RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1894:6)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1894. Ändra Kammaren. N:o 6.

Fredagen den 9 februari.

Kl. Va 2 e. m.

§ 1-

Föredrogs till en början berr D. Perssons i Tällberg i senaste
sammanträdet bordlagda motion, n:o 144; och begärdes dervid ordet
af motionären

Herr Persson, som yttrade: Jag skall be, att de två sista raderna
i motionens kläm strykas, så att punkt sättes efter orden
»närmare angifves».

Till den af berr Persson sålunda gjorda anhållan lemnade kammaren
sitt bifall; och blef den ifrågavarande motionen, med iakttagande
af nu medgifna uteslutning, remitterad till kammarens tillfälliga
utskott n:o 3.

§ 2.

Härefter föredrogs bevillningsutskottets memorial n:o 1, med
återlemnande af en till utskottet hänvisad kongl. proposition.

Till bevillningsutskottet både Riksdagens båda kamrar hänvisat
Kongl. Maj:ts proposition n:o 3 af den 30 november 1893, med förslag
till förordning angående husbondes eller arbetsgifvares ansvarighet
för tjenares eller arbetares personliga utskylder.

Angående
remiss af en
kongl. proposition.

Då emellertid detta ärende, enligt utskottets åsigt, icke innefattade
sådan fråga, som det, enligt § 40 riksdagsordningen, ålåge
bevillningsutskottet att bereda, både utskottet till kamrarne återlemna!
ifrågavarande kongl. proposition.

Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 6.

N:o 6.

Fredagen den 9 Februari.

Angående
remiss af en
kongl. proposition.

(Forts.)

I fråga härom anförde nu

Herr Ryding: I öfverensstämmelse med den åsigt, som vid
sammanträde i onsdags gjorde sig gällande inom den s. k. talmanskonferensen,
skall jag tillåta mig hemställa, att kammaren måtte besluta,
att ifrågavarande proposition skall till bevillningsutskottet återremitteras.

Det främsta skälet härför är, att likartade frågor allt hittills lära
handlagts af bevillningsutskottet; och det torde vara dess mindre
skäl att nu afvika derifrån som Kongl. Maj:ts proposition n:o 2
med förslag till ny förordning angående mantalsskrifning, hvilken ju
i viss mån sammanhänger med denna proposition n:o 3, blifvit till
bevillningsutskottet remitterad och af utskottet utan gensaga mottagen.

Onekligt är visserligen, att frågan om husbondes eller arbetsgifvares
ansvarighet för tjenares eller arbetares personliga utskylder
berör jemväl området för lagutskottets verksamhet, men då jag tager
för gifvet, att bevillningsutskottet snarast nog kommer att begära
sammanträde med lagutskottet för förberedande behandling af denna
fråga och lagutskottets ordförande redan offentligen tillkännagifvit,
att han för sin del icke har någon erinran att göra mot bifall till
en sådan inbjudan, kommer ju ärendet på detta sätt att i alla händelser
blifva vederbörligen beredt.

På dessa skäl och då Första Kammaren redan återremitterat
den kongl. propositionen till bevillningsutskottet, hemställer jag, att
Andra Kammaren må fatta enahanda beslut.

Herr Hedin: Efter min uppfattning låter det sig icke förena
med respekt för grundlagar^ att besluta i enlighet med det förslag,
som gjordes af den siste talaren. Paragraf 53 i regeringsformen
säger, att bevillningsutskottet har att behandla bevillningsfrågor. Dessa
specificeras närmare i 40 § riksdagsordningen, som säger, att bevillningsutskottet
har för det första »att bereda alla dit från kamrarne hänvisade
frågor, som angå förändring uti föreskrifterna om bevillnings utgörande»,
för det andra »att förslagsvis beräkna inkomsterna af de särskilda
bevillningarna», för det tredje »att, sedan statsverkets behof blifvit
utredda och bestämda, opåmint föreslå sättet för bevillningens ökande,
om det erfordras, eller dess minskande, om sådant kan ega rum,
och i sammanhang dermed till Riksdagen afgifva förslag till bevillningsstadgar»,
samt slutligen och för det fjerde att »utskottet må derjemte
.uti bevillningsfrågor föreslå hvad det anser billigt och nyttigt».

År nu frågan om åläggande för en del svenska medborgare utaf
denna underliga, ur ingen rättsgrund förklarliga skyldighet att betala
vissa andra skattskyldige svenska medborgares utskylder eller en del
af dem, är det en bevillningsfråga? Jag förmodar, att ingen enda
af kammarens ledamöter vågar besvara denna fråga med ja. Bland
de skatter, hvarom här är fråga, har blott en enda bevillnings natur,

3 N:o 6.

Fredagen den 9 Februari.

nemligen den personella sjukvårdsafgiften. Den skall, när det är
fråga om skattebestämmelser, behandlas af bevillningsutskottet. De
andra personliga afgifterna äro i första band mantalspenningarna, en
af statens ordinarie inkomster. Frågan om bestämmelser angående
denna skatt skall naturligtvis behandlas och har alltid behandlats af
statsutskottet. Sedermera kommer den enda numera medgifna kommunala
personliga afgiften, folkskoleafgiften, om hvilken stadgas i
lag, som blifvit fattad af Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt,
nemligen i folkskolestadgan. Alla de öfriga år 1883 fattade beslut
om personella kommunala afgifter, det vill säga de beslut, som då fattades
för att dels afskaffa sådana som t. ex. fattigvårdsafgifter, hvarom
dittills stadgades i fattigvårdsförordningen, dels ock förebygga påläggande
af olagliga personella skatter, äro fattade i form af lagar
efter propositioner af Kongl. Maj:t, Indika handlades af lagutskottet,
och sedermera äfven utfärdade såsom af Kongl. Maj: t och Riksdag
gemensamt stiftade lagar. Men äfven om så icke vore förhållandet,
äfven om samtliga nu lagligen utgående personella utskylder vore
bevillningsafgifter, hvilket icke gäller mer än om en enda af dem,
nemligen den personliga sjukvårdsafgiften, så skulle ändock handläggningen
af en sådan fråga som den nu förevarande alldeles icke,
enligt grundlagen, kunna anses höra till bevillningsutskottet, ty hvad
bevillningsutskottet har att sysselsätta sig med är icke den civilrättsliga
frågan om åläggande för en del svenska medborgare att
betala andra medborgares skatter eller vissa bland dessa, utan det är
sådant, som jag nyss uppläste ur 40 § riksdagsordningen. Om någon
bestämmelse är tydlig och klar angående bevillningsutskottets skyldigheter
och rättigheter, d. v. s. dess funktioner, så måtte det väl vara
detta, att bevillningsutskottet icke har att sätta sig i lagutskottets
ställe och stifta lagar i sådana frågor, som alls icke äro bevillningsfrågor.

Jag får således hemställa, att kammaren måtte besluta, att denna
proposition skall skickas till lagutskottet.

