RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1894:52)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1894. Andra Kammaren. N:o 52.

Onsdagen den 9 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 2 dennes.

§ 2.

Härefter förekom till afgörande den på kammarens bord hvilande
frågan, huruvida det af herr C. T. Lind väckta spörsmål till regeringen
eller chefen för civildepartementet, finge framställas eller icke.

Sedan herr Linds skriftligen affattade framställning blifvit uppläst,
gaf herr talmannen proposition på bifall till herr Linds ifrågavarande
anhållan och förklarade sig anse svaren hafva utfallit för afslag å densamma.

Votering begärdes likväl, i följd hvaraf nu uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill att kammaren afslår herr C. T. Linds ifrågavarande
anhållan att få till regeringen eller chefen för kongl. civildepartementet
framställa ett spörsmål, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit herr Linds nämnda anhållan.

Omröstningen visade 116 ja mot 96 nej; och hade kammaren alltså
vägrat bifall till det ifrågavarande spörsmålets framställande.

Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 52.

N:o 52.

Onsdagen den 9 maj, f. m.

Efter det denna utgång af voteringen för kammaren tillkännagifvits,
begärdes ordet af:

Herr John Olsson, som yttrade: Jag anhåller att få reservera
mig mot det fattade beslutet. Jag anser det nemligen strida emot § 52
riksdagsordningen, hvilken § tillåter ledamot af kamrarne att fritt tala
och utlåta sig i alla frågor, som under öfverläggning komma. Naturligtvis
har jag icke med denna min reservation velat uttala mig till
förmån för innehållet af den framstälda interpellationen, hvilken jag tvärtom
finner såväl till form som innehåll i högsta grad olämplig. Men jag
har velat häfda kammarens ledamöters i grundlagen medgifna rätt att
få fram allt hvad de sjelfva böra anse sig böra framställa, således äfven
interpellationer till Kongl. Maj:ts ministrar.

Herr Fridtjuv Berg anförde: Liksom vid två föregående tillfallen
af liknande beskaffenhet kan jag icke heller nu underlåta att
reservera mig mot kammarens nyss fattade beslut. Jag gör detta icke
af sympati för interpellationen, för dess anda eller dess form eller för
det sätt, hvarpå den blifvit framkastad nu i Riksdagens sista timme.
Men jag gör det derför, att jag anser, att man icke annat än i allra
yttersta nödfall bör undertrycka interpellationsrätten, och emedan jag
menar, att denna rätt bör bevaras icke endast för en minoritet inom
kammaren, utan till och med för den enskilde riksdagsmannen, såvida
nemligen interpellationen framkommer i en form, som ej måste anses
rent af oanständig. Af dessa skäl kan jag icke annat än reservera mig
mot kammarens vägran att låta interpellationen framställas.

Herr David Bergström förklarade sig instämma med herr Berg.

Herr Petersson i Runtorp: Äfven jag ber att få reservera mig
mot beslutet, men jag skall icke ingå i något yttrande om sjelfva saken
i annan mån, än att jag vill instämma i interpellationens syfte, och det
är derför jag reserverar mig mot utgången af den nyss försiggångna
voteringen.

Häruti instämde herr Nordström.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 77, i anledning af väckta
förslag till ändringar i förordnmgen angående mantalspenningarnes utgörande
den 24 april 1863.

Punkterna 1 och 2.

Biföllos.

Onsdagen den 9 maj, f. m.

N:o 52.

Under punkten 3 hemstälde utskottet, att en inom Andra Kammaren
af herr A. Hedin väckt motion, n:o 168, om upphäfvande af § 2
i ofvanberörda förordning, icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Forsell: När denna fråga förra gången förevar i kammaren,
angaf jag ett prejudikat i afseende på arbetsgifvares ansvarighet för
mantalspenningarnes utgörande, enligt hvilket Kongl. Maj:t dömt enskild
arbetsgivare att betala bos honom anstäld arbetares mantalspenningar.
Kongl. Maj:ts ifrågavarande dom stöder sig på en numera
upphäfd föreskrift i eu äldre bevillningsförordning, till hvilken förordningen
om mantalspenningarnes utgörande hänvisar. Riksdagen har,
som vi veta, helt nyss afslagit af Kongl. Maj:t framlagdt lagförslag
angående skyldighet för arbetsgivare att utgöra mantalspenningar för
de hos honom anstälde arbetare. När detta beslut blir käudt på landsbygden,
är det alldeles naturligt, att arbetsgifvarne skola känna sig
temligen ohågade att betala ifrågavarande utskylder. Huru skola uppbördsmännen
gå till väga under sådana förhållanden ? Skola de med
tillämpning af Kongl. Maj:ts prejudikat helt enkelt taga ut mantalspenningarne
hos arbetsgifvarne, eller huru skola de i detta fall göra?
De komma i en ganska obehaglig ställning till följd deraf, att utskottet
afstyrkt herr Hedins motion, hvilken afsåg att borttaga den af mig
berörda tvetydigheten i lagstiftningen. Jag har intet yrkande att göra,
men jag har velat framhålla det trassel och besvär, som utan allt
tvifvel skulle komma att uppstå för såväl skatteindrifvare som arbetsgivare
genom ett bifall till utskottets föreliggande förslag.

Herr Hedin: Det är onekligen högst besynnerligt, att man, sedan
uppmärksamheten blifvit fäst vid den i min motion berörda oegentligheten,
vill bibehålla densamma. Den §, som talar om arbetsgifvares
m. fl. ansvarighet för hos dem anstälde personers mantalspenningar,
hänvisar til ett lagstadgande, som för 10 år sedan upphört att gälla.
Det synes mig derför mycket rimligt, att man vil afhjelpa detta,
och säkert är, att om man bibehåller detta lagstadgande, som sväfvar i
luften, kommer man till det resultat, som jag i min motion påpekat,
eller olikhet i lagtillämpningen, tvister och obehag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt efter af herr
talmannen i sådant afseende gifven proposition biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 4.

Efter föredragning vidare af statsutskottets memorial n:o 79, angående
statsregleringen för år 1895, biföll kammaren hvad utskottet i
nämnda memorial hemstält.

N:o 52. 4 Onsdagen den 9 Maj, f. m.

§ 5.

Till behandling förekom härefter bevillningsutskottets memorial
n:o 30, i anledning af kamrarnes beslut i afseende å vissa delar af
förordningen angående stämpelafgiften.

Punkterna 1—4.

Biföllos.

Under punkten 5 hemstälde utskottet till Andra Kammaren, att
kammaren ville fatta beslut rörande lydelsen af de delar af rubriken
Protokoll i 3 § af förordningen angående stämpelafgiften, hvilka icke
afsåges i utskottets under l:o) gjorda hemställan.

Efter föredragning af punkten anförde:

Herr Johansson i Noraskog: Jag tillåter mig hemställa, att
Andra Kammaren ville fatta beslut i öfverensstämmelse med hvad
utskottet föreslagit i betänkandet n:o 17 angående stämpelafgiften på
det sätt, att det å sid. 40 under rubriken »Protokoll» förekommande
stycket »Protokoll, hvarigenom embete eller tjenst tillsättes; lika med
fullmakt» måtte godkännas; att vid hvad som förekommer under samma
rubrik från och med orden »Protokoll angående lagfart å fång eller
fast egendom» etc. å sid. 42 till och med rubrikens slut å sid. 46
eller orden »som eljest utgifves; lika med afskrift» jemväl måtte godkännas,
allt i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts förslag och bevillningsutskottets
betänkande n:o 17. Hela denna § återremitterades till
följd af åtskilliga mot densamma framstälda anmärkningar, men då
utskottet icke ansett dessa anmärkningar af betydelse, tillåter jag mig
yrka bifall till det ursprungliga förslaget.

I enlighet med denna hemställan och uppå derom af herr talmannen
gifven proposition, antog kammaren utskottets i betänkandet n:o 17
framlagda förslag till lydelse af ifrågavarande delar af rubriken Protokoll
i 3 § af förordningen angående stämpelafgiften.

Punkterna 6 och 7.

Lades till handlingarna.

Punkten 8.

Bifölls.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 9 Maj, f. m.

§ 6.

So 52.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial n:o 31, angående slutlig
granskning af bestämmelserna rörande tullbevillningen.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkten 2.

Bifölls.

§ 7.

Föredrogs och bifölls lagutskottets memorial n:o 73, i anledning
af karorarnes skiljaktiga beslut i fråga om tredje punkten af lagutskottets
hemställan i utlåtande n:o 56 öfver dels Kong! Maj:ts proposition med
, förslag till lag angående ändrad lydelse af 9 kap. 4 § ärfdabalken, lag
angående värdering af död mans bo och lag angående ändrad lydelse
af 1 § i förordningen angående särskilda protokoll öfver lagfarter,
inteckningar och andra ärenden den 16 juni 1875, dels ock väckt
motion i anledning af nämnda förslag till lag angående värdering af
död mans bo.

§ 8-

Likaledes bifölls statsutskottets härefter föredragna memorial
n:o 76, med förslag till åtskilliga stadganden, hvilka böra införas i det
nya reglementet för riksgäldskontoret.

§ 9.

Till kammarens afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande
n:o 71, i anledning af väckta motioner ej mindre om ändring af dels
vissa paragrafer i 17 kap. rättegångsbalken, dels 2 § i 23 kap. rättegångsbalken,
dels 2 § i 1 kap. rättegångsbalken och dels 9 § i förordningen
angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om
häradsting den 17 maj 1872 än äfven om antagande af lag om sakkunnige
biträden åt domstolarne.

Till lagutskottets handläggning hade af vederbörande kammare
hänvisats två särskilda motioner om ändring af vissa paragrafer i 17
kap. rättegångsbalken, hvilka motioner afgifvits, inom Första Kammaren
af herr Hasselrot, n:o 10, samt inom Andra Kammaren af herrar Olof
Jonsson i Hof, Anders Persson, friherre Bonde och friherre von
Schiverin, n:o 91. I den senare motionen hade deijemte föreslagits

52. 6 Onsdagen den 9 Maj, f. m.

ändring af 23 kap. 2 § rättegångsbalken i syfte att utvidga nämndens
befogenhet i vissa frågor.

Sistnämnda fyra motionärer hade vidare hemstält dels, i motion
n:o 92, om antagande af en lag om sakkunniga biträden åt domstolarne,
och dels, i motion n:o 93, om ändrad lydelse af 1 kap. 2 § rättegångsbalken
och 9 § i förordningen angående ändring i vissa fall af gällande
bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872.

