RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1894:47
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1894. Andra Kammaren. N:o 47.
Lördagen den 5 maj.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Anstäldes jemlikt 65 § riksdagsordningen omröstningar öfver Gemensamma
följande två af statsutskottet i dess memorial n:is 71 och 72 före- omröstningar.
slagna, af Riksdagens båda kamrar godkända voteringspropositioner;
och utföllo dessa omröstningar, på sätt här nedan såges:
lista omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial n:o 71.)
Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts derom
fjorda framställning, å extra stat för år 1895 anvisar ett anslag af
ögst 15,000 kronor till inköp ur konstsamlingen å Finspong af sådana
föremål, hvilkas förvärfvande för statens samlingar kan anses
önskvärdt, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning icke
af Riksdagen bifallits.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ii.gått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom hår vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 28 Ja och 191 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu upplåst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 69 Ja och 66 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller ...................................................... 28 Ja och 191 Nej,
sammanräkningen visar.......................................... 97 Ja och 257 Nej;
Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 47. 1
H:o 47. 2
Gemensamma
omröstningar.
(Forts.)
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.
2:dra omröstningen:
(enligt statsutskottets memorial n:o 72.)
Den, som vill, att Riksdagen på det sätt bifaller Kongl. Maj:ts
den 17 mars 1894 till Riksdagen aflåtna proposition angående förvärfvande
för statens räkning af vissa enskilda jernvägar, att Riksdagen
dels bemyndigar fullmägtige i riksgäldskontor att, på det att
Kongl. Maj:t må blifva i tillfälle att i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de af den s. k. 1893 års jernvägskomité föreslagna grunder
åt staten förvärfva Skåne—Hallands, Mellersta Hallands och
Göteborg—Hallands jernvägar, till Kongl. Maj:t, efter ingången af
år 1895, på reqvisition utanordna de medel, som erfordras för gäldande
af hvad för jernvägarne skall kontant till jernvägarnes egare
utbetalas,
dels och bemyndigar bemälde fullmägtige att i behörig ordning
fullgöra ränteliqvider och afbetalningar å det i Skåne—Halland»
jernväg intecknade obligationslån, som kommer att af staten öfvertagas,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts ofvan omförmälda proposition
icke vunnit Riksdagens bifall.
Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd
och förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jemväl derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning
och utföll omröstningen med 88 Ja och 130 Nej.
Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första
Kammaren samtidigt anstäld, hade utfallit med 80 Ja och 52 Nej,
hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens
röster eller ................................................... 88 Ja och 130 Nej,
sammanräkningen visar ....................................... 168 Ja och 182 Nej;
Och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.
Lördagen den 5 Maj, f. m.
§ 2.
3 N:o 47;
''v
Fortsattes öfverlåggningen angående bevillningsutskottets be- Om medgijtänkande
n:o 6, i anledning af väckta motioner om medgifvande afvande a/..H h»
så kallad lokal sjelfstyrelse för kommunerna i fråga om försäljning af
bränvin; och lemnades dervid, enligt förut gjord anteckning, ordet till kommun»™» i
fråga om
Herr Andersson från Malmö, som yttrade: Då de väcktaför‘äljniw «/
motionerna ha blifvit afslagna af Första Kammaren och således icke bränmnnu
kunna föranleda till något Riksdagens beslut och då för öfrigt !Forts0
min ståndpunkt i denna fråga är temligen väl känd af Andra Kammaren,
kan det kanske anses för onödigt, att jag upptager tiden med
att yttra mig. Jag har emellertid begärt ordet mindre för att uttala
mig i sjelfva frågan, än för att inlägga en liten gensaga mot ett
yttrande, som blifvit fäldt om mig vid ett par olika tillfällen. Man
har nemligen i såväl tal som skrift sagt, att jag skulle vara en af
nykterhetsvännernas argaste motståndare. Det år mot detta uttryck
jag ber få inlägga en gensaga. Jag har vid åtskilliga tillfällen upptrådt
i denna kammare, men det har icke varit i tanke att hindra
nykterhetsvännernas välsignelsebringande verksamhet, utan det har
egentligen varit emot den opraktiska nykterhetsfanatismen som jag
uppträdt. Jag har sjelf varit i tillfälle att se, hvilka välgörande
verkningar denna nykterhetsverksamhet utöfvat, och det skulle vara
både oklokt och orätt af mig, om jag på något sätt, antingen direkt
eller indirekt, skulle vilja motverka dessa sträfvanden.
Sedan jag nu har inlagt denna gensaga, skall jag be att med
några få ord få yttra mig om sjelfva saken:
Det har mer än en gång inträffat, då man skolat stifta lag, att
man utgått från origtiga synpunkter, origtiga förutsättningar, och så
anser jag att man har gjort vid detta tillfälle. Man har såsom skål
för, att man skulle genom omröstning inom en kommun kunna antaga
förbud mot försäljning af spirituösa drycker, anfört exempel
från utlandet, såväl från Amerika som England, hvilka skulle visa,
att man der antagit sådana bestämmelser och att dessa varit gagneliga.
Detta år fullt i sin ordning. Men jag anser, att, på samma
gång man anför på hvilka platser man antagit sådana förbud, man
också bort anföra skälen, hvarför man gjort det. Jag tror bestämdt,
att om man gjort det, skulle de skäl, som anförts från andra länder,
långt ifrån passa på Sverige. Det synes af utskottets betänkande, att
dessa bestämmelser icke hafva varit till något stort gagn i de länder,
der man infört detta försåljningsförbud, och jag skall komplettera dessa
uppgifter med en uppgift, som jag muntligen fått af en person. Det
var en bekant till mig, en gammal sjökapten, som besökt de flesta
utländska farvatten. Bland annat kommo vi att tala om dessa bestämmelser
angående försåljningsförbud för spirituösa drycker på
olika platser och äfven om Canada, der ett sådant förbud varit infinit.
Jag frågade honom då, hvarför man der gjort det, och fick
till svar: »det var alldeles nödvändigt på det stället, ty dit hade
kommit inflyttande från Irland en massa emigranter. Når desse Irländare
kommo till Canada, fingo de bra betaldt för sitt arbete, men
K:o 47.
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Om medgif- i stället för att taga vara på sin förtjenst, förvandlade desse ocivilisermnde
af s. k. rade menniskor densamma i gin och whisky, söpo sig fulla samt
tt^rehe^för ett förfärligt bråk och spektakel, så att myndigheterna på
kommunerna ; platsen ansågo, att intet annat var att göra ån att bestämma ett
fråga om dylikt försäljningsförbud». Att jemföra vårt svenska folk med dessa
försäljning af personer, med en massa löst folk, som stå på en mycket låg bildningsbrånmn.
gra(jt tror jag vara orätt. Jag tror icke, att de bestämmelser, som
(Forts.) -ro nödvändiga för irländare, amerikanare och engelsmän, åro nödvändiga
för vårt svenska folk, och förrän en lagstiftning är nödvändig,
bör man icke införa densamma. Med afseende på vårt svenska
folk, tror jag, att det är orätt att gifva det en så dålig orlofssedel
just med afseende på rusdrycksförtäringen. Jag har sjelf vid många
tillfällen, då jag uppträdt i sådana frågor som dessa, sökt med siffror
visa, att spritkonsumtionen, samt sjukdoms- och dödsfallen, som
uppkommit genom omättligt förtärande af spritdrycker, gått ned i en
glädjande grad. Äfven uti utskottets betänkande har anförts en
mängd siffror, som äro talande nog. Jag vill icke repetera dem;
herrarne kunna sjelfva finna dem der. Att bränvinsförbrukningen
per individ nedgått från 22 liter 1850 till 6,4 liter 1892, är ju ett
glädjande resultat. Och när så är förhållandet, vill jag fråga, om
det kan vara förenligt med uppfattningen hos svenska folket att vidtaga
sådana restriktiva åtgärder, som här äro föreslagna. Jag kan
dessutom knappast föreställa mig, att denna åtgärd skulle i någon
nämnvärd mån, om den blefve införd, gagna nykterhetssaken. Låt
oss tänka oss, att en omröstning skedde i Malmö och att majoriteten
då beslöte att förbjuda all försäljning af spirituösa drycker i Malmö
stad. Köpenhamn ligger, såsom herrarne veta, endast omkring en
timmes väg från Malmö och en stor samfärdsel eger dagligen rum
mellan båda dessa städer. Förutom andra ångbåtar gå Oresundsbåtarne
om sommaren 8 gånger fram och tillbaka om dagen. Det
är ju helt naturligt, att, på samma gång ett försäljningsförbud åstadkommes
inom Malmö samhälle, importen från Köpenhamn af spritvaror
skulle blifva kolossal. Antag vidare, att t. ex. i Lund icke
kunde vinnas majoritet för ett sådant förbud, hvad blefve då följden?
Jo, naturligtvis komme då att från Lund med hvart enda
tåg importeras stora qvantiteter af spirituösa, och hvad hade då
nykterhetssaken vunnit?
Det är en sak, som man kan beröra i sammanhang härmed,
äfven om man icke bör fästa alltför stor vigt dervid, hvilket icke
heller jag gör. Det år den ekonomiska sidan af saken. Det år ju
kändt, att en stor del kommuner, i synnerhet de större städerna,
hvilka äro stadde i raskt framåtskridande, hafva i väsentlig mån
baserat sina utgifter på inkomster af bränvinsförsäljningen. De
hafva byggt sjukhus och skolhus m. m., och för dessa stora företags
genomförande har man upptagit lån i beräkning att kunna
amortera och förränta dem med inkomsterna af bränvinsförsäljningen.
Jag vill nu fråga, om det är rätt och klokt att med ens borttaga
dessa inkomster för samhällena. Jag tror; att det skulle åstadkomma
icke så liten oreda för städernas finanser, och äfven ur den synpunkten
vore det väl icke rigtigt att göra detta.
5 N:o 47.
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Då den ärade talaren, herr Eklund på stockholmsbänken, hvil- Om medgifken
hade ordet i går, citerade ett yttrande af en fransk skriftställare ^
uti en fransk tidskrift om huru förmånligt det vore för samhället att åyrtln*}ir
vidtaga sådana restriktiva åtgärder, som här äro ifrågasatta, skall kommunerna i
äfven jag be att få citera ett yttrande af en person, som jag tror är /råga om
mycket väl känd här i landet, i synnerhet af nykterhets vännerna. J°r‘aljn,y af
Professor Seved Ribbing höll för ej länge sedan ett föredrag i Lunds
studenters nykterhetsförbund. Detta föredrag har blifvit utgifvet i '' 0
tryck. Jag skall be att få citera några rader af hvad han yttrade i
detta föredrag i fråga om dylikt förbud. Han sade: »Jag kan icke
undgå att här påpeka en annan omständighet, som ett rusdrycksförbud
kan medföra. Det kan nemligen, såsom flerstädes i Amerika
är fallet, förvandla apoteken till smygkrogar till stor skada för allmänheten
och för apotekareståndet, det kan äfven framkalla ett
superi af eter, såsom i vissa orter af Irland är fallet, eller af Hofifmans
droppar (spritblandad eter), hvilket i vissa trakter af vårt land
varit en sed, som knappast hunnit blifva utrotad; allt förhållanden,
hvilka icke visa bättre fysiska och psykiska resultat än det vanliga
alkoholbruket, utan snarare motsatsen». Det är, mine herrar,
den store nykterhetsvännen, den sanne menniskovännen och läkaren,
som yttrat dessa ord. Jag tror, att de kunna vara ett vigtigt inlägg
i frågan för dagen, i synnerhet då detta yttrande afgifvits af en i
denna fråga så opartisk person som herr professor Ribbing
Jag kunde hafva mycket mera att såga, men frågan är fallen,
och det går vål icke an att upptaga tiden med att bemöta hvad som
anfördes i går. I synnerhet skulle jag vilja bemöta yttrandet från
stockholmsbänken, men då tiden är dyrbar, skall jag endast be att
med anledning af hvad jag anfört få yrka bifall till utskottets betänkande
i dess båda punkter. Jag gör det, emedan jag finner begge
dessa motioner opraktiska.
Vidare anförde:
Herr Nordin i Hammerdal: Herr talman, mine herrar! Då
denna ömkliga fråga nu återigen är föremål för Riksdagens öfverläggning
och jag begärt ordet, kan jag icke underlåta att något se
tillbaka på den flydda tiden. En rad af motioner, propositioner,
petitioner och beslut inom Riksdagen hafva förekommit, alltsammans
i syfte att kunna åstadkomma någon hejd i det förderf, som rusdryckshandteringen
orsakat och ännu orsakar. Men märkvärdigt nog
stå vi fortfarande på den punkt, att de allra flesta, om de vilja erkänna
sanningen, måste medgifva, att det i detta afseende fattas
ofantligt mycket för oss svenskar, innan vi äro vid det önskade
målet. Man måste fråga sig sjelf då: hvad år orsaken till, att vi
kommit så litet framåt, ehuru så mycket är bråkadt och lagstiftadt i
frågan? Jo, orsaken dertill ligger på ett enda område. Den ligger
Eå det området, att uti allt hvad som är lagstiftadt och ordadt och
råkadt i denna sak man aldrig velat gå till roten i saken. Man
har Mott velat reglera den, sådan den varit förut. Man erkänner,
att den fordom, med den reglering den då hade, gjorde skuda; men
irso 47. 6
bränvin,
(Forts.)
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Om medgif- man har tånkt sig, att en reglering skulle kunna åstadkommas, så
att ''n?en e^er åtminstone vida mindre skada skulle vara att befara.
ttyrehefirr Men man ^ar dervid glömt den stora och oomkullkastliga sanningen,
kommunerna i att det är alldeles omöjligt att reglera ett ondt, så att deraf kan
fråga om härflyta något godt.
försäljning af ger I1;an på, utskottets sätt att behandla denna fråga, kan man
icke annat än få en enda bestämd tanke. Det framgår mer än tydligt
af betänkandet, att utskottet varit alldeles fullkomligt öfvertygadt,
redan innan utskottet började sitt arbete, att denna fråga måste afslås.
Och för att kunna få ett någorlunda hyggligt skäl för sitt afsteg,
har utskottet gjort en karrier genom hela den civiliserade verlden.
Dervid har utskottet icke funnit det allra ringaste skäl att
medgifva, att motionärerna på ett enda hörn haft någon rätt på sin
sida, utan i alla afseenden har motionärernas syfte varit i utskottets
tycke galet, hvarför utskottet då till sist med det påstående, att
optionsprincipen äfven i vårt land är så väl tillämpad, som den någonsin
är i något annat land på jorden, hemstält om afsteg å motionerna
utan vidare betänkligheter. Af den siste talarens anförande
framgår mer än tydligt, att han hyser samma tanke, hvaraf utskottet
låtit sig leda. Han har hela tiden talat om rusdrycksförbud, han
också. Af utskottets betänkande kan man se, i raderna och mellan
raderna, att utskottet alltjemt haft tanken på rusdrycksförbud. Vi
hafva i den föreliggande motionen aldrig begärt något sådant. Vi
hafva der begärt, vi hafva velat allenast det, att, då så förfärligt
mycket ondt åstadkommes genom krogarne, som utplanteras öfverallt i
städerna och på landsbygden, pluraliteten af de till mogen ålder komna
skulle få afgöra, om en krog skulle få inrättas eller icke. Vi hafva
dermed icke begärt förbud mot bruket af bränvin och anskaffning af
bränvin. Vi hafva endast begärt förbud mot, att krogar skulle få
utplanteras på de ställen, der det strede mot den allmänna öfvertygelsen
om det för folket nyttiga och rätta. Men ändå hafva vi
blifvit stämplade såsom i det afseende! synnerligen farliga menniskor,
i det att vi vilja åstadkomma rusdrycksförbud. Jag skall öppet erkänna
för min del, att jag icke hade något emot, att rusdrycksförbud
komme till stånd i en framtid; men jag måste å andra sidan medgifva,
att jag icke skulle vilja, att det infördes nu. Detta vill jag
alldeles icke, just derför att jag tror, att, om ett rusdrycksförbud
åstadkommes, så länge den öfvervägande delen af svenska folket är
emot det, det kanske skulle komma att verka: icke godt, utan
tvärtom. Jag tror icke heller, att det ligger i dessa motioner någonting,
som kan gifva en anledning att antaga, att fara åt det hållet
är för handen; ty det är alldeles säkert, att hvad man fruktar, att
de i motionerna ifrågasatta omröstningarna skulle med säkerhet hafva
till följd, eller förbud mot krogars bildande, är ogrundadt. Dertill
tror jag icke, att det finnes någon utsigt. Jag tror icke, att svenska
folket är så ädelt, att den öfvervägande delen deraf skulle komma
att ställa sig på vår sida. Jag tror mycket godt om svenska folket,
men i detta afseende kan jag icke vänta mig så ofantligt mycket af
detsamma. Jag föreställer mig tvärtom, att den nedärfda tanken
hos vårt folk, att superiet är någonting manligt och prägtigt, någon
-
7 N:o 47.
Lördagen den 5 Maj, f. m.
ting godt — af många framhålles det till och med såsom ettlifsbehof Om medgif
_
har nedgräft sig så djupt, att det på många stållen skulle komma vande af t. k.
att visa sig vid dylika voteringar, att icke den öfvervägande mäng- ^tyreuTfir
den vore emot krögare anläggande. kommunerna i
Märkvärdigt är, då man betraktar förhållandet, huru samma sak fråga om
kan användas ena gången till bevis för och andra gången till bevis försäljning af
emot en sak. Det är, mine herrar, icke många veckor sedan hår
var en bitter klagan i denna kammare öfver, att det funnes i vårt or •''
land mellan 5 ä 600 kommuner, der en person bestämde hvad han
ville i kommunens alla angelägenheter, och att det funnes så och så
många hundra, ja, jag tror till och med tusentals kommuner, der 4
å 10 personer egde afgöra hvad som skulle företagas. Står icke
denna omständighet -qvar, då det gäller anläggande, af krogar? Jo
visst, den står qvar, så att det är så ömkligt stäldt i vårt land, att
flerstädes en person kan bestämma, att det skall öppnas brånvins
magasin
i den och den kommunen, under det öfriga kommunmed
lemmars
röster intet betyda, och att på andra ställen 4, 5, 6 å 10
personer kunna ensamma bestämma detta, medan den allmänna meningen,
den allmänna motviljan inom kommunen ej väger ett stoftgrand
deremot. Det är vår önskan, motionärernas önskan att få det
derhän, att till full mogen ålder komna personer skulle ega rätt att
sätta sitt veto mot detta fåtalsvälde, som nu kan bringa saken derhän,
att ett folk måste ovilkorligen finna sig uti att demoraliseras
mot sin vilja. Ja, här svarar man: hvem är egentligen pligtig att
låta demoralisera sig mot sin vilja? Ja, jag tror icke, att jag skulle
demoraliseras, men jag har söner och drängar, som möjligen skulle
kunna blifva det, jag har vänner och bekanta, som jag älskar, som
kunde blifva det. Derför är jag i min moraliska rätt, då jag arbetar
för att sådana förfärliga nästen icke må uppkomma. Och med den
erfarenhet jag har om de kommuner jag närmast känner, är jag
öfvertygad, att, om detta fåtalsvälde skulle utöfva den magten, att
det anlades en krog i församlingen, skulle många menniskor fälla
bittra tårar öfver ett sådant beslut. Men hvad gör det; lagen har
ju ändå sin gång, svarar man. Ja, men i detta fall år det då ganska
ömkligt, när många menniskor skola fålla tårar öfver hvad ett litet
fåtalsvälde kan åstadkomma. Jag undrar, om icke, derest vi sätta
handen djupt i vår barm, vi skola finna det rent af ömkligt och
erkänna att det år något berättigad! i dessa motioner. Detta så
mycket mer som det skrider, vi få erkänna det alla. allt mer och
mer till fåtalsvälde. Så är förhållandet i Norrland Ett, tu, tre, är
förhållandet det, att inom de flesta socknar, der förut ett hundratal
personer voro med om besluten, kunna de flesta sitta hemma lugna,
ty 3, 4, 5 personer komma att stipulera besluten. Det finnes, blott
man vill erkänna det, förhållanden, som tala för att redan nu göra
någon ändring i den vågen. En omständighet är, att skattebördan
ökas år efter år. Så har skett särskildt under de senare åren; och
om vi tänka något litet efter, skola vi icke så mycket förvåna oss
öfver, att några våga påstå, att skatterna komma att ökas än mer i
framtiden. I och med detsamma måste vi medgifva, att frestelsen att
taga penningar på detta sorgliga område blir större och större. Och
S:0 47. 8
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Om medgif- skatterna komma mest att drabba dem, som hafva de största ut~
”“kkalsjcif-''gtfterna; De komma mest öfver de 4, 5 eller 10 personer, som i
styrelse för församlingarna bestämma allt. Just derför skola dessa, bestämda af
kommunerna i dessa skatter, blifva allt mer och mer intresserade att inrätta krogar,
fiT&åV °m , hvarifrån de ösa tusentals kronor och slippa att taga penningarna
bränvin, ?r s''na egna plånböcker. Och med hänsyn till denna omständighet
(Forts.) jemte. andra, kan jag icke finna annat än att något berättigadt finnes
i motionen. Att utskottet funnit den långt utsträckt öfver det rimliga,
kan jag icke så mycket undra på, då i motionen önskats, att äfven
qvinnor måtte få deltaga i dessa beslut mot krogars tillkomst. Men
jag tror icke heller, att utskottet och de med utskottet liktänkande
hafva allt för stor orsak att undra öfver, att andra finnas, som tycka
att det är rimligt. Nog hafva de svenska mödrarna fält så många
tårar öfver sina söners och mäns undergång i denna olycka, att
tiden må vara inne, att svenska mödrarna må kunna säga stopp för
att bilda sådana nästen, som tvifvelsutan alla måste erkänna blifva
snaror för deras söner.