Herr Johansson i Noraskog: Jag är till större delen förekommen
af den senaste talaren. Den uppfattning och de synpunkter,
som blifvit af honom framstälda, sökte jag och åtskilliga ledamöter
i bevillningsutskottet göra gällande, då ifrågavarande proposition i
utskottet föredrogs. Såsom ytterligare stöd för den meningen, att
ärendet icke tillhör bevillningsutskottet, vill jag erinra derom, att i
§ 34 af 1833 års legostadga —- som väl icke bör behandlas af annat
utskott än lagutskottet, om förslag till ändring deri förelåge — förekommer
ett stadgande af detta innehåll: »Husbonde ansvare för

tjenstehjon personela kronoutskylder; dock må de å lönen afdragas,
der ej annorlunda vid städjandet öfverenskommits». Om herrarne
vilja jemföra detta stadgande i tjenstehjonsstadgan och hvad som nu
föreslås i den kongl. propositionen n:o 3, så skola herrarne finna
hela skilnaden vara den, att då i tjenstehjonsstadgan blott talas om

Angående
remiss af en
kongl. proposition.

(Forts)

N:o 6.

Angående
remiss af eu
kongl. proposition.

(Forts.)

4 Fredagen den 9 Februari.

husbonde, talas i propositionen äfven om arbetsgivare, eller med
andra ord, man vill utsträcka vissa personers skyldighet att betala
andras utskylder till långt större grupp än tjenstebjonsstadgan talar om.

Under sådana förhållanden och då, såsom den senaste talaren
framhöll, blott en enda af dessa afgifter synes på något sätt kunna
tillhöra bevillningsutskottets handläggning, är jag med honom ense
att denna proposition bör behandlas af lagutskottet och icke af bevillningsutskottet.

Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar!

Här har åberopats 40 § riksdagsordningen. Het må ursäktas mig,
att jag icke kan läsa den på samma sätt som talaren på stockholmsbänken,
tv det står der »bevillningsutskottet åligger att bereda alla
dit från kamrarne hänvisade frågor, som angå förändring uti föreskrifterna
om bevillningens utgörande». Här är det väl just fråga
om en förändring i dessa föreskrifter, och då otvifvelaktigt och klart
är, att bevillningsutskottet kommer att behandla förslaget om mantalsskrifning,
bör det äfven behandla denna proposition, som så nära
berör samma förhållanden. Jag kan derför icke finna, att den nämnde
talareus uppfattning är hållbar, och jag förundrar mig öfver, att vi
skola tvista om denna sak, då ju här antydts, att om densamma anses
behöfva behandlas äfven af lagutskottet, bevillningsutskottet nog kommer
att göra hemställan derom till lagutskottet.

Efter hvad jag hört, förekom icke mycken öfverläggning i bevillningsutskottet
angående denna sak, utan den gick temligen obemärkt
förbi. I äldre tider hafva alltid dylika frågor behandlats af bevillningsutskottet;
så var förhållandet, då i bevillningsförordningen den 17
maj 1861 insattes stadgande om husbondes ansvar för tjenares sjukvårdsafgift.
— Jag tycker således att saken är klar, och hvarför
skulle kammaren frångå en uppfattning, som sedan lång tid tillhaka
varit regel?

Jag tror derför, att de herrar, som åberopat § 40 i riksdagsordningen,
icke beaktat, att här är fråga om ändrade föreskrifter med
afseende å bevillningens utgörande. Frågan sammanhänger med lagen
om mantalsskrifning, ty, såsom herrarne få medge, heror det vid mantalsskrifningen
på om en husbonde beaktar den rätt han har att tillse,
att han icke får hos sig skrifna personer, som icke äro i hans tjenst,
och för hvilkas utskylder han följaktligen icke hör svara.

Jag anser sålunda att denna fråga har så nära samband med
frågan om mantalsskrifningen, att den icke kan skiljas derifrån, och
jag her derför att få instämma i herr Rydings yrkande.

Herr Johansson i Horaskog: Jag vill fästa kammarens upp märksamhet

derpå, att det icke åligger bevillningsutskottet att föreslå,
huru mantalspenningar skola utgöras, ty om och när någon ändring
i det hänseendet kan komma i fråga, så tillhör det statsutskottet att
behandla den saken.

Fredagen den 9 Februari.

5 N:0 6.

Det är väl sant, att bevillningsutskottet ännu icke gjort någon
framställning i anledning af den kongl. propositionen angående ny
förordning om mantalsskrifning, men detta beror derpå, att utskottet
uppdragit åt sin andra afdelning att, efter granskning af förslaget, inkomma
med hemställan om, huru vida större eller mindre del af denna
förordning bör behandlas i sammansatt bevillnings- och lagutskott.
En sådan hemställan kommer emellertid troligen att göras någon af
de närmaste dagarne.

Hvad beträffar det påståendet, att bevillningsutskottet icke skulle
hafva haft någon öfverläggning om, huru vida den kongl. propositionen
n:o 3 borde behandlas af utskottet eller ej, så vill jag upplysa, att
utskottet derom hade en ganska lång och delvis ganska pikant öfverläggning,
och jag tror mig våga påstå, att alla skäl både för och emot
blefvo framstälda, men det märkvärdiga inträffade, att man med den
största enhällighet, en enhällighet, som jag knappast sett motstycke till
under alla de år jag suttit i utskottet, ansåg att denna sak hörde till
annat utskott och icke till bevillningsutskottet.

Herr Hedin: Den mycket ärade representanten för Oland för klarade,

att han icke kunde läsa 40 § riksdagsordningen på samma
sätt som jag. Detta är ledsamt, ty jag läste upp 40 § riksdagsordningen
ordagrant, endast med tillägg af orden för det första, för det
andra, för det tredje och för det fjerde, detta för att i uppräkningen
skilja de bevillningsutskottets särskilda funktioner, som deri omtalas.

Han sade, att i 40 § talas icke om annat än »förändring uti föreskrifterna»,
och derför skulle man kunna skicka detta ärende till bevillningsutskottet.
Detta argument är för mig icke klart. Jag ber
derför att ånyo få läsa upp och korrekt läsa upp början af denna
paragraf. Deri heter det: bevillningsutskottet åligger att bereda alla
dit från kamrarne hänvisade frågor, som angå förändring uti föreskrifterna
om bevillnings utgörande.

I den kongl. propositionen är det icke fråga om någon föreskrift
om bevillnings utgörande, utan här är det fråga om att på vissa svenska
medborgare lägga den underliga skyldigheten, att svara för att vissa
andra svenska medborgare utgöra dem pålagda personella utskylder.

Han sade vidare, att bevillningsutskottet också skulle handlägga
frågan om mantalspenningars utgörande. Detta är ett komplett misstag,
ty om icke grundlagen helt nyligen på något outransakligt sätt
blifvit ändrad, så blir det väl statsutskottet, som får handlägga den
frågan.