Derjemte hade lagutskottet fått mottaga en af herrar John Olsson,
J. Bromée, P. Norberg och T). Persson i Tällberg inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 121, hvari, såsom i ofvannämnda motion n:o
91, hemstälts om ändrad lydelse af 23 kap. 2 § rättegångsbalken.

Utskottet hemstälde:

att Riksdagen med anledning af förenämnda motion måtte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville å nyo för Riksdagen
framlägga förslag till lag om bevisning inför rätta.

Efter uppläsande af denna utskottets hemställan anförde:

Herr friherre Bonde: Herr talman, mine herrar! Jag är öfver tygad

om att många kammarens ledamöter blifvit mycket förvånade
öfver den motivering, som anförts för det slut, hvartill utskottet kommit.
Hufvudskälet till detta slut är, som herrarne hafva funnit, att
»utskottet, som hittills hufvudsakligen varit upptaget af behandlingen
utaf Kongl. Maj:ts propositioner, bland hvilka åtskilliga varit af ej ringa
omfattning, har icke kunnat medhinna att verkställa granskningen af
ifrågavarande omfattande och vigtiaa lagförslag.» Jag vill icke neka
till, att det synes mig vara något egendomligt handladt af ett utskott
att anföra såsom skäl till det slut, hvartill utskottet kommit, att det icke haft
tid att verkställa granskningen af så vidt omfattande motioner som dessa.
Man har sannerligen stor anledning att beklaga den oerhörda brådska, hvarmed
riksdagsarbetet under den senaste tiden forcerats. Här har ju
under de senaste veckorna den ena frågan efter den andra afgjorts,
utan att man hunnit sätta sig in deri genom att taga kännedom om
handlingarna. Ännu mera beklagligt är, att brådskan varit så stor, att
ett utskott kan såsom skäl anföra, att utskottet icke hunnit att granska de
föreliggande motionerna.

Ännu mera förvånande är det likväl att utskottet, oaktadt det ej
haft tid till att granska motionerna, likväl framkommer med ett yrkande,
att Riksdagen må aflåta en skrifvelse i ämnet till Kongl. Haj:t, och ändå, oaktadt
granskning ej egt rum, anser sig kunna framhålla olämpligheten
af att endast partiella förbättringar vidtagas i vår rättegångsordning,
utan förklara, att 17 kap rättegångsbalken måste i sin helhet förändras,
och att således ett fullständigt förslag i detta hänseende måste föreligga.

N:o 52.

Onsdagen den 9 Maj, f. m.

Jag tror verkligen, att utskottet ej härutinnan har fullkomligt rätt. Då
det förslag till lag angående bevisning inför rätta, som af Kongl. Maj:t
förra året framlades, icke blef af Riksdagen antaget, torde enda möjligheten
vara att åstadkomma förbättringar genom partiella reformer af det ifrågavarande
kapitlet. Men då utskottet icke granskat motionerna, och oaktadt
de röra ämnen, som förut varit föremål för kammarens granskning, anser
jag mig likväl under sakernas nuvarande förhållande icke kunna framställa
något yrkande.

Herr von Krusens t j erna: I olikhet med föregående talaren

tillåter jag mig hemställa till kammaren, om det icke är ett ganska giltigt
skäl, det af lagutskottet anförda, att utskottet omöjligen kunnat medhinna
granskningen af så omfattande och genomgripande förslag som
de nu ifrågavarande motionerna. Såsom ett bevis pa huru mycket 1894
års lagutskott verkligen haft att göra, tillåter jag mig erinra om det
nummer, som är åsatt det nu föredragna betänkandet. Det är n.o 71,
och den sista siffran är n:o 74. Detta torde vara en högre siffra än
hvad vid någon föregående riksdag förekommit. Jag har visserligen
endast uppsökt siffrorna för de 12 å 13 senaste riksdagarne, men åtminstone
under dessa år har icke antalet af lagutskottet afgifna betänkanden
nått en så hög siffra.

Herr Ekenman: Herr talman, mine herrar! Jag ber att få för

min del uttrycka den meningen, att jag visserligen kan i alla afseenden
biträda den uppfattning, som lagutskottets vice ordförande uttalat derom,
att, med de hopade göromål, lagutskottet haft att utföra, det vant
förenadt med svårigheter, för att icke säga, att det erbjudit oöfvervinneliga
svårigheter att verkställa en granskning af bär föreliggande
vigtiga lagförslag. Men jag kan icke från den premissen komma till
de”t slut, hvartill utskottet kommit. Tvärtom anser jag, att då frågan
föreligger i ett så fullständigt outredt skick, som här är förhållandet,
det icke skulle vara rätt välbetänkt af Riksdagen att helt enkelt skrifva
till Kongl. Maj:t och sålunda flytta hela bördan ifrån sig. Jag tror
tvärtom, att, om de här föreliggande motionerna hade blifvit och kunnat
blifva af lagutskottet behörigen behandlade och utredda, det hade varit
möjligt för Riksdagen att uti flera afseenden fatta beslut. Och om
också dessa beslut gått i den rigtningen, att man kunnat säga om dem,
att det endast varit i materielt hänseende Riksdagen på detta sätt uttalat
sin mening, och att det formella behöfde betydliga ändringar och
förbättringar sedermera genom åtgärder, som borde vidtagas af Kongl.
Maj:ts regering, så hade detta dock varit någonting och varit särdeles
lyckligt, för att man skall komma framåt på detta lagstiftningsområde.
Detta skäl är i och för sig tillräckligt, för att jag för min ringa del
måste motsätta mig ifrågavarande skrifvelseförslag. Men jag har ett
ytterligare skäl, med hänsyn till det som står i utskottets betänkande,
sid. 18, att ifrågavarande bestämmelser icke lämpligen kunna pröfvas
utan i sammanhang med ett fullständigt förslag till lag om bevisning

N:o 62.

Onsdagen den 9 Maj, f. m.

inför rätta. Jag ber då att få i kammarens minne återföra, hurusom
vid näst föregående riksdag förelåg till kammarens afgörande det stora
lagförslaget rörande bevisning inför rätta, emaneradt från Kongl. Maj.ts
regering. Detta förslag blef visserligen antaget i Första Kammaren,
men deremot i Andra Kammaren afslaget med ganska stor majoritet.
De herrar ledamöter i denna kammare, som yrkade afslag derpå, motiverade
detta för så vidt man kan sluta af den debatt, som föregick
beslutet — dermed, att innan en så genomgripande förändring vidtoges,
vore det rigtigt och lämpligt, att man först hade domstolsorganisationen
i ordning. Man ansåg, att genomförandet af detta stora förslag om fri
bevispröfning tarfvade en hel del garantier, sådana garantier som man i
utlandet funnit nödiga och nyttiga och lämpliga för att använda en så beskaffad
metod vid bevispröfning. Det var ett af de väsentligaste skäl, som
anfördes. Vidare yttrades, att om man ansåge, att det skulle vara att allt
för länge skjuta undan pröfningen och afgörandet af den vigtiga frågan
att afvakta domstolarnes organisation, man kunde genom partiella förbättringar
i 17 kap. rättegångsbalken i väsentligaste mån afhjelpa de
papekade bristerna. Kär nu så skett, och så nyligen skett, tillåter jag
mig vördsamt hemställa till kammaren, huru det skulle taga sig ut, om
kammaren, efter det beslut den förlidet år fattade, nu skulle skrifva till
Kongl. Majrts regering och påpeka, att det vore lämpligt, icke att, på
sätt motionärerna föreslagit, i vissa delar göra ändringar och förbättringar,
utan att återigen taga hela saken på en gång under pröfning.

Jag har velat påpeka detta, och jag tycker att saken befinner sig
i det outredda skick, att jag för min del måste yrka afslag på sknfvelseförslaget.

Herr John Olsson: Herr talman! Diskussionen vid sistlidne

riksdag om det då af Kongl. Maj:t framlagda förslaget till lag om bevisning
inför rätta gaf vid handen en temligen enhällig mening bland
denna kammares ledamöter derom, att det verkligen är af behofvet påkalladt
att sa snart som möjligt få en lagändring i syfte att möjliggöra
en friare bevispröfning. Men jag tror också, att det var en lika enhällig
mening åtminstone här i kammaren derom, att såsom förutsättning
för införande af den fria bevispröfningen erfordrades en mera betryggande
organisation af domstolarne, särskildt af domstolarne på landet
och i de smärre städerna. Det uttalades af de fleste talare, att de
visserligen sympatiserade med det då framlagda förslaget om fri bevispröfning,
men betonades, att de tillika gjorde en omorganisation af
domstolarne till oeftergiflig! vilkor för att låta dem få i sin hand den
fria bevispröfningens onekligen tveeggade svärd. Om lagutskottet således
nu hade föreslagit en skrifvelse, deri båda dessa synpunkter hade
betonats, skulle jag obetingadt varit med om att skrifva till Kongl.
Maj:t i det föreslagna syftet. Men utskottet har icke i sitt skrifvelseförslag
fast uppmärksamheten vid domstolsorganisationen. Det kan visserligen
invändas, att utskottet uti sin motivering har framhållit äfven
denna senare sidan af frågan, nemligen så till vida, att man önskar en

Onsdagen den 9 Maj. f. m. 9 Nio 52.

utvidgning af nämndens befogenhet hos landtdomstolame. Men det synes
mig dock, att, då klämmen icke tillräckligt framhåller denna synpunkt,
kammaren näppeligen skulle kunna utan vidare vara med om
det skrifvelseförslag, som lagutskottet föreslagit. Det heter i denna kläm,

»att Riksdagen måtte anhålla, att Kongl. Maj:t ville ånyo för Riksdagen
framlägga förslag till lag om bevisning inför rätta». Det förefaller mig,
som om i detta ord »å nyo» skulle ligga en antydan, att Kongl. Maj:t
borde komma tillbaka med ungefär samma förslag, som vid förra riksdagen.
Det skulle jag för min del icke önska, tv jag tager för gifvet,
att kammaren fortfarande är af den uppfattning, att detta förslag, ensamtstående
som det då var, icke kan af denna kammare bifallas. Jag
tror således, att det vore lämpligt, om kammaren ville i den skrifvelse,
som den beslutar att aflåta, något mer betona sin uppfattning derom
att man önskar få ett förslag om utvidgad befogenhet för nämnden, i
sammanhang med ett omarbetadt förslag om bevisning. I annat fall
tager jag för gifvet, att detta icke har någon utsigt till framgång. Jag
vågar således till kammarens bepröfvande framställa ett yrkande af följande
innehåll, nemligen: att kammaren med anledning af nu föredragna
motioner måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
ville för nästkommande Riksdag framlägga dels förslag till lag om bevisning
inför rätta, och dels i sammanhang dermed förslag till sådan
ändring af 25 kap. 2 § rättegångsbalken, att nämnden erhåller en utvidgad
befogenhet vid målens afgörande.

