RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1894:49)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1894. Andra Kammaren. N:o 49.

Söndagen den 6 maj.

Kl. x/g 3 e. m.

Kammarens förhandlingar leddes vid detta sammanträde af herr
vice talmannen.

§ 1.

Föredrogos, hvart efter annat, och lades till handlingarna statsutskottets
memorial:

n:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts remiss med öfverlemnande
af förteckning öfver de för statsverkets räkning utarrenderade egendomar
m. m., och

n:o 36, i anledning af Kongl. Maj:ts remiss med öfverlemnande
af uppgifter rörande värdet af vissa statsverkets tillgångar vid 1892
års slut.

§ 2.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtanden och memorial
n:is 8, 9 och 10; samt

sammansatta stats- och lagutskottets memorial n:o 11.

§ 3.

Efter föredragning vidare af bevillningsutskottets memorial n:o
28, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i afseende å bevillningsutskottets
utlåtande n:o 26, i anledning af återremiss af utskottets
betänkande n:o 22, angående vilkoren för tillverkning af bränvin,
blef den af utskottet i nämnda memorial föreslagna voteringspropositionen
af kammaren godkänd.

§ 4.

Härefter föredrogs bevillningsutskottets memorial n:o 29, i anledning
af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande ö:te punkten af

Andra Kammarens Prat. 1894. N:o 49. 1

N:o 49.

2 Söndagen den 6 Maj.

bevillningsutskottets betänkande n:o 20, angående vissa oafgjorda
frågor rörande tullbevillningen.

Utskottets hemställan i första delen lades till handlingarna och
blef i andra delen af kammaren bifallen.

§ 5.

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:
lagutskottets utlåtande n:o 70;

Första Kammarens protokollsutdrag, n:o 231;

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 26;

samt

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 27.

§ 6.

Slutligen föredrogos hvart för sig statsutskottets memorial:
n:o 74, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
framställningar i fråga om uppförande af nya kasernetablissement
m. m.; och

n:o 75, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Kongl. Maj:ts proposition angående öfverflyttning till allmänna indragningsstaten
af åtskilliga lärares aflöning samt rörande understöd
åt extra ordinarie lärare vid allmänna läroverken under förfall på
grund af sjukdom, och blefvo dervid de af utskottet i nämnda memorial
föreslagna tre voteringspropositioner af kammaren godkända.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen under morgondagen beviljades
herr O. Erickson i Bjersby.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2,5 8 e. m.

In fidem
Hj. NeJirman.

Måndagen den 7 Maj, f. m.

N:o 49.

Måndagen den 7 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Till kammaren hade inkommit följande sjukbetyg:

„ Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare herr baron Gustaf
Akerhielm på grund af sedan flera år bestående sjukdom (Diabetes
mellitus) och på grund af en jemte denna befintlig katarr i luftvägarne
är i stort behof af vistelse vid utrikes kurort snarast möjligt,
intygas härmed.

Stockholm den 3 maj 1894.

Tor Lamberg,

leg. läkare.

Efter uppläsande häraf beviljade kammaren, uppå derom genom
herr talmannen framförd anhållan, herr friherre Åkerhielm ledighet
från riksdagsgöromålen från och med morgondagen till Riksdagens
slut.

§ 2.

Sedan Riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt de i statsutskottets
memorial n:is 74 och 75 samt bevillningsutskottets memorial
n:o 28 föreslagna voteringspropositioner rörande åtskilliga frågor,
deri kamrarne fattat stridiga beslut, samt denna dag blifvit bestämd
för omröstning öfver de olika besluten, så anstäldes nu dessa omröstningar
enligt nämnda, här nedan intagna voteringspropositioner, i
följande ordning, nemligen:

lista omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 74).

Den, som vill, att Riksdagen för uppförande af ett nytt kasernetablissement
för Norrlands dragonregemente anslår 400,000 kronor,
samt att herrar Kardells och Björcks i ämnet väckta motioner ej
skola föranleda någon Riksdagens vidare åtgärd;

_ äfvensom att Riksdagen utöfver de bidrag till kasernbyggnaderna
å tillsammans 1,042,640 kronor, som böra tagas i beräkning såsom
påräknelig tillgång i detta hänseende, för ifrågavarande kasernbygg -

Gemensamma
omröstningar.

N:o 49.

Gemensamma
omrösti
ninyar.
(Ports.)

Måndagen den 7 Maj, f. m.

nadsarbeten äfvensom för anordnande af exercisfält för andra göta och
andra svea artilleriregementen samt Norrlands dragonregemente beviljar
tillsammans 2,841,160 kronor, att utgå med 1,411,925 kronor af
försäl jnings medlen för ifrågavarande tomter och byggnader i Malmö
och Ystad, äfvensom för de i statsrådsprotokollet af den 9 mars 1894
omförmälda tomter och lägenheter m. m. i Stockholm och Göteborg,
samt af återstående 1,429,235 kronor på extra stat för år 1895 anvisar
400,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen beslutit att för uppförande af ett
nytt kasernetablissement för Norrlands dragonregemente anslå 350,000
kronor, samt att herrar Kardelis och Björcks omförmälda motioner ej
skola föranleda någon Riksdagens vidare åtgärd;

äfvensom utöfver de bidrag till kasernbyggnaderna å tillsammans
1,042,640 kronor, som böra tagas i beräkning såsom påräknelig tillgång
i detta hänseende, för ifrågavarande kasernbyggnadsarbeten
äfvensom för anordnande af exercisfält för andra göta och andra svea
artilleriregementen samt Norrlands dragonregemente beviljat tillsammans
2,791,160 kronor att utgå med 1,411,925 kronor af försäljningsmedlen
för ifrågavarande tomter och byggnader i Malmö och Ystad äfvensom
för de i statsrådsprotokollet af den 9 mars 1894 omförmälda tomter
och lägenheter in. m. i Stockholm och Göteborg, samt af återståendö
1,379,235 kronor på extra stat för år 1895 anvisat 400,000 kronor.

Sedan voteringssedlarne blifvit aåemnade samt en sedel aäagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 60 Ja och 157 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 88 Ja och 37 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller ................................................. 60 Ja och 157 Nej,

sammanräkningen visar ...................................... 148 Ja och 194 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt i
öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

2:dra omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 75, mom. a).

Den, som vill, att Riksdagen med bifall till hvad Kongl. Maj:t
föreslagit, medgifver, att de lönebelopp, som skola utgå till de i

N:o 49.

Måndagen den 7 Maj, f. m.

statsrådsprotokollet för deri 9 mars 1894 omförmälde lärare, hvilka
qvarstå på de jemlikt kongl. brefvet den 16 december 1892 indragna
läroverkens stat, må uppföras å allmänna indragningsstaten under
riksstatens nionde bufvudtitel, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bar Kongl. Maj:ts framställning, att de lönebelopp,
som skola utgå till de i statsrådsprotokollet för den 9 mars 1894
omförmälde lärare, hvilka qvarstå på de jemlikt kongl. brefvet den
16 december 1892 indragna läroverkens stat, måtte uppföras å allmänna
indragningsstaten under riksstatens nionde hufvudtitel, icke
af Riksdagen bifallits.

Sedan voteringssedlarne blifvit afiemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 81 Ja och 135 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition,, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 103 Ja och 21 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller ................................................ 81 Ja och 135 Nej,

sammanräkningen visar ..................................... 184 Ja och 156 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

3:dje omröstningen:

(enligt statsutskottets memorial n:o 75, mom. b.)

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till hvad Kongl. Maj:t
föreslagit, medgifver, att vid allmänt läroverk eller pedagogi anstäld
extra ordinarie lärare, som af vederbörande eforalstyrelse erhållit
förordnande under hel lästermin eller derutöfver med full tjenstgöring,
men som af vederbörligen styrkt sjukdom förhindrats att
tjenstgöra, må, derest han före detta förordnande tjenstgjort vid dylikt
läroverk minst ett år, erhålla understöd för den tid, hvarunder
han varit ur stånd att tjenstgöra, till belopp motsvarande hälften af
det arfvode, som på grund af ifrågavarande förordnande eljest
skulle tillkommit honom för samma tid, dock att dylikt understöd
icke må utgå för längre tid än ett läsår, äfven om förordnandet
för längre tid meddelats; äfvensom att för bestridande af härigenom

Gemensamma
omröstningar.

(Forts.)

N:o 49.

Gemensamma
omröstningar.

(Forts.)

Måndagen den 7 Maj, f. m.

föranledda utgifter må till Kongl. Maj:ts förfogande ställas ett förslagsanslag
af 5,000 kronor årligen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen ej bifallit Kongl. Maj:ts ifrågavarande
förslag angående understöd åt extra ordinarie lärare vid allmänna
läroverken under förfall på grund af sjukdom och följaktligen icke
beviljat det för sådant ändamål af Kongl. Maj:t äskade anslag.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 102 Ja och 113 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 113 Ja och 10 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller .................................................. 102 Ja och 113 Nej,

sammanräkningen visar ....................................... 215 Ja och 123 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

4:de omröstningen:

(enligt bevillningsutskottets memorial n:o 28.)

Den, som, i likhet med Andra Kammaren, vill, att, med afslag
& gjorda framställningar om höjning af bränvinstillverkningsafgiften,
de i detta ämne nu gällande bestämmelser bibehållas oförändrade,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Första Kammaren, beslutit: Do)

att § 10 mom. 1 och 3 i gällande förordning angående vilkoren
för tillverkning af bränvin skola erhålla följande förändrade lydelse: -

Måndagen den 7 Maj, f. m.

N:o 49.

§ 10.

1. För bränvin, tillverkadt inom landet,'' skall efter afdrag af
två procent, som äro skattefria, tillverkaren påföras skatt med 60 öre
för hvarje liter af normalstyrka, hvarmed förstås bränvin, som vid
+ 15° å Gelsii termometer innehåller 50 volymprocent alkohol.

3. Vid utförsel af bränvin må, efter hvad särskildt finnes stadgadt,
åtnjutas restitution med 61,2 öre för hvarje liter renadt och
med 60 öre för hvarje liter icke renadt bränvin af normalstyrka.

2:o) att § 12 mom. 1 i förenämnda förordning skall erhålla följande
förändrade lydelse:

§ 12.

1. Af obeskattadt bränvin skola minst nittio procent såsom säkerhet
för skatten vara liggande på nederlag. Återstoden eger tillverkaren
utbekomma utan skattens erläggande, dock med skyldighet att
före den 1 påföljande oktober erlägga derpå belöpande skatt, vid påföljd
att Kongl. Maj:ts befallningshafvande eljest låter ofördröjligen
utmäta densamma.

3:o) att den vidtagna höjningen i tillverkningsskatten för bränvin
skall, såsom tilläggsafgift till den nu gällande, jemväl innevarande
år utgöras från och med den 1 juli, samt att öfriga sålunda beslutade
ändringar i förevarande förordning skola, med de undantag, som
omförmälas i nedanstående punkter 5:o och 6:o, tillämpas samtidigt
med förhöjningen i tillverkningsskatten;

4:o) att hittills gällande skatt af 50 öre litern må erläggas ej
mindre för det bränvin, som före den 1 juli 1894 disponerats, än
äfven, så vida betalning erlägges före den 1 oktober 1894, för det
bränvin, som berörda aen 1 juli obeskattadt qvarligger å brännerinederlag
eller allmänt bränvinsnederlag;

5:o) att bestämmelserna om den förhöjda restitutionen icke skola
tillämpas å bränvin, som utföres före den 1 januari 1895, eller å
bränvin, som denatureras före den 1 oktober innevarande år;

6:o) att den sålunda gjorda ändringen i § 12 mom. 1 af förordningen
angående vilkoren fö.r tillverkning af bränvin icke skall hafva
afseende å sådant bränvin, som vid den tid, då den förhöjda tillverkningsafgiften
träder i kraft, obeskattadt qvarligger å brännerinederlag
eller allmänt bränvinsnederlag; samt

7:o) att Riksdagen skall i den underdåniga skrifvelse, hvari Riksdagen
anmäler sina beslut om ändringar i förordningen angående
vilkoren för tillverkning af bränvin, anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
särskildt kungöra hvad Riksdagen i nu omförmälda nänseenden besluta.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad,'' äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,

Gemensamma
omröstningar.

(Forts.)

N:o 49.

Gemensamma
omröstningar.

(Forte.)

Angående
förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

Måndagen den 7 Maj, f. m.

att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 138 Ja och 78 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt ansiäld, hade utfallit med 76 Ja och 48 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller ................................................. 138 Ja och 78 Nej,

sammanräkningen visar ...................................... 214 Ja och 126 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

§ 3.

Till behandling företogs lagutskottets utlåtande n:o 58, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ecklesiastik
boställsordning.

I en den 30 november 1893 till Riksdagen aflåten proposition,
n:o 30, hade Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att antaga ett propositionen
bilagdt förslag till ecklesiastik boställsordning.

Härförutom hade till lagutskottets behandling hänvisats en inom
Andra Kammaren af herr 0- W. Bedelius väckt motion, n:o 146,
innehållande förslag till åtskilliga ändringar i den kongl. propositionen.

Utskottet hemstälde emellertid: att Riksdagen icke måtte bifalla
ifrågavarande Kongl. Maj:ts proposition, samt att herr Redelius’ i
ämnet väckta motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter uppläsande häraf begärdes ordet af

Herr Bruzelius, som yttrade: Herr talman, mine herrar! Kammaren
behagade af den kongl. propositionen i ämnet finna, att den
14:de paragrafen, som afhandlar byggnadsskyldigheten å andra och
tredje klassernas bostadsboställen, är för lagförslaget grundläggande.
Jag håller före, att det skulle lända till enkelhet i behandlingen och
till tidsvinst, om diskussionen och afgörandet finge röra sig först om
lagutskottets utlåtande angående § 14 i Kongl. Maj:ts förslag och
sedermera om öfriga paragrafer i ordningsföljd med början af § 1.
Jag tager mig derför friheten föreslå, att kammaren ville besluta,
att lagutskottets förevarande hemställan måtte på det sätt behandlas,
att först kommer under öfverläggning och afgörande utskottets hemställan
beträffande § 14 i Kongl. Maj:ts förslag och derefter utskottets
hemställanden beträffande öfriga paragrafer i Kongl. Maj:ts förslag
med början vid § 1.

Till hvad herr Bruzelius sålunda hemstält i fråga om sättet för
föredragningen af ifrågavarande ärende lemnade kammaren sitt bifall.

§ 14 i Kongl. Maj:ts förslag var af följande lydelse:

»1. A andra och tredje klassernas bostadsboställen på landet skola

Måndagen den 7 Maj, f. m. 9 N:o 49.

sätesbyggning, visthus, hushållskällare, brygghus, vedbod, hemlighus, Angående
drängstuga, vagnshus och brunn för hushållet, för så vidt de der f0™11!} till
böra enligt denna författning såsom laga hus finnas, af pastoratet blställsordbyggas
och underhållas, öfrig» laga hus å sådana bostadsboställen n{ng.
byggas och underhållas af boställshafvaren. (Forts.)

2. A bostadsboställen af andra och tredje klasserna i stad
byggas och underhållas alla laga hus af pastoratet.»

Beträffande samma § hade i afgifna reservationer framlagts följande
ändringsförslag:

af herrar Annerstedt, Öländer och Lundin, hvilka ansett paragrafen
höra hafva följande lydelse:

»l:o) A andra klassens bostadsboställen ålandet skola sätesbyggning,
visthus, brygghus, spanmålsbod, stall och fähus, för så vidt de böra
enligt denna författning såsom laga hus finnas, af pastoratet byggas
och underhållas, öfrig» laga hus å sådana boställen byggas och
underhållas af boställshafvaren.

2:o) Å tredje klassens bostadsboställen å landet byggas och
underhålla^ alla laga hus af boställshafvaren.

3:o) Å bostadsboställen af andra och tredje klasserna i stad byggas
och underhållas alla laga hus af pastoratet.»

af herrar Hasselrot, Lundström, von Möller och Bruzelius, med
hvilka herr Liss Olof Larsson i denna del instämt och hvilka ansett
paragrafen böra lyda sålunda:

»A andra och tredje klassens bostadsboställen skola sätesbygg''ning,
visthus och hushållskällare af pastoratet byggas och underhållas.
öfrig» laga hus å sådana bostadsboställen byggas och underhållas
af boställshafvaren.»

af herr friherre Bonde, med hvilken herr Bordell instämt och
beträffande ifrågavarande paragraf herr EricJcson i Bjersby instämt,
och soom för paragrafen yrkat denna lydelse:

»A andra och tredje klassens bostadsboställen skola sätesbyggning,
visthus, källare och vedbod, för så vidt de der böra enligt
denna författning såsom laga hus finnas, af pastoratet byggas. Öfriga
laga hus å sådana bostadsboställen byggas och samtliga hus underhållas
af boställshafvaren.»

samt af herr J. Anderson i Tenhult, som hemstält om följande
lydelse af paragrafen:

»A andra klassens bostadsboställen på landet skall sätesbyggning,
visthus, hushållskällare och vedbod samt å tredje klassens bostadsboställen
sätesbyggning af pastoratet byggas. Dessa hus och ej flera
ega socknemän med tak och innanredet boställshafvaren färdiga antvarda
och vare han sedan skyldig att hålla dem vid magt med egen
kostnad. När de af ålder och bruk och ej af prestens vanrykt förfalla,
då skall pastoratet dem ombygga och må virke å bostads
eller löningsboställes egor tagas såsom i 16 § sägs. Öfriga laga hus
å sådana bostadsboställen byggas och underhållas af boställshafvaren.»

Herr friherre Bonde begärde ordet och yttrade: Herr talman,
mine herrar! Den fråga, som här »föreligger, är icke ny inom Riksdagen,
utan det är tvärt om en mycket gammal fråga, en fråga, som

N:o 49.

Angående
förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

Måndagen den 7 Maj, f. m.

behandlats inom Riksdagen flera gånger förut och på hvars lösning
mycket arbete blifvit nedlagdt. Det förslag, som nu föreligger, har
blifvit af kyrkomötet godkändt och af Kongl. Maj:t framlagdt till
Riksdagens pröfning. Lagutskottet har likväl denna gång alldeles
afstyrkt det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget. Anledningen härtill
är icke att söka deri, att lagutskottets medlemmar i allmänhet
skulle hafva ansett en ecklesiastik boställsordning vara obehöflig,
utan orsaken är den, att olika meningar gjort sig gällande inom utskottet,
och ingen mening har der kunnat vinna tillräcklig pluratitet
just i afseende å 14 §, hvilken, enligt hvad den senaste talaren framhöll,
är förslagets kärnpunkt.

