore bättre
än den utländska. Jag sade, att vi i vårt land med vårt goda material
hade alla förutsättningar för att behålla den svenska marknaden för
oss sjelfva. Jag vet väl, att numera genom förbättrade metoder utlandet
äfven i afseende på qvaliteten tillverkar lika god plåt som
Sverige, men vårt land har alla förutsättningar för att kunna fylla
landets behof i detta afseende.

En annan ärad talare på stockholmsbänken yttrade, att sjöfarten
bedrifves här till en tredjedel af svenska och till två tredjedelar af
norska fartyg, hvilket just bevisar, att tullfrihet icke det minsta gagnat
sjöfartsnäringen. Detta, synes mig, utgör tvärtom ett bevis för min
åsigt, att tull bör sättas å fartyg.

Den nästföregående ärade talaren påstod, att den officiella statistiken
talar mera för än mot tullfrihet. Jag ber honom vara god att
taga reda på de uppgifter, jag här har i min hand, för att han må
blifva i tillfälle att se, i hvilken svår ställning icke blott skeppsbyggerierna,
utan äfven de mekaniska verkstäderna och plåtvalsverken
befinna sig, och att bättre läsa och förstå sin statistik.

Jag anhåller fortfarande att få yrka bifall till reservationen.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med de yrkanden,
som derunder framstälts, propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i den nu föredragna punkten hemstält samt vidare derpå att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla den i
ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, hvilken
förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkten 4.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Herr talmannen tillkänuagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 e. m.

Punkten 5.

Mom. a). Höjning af

tullen å sul Herr

Söderberg: Jag skall icke tillåta mig ingå på några
kemiskt-tekniska frågor, utan ämnar endast hålla mig till den praktiska
nyttan och gagnet af läderfabrikationen såväl för jordbruket som för
hela svenska befolkningen under den tid den existerade. Såväl i städerna
som ute på landsbygden fans ett flertal garfverier, som drefvos
eller rättare förestodos af praktiska, i sitt yrke från barndomen utbildade

N:o 11. 26

Onsdageu dea 6 Mars.

Höjning af
tullen å sulläder
och
bindsulläder.
(Forts.)

män, h vilka tillverkade ett fabrikat, som i styrka och godhet vida öfverträlfade
det, som nu från utlandet i massor importeras. Men på grund
af den stora import, som nu är rådande, hafva de flesta af dessa skickliga
yrkesidkare måst nedlägga sin lädertillverkning och i stället etablerat
sig såsom läderhandlande med importeradt färdiggjordt läder och
skodon. Att en oerhördt stor nationel förlust häraf följer, bör hvar
och eu kunna inse, då endast Amerika öfver England på ett enda år
(1884) till Sverige importerat för mer än fem millioner kronor sulläder.
År 1894 importerades för öfver tre och en half millioner kronor.

Af andra lädersorter importerades 1893 för fyra och eu half millioner
kronor och skodon för nära eu million kronor, således eu import utifrån
af fårdigarbetadt läder uppgående i värde till nio millioner. Sedan
kommer den stora förlusten för prisfall å svenskt råmaterial, i synnerhet
på hudar och skinn af vår nötboskap, som nu icke gäller hälften
i pris hvad det gälde för några år sedan. Dertill kommer en ofantligt
stor nationel förlust genom minskad afsättning af bark, som förut
efter de flesta af våra trädslag kunde afyttras till garfverierna och
som icke inbringade så litet årligen, hvilken råvara nu till stor del
ligger och ruttnar i våra skogar. Och till sist kommer den oerhörda
arbetsförlusten, som tillskyndas våra arbetare genom importen af färdigarbetadt
läder och skodon.

Reservanterna hafva visserligen sagt, att man inom Sverige icke
tillgodogjort sig de nya uppfinningarna inom läderindustrien, men efter
hvad jag gjort mig underrättad om, lär det väl icke vara så mycket
bevändt med de nya uppfinningarna inom lädertillverkningen. Varan
lär bli sämre i samma mån den blir billigare. Hvad nu sulläder beträffar,
lär det icke kunna tillverkas enligt den nya metoden. Läderoch
skohandlarne erkänna villigt sjelfva, att det läder, som är tillverkadt
efter de omnämnda nya metoderna, icke är af prima beskaffenhet
—• icke ens skofabrikanterna äro fullt belåtna med detta.

Det vore mycket mera att yttra i saken, men jag inskränker mig
till att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Almgren, Oscar: Jag nödgas besvära herrarne med att
å nyo begära ordet för att yrka afslag på utskottets hemställan. Utskottet
anser, att den motivering, som är förebragt, alldeles tydligt
gifver vid handen, att behof af förhöjd tull på sulläder föreligger.
Jag anser, att den utredning, som sedan 1892 förebragts, alldeles otvetydigt
gifver vid handen, att en sådan ökning icke är behöflig, och
den erfarenhet, som man fatt af den sedan 1893 offentliggjorda statistiken,
styrker detta påstående. Den visar nemligen, att tillverkningen
inom landet fortfarande håller sig vid ungefär samma siffror,
51/, millioner. Den var 1888 icke iller än 4,957,000. Importen har
deremot minskats. Den var 1891 3,079,000 och 1892 icke mer än
2,882,000. Antalet garfveriarbetare håller sig nästan konstant vid samma
siffra sedan lång tid tillbaka, omkring 1,700, och antalet handtverkare
inom garfveriindustrien på samma sätt mellan sex och sju hundra.
Således gifva sifferutredningarna vid handen, att något ökadt behof af
skydd egentligen icke förefinnes. Men jag skall bedja att särskildt
få påminna om eu ^sak, som jag påpekade redan 1893, nemligen be -

Onsdagen den 6 Mars.

27 N’:o 11.

fintligheten åt en mycket lifligt framåtgående industri, som arbetar för Höjning af
export på våra grannländer, hufvudsakligen på Norge, skomakeri handteringen,
som bedrifves hufvudsakligen i Nerike. Denna export på hindmlläder
Norge har varit i ständigt stigande. Vid riksdagen år 1893, då jag (Forts)
påpekade detta, bemöttes det af en kamrat på stockholmsbänken med
det påståendet, att han hade anledning antaga, att denna export bestod
egentligen af skodon med träbottnar, som begagnades i södra
Sverige och exporterades på Danmark, och att sullädret således dervid
icke spelade någon roll. Detta gaf mig anledning att närmare undersöka
saken, och fann jag dervid — på grund af den offentliggjorda
norska statistiken öfver införseln till Norge från Sverige — att 1891
exporterades från Sverige 49,000 kg. skodon, deraf endast 4,900 med
träbottnar och 40,000 med bottnar af läder. År 1893 hade exporten
stigit till 61,500 kg., deraf endast 4,500 med träbottnar, alla öfriga
läderskodon och deraf 9,000 kg. verkligt fina skodon af saffian och
pressadt läder. Detta gifver vid handen, att här föreligger en verklig
industri. Om man beräknar värdet af denna export efter det värde
per kg., som kommerskollegii berättelse begagnar för skodon, nemligen
10 kronor, uppgår den till omkring 615,000 kronor. Det är således
icke någon obetydlig industri. Det ligger för öppen dag, att om man
nu fördyrar genom ökade tullsatser de materialier, som användas för
denna fabrikation, försvåras, om icke omöjliggöres, densamma.

Den föregående ärade talaren fäste uppmärksamheten på, att ett
stort antal garfvare i Småland måst nedlägga sin handtering, om jag
icke fattade honom orätt. Jag vet icke, om dessa garfvare i Småland
i sjelfva verket kunna göra större anspråk på skydd — ett skydd, som
man har svårt att motivera på grund af föreliggande siffror — än
sköntakeriarbetarne i Nerike, som sannolikt äro talrikare och som kunna
hafva anspråk på att orubbadt få bibehålla sitt lefvebröd.

Jag ber slutligen att få påminna om utgången af denna fråga vid
1894 års riksdag. Då beslöt Första Kammaren just på grund af den
utredning, som då förelåg, att afstå förslaget om höjning af tullen på
sulläder med 60 röster mot 45. Jag hoppas för min del, att kammaren
vidhåller sitt då fattade beslut, och yrkar afslag å utskottets
hemställan i denna punkt.

Herr Almström: Jag bär många gånger förut yttrat mig i den

nu föreliggande frågan, och jag skall nu blifva så kortfattad som möjligt,
men jag har ansett mig böra taga till ordet för att bemöta den
siste ärade talarens anförande.

Innan jag gör det, ber jag få påminna, att af alla de tullsatser,
som af tullkomitén ifrågasattes och af Kongl. Maj:t föreslogos vid 1892
års riksdag, är denna, tullen på läder och skodon, nära nog den enda
vigtiga, som icke blifvit bifallen. Denna näring är således den enda,
som undandraga det skydd, hvilket tillförsäkrades nästan alla andra
svenska industrier. Och hvarför blef det så? Befinner sig deuua
näring i ett sä blomstrande tillstånd, att man deri kan finna en anledning
att icke bevilja densamma tullskydd? Visserligen icke! Den
är sedan 1870-talet i ett starkt tillbakagående. Jag tillåter mig påminna,
att de å denna vara gällande tullsatserna hafva varit följande.

N:o 11. 28

Onsdagen den 6 Mars.

Höjning af
tullen å sulläder
och
bindsulläder.
(Forts.)

Före 1857 utgjorde tullen 881/, öre för kg., men nedsattes 1857 till
55 öre ock i sammanhang med franska traktaten till 35,3 öre, men
icke nog dermed: 1868 — således oberoende af den franska handels traktaten

— nedsattes tullen ytterligare till 23,5 öre och slutligen 1875
till 14,1 öre. Det ser ut, som om dessa nedsättningar varit strafftullar,
derför att representanterna för denna industri både gent emot
frihandeln, som då hade öfvertaget, fört protektionismens talan varmare
än de flesta andra. Emellertid fann man sedermera att man gått för
långt, och tullen höjdes 1886 till 24 öre. Meu äfven denna förhöjning
har visat sig vara alldeles otillräcklig för att vid full kraft bibehålla
garfverinäringen, som i andra länder anses vara af den stora
vigt, att man undviker allt som kan hindra dess utveckling.

I vårt land utgjorde tillverkningsvärdet för densamma år 1874

8,507,000 kronor. År 1888 hade det till följd af dess mindre gynnade
ställning nedgått till 4,957,000 och uppgick 1892 till endast 5,494,881.
Den siste talaren sade, att han i det förhållandet, att lädertillverkningen
under de sista åren bibehållit samma ståndpunkt i afseende
på tillverkningsvärde, såge ett bevis för, att dess ställning är tillfredsställande.
Jag hemställer emellertid, om det må anses tillfredsställande,
att, under det att den svenska industriens produktionsvärde i
dess helhet sedan 1874 stigit med 80 procent eller från 168 millioner
till öfver 300 millioner kronor, d. v. s. ökats med omkring 80 procent,
en särskild näring under samma tid gått ned med mer än en tredjedel af
hvad den förut var. Jag finner detta förhållande högst otillfredsställande.
Det tyder på ett bestämdt tillbakagående och visar, att man
icke fortfarande kan drifva yrket med förtjenst. Samma tillbakagående
framträder deruti, att arbetarnes antal, som 1874 utgjorde 2,009, år
1892 hade nedgätt till 1,736. Under samma tid, eller åren 1874—1893,
steg värdet af importeradt läder från 3,715,066 kronor till 7,096,566
kronor.

I sin reservation hafva reservanterna augifvit orsaken till den
svenska garfverihandteringens svåra ställning böra sökas deruti, att de
svenska fabrikanterna icke velat eller kunnat göra sig till godo de
nya och förbättrade tillverkningsmetoder, som nu användas i Amerika,
och genom hvilka c-tt bättre och billigare material kunde framställas.
Vi hafva i denna kammare af eu ärad talare redan vid en föregående
riksdag fått höra en föreläsning, gående ut på att visa, huru de svenska
garfvarne böra förfara för att få sin vara billigare och bättre,
en föreläsning, såsom jag tror, mindre grundad på praktiska studier
än möjligen på en i hast genomgången uppsats i ämnet. Jag tillmäter
dessa råd icke högre värde än de motiv, reservanterna anfört. Det
är nemligen väl kändt, att det amerikanska läder, som importeras,
väl är billigt, men i allmänhet icke kan anses såsom en god vara, och
det ligger äfven i sakens natur, att det icke kan så vara, enär de snällgarfningsmetoder,
som i Amerika användas, icke gifva så jemn och hållbar
produkt som de äldre långsammare metoderna.

