RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1894:39
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1894. Andra Kammaren. N:o 39.
Lördagen den 28 april.
Kl. 7 e. m.
§ I
Fortsattes
öfverläggningen angående den under § 8, af delningen B
i bevillningsutskottets uti betänkandet n:o 17 angående stämpelafgiften
framlagda författningsförslag förekommande rubrik, Depositiomr åkning.
Enligt förut gjord anteckning lemnades ordet till
Herr Eken man, som yttrade: Utaf talare anfördes under för
middagens
debatt bland andra skäl mot den föreslagna stämpelskatten,
att en sådan skatteform vore mindre angenäm och mindre gifvande.
Het första skälet kan jag icke tillmäta någon synnerlig betydelse, ty
det är ju samma fel i detta afseende med den föreslagna stämpelskatten
som med skatter i allmänhet, att de icke förefalla angenäma,
utan mer eller mindre oangenäma. Det andra skälet, eller att den
ifrågavarande stämpelskatten vore mindre gifvande, anser jag vara
fullt rigtigt, anfördt från den sidan. Den blifver mindre gifvande,
sådan den i föreliggande betänkande föreslagits, derför, att man vid
införandet af denna nya skatteform velat undvika ett annat fel, eller
att gå till väga med ovarsamhet. Således har det, derför att man vid
denna nya skatts införande velat iakttaga den största möjliga försigtighet,
icke varit möjligt att göra den mycket inbringande. Jag anser
derför, att hvad som i detta afseende anförts såsom ett fel hos den
föreslagna stämpelskatten i stället är en förtjenst.
Sedan jag nu i största korthet berört dessa anmärkningar, ber
jag att få fästa mig vid en tredje anmärkning, som gjorts mot de
föreslagna stämpelskatterna, eller att de skulle komma att verka störande
på näringslifvet. Jag tror för min del icke, att så kommer att ske,
om de endast påläggas i den utsträckning, Kongl. Maj:t föreslagit dem.
Ty det är just för att undvika att så blefve förhållandet, som man
gått till väga så varsamt, som man gjort. Men emot dessa anmärkningar,
hvilkas betydenhet jag sökt reducera, torde man å andra
sidan dessutom böra medgifva, att denna skatteform i sig sjelf eger
en mycket stor förtjenst, den förtjensten nemligen, att dessa stämpel
Andra
Kammarens Prat. 1894. N:o 39. 1
Om ny
förordning
angående
stämpelafgiften.
(Forts.)
N:o 39.
2
Lördagen den 28 April e. m.
Om ny
förordning
angående
stämpelafgift
en.
(Forts.)
skatter, hvarom bär är fråga, enligt hvad erfarenheten från många
andra länder, der de äro införda, visat, höra Itömma att träffa förmögenheten.
Jag säger icke skall under alla förhållanden, ty så är det
icke; men man har i utsigt att med stämpelskatt lättare träffa förmögenheten,
än man med andra skatter lyckas göra det. Detta är
från min synpunkt en verklig förtjenst hos stämpelskatten. Det är
dock gifvet, att om man med stämpelskatten verkligen skall kunna
träffa förmögenheten, så heror detta på, huru den kommer att tillämpas.
Man vet ju, att man med skatter i allmänhet har ytterst svårt att
träffa förmögenheten, och det finnes väl också knappast något skatteobjekt,
som har så stor förmåga att undandraga sig beskattning som
just förmögenheten. Om man derför, såsom det under förmiddagens
debatt blifvit yttradt, säger, att i vissa fall stämpelafgift icke drabbar
de förmögna, så vill jag gerna medgifva, att så understundom kan
vara förhållandet. Man kan t. ex. hysa tvekan, huruvida man lyckats
finna en lämplig skatteform, då man vill stämpelbelägga invisningar
å en persons räkning hos bank eller bankir samt vexlar. Men jag
tillåter mig deremot bestämdt påstå, att om man skall kunna tänka
sig att med någon skatt träffa förmögenheten, så bör det vara med
den stämpelskatt, som lägges på sådana bevis öfver innehafvande förmögenhet
som depositionsbevis och obligationer. Jag anser det derför
alldeles uppenbart och klart, att man genom införandet af stämpelskatt
på depositionsbevis och obligationer verkligen träffar förmögenheten,
och att man sålunda genom antagandet af stämpelskatten i
denna del slår in på den rätta vägen.