Många förslag att lösa denna fråga hafva blifvit framstälda, för
att derigenom försöka att minska anledningarna till de misshälligheter
inom församlingarne, som i stor mängd vållats just af den
ecklesiastika byggnads- och underhållsskyldigheten. En hvar af eder,
mine herrar, som haft med dessa saker att göra, vet väl, huru ofta
tvister uppstå mellan själasörjarne och församlingarna just angående
byggandet och underhållet af byggnaderna vid prestgårdarne. Detta
har varit det ena målet, man velat vinna med en ny boställsordning,
att man velat få reda uti dessa för närvarande mycket orediga förhållanden.
Det andra målet har varit att åvägabringa rättelse uti
det förhållandet, att en viss klass af ecklesiastika tjensteman, eller
komministrarne, d. v. s. de lägst aflönade presterna, hittills varit
hänvisade till att sjelfva ensamma bygga och underhålla sina boställen,
under det att de högre aflönade eller kyrkoherdarne, varit
derifrån till stor del befriade. Kongl. Maj:t har i det förslag, som
här blifvit framlagdt och som är af kyrkomötet godkändt, sökt att
jemka på det sättet, att församlingarnes byggnads- och underhållsskyldighet
i fråga om de större boställena, kyrkoherdeboställena, skulle
minskas, men att de deremot skulle deltaga äfven i byggande och
underhåll af komministerboställena. Nu ställer sig naturligtvis frågan
så, huru vida härigenom rättvisa åstadkommes, huru vida icke enligt
det kongl. förslaget församlingarne skulle åläggas större bördor, än
hvad nu är fallet. Det har inom utskottet varit den allmänna åsigten,
att verkligen det kongl. förslaget pålade församlingarna större bördor,
än de nu hafva, att således den minskning i byggnads- och underhållsskyldigheter,
som föreslås i afseende å kyrkoherdeboställenas hus, icke
är jemförlig med den ökning deri, som genom tilläggandet af komministerboställenas
hus enligt det kong!, förslaget ålägges församlingarne.
Kongl. Maj:t har nemligen föreslagit den minskning i församlingarnes
åliggande, att kyrkoherdarne hädanefter skulle sjelfva
bygga och underhålla äfven fähus, loge, lada och dylikt, hvarifrån således
församlingarne skulle blifva befriade. Deremot skulle deras
skyldigheter så till vid* ökas, att de finge sig ålagdt byggandet och
underhållet af alla komministerboställenas hus med undantag af fähus,
lada, loge o. s. v. Nu finner man, att detta skulle i församlingar,
der det endast finnes kyrkoherde, innebära en lindring för församlingarne,
men att det deremot skulle leda till ökade kostnader för
sådana församlingar, der en eller»flera komministrar finnas. Kostnaderna
blifva äfven ökade derigenom, att i det kongl. förslaget äro

N:o 49.

Måndagen den 7 Maj, f. m.

bestämda betydligt större dimensioner å dessa bus, än hvad i nu
gällande lag förskrifves. Hvad särskild! sätesbyggnaderna beträffar,
är det för närvarande mycket måttliga pretentioner, som nu gällande
lag ställer på detta slags bus. Het stadgas nemligen, att dylik byggnad
vid kyrkoberdeboställena skall innehålla stuga, två kamrar och
kök. Detta är allt, hvad lagen anser vara behöfligt i fråga om sätesbyggnaden
vid kyrkoherdeboställe. Visserligen är det sant, att det
är vid få kyrkoherdeboställen, som sätesbyggnaden är på detta sätt
konstruerad. Ty när församlingarne uppbyggt dylika byggnader, ha
de i allmänhet icke inskränkt sig till hvad lagen i detta hänseende
ålagt dem. Häruti har det kongl. förslaget infört en betydlig ökning.
I 8 § heter det nemligen, att å bostadsställe af andra klassen,
d. v. s. kyrkoherdeboställe, skall sätesbyggnaden innehålla minst 7,
högst 10 boningsrum, och för samma byggnad å komministerboställe
föreskrifves minst 4, högst 6 boningsrum. Således har det kongl.
förslaget betydligt ökat pretentionerna på dessa sätesbyggnader, hvilket
helt naturligt skulle för församlingarne medföra ökade kostnader.
Det har egentligen varit i dessa båda hänseenden, som meningarna
inom utskottet varit delade.

Jag har vid utskottets föreliggande betänkande fogat en reservation,
i hvilken ett par af utskottets ledamöter instämt, under det att
en ledamot af utskottet uti särskildt afgifven reservation utvecklat
ungefär samma mening. Vår afsigt har varit att åstadkomma, att
församlingarnes tunga icke blefve ökad, och vi hafva i detta hänseende
föreslagit, att församlingarne visserligen skola åtaga sig att hädanefter
äfven hygga vissa hus åt komministrarne, men deremot vara
befriade från underhållet af alla boställshus. Likaså hafva vi ansett,
att pretentionerna på sätesbyggnaderna kunde något nedsättas, och
att antalet af de rum, som der skola finnas, kunde något minskas,
så att detta antal å kyrkoherdeboställena skulle utgöra högst 7 och
å kommisterboställena högst 4.

Innan jag vidare ingår på vårt förslag, skulle jag vilja framhålla,
hvilka andra förslag dels inom utskottet förekommit, dels eljest varit
å bane. Att en ecklesiastik boställsordning är så svår att genomföra,
beror naturligtvis derpå, att förhållandena äro så ofantligt olika
inom olika delar af landet. De äro mycket olika i de norra, mellersta
och i synnerhet de södra delarne af landet, och hvad särskildt
Skåne beträffar, beröres detta landskap alldeles icke af det föreliggande
förslaget, enär man der på grund af gamla privilegier har
sakerna ordnade på helt och hållet annat sätt. Det är ej underligt,
att församlingarne till följd af de olägenheter, som varit förenade
med fullgörandet af denna byggnadsskyldighet, helst skulle önska
att helt och hållet blifva derifrån befriade. Förslag har också varit
väckt derom, att församlingarne skulle från denna skyldighet helt
och hållet befrias, och att en särskild fond skulle bildas för uppförande
och underhåll af dessa byggnader. Denna fond skulle bildas
genom vakanssättande af presterliga beställningar. Ej utan skäl har
häremot framställa de stora olägenheterna både för presterskapet och
församlingarne af ett sådant vakanssättande, och jag är öfvertygad
om att ett sådant förslag aldrig skull vinna framgång. Möjligen

Angående
förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

N:o 49.

Angående
förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

Måndagen den 7 Maj, f. m.

skulle Andra Kammaren godkänna ett sådant yrkande, men man kan
icke tänka sig, att det i någon annan instans skulle få något medhåll.
Man har också föreslagit ett annat sätt att ordna denna angelägenhet,
nemligen att åvägabringa ett slags ny lönereglering inom
pastoraten, hvarigenom byggnadsskyldigheten skulle evalveras i penningar
och’ kyrkoherdarne sjelfva finge åtaga sig densamma mot en
kontant årlig ersättning af församlingarne. Jag tror, att äfven detta
förslag blefve synnerligen svårt att genomföra, ty dels skulle denna
uppskattning i penningar af byggnadsskyldigheten alltid blifva föremål
för mycket trassel, dels skulle, enligt min mening, ett sådant
utbyte af naturaprestationer mot kontant penningbidrag för församlingarne
icke medföra någon som helst fördel.

Inom utskottet har framkastats ännu ett förslag, som herr Forssell
har uti sin reservation vidrört. Han har nemligen ansett, att
om en ecklesiastik boställsordning antages på de af Kongl. Maj:t
föreslagna grunderna, kommer detta alltid att innebära en orättvisa.
Ty i de församlingar, der det finnes komministrar, kan det hända,
att församlingarne icke få någon minskning i sina skyldigheter, utan
kanske tvärt om någon ökning. Der det icke finnes komminister, skulle
do åter bestämdt få en minskning. Herr Forssell har derför ansett, att
denna angelägenhet skulle behandlas olika inom de olika församlingarne,
på så sätt, att man värderade det underhåll, församlingarne lör närvarande
hafva sig ålagdt med afseende å kyrkoherdeboställena, och derefter
fördelade detta uppskattade värde lika på alla de presterliga
boställena, alltid på 2, 3 eller flera, allt efter som det finnes 1, 2
eller liera komministrar inom församlingen. Detta skulle naturligtvis
medföra, att församlingarne finge precis samma skyldigheter som nu,
men att kyrkoherdarne skulle få släppa till litet af hvad de nu hafva
såsom bidrag till komministrarne. Den största olägenheten med detta
förslag är den, att förhållandena blefve så olika inom de olika församlingarne.
Gäller det en församling, der det lins en komminister, så
komme den andel, som vid fördelningen af denna byggnadsskyldighet
skulle falla på hvarje boställe, att räcka till några hus; vore der två
komministrar, skulle det naturligtvis räcka till ett mindre antal hus,
och, om der vore 3 eller 4 kommistrar, till ett ännu mindre antal hus.
I vissa församlingar skulle det uppskattade kostnadsbeloppet kanske
ej ens räcka till för alla sätesbyggnaderna, i andra kanske väl till
dessa och ett och annat mindre hus, slutligen åter i andra till endast
vissa delar af öfriga hus. Der det icke fins någon komminister
alls, skulle församlingen fortfarande bygga och underhålla alla hus
vid kyrkoherdeboställena. Jag tror icke, att detta förslag är särdeles
tilltalande eller egnadt att väcka någon anklang.

Man kan här med skäl säga: hvad tjenar det till att diskutera
denna ecklesiastika boställsordning, när kyrkomötet tydligt och klart
framhållit, att om icke § 14 antages i fullkomligt oförändradt skick,
så måste frågan anses vara förfallen. Och den är naturligtvis förfallen,
i fall Riksdagen nu antager ett förslag, som är olika med det
af Kongl. Maj:t framlagda. Men jag vill dock hålla före, att det
ändå är af vigt, att Riksdagen uttalar sig. Ty ett uttalande från
Riksdagen, och ett uttalande särskildt från Andra Kammaren, om

N:o 49.

Måndagen den 7 Maj, f. m.

hvad man önskar och huru lågnt man vill gå i eftergifter, tror jag
vara synnerligen lämpligt, emedan det kan tjena till grund för Kongl.
Maj:t, då han framlägger ett nytt förslag för Riksdag och kyrkomöte.
Derför tror jag verkligen, att det är skäl för att betänka, huru vida
nu icke Andra Kammaren skulle vilja antaga en ecklesiastik boställsordning
på sådana grunder, att dermed äro förenade rättvisa och
billighet. Jag skulle derför helst önska, att Andra Kammaren ville
yttra sig i ungefärligen samma syfte som den af mig afgifna reservationen,
då jag derigenom tror, att rättvisa på bästa sätt vinnes.
Genom § 14 får man då församlingarne befriade från byggandet af
de flesta andra byggnader, utom manbyggnaden. De byggnader,
som äro qvar, äro endast källare och visthus, och det är ju hus, som
äro af mycket ringa betydelse. Deremot befrias församlingarne från
åtskilliga hus, som finnas upptagna i Kongl. Maj:ts förslag, såsom
stall, vagnshus m. fl. Men hvad som är det mest betydande, det är
det, att underhållsskyldigheten enligt mitt förslag helt och hållet
öfverflyttas på boställsinnehafvaren.

Det har framhållits, att det är olämpligt att dela på byggnadsskyldigheten
och underhållsskyldigheten, och det kan ju visst sägas,
att det finnes vissa svårigheter der vid lag. Men det förekommer ju
redan vid åtskilliga andra af kronans hus, som äro utlemnade till
boställsinnehafvare, der underhållsskyldigheten åligger boställsinnehafvaren,
fastän byggnadsskyldigheten tillkommer kronan. Det finnes
en särskild författning åt'' år 1856, som bestämmer, hvad som skall
räknas till byggnadsskyldighet, och hvad som skall räknas till underhållsskyldighet;
och jag tror att underhållsskyldigheten i afseende
på dessa ecklesiastika boställen mycket väl skulle kunna fotas på
samma grunder, som i denna författning äro införda.

Det kan ju anmärkas, att i det föreliggande lagförslaget dessa
grunder borde vara intagna, men då detta förslag, i fall det blir ett
uttryck af Riksdagens åsigt, icke afser att direkt blifva lag, så behöfver
det icke vara så noga utarbetadt, som det måste vara, när det
kommer från Kongl. Maj:t till Riksdagen och kyrkomötet.

Jag vågar hoppas, att, oaktadt vi nu börjat med § 14, herr talmannen
och kammaren må tillåta mig att äfven något vidröra de
öfriga paragraferna. Man brukar ju hafva rättighet att vidröra förslag
i sin helhet. — Jag vill nämna, att de af mig i min reservation
föreslagna förändringarna i åttonde paragrafven, som afse sätesbyggnadernas
storlek, nemligen att minska pretentionerna i Kongl. Maj:ts
förslag, äro ungefärligen desamma, som herr Redelius i sin motion
föreslagit, sä att rummens antal skulle bestämmas till högst 7 för
kyrkoherde och högst fyra för komminister.

Det är äfven en annan paragraf, som är ganska vigtig, nemligen
§ 67. Den innehåller det, att när på särskilda orter finnas bestämmelser,
som på grund af öfverenskommelse eller särskilda förhållanden
afvika från de allmänt gällande, så skulle de fortfarande vara
gällande. Detta är särskilt förhållandet i Dalarne och, som jag tror,
äfven i Vestmanland, hvarest på grund af gamla konventioner, som
förklarats ega laga kraft, församlingarna hafva betydligt större skyldigheter
än på andra håll. Men jag förmodar, att det skulle vara

Angående
förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

N:o 49.

Angående
förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

Måndagen den 7 Maj, f. m.

orättvist mot dessa orter, om sådana olikheter skulle qvarstå; och
derför hafva vi i vår reservation föreslagit, att när på eu ort saken
är ordnad på annat sätt, än detta förslag innehåller, så skall sådant
icke vara gällande längre än under nuvarande tjensteinnehafvares
tjenstetid. Jag tror, att det är rättvist, ty derigenom får man till
stånd likformighet öfver hela landet.

Såsom jag här har framhållit, tror jag, att behofvet af en ecklesiastik
boställsordning är alldeles ovedersägligt. Och då man icke kan
tänka sig möjligheten af att någonsin få en för församlingarne mera
gynsam ecklesiastik boställsordning än den nu af Kongl. Ma:jts föreslagna
med de i ifrågavarande reservation upptagna förändringar,
tvekar jag icke att yrka bifall till den af mig framlagda, vid betänkandet
fogade reservationen.

Vidare anförde

Herr Bruzelius: Herr talman, mine herrar! Det torde vara
behöfligt, att kammaren behagade först erinra sig de stadganden, som
nu gälla i fråga om byggnadsskyldigheten på ecklesiastika boställen.
I 26 kap. 2 § byggningabalken stadgas: »I prestgård skall vara
stuga med två kamrar, kök, brygghus med bakugn, bod med dubbel
botten och loft, visthus, lada med två golf och loge, fähus och stall,
alla till den storlek, som särskildt derom stadgadt är. Dessa hus,
och ej flera, ega socknemän med tak och innanrädet kyrkoherden
färdiga antvarda, och vare han sedan skyldig att hålla dem vid magt
med egen kostnad.»

Kyrkoherdes skyldighet i fråga om underhållet af de byggnader,
som församlingen skall bygga, har genom Kongl. Maj:ts utslag blifvit
tolkad så, att församlingarne äro skyldiga att bättra sådana bristfälligheter
å prestgårdsbyggnader, som tillkommit genom begagnandet och
tidens åverkan och icke genom boställskafvarens vårdslöshet och försummelse.
Hvad boställena i städerna beträffar, finnes det stadgadt,
att städerna skola förse pastorer »med beqväma publika hus och
gårdar.»

Dessa stadganden gälla med undantag hvad angår Skåne, som
har en särskild lagstiftning på detta område.

Nu har det kongl. förslaget utgått från den mening, att, då husen
på komministersboställen och pastoratsadjunktsboställen uteslutande
byggas af innehafvarne sjelfva och icke af församlingen, så borde,
för att bereda någon lättnad för dessa komministrar och pastoratsadjunkter,
hvilka i allmänhet äro svagt aflönade, kyrkoherdarne afstå
något af skyldigheter, som församlingarne hafva vis å vis kyrkoherdeboställena.
I stället skulle församlingarne bygga lika för såväl kyrkoherdar
som komministrar. Det är detta, som § 14 i det kongl. förslaget
sökt lösa. Kyrkomötet har, som den förre talaren redan påpekat,
först såsom vilkor för denna lags antagande, att § 14, sådan
aen lyder i Kongl. Maj:ts förslag, skall oförändradt antagas. Som
herrarne finna, hafva utaf utskottets 16 ledamöter icke mindre än 11
reserverat sig. — Den ärade ordföranden i lagutskottet har i sin
reservation bedömt situationen rigtigt, då han yttrar, att det inom

N:o 49.

Måndagen den 7 Maj, f. in.

utskottet »tydligt trädt i dagen, att den i propositionen föreslagna
utsträckningen af församlingens byggnadsskyldighet till vissa boställshus
å komministers- och öfriga tredje klassens boställen emot befrielse
för församlingen från byggnadsskyldigheten i afseende å vissa
af boställshusen å kyrkoherdeboställena för närvarande icke låter mig
genomföra, alldenstund emellan boställshafvarnes repesentanter inom
kyrkomötet och dem, som inom Riksdagens Andra Kammare kunna
anses representera i främsta rummet de byggnadsskyldiges inom församlingarne
intressen, är rådande en grundväsentlig olikhet i uppfattningen,
huru stora eftergifter i församlingens byggnadsskyldighet
å kyrkoherdeboställen skall motsvara den föreslagna utsträckningen
i byggnadsskyldighet å komministersboställen.» Detta har gjort, att
de 5 ledamöter i lagutskottet, hvilka bildat pluralitet vid den slutliga
omröstningen, hafva afgifvit ett betänkande, som går ut på afslag
på hela lagförslaget.

Då jag, i likhet med den förre ärade talaren, anser det vara i
hög grad behöflig!, att nya bestämmelser i afseende på byggnadsskyldigheten
på ecklesiastika boställen komma till stånd, har jag i
likhet med flera andra ledamöter inom utskottet ansett mig böra
framlägga för Riksdagen något förslag i detta afseende. Den reservation,
som jag biträda har utaf Första Kammaren blifvit antagen,
och den återfinnes på sidan 36 i lagutskottets utlåtande. Der har
blifvit en liten förändring gjord, som jag skall taga mig friheten
påpeka. Emellan orden »bostadsboställen» och »skola» skulle inskjutas
orden »på landet» och ett senare moment tillkomma, alldeles
likalydande med 2 mom. i 14 § af Kongl. Maj:ts förslag.

Friherre Bondes reservation har säkerligen många sympatier
inom kammaren. Men hvarför jag för min del ej kunnat biträda
den, beror derpå, att friherre Bonde anser, att församlingarna skulle
hafva skyldighet att bygga vissa i reservationen angifna hus, men
presterskapet deremot hafva underhållsskyldigheten. Jag tycker för
min del, att det är vanskligt att låta en bygga och en annan underhålla.
Jag vill icke påstå, att det skulle komma att ske, men man
kan tänka, att detta underhåll skulle försummas, så att ny byggnad
erfordrades tidigare än som behöfts, derest byggnaderna i tid reparerats.

Inom lagutskottet har jag under diskussionen upptagit en tanke,
som jag vill minnas uttalades i en motion i denna kammare för ett
par riksdagar sedan af herr Redelius. Jag tror nemligen, att denna
fråga knappast kan på annat sätt lösas, än att all byggnadsskyldighet
och dermed äfven all underhållsskyldighet öfverflyttas på presterskapet.
Detta kan å andra sidan icke låta sig göra, med mindre
man åvägabringar en lönereglering i hvarje församling i fråga om
byggnadsskyldigheten. En sådan lönereglering behöfde, efter min
förmening, icke dröja, till dess tiden för den redan antagna löneregleringen
gått till ända; utan då, så vidt jag vet, frågan om byggnadsskyldigheten
icke ingick i de verkstälda prestlöneregleringarna, så
borde det icke vara omöjligt att redan nu åstadkomma en lönereglering
i afseende på byggnadsskyldigheten. De bestämmelser, som
återfinnas i den gamla lagen, i fråga om församlingarnas skyldighet

Angående
förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

N:o 49.

Angående
förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Ports.)

Måndagen den 7 Maj, f. m.

att bygga vissa hus i kyrkoherdeboställena, stodo väl tillsammans
med den tidens lagstiftning i afseende på presterskapets aflöning;
denna utgick fordom i naturaprestationer, men nu i kontant lön.

Detta har ock framhållits i herr Forsells reservation, hvilken jag
emellertid icke kunnat biträda, emedan, då enligt min tanke detta
lagförslag innehåller så många goda, lämpliga och nyttiga bestämmelser,
så skulle det vara skada, om hela förslaget folie, derför att
man ej kan antaga Kongl. Maj:ts proposition i 14 § i oförändradt
skick. Jag skall derför, herr talman, taga mig friheten, till den kraft
och verkan det kan hafva, att yrka bifall till den reservation, som
afgifvits af herr Hasselrot, mig m. fl., och hvilken återfinnes på sid.
36, med den ändring, som jag nämnt, att paragrafen delas i två
moment och att mellan orden »bostadsboställen» och »skola» inskjutas
orden: »på landet» och att ett moment tillägges, lika lydande med 2
mom. i 14 § af det kongl. förslaget.

