RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1894:50)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1894. Andra Kammaren. N:o50.

f* (i ifji V. ''i .* i • <• . '' .....t4l, <

Måndagen den 7 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Justerades protokollet för den 30 nästlidne april.

§ 2.

Efter föredragning af bevillningsutskottets memorial,

n:o 23, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om
bevillningsutskottets Hemställan i dess memorial n:o 14 rörande
Kong!. Maj:ts proposition n:o 2 med förslag till ny förordning angående
mantalsskrifning; och

n:o 24, i fråga om ändrad lydelse af § 28 i gällande förordning
angående bevillning af fast egendom samt af inkomst;

biföll kammaren hvad utskottet i nämnda memorial hemstält.

§ 3.

Likaledes biföllos sammansatta bevillnings- och lagutskottets
härefter, hvart för sig, föredragna memorial:

n:o 8, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga om
sammansatta bevillnings- och lagutskottets hemställan i dess memorial
n:o 5 rörande vissa delar af Kongl. Maj:ts proposition n:o
2 med förslag till ny förordning angående mantalsskrifning; och

n:o 9, angående arfvode åt sekreteraren hos sammansatta bevillnings-
och lagutskottet.

Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 50.

Nso 50. 2

Måndagen den 7 Maj, e. in.

§ 4.

Föredrogs vidare sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande
n:o 6, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om utredning och förslag till förordning
angående obligatorisk insättning i lifränteanstalt m. m.

Utskottet hemstälde, att berörda, inom Andra Kammaren af
herr A. Petri afgifna motion, n:o 108, icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Motionären, herr Petri, begärde ordet och yttrade: Herr talman!
Då jag väckte denna motion, insåg jag mycket väl, att den
icke denna gång skulle till någon åtgärd föranleda. Tanken var
måhända för ny, och det mål, till hvilket jag sträfvar, kanske för
stort att ej behöfva tid växa in i det allmänna medvetandet. Utskottet
har också kort och godt afstyrkt min motion, och jag skall
icke länge upptaga kammarens tia med att bemöta utskottet,
synnerligast som det verkligen icke gifvit mig mycket att bemöta.
Jag ber endast att få betyga utskottet min tacksamhet för
den smula socker, hvarmed utskottet velat förmildra sin hemställan
om afslag, då det säger, att motionen är beaktansvärd. Men jag
skulle hafva varit utskottet ännu mera tacksam, om det också
velat släppa till en litet kraftigare krydda, som kunnat framföra
motionen till Kongl. Maj:t. Jag befarar eljest, att utskottets utlåtande,
att >Kongl. Maj:t icke lärer underlåta att taga jemväl
föreliggande förslag i öfvervägande'') blifver något problematiskt,
emedan det kan hända, att Kongl. Maj:t aldrig får se förslaget.

Herr talman! Då jag emellertid anser, att min motion verkligen
har skäl för sig, kan jag icke underlåta att till densamma
yrka bifall, men jag skall icke begära votering.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

I ordningen förekom härnäst sammansatta stats- och lagutskottets
utlåtande, n:o 7, i anledning af väckt motion med förslag
till vissa ändringar i jagtstadgan.

Herr C. W. Gollander hade i sin ifrågavarande, inom Andra
Kammaren afgifna motion, n:o 128, föreslagit, att Riksdagen måtte
för sin del besluta att åt nedannämnda paragrafer i gällande jagtstadga
gifva följande lydelse:

»1 §. Kong!. Maj:t och kronan tillkommer jagträtten å dess
hägnade jagtparker och djurgårdar, å mark, hörande till kongl.

Måndagen den 7 Maj, e. in. 3

lustslotten och andra till Kong! Maj:ts disposition stälda lägenheter,
å kungsgårdar, kungsängar, kronoparker och all annan
Kongl. Maj:t och kronan tillhörig, odisponerad mark.

2 §. Jagten å berörda marker utöfvas af Kongl. Maj:t sjelf
och chefen för dess hofjägeristat jemte dem, som vid sådana tillfällen
äro följaktiga, å kronans hägnade iagtparker eller djurgårdar
å mark, hörande till kongl. lustslotten och andra till
Kongl. Maj:ts disposition stälda lägenheter, å kungsgårdar och
kungsängar, hvaremot jagträtten, å kronoparker och all annan
kronan tillhörig odisponerad mark utarrenderas genom kongl. domänstyrelsens
försorg enligt grunder, som härför varda bestämda.

3 §. I .öfrigt----—--------- -

Enahanda rätt---— -----------------

A jord ■— — — ---— — — ''----— ------

Å häradsallmänning, som står under allmän vård, utarrenderas
jagträtten till förmån för allmänningsegare af kongl. domänstyrelsen
efter samma grunder, som för utarrendering af kronans jagtmarker
varda bestämda, hvaremot, vidkommande jagträtten å de
häradsallmänningar, som stå under menighets förvaltning, det må
ankomma på denna förvaltning att jagträtten utarrendera eller
lemna den obegagnad.»

Med anledning häraf hemstälde nu utskottet: »att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
ville låta utreda, huruvida genom utarrenderande af jagträtten å
kronoparker och annan kronan tillhörig, odisponerad mark äfvensom
å häradsallmänningar inkomst kunde beredas statsverket
eller delegarne i dessa allmänningar, dock utan intrång af någons
nu bestående lagliga rätt och under sådana arrendevilkor, att
jagten å dessa marker väl vårdas och jagträtten utöfvas utan
skada för skogens bestånd, samt derefter för Riksdagen framlägga
det förslag till lag i ämnet, hvartill denna utredning kan
gifva anledning.»

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Collander: Vid den utgång, som denna fråga fått i
medkammaren, der man afslagit såväl utskottets hemställan som
motionen, kan man ju anse, att frågan har för denna riksdag förfallit.
Men då utskottet har välvilligt upptagit motionens syfte,
och jag tror, att det är en motion, som bör återkomma, ty det är
här fråga om en försummad inkomstkälla för staten, som man icke
bör- glömma, så skulle jag gerna, om jag får något understöd nästa
år, vilja åter upptaga densamma.

Ad motståndarne inom medkammaren har invändts, att om
ett sådant utarrenderande af kronans domäner egde rum, skulle
jagtvården för hela landet deraf lida men, då det vilda skulle der
decimeras genom oförståndig jagt, ty dessa kronodomäner borde
dock utgöra, så att säga, en plantskola, hvarifrån det vilda skulle

N:o 50*

N:o SO.

Måndagen den 7 Maj, e. m.

sprida ut sig öfver landet. — Jag tror, att denna farhåga är fullkomligt
ogrundad, enär ju domänstyrelsen, hvilken jag tänkt mig
skulle komma att utarrendera jagten å dessa domäner, naturligtvis
egde att förbehålla sig fritt val af arrendatorer och fästa sådana
vilkor vid utarrenderingen, att det befarade förhållandet ej
inträffade. I andra länder bär man ganska stora inkomster af
denna jagträtt å statens domäner. I Österrike t. ex. uppgår inkomsten
deraf i medeltal till 35 öre per hektar. För vårt land
har jag deremot, enligt hvad herrarne kan se af min motion, endast
beräknat inkomsten till i medeltal 2 öre per hektar. I Frankrike
uppgår denna inkomst till ännu högre belopp än i Österrike.
Jag har ett nummer af Journal des débats för den 8:de sistlidne
mars, som upptager en lista på en del arrenden för statens jagtmarker.
Der upptages t. ex. 25 lotter utarrenderade, som tillsammans
upptaga 13,000 hektar omkring; och derför inflyta nära
39,000 francs och således något öfver 2 kronor per hektar.

Man kan bereda staten goda inkomster, när denna källa blir
upparbetad. Och för ett turistland är det af betydelse att kunna
erbjuda arrenden å jagtmarker åt dem, som äro så att säga stadiga
turister i landet år efter år.

Herr talman! Jag skall på grund af hvad jag anfört anhålla,
att kammaren såsom en opinionsyttring ville lemna sitt bifall till
utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Bruzelius.

Vidare yttrades icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ ’

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande, n:o 65, i anledning
af väckt motion om ändrad lydelse af § 1 i förordningen angående
fattigvården den 9 juni 1871.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 19, hade
herr K. Schönbeck hemstält, att Riksdagen ville för sin del besluta,
att § 1 af förordningen den 9 juni 1871, angående fattigvården,
skulle erhålla följande ändrade lydelse:

»Befinnes minderårig, eller enka med minderåriga, obemedlade
barn, eller den, som i följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom,
vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärfva
hvad till lifvets uppehållande oundgängligen erfordras, sakna egna
medel samt underhåll och vård af annan; då skall nödtorftig fattigvård
honom eller henne lemnas.»

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte af
Riksdagen bifallas.

Måndagen den 7 Maj, e. m.

5 Njo 50.

Herr Sehönbeck erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr
talman, mine herrar! Nog inser jag, att det vore mest önskligt för
kammaren, liksom det vore enklast och beqvämast för mig sjelf, att
jag läte detta utlåtande passera oanmärkt förbi, sedan utskottet så
fullständigt förkastat den af mig väckta motionen om ändring af § 1
i fattigvårdsförordningen till förmån för fattiga, utblottade enkor
och deras minderåriga barn, så att icke ens en enda röst höjts, i
utskottet till förmån för motionen. Men jag anser det vara min
skyldighet att här inför kammaren framhålla de skäl, som föranledt
mig till att framkomma med denna motion, och äfvenså de
stöd, som jag anser mig ega för min uppfattning i denna sak.
Men dessförinnan och all den stund jag nogsamt vet, att man
anser, om icke hvarje minut, så hvarje qvarts timme nu vara dyrbar
för kammaren, tillåter jag mig säga det, att det har väckt
min förvåning, att detta utlåtande icke förr än nu inkommit till
kammaren, då jag vet dels genom tidningarne liksom också genom
en af utskottets ledamöter, att utskottet fattat sitt beslut i saken
för tre månader sedan, eller omkring medlet af februari månad.
Men måhända hade det sitt skäl uti den temligen långsökta argumentation
till afslag å motionen, som linnes i utskottets utlåtande.
Jag skall emellertid icke inlåta mig på någon närmare granskning
af den historik, som förefinnes här i detta utlåtande, angående
fattigvårdslagstiftningen, ty det skulle endast föranleda till onödig
tidsutdrägt. Men jag skall i stället framhålla och åberopa mig på
myndigheters och auktoriteters uppfattning af saken, och huruledes
dessa tolkat denna författning. Jag vill göra det såsom
stöd för min egen uppfattning af saken. Jag saknar nemligen
icke så alldeles stöd för min uppfattning af denna fråga, som det
vill synas af utskottets utlåtande.

Jag har varit i tillfälle att genom en ledamot af utskottet i
behörig tid, och innan utskottet fattade sitt beslut, visa, att såväl
flere länsstyrelser som konungens högsta domstol under åren 1873
och 1874 tolkat § 1 i fattigvårdsförordningen sålunda, att den
ordalydelse, som jag vill gifva åt nämnda paragraf, fullständigt
öfverensstämmer med detta tydningssätt. Jag ber att såsom exempel
fä uppläsa nagra af dessa utslag.

Det första gäller en tvist mellan Östra Stenby och Dagsbergs
kommuner i Östergötland. I detta mål yttrade konungens befallningshafvande
i utslag den 21 februari 1872:

»att emedan utredt vore, att enkan Johansdotters aflidne man
med hustru och fyra minderåriga barn inflyttat från Dagsberg
till Östra Stenby, der han jemväl blifvit aen 1 december 1870
mantalsskrifven; ty och som enkan Johansdotter redan den 6 november
1871 och således imian ett år förflutit från den dag, hennes
bemälde man blifvit i Östra Stenby mantalsskrifven, kommit
i behof af fattigunderstöd för sina fyra minderåriga barn; alltså
och dä, med afseende å hvad angående barnens ålder och moderns
tillgångar upplyst blifvit, fattigvårdsbehofvet måste såsom ovilkorligt
anses, pröfvade, med stöd af 25 § i kongl. förordningen

N:o 50.

Måndagen den 7 Maj, e. m.

angående fattigvården den 9 juni 1871, konungens befallningshafvande
lagligt förklara enkan Johansdotter och hennes barn
fortfarande ega hemortsrätt inom Dagsbergs socken, och förpligtade
förty, med stöd af 29 § i nyss åberopade förordning, sistnämnda
kommun att återgälda Östra Stenby församlings fattigvårdsstyrelse
det för J ohansdotters barn utgifna belopp tio riksdaler, äfvensom
hvad sistnämnde fattigvårdsstyrelse fortfarande, och intill dess
det ovilkorliga behofvet af understöd upphörde, nödgades att för
barnen utgifva.»

Detta utslag upphäfdes af kammarrätten, hvilken utlät sig
enligt utslag den 11 december 1872: »att som det icke blifvit förnekadt,
att enkan Johansdotter var fullt arbetsför, hvadan hon,

jemlikt 3 § i kong! förordningen om fattigvården den 9 juni 1871

skulle utan fattigvårdssamhälles betungande försörja sig och sina

minderåriga barn» etc., så fann kammarrätten »skäligt att. med

upphäfvande af konungens befallningshafvandes utslag, Dagsbergs
fattigvårdssamhälle från den ålagda ersättningsskyldigheten befria».

Målet föredrogs den 14 november 1873 inför högsta domstolen,
som resolverade: »som med afseende å hvad hos Kong! Maj:t företedda
intyg innehålla och för öfrigt i målet förekommit antagas
måste, att enkan Kristina Charlotta Johansdotter varit oförmögen
att med sitt arbete försörja sig sjelf och sina fyra minderåriga
barn, hvilka således, i brist jemväl af egna medel, saknat nödigt
underhåll och vård, samt vid sådant förhållande det af fattigvardsstyrelsen
i Östra Stenby socken åt bemälda enka för barnens
uppehälle lemnade bidrag vore att hänföra till så beskaffad! fattigvårdsunderstöd,
som i 1 § af förordningen den 1 juni 1871 afses»;
alltså, och på de af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i öfrigt
anförda skäl, pröfvade högsta domstolens fleste ledamöter med upphäfvande
af kammarrättens öfverklagade utslag, rättvist fastställa
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i målet meddelade beslut.

Det andra målet gäller en tvist mellan fättigvårdsstyrelserna
i Nedre Ulleruds och Gunnilbo socknar.

I detta mål yttrade konungens befallningshafvande i Vermlands
län i utslag den 27 juli 1872:

»att emedan enkan Marolin för 1871, då hon med fyra minderåriga
barn på våren flyttat till Nedre Ullerud, ostridigt varit
mantalsskrifven i Gunnilbo, der jemväl hennes förutnämnda, den
30 december 1869 aflidne man i lifstiden varit eller bort vara sist
mantalsskrifven, samt, om än enkan Marolin för sin person icke
kunde anses vara föremål för fattigvård enligt 1 § i kongl. förordningen
om fattigvården den 9 juni 1871, vitsord likväl måste
tillerkännas Nedre Ulleruds fattigvårdsstyrelse med betyg af fjerdingsmannen
E. M. Jansson och Nils Johan Eriksson i Nedre
Ullerud styrkta uppgift, att hon för sina minderåriga barn varit i
behof af det fattigunderstöd, som i december 1871 blifvit henne
tilldeladt, förpligtades Gunnilbo fattigvårdsstyrelse, jemlikt 24, 25
och 29 §§ i nyss åberopade kongl. förordning, ej mindre att om

Måndagen den 7 Maj, e. va.