Man kan visserligen mot detta förslag gorå den formella anmärkning,
att Första Kammaren antagit utskottets förslag, och att man således
riskerar att ingen skrifvelse kommer till stånd. Men deremot ber
jag få erinra derom, att Kongl. Maj:t nog i alla fall har kännedom om
den uppfattning, som finnes i Riksdagen, äfven om Andra Kammaren
skulle fatta ett formelt olika beslut mot Första Kammaren. Jag tror
alltså, att Kongl. Maj:t äfven då skulle lika väl uppfatta Riksdagens
afsigt, och antager således, att det icke skulle hindra Kongl. Maj:t från
att till nästa Riksdag inkomma med ett förslag, som Riksdagen kan godkänna,
äfven om kammaren nu fattar ett formelt olika beslut mot Första
Kammaren.

Jag anhåller derför vördsamt, att herr talmannen behagade framställa
proposition på detta mitt yrkande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkanden som derunder förekommit,
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 10.

Slutligen föredrogs och lades till handlingarna lagutskottets memorial
n:o 72, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut med föranledande
af utskottets hemställan i dess utlåtande n:o 42 öfver väckt ^
motion om ändrad lagstiftning rörande oäkta barns arfsrätt.

N:o 52.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

§ 11.

Herr vice talmannen A. P. Danielson afgaf en motion, n:o 172,
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om riksdagens afslutande.

På derom af herr talmannen gjord hemställan, beslöt kammaren
enhälligt att genast hänvisa denna motion till kammarens tillfälliga utskott
n:o 1.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 12,12 middagen.

In fidem
Ilj. Nehrman.

Onsdagen den 9 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; dervid herr
vice talmannen ledde kammarens förhandlingar.

§ 1.

Anmäldes och godkändes:

dels nedannämnda förslag till Riksdagens skrivelser till Konungen,
nemligen:

af statsutskottet:

n:o 30, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde
hufvudtitel;

n:o 33, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;

n:o 35, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde
hufvudtitel;

n:o 35 a, i anledning af gjorda framställningar angående pensioner
och gratifikationer till tjenstemän, underbefäl och arbetare vid statens
jernvägsbyggnader;

Onsdagen den 9 Maj, e. m. 11 N:o 52.

n:o 85, i anledning af gjorda framställningar i fråga om uppförande
af nya kasernetablissement m. m.;

n:o 86, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle
att bilda egna jordbruk;

n:o 99, om anslag dels till nya byggnader vid statens jernvägstrafik,
dels ock till rörlig materiel vid statens jern vägar;

n:o 100, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditivsummor; n:o

101, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om anslag till
förvärfvande för statens samlingar af vissa föremål ur konstsamlingen
å Finspong;

n:o 102, i anledning af Kongl. Haj:ts proposition angående försäljning
af förra militiebostället l1/,* mantal Öjeby n:o 1 eller Gran
i Norrbottens län;

n:o 103, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället Harby n:o 1 i Stockholms län;

n:o 104, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förvärfvande
för statens räkning af vissa enskilda jernvägar:

n:o 105, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående öfverflyttning
till allmänna indragningsstaten af åtskilliga lärares aflöning
samt rörande understöd åt extra ordinarie lärare vid allmänna läroverken
under förfall på grund af sjukdom, samt

n:o 106, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till krigsskolan å Karlberg af dervarande värdshus och marketenteribyggnad; af

bevillningsutskottet:

n:o 109, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
bestämmelser i fråga om beloppet af den afgift, som bör för denaturering
af bränvin erläggas;

n:o 110, angående vilkoren för försäljning af bränvin; samt

n:o 111, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ny förordning angående mantalsskrifning;

af sammansatta banko- och lagutskottet:

n:o 90, om framläggande af förslag till ändrad lagstiftning angågående
riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna; samt

af riksdagens kansli:

n:o 91, angående utredning rörande den kommunala rösträtten och

N:o 52.

Onsdagen den 9 Maj, e. m.

n:o 92, om ändring af § 16 i gällande jagtstadga;

dels ock statsutskottets förslag till Riksdagens skrivelser till fullmägtige
i riksgäldskontoret:

n:o 107, om ändring af § 4 i gällande stadgar för Riksdagens
bibliotek; och

n:o 108, om ändringar i gällande aflöningsstat vid riksgäldskontoret
samt förhöjning af anslaget för extra arbeten m. m. inom samma kontor.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande och memorial:

n:o 78, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående tillgodogörande
af den kronan tillkommande jordegareandel i grufva;

n:o 80, med förslag till de återstående stadgandena i det nya reglementet
för riksgäldskontoret;

n:o 81, angående aflöningen vid innevarande riksdag för de hos
kamrame samt de ständiga utskotten och i Riksdagens kansli anstälde
tjenstemän;

n:o 82, angående öfverlemnande till Kongl. Maj:t af det nya reglementet
för riksgäldskontoret; och

n:o 83, angående den nya riksstaten;

bevillningsutskottets betänkande n:o 33, med förslag till den af
Riksdagen faststälda bevillningssummans utgörande;

sammansatta banko- och lagutskottets memorial n:o 2, angående
ersättning åt sammansatta banko- och lagutskottets sekreterare;

lagutskottets memorial n:o 74, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut med föranledande af utskottets hemställan i dess utlåtande
n:o 70 öfver Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om
ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884;
samt

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 28, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om riksdagens afslutande.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 7,2 4 e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.

Torsdagen den 10 Maj, f. m.

N o 52.

Torsdagen den 10 maj.

Kl */, 3 e. m.

§ 1.

Föredrogos, hvart för sig, och biföllos statsutskottets utlåtande och
memorial:

n:o 78, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående tillgodogörande
af den kronan tillkommande jordegareandel i grufva; och

n:o 80, med förslag till de återstående stadgandena i det nya
reglementet för riksgäldskontoret.

§ 2.

Yid föredragning dernäst af statsutskottets memorial n:o 81, angående
aflöningen vid innevarande riksdag för de hos kamrarne samt
de ständiga utskotten och i Riksdagens kansli anstälde tjenstemän, begärdes
ordet af:

Herr Johansson i Nora skog, som yttrade: Jag vill fästa upp märksamheten

på, att antagligen genom glömska eller förbiseende inom
utskottet Riksdagens vaktbetjening icke kommit i åtnjutande af den förhöjning
i aflöning, som här blifvit föreslagen åt de vid Riksdagen anstälda
tjenstemännen. Jag vet visserligen, att ett yrkande om ändring
i detta afseende icke kan leda till någon åtgärd, då någon öfverenskommelse
härom icke blifvit träffad med någon ledamot i Första Kammaren,
men jag har dock velat fästa uppmärksamheten på detta förhållande,
så att man vid en kommande riksdag, om den också skulle sluta före
den 15 maj, icke må glömma bort vaktbetjeningen, utan att äfven den
må få vara med om en dylik ersättning.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

X:o 52.

Torsdagen den 10 Maj, f. m.

§ 3.

Efter föredragning vidare af statsutskottets memorial:

n:o 82, angående öfverlemnande till Kongl. Maj:t af det nya reglementet
för riksgäldskontoret, och

n:o 83, angående den nya riksstaten,

biföll kammaren hvad utskottet i nämnda memorial hemstält.

§ 4.

Till behandling företogs härefter bevillningsutskottets betänkande
n:o 33, med förslag till den af Riksdagen faststälda bevillningssummans
utgörande.

Punkterna 1—3.

Biföllos.

Ang. särskild Punkten 4.

tillagg sbevill mn91895

&r Kongl. Maj:t hade i proposition n:o 27 af den 16 sistlidne januari
föreslagit Riksdagen att såsom bidrag till fyllande af statsverkets behof
för år 1895 bevilja en särskild tilläggsbevillning af 4,400,000 kronor
att, utan sammanblandning med bevillningen af fast egendom samt af
inkomst, på grund af nämnda års bevillningstaxering utgå med en
krona för bevillningskrona å bevillningen af fast egendom samt af inkomst,
dock så att de, hvilka för inkomst äro taxerade till belopp, för
hvilka jemlikt § 11 mom. 1 i gällande bevillningsförordning lindring i
bevillningen eger rum, skola, då inkomsten icke uppgår till 1,200
kronor, från tilläggsbevillningens utgörande vara befriade och, då inkomsten
uppgår till 1,200 kronor, men icke till 1,800 kronor, erlägga
tilläggsbevillning med endast 50 öre för bevillningskrona; börande denna
tilläggsbevillning, på enahanda sätt som bevillning af fast egendom
samt af inkomst, af vederbörande vid de under år 1896 infallande uppbördsstämmor
uppbäras samt i behörig ordning redovisas.

Under förevarande punkt hemstälde nu utskottet:

att Riksdagen, med förklarande att Kongl Maj:ts proposition angående
en särskild tilläggsbevillning för år 1895 icke kunnat oförändrad
bifallas, måtte besluta, att såsom bidrag till fyllande af statsverkets behof
för år 1895 bevilja en särskild tilläggsbevillning af 4,900,000 kronor
att, utan sammanblandning med bevillningen af fast egendom samt af
inkomst, på grund af nämnda års bevillningstaxering utgå med en
krona för bevillningskrona å bevillningen af fast egendom samt af inkomst,
dock så, att de, hvilka för inkomst vore taxerade till belopp,

Torsdagen den 10 Maj, f. m. 15 Ä:o 52.

för hvilka jemlikt § 11 mom. 1 i gällande bevillningsförordning lin- Ang. särskild
äring i bevillningen egde rum, skulle, då inkomsten understege 800 lnfa9Sf™nå~
kronor, från tilläggsbevillnings utgörande vara befriade; börande denna js95.
tilläggsbevillning på enahanda sätt som bevillning af fast egendom samt (port8.)
af inkomst af vederbörande vid de under år 1896 infallande uppbördsstämmor
uppbäras samt i behörig ordning redovisas.

Häremot hade anmälts följande reservationer, nemligen:

af herrar Almström, Philipson, Johansson i Noraskog, J. H. O.

Fredholm, Bokström, Collander och Wijkander, hvilka inom utskottet
yrkat, att Kongl. Maj:ts förslag angående lindring för de lägsttaxerade
inkomstkategorierna vid tilläggsbevillningens utgörande måtte bifallas;
samt

af herr J. H. G. Fredholm, som anfört:

»Förutom det att jag deltagit i den föregående reservationen angående
lindring för de lägst taxerade inkomsttagarne, har jag i öfverensstämmelse
med bevillningsutskottets hemställan till sistlidna års Riksdag
för min del ansett, att inkomst, som icke öfverstiger 800 kronor, under
alla förhållanden bort vara från tilläggsbevillning befriad.»

