RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1894:7)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1894. Andra Kammaren N:o 7.

Tisdagen den 13 februari.

Kl. */* 3 e. m.

§ I Upplästes

följande till kammaren inkomna protokoll:

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet
den 10 februari 1894.

Hemmansegaren Sten Nordström i Höglunda hade aflemnat
fullmagt, utvisande att han vid riksdagsmannaval, som den 11
augusti sistlidet år hållits i Norra Vadsbo härads domsaga, blifvit
utsedd till ledamot af Riksdagens Andra Kammare för en tid af
tre år, räknade från och med den 1 sistlidne januari; och sedan
berörda fullmagt funnits vara i föreskrifven form utfärdad samt
vidare granskats af vederbörande fullmägtige i riksbanken och
riksgäldskontoret, utan att dessa mot fullmagten framstält någon
anmärkning, beslöts, att protokoll öfver hvad sålunda förekommit
skulle meddelas Andra Kammaren, hvarjemte fullmagten skulle
till kammaren öfverlemnas för att hållas Sten Nordström till hända.

In fidem
Albert Petersson.

Jemte det protokollet lades till handlingarna beslöt kammaren
förklara herr Nordström behörig att taga säte i kammaren; och
skulle den aflemnade fullmagten genom kammarens kanslis försorg
till herr Nordström återställas; hvarjemte skulle antecknas,
att herr Nordström den 10 innevarande februari instält sig vid
Riksdagen.

§ 2.

Till kammaren hade vidare inkommit två så lydande protokoll: Andra

Kammarens Prof. 1894. N:o 7.

N:o 7. 2

Tisdagen den 13 Februari.

l:o) År 1894 den 10 februari sammanträdde kamrarnes
valmän för att utse Riksdagens justitieombudsman; och befunnos,
efter valförrättningens slut, rösterna hafva utfallit sålunda:

herr revisionssekreteraren Axel Ferdinand Thollander... 48 röster,

i följd hvaraf herr revisionssekreteraren Axel Ferdinand
Thollander blifvit utsedd till Riksdagens justitieombudsman.

O. M. Björnstjerna. J. Johansson.

Adolf Helander. S. J. Kardel.

2:o) År 1894 den 10 februari sammanträdde kamrarnes
valmän för att utse den man, som skall efterträda Riksdagens
justitieombudsman, i fall han, innan nästa lagtima Riksdag anstalt
nytt val af justitieombudsman, skulle med döden afgå, samt utöfva
embetet under den tid justitieombudsmannen kan vara af svår
sjukdom eller annat laga förfall derifrån hindrad; och befunnos,
efter valförrättningens slut, rösterna hafva utfallit sålunda:

herr revisonssekreteraren Hugo Erik Maurits Boliman... 48 röster,

i följd hvaraf herr revisionssekreteraren Hugo Erik Mauritz
Bohman blifvit utsedd till justitieombudsmannens efterträdare.

O. M. Björnstjerna. J. Johansson.

Adolf Helander. 8. J. Kardel!.

Efter uppläsande häraf beslöts, att underrättelse om de
sålunda försiggångna valen skulle meddelas Riksdagens kanslideputerade,
med anmodan att låta uppsätta förslag till såväl
förordnanden för de valde som skrifvelse till Kong!. Maj:t med
anmälan om valets utgång; och lades derefter protokollen til!
handlingarna.

§ 3.

Föredrogos, hvar efter annan, Kongl. Maj:ts i senaste sammanträdet
bordlagda propositioner till Riksdagen; och hänvisades
af desamma till statsutskottet följande, nemligen:

angående upplåtelse till Jemtlands fältjägareregementes mötesplats
af mark tillhörig f. d. militiebostället Kungsgården n:o 1
i Jemtlands län;

angående ordnandet af pensionsförhållandena vid intendenturcorpsen; -

Tidagen den 13 Februari.

3 It; o 7.

angående afsöndring af jord från Visborgs kungsladugård
och hospitalslägenheten Kohagen till mötesfält för Gotlands
infanteriregemente och Gotlands artillericorps;

angående anskaffande af undervisningsmateriel till skolorna
för sinnesslöa barn; och

angående vilkoren för ei hållande af understöd utaf allmänna
medel till undervisning i slöjd för gossar.

Till behandling af lagutskottet hänvisades Kongl, Maj:ts
proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse af 49 §
i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871.

§ 4.

Föredrogos och bordlädes för andra gången statsutskottets
utlåtanden n:is 2, 3, 4, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19 och 20.

§ 5.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr P. O. Lundell under 12 dagar från och med den 16 dennes,
» C. G. Andersson i Skeenda under 8 dagar från och med den
17 dennes och

» J. P. Jansson i Saxhyttan under 7 dagar från och med den
16 dennes.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets betänkande
n:o 2, i anledning af vackt motion om utbytande af föreslagen
tilläggsbevillning mot beskattning af maltdrycker m. m.

Detta ärende skulle å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger
bordlagda.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 2.47 e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.

X:o 7. 4

Onsdagen den 14 Februari.

Onsdagen den 14 februari.

Kl. 1 e. m.

§ 1-

Justerades det i kammarens sammanträde den 7 innevarande
februari förda protokoll.

§ 2.

Föredrogs och bordlädes för andra gången bevillningsutskottets
betänkande n:o 2.

§ 3.

Efter föredragning af statsutskottets utlåtande n:o 2, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens första hufvudtitel,
innefattande anslagen till kongl. hof- och slottsstaterna, biföll
kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

§4.

I ordningen förekom härnäst statsutskottets utlåtande n:0 3,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel,
innefattande anslagen till justitiedepartementet.

Punkten 1

lades till handlingarna.

Efter föredragning vidare af punkten 2, angående i utlåtandet
icke särskild! omförmälda ordinarie anslag under andra
hufvudtiteln, begärdes ordet åt

Ang. omarbe- Herr Hedin som yttrade: Jag har ingen anmärkning att framta*^
af ^‘ställa mot utskottets förslag, men jag har trott mig kunna begagna
laude förord. åeii& tmfälle för att till herr statsrådet och chefen för justitiedeparniliTåtllkyl-tementet
framföra en vördsam anhållan, att han täcktes taga under
digt häktade, öfvervägande en lagstiftningsfråga, som i mina och många andras
ögon är af synnerlig vigt, men tillika utan tvifvel så vansklig,

Onsdagen den 14 Februari.

5 N:o 7.

att det må ursäktas den enskilde riksdagsmannen, om han icke-dn.?. omarbetilltror
sig att framställa något förslag i ämnet. Bland ordinarie tan^e af 9äjanslagen
på andra hufvudtiteln förekommer i tabellen mot slutet ningmnersättett
under namn af ersättning åt domare, vittnen och parter, ning åt oskylAnslagets
rubrik är icke alldeles fullständig, eftersom, på grund digt häktade.
af Riksdagens år 1886 fattade beslut, utaf detta anslag utgå äfven de (Forts.)
belopp, som till äfventyrs kunna af Kongl. Maj:t varda beviljade
på grund af lagen den 12 mars 1886 om ersättning af allmänna
medel åt oskyldigt häktade och dömde. Det är denna lag, på
hvilken jag önskar vördsammast få fästa herr statsrådets uppmärksamhet.
Den har nu varit tillräckligt länge i kraft, för att man
väl må kunna säga sig hafva rätt att om dess betydelse fälla ett
bestämdt omdöme. Så vidt jag erinrar mig, väcktes förslag om
ersättning eller skadestånd åt oskyldigt häktade första gången
för icke mindre än tjugutvå år sedan eller 1872 af ledamoten i
denna kammare herr Ola Jönsson i Kungshult, förnyades sedermera
1875 i något förändrad form, men först 1886 kom en lagstiftning
i ämnet till stånd. Det torde icke vara ur vägen att
erinra om, att denna lagstiftning utan tvifvel tillkom väsentligen
under intryck af det beryktade, upprörande falskmyntarmålet 1880.