7 flJo 50.

enkan Mar olin taga vård samt, så länge behofvet fortfore, och
försörjningsskyldigheten icke lagligen kunde komma att pa annat
fattigvårdssamhälle öfverflyttas, om dem för framtiden draga försorg
än ock att ersätta Nedre Ulleruds fattigvårdsstyrelse fordrade
15 riksdaler jemte hvad den för ändamålet vidare utgifvit eller
kunde få vidkännas intill dess försörjningsskyldigheten af G-unnilbo
fattigvårdsstyrelse öfvertoges.»

Kammarrätten fann uti utslag den 26 juli 1873 uppå besvär
af G urin ilbo fattigvårdsstyrelse »skäligt att, med upphäfvande af
konungens befallningshafvandes utslag, Gunnilbo fattigvårdsstyrelse
från den ålagda ersättnings- och försörjningsskyldigheten
böfnä»

Då målet den 20 april 1894 föredrogs inför högsta domstolen,
fann »högsta domstolen skäligt, med ändring af kammarrättens utslag,
på det sätt fastställa konungens befallningshafvandes beslut,
att Gunnilbo fattigvårdsstyrelse förpligtades ersätta Nedre Ulleruds
fattigvårdsstyrelse fordrade 15 riksdaler jemte hvad sistnämnda
fattigvårdsstyrelse för underhåll af enkan Marolins minderåriga
barn vidare utgifvit eller kunde få vidkännas intill dess barnens
försörjning af Gunnilbo fattigvårdsstyrelse öfvertoges.»

Ja, så lät det på den tiden, men nu är förhållandet alldeles
omvändt; ty såsom allmänt kändt är, och det erkännes äfven i
utskottets utlåtande, så må en enka vara så fattig som helst och
hafva så många minderåriga barn som helst, anses hon ändå icke
berättigad till fattigunderstöd, såvida hon är arbetsför. Men hvad
hjelper det väl henne och hennes barn, att hon är arbetsför, när
hon har fyra eller fem barn. Hon kan möjligen under, någon tid
på sommaren förtjena en krona om dagen, men under .vintermånaderna
kan hon, äfven om hon lyckas få något arbete, icke förtjena
mer än 50 till 60 öre om dagen.

Jag frågar: kan detta räcka till för denna enka och hennes
fyra ä fem barn, eller kunna icke dessa barn anses, om icke fullt,
dock ganska nära, stå i samma läge, som de minderåriga barn, om
hvilka talas i 1 § i fattigvårdsförordningen af år 1871? Jag säger
icke, att de behöfva fullt understöd, men något behöfves dock för
deras underhåll. Om också enkan kan föda sig och möjligen ett
barn, så kan hon dock icke underhålla alla dessa barn. Det är
omöjligt, utan de måste anses sakna »vård och underhåll af annan.»

Uti utskottets utlåtande åberopas, att 1869 års .Riksdag erinrat,
»hurusom den omständighet, att meddelandet af hjelp vore obligatoriskt
och kunde af den fattige såsom en honom ovilkorligt tillkommande
rättighet påfordras, icke kunde undgå att alstra likgiltighet
för arbete, sparsamhet och ordningssinne och såsom en följd häraf
lätteligen leda till lättja och den moraliska förnedring, som icke
funne någon betänklighet i att hellre tigga än förtjena sitt bröd.»

Är det detta, som åberopas mot min motion, så måste jag anse,
att denna erinran också af utskottet rigtats mot enkor. Men jag
frågar: är det väl antagligt, att en fattig enka med fyra eller fem
barn skulle, äfven under förutsättning, att hon finge något under -

N:o SO.

Måndagen den 7 Maj, e. m.

stöd åt barnen, _ hängifva sig åt lättja? Jag tviflar derpå. Vill
man gifva sig in på dessa forskningars område, så skalf man få
se lör sig upprullade taflor, Indika visa slit och släp dag ut och
dag in samt umbäranden och lidanden af alla slag.

Såsom ytterligare stöd för min uppfattning af denna fråga
anser jag mig kunna åberopa mig på arbetareförsäkringskomiténs
förslag till pensionering åt arbetarehustrur och deras barn. Der
heter det bland annat: »Hustru eller enka får pension efter samma
grund som mannen, d. v. s., när hon kan anses varaktigt oförmögen
till arbete», och på ett annat ställe: »Har åter enka minderåriga
barn att sörja för, åtgår en del af hennes arbetskraft till deras
uppfostran och underhåll. Derför skall hvarje faderlöst äkta barn
under 15 år erhålla en särskild mindre pension.»

Jag vill nu icke längre upptaga tiden utan endast fästa kammarens
uppmärksamhet pa att jag velat bygga på den grund, som
finnes i sjelfva fattigvårdsförordningen. ■ Jag har icke velat framkomma
med något nytt förslag utan endast erinrat om huru gällande
lag förut varit af landets högsta dömande myndigheter i
förevarande hänseende tillämpad. Men då jag så mycket känner
situationen, att jag finner, att jag ingenting kan vinna med att
framställa ett direkt yrkande, så skall jag, herr talman, icke framställa
något sådant.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogos, hvart för sig, och biföllos lagutskottets utlåtanden:
n:o 66, i anledning af väckt motion om utarbetande af förslag
till ändrade bestämmelser i fråga om boställshafvares andel i boställes
behållna skogsafkastning; och

. n:o 67, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om framläggande för Riksdagen af förslag till
ny fiskeriförordning äfvensom till ny förordning angående vissa
delar af vattenrätten.

§ 8.

Skedde föredragning af lagutskottets utlåtande, n:o 68, i anledning
af väckt motion om upphäfvande af 34 § i legostadgan.

34 § i gällande legostadga den 23 november 1833 är af följande
lydelse:

»Husbonde, ansvare för tjénstehjons personella kronoutskylder;
dock må de å lönen afdragas, der ej annorlunda vid städjandet
öfverenskommits.»

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 169, som
blifvit till lagutskottets behandling hänvisad, hade herr Hedin

Måndagen den 7 Maj, e. m.

Ko 50.

föreslagit, att Riksdagen måtte för sin del besluta detta stadgandes
. upphäfvande; men hemstälde utskottet, på anförda skäl, att
motionen icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Herr Hedin begärde ordet ock yttrade: »Herr talman! Jag
skall vara nästan lika kortfattad som den motionär, kvilkens förslag
nyss blef förkastadt, men jag kan dock icke underlåta att anmärka
dels att, sedan denna kammare genom att afslå Kongl.
Maj:ts proposition om förordning angående kusbönders ock arbetsgifvares
skyldighet att ansvara för sina arbetares personella utskylder,
principielt uttalat sig mot en sådan skyldighet, det synes
mig vara en inkonseqvens att icke äfven upphäfva föreskriften i 34 §
legostadgan, ock dels att denna bestämmelse i legostadgan alltid
har förefallit mig litet tilltalande, oberoende af hvad jag mot
sjelfva principen kan kafva att anmärka, derför att den icke är
tillkommen genom beslut af Kongl. Maj:t ock Riksdagen gemensamt,
utan kar tillkommit i följd af Kongl. Maj:ts så kallade ekonomiska
lagstiftningsrätt.

Jag kar naturligtvis, herr talman, icke något yrkande att
göra».

Vidare anfördes icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 9.

Föredrogs, vidare lagutskottets utlåtande, n:o 69, i anledning
af väckt motion om ändrad lydelse af 78 § 5 punkten i skiftesstadgan.

I detta utlåtande hemstälde utskottet, att ifrågavarande inom
Andra Kammaren af herr M. Alsterlund afgifna motion, n:o 124,
icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Herr Alsterlund anförde: Herr talman, mine herrar! I Norrland
förekomma mycket ofta laga skiften på områden af mycket
stor omfattning. Till följd häraf blifva kostnaderna stora och
ganska betungande för skiftesdelegarne. Nu innehåller 14 § i
skiftesstadgan förbud för skiftesdelegarne att, sedan förordnande
till skifte blifvit utfärdadt, skog till afsalu nyttja, innan skiftet
blifvit afslutadt och ersättning för ståndskog blifvit genom lagakraftegande
beslut faststäldt. Till följd af dels skiftenas stora
omfattning dels ock rättegångar händer det ofta, att skiftena draga
ut. många år. Under sådana förhållanden är det naturligt, att, då
skiftesdelegarne icke hafva någon inkomst af skogen, under tiden
för skiftet, många af dem, i synnerhet de ekonomiskt svaga, skolq
komma i stort betryck, hvilket betryck blir så mycket större som
de under tiden ju äfven måste betala skifteskostnaderna och för

N:o 50.

Måndagen den 7 Maj, e. m.

många skiftesdelegare blifver följden häraf, att de måste antingen
sälja sina hemman eller låna å desamma. Och alltid finnas välvilliga
långifvare dels i sågverksbolagen, dels i sådana personer,
som spekulera i skog, men denna lånetransaktion slutar oftast så,
att hemmanen öfvergå i bolagens ego, och den förre egaren får i
lyckligaste fall sitta qvar som landbonde. Härigenom främjas
öfvergången af hemman till bolagen på ett sätt, som efter mitt
förmenande är lika hårdt för den enskilde som det är skadligt för
staten. Om delegare aftoge vid laga skifte en större eller mindre
del af skogsmarken, som först sedermera finge skiftas, så skulle
de från denna aftagna del kunna bereda sig''någon inkomst. Skiftesstadgan
innehåller visserligen, att delegarne i ett skifteslag ega,
då de alla äro eniga, att undantaga större eller mindre delar af
skogsmarken, men sällan eller aldrig inträfiar det, att alla äro
eniga; ty alltid finnes det i hvarje skifteslag någon, som har intresse
af att skogbärande hemman blifva utbjudna till salu. För
att emellertid öka möjligheten för skiftesdelegare att kunna undantaga
någon del af skogsmarken, har jag tagit mig friheten föreslå,
att, om två tredjedelar af skiftesdelegarne, efter skattetal räknadt,
derom äro ense, de skulle ega rätt undantaga större eller mindre
delar af skogsmarken från skiftet. Härigenom skulle de gifvetvis
blifva i tillfälle att från den undantagna delen få sälja skog och
sålunda bereda sig en inkomst under tiden för skiftet.

Utskottet har emellertid icke bifallit min motion utan afslagit
densamma och såsom skäl derför, bland annat, anfört, att det icke
vore lämpligt att på framställning af enskild motionär förorda en
sådan förändring i skiftesstadgan. Men om utskottet icke hade
velat bifalla motionen, hade det, efter som det erkänner det goda
i motionen, kunnat gå en medelväg och förorda en skrifvelse till
Kongl. Maj:t i motionens syfte.

Då emellertid, herr talman, Första Kammaren nu afslagit motionen,
förstår jag mycket väl, att det icke lönar sig att yrka
bifall till densamma, och jag skall icke heller göra det.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ io.

Efter föredragning af sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande, n:o 8, angående skyldighet för embets- och tjensteman
att i vissa fall anlita riksbanken m. m., biföll kammaren hvad utskottet
i nämnda utlåtande hemstält.

§ 11.

Härefter föredrogs sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande,
n:o 9, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Måndagen den 7 Maj, e. m.

N:o 50.

Maj: t med begäran om utredning och förslag i syfte af lan dträntenernas
indragning.

Utskottet hemstälde i detta utlåtande, att ifrågavarande, inom
Andra Kammaren af herr P. O. LundeJl afgifna motion, n:o 63,
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Herr Lundell begärde ordet och yttrade: Då det sammansatta
stats- och bankoutskottet har ansett sig kunna åstadkomma
den utredning, som jag begärt hos Kongl. Maj:t, skall jag icke
vidhålla mitt yrkande om en skrifvelse i detta syfte, men jag skall
dock be att få redogöra litet för min synpunkt i frågan.

Det har egentligen aldrig varit min tanke, att alla de göromål,
som nu utföras i landtränterierna, skulle genom den af mig
ifrågasatta anordningen kunna öfverföras till riksbankens kontor,
eller att man icke fortfarande skulle behöfva anlita tjensteman å
landskontoren att utföra några af dessa, men jag har förestält mig,
att genom öfverflyttning af en del göromål de återstående skulle
kunna utföras af de ordinarie tjestemännen, och att man kunde
anlita tillfälliga biträden. Derjemte har min hufvudsakliga afsigt
varit att utvidga riksbankens verksamhet genom att inrätta flera
afdelningskontor än som nu finnas, hvilket naturligtvis lättare
kunde ske, om afdelningskontoren finge öfvertaga en del af landtränteriernas
göromål. Man vet ju, att åtskilliga afdelningskontor
lemna blott obetydlig vinst. Så t. ex. gifver enligt 1892 års
uppgifter afdelningskontoret i Kalmar blott 13/10 procent och
afdelningskontoret i Visby endast en procent å det till dem lemnade
förlagskapitalet. Kunde man nu öfverföra en del andra göromål
på dessa kontor, så skulle det blifva mera ändamål med dem
och man kunde lättare förlika sig med den ringare vinsten ur
bankverksamheten.

Det är ett högst märkvärdigt utlåtande, som fullmägtige i
riksbanken i denna fråga afgifvit. Då jag fick se det, så vände
jag mig till enskilda banken i Kalmar och frågade, om icke den
kunde öfvertaga de ifrågavarande in- och utbetalningarna, som nu
ske å landtränteriet, utan ersättning och lemna ränta på de innestående
penningarna. Den svarade, att den gerna skulle göra detta,
samma svar fick jag från en direktör i smålandsbankens afdelningskontor,
att detta kontor också ville utföra dessa ifrågasatta
in- och utbetalningar och lemna ränta å innestående medel, utan
att man derför ansåg sig behöfva anställa någon ökad personal.

Bankofullmägtige säga, att utbetalningsposterna skulle uppgå
till 2,000 å 3,000 om året. 2,000 ä 3,000 poster synas visserligen
vara en hel mängd, men i eu bankrörelse är det dock icke så
mycket.

Vidare säga bankofullmägtige, att vid de mindre kontorep
finnas blott två tjensteman, och att de icke skulle hinna med dessa
utbetalningar. Detta förefaller märkvärdigt, ty vid afdelningskontoret
i Kalmar, som bankofullmägtige uppräkna bland dessa,

N:o 50.

Måndagen den 7 Mai, e. m.

finnas åtminstone tre ordinarie tjensteman samt dessutom två extra
ordinarie, och det är val ändå icke meningen, att de extra ordinarie
icke skola göra någonting. Jemför man hvad riksbanken har
att göra med hvad enskilda bankers kontor hafva att göra på
samma platser, så är det jemförelsevis obetydligt, så nog kunde
riksbankskontoren hinna med detta ifrågasatta arbete, och då riksbanken
nu verkställer ut- och emottager inbetalningar för enskilda
personer på upp- och afskrifning och ger ränta, så kunde den äfven
göra detsamma för statens räkning. Smålandsbanken t, ex.
inrättade ett afdelningskontor i Kalmar under ungefär samma förhållanden
som . riksbanken, men det förra kontoret gifver 10 procent
i afkastning på omhänderhafvande penningar, medan riksbankens
kontor icke gifver mer än 13/10 eller högst ett par procent.
•lag hade afsett att bereda en betydande fördel åt riksbanken genom
den ifrågasatta anordningen, ty folk skulle åtminstone få
veta, att det tans ett riksbankens afdelningskontor i en stad, om
de finge gå dit för att uttaga sina anslag och löner.

Hvad beträffar stämpelpappersuppbörden, som enligt utskottets
åsigt måste finnas qvar vid räntenet, så kunde nog riksbanken
öfvertaga äfven den saken, men bankofullmägtige tycka nog, att
äfven detta är omöjligt, och resonera rent tjenstemannaaktigt
som så: hvarför skola vi göra mer än vi äro tvungna till, då vi
icke hafva någon ökad inkomst af det? På det sättet är det ock
alltid, att så snart en institution är statens, så är den omöjlig i
fråga om affärer. Jag tycker dock, att staten åtminstone borde
kunna göra affärer genom sin egen bank och låta den för sig vara
till så mycket gagn som möjligt, men icke ens detta tyckas fullmägtige
vilja gå in på.