Reservanterna anföra äfven personliga skäl. Det synes dem icke
att garfveriidkarnes ställning är så betryckt, att de behöfva hjelp.
Detta är ju ett märkvärdigt skäl, och jag vill derpå endast svara, att
om bland 553 garfveriidkare här i landet det finnes en och annan,

Onsdagen den 6 Mars. 29

många äro de icke, som befinner sig i goda ekonomiska omständigheter,
så beror detta derpå, att de varit med på den tiden, då rörelsen
lönade sig bättre än nu, och att de derunder samlat kapital, som gör
det möjligt att ännu upprätthålla rörelsen, ehuru med ringa eller ingen
förtjenst.

Såsom ett ytterligare skäl för afslag anförde herr Almgren, att
man genom förhöjd tull skulle ofördelaktigt inverka på den under de
senare åren tillkomna skofabrikationen. Jag vill derpå svara, att från
skofabrikanternas sida framstäldes under förra riksdagen mycket varma
önskningar om högre tull på skodon, och jag undrar icke derpå, ty
exporten af skodon har varit och är fortfarande en obetydlighet i jemförelse
med importen af samma vara. Det var emellertid en tillfredsställelse
att höra herr Almgren uttala, att han funne tillvaron af en
industri inom landet vara eu fördel. Han talade om skotillverkningen
i Örebro län, och huru vigtigt det vore att för densamma bevara marknaden
i Norge, till och med, om jag icke missuppfattade honom, vigtigare
än att för garfvarne i Småland betrygga deras existens. Hvad
beträffar värdet af export och import af skodon, alla slag, ber jag få
nämna, att år 1864 infördes deraf endast 1,157 kg., men 1893 ej mindre
än 107,627 kg. till värde af 1,060,062 kronor. Utförseln, som 1890
uppgick till ett värde af 368,000 kronor, nedgick 1891 till 192,000
kronor och belöpte sig 1892 till 253,000 kronor.

Det är således icke någon stigande, utan en fallande utförsel, hvarom
här kan blifva tal. Deremot tror jag, att en något större afsättning
på produkterna af denna industri under senare åren vunnits inom
landet.

Då herr Almgren nu anfört ett yttrande, som jag fälde under
tulldebatten vid sistlidne års riksdag, skall äfven jag bedja att få påminna
om ett yttrande af honom vid samma tillfälle, då han, för att
klargöra det vådliga i en ökning af tullen på läder och skodon, framhöll,
huru derigenom de fattiga skolbarnen skulle hindras från en
ordentlig skolgång, och hurusom, på tillfrågan af skollärarinnorna efter
orsaken till bortavaron från skolan, man ofta finge svaret, att det vore
brist på skodon, som vållade detta. Med detta känsloskäl ville han
framhålla nödvändigheten af att icke höja de nu gällande tullsatserna.
Jag skall bedja att häremot få framhålla, att om man icke bereder
dessa skolbarns föräldrar tillfälle att skaffa sig utkomst, skall det snart
både för dem och barnen blifva brist icke blott på skodon, utan äfven
på alla andra lifvets förnödenheter.

Säkert är, att sedan år 1888, då det s. k. nya systemet infördes,
har tillverkningsvärdet för industri och näringar ökats från 191 millioner
kronor till öfver 300 millioner, under det arbetarnes antal stigit från
omkring 74,OCK) till omkring 113,000. Det är således nära 40,000
arbetare mer än förut, som genom detta nya system erhållit tillfälle
till arbetsförtjenst. Jag tror att detta visar att vi haft rätt, då vi vid
framhållandet af nyttan för landet af tullar sagt oss härvid icke blott
se saken ur näriugsidkarnes synpunkt, utan ilfven med hänsyn till
arbetarnes bästa samt att resultatet äfven utmynnat i eu bättre ställning
för dessa senare. Om vårt näringslif fortfarande arbetat under
samma tryck af konkurrens med utlandet som förut, hvar skulle dessa

N:o 11.

Höjning af
tullen å sulläder
och
bindsulläder.
(Forts.)

N:o 11. 30

Onsdagen den 6 Mars.

Höjning af 40,000 arbetare med sina familjer erhållit arbetsförtjenst, synnerligast
tUläder&och~ ^ emigrationen under dessa är starkt aftagit? Jag tror, att den siste
bindsuiläder. arade talaren och herrar fribandlare i allmänhet skola blifva mig svaret
(Forts.) härpå skyldiga. Hopsummerar jag resultatet af de senare årens erfarenhet,
finner jag, att ehuru produktionen stigit så mycket, har industriidkarnes
ställning öfver hufvud taget derigenom icke synnerligen
förbättrats — de flesta af dem arbeta fortfarande under bekymmersamma
eller mindre fördelaktiga förhållanden — under det de arbetande
klassernas vilkor hafva i stort sedt ovilkorligen undergått förändring
till det bättre. Man lyssnar icke heller numera så villigt till
talet om svälttullar med mera dylikt, som för någon tid sedan fann
alltför god genklang hos eu del af allmänheten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Fagerholm: Jag har begärt ordet för att bemöta en ärad
talares på stockholmsbänken, herr Almgrens, påstående, att enligt
kommerskollegii berättelse för 1893 utförseln från Sverige af skodon
skulle uppgå till 600,000 kronor, men det är icke så; enligt nämnda
berättelse utfördes för 235,000 kronor; det är således på 365,000 kronor
som hans uppgift skiljer sig från verkliga förhållandet.

Införseln af skodon, andra slag, uppgick samtidigt till ett värde
af 977,000 kronor, men det är märkvärdigt, att tullstyrelsen vid uppskattningen
af dessa »skodon andra slag» icke rättat sig efter tulltaxan,
utan bedömt dem efter ett värde af 1 krona pr kg. I tulltaxan
står, att arbeten af karduan, saffian, färgade, pressade skinn m. in.
skola behandlas efter 6 kronor pr kilo, och att skodon skola tullbehandlas
på grund af den vara, som användts till ofvanläder. Om
generaltullstyrelsen varit konseqvent, skulle dessa »skodon andra slag»
sålunda dragit en tull, som omöjliggjort all import. Jag vill vidare
nämna, att under år 1893, då skodon af saffian in. m. infördes till
värde af 41,680 kronor, utfördes af samma vara för 4,880 kronor, och
detta bevisar, att vi böra hålla på vår egen garfveriindustri, så att
den icke helt och hållet försvinner. Yår läder- och skodonsindustri
kunde mycket väl fabricera allt, som för landets behof införes af läder,
skodon och läderfabrikat, hvaraf värdet nu uppgår till cirka 13 millioner
årligen, ett belopp som verkligen synes mig vara allt för stort.

Herr Almgren sade vidare, att exporten på Norge af skodon från
Örebro län vore så stor, att man borde tillmäta densamma en afgörande
betydelse för denna fråga, men den ärade talaren hade kanske ej
gjort sig reda för, hvarifrån denna industri tager sin råvara. Lädret
för dessa exporterade skodon kommer just från de svenska garfverierna;
hvarenda bit ofvanläder är af svensk tillverkning och af sullädret är
äfven högst obetydligt utländsk vara.

Jag kan derför icke annat än på det högsta tillstyrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Almgren, Oscar: Jag begärde ordet för att protestera mot
ett uttalande af min ärade kamrat på stockholmsbänken. Jag skulle,
såsom han sade, hafva yttrat, att det vore vigtigare att tillgodose skotillverkningens
intresse på afsättning i Norge än garfvarnes i Småland att

Onsdagen deri 6 Mars.

31 N:0 11.

fortfarande kunna bedrifva sitt yrke. Något sådant tiar jag aldrig sagt;
jag sökte endast framhålla, att båda intressena äro lika berättigade
att tillgodoses.

Jag ber få fästa uppmärksamheten på, att för närvarande föreligger
förslag att höja tullen på sulläder och i sammanhang dermed
äfven på hudar och skinn, andra slag, liksom det äfven föreslås att
höja tullen på skodon. Men sedan alla dessa tullar gått igenom, hvad
hafva vi då att vänta nästa gång? Man kommer att yrka på förhöjning
af tullen å läderarbeten af alla andra slag, sadelmakeriarbeten
och koffertar med mera dylikt. Tullen höjes på råvaran och således blir
det en mycket berättigad fordran, att äfven tullen på fabrikatet höjes.
Mine herrar, hvar skall detta sluta? Det är en ändlös skruf; man
ökar först på ett håll och sedan på ett annat, man ökar på nytt och
så undan för undan. Jag har velat framhålla denna omständighet, tv
äfven den torde böra inverka vid afgörandet af denna fråga.

Herr Philipson: Då genom franska handelstraktatens upphörande
det tvång, som legat på flertalet af våra näringar och industrier, borttagits,
hafva, såsom redan nämnts, de flesta näringar och industrigrenar
derefter hugnats med högre tullsatser. Endast garfverinäringen
är i samma olyckliga läge som den var under franska handelstraktaten.
Det synes mig således icke vara annat än en gärd af rättvisa och
billighet, om man åt denna näring, hvilken såsom allmänt bekant för
ett tynande lif, lemnar det skydd, som öfriga näringar redan fått.

Jag tror, att det skydd, som nu af motionären blifvit begärdt och
af bevillningsutskottet föreslaget, icke är af den art, att det kan anses
blifva betungande för konsumenterna i allmänhet, men dock lända till
någon nytta för garfverinäringen. Att denna näring under de senare
åren gått tillbaka, visa siffrorna tydligt.

Här har förklarats från dem, som motsätta sig bevillningsutskottets
förslag, att dessa siffror ingenting bevisa. Jag skall derför
ej heller tillåta mig att upprepa desamma, men jag ber att för herrarnes
minne få framhålla en siffra, som återfinnes i tullkomitéus betänkande
1891 liksom i kommerskollegii uppgift öfver näringar och fabriker
1892 och hvilkens betydelse ej bör underskattas. Det visar sig
nemligen af tullkomitéus betänkande 1891, att 619 garfverier funnos i
vårt land, men 1893 upplyser kommerskollegium, att år 1892 funnos
endast 579 garfverier, således en minskning af 40 garfverier eller nära
nog 7 procent. För mig vill det synas, som om detta dock hade en
ej ringa betydelse och gåfve anledning att tänka på, huruvida denna
för vårt land ganska vigtiga näring, på hvilkens köpförmåga en hel del
af jordbrukarnes afsättning af kreaturshudar nu beror, och hvilken
näring är i fullkomligt nedgående, ej vore berättigad till den hjelp,
som skulle afses med ett högre tullskydd. Man behöfver dessutom icke
gå till statistiken, utan endast lita på den erfarenhet, som man sjelf
har, om man deltager i affärslifvet, för att finna, huru garfverierna år
efter år minskas ej allenast till antal, utan äfven i af kastningsförmåga.
På dessa skäl och då den begärda förhöjningen synes mig kunna lända
till någon liten bättring för denna näring utan att alltför mycket

Höjning af
tullen å sulläder
och
hindsulläder.
(Forts.)

X:o 11. 32

Onsdagen den 6 Mars.

Höjning af betunga allmänheten, anhåller jag att få yrka bifall till bevillningstuiien
a säl- utskottets förslag i förevarande punkt.

lader och 0 r

bindsullåder. « .

(Forts.) Ofverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr tal mannen

jemlikt derunder förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i förevarande moment hemstält samt
vidare derpå att utskottets hemställan skulle afslås och nuvarande tullsats
å ifrågavarande artiklar bibehållas; och förklarade herr talmannen
sig anse den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande
ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i afseende å
punkten 5 mom. a) af sitt betänkande n:o 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och bibehålies nuvarande
tullsats.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 32.

Mom b).

Utskottets hemställan bifölls.

Ifrågasatt än- PutlJctCH 6.
äring af tullan

å tagel. Herr Wester: Det torde, dess bättre, vara ett enastående fall i

vår tullagstiftning, att råvaran drager samma tull som den deraf förfärdigade
produkten. Detta har desto större inverkan på en näring
sådan som tagelindustrien, der cirka 10 procent af råvaran bortgår under
bearbetningen. Vill man omintetgöra möjligheten för en industri att
existera, så torde säkraste sättet vara att sätta samma tull på råvaran
som på det färdiga fabrikatet. Denna regel gäller för all industri, och
tagelindustrien gör derifrån intet undantag, hvarför rättelse i förevarande
fall synes vara desto nödvändigare.