Mången af kammarens ledamöter torde säkert hafva i godt minne
gamla justitieombudsmannen Frömans berömmeliga, kraftiga ingripande
i denna sak och äfven erinra sig, att Riksdagen 1884
på grund af väckt motion beviljade ett skadeståndsbelopp åt
offren för den märkvärdiga rättsvården i staden Kristinehamn.

All heder åt den regering och den chef för justitiedepartementet,
som framlade förslag till 1886 års lag! Vi trodde då något naivt,
att med den lagen ett stort framsteg i rigtning af rättvisa, billighet
och humanitet blifvit taget. Men vi hafva misstagit oss, och
nu är det icke för tidigt att erkänna, att ett misstag begicks.

Lagen har varit i verksamhet under snart åtta år. Under hela
denna tid har, så vidt jag erfarit, skadestånd åt oskyldigt häktade
icke af Kongl. Maj:t beviljats och jag tror efter lagens ordalydelse
strängt taget icke heller kunnat beviljas mer än en enda gång,
nemligen år 1892, åt en ungersk undersåte, som fick som jag
tror 70 kronors ersättning, derför att han oskyldigt suttit häktad.

Det hade nemligen blifvit ådagalagdt, att han icke kunde hafva
begått det brott, för hvilket han blifvit misstänkt och arresterad.

Deremot har under dessa år ett mycket stort antal ansökningar om
dylikt skadestånd inkommit till Kongl. Maj:t, Indika afslagits, och
jag förmodar, att de varit af den beskaffenhet, att de måst afslås
på grund af de stränga bestämmelserna i lagen. Det skall naturligtvis
sällan inträffa, att det blir ådagalagdt, att en person, som
blifvit angifven för brott, icke har kunnat begå detta brott; det
skall ofta inträffa, att det icke kan ledas i bevis att en annan
har begått brottet; och man må visserligen hoppas, att det aldrig
vidare måtte hända, att någon person blir beröfvad sin frihet

N:o 7. 6

Onsdagen den 14 Februari.

Ang. omarbe- såsom angifven för ett brott, kvilket aldrig blifvit begånget hvaraf
9äl~ ken af honom eller någon annan, såsom det hände med de arma
ningomcrsäti menniskorna, hvilka arresterades för en falskmyntning, som aldrig
ning åt oskyl-egt ruin. Åtskilliga af de ansökningar hos Kongl. Maj:t om skadigt
häktade, destånd, om Indika jag tagit kännedom, hafva förefallit mig i allra
(Forts.) högsta grad behjertansvärda, men hafva icke föranledt något
skadestånd och, jag upprepar det ännu en gång, icke enligt lagens
ordalydelse kunnat leda till annat resultat. När man har gjort
den erfarenheten, synes det mig icke vara tillåtligt, att man lemnar
lagen sådan den är. Att låta den stå qvar och fylla ett nummer
i svensk författningssamling skulle endast vara ett lagstiftningshyckleri,
sedan man erfarit hvad måhända ingen kunde förutse
1886, eller att lagen skulle blifva så verkningslös som den blifvit.
Härtill kommer en annan omständighet. Jag tror icke, jag går
för långt, om jag säger, att på samma gång lagen i de flesta fall
icke kan medföra någon verkan, d. v. s. blifvit i det allra närmaste
ändamålslös, det också är att befara att — jag har några
särskilda anledningar att tro så — den rent af kommer att verka
ändamålsvidrigt. Det allmänna föreställningssättet är benäget att
se saker och ting blott i de stora eller, om jag så får säga, grafva
dragen och att reducera dem till det enklaste uttryck. Det allmänna
föreställningssättet är ytterst obenäget emot subtila distinktioner.

När nu eu allmänhet finner, att eu person, som varit häktad
och tilltalad, men blifvit frikänd och som man anser sig hafva
de allra fullaste och giltigaste skäl att betrakta såsom äfven verkligt
oskyldig, dock icke af Kongl. Maj:t får annat svar än nej på
en ansökan om skadestånd, en ansökan, som också innebär eu
bön om den moraliska upprättelse, som ligger i beviljandet af
äfven den allra ringaste ersättning — när man finner, att han
får nej till svar, och man känner med sig, att det varit billigt,
att han fått detta skadestånd, om hvilket man har den föreställningen,
att lagen säger, att han skall ha det, om han är »oskyldig»,
då blir effekten den, att allmänna föreställningssättet oroas
och förvillas: man kommer på den tanken, att han har svart på
hvitt af högsta vederbörande på att han icke är oskyldig, och
sålunda fogas till hvad den frikände redan fått utstå ett nytt
lidande genom afslaget på en anhållan, som det för honom varit
bättre, att han aldrig hade gjort.

Det är ett sådant tillstånd, som jag tror, att man icke bör
längre låta fortfara. Men ärendet är så vanskligt, att jag tänker,
att de fleste ledamöter af representationen icke våga försöket att
taga initiativ deri, då de icke vilja inskränka sig blott till att i
allmänna ordalag anhålla om skrifvelse till Kongl. Maj:t om att
taga saken i öfvervägande, och icke tilltro sig att kunna angifva
hufvudgrunder för en förbättring af lagen. Jag slutar derför

Onsdagen dan 14 Februari.

7 N:o 7.

med det jag började med: jag anhåller, att herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet ville taga denna framställning i
välvilligt öfvervägande.

Vidare anfördes icke. Punkten bifölls.

Punkten 3.

Med tillstyrkande af hvad Kongl. Maj:t i sådant afseende
föreslagit, hemstälde utskottet i denna punkt: att för uppgörande,
granskning och omarbetning af lagförslag genom en lagbyrå
måtte på extra stat för år 1895 anvisas 25,000 kronor.

I fråga härom anförde nu:

Herr John Olsson: Herr talman! Jag har icke begärt Ang. anslag^
ordet för att motsätta mig den förändring i fråga om bered-en la9^y>''oningen
af lagärenden, som här af chefen för justitiedepartementet
är föreslagen. Jag har endast ansett mig böra ifrågasätta,
huruvida det kan vara nödvändigt att för den tilltänkta
nya lagbyrån anslå det belopp, som är förelsaget och af statsutskottet
tillstyrkt.

Jag ber likväl först att få uttala ett erkännande till herr
statsrådet för den beredvillighet, hvarmed herr statsrådet tillmötesgått
den af Andra Kammaren vid föregående riksdag uttalade
önskan om en förändrad organisation af den hittils varande
lagberedningen — må vara att denna bredvillighet icke uteslutande
berott på önskan att tillmötesgå kammarens uppfattning,
utan törhända, att döma af statsrådsprotokollet, i första rummet
haft sin orsak i omständigheternas tvång.