Hvad det angår att bevillningsutskottet, om det får behålla denna
fråga hos sig, antagligen skulle inbjuda lagutskottet för att deltaga i
behandlingen deraf, så vill jag svara, att, då ärendet absolut icke i
någon form, i någon grad eller på någon grund kan tillhöra bevillningsutskottet,
bevillningsutskottet icke heller har att göra någon inbjudning
till lagutskottet om gemensam behandling af ärendet.

Det ärade statsråd, som kontrasignera! Kongl. Maj:ts ifråga -

Angående
remiss af en
kongl. ‘proposition.

(Forts.)

N:0 6. 6

Angående
remiss af en
kongl. proposition.

(Forts.)

Fredagen den 9 Februari.

varande proposition, har uttalat den förmodan att, när år 1883 ur bevillningsförordningen
uteslöts den paragraf, som innehöll föreskrift
om skyldighet för husbonde eller arbetsgivare att ansvara för de hos
honom anstälda tjenstehjons eller arbetares personella utskylder,- något
»förbiseende» egt rum, men detta herr statsrådets och chefens för
finansdepartementet antagande är nog helt enkelt gripet ur luften.
I skatteregleringskomitén, som utarbetade det förslag till bevillningsstadga,
som sedermera med några förändringar af Kongl. Maj:t framlades
vid 1883 års riksdag, s skulle man utan tvifvel hafva uteslutit
den ifrågavarande paragrafen i hevillningsstadgan, äfven om man
dertill icke hade haft den anledningen, att man föreslog upphäfvande
af den dåvarande bevillningen efter första artikeln, eller personliga
skyddsafgiften. Ty derom var, såvidt jag nu kan erinra mig, icke
någon meningsskiljaktighet inom skatteregleringskomitén att med hänsyn
till de då förändrade förhållandena mot dem som rådde 1833,
då legostadgan skrefs, föreskriften om husbönders ansvarighet var
olämplig, hvarförutom den ej tillkommit i grundlagsenlig ordning, då
den på bevillningslagstiftningens väg kommit in i hevillningsstadgan,
och i legostadgan på administrativ lagstiftningsväg, ehuru den är en
ren lagfråga. Det var sålunda med full vetskap om hvad den gjorde
som komitén uteslöt den ifrågavarande bestämmelsen om husbönders
och arbetsgifvares ansvar för deras tjenares och arbetares personella
utskylder. Komitén har derför visst icke gjort sig skyldig till hvad
finansministern kallar ett förbiseende. Såvidt jag förstår, är det i
förevarande fall icke någon annan än han sjelf, som gjort sig skyldig
dertill. Komitén visste väl, att 1833 års stadga innehåller en bestämmelse
om husbondes ansvar för de hos honom anstälde tjenares
personliga utskylder, och komitén erkände att det, hvad lagstadde
tjenare angår — om man lemnar sjelfva rättsgrundsatsen å sido —
kunde vara eller åtminstone hade varit praktiskt rimligt att hafva
en dylik föreskrift, hvilket deremot icke vore någon praktisk rimlighet,
då det gäller icke lagstadde tjenare, utan arbetare, hvilka kunna
lemna sin arbetsgivare hvilken dag som helst, kanske i morgon,
kanske någon dag derefter. Komitén hade icke förbisett denna omständighet
och hade således icke rubbat möjligheten för att låta husbonde
ansvara för sina tjenares såväl mantalspenningar som andra
personliga kronoutskylder, derest nemligen sådana utskylder komme
att stå qvar, derigenom att den ur hevillningsstadgan uteslöt ett dit
icke på grundlagsenlig väg inkommet stadgande. Jag har anledning
förmoda, att äfven Kongl. Maj:t och den dåvarande finansministern,
när de upptogo skattekomiténs förslag att i samband med upphäfvande
af den personliga skyddsafgiften upphäfva nu ifrågavarande föreskrift
om husbondes eller arbetsgifvares ansvar för tjenares eller arbetares
personella utskylder, likaledes visste hvad de då gjorde, och de hade
förmodligen icke heller förbisett bestämmelsen i iegostadgan.

Till det anförda ber jag att få lägga, ytterligare en observation.
Det är ju icke tvifvelaktigt, att om Riksdagen och Kongl. Maj:t

7 N:0 6.

Fredagen den 9 Februari.

finna lämpligt att skrifva en lag, som säger, att de och de klasserna
eller kategorierna af svenska medborgare skola åläggas att svara för
vissa andra kategoriers af svenska medborgare utskylder eller en del
af dem, svenska statsmagten har kraft nog att tilltvinga sig åtlydnad
för detta bud, men dermed att statsmagten tilltvinga!’ ^ig åtlydnad
för ett lagbud är det icke sagdt att detta lagbud är förnuftigt, och
jag trotsar någon, ebo det vara må, att kunna uppvisa en förnuftig
rättsgrund, på hvilken den lagstiftande magten stöder sig, då den
stiftar en lag sådan som den föreslagna. Det finnes ingenting, som
fysiskt hindrar Kongl. Maj:t och Riksdagen att såsom lagstiftare göra
hvad den vill i detta fall, men derför att ingen kan sätta sig upp mot
dem, utan är tvungen att lyda, derför är det icke gifvet att hvarje
bud, som sålunda kommer till stånd och för hvilket jag måste höja
mig, emedan det står i lagen, äfven är rätt. Mycket har varit lag,
som aldrig varit rätt, och mycket har varit lag, som varit rätt, då
lagen stiftades, men sedermera upphört att vara rätt.

Jag hoppas, att till hvilket utskott denna kongl. proposition än
kommer, den der måtte röna den behandling, som den förtjenar, och
4enna behandling hoppas jag, att den skall få undergå i lagutskottet.

Herr Jonsson i Hof: Jag tror icke, att det för tillfället är

lämpligt att inlåta sig på, huru vida propositionen i fråga förtjenar att
bifallas eller icke, ty detta blir ju en framtidssak. Nu, gäller det att
afgöra, till hvilket utskott Kongl. Maj:ts proposition lämpligast bör
höra. Ett faktum är, att de afgifter, som i densamma beröras, höra
till olika af Riksdagens utskott. Mantalspenningarne höra till statsutskottet,
den personliga sjukvårdsafgiften till bevillningsutskottet och
folkskoleafgiften till lagutskottet. Herr Hedin har sökt göra den
meningen gällande, att frågan icke är att betrakta såsom egande samband
med bevillningsfrågor utan med lagstiftningsfrågor, derutinnan
att man ålägger vissa personer att betala för andra i vissa fall, och
ur den synpunkten har onekligen herr Hedin fullkomligt rätt i, att
frågan bör höra till lagutskottet. Men det finnes äfven en annan
synpunkt att taga i betraktande, och det är den, att, om Riksdagen
skulle bifalla Kongl. Maj:ts proposition, kommer det utan tvifvel mer
eller mindre att inverka på bevillningsafgifternas till statsverket ingående
belopp. Ty när husbonden sättes i proprieborgen för sin tjenare,
måste man kunna antaga, att afgifterna komma att i vida större man
inflyta till statsverket och kommunerna än om det är tjenaren sjelf,
som skall betala afgiften, och han kanske saknar möjlighet att gorå
det. Ur den synpurtkten har frågan betraktats i talmanskonferensen.
Def gjorde sig också olika meningar gällande, men man enade sig
dock om, att det vore lämpligast, att bevillningsutskottet hade propositionen
qvar och sedan finge sätta sig i förbindelse med andra utskott.
I det hela tror jag ej det har stor betydelse; till hvilket utskott
frågan hänvisas, emedan gången af behandlingen i alla fall blir densamma.
Men jag anser, att vår mening inom talmanskonferensen,

Angående
remiss af en
kongl. proposition.