Det är under sådana förhållanden icke troligt, att någon synnerlig
vinst skulle kunna blifva genom anordningen i fråga, då
riksbanken icke kan utföra dessa utan ökad tjenstemannapersonal;
men vill man vända sig till de enskilda bankerna, kan det blifva
vinst, ty en sådan bank kan betala ränta på medlen, och då statens
ränterikassor i medeltal kunna gå upp till mer än ett par
millioner kronor, skulle staten troligen få 40- ä 50,000 kronor om
året i ränta. Nu skall man icke heller tro, att riksbanken är alldeles
utan göromål för ränteriernas skull. Det sättes ändå in och
tages.ut penningar derifrån för ränteriernas räkning. Det är icke
ovanligt, att, när man kommer in till ett ränteri för att lyfta anslags
det icke finnes tillräckligt penningar inne, utan vaktmästaren
får. gå upp på riksbankens kontor och lyfta penningarna ä ränteriets
folioräkning. Det talas om i betänkandet, att det i alla
händelser skulle erfordras en person hos länsstyrelsen för att
skrifva ut anvisningar, om icke landträntmästare!! funnes. Men
landträntmästaren skrifver aldrig ut anvisningar, utan det är en
annan person på landskontoret, antagligen länsbokhållare!!, som
gör detta. Man får bara lyfta penningarna på ränteriet, sedan man
lått. anvisningen. Då borde man ju kunna lyfta dem precis lika
bra i riksbanken som på landtränteriet, och den person, som lemnar

Måndagen den 7 Maj, e. m.

N:o 50.

ut anvisningarna, kan äfven bokföra dem, hvilket i allt fall äfven
nu sker. Men, som sagdt, när vederbörande icke kunna på något
sätt inse, att anordningen kan utföras, har jag intet yrkande. För
resten vet nog denna kammare, huru förhållandet är, när det är
fråga om ändring i något, som rör tjenstemannacorpsen. Då uppställas
alla möjliga hinder. Jag tror, att man har tillräcklig erfarenhet
deraf från den tiden, då det var fråga om kommerskollegium.
»De obotfärdiges förhinder» finnes på alla håll och
kanter.

Vidare anfördes icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 12.

Föredrogs och bifölls sammansatta stats- och bankoutskottets
memorial, n:o 10, angående anvisande af ersättning till utskottets
kansli.

§ 13.

Likaledes bifölls sammansatta stats- och lagutskottets härefter
föredragna memorial, n:o 11, angående anvisande af ersättning åt
utskottets sekreterare.

§ 14.

Till behandling företogs härefter lagutskottets utlåtande, n:o Om ändrad ly70,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till för- delse afvisa
ordning om ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan $$ t gällande
den 16 maj 1884. gmpta ga.

Genom en den 9 sistlidne mars till Riksdagen aflåten proposition,
n:o 47, som till lagutskottet hänvisats, hade Kongl. Maj:t,
med öfverlemnande af de i ämnet inom statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, förklarat sig vilja inhemta Riksdagens yttrande
öfver ett propositionen bilagdt förslag till Förordning om
ändrad lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj
1884.

Utskottet, som ansett omförmälda förslag vara af beskaffenhet,
att Riksdagen derom borde fatta beslut, hemstälde i föreliggande
utlåtande, att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts proposition
icke kunnat oförändrad bifallas, ville för sin del antaga
ett inom utskottet uppgjordt förslag till Lag om ändrad lydelse af
vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884.

5:o 50.

Måndagen den 7 Maj, e. in.

Om ändrad ly- Herr Kardell begärde ordet och yttrade: Jag ber att i affl,
ei “ana#* seende på föredragningssättet få yrka, att detta lagförslag förefjrujitadga.
* dragés först paragrafvis och att kammaren sedan öfvergår till in(Forts.
) gressen och sist till öfvergångsstadgandet.

Den af herr Kardell sålunda föreslagna föredragningsordning
blef af kammaren godkänd.

§§ 3, 5, 8 och 11 i utskottets författningsförslag.

Godkändes.

§ 13 var enligt utskottets förslag så lydande:

1 mom. Minst fjorton dagar, innan något arbete å det inmutade
område börjas, skall inmutaren, vid inmutningsrättens förlust
och skyldighet att för all genom arbetet förorsakad skada
ansvara såsom för åverkan, lemna bestyrkt afskrift af mutsedeln
till så väl det inmutade områdets egare som den, hvilken det med
nyttjanderätt innehar och brukar; och gälle om sättet för sådant
delgifvande hvad om delgifvande af stämning är stadgadt; dock
må, der jorden eges eller innehafves och brukas af enskild person,
som är frånvarande och låter egendomen af annan förvaltas, afskriften
lemnas till förvaltaren.

2 mom. Inmutaren åligger derjemte, innan något arbete å det
inmutade området börjas, att ställa pant eller borgen för all den
ersättning, hvartill inmutaren enligt 11 § är förbunden. Denna
säkerhet skall vara af öfverexekutor godkänd, der den icke ändock
af jordegaren och nyttjanderättsinnehafvaren antages. Försummar
inmutare att ställa sådan säkerhet, ege utmätningsmannen i orten,
då han derom anlitas, inställa arbetet, till dess säkerhet, som finnes
antaglig, blifvit anskaffad.

Beträffande denna § hade reservation anmälts af herr C. H.
Lundström, hvilken ansett, att åt 13 § 1 mom. bort gifvas följande
lydelse:

13 §.

1 mom. Minst fjorton dagar, innan något arbete å det inmutade
området börjas, skall inmutaren, vid inmutningsrättens förlust
och skyldighet att för all genom arbetet förorsakad skada
ansvara såsom för åverkan, lemna bestyrkt afskrift af mutsedeln
till såväl det inmutade områdets egare som den, hvilken dertill
innehar intecknad eller af jordegaren hos inmutaren skriftligen anmäld
nyttjanderätt; och gälle om sättet för sådant delgifvande
hvad om delgifvande af stämning är stadgadt; dock må, der jorden
eges eller innehafves af enskild person, som är frånvarande och

Måndagen den 7 Maj, e. in.

Jf:o 50.

låter egendomen af annan förvaltas, afskriften lemnas till förvaltaren.

Efter föredragning af paragrafen anförde:

Om ändrad lydelse
af vissa
§§ i gällande
grufstadga.
(Fort».)

Herr Restadius: Uti § 13 mom. 1 af nu gällande grufvestadga
föreskrifves bland annat, att det skall åligga inmutaren
vid inmutningsrättens förlust att minst 14 dagar, innan lian påbörjar
arbetet, aflemna en bestyrkt afskrift af mutsedeln såväl
till egaren af det inmutade området som ock till den, hvilken
innehar nyttjanderätt dertill. Till hvilka vanskligheter detta
.stadgande föranledt, tillåter jag mig med ett exempel belysa. Det
var för några år sedan en person, som inom den i grufvestadgan
föreskrifna tid delgaf jordegaren mutsedeln och dervid tillsporde
honom, huruvida någon innehade nyttjanderätt till det inmutade
området. Jordegaren lemnade dertill ett nekande svar, och inmutaren
påbörjade försöksarbetet. Dervid visade det sig, att grufvan
hade ett betydligt värde. Då kom en person och styrkte sig
ega nyttjanderätt till det område, hvarpå grufvan blifvit inmutad,
och uppstod i anledning deraf en process, som slutade på det sätt,
att inmutaren förklarades hafva förlorat sin inmutningsrätt. Ett
så obilligt straff för en uraktlåtenhet, som icke var att tillskrifva
ett förbiseende, utan eu origtig uppgift från jordegaren, var naturligtvis
i högsta grad upprörande. När detta förslag utarbetades,
sökte Kongl. Maj:t afhjelpa den brist, som förefans i den
gällande lagstiftningen derigenom, att det ifrågavarande momentet
erhöll följande lydelse:

Minst fjorton dagar, innan något arbete å det inmutade området
börjas, skall inmutaren, vid inmutningsrättens förlust och
skyldighet att för all genom arbetet förorsakad skada ansvara såsom
för åverkan, lemna bestyrkt afskrift af mutsedeln till såväl
det inmutade områdets egare som den, hvilken det med nyttjanderätt
innehar.

Kammaren behagade finna, att mellan uttryckssättet i nu gällande
lag och Kongl. Maj:ts förslag är en mycket liten skiljaktighet.
Herr statsrådet och chefen för civildepartementet yttrar i
sitt anförande till statsrådsprotokollet, att han anser att genom
den föreslagna ordalydelsen tydligt skulle framgå, hvem det är,
som skulle hafva del af mutsedeln. ''Emellertid har lagutskottet
icke heller ansett detta förtydligande stadgande tillräckligt, utan
har bifogat orden: «och brukas». Jag tviflar likväl på, att äfven
härigenom full tydlighet blifvit ävägabragt. Jag skall genom ett
exempel belysa min åsigt. Bruken innehafva ofta stora, långt
bort belägna rekognitionsskogar, hvarför bruken ofta utarrendera
betesrätten på desamma. Hur kan det då vara möjligt för inmutaren
att få någon bestämd kännedom om alla, hvilka innehafva
och bruka någon del af jorden i fråga. Det kan lätt inträffa, att
dessa personer icke finna med sin fördel förenligt att genast angifva
sig såsom innehafvande del af området. Men sedan inmu -

5:o 50.

Måndagen den 7 Maj, e. m.

Om ändrad ly- tåren fatt verkställa försöksarbetet och det dervid utrönts att
eg i illande gTuf™n har ett större värde, kan det finnas personer, hvilka anse
grufstadga. lämpligt att, sedan de förut dolt, att de hafva nyttjanderätt, fram(Forts.
) träda och påyrka, att personen i fråga, hvilken nedlagt kostnad och
arbete på företaget, skall på grund af lagens stadgande förlora sin
lnmutmngsrätt. Hvad jag nu anmärkt, har också blifvit framhållet
af en ledamot i lagutskottet, herr Lundström, som yrkat i
sin reservation, att de af mig omnämnda orden skulle ändras så,
att det skulle åligga inmutaren att lemna bestyrkt afskrift af
mutsedeln till jordegaren och till den, hvilken innehade intecknad
eller af jordegaren hos inmutaren skriftligen anmäld nyttjanderätt.
Varder detta förslag upphöjdt till lag, förfalla också de betänkligheter,
jag nyss framhållit, och det synes mig synnerligen önskvärdt,
om så skulle kunna ske, derför att i så fall all tvetydighet
skulle undanrödja- Jag tror derjemte, att icke heller någon skada
deraf kan uppstå, ty om en person till säkerhet för sin nyttjanderätt
icke. skatfat sig inteckning, inträffar ändå ingen olägenhet
alls, då gifvet är, att vid ett sadant förhållande den, som innehar
nyttjanderätt efter försöksarbetets påbörjande, kan anmäla sig
hafva en sådan, rätt och undfå den skadeersättning, hvartill han
kan vara berättigad, enär skyldigheten för inmutaren att ersätta
personen i fråga för det intrång denne tillskyndats, likväl alltid
qvarstår.

På grund af hvad jag nu anfört, tillåter jag mig yrka, att
kammaren med afslag å utskottets förslag och Kongl. Maj:ts proposition
i ämnet, ville antaga den reservation, som herr Lundström
afgifvit, och tillåter jag mig till kammarens kännedom meddela,
att Första Kammaren redan antagit denna reservation.

Herr Jansson i Taberg: Då jag i viss mån blifvit förekommen
af den föregående ärade talaren, vill jag endast tillkännagifva,
att jag för min del yrkar bifall till den af herr Lundström framstälda
reservation. Det är ju alldeles tydligt, att de svårigheter,
som förefinnas för inmutaren att delgifva mutsedel, böra så vidt
möjligt afhjelpas. Man kan ju tänka sig, att en jordegare, som är
afvogt sinnad mot inmutaren, skall, då inmutaren kommer för att
delgifva honom och frågar, om det fins någon annan jordegare eller
nyttjanderättshafvare, svara: »ni får söka den ni behagar, jag upplyser
ej om hvem som är den verklige nyttjanderättshafvaren». För
min del anser jag, att det vore ett farligt intrång i möjligheten
för en inmutare att delgifva jordegaren.

Under sådana förhållanden och då verkligen inmutningsrätten
kan förloras genom en uraktlåtenhet i detta fall, en uraktlåtenhet,
som inmutaren icke har i sin magt att förebygga, finner jag, att
herr Lundströms reservation i den förevarande punkten är det för
mig mest tilltalande förslaget; och med anledning deraf ber jag
att. få tillstyrka kammaren att antaga herr Lundströms reservation.

Måndagen den 7 Maj, e. m.

N:o 50.

Herr Bruzelius: Jag delar fullkomligt herr Restadii mening Om ändrad ir
i det afseende, att Kongl. Maj:ts förslag lemnar rum för ganska af visaa
mycken tvetydighet. Utskottet har sökt att afhjelpa detta genom att §§ * filande
tillskjuta orden »och. brukar» efter »det med nyttjanderätt innehar» srufstadga.
Utskottet har dervid haft till ledning för sitt förslag hvad som (*ort8-)

redan finnes i den gamla lagen, byggningabalken 10 kap. 6 §,
der det heter: »Kärer någor till annan för intagor, eller annan
åverkan, och den, som käres till, säger att de egor komma honom
till; pröfve Hätten först, om käranden den skog och mark då brukat
och innehaft, och der sådant ljusligen finnes» etc. Yi hade trott,
att genom nämnda tillägg den tvetydighet, som förefinnes i Kongl.

Maj:ts förslag, skulle vara häfd. Men då herr Restadius tillika
upplyst, att Första Kammaren antagit herr Lundströms förslag,
skall jag för min del icke motsätta mig detta.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Paragrafen godkändes
med den förändrade lydelse, som föreslagits uti den af herr
Lundström vid utlåtandet afgifna reservation.

Godkändes.

§ 14-

För § 17 hade utskottet föreslagit följande lydelse:

A kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves eller
är till boställe anslagen, skall kronoåboen eller boställsinnehafvaren
njuta den jordegaren enligt 16 § tillkommande rätt till godo;
egande han ock, om han begagnar jordegareandelen, att samma .
andel sedermera behålla såsom sm enskilda tillhörighet.

Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall
i detta hänseende hänföras äfven grufveskog.

I afgifven reservation hade herr Karclell deremot föreslagit,
att till denna § måtte fogas följande tillägg:

»Å annan kronojord tillgodogör sig kronan sin jordegareandel
på sätt, som i särskild af Konung och Riksdag gemensamt stiftad
lag stadgas.»

I fråga härom anförde:

Herr Kardell: Herr talman, mine herrar! Då jag har reserverat
mig vid denna paragraf, den 17, anhåller jag att här få
yttra några ord för att försvara min reservation.

Då någon inmutar en malmfyndighet på jord, som tillhör enskild
person, tillkommer, som bekant är, den s. k. jordegareandelen

Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 50. 2

N:o 50.