Herr talman, jag har upptagit tiden längre, än jag tänkt. Jag
skall derför nu sluta mitt anförande med att yrka bifall till motionen.
Herrar Norberg, Walter och Hammarström förenade sig med
herr Nordin.
Herr Folke Andersson: Herr talman, mine herrar! Som herrarne
veta,, väckte herr Johan Anderson i Tenhult i fjol en motion
i samma rigtning som de nu ifrågavarande, och denna hans motion
vann stor sympati i hela landet. Vi sågo af tidningarna, huru det
hölls massmöten, der man anslöt sig till en åtgärd i motionens syfte.
Jag tror, att äfven de motioner, som i år väckts i samma ändamål,
omfattas sympatiskt af en stor opinion i hela landet. Jag skall be
att få tillkännagifva, att från min valkrets har jag bekommit mer än
sex skrivelser från olika nykterhetsföreningar i olika socknar, der
de uttala sin innerligaste sympati för motionens syfte. Jag tror äfven
ajelf, att då det gäller att besluta om spritdrycker och krogrörelse,
borde man mer allmänt få deltaga i besluten, än som nu är förhållandet.
Det kan väl medgifvas, att rätten dertill icke bör utsträckas
så långt, som motionen innehåller, men om Riksdagen beslöte
en skrifvelse till Kongl. Maj:t, och regeringen finge taga under behandling,
huru och på hvad sätt det läte sig göra att vid förslag om
inrättande af krogrörelse flere än hvad nu är fallet måtte komma i
åtnjutande af rättighet att deltaga i beslutet derom, tror jag det vore
bra, ty nu är det ofta så, att de, som icke få deltaga i besluten, de
få mest erfara verkningarna deraf. Derför anser jag det icke vara
någon fara, om man kunde utsträcka denna rätt något i den vägen,
att det blefve omröstning vid fråga om krogars inrättande i en kommun.
Det yttrades af en talare på gotlandsbänken i går, för hvilken
jag har mycken aktning, — om jag hörde rätt — att nykterhetsvännerna
borde fortsätta med sitt berömvärda och menniekovänliga
sträfvande att verka på folkets tänkesätt och moraliska uppfostring.
Ja, det känner nog den ärade talaren, att det hafva nykterhetsvännerna
Lördagen den 5 Maj, f. m.
9 K:o 47.
gjort och göra det fortfarande. De hafva arbetat så, att det är en Om medgifstor
opinion i landet för nykterhetssaken, men när en opinion finnes
för en sak, böra vi söka stödja den med lämpliga reformer. Och jag "tyrelseför
tycker, att så bör det vara äfven här, att, när opinionen anser, att kommunerna i
något bör göras, vi måste anse det såsom vår pligt såsom lagstiftare fråga om.
att i vår mån stödja dem. Det skulle icke förlama den verksamhet^0''''™^”™^ af
han omtalade, utan tvärtom uppmuntra dem till att fortsätta med sitt . ''
ädla sträfvande att söka verka på menniskornas öfvertygelse, så att ^ ''
de inse det förderfliga i begagnandet af spritdrycker.
När detta är min öfvertygelse, så anser jag, att Riksdagen borde
ingå till Kongl. Maj:t med begäran, att han måtte taga denna fråga
i betraktande och ompröfning samt sedan inkomma till Riksdagen
med det förslag, som denna utredning kan föranleda.
Jag ber derför, herr talman, att få yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till motionen.
Herr Nydahl: Herr talman! Eftersom jag är en bland de många,
som instämt i herr Eklunds motion, ber jag att få säga några få ord.
Då denna fråga — frågan om lokal sjelfstyrelse — först började
diskuteras hos oss, intog jag för min ringa del en ganska reserverad
hållning till densamma. Jag trodde nemligen, att en så långt gående
utsträckning af den kommunala rösträtten, som här är ifrågasatt i ett
specielt fall, vore såväl mindre nödvändigt för det afsedia målets
vinnande som ock, i betraktande af våra ytterst illiberala kommunala
rösträttsbestämmelser, mycket vanskligt eller omöjligt att söka genomdrifva
i Riksdagen. Jag förestälde mig, att om rösträtten vid kommunernas
behandling af frågor rörande rusdryckers försäljning finge
utöfvas efter hufvudtal i stället för efter fyrktal, såsom nu är förhållandet,
skulle besluten i dessa frågor blifva ganska trogna uttryck
af allmänna meningen inom kommunen, utan att rätten till deltagande
i dessa beslut behöfde utsträckas nedan om nu stadgad röstcensus.
Och vid tanken på det motstånd, som mött försöken att få igenom
en reducering i de högst beskattades rösträtt på landet, tyckte jag
mig finna en mycket ringa utsigt till möjligheten af att inom en
öfverskådlig framtid kunna få allmän rösträtt — allmän rösträtt för
såväl qvinnor som män — medgifven, låt vara i detta speciella fall.
Och jag tyckte således denna fråga för närvarande hafva ganska
liten praktisk innebörd.
Ja, så resonerade jag. . .
Att jag ändock underskrifvit herr Eklunds motion, bevisar
naturligtvis, att jag i dessa afseenden ändrat tankar. — Den lokala
sjelfstyreisens idé har i hög grad omfattats af folkmeningen,
såsom åtbkilliga talare här hafva konstaterat, vidkommande deras
län eller städer. Och en man, som plågar förstå att bedöma tidens
tecken, har icke tvekat att upptaga denna fråga på sitt program.
Derigenom anser jag, att frågan blifvit eu aktuel fråga på den politiska
dagordningen, blifvit en fråga, om hvars slutliga framgång
man icke behöfver misströsta. Och hvad vidare beträffar gagnet
och nyttan för nykterhetssaken af de allmänna omröstningar, som
hår sättas i fråga, så kan jag icke föreställa mig annat, ån att den
H:o 47. 10
Om medgifvande
af 8, k
lokal sjelf -styrelse för
kommunerna
fråga om
försäljning aj
bränvin.
(Forts.)
Lördagen den 5 Maj, f. m.
omständigheten, att hvarje myndig man och qvinna vet sig berättigad
■ att här hafva ett ord med i laget, måste framkalla en känsla af solidaritet
i denna för hela folket så vigtiga angelägenhet, en solidai
ritetskänsla, som icke gerna kan på ett lika kraftigt sätt framkallas
genom något annat medel och som i mina tankar måste vara egnad
f att gifva åt nykterhetseträfvandet en tillslutning och en lyftning, som
detta sträfvande knappast annars kan erhålla. Detta är i korthet
den tankegång, som föranledt mig att biträda herr Eklunds motion.
Jag får dock säga, att jag fortfarande anser, att ganska mycket
skulle kunna vinnas äfven derigenom, att omröstning i dessa frågor
finge ske efter hufvudtalet, äfven utan att röstcensus sänktes; och
jag skulle för min enskilda del ha varit tacksam mot det sammansatta
utskottet, om det åtminstone förordat motionen med denna
begränsning.
Jag skall emellertid icke förlänga diskussionen, som synes blifva
lång nog ändå, utan ber blott att få förena mig med dem, som yrkat
afslag å det sammansatta utskottets betänkande och bifall till herr
Eklunds motion.
Herr John Olsson: Herr talman! Den ärade talaren på malmöbänken
sökte med mycken indignation värja sig från misstanken, att
han skulle höra till »nykterhetssakens argaste motståndare». Det
finnes ett franskt ordspråk, som säger, att den, som ursäktar sig, han
anklagar sig, och jag misstänker starkt, att det ordspråket träffar in
på den ärade talaren. Jag fruktar, att han i nykterhetsfrågan är
oförbätterlig; åtminstone minnes jag icke något enda tillfälle, då nykterhetsfrågor
varit på tal här i kammaren, utan att den ärade talaren
uppträdt mot hvarje från nykterhetssidan föreslagen åtgärd i syfte
att gagna nykterheten; och det år, lindrigast sagdt, en ganska besynnerlig
form af nykterhetsvänlighet att på det sättet verka för nykterhetssaken.
Jag tror emellertid, att dsnna fråga är af så vigtig och allvarlig
natur, att den förtjenar att tagas i lifligt öfvervägande. Det är efter
min mening en social fråga af den allra största betydelse, huru man
skall kunna på något sått inskränka den onaturligt stora komsumtionen
af rusdrucker, hvilka, säge hvad man vill, dock äro en kräfta
för samhället.
Här föreslås nu en åtgärd i detta syfte, hvilken af alla nykterhetsvänner,
utom de som ställa sig på samma egendomliga ståndpunkt
som den ärade talaren från Malmö, omfattas med den lifligaste
sympati. Man hoppas nemligen med stöd af erfarenheten, att, när
det sunda förståndet hos den stora allmänheten får göra sig gällande,
detta skall åstadkomma en icke oväsentlig inskränkning i möjligheten
att åtkomma rusdrycker, och erfarenheten har likaledes visat, att
just detta är vägen till en minskad konsumtion.
Jag vill uttryckligen betona, att motionärerna icke önska införa
något lagstadgande i strid mot den allmänna opinionen, utan meningen
är just, att den allmänna folkmeningen skall gå i spetsen för
och drifva fram en lokal lagstiftning i denna fråga. Och det torde
erkännas, att den rätta vågen att komma framåt, år den, då man stö
-
11 N:o 47.
Lördagen den 5 Maj, f. m.
der sig på den allmänna opinionen och först, då den är mogen för Om medgifen
reform, söker att genomdrifva reformen. Ofta har den förebrå- ''Vj-k
elsen rigtats mot nykterhets vännerna, att de vilja lagstifta för hela för
folket i strid mot en öfvervägande allmän mening. Det förefaller kommunerna *
mig då besynnerligt att, när nu nykterhetsvännerna slå in på en annan fråga om
väg och vilja låta den allmänna folkmeningen vara bestämmande, •/
ändå, såsom här ha skett, få höra samma förebråelse rigtad mot sig,
att de vilja lagstifta emot den allmänna meningen.
Vidare vill jag framhålla, att här ju icKe är fråga om något
synnerligt radikalt steg, utan blott om att något ytterligare utsträcka
en princip, som i sjelfva verket redan år erkänd i den svenska bränvinslagstiftningen;
ty på landsbygden ligger det ju redan nu i kommunernas
händer att hindra, att spritförsäljning må (ga rum. Motionen
afser dels att utsträcka denna rättighet äfven till städerna och
dels att utvidga den så, att det blir personligheten, individerna, eom
i denna fråga få vara de bestämmande, icke de stora penningpåsarna.
Det kan svårligen bestridas, att särskildt nykterhetsfrågan griper så
djupt in bland de enskilde individerna, att det år på tiden, att just
i fråga om en sådan sak bryta med det kommunala fåväldet och
icke låta en enda eller några få personer fortfarande påtvinga hela
den öfriga befolkningen en bränvinsförsäljning, som denna befolkning
vill vara af med. Jag vill icke tillägga mera, än att då den allmänna
meningen är mogen för denna sak, då först kommer en lagstiftning
sådan som den vi föreslagit att genomföras; och jag tror
icke, att det är något farligt steg att i en moralisk fråga låta den
allmänna meningen få magten i sin hand att, när saken är mogen,
också genomföra den.
Herr talman, jag yrkar bifall till motionen och afslag å utskottets
hemställan.
Herr Anderson i Hasselbol: Då jag icke är någon vän af
långa diskussioner och redan så mycket sagts i denna fråga samt
dertill kommer, att, då frågan redan fallit i Första Kammaren, det
blott kan blifva tal om en opinionsyttring, skall jag afstå från att
framkomma med hvad jag ämnat säga. Men jag anser mig skyldig
att meddela, att nykterhetsvännerna i Vermland till stort antal anslutit
sig till den massmotion, som här framlagts, och att jag fått
mig tillstälda resolutioner från nykterhetsmöten, i hvilka icke mindre
än 6,000 personer deltagit.
.lag skall icke besvära kammaren med uppläsning af dessa resolutioner,
utan endast be att yrka bifall till ifrågavarande motion.
Herr Wijkunder: Talrikheten af de motionärer, som under
tecknat
de båda motionerna, och antalet af dem, som yttrat sig i
samma ämne, ådagalägga, att dessa motioner inom vissa kretsar vunnit
en mycket stor anklang. Utskottet har också behjertat, att den föreliggande
frågan är af stor betydelse genom att egna den en så omsorgsfull
utredning, som varit möjligt, och genom att lemna en utförligare
motivering, än som är vanligt, åtminstone inom de ständiga
utskotten. Utskottet har haft tillfälle att begagna sig af litteratur,
Jf:o 47. 12
Om medgif
vande a f s. k
lokal sjelfstyrehe
för
kommunerna
fråga om
försäljning aJ
bränvin.
(Forts.)
Lördagen den 5 Maj, f. m.
som motionärerna sjelfva lemnat, och gent emot ett yttrande, som
en af dem i går fälde, ber jag att få nämna, att det är fullt afsigtligt
som utskottet så godt som öfverallt anfört fakta, tagna ur denna
litteratur, och att särskilt det exempel, som han anförde, är hemtadt
derur. Utskottet har äfven haft annan litteratur att tillgå, men denna
^har anv«.ndis hufvudsakligen för att kontrollera att de bilder, utskottet
gifvit af förhållandena i andra länder, öfverensstämt med verkligheten
och icke varit färglagda af motionärernas uppfattning.
Om man från motionärernas framställning och äfven från de
i går och i dag uppträdande talarnes anföranden borttager det vidlyftiga
omhöljet, så finner man, att kärnan deri ingalunda är önskan
att införa lokal option i Sverige, utan att utsträcka den kommunala
rösträtten i fråga om denna option; och detta hafva också ett par
talare medgifvit. Vi hafva redan lokal option hos oss och vi hafva
den i större utsträckning och mera systematiskt genomförd än i något
annat land, med undantag möjligen af Norge. De exempel, som
åtskilliga talare hafva anfördt från de engelska kolonierna och Amerika,
visa blott, att dessa hafva mycket att lära af oss. Det är ganska intressant
att iakttaga, hurusom, då man studerar förhållandena i Amerika eller
Australien, man ofta finner, att de der framhålla de svenska förhållandena
och särskildt göteborgssystemet såsom det mål, som bör eftertraktas,
under det att man hos oss framhåller dessa länder såsom våra
förebilder.
Jag vill nu icke trötta med några statistiska siffror, utan blott
framhålla, att bland flera tusen landskommuner i vårt land är det
blott ett par hundra, der försäljning af bränvin får ega rum, och af
dessa är det mer ån hälften, som hafva privilegier sedan tiden före
1855 och hvilka således ganska snart komma att upphöra. Ett sådant
resultat, att den lokala optionen är tillämpad i de ojemförligt
flesta kommunerna, kan icke något annat land uppvisa. Se vi på
lagstiftningen, så finna vi, att emot kommunalsstämmans beslut finnes
ingen appell, lika litet som det i städerna finnes någon appell emot
magistraten och stadsfullmågtige, om de åro af samma åsigt, och
jag vädjar till motionärerna, om de kunna anföra något enda exempel
på, att en länsstyrelse emot stadsfullmågtiges yttrande har förhindrat
förbud mot bränvinsförsäljning.
Under sådana förhållanden kan det icke vara tal om att nu
införa lokal option. Meningen är, att den redan befintliga lokala
optionen skall tagas från de kommunala myndigheter, som nu hafva
bestämmanderätten, och öfverflyttas till den allmänna rösträtten
samt läggas i händerna på en myndighet, som skulle bestå af
hvarje myndig man och qvinna. De, som undertecknat den ena
motionen, hafva dock öppet erkänt sin tvekan om den sistnämnda
myndighetens företräde framför den gamla genom att icke vilja gifva
denna nya kommunala myndighet rätt att bevilja försåljningsrättigheter,
utan de hafva endast velat tillägga den vetorätt. De hafva
dermed sjelfva visat, att de ansett denna myndighet så omogen och
oerfaren, att den icke kan behandla denna fråga positivt, utan att
de endast hoppats att under inflytande af entusiastiska och väckande
tal kunna få den att vid ett visst tillfälle rösta emot en föreslagen
13 Nso 47.
Lördagen den 5 Maj, f. m.
utskänkningsrättighet. Någon bestämmanderätt hafva de icke velat Om medgift
lägga i denna myndighets händer. "Tat*i^''el
Utskottet säger på ett ställe, att det anser så stora ekonomiska JyreU°‘för
intressen vara förenade med bränvinsförsäljningen, att det derför icke kommunerna i
torde vara lämpligt att lägga afgörandet af dithörande frågor i någon fråga om
annan myndighets hand inom kommunen än den, som handlägger^örs^linl^ a^
kommunens öfriga angelägenheter och är van att behandla ekono- C,0*
miska spörsmål. Ett par af de talare, som hår uppträda hafva med ^
anledning deraf insinuerat, att utskottet skulle uteslutande hafva tänkt på
beskattningsförhållandena. Men jag vädjar till eder, mina herrar, om
svenska Riksdagen och de svenska kommunala myndigheterna verkligen
gjort sig förtjenta af en sådan insinuation som den, att nykterhetsfrågan
skulle behandlas uteslutande ur skattesynpunkt. Jag vädjar
till eder, om icke Sverige är så lyckligt, att man der kan anföra
exempel uppå, att man vidtagit det ena steget efter det andra för
att begränsa dryckenskapen och befordra nykterheten. Jag tror verkligen,
att det knappast är något annat land ån Norge, som står före
oss i detta hänseende.
Vi syssla i dagarne med frågan om en höjning med några få
öre per liter af bränvinstillverkningsafgiften, och det har blifvit framhållet,
att denna fråga borde falla, emedan ett beslut i den rigtningen
skulle vara detsamma som att lägga en eller annan million i enskilda
personers händer. Af detta kan man förstå, hvilka förluster skulle
åstadkommas genom att helt och hållet förbjuda tillverkningen eller
försäljningen, då det kan blifva fråga om millioner, när det gäller
blott några öres förhöjning i afgiften. Under sådana förhållanden
är det egendomligt, om man skall kunna förneka, att det
icke är stora ekonomiska intressen, som äro förbundna med såväl
tillverkning som försäljning af bränvin. Man behöfver ju blott tänka
på alla de ekonomiska intressen, som stå i samband med drifvande af
hotell-, värdshus- och krogrörelse, och så länge man anser dessa yrken
vara lofliga från statens synpunkt, så länge måste äfven kommunerna
respektera dessa ekonomiska intressen. Man kan icke göra någon
jemförelse med Amerika; der äro förhållandena så rörliga; der uppstå
och försvinna förmögenheter lika lått. Jag tror derför ej, att vi
här i Sverige kunna önska att genom ett försöksbeslut ruinera en
hel klass af menniskor, för att kanske sedan några år derefter finna,
att beslutet varit omoget, och blifva tvungna att återgå till det gamla,
såsom erfarenheten från Amerika visat. Enligt min åsigt äro så stora
såväl moraliska som ekonomiska spörsmål förbundna med den nu
föreliggande frågan, att jag tror, att pröfningen och behandlingen af
densamma fordra minst lika stor mogenhet och erfarenhet som pröfningen
och behandlingen af andra kommunala frågor.
Man skulle ju nu kunna säga, att de framlagda motionernas
syfte är beaktansvärdt; man skulle ju kunna säga, att, äfven om icke
Riksdagen vill bifalla hvad i dessa motioner begäres, det dock är i
en rätt rigtning de gå, genom att fästa uppmärksamheten vid nykterhetsfrågan
och visa, huru mycket det är, som talar för densamma;
och man skulle ju kunna säga, att motionerna sålunda åtminstone
N:o i7. 14
Om medgifvande
af s. Jc
lokal sjelf -styrelse för
kommunerna 1
fråga om
försäljning aj
bränvin.