(Forts.)

N:0 6.

Fredagen den 9 Februari.

Angående
remiss af en
kongl. proposition.

(Forts.)

att bevillningsutskottet skall behålla propositionen, lika väl kan
försvaras som den andra meningen, och derför vidblifver jag
denna åsigt.

Herr Månsson instämde häruti.

Herr vice talmannen Danielson: Jag har begärt ordet för att
rätta en missägning, som jag lärer gjort mig skyldig till under mitt
förra anförande. Jag lärer nemligen sagt, att bevillningsutskottet
hade att behandla en fråga om mantalspenningarne. Det var icke
meningen. Jag menade naturligtvis förslaget till förordning om
mantalsskrifning.

Då jag nu har ordet, vill jag emellertid nämna, att i 1861 års
bevillningsförordning talas om just det, hvarom nu är fråga. Härpå
kan visserligen svaras mig, att det var under det gamla riksdagsskicket.
Men då vill jag säga, att i den kongl. propositionen, det
nu gäller, står på sidan 4 följande:

»Vid 1869 års riksdag — detta alltså sedan den nya riksdagsordningen
blifvit antagen — väcktes en motion, deri, med anledning
af anförda siffror, som utvisade, att en betydlig del af de skattskyldige
icke betalt sina utskylder, föreslogs, att husbonde eller
arbetsgivare, åtminstone i städerna, ålades ansvar för de hos honom
sysselsatta tjenstehjons eller arbetares ej blott personella, utan äfven
öfriga utskylder, med rättighet att godtgöra sig genom afdrag å den
skattskyldiges aflöning eller arbetsförtjenst. Bevillningsutskottet, till
hvars behandling motionen remitterades, — — — — — —• — —»

Det är således klart, att vid denna riksdag var det precis samma
fråga som nu, som hänvisades till och behandlades af bevillningsutskottet,
och derför tycker jag, det icke är skäl att ändra detta
förhållande. Detta är ett stöd för, att vi nu icke göra något nytt
och ovanligt, utan blott vidhålla, hvad som förut egt rum. Det är
på grund häraf jag fortfarande ber att få instämma i landshöfding
Bydings yrkande på, att propositionen i fråga må återförvisas till
bevillningsutskottet.

Herr J. H. G. Fredholm: Det var med anledning af herr
vice talmannens uttalade mening om innebörden af 40 § riksdagsordningen,
som ålägger bevillningsutskottet att bereda frågor, hvilka
angå förändring uti föreskrifterna om bevillnings utgörande, som jag
begärde ordet. Han drog nemligen af stadgandet i denna paragraf
den slutsatsen, att Kongl. Maj:ts proposition skulle remitteras till
bevillningsutskottet. Jag tror deremot, att man icke kan räkna det,
som den kongl. propositionen innehåller, såsom tillhörande föreskrifterna
om bevillnings utgörande. Jag föreställer mig nemligen,
att det icke råder någon tvekan bland kammarens ledamöter derom,
att föreskrifterna om bevillningens utgörande kunna göras till föremål
för gemensam omröstning. Och om icke någon tvekan råder i detta

9 N:o 6.

Fredagen den 9 Februari.

hänseende, kan man bilda sig en mening om, hvad som med före- Angående
skrifterna om bevillningens utgörande afses genom att jemföra 40 § kong!! proporiksdagsordningen
med 71 § regeringsformen, i hvilken sistnämnda sition.
paragraf det står, att »på enahanda sätt» (d. v. s. genom gemensam (Forts.)
omröstning) förfares jemväl, der kamrarne sig icke förena om grunderna
för någon bevillning, sättet för deras tillämpning, eller bevillningens
fördelning till utgörande». Jag kan för min del icke finna,
att i den kongl. propositionen förekommer något, som kan hänföras
vare sig till grunderna för någon bevillning, eller till sättet för dessa
grunders tillämpning, eller till bevillningens fördelning till utgörande.

Derför kan jag icke heller förstå, att denna fråga är en bevillningsfråga.
Skulle man nu icke fästa afseende på, hvad jag här anfört,
utan göra det i den kongl. propositionen innehållna förslaget till en
hevillningsfråga, så lär väl också detta förslag kunna af göras genom
gemensam omröstning; och jag vågar hemställa till kammaren, om
det kan anses vara lämpligt att göra frågor utaf denna art och beskaffenhet
till föremål för gemensam omröstning.

Herr Hedin: Jag skall tillåta mig erinra derom, att det icke
är något ovanligt, likasom väl ingen vill påstå, att det icke är
grundlagsenlig^ att vid en remiss af en kongl. proposition — och
här är fråga om en remiss — yttra sig äfven i sak mot eller för
den kongl. propositionen. Detta med anledning af en antydan af
herr Olof Jonsson.

Med anledning af ett annat yttrande af honom ber jag att få
erinra derom, att, om denna förordning eller en dermed ungefärligen
öfverensstämmande lag blefve antagen, den alldeles icke komme att
inverka på någon till statsverket ingående bevillningsafgift. Deremot
komme den att inverka på en annan till statsverket ingående afgift,
nemligen mantalspenningame, som icke äro någon bevillningsafgift.

Härmed förklarades öfverläggningen i detta ämne slutad. Herr
talmannen gaf propositioner på derunder framstälda yrkanden, afseende
dels att kammaren, med vidhållande af sin åsigt, att den
ifrågavarande kongl. propositionen borde af bevillningsutskottet behandlas,
måtte återförvisa densamma till nämnda utskott, och dels
att kammaren, med godkännande af bevillningsutskottets åtgärd att
till kammaren återlemna den kongl. propositionen, måtte hänvisa
densamma till lagutskottet; och förklarade herr talmannen sig anse
den senare propositionen hafva flertalets röster för sig. Som votering
emellertid begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren, med godkännande af bevillningsutskottets
åtgärd att till kammaren återlemna ifrågavarande kongl.
proposition, hänvisar densamma till lagutskottet, röstar

Ja;

N:o 6.