Måndagen den 7 Maj, e. m

Om ändrad lydelse
af vissa
§§ i gällande
grufstadga.
(Forts.)

jordegaren, d. v. s. han får hälften i grufvan eller malmfyndigheten,
om han inom en viss bestämd tid anmäler sig till deltagande
i grufdriften. På samma sätt förhåller det sig med viss kronan
tillhörig jord, nemligen med disponerad kronojord, d. v. s. med
sådan, »som under ständig besittningsrätt innehafves eller är till
boställe anslagen eller blifvit för kronans räkning till brukning på
viss tid åt annan upplåten»: jordegareandelen tillkommer der
kronoåbon, boställsinnehafvare!! eller den, som eljest besittningsrätten
innehar. Annorlunda förhåller det sig deremot med den
odisponerade kronojorden. På sådan kronojord tillfaller för närvarande
jordegareandelen inmutaren. På sådan kronojord får således
inmutaren begge delarne, både inmutareandelen och jordegareandelen.
Han får sålunda under nuvarande förhållanden behålla
hela grufvan. Anledningen till denna välvilja mot inmutaren
är tvifvelsutan att söka i de svåra förhållanden, under Indika
arbetet bedrifves på sådan kronojord. Dylik jord finnes företrädesvis
i den nordliga delen af vårt land. I norra bergmästaredistriktet
uppgår den odisponerade kronojorden till i rundt tal 800 qvadratmil.
Också hafva alla grufföretag, som i äldre tider försökts i
dessa delar af vårt land, misslyckats. Nu hafva utsigterna stält
sig betydligt ljusare för dem,'' som inlåta sig på dylika företag,
h vilket “beror hufvudsakligen derpå, att en jernväg anlagts der
uppe och sedermera af statsverket inköpts, i det att sålunda utfartsväg
blifvit beredd förr Norrbottens malmer.

Emellertid har en naturlig önskan uppstått på senare tid, att
kronan måtte tillgodogöra sig sin jordegareandel der uppe, och på
grund deraf ingingo 1889 och 1890 års Riksdagar till regeringen
med skrivelser, i hvilka de anhöllo, att Konungen ville låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i
grufvestadgan, att, då malmfyndigheter inmutades på kronojord
der uppe, statsverket måtte beredas någon fördel deraf. På grund
deraf vidtog regeringen två åtgärder. Den ena åtgärden bestod i
utfärdande af kongl. kungörelsen den 19 augusti 1889, enligt hvilken
kungörelse grufvestadgan i vissa delar suspenderades. Deruti
bestämdes först och främst, att person, som efter den dagen inmutade
fyndighet på odisponerad kronojord, skulle vara skyldig att
ställa sig till efterrättelse blifvande nya bestämmelser om kronans
rätt att deltaga i grufarbetet och den deraf fallande vinsten. ^ Vidare
suspenderades 21 § i gällande grufvestadga, som innehåller,
att den, som inmutat en malmfyndighet, skall vara berättigad att
inom viss tid, två år, anmäla sig till att få utmål åt sig utlagdt.
Således har på senare tid ingen fått utmål åt sig utlagdt der uppe.
Denna kungörelse är kanske i konstitutionel! hänseende något betänklig.
Den suspenderade två paragrafer i grufvestadgan af år
1884. Denna har blifvit antagen af Konung och Riksdag gemensamt.
Af Riksdagen förklarades den för lag. Jag vill emellertid
icke uppehålla mig vid den saken, då den noga taget icke hör till
ämnet för i dag. — Den andra åtgärden bestod deruti, att regeringen
nedsatte en komité af fem personer, som skulle utarbeta

Måndagen den 7 Maj, e. in.

19 N:o 50.

förslag till ändringar i grufvestadgan. Efter åtskilliga öfverlägg- om ändrad lyningar
bestämde sig majoriteten i denna komité omsider för, att delse af vissa
kronan skulle tillgodogöra sig jordegareandelen på odisponerad §§ i gällande
kronojord på det sätt, att kronan skulle arrendera bort den inom 9r''V>tad9aviss
bestämd tid. Vid sådana tillfällen, då ingen arrendator inom (Forts )
den bestämda tiden anmälde sig, skulle inmutaren få taga alltsammans.
Han skulle då få öfvertaga jordegareandelen; ty, heter
det i statsrådsprotokollet, »uteblifvandet af hvarje anbud måste
under vanliga förhållanden betraktas såsom ett ganska säkert tecken
derpå, att grufvan icke förtjenar statens deltagande i grufdriften.
» Detta påstående förefaller mig något betänkligt. I detta
tidiga skede af en grufvas tillvaro kan väl näppeligen någon med
bestämdhet säga, hvad hon är värd. Derför kan näppeligen arrendet
beräknas rättvist. Antingen blir det då för högt eller för
lågt. Hvad en grufva är värd, kan endast utrönas genom omfattande
jordschaktnings- och sprängningsarbeten. Kronan skulle möjligen
i och för ändamålet kunna företaga sådana arbeten; men helt
visst bör hon icke inlåta sig på sådana dyra och osäkra affärer.

Det är icke heller meniugen, att hon skall göra det. Alla dylika
försöksarbeten skola uteslutande verkställas af inmutaren; men det
är naturligt, att det ligger i inmutarens intresse att icke utföra
sådana förarbeten, så att gruffyndigheten blir för lockande. Han
vet, att han i det fallet får en besvärlig arrendator, besvärligare
kanske, ju rikare fyndigheten är, vid sin sida. För öfrigt är det
väl gifvet att eu person, som under sådana förhållanden anmäler
sig som arrendator, i regel icke kan bjuda något högt arrende.

Det kan således näppeligen blifva tal om stor inkomst för statsverket.
Om en spekulant konkurrerar med inmutaren, kan det
möjligen blifva högt arrende, om nemligen inmutaren är eu kapitalstark
person. Men är inmutaren ej kapitalstark, kan han icke
konkurrera med den andre. Denne får i sa fäll arrendet för en
mindre summa och kan, om han är kapitalstark, äta ut inmutaren.
Under nuvarande förhållanden har eu person, som upptäcker
en malmfyndighet, i de allra flesta fall utsigt att kunna få sälja
densamma och förtjena på den, men detta torde icke blifva fallet
under den nya regimen. Sålunda är här icke fråga om någon synnerlig
utsigt till vinst för inmutaren, och inmutarenitet kan icke
på det sättet sporras.

Kronan kommer också på detta vis att indragas i något egendomliga
affärer, ty liqviden skall af arrendatorn erläggas i penningar,
men om han icke har sådana, får han erlägga den i malm.

På det sättet riskerar kronan att få malmhögar liggande här och
der uppe i Lappmarken. Dessa malmhögar måste hon transportera
först fram till jern vägen, sedan på jernvägen ner till Luleå
och slutligen vidare till utlandet. Detta kommer att medföra
mycket besvär, kostnader och eu stor risk, och det är mycket osäkert,
om kronan kommer att förtjena någonting alls härpå, helst
som sådant utan tvifvel kommer att föranleda tillsättande af åtskilliga
tjenstemän, hvilka skola administrera denna apparat.

N:o 50.

Måndagen den 7 Maj, e. in.

Om ändrad lydelse
af vissa
§§ i gällande
graf stadga.
(Forts.)

Icke heller för arrendatorerna ställa sig förhållandena så synnerligen
gynsamma. Arrendet varar väl i 30 år och arrendatorn
har sedan optionsrätt, men om han af en eller annan anledning
icke får sitt arrende förnyadt, utan måste gå derifrån, så förlorar
han alla inventarier, alla byggnader och allt hvad han har nedlagt
der uppe utan rätt till någon ersättning.

Det är klart, att kronan bör begagna sig af sin jordegareandel,
men då bör den göra det på ett direkt sätt och icke på ett
sätt, som indrager kronan i dylika affärer och som lockar andra
att inlåta sig i svindelföretag. Målet kan icke uppnås genom ett
dylikt arrendesystem, der slumpen kan sätta en arrendator vid inmutarens
sida, men der den också kan låta honom gå fri, ett system,
som dessutom tillför kronan blott en ringa inkomst. Möjligen
kan under hägnet af ett sadant system ett kapitalstarkt bolag
uppstå, som slår under sig jordegareandelarna öfverallt deruppe
samt sålunda beherskar alltsammans och. blifver en farlig
buse för inmutarne. Bättre vore det, om en viss afgäld erlades
af alla. En sådan afgäld har blifvit föreslagen af brukssocieteten,
fullmägtige i jernkontoret, kommerskollegium, bergmästaren i norra
distriktet och landshöfdingarne i norra Sverige. Jernkontoret och
kommerskollegium hafva föreslagit, att denna afgäld skulle tagas
af nettovinsten. Detta sätt torde dock ej vara praktiskt; emot
detsamma hafva äfven de flesta uttalat sig, ty nettovinsten kan
beräknas mycket olika allt efter bokföringssättet. Man kan
t. ex. göra stora afskrifningar på inventarier och dylikt, hvilket
naturligtvis minskar vinsten. Derför vore det bättre att afgälden
utginge af bruttobehållningen. Det har föreslagits af bergmästaren
der uppe, att en viss afgift skulle utgå för hvarje ton
malm och efter malmens värde. Detta torde vara det bästa sättet
att skaffa kronan en direkt och säker inkomst. Kontroll blir icke
svår att dervid åstadkomma, ty först och främst föras naturligtvis
vid grufvan journaler öfver hvad som ur den brytes; så finnas journaler
vid jernvägen öfver hvad som derå fraktas, och slutligen har
man journalerna vid tullen i Luleå. För utrönande af värdet analyseras
enligt uppgift hvar tredje ton malm i och för afsättningen på
utlandet. Med användande af dessa uppgifter skulle vidare enligt
samma förslag en nämnd fastställa afgälden. Denna nämnd skulle
tillsättas af landshöfdingen för fem år i sänder.

På det sättet skulle rättvisa iakttagas emot alla. Kronan får
sin afgäld i bestämd proportion till den verkliga afkastningen och
kommer icke att taga allt för mycket af en, under det . att den icke
tager något alls af en annan, som kanske har en rikare grufva.
Detta sätt förefaller mig ur alla synpunkter vara att föredraga.

Emellertid, vare sig det ena eller andra kan vara det råtta,
så synes det mig olämpligt att lägga åtgörande! af dessa vigtiga
angelägenheter i kronans hand. Denna sak ingriper så djupt i
enskildas intressen, att hela deras ekonomiska väl och ve kan berp
derpå. Nu slutar § 17 med ett moment, i hvilket det heter: »A
annan kronojord tillkomma jordegareandelen inmutaren». Hela den

Måndagen den 7 Maj, e. m.

S:o 50.

föreslagna förändringen i denna § består endast deri, att detta
moment uteslutes. Allt hvad jag nu sagt om arrendesystemet,
förekommer icke i lagförslaget, endast i statsrådsprotokollet. Regeringen
förklarar sålunda, att det är dess afsigt att på detta sätt
lata staten tillgodogöra sig sin jordegareandel, och Riksdagen
skulle i afseende å bestämmandet af grunderna för statens tillgodogörande
af dess jordegareandel icke hafva någonting att säga.
Jag hade för min de! tänkt, att saken skulle kunna ordnas så, som
jag föreslagit i min reservation, deri 17 § sista momentet skulle
lyda: »A annan kronojord tillgodogör sig kronan sin jordegareandel
på sätt, som i särskild af Konung och Riksdag gemensamt stiftad lag
stadgas. > Men min uppmärksamhet har blifvit fästad på att detta
jakande icke öfverensstämmer med gällande grundlag. I § 77 re feringsformen

står det nemligen, såsom bekant: »Kungsgårdar och
ungsladugårdar med dertill lydande hemman och lägenheter,
kronoskogar, parker och djurgårdar, krono- och stallängar samt
laxfisken och andra kronans fisken samt kronans öfriga lägenheter
må Konungen icke utan Riksdagens samtycke genom försäljning,
förpantning eller gåfva eller på något annat sätt kronan afhända.
De skola förvaltas efter de grunder, Riksdagen derom föreskrifver.»

Här är således fråga om en Riksdagens särskilda angelägenhet.
Riksdagen skall gifva föreskrifter om denna sak och icke
Konungen och Riksdagen i förening. Den omständigheten, att
nämnda rad uteslutes, betyder ju icke något i detta hänseende, och
på det sättet meddelas väl ingen föreskrift om grunderna.

Jag skall derför, herr talman, be att på grund af hvad jag nu
anfört få hemställa, att Riksdagen med afslag på § 17 i föreliggande
proposition ville uttala sig för att § 17 i grufvestadgän
måtte erhålla den lydelse, att de båda första styckena blifva alldeles
lika som i Kong},. Maj:ts förslag och att ett tredje stycke
tillägges, så lydande: Å annan kronojord tillgodogör sig kronan
sin jordegareandel enligt de grunder, som Riksdagen derom föreskrifver.

Dessa sista ord äro ordagrant afskrifna ur 77 § regeringsformen.

Jag anhåller, herr talman, om proposition härå.

Häruti instämde herrar Lundström, Dieden, Höjer, Alsterlund,
Wikstén, Wavrinslcy, Fjällbäck, J. H. G. Fredholm, Svensson från
Karlskrona och

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll yttrade:
Herr grefve och talman, mine herrar! Riksdagen har två särskilda
gånger beslutat att lins Kongl. Maj:t göra framställning om
sådan ändring i grufvelagstiftningen, att staten kunde komma i
besittning af jordegareandelen i malmfyndigheter å viss kronojord.
Efter åtskilliga och ganska vidlyftiga förarbeten i ämnet
har det nu ifrågavarande förslaget framkommit, hvilket i hvad det
angår nämnda ändring af grufvestadgan genom uteslutande af sista

Om ändrad lydelse
af viss a
§§ i gällande
gruf‘stadga.
(Forts.)

N:o 50.

Måndagen den 7 Maj, e. in.

Om ändrad lydelse
af vissa
§§ i gällande
grufstadga.
(Forts.)

stycket i 17 § tillmötesgår hvad Riksdagen åsyftat. Detta stycke
innehåller nemligen, att å odisponerad kronojord jordegareendelen
tillkommer inmntaren. Följden af detta styckes uteslutande blir
den, att i afseende å odisponerad kronojord komma rörande de rent
civilrättsliga förhållandena mellan inmntaren och kronan att gälla
samma bestämmelser, som gälla mellan en inmutare å enskild tillhörig
jord och jordens egare. (Imfvestadgan har till uppgift att
reglera, förhållandena mellan inmntaren och jordegaren, men sättet
för kronan att såsom jordegare tillgodogöra sig sin jordegareandel,
det kan icke beröras i grufvestadgan i annan män, än så vidt det
kan inverka pa förhållandet till inmntaren. Detta beror derpå, att
grufvestadgan i vissa delar till sin natur, ehuru icke till sin tillkomst,
står på gränsen till eller tillhör det civilrättsliga området.

Deremot, hvad beträffar formen för bestämmandet af grunderna
för tillgodogörandet af jordegareandelen, gäller derom naturligtvis
detsamma, som i allmänhet gäller om formen för bestämmandet
af grunderna för förvaltningen af kronans lägenheter,
hvarvid särskild hänsyn måste tagas till hvad regeringsformen
derom innehåller, och clet tillhör således egentligen Riksdagen att
derom besluta. I följd deraf har också, såsom kammaren finner
af den proposition, som åtföljer Kongl. Maj:ts proposition om ändring
i grufvestadgan, Kongl. Maj:t af Riksdagen äskat medgifvande
att på visst sätt få förfoga öfver denna jordegareandel. Vid sådant
förhållande förefaller det mig högst besynnerligt, att den
talare, som nyss häfdade tillämpningen af 77 paragrafen regeringsformen,
ifrågasätter, att i en lag, som icke kan jemföras i betydelse
med grundlagen, lägges in ett stadgande, hvilket visserligen,
så som han nu senast formulerat det, icke är stridande mot grundlagen,
men dock icke bör hafva sill plats i denna författning, enär
derom redan finnes stadgadt i grundlagen. Redan på denna grund
anser jag, att tillägget, som han föreslagit i tredje stycket af § 17,
bör utgå, och om det utginge, så skulle jag icke för närvarande
behöfva ingå på det materiella i hans resonneuient, ty den frågan
föreligger icke nu, utan först vid behandlingen af den kongl. proposition,
som aflemnades i sammanhang med den, hvilken nu är
föremål för pröfning. Åtminstone är det alldeles säkert, att nyssnämnda
fråga icke behof ver behandlas i samband med förevarande
paragraf 17. — Men då jag antager, att kammarens beslut kommer
att fattas mindre med afseende å det rent formella och mer
med hänsyn till det rent materiella, så skall jag be att äfven få
ingå på denna del af frågan.