Jag har, som sagdt, begärt ordet för att ifrågasätta, huruvida
ett anslag af 25,000 kronor verkligen här skulle vara nödvändigt.
Det framgår af handlingarna i saken, att, när lagbyrån
under åren 1872—1874 fungerade, ett belopp af 20,000 kronor
var anslaget till densamma, och det synes mig icke vara förebragt
något skäl, hvarför icke samma belopp skulle kunna vara
tillräckligt äfven nu. Ett af skälen, hvarför Andra Kammaren
i fjor motsatte sig anslaget till nya lagberedningen, var utan
tvifvel önskan att åstadkomma större sparsamhet i fråga om detta
anslag. Kammaren fäste sig icke uteslutande vid sjelfva organisationsfrågan,
utan motståndet berodde i främsta rummet på
sparsamhetsskäl. Då det nu föreslagna anslaget af 25,000 kronor
temligen obetydligt skiljer sig från det anslag af 35,000 kronor,
som hittills utgått till nya lagberedningen, torde det ingalunda
vara omöjligt att gå något steg längre i sparsamhet och nedsätta
beloppet till 20,000 kronor. Den finansiella ställningen är för närvarande
sådan, att man nödgas iakttaga den största sparsamhet

N:o 7. 8

Onsdagen den 14 Februari.

Ang. anslag^ på alla områden, äfven när det gäller i och för sig smärre belopp.
till enlagbyrå. jjan får försöka nöja sig med mindre anslag.

(Forts.) Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har i

statsrådsprotokollet angifvit, huru han tänkt sig, att den föreslagna
lagbyrån skulle organiseras. Den skulle bestå af tre ledamöter
med ett arfvode af 7,000 kronor hvardera, hvarjemte 4,000 kronor
skulle utgå till expenser. Jag skulle vilja hemställa till herr
statsrådet och kammaren, huruvida icke de tillämnade ledamöterna
i lagbyrån skulle kunna nöja sig med ett arfvode af t. ex. 6,000
kronor hvardera, i hvilket fall 2,000 kronor blefve öfver till expenser?
Eller, om denna anordning stöter på svårigheter, huruvida
man icke skulle kunna nöja sig med t. ex. två ledamöter
i lagbyrån förutom byråchefen för lagärenden, som ju enligt
förslaget skulle deltaga i byråns arbeten? Herr statsrådets yttrande
till protokollet innehåller ju, att han tänkt sig, att lagbyrån
i regel skulle bestå af tre ledamöter, hvadan det vill synas,
som om det icke skulle stöta på oöfvervinneliga svårigheter att
arbeta äfven med ett mindre antal ledamöter.

Då anslaget icke är ämnadt att utgå specificeradt, utan efter
bepröfvande af chefen för justitiedepartementet, och det alltså
icke behöfs någon särskild formulering af beslutet, om anslaget
nedsättes, vågar jag yrka, att kammaren för sin del måtte besluta
att nedsätta ifrågavarande anslag till 20,000 kronor med
bifall för öfrigt till den af Kongl. Maj:t gjorda framställningen.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren:
Herr grefve och talman! Beträffande organisationen af lagbyrån
har jag tänkt, att denna skulle, såsom statsrådsprotokollet angifver,
bestå af tre ledamöter; men att äfven den nuvarande byråchefen
för lagärenden skulle hafva skyldighet att tjenstgöra der.
Han har redan nu skyldighet att tjenstgöra i nya lagberedningen,
men så länge förslag af större omfattning varit före i beredningen,
har det varit nästan omöjligt för honom att, när han blifvit ledig
från lagföredragning, träda in i beredningen. Då har bereduingen
längre tid sysselsatt sig med ett förslag, och han har icke kunnat
med gagn deltaga i det redan långt framskridna arbetet. Föredragning
i högsta domstolen kommer ofta på och fordrar lång
beredelsetid, och derför kan byråchefen för lagärenden icke vara
mycket att påräkna i den blifvande lagbyrån. Jag har emellertid
tänkt ordna arbetet så, att den för lagstiftningsarbetet anstälda
personalen omvexlande sysselsattes dels med det kollegiala arbetet
i lagbyrån, dels med beredning inom departementet af sådana
ärenden, hvilka icke fordra kollegial behandling, och dels med
föredragning af lagfrågor i högsta domstolen.

Jag har vidare tänkt, att ledamöterna skulle i tur och ordning
föredraga förslagen inför högsta domstolen, så att hvarje
förslag blefve föredraget af någon, som deltagit i dess uppgörande.

Onsdagen den 14 Februari.

9 N:o 7.

Derigenom skulle arbetet underlättas, ty den, som varit med om
förslagets utarbetande, beböfver icke någon längre bero ielsetid.
Att, såsom den föregående talaren föreslagit, låta en lagbyrå
arbeta på två man band, skulle icke befordra så vigtiga arbeten,
som erfordras för utarbetande af lagförslag. Dertill behöfvas allra
minst tre personer.

Samme talare ansåg, att beloppet skulle kunna nedsättas
från begärda 25,000 kronor till 20,000 kronor, och till stöd för
denna åsigt åberopade kan den omständigheten, att vid 1872 års
riksdag till en liknande anstalt anslogs endast 20,000 kronor.
Jag ber i anledning häraf att få fästa herrarnes uppmärksamhet
derå, att förhållandena då och nu äro betydligt olika. År 1872
hade den allmänna löneförhöjningen för tjeustemännen ännu icke
blifvit beviljad, och vid den tiden gick det ännu för sig att få
ledamöter i lagbyrån för lägre arfvode än det jag nu beräknat,
nemligen 7,000 kronor; men numera efter löneförhöjningen tror
jag icke det är möjligt att för en mindre summa få för arbetet
fullt qvalificerade personer. 7,000 kronor för hvar och en af tre
ledamöter göra 21,000 kronor, och då återstår af det begärda
beloppet 4,000 kronor till expenser. Dessa bestå af hyra för
lokal, omkostnader för uppvärmning och belysning; behöfliga
bokinköp och tillfälliga tryckningsarbeten. Expenserna hafva,
enligt hvad erfarenheten utvisar, under den tid lagberedningen
varit i verksamhet, uppgått i medeltal till 3,000 kronor om året,
och derutöfver erfordras 1,000 kronor för oförutsedda utgifter.
Jag har i statsrådsprotokollet antydt eu sådan utgift, den nemligen,
som kan uppkomma derigenom att det kan befinnas erforderligt
att tillkalla sakkunnige personer. Jag omnämnde detta vid
sista riksdagen, då hufvudtiteln förelåg, och sedan dess har det
två gånger ifrågakommit att tillkalla sakkunnige män, med hvilka
lagberedningens ledamöter önskat rådpläga.

Med den erfarenhet jag har om de svårigheter, som mött för
att förmå personer att inträda i lagberedningen, är jag förvissad
om, att det icke skall blifva möjligt att få fullt kompetenta och
dugliga personer för lägre arfvode än jag föreslagit, och jag hemställer
derför, att kammaren måtte bevilja det af Kongl. Maj:t
äskade och af statsutskottet tillstyrkta beloppet.

Herr vice talmannen Danielson: Herr talman! Då utskottet
varit enigt i att tillstyrka föreliggande förslag, så tror
jag icke, att det kan förundra herrarne, om någon af utskottets
ledamöter vill söka med några ord bemöta de invändningar, som
deremot gjorts.

Att man vill spara och göra allt så billigt man kan, derom
tror jag väl att alla äro ense, men denna fråga syntes oss både
inom afdelningen och utskottet i sin helhet vara så vigtig, att vi
icke trodde oss kunna spara mer än hvad Kongl. Maj:t redan

.4 ny. anslag
till enlagbyrå.
(Forts.)

N:o 7. 10

Onsdagen den 14 Februari.