Herr Redelius: Oaktadt frågan om ny ecklesiastik boställsordning
kan anses förfallen, här jag dock ansett mig kunna af de skäl
friherre Bonde anförde yttra mig i frågan, för den händelse jag kunde
komma fram med något, som kunde vara förtjent af uppmärksamhet,
när framdeles ett nytt förslag i ämnet framlägges. Jag har dertill
också ett skäl deri, att jag förnyade gånger varit motionär i frågan.
Jag ber dock, innan jag kommer med mitt egentliga projekt, att få
säga några ord med anledning af den förste talarens yttrande angående
tvisterna. Den frågan föreligger ju ej här, men detta har anförts
såsom motiv för en ändring i ifrågavarande lagstiftning. Jag
ber då få säga i det hänseendet, att, så vidt jag känner, inga tvister
af svårare beskaffenhet förekommit. Särskildt är det mig en kär
pligt att erkänna, att inom de trakter, der jag vistats och tjenstgjort,
först och främst ifrån församlingarnas sida stort tillmötesgående och
offervillighet lagts i dagen gent emot presterskapet i fråga om boställenas
byggnad och underhåll.

Hvad återigen angår det, som den förste talaren yttrade angående
församlingarnes befriande från underhållsskyldigheten, så instämmer
jag med den talare, som näst före mig hade ordet, deruti, att jag
anser en sådan anordning högst olämplig. Ty om det här och hvar
kan förekomma tvister angående byggnadsskyldighetens fullgörande
enligt nu gällande bestämmelser, så skulle det efter min uppfattning
blifva ännu mycket värre, om man vidtoge en sådan anordning, att
en skulle bygga och en annan underhålla. Om en såda”. anordning
vill jag för min ringa del på intet vilkor vara med. Hellre skulle
jag då, i fall intet annat val förefunnes än att gå in på en så beskaffad
delning, obetingadt vara böjd för att åtaga mig hela både byggnadsoch
underhållsskyldigheten än att svara för underhållsskyldigheten
af hus, som det skulle åligga en annan att bygga.

Det har ock sagts af den förste talaren, att frågan gälde församlingarnas
befriande från byggnadsskyldigheten och dennas öfverförande
på vissa kassor. Den punkten har föranledt mycken diskussion,
såsom vi veta, i kyrkomötet och Riksdagen och vunnit mycket
anklang. Men jag förmodar dock, att efter den utredning, som fram -

N:o 40

Måndagen den 7 Maj, f. m.

lagts för denna Riksdag, denna fråga icke vidare lärer hafva några
utsigter till framgång. Man måste således söka lösa den på ett
annat sätt. Och det sätt, hvarpå jag anser den kunna lösas — äfven
herr Bruzelius syntes, om jag fattade honom rätt, vara böjd att instämma
deri — går derpå ut, att byggnadsskyldigheten lika väl soin
underhållsskyldigheten bör öfverföras på prestcrskapet allena. Att
jag nu, oaktadt denna proposition förelagts Riksdagen och oaktadt
jag varit motionär och framhållit önskvärdheten af åtskilliga jemkningar
i Kongl. Maj:ts proposition, likväl icke vidrört § 14, derför
ber jag först att få gifva skäl, till den kraft och verkan det kan
hafva. Sådan denna § föreligger i den kongl. propositionen, har jag
kunnat och kan ännu godkänna den, och jag har ej velat väcka förslag
till någon ändring särskildt och i synnerhet af det skål, att den
skulle gifva komministrarne en förmån på kyrkoherdar nes bekostnad;
mot en sådan anordning har jag ej velat och vill icke uppträda, utan
om jag skall säga något derom, är det till förmån för en sådan anordning.
Till bevis för, att detta äfven förr varit min uppfattning,
såsom det är nu, ber jag att få erinra, att jag väckt motion derom,
att den behållning från de ecklesiastika boställsskogarne, som ingått
till den s. k. »ecklesiastika boställenas skogsfond», skulle få användas
till förbättring af komministrarnes och kapellpredikanternas löneförmåner
och på det sättet gifva dem en lindring i afseende på byggnadsskyldigheten,
emedan det ju är likgiltigt, i hvad form bidraget
kommer, antingen såsom löneförbättring eller såsom bidrag till byggnadsskyldigheten
— hufvudsaken är, att de få detsamma. Detta mitt
förslag har emellertid blifvit afslaget, och derom är för närvarande
ingenting att säga. Men hvad beträffar hufvudfrågan, med afseende
å hvilken jag egentligen ansett mig böra taga till orda, nemligen
byggnadsskyldighetens öfverförande på presterskapet, så anser jag
detta kunna gå för sig utan förnärmande af någons rätt och kan i
det fallet icke instämma med friherre Bonde, som syntes, om jag
fattade hans anförande rigtigt, vilja motsätta sig eu sådan anordning
och påstå, att det skulle vara svårt och förorsaka mycket trassel att
försöka slå in på den vägen.

Jag skall be att få närmare angifva, huru jag tänkt mig saken.
Jag har tänkt, såsom herr Bruzelius nämnde, att det skulle blifva
ett slags lönereglering, antingen i och för byggnadsfrågans reglering
ensamt eller i samband med den nya löneregleringen, som i alla händelser
skall ske enligt gällande lagbestämmelser, så snart den nuvarande
löneregleringen på hvarje ställe hinner gå till ända, och detta
kan ej dröja så länge. Vi minnas, att lagen utfärdades 1862; således
hafva år 1912 femtio år förflutit; derefter kan det ej dröja länge,
innan samtliga löneregleringar skola göras om. Vare sig denna
reglering skulle ske då eller förr, om det vore önskvärdt och saken
brådskande, skulle saken kunna ordnas sålunda. När vederbörande
nämnd, hvars sammansättning vi alla känna, hvadan det är onödigt
att jag nu upptager tiden med att referera den saken, kommer till
hvarje särskildt ställe, har den först att lösa den frågan: Hvad skall
presten här anses behöfva för sin anständiga bergning? Då uppgör
nämnden ett förslag och säger: så och så mycket. Låt oss för tydyl
nära Kammarens Vrot. 1894. N:o 49. 2

Angående
förslag till
ecklesiatisk
boställsordning.

(Forts.)

N:o 49.

Angående
förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

Måndagen den 7 Maj, f. m.

lighetens skull antaga, att det är fråga om en kyrkoherde, och att
han skall hafva 4,000 kronors lön. Den andra frågan blir: Hvad
för tillgångar finnas till denna aflöning? Först finnes ett boställe.
Hvad är det då värdt i årlig afkastning? Jag antager, att det ej
skall möta oöfverstigliga hinder för nämnden att komma till ett nöjaktigt
resultat vid denna uppskattning. Låt mig antaga, att afkastningen
uppskattas till 2,000 kronor, men så kommer byggnadsskyldigheten,
som det skall åligga nämnden att taga i betraktande och
värdera. Presten skall bygga och underhålla alla hus med församlingens
fullkomliga befriande från allt i det hänseendet. Då måste
man tänka på, hvad det kan kosta i medelvärde årligen. Om man
då, inberäknande kostnad för embetsskjuts, vill uppskatta det så högt
som till 500 kronor, så blir resultatet, att bostället lemnar 1,500 kronor.
Skilnaden kommer då församlingen att erlägga. Detta är naturligtvis,
som hvar och en förstår, blott ett fingeradt exempel, såsom
en antydan om, huru jag tänkt mig saken. Om frågan löses i denna
rigtning, tror jag ej, att det skall märkbart kännas å någondera sidan,
presterskapets eller församlingarnas, att byggnadsskyldigheten öfverflyttats
på presterskapet. Man kan säga, att församlingarne äro helt
och hållet befriade derifrån; det beror på, huru de bestämma lönebeloppen.
Jag fruktar ingenting i det hänseendet för presterskapets
räkning. Det synes, som om ej heller församlingarna skulle hafva
något emot en sådan anordning, som är vida enklare, än den tunga,
som förut här vidrörts, nemligen bildandet af kassor, hvilket skulle
hafva till följd, att den närvarande generationen skulle först sjelf
verkställa sin byggnadsskyldighet och sedan genom kassors bildande
befria kommande generationer från samma skyldighet, hvilket innebure
en obillighet och orättvisa.

Jag har velat å nyo uttala detta till kammarens protokoll, för
den händelse vederbörande i framtiden skulle egna någon uppmärksamhet
deråt. Mig synes detta vara en möjlig och rättvis lösning.
Då komme också kyrkoherdar och komministrar och prester af alla
grader att blifva likstälda.

Då jag har denna åsigt, kan jag naturligtvis ej vara med om
någon af reservationerna. Att yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag,
vet jag är lönlöst, då det är fallet genom Första Kammarens beslut.
Såsom en opinionsyttring, sådan frågan nu föreligger, ber jag dock
att få uttala mig till förmån fqr Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Lundell: Den ursprungliga meningen med den skrifvelse,

som affattades för ganska länge sedan i fråga om reglering af denna
byggnadsskyldigheten, var att förekomma tvister mellan presterskapet
och församlingarna. Någon lösning på denna fråga synes förslaget
icke kunna utgöra. Vill man förekomma tvister, lärer det väl icke
kunna gå på något annat sätt, än att man går till väga på samma
sätt som vid löneregleringen och uppskattar de naturaförmåner, som
församlingarnas byggnadsskyldighet innebär, i penningar, i likhet med
det förslag, som föreligger i den af herr Forsell framstälda reservationen,
och såsom här framhållits af herrar Bruzelius och Redelius.
Jag tror, att denna lösning icke fullständigt lärer kunna verkställas
förr än i sammanhang med eu ny lönereglering. Man får nu tänka

N:o 40.

Måndagen den 7 Maj, f. m.

sig, att den nuvarande löneregleringen är slut 1912, och att en ny sedan
skall uppgöras för tiden derefter, hvilken sålunda komrne att tillämpas
i början på nästa århundrade. När man då skall taga under behandling
de nya lönerna, och huru dessa skola utgå, skulle man ju kunna
göra jemkningar i byggnadsskyldigheten mellan komministrarne och
kyrkoherdarne. Då är ingenting bestämdt, om hvad kyrkoherdarne
och komministrarne skola uppbära af'' den lön, församligen skall utgöra,
utan då kan en fullkomligt fri jemkning ske äfven i fråga om
byggnadsskyldigheten och årliga löneförmåner bestämmas med hänsyn
till byggnadsskyldigheten. Ett visst belopp skulle då bestämmas i
penningar, hvilket församlingen skulle betala, och presterskapet skulle
då få skyldighet att både bygga och underhålla kyrkoherde- och
koministerboställena, utan att något dertill skulle utgöras af församlingen
i naturaförmåner. Dermed skulle man då kunna förebygga
tvister äfven rörande den del af lönen, som utgår i form af byggnadsskyldighet
från församlingarna. Det ar också stäldt utom allt tvifvel,
att det komme att blifva en betydlig fördel, om presterna finge bygga
sjelfva. Säkert byggde de då billigare, än hvad församlingarna gorå,
och presterna kunde bättre afpassa behofvet af rum och dylikt, än
hvad som nu kan ske, då detta skall bestämmas af synerätt och
enligt både församlingens och presterskapets yttrande i saken. Jag
tror derför, att de nu föreliggande förslagen och reservationerna
icke erbjuda någon lösning af frågan, utan yrkar afslag å alltsammans,
under uttalande af, att jag instämmer i hvad herrar Redelius
och Bruzelius anfört i fråga om att man borde söka få frågan afgjord
i sammanhang med presternas lönereglering, så att deri äfven inginge
uppskattningen af den byggnadsskyldighet, som nu åligger församlingarna.
Den skyldighet, som nu i detta afseende åligger dem, är
i mitt tycke vida redigare och klarare bestämd i de gamla författningarna,
än hvad som är förhållandet i de nu föreliggande förslagen.
Der finnes intet utsatt om dimensionerna å ifrågavarande byggnader,
utan nästan allt beror på godtycke. Jag anhåller derför få yrka afslag
å de nu framlagda förslagen, såväl å Kongl. Maj:ts proposition
som å reservationerna, samt bifall till utskottets hemställan.

Herr Forsell: Då jag i lagutskottet deltagit i denna frågas

behandling, skall jag be att för kammaren få angifva de skäl, på
grund af hvilka jag icke kunnat förena mig med de öfriga reservanterna,
utan sjelf afgifvit en reservation, och icke heller kunnat gilla
det kongl. förslaget som det nu föreligger.

Om man då först ser till, hvari den nuvarande byggnadsskyldigheten
enligt byggningabalkon består, skall man finna, att församlingarne
nu skola bygga sju hus åt kyrkoherden. Enligt § 14 i Kongl.
Maj:ts förslag åter skulle församlingarna bygga tillsammans nio hus,
och detta icke allenast för kyrkoherdebostället, utan äfven för alla
prcstboställen, som äro s. k. bostadsboställen. Ser man till, huru
detta skulle verka inom de olika trakterna af landet, skall man finna,
att i sådana församlingar, der det endast finnes kyrkoherde, församlingen
möjligen skulle få någon lindring i byggnadsskyldigheten, då
deremot i sådana församlingar, der det förutom kyrkoherden finnes

Angående
förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

N:o 49

Angående
förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

Måndagen den 7 Maj, f. m.

tre eller flere komministrar, det ovilkorligen skulle innebära en
ganska väsentlig ökad tunga för församlingarna.

Då jag för min del icke kan gilla, att denna fråga ordnas på
sådant summariskt sätt, och då det skulle temligen ojemnt trycka
de olika församlingarna, har jag icke kunnat biträda Kongl. Maj:ts
förslag. Jag har tänkt mig, att denna fråga lämpligast bör ordnas
församlingsvis på basis af församlingarnas nuvarande byggnadsskyldighet
och att samma principer skulle iakttagas som vid ordnandet
af lönefrågan, då ju denna fråga icke är annat än en lönefråga,
och såsom en sådan bör kunna ordnas lika väl och på lika sätt
som presternas löner reglerades. Jag har trott, att detta kan ske
på sätt i reservationen angifves. Sedan församlingarnes nuvarande
byggnadsskyldighet blifvit af en nämnd upptaxerad i penningar, och
de hus, som enligt nya lagen skola finnas på presternas bostadsboställen,
jemväl blifvit i penningar uppskattade, fördelar man den
gamla byggnadsskyldigheten på de nya hus, som skola finnas å samtlige
bostadsboställena inom pastoratet så långt gamla byggnadsskyldigheten
förslår. Derigenom konune man till det resultat, att kyrkoherdarne
i de större församlingarne skulle få dela med sig. Men
desse äro i allmänhet så väl aflönade, att det icke skulle vara af
någon synnerligen stor betydelse för dem, då deremot de svagast aflönade
kyrkoherdarne skulle få behålla det byggnadsbidrag, de från
församlingarnes sida nu åtnjuta. Genom att på detta sätt ordna frågan,
kommer man ungefär in på den väg, herr Redelius föreslagit.
Jag har likväl tänkt mig, att det borde stå församlingarna fritt att
sjelfva afgöra, om de vilja fullgöra sin byggnadsskyldighet, antingen
som han föreslagit, genom att lemna kontanta årliga bidrag, eller
genom att fullgöra byggnadsskyldigheten in natura. Hvad sedan
angår lindrandet af församlingarnes byggnadsskyldighet, tror jag knappt,
att det kan gå an på annat sätt än genom bildande af byggnadskassor.
Det är väl sant, att detta mött mycket motstånd, och att
man ansett svårt att åvägabringa sådana kassor, men jag kan icke
förstå, att det vore omöjligt, om man till grundplåt för dessa kassor
loge ett års behållning af hvarje ledigblifven presterlig befattning
och sedan öfverlemnade åt församlingarna sjelfva att ordna de ytterligare
bidrag, som möjligen skulle kunna erfordras.

Af dessa skäl, herr talman, och då jag icke kan förena mig med
någon af de öfriga reservanterna samt icke heller kan ansluta mig
till Kongl. Maj:ts förslag, utan anser, att frågan bör ordnas på den
väg, jag antydt, dels nu och dels i reservationen, skall jag yrka
afslag på hela den föreliggande paragrafen.

Herr Kar de 11: Jag har inom utskottet förenat mig med friherre

Bonde i hans reservation. Det förefaller mig, som om de presterliga
anspråken, hvilka framträda i den kongl. propositionen, äro allt
för stora. Derför hafva vi också yrkat afslag å Kongl. Maj:ts proposition
i denna del. Men då Riksdagen för åtskilliga år tillbaka
begärde, att Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till ny ecklesiastik boställsordning, så hafva vi icke
ansett det vara lämpligt för Riksdagen att inskränka sig till ett rent

N:o 49.

Måndagen den 7 Maj, f. m.

afslag, utan äfven ansett absolut nödvändigt för densamma att säga
ifrån, hvad den vill. Det kan icke vara tillräckligt att komma fram
i motiveringen allenast med ett motförslag. Man bör äfven framlägga
ett sådant förslag uti sjelfva klämmen.

För öfrigt hafva äfven vi i vår reservation gått in på sjelfva
kärnpunkten i förslaget, nemligen att församlingarne borde åtaga sig
en viss byggnadsskyldighet gent emot komministrarne. Men för att
församlingarna skulle kunna åtaga sig denna, hafva vi ansett, att
kyrkoherdarne skulle kunna maka åt sig en smula — det var något,
mot hvilket, såsom vi hörde, herr Redelius icke både något väsentligt
att invända. För närvarande råder i afseende å byggnads- och underhållsskyldigheten
af prestgårdarna en motsats mellan städerna och
landsbygden. Yi hafva ansett, att denna motsats icke bör vidare
bibehållas. Det är sant, att en viss fördel skulle uppstå för städerna,
när underhållsskyldigheten och en del af byggnadsskyldigheten skulle
öfverflyttas på boställshafvarne,^men å andra sidan blefve städernas
skyldigheter närmare bestämda och reglerade. I utbyte mot detta
borde de äfven förunnas några förmåner.

Det förslag, som friherre Bonde framstäf, och hvari jag instämt,
skiljer sig från det'' förslag, som af herrar Hasselrot och Bruzelius
m. fl. afgifvits, derutinnan, att vi ansett, att underhållet borde öfvertagas
uteslutande af boställsinnebafvaren. Denna underhållsskyldighet
är mycket betungande för församlingarna, och om denna genom
lag helt och hålletnöfverflyttades på dem, blefve det kanske ingen ända
på reparationer. Äfven ett obetydligt fel kan förstoras och gifva anledning
till högst betydliga utgifter för församlingarne. Jag är öfvertygad
derom, att i fall underhållsskyldigheten öfverflyttades på boställsinnebafvoren,
skola dessa kostnader betydligt reduceras. Herr
Bruzelius förklarade, att denna underhållsskyldigheten icke lätt skulle
kunna skiljas från byggnadsskyldigheten, och härutinnan instämde herr
Redelius. — Jag ber dock att få fästa uppmärksamheten på 1856 års
stadga, hvari det beträffande boställsbafvarne på kronans slott och gårdar
är bestämdt, att innehafvare!! af ett boställe sjelf underhåller detsamma.
Deri angifves ock noga, hvad som menas med underhållsskyldighet och
hvad som menas med byggnadsskyldighet. Om man här vid lag tillämpade
denna stadga, skulle icke någon kontrovers behöfva ifrågakomma.

Jag instämmer med herr Bruzelius afgjordt deri, att detta kongl.
förslag om ecklesiastik boställsordning innehåller så många goda och
beaktansvärda saker, att man icke bör genom ett rent afslag å 14 §
— utan att sätta något i stället — skjuta från sig allt detta.