(Forts.)
Lördagen den 5 Maj, f. m.
äro oskadliga. Men, mine herrar, jag tillåter mig vara af en motsatt
• mening, och det af tvenne skäl.
Det ena af dessa skäl har nyss så fullständigt blifvit framhållet
i af den ärade representanten för Ångermanlands eödra domsaga, att
jag knappast kan dervid hafva något tillägga, då han påvisade, hurusom
denna fråga icke längre vore någon nykterhetsfråga, utan en
politisk rösträttsfråga. Jag får verkligen såga, att jag tycker, att
det skulle vara högst illa, om dessa båda hvar för sig så berättigade
spörsmål sammanblandades med hvarandra. Det skulle vara synd,
säger jag, om nykterhetsfrågan sammankopplades med den politiska
rösträttsfrågan, då hittills personer från samhällets olika lager och
med olika åsigter, både konservativa och liberala, gemensamt arbetat
på att befordra nykterheten.
Men det är äfven ur en annan synpunkt, jag anser det vara
skadligt, att sådana motioner framkomma. Jag tror nemligen — och
erfarenheten från andra länder visar detsamma — att i samma ögonblick,
som man börjar drifva agitation för förbudslagstiftning i större
skala, man allt mera drager uppmärksamheten från ordnings- och
polisföreskrifter m. m. samt från omvårdnaden om nykterhetens befrämjande
i dess helhet. Man börjar så uteslutande tänka på förbud
eller icke förhud, att öfriga sidor af saken försummas. Enligt
min åsigt är det i denna stund icke frågan om förbud mot bränvinsförsäljning,
som bör vara det hufvudsakliga föremålet för nykterhetsvånnernas
sträfvanden, utan det är frågan om ordnandet af ölhandeln
i städerna. Det är denna senare fråga, som jag för min del tror för
närvarande vara af den största vigten för nykterhetsvånnerna.
Under sådana förhållanden kan jag, herr talman, icke göra
annat än yrka bifall till utskottets hemställan.
Häruti instämde herrar Näslund, Boethius och vice talmannen
Danielson.
Herr Nilson från Lidköping: Under de år jag tillhört Riks
dagen,
har jag alltid understödt hvarje sansadt och praktiskt förslag,
som här framlagts i syfte att hämma missbruket af rusdrycker, och jag
skall också under min återstående tid alltid så göra. Men de nu föreliggande
motionerna om s. k. lokal sjelfstyrelse kan jag icke räkna
bland sådana sunda och praktiska förslag. Jag underskifver till
alla delar, hvad såväl utskottet som ett par föregående talare haft att
mot dem invända, och jag behöfver nu ej upprepa dessa skäl.
Jag ger mitt varmaste erkännande åt det rena och goda syfte,
som ligger till grund för vår tids nykterhetssträfvande, men jag förmenar,
att nitet stundom är ovist och genom sin öfverdrift snarare
skadar än gagnar det välmenta syftet. Det bör råda nykterhet äfven
i nykterhetsarbetet. De små, men lugna och jemna stegen på reformernas
väg leda här, liksom i så mycket annat, fortare till målet än
sådana förhastade och omogna åtgärder, som ännu icke vunnit insteg
och erkännande i allmänna föreställningssättet och derför lätt framkalla
reaktion. Den kommunala sjelfstyrelsens grundsats har i mig
en varm anhängare, men jag är icke mindre vän af individens frihet
15 N:o 47.
Lördagen den 5 Maj, f. m.
och sjelfbestämningsrått i allt sitt görande och låtande, så länge han Om medgif
icke
kränker samhällets lagar eller allmän och enskild rått.
tror det böra erkännas, att kommunernas ganska vidsträckta magt styrelse*för
att inom vissa lagbestämda gränser sjelfva reglera försäljningen af kommunerna i
spritdrycker hittills i allmänhet utöfvats på ett för nykterhetens och fråga om
sedlighetens befrämjande ganska erkännansvärdt sått. Mycket kan^säljning af
väl i detta afseende ännu återstå att önska, men skilnaden mellan
förr och nu är dock uppenbar, och man har glädjen finna, huru för- 1 ''
hållandena alltjemt förbättras från år till år. Jag ber härvid få
hänvisa till de statistiska uppgifter, som meddelas i början af sid.
22 i utskottets betänkande. Man ser der, hurusom endast under de
sista 20 åren bränvinsförbrukningen i vårt land, beräknad i liter per
invånare, nedgått från 11,8 i början af 1870-talet, till 6,4 under år
1892, och utsträcker man jemförelsen ännu längre tillbaka, visar
det sig en vida större skilnad i konsumtionen.
Finnes det då något skäl till en så ytterlig åtgärd, som den
motionärerna föreslå, att till kommunens samtliga till myndig ålder
komna personer öfverflytta den magt, som de lokala myndigheterna
hittills så klokt och varsamt utöfvat icke blott till båtnad för kommunerna,
utan ock i nykterhetens och sedlighetens intresse? Det är icke
lätt att beräkna, hvart ett sådant språng i det okända skulle leda.
Det kan inträffa, att man råkar torna mot klippan Schylla, under det
man söker undvika Charybdis.
Med det nu sagda bär jag dock icke velat förneka flertalets befogade
anspråk på större inflytande vid afgörandet af såväl nu nämnda
som andra kommunala angelägenheter. Jag har tvärtom ofta uttalat
mig för en ganska långt gående utsträckning af den kommunala rösträtten
i sådan rigtning, att de små röstetalen måtte erhålla en väsentligen
ökad betydelse, ehuru jag icke kan gå så långt som till införande
af allmän och lika rösträtt. Men jag håller fast dervid, att, när en
sådan förändring en gång genomföres, den kommer att gälla alla de
frågor, rörande hvilka kommunen eger att för sig besluta och icke
blott någon viss. Olika röstlängder för olika slag af kommunala
frågor vill jag för min del icke vara med om.
Jag kan sålunda icke annat ån rösta för afslag å dessa motioner
om lokal sjelfstyrelse och för bifall till utskottets hemställan.
Och jag har velat offentligt uttala detta till kammarens protokoll
för att såmedelst äfven gifva svar å de skrivelser, som till mig liksom
väl till flertalet riksdagsmän ingått från åtskilliga aktade nykterhetsföreningar
och förbund med begäran, att jag måtte rösta för de
vid innevarande riksdag väckta nykterhetsmotionerna. Dessa önskningar
har jag i de flesta fall kunnat tillmötesgå, men jag kan icke
göra det i fråga om den lokala sjelfstyrelsen. Ty den grund, hvarpå
detta förslag bvilar, kan jag för min del icke gilla.
Jag yrkar nu alltså bifall till utskottets betänkande.
Herr Zetterstrand instämde häruti.
Herr Hedin: Det har här någon gång sagts, att man icke skall
fästa sig så mycket vid ett utskotts betänkandes motivering, utan att
X:o 47. 16
Lördagen den 5 Maj, f. m.
bränvin.
(Forts.)
Om medgif- man skall uteslutande hålla sig till utskottets hemställan. Jag har
sällan varit så frestad att göra denna maxim till min som vid ge -styrelse*för nom''äsan(let af det sammansätta utskottets föreliggande betänkande.
lommunema i Tv motiveringen i detta betänkande har enligt min tanke en synnerfråga
om ligen ringa betydelse. Deremot är jag den förste att villigt erkänna,
försäljning af at£ jgj har en långt ifrån ringa betydelse, att de insigtsfull och förståndige
män från denna kammare, som suttit i utskottet — jag
talar begripligtvis icke om Första Kammarens ledamöter, som jag
icke har den äran att känna — att desse insigtsfulle och förståndige
män, säger jag, motsatt sig vår motion, och jag fäster mera afseende
dervid än vid allt, som i utskottsbetänkande blifvit anfördt. Jag
beklagar, att vi icke lyckats öfvertyga dem, men jag år viss om, att
den dag skall komma, då vi skola besegra — icke dem, men deras
betänkligheter. Emellertid måste jag ju hålla mig till hvad i utskottsbetänkandet
blifvit sigdt och sedermera här af en eller annan
talare möjligen något kompletteradt.
Beträffande den första och största delen af utskottets motivering,
nödgas jag anmärka, att den står uti ett synnerligen lösligt samband
med sjellva frågan, jag menar den delen, deri redogörelse lemnas
för bränvinslagstiftningen i åtskilliga andra länder. Den har mycket
litet att göra med den egentliga frågan. Det skulle för öfrigt vara
mycket att erinra mot den, men jag skall, derför att jag vet, att
man förut på ett origtigt sått framstält denna sak, af hvad utskottet
nu anfört endast fästa mig vid en enda punkt i den historiska framställningen.
Utskottet antager, att det icke vidare skulle vara den
engelska regeringens afsigt att vidare främja det förlidet år i underhuset
väckta lagförslaget om införande af lokal option i England och
Skotland. Det är ett fullkomligt misstag. Att frågan icke blef främjad
under förlidet år, har sin förklaring i omständigheter, som näppeligen
kunna vara obekanta för någon af kammarens ledamöter, och
som jag derför endast skall i största korthet erinra om. Under vintersessionen
var nemligen underhuset fullt upptaget af home-rulebillen,
hvilken, om jag icke missminner mig för mycket, upptog
omkring 90 sessioner uti underhuset. Detta i följd af den ofantliga
obstruktion, som öfvades af de konservative och deras nya vänner
unionisterna. Då man sedermera hade qvar två så betydande frågor
som arbetsgifvares ansvarsskyldighet och sockenrådsbillen, med hvilken
senare man ville komplettera den för ett par år sedan antagna
grefskapsbillen, så blef följden den, att Gladstones regering icke
uppförde vetobillen på programmet för höstsessionen. Under höstsessionen
blef förhållandet detsamma som förut under vintersessionen,
i det framför allt obstruktionen gjorde sig gällande mot sockenrådsbillen.
Det gick till och med derhän, att efter 40 dagars förlopp
hade man icke af denna bill hunnit med mer än en sjettedel, så
att man då blef nödsakad att tillgripa den bekanta afslutningsproceduren.
Detta förklarar, hvarför billen om lokalt veto icke ännu
kunnat bringas igenom. Att regeringen icke har öfvergifva den,
derpå skall jag bedja att till bevis få anföra det svar, som lord Eosebery
nyligen låtit skriftligen afgifva på en framställning från en
qvinnoaseociation i London — The metropolitan womene total ab
-
17 X:o 47.
Lördagen den 5 Maj, f. m.
stinence union — uti hvilket han förklarar — det var i sistlidne Om medgifapril
månad — att regeringen har för afsigt att göra sitt bästa för00"* “/ *■ frätt
genomdrifva billen under loppet af denna session. lokal
Hvad nu beträffar den senare och ojemförligt vigtigaste delen kommunerna i
af utskottets motivering, nödgas jag i främsta rummet deremot an- fråga om
märka, att utskottet affattat den så, som om enligt utskottets mening försäljning af
dess argumentation skulle i lika mån gälla båda motionerna, såväl hräntiuden
af herr Anderson i Tenhult som den af herr O. Eklund afgifna, (Forts->
ehuru dessa motioner sins emellan äro mycket skiljaktiga, i ty att i
den förra motionen yrkas en obligatorisk folkomröstning såsom vilkor
för att nu bestående eller framdeles ifrågasatta försäljningsrättigheter
inom kommunerna skola få finnas qvar eller medgifvas, hvaremot
i den af herr Eklund afgifna motionen icke ifrågasättes något
annat än ett fakultativt veto, d. v. s att, på initiativ, på derom
gjord framställning af ett icke allt för ringa antal myndiga medlemmar
af kommunen, en folkomröstning skall anställas, som kan,
om nemligen majoriteten uttalar sig i initiativets rigtning, leda till
ett veto gällande för tre år. Mot motionerna, som äro till sitt syfte
så väsentligen skiljaktiga, synes det mig att man icke kan argumentera
på det sätt utskottet gjort, utan bör man, när man vill bedöma
effekten af den ena eller andra motionen, skilja på dem.
Vidare ber jag att, med anledning af utskottets yttrande i den
senare och kortare delen af dess motivering och med anledning af
hvad ett par talare här i dag anfört, få erinra, att — när utskottet
påstår, att vi i Sverige hafva minst sagdt lika god lokal sjelfstyrelse
i _ den sak, hvarom här är fråga, som i något annat land, och uppgifver,
att det under sina historiska studier icke funnit något exempel
på, att denna option i andra länder varit uppdragen åt andra eller
flere röstberättigade än dem, som hos oss i allmänhet ha att handlägga
och afgöra kommunala frågor — att, säger jag, när utskottet ”resonerar
på det sättet, utskottet söker att under en formel likhet,
om hvilken för öfrigt skulle vara mycket att säga, dölja sakens störa
olikhet. Ty man lär väl icke kunna jemföra de amerikanska kommunalstämmor
— Town Meetings — der den allmänna rösträtten
fäller utslaget, med de svenska kommunalstämmorna, der fyrktalsrätten
råder, eller med stadsfullmägtige, som tillsättas efter bevillningsrösträtt.
Vidare ber jag att få anmärka, att det år lindrigast sagdt en
underlig sjelfmotsägelse, man å utskottets sida gjort sig skyldig till,
när man å den ena sidan —■ jag menar sid. 22 i utskottets betänkande
-— prisar det svenska nuvarande lokalvetosystemet nära
nog såsom ett ideal, och å den andra sidan — d. v. s. sid. 23
— yttrar »att en på den lokala optionen grundad ren förbudslagstiftning
innebär, enligt utskottets uppfattning, ett sådant ingripande
i den enskilde individens handlingsfrihet och lefnadeförhållanden, att
hvarje fortskridande på dessa vägar bör ske endast i mån som det
allmänna rättsmedvetandet uppbär och gillar de föreslagna åtgärderna.
» Det vill således såga, att om rent förbud i en kommun
tillämpas i enlighet med nu gällande lagstiftning af de myndigheter,
som nu ega besluta, då är ett sådant förbud bra, då är det förandra
Kammarens Prof. 1894. N:o 47. 2
N:o 47. 18
Om medgift
vande af s. Jc
lokal sjelfstyrelse
för
kommunerna
fråga om
försäljning Oj
bränvin.
(Forts.)
Lördagen den 5 Maj, f. m.
träffligt, då är det ingenting att invända mot detsamma från synpunkten
af individens berättigade kraf. Men om detta förbud genomföres
på det sätt, att alla myndiga män och qvinnor inom kommuinen,
hvilka ej äro disqvalificerade, genom omröstning uttala sig för
ett sådant rent förbud mot kommunalmyndigheten, som håller på
f bränvinsafgiften, då år detta förbud fördömligt. År det sammanhang
i ett sådant resonnement?
Utskottet menar, att ett fortskridande på dessa vägar bör ske
endast i mån som det allmänna rättsmedvetandet uppbär och gillar
dessa åtgärder. Detta år rigtigt. Men huru kan det vara en invändning
mot oss? Hvad är det vi begära? Begära vi att flytta beslutanderätten
i afseende på dessa angelägenheter ur de nuvarande
kommunala och embetsmyndigheternas händer? Nej, vi begära icke
detta. Vi begära endast, att, om hos en icke allt för liten grupp af
kommunens manliga och qvinliga medlemmar visar sig intresset för
att få till stånd ett bränvinsförsäljningsförbud inom kommunen, det
då skall tillerkännas åt en majoritet af de myndige kommunalmedlemmarne
rått att mot de allmänna kommunalmyndigheterna få besluta
ett veto. Det år alltsammans. Dermed våga vi tro, att vi i
sjelfva verket lemna åt det af utskottet omtalade allmänna rättsmedvetandet
ett tillfälle, som det hittills saknat, att få göra sin röst hörd
och sin vilja gällande. Ty vi erkänna icke, att det, resultat, som
kommer till stånd genom det nuvarande fyrktalsväldet, är det allmänna
rättsmedvetandets oförfalskade uttryck.
Utskottet uppgifver, att erfarenheten skulle visat, att »nykterhetsfrågorna
hafva såväl i vårt land som i andra länder visat sig ega
förmågan att sätta sinnena i sådan rörelse, att snarare mer än mindre
betänksamhet och mogenhet i uppfattningen erfordras för deras lugna
pröfvande än vid andra af de oftare förekommande kommunala frågorna.
» Jag har frågat mig, hvar utskottet hemtat denna erfarenhet
ifrån, och jag har icke hittat ens något bidrag till svar på min fråga,
Icke har utskottet kunnat finna, att nykterhetsagitationen hår i landet
i någon synnerlig grad satt lidelserna i svallning. Det är synbarligen
icke värdt att komma och tala om något sådant, då vi alla
hafva i friskt minne en annan fråga, som i helt annan grad satt
Sassionerna i rörelse, nemligen frågan om lifsmedelsbeskattningen.
ag tviflar på, att min ärade vån derborta skall kunna anföra något
exempel på, att nykterhetsagitationen tillgripit sådana medel, som
anhängarne af lifsmedelsbeskattningen hafva tillgripit, då de, efter
irländskt föredöme, proklamerat boycotting. Har utskottet hemtat
denna erfarenhet från våra grannland? Det är mig omöjligt att tro,
ty det måste hvar och en veta, att icke har nykterhetsagitationen i
Norge och Danmark upprört folklidelserna på något sådant sätt som
kampen om de rent politiska tvistefrågorna. Icke heller kan utskottet
hafva hemtat denna erfarenhet från Tyskland. Ty der har
icke funnits någon nykterhetsagitation, som det vore värdt att nämna.
på samma dag som den kyrkopolitiska kampen eller den kamp, som
eger rum mellan bourgeoissamhället och socialdemokratien. . Har utskottet
hemtat denna erfarenhet från England? Omöjligt. Visserligen
hör man der understundom ganska häftiga uttryck, under nykterhets
-
Lördagen den 5 Maj, f. m. 13 }f:0 47^
agitationeD, och i anledning deraf skall jag i förbigående tillåta mig Om mtdgifatt
berätta en liten anekdot. vande af t. i.
För ett par veckor sedan stod inför polisdomstolen i Bow Street lokal
en fyllbult, som påstod att den, som borde straffas, var icke han, ej i
heller de, som voro i samma fördömelse som han, utan nuvarande fråga om
skattkammarkansleren, Sir William Harcourt — i anledning nemliwen/drj“b''m?ff °/
af dennes förslag om skattetillökning, jag vet icke med huru mycket, brdnvin
på
hvarje gallon bränvin eller Öl. Denne omoraliske minister, me- (Forts.)
nade han, vore ansvarig för den förbrytelse, för hvilken svaranden
vore inkallad inför polisdomstolen; han borde betala fylleriböterna,
ty detta hans förslag om förhöjning af sprit- och ölbeskattningen
både nödgat svaranden och andra att passa på att dricka så mycket
whisky som möjligt, innan förhöjningen trädde i kraft. Detta är ju
ganska, förskräckligt, det medgifver jag, men icke är det något så
synnerligen betänkligt bevis på — nykterhetsagitationens lidelser.
Jag vet också, att der förekommer agitation från bryggare och
destillatorer mot förslaget, men jag ser icke någon omständighet, i
följd hvaraf man kan jemföra denna agitation med agitationen i England
beträffande rösträttsfrågan eller trade-unions-agitationen, i synnerhet
de .nya föreningarnas, eller med agitationen i unionsfrågan.
Och gå vi öfver Atlanten till detta land, som är kunskapens träd på
godt och ondt i politiskt hänseende, är det tänkbart eller kan det
finnas något skäl att tala om de lidelser, som nykterhetsagitationen
upprört, i jemförelse med den förfärliga kamp mellan kapital och
arbete, som der har rådt under .de sista tjugu åren, sedan den sociala
freden der bröts på 70-talet? År det värdt att nämna nykterhetsagitationen
i jemförelse med det stora inbördes jernvägskriget 1877?
År det värdt att nämna den i jemförelse med den stora jernvägsstrejken
10 år senare, eller i jemförelse med kolgrufve- och jeraarbetarestrejkerna
i Pennsylvanien, Montana, Ohio, eller det förfärliga
tumultet i .Homestead i Pittsburg-distriktet i Pennsylvanien för två
år sedan? År det värdt att jemföra dem med den sociala kamp, som
utkämpades med. vapen i hand af arbetare mot polis och milissoldater,
ja, åtminstone en gång under de senare åren mot en förbundsarmécorps
?