Nu har under debatten af en ärad talare framhållits, att, då frågan
i alla fall vore ganska ny och icke i alla afseenden undergått
erforderlig pröfning och beredning inom utskottet, det skulle vara
lämpligt att återremittera det föredragna betänkandet. Ja, jag skulle
för min del gerna vilja biträda det förslaget, om det icke vore så
långt lidet med riksdagen. Jag hyser mina tvifvelsmål om att man
nu vid riksdagens slut med en återremiss skulle vinna någon synnerligen
grundlig och omfattande utredning. Inskränker man sig deremot
till att bifalla de punkter i betänkandet, beträffande hvilka jag förmodar
litet hvar medgifver, att hvad Kong! Maj:t i dem föreslagit
är lämpligt, nemligen stämpelskatt på depositionsbevis och obligationer,
då tror jag, att man redan vunnit, hvad man för närvarande kan vinna.
Man har då fastslagit den principen, att man med den föreslagna
stämpelskatten afser att, så vidt möjligt är, träffa förmögenheten och
derigenom slagit in på, som jag tror, den rätta vägen. Och äfven
för statsregleringen vunne man derigenom en icke oafsevärd tillökning
i inkomster.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, skall jag, herr talman,
yrka bifall till den reservation rörande stämplar på depositionsbevis,
som är afgifven af herr Cavalli m. fl.
Häruti instämde herr Larsson i Mörtlösa.
Lördagen den 28 April, e. m.
3
N:o 39.
Vidare anförde:
Herr Wijkander: Herr grefve och talman, mine herrar! Då
man vill pålägga en ny skatt, är det ju nödvändigt att först klargöra
för sig, hvilket skattehehof för tillfället finnes. Jag anser derför, att
det är nödvändigt att något närmare, än som förut under diskussionen
gjorts, precisera siffrorna. Det hade varit önskvärdt, att dessa siffror
framhållits af någon af regeringens medlemmar. Jag vill icke neka
till, att det väckt en viss uppmärksamhet, att den brist, som nästa
år kommer att i statsregleringen uppstå, af bevillningsutskottet påvisats,
utan att det förelegat någon framställning från regeringen vare
sig om denna brists uppkomst eller om något sätt, hvarpå den skulle
kunna fyllas. Derför måste naturligtvis bevillningsutskottet och
Riksdagen sjelf söka bilda sig en föreställning om bristens storlek.
Såsom jag redan på förmiddagen nämnt, är enligt officiella uppgifter
minimum i den brist i de beräknade statsinkomsterna, vi kunna vänta
nästa år, nära 4,000,000 kronor eller närmare angifvet 3,700,000 kronor.
Deremot bär redan af Riksdagen en nedsättning i utgifterna på de
olika bufvudtitlarne skett med omkring 2,400,000 kronor. Således,
om än alla de nya stämpelskatter, som af regeringen föreslagits, skulle
af Riksdagen antagas, skulle likväl uppstå eu brist i statsinkomsterna
på omkring 1 Va million kronor eller närmare angifvet 1,300,000 kronor.
Nu veta vi, att Första Kammarens ledamöter i bevillningsutskottet
i sin reservation rörande stämpelskatten påyrkat en nedsättning i vissa
delar af denna skatt, och i denna kammare bar icke gjorts något
yrkande om att gå längre, än reservanterna i bevillningsutskottet från
Första Kammaren gjort. Om man derför finge antaga, att alla de af
dem föreslagna stämpelafgifterna skulle påläggas, visar det sig, att inkomsterna
häraf icke skulle gå till mer än omkring 3A million kronor.
Således skulle det blifva eu ytterligare brist på omkring 3A million
kronor. Om denna brist lägges till den andra, visar det sig, att äfven
om vi antaga den af Första Kammarens ledamöter i bevillningsutskottet
afgifna reservationen, så skulle likväl för nästa statsregleringsperiod
uppkomma en brist på omkring 2,000,000 kronor.
Såsom af det betänkande, som ligger på kammarens bord, synes,
bar bevillningsutskottet ansett sig tvunget att föreslå en tullförhöjning
på kaffe från 12 till 25 öre, och denna tullförböjning skulle inbringa
staten 2,400,000 kronor. Således skulle den brist, som finnes, mer
än väl täckas af detta belopp. Under sådana förhållanden hemställer
jag till berrarne, om det kan vara skäl i att nu försöka pålägga en skatt,
som icke skulle vara behöflig, när man skulle kunna reda sig med den
summa, som skulle erhållas genom den föreslagna höjningen af kaffetullen.