Tagelindustrien, som är en för vårt land så naturlig näring och
icke kräfver några stora anläggningskostnader eller dyrbara maskiner,
har dock fört en tynande tillvaro vid sidan af den utländska konkurrensen.
Importen af tagel utgjorde 1893 50,400 kg., motsvarande
ett värde af 111,000 kronor, således ej synnerligen stor, men dock för

111,000 kronor större än den borde vara. Huru stor tillverkningen inom

Onsdagen den 6 Mars.

33 N:o 11.

(Forts.)

landet för närvarande är, kan naturligtvis icke uppgifvas, men eu dast//>%«■«!« än
vid tvenne tagelspinuerier här i staden har årligen tillverkats 10,000drin? “/tuIlen
kg. Om således denna näring hade haft ett tillräckligt och naturligt “ tagel''
skydd, skulle den helt visst kunnat fylla icke blott landets eget behof,
utan ock lemna tillgång derutöfver till export. Detta till fromma
lika väl för arbetarne som jordbruket. Yi hafva sett, huru Tysklands
tagelindustri år för år utvecklat sig, så att dess tillverkningsvärde nu
uppgår till mellan 3 och 4 millioner mark om året. Hvarför skulle
den icke äfven i vårt land kunna utvecklas och föras framåt?

Jag kan emellertid icke finna motionärens förslag fullkomligt
rigtigt. 1 krona är nemligen en alldeles för hög tull för arbetadt
tagel. Efter inhemtade upplysningar och fakta har jag beräknat beliofvet
af ifrågavarande tull och dervid kommit till det resultatet, att 30
öre utöfver tullen på råvaran är det minsta för arbetadt tagel, men
ett högre belopp vill jag icke heller förorda. Utskottet säger, att denna
»tullförhöjning skulle sannolikt rätt känbart drabba möbelfabrikanter».

Detta vågar jag bestrida. Till enklare möbler användes endast krollsplint,
och på dyrbarare hade den föreslagna tullen ingen inverkan.

Till en soffa, värd 200 kronor, användas 5 kg. tagel, hvadan tullförhöjningen
skulle höja dess pris med 1 krona 50 öre eller med 3/4 %,
men detta kan icke hafva något känbart inflytande. Sedan säger utskottet,
att en tullförhöjning skulle drabba sadelmakare, men här i
staden användes icke tagel inom sist berörda yrke; det är tapetserare
som nyttja det, men dem har utskottet icke nämnt.

Utskottet påstår slutligen, att denna näring icke är »af beskaffenhet
att påkalla något särskildt. skydd». Jag vet icke hvad utskottet
menar med »beskaffenhet», men antager, att utskottet anser denna
näring så ringa och obetydlig, att den derför icke förtjenar något
skydd. Men äfven om den för närvarande är ringa, kunde deu dock
utan tvifvel utvecklas och blifva af större betydelse för vårt land likasom
för Tyskland. Om den således, under närvarande förhållanden,
hade ringa betydelse för landet, så hade den dock desto större betydelse
för dem, som arbeta i denna näring. Då utskottet talar om denna
närings beskaffenhet, så ber jag få säga, att det är just denna närings
beskaffenhet, som gifvit mig anledning att i min ringa mån söka utverka
rättvisa och hjelp å densamma; ty tagelindustrien lemnar ofta
nog arbete och utkomst åt den fattigaste och svagaste delen af landets
befolkning, och jag vågar nästan tro, att endast denna omständighet
skall för denna kammare vara skäl nog bevilja äfven denna näring
välbehöfligt och nödvändigt skydd. Denna tull skadar ingen, men
gagnar de fattige.

Jag yrkar således, att kammaren måtte besluta, att en tull af 50
öre åsättes bearbetadt tagel samt en tull af 20 öre råvaran, allt per
kilogram.

Herr af Buren: Då den uppfattning ofta gör sig gällande, att
tullsatserna hjelpa de förmögne men deremot stjelpa dem, som icke
äro det, har jag trott, att med den skilnad, som bör vara emellan
tullen a råtaglet och den förädlade varan, man .skulle hjelpa dessa små
jordbrukare, som hafva råämnena till taglet. Man kan näppeligen

Första Kammarens Vrot. 18V5. \:o 11.

N:o 11. 34

Onsdagen deu 6 Mars.

ifrågasatt än-finna någon naturligare näring i vårt land än den, der man kan uppdnng
af tullenfielIfia råämnet ifrån söder till norr, ifrån lierrgårdarne till den minsta
“ a^e ‘ torparestuga, der det finnes en häst eller ett nötkreatur. Det är derl
or 9,) för jag ansett det vara af synnerlig vigt att få eu högre tull på
den förädlade varan, på det att uppmärksamheten måtte fästas på
vigten af denna handtering.

T utlandet finnas stora industriella etablissement för förädlande af
råtagel. Jag förstår icke hvarför man hos oss, der man har råvaran
öfver hela landet att tillgå, icke vill göra någonting för att åstadkomma
en dylik industri. Det borde ligga i våra köpmäns eget intresse
att, i stället för att uppmuntra det utländska arbetet, som de
här göra, i stället uppmuntra och befrämja det svenska arbetet. Derigenom
skulle man i vårt land få eu större köpförmåga till stånd,
hvilket man genom att bibehålla samma tullsats för såväl råvaran som
den förädlade varan motarbetar.

Det är dessutom en omständighet, på hvilken jag vill fasta herrarlies
uppmärksamhet, nemligen den, att detta förädlade tagel, som inkommer
i vårt land, är till eu icke obetydlig del uppblandadt med
värdelös fiber, hvilket gör, att vi icke få en ärlig utan en ganska
underhaltig vara.

Då, enligt mitt förmenande, denna industri skulle i vårt land
kunna uppammas till eu allt större utveckling genom en förhöjd tull
på den förädlade varan, då det obestridligen är en oegentlighet att
hafva samma tull på råvaran som på den förädlade varan och då,
genom denna högre tull på den förädlade varan, allmogen i vårt land
skulle komma till insigt om att denna råvara har ett stort värde och
genom förädling kan bereda den mindre landtbrukaren en väl behöflig
biförtjenst, anhåller jag, herr grefve och vice talman, att, då jag icke
torde kunna påräkna bifall till min motion, få sluta mig till det
yrkande, som af den föregående talaren framstälts.

Herr Stephens: Tagelindustrien kan delas i två olika afdelniugar.
Den ena utgör en mera fabriksmessig handtering af råvaran, under
det att den andra afdelningen är att hänföra till hemslöjd. Den
fabriksmessiga bandteringen tillverkar i allmänhet en bättre produkt,
då den sämre produkten tillverkas i hemmen, fängelserna och på landsorten
i allmänhet bland fattigt folk. Jag har försökt få reda på,
huru det förhåller sig med denna industri, och jag har der vid lag från
tillförlitligt håll fått den upplysning, att den bättre qvaliteteu af det
tagel, som tillverkas här i landet, är fullt jemförlig med, om icke
bättre än den utländska, samt ställer sig så mycket billigare i pris,
att det icke kommer i fråga att bär importera prima tagel från utlandet.

Hvad nu deu andra qvaliteten tagel beträffar, är denna, till följd
af det primitiva sätt, hvarpå varan behandlas, af en sämre qvalitet,
hufvudsakligen med anledning deraf, att man icke kunnat borttaga
den sträfva och obehagliga lukt, som detta tagel har. Det är derför
mindre begärligt, och är det hufvudsakligen med detta tagel af sämre
qvalité som det utländska sekunda taglet konkurrerar, hvilket senare
dertill är i stor myckenhet uppblandadt med fiber och således egent -

Onsdagen den 6 Mars.

35 N:o 11.

ligeu är en annan produkt. Jag skulle vilja jemföra det med mar-ifrågasatt ängarin
i förhållande till smör. — Det är nu denna senare vara, nem-drinf aftn!len
ligen det sämre taglet, som hufvudsakligen importeras för att fylla “
behofvet i och för billigare ändamål, och det är denna vara, som man or 9‘
nu vill söka utestänga genom att lägga tull på densamma. Ja, det
kunde ju icke skada att utestänga de dåliga fabrikaten, men det har
visat sig, att för olika ändamål behöfvas olika varor, och de billigare
fabrikaten hafva nog sin plats inom industrierna såväl som de dyrare.

Jag tror således det för tagelindustrien vara bäst att ställa så till,
att det svenska taglet blir så väl bearbetadt, att det kunde intaga
platsen som prima vara; då skulle det icke behöfva befara någon konkurrens
med det utländska taglet. Hvad som derutöfver behöfves här
i landet tvingas vi i alla fall att importera, då man icke har tillräcklig
tillgång på råvaran här i landet att fylla behofvet.

Jag får således yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
som för en stund öfvertagit ledningen af förhandlingarna, att i afseende
på förevarande punkt yrkats, dels att hvad utskottet hemstält
skulle bifallas, dels ock, af herr JVester, att kammaren skulle afslå
utskottets hemställan och bifalla den i ämnet väckta motionen med
den ändring, att tullsatsen för spunnet tagel, äfven sådant inblandadt
med växtfiber, bestämdes till 50 öre per kilogram.

Sedermera gjorde herr vice talmannen propositioner jemlikt dessa
begge yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Då emellertid votering äskades, uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i punkten 6
af sitt betänkande n:o 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och bifalles den i ämnet
väckta motionen med den ändring, att tullsatsen för spunnet tagel,
äfven sådant inblandadt med växtfiber, bestämmes till 50 öre per kilogram.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befuunos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — G7;

Nej — 40.

Punkterna 7 och 8.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Ii:o 11. 36

Onsdagen den 6 Mars.

Ändrade be- Punkten 9.

stämmeUer om
tull å tråd

af koppar och HeiT Almgren, Oscar: På de skäl, jag käft äran anföra, när fråga
kopparlege- var om afcf- lägga tullpå glödlampor, och hvilka skäl, med afseende å
nngm. (]en föredragna punkten, blifvit ytterligare stärkta derigenom att
Andra Kammaren nu återremitterat punkten, her jag att få yrka
återremiss.

Herr Almström: Jag''!her, i motsats mot den siste talaren, få
yrka bifall till utskottets förslag. 3

Jag anhåller att få påpeka, att, enligt nu gällande tulltaxa, tull
är här lagd på råämnet, men icke på den färdiga varan. Koppartråd
drager nemligen en tull af 10 öre per kilogram, men af koppartråd
tillverkade kablar, utan isolering, äro tullfria. Den föreslagna förändringen
härutinnan har ej heller mött något motstånd inom utskottet,
utan har af detta enhälligt tillstyrkts. Den fråga, hvarom tvistigheter
uppstått, har varit angående kablar ompressade med bly eller
armerade med jern. Der har utskottet föreslagit en tull af 15 procent
på kablar, som hålla högst 21/* centimeter i diameter, men tullfrihet
för kablar af gröfre diameter. Skälet till denna skilnad har varit, att
de gröfre kablarne icke med någon utsigt till framgång kunna tillverkas
inom landet, synnerligen som behofvet af dem icke är så stort
och gör sig gällande endast tidtals. Deremot hafva jernarmerade
kablar om 2 */2 centimeter redan här varit föremål för tillverkning.
De blyompressade kablarne, angående hvilka reservanterna, om jag icke
misstager mig, säga, att de icke kunna tillverkas i landet, komma
dock enligt hvad för mig blifvit uppgifvet att blifva föremål för tillverkning,
såvida den föreslagna tullen kommer till stånd.

Då den näst föregående talaren, på de skäl han anförde mot
tullen på glödlampor, yrkade återremiss af den nu föredragna punkten,
ber jag få upprepa det skäl, som jag då begagnade, att nemligen artiklar
af detta slag blifva föremål för en alltmer växande tillverkning,
hvilken bör bibehållas åt vårt eget land.

Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets förslag.