Herr Redelius framstälde nyss ett särskildt förslag. Det kan
måhända vara rätt godt, och det kommer väl igen en annan gång!
1 öfrigt anslöt han sig ju till Kongl. Maj:ts förslag.

. Hvad herr Forsell beträffar, så påstod han, att byggnadsskyldigheten
i församlingar, der det finnes komministrar, skulle blifva mycket
tyngre, än der det icke finnes någon sådan tjensteman.

Jag vill dock tro, att sådana församlingar, der det finnes komministrar,
äro större och hafva större förmåga, än der det blott finnes
kyrkoherde. I det stora hela blir enligt friherre Bondes och min
reservation byggnadsskyldigheten, på samma gång, som den blir mer

Angående
förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

N:o 49.

Angående
förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forta.)

Måndagen den 7 Maj, f. m.

bestämd och reglerad, också mycket lättare för församlingen — både
kyrkoherdarne och komministrarne få det bättre ordnadt, och på detta
sätt blir det äfven för dem bättre stäldt.

Jag ber derför att få yrka bifall till vår reservation, att 14 §
må få följande lydelse: A andra och tredje ''klassernas bostadsbostäl len

skola sätesbyggning, visthus, källare och vedbod, för så vidt de
der böra enligt denna författning såsom laga hus finnas, af pastoratet
byggas, öfriga laga hus å sådana bostadsboställen byggas och samtliga
hus underhållas af boställshafvaren.

Herr Anderson i Tenhult:. Efter den upplysning, som jag fått,
har Första Kammaren antagit herr Hasselrots in. fl. reservation med
ett litet tillägg, nemligen af orden »på landet». Het förslag, som herr
Hasselrot framstält, innehåller, att pastoratet skulle både bygga och
underhålla å andra klassens boställen tre hus och å tredje klassens
boställen likaledes tre hus. I den reservation, som herr baron Bonde
afgifvit rörande 14 §, och som han här i kammaren sökt försvara, har
han i viss mån gått något längre, i det han föreslagit, att pastoratet
skulle bygga å andra klassens boställen fyra hus och å tredje klassens
boställen likaledes fyra hus, med den skilnad likväl, att boställshafvaren
skulle utgöra det årliga underhållet. Då komministrarne
hittills ensamme haft såväl byggnads som underhållsskyldighet å de
vid deras boställen behöfliga hus, har jag för min del icke velat gå
så långt som någon af de af mig nu nämnde reservanterna, utan
jag har velat, att församlingen skulle bygga endast ett hus åt komministern,
nemligen sätesbyggningen. Det var ju i alla fall en fördel
för komministrarne, att de finge det största och dyrbaraste huset
uppfördt af församlingen eller, om man så vill, af pastoratet.

Jag har i min reservation redogjort för denna min åsigt, och jag
ber derför, herr talman, att få yrka bifall till min reservation rörande
14 §.

Herr Näslund: Herr talman! Då jag inom utskottet deltagit i

behandlingen af denna fråga och funnit mig föranlåten att rösta för
ett afstyrkande af bifall till den kongl. propositionen, skall jag be
att få med några ord i korthet angifva anledningen dertill.

Inom utskottet framstäldes vid behandlingen af föreliggande
fråga flera olika förslag, deribland af baron Bonde och äfven af herr
Johan Anderson, hvilka upptagit sina förslag i betänkandet bifogade
reservationer. För min del skulle jag icke hafva haft så synnerligen
mycket emot någotdera af dessa förslag, derest icke äfven derigenom
den oegentligheten inträffat, att de församlingar, hvarest det icke
finnes komministrar, skulle erhålla en ganska väsentlig lättnad i sin
byggnadsskyldighet, men deremot kyrkoherdarne få sig pålagd eu
motsvarande skyldighet. Då man vet, att i dessa församlingar, der
komministar icke finnas, det vanligen är förhållandet, att kyrkoherdelönerna
äro ganska knappa, ansåg jag mig icke heller kunna instämma
i någondera af dessa reservationer. Om nu baron Boudes förslag
skulle vinna kammarens bifall, skulle t. ex. en församling med två
komministrar få icke mindre äu nio hus att bygga och dessutom tre

N:o 49.

Måndagen den 7 Maj, f. m.

liusliållslcällare. Detta torde väl icke kunna sägas utgöra någon lindring
för församlingen eller ens motsvara dess nuvarande byggnadsskyldighet,
då, som hvar man vet, det för närvarande är endast 6
hus, som församlingen har skyldighet att bygga åt kyrkoherden. 1
26 kap. byggningabalken heter det visserligen, att, sedan församlingen
byggt och med tak och innanrede försett husen, det åligger
presterskapet att på egen bekostnad verkställa reparationer. Men på
hvad sätt detta hitintills tillämpats, torde väl äfven vara en hvar
bekant. Vid hvarje ekonomisk besigtning, der det förekommit några
bristfälligheter, har ju församlingen i nio fall åtminstone af tio ålagts
att ombesörja afhjelpandet af samma bristfälligheter. Så har ju ock
plägat vara förhållandet vid till- och afträdessyner. Hafva dervid
bristfälligheter befunnita på församlingens hus, hafva församlingsborna
förpligtats att afhjelpa dem. För min del fäster jag derför mycket
litet afseende vid hvad som i det nya förslaget stadgas angående
presterskapets skyldighet att underhålla husen, ty detta stadgande
torde nog komma att tillämpas på samma sätt, som hvad som nu
föreskrifves i gällande lag.

Det är dessa omständigheter, som för mig hafva varit bestämmande
och föranledt mig att yrka afslag, då intet af de förslag, som frarnstälts
inom utskottet, kunde vinna majoritet. Jag ber derför att
äfven nu få yrka afslag på Kongl. Maj:ts proposition och bifall till
utskottets hemställan.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
Herr grefve och talman, mine herrar! Det är ju naturligt, att jag icke på
några månader har kunnat byta om åsigt i denna omfattande, men också
å andra sidan omsorgsfullt beredda fråga. Jag måste fortfarande anse,
att Kongl. Maj:ts proposition erbjuder det å båda sidor rättvisaste
och bästa sättet för frågans lösning. Men då jag väl fattar, huru
liten utsigt för en sådan lösning förefinnes, skall jag derpå icke
spilla många ord. Jag vågar dock icke heller förorda någon af de
framstälda reservationerna, allraminst, om jag så får säga, på rak
arm. Jag vill å ena sidan icke inskränka Kongl. Maj:ts fria pröfning
vid eu kommande fortsatt utredning, och jag vill å andra sidanicke genom
att uttala mig till förmån för någon af reservationerna möjligen synas
hafva rekommenderat en lösning, som vore af den beskaffenhet, att
den icke kunde på något vis antagas af kyrkomötet. Men detta
hindrar mig icke att anse, att det dock skulle vara en synnerligen
stor fördel, om kammaren icke nöjde sig med blott ett afslag, utan
verkligen försökte att bringa till stånd ett positivt uttalande. Ty
derigenom qvarstode dock i högre grad möjligheten för en fortsatt
behandling af detta ärende, då deremot, om Andra Kammaren nu
slutar med ett rent afslag, ärendet antagligen icke vidare kan upptagas.
Jag säger naturligtvis detta sista med all reservation. Ty
ingen kan med visshet förutse, hvilka möjligheter i det afseende^
framtiden erbjuder. Detta om min allmänna ståndpunkt i frågan;
jag skall be att få gorå tiågra tillägg.

Det har sagts här, att hufvudändamålet med detta ärendes bringande
å dagordningen var att förekomma de tvister, som så lätt

Angående
förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

N:o 49.

Angående
förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

Måndagen den 7 Maj, f. m.

uppstå mellan församling och presterskap. Jag erkänner detta; och
derför är det också en af de största förtjensterna i Kongl. Maj:ts proposition,
att byggnadsskyldighetens fördelning mellan församling och
presterskap blindt noga bestämd, och att icke någon sammanblandning
af presterskapets och församlingens byggnads- och underhållsskyldighet
vidare skulle kunna förekomma. Presterna skulle bygga och
underhålla sina hus, församlingen skulle bygga och underhålla sina
hus. Men det fans nog en afsigt ytterligare med 1863 års skrifvelse
från Riksens Ständer till Kongl. Magt. Riksens ständer påpekade i
sin skrifvelse den förändring i lefnadsvanor och behof, som uppstått
under det senaste århundradet, äfvensom den omgestaltning, jordbruket
undergått; och med hänsyn till dessa båda saker har ock det
nu framlagda förslaget otvifvelaktigt presterat så många förbättringar,
att det verkligen skulle vara stor skada, om ingenting af detta skulle
få sitt uttryck i ett bestämdt beslut. — Riksens Ständer 1863, liksom
Riksdagen 1876, framhöllo också, att det vore angeläget att få förslag
till en, om än i vissa delar efter särskilda förhållanden inom olika
orter lämpad, likväl, så vidt sådant sig göra läte, för hela riket gällande
ecklesiastik boställsordning. Äfven i detta afseende hade det nu
föreliggande förslaget sökt att bjuda på det bästa, som under för
handen varande förhållanden ansetts kunna bjudas.

Man har sagt, att Kongl. Maj:ts förslag pålagt församlingarna vida
större bördor, än de nu hafva. Det är ju ytterst svårt att bestämma
förhållandet nu mellan församlingarnas och kyrkoherdarnes åligganden
i detta afseende. Men kammarkollegium har i sitt senaste utlåtande,
visserligen blott försigtigt och i förbigående, nämnt en siffra; och den
siffran lyder, att kyrkoherdarnas byggnadsskyldighet kan anses förhålla
sig till församlingarnas ungefär såsom 1 till 2. Nu vore det
meningen, att kyrkoherdarne gent emot församlingarna skulle få en
vida större förpligtelse, bland annat derigenom, att kyrkoherdarne
skulle få öfvertaga just de hus, som på grund af sin användning äro
mest utsatta för röta och snart förfall, under det församlingarna skulle
få för sig de bättre, hållfastare husen. Vidare vill jag erinra, att
genom lagen af den 1 maj 1885 numera många flere af kommunernas
medlemmar hafva blifvit förklarade skyldige att deltaga i kostnaderna
för prestboställsbyggnader. Under sådana förhållanden torde Kongl.
Majt:s förslag icke vara så ogynsamt för församlingarna, som det här
af en och annan talare har påståtts. Jag vill å andra sidan framhålla,
att herrarne icke få lägga för tung börda på kyrkoherdarne. Enligt
hvad som tydligt och klart framgår af flera af reservationerna, skulle
kyrkoherdarne icke allenast få för sin egen del större byggnadsskyldighet
än förut, utan de skulle derjemte, om församlingarnas nuvarande
börda snarare skall minskas än ökas, komma att till en ganska dryg
del få bekosta den förmån, som är beräknad åt komministrarne. När
man kommer med ärendet till kyrkomötet, måste man naturligtvis taga
hänsyn till denna omständighet. Jag är förvissad om, att kyrkomötet
anser sig å kyrkoherdarnes vägnar kunna bevilja kommistrarne
icke så obetydliga förmåner; men man får dock icke ställa sina fordringar
i detta afseende så högt, att det blir en verklig obillighet
mot kyrkoherdarne.

N:o 49.

Måndagen den 7 Maj, f. m.

En annan mycket ömtålig punkt är 67 § 2 inom., med afseende
hvarå det ifrågasatts, att de förmåner, som å vissa orter nu tillkomma
kyrkoherdar, skulle upphöra med de nuvarande tjensteinnehafvarnes
afgång. Jag vill påminna herrarne om, att det finnes en annan bestämmelse
i förslaget af innehåll, att i Skåne det skall förblifva vid
hvad derom särskildt är stadgadt, nemligen att presterskapet sjelft
skall bygga sina boställen. Hvad skulle ledamöterna i denna kammare
från Skåne säga, om man i detta afseende skulle vilja likställa dem
med rikets öfriga inbyggare? Men om då presterskapet i andra
delar af Sverige har sina förmåner, bör man också taga behörig hänsyn
till dessa.

Ja, för ögonblicket har jag ingenting vidare att tillägga. Jag
blott upprepar hvad jag nyss sade, att det skulle vara synnerligen
önskligt, om Andra Kammaren icke nöjde 3ig med ett rent afslag,
utan verkligen försökte genom ett bestämdt uttalande i någon mån
hålla frågan uppe; ty, såsom det här flerfaldiga gånger blivit erkändt,
har det af Kongl. Maj:t framstälda förslaget så många verkliga förtjenster
i enskilda punkter, att det är väl värdt att låta både presterskapet
och församlingarna få komma i åtnjutande af dessa fördelar.

Herr friherre Bonde: Herr talman, mine herrar! Kammaren

måste vara ecklesiastikministern mycken tack skyldig för det yttrande,
som vi här hafva åhört. Den här uttalade önskan från regeringen
att få ett uttalande från Andra Kammaren bevisar bäst hvad jag nyss,
när jag hade ordet, yttrade, att det icke skulle vara lämpligt att nu
för ögonblicket blott rent afslå frågan utan att sätta någonting i
stället för Kongl. Maj:ts förslag. Det skulle säkerligen, som jag då
yttrade, vara för regeringen mycket nyttigt att veta, hvad Andra
Kammaren önskar. Det kan naturligtvis vara möjligt, att regeringen
sedan finner sig icke kunna framlägga ett sådant förslag, som vi
hafva tagit; men detta är en grund för regeringen att bygga på.

Det har framhållits här af herr Redelius och i synnerhet af herr
Lundell och af flere andre, att man borde sätta denna sak i samband
med en blifvande lönereglering. Men skulle frågan icke vara angelägnare,
än att man kan skjuta upp den sålunda, ja, då må man så
gerna alldeles afslå den och låta den hvila helt och hållet. Det
framhölls af herr Redelius, att det icke skulle dröja så länge, innan
nya löneregleringar skulle ske, och då kunde man ju taga upp saken.
Dermed skulle man börja år 1912, och det kan ju hända, ty
beslut om löneregleringar fattades 1862. Till 1912 kan man ju visserligen
säga att det icke är så lång tid, men det är dock ganska
långt dit, och är frågan vigtig och brännande, så är det allt för lång
tid att uppskjuta den till dess. Det är dessutom att märka, att om
än löneregleringarna började omkring 1862, så hafva dock de allra
flesta skett betydligt senare; fcådana hafva börjat och fortgått till och
med på senare år samt fortgå ännu, och det finnes måhända församlingar,
der löneregleringarna icke hunnit verkställas. Att uppskjuta
frågan, till dess löneregleringarna vore verkstälda, vore således att
undanskjuta den till en obestämd framtid, men jag tror, att frågan har
cn så stor betydelse, att den icke bör på detta sätt kastas undan.

Angående
förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts)

N:o 49.

Angående
förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

Måndagen den 7 Maj, f. m.

Jag vill icke heller underskrifva den åsigt, som af vissa talare
framställa, nemligen att det skulle vara en stor fördel för församlingarne
att få de nuvarande naturaprestationerna utbytta mot kontanta
bidrag. Jag tror, att vi litet hvar på landet inse, att ett dylikt utbyte
icke är så förmånligt, ty när naturaprestationerna skola värderas i
pengar, åsättas de ett mycket större värde än hvad de i verkligheten
kosta, och för församlingarna skulle det blifva betydligt ökade kostnader,
om de skulle på det sättet öka sina prestera aflöningar med
ytterligare kontanta bidrag. Jag tror derför, att ett dylikt förslag
icke skulle på landsbygden vinna så stora sympatier.

Herr Anderson i Tenhult framhöll, att jag skulle i den reservation,
jag afgifvit, velat ålägga församlingarna byggnadsskyldighet till
ett hus mer än till och med hvad herr Hasselrot föreslagit. Det är
sant, att det står ett hus till i min reservation, men om man ser
efter hvilket hus det är, så är ej kostnaden derför så stor. Det är
nemligen vedboden. Om församlingen befrias från underhållsskyldigheten
af samtliga hus, är det väl icke så farligt, om den skulle få
sätta upp vedboden, och icke lär kostnaden för detta hus blifva afskrämmande.
Jag har icke i utskottet kunnat vara med om herr
Andersons i Tenhult reservation, derför att han i § 14 bibehållit
den gamla lagens ordalydelse, och det är just denna lagens lydelse,
som gifvit anledning till de flesta misshälligheter och olika tolkningar.
Det står, såsom vi veta, redan nu i lagen: »Dessa hus och ej flera ega
socknemän med tak och innanredet boställshafvaren färdiga antvarda,
och vare han sedan skyldig att hålla dem vid magt med egen kostnad.
» Det är ordalydelsen nu. Vidare heter det: »När de af ålder
och bruk och ej af prestens vanrykt förfalla, då skall pastoratet dem
ombygga.» Det är precis som det står nu, men detta tolkas så, att
det alltid är ålder och bruk och icke prestens vanvård, som varit
orsak till de vid synen förefintliga brister vid underhållet, och sålunda
har det blifvit församlingarna, som fått hela underhållsskyldigheten.
Jag frågar nu: vinner man något på att behålla den gamla
ordalydelsen, som gifvit anledning till en så origtig tolkning. Jag
tror, att det vore synnerligen olämpligt att på det nya klädet sätta en
gammal klut och derigenom förstöra alltsammans. Skall man stifta
en ny lag, tror jag det vore bäst att göra den helt och hållet ny,
icke bör man bibehålla just det man vill undvika. Jag får derför
fortfarande vidhålla den åsigt, som jag uttalade, när jag nyss hade
ordet, om att det skulle vara synnerligen önskligt, om Andra Kammaren
uttalade sig för det enda förslag, som synes mig hafva utsigt till
framgång och vara för församlingarna mest förmånligt. Man kan måhända
säga, att det innehåller för stora förmåner för församlingarna,
för att de skola kunna vinnas och för att kyrkomötet och Första
Kammaren skulle kunna ingå på det. Det är mycket möjligt. Men
om Andra Kammaren skulle uttala hvad den önskar, tror jag icke,
att det skulle skada.

Herr vice talmannen Danielson: Här har nämts, att man icke

kan i denna fråga på ett par månader byta om åsigter. Jag får säga,
att det kan icke jag heller, Jag har, som det kanske är bekant,

N:o 49.

Måndagen den 7 Maj, f. m.

haft den uppfattning, att förevarande förslag lägger mer än skäligt
är bördor på kommunerna och att kommunerna i detta fall skulle
komma att tryckas mer än som kunde vara af nöden. Det se vi
litet hvar af förslagets innehåll. Jag vill derför hoppas, att denna
kammare må noga beakta hvad som nu föreligger, nemligen att det
gäller en reglering af dessa bördor, på ett sådant sätt, att församlingarna
billigtvis kunna komma ut med dem. Men jag tror icke, att
Andra Kammaren är beredd att antaga detta förslag, i synnerhet denna
14 §. Jag tror, att denna fråga kommit i ett origtigt läge. Kongl.
Maj:t har kommit två gånger till kyrkomötet med samma fråga och
kyrkomötet har naturligtvis tagit förslaget utan någon gensaga, ty det
har insett, att förslaget vore till presternas bästa och gagn. När 1888
års kyrkomöte hade bifallit förslaget, inkom Kongl. Maj:t till Riksdagen
med detsamma, men Riksdagen afböjde det. Nu har 1893 års
kyrkomöte antagit det och nu kommer Kongl. Maj:t återigen och vill
att Riksdagen skall bifalla, hvad kyrkomötet beslutit. Jag tycker
emellertid, att Kongl. Maj:t skulle taga frågan om hand och låta
Riksdagen först enas om förslaget och sedan gå till kyrkomötet och
använda det inflytande, som alltid måste vinna beaktande, då Kongl.
Maj:t och Riksdagen enats om ett förslag. Jag tror, det vore den
rätta vägen, men att komma på detta sätt, anser jag vara särdeles
olämpligt.