Ang. anslag^ försökt göra. Vi veta alla, huru ofta kammarens ledamöter komma
till en lagby ra. me<j motioner om utredning af lagfrågor och nya lagförslag, och
(Forts.) hurusom inom denna kammare önskningar ofta uttalas om att få
reformer till stånd i fråga om lagar och författningar, men skulle
man nu göra det omöjligt för vederbörande att på ett tillfredsställande
sätt utreda dylika frågor och framlägga nva lagförslag,
så tror jag icke att det bär bra i hop. Det är också hufvudsakligen
af detta skäl, som jag biträdt det föreliggande förslaget.

Det har anmärkts, att de tre ledamöterna skulle få 7,000
kronor hvar i arfvode, och jag tycker också det är mycket, men
om man ser till, hvilka kompetensvilkor man måste ställa på dem,
så kanske att detta arfvode ej är för högt, ty det är väl gifvet,
att de måste vara personer med verklig juridisk bildning, och
icke vara sådana, som man med ett allmänt uttryck kallar godtköpsjurister,
utan personer med erfarenheter från många håll.

Man har derför inom utskottet tilltrott sig att antaga, det
t. ex. personer, som egnat sig åt domarevärf, skola finnas villiga
lemna dessa å sido för att ingå i lagbyrån utan att erhålla samma
ersättning, som de hafva för sina vanliga domaregöromål. Då
man således beräknar arfvodet till ledamöterna till 21,000 kronor,
blir det 4,000 kronor öfver, som synas blifva behöfiiga för andra
ändamål. Dessa penningar komma ju alltid att redovisas, så att
Riksdagen har kontroll öfver deras användning, och man får i
behåll hvad som icke behöfs.

Det var dessa skäl, som gjorde sig gällande på afdelningen
och äfven inom utskottet, och på grund häraf var det, som utskottet
icke vågade nedpruta det belopp, som Kougl. Maj:t föreslagit.
Om man det hade gjort, kunde man med skäl af regeringen
få till svar, när man begärde utredning i lagfrågor, att då Riksdagen
icke beviljat tillräckligt anslag för erhållande af arbetskrafter,
finge Riksdagen ursäkta, att begärda utredningar icke så
fort knuna ske. På dessa skäl yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr John Olsson: Mot den siste talaren ber jag att få
anmärka, att åtminstone icke från min sida varit ifrågasatt att
göra dot omöjligt att fortsätta ett förberedande lagstiftningsarbete,
utan jag har blott uttalat den uppfattningen, att man mycket väl
skulle kunna något nedsätta anslaget utan att derigenom äfventyra
det goda resultatet.

Jag vill erinra den ärade talaren derom, att år 1872, när inrättandet
af en lagbyrå första gången ifrågasattes af Kongl. Maj:t
och jemväl beslöts af Riksdagen, så begärde Kongl. Maj:t dertill
ett anslag af 24,000 kronor. Riksdagen biföll denna framställning,
med den ändring likväl, att för ändamålet beviljados endast
20,000 kronor. Kong!. Maj t hade sålunda då liksom nu den
uppfattningen, att ett anslag af 24,000 kronor var behöfligt, men

11 N:o 7.

Onsdagen den 14 Februari.

Riksdagen nedsatte det oaktadt anslaget till 20,000 kronor, bvilket
belopp utgick äfven under de två följande åren och visade sig
fullt tillräckligt. Jag kan icke inse, hvarför icke äfven nu eu
nedprutning till 20,000 kronor skulle kunna utan olägenhet ske,
då nämnda belopp förut visat sig fullt tillräckligt.

Det förvånar mig, att herr vice talmannen, som förr varit
en sådan sparsamhetsvän, specielt i fråga om embetsmäns löner,
nu finner ett arfvode af 7,000 kronor till eu ledamot i lagbyrån
vara så betänkligt att pruta på. En årlig lön af 6,000 kronor
utgör dock en ganska afsevärd inkomst, och icke få rätt högt
stående tjensteman få nöja sig med detta belopp. Så t. ex.
hafva rådmännen i Stockholm i regel 6,000 kronor i lön, somliga
skulle jag tro något derunder, utan att någon derför har skäl att
tala om »godtköpsjurister».

Jag tror således, att det icke heller i detta fall är lämpligt
att tala om »godtköpsjurister», derför att man ifrågasätter en nedsättning
af arfvodet till 6,000 kronor.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet anmärkte,
att den föreslagna lagbyrån borde bestå af minst tre
ledamöter och att det derför vore omöjligt att nedsätta anslaget.
Jag ber att häremot få erinra, att enligt förslaget skulle ju lagbyrån,
äfven om antalet af dess ledamöter minskades från tre till
två, komma att utgöras af tre, i ty att ju byråchefen för lagärenden
jemväl skulle deltaga i arbetet. Äfven om ledamöternas
antal minskades till två, blefve det dock det af herr statsrådet
såsom nödvändigt ansedda antalet, som kunna deltaga i ärendenas
handläggning.

Vidare vill jag erinra derom, att herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet sjelf antydt, att antalet ledamöter skulle
under vissa förhållanden kunna nedsättas till två, då han säger,
att i regel borde hyrån bestå af byråchefen för lagärenden och
tre ledamöter. Af detta uttryck framgår, att Kongl. Maj-.t tänkt
sig, att antalet undantagsvis skulle kunna nedsättas till två, bvilket
således ju icke torde vara någon omöjlighet.

Hvad angår utgifterna för det behöfliga trycket för lagbyrån,
så skulle ju kostnaderna derför i allmänhet utgå från det ordinarie
anslaget på andra hufvudtiteln, så att det nu begärda extra anslaget
endast skulle blifva behöfligt för mindre och tillfälliga
trycksaker. Herr statsrådet nämnde, att till expenserna i nya lagberedningen
åtgått omkring 3,000 kronor årligen. Jag förmodar,
att i detta belopp inräknats äfven tryckningskostnaderna för de
rätt digra betänkanden, lagberedningen afgifvit, och, om så är
fallet, föreställer jag mig att expenserna för lagbyrån mycket väl
skulle kunna nedsättas till 2,000 kronor utan att blifva otillräckliga.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Ang. anslag
till en lagbyrå.

(Forts.)

N:o_7. 12 Onsdagen den 14 Febrnari.

£*■”**. Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. I enligtill
enlagbyra. jjet mef] de yrkanden, som derunder förekommit, gaf hr talman(Forts.
) Den propositioner dels på bifall till utskottets hemställan oförändrad
och dels på bifall till densamma med den af herr John
Olsson föreslagna ändring, eller att anslagsbeloppet måtte bestämmas
till 20,000 kronor; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Herr John
Olsson begärde emellertid votering, hvilken ock företogs enligt följande
nu uppsätta och af kammaren godkända omröstningsproposition: Den,

som bifaller i oförändradt skick statsutskottets hemställan
i 3:dje punkten af utlåtandet n:o 3, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan
med den af herr John Olsson yrkade förändring.

Omröstningen visade 138 ja mot 59 nej; och både kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan i oförändradt skick.

§ 5.

Föredrogos vidare, hvart efter annat, och biföllos statsutskottets
nedannämnda utlåtanden:

n:o 4, angående regleringen af ulgifterna under riksstatens
tredje hufvudtitel, omfattande anslagen till utrikesdepartementet;

n:o 11 i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
försäljning af den kronan tillhöriga, frän ett hälft mantal frälse
Bengtstorp n:o 1 i Mörbylånga socken af Kalmar län afsöndrade
lägenheten Bengtstorp n:o 2;

n:o 12, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till Gefle stad af den kyrkoherden derstädes på lön
anslagna åker eller vretjord;

n:o 13, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
afsöndring af jord från indragna militiebostället Ekeby i Ekeby
socken af Östergötlands län;

Onsdagen den 14 Februari.