Herr Almgren, Oscar: Jag gjorde mig skyldig till ett förbiseende,
då jag upplyste, o att denna punkt skulle vara återremitterad
af Andra Kammaren. Aterremissen gälde den föregående punkten,
angående glödlampor. 1 denna punkt bär i Andra Kammaren ett från
utskottets förslag afvikande beslut blifvit fattadt, h vilket är en tillräcklig
anledning för mig att vidhålla mitt yrkande.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jemlikt de yrkanden, som derunder framstäf, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i föreliggande punkt hemstält samt
vidare derpå att punkten skulle visas åter till utskottet; och förklarades
den förra propositionen, hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja,
besvarad.

Onsdagen den 6 Mars.

37 N:o 11.

Punkt611 10. Höjning af

• tullen å finare

Herr Nisser, Martin Samuel: Jag har ansett mig böra reserverasln,JS PaPPermig
emot det beslut, hvartill utskottet här kommit. Utskottet säger
nemligen, att det »medgifver rigtigheten af motionärens åsigt, att tillverkningen
af finare slags papper icke åtnjuter erforderligt skydd
genom nu gällande tullsats för papper», och uttalar sig för eu undersökning
i tekniskt afseende rörande hit hörande artiklar. Jag är för
min del alldeles öfvertygad om, att eu utredning i tekniskt hänseende
icke kan komma till något annat resultat än det, hvartill utskottet
bär kommit, att nemligen finare papper behöfver ett högre skydd.

Jag tror icke heller, att en utredning i tekniskt hänseende skulle
kunna underhjelpa eller afvärja de tulltekniska hinder, som skulle uppstå,
i fall man tvingade de i tullkamrarue tjenstgörande att skilja på
olika slag af papper.

Reservanterna hafva tagit sig friheten hemställa om en värdetull
å papper af 15 procent. Utskottet säger, att någon tullförhöjning för
vanligt tryck- och skrifpapper är icke behöflig, men denna tullsats
kommer snarare att minska tullen å skrifpapper. Om dess pris icke
är mer än 50 öre per kilo, blir tullen, enligt reservanternas förslag,

7 V2 öre i stället för nu gällande 10 öre per kilo. Man skulle kunna
invända, att värdetullar i allmänhet äro svåra att göra effektiva. Vi
hafva dock värdetullar på eu mängd saker, såsom elektriska mätare,
instrument och maskiner o. s. v. Dervid måste man naturligtvis hålla
sig till fakturan, som åtföljer varan. På samma gång jag nämner
dessa fakturor, tror jag det vore nödvändigt, att § 5 i tulltaxeunderrättelserna
blefve något omredigerad, just med hänsyn till att få
dessa fakturor mera sanningsenliga än hittills varit händelsen.

I Amerika har man värdetull på papper, hvilken tull för finare
papperssorter uppgår till 25 å 30 procent af varans värde. Då här af
reservanterna föreslås endast 15 procent af värdet, torde detta väl icke
vara att gå för långt.

Jag hemställer om bifall till reservanternas förslag.

Herr Ca valli: Utöfver de slag af papper, som upptagas i tulltaxan
under näs 483, 484 och 485, upptagas alla andra slag af papper
i tulltaxan under ett nummer, 480, med en gemensam tullsats af 10
öre per kilogram. Det kan ju icke förnekas, att denna rubricering
icke är fullt lämplig. Under denna rubrik fäller nemligen papper af
de mest olika sorter. Efter hvad utskottet Varit i tillfälle att se,
variera dessa i pris mellan 20 öre och 5 kronor per kilo. Om de
sorter, som motionärerna säga kosta 10 å 15 kronor per kilo, har utskottet
icke varit i tillfälle att få kännedom. Om jag således medgifver,
att den nuvarande rubriceringen icke är fullt lämplig, så kan
jag deremot icke vidgå, att vare sig motionärens eller reservanternas
förslag äro bättre; förhållandet är tvärt om det motsatta.

Hvad motionärens förslag beträffar, så innebär det, utan att skilja
upp denna vidlyftiga tullrubrik, eu förhöjning i tullsatsen från 10 till
50 öre. Det är ju tydligt, att äfven om man kan sätta en tullsats af
50 öre på eu vara, som är värd 5 kronor eller till och med har något

SSO II. 38

Onsdagen den 6 Mars.

Höjning af lägre värde, så kan man icke sätta en tullsats af 50 öre på en vara,
tullen å fnareSQm £r värd 20 öre. Till följd deraf torde icke motionärens förslag
‘la% p"!>^er'' böra vinna Riksdagens bifall.

Reservanternas förslag är något bättre och kali tydligen räkna på
anhängare bland dem, som löredraga värdetullar framför vigttullar.
Men äfven om jag stode på denna ståndpunkt i fråga om tullagstiftningen,
vill jag dock icke säga, att värdetullar lämpa sig för de varor,
om hvilka här är fråga. Det skulle nemligen, för att en värdetull på
denna vara skall blifva effektiv, kräfvas, att hvarje tullkammare hade
tillgång på en med pappersindustrien förtrogen person, som noga kände
till de olika pappersprisen. Nog kan man få eu sådan person på ett
och annat ställe, men hvarifrån få sådana vid hvarje tullkammare?
Om värdetull skulle åsättas, blefve följden den, att samma vara infördes
vid olika tullkamrar till olika tullsatser. Detta vore, med andra ord,
att gifva eu fördel åt vissa importörer på de andras bekostnad.

Nu invänder man — och den siste talaren antydde något ditåt
— att tulltjenstemännen hafva fakturorna att hålla sig till, men han
vidgick också, hvad allmänt käudt är, att exportörerna gå sina kunders
önskningar till möte jemväl beträffande fakturorna, d. v. s. de fakturor,
som skola företes i tullverket; och sådana fall äro synnerligen talrika
då icke fakturorna kunna läggas till grund för tullsatsens bestämmande.

Den siste ärade talaren angaf också såsom eu lösning af frågan,
att § 5 i tulltaxeunderrättelserna borde omredigeras så, att fakturorna
blefve mera ärliga. Ja, kunde genom en redaktionsförändring af § 5
detta åstadkommas, då vore frågan löst, men jag befarar, att så icke
kan ske.

Jag ber i öfrigt få påpeka att i § 5 i tulltaxeunderrättelserna fakturan
visserligen angifves såsom en grund för tullens bestämmande,
men det är dock icke den vigtigaste grunden; den är ett supplement,
en ledning för tulltjenstemännen, men den hufvudsakliga grunden för
tullsatsens bestämmande är dock en annan. Tulltaxeunderrättelserna
framhålla uttryckligen, att tullkammarens tjenstemän skola vara pligtige
att anställa undersökningar rörande varornas värde och, oafsedt fakturan,
med anledning af denna undersökning åsätta tull.

Det är på dessa grunder utskottet icke kunnat gå in på hvarken
motionärens eller reservanternas förslag, och får jag derför anhålla
om bifall till utskottets hemställan i denna punkt.

Herr Philipsou: Ehuru jag i någon mån delar utskottets ärade

ordförandes betänkligheter beträffande införande af värdetullar å flera
artiklar än hittills, ser jag likväl icke deruti den fara, som han framhållit.
Fast hellre finner jag, att på några artiklar, som utgöra föremål
för import till skada för vår industri, eu värdetull kan vara både
nyttig och nödig; och jag anser detta vara fallet just härvidlag. Bevillningsutskottet
medgifver också sjelft »rigtigheten af motionärens åsigt,
att tillverkningen af finare slags papper icke åtnjuter erforderligt
skydd genom nu gällande tullsats för papper». I samma ögonblick,
som det medgifves — och det medgifves från både protektionistiskt
och frihandelsvänligt håll — att nuvarande tullsats icke lemnar erfor -

Onsdagen den 6 Mars.

9 5:o 11.

derligt skydd, ligger ju äfven i detta medgifvande ett uttalande, att Böjning af
man bör söka, på sätt som kan finnas lämpligt, åsätta en tull, som(“f*en å finare
utgör erforderligt skydd. ^

För min del har jag någon erfarenhet af pappersfabrikationen i or 8-''
vårt land, och jag får säga, att denna pappersfabrikation, som nu hufsakligen
består i tillverkning af det billigare, det sämre slaget af
papper, hvilket till allra största delen utgör föremål för export, mycket
väl skulle egna sig och med fördel egna sig åt tillverkningen af de
finare och dyrbarare papperssorter, hvilka i ganska stor mängd hit införas.
Här gäller nu frågan således, huruvida man icke borde — och
jag, som deltagit i reservationen, anser naturligtvis att så bör ske —
huruvida, säger jag, man icke borde träffa något sätt, hvarigenom
dessa lyxartiklar, som kallas papper och hvilka uppgå till ett värde af
10, 12, 15 kronor per kilogram, borde drabbas af någon annan tullsats
än den å papper, som har ett värde af 20 öre. Den tullsats, som
af reservanterna blifvit ifrågasatt, är icke en tull, om hvilken man
kan säga hvad man nu så gerna yttrar, då vi protektionister önska någon
tull, att den kommer att drabba allmänheten. Jag för min del anser
icke, att det är allmänheten, den stora allmänheten, som häraf drabbas,
utan denna tull, om den af Riksdagen antages, kommer att drabba
dem, hvilka i ganska stor utsträckning använda detta lyxpapper, som
endast och uteslutande begagnas för sådana föremål, som kunna hänföras
under ordet lyx. Utaf detta skäl anhåller jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservanternas förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i enlighet
med derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i den nu föredragna punkten hemstält samt vidare
derpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle antaga
det förslag, som innefattades i den af herr M. Nisser med flere vid
punkten afgifua reservation; och förklarade herr talmannen sig anse
den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja
besvarad.

Herr Philipson begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemstält i punkten 10
af sitt betänkande n:o 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslär kammaren utskottets hemställan och antager
det förslag, som innefattas i den af herr M. Nisser med flere vid
punkten afgifna reservation.

N:o 11. 40

Onsdagen den 6 Mars.

Omröstningen företogs, och vid dess slut, sedan jemväl deri förseglade
sedeln öppnats, befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 58;

Nej — 59.

Punkterna 11 och 12.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

ifrågasatt tull Punkten 13.

å brukade och

slitna säckar. Herr Ekdahl: För den industri, här är i fråga, kan jag icke

annat än beklaga det slut, hvartill utskottet kommit i denna punkt.
Jag heder att få erinra derom, att, sedan Riksdagen 1888 beslutat eu
tull på juteväf, har här i landet uppstått en stor fabrikation af juteväfnad.
Denna fabrikation, mine herrar, lemnar lefvebröd åt omkring

5,000 personer, men, såsom med alla företag i början, har den haft
svårigheter att kämpa med och till följd deraf har den ej heller kunnat
medföra det resultat, att ännu den ringaste utdelning lemnats på
det nedlagda kapitalet, och några afskrifningar ha ej heller kunnat
göras. Enligt hvad mig är fullkomligt kändt, är detta åtminstone förhållandet
vid den fabrik, som är förlagd i den stad, der jag är bosatt.
Sedan emellertid dessa fabriker trott sig hafva öfvervunnit de svårigheter,
hvarför nya företag alltid äro utsatta, kommer nu denna mördande
konkurrens med begagnade säckar, som gör, att de ifrågavarande
fabrikernas existens står helt och hållet på spel. Det har nemligen i
utlandet arrangerats stora affärer specielt för begagnade säckar, som
gå till de länder, der de kunna få tullfritt iuföras och således enligt
nu gällande bestämmelser äfven hit till riket. Säckarne äro dock af
olika qvalitet, och tullpersonalen har icke alltid tid att så noga undersöka
dem, hvarför också, då de någon gång haft tillfälle att öppna
de stora pressade balar, hvaruti säckarna varit iuslagna, det inträffat, att
dessa balar befunnits innehålla äfven icke begagnade säckar, och då
har tullkammaren beslutat, att tull skulle erläggas för dessa; men de
flesta åt dessa balar hafva icke öppnats, och man kan antaga, att ett
stort antal säckar gått tullfritt in, som eljest skulle hafva belagts
med tull.