Ku kan visserligen någon säga, att vi kunna minska tullsatsen.
Men, mine herrar, man bör icke tillgripa tullförköjningar ofta,
utan man bör i stället göra dem hastigare och bestämdare, så att
spekulationer ej allt för ofta måtte förekomma. Man skall icke böja
med några öre den ena gången och med några öre den andra, utan
Om ny
förordning
angående
stämpelaf
giften.
(Forts.)
N:o 39.
4
Lördagen den 28 April, e. m.
Om ny
förordning
angående
stämpelafgiften.
(Forts.)
det är bäst att höja på eu gång. Derför kan jag ej finna annat, än
att det är olämpligt att taga denna 3/i million genom den föreslagna
stämpelskatten.
Jag skall be att få framhålla, att det icke alls är sagdt, att denna
kammare kommer att antaga stämpelskatt på alla dessa slag af affärshandlingar,
ty äfven om den föreslagna afgiften för depositionsbevis
— den rubrik, som nu föreligger — skulle gå igenom, torde det dock
vara sannolikt, att vexlar och skuldebref icke komme att beläggas
med stämpel, och då blefve det ju ändå mindre, som skulle komma
staten till godo genom den föreslagna stämpelskatten.
Samma lätthet att handskas med siffror som vid ett par andra
tillfällen under denna diskussion visade sig också, då under förmiddagen
ett par talare talade om, att stämpelskatten på depositionsbevis
skulle uppgå till 335,000 kronor, såsom i komiterades beräkning
finnes uppgifvet; men med den jemkning, som af reservanterna blifvit
föreslagen, är det icke 335,000 kronor, man skulle kunna påräkna,
utan det blefve en ganska betydlig afprutning på denna summa.
Sannolikt skulle det ej blifva mycket mer än 200,000 kronor, och
då blir frågan: skola vi gifva oss in på att taga blott en del af stämpelskatten,
då det är ett så litet belopp, som derigenom kan vinnas,
att det näppeligen har någon betydelse för beräkningen af staten för
nästkommande statsregleringsperiod?
För öfrigt skall jag särskild! be att få framhålla, att lika enkelt
det synes vara att belägga depositionsbevisen med stämpel, lika svårt
är det att tillämpa detta i verkligheten. Jag medgifver, att depositionsbevisen
en gång böra beläggas med stämpel, och jag medgifver
ytterligare, att det är ett stort skäl att göra det särskildt på depositionsbevis.
Men jag vill rigta uppmärksamheten derpå, att insättningar
å depositionsräkning och å sparbanksbok ligga hvarandra mycket
nära. Nu skulle insättningar å sparbanksbok vara fria från stämpel,
men insättningar å deposition stämpelbelagda. Då torde herrarne
finna, huru lätt det skulle vara för en insättare att undandraga sig
stämpelafgiften, då metoden att för insättningar använda böcker i stället
för bevis kan tillämpas när som helst. Genom att införa insättningar
af penniDgar på bok, skulle således depositionsbevisens antal minskas,
och i samma stund äfven den summa, som skulle erhållas genom den
dem pålagda stämpelskatten. Likaså skulle förhållandet blifva, om
jag använde depositionsbevis, som icke löpa på tre å fyra månader,
utan på längre tid, och omsättningen sker genom påskrift på beviset.
Icke heller här vore stämpelafgiften till någon nytta. Så enkel således
en stämpelbeläggning af depositionsbevis synes vara, så är den
dock icke så lätt att göra effektiv. För min del anser jag visserligen,
att dessa svårigheter en gång icke få stå i vägen för depositionsbevisens
stämpelbeläggning; men hvad jag vill framhålla är det, att,
när man en gång vidtager en sådan åtgärd, man hör taga steget fullt
ut och stämpelbelägga en hel del andra papper, som äro nära beslägtade
5
N:o 39.
Lördagen den 28 April, e. m.
med dessa, hvarjemte man hör vidtaga sådana försigtighetsmått, att
lagen kan blifva effektiv. *
Jag tror derför, att, om herrarne icke äro beredda att äfven belägga
vexlar och skuldebref med stämpelafgift, det är olämpligt att
stämpelbelägga depositionsbevis, bur fördelaktigt detta ur teoretisk
synpunkt än skulle vara; och jag anser, att det är mycket, som talar
för att nu icke vidtaga någon sådan stämpelbeläggning af affärspapper.