Efter uppläsande af utskottets hemställan anförde:

Herr J. H. G. Fredholm: Vid denna punkt har jag tillåtit mig
att reservera mig, derför att utskottet icke tagit någon hänsyn till de
små inkomsttagarnes behof af lindring i skattebördorna.

Jag anser detta origtigt ur två synpunkter. För det första öfverensstämmer
det ej med Riksdagens den 27 november 1892 aflåtna skrifvelse,
i hvilken Riksdagen skarpt betonade den grundsatsen, att de lägst
uppskattade inkomstkategorierna borde i möjligaste mån skonas. För
det andra tviflar jag på att staten kan påräkna den inkomst af tilläggsbevillningen,
som utskottet beräknat, och detta till följd åt ett ökadt
antal afkortningar. Det är nemligen uppenbart, att då bevillningen
ökats till 10 millioner kronor i stället för att förut hafva varit 4
millioner kronor, hvilken summa den utgjorde för ett par år sedan,
och då ingen lindring beredes de små inkomsttagarne, måste afkortningarne
växa högst betydligt.

Det tinnes emellertid icke någon förhoppning att nu kunna åstadkomma
någon förändring i det slut, hvartill utskottet kommit och
hvilket jemväl öfverensstämmer med det beslut Riksdagen förra året
fattade, men jag har detta oaktadt icke kunnat underlåta att vid detta
tillfälle inlägga en protest mot att man icke tagit någon hänsyn till
de små inkomsttagarne.

Vidare har jag ansett det origtigt, att man icke fritagit de personer,
som hafva en inkomst af 800 kronor, från tilläggsbevillningen,

N o 52.

Torsdagen den 10 Maj, f. m.

fetg0Ch detta icke af ekonomiska skäl utan af politisk hänsyn. En inning9för
år komst af 800 kronor är ju den som är bestämmande för valrätt till
1895. Andra Kammaren, och det har här i Stockholm visat sig, att år 1885

(Forts.) funnos 13,800^ personer med en årlig inkomst af mellan 8- och 900

kronor, men år 1886 — det vill säga det år, som med afseende på

taxeringen var bestämmande för de val, som skulle ega rum år 1887 —
funnos icke mer än 7,800 personer i samma inkomstkategori. De hade
således pa ett ar nedgått med 6,000. Men året derpå uppflyttades
dessa^ å nyo öfver strecket, så att de som hade inkomst mellan 800 och
900 år 1887 uppgingo till 13,000. Dessa siffror äro hemtade ur kommunalstatistiken
för Stockholms stad. Om man också icke kan med säkerhet
påstå, att meningen med dessa omkastningar i upptaxerad inkomst
varit att beröfva personer rösträtt, så har det åtminstone sett ut som
om detta varit meningen, och det synes mig angeläget, att Riksdagen
söker undvika till och med blotta skenet af att för taxeringsmyndigheterna
öppna utväg att genom beskattning på ena eller andra sättet
kunna beröfva personer rösträtt. Denna sak torde emellertid lika litet
som den af mig förut berörda omständigheten nu kunna föranleda
någon åtgärd.

Med anledning af de svårigheter, som nu lika väl som förra året
visat sig vara förknippade med att få till stånd ändringar i tilläggsbevillningens
utgörande, tillåter jag mig framhålla önskvärdheten deraf,
att man matte inom Riksdagen behandla frågorna rörande denna bevillning
pa annat sätt än som nu sker. Man borde nemligen enligt
min mening gå till väga på det sätt, att Riksdagen först i lugn och ro
afgjorde de grunder, efter hvilka bevillningen skulle utgå, och först
derefter bestämde storleken af den bevillning, som behöfdes för att få
budgeten att gå i hop. Under nuvarande förhållande åter, då man skall
afgöra både grunderna för bevillningens utgörande och beloppet af densamma
samtidigt, och detta i riksdagens sista timme, så är det ju
öppenbart, att man icke kan åstadkomma någon ändring i hvad som
utskottet hemstält, utan får finna sig i att taga hvad utskottet föreslår.

Häruti instämde herrar Nilson från Lidköping, von Friesen, Wavrinsky,
Aulin, Zetterstrand, Höjer, Hammarström, O. Ericsson från
Stockholm, Svensson från Karlskrona, Johansson från Stockholm och
Schönbeck.

Herr David Bergström yttrade: Herr talman! Då Riksdagen

vid sitt urtima möte 1892 uttalade sin anslutning till den grundsatsen,
att vid nya bördors påläggande man i möjligaste mån borde skona de
lägst taxerade inkomstkategorierna, så utgör detta en obestridlig anledning
för Riksdagen att beakta och tillämpa denna grundsats vid sina
beslut i skattefrågor, och icke minst när det gäller att besluta om den
ledsamma skatteform, som heter tilläggsbevillning. Men äfven om
Riksdagen icke hade uttalat sig på detta sätt 1892, skulle anledning

X:o 5*.

Torsdagen den 10 Maj, f. in.

ingalunda saknas till att allvarligt beakta nödvändigheten att lägga bör- Ang. särskiM
döma på dem, som kunna bära dem, och skona de små i samhället. lningSför dr

Jag skall tillåta mig att fästa uppmärksamheten vid eu dylik an- J1885

ledning. Den kommun, jag tillhör, är beryktad för sitt störa antal (Forts.)

skattskyldige medborgare, hvilka icke betala sina skatter. Enligt den
kommunala statistiken för 1892 uppgick antalet medborgare här i
Stockholm, som icke betalade sina skatter, till 57,6 procent af de skattskyldige,
sålunda öfver hälften, och bland dem, som befinna sig öfver
■800-kronorsstrecket, uppgick antalet, som icke betalade sin skatt,^ till
52,8 procent. Ja, i en åt Stockholms valkretsar steg siffran på de
häftande till icke mindre än 65 procent

När dessa betänkliga siffror komma på tal och personer tillhörande
andra kommuner äro närvarande, heter det alltid: »ja, detta är ett undantagsförhållande
hos er och möjligen i ett par andra af våra största städer,
men ute på landsbygden och i de öfriga städerna, der betala alla
sina utskylder». Så säger man, men det är icke alldeles säkert att det
är sant.

För ett par dagar sedan utdelades i kammaren statistiska centralbyråns
berättelse angående senaste riksdagsmannavalen. Denna berättelse
innehåller bland annat en nyhet. Den meddelar nemligen uppgift
på antalet personer, som skulle vara röstberättigade, om de hade
betalt sina utskylder. Statistiska centralbyrån har infordrat dylika uppgifter
från rikets samtliga kommuner, men har icke erhållit svar från
mer än 884 eller ungefär en tredjedel af rikets kommuner, hvaribland
824 landskommuner och 60 städer. I dessa 824 landskommuner var
antalet verkligt röstberättigade, såsom statistiska centralbyrån kallar dem,
som betalt sina utskylder, 90,653, och antalet af dem, som häftade för
oguldna kommunalutskylder och derför icke fingo utöfva sin politiska
rösträtt 9,923 eller i procenttal beräknadt 9,9 procent af hela antalet.

Och i de 60 städerna voro de verkligt politiskt röstberättigade 35,072,
medan de, som häftade för oguldna kommunalutskylder och sålunda icke
fingo utöfva sin rösträtt, uppgingo till 8,412 eller 19.3 procent af hela
antalet. Enligt hvad den åberopade berättelsen upplyser, är i uppgiften
för städerna Stockholms stad icke medtagen, hvadan den icke med sin
högre siffra kunnat höja medelsiffran för städerna.

Det framgår således, att i rundt tal i städerna hvar femte skattskyldig
medborgare och på landsbygden hvar tionde icke betalar sina
skatter. Dessa siffror visa, synes det mig, att vi äro inne på en mycket
betänklig väg. Det har väl ännu icke gått så långt i landets öfriga
kommuner som i Stockholm, der underlåtenheten att betala artar sig
att blifva regel och fullgörandet af skattskyldigheten artar sig att blifva
undantag. Men äfven i landets öfriga såväl lands- som stadskommuner
befinner man sig tydligen på vägen utför i detta hänseende, och när
det en gång börjat, så går det fort undan, det har erfarenheten i Stockholm
visat.

För en livar, som förstår vigten af att lagar och förordningar äro
så beskaffade att de verkligen kunna efterlefvas, för honom måste det

Andra Kammarens Prof. ISOI. X:v 52. -

N:o 52.

Torsdagen den 10 Maj, f. m.

Ang. särskild också stå klart, att det icke går an att fortgå på denna väg och lägga
den ena nya tyngden efter den andra på de små inkomsttagarnes och
1896. ar sm^ jordegarnes axlar. Till man, att dessa skola kunna fullgöra
(Ports.) den skattskyldighet till stat och kommun, som ålägges dem, då måste
man också vara betänkt på att minska och icke öka deras bördor.

Det är derför, herr talman, som jag yrkar bifall till den kongl.
propositionen i förevarande punkt.

I detta yttrande instämde herrar Fridtjuv Berg, Svensson från
Stockholm, Eklund från Stockholm, Mankell och Alsterlund.

Vidare anförde:

Herr John Olsson: Jag har blifvit förekommen af den siste
talaren. Jag begärde ordet för att med anslutning till herr Fredhoims
anförande yrka bifall till den af herr Almström med flera afgifna reservationen,
innefattande hemställan om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Hedin: Jag har alldeles samma yrkande att göra som det

nyss af herr Bergström framstälda, nemligen om bifall till den föreliggande
kongl. propositionen. Men jag har derjemte begärt ordet för
att konstatera det lindrigast sagdt lika bedröfliga som för den nuvarande
regeringen karakteristiska faktum, att, när kammaren har att behandla
en så vigtig kongl. proposition som den, rörande hvilken bevillningsutskottets
nu föreliggande betänkande handlar, hvarken finansministern
eller någon annan af konungens rådgifvare behagat hedra kammaren
med sin närvaro. Det förefaller verkligen märkvärdigt, att regeringens
medlemmar till den grad abandonnera! en kongl. proposition, som de
samtliga tillstyrkt, att de icke ens försöka att lägga två strån i kors
för att genomdrifva densamma, och det är så mycket märkligare, hvad
särskildt finansministern beträffar, som han allt från den dag, då jag
meddelade ett glädjande rykte, som spridt sig öfver Stockholm, sökt
alla tillfällen att visa sig här i kammaren och hålla tal. Jag skall,
som sagdt, instämma i det gjorda yrkandet om bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.