Angående
remiss af e
motion.

Fredagen den 9 Februari.
Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med vidhållande af sin åsigt, att
propositionen bör af bevillningsutskottet behandlas, återförvisat propositionen
till sistnämnda utskott.

Omröstningen visade 83 ja-men 106 nej; och både kammaren
alltså beslutat i enlighet med nej-propositionens innehåll.

§ 3.

I ordningen förekom härnäst lagutskottets memorial n:o 2, i
anledning af Andra Kammarens remiss af motion angående skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om upphäfvande af föreskriften i
27 § disciplinstadgan för krigsmagten.

I detta memorial anmälde utskottet, att, sedan en af herr J.
Bengtsson inom Andra Kammaren väckt motion, hvari föresloges,
att »Kiksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t upphäfva föreskriften i 27 § disciplinstadgan för krigsmagten
af den 7 oktober 188.1 om afsändande af bestraffadt manskap,
som tillhör värf vad trupp, till värfvade arméns disciplinkompani»,
af kammaren hlifvit öfverlemnad till lagutskottets behandling,
utskottet, enär enligt dess åsigt den i motionen väckta frågan
icke kunde hänföras till allmän civil-, kriminal-, kommunal- eller
kyrkolag och således icke folie inom omfånget för lagutskottets
i 53 § regeringsformen och 42 § riksdagsordningen utstakade
verksamhet, föranlätes till kammaren återlemna den ifrågavarande
motionen.

Efter föredragning af detta ärende anförde:

Herr Hedin: Herr talman! Till stöd för sin åtgärd att till
kammaren återlemna den utaf herr Jöns Bengtsson väckta motionen
åberopar lagutskottet tvenne grundlagsparagrafer, nemligen 53 §
regeringsformen och 42 § riksdagsordningen. Men det förefaller mig,
som om lagutskottet skulle känna grundlagen endast par renommée,
ty lagutskottet har origtigt citerat såväl den förra som den senare
paragrafen. Der står hvarken i 53 § regeringsformen eller i 42 §
riksdagsordningen, att det är »allmän» civil- eller kriminallag, som
lagutskottet har att handlägga, utan der står rätt och slätt: civil- och
kriminallag. 53 § regeringsformen har aldrig innehållit ordet »allmän»
och ur 42 § riksdagsordningen, der det tillförene förekommit, uteslöts
det af väl bekanta skäl redan för tolf år sedan eller år 1882.

11 N:o 6.

> Fredagen den 9 Februari.

Det är i en annan grundlagsparagraf, nemligen 87 § regeringsformen,"
som det talas om »allmän» civil- ocli kriminallag, men der på ett
sätt och i ett sammanhang, som absolut icke i någon mån inverka
på de i 53 § regeringsformen och 42 § riksdagsordningen meddelade
föreskrifter om remiss till lagutskottet. Finge man på det sätt, lagutskottet
här gjort, framför orden civil- och kriminallag i de af lagutskottet
åberopade grundlagsparagraf erna inskjuta ordet »allmän», då
skulle följden deraf blifva, att en fråga om ändring i en icke allmän
utan speciel strafflag, såsom t. ex. preststrafflagen och kriminallagen
för krigsmagten, icke heller skulle af lagutskottet behandlas. Men
det bör lagutskottet naturligtvis veta bättre än någon annan, att dessa
frågor skola behandlas af lagutskottet. Således på de af lagutskottet
anförda grunder kan lagutskottet icke fritagas från skyldigheten att
besvära sig med att behandla denna motion, derest nemligen motionen
skulle beröra en speciel strafflag, och detta synes mig just vara
förhållandet.

Man skulle nu möjligen kunna säga, att, när herr Jöns Bengtssons
motion afser ändring i en paragraf af disciplinstadgan, nemligen
§ 27, och donna stadga är en författning, som Kongl. Maj:t utfärdat
på grund af sin s. k. ekonomiska lagstiftningsrätt enligt 89 § regeringsformen,
disciplinstadgän icke är någon strafflag, som är underkastad
Biksdagens lika så väl som Kongl. Maj:ts beslutanderätt: ergo är detta
en motion, som bör skickas till tillfälligt utskott. Ja, så kan resonneras.
Och vore den anmärkningen rigtig, då skulle utskottet befrias från
handläggningen af denna motion, ehuru af helt andra skäl än dem
lagutskottet anfört.

Men saken har äfven en annan sida. Herr talmannen behagade
erinra sig, att före tillkomsten af nu gällande kriminallag för krigsmagten
och dermed sammanhängande disciplinstadga, d. v. s., då 1868
års kriminallag för krigsmagten gälde, i denna icke förekommo föreskrifter
om disciplinstraffens arter och sättet för deras verkställighet,
utan dessa bestämmelser hade då sin plats i disciplinstadgan.

Deruti skedde en förändring genom den nya kriminallagen för
krigsmagten, som utfärdades år 1881. Det var en så till vida icke
ovigtig förändring, som, efter det att föreskrifterna om disciplinstraffens
arter och sättet för deras verkställighet 1881 öfverflyttats från disciplinstadgan
till kriminallagen för krigsmagten, genom antagande år 1882
af Kongl. Maj:ts proposition om, att kriminallag för krigsmagten
hädanefter skulle stiftas af Konung och Riksdag gemensamt, det
från den stunden är Riksdagen och Kongl. Maj:t, som bestämma
disciplinstraffens arter och de allmänna reglerna för verkställigheten
af dessa straff.

Härvid förekom emellertid ett egendomligt »förbiseende»,*om man
skulle tala med nuvarande statsrådet och chefen för finansdepartementet.
Kongl. Maj:t passade nemligen på år 1881, d. v. s. under det den
kongl. propositionen med förslag till ändring i 87 § regeringsformen
hvilade på Riksdagens hord, att utfärda så väl ny kriminallag för

Angående
remiss af en
motion.
(Forts.)

N:o 6. 12

Angående
remiss af eu
motion.
(Ports.)

Fredagen den 9 Februari.

krigsmagten som äfven, ny disciplinstadga. Först året derefter, 1882,
blef den grundlagsförändring genomförd, till följd af hvilken Riksdagen
bär att jemte Kongl. Maj:t deltaga i stiftande af kriminallag
för krigsmagten.

I disciplinstadgan af 1881 kom nu Kongl. Maj:t att behålla ett
disciplinstraff, det värsta, det rent af ohyggliga bland dém alla, eller
just det, som den ärade motionären vill hafva bort.