13 N:o 7.

n:o 14, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
afsöndring af jord från förra kompanieheUbostället ett mantal
Småtäck Porsagården, Klockaregården och Klostergården i Skaraborgs
län;

n:o 15, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse å Grängesbergs grufskog af mark till begrafningsplats
m. m.;

n:o 16, i anledning af Kongl. Majt:s proposition angående
afsöndring af jord från indragna miiitiebostället Vasabygget n:o 1,
1/s mantal, i Kristianstads län;

n:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående
gränsreglering emellan den citadellet i Landskrona tillhöriga mark
och Landskrona stad; och

n:o 18, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning
och förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer
och torrläggning af vatteusjuka marker samt angående
vilkoren för sådana statsbidrags åtnjutande.

§ 6.

Till behandling förelåg härefter statsutskottets utlåtande
n:o 19, i anledning af väckt motion om ändring i 7:de punkten
af kungörelsen om förändrade grunder för förvaltningen af kronans
jordbruksdomäner.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att ifrågavarande,
inom Andra Kammaren af herr C. G. Andersson i Skeenda
väckta motion, n:o 119, icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af ärendet anförde

Om ändring
i 7:depunkten
af kungörelsen
om förändrade
grunder
för förvaltningen
af
kronans jordbruksdomäner.

Herr Andersson i Skeenda: Jag skall icke spilla många
ord på min motion, då statsutskottet enhälligt afstyrkt densamma.
Utskottet säger visserligen, att det näppeligen är med verkliga
förhållandet öfverensstämmande, att, med det nu stadgade förfaringssättet
vid arrendebuds inhemtande, öfverspekulation föranledes.
Jag vågar deremot påstå, att sådan både förekommit och
fortfarande förekommer. Detta anser jag framgå af de bilagor,
som jag bifogat min motion. Jag tycker derför, att det är underligt,
att man icke kan få någon ändring derutinnan.

Jag yrkar bifall till motionen.

Herr Persson i Stallerbult: Herr talman, mine herrar!

Då motionären yrkat bifall till sin motion, ehuru statsutskottet

N:o 7. 14

Onsdagen den 14 Februari.

Om ändring enhälligt afstyrkt densamma, så anser jag, att någon af utskottets
^af^kun ledamöter bör yrka bifall till utskottets hemställan.
sm ''om^för- Det förslag, som nu föreligger, har förut tvenne särskilda
ändrade grun- gånger vant föremål för Riksdagens öfverläggning, men båda
der för för- gångerna blifvit afslaget. Första gången då förslaget väcktes,
välfången ^hänvisades det till behandling af ett tillfälligt utskott, som tillo^brults-
tillstyrkte detsamma, men då det föredrogs i denna kammare,
domäner, afslogs det utan omröstning. När sedermera förlidet år motionen
(Forts.) förnyades, hänvisades den till statsutskottet, som enhälligt afstyrkte
densamma, utan att, när utskottets utlåtande föredrogs i
kamrarne, någon enda röst höjde sig för motionärens förslag.
När så varit förhållandet, har utskottet haft all anledning att tro,
att äfven i år icke någon vidare sympati skulle förefinnas för
motionen, och detta är också anledningen till att utskottet afstyrkt
densamma.

Det kan nog vara sant, såsom motionären framhållit,
att om auktioner utlysas å endast ett ställe samt de förseglade
anbuden borttagas, mera enkelhet än nu skulle blifva rådande,
men om det syftet, som motionären afser att vinna, eller att förekomma
öfverbjudning å arrenden, derigenom skulle uppnås,
derom torde meningarna vara delade. Ty lika lätt som man vid
ett skriftligt anbud kan erbjuda en för hög summa, lika lätt kan
man vid ett muntligt anbud bjuda för högt, då det finnes flere
spekulanter. Sedan optionsrätten blifvit åter införd, torde verkligen
detta förslag icke hafva så stor betydelse som förut, då numera
arrendeauktioner sällan förekomma. Jag tror, att om man ser
efter i de förteckningar öfver utarrenderade kronodomäner, som
finnas efter år 1887, så skall man finna, att arrendeauktioner
efter denna tid högst sällan förekommit, och derför vinner man
ingenting med att bifalla motionen.

Om jag icke missuppfattade motionärens anförande, åberopade
han de bilagor, som bifogats motionen, och ansåg, att hvad i
dessa bilagor anförts utgjorde ett vigtigt skäl för att bifalla
motionen. Men om man med uppmärksamhet genomläser dessa
bilagor, skall man finna, att de icke afhandla något till stöd för
den sak, som motionären genom sin motion vill afhjelpa. Innehållet
i dessa bilagor är nemligen följande: Ett hemman i närheten
af hufvudstaden hade af vederbörande värderiugsnämnd
åsatts ett arrendevärde på 1,020 kronor, som af Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Stockholms län nedsattes till 1,000 kronor.
När sedermera detta förslag inkom till domänstyrelsen, höjdes
arrendevärdet till 1,400 kronor. Arrendatorn, som hade optionsrätt
till hemmanet, förklarade sig under reservation vilja begagna sig
af denna rätt. Under tiden anförde han besvär hos Kongl. Maj:t
öfver domänstyrelsens beslut, men Kongl. Maj:t fann icke skäl
att å besvären fästa afseende. Häraf framgår tydligt, att af dessa
bilagor kan man icke hemta något stöd för bifall till motionen,

Onsdagen den 14 Februari.

N:o 7.

utan endast för att borttaga den rätt, som domänstyrelsen har
att höja ett åsatt arrendevärde, men något sådant förslag förekommer
icke i motionen. Deri föreslås endast, att Riksdagen ville
aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring i
7:de punkten af kongl. kungörelsen om förändrade grunder för
förvaltningen af kronans jordbruksdomäner, i syfte att, då arrende
på kronans jordbruksdomäner skall utbjudas å offentlig auktion,
denna auktion finge utlysas å endast ett ställe, och att de förseglade
anbuden borttoges.

På grund af hvad jag nu anfört, ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 7.

Slutligen föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 20, i anled- Om inlösen
ning af väckt motion om inlösen för statsverkets räkning af för statsverfrälseskatteräntor.
ke^s

I berörda, inom Andra Kammaren afgifna motion, n:o 64, skatteräntor.
hade herr L. P. Larsson i Berga föreslagit, att Riksdagen måtte
besluta, att jemväl frälseskatteräntor, som ursprungligen tillkommit
genom aftal mellan kronan och enskilde, skulle, på sätt kongl.
förordningen den 11 september 1885 stadgade om skattefrälseräntor,
af statsverket inlösas; samt att, intill dess en sådan inlösen
blifvit verkstäld, staten måtte bidraga med lika utgifter, som
för skattefrälseräntor utginge till enskild person.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af
Riksdagen bifallas.

Ordet begärdes af

Herr Larsson i Berga, som yttrade: Herr talman, mine

herrar 1 Jag vill endast anföra några få ord för bifall till min
motion.