Herrarne veta, att det finnes i samhället stora kretsar, som med oro
se stämpelbeläggning af affärshandlingar. Jag delar visserligen icke
den uppfattningen, att man skall kunna undgå densamma, och jag
kommer för min del, när frågan en gång kommer före i sin helhet,
att rösta för stämpelbeläggning af sådana papper, men jag anser, att
det icke för en obetydlig vinst nu är rätt att i otid oroa dessa kretsar
genom att stämpelbelägga vissa affärshandlingar, under det andra,
som lika väl borde stämpelbeläggas, icke skulle blifva det. Det vore
en balfmesyr, om man både stämpelafgift på depositionsbevis, men
ieke ginge vidare och stämpelbelade äfven andra affärshandlingar.
För öfrigt anser jag, såsom jag nyss nämnde, en sådan åtgärd vara
obehöflig, då vi i alla fall måste gifva oss in på något sådant som
att böja kaffetullen för att fylla den befintliga blåsten i staten.
Hvad slutligen beträffar frågan om återremiss, så anser jag för
min del en sådan vara ganska oskadlig; men jag kan dock icke deri
finna någon anledning för mig att återtaga mitt förra yrkande om
bifall till utskottets hemställan.
Herr Themptander instämde häruti.
Herr Johansson i Noraskog'': Jag bar begärt ordet med anledning
af herr Olof Jonssons yrkande på återremiss till utskottet af
det hela. Jag kan visserligen vara med om en återremiss af den nu
föreliggande punkten, om depositionsbevisen, men jag vill hemställa
till herrarne, om, för den händelse återremiss kommer att ega rum,
på det att vi måtte försöka vinna klarhet i afseende på frågan om
stämpelbeläggning af affärspapper i allmänhet, det då icke vore lämpligt
att återremittera blott den delen och icke öfriga delar af förslaget.
Jag tror, att det vore en klok åtgärd, så att utskottet finge
tillfälle att ytterligare besinna sig i afseende på frågan om stämpelbeläggning
af depositionsbevis, obligationer, skuldebref och vexlar.
Jag tror mig veta, att äfven Första Kammaren kommer att återremittera
dessa delar af afdelningen B, och om så blir förhållandet,
är det ju en gifven fördel, att utskottet blir i tillfälle att å nyo få
taga denna sak i öfvervägande. Ty såsom situationen var, då denna
fråga förekom i utskottet, ingingo Andra Kammarens ledamöter icke
i en så noggrann och omsorgsfull pröfning af densamma, som annars
otvifvelaktigt blifvit förhållandet. Det är med anledning häraf, som
jag tror att en återremiss skulle vara fördelaktig både i det ena och
andra afseendet, och derför skall jag tillåta mig att afstå från mitt
Om ny
förordning
angående
stämpelafgiften.
(Forts.)
N:o 39.
6
Om ny
förordning
angående
stämpelafgift
en.
(Forts.)
Lördagen den 28 April, e. m.
förut gjorda yrkande och förena mig med dem, som yrka återremiss;
men jag *vill för ögonblicket endast yrka återremiss i afseende på
frågan om stämpelbeläggning af depositionsbevis, då det sedan torde
vara tid att framställa yrkanden rörande de öfriga punkter, som böra
åtfölja återremissen.
Herr Fjällbäck: Jag bar begärt ordet närmast af den anledning,
att från flera båll bär i kammaren ur principiel synpunkt protesterats
mot stämpelskatten. Man vill icke vara med om stämpelskatten
derför att denna skatt verkar på ett obehagligt och ofta
ganska känbart sätt; den visar sig besvärlig i många hänseenden.
För min del får jag medgifva, att jag finner alla skatter besvärliga
och generande, så att i detta afseendet är det icke ensamt stämpelskatten,
som är tryckande, utan äfven de öfriga. Jag bar icke någon
särskild förkärlek för stora debetsedlar, men jag underkastar mig att
betala dem, och det får nog det öfriga svenska folket också göra.
Nu bar man framstält några speciella anmäkningar mot stämpelskatten,
hvilka ansetts vara nog betydande att motivera ett rent afslag.