Det bibehölls i disciplinstadgan i strid med den af Kongl. Maj:t
sjelf uti den på samma gång utfärdade strafflagen för krigsmagten
erkända grundsats, att disciplinstraffen skulle bestämmas icke i
disciplinstadgan, utan i strafflagen för krigsmagten, som skulle stiftas
af Konung och Riksdag gemensamt. Det är visserligen sant, att
så väl den nu gällande disciplinstadgan som den föregående af år
1868 icke kallar denna ohygglighet för ett straff, men detta upphäfver
icke det sakförhållande, att det är ett straff, det värsta af
alla, och såsom sådant hör till kriminallagen för krigsmagten. 1868 års
disciplinstadga kallade denna bortskänkning icke heller för ett straff
utan nämnde och liksom dolde det liksom nu bland s. k. »andra
åtgärder»; med ett ord, man har sökt att få det betraktadt ej som
ett straff, utan —• för att tala med kyrkomötet —- såsom ett »förfarande».
Men hvilka termer man än begagnar sig af, står det dock
fast, att det är ett straff, och det värsta af alla disciplinstraffen, samt
att det i anseende till sin natur således hör icke till disciplinstadgan,
utan till kriminallagen för krigsmagten, som stiftas af Kongl. Maj:t
och Riksdag gemensamt.

Det är endast genom en alldeles otillåtlig afvikelse från den af
Kongl. Maj:t sjelf i strafflagen för krigsmagten erkända principen
denna ohygglighet står qvar i disciplinstadgan, hvarför jag för min
del betviflar lagligheten af detta stadgandes tillämpning. Det är så
mycket mera orimligt, som »bortskänkandet» af värfvadt manskap till
allmänt arbete står i uppenbar strid med den grundsats, som vid ett
annat tillfälle blifvit erkänd af statsmagterna, nemligen när genom
den nya lösdrifvarelagen det blef erkändt, att det icke skulle tillkomma
någon myndighet att ådöma allmänt arbete på grund af en
lag, tillkommen i annan ordning, än såsom stiftad af Konung och
Riksdag gemensamt.

Slutligen och för det tredje kommer härtill ytterligare den omständigheten,
att, om man vid upphäfvandet af bortskänkningen skall
ersätta den med ett annat disciplinstraff, detta hör till strafflagen för
krigsmagten, hvilken skall stiftas af Konung och Riksdag gemensamt.

Jag finner sålunda för min del sambandet mellan disciplinstadgan
och den af den ärade motionären väckta frågan å ena sidan samt bestämmelserna
i den Riksdagens och Konungens gemensamma lagstiftningsmagt
underkastade kriminallag för krigsmagten vara så starkt,
att jag icke kan frångå den åsigt, att herr talmannen haft fullt
giltiga skäl att föreslå och kammaren att fatta sitt beslut i öfverens -

Fredagen den 9 Februari.

13 N:o 6.

stämmelse med herr talmannens förslag att remittera ifrågavarande
motion till lagutskottet.

På grund häraf anhåller jag, att kammaren måtte besluta, att
lagutskottet måtte behålla den till det samma en gång remitterade
motion.

Herr von Krusenstjerna: Det är naturligen med en viss

tvekan, som jag i grundlagstolkning uppträder mot en sådan auktoritet
som den siste ärade talaren, men då lagutskottet beträffande denna
fråga enhälligt haft en annan uppfattning, torde jag få bjuda
skäl derför.

Jag medger den ärade talarens anmärkning mot uttrycket »allmän»,
hvilket borttogs ur riksdagsordningen vid den af honom omnämnda
grundlagsändringen år 1882, när under Konungens och Riksdagens
gemensamma lagstiftningsrätt äfven kommo de speciella kriminallagarne.
Men denna anmärkning inverkar dock enligt min uppfattning
icke på saken, då jag vill söka visa, att den disciplinstadga, hvarom
här är fråga, icke faller under de speciella kriminallagarne.

Talaren. framhöll beskaffenheten af det bestraffningssätt, hvarom
här är fråga, och uttalade sitt ogillande deraf; erinrade vidare om,
att, särskildt sedan lösdrifvareförfattningen kommit under Riksdagens
och Konungens gemensamma lagstiftningsrätt, äfven denna bortskänkning
borde höra till samma kategori. Härom vill jag emellertid icke
tvista med honom, han må hafva sina skäl derför; men enligt min uppfattning
inverkar det icke på den nu föreliggande frågan. Ty hvad
vi nu, för att bedöma huruvida lagutskottet förfarit grundlagsenlig^
då det ansett sig böra till kammaren återlemna herr Jöns Bengtssons
motion om ändring i en viss paragraf i disciplinstadgan, hafva att
afgöra, - är icke, huruvida denna bestämmelse i disciplinstadgan borde
beslutas af Konung och Riksdag gemensamt, utan huruvida denna
stadga, i hvilken motionären föreslagit ändring för närvarande är en
administrativ författning eller faller under kriminallagarne för krigsmagten.

Såsom kammaren torde erinra sig, utfärdade Kongl. Maj:t på
1860-talet en ny strafflag för krigsmagten, en rättegångslag för krigsmagten
och en disciplinstadga.

Vid 1880 års riksdag framlade Kongl. Maj:t proposition om
ändring i 87 § regeringsformen och i sammanhang dermed af riksdagsordningen
i syfte att inrymma åt Riksdagen deltagande i lagstiftningsrätt
med afseende å krigslagstiftningen. I denna proposition
yttrade Kongl. Maj:t, att han icke fann lämpligt att, på sätt konstitutionsutskottet
vid en föregående riksdag föreslagit, begagna uttrycket
»krigslagar», ty derunder folio icke endast de nya krigslagarne
utan äfven andra bestämmelser, angående hvilka det borde
tillkomma Kongl. Maj:t att ensam besluta, såsom reglementariska
föreskrifter och vissa delar af disciplinstadgan. Derför föreslog Kongl.
Maj:t begagnandet af uttrycket kriminallag för krigsmagten, i uttryck -

Angående
remitt af en
motion.
(Forts.)

N:0 6. 14

Fredagen den 9 Februari.

Angående
remiss af t
motion.
(Forts.)

ligt syfte att derunder sammanfatta ny strafflag för krigsmagten ock
1 i samband dermed rättegångsordning, men deremot icke disciplinstadga.
Att den frågan, kvart disciplinstadgan skulle köra, varit
föremål för bekandling inom utskottet, framgår deraf, att vid 1880
års riksdags konstitutionsutskotts beslut i frågan fanns en reservation,
afgifven af två ledamöter från Andra Kammaren, i hvilken de motsätta
sig uttrycket »kriminallag för krigsmagten» ock vilja bibehålla
uttrycket »krigslag» för att äfven disciplinstadgan skulle falla under
Konungens ock Riksdagens gemensamma lagstiftning.