Som herrarne veta, har jag den uppfattning, att ifrågavarande
byggnadsskyldighet skulle i väsentlig mån kunna aflösas. Jag föreställer
mig, att det skulle kunna bildas fonder, som betydligt skulle
underlätta byggnadsskyldigheten. Att detta är möjligt, visar sig i
Skåne, Halland och Blekinge, der det gått för sig många år och går
alldeles-förträffligt. Men här säger man, att det är alldeles omöjligt,
och man hänvisar till den utredning, kammarkollegium gjort i sitt
afgifna betänkande. Jag får verkligen säga, att i det betänkandet
behöfver man icke läsa mycket, förrän man ser, att det der rent af är
de obotfärdigas förhinder. På nästan hvarje sida möter man sådana
uttalanden, som förefalla mig åtminstone alldeles orimliga. Deri förklaras,
att det skulle ligga något så orimligt i att den nuvarande generationen
skulle bilda kassor för att den kommande generationen skulle
blifva befriad från byggnadsskyldigheten. Man borde således göra så
galet som möjligt, så att våra efterkommande finge svårigheterna. Detta
är en så besynnerlig tanke, att jag omöjligt kan biträda den. Tvärt
om tror jag, att det vore nyttigt, om man kunde på det sättet ordna
åtminstone en fråga, då våra efterkommande få taga på sig så många
andra bördor, som vi lagt på dem. Jag afser särskildt skuldsättningen,
hvilken fortgått nästan år för år. Den få väl våra efterkommande
söka uppgöra.

Om vakanssättningen af lediga pastorat framhåller kammarkollegium,
att det vore presterua, som skulle få vidkännas den. Det är
eu sådan orimlighet, att jag icke kan förstå, hur man med fullt allvar
kan framställa den. Om man på detta sätt går igenom kammarkollegii
betänkande, tror jag, att man kan uttala den allvarsamma
uppfattning, att kammarkollegium icke velat gå denna väg, och derför
framhållit en massa orimligheter, som skulle blifva en följd deraf.

Angående
förslag till
ecklesiastik
boställsordning'',

(Forts.)

N:o 49. 28 Måndagen den 7 Maj, f. m.

Angående Men skulle Kongl. Maj:t, vilja taga upp frågan på egen hand, söka
ecklesiastik utrei^a densamma och lämpa ett blifvande förslags innehåll efter den
boställsord- uppfattningen, att man bör jemka å ena och andra sidan samt afväga
ning. både bördor och skyldigheter rättvist mellan församlingarna och pre(Forts.
) sterna, tror jag, att frågan kunde lösas. Men att vi nu skulle antaga
denna 14 §, på sätt förslaget upptager, anser jag vara alldeles omöjligt.
Vi äro icke mogna för detta, ty då skulle vi också hunuit
öfverse utskottets utlåtande i alla öfriga punkter, men herrarne
kunna se, huru cn enda motionär, herr Redelius, gjort anmärkningar
mot en hel massa paragrafer i förslaget för öfrigt. Han har gått
igenom det undan för undan, och det är en betydlig mängd paragrafer,
mot hvilka han haft anmärkningar att framställa. Då vi sålunda
se, att äfven öfriga paragrafver behöfva ändras och omarbetas,
tror jag icke, att det är lämpligare att antaga en formulering af denna
§ 14 än att antaga formuleringen af de öfriga, utan frågan synes
mig böra ligga oafgjord, vara eu öppen fråga, så att Kongl. Maj:t
kan i alla detaljer, der anmärkningar förekommit, som kunna ha skäl för
sig inkomma, med förslag till Riksdagen. Det kan ju hända att Riksdagen
icke blir en:g om det första förslaget, men om Kongl. Maj:t fortsätter
på den vägen att söka ena Riksdagen om ett förslag, tror jag,
att det skulle kunna medhinnas till nästa kyrkomöte, och sedan får
kyrkomötet komma i sista hand och bör då kunna vara med om ett
sådant förslag. Ty som herrarne veta, gäller kyrkomötets samtycke
endast de punkter, som afse presterskapets privilegier. Då får man
se, hvad kyrkomötet kan hafva att säga om den saken.

Jag tror derför, att det är klokast att för närvarande afslå alltsammans.
Det är ej skäl, att Riksdagen binder sig genom antagandet
af en bestämd formulering utaf den 14 §, med hänsyn till de öfriga
paragraferna, der det äfven kan framställas betydande anmärkningar.

Jag skall också be att få betona, till den kraft och verkan det
kan hafva, de åsigter, jag vid kyrkomötet förfäktade angående de
vakanta kyrkoherdeboställena. Antag, att en kyrkoherde af sin församling
erhåller 5,000 kronor i lön. Om nu större delen af denna
lön — en del måste alltid afgå för tjenstens uppehållande — vid
inträffad ledighet finge användas till grundplåt för byggnadsskyldighetens
ordnande, t. ex. 4 000 kr., så skulle församlingarna erhålla en
betydande lättnad, och om sedan församlingen tillsköte någon del,
tror jag, att de största svårigheterna vore undanhjelpta. Derjemte skulle
fördelningen af de hus, som församlingen skulle underhålla, och dem,
som pastor skulle underhålla, ordnas och regleras på ett jemnare och
rättvisare sätt. Jag tror, att denna tanke ej bör helt och förgätas.
Jag väckte, som herrarne kanske veta, i kyrkomötet förslag i sådant
syfte. Men kyrkomötet ville ej det ringaste lyssna dertill. Jag
framhöll, att anledningen till, att församlingarna kunde vara villiga
att åtaga sig större byggnadsskyldighet, vore den, att en förmån
kunde beredas komministrarne. Men kyrkomötet hade, så vidt jag
kunde uppfatta, den åsigten, att det ingenting betydde, emedan komministertjensten
vore en öfvergående tjenst. Derigenom undansköts
förslaget. Jag begärde votering med uttryckligt uttalande af, att

N:o 49.

Måndagen den 7 Maj, f. m.

jag afsåg med denna votering att få se, huru många af kyrkomötets
medlemmar ansåge, att komininistrarnes belägenhet borde upphjelpas.
Men hur tro herrarne att det gick? Jag fick 8 röster på min sida!
Deraf synes, att det ej förefans någon villighet att hjelpa komministrarne;
hufvudsaken vore, att det högre presterskapet finge så bra
som möjligt. Då man ser sådant, har man svårt att lyssna till den
förmodan, att detta förslag skulle afse att hjelpa komministrarne.

Jag skall ej vidare uppehålla herrarne, men hoppas, att kammaren
bifaller utskottets hemställan. Det är utan tvifvel för närvarande det
klokaste att låta frågan i hela dess vidd stå öppen, på det Kougl.
Maj:t, som ej är obekant med ställningen inom Riksdagen i detta
fall, må å nyo pröfva frågan i dess helhet och framlägga ett nytt förslag
för Riksdagen, som då kan få tid på sig att noggrant granska detsamma
och så slutligen komma till enhet i denna fråga.

Jag yrkar således bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Olsson i Sörnäs, Rydberg, Petersson i Brystorp,
Holm, Nilsson i Käggla, Andersson i Skeenda, Larsson i Berga,
Kihlberg, Eliasson, Jansson i Djursätra, Larsson i Fole, Norrby,
Pehrsson i Norrsund, Arnoldsson, Petersson i Boestad, Hansson i Solberga
och Odqvist.

Herr Anderson i Tenhult: Jag begärde ordet med anledning

af friherre Bondes yttrande. Han sade, att mitt förslag till ändring
af 14 § vore ett troget aftryck af de bestämmelser, som finnas i ti
kap. 2 § byggningabalken. Så är dock ej förhållandet. Ty jag har
i mitt förslag sagt i fråga om husen : »När de af ålder och bruk

och ej af prestens vanrykt förfalla, då skall pastoratet dem ombygga.»
Men i nyssnämnda lagrum heter det: »När de af ålder och bruk

och ej af prestens vanrykt förfalla, då skola socknemännen dem bygga
och bättra på deras kostnad.» Det är just dessa sista ord: »bättra på
deras kostnad», som föranledt så många oegentligheter och svårigheter
inom församlingarna. Då jag väl haft kännedom härom, har
jag af den anledningen uteslutit de nämnda orden. Den ärade talaren
har förmodligen ej noga genomsett, vare sig mitt förslag eller hvad
6 kap. 2 § byggningabalken innehåller.

Det är endast denna upplysning jag velat lemna.

Herr Hedin: Jag skall anhålla att få påpeka en enda omstän dighet,

nemligen att, genom bifall till detta förslag, sådant det af
Kongl. Maj:t blifvit framlagdt, eller till någon af reservationerna,
Riksdagen skulle komma att faktiskt utvidga presterskapets privilegier.
Genom att antaga vare sig Kongl. Maj:ts förslag eller de i
reservationerna föreliggande modifikationerna af detsamma, komme
nemligen Riksdagen att också antaga eller erkänna de förutsättningar,
som finnas angifna uti utskottets betänkande sid. 30, d. v. s. de af
kyrkomötet uppstälda vilkoren. Bland dessa vilkor förekommer, som
kammarens ledamöter behagade finna, på midten af sid. 30, äfven
det, att (57 § 2 mom. uti förslaget till boställsordning icke utan
kyrkomötets samtycke skulle få ändras. Om således förslaget blefvc

Angående
förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

N:o 49.

Angående
förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts).

Måndagen den 7 Maj, f. in.

antaget, blefve förhållandet det, att utan kyrkomötets samtycke skulle
ingen ändring få ega rum uti de särskilda bestämmelser, som finnas
på vissa orter och hvilka afvika från lagens allmänna bestämmelser.
Detta innebär i sjelfva verket en utvidgning af presterskapets privilegier,
såsom hvar och en kan öfvertyga sig om genom att taga i
betraktande 4 § utaf nämnda privilegier, der det nemligen heter,
att angående prestgårdsbyggnader förblifve det efter 41 § af 1720
års resolution på allmogens besvär eller hvad allmogen på somliga
orter genom konventioner sig åtagit, så vida de skäligen deröfver sig
icke besvära, vid hvilken händelse det af landshöfdingen och biskopen
bör skärskådas och antingen till förening bringas eller ock vid nästa
riksdag till Kongl. Maj:ts och Ständernas utslag ställas. Enligt 4 §
i presterskapets privilegier kunde således rättelse uti de olägenheter
och de oskäliga besvär, som kunde förekomma beträffande prestgårdsbyggnad
i vissa orter, i sista hand ske genom beslut af Kong!. Maj:t och
Riksdagen. Ändring utaf 4 § uti presterskapets privilegier kunde ej ske
emot presterskapets veto. Men denna procedur, att få rättelse uti ett sådant
oskäligt byggnadsbesvär, som omtalas i denna §, hemföll under
Kongl. Maj-ts och Riksdagens beslutanderätt utan något presteståndets
veto der vid lag, d. v. s. den rättelsen kunde, enligt den riksdagsordning,
som upphörde att gälla år 1866, åvägabringas genom Kongl. Maj:ts och
de tre ståndens beslut. Nu deremot skulle man omgärda de i 4 § af
presterskapets privilegier omtalade oskäliga byggnadsbesvär, när allmogen
öfverklagat dem, och underordna rättelse i dem under kyrkomötets
vetorätt. Således innebär detta en formlig utvidgning af kyrkomötets
magt och en faktisk utvidgning af presterskapets privilegier.
Jag faster uppmärksamheten på detta, till den kraft och verkan det
kan hafva och till deras behjertande, som må hända icke finna lämpligt
att utvidga presterskapets privilegier, helst man icke bör göra
det utan att man åtminstone sjelf först tagit i betraktande hvad man
besluter. Det vore, säger jag, en faktisk utvidgning af presterskapets
privilegier; och huru betydande den i sjelfva verket skulle blifva,
har jag, till stor förundran för mig, som icke känt dessa förhållanden,
inhemtat af en på sid. 37 i detta betänkande förekommande, af herr
Liss Olof Larsson afgifven reservation. Der kan man finna, hvilken
betydande utvidgning af kyrkomötets magt detta skulle innebära beträffande
en del konventioner, som gälla för församlingarna i Vesterås
stift. För mig är den omständigheten, att man — utan att Riksdagen
sjelf synes märka det — utvidgar presterskapets privilegier och kyrkomötets
magt, tillräckligt skäl att afslå hela förslaget, äfven om jag
ansåge, att det faktiskt innehölle något framsteg.

Herr Persson i Tällberg: Då jag först fick veta, att ett för slag

till ecklesiastik boställsordning skulle föreläggas Riksdagen, tänkte
jag, att det var då för väl, att äfven vi i detta hänseende en gång
skulle blifva likstälda med andra menniskor. Ty de, som läst herr
Liss Olof Larssons reservation, finna, att hos oss råder ett fullkomligt
oefterrättlighetstillstånd i detta afseende. Vi sökte för några
år sedan få klarhet i denna sak och begärde synerätt för. att
få utredt, huru många hus vi skulle bygga och underhålla. Vi

N:o 49.

Måndagen den 7 Maj, f. m.

läste visserligen i byggningabalkens kap. 26 och kyrkolagens 19 kap.,
att det var 7 laga hus, som församlingarna skulle bygga och underhålla,
men dessa 7 hus hafva hos oss blifvit öfver 20, och vi förundrade
oss följaktligen mycket, att dermed skulle menas 7. Utgången
af den rättegång som uppkom blef den, att vi fingo veta, att med
hvad som stod i allmänna lagen hade vi intet att skaffa i detta afseende,
utan hvad vi hade att rätta oss efter var ett kommissionsbeslut
af 1687. Kongl. Maj:ts dom grundade sig också på detta
beslut och på presterskapets privilegier af 1723. — Nu hade jag väntat,
att vi ändtligen en gång skulle blifva likstälda med andra i detta hänseende,
men när jag kom till § 67 i förslaget, fann jag, att, äfven om
nu denna lag antoges, hos oss ändå skulle tillämpas hvad undantagsvis
hittills varit gällande. Jag märkte väl af herr statsrådet och
chefens för ecklesiastikdepartementet anförande, att detta icke undgått
hans uppmärksamhet, men han fäste min uppmärksamhet äfven på
något annat, nemligen att det fans en annan provins, Skåne, som denna
lag icke heller berörde, och vi få således trösta oss med att om
Skåne förut har fått den fördelen af en reglering rörande byggnadsoch
underhållsskyldighet, så böra vi vara nöjda, fast olägenheterna
hos oss stå qvar. För min del kan jag icke finna, att den omständigheten,
att Skåne fått reglering så att det har klarhet i denna sak,
skulle vara ett motiv för att vi skulle vara nöjda med detta oefterrättlighetstillstånd.
När herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
derjemte uttalade den önskan, att vi måtte uttala oss
positivt i denna sak, får jag för min del säga, att jag icke går med
på någon laer, hurudan den än må blifva, så vida den icke äfven blir
tillämplig på våra förhållanden, så att vi icke behöfva rätta oss efter
något kommissionsbeslut, särskildt som detta tillkommit på tvetydigt
sätt. Det har blifvit underskrifvet med bomärke af några bondgubbar,
som icke kunde hafva den aflägsnaste aning om att beslutet skulle
gälla för everdlig tid. Jag får derför på det bestämdaste yrka bifall
till det slut, hvartill utskottet kommit, och derjemte uttala den önskan,
att, om man en gång finge emotse ett nytt förslag till ecklesiastik
boställsordning, hänsyn deri då måtte tagas till våra förhållanden, och
det oefterrättlighetstillstånd, hvari vi befinna oss, afhjelpas, hvilket
skulle vara en fördel både för presterskapet och församlingarna.

Herr friherre Bonde: Det hade varit önskligt, att herr vice

talmannen hållit sitt anförande litet tidigare under diskussionen. Derigenom
hade denna säkerligen blifvit mycket kortare. Ty de många
instämmanden, som följde på detta anförande, visade klart och tydligt,
att Andra Kammaren icke vill säga, hvad den vill i denna fråga.
Jag skulle derför icke heller vidare hafva begärt ordet, då jag ser
huru frågan nu ligger, och att icke här något slags förslag kan
komma fram till ledning för regeringen. Men jag måste göra det
med anledning deraf, att vice talmannen yttrade, att följden af att
denna § icke antagits af utskottet hade varit den, att de andra paragraferna
icke blifvit tillräckligt granskade. Jag ber då få säga, att
denna fråga inom lagutskottet undergått en synnerligen grundlig behandling
och pröfning, beklagligtvis kanske allt för grundlig, så att till

Angående
förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Ports).

N:o 49.

Angående
förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

32 Måndagen den 7 Maj, f. m.

följd deraf en mängd synnerligen vigtiga frågor undanskjutits till de
sista dagarne och så att utskottet, som herrarne finna af dess betänkande,
rörande vissa mycket vigtiga motioner förklarat som skäl för
sina afstyrkande hemställanden, att det ej haft tid att pröfva motionerna.
JN''og har denna fråga blifvit tillräckligt behandlad i utskottet.
Beträffande de andra paragraferna har utskottet i allmänhet kommit
till enighet om ordalydelsen. Derför har jag ock i den reservation,
som af mig m. fl. afgifvits, upptagit de andra paragraferna såsom de
inom utskottet formulerats. Jag har blott velat gent emot herr vice
talmannen framhålla detta.

Jag ber att få vända mig särskilt emot hvad herr Hedin anförde.
Han begick ett misstag deri, att han likstälde reservanternas och
Kongl. Maj:ts förslag. I vår reservation hafva vi just iakttagit det,
som han framhöll, att man ej bör genom fastslående af dessa konventioner
inom vissa orter öka presterskapets privilegier. Det är just
detta, som utgör skilnaden mellan Kongl. Maj:ts förslag i 67 § och
vår reservation, nemligen att vi föreslagit, att dessa särskilda vilkor och
konventioner icke skola räcka längre än under nuvarande inneha/vares
tjenstetid. Efter denna tid förfalla de och do af sig sjelfva; kyrkomötet
har derefter ej vidare dermed att göra. Det är sant, att kyrkomötet
framstält vissa vilkor, som finnas upptagna i den kongl. propositionen,
beträffande 14 och 67 §§, och att förslaget förfaller, om
detta ändras. Men jag har från början sagt, att vi här ej hafva att
fatta något definitivt beslut, utan allt hvad vi besluta har blott betydelsen
af en opinionsyttring. Önskligt hade emellertid varit, att
denna kammare tydligt velat säga ifrån, hvad den vill i denna fråga.
Jag kan dock af herr vice talmannens yttrande och de instämmanden,
som följde derpå, sluta, att detta ej är meningen. Det kommer då att
blifva såsom det är. Saken får hvila till 1912 och kanske litet längre.

Herr Hedin: Jag ber att få erkänna, att det var origtigt, då
jag sade, att den anmärkning jag framstälde mot Kongl. Maj:ts förslag
skulle drabba samtliga reservationer. Så är ej förhållandet med
den af friherre Bonde med flere afgifna reservationen. Så är ej
heller förhållandet med den ändring, herr Bruzelius förordat i den
reservation, hvari han i öfrigt instämt. Men å andra sidan hafva
dessa reservanter icke af det skäl, som jag påpekat, förklarat sig
ogilla dessa paragrafers lydelse i det kongl. förslaget; ehuru väl, då
kyrkomötet uppstält som oeftergifligt vilkor, att de bibehölles oförändrade,
reservanterna i sjelfva verket, om än blott indirekt, förkasta
den kongl. propositionen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Giljam:
Jag anser mig vara skyldig att yttra några ord, innan diskussionen
öfver denna paragraf slutar, närmast med hänsyn till hvad herr vice
talmannen anförde. Om Andra Kammaren fattade ett positivt beslut
i frågan, skulle det väl just vara Tätta vägen för att ärendet skulle
återkomma till Riksdagen först och derifrån gå till kyrkomötet. Att
Kongl. Maj:t de föregående gångerna först vändt sig till kyrkomötet
och sedan till Riksdagen, har berott derpå, att Kongl. Maj:t ansett

Måndagen den 7 Maj, f. m. 33 N:o 46.