Detta vill jag för min del icke vara med om, utan jag skall
gerna vara med om att instämma uti yrkandet om återremiss; dock
vill jag icke taga det så, att vi skola återfå betänkandet från bevillningsutskottet
för att afslå det, utan jag vill verkligen hafva en
stämpelskatt, derför att den är egnad att drabba det kapital, som är
rörligt. Man beklagar sig öfver att denna skatt träffar det rörliga
kapitalet, men, mine herrar, bvilket kapital är icke rörligt. Det
kapital, som icke är rörligt, det ligger på kistbottnen, och det lärer
väl icke vara mycket i våra (lagar, hvarpå vi kunna få skatt, om vi
icke taga till det rörliga kapitalet.
Under urtima riksdagen accepterade Riksdagen genom majoritet
i båda kamrarne en vexel eller rättare sagdt flera vexlar. Dessa
vexlar måste vi, såsom hederligt folk, infria och, hvad mera är, vi
böra stämpelbelägga dem, och jag vill icke för någon del böja min
röst för att vi skola undandraga oss de följder, som uppkommit af
detta samma beslut. Vi måste skaffa pengar, antingen vi vilja eller
icke. Det är alldeles så med oss som det är, när man varit med på
en fin middag och räkningen kommer. Man måste fram med pengar,
eftersom man varit med om festligheten.
Detta påminner mig lifligt om en händelse i min barndom, hurusom
en fattig torpare i min hembygd både en son, som var anstäld
i staden, och hurusom denne son, vid ett sammanträffande med fadern
i staden bjöd honom in på stadens finaste restaurant, hvarest de intogo
en festmåltid, som sonen skulle bjuda på. Men när festligheten
var slut och betalningen skulle ske, så kunde sonen icke betala. Den
gamle torparen blef naturligen ytterst förvånad, men slutet blef i alla
fall, att den fine sonen fick aflägsna sig, men källarmästaren behöll
torparen såsom gisslan och denne måste slutligen betala.
Så torde det äfven gå för oss. Det blir ytterst den arbetande
7
N:0 39
Lördagen den 28 April, e. m.
Mässen, småfolket, som får betala räkningen, och då jag här representerar
detta småfolk, så får jag säga, att vi hafva varit beredda på,
att man skulle komma att stämpelbelägga våra små vexlar och våra
andra slag af affärspapper. Hvarifrån skulle man i annat fall taga
penningarna?
Här har nämnts såsom exempel en bank, der det finnes 15,000
dylika små vexlar; de gifva en rätt betydande skatt, och man har
framdragit detta såsom bevis på huru orättvist skatten skulle drabba.
Ja, om dessa 15,000 vexlar vore affärsvexlar, då skulle jag vilja säga,
att det vore hardt mot rörelsen i den orten att påläggas denna skatt,
men tro herrarne verkligen, att denna bank diskonterat dessa 15,000
vexlar på 3 å ,4 månader? Det skulle göra omkring 60,000 vexlar
om året, och jag tror icke, att hela befolkningen i den orten gör
60,000 sådana affärer om året.
Dessa vexlar äro i min tanke en produkt af en mycket naturlig
hemslöjd. Man fabricerar dylika vexlar på små belopp och belånar
dem. Kunde vi genom stämpelbeläggning af vexlar hindra denna
industri, tror jag, att vi skulle göra svenska folket en verklig tjenst.
Jag vet, att äfven här i Stockholm liksom i landsorten massor af
dylika vexlar diskonteras, men dessa vexlar hafva visat sig ruinerande
såväl för småfolket i städerna som landthefolkningen. Dessa vexlar
förfalla på kort tid, och om jag kunde få vara med om att sätta denna
skatt på sådana vexlar, så att deras antal i någon mån inskränktes,
så skulle jag gerna vilja det.
Här har till kammaren inkommit en protest från en mängd stora
affärsfirmor, som äro medlemmar af Stockholms börs. Dessa stora
firmor beklaga sig mycket öfver den tilltänkta stämpelskatten och
framhålla, att den'' säkerligen skulle verka illa för de mindre handelsidkarne,
de små jordbrukarne och andra, som röra sig med små belopp.
Det förvånar mig att finna bland dessa 200 stycken affärsfirmor
många millionfirmor, många affärsfirmor, som gifva sina innehafvare
flera 100,000 kronor om året, såsom representanter för dessa
små jordbrukare och dessa små handelsidkare och deras små vexlar.