Ett af de skäl utskottet anfört är, att det icke kände, huru stor
importen af tullfria säckar var förra året. Men med den storartade
affärsrörelse, som nu drifves med säckar och då importen 1893 utgjorde
dubbelt så mycket som 1892, har man allt skäl att antaga, att importen
1894 skall vara ännu mycket större. Att, såsom utskottet säger,
någon del af dessa säckar är returneradt emballage, vill jag icke förneka,
men någon »stor del» torde de icke utgöra. De returnerade
säckarne äro nemligen sådana, som användts vid export af bark och
träkol, och detta är icke någon stor export; något spanmål exporteras
äfven från Skåne till Danmark, men detta är ej heller af särdeles
betydelse. De säckar, som returnerats, kunna således icke utgöra någon
stor del af importen.

Utskottet betonar vidare vigten för de fabriker, som tillverka konstgjorda
gödningsämnen, att få billigt emballage. Detta förhållande

Onsdagen den G Mars.

41 N:o 11.

blef kändt för mig, under det utskottet hade ärendet före till behand-{/»%«äa« tull
liug, och jag aflat då en skrifvelse till utskottet med framställning,
utskottet ville medgifva nämnda fabriker, att de säckar de använde ''

och hvilka äro af gröfre sort än de, som användas för mjöl, skulle få or ä''
gå in tullfria. Äfven hemstälde jag, att säckar, som återkomma för
bark, kol och spanmål, skulle få tullfritt införas; och på förfrågan hos
tullstyrelsen förklarades, att hinder icke mötte mot en sådan anordning.
Men beklagligt nog har utskottet icke fäst något afseende vid
dessa framställningar.

Utskottet finner, »att juteindustrien icke kan anses mindre väl
tillgodosedd af tullagstiftningen», och anför till stöd härför de statistiska
uppgifterna angående införseln och utförseln af juteväf och säckar.

Men just dessa statistiska uppgifter ådagalägga den stora importen af
säckar och visa, att förhållandet icke är alls sådant, som utskottet förmenat,
utan ett alldeles motsatt, att denna industri icke är skyddad,
utan tager högst betydlig skada af importen af säckar. Jemför man
det skydd, andra textilindustrier hafva, t. ex. bomullsindustrien, med
det skydd juteväfsindustrien åtnjuter, så visar sig, huru föga den senares
intressen äro tillgodosedda. Billigare qvaliteter af bomullsväfnader,
såsom domestik, kunna tillverkas till samma pris som juteväf, men tullskyddet
för den förra varan är 50 öre per kilo, medan tullen på juteväf
är 10 öre, hvartill sedan kommer, att säckar få tullfritt införas,
då de anses vara begagnade.

Jag kan således icke finna, att utskottet haft rimliga skäl för sitt
utslag; och jag vill erinra om ett yttrande, som bevillningsutskottets
ordförande för en stund sedan fälde, nemligen att man skall skydda
den industri, som finnes, innan det blir för sent. Detta yttrande är
alldeles tillämpligt på denna juteindustri, och jag tillåter mig således
på grund häraf och hvad jag nu audragit att yrka bifall till motionen
och afslag på utskottets hemställan.

Herr Cavalli: Jag skall, då jag nu går att i korthet försvara
utskottets hemställan, icke begagna mig af det tillfälle, som kan herntas
från motionärernas eget förslag, för att dermed vederlägga detsamma.

Jag skall tvärt om ställa mig ganska välvillig mot förslaget och säga,
att det i någon mån förtjeuar afseende, ehuru sympatierna för detsamma
icke borde mynna ut i det förslag, som motionärerna framlagt.

Den af motionärerna åberopade siffran beträffande importen af den
ifrågavarande varan, hvilken siffra öfvereusstämmer med den officiella
statistiken, är dock i det sammanhang, motionärerna auvändt den, icke
rigtig. Det förhåller sig nemligen så, att då en tullpligtig vara blifvit
från riket utförd och å nyo importeras, kan tullfrihet för densamma
erhållas efter ansökan hos generaltullstyrelsen och sedan åtskilliga
omständigheter blifvit styrkta. Då sådant skett, upptages den i
tullstatistiken såsom reimportgods. Är varan återigen tullfri, beliöfver
tydligtvis icke någon sådan procedur vidtagas, och varan går
tullfri, vare sig den är reinrporterad eller icke. Den siffra, hvarpå
motionärerna stödja sig, är således icke rigtig, då det gäller att
bedöma den omfattning, i hvilken importen af gamla utländska säckar
egt rum.

>:o 11. 42

Onsdagen den 6 Mars.

ifrågasatt lull Den ärade motionären anförde, att juteindustrien vore i behof af

"sluTa “säckar sky(^ ; oc*! ^iau var sa god att ihågkomma, hvad jag under dis *''

"f “c''ar''kussionen öfver en annan fråga yttrat. Men han skulle hafva tillagt
or *■'' hvad jag vidare sade, huru jag fullföljde den sats jag uttalade. Det
är visserligen så, att för juteindustrien kan det vara till stor fördel,
om denna tull kommer till stånd, men lika säkert är, att många andra
industrier icke skulle befinna sig väl af densamma. Det är många,
som klappat på bevillningsutskottets dörr och anhållit om bifall till
denna framställning, men lika många hafva bestridt denna tulls nödvändighet
och förklarat, att den för andra industrier skulle vara
förlustbringaude. Särskildt är detta förhållandet beträffande konstgödningsfabrikerna.
Man hade i utskottet tänkt sig att lösa frågan
på det sätt, att tullfriheten gjordes beroende på hvarje säcks vigt öfver
eller under 1 kilogram. Men då denna vara kommer in i mycket stora
jernbandade balar, och ett genomförande af en sådan tullbestämmelse
skulle kräfva, att dessa balar öppnades och hvarje säck vägdes, måste
denna tanke af praktiska skäl öfvergifvas. På dessa nu i korthet angifna
grunder har utskottet enhälligt afstyrkt motionerna; och får jag
till denna utskottets hemställan yrka bifall.

Sedan öfverläggningeu ansetts härmed slutad, gjordes jemlikt de
yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i förevarande punkt hemstält samt vidare derpå att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla de i ämnet
väckta __ motionerna, för så vidt de afsåge tulltaxans bestämmelser angående
artikeln säckar; och förklarades den förra propositionen, som
förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Ifrågasatt tull Punkten 14.
å tjära.

Herr af Buren: Denna begäran af eu representant från höga

norden att få något skydd för eu af de få industrier, som der uppe
kunna bedrifvas, synes mig vara berättigad. Han klagar öfver den
stora konkurrens, som öfvas med finsk tjära, och han säger, att han
gerna underkastar sig de högre spanmålstullarne, blott han skulle kunna
erhålla detta skydd. Mig synes derför, att motionärens framställning
i alla afseenden bör röna ett erkännande, och jag kan ej förstå, att,
om en tull härå sattes, man kommer att det minsta fördyra varan, ty
produktionen af tjära inom vårt land är större än konsumtionen. Och
jag har den åsigten, som jag vunnit af erfarenheten från andra industrier,
exempelvis jernindustrieu, att, der produktionen är större än
konsumtionen, tullen icke ökar varans pris. Då jag nu vet, att det
finnes millioner stubbar och detta synes mig vara ett råämne väl värdt
att taga vara på, anhåller jag att få yrka bifall till motionärens förslag.

Herr Stephens: Produktionen af tjära i Sverige är betydligt

större än konsumtionen. Deraf skulle man kunna antaga, att någon
import icke behöfde förekomma. Men förhållandet lär vara det, att
den svenska tjäran står på den utländska marknaden i bättre renommé
och till högre pris än den finska. Följden häraf blir, att ej obetyd -

Onsdagen den 6 Mars.

43 N:o 11.

ligt finsk tjära skickas öfver till Sverige och härifrån exporteras såsomifrågasatt fult
svensk eller stockholmstjära. En del af den finska tjäran finner vis- a ,iaraserligeu
användning i Sverige, likasom äfven en del af den svenska, (Folts )
men den största delen går på utlandet. Importen af tjära år 1893 var
2,308,252 kilogram och exporten 5,343,213 kilogram — således mer
än dubbelt så stor som importen. Hvad nu beträffar, att man skulle
tillvarataga de tusentals stubbar, som ruttna bort i de norrländska
skogarne, så vill jag endast göra den anmärkningen, att dessa stubbar
ej kunna användas till tjära, förrän de till stor del förmultnat. Men
det brukar taga 20—25 år, innan s. k. tjärved bildar sig i stubbarne,
och först då är tiden inne att bryta upp dem; men före
denna tid har i de flesta fall en lofvande och vacker ungskog återväxt
på skogsmarken. Denna återväxt sköflas helt och hållet genom uppbrytandet
af tjärstubbarne eller tjärveden. Att uppmuntra en industri,
som i sig innebär misshushållning med våra skogar, tror jag ej skulle
vara klokt, och då jag för öfrigt ej finner, att en tull på tjära skulle
vara till något gagn, får jag hemställa om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med derunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i den nu föredragna punkten hemstält samt vidare derpå att kammaren
skulle afslå utskottets hemställan och bifalla den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkten 15. Om tullreslilu tion

för jute Herr

Ekdahl: Jag skall be att få åberopa, hvad jag nyss anförde i väfnad, antåga,
om säckar och vill dertill endast göra ett tillägg. Skälet för utskottet utl e™~
att afstyrka motionen synes vara tillgodoseendet af trämassemdustrien. vaw-utfsrtel.
Men då, såsom kändt, någon restitution för detta emballage ej finnes
i Norge och dessa fabrikanter der reda sig mycket väl ändå, borde de
äfven i Sverige kunna existera utan åtnjutande af ifrågavarande restitution.

lag anhåller för den skull få yrka bifall till min motion äfven i
denna senare del.

Herr Cavalli: Under åberopande af hvad utskottet angående
denna punkt anfört, hemställer jag om bifall till dess hemställan.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes jemlik!
derunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i föreliggande punkt hemstält samt vidare derpå att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla de i ämnet
väckta motionerna, i hvad de afsåge upphäfvande af gällande bestämmelser
om tullrestitution för juteväfnad, som vid varuutförsel användes
till emballage; och förklarades den förra propositionen, som förnyades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr talmannen tillkännagaf, att efter öfverenskommelse med herr
talmannen i Andra Kammaren omröstningar jemlikt 65 § riksdagsordningen
komme att anställas vid kamrarnes sammanträden lördagen
den 16 i denna månad öfver de voteringspropositiouer för sådana om -

N:o 11. 44 Onsdagen den 6 Mars.

röstningar, som redan blifvit eller före nämnda dag blefve af båda
kamrarue godkända.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets nedannämnda, den 2
och 5 i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 34, i anledning af Ivongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till allmänna barnhusinrättningen af oinskränkt egaude- och
dispositionsrätt till tomten n:o IT qvarteret Barnhuset samt uppförande
af nytt cellfängelse för Stockholms län m. m.,

n:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående disposition
af förra länsmansbostället l/i mantal Fintorp n:o 1 i Göteborgs
och Bohus län,

n:o 36, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om disposition af
indragna militiebostället 1/a mantal Sjöleden n:o 1 och ''/g mantal
Lökshus n:o 1 i Kristianstads län, samt

n:o 37, i anledning af Kongl. Maj;ts proposition angående tillstånd
för apotekaren F. Lillja att tillbyta sig ett område af länsmansbostället
Vara Stommen n:o 9 i Vara socken af Skaraborgs län,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Godtgörelse till Föredrogs å nyo statsutskottets den 2 och 5 innevarande månad bordlänsmannen
lagda utlåtande n:o 38, i anledning af väckt motion angående godtgörelse
^ länsmannen C. G. Svenonius för mistad åklagareandel i förhrutet gods.

åUagareandel

i förbrutet
gods.

Herr Treffenberg: Jag skulle väl nu såsom motionär för ordningens
skull säga några ord till förmån för min afstyrkta motion.
Men innan det sker, bör jag kanske förutskicka den erinran, att jag
ännu befinner mig i konvalesceusstadium efter min sjukdom och derför
icke heller är i fullt stridbart skick, såsom herrarne nog skola
komma att märka. Det är så mycket mera beklagligt som utskottets
betänkande, så knapphändigt det än är, dock synes mig erbjuda åtskilliga
tacksamma angreppspunkter.

Utskottet har här ej ens aktat nödigt omtala, att jag anfört några
motiv i min motion. Det är ju likväl vanligt, att, om man också ej
vill belasta betänkandet med att upprepa de af motionären anförda
motiv, utskottet åtminstone hänvisar till desamma. Och här hade det
varit så mycket nödigare, som det eljest måste synas förunderligt, att
jag vågar besvära Riksdagen med förnyad behandling af denna fråga,
om jag ej anfört verkligen goda skäl derför.