Jag vet icke, hvarifrån utskottet hemtat denna erfarenhet om
nykterhetsfrågans förmåga att sätta sinnena i en så förfärlig rörelse,
så att man gent emot vårt förslag behöfver särskilt betona vigten af
kommunernas lugna och lifskraftiga utveckling. Vi tänka icke störa
detta lugn. Jag har hittills trott om mig sjelf, att jag vore reformvän,
en deciderad, avancerad, ja, till och med en radikal reformvän,
men icke en revolutionär. Men är det meningen, att vi, som önska
att svenska män och cjvinnor, komna till myndig ålder, i kommunen
skola få uttala ett veto mot bränvinsförsäljning, derför skola stämplas
såsom revolutionärer, ja, då går jag med hull och hår öfver till det
revolutionära lägret.
Utskottet har icke sagt, och jag är alldeles öfvertygad att utskottet
icke ens velat antyda, att, om nykterhetsfrågan har den egenskapen
att så förfärligt sätta lidelserna i svallning, detta egentligen
skulle vara brånvinsfiendernae fel. Utskottet har icke sagt detta, och
N:o 47.
Om medgifvande
af s. k
lokal tjelfstyrelse
för
kommunerna
fråga om
försäljning aj
bränvin.
(Forts.l
20 Lördagen den 5 Maj, f. m.
jag upprepar än en gång, att jag är öfvertygad, att utskottet icke
•velat antyda det, men jag vet, att uttrycket blifvit uppfattadt, som
om utskottet skulle hafva menat något sådant, och derför skall jag
i be att äfven i afseende härå få säga några ord.
Det är väl sant, att man för närvarande eller i allt fall för
rnågra veckor sedan i ett anrat land haft skådespelet af laglöshet och
svåra våldsamheter framkallade just af nykterhetsfrågan, men jag
skyndar att tillägga, att i Syd-Carolina i Amerika, der man rest sig
till våld och laglöshet, det icke varit motståndarne mot brånvinet, som
bära skulden, utan har det varit från motståndarne till den i nykterhetens
intresse nyligen mförda monopol-lagstiftningen, som våldet
kommit. Icke vet jag heller något exempel från vårt land derpå,
att det skulle vara nykterhetsifrarne, äfven de extrema, som bära
ansvaret för detta passionernas vågsvall, al hvilket jag för min del
sett ofantligt litet; men hvad jag minnes det är, att när för 40 år
sedan den stora bränvinsreformen genomfördes, nog var lidelsen då
å motståndarnes sida, å deras sida, som försvarade husbehofsbränningen.
Jag skall anhålla att få upprepa en berättelse, som jag hört af
en man, till hvilken denna kammare och äfven medkammaren många
gånger vördnadsfullt hafva lyssnat, en man, som vi alla ära och sakna.
Han berättade mig, att morgonen af dagen för en mycket afgörande
— kanske var det den mest afgörande voteringen inom särskilda utskottet
vid 1853—54 års riksdag, infunno sig två medlemmar af bondeståndet
hos en medlem af presteståndet, hvilken tillhörde särskilda
utskottet, förständigande honom, huru han skulle rösta, ty i vidrigt
fall skulle de, som snart ämnade resa till hans hemort, der uppreta
befolkningen, att den skulle samlas och vid hans återfärd slå honom
i hjel, hvilket — så berättade mig numera aflidne statsrådet Fredrik
Ferdinand Carlson — af honom besvarades dermed: »Se så gubbar,
lugnen eder nu»; hvarpå han gick upp och röstade såsom han tänkt
och borde. Jag erinrar mig icke med full visshet namnet på denna
utskottsledamot; jag tror dock, att han var från Öland.
Det är ett exempel att lägga märke till, ett exempel uppå att,
om lidelserna på den tiden sattes i rörelse, det nog i synnerhet var
från deras sida, som voro för husbehofsbränningen. och ingalunda från
dem, som ville afskaffa densamma.
Stora intressen, säger utskottet, äro förknippade med bränvinsförsäljningen.
Ja, det är ty värr sant. Stora enskilda och kommunala
samt statsintressen äro dermed förenade. I hvilket antal millioner
om året de förstnämnda intressena, nemligen de enskilda intressena,
skulle uttryckas, vet jag icke. Men de allmänna intressena, statsintresset
och kommunalintresset, kunna uttryckas i följande siffror.
Staten har under de 10 åren 1883—1892 uppburit i tillverkningsafgifter
142 millioner kronor. Staten har i tillverkningsafgifter och i
tull under 1892 uppburit 16,192,976 kronor; och samma år uppgingo
försäljningsafgifterna till 6,942,078 kronor, summa öfver 23 millioner
kronor. I sanning, det är, såsom utskottet säger, störa intressen, som
äro förknippade med bränvinsförsäljningen, nemligen stora stats- och
kommunalfinansiella intressen. Det är sant, att de äro i hög grad
förknippade med bränvinsförsäljningen, de äro förknippade med en
21 N:o 47.
Lördagen den 5 Maj, f. in.
försäljningslagatiftning, som — icke lägger allt för svåra hinder i Om medgift
vägen för konsumtionen. Ty om staten får stor inkomst af bränvinet<’a”*;Y-(!J^t‘
och kommunerna likaså, så är det icke derför, att man skrifver i åynlM*för
la gen, att så och så hög är tillverkningsafgiften, så och så hög tullen kommunerna i
och så och så hög försäljningsafgiften, utan det beror af konsumtio- fråga. om
nen. Under sådana förhållanden är den faran uppenbar, ligger nära/or*“^*"^ a^
till hands och är mångfaldiga gånger blott allt för väl konstaterad, I,"
att dessa stora intressen komma att te sig för dem, som styra i stat ^ 0 s’’
och kommun, såsom blott ekonomiska intressen, såsom budgetsintressen,
och att hänsynen till de moraliska intressena få underordnas,
huru mycket man än för öfrigt må vid högtidliga och mindre högtidliga
tillfällen tala om de senare. Det händer då lätt, att det af
utskottet omtalade allmänna rättsmedvetandet blir ett statsfinansielt
och ett kommunalfinansielt medvetande, inom hvilket det finnes mycket
litet utrymme för rättskänslan vid sidan af den privata, den kommunala
och etatsegennyttan. Se, vi tro icke på fyrktalsrösträtten och
bevillningsrösträtten såsom ett säkert uttryck af det upplysta rättsmedvetandet.
Riksdagen har för icke länge sedan hört en kommun
här i landet jemra sig öfverljudt, att den icke hade förmåga att bekosta
uppförandet af ett hus för det allmänna elementarläroverket,
medan i alla fall denna fattiga och betryckta kommun dock hade
råd att kosta på i det närmaste samma summa för att få till den
kommunen förlagd en kasern. Detta är öfverklassprinciper, det är
öfverklassregemente och öfverklasstendenser. Så länge hos de styrande
— och hvad äro de, herr talman, om ej de höga röstetalen —
så länge hos dem finnas sådana tendenser, är det fara värdt, att dessa
omtalade stora intressen komma att sammanfalla helt och hållet med
de ekonomiska, med budgetsintressena. Faran är den, att, om vi
fortgå på denna våg, staten och kommunerna slutligen blifva lika
beroende af sina brånvinsinkomster, som suparen är beroende af
bränvinsbuteljen.
Det år naturligtvis ingen, som i själ och hjerta önskar, att de,
som lätt falla för frestelsen, måtte förtära mycket, för att statens och
kommunens finansiella intressen derigenom måtte ses till godo. Naturligtvis
icke. Ingen skulle, om en sådan tanke komme för honom,
våga tänka den ut utan att rodna för sig sjelf. Men man glider
så småningom, utan att man vet det, in i den derhän, att man kan
komma att önska: måtte för all del icke våra brånvinsinkomster
sjunka! Då är man, fastän man icke vet det och icke vill erkänna
det för någon, icke ens för sig sjelf; då är man icke så fasligt långt
ifrån att önska med den bekanta bönen, att Gud måtte välsigna stranden,
välsigna stranden med spillrorna af deras lycka och heder, som
dricka tillsammans statens och kommunernas bränvinsmedel. Det
är faran.
Fn talare här i går rörde också vid detta ämne, då hun varnade
— och den varningen upprepar jag i dag — mot detta system att
med små, då och då återkommande, successiva förhöjningar af bränvinsbeskattningen
efter hand vänja konsumenterna in i den högre beskattningen,
smyga denna beskattning på dem, för att icke riskera
att genom en afgörande skatteförhöjning på en gång minska kon
-
Xso 17. 22 Lördagen den 5 Maj, f. m.
Öl medgif- sumtionen. Man gör detta utan att göra sig reda för hvad man i
"bill a{''tifsje^va verket gör.
ttyrelti för . Till 81U^ herr talman, ett ord, som jag tager mig friheten att
faMwatriM i rigta till stadsrepresentanterna. Jag skall anhålla, att de täcktes
fråga om noga begrunda utskottets tabell, att de täcktes begrunda, huruledes
itända aJ branvinsliancleln “er och mer koncentreras i städerna, begrunda de
(Forts") DU £abancb; bestämmelserna om fördelningen af bränvinshandels1
'' afgifterna, begrunda det faktum, att man mer än en gång har tyd
ligt
gifvit till känna en afsigt, som nog kommer att förverkligas, att
reformera de nu gällande bestämmelserna om fördelningen af bränvinsförsäljningsafgiften.
Hvartill komma vi på den vägen? Vi komma
derhän,, att, under det att landet i öfrigt gör sig fritt från bränvinsförsäljningen
inom landtkommunerna, städerna i Sverige förvandlas
till instrument för upptagande af beskattningen på en bränvinsförsäljning,
hvaraf de skola behålla alla olägenheterna, under det att staten
och de öfriga kommunerna af bränvinskonsumtionen uppbära en för
dem mer och mer oumbärlig inkomst.
Jag anhåller om bifall till den af herr Eklund väckta motionen.
Med oberf Hedin förenade sig herrar Ola Bosson Olsson, Johansson
från Stockholm, Fridtjuv Berg, David Bergström, Ericsson i
\ä,sby, Bromée, Persson från Arboga, Truedsson, Hammarström, Olsson
i Sörnäs, Fjällbäck, Norman, G. Ericsson från Stockholm, Wallis och
Hansson i Solberga.
Herr Bokström: Jag skall anhålla att få till bemötande upp
taga
en del af de anmärkningar, som blifvit gjorda mot det sammansatta
bevillnings- och lagutskottets betänkande.
Den förste talaren, som i går hade ordet, en af motionärerna,
anmärkte, att utskottet måtte användt äfven några andra källor än
den litteratur, som blifvit af motionärerna öfverlemnad till utskottet,
och såsom bevis härför anförde han en felaktig uppgift af utskottet,
att mönsterstaten Portland med dess 36,400 invånare, denna förbudssystemets
»Mecka och fulländning», skulle räkna ända till trehundra
smyghandlande med bränvin. Jag ber få upplysa den ärade
talaren om att uppgiften är hemtad ur den till oss öfverlemnade
litteratur samt att den återfinnes på 106:te sidan uti denna bok, som
jag har i min hand (Liquor legislation in the united States and Canada
af E. L. Fanshawe). Den ärade talaren anförde vidare, att utskottets
betänkande vore tendensiöst i den rigtning, att man ville
framställa förhållandena i Nordamerikas förenta stater såsom afskräckande
för oss, och jag ber i det afseendet att få göra en gensaga
mot detta hans påstående. Utskottet har noga lagt sig vinn
om att göra en objektiv framställning af de upplysningar, som utskottet.
lyckats inhemta, och jag tror icke, att utskottet i något fall
gjort sig saker till någon öfverdrift.
lian . framhöll vidare såsom ett orimligt påstående af utskottet,
att den minskade konsumtionen skulle kunna ställas tillsammans med
svåra följder för nykterheten, och han vädjade till den erfarenhet,
som är vunnen på landsbygden, der man icke sett annat än godt af
23 N:o 47.
Lördagen den 5 Maj, f. m.
den minskade konsumtionen. Jag vågar dock fästa hans uppmärk- Om mtågifsamhet
derpå, att den minskade konsumtionen på landsbygden i vårt
land ofta är detsamma som en ökad konsumtion i städerna, der ,tyrel,e jBr
bränvinshandeln koncentreras, och icke nödvändigtvis en minskad kommunerna i
■konsumtion i det hela. Dessutom hafva vi i den litteratur, som lem- fråga om
nats utskottet af motionärerna, flera uttalanden derom, att den min-/'',r‘^™? aJ
ekade bränvinskonsumtionen icke alltid år så mycket att tala för. (Forts)
Från denna bok har jag från kapitlet om förbudslagsuftningen 1
antecknat följande der anförda vittnesbörd. »En församlingsprest,
som vistats i tre särskilda förbudsstater och hvilken sjelf var sträng
måttlighetsman, påstod, att systemet verkat till ökning i hemsuperiet
och till ett ökadt begår till spritdrycker hos unge män. En församlingsprest
i den fattigaste delen af en stor stad, hvari förbudssystemet
af dess anhängare påståtts hafva haft stor framgång, ansåg
dock dryckenskapen fortfarande vara det största onda, mot hvilket
han hade att kämpa. I en annan stat, der han tjenstgjorde, då förbudet
infördes, ledde detta enligt hans erfarenhet påtagligen till
dryckenskap derigenom, att apoteken blefvo krogar och derigenom
att det föranledde folk att skaffa sig sprit hemma hos sig. Det blef
en allmän regel snarare ån ett undantag, att ett förråd af sprit intogs
i hus, der det aldrig förut förekommit.
Man kan ock lått föreställa sig, att förbudet kan minska konsumtionen
i dess helhet på samma gång som det visar dåliga resultat
af större eller mindre utsträckning. Om tio män hafva en flaska
whisky, gör det mindre skada, än om nio af dem lemna den orörd,
men den tionde tömmer ena hälften och slår ut den andra.»
Vidare påstod den ärade talaren, att utskottets uppgifter med
afseende derå, att konsumtionen i Amerika icke skulle hafva ökats,
vore felaktig.
Det vore önskligt, att den ärade talaren litet bättre hade studerat
den litteratur, som han lemnat till utskottets ledning, ty då
skulle han icke kunnat hafva ett sådant påstående. På sid. 16 i
ofvan angifna arbete står det nemligen, att totalförbrukningen af
spritvaror i Amerikas förenta stater år 1875 uppgick per person till
8,67 gallons och 1892 till 17,04 gallons, och jag tror, att detta är
siffror som tala.
Nu kan man ju säga, att man bör taga statistiska uppgifter
med en viss försigtighet, och det har sitt fulla berättigande, då det
gäller brott- och sjukvårdsstatistik. Ty det är gifvet, att dessa uppgifter
kunna icke vara så exakta, och, särskild! hvad brottmålest atistiken
angår, derför att lagstiftningen i olika länder är ekil jäktig
och nitet hos åklagaremagten kan vara mycket olika. Men beträffande
konsumtionen finnas dock tillförlitliga siffror rörande tillverkning,
export och import i sin helhet för en stat, och derför kunna dessa
statistiska siffror med större tillförlitlighet användas.
Den förste talaren liksom den, som näst före mig hade ordet,
uppehöll sig vid den engelska nykterhetsbillen. Den engelska billen
är ett uttryck för de engelska nykterhetsvännernas fordringar, och
det kan ju hafva sitt intresse att göra en jemförelse mellan hvad de
engelska nykterhetsvännerna och de svenska fordra. De engelska
JC:0 47. 24
Lördagen den 5 Maj, f. m.
°"d nykter hetsvännerna hafva visserligen icke mindre, utan snarare större
”“lokal0sjelf- anle(foing att ifra för nykterhetens sak, då dryckensbapen i England
styrelse för ^ar tagit långt svårare former än här. I England nöja sig nykterlommunerna
i hetsvännerna med att rätten till att begära lokal option förbehålles
fråga om åt de i kommunalt hänseende röstberättigade. Här i vårt land vilja
bränvin, Dykterhetsvännerna hafva denna rättighet utsträckt till alla myndiga
(Forts.) män och qvinnor inom kommunen. Vidare, då våra nykterhetsvänner
fordra, att det skall vara af befolkningen inom en kommun, som
skall taga initiativ till optionen, så fordra de engelska rykterhetsvännerna
1/10 af de röstberättigade, för att omröstning skall medgifvas. Då
de svenska nykterhetsvännerna vilja, att vetot skall bestämmas med
enkel majoritet, så uppställa de engelska 2/3 af de röstande. Härtill
kommer ytterligare, att det engelska lagförslaget icke liksom motionärerna
åsyftar förbud mot utskickning å hotell och offentliga matställen.
Man ser sålunda, att de svenska nykterhetsvännerna äro
långt mera fordringsfulla än deras engelska meningsfränder.
Motionärernas stora trumf är nu, att ett förslag, som har vissa
likheter med deras, år af den Gladstoneska ministéren framlagdt i
engelska parlamentet. Utskottet har icke tillåtit sig att göra något
uttalande om att den engelska ministéren icke skulle hafva menat
fullt, hvad den i derma bill förklarat sig åsyfta. Utskottet säger endast
om detta lagförslag, att det så länge fått ligga oafgjordt och att
åtminstone förslagets motståndare förmena, att det icke är regeringens
afsigt att drifva det vidare på grund af det motstånd, som det rönt
i landet. Till ett sådant påstående har utskottet varit fullt berättigadt;
ty då man tager kännedom om hvad som yttrats t. ex. i
en sådan ansedd tidning som Times, så får man det intrycket, att
det var för ministéren Gladstone af stor vigt att vid senaste valen få
påräkna nykterhetsvännernas röster, och så vidt man kan finna af
framställningen i den tidningen, så skulle detta intresse hafva påverkat
den åtgärd, som minis:éren vidtog, då den framstålde förslaget»
Emellertid är det märkligt, trots de upplysningar, som den nästföregående
ärade ttdaren nyss lemnade, att detta lagförslag, som framlades
i februari 1893, ännu icke slutbehandlats af underhuset; och
detta lär väl dock bero på det motstånd, som detta temligen moderata
förslag rönt i England, der folk ännu har sina fordringar på,
att lagstiftningen i frågor sådana som denna icke allt för my^cket får
inkräkta på den personliga friheten och sjelfbestämningsrättén, äfven
om dessa inskränkningar påyrkas i menniskokärlekens och nykterhetens
undet stundom missbrukade namn. De värdefulla upplysningar,
scm vi fått mottaga från motionärerna, hafva också gifvit oss anledning
att tänka på det samband, som finnes mellan nykterhet och
politik. Från sid. 116 har jag antecknat följande: »Vid försök att
förvissa sig om Maine-lagens verkningar måste man noga lägga märke
till dess förhållande till politiken. Lagen är statspolitikens sak, till—
lämpningtn beror af den kommunala myndigheten. .Nykterhetspartiet
i parlamentet är, ehuru jemförelsevis iitet, utomordentligt verksamt
och har inflytande, derför att öfriga politiska partier äro så jemnt
fördelade. Förbudspartiet har derför vunnit insteg på frågornas afgörande,
ehuru republikanerna i själ och hjerta äro deras motstån
-
Lördagen den 5 Maj, f. m.
25 N:o 47.
dåre. Partiledarne instruera emellertid sina anhängare, att de i sitt Om medgift
partis intresse måste rösta med förbudspartiet.» ”Tfli“{''eif''''
Jag -vill nu icke söka göra några tillämpningar af denna iakt- ^tltt fir
tagelse på vårt land, ehuru det till äfventyrs skulle vara af sitt in- kommunerna i
tresse att se, huru nykterheten och politiken vid de senaste valen fråga om
räckt hvarandra händerna. Naturligtvis har äfven här den satsen/“rs“^"‘?^ af
tillämpning, att genom gåfvor och gengåfvor bibehålies vänskapen ™n“‘n''
längst, och så hafva vi äfven i vårt land dessa nykterhetsvänner i '' 0 8''
teorien, hvilka borde till valspråk taga satsen: gör som jag lär, icke
som jag lefver.
Den förste talaren, som i går hade ordet, uppehöll sig vid, att
utskottet skulle gjort motionärerna ett medgifvande, då det med fetstil
anmärkt, att, efter dess iakttagelser från förhållandena i Amerikas
förenta stater, »lokal option och licenssystemet i förening — d. v. s.
förbud, der det kan genomföras, och licenssystemet, der så ej
kan ske — torde vara den lagstiftning, som sättes högst af den allmänna
meningen i Amerika».