Jag finner bland dessa firmor flera representanter från Riksdagen,
hvilka petionera till sig sjelfva; jag finner i en behaglig blandning
representanter för frihandelspartiet och för tullpartiet, och alla äro de
eniga om en sak, nemligen att yrka afslag å den ifrågasatta stämpelskatten.
De vilja icke hafva någon stämpelskatt på sina vexlar och
icke heller på sina depositionsbevis; de vilja icke blifva besvärade
på något sätt, men då böra de också säga rent ut och icke skylla
på oss små handtverkare och handlande, ty vi hafva icke jemrat oss
öfver dessa stämpelskatter, och från Sveriges 10,000-tal småliandlande
och handtverkare har icke försports någon protest mot denna stämpelskatt,
men väl från dessa millionfirmor.
Detta är ett faktum, som jag vill konstatera, och detta är ett
skäl för mig att votera för ifrågavarande skatt äfven med risk att
stå ensam om denna mening här i denna del af kammaren.
Om ny
förordning
angående
stämpelafgiften.
(Forts.)
N:o 39.
8
Om ny
förordning
angående
stämpelafgiften.
(Forts.)
Lördagen den 28 April, e. m.
Det sades, att stämpelskatten vore drickspenningar. Ja, det har
just visat sig, att drickspenningssystemet är den mest lönande af alla
affärer; just dessa många små belopp på 10 öre slå till något. Vi
behöfva endast t. ex. tänka på våra frimärken, som till största antalet
utgå med 10 öre. Det gör en ofantlig mängd stämplar. Vore
vi nu vana vid att skicka våra bref gratis, tänk hvilken jemmer
öfver hela Sveriges bygder, om Riksdagen beslöt att lägga 10 öres
stämpel på hvarje bref. Då föreställer jag mig, att man finge böra
af protester från Ystad till Haparanda, och då skulle man jemra sig
högeligen. _ Men nu bar folket vänj t sig vid denna stämpel, och derför
höres ingen protest af.
Min öfvertygelse är, att, när vi en gång fått denna stämpelskatt
på vexla!1 införd, denna veklagan, som nu kommer från Göteborgs
och Stockholms börser, småningom skall mojna af, och att dessa
obetydliga belopp verkligen skola betalas, ty jag ber att få betona,
att dessa stämpelafgifter blifva jemförelsevis obetydliga, och på den
grund kunna de icke blifva så synnerligen betungande.
Man säger, att utredning fattas angående denna fråga. Ja, det
säger man alltid, då man icke vill en sak; det hafva vi hört många
gånger förut, men hvad som icke deremot saknas utredning om, det
är förslaget om böjning af kaffetullen med öfver 100 procent eller
från 12 till 25 öre. Dervidlag saknas icke utredning, då det är
fråga om denna kaffetull, som kommer att drabba fattigstugumman
lika bårdt som millionärens hustru, då är det ingen brist på utredning,
och jag antager, att vi redan i morgon efter gudstjensttimmarne
komma att besluta oss för denna kaffetull, hvilken blir fyrä eller fem
gånger så hög som denna stämpelskatt. Men då höres nog ingen
klagan från börsmännen.
Jag för min del är vald på det program, att jag skall söka inskränka
de indirekta skatterna och i stället söka införa direkta skatter;
och då stämpelskatten enligt min uppfattning är en direkt skatt och
kaffetullen en indirekt, så kommer jag att votera för stämpelskatten
och mot kaffetullen. Jag handlar då såväl efter min egen som mina
valmäns öfvertygelse.
Den föreslagna stämpelskatten skulle komma att drabba t. ex.
dessa depositionsbevis. Ja, bär bör man nog, att det finnes många
representanter för depositionsbevisinnebafvarnes intressen; det är ett
sådant bekymmer, huru det skall gå med dessa stackars menniskor,
som hafva sina penningar insatta på banken, och jag beklagar verkligen
dem, som äro i en sådan olycklig ställning, att de hafva några
1,000 kronor att sätta in på depositionsbevis, men jag får på samma
gång saga, att om jag vore i den ställningen, så skulle jag icke ett
ögonblick tveka att betala några kronor i stämpelskatt för ett sådant
depositionsbevis; det vore i stället synnerligen glädjande för mig att
få göra det, och jag kan icke finna annat, än att det skall vara glädjande
för litet hvar.