■det lämpligt att på förhand undanrödja de hinder, som på grund Angående
af gamla privilegier förefunnos. förslag till

Det är närmast för att i någon mån försvara kammarkollegii ^ostäWsordsista
utlåtande, som jag ytterligare tager kammarens tid i anspråk, ning.
ehuru jag anser, att detta utlåtande försvarar sig bäst sjelf. Herr (Forts.)
vice talmannen var mycket missnöjd med det uttalande af kammarkollegium,
att, om församlingarna skulle få räkna sig till godo någon
behållning af vakansåren, de utan någon egen uppoffring skulle vinna
befrielse från motsvarande del af sin nuvarande byggnadsskyldighet,
under det att hela uppoffringen drabbade presterna. I det afseendet
måste jag erkänna, att jag icke kan annat än till fullo instämma med
kammarkollegium. Ty om man tänker sig, att församlingarna genom
uppkomna behållningar å vakansår kunna bereda sig fonder af den
storlek, att ränteafkastningen blir tillräcklig för bestridande af hela
deras nuvarande byggnadsskyldighet, så är det väl obestridligt, att
de vunnit en mycket betydande förmån utan att hafva gjort den
minsta uppoffring för egen del. Hvem har då gjort denna uppoffring?
Jo, säger kammarkollegium, det måste anses, att presterskapet
i sin helhet gjort denna förlust, ty behållningen af detta
vakansår skulle under vanliga förhållanden gått till aflöning åt en
ordinarie innehafvare af platsen, som ett år tidigare hade kommit i
åtjutande af den förmån, på hvilken han nu får vänta ett år. Kammarkollegium
tager ett exempel, ^.ntag, att en prest genom befordran
till ett pastorat får en ökning af 2,500 kronor i sina inkomster,
men måste vänta på tillträdet ett år, så har han förlorat 2,500
kronor. Dör han inom det närmaste året, så har han förlorat dessa
2,500 kronor på en gång. Lefver han t. ex. i fem år, har han fått
betala sina 2,500 kronor genom en årlig förlust i inkomst af 500
kronor. Jag tror, att kammarkollegii resonnement i detta fall har
ganska goda skäl för sig. Men kammarkollegium visar också, att
om man antager, att vakansårets behållning skulle användas för församlingarne
och presterskapet tillsammans eller, hvilket kammarkollegium
anser billigast, för presterskapet emsamt, så vore den tillgång,
som på den vägen vunnes, eu förmån, hvilken kunde uppnås
på ett ojemförligt mycket bättre sätt, så att man komme till samma
säkra slutresultat med afseende å inkomsterna, men deremot kunde
göra de afgiftskyldiges tunga betydligt lättare. Vidare säger kammarkollegium,
såsom jag anser med fullt skäl, att om dessa prester,
under det att de fortfarande hafva att fullgöra alla sina nuvarande
skyldigheter, dessutom skulle samla en fond, för att följande prester
skulle blifva afgiftsfria, vore det en mycket orättvis och obillig
fordran. Om några enskildt och fritt vilja göra något dylikt, är det
deras ensak, men att juridiskt ålägga någon en sådan skyldighet,
synes kammarkollegium enligt min uppfattning med skäl vara obilligt.

Det är nog så, att kammarkollegium velat lösa frågan, men kollegium
liar funnit sig icke lcunna lösa frågan på det sätt, som det hade anledning
att försöka på grund af kyrkomötets skrifvelse. Kammarkollegii
utredning har visat, att det icke är lämpligt att använda
vakausår, att de båda kassor, på hvilka man här närmast kan komma
att tänka, prcsterskapets löneregleringfsond och de ecklesiastika boAnclra
Kammaren Prof. 1894. N:o 49. 3

N:o 49.

Angående
förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

Måndagen den 7 Maj, f. m.

ställenas skogsfond, icke kunna användas, dels derför att KongL
Maj:t och Riksdagen gifvit dem en annan uppgift att fylla, dels derför
att de redan äro bundua af vissa bestämda förpligtelse!'', dels ock
derför att de i hvilket fall som helst skulle vara otillräckliga.

Likaså får jag på det bestämdaste bestrida rigtigheten af clet
påståendet, att utgången af den votering i kyrkomötet, på hvilken
vice talmannen hänvisade, skulle i någon mån ådagalägga, att kyrkomötet
icke ville på något sätt hjelpa komministrarne. Den, som läst
igenom alla de i denna fråga inkomna utlåtanden, finner på många
ställen, att kyrkoherdarne inse, att de få ökade skyldigheter genom
de föreslagna förändringarna, men att de vilja underkasta sig dem
för att kunna räcka en hjelpsam hand åt kommistrarne. Anledningen
till kyrkomötets beslut var att kammarkollegii utlåtande låg så
tungt öfver kyrkomötet, att man insåg, att det icke var värdt att
hoppas något på fondbildningens väg.

Beträffande hvad en talare nyss sade — han anmärkte det icke
direkt mot mig — att det syntes, som om man funne det lämpligt
och icke obilligt, att Skåne erhölle åtskilliga fördelar, under det att
Yesterås stift finge betala, vill jag erinra, att jag naturligtvis icke
haft en sådant, tanke. Jag har blott velat framhålla, att då man
säger att man vill väl bevara församlingarnas förmåner, der de finnas,
så får man väl också lof att taga i betraktande presterskapets förmåner,
der de finnas. Vidare vill jag tillägga, att om församlingarna
i Skåne hafva frihet från byggnadsskyldighet, så är det väsentligen
beroende derpå, att de aflöna sina prester mycket bättre än hvad
förhållandet är i öfriga delar af Sverige, och dessa båda omständigheter
få anses uppväga hvarandra.

Slutligen, hvad herr Hedins erinran beträffar, vågar jag icke nu
yttra mig om den anförda bestämmelsens innebörd, då jag förut icke
haft anledning att underkasta densamma någon pröfning, men så
mycket kan jag säga, att icke har Kongl. Maj:t haft någon tanke på
utvidgning af presterskapets privilegier. Betydelsen af den utaf herr
Hedin framstälda anmärkning skall emellertid tagas i behörigt öfvervägande,
och sedan har Riksdagen tillfälle att säga sin mening.

Herr vice talmannen Danielson: Jag begärde ordet, när statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet sökte visa, att det
skulle vara presterna ensamma, som skulle bidraga till kassornas bildande.
Om detta förhållande tror jag dock att man kan hafva olika
tanke. Skulle det vara förhållandet, att presterna ensamma skulle
anses bilda kassorna genom att de ett år senare tillträda sina befattningar,
så är detta icke något nytt. På detta sätt hafva, såsom
herrarne veta, lönen af lediga pastorat gått till presterskapets enkeoch
pupillkassa. Men icke kan man anse, att detta skett rent af för
församlingarnas bästa. Ty det måtte väl icke ligga så nära församlingarnas
önskningar, att ett års afkastning användes för enke- och
pupillkassans räkning, som att ett års afkastning användes för nu
ifrågavarande ändamål och derigenom bidrager att undanrödja de
tvister, som i så många år gjort sig allvarsamt gällande mellan församlingarna
och presterna.

N:o 49.

Måndagen den 7 Maj, f. m

I anledning af herr statsrådets yttrande, att kammarkollegii utlåtande
legat så tungt öfver kyrkomötet, att kyrkomötet i detta fall
icke knnnat egna någon allvarlig pröfning åt mitt förslag, så ber
jag att få erinra herr statsrådet derom, att kyrkomötet hade en annan
uppfattning, då det gälde att votera ett års afkastning af lediga
pastorat för att dermed pensionera ålderstigna prestman. Det gick
kyrkomötet in på. Då var det icke så farligt. Men nu, då det är
fråga om att få församlingarna att åtaga sig större skyldigheter mot
komministrarne, låter det på annat sätt. Då nu kyrkomötet visat sin
likgiltighet för komministrarnes bästa, så att det icke velat vara med
om att hjelpa dessa svagast aflönade prestman, utan ansett att församlingarna
böra åtaga sig att hjelpa dem, så tycker jag, att jag
har goda skäl för min uppfattning, helst då, såsom jag nämnt, kyrkomötet
mycket lätt medgaf, att ett års inkomster af ledigvarande
pastorat finge anslås till pension åt ålderstigna prestman.

Jag har endast såsom en gensaga mot hvad herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet yttrat velat säga dessa ord.

Herr Forsell: Det är visserligen sant, såsom friherre Bonde
angaf, att utskottet ganska noga behandlat föreliggande lagförslag.
Men resultatet af denna behandling föreligger ingalunda i utskottets
betänkande i vidsträcktare mån än i afseende på den föredragna
paragrafen. Allt det öfriga arbete, som utskottet nedlagdt på detta
kongl. lagförslag, har blifvit, om jag så får säga, af noll och intet
värde och endast tagit sig uttryck i en och annan af reservationerna.
Skulle derför 14 § eller någon af reservationerna ehvad de angå
denna paragraf antagas, och kammaren vill till ledning för sitt omdöme
om författningsförslaget i öfrigt hafva något uttalande af utskottet,
tänker jag mig, att detta icke kan ske på annat sätt, än att
hela förslaget återremitteras till ny behandling af utskottet. Men
jag föreställer mig, att kammaren ej vill besluta en återremiss så
nära riksdagens slut, som det nu är.

Jag skall vidare be att, i anledning af herr statsrådet och chefens
för ecklesiastikdepartementet framställning till kammaren, att den
måtte uttala sig i hvad rigtning ett lagförlag i denna fråga borde
gå, få fästa uppmärksamheten på de olika reservationer, som afgifvits
inom utskottet. Dessa reservationer äro naturligtvis ett uttryck
för de olika åsigter, som i denna fråga finnas inom de olika
orter, hvar och en reservant representerar. När det sålunda i fråga
om grundprincipen, hvarpå byggnadsfrågan skall lösas, uttalats så
många olika åsigter, lämpade efter ortförhållandena, och det befunnits
omöjligt att inom utskottet sammanjemka dem, så föreställer jag
mig, att det icke vore lämpligt att kammaren nu gör något uttalande,
utan i stället afslår förslaget och låter hvad som bär af den ene efter
den andre föreslagits gälla för hvad det kan. Jag anser detta så
mycket nödvändigare, som nu antydda förhållande synes vara bevis
för att frågan ännu icke är mogen att afgöras i Riksdagen.

Jag yrkar derför fortfarande bifall till utskottets framställning
och afslag på den föreliggande paragrafen.

Angående
förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

N:o 49.

Måndagen den 7 Maj, f. m.

Angående
förslag till
ecklesiastik
boställsordning.

(Forts.)

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Giljam:
Jag håller fullständigt med herr vice talmannen derom, att vakansåret
är synnerligen olämpligt ur kyrklig och själavårdssynpunkt.
Jag kan också hålla med honom derom, att det icke är lämpligt att
använda vakansåret till att bereda tillgång till pension åt gamla prester.
Men jag säger, att i slikt fall betalar dock presterskapet för
presterskapet, och särskildt vid användningen af vakansåret för beredande
af nödiga tillgångar åt presterskapets enke- och pupillkassa
kan det med skål sägas, att den enskilde prestmannen gör uppoffringen
till förmån för sin egen familj. Det är här icke fråga om något
afstående af löneinkomster af den ena generationen till förmån för
den andra. Enahanda är förhållandet med nådår. Det är, såsom
kammarkollegium uttrycker sig, endast en förskjutning i tiden för
lönens uppbörd. En prest afstår från en del af sina inkomster, för
att hans enka och barn derigenom skola komma i åtnjutande af motsvarande
förmån.

Herr Kardel!: Jag ber endast att i anledning af herr Forsells
sista yttrande få påminna om en sak, som också friherre Bonde förut
omnämnt, eller att alla de förändringar, som beslutats i utskottet vid
den förberedande behandlingen af denna fråga, äro intagna i den af
friherre Bonde och mig afgifna reservationen, så att någon återremiss
ej behöfves, hvadan det arbete, som inom utskottet blifvit nedlagdt
på föreliggande förslag, utan vidare kan blifva taget i öfvervägande.

Öfverläggningen var slutad. Efter det herr talmannen till proposition
upptagit hvart och ett af de olika yrkanden, som derunder
förekommit, biföll kammaren utskottets hemställan i hvad den afsåg
§ 14 i det af Kongl. Maj:t framlagda författningsförslaget.

Ordet lemnades härefter till

Herr Bruzelius, som yttrade: Efter det beslut, kammaren nu
fattat rörande 14 § i det föreliggande kongl. förslaget till ecklesiastik
boställsordning, torde dermed hela lagförslaget få anses fallet. Jag
tager mig derför friheten att, för tids vinnande, hemställa, att proposition
nu måtte framställas om afslag å alla de öfriga paragraferna
i förslaget.

I enlighet med den af herr Bruzelius gjorda hemställan och
efter af herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll
kammaren utskottets hemställan jemväl i hvad den afsåg öfriga delar
af Kongl. Maj:ts förslag.

§ 4.

Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 59, i anledning af
väckta motioner dels om ändring af 1 kap. 2 § rättegångsbalken,
dels ock om ändrad lydelse af vissa §§ i kommunallagarne.

Måndagen den 7 Maj, f. in.

N:o 49.

Punkten 1.

Punkten 2.

Mom. a—d).

Biföllos.

I mom. e) hemstälde utskottet, att Biksdagen ville för sin del
antaga ett inom utskottet, i anledning af två särskilda inom Andra
Kammaren väckta motioner, den ena, n:o 2, af herr O. P. Themptander,
och den andra, n:o 112, af herr 0. Eklund från Stockholm, uppgjordt
förslag till lag angående förändrad lydelse af 11 § i förordningen om
kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862.

Herr 0. Eklund, hvilken i sin berörda motion föreslagit åtskilliga
ändringar uti ifrågavarande lagrum utöfver dem, som af utskottet
tillstyrkts, begärde ordet och yttrade: Då utskottet tillstyrkt endast en
del af hvad jag framstält i min motion, och då jag anser, att äfven
de delar af motionen, som utskottet icke tillstyrkt, äro berättigade,
skall jag tillåta mig att nu ''yttra några ord med anledning af den
föredragna punkten. Min motion angår, såsom herrarne kunna se af
utskottets betänkande, att likställa de §§ i förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm, som röra valrätten, med motsvarande §§ i
förordningen om kommunalstyrelse i rikets öfriga städer. Såsom
herrarne finna, afser den nu upplästa paragrafen uteslutande irågan
om valrätten, under det att de §§, som förut blifvit upplästa, angått
valbarhetsbestämmelserna.

I § 10 af förordningen om kommunalstyrelse i stad bestämmes,
hvilka personer som ega att utöfva valrätt. "Det heter der: »En hvar
välfräjdad svensk undersåte, som är medlem af en stadskommun
samt enligt § 57 förbunden att erlägga skatt till kommunen, och icke
häftar för oguldna statsutskylder etc». I följande § göras några inskränkningar
i denna allmäni^a regel, nemligen att för omyndig röstar
förmyndare, och att för näring eller rörelse, som står under borgenärers
förvaltning, äfvensom för egendom, som är afträdd i konkurs,
icke må röstas. I förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm
äro bestämmelserna i §§ 9 och 10 alldeles lika med ofvannämnda §§
10 och 11 i förordningen om kommunalstyrelse i rikets öfriga städer.
Men i förordningen för Stockholm tillkommer dessutom en särskild
§, som gör ytterligare inskränkningar i valratten. Det är den §, som
nu blifvit uppläst, eller den ll:te. En af de der stadgade inskränkningarna
har nu utskottet förordat att ur § utgå, nemligen den, att
valrätt icke får utöfvas af en person, som står under annans husbondevälde.
Men det är äfven ett par andra inskränkningar i afseende
på valrätten, som jag skulle önska att få bort ur denna §, nemligen
de, som stadga, att den ej eger valrätt utöfva, »som sin egendom
till borgenärer afträdt och ej visat sig vara från deras kraf lagligen
fri», samt den, som förklarats »ovårdig att inför rätta föra annans

38 Måndagen den 7 Maj, f. m.

talan». Jag skall be att få betona, att jag icke vill hafva bort dessa
bestämmelser alldeles ur stockholmsförordningen, utan att jag vill
flytta dem dit, der de finnas i förordningen om kommunalstyrelse
för rikets öfriga städer, eller till den §, som rör valbarheten. I Stockholm
gälla, sådan som lagen nu är, samma bestämmelser för valrätt
som för valbarhet; men så är icke förhållandet i rikets öfriga städer.
Denna omständighet, att man gjort sådana inskränkningar i fråga om
valrätten särskildt för Stockholm, finner jag vara icke blott orättvis,
då det är Stockholm uteslutande det gäller, utan den vållar äfven,
ja, nästan inbjuder till valtrassel, hvilket äfven erfarenheten visat.

Om jag nu något närmare granskar dessa båda inskränkningar
och först upptager den bestämmelsen, som säger, att den person icke
får rösta, som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan,
kan jag icke finna annat, än att denna bestämmelse är i hög grad
egendomlig. Väl må det vara rätt att stadga, att en person, som är
förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan, ej får representera
andra och anses värdig att mottaga förtroendeuppdrag; men ja» kan
icke förstå, hvarför man skall förmena honom att representera sig
sjelf vid rösturnan. Han är icke förmenad att processa för sig sjelf,
och då borde han väl ej heller vara förmenad att rösta för sig sjelf.
Hvad den andra inskränkningen angår, eller att en person icke har
rösträtt, som sin egendom till borgenärer afträdt och ej visat sig
vara från deras kraf lagligen fri, finner jag äfven den bestämmelsen
icke vara berättigad i denna paragraf. Ty dels blifva derigenom en
hel mängd personer beröfvade sin rösträtt, och dels är det en bestämmelse,
som är i hög grad svår att tillämpa. Om t. ex. en person
i Stockholm gör konkurs, förlorar han sin rösträtt, till dess han
inför magistraten visat, att han tillgodosett sina borgenärer och från
deras kraf är lagligen fri. Men om denne person flyttar till Södertelge,
eller bara till Sundbyberg, så har han, för så vidt han betalar
skatt till kommunen, rätt att der rösta. Om åter en person gör
konkurs i Södertelge och sedan flyttar till Stockholm, är det uppenbart,
att, då myndigheterna här icke gerna kunna hafva reda på att
han gjort konkurs, han blir upptagen i röstlängderna och får utöfva
valrätt. Men när valet är öfver, och man då får reda på att denne
person gjort konkurs i Södertelge för t. ex. 9 år sedan, kunna här
uppstå valtrassel och svårigheter, och valet kan gå omkull på grund
häraf, i fall det blir öfverklagadt. Utskottet har nu i afseende på min
framställning om att ofvannämnda inskränkningar i valrätten skulle
flyttas öfver till den §, som rör valbarheten, sagt, att denna ändring
icke synes vara af behofvet påkallad. Men ett sådant uttryck är ju
endast ett uttryck för en fullständigt subjektiv uppfattning och är
således icke något skäl för afslag å min framställning. Jag anser
denna ändring deremot vara af behofvet påkallad, för att de båda
kommunalförfattningarna, åtminstone i den delen som rör valrätten,
måtto blifva öfverensstämmande med hvarandra, och jag anser den
så mycket mera af behofvet påkallad, som den politiska rösträtten
är beroende af den kommunala.

Vidare säger utskottet, att de ofvannämnda ändringarna icke kunnat
godkännas, i synnerhet derför att motionären underlåtit att väcka

Måndagen den 7 Maj, f. m. 39 N:o 40.

förslag om ändring i § 9 i förordningen om kommunalstyrelse i
Stockholm. Jag har af en ärad ntskottsledamot fått reda på att härmed
afses att i denna § blott står: »en hvar svensk undersåte», under
det att i motsvarande § i förordningen om kommunalstyrelse i rikets
öfriga städer står: »en hvar välfräjdad svensk undersåte». I det förslag
till § 11, jag framstält, har jag ju dock bibehållit alla de bestämmelser,
som afse fräjden, så att olikformighet mellan förordningarna
väl ej kan sagas komma att uppstå. Men det kan ju i alla fall vara
önskvärdt, att ordalydelsen öfver hufvud taget hlefve alldeles lika, då
man kunde helt och hållet utesluta denna § 11.