Utskottet ställer sig, såsom herrarne finna, på sin gamla ståndpunkt
från år 1892 och säger, att några omständigheter ej tillkommit,
hvilka skulle kunna föranleda utskottet att frångå denna ståndpunkt.
Jag vill då härvid endast bemärka, att om det lyckas mig ådagalägga,
att utskottets gamla ståndpunkt i och för sig är ohållbar, torde detta
utgöra tillräckligt skäl för utskottet att öfvergifva sin ståndpunkt,
äfven om icke några nya omständigheter tillkommit. Jag skall emellertid
söka visa, att jag i både det ena och andra hänseendet står på

Onsdagen den G Mars.

45 N:o 11.

förmånligare mark än utskottet, och jag hoppas kunna öfverbevisa detGodtgörehe till
om, både att dess gamla ståndpunkt är ohållbar samt att verkligen^1 “ns
åtskilliga nya omständigheter tillkommit, sedan frågan förra gången''^ ™?tta<i
behandlades af utskottet. Det gäller då att undersöka, hvilken ut- åklagareandel
skottets ståndpunkt var 1892, ty vi veta ju, att den är densamma nu. i förbrutet
För att få klarhet häri, är det nödvändigt att återgå till statsutskottets 3odsbetänkande
i anledning af herr Wiksténs motion samt granska de skäl, (Forts.)

utskottet i samma betänkande anfört till stöd för sitt afstyrkande af ✓
samma motion.

De skäl statsutskottet der anfört äro tre. Jag gör likväl — det
får jag säga — i så fall utskottet stor heder, då jag kallar dem alla
tre för »skål», ty egentligen är det endast ett skal, som enligt min
åsigt är dugligt. Det första skälet är följande. Utskottet tycker nemligen,
att, derest länsmannen Svenonius verkligen skulle ega rätt att
åtnjuta ersättning för den mistade åklagareandelen uti det i beslag
tagna, af häradsrätten förverkadt förklarade virket, honom borde tillerkännas
full ersättning för hvad honom i detta afseende frångått och
ej, såsom motionären föreslagit, omkring en tiondedel deraf. Detta är
mycket rigtigt — nota bene endast under den förutsättning, att motionären
stält sig på samma ståndpunkt som utskottet här gjort, det
vill säga framhållit den blott rättsliga sidan af saken. Det hade likväl
icke motionären gjort, lika litet som jag nu, utan vi hafva begge endast
åberopat billighefsskäl. Då är det klart, att detta skäl återsfudsar
på utskottet. Jag har för min del — och jag ber särskilt få lägga
märke härtill — i min motion uttryckligen förklarat, att jag anser
länsmannen Svenonius icke hafva lidit någon rätt skränkning, men
att billighetsskäl tala för, att han borde få någon ersättning.

Icke bättre ställer det sig med det andra skälet, som jag verkligen
vill tillerkänna rang, heder och värdighet af skäl. Utskottet erinrar
om, att Kongl. Maj:t endast begagnat sin grundlagsenliga rätt
att återgifva i detta mål till kronan förverkadt gods, och då, förmenar
utskottet, är det icke skäl att bevilja åklagaren godtgörelse för hvad
honom sålunda på laglig väg frånkänts. Det gäller ju om detta argument
precis detsamma, som jag nyss anförde angående det första.

Det är sålunda temligen oskyldigt detta argument, men icke så oskyldig
är deremot den lilla mellansats, i hvilken utskottet, naturligtvis
utan att dermed mena något illa, på ett, såsolh jag i motionen visat,
vilseledande sätt citerar högsta domstolens utlåtande. Detta är icke
så oskyldigt, tv man får ej begära, att personer, som ej äro jurister,
kunna ana, att här ligger en hund begrafven och att högsta domstolen
icke yttrat sig så, som utskottet säger. Jag utgår nemligen från den
förutsättningen, att benägenheten att bifalla den ifrågasatta godtgörelsen
till länsmannen Svenonius i väsentlig mån måste vara beroende
på det omdöme, man lyckats bilda sig angående sjelfva beslagsåtgärdens
laglighet. Läser man högsta domstolens yttrande öfver Loders nådeansökning,
sådant det är relateradt i statsutskottets betänkande, får
man det intryck, att högsta domstolen ansett, att om beslagsåtgärdens
laglighet i besvärsväg kommit till pröfning i högsta domstolen, så
hade den blifvit underkänd.

Ett tredje quasiskäl an föres slutligen af utskottet, då det erinrar

N:o 11. 46

Onsdagen den 6 Mars.

Oodtgörelse söderom, att Svenonii ansökning hos Ivongl. Maj:t att få någon godtKongl.
Maj:t blifvit afslagen. Utskottet, sjelf tyckes emelför
tnwJ/^ertid ‘cke fästa någon vigt vid detta skäl, ty det framställes mera en
åkiagareandeipasscint, och det är ej heller att undra på, då ju Kongl. Maj:t icke
t förbrutet har några medel till sådana ändamål, och Svenonius ej ens ifrågasatt,
9ods- att Kongl. Maj:t skulle göra hans begäran till föremål för proposition
(Fort».) till Riksdagen.

Detta är nu allt hvad utskottet år 1892, sade och, för såvidt jag
förstår, är deraf icke mycket qvar. Men jag vill påminna derom, att,
utskottet ej nöjt sig dermed, utan denna gång tillagt, att några nya
omständigheter icke förekommit, sedan frågan förra gången var före,
hvadan utskottet nödgats vidhålla sin gamla ståndpunkt. Men deremot
ber jag att få erinra, att jag i min motion verkligen framhållit två
sådana omständigheter. Detta origtiga citat af högsta domstolens yttrande,
hvilket efter min åsigt utöfvade ett mycket ogynsamt inflytande
på frågans utgång, då den förra gången förevar i Riksdagen,
blef aldrig uppmärksammadt af någon hvarken i Första eller i Andra
Kammaren. Det var först några få dagar, innan jag väckte min motion,
som jag sjelf kom att få en aning att ej allt stod rätt till, gick till
urkunderna, fick en afskrift af högsta domstolens yttrande och fann
der ganska rigtigt, att detta utlåtande var af utskottet vilseledande,
återgifvet. Således: uppdagandet af detta förhållande är en »ny omständighet»
och en ganska vigtig. Vidare fins en annan omständighet,
som jag äfven antydt i min motion, nemligen att 1887 års förordning
i den del, hvarpå beslagsåtgärden grundade sig, har, sedan
frågan förra gången var före, undergått förändring. En sådan förändring
hade dock, så vidt jag kan förstå, varit alldeles obehöflig, om
man får antaga, att författningen i dess ursprungliga skick inneburit
tillräckligt skydd för utländskt gods i liknande fall, som här var i fråga.
Nej, man har ansett nödigt att numera ändra författningen. Deremot
får jag erkänna och på samma gång göra en excuse för kammaren —
att då jag tillåtit mig i motion anställa en kritik af herr Annerstedts
anförande under frågans förra behandling, så är denna kritik visst
icke att betrakta såsom någon »ny omständighet», ty det var ju ett
fel af mig att jag ej genast begagnade tillfället att då rycka fram med
denna kritik. Men, mine herrar, det är så med mig, och säkerligen
med många andra, att när man redan från början är bestämd i sin
mening och vet huru man skall votera — och detta var händelsen
med mig — följer man ej diskussionen med tillräcklig uppmärksamhet.
På så sätt undgick mig herr Annerstedts anförande, och det gjorde,
att jag icke då fick anledning att bemöta detsamma. Detta var ju
likväl af stor vigt, ty om det verkligen förhåller sig så, som herr
Aunerstedt påstod, att man ej kunde bevilja godtgörelse åt Svenonius
utan att på samma gång uttala ett klander af Kongl. Maj:ts åtgärd i
saken, då både man ju både händer och fotter bundna, och det hade
ju icke kunnat ifrågakomma, allra minst från min sida, att medverka
till något sådant. Men jag tror mig hafva visat, att Riksdagen i detta
fall har full handlingsfrihet.

Hvad jag egentligen har att lägga utskottet till last är, att det
öfver hufvud taget icke alls haft blick för billighetssidan af denna

Onsdagen den 6 Mars.

47 KJO 11.

fråga, utan endast hållit sig till den rent rättsliga sidan af saken, ochGodtgörelse till
det är den svagaste här, såsom jag förut erkänt. Men enligt min^®"™®""*^
åsigt finnas här billighetsskäl. Jag har i min motion inskränkt mig ''f6r mislaj
till att i sådant afseende endast hänvisa till de skäl, herr Wikstén år åklagareandel
1892 anförde, och till diskussionen i kamrarne. Det var då många ‘ förbrutet
talare, i synnerhet i Andra Kammaren, men äfven ett par här, som 9°ds''
anförde mycket goda billighetsskäl. Jag har icke i motionen upprepat (torts.)
allt detta, bland annat derför, att det är en vansklig sak att söka
bevisa, att billighetsskäl i eu sak förefinnas, emedan man då beträder
ett område, der de olika subjektiva meningarna ofta äro omöjliga att
förena, så att samförstånd uppstår. Jag har ansett det fruktlöst. Men
deremot vill jag nu för herrarne tillkännagifva, hvad som bestämde
mig förra gången att votera för godtgörelse åt Svenonius och denna
gång att återupptaga frågan, och det är, att genom den bekanta diplomatiska
aktionen hela frågan fick en för mig i högsta grad motbjudande
och snedvriden vändning, i det att man icke tillät beslagsmålet
i fred och ro passera alla instanser och stanna i högsta domstolen, der
man fått veta hvad lagen i detta fall hade sagt. Jag känner ej till
hvad som förmådde vederbörande att sätta en sådan kraftmaskin i
rörelse, som skedde, men mig synes — och det framgår af handlingarna
i målet — att då hufvudsaken var vunnen, nemligen att Loder berättigats
disponera trävarorna mot stöld borgen, kunde man ju hafva
sett tiden an och låtit saken ha sin gång. Det hade ju kunnat hända,
att högsta domstolen ansett, att de af engelske ministern åberopade
traktaterna blifvit bestämmande för utgången, så att beslagsåtgärden
upphäfts, till följd af nödvändigheten att respektera dessa traktater.

Det kunde ju vidare ha händt, att, då, såsom det är käudt, Loder hade
rätt att besitta den fastighet, vid hvilken rörelsen utöfvades, högsta
domstolen ansett, att då behöfdes icke något särskilt tillstånd att
drifva samma rörelse, och Loder hade då vunnit målet. Men vi kunna
å andra sidan tänka oss, att detta oj lyckats, utan att högsta domstolen
förklarat trävarorna förbrutna. Då hade tiden varit inne för Loder
att komma in med sin nådeansökning, och om utgången deraf kan
det väl ej gerna vara det ringaste tvifvel. Så mänga skäl hade ju
talat för eu sådan ansökning, och regeringen hade väl alldeles tappat
bort hufvudet, om den ej utan allt betänkande hade bifallit densamma,
likasom också vår dåvarande utrikesminister grefve Ehrensvärd, med
sin kända habilitet, nog lärer hafva kunnat lugna lord Plunikett dermed,
att det i alla fall till slut ej skulle blifva så farligt med hela
saken, då vårt lilla Sverige tyvärr ej är i den ställning, att det gent
emot England kan ställa kanoner bakom sina domstolar.

Jag bör, innan jag slutar, å nyo påminna om hvad jag vid motionens
afienmande yttrade, nemligen att jag har ej det afiägsnaste personliga
intresse i frågan. Jag känner icke det ringaste länsmannen
Svenonius. Jag har endast låtit lagligen bestyrkta data och fakta bestämma
mig, och jag har icke tagit intryck af några anonyma promemorior,
som, då målet förra gången var föremål för pröfning, utdelades
i kammaren. Innan jag slutar, kan jag tillika för dem af
herrarne, som ej redan fått veta det, nämna, att enligt en mig nyss
lemnad uppgift, Andra Kammaren ansett, att så stora billighetsskäl i

>:o 11, 48

Onsdagen den G Mars.