Såsom jag redan anmärkt, berör grufvestadgan förhållandet
mellan inmutaren och jordegaren. Och då man önskar, att kronan
skall begagna sig af sin jordegareandel, och man således vill ställa
det så, att då förut inmntaren blef egare äfven till jordegareandelen,
när inmutningen skedde på odisponerad kronojord, kronan
nu skulle behålla sin andel, sa får man se till, att i grnfvestadgan
först och främst finnas fullt betryggande bestämmelser derom,
att icke inmutaren blifver lidande genom detta, och vidare — om.

N:o 50.

Måndagen den 7 Maj, e. in.

det är möjligt — att kronan, som alltid arbetar under tyngre Om ändrad lyförmer
än den enskilde, behöfver, för att reda sig, några bestäm- gällande
meker, som skola underlätta för kronan att operera. Derför hafva grufstadga.
med hänsyn till dessa förhållanden några ändringar blifvit gjorda (Forts.)
i vissa af de följande paragraferna, men jag har icke hört, att den
talare, som nyss uppträdde, hade något att invända mot dessa, och
jag kan kanske derför för ögonblicket lemna dem å sido. De hafva
emellertid egentligen åsyftat möjligheten för kronan att kunna
operera med samma materiella säkerhet som den enskilde jordegaren.

Nu har man med afseende å sjelfva principen sökt ifrågasätta,
huruvida det skulle vara lämpligt, att kronan öfvertoge sin jordegareandel,
eller om icke inmutaren fortfarande borde komma i åtnjutande
deraf. Ja, med afseende derå har jag redan nämnt, att
två Riksdagar uttalat sig för den förra meningen, och för min del
kan jag icke finna annat, än att kronan bör likaväl som den enskilde
försöka att draga någon fördel af sin jordegarerätt. Att
sådant icke skulle föranleda till förminskad anledning för enskilde
att eftersöka mineral, det tror jag för visso. Icke plåga grufletare
företrädesvis anställa sina efterforskningar å enskild jord, utan en
grufletare söker naturligtvis, der han har anledning tro, att det
finnes någon fyndighet, oberoende af den omständigheten, om denna
fyndighet är belägen å enskild jord eller kronojord. Så kommer
det nog fortfarande att förblifva. Äfven om kronan lägger sig till
med jordegareandelen, komma nog grufletarne att blifva lika ifriga
som förr, ty den, som bearbetar grufvan, det blir med ytterst få
undantag icke inmutaren. Inmutarne äro i allmänhet personers
sådan ställning, att de icke kunna tillgodogöra sig de fyndigheter,
de upptäckt, genom att bearbeta dem, utan vanligen tillgår det så,
att inmutaren säljer sin mutsedel till någon annan för ett ganska
måttligt pris, 50 kronor, 100 kronor, kanske 1,000 kronor, eller
något dylikt, oafsedt om fyndigheten anträffats å kronans eller
enskild jord. Den nye egaren säljer måhända ock i sin tur mutsedeln
för något högre pris, men först efter det papperet sålunda,
så att säga, kommit ut i marknaden, framträda personer, som verkligen
vilja bearbeta grufvan. Huru ställer det sig då? Jo, hvar
och en sådan, vet, att det icke finnes någon vanskligare affär än
grufdrift. Han vet med säkerhet, att man kan ytterst litet beräkna
framgången. Den, som gifver sig in på att bearbeta en
grufva, han vet, att han så godt som spelar på lotteri. Derför
fäster han sig icke vid om grufvan är belägen på allmän eller enskild
mark. Det låter hårdt, att en person, som arrenderat af
kronan dess jordegareandel i en grufva, skall vid arrendetidens
utgång afstå alla byggnaderna och icke vara berättigad att erhålla
någon ersättning för dem, men i verkligheten spelar denna omständighet
en nnderordnad rol. Om det skulle läggas ned på byggnader
vid eu grufva eu half million kronor eller så omkring, ja
då är affären i sin helhet af så stor omfattning, att denna summa
i och för sig är af mindre betydelse. Den som lägger ner en sådan

Jf:o 50.

Måndagen den 7 Maj, e. m.

dlTtfadJs''aSUfT'' J6V att han »ifver siS in Pä en ytterst vansklig affär, han
§§ i gällandevet ,hvad haa riskera!'' och beräknar möjligheterna för och emot
grufstadga. samt tager dervid naturligtvis hänsyn till att han vid arrende(Forts.
) tidens utgång måste afstå byggnaderna utan lösen.

Riksdagen bär med sina framställningar om kronans jordegareandel
asyftat tva ändamål. Det ena ändamalet, Riksdagen åsyftat,
var, att kronan skulle få någon inkomst af jordegareandelen, det
andra ändamålet var, att kronan vid viss tid skulle kunna reglera
förhållandena efter de omständigheter, som då egde rum. Man
kan ju tänka sig — det är omöjligt att säga, huru grufhandtenngen
100 eller 50 år härefter ställer sig — att det kan vara af
stor vigt, att kronan i en framtid har möjlighet att reglera sättet
för tillgodogörandet af landets mineralrikedomar. Det sistnämnda
ändamålet är omöjligt att vinna, om kronan nu endast stipulerar
ett afgäldssystem, tv i så fall har kronan i och med detsamma
för all tid lemnat från sig dispositionsrätten öfver sin jordegareandel.
Båda ändamålen kunna i viss mån vinnas med användande
af arrendesystemet, men det kan inträffa med det systemet, att
under den första tiden allenast en temligen måttlig inkomst för
kronan vinnes, men deremot har man så mycket större anledning
att tro, att, sedan grufyorna under vissa år varit bearbetade, så
att fullt nöjaktig utredning om deras beskaffenhet vunnits, kronan
skall erhålla mer än tillräcklig ersättning för de lägre inkomsterna
under den första tiden.. Men om man har afgäldssystemet, måste
detta alltid gestalta sig såsom ett visst genomsnittsystem. Det
bestämmes t. ex. en viss afgift för en ton upptagen malm. Kostnaden
för en^ ton upptagen malm kan, såsom väl kan förstås, variera
betydligt. Upptagnings kostnaden kan ibland vara så stor, att det
blifver intet i behåll, ibland kan ju åter ett motsatt förhållande
inträffa. Skall man tänka sig en genomsnittskostnad och derefter
bestämma afgälden, så kommer denna alltid att verka mycket olika:
på ett ställe så, att den skulle undertrycka grufdriften, på ett
annat så att staten icke finge den inkomst, staten kunde med fog
begära. Om det system, som Kongl. Maj:t föreslagit, af Riksdagen
bifalles. blir följden den, att afgiften kan lämpas efter förhållandena
vid hvarje särskild grufva, till fördel både för kronan och
grufidkaren. Att arrendesystemet skulle på något sätt verka ofördelaktigt
för inmutarne, lian jag icke finna. Det åberopades af
lektor Kardell,. att en inmutare eller hans rättsinnehafvare icke
skulle vilja drifva grufrörelsen, derför att han icke kunde veta,
med hvilka han kunde få att göra såsom arrendatorer. Samma är
dock förhållandet redan nu för en inmutare, ty sällan är det den
enskilde jordegaren, som går med och idkar grufdrift. Inmutaren
på enskild jord vet i allmänhet lika litet som inmutaren på kronojord,
hvem han får med sig i grufrörelsen. Om man nu etablerar
ett afgäldssystem,. blir frågan: huru skall det realiseras? Skall
man taga ut afgiften in natura? Det är gifvet, att, med den
stränga kontroll, som man här i landet fordrar i allt som rör kronans
angelägenheter, kontrollkostnaden alldeles skulle förtära in -

Måndagen den 7 Maj, e. m.

N:o 50.

komsterna. Om man åter vill bestämma afgiften i penningar, så Om ändrad lymåste
man hafva någon grund, hvarefter man bestämmer den. “/vissa
Skulle nettoinkomsten sättas såsom grund, måste man först före- ^r''ufaadana<’e
skrifva, att ordentliga räkenskaper föras öfver grufdriften. Vidare ?Tp*rj8f°
måste Kongl. Maj:t och kronan se till, att dessa räkenskaper verkligen
blifva ordentligt förda och att kronan erhåller hvad den tillkommer.
Kammaren kan lätt förstå, hvilken mängd kontrollerande
tjensteman, som härför skulle erfordras, om kammaren besinnar,
att inmutningarnas antal vissa år uppgått till mellan två och tre
hundra. Om man bestämmer sig för afgäldssystemet, måste man
sålunda underkasta sig ganska stora utgifter för tontrollen. Arrendesystemet
deremot kontrollerar sig sjelft af det skälet, att kronan
endast har att utbjuda arrendena på auktion eller under hand, dervid
spekulanterna sjelfva uppträda och bjuda, hvad de behaga.

Kronan skall i detta fall icke garantera någonting, utan den, som
stannar för anbudet, får taga företaget sådant det är. Jag föreställer
mig, att ofta, om icke i de flesta fall, blir det inmutaren
sjelf, som, för att slippa konkurrens, stannar för anbudet. Huru
jag således ser saken, kan jag icke finna annat, än att arrendesystemet
har betydliga företräden framför afgäldssystemet.

Under denna frågas föregående behandling har det varit framlagdt
icke mindre än fem särskilda förslag, och det, som nu föreligger,
har framgått såsom resultatet af kritiken af alla dessa
förslag. Man har naturligtvis i hvarje särskildt förslag sökt undanrödja
de brister, som påvisats i andra förslag, och sålunda har
man kommit till det i min tanke bästa och enklaste, hvilket jag
anser det nu föreliggande förslaget vara.

På grund af hvad jag nu framhållit, tror jag. det vore klokast
att låta 17 § få den lydelse, den i utskottets betänkande erhållit.

Och allra minst kan jag tro, att herr Kardell kan hafva någonting
deremot.

Herr Jansson i Taberg: Herr talman! Herr Kardell har i

sin reservation erkänt den principen, att staten bör tillgodogöra
sig jordeganderätten till på förut odisponerad kronojord befintliga
mineralfyndigheter. .lag för min del anser också, att så bör ske,
och äro vi således derutinnan fullkomligt ense.

Ehuru i 17 § icke är fråga om det sätt, hvarpå staten skall
tillgodogöra sig sin jor degarean del, vill jag, då diskussionen redan
nu rör sig derom, be att fä tillstyrka kammaren att antaga det
s. k. arrendesystemet. Jag anser nemligen, att afgäldssystemet
medför många och störa svårigheter, som icke torde blifva så lätta
att öfvervinna. Emellertid är det ju gifvet, att såväl jordegarens
som inmutarens rätt härvidlag bör iakttagas. Kongl. Maj:t
har i den kungörelse, som Kongl. Maj:t den 19 augusti 1889, i
anledning af Riksdagens skrifvelse af den 15 maj samma år, utfärdade,
tills vidare suspenderat den föreskriften i grufvestadgan,
som öfverlåter jordeganderätten på odisponerad kronojord åt inmutaren.
Derigenom har Kongl. Maj:t uppfylt Riksdagens fordran

If:o 50.

Måndagen den 7 Maj, e. in.

Om ändrad lydelse
af vissa
§§ i gällande
graf stadga.
(Forts.)

att »så vidt möjligt ocli lämpligt är», såsom det står i Riksdagens
skrifvelse, tills vidare tillgodose kronans rätt till afkomst af de
pa odisponerad kronojord befintliga tillgångar i mineralfyndigheter.
Hvad som för mig varit bestämmande att icke tillstyrka kammaren
att antaga det s. k. afgäldssystemet, _ är, såsom jag nämnt, de
stora olägenheter, detta system för med sig. Detta system skulle,
såsom herr statsrådet och chefen för civildepartementet nyss framhöll,
föranleda åtskilliga svårigheter icke minst derigenom, att en
massa tjenstemän måste engageras för att bedöma dels graf brytningens
gång och dels värdet eller, om jag så må stiga, kostnaden
för grufbrytningen och följaktligen den afgäld, som inmutaren eller
grutegaren skall lemna till staten. Högsta domstolen har också
till alla delar afstyrkt afgäldssystemet och tillstyrkt arrendesystemet.
Likaledes" har herr statsrådet och chefen för civildepartementet,
vid föredragning af ärendet hos Kongl. Maj:t, såsom mig
synes, på fullt giltiga och antagliga skäl framhållit arrendesystemet
framför afgäldssystemet. Då Riksdagen 1889 beslöt att aflåta
skrifvelse till Kong!. Maj:t med begäran, att Kongl. Maj:t skulle
taga i öfvervägande, huru statens rätt i detta afseende kunde tillgodoses,
afsåg ju Riksdagen gifvetvis att bevara åt staten af kastningen
af de mineralfyndigheter, vårt land eger på icke disponerad
kronojord. Denna afkomst anser jag för min del också böra bevaras
åt staten, och jag anser derjemte, att detta äfven lämpligen
kan ske genom arrendesystemet. Visserligen har jag en i viss
mån afvikande uppfattning, da jag anser, att 66 § i grufvestadgan
borde och kunde lämpligen användas i detta afseende. Jag skall,
då denna paragraf icke är så lång, be att få uppläsa densamma.
Den har följande lydelse: »Vilja några delegare bryta mera och
andra mindre, och äro rösterna å ömse sidor lika många, hafve
den vitsord, som önskar den större brytningen; dock skall han i
sådant fall ensam förskjuta tillskott, som utöfver behofvet för den
mindre brytningen erfordras; och ege han för sådant förskott ej
annan fordringsrätt, än att för förskottet jemte ränta derå efter
fem för hundrade hålla sig till den malm, som för meddelegarnes
andel i grufvan motsvarar skilnaden mellan den större och den
mindre brytningen.

Den, som gifvit förskott, ege till säkerhet derför hålla malmen
qvar och deraf, efter tillsägelse till meddelegarne, låta å
offentlig auktion sälja hvad till betäckande af förskottet erfordras.»

Häraf framgår, att, om staten och en inmutare tillsammans
äro egare af en grufva, såsom nu här är förutsätta staten kan såga:
jag vill icke deltaga i brytningen, men jag vill tillämpa den 66 §
i grufvestadgan. Då följer deraf, att grufegaren får bryta såsom
honom bäst synes, och statens rätt tillgodoses på det sätt, att
grufbrytaren försäljer .på offentlig auktion efter tillsägelse hos
staten den malm, som faller på statens andel, eller hälften i detta
fall. Blifver det något öfver, får staten det, men fattas det något,
förlorar staten ingenting. Detta anser jag vara den lämpligaste
lösningen af frågan. Men då egentligen icke denna sak nu före -

Måndagen den 7 Maj, e. m.

27 N:o 50.

ligger, och då jag anser, att den 17 §, sådan Kong! Maj:t och ut- Om ändrad lr
skottet föreslagit den, är för ändamålets vinnande lämplig, ber jag
att för min de! lifligt få tillstyrka bifall till utskottets förslag till ™ru/stadga.
lydelse af 17 § i grufvestadgan. (Forts.)

Herr Kardell: Med anledning af herr statsrådet och chefens
för civildepartementet yttrande skall jag be att få säga ett
par ord.

Det synes mig, att, derest kammaren antager 17 § oförändrad,
kammaren derigenom har gillat arrendesystemet. Derför anser jag,
att denna paragraf bör förkastas.

Vidare anser jag fortfarande, att det icke skulle vara ur vägen
att på detta ställe göra ett sådant tillägg, som jag nyss föreslagit.