Ja, det har varit det intryck, som vi hafva fått under genomläsandet
af den amerikanska litteraturen, och vi hafva årligt återgifvit
det. Jag ber nemligen att få fästa uppmärksamheten på, att
så långt är man i väsentlig mån redan kommen i vårt land, att lokal
option redan är genomdrifven på de flesta ställen, der den lämpligen
kan genomdrifvas, nemligen på landsbygden. Utskänkningsrättigheternas
antal har på landsbygden i hela riket sedan år 1855 sjunkit
från 487 till 137. Af de-sa äro 109 gästgifvarerättigheter, således
privilegierade, hvarest utskänkningen hittills icke kunnat afskaffas,
hvilket dock naturligtvis endast är en numera jemförelsevis kort
tidsfråga.
Jag skulle vilja hos den ärade motionären anhålla, att han godhetsfullt
ville lemna upplysning om, hvar i hela vida verlden det
finnes ett större samhälle, der den lokala optionen blifvit med verklig
framgång använd. Jag har sökt förgäfves upplysning derom i den
af motionärerna till utskottet aflemnade litteraturen.
Det år visserligen pekadt på Portland, den förnämsta staden i
förbudsstaten Maine, såsom mönsterstad. Det fins beträffande denna
en intressant statistik rörande för fylleri och oljud i Portland anhållna
personer under åren 1890 och 1891. Dessas antal var 1,057
Eersoner. För att nu kunna göra någon jemförelse med våra förållanden,
har jag sett efter, huru motsvarande siffra vid samma tid
stälde sig i Stockholm med dess 250,000 invånare. Jag finner då,
att i Stockholm voro anhållna för samma förseelser 8,155 personer.
Om nu Stockholm såsom Portland hade haft en befolkning af
36,400 personer, så skulle antalet bötfälda derstädes ha varit 1,154.
Ja, 1,154 personer bötfälda för fylleri och oljud i Stockholm motsvaras
sålunda af 1,057 i Portland, och det kun just komma på ett
ut. I Portland finnas inga krogar, öppna, förstås. I Stockholm deremot
fins det öppna försäljningsställen, som polisen känner och kan
öfvervaka. Jag vet icke, om nitet hos åklagaremagten varit lika på
begge ställena, men om så år, så vill det synas, att mönsterstaden
Portland, hvars system vi enligt motionärernas mening böra tillegna
N:o 47. 26
Lördagen den 5 Maj, f. m.
bränvin.
(Forts.)
Om medgif- oss, icke i någon nämnvärd mån i fråga om nykterhet står framför
rande af. s. k. Stockholm.
\»Jelfsr Den ärade motionären uppehöll sig också vid en statistik rö
kommunema
yrande försäljningen på apoteken. Men då kunde det också vara skål
fråga om att något uppehålla sig vid de märkliga upplysningar, som i motioförtåljning
af närernas till utskottet aflemnade litteratur lemnas om de genom förbudslagstiftningen
nödvändiggjorda särskilda agenturförsåljninsarna
för tekniska och medicinska ändamål. Det år visserligen belagdt
med straff, om någon skulle vid en sådan agentur försöka köpa bränvin
för annat än medicinskt och tekniskt behof, men försäljaren frågar
blott exempelvis: »medicin?» och när svaret derpå blir jakande,
så lemnas varan ut. Och vid dessa försäljningar lärer det vara en
verklig trängsel af folk, som vilja hafva — medicin.
Den andre talaren i ordningen, herr Kardell, sökte göra gällande,
att motionärerna alls icke åsyftade att få någon förbudslagstiftning;
och detta påstående har blifvit upprepadt af åtskilliga
andra talare. Jag ber dock att deremot få invända, att hår verkligen
är fråga om förbudslagstiftning, fastän lokal och temporär. Och
denna förbudslagstiftning kan i sina verkningar å orter, som derför
alls icke åro mogna, vara lika skadlig som den allmänna.
Den näst föregående talaren framhöll bland andra inkonseqvenser,
som utskottet skulle gjort sig saker till, den omständigheten, att
vi väl skulle hafva gillat det lokala veto, som vi nu hafva i vårt
land, men motsatt oss det, som motionärerna velat införa. Ja, äfven
ett lokalt veto bör tillämpas med sans och besinning. Detta är gjordt
i vårt land, men det har ingalunda alltid varit förhållandet å andra
ställen, der motionärernas lokala vetorätt varit tillämpad. Nykterhetsrörelsen
är i mångt och mycket byggd på känslostämningar, som kunna
vid vissa tillfällen högt uppdrifvas, och då omröstning sker efter en
liflig agitation, så år det visserligen icke säkert, att detta är uttryck
för den verkliga och säkra opinionen i ett samhälle. På ganska
många ställen, som man ser af denna bok, har den på »local option»
grundade förbudslagstiftningen visat sig alldeles vanmägtig.
Den siste ärade talaren anmärkte också såsom något mycket
märkligt, att utskottet sagt, att »nykterhetsfrågorna hafva såväl i
vårt land som i andra länder visat sig ega förmågan att sätta sinnena
i sådan rörelse, att snarare mer än mindre betänksamhet och mogenhet
i uppfattningen erfordras för deras lugna profvande än vid andra
af de oftare förekommande kommunala frågorna.»
För min del kan jag icke annat än förvåna mig öfver, att den
ärade talaren alldeles tyckes hafva glömt bort det öfvervåld, som
här om året skedde vid Vifsta varf, då nykterhetsvännerna på offentligt
möte, enligt hvad som uppgifvits, beelöto att med våld tillintetgöra
en lönkrog — huru de infunno sig der den ena dagen och
gjorde åtskillig förstörelse på egendom, och återvände dagen derpå,
då husets egare icke var tillstädes, och piskade en der anstäld dräng.
Dessa förseelser ledde dertill, att flere af våldsverkarne fingo sig
straffarbete ådömdt. Detta är ett exempel på, att nykterhetsrörelsen
äfven i vårt land kan vara mindre besinningsfull. Och att vid den
lokala optionens anordnande i främmande länder icke heller alltid
27 Njo 47.
Lördagen den 5 Maj, f. m.
den lugna besinna gen varit rådande, derpå hafva vi haft bevis och Om medfåerkännanden
i den bok, som blifvit af motionären till oss öfver-vande “/
lemnad.
Innan jag slutar, ber jag att få säga, att jag från den kommun, kommunerna «
jag tillhör, fått mottaga två adresser, den ena ifrån Visby blåbands- fråga om
förening och den andra från Nationalgoodtemplarlogen derstädes, som försäljning af
uppgifva sig bestå af 450 fullvuxna medborgare. Med uttalande af
sin sympati för denna motion hafva de uppfordrat mig att hår verka 0 ''
för densamma. Det skulle för mig hafva varit kårt, om jag kunnat
tillmötesgå denna deras önskan. Men då jag först måste taga reda
på de föredömen för det lokala vetot, som äro åberopade i motionen
såsom exempel för oss, och, sedan jag fått inhemta någon kännedom
derom, funnit dessa föredömen icke alls mana till efterföljd, så har
jag naturligtvis icke kunnat efterkomma nämnda till mig stälda uppmaning.
Jag får anhålla, herr talman, att, på skäl som äro af utskottet
anförda, få yrka bifall till utskottets hemställan.
I detta yttrande instämde herrar Swartling och Rydberg.
Herr Nydahl: Då den ärade utskottsledamot, som från göteborgsbänken
försvarade utskottets hemställan, sade, att representanten
för Ångermanlands södra domsaga, d. v. s. jag, i sitt anförande
på ett så tydligt sätt, att det icke kunde missförstås, framhållit denna
fråga såsom uteslutande en rösträttsfråga och icke en nykterbetsfråga,
så ber jag att få såga, att så vidt jag sjelf vet hvad jag sagt,
eller sagt hvad jag velat såga, hafva mina ord icke gerna kunnat
gifva anledning till en sådan tolkning. Hvad jag som motiv för mitt
votum framhöll eller åtminstone ville framhålla, det var just frågans
betydelse och gagn för nykterhetssaken, och den utsträckta kommunala
rösträtten omnämnde jag endast såsom medel för nykterhetssakens
främjande.
Det var endast detta jag ville säga.
Herr Persson i Tällberg: Då det är fråga om stiftande af
nya lagar och författningar eller om ändringar af äldre sådana, så
brukar man fästa ett särskilt afseende vid den omständigheten, huruvida
dessa förslag uppbäras af den allmänna meningen eller opinionen
i laudet.
Här föreligger nu ett lagförslag, som i sig sjelft innebår ett
sådant vädjande till den allmänna opinionen, så att det allmänna rättsmedvetandet
i landet skulle i denna fråga få göra sig gällande.
Utskottet har också i sin motivering medgifvit rigtigheten deraf,
att ett större inflytande, ån som nu är fallet, blefve beredt åt flertalet
inom kommunen; men detta oaktadt bär utskottet icke kunnat vara
med om att tillstyrka motionen. Det erkänner rigtigheten och rättmätigheten
af vårt förslag och våra anspråk, men anser, att den
nuvarande kommunala rösträtten är så förträffligt ordnad, att en
rubbning derutinnan omöjligen hvarken kan eller bör ske. Jag hade
dock för min del knappast kunnat tro, att räddhåga för den kommu
-
N:o 47. 28
Om medgift
vande af 8. k
lokal sjelfstyrelse
för
kommunerna
fråga om
försäljning aJ
bränvin.
(Forts)
Lördagen den 5 Maj, f. m.
naja rösträttens utsträckning skulle göra sig gällande i detta fall;
•och jag hade knappast kunnat tänka mig, att ett sådant skäl skulle
komma att i Riksdagen anföras efter det 30-åriga arbete, som inom
»representationen blifvit nedlagdt just på frågan om att åstadkomma
en ändring i våra kommunala rösträttsförhållanden.
f Utskottet säger vidare: »med bränvinsförsäljningen äro förbundna
så stora intressen, och sättet för dess tillämpning är af så ingripande
betydelse för kommunernas lugna och kraftiga utveckling, att något
talande skäl näppeligen torde kunna anföras, hvarför icke hithörande
frågor borde afgöras på enahanda sätt och af samma korporationer
som kommunens öfriga angelägenheter.» Ja, just derför, att med
denna handtering äro förknippade så många intressen och just emedan
denna handtering så djupt ingriper icke allenast i kommunernas, utan
äfven i den enskildes ekonomiska angelägenheter, anser jag för min
del det vara en bjudande nödvändighet och nästan en pligt att tillse,
att så många medlemmar af kommunen som möjligt må beredas tillfälle
att yttra sig i denna fråga.
Men jag finner äfven af detta utlåtande, att utskottet anser, att
den sans och det lugn, hvarmed denna vigtiga fråga bör behandlas,
är att söka i det kommunala fyrktalsväldet. Då jag deremot för min
del tror, att en tillämpning af denna utskottets åsigt i många fall
endast innefattar ett vädjande till bränvinspatronerna sjelfva, huruvida
denna handtering fortfarande skall bedrifvas eller icke, så är
det på grund häraf, herr grefve och talman, som jag för min del
skall be att få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till herr
Eklunds m. fl. motion; och jag gör det, oaktadt det har blifvit
af den nye nykterhetsvännen herr C. A. Andersson från Malmö i
dag anförda så starka argument mot förslaget som en — skepparhistoria,
hvilken dock icke kunnat rubba min öfvertygelse i saken.
Herr Waldenström: Jag hoppas, att herrarne icke skola
misstycka, att jag har begärt ordet i denna fråga; jag kan kanske
anses hafva en viss skyldighet att göra det.
Med anledning af den ärade talarens på göteborgsbänken yttrande
får jag uttala såsom min öfvertygelse, att det förnämsta hindret
för ett framgångsrikt ordnande af nykterhetsförhållandena i vårt
land består i de stora ekonomiska intressen, som äro förenade med
ruedryckshandteringen. Jag är alldeles öfvertygad derom, att om
alla inkomster af bränvinsförsäljningen toges från städerna, så att dessa
blott finge behålla allt det elände, som följer af rusdryckshandteriDgen,
så skulle man både i Göteborg och Stockholm snart komma under fund
med, att det mycket väl ginge för sig att ordna dessa saker på ett helt
annat sätt, än de nu äro ordnade.
Jag skall såsom ett bevis på rigtigheten af min åsigt anföra en
händelse, som nyligen timat. I Sundbyberg har det alldeles i dessa
dagar varit en ganska allvarsam strid, om der skulle få anordnas
minuthandel med spirituösa eller icke. I spetsen för dem, som önska
sådan handel, har ty värr socknens kyrkoherde gått. Han har arbetat
med händer och fötter för att genomdrifva saken. Han sade på en
kommunalstämma eller — jag mins ej hvilketdera — vid ett annat
29 N:o 47.
Lördagen den 5 Maj, f. m.
sammanträde för några dagar sedan uttryckligen ifrån, att om nykter- Om medgifhetsvännerna
vid Sundbyberg ville garantera köpingen den summa®®"* ^
af 5,000 kronor, som man beräknat att den skulle få in af den före- fir
slagna handeln med spirituösa, så skulle det icke blifva någon sådan kommunerna i
handel utaf. Men i motsatt fall skulle den komma att der anordnas, fråga om
Han hade äfven framgång i sitt sträfvande. Och det är nog icke blott försäljning af
vid Sundbyberg, som bränvinsinkomsten spelat denna roll, utan lika !L*
väl på de flesta andra ställen i vårt land, om ej på alla.
Den ärade talaren på visbybänken sade i går, att det såge
ut, som om nykterhetsvånnerna hade tröttnat i sitt arbete att på
öfvertygelsens väg verka för nykterhetens framgång i vårt land, och
han menade, att de i känslan af denna trötthet kastat sig in på det
politiska gebitet för att bringa saken fram med politiska medel. Om
herr Bokström hade tagit reda på, hvad nykterhetsvånnerna i vårt
land göra för att på öfvertygelsens väg föra menniskorna till nykterhet;
om han kände till deras nykterhetsmöten eller hade en aning
om deras både personliga och ekonomiska uppoffringar för detta
ändamål, så skulle han säkerligen icke talat på sådant sätt. För
resten vill jag fråga, hvilka de åro i vårt land, förutom nykterhetsvännerna,
som verka något för att göra menniskorna nyktra? Ja, tillåt
mig spörja herr Bokström och andra, som gång efter annan uppträda
mot våra nykterhet smotioner, hvad de egentligen göra för att
på öfvertygelsens väg föra vårt folk till nykterhet? Jag skulle också
gerna vilja veta af den ärade representanten på göteborgsbänken,
hvad han och de med honom lika tänkande göra för att på öfvertygelsens
väg befordra nykterheten i vårt land? Nej, det är nog
de s. k. nykterhetsvånnerna, som stå ensamma i det arbetet. Och
de göra det gerna, ehuru de få uppbära ganska skymfliga tillmålen
af hvarjehanda slag och blifva nedskälda på mer än ett sätt En
af hufvudstadens dagliga tidningar, som säkert vill anses anständig,
har långe roat sig med att alltjemt kalla oss för »fariséer af det renaste
tévattenD med mera dylikt.
Man kan göra den frågan: År det i allmänhet rått, att lagstiftningen
griper in i dessa förhållanden? Innebär icke ett sådant ingripande
en inskränkning af den personliga friheten, och blir det
icke för många menniskor ett onaturligt och oberättigadt tvång? Till
svar derpå må sägas: principen om lagstiftningens rått att hår ingripa
är sedan långe erkänd. När husbehofsbränningen afskaffades,
så ansågs detta vara ett onaturligt tvång i strid mot då rådande
vanor, och samma har förhållandet varit med hvarje steg, som tagits
på nykterhetens område. Men man hade svårt finna sig dermed, och i
allmänhet tror jag att folket funnit sig väl deraf.
Ingen må förundra sig öfver att nykterhetsvännerna äfven på
det politiska området gjort och göra hvad de kunnat i ändamål att
befordra nykterheten. De måste föra krig icke blott mot dryckenskap,
utan äfven mot rusdrycker och krogar. Detta är för dem alldeles
nödvändigt. Då de se, hvilket moraliskt, ekonomiskt och fysiskt
elände, som rusdrycksfloden förer med sig, der hon får ohejdadt
flöda, så kunna de naturligtvis icke annat. De måste uppbjuda
alla sina krafter för att bekämpa det, som är källan till allt det
N:0 47. 30
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Om medgif- elände, hvarur de vilja rädda vårt folk. Detta är, om jag så får
8&Sa’ nykterhetsvännernas hygien. De lekamliga läkarne söka icke
styrelse för allenast att bota dem, som äro sjuka, utan de söka också — och det
kommunerna i anses numera vara af synnerligen stor betydelse — att tilltäppa och
fråga om uttorka alla de källor, ur hvilka sjukdom och förtidig död härflyta.
fÖTfrånrin ^^*eras hygieniska åtgärder gå derför ut på att taga bort allt, som
(Forts) är 08un(^t och förderfligt för menniskors helsa, på samma gång som
de ock uppbjuda alla sina krafter för att bota dem, som äro af sjukdom
angripna.
På samma sätt förhåller det sig med nykterhets vännerna; de
vilja göra allt, hvad de kunna, för att upprätta dem, som redan
hafva fallit offer för dryckenskapen; men på samma gång söka de
att täppa till källorna till allt det elände, i hvilket de se så många,
både unga och gamla, störta sig, och hvilket bereder den ene efter
den andre en förtidig graf — för att nu icke tala om allt det sociala
elände, som rusdryckerna vålla, och till hvars botande alla försök,
som göras, endast äro vanmägtiga palliativ, så länge rusdrycksfloden
får ohejdad! flyta fram. När nu ett hejdande af rusdrycksfloden icke
kan ske annat än på lagstiftningens väg, så ber jag herrarne åter
icke förundra sig öfver, att nykterhetsvännerna begagna sig af sin
rättighet att äfven på denna väg söka föra frågan framåt. De göra
dervid intet annat, än hvad herrarne allesammans göra på andra områden,
så snart det gäller frågor af särskildt intresse. Men ty värr
visar det, sig nogsamt, att det icke går fort att komma något steg
framåt. Ännu i dag stå vi här och begära förgäfves, att lagstiftningen
i detta hänseende liksom i andra må blifva lika för alla. Och
så länge detta förvägras oss, kan man ej säga, att vi kommit långt.
Den motion, vi väckt om att fråntaga Konungens befallningshafvande
rättigheten att medgifva utskänkningstidens utsträckning utöfver den
i lag bestämda tiden, har i år fallit i begge kamrarne.
Hvad nu beträffar den motion, hvarom här är fråga, så vill jag
icke obetingadt uttala mig för densamma. Om jag kunde vara säker,
att den skulle bidraga till nykterhetens fromma i vårt land, så skulle
jag icke tveka att ge min röst åt densamma. När herr Joh. Andersson
i fjol väckte sin motion, var jag bestämdt emot densamma,
emedan jag ansåg, att den snarare skulle förvärra än förbättra ställningen.
När jag först läste den af herr Eklund med flere nu framlagda
motionen, tyckte jag, att den var ganska antaglig, och hade
jag varit i Stockholm, när den framlemnades, så hade jag icke tvekat
att underteckna den. Men vid närmare eftersinnande har jag blifvit
mycket tveksam, huruvida den skulle vara egnad att befordra nykterhetssaken.
Jag nämnde nyss, att en strid försiggått på Sundbyberg. Vid
omröstning på kommunalstämman om upprättande af ett bränvinsförsäljningsställe,
visade det sig, att för saken fans en ej obetydlig
majoritet, och det icke blott af röster, utan äfven af röstande personer.
Jag tror, att det skulle kunna hända, att på många håll, der
man nu icke har rusdrycksförsäljning, skulle en folkomröstning till
äfventyr vålla, att man finge en sådan. Men å andra sidan medgifver
jag villigt, att på andra ställen, der utskänkning eller annan
Lördagen den 5 Maj, f. m.
31 X:o 47.
bränvin.
(Forts.)
nu eger rum, skulle den sannolikt blifva utrotad. Dock Om medgifva
iagf icke riktigt säker på, om tillståndet i det stora hela skulle "“"f*0/
°1_.. „ ° s r lokal sjelf
blifva
båttre än nu. _ _ styrelse för
Mot utskottets betänkande vill jag göra några erinringar, kommunerna i
Utskottet har mycket sysslat med den amerikanska rusdryckslagstift- fråga om
ningen. Jag skall med anledning deraf be att få meddela några ord/"5™^”*^
ur ett bref, som jag i fjol fick från en framstående man i Kansas.