Herr Fjällbäck: På samma gång jag ber att få ansluta mig till
det yrkande, som blifvit gjort af herr Bergström, ber jag att få meddela
kammaren orsaken, hvarför det här i Stockholm finnes ett så stort
antal personer, som ej erlägga sin skatt. Herrarne kunna möjligen tro,
att orsaken till, att skatterna här så ojemnt inflyta, kan vara att söka
i ovilja att betala den. Förhållandet är, att det största antalet skattskyldiga
invånare i Stockholm utgöres af arbetare och med dem jemförliga
personer, som äro taxerade till 800 kronors inkomst Jag har
af tillgängliga uppgifter sett, att af 57,600 personer, som här i Stockholm
varit debiterade för inkomst, icke mindre än 35,000 varit taxerade
till under 900 kronor, det vill säga till 7- å 800 kronor. Af dessa

>'':# 52.

Torsdagen den 10 Maj, f. m.

35,000 personer har endast omkring 6,500 betalt sin skatt, och bland Ang. särskild
dessa senare äro omkring hälften qvinnor, dels sådana, som drifva små
affärer, och dels sådana, som hafva små löner eller på annat sätt för- 189.5.
tjena denna lilla inkomst af 7- å 800 kronor. Af de skattskyldige (Forts.)

männen torde det således icke hafva varit mera än omkring 15 procent
som betalt sin skatt. Orsaken härtill är, att de flesta af dein varit så
fattiga, att utmätningsmannen icke kunnat värdera deras tillgångar till
75 kronor och följaktligen icke kunnat göra utmätning för skatten.

Nu är det verkligen illa, att man icke kunnat bestämma en siffra, som
bättre träffar in på den verkliga förmögenheten, än här skett. Ty 800
kronor i Stockholm äro mindre värda än 500 kronor i mellersta och
södra Sverige. Samma är förhållandet i vissa trakter i Norrland, särskildt
sågverksdistrikten, der 800 kronor gäller betydligt mindre än
500 kronor i södra och mellersta Sverige. Jag har endast velat säga
detta, för att herrarne icke skola tro, att det är någon ovilja mot att
betala skatten, som gör att så många här i Stockholm uraktlåta detta,
äfvensom för att denna sak icke måtte glömmas bort vid bevillningsförordniugens
revidering. Ty jag inser, att det i Riksdagens sista timmar
icke finnes någon utsigt för att drifva igenom Kongl. Maj:ts proposition.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:

Jag har vid ett föregående tillfälle uttalat mitt beklagande öfver, att
Kongl. Maj:ts förslag om lindring i afseende på tilläggsbevillningen
för de mindre inkomsttagarne icke förut kunnat af Riksdagen antagas,
lika litet som bevillningsutskottet nu bär ansett sig kunna tillstyrka
det. Jag har dock i år liksom föregående år ansett mig vara pligtig
att framlägga förslag om, att dels befrielse och dels nedsättning
måtte medgifvas för de mindre inkomstbeloppen. Detta har jag gjort
icke allenast derför, att Riksdagen uttalat eu sådan önskan, utan derför,
att jag för min egen del funnit mycket goda skäl tala för,
att så måtte ske. Jag tror, att kammarens ledamöter måste gifva
mig rätt i, att personer, sådana som tjensteman i lägre grader och
dylika, som hafva eu inkomst eller en lön mellan 1,200 och 1,800
kr. i allmänhet äro i stort behof af eu sådan lindring som är föreslagen. Ty
om man jemför lefnadskostnaderna för sådana personer med lefnadskostnaderna
för t. ex. arbetareförmän och arbetare i allmänhet, som hafva
800 ä 1,200 kronors inkomst, tror jag man får medgifva, att de senare
i det hela taget äro i en bättre ställning än de förra, som lefva i
annan samhällsställning. Det ligger ju i sakens natur, att lefnadskostnaderna
för dessa icke kunna nedsättas till samma belopp som
för dem, Indika äro vana att lefva bland arbetarnes klass. Det är
åtskilliga omständigheter, såsom hyra, klädedrägt, kanske äfven tjenare,
som bidraga till, att lefnadskostnaderna för dessa personer — för att
de skola kunna vara i den ställning, som deras tjenst kräfver — ställa
sig högre än för vanliga arbetare. Det är af detta skäl, som jag för
min del ansett det vara angeläget att kunna bevilja full befrielse från

K o 52.

Torsdagen den 10 Maj, f. m.

Ang. särskild tilläggsbevillning åt dem, hvilkas inkomster icke uppgå till 1,200 kr.,
‘rtimförår samt en nedsättning till halfva beloppet eller till 50 öre pr bevill1895.
ningskrona åt dem, hvilkas inkomster uppgå till 1,200 kr. men icke

(Forts.) till 1,800 kr., och jag har trott mig böra framlägga ett sådant för slag

äfven i år, ehuru Riksdagen i fjol icke biföll detsamma.

Skälet till, att Riksdagen förra året icke biföll förslaget om lindring
för mindre inkomsttagare, var — såsom af den diskussion, som
då fördes, framgår det, att icke samma förmåner kunde beviljas
vissa kategorier af smärre jordegare och lägenhetsinnehafvare. Det
är ju klart, att det hade varit önskvärd! att kunna bereda sådana
förmåner äfven åt dem, som besitta mindre jordbruk. Men det torde
ligga i sakens natur, att mycket stora svårigheter möta för att åstadkomma
något sådant, så som fastighetsbeskattningen nu sker. Ty först
få vi komma ihåg, att bevillning för fast egendom utgår efter eu
viss beräkning med vissa procent af taxeringsvärdet, oberoende af den
större eller mindre inkomst, den, som innehar eller besitter fastigheten,
har förmåga att förskaffa sig af densamma. Det är med ett
ord fastiglietsbevillning. Vidare skulle det blifva högst svårt att bestämma,
huru man skulle förfara, om en egare af mindre hemmansdelar
till låga taxeringsvärden både de olika delarne inom skilda distrikt.
Jag tror, att det skulle blifva svårt att då bestämma, huru
vida denna person skulle få någon nedsättning eller icke; och det skulle
bero på, om de olika distrikten kunde sättas så i beröring med hvarandra,
att det blefve kändt, huru mycket personen i fråga egde.

Den omständigheten, att de mindre fastighetsegarne icke kunde
beredas denna lindring, var, som sagdt, — att döma af den diskussion,
som förra året egde rum — skälet till, att Riksdagen då afslog
den kongl. propositionen i detta ämne. Nu måste jag erkänna, att
jag förutser, att resultatet kommer att blifva detsamma äfven i år, då
riksdagen är så långt framskriden. Jag antager, att det är omöjligt
att vinna framgång för det kongl. förslaget nu, utan att åstadkomma
ändringar, som nu i riksdagens sista timme torde vara omöjliga att
genomföra; men jag bar dock icke kunnat underlåta att framhålla
vigten och önskvärdheten af, att den kongl. propositionen i denna
del antages.

Herr Jansson i Krakerud: I Kongl. Maj:ts proposition föreslås

befrielse från tilläggsbevillningen för de inkomsttagare, hvilkas inkomster
understiga 1,200 kr., och lindring för dem, hvilkas inkomster
uppgå till 1,200 kronor, men icke till 1,800, så att de blott skulle behöfva
betala halfva tilläggsbevillningen. Om Kongl. Maj:t både skilt
mellan inkomst af kapital och inkomst af arbete, då skulle jag kunnat
erkänna, att Kongl. Maj:ts förslag i detta fall varit befogad!; då det
måste medgifvas, att d.e små inkomsttagarne drabbas ganska liårdt af
den föreslagna tilläggsbevillningen. Men att från densamma alldeles
befria en kapitalist, som bar intill 1,200 kronors inkomst af kapital,
och att gifva skattelindring åt den, som har intill 1,800 kr. inkomst

N:o 52.

Torsdagen den 10 Maj, f. m.

af k

kr.

skattelindring.

; lan inkomst representerar ju ett kapital af 36,000 jng, särskild

g för min del icke är rigtigjj. Jag kan icke anse lm^p)r„r
Fira så fattig, att man bör söka bereda honom en 1895.

1895.

(Forts.)

En ärad talare på stockholmsbänken upplyste om — så vidt jag
icke tagit fel — att hvar 10:de skattskyldig person på landsbygden
icke betalade sin skatt. Jag tror dock, att, om den värde talaren
tagel- närmare reda på förhållandena, han skall finna, att detta icke
galler i afseende på fastighetsegarne. Ty fastighetsegarne på landsbygden
så väl som i staden, huru små fastigheterna än äro, äro dock tvungna
att betala sina utskylder. Jag tror således, att, då herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet gjorde en jemförelse mellan mindre
löntagare och arbetare, det varit godt, om han också gjort en jemförelse
mellan de mindre fastighetsegarne och de kapitalister, som jag
nyss talade om, som hafva 36,000 kronors kapital. Då skulle han,
tänker jag, kommit till den öfvertygelsen, att han bort söka utreda,
huruvida det icke vore möjligt att bereda skattelindring äfven för dessa
små fastighetsegare.

Herr statsrådet yttrade — på tal om skälet till, att Riksdagen
förlidet år afslagit samma förslag, som nu föreligger — att det skulle
vara mycket svårt att kunna åstadkomma ett beslut om lindring föi
de mindre fastighetsegarne, emedan det vore åtskilliga af dem, som
hade smärre fastigheter i skilda kommuner. Ja, det är ju alldeles
klart, att det på grund af sådana förhållanden skall vara svårt att
bestämma något rörande dessa mindre fastighetsegare, men då det
likväl af herr statsrådets anförande icke tycktes framgå, att det vore
alldeles omöjligt, tycker jag, att det hade varit godt, om regeringen,
sedan förra årets riksdag, sökt utreda dessa förhållanden, och Kong!

Maj:t derefter framkommit med förslag om beredande af lindring i
afseende på tilläggsbevillningen så väl åt de mindre fastighetsegarne
som åt de mindre inkomsttagarne. Ett sådant förslag skulle jag för
min del icke satt mig emot; men att gifva skattelindring åt egare af
kapital på 36,000 kronor, då man icke kan åstadkomma något sådant
för våra guldbundna hemmansegare, det kan jag verkligen icke
vara med om. Detta är skälet, hvarför jag med min röst bidragit
till det slut, hvartill utskottet kommit.