Denna åsigt delade emellertid icke Riksdagen, ock den genom
Kongl. Maj:ts proposition föreslagna grundlagsförändring blef filande.
Så kom år 1881, hvarom den siste talaren erinrade, då Kongl.
Maj:t utfärdade nya krigslagar, en strafflag för krigsmagten ock den
disciplinstadga, hvarom nu är fråga. Såsom framgår af dåvarande
justitieministerns yttrande till statsrådsprotokollet, kvilket är publiceradt,
gjorde Kongl. Maj:t detta med tanken fäst på det hvilande
grundlagsförslaget ock för att, innan Riksdagen fattade sitt beslut i
ämnet, klargöra ock utreda gränserna mellan de båda lagstiftningsområdena,
och chefen för justitiedepartementet erinrade särskildt, hurusom
nu öfverflyttades från 1863 års discipliustadga ock till den nya
strafflagen för krigsmagten de delar deraf, öfver kvilka Kongl. Maj:t
ock Riksdag borde gemensamt besluta, ock att i den nya disciplinstadgan
bibeköllos de delar, som skulle fortfarande stå under Konungens
ensamma beslutanderätt. Derefter, sedan så skett, antog Riksdagen
1882 det hvilande grundlagsförslaget, och 87 § regeringsformen erhöll
den lydelse, den nu kar. Jag tror således icke, att man kan säga,
det dåvarande chefen för justitiedepartementet »passade på» att göra
det, så att det blef en öfverraskning, utan det skedde alldeles öppet
med det angifna syftet att skilja frågorna åt ock gifva Riksdagen
tillfälle att se detta, innan den fattade sitt beslut öfver det hvilande
grundlagsförslaget.

Då nu lagutskottet, utom för det fall, att Kongl. Maj:t vill sådant
åt Riksdagen öfverlemna, icke kar att behandla andra frågor än
sådana, som falla under Konungens och Riksdagens gemensamma lagstiftningsrätt,
då enligt 87 § regeringsformen i fråga om krigslagstiftningen
det är frågor, som angå kriminallag för krigsmagten, som
falla under den gemensamma lagstiftningsrätten, ock då, såsom jag
förut sökt visa, disciplinstadgan icke faller under strafflagen för
krigsmagten, utan dess utfärdande skett med klart bemödande att
derur särskilja allt, hvad som borde köra till strafflagen, kan jag för
min del icke finna annat, än att lagutskottet handlat fullt grundlagsenligt,
då det tillbakavisat detta ärende.

Anser man, att Riksdagen hädanefter bör med Kongl. Maj:t
deltaga i frågan om sådana bestämmelser, som kär föreliggande bortskänkande
— ock om det rigtiga deri, vill jag icke nu tvista — så
bör den frågan blifva föremål för ett särskildt uttalande af Riksdagen
i en eller annan form med bestämdt angifvande af det syfte, man

Fredagen den 9 Februari.

15 N:o 6.

har. Men jag tror icke, att detta är rätta sättet, eller att det kan
ske helt ledigt genom att remittera denna motion till lagutskottet,
och det är derför jag hemställer, att lagutskottets yttrande må
godkännas.

Herr Bengtsson. Såsom motionär skall jag icke tillåta mig
tvista om, huruvida min motion bör remitteras till det ena eller
andra af de föreslagna utskotten. Det ligger också mindre vigt på,
hvilket utskott kommer att behandla frågan, ty jag hoppas den
kommer i alla fall, om motionen anses vara af vigt, att röna en rättvis
behandling; för öfrigt blir det ju kammaren som slutligen kommer
att bestämma om motionens öde. Men då de skäl, som blifvit af
herr Hedin anförda för dess hänvisande till lagutskottet, synas mig
vara de tyngst vägande, så anhåller jag, att motionen måtte ånyo öfverlemnas
till nämnda utskott.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen
propositioner å hvartdera af de derunder gjorda yrkandena, nemligen
dels att kammaren, med vidhållande af sin åsigt, att ifrågavarande
motion borde af lagutskottet behandlas, måtte återförvisa motionen
till nämnda utskott, och dels att kammaren måtte godkänna utskottets
åtgärd att till kammaren återlemna motionen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
hlef likväl begärd och företogs enligt följande nu uppsatta och af
kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren, med vidhållande af sin åsigt, att
ifrågavarande af herr Bengtsson väckta motion bör af lagutskottet
behandlas, till utskottet återförvisar motionen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt lagutskottets åtgärd att till
kammaren återlemna nämnda motion.

Omröstningen utföll med 119 ja mot 67 nej; hvadan kammaren
beslutat att till lagutskottet återförvisa den ifrågavarande motionen.

§ 4.

Föredrogs och bordlädes för andra gången konstitutionsutskottets
memorial n:o 1, med uppgift å hvilande förslag till ändringar i
grundlagarne.

Angående
remi» af en
motion.
(Forts.)

N:o 6. 16

Angående
remiss af <
motion.
(Forts.)

Fredagen den 9 Februari.

I sammanhang härmed begärdes ordet af

Herr Ljung man, som anförde: Herr talman, mine herrar! Med
anledning deraf, att det hvilande grundlagsförslaget är af synnerligt stor
betydelse, och det är många nya ledamöter i kammaren, som icke
förut deltagit i detta förslags behandling, och det således kan vara
skäl att detta förslag får hvila någon tid på kammarens bord, hemställer
jag att det företages till slutligt afgörande först den'' 28 innevarande
februari och att kammaren måtte besluta, att memorialet måtte
uppföras först af två gånger bordlagda ärenden å kammarens föredragningslista
till plenum den 28 februari.

Herr talmannen yttrade: Med anledning af herr Ljungmans

yrkande ber jag få meddela, att då frågan om lämpligaste dag för
behandling af detta ärende förevar i talmanskonferensen, af flere

yttranden framgick, att man ansåg onsdagen den 14 såsom lämpligast.

Vidare anfördes icke. Efter af herr talmannen gifven proposition
beslöt kammaren, med bifall till herr Ljungmans i sådant afseende
gjorda hemställan, att konstitutionsutskottets ifrågavarande memorial
skulle uppföras å föredragningslistan för kammarens sammanträde onsdagen
den 28 innevarande februari främst bland de ärenden, som
då vore två gånger bordlagda.

§ 6.

Slutligen föredrogs å nyo och lades till handlingarna det i senaste
sammanträde bordlagda protokoll, som förts hos kamrarnes valmän
för utseende af komiterade för tryckfrihetens vård den 5 innevarande
månad; och skulle Riksdagens kanslideputerade genom utdrag af
protokollet underrättas om det försiggångna valet af tryckfrihetskomiterade
samt anmodas låta uppsätta och till kamrarne ingifva
förslag till förordnaden för de valde.

§ 6.

Herr L. Eriksson i Bäck aflemnade en motion, n:o 145, med
förslag till ändrad lydelse af §§ 14 och 17 riksdagsordningen.

Denna motion bordlädes.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 3.i e. m.

In fidem.

Hj. Nehrman.

Lördagen den 10 Februari.

17 N o 6.

Lördagen den 10 februari.

Kl. 1 e. m.

§ I Justerades

det i kammarens sammanträde den 3 dennes torda
protokoll.

§2.