Han är föreståndare för ett stort svenskt läroverk der, är född af
svenska föräldrar i Amerika, har varit ledamot af Kansas’ lagstiftande
församling, är derjemte tidningsman och har med stor ifver
deltagit i offentliga angelägenheter. Han är äfven känd i vårt land
genom ett arbete, som han utgifvit, med titeln: I Sverige. Hans
namn är C. A. Svensson, teologie doktor. Han säger i nämnda bref:
Kansas nykterhetslag är en förbudslag, men i sin tillämpning är den
egentligen en förbudslag endast emot tillverkning af starka drycker
inom staten samt emot den öppna, offentliga och lagliga krogen. Vill
någon från andra stater eftersända starka varor för sitt och sin familjs
behof, så eger han rätt dertill, men samhället får icke utfärda tillståndsbevis
åt någon krögare. De, som för medicinska ändamål behöfva
spirituösa (vin och Öl inberäknade), få gå till apotekaren och
der edligt intyga, till hvad bruk dessa varor skola användas. Frågan,
som står qvar, är nu den: Har detta befordrat nykterhets saken i
Kansas eller icke? För den, som känner vår stat, kan svaret icke
blifva mera ån ett. För den, som minnes, hurudant tillståndet hår
var före lagens antagande, kan svaret icke blifva mer än ett. För
den, som reser i andra stater och andra länder och kan göra jemförelser,
kan svaret icke blifva mer än ett. Kansas’ nykterhetslag
har i väsentlig mån befrämjat nykterheten, har gjort det skamligt att
vara en drinkare, har förminskat brottmålen och bidragit till att höja
folkets sedlighetskänsla och intelligens. Jag bor i ett county med
omkring 25,000 invånare. Vi hafva intet fängelse, och stöld, mord
och dylika förseelser äro särdeles sällsynta. Det samma gäller andra
counties i vår stat. Och en hyggligare stad än vår hufvudstad,
Topeka, känner jag sannerligen icke till. Med allt detta vill jag icke
såga, att alla menniskor i Kansas äro nyktra, att det icke finnes
ställen i Topeka, der en, som älskar spirituösa, kan erhålla den,
men ett år säkert, och det är, att i allmänhet står Kansas-folkets
nykterhet som ett exempel för andra. »Father Baker», f. d. hufvudredaktör
för Topeka Daily Commonwealth, antinykterhetstidning, en
man, som gjorde sitt yttersta för att förhindra nykterhetslagens antagande,
tillfrågades för en tid sedan af en tidningsreporter från
Chicago, huruvida han icke vore för »re-submission», d. v. s.
försöket att vräka nykterhetslagen. Fader Baker svarade i hufvudsak
som följer: »Jag gjorde hvad jag kunde för att förhindra nyk
terhetslagens
antagande, ty jag trodde ej, att den skulle visa sig vara
nyttig, men nu, herr reporter, har jag genom denna lags inflytande
Bett krogen som en faktor i vår politik försvinna ur vårt samhälle,
och jag bär en tioårig sonson, som aldrig ens skådat en krog. Skulle
jag vara för, att det skulle å nyo blifva som förr? Nej, aldrig», f^jelf
N:o 47. 32
Lördagen den 5 Maj, f. m.
bränvin.
(Forts.)
Om medgif- bär jag i Kansas träffat nära våra småstäder boende ungdom, som
va”d° af.‘■*.vid 17 å 18 års ålder aldrig sett en drucken person.
styrelse‘får Ur et*; arbete, som år 1892 utkom i Chicago, ber jag äfven få
kommunerna {anföra några ord. Statsmyndigheterna i Kansas utfärdade 1889 en
fråga om förklaring rörande prohibitionslagens verkan, deri det bland annat
försäljning »/heter: »Lagen har blifvit handhafd med vederbörligt eftertryck. Det
direkta resultatet af dess bringande i kraft är tydligt och omisskänneligt.
Yi tro, att ej ens en tiondedel rusdrycker förbrukas nu mot hvad
som skedde före lagens trädande i kraft. Våra medborgare uppfatta
det lyckliga resultatet af förbudet mot tillverkningen och försäljningen
af rusdrycker, enär dessa resultat kunna skönjas i förminskning af
fattigdom, uselhet och brott samt i befrämjande af huslig frid och
borgerlig ordning, i ökandet af företagsamhet och hushållning. Enligt
vårt förmenande älskar folket lagen mera nu, ån då den antogs. Den
har mer än motsvarat sina varmaste vänners förhoppningar. Den
vinner ständigt i förtroende och understöd af dem, som förut voro
dess bittraste fiender.»
Hvad särskilt beträfiar städer med absolut rusdrycksförbud,
vill jag ur samma bok anföra något från staden Pullman i Illinois.
»I oktober 1890 hade den en befolkning af 11,000. Samma år arbetade
derstädes 5,250 personer i verkstäderna. Många af dem bodde i
tillgränsande städer, och utom de 11,000 personerna i Pullman bo
ytterligare 10,000 inom en engelsk mils omkrets från dess jernvägsstation.
I alla fastebref finnes intaget, att rusdryckshandteringen är
absolut förbjuden, och det är allmänt erkändt, att den lyckliga ställning,
folket der eger, bör tillskrifvas detta förbud. 1890 användes
ej mer än 200 barn i verkstäderna, ett synnerligen ringa antal i en
stad, der nästan alla män äro daglönare. Dödsprocenten har aldrig
varit öfver 11 per 1,000 årligen, ungefär hälften mot medeltalet i
andra Amerikas städer. Der behöfdes ej mer än två polismän för
ordningens upprätthållande, och dessa ditbeordrades från Chicago, ty
då der ej funnes några krogar, så år det ej nödigt att der hålla
någon polisafdelning.»
Men jag tror icke, att vi behöfva gå ända till Amerika för att
få se resultatet af rusdrycksförbuds införande. De flesta landtkommuner
i vårt land hafva redan dylikt förbud; der få hvarken utskänknings-
eller utminuteringsetällen förekomma. Och jag hemställer till
herrarne, hurudan ställningen på landsbygden skulle blifva, om
krogar och utminuteringsställen der öppnades? Skulle väl tillståndet
då blifva bättre, än det nu är? Eller äro herrarne okunniga om att,
sedan krogarne rensades bort på landsbygden, har nykterheten der
tilltagit i högst betydlig grad, så att det nu der är i detta hänseende
ofantligt mycket bättre bestäldt ån i städerna?
Herr talman! Jag har endast velat säga detta utan att i afseende
å den motion, som nu föreligger, göra något yrkande.
Herr Themptander: Då jag nu ber att få yttra några ord i
denna fråga, vill jag med anledning af ett yttrande, som förekommer
i den ena af motionerna och som återfinnes på pag. 6 af utskottets
betänkande, till en början säga, att jag icke i någon mån uppträder
33 5:0 47.
Lördagen den 5 Maj, f. m.
för att försvara hvad som der kallas den nuvarande »magtfullkom- Om medgifligheten»
hos länsstyrelserna i förevarande hänseende. Min erfarenhetaf‘- *-har gått i den rigtningen, att jag alltid funnit så beskaffade ärenden * ~r
som dessa vara af den mest grannlaga och ofta svårlösta natur. För mig kommunerna i
skulle derför visserligen ingenting vara angenämare, än om man kunde fråga om
finna andra, mera tillfredställande former än de nu stadgade för att för sårning af
åvägabringa beslut om bränvinshandel. Det är sålunda icke med br“nrinminsta
hänsyn till min embetsställning, utan uteslutande i min egen- (Forts.)
skap af representant, som jag nu anser mig böra yttra några ord, om
jag också dervid icke kan undgå att hemta någon ledning af den
erfarenhet, särskild! om förhållandena på landsbygden, som min embetsställning
skänkt mig.
Sedan jag tagit kännedom om de föreliggande motionerna och
hört de varma anföranden, som af åtskilliga talare hållits för motionerna,
äfvensom hvilken stor betydelse dessa motioner enligt deras
förmenande skulle ega med afseende på det mål, som man här vill
vinna, så kan jag icke neka till att, huru mycket min känsla än
kunnat tilltalas af de välmenande syften, man dervid angifvit, jag
dock icke kan annat än ställa mig mycket kritisk med afseende på
detta mål och i fråga om behöfligheten af hela den åtgärd, som nu
år ifrågasatt. Jag säger detta särskild^ då jag tager hänsyn till de
många ärade talare från landsbygden, som varmt tagit till orda för
motionerna. Det är visserligen en vigtig och genomgripande förändring,
det här gäller, men dess egenskap att vara vigtig och genomgripande
beror i min tanke företrädesvis på den form, man här
föreslagit för att gifva uttryck åt kommunernas yttranderätt i ett
visst fall och ej så mycket på hvad med denna nya form skulle uträttas.
Då jag nu särskililt fäster mig vid landsbygden, ber jag först
få till kammaren hemställa, huruvida verkligen någon så beskaffad
stor lagreform, som det här gäller, kan i någon mån anses påkallad
af de nuvarande förhållandena på landsbygden. I detta betänkande
redogöres för antalet bränvinsförsäljningsställen på landsbygden; de
uppgå i hela riket till 172. Deraf äro dock icke mindre än 109
privilegierade, eller gamla gästgifverirättigheter. Nu år att märka,
att motionärerna icke ifrågasatt, att den föreslagna nya formen skulle
tillämpas gent emot de privilegierade rättigheterna, och derför håller
jag dem räkning. Ty jag tror icke det skulle kunna vara lämpligt,
att hvad båda statsmagterna erkänt vara af privilegiinatur skulle
göras till sin fortvaro beroende af en folkomröstning. Dessa 109
gamla privilegierade gästgifverirättigheter komma ju för öfrigt att
småningom indragas i mån af innehafvarnes död, och dessa innehafvare
böra i regeln numera vara ålderstigna personer. Om dessa 109
frånräknas, återstå 63 bränvinsråttigheter, fördelade på Sveriges olika
landtkommuner. I tablån ser jag Stockholms län upptaget med fyra
utskänkningsstållen på landsbygden, men jag vill då nämna, att intet
enda af dessa ställen är att betrakta såsom afsedt för landsbygden,
utan dessa 4 äro utvärdshus, belägna i närheten af Stockholm, och vid
hvilka en bränvinsföreäljning eger rum, som icke i någon mån är
beräknad för landsbygden och hvaraf icke heller landsbygden begagnar
sig. Jag förmodar, att äfven inom andra län finnas dylika
Andra Kammarens Prot. 1894. N:o 47, 3
K:0 47. 34
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Om medgif- utvärdshus, som ligga på landsbygden, men vid hvilka en rörelse
»onde o/1, k. bedrifves, som egentligen är beräknad för en närbelägen stad. Af
lokal sjelf- ^ gg utminuterings- och utskänkningsställen, som finnas på landskommunerna*
i bygden, äro alltså säkerligen många sådana, att de icke äro af egentfråga
om lig betydelse för landsbygden.
försäljning af Då, man nu kommit till ett sådant resultat med afseende å anbrämm.
tajet försäljningsställen å landet, måste man dock erkänna, att verk(Forts.
) uingarna af vår bränvinslagstiftning i dess hittills varande former väl
motsvarat kommunernas önskningar att så mycket som möjligt begränsa
eller till och med fullkomligt göra sig af med bränvinshandeln
å landet. Har man icke vunnit ett verkligen tillfredsställande resultat,
då af vårt lands tusentals kommuner icke mer än på sin
höjd 63 hafva bränvinsutskänknings- eller utminuteringsställen qvar?
Mig synes, att om någonting bevisar, att den nuvarande lagstiftningen
varit tillfyllestgörande för att hämma bränvinshandeln på landet, så
är det just de förhållanden, hvarom denna tabell vittnar. Jag kan
derför icke förstå, huru man kan finna nödigt att vidtaga en så
genomgripande reform, som nu är i fråga, med hänsyn till de angifna
förhållandena på landsbygden. Deremot skulle jag kunnat
förstå, om motionärerna rigtat sitt intresse åt ett annat håll, ty det
existerar verkligen en viss art af bränvinshandel på landet, nemligen
den s. k. partihandeln, oberoende af kommunerna och oberoende
af nå<ron som helst myndighets tillstånd. För min del skulle jag
anse ''högligen önskligt, att kommunerna finge tillfälle att uttala sin
mening jemväl i fråga om denna s. k. partihandel på landet. Men
jag är också fullt öfvertygad, att de nu stadgade formerna för kommunernas
yttranderätt i detta fall och det intresse, som nu finnes hos
kommunalmyndigheterna på landet, äro alldeles tillräckliga att stäfja
de missbruk, som i detta afseende kunna göra sig gällande på åtskilliga
ställen. Men i fråga om denna del af bränvinshandeln hafva
motionärerna icke föreslagit någon förändring, utan de hafva endast
vändt sig emot den nu stadgade minuthandeln och utskänkningen.
Om jag sålunda för min enskilda del icke kan finna, att denna
^förändring, vid hvilken man hår tyckes fästa så stort afseende, är
ens i någon mån påkallad af förhållandena på landsbygden, så återstår
att öfverväga, i hvad mån den föreslagna reformen kunde ega
betydelse för städerna.
Hvad då först angår de större och medelstora städerna, år jag
fullkomligt öfvertygad, att denna reform för dem icke skulle hafva
allra minsta betydelse, och anledningen dertill är helt enkelt den, att
i min tanke det svenska folket för närvarande icke är moget för ett
fullkomligt bränvinsförbud. Detta erkänna äfven motionärerna. Men,
mine herrar, det är ju alldeles gifvet, att om, sedan bränvinshandeln
redan är nästan alldeles afskafifad å landet, en större eller medelstor
stad, som naturligtvis alltid ligger omgifven af en vidsträckt landsbygd,
skulle förbjuda all handel med bränvin, så verkar detta ju i
sjelfva verket såsom ett bränvinsförbud icke allenast för staden, utan
äfven för den kringliggande landsbygden, och för ett sådant förbud
är ju, såsom motionärerna sjelfva erkänna, det svenska folket icke
moget. Derför kommer det enligt min tanke icke heller i fråga, att
Lördagen den 5 Maj, f. m. 35 fl:o 47.
inom någon af dessa större eller medelstora ståder i vårt land något Om mtdgif.
som helst beslut i den rigtningen kommer till stånd, äfven om dennavande °/ *•
lagstiftning skulle genomföras. Deremot vill jag icke bestrida möj- lfn\ >jeJ£
figheten, att i en och annan af våra minsta städer det skulle låta 8ig h-TmuZrna i
föra att genomdrifva ett så beskaffad! beslut, som motionärerna önska, fråga om
. ag tviflar på, att det blefve på många ställen, men det ligger ju försäljning af
inom det tänkbaras område, att det kunde ske på ett eller annat hrånvinställe.
Härvid vill jag emellertid fästa uppmärksamheten på, att det <Forts-)
redan nu finnes inom dessa städer tillfälle att vinna samma mål derigenom,
att stadsfullmägtige eller allmän rådstuga och magistraten
förena sig om saken, och jag tror ock, att det finnes ett eller två
fäll, der man varit mycket nära att genomdrifva ett förbud. Men
jag vågar hemställa till herrarne, om det kan vara lämpligt och ens
kan vara motionens syfte att skapa en alldeles ny form för kommunala
ärendens handläggning endast för att bereda tillfälle för en eller
annan af våra minsta stadskommuner att åstadkomma en sådan anordning,
som hår år i fråga.
Jag vågar för min del åtminstone betvifla, att endast detta kan
hafva ^ varit motionärernas mening. Och har det varit meningen, eå
år frågan åtminstone icke af aen störa omfattning, som man här
gifvit densamma.
Men jag kan icke neka till, att på mig har denna fråga och
den störa vigt, man velat tillmäta densamma, gjort det intryck, att
det icke kan vara endast det mål, som nu är uppstäldt, som åsyftas.
Det är nog icke mot bränvinshandeln, som man företrädesvis vill
använda den nya ordningen, utan det är mot maltdryckshandeln, det
är mot all handel med drycker af sprithaltig beskaffenhet. Och om
man i dag besluter att skapa denna nya form för kommunernas yttranderätt
i afseende på bränvinshandeln, så ligger det onekligen nära
till hands att nästa ar föreslå att tillämpa precis samma form på
handeln med maltdrycker. Detta år en bestämd konseqvens, och
om man går derhän, då får frågan visserligen en mycket stor betydelse
för landsbygden. Men om vi skola i alla våra landtkommuner
börja anställa folkomröstning rörande maltdryckshandeln, kan ja»
icke neka till, att jag måste, i strid med hvad en ärad talare på
stockholmsbänken nyss yttrade, anse, att det ligger en ganska stor
sanning i utskottets yttrande, att dylika folkomröstningar kunna befaras
komma att sätta sinnena i en viss rörelse. Det faller mig visst
icke in att bestrida, att man icke från verldens alla håll och kanter
kan uppräkna en mängd historiska tilldragelser, då sinnena varit i
ännu våldsammare rörelse. Men jag ber att få hemställa till herrarne,
huruvida icke dylika folkomröstningar i alla våra socknar rörande
maltdryckshandeln skulle kunna vara tillräckligt egnade både att
framkalla förutgående starka agitationer och att föranleda en ganska
häftig rörelse, i sinnena, som vore så mycket mer betänklig, som man
äfven indragit qvinnan i dessa omröstningar, och derigenom icke
kan undgå att låta splitet och söndringen intränga inom sjelfva
familjen.
Då jag, herr talman, finner denna fråga vara af jemförelsevis
liten betydelse, när man såsom det mål, man vill vinna, endast upp
-
if:o 47 . 36 Lördagen den 5 Maj, f. m.
Om meigif- ställer hvad motionärerna nu hafva angifvit, medan jag deremot håller
•ande af t. k. före, att frågans egeritliga innebörd måste ligga deri, att man tänker
lokal 8ig en fortsatt tillämpning af systemet i allt mer utsträckt omfattning,
kommunerna i och då jag anser den föreslagna formen för en dylik kommunernas
fråga om yttrande- och beslutanderätt, vara alldeles olämplig, kan jag alltså ej
fériäljning af annat än yrka bifall till utskottets betänkande.
bränvin.
(Forts.) Häruti instämde herrar Larsson i Mörtlösa, Nyström, Johans
son
i Berga, Månsson och Sjö.
Herr Hedin: Jag har blott ett ord att såga. Den näst siste
talaren yttrade, att, om en sådan lagstiftning blefve gällande, som den
motionärerna föreslagit, man kunde befara, att kommuner, som nu
åro fria från bränvinsutskänkning eller annan brånvinsförsäljning,
skulle få sådan. Det år rent af tröstlöst, att man efter en så lång
debatt skall få höra sådana missförstånd af sjelfva kärnpunkten i
motionen.
Om en lagstiftning genomföres, sådan som motionärerna föreslagit,
så innebår den icke någonting annat än rättighet till ett veto
för en majoritet af kommunens myndige medlemmar mot en bränvinsutskänkning,
som de nuvarande myndigheterna, de kommunala
och embetsmyndigheterna, kunna vilja påtvinga kommunen mot dess
vilja, men det år i motionen så uttryckligen sagdt, som det gerna
med ord kan sågas, att man icke vill åt folkomröstningen lemna att
besluta tillstånd till försäljande af bränvin.
Herr Eklund från Stockholm: Då jag af en föregående talare
blifvit nästan direkt uppfordrad att yttra mig, så skall jag anhålla
att få säga några ord. Jag vill då till en början påpeka, att de väsentligaste
anmärkningar, som här blifvit framstälda mot den af oss
väckta motionen, äro anmärkningar mot s. k. allmänt förbud.
Men här har ju icke varit fråga om något sådant. Äfven det yttrande,
som citerats ur professor Ribbings i Lund föredrag, år också
rigtadt mot ett allmänt förbud. Deremot har professor Ribbing, hvad
angår det nu framstälda förslaget, i bref till mig framhållit, att han
visst icke år motståndare till detsamma i den form, hvari det nu
blifvit framlagdt. Den ärade talare, som uppfordrade mig att yttra
mig ännu en gång, anförde ur den här mycket märkvärdiga boken
statistiska uppgifter, som skulle tyda på, att konsumtionen af spritdrycker
i Amerika tilltagit, men, mine herrar, jag protesterar mot
detta påstående. Den ärade talaren har icke förfarit rigtigt, då han
citerat boken på det sätt, som han gjort, ty han har citerat den totala
summan af alla slag af berusande drycker, inklusive vin och
maltdrycker. Och under sådana förhållanden kommer man faktiskt
till en högre siffra. Men håller man sig till endast »spritdrycker»,
som, om jag mins rått, det står i utskottets betänkande, så kommer
man till det resultat, som jag i går framstält, nemligen att år 1840
konsumerades i Förenta staterna 2,5 gallons per individ och 1890
1,4 gallons.
Samme talare framstälde den frågan, om det kunde framvisas
Lördagen den 5 Maj, f. m.