Deremot skall jag be att få påpeka en sak, som jag också framhöll
förra året, då denna fråga förelåg, nemligen att jag gerna skulle
vara med om att utbyta orden: »då inkomsten understiger 800 kronor»
mot »inkomst som icke öfverstiger 800 kronor», hvilket herr
Fredholm föreslagit i sin reservation. Om det icke vore i Riksdagens
sista timme, skulle jag också göra ett sadant yrkande, men da det,
i fall det bifölls, kanske skulle föranleda till gemensam votering, hvilket
vore litet obehagligt och kunde komma att förlänga Riksdagens sammanvaro,
har jag intet annat att göra än att yrka bifall till utskottets ^
hemställan i den föredragna punkten.

N o 52.

Ang. särskilt/
tiUäggsbevillnvnq
för år
1895.

22 Torsdagen den 10 Haj, f. m.

Herr Olsson i Ornakärr instämde häruti.

(Forts.)

anteckning vid detta

Herr Johansson i Noraskog: På sätt
utskottsbetänkande visar, har jag i utskottet förordat Ivongl. Maj:ts
förslag angående lindring för de lägst taxerade inkomstkategorierna
vid tilläggsbevillningens utgörande. Men, såsom ställningen sedermera
utvecklat sig, var det påtagligt, att utskottet skulle afstyrka Kongl.
Maj:ts proposition i denna del och i stället föreslå det, som under
denna punkt hemstälts.

Med anledning af de yrkanden, som nu från stockholmsbänken
framstälts om bifall till den kongl. propositionen, tillåter jag mig att
fästa uppmärksamheten på, i hvilket läge frågan för ögonblicket befinner
sig. Saken är nemligen den, att Riksdagen i går beslutit att
för år 1895 åtaga sig en sammanräknad bevillning af 9,900,000
kronor. I dag bar kammaren redan beslutit att af dessa 9,900,000
kronor 5,000,000 kronor skola utgå såsom allmän bevillning. Således
ha vi att fylla ett belopp af 4,900,000 kronor, och detta belopp är i
denna punkt föreslaget att utgå såsom särskild tilläggsbevillning. Men
om vi nu besluta i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag, skulle i tilläggsbevillning
endast komma att inflyta ett belopp af 4,400,000 kronor.
Det skulle således uppkomma en brist på 500,000 kronor, och den
antagna riksstaten skulle således ej gå ihop. Riksstaten är ju redan
llI,Pgjor(i och man har således på förhand kommit till det resultatet,
att tilläggsbevillningen behöfves oafkortad.

Jag tillät mig att, då utskottets betänkande om bevillningarna i
allmänhet behandlades, fästa uppmärksamheten på det lämpliga i att
höja beräkningen af tullbevillningen med 500,000 kronor. Hade
kammaren då fattat ett sådant beslut, så hade tillfälle nu funnits att
medgifva den lindring i tilläggsbevillningen för de lägst taxerade inkomstkategorierna,
som blifvit ifrågasatt. Men såsom saken nu står,
ser jag icke, huru det skall kunna gå för sig.

Herr Tliemptander: Ehuru jag för min del anser Kongl. Maj:ts
proposition ega bestämdt företräde framför utskottets förslag, trorjag
likväl icke, att det för närvarande finnes den minsta utsigt till
framgång för något annat än utskottets förslag. Jag vill ock härtill
foga, att jag icke kan annat än tillerkänna en viss giltighet åt det af
utskottet anförda skälet, att Riksdagen, i afvaktan på det förslag till
ändringar i bevillningsförordningen, för hvars utarbetande redan anstalter
träffats, lämpligen bör äfven i nu ifrågavarande afseende undvika
ändringar i hittills tillämpade bestämmelser.

Det är emellertid just med afseende på detta väntade förslag till
ny bevillningsförordning, som jag tillåter mig att vördsamt framställa
ett önskemål, som jag hoppas måtte tillvinna sig regeringens benägna
$ uppmärksamhet, nemligen att detta förslag, liksom i allmänhet alla
mera omfattande lagförslag, vare sig på civil-eller finanslagstiftningens
område, i regel icke måtte komma Riksdagen senare till banda än under

Torsdagen den 10 Maj, f. m.

N:o ii

februari månad. Riksdagen bar denna gång haft tillfälle att vidl be- Ägg. särskild
handlingen af mantalsskrifningsfdrordmngen erfara, huru, nar Riks- ni ^^ &
da^en får i lugn öfverväga till Riksdagen inkomna förslag och genom I895
återremiss från båda kamrarne till vederbörande utskott deri åstad- (Forts.)

komma en omarbetning i enlighet med de i kamrarne uttalade åsigter,
man kan vinna resultat, som öfverensstämma med hvad Riksdagen
önskar. Deremot, då man saknar tid till en återremiss, ställes man
inför valet att antingen afslå eller oförändradt antaga det framstälda
förslaget. Nu kan man visserligen såga, att Riksdagen har i sin hand
att genom en förlängd samvaro undvika detta. Men då man känner,
att under hela det nya statsskicket hos Riksdagen i allmänhet gjort sig
gällande eu önskan att begränsa sin samvaro till den i grundlagen
utstakade normala tid, synes det mig, att hänsyn till detta kända
förhållande bör göra det angeläget att, för att främja ett verkligt
godt arbete inom Riksdagen på lagstiftningens område, låta^ de förslag,
som af Kongl. Maj:t föreläggas Riksdagen, tidigare, än mången gång
hittills egt rum, till Riksdagen öfverlemnas. Det är endast detta uttalande
jag velat gorå; i sak har jag intet yrkande att framställa.

Herr Sivartling förklarade sig instämma i detta yttrande.

Herr Elowsou: Jag anhåller att få ansluta mig till det utta lande,

som gjordes af herr statsrådet och chefen för finansdepartementet.

Den tilläggsbevillning, som Riksdagen varit tvungen åtaga sig i
följd af urtima Riksdagens beslut, har vid föregående års riksdag af
Kongl. Maj:t föreslagits böra utgå på det sätt, att de lägre inkomsttagarne
derigenom bereddes någon lindring i denna skatt, och Kongl.
Maj:t har vid innevarande riksdag förnyat detta förslag. Jag kan icke
finna annat, än att de grundsater, hvarifrån detta förslag utgår, äro
i beskattningshänseenden fullt rigtiga, och jag kan derför ej annat än
önska framgång åt detta förslag. Nu är det emellertid en sanning,
att bevillningsförordningen är otillfredsställande och att den tarfvar
rättelse i flere afseenden. Men detta förhållande synes, enligt mm
tanke, icke hafva bort utgöra något hinder för bevillningsutskottet att
vidtaga den förbättring, som stått att vinna. Om man icke kunnat
vinna allt, så hade man dock bort taga den lilla förbättring, som

Kongl. Maj:ts förslag erbjöd. ......

Skulle nu så vara, att en fullständig omarbetning åt bevillnmgsförordningen
kan komma till stånd redan nästa ar, antager jag, att
regeringen kommer att fästa afseende vid de grundsatser, som här
blifvit framstälda, eller att de lägre inkomsttagarne vid bevillnmgens
utgörande måtte komma i åtnjutande af någon lindring. Skulle deremot
en sådan fullständig förordning icke komma fram för Riksdagen,
vill jag uttala den förhoppning, att Kongl. Maj:t måtte för tredje gången
till Riksdagen framlägga nu föreliggande förslag.

Jag skall äfven be att få bemöta eu invändning af mm narmaste
granne Han sade, att lian icke ville vara med om att bereda skatte -

Ni© 52

Torsdagen den 10 Maj, f. m.

ÄäSiindring åt.. kapitalister. Detta tal är, enligt min tanke, en retorisk
ning för år , gur’ . so“. ar kall<1 undei'' namnet: delen i stället för det hela. Man
1895. kan visserligen tänka sig, att en kapitalist ej har någon mera inkomst
Forts.) än en ränta uppgående till 1200 kronor. Men huru många personer
tro herrarmé äro beskattade för en inkomst af 1200 kronor allenast
utåt kapital. Besitter en sådan person någon arbetsduglighet, så har
han säkerligen äfven eu annan inkomst, som i så fall lägges till inkomsten
utaf kapitalet, och af den storlek, att han ej får någon skattelindring.
Om man ser efter hvilka personer, som skatta för 1200 kronors inkorn
st af endast kapital, så befinnes det, att dessa personer utgöras
till största delen af mer eller mindre ålderstigna enkor och åtskilliga
omyndiga barn. Således synes mig, att det stora flertalet personer,
som enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle komma i åtnjutande af lindring,
utgöres af mindre löntagare, handtverkare och småhandlande eller personer,
som i det stora hela förtjena denna lindring.

•Tåg kan lika litet som herr Themptander göra något yrkande,
men jag vill, såsom sagd!, uttala den förhoppning, att Kong], Maj:t,
om denna proposition nu för andra gången blifver afslagen, måtte
framlägga den för tredje gången.

Häruti instämde herrar Göthbery och Thor.

Herr David Bergström: Herr talman! En ärad talare på

vermlandsbänken, tillika ledamot af bevillningsutskottet, egnade det af
mig påpekade missförhållandet ett visst beaktande, men han kom
emellertid till ett annat slut än jag. Jag skall derför tillåta mig hemställa
till denne ärade talare, att han i sin egen hemtrakt närmare
studerar dessa förhållanden. Jag tror då, att han skall komma på
andra tankar. Enligt de siffror, jag erhållit i statistiska centralbyrån,
utgjorde i de 46 landskommuner inom Vermlands län, från hvilka
statistiska centralbyrån erhållit uppgifter, det verkliga antalet politiskt
röstberättigade 7,126 personer och antalet af dem, som häfta för
oguldna utskylder, 1,243 personer eller 14,9 procent.

Herr vice talmannen Danielson: Då ingen af dem, som hittills

yttrat sig i denna fråga, yrkat bifall till utskottets hemställan, har
jag begärt ordet för att göra det.

Det förundrar mig, att man alltid här skall blanda in frågan om den
politiska rösträtten. Jag kan icke förstå, hvad den har att göra med
den sak, som nu föreligger. Om herrarne försöka förfäkta frågan från
deri synpunkten, da tror jag skälen för den föreslagna lindringen äro
ganska små. Dessutom skulle ju lindringen — såsom också en af
bevillningsutskottets ledamöter antydt — gälla icke allenast dem, som
skatta för inkomst af arbete, utan äfven dem, som skatta för inkomst
af kapital, och det kan jag ej vara med om.

Hn talare pa stockholmsbänken sade, att orsaken, att så många
till 800 kronors inkomst taxerade icke betala sina skatter, vore att

Torsdagen den 10 Maj, f. m. 25 Nso 52’

söka deri, att det vid utmätning kos dem ej funnes något att utmäta. Ang. »UrskiAt''
Men icke är det väl något skäl. Ty dessa hafva det dock bättre stäldt
än många små fastighetsegare på landet, som säkerligen icke hafva JS95.