Med detta mitt anförande har jag icke velat annat än fästa uppmärksamheten
på de nu af mig påvisade förhållandena och skall icke
göra något yrkande, men jag vill dock uttala den förhoppningen, att,
när denna fråga en annan gång kommer före, lagutskottet då ville
taga hänsyn till de skäl, jag nu framstält.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

Mom. f.)

Bifölls.

Punkten 3.

Bifölls jemväl.

§ 5.

I ordningen förekom härnäst lagutskottets utlåtande n:o 60, i
anledning'' af väckta motioner dels om ändring af 7 kap. 3 § strafflagen,
dels ock om förklaring af samma paragraf. Uti förevarande
ämne hade inom Andra Kammaren afgifvits tre särskilda motioner,
nemligen:

n:o 46, af herr E. J. Ekman,
n:o 97, af herr Jakob Erilcson, och
n:o 107, af herr A. Hedin.

I punkten 1 af föreliggande utlåtande hemstälde nu utskottet:
att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det Kongl. Magt ville taga
under öfvervägande, huru vida nu gällande stadgande i 7 kap. 3 §
strafflagen angående förbud mot handel i kramlåda eller annan dylik
bod under sabbatstid må kunna ersättas eller förtydligas genom närmare
bestämmelse om beskaffenheten af de försäljningsställen, som
under sådan tid, dock ej under gudstjenst, må hållas öppna, samt,
derest Kongl. Maj:t skulle finna sådant lämpligt, låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag i nämnda syfte.

Efter uppläsande häraf anförde:

■10 Måndagen den 7 Maj, f. m.

Herr Ekman: Då hvad som förekommer under de följande

punkterna, mom. 2 och 3, har ett inre sammanhang med hvad
utskottet i denna första punkt föreslagit, så skall jag be°att med herr
talmannens benägna tillåtelse få i mitt yttrande beröra äfven hvad
som i följande punkter innehålles och särskildt beträffande tredje
punkten angående den af mig väckta motionen. Denna motion handlar
om tobakshandeln på söndagar.

Jag skall härvid be att få erinra om gången af denna fråga.
Det har under många år varit ovisst, huru vida tobakshandeln ^på
söndagarne skulle vara inskränkt eller icke. Man har gått till Kongl.
Maj:t för att få frågan löst; åtskilliga prejudikat hafva också erhållits,.
hvaraf tydligt framgår, att Kongl. Maj:t ansett, att tobakshandeln
skulle vara förbjuden under samma tid af sabbaten, som kramlåda
skall vara stängd. Men ett kongl. prejudikat är, såsom vi veta, icke
detsamma som en lag, och derför veta vi också, att i somliga delar
af landet man har tillämpat prejudikatet, men i andra delar icke fäst
något afseende dervid, hvaraf också följden varit, att i somliga städer
tobaksbodarne fått vara öppna under sabbatstiden, under det att
i andra åter de hållits stängda.

Det var med anledning deraf och för att söka åstadkomma någon
reda beträffande denna fråga, som jag tog mig friheten att förra året
väcka en motion, till innehåll öfverensstämmande med de af Kongl.
Maj:t gifna prejudikaten, eller att tobaksbod skall vara stängd under
samma tid, som lagen föreskrifver angående kramlåda.

Ku har emellertid det egendomliga inträffat, att tobaksbodarne
visserligen äro stängda, men att tobakshandeln öfverflyttats från dessa
bodar till andra ställen, särskildt schweizerier och dylika ställen,
hvarest nu en ganska vidsträckt försäljning af tobaksvaror bedrifves.

Jag skall, innan jag går vidare, be att få säga, att syftet med
min motion såväl vid denna soin föregående riksdag alls icke varit
att på något sätt beröra frågan om nyttan eller icke nyttan af att
tillhandanålla tobak. Jag skall vidare säga, att det icke heller är en
sabbatsfråga, som det här gäller, utan det är helt enkelt en rättsfråga,
och jag tror icke, att man skall kunna i min motion taga reda på
något, som skulle kunna tydas så, att det är från sabbatsbudssynpunkt
som jag betraktar denna fråga. Det är endast och allenast
från rättslig synpunkt. — Jag ber att få nämna detta särskildt, derför
att jag trott mig finna af lagutskottets motivering för afslag å
min motion, att utskottet skulle hafva uppfattat saken så, som om
det varit från sabbatsbudets sida, som jag yrkat detta, eftersom lagutskottet
säger, att nu gällande bestämmelser visat sig tillräckligt
värna, om sabbatsfriden, och att stadgandcn härutinnan, åläggande
ytterligare inskränkningar för de enskilde, icke äro af behofvet påkallade.
F

&er man sålunda, såsom jag gjort, frågan från rent rättslig synpunkt,
skall man finna, att det förhållande inträffat genom den lag,
som kom till stånd förra året, att de laglige innehafvarne af tobaksförsäljningsbodar
måste hafva sina bodar under sabbatstiden stängda,
men deremot få, om jag så får säga, de olaglige innehafvarne af en
sådan försäljning hålla sina bodar öppna. Detta mitt sista uttryck:

Måndagen den 7 Maj, f. m. '' 41

»de olaglige innehafvarne» skall jag be att få motivera dermed, att
det verkligen synes mig, som om försäljning af tobak på schweizerier
och dylika ställen icke endast på sabbatsdag, utan äfven eljest vore
en verkligt olaglig försäljning. Jag skall be att få erinra derom, att
enligt kongl. förordningen den 18 juni 1864 § 8 mom. c är den,
som innehar källare, vinskänks-, schweizeri-, värdshus-, traktörs-, krogeller
annan dylik rörelse, icke berättigad att idka handel med andra
varor, hvartill särskild anmälan behöfves, och enligt kongl. förordningen
den 81 december 1891 § 5 mom. 2 stadgas, att med undantag
af vinhandel må minuthandel med eller utan utskänkning af
bränvin icke vara förenad med annan handel, till hvars bedrifvande
särskild anmälan erfordras.

År det nu så, att i allmänhet schweizerier och dylika ställen
icke ega rättighet att idka handel med varor, hvartill särskild anmälan
erfordras, så vore det väl högst underligt, om de skulle ega rättighet
att särskildt på sabbatsdagar få göra det.

Detta är verkligen en rättsfråga, och jag säger, att jag för min
personliga del skulle mycket hellre vilja hafva förra årets lag upphäfva
än att man ställer till på så sätt, att de laglige innehafvarne
af rättigheten att försälja tobak icke få hafva sina bodar öppna, men
deremot schweizerier och andra ställen. Och det är icke nog med
att det på schweizerier försäljes cigarrer styckevis, utan man säljer
äfven lådvis och drifver en stor kommers på sådana ställen.

Jag har fått uppgifvet, att en källarmästare i Upsala vid inventeringen
förlidet år hade på lager 200,000 cigarrer. Det är kanske
få cigarrhandlare, som hafva ett sådant stort lager och sälja lådvis,
men i Stockholm tillgår det alldeles på samma sätt.

Nu har utskottet afstyrkt min motion, och det lärer väl icke vara
något att göra åt den saken, synnerligast som den äfven i Första Kammaren
fallit, men jag ber herrarne dock taga i öfvervägande hvad
man bör i detta hänseende göra, och kunde man under diskussionen
få klart hvilken väg man bör gå, så vore dermed icke. så litet
vunnet.

Man kunde ju säga, att det finnes icke något annat än att antaga
det förslag, som utskottet under mom. 1 afgifvit, hvilket är
ett slags tillstyrkande af herr Hedins motion, men jag skall be att
dervid få fästa kammarens uppmärksamhet derå, att herr Hedin åtminstone
i motiveringen till sin motion antydt, att man skulle kunna
få till stånd en lag åt kommunalmyndigheterna, hvarigenom de efter
vissa bestämmelser skulle erhålla rättighet att medgifva undantag
från regeln, men hvart skulle vi då komma? Jo, vi korame tillbaka
till samma förhållande som under prejudikattiden, eller att det vore
medgifvot på somliga ställen att sälja, men icke på andra.

Jag undrar verkligen, om det kan vara nödvändigt att uti ifrågavarande
hänseende hafva olika lagar för olika ställen. Jag kan medgifva,
att förhållanden kunna finnas, som betinga andra lagar för
t. ex. en hufvudstad än för andra städer, men jag skulle icke tro,
att i förevarande fråga några sådana förhållanden förefinnas.

Man säger, att det är så många resande, som komma hit till
Stockholm på sön- och helgdagar och icke kunna skaffa sig cigarrer.

N:o 49.

Angående
införande a
vilkorliga
straffdomar

42 Måndagen den 7 Maj, f. m.

Ja, men det finnes större städer än Stockholm, som hafva lagar, som
stadga inskränkning uti ifrågavarande hänseende, men dessa städer
hafva icke på något sätt tänkt ändra dessa lagar på den grund, att
städerna besökas af främlingar. Jag tänker, att de af herrarne, som
besökt London, nogsamt erfarit de inskränkningar, som råda i afseende
å försäljning under sabbatstiden, men det har icke fallit myndigheterna
in att för främlingarnas skull ändra detta förhållande.

Jag är för öfrigt öfvertygad om att, i händelse en lagförklaring
i öfverensstämmelse med mitt förslag tillkomme, förbrukarne af tobaksvaror
nog skulle förse sig föregående afton med hvad de behöfde
under söndagen.

Jag skall icke framställa något yrkande, men jag har begärt
ordet för att för kammaren angifva hvad frågan egentligen gäller.

Vidare yttrades icke. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2 och 3.

Biföllos.

§ 6.

Likaledes biföllos lagutskottets härefter, hvart för sig, föredragna
utlåtanden:

n:o 61, i anledning af väckt motion om utarbetande af förslag
till lag om skydd för industriella mönster och modeller;

n:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående uppskof i vissa fall med tillämpning af lagen
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober
1891; och

n:o 63, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om framläggande af förslag till föreskrifter i syfte
att vid verkställande af frihetsstraff tillämpa s. k. vilkorlig frigifning.

§ 7.

Föredrogs vidare lagutskottets utlåtande n:o 64, i anledning af
väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning
och framläggande af förslag afseende införande af vilkorliga
straffdomar.

I berörda, inom Andra Kammaren af herr O. Anderson i Hasselbol
afgifna motion, n:o 40, hade föreslagits: att Riksdagen måtte hos
Konungen anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utreda och undersöka,
i hvad mån det i vissa utländska lagar stadgade vilkorliga domfällandet
må finnas lämpligt att i vår lagstiftning införas, samt till Riksdagen
inkomma med det förslag, hvartill en sådan undersökning
kunde föranleda.

Utskottet hemstälde emellertid:

N:o 49.

Måndagen den 7 Maj, f. m.

att hvad herr Anderson i förevarande motion föreslagit icke Angående
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. införande af

Häremot hade anmälts reservation af herrar Kardell och friherre straffdomar
Bonde, hvilka ansett, att motionen bort af utskottet tillstyrkas. (Forts)

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr friherre Bonde: Emedan jag vid behandlingen inom

utskottet af förevarande fråga reserverat mig mot det slut, hvartill
utskottet kommit, så skall jag be att få framhålla några af de skäl,
som föranledt mig att göra det.

Uti motiveringen till det nyss af kammaren bifallna utlåtandet
om aflåtande till Kongl. Maj:t af en skrifvelse med begäran om verkställande
af en utredning rörande vilkorlig frigifning har utskottet
förklarat, att de motiv, som förlidet år framhöllos för afslag å en
dylik framställning, icke nu hade samma betydelse. Utskottet framhöll
nemligen då, att denna fråga redan förelåg till Kongl. Maj:ts
pröfning på grund af en skrifvelse från chefen för fångvårdsstyrelsen.

I år har utskottet ansett, att, då denna skrifvelse från fångvårdsstyrelsen
ännu icke föranledt någon åtgärd från Kongl. Maj:ts sida,
det vore skäl, att Riksdagen nu komme med en påstötning eller en
framställning, så att frågan verkligen underkastades någon utredning
hos Kongl. Maj:t.

Samma skäl förelågo förra året för afslag å den då föreliggande
motionen rörande införande af vilkorliga straffdomar, eller att frågan
vore föremål för Kongl. Maj:ts ompröfning på grund af en skrifvelse
från chefen för fångvårdsstyrelsen. I motiveringen för sitt afslag å nu
förevarande motion har utskottet anfört samma skäl som i fjol, d. v. s.
det har icke gjort annat än aftryckt hela motiveringen i fjol, hvarpå
utskottet derefter kommer till det resultat, att frågan ingalunda kan
ännu anses hafva erhållit den utredning, särskild^ hvad vårt lands
förhållanden beträffar, att utskottet finner sig kunna tillstyrka Riksdagen
att förorda den ifrågasatta lagändringen; och en skrifvelse till
Kong!. Maj:t med begäran blott om utredning i ämnet synes utskottet
icke vara erforderlig eller lämplig, då Kongl. Maj:ts uppmärksamhet,
på sätt motionären sjelf erinrat, redan blifvit fäst på de förhållanden,
som i motionen beröras, genom den skrifvelse, hvilken chefen
för fångvårdsstyrelsen den 24 februari 1890 till Kongl. Maj:t ingifvit.

På grund af dessa skäl har utskottet funnit sig föranlåtet att afstyrka
bifall till motionen.

Jag ber att få påpeka en stor inkonseqvens i dessa båda utlåtanden.
1 det förra säger utskottet, att då denna skrifvelse ännu icke
föranledt Kongl. Maj:t att gorå någonting, så är det skäl, att Riksdagen
skrifver och begär en utredning. Men när det kommer till
det andra utlåtandet, så säger utskottet, att som denna skrifvelse
från chefen för fångvårdsstyrelsen ligger på Kongl. Maj:ts bord, så
är det onödigt att skrifva.

Det synes förvånande, hvaruti skilnaden skulle bestå mellan
dessa båda frågor, att det skall behöfva påminnas om den ena, men
icke om den andra. Ej är det väl så, att utskottet antager, att Kongl.

N:o 49.

Angående
införande a
vilkorliga
straffdomar
(Forts.)

Måndagen den 7 Maj, f. m.

Maj:t utan vidare påminnelse söker utreda den nu föreliggande och
f således skulle anse densamma af större betydelse än den nyss be.
handlade. Det framhölls under diskussionen i fjol, att dessa båda
frågor ligga mycket nära hvarandra, nemligen frågan om vilkorlig
frigifning och frågan om vilkorliga straffdomar; och jag instämmer
till fullo deruti. Utskottet säger, att de tarfva utredning båda, och
särskildt att det behöfves en utredning, om detta kan inom vårt land
tillämpas med afseende på här gällande lagar. Ja, det är ju ingenting
annat, som motionären begär, än en skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning, huru vida vilkorliga straffdomars afkunnande
skulle kunna hos oss tillämpas; och skälen för att begära en
sådan utredning äro mycket stora. Här är icke fråga om något nytt.
Detta system är visserligen i vårt land opröfvadt, men det har pröfvats
i andra länder, såsom herrarne hafva sig bekant. Alla veta ju,
att detta system länge praktiserats i Frankrike, Belgien, England och
åtskilliga af Amerikas förenta stater, och nu har äfven en lag blifvit
införd i Norge i detta syfte. Det är således alls icke något nytt,
när man nu begär, att Riksdagen skulle bedja Kongl. Maj:t om en
utredning i detta fall.

Det har ju framhållits, att det skulle vara vissa skiljaktigheter
mellan vårt lands och andra länders lagstiftning, som göra en förändring
mindre behöflig här. Det har framhållits, att i vårt land
gemensamhetsfängelser icke såsom i andra länder förekomma för kortare
fängelsestraff, och att, då anledningen till föreliggande förslag vore,
att man ville undvika fängelsestraff för mindre förbrytelser under
förmildrande omständigheter, detta icke skulle behöfvas här, der icke
gemensamhetsfängelse förekommer för sådana fäll. Men detta tror
jag icke är fullt rigtigt; ty jag ser af förhandlingarna vid norska
kriminalistföreningens möte i Kristiania 1892, att särskildt hvad Belgien
beträffar lärer icke detta gemensamhetsfängelsesystem der vara rådande,
utan cellsystemet vara i stor utsträckning infördt. Och då
samma förhållande råder här, tycker jag, att vårt land skulle vara
ganska jemförlig! med Belgien.

Jag vill icke uppehålla mig med att framhålla sakens stora vigt och
betydelse, då frågan förut inom kammaren diskuterats många gånger.
Men jag ber att få framställa till kammarens begrundande och öfvervägande,
huru vida icke denna sak i sig sjelf är särdeles beaktansvärd,
och huru vida man icke bör tillse, om det är möjligt att åstadkomma
någon lagstiftning i den vägen. Ty hvar och en torde inse,
huru många af dessa, som blifva dömda till fängelse för mindre förseelser,
just derigenom att de kommit i fängelse återfalla i brott och
just derigenom göras till vane brottslingar. Om de icke kommit i
fängelse första gången, utan fått tillfälle att bättra sig, skulle man
kanske kunnat rädda dessa, hvilkas brott icke blifvit begångna i
brottslig afsigt, utan till följd af inverkande förhållanden och, som
det heter, under förmildrande omständigheter, och bör man då icke
försöka att rädda dessa åt samhället och befria dem från den svårighet
till upprättelse, som en utsläppt fånge alltid har att kämpa emot?
Man må säga hvad man vill om vårt fängelsesystems förbättrande
inverkan på den menskliga naturen; men jag tror, att om det för -

Måndagen den 7 Maj, f. ni. 45 N:o 49.

bättrar några, så blir största delen försämrad af fängelset. Derför Angående
tror jag, att om man kan göra något för att rädda dessa många, som
till följd af oförstånd, till följd af dåligt sällskap, rusdryckers inver- straffdomar.
kan etc. fallit för frestelsen en gång, men som sedermera kunna (ports.)
komma på bättre vägar, så vore i sanning mycket vunnet.

Nu kan man visserligen icke påräkna att få genast införd en
sådan lagstiftning, då juristerna tvista om den saken; nemligen, som
herrarne torde hafva sig bekant, två olika skolor som tvista om denna
sak. Men saken tarfvnr utredning och pröfning; och då motionären
endast begärt utredning, kan jag för min del icke biträda utskottets
förslag, utan får, med afslag å utskottets hemställan, yrka bifall till
motionen.

Häruti instämde herrar John Olsson, Falk, Ny däld, Hedin, G.

Ericsson från Stockholm, Höjer, Wallis. Fjällbäck, Fridtjuv Herg,

Jakob Erikson, Alsterlund, Halm, Nordin i Sanna, Göthberg, Hammarskjöld,
Eriksson i Elgered, Norman, Collander, Andersson i Upsala,

Jansson i Saxhyttan, Ericsson i Väsby, Anderson i Hasselbol, Bergström
och Eklund från Stockholm.

Herr Hammarström yttrade: Man bör enligt min åsigt söka
ställa det så, att det blir klart för den brottslige, att man med straffet
icke .afser att hämnas på honom, utan att man dermed afser att skydda
samhället i dess helhet och dermed äfven afser den brottsliges förbättring.
Jag vill icke alls göra någon anmärkning mot lagutskottet,
ty jag tror, att det handlar efter bästa öfvertygelse. Men jag ber
att få jemte utskottets uttalade motiv uppställa några andra synpunkter
vid sidan af dem.

De bland kammarens ärade ledamöter, som haft förmånen att få
tillbringa sin tid i ett föräldrahems hägn, tills de nått mogen ålder,
torde hafva svårt att föreställa sig, hvilka frestelser och svårigheter
en yngling, som kommer ut i verlden, möter, då han sålunda kommer
in i nya förhållanden. Det har gifvits och gifves fortfarande
exempel derpå, att ynglingar, oerfarna af lifvet, komma i frestelser
och svårigheter och på grund af förhållandena i sin nya ställning i
lifvet duka under och falla och sålunda komma under tilltal. Jag
är alldeles öfvertygad om att i många fall, för att icke säga i de
flesta fall, man skulle kunna rädda sådana åt samhället genom att
vidtaga de åtgärder, som af motionären äro föreslagna. Det gifves
enligt mitt förmenande tillfällen, då samhället såsom sådant har en
god del af skulden till personers första fall, nemligen genom att göra
rusdrycker lätt åtkomliga. Jag ber att få såsom en belysning af
hvad jag härmed menar anföra ett enda exempel.