37 X:o 47.
ett större samhälle, der den lokala optionen med fördel användts. Om mtdgifJag
skulle ju kunna hänvisa på Stockholm, som enligt gällande för_ »ande »/»• *•
ordning i likhet med rikets öfriga städer, enligt utskottets mening, Syrtut*jir
har lokal option. Med de åsigter, den talaren har, kan han väl ej kommunerna •
anse annat, ån att optionen der blifvit fördelaktigt använd. Menade fråga am
talaren deremot ett samhälle, der lokal option infört lokalt förbud,Jårtåljmng af
så blir hans fråga svårare att besvara, och detta derför, att i de stater
och länder, der lokal option gäller, man icke har några särdeles 0 Sl''
stora städer. Men man kan dock uppvisa städer på 20-, 30- å 50,000
invånare, der förbud på grund af den lokala optionen blifvit genomfördt.
Och jag skall hänvisa till ett landskap i vårt eget land,
nemligen Jemtland, der det icke finnes någon enda krog. Der har
den lokala optionen, sådan den hittills förekommit i vårt land, verkligen
medfört allmänt förbud.
Vidare sade den ärade talaren, att Englands nykterhetevänner
nöja sig med det eller det. Nej, mine herrar, det är icke Englands
nykterhetsvänner som framlagt detta förslag, som nyligen varit under
behandling i parlamentet, utan förslaget innehåller de medgifvanden,
som Englands regering ansett lämpligt att göra nykterhetsvännerna
i denna sak.
Blott ett par ord till angående den omtalade s. k. våldsbragden
vid Vifsta varf. Man har velat säga, att det var nykterhetsvännerna,
som utförde denna våldsbragd. Nej, mine herrar, det var icke nykterhetsvånnerna,
som utförde den, det var befolkningen i allmänhet
på denna ort, och jag frågar eder, mine herrar, om man icke åtminstone
i någon mån måste ursäkta detta tilltag. Jag är visst icke
den, som anser att de gjorde rätt, men jag menar, att det ligger en
ursäkt för deras felsteg deri, att i deras samhälle denna lönkrog under
åratal spridt förbannelse och elände och man icke varit i stånd
att få myndigheterna att ingripa för att få bort den från platsen.
Jag vill, som sagdt, alls icke gilla detta tillvägagående, men det finnes
förmildrande omständigheter, och jag vill till dem jag förut anfört
endast lägga den, att lönkrögaren i fråga var en mycket illa
känd person, som kort efter tilldragelsen blef dömd till många års
straffarbete för mened och mordbrand.
Herr talman! Jag skall be att till detta mitt yttrande få bifoga
några rader, innehållande en förteckning öfver ett antal till
mig insända resolutioner, hvari framställas yrkanden om bifall till den
af mig m. fl. väckta motionen:
Be solution er, uttalande yrkanden om bifall till den af O. Eklund
m. fl. väckta motionen om s. k. lokal sjelf styrelse:
Södermanlands och Vermlands läns nykterhetsförbund, templarorden,
allmänna möten i Gefle, Linköping, Motala, Upsala, Karlskrona,
Arboga, Kristinehamn, Karlskoga, Svartvik vid Sundsvall,
Boxholm, Svanå, Högfors, Boda vid Torpshammar, Elfdalen, Vapelnäs
vid Svartvik, Skutskär.
Herr Johansson i Noraskog: Jag ber om ursäkt, att jag vid
Ni* 47. 33
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Om medgif- denna timme tager till ordet; men då jag förut ej yttrat mig i denna
fråga, ber jag att nu vid slutet af diskussionen få säga några ord.
rtyrelte för Med afseende å de anmärkningar, man rigtat mot hvad utskot
kommvnerna
*tet i sitt betänkande yttrat derom, att nykterhets frågorna hafva såväl
fråga om i vårt land som i andra länder visat sig ega förmågan att sätta sin^''brtnvin
^nena * en v*88 röre^8ei ker jag endast att få hänvisa till denna kam1
(Forte*! mare sje^‘ Ty så snart en nykterhetsfråga hår kommer på tapeten,
1 '' lärer det icke hjelpa, om det också är i riksdagens sista timme:
man finner sig ändå föranlåten att upptaga en hel förmiddag med
långa deklamationer just i den frågan. Det hjelper icke heller, att
Första Kammaren redan fattat beslut om afslag, så att man här, om
jag så får säga, har ett lik eller en död fråga att behandla: icke
desto mindre upptager man en hel dags förmiddag och ännu mer
med behandlingen åt en sådan fråga.
Man har från detta håll också erkänt, att hvad man åsyftat
med motionen, har egentligen varit en begränsning af den kommunala
rösträtten; men för att säkrare nå detta mål, har man sökt att
insockra denna rösträttsfråga eller, rättare sagdt, att lägga in den i
sprit. Man vill icke direkt angripa de kommunala rösträttsförordningarna,
utan man har ansett det vara lämpligare att vända sig mot
bränvinsförsäljningsförordningen, och detta af det enkla skälet, att
om man uteslutande hade vändt sig mot kommunalförordningarna, så
hade frågan icke vidare varit populär. Men så snart man fått lägga
litet sprit omkring denna fråga, då gör man strax ett stort nummer
af den och håller föredrag i det oändliga för att ådagalägga sin
nykterhetsvänlighet och mycket annat, som dermed står i samband.
Jag tillät mig inom utskottet uttala en viss sympati för det
föreliggande förslaget, och jag skulle hafva understöd! detsamma, om
det gått i den rigtningen, att endast de i kommunens öfriga angelägenheter
röstberättigade skulle ega att deltaga i dessa omröstningar; men
då så icke var förhållandet, utan i stället motionen gått ett stycke
längre och tagit med äfven andra personer, som icke hafva med
kommunala angelägenheter att göra, kunde jag icke vara med längre.
Jag har för öfrigt för min personliga del icke någon anledning att
räcka nykterhetsvännerna en hjelpsam hand just med hänsyn till det
sått, hvarpå nykterhetsvännerna inom min valkrets ansett tillständigt
att behandla mig vid de båda senaste valen, såväl år 1890 som
år 1893.
Ofverlåggningen var slutad.
Efter det herr talmannen till en början till proposition upptagit
de yrkanden, som derunder förekommit i fråga om utskottets i punkten
1 gjorda hemställan, blef samma hemställan af kammaren
bifallen.
Beträffande derefter punkten 2 hade yrkats dels bifall till utskottets
hemställan och dels afslag derå och bifall till den af herrar
Eklund, Hedin m. fl. i ämnet väckta motionen. Herr talmannen gaf
propositioner å hvardera af dessa yrkanden, och fann den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad; men som votering
Lördagen den 5 Maj, f. m.
39 Äto 47.
hemställan i 2:dra punkten af betankandet n:o 6, röstar
begär des, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande om- Om medgif
.
vanit af t. k.
röstmngsproposition. lokal sjelf
styrclse
för
lagutskottets kommunerna i
Ja;
fråga om
försäljning af
bränvin.
(Forts.)
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren, med afslag å nämnda hemställan,
bifallit herr O. Eklunds m. fl. ifrågavarande motion.
Omröstningen utföll med 141 Ja mot 74 Nej; och hade alltså
utskottets hemställan af kammaren bifallits.
Efter föredragning af sammansatta banko- och lagutskottets utlåtande
n:0 1, med anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till ändrad
lagstiftning angående riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna,
bifåll kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.
Härefter föredrogs lagutskottets utlåtande n:o 53, i anledning lydelse af § l
af väckt motion om ändrad lydelse af 1 § i förordningen om landsting
den 21 mars 1862.
Med tillstyrkande af berörda, inom Andra Kammaren af herr
J. Johnsson i Bollnäs afgifna motion, n:o 71, hemstälde utskottet i
föreliggande utlåtande:
att Riksdagen för sin del måtte antaga följande
Härigenom förordnas, att § 1 i förordningen om landsting den
21 mars 1862 skall erhålla följande förändrade lydelse:
I hvarje län skall finnas ett landsting, sammansatt af valda ombud
från länets städer och härader eller tingslag; dock att detta
stadgande, äfvensom hvad hår nedan vidare föreskrifves, icke eger
tillämpning å stad, som har en folkmängd af minst en etthundrafemtiondedel
af rikets hela invånareantal. Landstingsmannen åro i
utöfningen af sitt uppdrag icke bundne af valmäns föreskrifter.
§ 3.
§ 4.
Om ändrad
Lag
angående förändrad lydelse af § 1 i förordningen om landsting
den 21 mars 1862.
»JO 47. 40
Lördagen den 5 Maj, f. in.
I eu vid utlåtandet fogad reservation hemstälde deremot herrar
iiandrtinV Annerstedt’ ?on Krusenstlernå, Pehrsson, Öländer, von Stapelmohr,
förordningen. Kardell och E. Svensson från Karlskrona:
(Forts.) att Kiksdagen för sin del ville antaga följande
Lag
angående förändrad lydelse af § 1 i förordningen om landsting
den 21 mars 1862.
Härigenom förordnas, att § 1 i förordningen om landsting den
21 mars 1862 skall erhålla följande förändrade lydelse:
I hvarje lån skall finnas ett landsting, sammansatt af valda ombud
från länets städer och härader eller tingslag; dock att detta
stadgande, äfvensom hvad här nedan vidare föreskrifves, icke må
ega tillämpning på stad, som har en folkmängd af minst en etthundrafemtiondedel
af rikets hela invånareantal, eller å stad, som
utträdt ur landsting och hvars invånareantal ej minskats under det,
som berättigar staden till utträde. Landstingsmännen äro i utöfningen
af sitt uppdrag icke bundne af valmäns föreskrifter.
I fråga härom anförde:
Herr von Krusenstjerna: Såsom kammaren behagade finna,
har halfva antalet af lagutskottets ledamöter reserverat sig mot det
slut, hvartill utskottet kommit. Uti principielt hänseende hafva vi
ju intet att erinra mot motionärens förslag, hvilket synes mig vara
en konseqvens af det beslut, som kammaren förut fattat om ändring
af § 6 riksdagsordningen. Och når man har sagt a — det har nu
icke jag eller de med mig liktänkande gjort — men när a är sagdt,
måste man äfven säga b. Deremot kan jag icke helt och hållet instämma
i sjelfva förslaget, sådant det hår föreligger.
I allmänhet finner man med en stads utträde ur landsting endast
förknippad tanken på den inverkan, som detta medför i så måtto,
att staden upphör att i fråga om val till Första Kammaren utgöra
gemensam valkrets med landsbygden och i stället bildar egen valkrets.
. Men jag ber kammaren ihågkomma, att en stads utträde ur
landsting tydligen innebär en fullständig skilsmessa mellan landet
och staden jemväl i fråga om gemensamma tillgångar, kassor, byggnader,
lasarett o. d. Här skall således en fullständig bodelning mellan
landet och staden ega rum, en bodelning, hvars genomförande
— såsom reservanterna tillåtit sig hår erinra — »i öfverensstämmelse
med rättvisans och billighetens fordringar är en ganska grannlaga
uppgift1*'' L)et synes mig då ligga uti allas intresse, att en dylik
skilsmessa icke må behöfva ifrågakomma oftare än nödigt är, att
man ställer så till, att icke en stad, så att säga, måste gå ut och in
i landstinget. Detta synes mig dock kunna ifrågakomma under de
första åren efter en stads utträde ur landstinget, om motionärens
förslag antoges oförändradt.
41 N:o 47.
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Nu förhåller det sig så, att når en stad uppnått en folkmängd
af 25,000, skall den utträda ur landftinget. Sjunker folkmängden under
25,000, skall staden åter inträda i landstinget. Enligt reservanternas
förslag åter skall en stad utträda ur landstinget, när dess folkmängd
uppgår till ''/150 af rikets hela folkmängd. Oro sedan stadens invånureantal
sjunker under den siffra, som föranledt dess utträde,
skall den åter inträda i landstinget. Detta reservanternas förslag synes
mig stå i full öfverensstämmelse med hvad som för närvarande gäller.
Men hurudant blir förhållandet, om motionärens förslug oförändradt
antages.
Jag tänker mig ett konkret fall. Om — såsom man ju kan
antaga — 1/150 af hela rikets folkmängd år 1895 utgör 31,000, skall
således en stad, som vid 1895 års början har en folkmängd af 31,000
personer, utträda ur landstinget. Under år 1895 ökas denna städs
folkmängd i precis samma relation som förut och är vid årets slut
31,500, men folkökningen inom andra städer — kanske sårekildt
några af de stora städerna — har fortgått hastigare, så att vid 1896
års början är 1/150 af rikets hela folkmängd icke 31,500, utan 32,000.
Då skulle denna stad åter inträda i landstinget och förlora sin rätt
att vara egen valkrets, icke derför att stadens absoluta folkmängd har
gått tillbaka — den har tvärtom gått framåt i vanlig progression —
utan derför att den ej har gått framåt lika fort som en del andra städer.
Så kunna under år 1896 andra förhållanden inträda och qvoten, eller
Visp a^ rikets hela folkmängd, förändras, så att staden åter skulle utträda
ur landstinget. På detta sätt skulle den kunna komma att upprepade
gånger träda ut och in med alla härutaf förorsakade besvär och uppgörelser.
Detta synes mig olämpligt och hör följaktligen undvikas.
Härjemte skulle ett antagande af föreliggande förlag innebära
en bestämd orättvisa mot en stad, Gefle. Denna stad har en folkmängd
af öfver 25,000 invånare och deltager således enligt nu
gällande lag icke i landsting, men dess folkmängd uppgår icke till
V150 rikets hela invånareantal. Således skulle Gefle på grund
af lagförslaget, om detsamma blefve antaget, fö lora sio rätt att utgöra
en egen valkrets, och lagförslaget skulle alltså med afseende
på denna stad komma att hafva retroaktiv verkan.
Af dessa skäl och då, efter hvad jag nyss förnummit, reservanternas
förslag år antaget af medkammaieu, får jag, h rr talman, hemställa
om bifall till reservanternas förslag.
Häruti instämde herrar JBoéthius, Themptander, Larsson från
Upsala, Falk, Fetri, Hruzelius, Skytte, Dieden, Waldenström, Nyström,
Wikström, Svensson från Karlskrona, Lilliehöök, Odhner, Aulin,
Hammarlund, Kardell, Wellander, Gethe, Zetterstrand, Zotterman,
Östberg och Eklundh från Lund.
Herr Eklund från Norrköping yttrade: Herr talman! Efter
de många instämmanden i föregående talares anförande, som förekommit,
kunde ju också jag hafva åtnöjt mig med ett sådant instämmande,
men då jag redan begärt ordet, innan han slutat sitt anförande, anser
jag lämpligt, att också jag i största korthet uttalar mig till förmån
Om ändrad
lydelse af § 1
i landsting
förordningen
(Forte.)
Klo 47. 42
Lördagen den 5 Maj, f. m,
Om ändrad för reservanternas förslag. Denna lagfråga är en svit af den representativ/
§ 1 tionsföråndring, som vi beslöto den 28 sistlidne februari. Jag ansåg
förordningen. urin del, att denna frågas lösning var en politisk nödvändighet, och
(Forts) det förr eller senare skulle åläggas oss att lösa den, och i enlig
het
med denna min uppfattning röstade jag för densamma. Men jag
vill också bekänna, att jag anser det vara af största vigt, att man
söker ställa så, att de följder, som härflyta från denna förändring af
riksdagsordningen, måtte medföra så liten olägenhet som möjligt.
Reservanterna hafva på ett i alla hänseenden uttömmande sätt framstält
och skildrat de olägenheter, som skulle af nu föreliggande lagförslag
härflyta för de medelstora städerna, särskilt de städer, hvilka
för närvarande redan hafva utträdt ur landsting. Jag tror, under sådana
förhållanden, att man bör bespara dessa städer dessa olägenheter,
och får i enlighet med denna uppfattning yrka bifall till reservanternas
förslag.
I detta yttrande instämde herr Swartling.
Herr Johnsson i Bollnäs: Herr talman, mine herrar! Den
förste talaren erkände, att utskottets förslag var en konseqvens af de
ändringar i riksdagsordningen, som af denna Riksdag antagits, men
oaktadt detta slutade talaren med att yrka bifall till reservanternas
förslag. Då den ändring i 6 § riksdagsordningen, som af denna
Riksdag blifvit antagen, för två år redan behandlades i denna kammare,
tog jag mig friheten påyrka återremiss af denna paragraf i syfte att
utskottet skulle kunna formulera paragrafen på det sått, att land och stad
skulle likställas i afseende på val till Företa Kammaren. Med anledning
af framstälda yrkanden i denna rigtning yttrade justitieministern
följande: »Hvad då först angår anmärkningen vid 6 §, att stadgan
dena
i 1 mom. å ena sidan samt 2 och 3 mom. å den andra kunde
komma att stå i strid mot hvarandra, så grundar sig denna anmärkning
på det antagande, att ett större antal städer, som nu deltaga i
landsting, skola utträda och hafva en folkmängd, som föga öfverstiger
25,000, i hvilka fall det vore möjligt, att antalet riksdagsmän för
dessa städer, sammanlagdt med det antal, som öfriga städer skola utse,
komme att uppgå till mera än 150, så synes denna anmärkning i
och för sig icke böra föranleda ändring af förslaget, helst den,
om anledning framdeles förekommer, lätteligen kan, utan grundlagsändring,
undanrödjas derigenom att det i förordningen om landsting
§ 1 stadgade folkmångdstal, som berättigar till utträde ur landsting,
höjdes till det tal, som ungefärligen motsvarar 1/150 af rikets
folkmängd».
Det år således nu frågan, huruvida kammaren är villig att förverkliga
det antagande, som då stäldes i utsigt, nemligen att genom
ändring af landstingsförordningen ställa land och stad lika i afseende
på val till Första Kammaren. Reservanterna hafva antydt, att det
skulle vara orätt, att städer, som hunnit den folkmängd, som berättigade
dem att välja riksdagsman till Första Kammaren, åter skulle
beröfvas denna rättighet för det fall att folkmängden folie, så att den
icke vidare utgjorde en qvot, fullt motsvarande 1/li0 af rikets hela
43 N:o 47.
Lördagen den 5 Maj, f. m.
invånareantal, och föreslå derför, att de nuvarande bestämmelserna 0m tandrad
i detta afseende må fortfarande få gälla, nemligen att den stad, som
en gång fått rätt att välja för 25,000 invånare, skall bibehålla denna ferord^ingM.
rätt. Ja, litet hvar kan ju önska, att, då ändrade bestämmelser skola (Forts.)
införas, bestämmelser, som för en eller annan ort äro mindre förmånliga,
få intaga en undantagsställning och af dessa bestämmelser ej
beröras, men sådana undantag till förmån för ett eller annat enskildt
intresse hafva åtminstone hittills icke af Riksdagen kunnat godkännas,
och jag hoppas, att icke heller i förevarande fall den af reservanterna
förordade grundsats skall vinna bifall.
Har en lagförändring antagits, måste den väl böra gälla såväl
med afseende på den ena staden som den andra. Om reservanternas
förslag antages, skulle följden blifva, att en stad, som uttrådt
ur landsting och har en folkmängd af 25,000 invånare, skulle vara
berättigad att utse ledamot af Första Kammaren, men att deremot
en stad, som om ett eller annat år kan få 31,000 eller 32,000 invånare,
icke är berättigad dertill. Ehuru den sistnämnda staden har
så stor folkmängd utöfver den minimifolkmängd, som hittills varit
gällande, så skulle den i alla fall ej vara berättigad att utse ledamot
af Första Kammaren. Det blefve en föga rättvis skilnad mellan
den ena staden och den andra, om man skulle tillämpa en dylik
princip. För öfrigt synes det mig i högsta grad oegentligt att antaga
ett lagförslag, som berättigar den ena staden att välja ledamot
för 25,000 invånare, men den andra, som deremot utträder om
några år ur landsting — antag att qvoten då utgör 33,000 — att
för all framtid välja en ledamot för 33,000 invånare. Om några år
kan en annan stad utträda med en annan qvot o. s. v. Det
blefve sålunda olika folkmängds-iffra, som gälde för olika städer
i fråga om val till Första Kammaren. Jag föreställer mig, att kammaren
ej skall vara villig inträda på undantagsbestämmelsernas område
och skapa missförhållanden, som man just genom den beslutade
ändringen i riksdagsordningen velat förekomma. Hvad beträffar
Gefle stad, som en talare berört, så är denna stad i så stark utveckling,
att den om några år i alla fall får rätt att välja efter de
nya bestämmelserna, och jag skulle således icke med hänsyn till Gefle
stad hafva framlagt min motion; men här gäller det icke en stad,
utan alla de städer, som uppnå den folkmängdssiffra, som berättigar
till utträde ur landsting, för att bilda egen valkrets. Då är det rigtigt,
att man ställer stad och land i detta afseende lika. Hittills har
det visserligen varit en skilnad med afseende å den folkmängdssiffra,
som galt för stad i fråga om rått att utträda ur landsting och bilda
egen valkrets, och det invånareantal, som berättigar landsting att
utse ledamot. Men denna bestämmelse har, som det tydligen framgår
af motiveringen till införande i landstingaförordningen af detta
stadgande, skett med hänsyn dertill, att städernas folkmängd då var
så obetydlig, att utträde ur landsting med en folkmängd af 25,000
invånare borde stad medgifvas, ehuru landsting skulle utse ledamot
för 30,000. Alen nu föreligger icke detta skäl. Om man ser på
folkmängdssiffrorna för stad och land, så framgår deraf, att under de
sistu 5 åren folkmängden från 1830 till 1891 ökats i städerna med
X:o 47. 44
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Om ändrad 79,182 personer och på landsbygden med 6,380 personer. Under
^^landsiin^s- 8^dana förhållanden frågar jag herrarne, om det kan vara med bil—
förordningen, bghet och rättvisa öfverensstämmande att påstå, att stad skulle vara
(Forts.) berättigad att välja ledamot af Första Kammaren med en fix mindre
folkmängdssiffra, under det att qvoten af den folkmängdssiffra, som
berättigar landsting att utse ledamot i samma kammare för hvarje
år, ökades, helst städernas utveckling i alla fall går i den rigtning,
att städerna snart nog komma att utse ett stort antal ledamöter till
Första Kammaren.