Statsutskottet har icke fäst sig vid det verkliga förhållandet
med dessa räntor, utan endast vid hvad som försiggått inom
utskottet vid 1886, 1887 och 1891 årens riksdagar. Jag anser,
att man bort egna denna fråga mera omsorg än hvad utskottet
gjort. Man hade bort taga i betraktande, att dessa räntor merendels
utgöras af mindre bemedlade, hvilka särdeles tungt tryckas af
detta onus. De, som i närvarande tid innehafva frälseskatteräntorna,
hafva ingen del i dessa räntors tillkomst. Min motion
afser, att dessa räntor, som en gång utgått från statsverket och

Onsdagen den 14 Februari.

N:o 7. 16

Om inlösen som statsverket erhållit lösen för, måtte af statsverket åter inlösas,
för slatsver- ehuru de under tidernas lopp varit i annan mans ego.
kcts rakning Då man jemför dessa frälseskatteränteinnehafvare med dem,

slcatteräntor som *ia fält afskrifning af sina skattefrälseräntor och derigenom
(Forts) '' erhållit en behöflig lättnad i sina utskylder, så synes det underligt,
att icke nu ifrågavarande ränteinnehafvare också kunna erhålla
någon lindring i sina utskylder.

När kong!, förordningen af den 11 september 1885 angående
inlösen af skattefrälseräntor utfärdades tänkte dessa ränteinnehafvare,
hvarom nu är fråga, att denna förordning äfven skulle gälla dem,
som innehade frälseskatteräntor, ända till en del af dem uppdagade,
att de fingo behålla sina räntor oinlösta.

Jag anser, att det vore med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
om denna kammare fattade det beslut, att frälseskatteräntorna
skola af statsverket inlösas, till lättnad för dem
som bära denna tunga. Förhållandet är nemligen det, att dessa
räntor icke äro spridda öfver landet i sin helhet. Inom den valkrets,
jag har äran att representera, är det omkring eu 8 å 9
mantal, som ha sig dessa räntor pålagda. Då desse nu liksom
öfriga skattskyldige genom tilläggsbevillningen fått en tillökning
i sina skatter, och dessutom genom urtima Riksdagens beslut
blifvit ålagda samma värnpligtsskyldighet som andra medborgare,
vore det ej mera än tillbörligt, att de genom frälseskatteräntornas
inlösande af statsverket erhöllo en välbehöflig lättnad i sina bördor.

Jag yrkar bifall till min motion.

Vidare anförde:

Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag vill icke bestrida, hvad
den föregående talaren yttrade, då han nämnde, att det kändes
tungt för inneliafvarne af frälseskatteräntor att betala dessa räntor,
då deremot innehafvarne af skattefrälseräntor numera kunna få
dessa inlösta af statsverket och sedermera afskrifna. Men förhållandet
har alltid varit, att Riksdagen icke velat gå in på att
inlösa frälseskatteräntorna. Dessa senare räntor hafva nemligen
tillkommit på det sätt, att frälsemannen — den enskilde egaren af
både jord och ränta — vid försäljningen af jorden förbehållit
sig räntan. Sedermera hafva, såsom motionären nämnde, dessa
räntor kommit i statens ego. De voro redan vid sin öfvergång
i statens ego frälseskatteräntor, och denna öfvergång har således
icke förändrat räntans natur. Således äro de fortfarande frälseskatteräntor,
som tillkommit genom enskilda personers öfverenskommelse
med hvarandra. Detta gör, att Riksdagen icke velat
inlåta sig på att tillstyrka inlösen af dessa räntor. Jag tror, att
då Riksdagen icke velat göra det förut, så vill den icke heller
göra det nu.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Onsdagen den 14 Februari.

17 N:o 7.

Herr Andersson i Helgesta: Endast några ord med an- Om inlösen

ledning af den siste talarens yttrande. Han sade, att frälseskatteräntorna
tillkommit på grund af enskild öfverenskommelse
mellan köparen och säljaren. Jag tror deremot, att de flesta af skatteräntor.
dessa räntor ursprungligen varit af samma natur som skattefrälse- (Forts.)
räntorna, att de ursprungligen tillhört kronan, ehuru de sedermera
kommit i ett annat läge genom att den, som egt räntan,
äfven egt jordegendomen, så att jorden och räntan varit i samma
hand. Derigenom har räntan fått frälseskattenatur, hvilket ju
endast berott på innebafvaren. Det kan visserligen äfven finnas
sådana räntor, som tillkommit på annat sätt, men jag tror, som
sagdt, att de flesta ursprungligen haft samma natur som skattefrälseräntorna.

Det är ej att undra öfver, om egarne af sådana frälseskatteräntor
nu beklaga sig, såsom förhållandet är i mitt kommittentskap.
De hafva icke, såsom sina grannar, genom gruudskatternas
afskrifning kommit i åtnjutande af någon lindring i sina skatteskyldigheter,
men de hafva lika fullt blifvit pålagda förhöjd bevillning
i likhet med dem, som åtnjutit skattelindring, och de få
fullgöra de ökade bördorna för försvaret, som tillkommit genom
den ökade värnpligten. Jag tror ej, att detta är rigtigt, utan att
en rättelse i detta förhållande är af billigheten påkallad. Nästan
för hvarje riksdag inkomma nu också motioner i detta syfte,
och för närvarande hafva vi en motion, som hvilar på kammarens
bord, i hvilken yrkas, att dessa frälseskatteräntegifvare åtminstone
skola slippa betala tilläggsbevillning. Jag tror man ej kan säga
annat, än att en sådan begäran är rättvis.

Ehuru jag således anser, att motionären har fullkomligt rätt,
vill jag icke göra något yrkande, emedan jag icke tror, att kammaren
kommer att bifalla motionen. Jag vill endast till slut
säga, att jag tror, att eu utredning i detta fall är behöflig, och
att det vore i högsta grad rättvist, om något kunde göras för
dessa räntegifvare.

Herr Larsson i Berga: Jag skall endast be att få yttra

några ord med anledning af herr Anderssons i Nöbbelöf påstående,
att de ifrågavarande räntorna tillkommit genom aftal mellan enskilda
personer, så att den, som innehaft jorden och räntan, vid
försäljningen förbehållit sig räntan. Det är sant, att så kan vara
förhållandet i något enstaka fall, men i det stora hela är icke
förhållandet så, hvilket man kan finna genom undersökningar i
kammarkollegii arkiv. Jag vill anföra ett exempel, som jag har
reda på. Det är i fråga om försäljning af ett hemman, som förut
tillhört staten, hvarvid både jorden och räntan såldes till en
person. Vid denna försäljning förbehöll sig staten, att de, som
innehade hemmanet eller jorden, skulle hafva förmånsrätt att

Andra Kammarens Prot. 1894. Ko 7.

Jf:o 7. 18

Onsdagen den 14 Februari.

Om inlösen
för statsverkets
räkning
af frälseskatleräntor.

(Forts.)

behålla jorden qvar, om de önskade, men att skatten skulle erläggas
till den, som köpt densamma.

Ett annat exempel kan jag framdraga från den kommun,
der jag är bosatt. Af ett hälft hemman i Stenby, som till år 1806
betalt skatt till staten, såldes räntan till excellensen Bonde på
Fituna. Ehuru han blott köpte räntan af detta halfva hemman,
säges det dock i det kongl. brefvet, att han också egde jorden.
Det är ett misstag i den kongl. skrifvelsen, och det beklagar
jag. Ty excellensen Bonde egde icke jorden i detta halfva
hemman, ehuru han egde det öfriga i Stenby. Nu hafva innehafvarne
på denna grund sökt få 30% skattelindring, men det
har blifvit afslaget af det skäl, att jorden och räntan varit i samma
hand. Detta kan icke bevisas. Hemmansdeleu har icke tillhört
excellensen Bonde, som blott köpt räntan, så att denna ränta
egentligen skulle varit skattefrälse, fastän den blifvit kallad frälseskatteränta.