Godigörelse nödenna- fråga föreligga, att den utan votering bifallit motionen. Från
ianmonn^n^gj.jau var jag tveksam, huruvida jag här skulle våga begära votering,
för ’nästad1 ^ jag erinrade mig den utgång, frågan förra gången fick, och kamåklagareandelmaren
säkert är trött efter den långa séancen i dag, men med minnet
i förbrutet å andra sidan deraf, att åtminstone 32 röster från Första Kammaren
gods. då afgåfvos för bifall till den ifrågasatta godtgörelsen, antager jag
(Forts.) möjligheten af, att de skäl, jag anfört nu, kunna verka derhän, att
denna minoritet utsväller till majoritet, och för att utröna det kominer
jag väl, i händelse af behof, att begära votering. Skulle den lyckas,
vinner man ju alltid dermed, att man besparar sig eu gemensam
votering.

Och dermed rekommenderar jag både mig och länsmannen Svenonius
till det bästa.

Herr Hammarskjöld: Den siste talarens ridderliga karakter är

så känd, att han alldeles bestämdt icke hade behöft komma med en
sådan försäkran, hvarmed han afslutade sitt yttrande, att han ej talade
af annat skäl än det, att han menade sin sak vara rättvis. Att han
det gjorde, betviflar naturligtvis ingen.

Om jag nu begärt ordet, har det skett derför, att jag i högsta
domstolen deltagit i det tillstyrkande af bifall till herr Loders nådeansökan,
hvarom den siste talaren yttrade sig. Jag erinrar mig rätt
väl målet i sin allmänhet, om jag också ej nu repeterar alla dess detaljer.
För egen del är jag mycket betänklig att tillstyrka nåd i afseende
på åklagarens andel i böter eller förbrutet gods. Jag betviflar
visst icke Konungens rätt att gifva en sådan nåd, men det förefaller
mig — och derutinnan är jag ense med den siste talaren — som om,
när åklagaren gjort sin pligt, man i regeln icke bör genom användande
af den kungliga nåden taga från honom den rätt till sådan andel,
som lagen tillförsäkrar honom. Af grundsats deltager jag derför
sällan i att tillstyrka något sådant, der icke åklagaren sjelf förklarat
sig instämma i nådeansökniugen. Men det finnes undantag, och främst
det fall, när det för mig är uppenbart, att hela den åtgärd, som åklagaren
vidtagit, är en olaglighet; och det var min uppfattning i afseende
på det beslag och det åtal, hvarom i denna diskussion är fråga.
Så vidt jag kunde af handlingarna finna, hade åklagaren ej någon
grund för åtalet oeh ej någon grund för beslaget. Hade derför ärendet
i besvärsväg kommit under högsta domstolens pröfning, så hade
jag för min del ej haft någon betänklighet att ogilla hela åtalet. Jag
har ingen fullmagt att tala å mina kollegers vägnar, men så vidt jag
nu kan erinra mig den diskussion, som föregick högsta domstolens tillstyrkande,
var deu inom domstolen rådande meningen lika med min i
detta stycke. Högsta domstolen har i sitt yttrande hemstält, att Kongl.
Maj:t måtte »af nåd» medgifva herr Loder att återfå sin egendom.
Detta betyder visst icke, att högsta domstolen har ansett, att, om ärendet
i besvärsväg kommit under högsta domstolens pröfning, han ej
skulle fått det såsom sin rätt. Men hvad som förelåg var ej annat än
eu nådeansökning, och när högsta domstolen yttrat sig tillstyrkande
om en sådan ansökning, sker det alltid med användande af den frasen,
att Konungen måtte »a/’ nåd» gorå det eller det. Uti de använda

40 JJ:o 11.

Onsdagen deu 6 Mars.

ordalagen låg alltså alls ingen förklaring, att ej rätten låg på \\en-Godtgörehe till
Loders sida. Hvarför herr Loder ej gick besvärsvägen, kommer xn\gja*‘mttnne™
alls icke vid. Jag har anledning antaga, att han dertill hade goda”mista''™
praktiska skäl, emedan det för honom var fara för stora förluster, om åklagareandel
ej ärendet hastigt afgjordes. Det hör emellertid icke det ringaste hit. * furbrutet
När vi tillstyrkte ansökningen, ansågo vi oss naturligtvis ej begå nå- 9odsgon
obillighet mot åklagaren, emedan enligt den uppfattning, som åt- (Forts.)
minstone jag hyste — och jag tror mig ej misstaga mig, om jag säger,
att detsamma gäller äfven om mina kolleger — åklagarens hela åtgärd
var en olaglighet; och under sådana förhållanden kan jag ej finna
lämpligt, att Första Kammaren åt honom besluter ett slags nationalbelöning,
hvartill han sannerligen icke genom sitt uppförande gjort sig
förtjent.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundeberg: Ifrågavarande angelägenhet torde för kam maren

vara i så friskt minne från 1892 års riksdag, att något vidare
refererande af frågan egentligen icke torde kunna behöfvas, men det
kan ju ändå kanske vara nyttigt att sammanfatta de skäl för och emot,
som vid frågans tidigare behandling gjorde sig gällande utöfver hvad
den siste ärade talaren anfört.

Jag vill då blott i korthet erinra i afseende på skälen för beviljande
af anslag eller ersättning till beslagstagaren, att det anfördes,
att han dervid endast gjort sin pligt, då beslaget verkstäldes, att detsamma
var förenadt ej blott med kostnader, utan äfven för honom personligen
med obehag och risk, att, då häradsrätten hade faststält beslaget
och virkesegaren hade återtagit sina till högre instans ingifna
besvär, frågan dermed var faktiskt afgjord, men att, då Kongl. Maj:t
af omständigheternas magt, som det hette, fann sig befogad förklara,
att det beslagtagna virket icke skulle anses såsom förverka^, det kunde
anses hardt, att beslagstagaren icke skulle få någon som helst ersättning
eller andel i det belopp, som rätteligen bort tillfalla honom och
att detta kanske vore ännu mera hardt, då i många liknande fall, när
kronan efterskänkt sin rätt, åklagaren dock tillförsäkrats hela eller
någon mindre del af den honom tillkommande bötesandelen. Vidare
skulle det hos vederbörande åklagare slappa intresset att efterforska
och beifra dylika lagöfverträdelser och således i sina konseqvenser
kanske leda derhän, att olagligheter och underslef skulle kunna komma
att begås. Detta var den ena sidan af saken.

Skälen mot voro, att Kongl. Maj:t var i sin fulla rätt, då han beviljade
denna nåd — och deremot hur i sjelfva verket ingen invändning
gjorts från något håll —; att förverkadt gods tillfaller kronan
och ej åklagaren, som visserligen sedan kan få någon andel i detta förverkade
gods; att vid sådant förhållande åklagaren icke kunde åberopa
sig på någon rätt till något belopp eller någon ersättning, då denna
särskilda fråga ej kunde komma före, förr än sjelfva rättsfrågan var
afgjord; att vidare någon laglig rätt vare sig för virkesegaren eller för
åklagaren icke kunde förekomma; samt slutligen att, då åklagaren gjort
framställning till Kongl. Makt att af nåd tillerkännas någon ersättning
och Kongl. Maj:t ej biföll denna hans ansökan, man kunde vara

Furste Kammarens /''rot. 1&95. S:o 11.

4

N:o 11. 60

Onädageu den 6 Mars.

Godtgörelse (likfullt förvissad om, att detta beslut fattats först efter noggrann omlansmannen
pröfning, och att det alltså ej heller vore lämpligt, att Riksdagen vid■för~toge
någon åtgärd pannan rigtning.
åklagareandel Dessa voro alltså skälen för och emot.

i förbrutet Nu säger den ärade motionären, att statsutskottet visserligen i god
gods. tro, men likväl på ett för omdömet vilseledande sätt refererat högsta

(Forts.) domstolens utslag, hvarigenom den uppfattning kanske gjort sig gäl lande

hos kammaren, att högsta domstolen i verkligheten pröfvat sjelfva
beslagsåtgärden, då högsta domstolen likvisst endast pröfvat omständigheterna
rörande nådefrågan. Häruppå har den ärade motionären genom
den siste talarens anförande fått bättre svar, än hvad jag kan
gifva honom. För min del vill jag dock säga, att han här gör statsutskottet
orätt på flera sätt; tv utskottet har visserligen icke velat undanhålla
något för Riksdagen, och jag tror mig kunna försäkra, att
utskottet vid frågans behandling tagit densamma under så sorgfällig
ompröfning, som med stöd af gällande och befintlig utredning lät sig
göra.

Nu erkänner jag med motionäron villigt, att der finnes kanske
icke så stor juridisk kunskap hos statsutskottet, så att man törhända
var oförmögen att tränga ned till frågans kärna, till dess fulla innebörd,
men då det gjordes ett så stort nummer af denna sak — jag
ber om ursäkt för uttrycket — vågar jag tro, att utskottet gjorde sitt
bästa för att utreda ärendet.

Vidare sade den ärade motionären, att utskottet saknat blick för
billighetsfrågan. Ja, deri kan han ju kanske hafva rätt. Det är en
beskyllning, som ganska ofta framställes mot statsutskottet, att deras
hjertan äro förhärdade i dylika frågor. Men jag tror, att kammaren
och Riksdagen kanske mera håller statsutskottet räkning för detta, än
om utskottet skulle gå i eu annan rigtning. Riksdagen har ju i alla
fall frihet att vandra sin egen väg.

Något nytt skäl har faktiskt ej tillkommit efter 1892, och när statsutskottet
ej då fann skäl tillstyrka någon ersättning, kunde utskottet
ej heller nu gerna frångå den ställning, utskottet intagit 1892. Skulle
kammaren finna, att den kan frångå det beslut, som den fattade 1892,
sä tror jag, att statsutskottet med jemnmod finner sig deruti, men såsom
ledamot af utskottet yrkar jag bifall till dess hemställan.

Herr Billing: Äfven jag ber att få tala såsom ledamot af statsutskottet,
ehuru jag kommit till ett annat resultat än den siste talaren.

Då detta ärende var före i utskottet, sade jag der, att jag ansåg,
att den formella konseqvensen visserligen kunde bjuda utskottet att
afstyrka bifall till herr Treffenbergs motion, men tilläde likvisst, att
jag, när frågan skulle förekomma i kammaren, ämnade rösta för motionen,
eller för den nu framlagda reservationen. Vid denna min mening
håller jag fast ännu i denna stund, ehuru jag, lika litet som
herrarne i öfrigt, lär kunnat frigöra mig från intryck af det yttrande,
som af den siste talaren nu fälts, och kanske ännu mindre från det,
som nyss afgafs af herr Hammarskjöld. Intrycket af detta yttrande
kan presentera sig för medvetandet så, som skulle vara förhållandet,
om högsta domstolen verkligen fält ett utslag i sjelfva saken och för -

>

Onsdagen den G Mars. 51 N:o 11.

klarat, att länsmannen Svenonius förfarit olagligt. Detta utslag harGodtgörelse till
dock icke högsta domstolen fält, äfven om jag icke det minsta tviflarc,“"^n“nncn
på, att herr Hammarskjöld hade rätt, då han sade hvad högsta dom- yä‘r
stolen troligen skulle kommit att göra såsom dömande myndighet. åklagareandel

Ingen domstol har emellertid förklarat, att länsmannen Svenonius i förbrutet
olagligt förfarit. Den enda domstol, som dömt i målet, har sagt, att sällan
förhållit sig alldeles rigtigt. Detta är af stor betydelse för det (Forts.)
allmänna medvetandet, ja, jag vågar kanske säga allmänna rättsmedvetandet.
Ty det är ej tvifvel om, att hos ett mycket stort antal
menniskor den känslan gör sig starkt gällande, att länsmannen Svenonius
visserligen ej vederfarits någon orätt i juridisk mening, men
att honom deremot icke vederfarits rätt i annan och vanlig mening. Att
den opinionen är mycket stark och att rättsmedvetandet kräfver någon
åtgärd i det här föreliggande fallet, derom vittnar oförtydbart, att
Andra Kammaren i dag utan votering bifallit reservationen.

Om de föreslagna 5,000 kronor nu beviljas länsmannen Svenonius,
kommer detta med all säkerhet icke att uppfattas såsom ett nådevedennäle
i betydelse af belöning till honom af''andra än dem, som i
denna fråga ställa sig på en rent abstrakt juridisk ståndpunkt.