800 kronors inkomst, En sådan liten hemmansegare kommer icke (Forts).
ifrån skatten, utan honom fråntager man den lilla fastigheten, om det
kniper, och beröfvar honom derigenom möjligheten att förvärfva sitt
uppehälle. Jag tycker derför, att det är nog att det är befrielse för
under 800 kronors inkomst, och jag kan ej förstå, huru man nu kan
vilja utsträcka lindringen till inkomster af 1200 å 1800 kronor. Det
förefaller mig orimligt, och jag kan ej vara med derom.

Jag skall derför, som sagdt, yrka bifall till utskottets hemställan
i den nu föredragna punkten.

Herr Jansson i Krakerud: Den ärade talaren på stockholms bänken

tyckes hafva fattat mitt yttrande sa, som om jag klandrat
hans statistiska uppgifter rörande skatternas betalning. Jag har icke
uttalat ett enda ogillande ord derom. Jag har endast sagt, att, om
han gifver akt på förhållandena, han skall finna, att alla fastighetsegare
såväl på landsbygden som i stad fa betala sina utskylder, vare
sig de äro bortskyldiga fastigheten eller icke. Det var med anledning
deraf, som jag uttalade den önskan, att det skulle vara godt, om
Kongl. Maj:ts utredning ginge i den rigtning, att äfven de mindre
fastighetsegarne kunde beredas någon skattelindring.

Härmed var överläggningen slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
oförändrad, och dels på bifall till densamma med den förändring,
att Kongl. Maj:ts förslag angående lindring vid tilläggsbevillningens
utgörande för de lägst taxerade inkomstkategorierna godkändes; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara besvarad med öfvervägande
ja. Votering blef likväl begärd och företogs enligt följande
nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:

Den, som bifaller bevillningsutskottets i ljerde punkten af betänkandet
n:o 33 gjorda hemställan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan
med den förändring, att Kongl. Maj:ts förslag angående lindring för
de lägst taxerade inkomstkategorierna vid tilläggsbevillningens utgörande
af kammaren godkänts.

N:o 52.

Torsdagen den 10 Maj, f. m.

Omröstningen visade 186 ja mot 43 nej; hvadan utskottets hemställan
af kammaren bifallits i oförändradt skick.

Återstående punkterna o:o—8:o.

Biföllos.

§ 5.

Föredrogs och bifölls sammansatta banko- och lagutskottets memorial
n:o 2, angående ersättning åt utskottets sekreterare.

§ 6.

Likaledes bifölls lagutskottets härefter föredragna memorial n:o 74,
i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut med föranledande af utskottets
hemställan i dess utlåtande n:o 70 öfver Kong!. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad lydelse af vissa paragrafer
i grufvestadgan den 16 maj 1884.

§ 7.

Efter föredragning slutligen af dels Andra Kammarens forsta tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 28, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om riksdagens afslutande, och dels ett från
Första Kammaren ankommet protokollsutdrag, med del gifning af sistnämnda
kammares beslut öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande n:o 16,
i samma ämne, biföll Andra Kammaren den i förstberörda utlåtande
gjorda hemställan och biträdde medkammarens beslut i ämnet.

Justerades protokollsutdrag angående kammarens i dagens sammanträde
fattade beslut.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande förslag till Riksdagens skrivelser
till Konungen, nemligen:

af lagutskottet-.

n:o 93, i anledning af väckt motion om tillägg till lagen angående
skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889,

n:o 94, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, n:o 30, medförslag
till ecklesiastik boställsordning,

n:o 95, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, n:o 69, med för -

Torsdagen den 10 Maj, f. m. 27 N:® 52.

slag till förordning angående uppskof i vissa fall med tillämpning af
lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23
oktober 1891,

n:o 96, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 1 § i
förordningen om landsting den 21 mars 1862,

n:o 97, i anledning af väckta motioner dels om ändring af 1 kap.

2 § rättegångsbalken, dels ock om ändrad lydelse af vissa §§ i kommunallagarne,
samt

n:o 98, i anledning af väckt motion angående framläggande af
förslag till föreskrifter i syfte att vid verkställande af frihetsstraff
tillämpa s. k. vilkorlig frigifning;

af banko utskottet:

n:o 113, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning;

af statsutskottet:

n:o 115, angående statsregleringen för år 1895 och sättet för användande
af vissa anslagsbelopp,

n:o 116, med ny riksstat, samt

n:o 117, angående upprättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret; af

sammansatta stats- och bankoutskottet:

n:o 118, angående skyldighet för embets- och tjenstemän att i
vissa fall anlita riksbanken m. m., samt

af Riksdagens kansli:

n:o 112, angående riksdagens afslutande, äfvensom

bankoutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 114, till fullm
äg t ige i riksbanken med öfverlemnande af bankoi’eglementet.

§ io.

Likaledes godkändes följande från Riksdagens kansli inkomna förslag
till §§ i riksdagsbeslutet, nemligen:

n:o 19, angående ändring af 51, 63, 74, 91, 93 och 95 §§ regeringsformen
samt 6, 13, 15, 16, 22, 25, 28 och 71 §§ riksdagsordningen,

n:o 20, angående förslag till ändrad lydelse af 26 § riksdagsordningen,

n:o 21, rörande dels ändring af 23 § i förordningen om kyrkostämma
m. ra. den 21 mars 1862, dels ock tillägg till 25 § 3 mom.

K:o 52.

Torsdagen den 10 Maj, f. in.

i förordningen angående kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i
Stockholm den 20 november 1863,

n:o 22, angående lag om enskild själavård m. m.,

n:o 23, angående upphäfvande af föreskriften i 27 § disciplinstadgan
för krigsmagten den 7 oktober 1881,

n:o 24, om ändring af 4 kap. 10 § strafflagen och 35 § strafflagen
för krigsmagten den 7 oktober 1881,

n:o 25,^ om dels ändrad lydelse af 17 § i förordningen angående
lagfart a fång till fast egendom den 16 juni 1875, dels ock upphäfvande
af gällande stadganden om förnyadt uppläsande i kyrka af vissa
äldre författningar,

n:o 26, om ändrad lydelse af 99 § utsökningslagen,

n:o 27, om ändrad lydelse af 49 § i förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871,

n:o 28, om ändrad lydelse af 11 kap. 2 § jordabalken,

n:o 29, om tillägg till 26 § 1 mom. i lagen angående tillsättning
af prest erliga tjenster den 26 oktober 1883,

n:o 30, om förvärfvande och förlust af medborgarerätt,

n:o 31, angående främmande trosbekännares öfvergång till svenska
kyrkan,

n:o 32, om tillägg till 1 kap. 6 § giftermålsbalken,

n:o 33, om lagstiftning rörande byggande och underhåll af utfarts-
och byvägar,

n:o 34, angående kungörelsers uppläsande i kyrka,

n:o 35, om ändrad lydelse af 10 kap. 5 § strafflagen,

n:o 36, om ändrad lydelse af 227 § sjölagen,

n:o 37, angående ändrad lydelse af 25 § 1 mom. i förordningen
om landsting den 21 mars 1862,

n:o 38, angående tiden för allmänna författningars trädande i kraft,

n:o 39, om ändring af 12 kap. 3 § kyrkolagen,

n:o 40, angående kyrkovärdars tillsättande på viss tid, samt

n:o 41, om skyldighet för svensk domstol att upptaga sjöförklaring
och verkställa undersökning angående sjöolycka, som drabbat fartyg,
från annat land än Sverige eller Norge.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,5 7 e. in.

In tidem
Ilj. Nehrman.

Fredagen den 11 Maj, f. in.

X:o 52.

Torsdagen den 10 inaj.

Kl. 7 e. m.

Herr vice talmannnen ledde under detta sammanträde kammarens
förhandlingar.

§ I Justerades

det i kammarens sammanträde den 3 dennes förda
protokoll.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7,13 e. in.

In fidem
Hj. Nehrman.

Fredagen den 11 maj.

Kl. V2 3 e. m.

§ I Anmäldes

och godkändes följande förslag till Riksdagens skrivelser
till Konungen, nemligen:

af statsutskottet:

n:o 120, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående tillgodogörande
af den kronan tillkommande jordegareandel i grufva;

n:o 121, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
vissa ändringar i förordningen angående mantalspenningars utgörande
dim 24 april 1863; samt

n:o 129, angående beräkningar af statsverkets inkomster;

N o 62.

Fredagen den 11 Maj, f. in.
af bevillningsutskottet:

n:o 122, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst;

n:o 123, med begäran om utredning angående ändamålsenligheten
af grunderna för nu gällande lagstiftning om beskattning af hvitbetssockertillverkningen; n:o

124, angående tullbevillningen; och

n:o 128, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ny förordning angående stämpelafgiften; samt

af lagutskottet:

n:o 125, i anledning af väckta motioner ej mindre om ändring af
dels vissa paragrafer i 17 kap. rättegångsbalken, dels 2 § i 23 kap.
rättegångsbalken, dels 2 § i 1 kap. rättegångsbalken och dels 9 § i
förordningen angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser
om häradsting den 17 maj 1872 än äfven om antagande af lag om
sakkunnige biträden åt domstolarne;

n:o 126, i anledning, af Kongl. Maj:ts proposition n:o 44, med
förslag till lag angående ändrad lydelse af 9 kap. 4 § ärfdabalken,
lag angående värdering af död mans bo och lag angående ändrad
lydelse af 1 § i förordningen angående särskilda protokoll öfver lagfarter,
inteckningar och andra ärenden den 16 juni 1875; och

n:o 127, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, n:o 47, med
förslag till förordning om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan
den 16 maj 1884.

§ ^

Vidare godkändes följande nu anmälda Riksdagens kanslis förslag:

dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 119, till Konungen, om utredning
rörande bolagsförvärf af jordegendom i vissa delar af landet m. m.,

dels och till paragrafer i riksdagsbeslutet:

nös 42 och 43, angående statsregleringen,

n:o 44, angående dels ändring af 1 kap. 2 § rättegångsbalken
dels ock ändrad lydelse af vissa §§ i kommunallagarna,

n:o 45, angående beräkningen af riksgäldskontorets utgifter och
inkomster,

n:o 46, angående ändring i förordningen om utvidgad näringsfrihet
den 18 juni 1864,

n:o ''47, om tillägg till lagen angående skydd mot yrkesfara den
10 maj 1889,

y-.é 52

Fredagen den 11 Maj, e. m.

n:o 48, om ändring af 20 § i förordningen angående inteckning
i fast egendom den 16 juni 1875,

n:o 49, angående ändring i 32 § värnpligtslagen,

n:o 50, angående ändrad lydelse af 1 § i förordningen om landsting
den 21 mars 1862,

n:o 51, angående disposition af besparingarne å hufvudtitlarne,

n:o 52, angående ecklesiastik boställsordning,

n:o 53, angående föreskrifter i syfte att vid verkställande af frihetsstratf
tillämpa så kallad vilkorlig frigifning, samt

n:o 54, om uppskof i vissa fall med tillämpning af lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,4 8 e. m.