Ett annat förhållande åter, som jag känner till, förekommer
i en annan kommun. Der äro 19 In af ett hemman skattefrälse
och 6/-24 frälseskatte. Förhållandet bar tillkommit på det sättet,
att, när hemmanet såldes, den, som egde räntan, köpte jorden,
men sedan återbördade slägtingarne de sex tjugofjerdedelarne från
räntetagaren. Nu är det tre personer, som ega detta hemman,
och man vet icke, hvilken skall betala för dessa sex tjugufjerdedelar,
för hvilka såsom frälseskatte ingen lindring i skatteskyldigheter
eger rum. Nitton tjugufjerdedelar af hemmanet hafva kommit
i åtnjutande af afskrifning af 30 % å skatterna, men icke de öfriga
tjugufjerdedelarne.

Jag skall derför, herr talman, be att få vidhålla mitt yrkande
om bifall till min motion.

Herr Andersson i Nöbbelöf: Jag tror, alt hvad den siste
ärade talaren nu yttrat snarare styrkt än vederlagt det jag sade
under mitt förra anförande, nemligen att frälseskatteräntorna äro
sådana räntor, som från enskilda personer öfvergått till enskilda
personer. Det sista exemplet, herr Larsson anförde, rörde öfverlåtelse
slägtingar emellan. Hvad det andra exemplet beträffar
angående det hemman, af hvilket räntan skulle ingå till excellensen
Bonde, så skulle den varit skattefrälseränta och innehafvare!!
af hemmanet varit qvitt denna ränta, om han anmält sig före
1888. Jag tror derför, att detta icke bevisar någonting och skall
be att fortfarande få vidhålla mitt förra yrkande om bifall till
utskottets hemställan.

Herr Larsson i Berga: Jag skall be att få rätta eu miss sägning,

till hvilken jag gjorde mig skyldig i mitt senaste anförande.
Jag sade, att sex tjugufjerdedelar af hemmanet var
frälseskatte; men jag menade naturligtvis fem tjugufjerdedelar.

Onsdagen den 14 Februari. 19 N:o 7.

Härmed var öfverläggningen slutad; och efter det propositioner
af herr talmannen gifvits enligt de gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 8.

Afgåfvos nya motioner af:

herr O. W. Redelius, n:o 140, med anledning af Kongl.

Maj:ts proposition med förslag till ecklesiastik boställsordning;

herr J. NydaM, n:o 147, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om ändring i § 16 af gällande jagtstadga; och

herr E. J. Ekman, n:o 148, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om upphäfvande af sådana bestämmelser, hvarigenom
tillträde till allmänt läroverk eller till tjenst hos stat eller
kommun göres beroende af konfirmation eller nattvardens begående
m. m.

Samtliga dessa motioner begärdes på bordet och bordlädes.

§ 9.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, herr J. Andersson
från Lysvik, som har halsfluss och katarrhalfeber, får åtminstone
2 k 3 dagar eller möjligen under resten af denna vecka
afhålla sig från deltagande i riksdagsgöromål.

Stockholm den 14 februari 1894.

C. Thestrup,
prakt, läkare.

§ io.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr J. A. Johansson i Strömsberg under 8 dagar fr. o. m.
den 16 dennes,

heir C. J. Hammarström fr. den 9 t. o. m. den 16 dennes,

» A. Olsson i Mårdäng »»5 » »15»

och » C. F. Wallhom » » 8 » » 15 »

§ 11.

Justerades ett protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl 2.3 2 e. in. In fidem

Hj. Nchrman.

N:o 7. 20

Lördagen den 17 Februari.

Lördagen den 17 februari.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollen för den 9 och 10 innevarande februari.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande protokoll, som upplästes
:

Protokoll, hållet inför statsrådet och t. f. chefen för kongl.
justitiedepartementet den 16 februari 1894.

Borgmästaren Johan Fredrik Rudolf Björck hade aflemnat
fullmagt, utvisande att han vid riksdagsmannaval, som den 12
september sistlidet år hållits i Sundsvalls stad, blifvit utsedd till
ledamot af Riksdagens Andra Kammare för en tid af tre år, räknade
från och med den 1 sistlidne januari; och sedan berörda
fullmagt funnits vara i föreskrifven form utfärdad samt vidare
granskats af vederbörande fullmägtige i riksbanken och riksgäldskontoret,
utan att desse mot fullmagten framstält någon anmärkning,
beslöts, att protokoll öfver hvad sålunda förekommit skulle
meddelas Andra Kammaren, hvarjemte fullmagten skulle till kammaren
öfverlemnas för att hållas borgmästaren Björck till hända.

In fidem
Albert Petersson.

Jemte det protokollet lades till handlingarna, beslöt kammaren
förklara herr Björck behörig att taga plats bland kammarens
ledamöter; och skulle den aflemnade fullmagten genom kammarens
kanslis försorg till herr Björck återställas; hvarjemte antecknades,
att herr Björck i går instält sig vid riksdagen.

§ 3.

Herr statsrådet m. in. A. Östergren aflemnade Kongl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:

Lördagen den 17 Februari.

21 N:o 7.

med förslag till lag angående ändring i gällande stadganden
om tillsättning af organist- och klockarebefattningar;

med förslag till lag om ändrad lydelse af 17 § i förordningen
angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875
samt till lag angående upphäfvande af gällande stadganden om
förnyadt uppläsande i kyrka af vissa äldre författningar;

med förslag till lag om ändrad lydelse af 227 § sjölagen;

angående beredande af låneunderstöd till utveckling af statens
telefonväsende; och

med förslag till bestämmelse i fråga om beloppet af den
afgift, som bör för denaturering af bränvin erläggas.

De sålunda aflemnade kongl. propositionerna bordlädes till
nästa sammanträde.

§4.

Företogos val af dels sex revisorer för deltagande uti innevarande
års granskning af statsverkets, riksbankens och riksgäldskoutorets
tillstånd, styrelse och förvaltning och dels tre
suppleanter för desse revisorer; och utsågos dervid:

till revisorer:

riksdagsmannen	G. W. Collander	med	199
»	J. E. Wikstén	»	199
»	J. Bengtsson		163
	K. E. Holmgren	»	163
»	Ollas A. Ericsson	»	126
»	0. Jonsson i Hof	»	126

samt

röster,

till suppleanter:

riksdagsmannen frih. W. G. von Schwerin med
» K. A. Kihlberg »

och » C. Gethe »

150 röster,
116 >
113 »

§ 5.

Härefter anstäldes val af två revisorer och två revisorssuppleanter
för bvartdera af riksbankens afdelningskontor i orterna; och
blefvo dervid utsedde:

S:o 7. 22

Lördagen den 17 Februari.

Vid afdelningsleontorel i Göteborg:
till revisorer:

landstingsmannen J. M. Johansson i Mellbyn
och grosshandlaren G. Murray i Göteborg, hvardera med 99 röster;

till suppleanter:

f. d. riksdagsmannen H. Hedlund i Göteborg med 58 röster
och landstingsmannen L. Larsson i Hufveröd med 55 röster.