Det måste naturligtvis så vara, såsom herr statsrådet nyss nämnde,
nemligen att en kongl. proposition angående tillgodogörande af den
kronan tillkommande jordegareandel i grufva blifvit remitterad till
statsutskottet, och att detta utskott sålunda har att behandla den.

Men det är att märka, att den propositionen icke ännu blifvit och
icke kan blifva af statsutskottet behandlad, förrän nu förevarande
kongl. proposition blifvit af Riksdagen afgjord. Om nu Riksdagen
besluter det tillägget till 17 §, som jag föreslagit, då har statsutskottet
naturligtvis icke annat att göra. än att afstyrka antagandet
af den kongl. propositionen om tillgodogörande af den
kronan tillkommande jordegareandel i grufva, som det annars troligen
skulle komma att tillstyrka. Det är ju fråga om eu lag och
icke om en statsutgift, och en lag bör väl vara intagen i grufvestadgan.
Der har den sin rätta plats. Den omständigheten, att
härom finnes stadgadt i grundlagen, kan ju icke lägga något hinder
i vägen. Det kan icke skada, om en bestämmelse i angifvet syfte

äfven intages här. . .

Jag anhåller, herr talman, således ännu en gång om proposition

i sådan syftning.

Herr Berglöf: Herr talman! Till en början måste jag beklaga,
att så vigtiga lagar, som under de senaste dagarne behandlats,
kommit fram så sent som under Riksdagens sista vecka, och är det
med knapp nöd man hunnit läsa igenom dem och ännu mindre
hunnit grundligt studera dem. _ _

Den föreliggande frågan om förändring i grufvestadgan är åt
en synnerligen stor vigt, icke så mycket med hänsyn till de formella
bestämmelserna, som icke mera med hänsyn till de ekonomiska
förhållanden, som blifva en följd för staten af de ändringar, som
blifvit af Kongl. Maj:t föreslagna. Föreliggande 17 § förefaller
mig vara till sin form fullt rigtig, i ty att det här endast är fråga
om bestämmande af jordegareandel på statens odisponerade mark,
och det är derför alldeles i sin ordning, att Kongl. Maj:t uteslutit
sista stycket i gamla 17 §. Men sedan kommer man till styckets
materiella del, och då är frågan: huru skall staten begagna sig af

N:o 50.

Måndagen den 7 Maj, e. m.

Om ändrad ly-sin jordegareandel på odisponerad mark? Herr Kardell vill få in
§fi fållande ett,,ti]1 17 §> »å att i denna § skall tydligt framgå statens
grufstadga. raH Dii jordegareandelen. Att göra ett sådant tillägg är emellertid
(Forts.) enligt min tanke alldeles onödigt, såsom också statsrådet och chefen
för civildepartementet framhållit. Tv vare sig detta tillägg står
eller icke stia- i grufvestadgan, är Riksdagen likväl berättigad att
för hvarje år, om Riksdagen vill, gifva bestämmelser angående
dispositionsrätten åt statens jordegareandel vid inmutningar på
kronans odisponerade marker. Kongl. Maj:t har ju för öfrigt till
Riksdagen afiemnat en proposition, n:o 48, som härtill öfverskrift:
»Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående tillgodogörande
af den kronan tillkommande jordegareandel i grufva». Det
är, när denna proposition — som statsutskottet nu har till behandling
och som konnner in, så snart grufvestadgan blifvit behandlad
och afgjord — föredrages i kammaren, som detta spörsmål, om
hvilket nu diskuteras, egentligen föreligger. Det är först då man
har att klargöra, på hvilket sätt staten skall tillgodogöra sig sin
andel; men då i alla fall detta spörsmål redan nu framkommit,
skall jag be att få yttra några ord med afseende på detsamma.

Man tyckes vara på det klara med att staten skall tillgodogöra
sig sin jordegareandel, men frågan är, huru eller på hvad sätt
staten skall tillgodogöra sig den. Härför äro tvenne system föreslagna;
det ena är arrendesystemet, hvilket regeringen förordar,
och det andra är afgäldssystemet. Hvilket systern man nu än tager,
påstå de olika parterna, att det blir stora kostnader, för att staten
skall kunna tillgodogöra sig sin andel, och att det blir små inkomster.
Se vi då först på arrendesystemet, så få vi komma i håg,
att om staten _ vill begagna sig af sin rätt som jordegare, måste
staten senast vid utmålsläggningen anmäla sig att begagna sin rätt
som jordegare, emellan eljest denna rätt går förlorad. Således skall
före tiden för utmålsläggningen staten hafva klart för sig, om den
vill begagna sig af sin rätt som jordegare eller icke. Kongl. Maj:t
har tänkt sig att före denna tidpunkt inhemta arrendeanbud på
jordegareandelen. Inkomma sådana anbud, är saken lätt ordnad,
ty då kan staten upplåta sin rättighet på kortare tid för att icke
på längre tid binda sig vid ett anbud, som i alla händelser måste
vara lågt, då det är fråga om en affär, som man ej kan hafva någon
aning om, hvad den kan komma att inbringa. ''Detta kan man
nemligen få klart för sig först sedan grufvan blifvit under någon
längre tid bearbetad. Inkomma deremot icke några arrendeanbud,
då kunna 2 fall inträffa. Antingen skall staten öfvergifva sin rätt
som jordegare och förlora sin andel. Inmutaren tager i sådant fall
hela affären. Eller också får staten inträda med såsom grufbrytare
och deltaga i grufarbetet för att åt sig bevara sin rätt till andel
i en affär, om hvilken regeringen kan hafva fått upplysningar, att
den är god, fastän icke några anbud af spekulanter inkommit. Det
kan ju nu visserligen anses rigtigt, att staten söker bevara sin rätt
genom att inträda såsom deltagare i grufarbetet, men jag frågar,
om det kan vara lämpligt, att staten kastar sig in i industriella

Måndagen den 7 Maj, e. in. 29 NJO aO.

företag, för hvilka utsigterna kunna vara ganska osäkra och som Om andrad Ujman
efter någon tids arbete kanske nödgas öfvergitva. teJe.

Det säges vidare i afseende på förmånerna af arrendesystemet, grufstadga.
att sedan en tid förgått, får man söka träffa nytt arrendeaftal för (Forts.)
att uppdrifva arrendevilkoren. Ja, detta later sig nog gorå, men
den ursprungliga arrendatorn får då icke någon ersättning lör de
försöksarbeten, som af honom blifvit gjorda. Han får ingen ersättning
för de byggnader, som blifvit uppförda, för de iernvägar eller
rutscbbanor, som blifvit anlagda, eller för de maskiner, som användts
för arbetet. Jag frågar då, mine herrar, om det kan vara
lämpligt, att staten såsom arrendegifvare skall stipulera så bårda
vilkor för den, som söker drifva eu så vigtig industri, som grufrörelsen
är i vårt land. Om det kommer en affärsman och tager
ett försöksarrende för att åstadkomma en affär, som är för staten
gagnelig, skall då staten, om denne misslyckas i företaget eller en
annan kommer och öfverbjuder honom och tager arrendet, säga till
den förre: Ni får ingenting för allt det arbete, som här gjorts, och
de penningar, som blifvit nedlagda, eller för de maskiner, som finnas,
o. s. v.? Det kan icke vara tillständigt, att staten uppträder på
det sättet.

Ehuru det kunde vara mycket annat att säga om detta arrendesystem,
skall jag dock nu lemna det och fästa mig något vid det
andra systemet eller afgäldssystemet. Det har blifvit sagdt, att,
om detta system antages, staten skulle behöfva en mängd tjensteman
för att öfvervaka och se till, att staten erhölle sin andel, och
att pekuniära svårigheter kunde uppstå, så att staten kanske finge
taga sin afgäld in natura och få plocka från en malmhög här och
der. Men detta är ett påstående, som jag icke tror vara rigtigt;
ty afgäldsspörsmålet måtte väl vara det enklaste att lösa. J ag har
ju räkenskaperna vid de olika grufvorna att tillgå, och jag kan ju
lemna föreskrifter om huru dessa räkenskaper skola föras. Från
dem hemtar jag upplysning om huru mycket som brutits och kan
deraf beräkna afgädden. För öfrigt har jag äfven att tillgå fraktsedlar
från dem, som forsla malmen, och kan äfven få upplysningar
från tulljournalerna. Jag kan således icke inse, att staten för att
få in erforderliga upplysningar skall behöfva någon stab af tjensteman,
utan tror, att det kan gå för sig genom skriftliga rapporter,
som utan svårighet kunna kontrolleras. Afgälden bör beräknas
med visst belopp på hvarje ton bruten malm och beräknas i penningar,
som aflemnas vid årets slut. Om det då skulle inträffa,
att någon icke kan betala, så bevisar ju det, att det är en dålig
affär, och då får väl staten på något sätt tillgodogöra sig sin rätt.

Men att staten skulle behöfva plocka i hop sin afgäld ur små malmhögar
vid 200 grufvor, det kan icke vara rätt att säga. När man
derför tager saken i allvarlig ompröfning, kan jag icke förstå annat,
än att det enklaste och lättaste sättet för staten att tillgodogöra
sig sin jordegareandel är afgäldssystemet.

Emellertid hör nu egentligen, som sagdt, detta spörsmål icke
till § 17, som nu föreligger, utan till Kongl. Maj:ts proposition n:o 48.

N:o 50.

Måndagen den 7 Maj, e. m.

Om ändrad ly- Hvad för öfrigt formen beträffar, tror jag icke, att något kan
teÅ,e a/H*''**n egentligen vara att anmärka mot denna § 17, sådan den här lyder.
gru/stadga.* Deremot torde de följande paragraferna i formelt hänseende be(Forts.
) höfva ändras och rättas. Men dä jag icke haft tid att grundligt
studera dem, är jag icke nu beredd att i det afseendet gorå några
påståenden. Bäst skulle det derför smaka mig att yrka afslag på
det hela, så att Riksdagen finge tid att tänka på saken till ett
annat år, då frågan kunde komma in tidigare till Riksdagen än
nu. Men jag skall dock icke tillåta mig att göra något yrkande,
vare sig om bifall eller afslag, utan afvakta frågans vidare behandling
inom kammaren.

Herr Ekenman: Så mycket tror jag alla kunna vara ense om,
att den fråga, som nu föreligger, är en invecklad och svår fråga,
samt att det varit lyckligt, om den något tidigare inkommit till
Riksdagens behandling. Ty det kan icke vara något tvifvel om,
att den är af den beskaffenhet, att den kräfver en grundlig undersökning
af riksdagsmännen, innan de skrida till besluts fattande.
Jag skall derför be att i korthet få fästa uppmärksamheten på
rnnebörclen af den nu föreliggande frågan, sådan jag ser den.

Det har sagts — och det är ju också påtagligt — att här blott
föreligger ett lagförslag och att den ekonomiska sidan af saken
sedermera skulle komma till behandling under den särskilda, till
statsutskottet remitterade kongl. propositionen. J a, det må nu vara,
att det är så i formelt hänseende. Men jag tror dock, att, i fall
man antager denna lag, konseqvensen nästan fordrar ett godkännande
äfven af berörda kongl. proposition, som remitterats till statsutskottet.
Det torde derför vara tillåtet att redan nu något närmare
skärskåda äfven denna fråga.

Först vill jag då säga, att, i afseende på sjelfva principen, att
kronan skall tillgodogöra sig sin jordegareandel vid grufdrift, såsom
det här heter, många olika meningar finnas om den saken.
Många anse, att det icke varit så klokt och rigtigt ur statsekomisk
synpunkt att i detta afseende på förhand fastslå denna princip,
att kronan skall tillgodogöra sig sin andel, då grufvan ligger å
kronojord, som kronan sjelf disponerar. Men hvilken mening man
i det afseendet än må hysa, behöfver man dock icke länge uppehålla
sig vid den saken. Ty sedan Riksdagen en gång i skrifvelse
till Kongl. Maj:t uttryckt sin önskan, att kronan skall tillgodogöra
sig sin berörda rätt, så har ju Kongl. Maj:ts regering i det fallet
icke gjort något annat än gått Riksdagens uttalade önskningar till
mötes, så att derom bör icke vara något vidare att säga.

Men nu blir frågan: huru skall kronan kunna tillgodogöra sig
sin andel i graf driften? Man har härför föreslagit olika vägar.
Först och främst kan kronan göra det genom det s. k. koncessionssystemet;
och det är klart, att, om man ser frågan mera direkt ur
skattesynpunkt, man skulle på ett mera gifvande sätt nå målet på
den vägen. Om en sökande skall anmäla sig och uppgöra vilkoren
för denna rätt, så är påtagligen tydligt och klart, att kronan kan

Måndagen den 7 Mnj, e. ni.

31 N:o 50.

föreskrifva vilkoren på ett sätt, som är tillfredsställande för kronan Om ändrad lyur
skattehänsyn. Men om man nu inser, att här icke bör företrädesvis
vara fråga om att taga detta ur skattehänsyn,utan mera grlufstadga.*
ur högre statsekonomisk synpunkt, då tror jag, att det icke är mer (]?ort8.)
än en mening derom, att i detta hänseende inmutningssystemet
bättre fyller sin uppgift än någonsin koncessionssystemet. Genom
inmutningssystemet gifves en premie åt den, som vill söka reda på
grufvor, och vidare har man icke brutit med den princip, som inom
landet eger tillämpning på öfriga, på annan jord än kronojord belägna
grufvor, beträffande sådana fyndigheter, som här äro i fråga.

Således tror jag icke, att det kan vara så mycket att förundra sig
öfver, om, när denna fråga skall lösas, man icke fäster sig vid
koncessionssystemet, utan endast vid inmutningssystemet.

Men med användande af detta system finnas olika sätt att gå
till väga. I den proposition, som är framlagd och af lagutskottet
förordad, har regeringen föreslagit, att jordegarerätten skulle genom
arrende öfverlåtas på annan person. Man kan nu säga, att detta
icke står i den föredragna paragrafen; men genom den uteslutning,
som är gjord i denna paragraf, sådan den förr lydde, genom bestämmelserna
i andra paragrafer, genom motiven till den kongl.
propositionen, genom den särskilda proposition, som remitterats till
statsutskottet, af allt detta framgår, att meningen är att införa
arrende-systemet för att tillgodogöra sig kronans rätt till grufdriften,
när det rör kronojord, som icke disponeras för boställen
eller annat. Detta är kärnpunkten. Om man således skall fästa
sig vid kärnpunkten i hela frågan, så bör man tillse: är detta
system lämpligt och tillfredsställande för tillgodogörande af grufdriften,
och är denna af den beskaffenhet, att man bör använda
arrendesystemet? Detta är sjelfva frågan. Då finnes att anmärka
mot detta arrendesystem, att det icke är här såsom vid jordbruksdomäner,
att flertalet personer, som bo i trakten eller eljest hafva
benägenhet att spekulera, förstå hvad det är fråga om, utan tvärtom
är det blott ett fåtal, som kan förstå det, och det är tvifvelaktigt,
om man ens genom svårt och grundligt arbete kan komma
till insigt om värdet af det, som bjudes ut till arrende. Häraf
följer, hvad som också oemotsägligt är förhållandet, att det icke är
så lätt för någon att fixera en arrendesumma, utan det är ganska
svårt. Och det torde möta ganska stora hinder att få arrendatorer,
som vilja spekulera på en dylik affär i fullt lojalt syfte. Jag kan
tänka mig, att, när man på slikt sätt bjuder ut gruflotter och
ingen på förhand vet, hurudan grufvan är, mall kan känna sig
hågad att spekulera utan sådan kännedom, men då blir icke spekulationen
fullt lojal eller legitim. Jag kan tänka mig en illojal
spekulation, eu sådan, som icke ofta kommer i fråga eller åtminstone
endast undantagsvis kommer i fråga, när det gäller jordbruksdomäner
eller med dem jemförliga jordegendomar, som bjudas
ut. Jag kan tänka mig, att en person bjuder eller söker bjuda
blott och bart för att sedermera blifva undanköpa Jag kan tänka
mig mycket, som icke hör förekomma, men som just kan förekomma

N:o 50.