In fidem
Ilj. Néhrman.

Fredagen den 11 maj.

Kl. 7 e. m.

§ 1.

Anmäldes och godkändes följande från Riksdagens kansli ytterligare
inkomna förslag:

dels till Riksdagens skrivelser till Konungen:

n:o 130, angående upphäfvande af cirkuläret den 14 juni 1820,
om förbud mot skådespels uppförande å vissa dagar,

n:o 131, angående ändring af inträdesfordringarne till allmänna
läroverkets lägsta klass,

n:o 132, om upphäfvande af bestämmelser, hvarigenom tillträde
till tekniska högskolan eller tillstånd att undergå prof för erhållande af
rättighet att antaga medhjelparetjenst hos tandläkare göras beroende
af konfirmation eller nattvardens begående, samt

»so 52

Fredagen den 11 Maj, e. m.

n:o 133, angående val af deputerade att deltaga i invigningen af
norra stambanan mellan Vännäs och Boden,

dels ock till paragrafer i riksdagsbeslutet:

n:o 55, om ny förordning angående mantalsskrifning,

n:o 56, angående bestämmelser i fråga om beloppet af den afgift,
som bör för denaturering af bränvin erläggas,

n:o 57, angående vilkoren för försäljning af bränvin,.

n:o 58, angående kreditivsummorna,

n:o 59, angående fortsatt utveckling af statens telefonväsende,

n:o 60, angående anskaffande af ny rörlig materiel vid statens
jernvägar,

n:o 61, angående statsregleringen,

n:o 62, angående åtskilliga, på grund af 89 § regeringsformen
väckta frågor,

n:o 63, i fråga om ny förordning angående stämpelafgiften,

n:o 64, angående tullbevillningen,

n:o 65, om utredning angående ändamålsenligheten af grunderna
för nu gällande lagstiftning om beskattning af hvitbetssockertillverkningen,

n:o 66, angående utarbetande af nytt förslag till lag om bevisning
inför rätta,

n:o 67, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst,

n:o 68, angående ändrad lydelse af 9 kap. 4 § ärfdabalken, värdering
af död mans bo och ändrad lydelse af 1 § i förordningen angående
särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden
den 16 juni 1875,

n:o 69, om framläggande af förslag till ändrad lagstiftning angående
riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna,

n:o 70, om ändrad lydelse af vissa §§ i grufvestadgan den 16
maj 1884,

n:o 71, angående reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning,
samt

n:o 72, angående skyldighet för embets- och tjenstemän att i vissa
fall anlita riksbanken m. in.

N:o 52.

Lördagen den 12 Maj, f. m.

§ 2.

Justerades protokollet för den 4 innevarande maj.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7,2 2 e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.

• i; »Ofi! ’• I ■'' •: f juli*: Yr in ;•> ^: .t ,1

Lördagen den 12 maj.

Kl. Va 11 f- m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 5 innevarande maj.

, . v''- .‘"v;,§2.

Ordet lemnades till

Herr vice talmannen Danielson, som yttrade: Herr talman,
mine herrar! Jag vågar hemställa, att kammaren ville, såsom förr
varit vanligt, besluta att uppdraga åt representanterna för Stockholms
stad äfvensom öfrige ledamöter af kammaren, som efter riksdagens
afslutande kunna vara qvar i hufvudstaden, att justera de kammarens
protokoll, som ännu icke hunnit justeras.

Den af herr vice talmannen sålunda gjorda hemställan bifölls af
kammaren.

§ 3-

Kammarens ledamöter, som af Kong!. Maj:t blifvit kallade att
denna dag efter bevistad gudstjenst infinna sig å rikssalen, der riksdagen
komme att afslutas, afgingo nu till Storkyrkan för att åhöra
riksdagspredikan. Efter gudstjenstens slut begåfvo sig kamrarnes
ledamöter till rikssalen. Sedan herr statsrådet och chefen för civildepartementet
derstädes uppläst Kong!. Maj:ts förordnande föi hans

Andra Kammarens Prat. 1894. K:o 52. 3

NtO 52. 34 Lördagen den 12 Maj, f. m.

excellens herr statsministern att, å Kongl. Maj:ts vägnar, ej mindre
meddela Riksdagen Kongl. Majrts svar i anledning af de utaf innevarande
Riksdag antagna ändringar i rikets grundlagar, än äfven utsluta
riksdagen, uppläste hans excellens herr statsministern omförmälda
svar, som derefter, skriftligen affattadt, till herrar talmän öfverlemnades:
lydande detsamma sålunda:

Kong!. Maj:ts

svar i anledning af de utaf innevarande års Riksdag antagna
grundlagsändringar; gifvet Stockholms slott å rikssalen den 12 mai
1894.

Gode herrar och svenske män!

Uti underdånig skrifvelse den 7 sistlidne mars hafven I anmält,
att I, vid företagen pröfning af till slutligt afgörande vid innevarande
riksdag lagligen beredda förslag till ändringar i rikets grundlagar,
för Eder del godkänt och antagit följande förslag, nemligen

l:o) om ändring af §§ 51, 63, 91, 93 och 95 regeringsformen;

2:o) om ändring af § 74 regeringsformen;

3:o) om ändring af §§ 6, 13, 15, 16, 22 och 28 riksdagsordningen
;

4:o) om ändring af § 25 riksdagsordningen; samt

5:o) om ändring af § 71 riksdagsordningen.

Efter statsrådets hörande har Jag dessa förslag till pröfning föreliaft
och dervid funnit godt att desamma i nåder gilla och antaga.

Jag förblifver Eder, gode herrar och svenske män, med all kongl.
nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF.

Sedan härefter kamrarnes undersåtliga vördnad och välönskningar
blifvit inför konungatronen af herrar talmän framförda, samt
herr statsrådet och chefen för civildepartementet uppläst riksdagsbeslutet,
förklarade hans excellens herr statsministern, riksdagen vara
afslutad.

Efter det herr talmannen och kammarens ledamöter återkommit
till kammarens samlingsrum, tog herr talmannen afsked af
kammarens ledamöter med följande ord: Sedan Riksdagen numera
blifvit på grundlagsenligt sätt afslutad, och de glest besatta bänkarne
i detta rum derom tala sitt tydliga, fastän tysta språk, så återstår
det för mig ingenting annat än att till Eder, mine herrar, rigta ett
afskedets ord.

Jag är ingen, hvarken de många ordens eller de stora frasernas
man, utan må det derför bli ett enkelt, men från hjertat gående tack,

N:o 52.

Lördagen den 12 Maj, f. m.

för det I, mine herrar, alla i gemen och en hvar i synnerhet, med
välvillig beredvillighet infriat den vexel, som jag vid riksdagens början
vågade draga på Edert förtroendefulla tillmötesgående. Huru väl jag
varit i behof af stödet af denna känsla hos Eder, hafven I haft rikliga
tillfällen att inse under loppet af våra arbeten, och I boren derför
kunna fatta, huru dyrbart det varit för mig.

Jag bjuder Eder derför alla ett hjertligt tack och på samma
gång ett varmt farväl, då I nu återvänden till Edra hem och till
Eder dagliga gerning.

Måtte lycka och välsignelse der följa Eder, och måtte der som
här vår första och vår sista hön vara ett innerligt: Gud bevare

Konungen och beskydde fäderneslandet!

Härpå svarade herr Ola Bosson Olsson: Herr grefve och
landshöfding! Som kammarens högt ärade ålderspresident är förhindrad
att här närvara, så tager jag mig friheten att å Andra
Kammarens vägnar till Eder herr grefve och landshöfding frambära
uttrycken af kammarens varma tacksamhet och erkänsla för den framstående
skicklighet, den oveld och det aldrig svikande tålamod, hvarmed
Ni, herr grefve, under den nu afslutade riksdagen utöfvat det ansvarsfulla
och mödosamma kallet att leda kammarens förhandlingar,
äfvensom för den outtröttlighet och det lugn, hvarmed detta har skett.

Måtte den nu inträdande ledigheten skänka Eder stärkta krafter
till fortsatta arbeten i kommande riksdagars och fosterlandets tjenst.

Kammaren anhåller att få vara innesluten i Eder vänliga hågkomst.

Herr talmannen och kammarens ledamöter utbytte härefter afskedshelsningar
och åtskildes.

In fidem
Hj. Nehrman.

K.o 52.

Lördagen den 19 maj, e. m.

Lördagen den 19 maj.

Kl. 1/2 3 .e. m.

Sedan Andra Kammaren genom beslut den 12 innevarande månad
åt representanterna för Stockholms stad samt dem af kammarens öfrige
ledamöter, som efter Riksdagens afslutande befunne sig qvar i hufvudstaden,
uppdragit justeringen af de kammarens protokoll, hvilka vid
Riksdagens afslutande återstode ojusterade; hade tillkännagifvande om
att nämnda justering komme -att denna dag kl. 1/2 3 e. m. försiggå
i kammarens kanslilokal blifvit i hufvudstadens vederbörliga tidningar
infördt; Och då ärendet nu företogs, tillstädeskommo följande kammarens
ledamöter:

Herr Johansson i Noraskog,

» Hedin,

» von Krusenstjerna,

» J. H. G. Fredholm,

» Hammarlund,

» Wavrinsky,

» Fridtjuv Berg,

» Fjällbäck,

» John Olsson, • - .*! • u , .t :

» Frih. Lagerbring, '' -

» Palme,

» Svensson från Stockholm,

» David Bergström,

» Eklund från Stockholm,

» Aulin och
» Dahlberg.

Protokollen för den 6, 7, 8, 9, 10, 11 och 12 maj upplästes och
blefvo af tillstädesvarande herrar ledamöter godkända; hvarefter sammanträdet
upplöstes.

In fidem
Hj. Nehrman.

Victor Pettersons Boktryckeri i s 9 4.

Rättelser

i Andra Kammarens Protokoll.

Häft. 46 sid. 35 råd 21 står: motioner

läs: motionen

47 „ 29 „ 10 nedifrån står: hade svårt

läs: har måst