Herr statsrådet in. in. G. F. Gilljam aflemnade Kongl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:

angående upplåtelse till Jemtlands fältjägareregementes mötesplats
åt mark, tillhörig f. d. militiebostället Kungsgården n:o 1 i
Jemtlands lön;

angående ordnandet åt pensionsförhållandena vid Intendenturcorpsen; angående

afsöndring åt jord från Visborgs kungsladugård och
hospitalslägenheten Kobagen till mötesfält för Gotlands infanteriregemente
och Gotlands artillericorps;

angående anskaffande af undervisningsmateriel till skolorna för
sinnesslöa barn;

angående vilkoren för erhållande af understöd utaf allmänna
medel till undervisning i slöjd för gossar; och

med förslag till förordning om ändrad lydelse af 49 § i förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871;

Dessa kongl. propositioner bordlädes till nästa sammanträde.

§ 3.

Företogos val af dels tjugufyra valmän för att utse Riksdagen^
justitieombudsman och hans efterträdare och dels sex suppleanter för
desse valmän; och befunnos efter valförrättningarnas slut hafva blifva
utsedde:

till valmän:

herr A. G. Anderson i Himmelsby ................... med 189 röster

, » F. Andersson i Helgesta............................ » 189 »

» J. F. Dahlberg............................................. » 189 »

» O. Erickson i Bjersby................................. » 189 »

* J. Johansson i Noraskog............................ » 189 »

Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 0.

N:o 6. 18

Lördagen den 10 Februari.

lierr L. P. Mallmin............................................. med 189 röster,

■ » P. 6?. Näslund........................................... » 189 »

» N. Åkesson.................................................... »189 »

» H. Andersson i Nöbbelöf............................ » 131 »

» A. E. Barn................................................. »131 »

* O. Eklund från Stockholm.......................... » 131 »

» R. W. A. Eklundh från Lund................... » 131 »

» E. G. Fredholm i Saleby........................... » 131 »

» A. G. Gyllensvärd....................................... » 131 »

» A. Göransson.............................................. » 131 »

» O. M. Höglund............................................ » 131 »

» A. G. Jönsson i Mårarp............................. » 131 »

* S. J. Kardel!............................................... » 131 »

» friherre I. von Knorling ............................ » 131- »

» G. Liljenroth................................................ » 131 »

» H. Lilliehöök................................................ » 131 »

» J. Persson från Arboga................................ » 131 »

» K. Schönbeck............................................... » 131 »

och » N. Wallmark.............................................. » 131 »

samt

till suppleanter:

herr A. Wiklund................................................ » 127 röster,

» A. P. Gustafsson........................................ » 123 »

'' » C. J. Hammarström.................... ............... » 122 »

» O. Persson i Binkaby.................................. »122 »

» S. Palme...................................................... » 122 »

och » A. Ericson i Ransta.................................... » 120 »

Ordningen mellan de suppleanter, kvilka erhållit lika antal röster,
blef genom lottning bestämd, sådan den finnes härofvan angifven.

Justerades protokollsutdrag angående de i nästförestående paragraf
omförmälda val.

§ 5-

Efter föredragning af herr L. Erikssons i Bäck i senaste sammanträdet
afiemnade motion, n:o 145, hänvisades densamma till behandling
af konstitutionsutskottet.

§ 6.

Uppå derom af herr talmannen gjord hemställan beslöt kammaren
att lördagen den 17 innevarande februari företaga val af

dels sex revisorer jemte tre revisorssuppleanter för granskning af

Lördagen den 10 Februari. 19

statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse
och förvaltning; och

dels två revisorer och två revisorssuppleanter för hvart och ett
af riksbankens afdelningskontor i orterna.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg, som upplästes:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr Peter Andersson
i Högkil till följd af sjukdom (allmän kraftnedsättning, sömnlöshet,
aptitlöshet och nedtryckt sinnesstämning, möjligen sviter af
influensa) för närvarande är oförmögen att sköta sitt riksdagsmannauppdrag,
varder härmed på heder och samvete intygadt.

Högkil den 8 februari 1894.

A. Edvin Petersson,
v praktiserande läkare.

Adress: Dals-Ed.

Under åberopande häraf hade herr Andersson i ingifven ansökning
begärt ledighet från riksdagsgöromålen under 14 dagar från och
med denna dag; och blef denna anhållan af kammaren bifallen.

, § 8-

Herr talmannen anmälde, att herr T. V. Forsell, hvilken den 3
innevarande februari erhållit 14 dagars ledighet från riksdagsgöromålen,
räknadt från och med den 8 dennes, hitintills icke varit i tillfälle
att begagna sig af den honom beviljade ledigheten, utan anhölle
att i stället få räkna 14 dagars ledighet från och med den 12 dennes.

Till denna anhållan lemnade kammaren sitt bifall.

Vidare beviljades ledighet från riksdagsgöromålen åt:.

herr G. Nyström	under 6	dagar fr. o. m. den	17 dennes,
» A. Halm	» 4	» » »	11 »
» S. Arnoldsson	» 5	» » »	13
» C. J. Jakobson	» 12	» » »	14 »
och » J. Olsson fr. Stockholm» 3	» » »	11
	§ 9.

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:

n:o 2, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första
hufvudtitel, innefattande anslagen till kongl. Imf- och slottsstaterna;

n:o 3, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet;

N:o 6.

N:o 6. 20

Lördagen den 10 Februari.

n:o 4, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje
hufkudtitel, omfattande anslagen till utrikesdepartementet;

n:o 11, i anledning af Kongl. Hajts proposition angående försäljning
af den kronan tillhöriga, från ett hälft mantal frälse Bengtstorp
n:o 1 i Mörbylånga socken af Kalmar län afsöndrade lägenheten
Bengtstorp n:o 2;

n:o 12, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Gefle stad af den kyrkoherden derstädes på lön anslagna
åker eller vret jord;

n:o 13, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Ekeby i Ekebv socken
af Östergötlands län;

n:o 14, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från förra kompanichef sbostället ett mantal Suntack
Porsagården, Klockaregården och Klostergården i Skaraborgs län;

n:o 15, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
å Grängesbergs grufskog af mark till begrafningsplats, m. m.,

n:o 16, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Vasabygget n:o 1, Vt
mantal i Kristianstads län;

n:o 17, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående gränsreglering
emellan den citadellet i Landskrona tillhöriga maik och
Landskrona stad;

n:o 18, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning
och förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och
torrläggning af vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana
statsbidrags åtnjutande;

n:o 19, i anledning af väckt motion om ändring i 7:de punkten
af kungörelsen om förändrade grunder för förvaltningen af kronans
jordbruksdomäner; och

n;o 20, i anledning af väckt motion om inlösen för statsverkets
räkning af frälseskatteräntor.

§ io.

Justerades ett protokollsutdrag;
åtskildes kl. 1,58 e. m.

hvarefter kammarens ledamöter
In Mena

H. J. Nehrman.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1894.