Måndagen den 7 Maj, e. m.

Om ändrad ly- genom införande af arrendesystemet. Således är, som sagdt, för§§ei
gällande llåUan(let> att våra arrendator, som vilja arrendera, äro i osäkerhet
graf stadga. värdet af det, som de spekulera på; och redan detta tycker
(Forts.) .jag är ett skäl, hvarför man hör i möjligaste mån undvika detta
system.

Man kan ju pa annat sätt förskaffa staten, hvad staten bör
hafva. Det liar föreslagits, att man skulle göra detta genom
afgiftssystemet. Jag kan tänka mig, att man bestämmer en viss
afgift t. ex. för hvarje ton malm. Det är icke omöjligt att kontrollera
på tillfredsställande sätt, huru mycket, som brytes vid en
grufva. Jag medgifver gerna, att det kan erbjuda svårigheter,
dock ej oöfvervinneliga. Men dessutom, när jag för min de! motsätter
mig arrendesystemet, som jag icke finner tilltalande eller
tillfredsställande, anser jag det icke vara min ovilkorliga skyldighet
. att visa upp ett annat fullt tillfredsställande system. Detta
är icke att begära, när vi för lagförslagets pröfning haft så kort
tid; utan det är tillräckligt att uppvisa, att detta förslag icke är
godt och rigtigt och icke uppfyller det ändamål, som det är afsedt
att fylla.

Jag ber herrarne noga betänka och noga pröfva denna fråga;
den är sannerligen icke obetydlig. Här är icke fråga om någon
ringa lagförändring, utan om något, som djupt ingriper i förhållandena,
särskilt i de nordligare delarna af vårt land. Detta kan
icke bestridas och får icke bestridas; man får icke se bort från den
omständigheten, utan man bör noga och med mycken betänksamhet
pröfva den föreliggande frågan. Den gäller särskildt, såsom kammaren
nogsamt vet, de nordligaste delarna af vårt land, den gäller
Norrland; och Norrlands intressen måste af Riksdagen omfattas
med mycken värme, derför att dessa intressen äro så stora och
betydande för vårt land. Jag har min egen uppfattning, när det
gäller tillgodoseendet af Norrlands intressen. Jag har trott och
tror fortfarande och har haft tillfälle att uttala denna min tro
inånga gånger, att dervidlag är det statens skyldighet att i möjligaste
män tillgodose^ Norrlands .intressen i afseende på kommunikationsförhållanden,
så snart de icke komma i kollision med statens
större intressen: då måste de ju gifva vika, men det är sällan det
. kommer i fråga. Och vidare är det statens skyldighet att tillse,
att Norrland kan fritt utveckla sig inom egna landamären och att
man icke på något sätt lägger hinder i vägen för denna Norrlands
sträfvan att utveckla sig, utan tvärtom understödjer den, så att
den må komma till sin rätt.

När jag för min del har den uppfattningen, att, om man nu
antager detta föreliggande lagförslag och i full konseqvens härmed
antager den kongl. proposition, som nu hvilar på statsutskottets
bord och sedermera till Riksdagen förväntas, man vidtagit eu åtgärd,
som menligt kan inverka på Norrlands utveckling, beträffande
dess grufvedrift, så yrkar jag afslag på den föreliggande paragrafen,
som jag anser vara den mest betydande i det föreliggande
förslaget.

Mändagen den 7 Maj, e. ni.

N:o 50.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Det Om ändrad ir
förefaller mig verkligen högst egendomligt, att, sedan tvenne Riks- aJäl™*°e
dagar för sin del ansett, att kronan borde taga tillbaka sm jord- grufstadga.
egareandel och då med anledning deraf nu framlägges ett förslag fFol.(a )
för Riksdagen i sådant syfte, någon kan yrka afslag på förslaget
blott på den grund, att han icke hunnit sätta sig in i detsamma.

.lag tycker, att det förefaller väl lättsinnigt att på det sättet behandla
eu Kong!. Maj:ts proposition. Det lagförslag, som här är
framlagdt. är resultatet af betydande förberedande arbeten, började
af en komité af flera personer, som särskild^ egde kännedom
om vår grufhandtering. De afgåfvo sina förslag, i några af Indika
redan implicite låg detta arrendesystem, ehuru det då ännu icke
kommit till full klarhet. Sedermera hafva jernkontorets fullmägtige
varit hörde, och afgifvit ett förslag, hvilket undergått kritik
af kommersekollegium, som framlagt ett nytt förslag, hvarefter
högsta domstolen varit hörd, och ändtligen, på grund af den kritik,
de föregående förslagen underkastats, nu ifrågavarande förslag
framkommit såsom det konselj ven ta slutresultatet af denna kritik.

Detta förslag är tillstyrkt af lagutskottet, hvars vice ordförande,
som sjelf varit med om utarbetandet och framläggandet för Riksdagen
af nu gällande grufvestadga, biträder förslaget och förordar
dess inpassande i hans föregående verk. Jag vill da fråga de jurister,
som här uppträdt och ifrågasatt afslag å förslaget på den
grund, att de icke hunnit sätta sig in i frågan, om sådant kan
anses vara ett lämpligt sätt att behandla en Kongl. Maj:ts proposition! Nu

synas dessa talare i allmänhet vilja förmena, att arrendesystemet
skulle medföra stora utgifter för staten med hänsyn till
kontrollen och tycka sig i stället finna, att afgäldssystemet skulle
vara mindre kostbart. En af anledningarna, hvarför jag öfvergaf
afgäldssystemet, var emellertid just den, att jag ansåg det vara
omöjligt att införa ett sådant system, utan att det bletve ytterst
dyrbart för staten. Vi äro nemligen här i landet vana vid att,
när det gäller staten, hafva en sådan kontroll, att vi kunna på
öret finna, att ingenting förkommer, och då vill jag se, när det
blir fråga om hundradetals grufvor, huru vi skola kunna kontrollera
grufdriften vid dem alla utan att anställa en mängd kontrollanter,
hvilka naturligtvis måste tillförsäkras någon ersättning
för sitt arbete. En stor del grufvor komma säkerligen icke att
gifva ett enda öre i inkomst till staten, åtminstone om afgälden
skall läggas på nettoafkastningen, ty de flesta grufvor, som icke
äro af dess betydligare omfattning, torde, om man räknar rätt,
lemna ingen eller högst ringa behållning a sjelfva grufhandteringen
såsom sådan. Men kontrollkostnaden för staten minskas icke
derför, att grufvans behållning är mindre, utan kontrollkostnaden
blefve ungefär densamma, så länge grufverörelsen dritves, vare sig
det sker med vinst eller förlust.

Man har invändt mot arrendesystemet, att det nog bletve svårt
för staten att få några arrendator!'', och derpå vill jag svara, att

Andra Kamma rens Prof 1SU4. Å:o 50. 3

N:o 50.

Måndagen den 7 Maj, e. m.

Om ändrad ly- skulle så verkligen inträffa, att staten ej kan få arrendatorer, hvilieise.
ket jag dock förmodar komma att höra till sällsynta undantag, sä

yrufstadga. * kan staten dock utan nämn värd kostnad bevara sin rätt till jord(Forts.
). egareandelen genom att sjelf deltaga i grufdriften i det omfång
grufstadgan föreskrifver. Ingen jordägare, som går med i grufdrift,
d. v. s. begagnar sin jordegareandel, är skyldig att tillskjuta
mera än sin andel i försvarsarbetet. Detta försvarsarbete är dock
satt så ringa, att kostnaden derför kan uppskattas till omkring 50
kronor per år för helt utmål eller sålunda på jordegarens, här kronans,
andel 25 kronor årligen. Detta är också på ett ställe i mitt
anförande till statsrådsprotokollet påpekadt, om man ock skulle
antaga, att staten någon tid blefve utan arrendatorer till några

frufvor — jag föreställer mig, att antalet per år icke gerna kunde
ömma att öfverstiga 4 å 5 eller låt oss säga 10 ä 20 — så blefve
ju i sjelfva verket utgiften derför ganska obetydlig, kanske för
något enda år 400 ä 500 kronor, ty är grufvan så dålig, att
ej ens inmutaren vill arrendera kronans andel, varder den nog
inom kort sönad, och då erfordras ej någon vidare utgift från statens
sida. Dör öfrigt är det icke ens nödvändigt för staten att
under alla förhållanden behöfva vidkännas någon kostnad för försvarsarbete
eller deremot svarande utgift, ty i grufvestadgan är
medgifvet grufegare att, sedan utmål lagts och arbetsskyldighet
fullgjorts under tre år, lösa arbetsskyldigheten mot erläggande till
jordegarne af en årlig afgift för hvarje grufva af 50 kronor, hvaraf
ena hälften tillfaller kronan och andra hälften den jordegare, på
hvars mark utmålet är beläget. Om nu kronan sjelf är jordegare,
har kronan sålunda att erlägga sin andel i afgiften till sig sjelf,
d. v. s. hela åtgärden inskränker sig till en omföring i kronans
räkenskaper.

Således kan jag med bestämdhet påstå, att den uttalade farhågan,
för att arrendesystemet skulle medföra stora kostnader för
staten, derest det anordnades så, att staten, då arrendator icke
erhölles, blefve nödsakad att sjelf ingå i företaget, är försvinnande
obetydlig, ja, fingerad och icke grundad på sakliga skäl.

Hvad jag nu yttrat gäller icke allenast det fall, att en arrendator
icke kan erhållas, då kronans andel i en grufva första gången
utbjudes på arrende, utan äfven de fall, då efter en arrendeperiods
utgång ingen anmäler sig för öfvertagande af kronans andel i en upparbetad
grufva, der ordnad grufdrift idkats, utan kronan sjelf nödgas
ingå i företaget. Äfven i sådant fall behöfver kronan icke
deltaga i mera än försvarsarbetet, och 66:e § uti grufvestadgan
innehåller: »Vilja några delegare bryta mera och andra mindre,
och äro rösterna å ömse sidor lika, hafve den vitsord, som önskar
den större brytningen; dock skall han i sådant fall ensam förskjuta
tillskott, som utöfver behofvet för den mindre brytningen erfordras».
För detta förskott får han sedan göra sig betäckt ur den
uppfordrade malmen. Kronan kan sålunda icke heller i detta fall
underkastas några större kostnader än för försvarsarbetet.

Måndagen den 7 Maj, e. m.

N:o 50.

Betraktar man afgäldssystemet, så finner man att det innebär, Om ändrad lyatt
kronan afsäger sig jordegareandelen, tv utan en fullständig *i,e.
omarbetning af nu gällande grufvestadga kan det systemet icke e

förenas med de bestämmelser, som ansetts böra gälla för en graf- (Forts)
lagstiftning, grundad på inmutningsrättens bibeliållande. Huru skall
för öfrigt afgälden bestämmas? Brukssocietetens fullmägtige i jernkontoret
hafva föreslagit, att afgälden skulle bestämmas till ett
fixt belopp per år eller 50 kronor och att derjemte skulle utgå en
viss afgift i förhållande till nettoafkastningen. Denna afgifts belopp
skulle bestämmas af Kong! Maj:t för 5 år i sänder, men finge
ej öfverstiga tio procent. Om dessa tio procent öfverstege 50 kronor,
skulle den fixa afgälden bortfalla. Häremot gjorde kommerskollegium
den invändning, att denna fixa afgäld af 50 kronor blefve
i många fäll alldeles för hög. De allra flesta grufföretag vore i
sin början så obetydliga, att de icke tålde vid sådana afgifter, och
såsom följd häraf lomme säkerligen letandet efter malmfyndigheter
att förlora en stor del af sin lockelse.

Man kan lätt tänka sig svårigheterna och kostnaderna att
kontrollera alla dessa små företag. En och annan föreställer sig
kanske, att denna kontroll kunde utöfvas af taxeringsmyndigheterna,
men för min del anser jag uppenbart, att nödig sakkunskap i de
flesta fall komme att saknas hos dessa myndigheter för utredande
af den ytterst svåra frågan om hvad som rätteligen borde antagas
utgöra nettovinstens belopp. Kommerskollegium, som äfven tänkt
sig, att nettobehållningen skulle läggas till grund för afgälden,
föreslår, att grufegarne skulle åtnjuta afdrag derå med sex procent
ränta å det i rörelsen nedlagda kapital samt staten å hvad som
derefter återstår af nettobehållningen erhålla i afgäld 25 procent.

Jag hemställer, om sådant skulle lända till uppmuntran af grufhandteringen.

Deremot later man vid arrendesystemet den enskilda konkurrensen
ensam bestämma statens inkomst af sin jordegareandel.

Kronan garanterar ingenting; den behöfver endast i gmfvestadgan
en tid anvisad, under hvilken de enskilde spekulanterna kunna
lemnas tillfälle undersöka utsigterna för företaget i fråga. Anmäla
sig spekulanter, får den arrendet, som bjuder högst och kan
prestera säkerhet. Uppträder deremot ingen, så kan man enligt
Kongl. Maj:ts förslag tänka sig, att inmutaren erbjudes och är
villig öfvertaga arrendet, om ock blott för 1 krona om året?. Men
på det sättet blifver i alla händelser kronan bibehållen vid sin
jordegareandel, som kronan måhända en annan gång kan tillgodogöra
sig på ett förmånligare sätt. Innan jag framlade denna fråga
för Kongl. Maj:t, rådgjorde jag med åtskilliga af våra förnämsta
grufidkare med liera i grufhandteringen kunnige män, hvilka alla
gillade de grunder, hvarpå förslaget är fotadt, och särskihlt ansågo,
att det med afseende å grufföretags allmänna beskaffenhet
icke läge någon obillighet i att en arrendator af kronans andel i
grufva måste vid arrendetidens utgång afstå byggnaderna till kronan
utan ersättning.

Jbo 50.

Måndagen den 7 Maj, e. m.

Om ändrad ly- Herr Jansson i Taberg: Herr talman. Jag skall med anledie’se.
alning af herr Berglöfs anförande be att få säga några ord.
yrufstadga.* Han säde nemligen, att åtskilliga andra paragrafer i grufve(Ports.
) stadgan skulle behöfva ändras, fy de vore ofullständiga, men detta
skulle enligt min tanke endasf behöfvas, i händelse herr Kardells
reservation blefve ett Riksdagens beslut. Kommer det icke att ske,
föreställer jag mig, att några förändringar uti utskottets förslag
till lydelse af öfriga paragrafer i grufvestadgan ej heller för sakens
vinnande äro behöfliga.

Hvad återigen herr Ekenman anfört med afseende derpå, att
Kongl. Majrts förslag icke förelegat förrän i denna riksdagens sena
timme, och att ingen haft tillfälle att sätta sig in i detsamma, så
vill jag endast påpeka, att vi dock haft Kongl. Maj:ts förslag tillgängligt
sedan före påsk, fastän utskottets förslag inkommit först
i de sista dagarne. Men utskottets förslag sammanfaller nästan
fullständigt, endast med några redaktionsförändringar, med Kongl.
Maj:ts förslag, och således anser jag, att den invändningen icke
har något att betyda.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets förslag.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Det var
eu sak, som jag glömde att nämna i mitt sista anförande, men
som jag anser vara af vigt.

Antager man arrendesystemet, så fins ej något hinder för att,
om detta icke befinnes tillfredsställande, gå öfver till afgäldssystemet.
Men om deremot afgäldssystemet fastslås, så är det
omöjligt att framdeles gå öfver till arrendesystemet. Detta senare
är således mägtigt af utveckling, men det är icke afgäldssystemet,
emedan genom dess antagande staten afhänder sig jordegareandelen.