Vid afdelningskontoret i Malmö:
till revisorer:

landstingsmannen J. Nilsson i Toarp med 126 röster
och grosshandlaren A. L. Hagerman i Malmö med 77 röster;

till suppleanter:

konsularagenten P. Flensburg i Malmö med 88 röster
och f. d. riksdagsmannen 0. Andersson i Lyckorna med 72 röster.

Vid afdelningskontoret i Luleå:
till revisorer:

regementsintendenten J. J. Klausén i Ojebyn
och kommissionslandtmätaren A. U. Orstadius i Piteå, hvardera
med 71 röster;

till suppleanter:

postmästaren A. E. Lundin i Råneå med 86 röster
och afvittringsstyresmannen H. W. Boström i Neder-Luleå med
61 röster;

Vid afdelningskontoret i Östersund:
till revisorer:

landstingsmannen P. Edling i Bräcke
och f. d. riksdagsmannen G. Eriksson i Myckelgård, hvardera
med 60 röster;

till suppleanter:

kronofogden P. Söderman i Östersund med 103 röster
och f. d. landstingsmannen E. 0. Engström i Fors med 69 röster;

Vid afdelningskontoret i Vexiö:
till revisorer:

landtbrukaren J. Andersson i Hjertanäs med 108 röster
och f. d. riksdagsmannen A. F. Petersson i Ugglekull med 77
röster;

Lördagen den 17 Februari.

23 S:o 7.

till suppleanter:

landstingsmannen S. Johansson i Grennaforssa med 81 röster
och nämndemannen B. G. Carlsson i Bäck med 55 röster;

Vid afdelningskontoret i Jönköping:
till revisorer:

läroverksadjunkten G. A. Säve i Jönköping med 92 röster
och häradshöfdingen A. H. G. Ljunggren i Säfsjö med 69 röster;

till suppleanter:

landtbrukaren A. Pettersson i Katrineholm med 67 röster
och landstingsmannen J. Bylander i Önnarp med 46 röster.

Vid afdelningskontoret i Kalmar:
till revisorer:

godsegaren C. Hildebrand i Skedemosse
och handlanden G. A. Kindberg i Kalmar, hvardera med 67
röster;

till suppleanter:

häradsskrifvaren D. 0. Linden i Kalmar med 78 röster
och landtbrukaren E. Ekerot i Dörby med 54 röster;

Vid afdelningskontoret i Karlstad:
till revisorer:

ingeniören E. Biesért i Lennartsfors med 104 röster
och f. d. riksdagsmannen E. Dahlgren i Ransäter med 75 röster;

till suppleanter:

handlanden J. Rendahl i Karlstad
och f. d. riksdagsmannen N. Pehrsson i Önnerud, hvardera med
56 röster;

Vid afdelningskontoret i Hernösand:
till revisorer:

disponenten N. W. Dahlberg i Väja
och f. d. riksdagsmannen P. Westman i Rossvik, hvardera med
80 röster;

till suppleanter:

redaktören G. R. Peterson i Sundsvall med 47 röster
och lektor H. R. Wålilander i Hernösand med 43 röster;

N:o 7. 24 Lördagen den 17 Februari.

Vid afdelningslcontoret i Falun:
till revisorer:

handlanden 0. Lisell i Malung med 80 röster,
och lektor E. Sundberg i Falun med 52 röster;

till suppleanter:

f. d. riksdagsmannen M. Tysk i Yattnäs
och landstingsmannen A. Andersson i Jönvik, hvardera med 38
röster;

Vid afdelningslcontoret i Visby:
till revisorer:

riksdagsmannen C. A. Bakström med 99 röster
och borgmästaren N. P. P>. Lindgren i Oskarshamn med Öl röster;

till suppleanter:

riksdagsmannen L. Norrby med 85 röster,
och fabrikören P. A. Hellgren i Visby med 50 röster.

Mellan de suppleanter, hvilka erhållit lika antal röster, bestämdes
ordningen, sådan den här ofvan finnes angifven, genom
lottning.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag angående de i nästförestående
två paragrafer omförmälda val.

§ 7-

Af de i senaste sammanträdet bordlagda motioner hänvisades herr

O. W. Redelius’ motion, n:o 146, till lagutskottet; och

herr J. Nydahls motion, n:o 147, till Andra Kammarens
tillfälliga utskott n:o 2.

Vid föredragning derefter af herr E. J. Ekmans motion,
n:o 148, begärdes ordet af

Herr Ekman, som yttrade: Herr talman! Då jag finner,

att den af mig väckta motionen i strid mot 55 § riksdagsordningen
innehåller ämnen, som kunna anses vara af olika beskaffenhet,
anhåller jag hos kammaren att få återtaga min motion för åt
förnya den i annan form.

25 N:o 7.

Lördagen den 17 Februari.

Med bifall till den af motionären sålunda gjorda anhållan,
medgaf kammaren, att han finge återtaga sin ifrågavarande motion.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr J. Persson från Arboga under 10 dagar fr. o. m. den 18 d:s,
» Ollas A. Ericsson » 6» » »17»

» A. V. Ljungman » 2» » »19»

och » O. Larsson i Mörtlösa » 4 » » » 19 »

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:

Riksdagens revisorers berättelse om don år 1893 af dem
verkstälda granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1892;

st atsutskottets utlåtan den:

n:o 7, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjette hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet;

n:o 21, angående riksgäldskontorets förvaltning under den
tid, som förflutit, sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige
i nämnda kontor; och

n:o 22, i anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositio
nen gjorda framställningar om anslag dels till nya byggnader vid
statens jernvägstrafik, dels ock till rörlig materiel vid statens
jern vägar; samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 6, i anledning af Kongl. Majrts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 16 § i lagen angående lösdrifvares
behandling den 12 juni 1885;

n:o 7, i anledning af justitieombudsmannens framställning
om ändring i 4 kap. 10 § strafflagen och 35 § i strafflagen för
krigsmagten den 7 oktober 1881;

n:o 8, i anledning af väckta motioner om lagstiftning rörande
byggande och underhåll af utfarts- och byvägar;

n:o 9, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition angående
åtgärder till förekommande af skogsförödelse inom Gotlands

Andra Kammarens Prat. 1894. N:o 7. 3

N:o 7. 26

Lördagen den 17 Februari.

län, dels ock väckta motioner om lagstiftning rörande åtgärder
mot skogsförödelse; och

n:o 10, i anledning af ej mindre Kongl. Majt:s proposition
med förslag om tillägg till 26 § 1 mom. i lagen angående tillsättning
af presterliga tjenstår den 26 oktober 1883 än äfven
väckta motioner om ändring af vissa bestämmelser i nämnda lag.

Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle å föredragningslistan
för nästa sammanträde uppföras framför det ärende, som
blifvit två gånger bordlagdt.

§ io.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag

dels till Riksdagens skrifvelser till Konungen:

n:o 1, angående verkstäld omröstning öfver högsta domstolens
ledamöter; samt

n:o 3, angående val af justitieombudsman och suppleant
för honom;

dels oclc till Riksdagens förordnanden:

n:o 2, för komiterade för tryckfrihetens vård;

n:o 4, för revisionssekreteraren m. m. Axel Ferdinand
Thollander att vara Riksdagens justitieombudsman; samt

n:o 5, för revisionssekreteraren m. m. Hugo Erik Mauritz
Bohman att vara Riksdagens justitieombudsmans suppleant.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 3.2 8 e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.

Stockholm, tryckt i Bergs Boktryckeri 1694.