På dessa skäl, herr talman, tager jag mig friheten att yrka bifall
till utskottets hemställan.
Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de gjorda yrkandena
gaf herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen den senare propositionen med öfvervägande
ja besvarad.
Motionären begärde likväl votering, hvilken ock företogs enligt
följande nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition:
Den, som bifaller den af herr Annerstedt m. fl. vid lagutskottets
utlåtande n:o 53 afgifna reservation, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets i utlåtandet gjorda
hemställan.
Omröstningen visade 126 Ja och 62 Nej; och hade kammaren
sålunda fattat sitt beslut i enlighet med ja-propositionens innehåll.
§ 5.
Om titta Föredrogs vidare lagutskottets utlåtande n:o 54, i anledning af
magg^ lagen motion om vissa tillägg i lagen angående skydd mot yrkesfara
antgrke?/arZ° den 10 maj 1889-
I anledning af berörda, inom Andra Kammaren af herr D.
Bergström väckta motion, n:o 137, i hvars syfte herrar Fridtjuv Berg,
John Olsson, J. A. Fjällbäck, Oskar Eklund och Johannes Svensson
från Stockholm förklarat sig instämma, hemstälde utskottet:
•
att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville
framlägga förslag om tillägg till lagen om skydd mot yrkesfara den
10 maj 1889 i syfte att bestämmelserna i samma lag må förklaras
ega tillämpning jemväl å industriel rörelse, som för statens eller kommunens
räkning idkas, ändå att idkandet icke sker såsom näring.
45 N:o 47.
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Herr Lilliehöök, erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag Om vista
skall anhålla att få föreslå en liten förändring af utekottets före- t,Ua39, ''}*gen
liggande hemställan, nemligen att orden Dega tillämpning jemväl a”yrytel/-aromo<
å», måtte få utbytas mot: n tillämpliga delar gälla jemväl förr). (Fortg.)’
Jag har trott, att denna förändring vore nödvändig till förebyggande
deraf, att vissa vid statens industriella verk anstälde tjensteman i
annat fall möjligen skulle komma att dömas af polisdomstol för sådana
tjenstefel, som enligt gällande författningar skola afdömas af
krigsrätt.
Jag anhåller, herr talman, om proposition på detta mitt förslag,
och på samma gång anhåller jag att få meddela, att ett dylikt yrkande
äfven framställe i Första Kammaren och vunnit dess bifall.
Vidare anförde:
Herr von Krusenstjerna: Jag delar visserligen icke de betänkligheter,
som ligga till grund för den förre talarens yrkande.
Jag anser nemligen, att författningar af det slag som den förevarande
böra kunna fullständigt tillämpas å statens tjensteman, när fråga år
om industriella inrättningar, som de förestå. Jag tillåter mig erinra
kammaren, att vi hafva en förordning om minderåriges användande
vid arbete i fabriker, som år likartad med denna och hvari det stadgas
rått för Kongl. Maj:ts befallningshafvande att meddela föreskrifter
äfvensom åtskilliga straffbestämmelser. Jag tror icke, att det rådt
någon tvekan om, att denna förordning äfven eger tillämpning på
statens verkstäder. Hvad beträffar frågan, huru straffet skall bestämmas,
antingen efter den speciella lagen eller — om det är en
tjensteman i embete — efter 25 kap. strafflagen, det blir domstols
sak att afgöra. Men i alla fall, då här är fråga allenast om en
skrifvelse, vill jag ej motsätta mig den af herr Lilliehöök ifrågasatta
ändringen, på det ej hår sedermera måtte behöfvas någon sammanjemkning,
som möjligen kan äfventyra hela frågans fall.
Jag ansluter mig således till det af herr Lilliehöök framstälda
förslag.
Herr David Bergström: Herr talman! Den framställning, jag
gjort om vissa tillägg till gällande lag angående skydd mot yrkesfara,
bär lagutskottet ansett i en punkt påkalla Riksdagens åtgärd. I två
andra punkter har detta deremot icke varit händelsen.
Utaf dessa sist nämnda punkter berör den ena frågan om arbetsgifvares
skyldighet att hos yrkesinspektören anmäla inträffade olycksfall
vid de verkstäder och arbetsställen, som falla under ifrågavarande
lag. Jag har påyrkat ett lagstadgande i detta hänseende och har
dervid anfört såsom skäl, att våra yrkesinspektörer, liksom alla sakkunnige
i utlandet, gång på gång framhålla, att en dylik anmälningsskyldighet
år ett oeftergiflig! vilkor för ett verksamt genomförande
af en arbetareskyddslagstiftning. Skulle det behöfvas några ytterligare
bevis för rigtigheten af denna mening, stå sådana i rikligt
mått till buds uti de i sitt slag förträffliga schweiziska och österrikiska
yrkesinspektörsberättelserna, hvilka finnas tillgängliga i Riksdagens
K:0 47. 46
Lördagen den 5 Mai, f. m.
Om vina bibliotek. Hvad erfarenheten inom vårt eget land beträffar, skall
tillägg i lagenjag bär endast tillåta mig att återgifva några ord ur det sista af
^yrkesfartj0* kommerskollegium utarbetade sammandraget af yrkesinspektörernas
(Forts) berättelse för år 1892, deri det heter: »För sin del anser äfven kollegium,
att kännedomen om olycksfallen gifvetvis måste vara en vigtig
faktor för en rätt utöfning af en yrkesinspektörs kall, då, bland annat,
inspektörens uppmärksamhet derigenom rigtas på olika slag af orsaker
till yrkesfaror, och det sålunda varder lättare för honom att söka
åstadkomma skydd mot desamma; och vidare lärer icke kunna förnekas,
att medvetandet om, att olycksfallen skola komma till yrkesinspektörens
kunskap och derigenom äfven varda mera offentligt
kända, borde kunna föranleda till, att vederbörande i flere fall egnade
sina fabriker och arbetsställen en ur skyddssynpunkt bättre omvårdnad
än nu understundom lärer vara händelsen.»
Det antal olycksfall, mine herrar, som för närvarande kommer
till yrkesinspektörernas kännedom, är, såsom jag i min motion anfört,
ytterst ringa. Den officiella vägen, genom polismyndigheterna, visar
sig allt mindre gifvande för hvarje år som går. Min motion upplyser,
att antalet genom polismyndigheterna anmälda olycksfall år 1891 utgjorde
53 på samtliga yrkesinspektörerna och år 1892 39. Enligt
hvad jag inhemtat i kommerskollegium ur de sista nu inkomna yrkesinspektörsberättelserna
för fjolåret, var antalet under detta år 31
stycken. Sålunda ett ståndigt nedgående! På andra icke officiella
vägar hafva visserligen ytterligare en del olycksfall kommit till yrkesinspektörernas
kännedom, men dessa kunna endast räknas i hundratal,
sammanlagda för alla yrkesinspektörerna.
Enligt en uppgift, som jag erhållit från ett af våra större olycksfallsförsäkringsbolag,
Fylgia, hafva under de senaste fem åren af der
kollektivt försäkrade arbetare 10,234 drabbats af olycksfall. Sammanräknas
antalet försäkrade arbetare under dessa fem år, kommer
man till en summa af 129,582 arbetare. Antalet olycksfall uppgår
sålunda till i medeltal 7,9 procent eller i det närmaste 8 procent.
Enligt de upplysningar, som jag inhemtat från kommerskollegium,
har man der kommit till ungefär samma resultat genom förfrågningar
hos samtliga olycksfallsförsäkringsbolag i vårt land, nemligen till en
siffra af omkring 7 procent. Nu har kollegiet tillika beräknat, att
antalet arbetare i vårt land, som falla under lagen angående skydd
mot yrkesfara, uppgår till cirka 200,000 personer. Om vi di antaga,
att de kollektivt försäkrade hufvudsakligen äro att söka i yrken, som
äro mera vådliga, och således sänka något på procentsiffran, skulle
vi likväl komma till en siffra af omkring 10,000 arbetare, stående
under denna lag, hvilka årligen träffas af olycksfall i vårt land.
Med dessa siffror för ögonen synes mig, som man måste erkänna,
att här något måste göras, och lagutskottet har icke heller
stält sig ovilligt gent emot min framställning. Men det har på sid.
7 i betänkandet framhållit, att »Kongl. Maj:ts uppmärksamhet sedan
någon tid tillbaka» — ända sedan yrkesinspektionens första år —
»varit fästad å denna fråga», och att det vid sådant förhållande icke
synes utskottet lämpligt, att Eiksdagen går Kongl. Maj:t i förväg,
47 y-.o 47.
Lördagen den 5 Maj, f. m.
hvarjemte utskottet uttalar den förhoppning, att Kongl. Maj:t skall Om vifta
taga frågan i hela dess vidd under ompröfning. ddmot
Jag har, mine herrar, redan i min motion uttalat den förmodan, ""yries/ar”*
att orsaken till att Kongl. Maj:t ännu intet åtgjort med anledning (Forts.)
af kommerskollegii utlåtande i ämnet af den 17 oktober 1890, har
varit, att Kongl. Maj:t eller civilministern icke velat betunga de fåtaliga
yrkesinspektörerna med den ytterligare uppgiften att mottaga
och ordna dessa anmälningar om inträffade olycksfall. Jag har hos
herr civilministern vunnit bekräftelse på denna min förmodan, men
jag har ock af honom tillika erfarit något annat, nemligen att han
numera anser ställningen väsentligt förändrad, sedan Riksdagen i år
beslutat, att vårt land skall ega icke blott tre utan fem yrkesinspektörer.
lian skulle under nuvarande förhållanden icke hafva något
emot, att en dylik anmälningsskyldighet blefve stadgad.
Det år derför jag har grundad anledning antaga, att, om nu
Riksdagen i enlighet med utskottets framställning icke beslutar något
sådant lagstadgande, som jag har föreslagit, ett dylikt stadgande dock
snart skall komma till stånd genom Kongl. Maj:ts eget åtgörande
och initiativ.
Den andra af de två punkter, som utskottet uti sin slutliga hemställan
har lemnat å sido, afser att å lämpligt ställe i den ifrågavarande
lagen skulle blifva inryckt en hänvisning till allmänna lagens
straffbestämmelser, vid vållande till annan persons död eller kroppsskada,
sålunda till strafflagens 14 kap. 9 och 17 §§ jemförda med
6 kap. samma lag, en hänvisning, som i vissa fall kunde gifva
yrkesinspektörerna ett behöflig! stöd i deras verksamhet. Det är,
enligt hvad yrkesinspektörernas berättelser gifva vid handen, icke så
synnerligen väl stäldt med efterlefnaden af lagen angående skydd
mot yrkesfara. Utaf de två yrkesinspektörer, som här i Sverige
tjenstgjort ända sedan yrkesinspektionens början, har den ene i hvarje
berättelse framhållit, att arbetsgifvarne icke visat sig särdeles villige
att efterkomma hans råd och anvisningar. Den andre af dessa två,
hvilken i början lät mycket förhoppningsfull, har tydligen uti de
senare årens berättelser något ändrat mening. Redan andra året
säger han på tal om olycksfall vid ångpannor, hvarmed yrkesinspektörerna
särskildt hafva sysselsatt sig, att »många yrkesidkare, kanske
flertalet, se mera på kostnaden än på den fara, som kan föreligga,
och anse, att en hel del försigtighetsmått äro onödiga, under förebärande
af den lyckliga omständighet, att ing n olycka inträffat vid
deras ångpannor.»
Jag har personligen talat vid en af yrkesinspektörerna om denna
sak, och han sade till mig, att det var ett ganska vanligt svar, då
han hemstälde till yrkesidkare att vidtaga någon skyddsåtgärd: »Ja,
men om jag icke gör detta, så blir det ju ingen påföljd.» Det behöfs
tydligen ett stadgande, som yrkesinspektörerna i detta afseende
kunna hänvisa till.
Nu finnas ju de omnämnda lagrummen i strafflagens 14 och 6
kapitel, och dessa skulle naturligtvis kunna vara en ersättning för
stadganden i lagen om skydd mot yrkesfara, i händelse yrkesinspektörerna
kunde åberopa dessa lagrum i sina tryckta cirkulär, hvilka
N:0 47. 48
Lördagen den 5 Maj, f. m.
Om vista de utsända till arbetsgifvarne. En af våra yrkesinspektörer åberopade
tillägg i och aftryckte också dessa strafflagsparagrafer i ett cirku''är angående
a*9''rkesfara0t ^ny Pannor> 8om ^an utfärdade den 3 februari 1891. Men några
fForts)'' manaJer derefter utfärdade ban ett nytt cirkulär, och der saknade
man all hänvisning till dessa paragrafer. Jag har sökt göra mig underrättad
om anledningen till de''ta märkliga förhållande. Anledningen
skall hafva varit den, att åtskilliga arbetsgifvare låtit höra sitt missnöje
med denna hänvisning. De hade framhållit, att det icke tillhörde
våra yrkesinspektörer att åberopa någon annan lag än lagen
om skydd mot yrkesfara. Det synes mig, att detta just är ett skäl
för att söka få in en hänvisning af den art jag föreslagit i denna
lag, en hänvisning, hvilken enligt min uppfattning icke i något afseende
minskade domarens fria pröfningsrått i fråga om vållandet, något
som lagutskottet ansett att den skulle göra.
Ett trappsteg ofvanom inspektörerna har man också på min förfrågi
n uttalat sig för, att en ändring i lagen må ske just i denna
rigtning. Jag vågar derför tro, att, om Riksdagen nu också icke vill
åtgöra något i detta hänseende, kommerskollegium icke skall underlåta
att fästa regeringens och särskilt civildepartementets uppmärksamhet
på denna sak.
I den punkt, i hvilken lagutskottet tillstyrkt en framställning till
Kongl. Maj:t, har jag intet att invända mot lagutskottets hemställan,
liksom icke heller mot det ändringsförslag, som hår blifvit framståldt.
Om jag nu också finner mig i det slut, hvartill utskottet i de båda
and-a punkterna kommit, eker detta, enligt hvad som lär framgå af
hvad jag här uttalat, icke på grund af de skål, som lagutskottet
framstålt, utan på grund af de upplysningar, som jag under den sista
tiden kunnat inhemta och hvilka upplysningar gifva mig anledning
att hoppas, att dessa frågor skola i en eller annan form genom regeringens
och sårskildt genom civilministerns initiativ återkomma till
Riksdagen.
Häruti instämde herr Fridtjuv Berg.
Herr Hahn: I den af motionären föreslagna åtgärden om obligatori-k
föreskrift för arbetsgifvare att anmäla under arbetet inträffade
olycksfall får jag på det lifligaste instämma. Jag anser det nemligen,
för så vidt man vill vinna en någorlunda fullständig statistik öfver
mängden och arten af inträffade olycksfall, med nödvändighet böra
åligga arbetsgifvarne att utan någon vidare påminnelse lemna de upplysningar,
som behöfvas för en sådan statistik. Jag skulle gerna
hafva sett, att ett yrkande i den vågen kommit fram, men då det nu
icke kan ske, vågar jag hoppas, att regeringen tager saken om hand
och att i det förslag, som möjligen kan derifrån komma, vi måtte
äfven få något, som understödjer motionärens förslag derom. Jag
ber nu blott att få instämma i utskottets hemställan om en skrifvelses
aflåtande.
Med herr Hahn förenade sig herrar Fjällbär, Svensson från
Stockholm, John Olsson och Aulin.
49 N:0 47,
Lördagen den 5 Maj, f. in.
Herr Larsson från Upsala: På samma gång jag ber få instämma
i det slut, hvartill utskottet kommit, och äfven i allt det, som
för (ifrigt blifvit uttaladt om nödvändighet af skydd mot yrkesfara,
ber jag få erinra derom, att den antydda statistiken icke alltid är
så tillförlitlig, och att åtminstone ett och annat exempel visar, att
det icke alltid är eagdt, att de, som drabbats af olyckor och varit
försäkrade, drabbats åt denna o’yika under utöfningen af det arbete,
för h vil ket de varit försäkrade. Det var t. ex. här i staden en arbetsgivare,
som hade ett stort byggnadsföretag och försäkrat alla
sina arbetare. Ett par af arbetsrne drabbades ef olycksfall på arbetsplatsen,
men det var en annan, som en söndag på ett helt annat
ställe inom staden, utan att det hade något med arbetet att skaffa,
drabbades af olycka, och försäkringsbolaget var neg liberalt att
ändock utbetala föpäkiirgsbelo] pet. Jag har härmed velat fä«a,
att yrket icke alltid är det, som gifvit direkt anledning till en inträffad
olycka. Jag har emellertid ingen invändning att göra mot
den utredning, man åsyftat. Jag tillåter mig emellertid nämna, hvad
en yrkesinspek‘ör belättat. Arbetsgifvaren hade låtit uppsätta en
skyddsarordning, men sedan han väl vändt ryggen till, kastade arbetaren
bort skyddet, sägande sig icke vilja hafva det, då han icke
V.?re„ van att arobeta. med sådant. Detta visar, att det kan vara olika
förhållanden på olika ställen. Jag har icke något vidare yrkande
att göra.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, biföll kammaren
utskottets hemställan med den ändring, att orden Dega tillämpning
jemväl å» utbyttes mot orden ri tillämpliga delar gälla jemväl för».
§«•
Ordet lemnades härefter till
Herr Persson i Mörarp, som yttrade: På dagens föredrag
ningslista
förekomma två ärenden, nemligen statsutskottets utlåtanden
n:is 74 och 75, In il ka afse framställningar från utskottet om antagande
af voteringspropositioner. Då dessa ärenden äro af beskaffenhet
att böra afgöras så fort som möjligt och då det icke finnes något
rimligt antagande, att vi skola hinna dit under eftermiddagens plenum,
så hemställer jag, att kammaren ville besluta, att på morgondagens
föredragningslista främst bland de två gånger bordlagda ärendena
måtte upptagas nämnda statsutskottsutlåtanden i den ordning, i a er här
nämnt dem.
Denna hemställan bifölls.
§ 7.
Under åberopande af i sådant afseende mellan herrar talmän
träffad öfverenskommelse, tillkännagaf herr talmannen, att gemensamma
omröstningar öfver de voteringspropositioner, som derförinnan
Andra Kammarens Prol. 1801. N:o 17. 4
Om vissa
tillägg i lagen
ang. skydd mot
yrkesfara.
(Forts.)
N:o 47. 50 Lördagen den 5 Maj, f. m.
kunde varda af båda kamrarne godkända, komme att ans (äflas nästa
måndag den 7 dennes.
§ 8.
Anmäldes och godkändes
statsutskottets förslag till Riksdagens skrivelser till Konungen:
n:o 74, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förskjutande
af den väguppskattningenämnderna tillkommande ersättning
m. m.,
n:o 75, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af ökadt utrymme för tekniska skolan i Stockholm m. m.,
n:o 77, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Jemtlands fältjägareregementes mötesplats af mark tillhörig
f. d. militiebostället Kungsgärden n:o 1 i Jemtlands län,
n:o 78, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af rätt till bearbetande af apatitförekomster, samt
n:o 79, i anledning af Kongl Maj:ts proposition angående upplåtelse
af jord från Alnarps kungsgård underlydande gatehusen nås
12, 13 och 14 Lomma i Lomma församling af Malmöhus län.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,4 2 e. m.
In fidem
Hj. Ne hr mun.
Stockholm, John Sjörkmahs boktr., 1S94i