Herr Kardel 1: Blott ett par ord.

Eu föregående talare yttrade, att han ansåg, att generaldebatten
om denna sak skulle stå vid föredragning af statsutskottets
betänkande och icke i dag. Jag för min del anser, att den bör
stå i dag, ty det finnes delar af nu föreliggande lagändringsförslag,
som hafva direkt afseende på arrendesystemet och hvilka finge
ändras, i fäll icke arrendesystemet antoges. I paragraf 22 mom. 1
skulle sålunda, i fall icke arrendesystemet antoges, den sista meningen
: >''Å sådan kronojord, som icke under ständig besittningsrätt
innehafves eller är till boställe anslagen, må utmål dock ej utan
Konungens tillstånd läggas tidigare, än två år efter det på grund
af föreskriften i 13 § 1 mom. afskrift af mutsedeln blifvit till
Konungens befallningshafvande ingifven.» tagas bort. På samma
sätt har ett tillägg gjorts till § 65. Jag har icke förut nämnt
någonting om denna sak — en omständighet, som nyss anmärkts
af herr statsrådet och chefen för civildepartementet — och jag
har gjort det, emedan jag antagit det vara lämpligast att orda
om dessa paragrafer, när de skulle komma att i kammaren föredragas.

N:o 50.

Måndagen den 7 Maj, e. in.

Nog är det sant, att det är flere sakkunnige personer, __ som Om änd,-ad istillsammans
utarbetat den kongl. propositionen, men det fins många g^llande
andra sakkunniga, soin bestämdt äro emot den. Man maste anse grufstadga.
fullmägtige i jemkontoret såsom sakkunnigt folk; man måste äfven (i,''orts.)
anse bergmästaren i norra distriktet som sakkunnig. Han har
haft tillfälle att se förhållandena der uppe på nära håll och är
bättre än någon i tillfälle att bedöma, livad effekt, ett dylikt arrendesystem
skulle hafva.

Herr statsrådet nämnde i sitt sista anförande, att, om vi antaga
ett arrendesystem, vi sedan kunna öfvergå till afgäldssystemet.

Men det måste dröja ganska länge, enär arrendena ju gälla för en
tid af 30 år. Förr än efter denna tid går det sålunda icke att
öfvergå till ett afgäldssystem. De utgifter, som staten i och för
arrendesystemet skulle hafva att underkasta sig, torde väl vara
små, såsom nyss nämndes af herr statsrådet, men (let förefaller
mig, att äfven inkomsterna måste blifva små och tillika ovissa.

Mig synes det, som om sådant just skulle vara att spela på lotteri.

Då emellertid § 22 mom. 1 och § 65 enligt min uppfattning
böra afslås, om man icke vill vara med på arrendesystemets. införande,
så tycker jag, att det icke fins något skal, hvarför icke
17 §, såsom sammanhörande med dem, också shulle fa göra sällskap.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Groll: Jag skall
endast be att få nämna, att det icke är fastslaget, att arrendetiden
skall vara 30 år. Tvärtom har jag i mitt anförande till
statsrådsprotokollet yttrat åtskilligt, som går ut derpå, att till en
början arrendetiden borde ställas helt kort, men att sedermera,
enligt det bemyndigande som begärts, Kongl. Maj:t skulle ega att
sätta arrendetiden till högst trettio år. Hela motiveringen går ut
på att under den första tiden skulle arrendeperioden inskränkas,
så att den blefve mycket kortare. Den första arrendetiden skulle
nemligen egentligen vara afsedd till en försöksperiod.

Herr Persson i Mörarp: Jag skall till en början be att få
instämma med herr Ekenman derutinnan, att det enligt min uppfattning
är alldeles rigtigt, att den föredragna 17 § i grufvestadgan
har den formella uppställning, som här förekommer. Det är egentligen
icke någon annan ändring, som gjorts, än att ur nuvarande
grufvestadga borttagits den bestämmelse, som innefattas deri, att å
sådan kronomark, som icke blifvit upplåten åt enskild med »ständig
besittningsrätt» eller disponeras som boställe, skulle jordegareandelen
icke tillfalla grufinnehafvaren. Men deraf bör väl också
följa, att kronan då skall uppträda som egare och söka bevaka
denna sin jordeganderätt. Allt ifrån det jag först fick se den
kongl. propositionen och der fann, att det var meningen, att man
skulle utarrendera kronans jordeganderätt till inmutningsbara
föremål, har jag ej kunnat dölja för mig, att detta skulle blifva
förenad!; med åtskilliga föreskrifter. De stora kostnader, som på
grund af kontrollen skulle vällas, om man begagnade sig af clet

?f:o 50.

Måndagen den 7 Maj, e. m

Om ändrad ly- andra systemet, enligt hvilket kronan skulle taga sin andel af den
"^^"uppfordrade malmen, komme det naturligtvis icke att medföra,
grufstadga. *men deremot är jag alldeles. ense med de talare, som yttrat sig
(Forts.) om arrendesystemet, att man icke på den vägen skall kunna få in
något nämnvärdt belopp. Ty, mine herrar, staten bör begagna sig
af sin jordegareandel, då utmål lägges, och detta sker, innan arbetet
är påbörjadt. Det är naturligtvis omöjligt för arrendatorn
att på förhand veta, hvad han skall kunna betala i arrende.
Följden deraf blir, enligt mitt förmenande, ingenting annat, än
att grufegaren blir arrendator och detta för en spottstyfver, som
icke blir af nämnvärd betydelse, eller ock, att — om han har
någon, till hvilken han ej står i godt förhållande och som möjligen
vill uppträda som konkurrent — tvister och stridigheter framkallas
mellan arrendatorn och grufegaren, tvister som kunna hafva,
snart sagdt, oberäkneliga följder.

Men det gifves enligt mitt förmenande ett annat sätt att gä
till väga, som äfven är antydt af de sakkunnige, och herr Kardel!
har nyss omnämnt det sättet. Detta går nemligen ut på, att för
den malm, som upptages ur grufvan, erlägges till staten såsom
ersättning för statens rätt till mineralet en viss årlig afgäld; och
jag vill nämna, att denna metod ej är alldeles främmande för vår
nu gällande lagstiftning. I den nu gällande stenkolslagen är det
nemligen föreskrifvet med afseende på jordegarens rätt, att till
honom skall erläggas värdet af V,, af den stenkol och af de i
sammanhang dermed förekommande eldfasta leror, som på området
vinnas och i dagen bringas.

Och i samma lag är det bestämdt, att, derest vederbörande
gruf- och jordegare ej om detta ersättningsbelopp kunna åsämjas,
skall tvisten slitas af tre skiljemän.

Jag undrar, om man ej i fråga om det nu föreliggande fallet
borde använda samma norm, som sålunda redan finnes i lagstiftningen
använd. Jag vill dermed naturligen ej ha sagdt, att en
ersättning af 1/73 eller dylikt är en lämplig siifra — ty den saken
förstår jag ej att bedöma — men under alla omständigheter är
det nödvändigt, att staten kan utan den ringaste kontrollkostnad
utfå ersättningsbeloppet.

Jag vet, att t. ex. hemma vid våra. stenkolsgrufvor i Skåne,
der man visserligen på somliga ställen bryter efter 1855 års grufvestadga
och der det således ej finnes närmare föreskrifter, huru
räkenskaperna skola föras, hvilket deremot är förhållandet, då
koncession på viss tid lemnas för ifrågavarande fyndigheter, jag
vet,'' säger jag, att det der dock finnes s. k. fridlysta områden, der
jordegaren skall ha sin andel, äfven om han eljest förlorat rätten
till fyndigheten på grund af andra omständigheter, t. ex. derför
att han ej haft tillfälle att ingå i grufföretaget såsom delegare.

I fråga om dessa fridlysta områden, som sträcka sig 100 famnar
från boningshus in. m., föreskrifver den nya stenkolslagen, att
jordegaren för dem skall hafva — lika väl som i det fall, då

MSndagen den 7 Maj, e. m.

N:o SO.

koncession lemnas — en ersättning af */75 af hvad som i dagen
uppfordras.

Mig veterligen har aldrig någon tvist mellan jordegare och
grufegare uppstått på grund af denna bestämmelse, åtminstone
vid de grufvor, der jag känner förhållandena. Der hafva årligen utbetalats
hundratals kronor, som fördelats på dessa jordegare i förhållande
till arealen af den brutna marken, men jag vet, som
sagdt, aldrig, att tvistighet^ uppstått rörande ersättningsbeloppet.
Jag föreställer mig äfven, att den uppgift, som vederbörande grufegare
är skyldig att insända till kommerskollegium rörande mängden
af uppfordrade, inmutniugsbara föremål, hör vara något så när
tillräcklig för att kunna bestämma qvantiteten af den uppfordrade
malmen.

Men äfven om så ej skulle vara förhållandet, antager jag, att
det ej skulle vara omöjligt för vederbörande bergmästare att göra
en direkt uppmätning af hvad som under året blifvit brutet ur
grufvor af annat slag än de nyss nämnda stenkolsfyndigheterna.

Jag tror således, att, om man vill vara något så när förvissad,
att staten skall utfå ersättning för sin jordegareandel i fyndigheten,
samt om man derjemte vill förebygga, att staten skall i
afseende på kontrollen drabbas af allt för stora kostnader och betungas
med en dyrbar kontrollapparat, man bör gå till väga på
det sättet, att grufegaren betalar viss andel — naturligen i penningar
—- af den uppbrutna qvantiteten i förhållande till varans
värde. Huru stort detta belopp skall vara, vill jag lemna osagd!.

Som frågan nu föreligger, synes det mig emellertid,-som om
Andra Kammaren för närvarande ej hade annat att göra än att
afslå förslaget. Hade det varit så, att Första Kammaren ännu ej
fattat sitt beslut i frågan och man möjligen skulle medhinna att
vid innevarande riksdag få ett nytt förslag i nu antydda syfte,
skulle jag vara den förste att påyrka återremiss af ärendet till
utskottet. Men då nu Första Kammaren redan fattat sitt beslut
i frågan, kan naturligen en återremiss från Andra Kammaren —
om en sådan skulle beslutas — ej föranleda till annan åtgärd från
utskottets sida, än att det uppmanar kammaren att fatta beslut.
Och då stå vi ju på samma punkt. Under alla omständigheter
synes derför en återremiss ej medföra något praktiskt resultat
under innevarande riksdag.

Jag nödgas derför förena mig i yrkandet om afslag på den
föredragna punkten.

Herrar Lasse Jönsson och Wallmarh instämde häruti.

(ifverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner: l:o)
på godkännande af paragrafen med den lydelse, som af utskottet
föreslagits; 2:o) godkännande af herr Kardelis under öfverläggningen
framstälda ändringsförslag; och 3:o) afslag ä utskottets
förslag. Herr talmannen förklarade sig anse den förstnämnda

Om ändrad lydelse
af visso
§§ i gällande
grufstadga.
(Forts.)

N:o 50.

Måndagen den 7 Maj, e. m.

Om ändrad lydelse
af vissa
§§ i gällande
grufstadga.

(Forts.)

propositionen vara med öfvervägande ja besvarad, men som votering
begärdes, blef, sedan till kontraproposition antagits yrkandet på
afslag, nu uppsatt, justerad och anslagen eu så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner lagutskottets föreliggande förslag till
ändrad lydelse af 17 § grufvestadgan, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets omförmälda
förslag.

Omröstningen utföll med 69 ja och 104 nej; och både alltså
kammarens beslut utfallit i enlighet med nejpropositionens innehåll.

Efter föredragning vidare af § 22 anförde

Herr Kardell: Då till § 22 finnes fogadt ett tillägg, som har
specielt afseende på arrendesystemet — så är fallet med senare
delen af första momentet — och då kammaren redan uttalat sig
mot detta system, skall jag be att få yrka afslag på § 22 i dess
helhet.

Vidare yttrades ej. Paragrafen afslogs.

Herr (t. Ericsson i Stockholm begärde ordet och yttrade:
Jag tillåter mig hemställa, att vid föredragningen af lagförslagets
återstående paragrafer endast paragrafernas nummer måtte uppläsas.

Denna hemställan bifölls.

Samtliga återstående §§ 24, 31, 39, 44, 61, 63 och 68 äfvensom
utskottets förslag till öfver gångsstadgande blefvo härefter af
kammaren afslagna.

I fråga om ingressen yttrade:

Herr Gr. Ericsson från Stockholm: Jag anhåller att få yrka
afslag på den nu föredragna ingressen.

Herr Kardell: Kammaren har ju antagit de första paragraferna
af ifrågavarande förslag till ändringar i grufvestadgan, och under
sådana förhållanden torde det icke kunna gå an att helt och hållet
utesluta ingressen.

N:o 50.

Mändagen den 7 Maj, e. m.

Jag hemställer derför om uteslutande ur ingressen af orden: Om ändrad ly»med
upphäfvande af nådiga kungörelsen rörande inmutning ådelse af vi,sa
kronojord den 19 augusti 1889». Derigenom skulle ingressen er-^ • gillande
halla följande förändrade lydelse: »härigenom förordnas, att nedannämnda
paragrafer i grufvestadgan den 16 mai 1884 skola erhålla
följande förändrade lydelse». Jag anser, att detta är nödvändigt
med hänseende till de af kammaren antagna första paragraferna.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition blef ingressen
godkänd med den af hem Kardell föreslagna ändring.

Bubriken godkändes.

Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan förklarades besvarad
genom kammarens vid föredragning af lagförslaget fattade beslut.

§ 15.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial, n:o 76, med förslag till åtskilliga
stadganden, Indika böra införas i det nya reglementet för riksgäldskontoret; bevillningsutskottets

betänkande, n:o 32, angående beräkningen
åt vissa bevillningar för år 1895; samt

lagutskottets utlåtande och memorial,

n:o 71, i anledning af väckta motioner ej mindre om ändring
af dels vissa paragrafer i 17 kap. rättegångsbalken, dels 2 § i 23
kap. rättegångsbalken, dels 2 § i 1 kap. rättegångsbalken dch dels
• § 1 förordningen angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser
om häradsting den 17 maj 1872 än äfven om antagande
åt lag om sakkunnige biträden åt domstolarne; och

n:o 72, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut med föranledande
. af utskottets hemställan i dess utlåtande n:o 42 öfver
väckt motion om ändrad lagstiftning rörande oäkta barns arfsrätt.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras framför de ärenden, som blifvit två gånger
bordlagda.

§ 16.

_ Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 34, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet; Andra

Kammarens Prot. 1894. N:o SO.

N:o SO.

Måndagen den 7 Maj, e. in.

n:o 76, i anledning af Riksdagens år 1893 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte
dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1892; . . . , *

n:o 80, i anledning af Kong! Maj:ts proposition angående afsöndring
af jord från indragna militiebostället Östra Jordal n:o 1,
i/2 mantal, i Göteborgs och Bohus län;

n:o 81, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till staden Köping af vissa delar utaf kronolägenheten
Köpingsön n:o 1; . 0

n:o 82, i anledning af Kong! Maj:ts proposition angående
anskaffande af undervisningsmateriel till skolorna för sinnesslöa

barn; . . „

n:o 83, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändring
af vilkoren för erhållande af understöd utaf allmänna
medel till undervisning i slöjd för gossar; samt

n:o 84, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående dels
ändrade bestämmelser rörande lönetursberäkning för vissa, lärare,
dels inrättandet af en kommission för bedömande af undervisningsprof
för lärarebefattningar.

§ 17-

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 10,4 3 e. m.

In fidem

IIj. Nehrman.

Stockholm 1894. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.