Det hände för flera år sedan i vårt land, att en yngling var med
på en begrafning; han hade aldrig begagnat starka drycker förrän
vid det tillfället, och han blef något berusad samt kom i ett sådant
sinnestillstånd, att han, sedan han kommit i gräl med sin egen bror,
fattade en sten och slög till honom vid tinningen, så att han ögonblickligen
ljöt döden. När ynglingen kom till sans, var han en fånge
och blef utom sig, då han fick veta, hvad han gjort under rusets

N:o 49. 46 Måndagen den 7 Maj, f. m.

Angående inflytelse. Jag undrar, om icke en sådan yngling kunnat räddas för
1Hvilkorlig a ^framtiden- om något sådant kunnat tillämpas på honom som det för»traffdomar.
8?a&> ö^ver hvilket är utarbetadt det betänkande, som bär föreligger
(Forts.) behandling, dock icke i fråga om brottets beskaffenhet.

Det är min öfvertygelse, att ett kristet land bör söka i lagstiftningen
inrymma och häfda kristna principer. Vi veta litet hvar, att
vår store religionsstiftare handlade på särskildt sätt mot en viss qvinna,
en äktenskapsbryterska, som kom inför honom, och att hon, som
enligt gällande lag skulle stenats, blef befriad från detta straff. Jag
är öfvertygad om att kärleken är den starkaste magt i verlden; och
om man genom inrymmande af några bestämmelser i lagen visar,
att man vill göra hvad man kan för att rädda den fallne och söka
på lämpligt sätt återvinna honom till samhället, tror jag för min personliga
del, att icke så litet derigenom skulle vinnas. Jag känner
mig verkligen frestad att till våra i denna kammare befintliga domare,
för hvilka jag för min del har stor vördnad, hemställa, om icke i
deras erfarenhet har ingått, att man kan skilja mellan brottslingar
och brottslingar. Jag tror, att de haft tillfälle att se, att, då eu
brottsling första gången kommer inför domaren, han är i en sådan
sinnesstämning, att man väl skulle kunna tillämpa en lag, sådan som
motionären här föreslagit, och derigenom uträtta ganska mycket till
hans räddning och bättrande.

Vi veta litet hvar, att de lagar, som vi haft förut för långa
tider tillbaka, hafva varit vida hårdare, än dem vi nu hafva. Historien
berättar oss, att i vårt land vissa tider icke tiotals, utan hundratals
afrättningar årligen egde rum, men de verkade icke, hvad man
önskade, att de skulle verka.

Utskottet talar om exempel från andra länder på hvad man på
lagstiftningens väg der åvägabragt. Det är godt och väl att hafva
exempel från främmande länder, men jag hemställer likväl, huru vida
icke vi, som hafva en tusenårig erfarenhet på lagstiftningens och
politikens område, borde kunna våga att i något enda fall taga ett
sjelfständigt steg, i synnerhet i ett sådant fall som detta, der det
icke gäller någonting annat än att aflåta en skrifvelse till Kongl.
Maj:ts regering för att få frågan utredd, huru vida man skulle kunna
få någon lag till stånd i det syfte, som af motionären är föreslaget.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid, utan endast som
min mening uttala, att kammaren gör klokt i att antaga det af motionären
framstälda förslaget, hvartill jag yrkar bifall.

Herr von Krusenstjerna: Efter de varma och vältaliga anfö randena

af herrar friherre Bonde och Hammarström samt efter de
talrika instämmanden, som följde åtminstone på det första af dessa
anföranden, kan det vara ganska vanskligt att söka i någon mån föra
lagutskottets talan. Jag hemställer dock till herrarne, om man verkligen
bör taga denna fråga endast såsom en känslosak.

Hufvudsakliga skälet, hvarför jag biträdt lagutskottets hemställan,
att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, är,
att jag anser frågan ännu icke vara tillräckligt utredd, att åsigterna

Måndagen den 7 Maj, f. m. 47 N:o 49.

verkligen äro så delade, att jag anser, att man icke bör besvära Kongl. Angående
Maj:t med en skrifvelse. införande af

Jag tillåter mig fästa kammarens uppmärksamhet på, att denna Jraffdonuir
fråga om vilkorliga stratfdomar — om dess verkliga betydelse skall ^orts ^
jag be att sedan få yttra några ord med anledning af den något egendomliga
uppfattning, som den siste talaren syntes hafva om hela
rättsinstitutet — väcktes i internationella kriminalistföreningen af
denna förenings stiftare och ledare, Liszt. När han först väckte den,
inbjöd han till diskussion i ämnet. Vid flera möten i Tyskland uttalade
han sin önskan att få höra gensagor af andra sakkunnige. Ingå
sådana framstäldes emellertid i början, idén mottogs med allmänt
bifall. Och det är ju en utmärkt vacker tanke att söka befria den
förbrytare, som uti ett anfall af öfverilning begår brott, från det
skadliga inflytande på hela hans karaktersutveckling, som fängelselifvet
kan medföra. Men vid närmare eftersinnande har denna entusiasm
för saken bland de sakkunnige upphört, och vid senare kongresser,
der denna fråga behandlats, har den förste förslagsställaren,

Liszt, funnit ett ganska energiskt motstånd. Jag tillåter mig erinra
kammaren om, att när denna fråga var före på allmänna penitentiärkongressen
i Petersburg 1890 och der behandlades icke blott af
jurister, utan äfven af verkligt erfarna, för de brottsliges väl varmt
intresserade fängelsemän, så blef resultatet det, att man visserligen
inom sektionen med 2 it 3 rösters pluralitet fick till stånd ett uttalande
till förmån för vilkorliga straffdomar, men när saken behandlades
af kongressen i dess helhet, undvek man med flit att göra ett bestämdt
uttalande. Vid det senaste allmänna skandinaviska juristmötet diskuterades
äfven denna fråga och fick varma försvarare särskildt från
Norge. Men det stannade äfven dervid, att de sakkunnige icke boslöto
något uttalande till förmån för saken. Såsom hftr erinrats, har
systemet med vilkorliga straffdomar blifvit infördt i några andra
länder, nemligen några af de australiska kolonierna, möjligen i Canada,
i viss mån äfven i England, ehuru der efter ett helt annat system,
och vidare äfven i Frankrike och Belgien. Men, såsom friherre
Bonde erinrade, är väl det hufvudsakliga skälet, hvarför det blifvit
infördt i de båda senare länderna, att deras lagstiftning i olikhet med
vår upptagit frihetsstraff endast på några få dagar, och när dertill
kommer, att i åtminstone ett af dessa länder — och mot den förste
talaren ber jag att få säga, att jag tror att förhållandet är så äfven i
Belgien —• regel är, att dessa till kort fängelsestraff dömde icke få
förvaras i ensamhetsfängelse, så var det naturligt, att sträfvanden der
uppstodo med syfte att befria dessa för obetydligare förseelser dömda

fersoner från det förderfliga inflytandet i gemensamhetsfängelserna.

)er funnos sålunda speciella förhållanden.. Sedan erkänner jag, att
systemet införts i ännu ett land, der några dylika skäl ej tala för
dess införande, nemligen Norge. På förslag af den förra ministeren
framlades af statsrådet Qvarn en kongl. proposition om införande af
vilkorliga straffdomar i Norge, och denna proposition blef antagen.

Jag vågar emellertid påstå, att här i Sverige icke finnas samma förutsättningar
för nödvändigheten af att införa detta system.

Jag yttrade, att den siste talaren tycktes hafva en egendomlig

N:o 49.

Angående
införande a
vilkorliga
straffdomar
(Forts.)

Måndagen den 7 Maj, f. m.

uppfattning om hvad frågan innebär. Han erinrade om ett bekiagansvärdt
fall, då en person under rusets inflytande slagit i hjel sin
broder, och syntes förutsätta att, om detta system vore antaget, en
sådan brottsling icke genast skulle undergå något straff, utan straffet
uppskjutas, och om det visade sig, att lian uppförde sig väl, skulle
han helt och hållet slippa att undergå straffet. Men, mine herrar, så
långt har man väl ändå icke kommit med detta system, att meningen
är att för brodermord icke låta straff följa på brottet. Innebörden af
systemet är, att för mindre förseelser, hvarå påföljden skulle blifva
några dagars eller på sin höjd några månaders fängelsestraff, man
visserligen dömer, men anstånd med domens tillämpande gifves.
Det må vara, att det han vara lämpligt, men jag anser, att, när frågan
ännu är föremål för så olika meningar icke blott bland jurister, utan
äfven, hvad vigtigare är, bland fängelsemän, det kan vara skäl att
dröja med att vigtaga någon sådan åtgärd, som nu föreslagits.

Jag är för öfrigt icke säker, att detta institut stämmer med vår
svenska uppfattning. Jag tror, att regeln här är, att man fordrar att
straffet hör följa på brottet. Och systemets lämplighet kan så mycket
mer blifva föremål för tvekan, som detta institut, i olikhet med
det om vilkorlig frigifning, icke bestämmes af den högsta administrativa
myndigheten, af Kongl. Maj:t efter fångvårdsstyrelsens hörande,
hvarigenom enhet åstadkommes vid tillämpningen, utan detsamma
skall tillämpas af hvarje underdomstol. Man kan tänka sig, att tillämpningen
kan i detta fall blifva ganska olika. Och det är ju alldeles
tydligt, att den allmänna rättsuppfattningen icke kan känna sig tillfredsstäld,
utan snarare kränkt, då i den ena domstolen för ett fridsbrott
straff visserligen ådömes, men icke tills vidare tillämpas, men
deremot i den andra domstolen straffet genast följer på brottet.

Af dessa skäl anser jag, herr talman, att man bör vänta vidare
erfarenhet, innan man besvärar Kongl. Maj:t med en skrifvelse, och
derför tillåter jag mig hemställa om bifall till lagutskottets förslag.

Herr Persson i Stallerhult: Efter de talrika instämmanden, som
kommo den förste talaren till del vid hans anförande till förmån för
motionen, är det alldeles klart, att kammaren i år kommer att fatta
samma beslut som förut, nemligen om bifall till motionen. Jag för
min del kan icke vara med derom och derför har jag begärt ordet
för att få min mening till protokollet antecknad.

Som herrarne torde finna, är här endast ifrågasatt en skrifvelse
till Kongl. Maj:t, men afsigten är ju den att få fram ett lagförslag
om att straff för ett begånget brott skall kunna uppskjutas, ja, till
och med icke verkställas. Mig förefaller det, som om en sådan lag
icke skulle hafva den verkan, som motionären åsyftat. Jag tror icke,
att den kommer att minska brottens antal, utan snarare framkalla
ännu flera brott än som hittills blifvit begångna, ty det är ju alldeles
naturligt, att om en person blir förfördelad af en annan och uppträder
som målsegare, så vållar detta honom stora besvär och obehag.
Derest nu den brottslige icke kommer att få laga straff för sin förseelse,
sä är det klart, att målsegaren icke har ringaste intresse af
att anmäla begånget brott till åtal. På det sättet får den brottslige

Måndagen den 7 Maj, f. m.

N:o 49.

fortsätta undan för undan, och det tror jag icke skall verka helso- Angående
samt. införande af

Det skulle vara ganska frestande att ingå på en kritik af moti- stJafidomar
ven för den föreliggande motionen, men jag skall icke upptaga kam- (Y0rts''\
marens tid dermed. Jag kan dock icke underlåta att åtminstone
beröra ett enda af dessa motiv. Det finnes antecknadt på sid. 10
och lyder: »Straffet eftergifves icke, det endast uppskjutes, men är

dock såsom straff i allmänhet underkastadt preskription, eller med
andra ord lemnar den brottslige tillfälle att på fri fot genom sin
obrottsliga vandel aftjena detsamma». Har då en person begått ett
brott, hvarpå skulle följa straff, och denne person blir ådömd straffet,
men icke behöfver aftjena detsamma t. ex. under 5 års tid, så
skulle han alltså enligt motionärens åsigt genom sin obrottsliga vandel
aftjena straffet. Om nu denne person skall behöfva känna det
som straff att lefva obrottsligt, så är det tydligt, att hans sinne icke
förbättras. Jag tycker, att det vore märkvärdigt, om en vilkorlig
dom skulle förbättra menniskorna. För min del fruktar jag, att den
i stället skulle förvärra dem.

Vidare påstår motionären, att de korta fängelsestraffen äro allt
för korta, emedan de icke lemna tid till ånger och förbättring. Den
brottslige borde alltså efter hans åsigt hafva längre straff för att
hinna bättra sitt sinne.

Jag tror, att kammaren gjorde klokt i att alldeles afslå detta
förslag, ty jag är viss om, att om ett sådant lagförslag, som motionären
och reservanterna önska, skulle komma att framläggas, så skulle
kammaren vara mera böjd att afslå än att antaga detsamma. År det
icke då mera skäl att redan nu afslå skrifvelseförslaget?

De skäl, som anförts för afslag, anser jag tillfyllestgörande. Jag
har kommit till den uppfattningen, att det af motionären framlagda
förslaget snarare skulle framkalla brott än förhindra sådana.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr friherre Bonde: Jag begärde ordet med anledning af ett

yttrande af herr von Krusenstjerna, som tycktes betvifla rigtigheten
af den uppgift, jag nyss lemnade, att i Belgien dessa korta fängelsestraff
skulle få ske i enrum. Jag skall derför be att få åberopa den
källa, hvarur jag hemtat mitt påstående. Det är ett yttrande vid
norska kriminalistföreningens möte i Kristiania 1892 af professor
Hagerup, som till bemötande upptog riksadvokaten Getz'' anförande,
hvilken likväl äfven för sin del mycket varmt förordat detta system,
liksom för öfrigt nästan hvarje talare, som uppträdde vid mötet. Det
hade af riksadvokaten Getz blifvit framhållet, att den anmärkningen
gjorts, att detta system i allmänhet blifvit infördt endast i sådana
länder, der de korta frihetsstraffen aftjenas i gemensamhetsfängelser.
Då yttrade professor Hagerup: »Jag ber nu få fästa uppmärksam heten

på, att detta dock icke gäller i full utsträckning. I Belgien
t. ex., som är ett af de första land, som infört systemet, och som af
alla kontinentens land infört det i den största utsträckning, är just
— hvilket naturligtvis ingen bättre vet, än den föregående ärade
talaren — cellsystemet infördt par préférence. Det finnes utom
Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 49. 4

N:o 49. 50 Måndagen den 7 Maj, f. m.

Angående Sverige intet annat land, som så fullständigt infört detta system äfven
införande af fgr kortvariga frihetsstraff, och der på det hela taget från denna sida
straffdomar sec^ frihetsstraffen äro så mönstergilt anordnade. Det samma gäller
(Forts) stor del äfven om England, der likaledes cellsystemet är infördt

äfven för kortvariga frihetsstraff.» Jag vill endast framhålla, att detta
var den auktoritet, på hvilken jag stödde mig.

Herr von Krusenstjerna anförde som skäl för afslag, att saken ej
är tillräckligt pröfvad, och att åsigterna äro delade. Men det är väl
ingen anledning, hvarför saken icke skulle tarfva en utredning, så
fullständig som möjligt, utan snarare tvärt om. Jag finner sålunda
deri ej något skäl att förkasta motionen.

Herr Anderson i Hasselbol: Jag instämde i baron Bondes
första anförande i afsigt att icke begära ordet och upptaga kammarens
tid. Jag har emellertid uppkallats af talarens på skaraborgsbänken
yttrande.

Det märktes på hans anförande, att han icke fäst sig vid hvad

1 motionen framhållits som önskligt, nemligen att blott för mindre
brott och förseelser vilkorligt domfällande skulle tillämpas. Af hvad
jag förut i kammaren påpekat, då denna motion förevarit, torde herrarne
känna, att det blott är för mycket små brott och förseelser,
för hvilka strafflagen bestämmer 2, 3 å 6 månaders fängelse eller

2 ä 3 månaders straffarbete, som denna bestämmelse skulle tillämpas.

Jag omnämnde förlidet år ett fall, som förra vintern var föremål
för domstols pröfning: En qvinna stal en matta, värderad till
två kronor, som hon sålde för 50 öre för att skaffa sig mat; hon
blef dömd här i Stockholm för denna förseelse, begången under synnerligen
förmildrande omständigheter, till en månads fängelse. Jag
uttryckte då den åsigten, att det varit godt, om man kunnat tillåta
denna qvinna att vara på fri fot, och att hon, om hon obrottsligt
vandrat sin väg fram under viss tid, bort slippa inträda i fängelse
för denna förseelse.

Många förseelser begås under rusets inflytande eller genom obetänksamhet
af ynglingar och unge män, och då förseelserna äro obetydliga,
tror jag att det vore godt, om man i stället för några få
månaders fängelse kunde ådöma den brottslige eu vilkorlig dom.

Jag har äfven i min motion sagt, såsom herr Carl Persson påpekat,
att strafftiden för dessa mindre brott och förseelser — märk
väl: mindre brott och förseelser — icke är nog lång och icke kan
vara det för att ingifva någon förhoppning om brottslingens förbättring
inom fängelset, och detta har jag uttalat såsom ett af skälen
för det vilkorliga domfällandet.

Jag skall, som sagdt, icke upptaga kammarens tid längre, utan
endast instämma i baron Bondes yrkande om afslag å utskottets
hemställan och bifall till min motion.

Herr Petersson i Brystorp: Jag skall först be att få instämma
med herr Carl Persson. Jag tror, att man bör akta sig för att här
låta känslan råda allt för mycket, utan äfven tänka på, att den förfördelade
får någon rättvisa. Jag förstår icke, hvarför det skall vara

Måndagen den 7 Maj f. m. 61 N:o 49.

mindre farligt att få varning än fängelsestraff. Man påstår ju, att . Angående
våra fängelser äro utmärkta uppfostringsanstalter. För min del tror införande af
jag, att aet är sjelfva brottet, som förvärrar en person, och icke fän- straffdomar
gelsestraffet. Vi hafva exempel på många, som varit i fängelse och (F0rts.)
efter sin frigifning blifvit hyggliga karlar. En annan sak är, att, om
motionärens förslag skulle blifva lag, dess bestämmelser komme att
tillämpas olika vid olika domstolar, och derför tror jag, att man bör
akta sig.

Jag skall icke förlänga diskussionen, utan inskränker mig till
att yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda
yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på afslag derå och bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hafva utfallit
med öfvervägande ja för den senare propositionen. Som votering
emellertid begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen följande
voteringsproposition:

Den, som, med afslag å lagutskottets hemställan i utlåtandet
n:o 64, bifaller herr Olof Andersons i ämnet väckta motion, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan.

Omröstningen visade 77 ja, men 100 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

§ 8.

Ordet lemnades till

Herr vice talmannen Danielson, som yttrade: Då underrättelse
erhållits, att Första Kammaren ämnar utse 6 suppleanter till den
deputation, som skall representera Riksdagen vid invigningen af den
nya stambanan genom Norrland, så hemställer jag, huruvida icke denna
kammare också ville besluta att välja 6 suppleanter för de 12 deputeradena,
och att dessa suppleanter finger inträda vid hinder eller
förfall för någon af de ordinarie i den ordning, som röstetalen komma
att utvisa. Jag ber äfven att få föreslå, att detta val verkställes
omedelbart efter valet af de deputerade.

Jag anhåller, herr talman, om proposition på detta yrkande.

Den af herr vice talmannen sålunda gjorda hemställan bifölls af
kammaren.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,34 e. m.

In (idem
Hj. Nehrman.