Enligt mitt förmenande tala billighetsskäl för att honom nu beviljas
dessa 5,000 kronor. Ty det faktum står qvar, att han gjort hvad
han ansett pligten bjuda, att hans åtgörande blifvit af domstol bekräftadt
såsom rigtigt, att detta domstolsutslag ej öfverklagats, utan tagit
åt sig laga kraft, att länsmannen Svenonius i följd häraf ansett sig
hafva rätt till 220,844 kronor 70 öre, men icke tätt åtnjuta något häraf
— detta faktum står qvar. Men då synes mig all billighet’fordra, att
honom lemnas åtminstone någon ersättning; och sker detta, kommer
det ock att af det allmänna rättsmedvetandet gillas såsom rättvist och
rigtigt.

Jag anhåller att få yrka bifall till reservanternas förslag.

Häri instämde herr de Laval.

Herr Blomberg: Efter den siste talarens yttrande skulle jag
kunna inskränka mig till det förklarande, att jag i mångt och mycket
instämmer med honom, men då jag nu fått ordet, ber jag att till
hvad han sade få lägga, att äfven jag fäst mig vid det uttalande, som
gjordes från stockholmsbänken af herr Hammarskjöld, som i temligen
skarpa ordalag betecknade den ifrågavarande personens beteende såsom
en olaglighet. Emot detta uttalande, om det också möjligen har bakom
sig eu mening inom högsta domstolen, vågar jag, när det fälts i denna
församling, särskildt af en ledamot af högsta domstolen, inlägga en
gensaga. Det är nemligen, såsom den föregående talaren påpekat, i
sakens nuvarande läge ingalunda rättsligen konstateradt, att länsmannen
Svenonius bär gjort sig saker till någon olaglighet, utan tvärt om
har den enda domstol, som dömt i frågan med den utredning, som
då förelåg, gifvit honom rätt. Jag vill ej dermed hafva sagt, att icke
möjligen en högre instans kunnat hafva dömt annorlunda, men att
så utan vidare ställa mannens beteende under olaglighetens stämpel,
det tror jag äir att gä något för långt. Och det fordras för öfrigt

N:o 11. 52

Onsdagen den 6 Mars.

Godtgörehe tillför att så starkt betona detta något mera, än att man tror sig kunna
länsmannen säga, att en omröstning i högsta domstolen skulle hafva utfallit till
för^iistad3^0^™ fördel. Eu allmän åklagare kan få orätt utan att man derför
nWopareanrfeilämpligen bör hallstämpla honom såsom eu person, den der i berörda
i förbrutet egenskap begått eu »ren olaglighet». Det är också den synpunkten,
gods. som åt* för mig bestämmande, då jag i denna fråga skall gifva mitt

(Forts.) votum. Visserligen tala billighetsskäl här ett ganska högt språk, men
det är något annat, som för mig talar med ännu högre röst, och det
är statens fördel och intresse, och deraf bjudes, att vårt åklagarestånd
ej får undanryckas de möjligheter, som äro dem tillförsäkrade, att
kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sitt värf. Jag är visserligen
ej blind för, att den här ifrågavarande åklagaren förfarit oklokt och
oförsigtigt så till vida, att han, ehuru saken gälde så stora och betydande
ekonomiska intressen, väl mycket litade på sitt eget omdöme
och ej sökte på förhand skaffa sig visshet, att hans mening delades
af andra kunniga personer och särskild! af hans förmän; och allra
minst vill jag ur den synpunkten försvara honom, i fall han handlat i
strid mot gifna varningar. Men på samma gång vill jag fästa uppmärksamheten
på, att åklagarens ställning är sådan, att man ej i dylika
fall får alltför hardt bedöma honom.

För min del tror jag alltså, att man har tillräckliga skäl, både
billighetsskäl och det skälet att man ej utan tvingande nödvändighet
skall ställa eu allmän åklagare utan skydd och hjelp, att rösta för
bifall till reservanternas förslag.

Herr Annerstedt: Det förefaller mig, som om den siste talaren
ej skulle rigtigt uppfattat innehållet af det yttrande, som af en föregående
talare på stockholmsbänken afgifvits. Den åsigt, som af honom
uttalades, var icke någon annan än den, att då högsta domstolens
samtliga ledamöter tillstyrkte nåd för Loder, så att han skulle återfå
ej blott den del af det förbrutna godset, som öfversteg åklagarens
andel, utan äfven denna åklagareandel i böterna, ligger i detta högsta
domstolens uttalande den uppfattning, att åklagaren icke hade någon
verklig rätt till andel i böterna. Hans formella rätt är naturligtvis
obestridlig, då ett laga kraftvunnet utslag tilldelat honom densamma,
men nådens uppgift är just den att pröfva, huruvida den formella
rätten står i öfverensstämmelse med den materiella. Utan att bedöma
denna pröfning i förevarande fall efter några andra grunder för bedömandet
än dem, som kunna hemtas från högsta domstolens förfarande
i allmänhet, kan man utan fara för att begå ett misstag påstå, att när
högsta domstolens ledamöter i målet i fråga enhälligt äfven i afseende
på åklagarens andel tillstyrkt nåd, har högsta domstolen dermed förklarat,
icke såsom den föregående talaren sade, att åklagaren förfarit
olagligt, utan helt enkelt, att, oaktadt den laga kraftvunna domen
gifvit honom en formel rätt, han dock icke hade någon verklig, å det
materiel! rätta grundad rätt till andel i böterna. Och nådens uppgift
att bringa den formella rätten till öfverensstämmelse med den verkliga
skedde, enligt mitt förmenande, uti det förevarande lika väl som i alla
andra dylika fall. Den föregående talaren på stockholmsbänken har
påpekat, att det vanliga förhållandet är, och derom kan man lätt för -

Onsdagen den 6 Mars.

53 \:o il.

vissa sig, om man granskar ett större eller mindre antal af Kongl.GodtgöreUe till
Maj:ts utslag i nådeväg, att när Kongl. Maj:t gifver nåd, undantages länsmannen
derifrån åklagarens andel i böterna. Då nu, på sätt äfven af den- ''jår
samme talaren påpekats, nåden i detta fall gått längre, har dermed åklagareandel
uttalats icke blott att den verkliga rättvisan ej kräfde, att åklagaren * förbrutet
skulle behålla någon andel i böterna, utan äfven att billigheten kräfde, 9oda att

den enskilda parten återfick hela sin egendom. Detta tror jag är (Forts.)
den verkliga innebörden af det af Kongl. Maj:t fattade beslutet, och
de skäl mot denna tolkning, som motionären anfört, synas mig icke
bevisande. Han säger, att vid målets afgörande Kongl. Maj:t icke ens
kunnat pröfva frågan ur billighetssynpunkt. Tvärt om — vid pröfningen
af detta såsom andra dylika fall både Kongl. Maj:t ett tillräckligt material
för att äfven ur billighetssynpunkt göra en dylik pröfning. Det
är också gifvet, att det icke kan vara rigtigt att säga, att staten fråntager
åklagaren det skydd, som lian bör hafva, då den andel i böter,
som rätteligen tillkommer honom, blifver honom beröfvad genom Kongl.

Maj:ts nåd åt det beslagtagna godsets egare. Tvärt om synes mig åklagarens
ställning i samhället blifva vida bättre i det stora hela, om
städse hans andel i böterna inskränktes till de fall, då på grund af
den verkliga och icke blott den formella rätten den bör tillfalla honom,
och att följaktligen i sådana fall, då efter en allsidig pröfning af alla
på verklig rättvisa och billighet inverkande omständigheter andel i
böterna anses ej böra tillkomma åklagaren, han också derifrån afstår.

Motionären synes mig icke hafva vederlagt den uppfattning, som af
mig uttalades 1892, den nemligen, att då Kongl. Maj:t, efter enhälligt
tillstyrkande af de högsta domstolens ledamöter, hvilka i ärendet
deltagit, samt efter tillstyrkande af samtliga sina rådgifvare förklarat
Loder berättigad återbekomma all sin beslagtagna egendom, skulle ett
Riksdagens beslut, hvarigenom, sedan detta föregått, Riksdagen förklarade,
att länsmannen Svenonius skulle erhålla såsom ersättning för
den mistade egendomen ett större eller mindre belopp, otvifvelaktigt
böra tolkas icke såsom en gärd af rättvisas skipande i samhället, utan
såsom en åtgärd, hvarigenom Riksdagen ingripit på ett område, hvilket
bör vara Konungen förbehållet.

På dessa skäl yrkar jag bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Nyström, Carl: Jag har begärt ordet endast för att instämma
uti hvad som blifvit yttradt af herrar Billing och Blomberg.

Så vidt jag kan förstå, och om saken bedömes ur billighetssynpunkt,
är Svenonius eu förorättad man, och jag vill icke för min ringa de]
bära ansvaret för ett beslut, som skulle beröfva honom all möjlighet
till ersättning.

När man här hör talas om »nådens uppgift» och så tänker på
Svenonii öden, gör sammanställningen ett underligt intryck.

Jag kan mycket väl förstå, att den kongl. nåden skulle innefatta,
att åt Loder återgäfves all dennes egendom, men jag kan omöjligen
inse, att detta skulle på något sätt hindra Första Kammaren att, på
sätt man redan gjort i Andra Kammaren, bereda Svenonius någon
ersättning. Jag kan ej finna, att detta skulle komma i strid med
Kongl. Maj:ts beslut eller kränka andra auktoriteter, som handlagt

N:o 11. 54

Onsdagen den 6 Mars.

Riksdagens
handlings åklagareandel i

förbrutet Hero Treffenberg: Yaren ej rädda, mine herrar — jag skall
gods. absolvera denna sista kursen på två minuter, det lofvar jag.

(Forts.) Jag bär begärt ordet, endast för att uttala dels en protest, dels

min förvåning.

Protesten gäller herr Lundeberg, som insinuerade -— Gud vet på
hvad grund — att jag här skulle hafva antydt, att statsutskottet undandolt
någon upplysning i detta mål. Icke ett ord derom har jag skrifvit
i min motion, och ej ett ord i den vägen uti mitt yttrande här i dag
kan berättiga herr Lundeberg till detta påstående. Jag har allt för
mycken aktning för statsutskottet, för att jag skulle kunna begå en
sådan sottis.

Min förvåning åter gäller herr Hammarskjöld, och på det att
herrarne skola förstå, att jag icke saknar alldeles skäl för denna min
förvåning, skall jag helt enkelt bedja få uppläsa 2 § 28 kap. rättegångsbalken,
som lyder sålunda: »Qväljes underrätts dom för rätta;
döme deröfver den rätt, der det sker. Tadlar man sådan dom utom
rätten; döme deröfver underrätt i den ort, der brutet är». Dixi et
salvavi.

GodtgöreUe (ti/denna sak. Det är ju blott en åtgärd, härrörande från
länsmannen billighetskänsla, och dervid torde Riksdagen hafva fullständig

C. G. Svenonius
för mislad

frihet.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som derunder förekommit, propositioner, först
på bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält samt
vidare derpå att kammaren skullejafslå utskottets hemställan och antaga
det förslag, som innefattades i den af herrar*J. E. Wikstén och
O. Jonsson vid utlåtandet afgifna reservation; och förklarade herr talmannen
sig anse den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.

Herr Alin begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemstält i sitt utlåtande
n:o 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och antages det förslag,
som innefattas i den af herrar J. E. Wikstén och O. Jonsson vid utlåtandet
afgifna reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunuos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 40;
Nej — 57.

Onsdagen den 6 Mars.

55 N:o 11.

Mot det sålunda fattade beslutet anmäldes reservation af herrar
Alin, Törnebladh, Wcern och Tamm, Hugo.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 2 och 5 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 39, i anledning af väckta motioner
angående mantalspenningarnes afskaffande, biföll kammaren hvad utskottet
i detta utlåtande hemstält.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de under sammanträdet
aflemnade kongl. propositionerna.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets memorial n:o 3, angående
afskrifning ur räkenskaperna af åtskilliga osäkra fordringar, tillhörande
afdelningskontoren i Göteborg, Malmö och Jönköping.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen medgaf kammaren, att de
anslag, som utfärdats till sammanträdets fortsättande på aftonen, finge
nedtagas.

Kammaren åtskildes kl. 4,19 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.