Jag tror, att denna stämpelskatt icke blir så farlig, som man
9 N:0 39.
Lördagen den 28 April, e. m.
utmålat den. Det är ook sant, att den icke betyder synnerligen
mycket för inkomsten; den är, såsom någon sade, en pinne i en tom
lada. Men vi hafva under urtima riksdagen tillskapat utgifter, till
hvars bestridande vi måste leta efter skatter på alla håll och kanter,
och jag är lifligt öfvertygad derom, att sedan vi nu i år först fått
kaffetullen, så få vi nästa år tobakstullen, dels tullskatten och dels
beskattningen på tobaksplanteringarna här i Sverige, och derefter
kommer troligen en fördubbling af lifsmedelsskatterna, ty angående
dessa skatter saknas icke utredning. Det är visserligen sant, att det
kan saknas utredning beträffande tobakstullen, men beträffande tullen
på råg, så är denna utredning ytterst enkel. Man låter endast fartygen
komma in till Skeppsbron eller någon annan hamn och så är
det ytterst enkelt att uttaga de 10,000-tals kronor, hvartill denna
skatt belöper sig på hvarje last.
Hvad nu angår motståndet från dem, som skola inkassera skatterna,
nemligen beträffande arfsskatten häradshöfdingarna, så finner
jag naturligt, att det skall vara obehagligt att vara mellanhand för
att plocka ut dessa skatter. Och jag ber att få erinra om det förhållandet,
att innan de högre tullarna på lifsmedel och på industriartiklar
infördes, så var det ingen corps i hela riket, som var ifrigare
mot dessa tullar än just tullverket sjelft, och dess chef framför alla.
Således må vi icke tro, att motståndet från dem, som skola kassera
in skatten, är ett motstånd rigtadt mot sjelfva skatten, utan mot det
besvär, den förorsakar.
Jag har icke något vidare att tillägga till denna fråga, utan jag
får nog anledning att återkomma till densamma, då den återkommer
från bevillningsutskottet; och jag skall derför instämma i yrkandet
af återremiss. Men jag har ansett mig böra säga, att jag vill taga
konseqvenserna af urtima Riksdagens beslut. Och jag hoppas, att i
denna kammare icke skall finnas många, som vilja svika de löften,
som då gåfvos. Då Riksdagen här i den stilla novembernatten beslöt
dessa utgifter, så voro vi alldeles öfvertygade om, att vi skulle få
betala dem, och jag vill se dem, som icke vilja- bära följderna af
dessa beslut. Det skulle vara olyckligt, om vi inför svenska folket
skulle framstå såsom de der ville vara med om att besluta utgifter,
men svika, då det gäller att skaffa medel dertill. Jag vill taga min
lilla andel, och jag hoppas, att äfven millionärerna, som här klaga,
skola taga sin andel af beloppet. Och den lilla andel, som kommer
på stämpelskatten, är så obetydlig, så att jag tror, att ingen af dessa
firmor skall stupa på det obetydliga belopp, som här är i fråga.
Om ny
förordning
angående
stämpelåt
giften.
(Forts.)
Herr Waldenström: Herr talman! För den händelse, att denna
punkt af betänkandet skulle komma att återremitteras till utskottet,
såsom väl är antagligt, så skall jag be att få fästa kammarens och
utskottsledamöternas uppmärksamhet på ett par rader i den reservation,
på hvilken flere ledamöter här i kammaren framstält yrkande. Der
står nemligen: »dock att bevis om insättning å depositionsräkning af
N:0 39. 10
Om ny
förordning
angående
stämpelaf
giften.
(Forts.)
Lördagen den 28 April, e. m.
belopp, ej öfverstigande 100 kronor, är fritt från stämpel». Något
motsvarande finnes icke i den kongl. propositionen. Jag föreställer
mig också, att om detta blefve lag, så skulle följden blifva, att den,
som t. ex. hade 5- å 600 kronor att sätta in på depositionsräkning,
delade summan i jemna hundratal och toge 5 å 6 depositionsbevis,
hvardera på hundra kronor. Derigenom skulle den inkomst, som
beräknats på dessa depositioner, alldeles icke komma att ingå.
Herr Petri: Jag skulle kunna inskränka mig till att endast
instämma i utskottets förslag, när det afstyrkt afl stämpelskatt för
affärshandlingar; och jag anser det vara det rätta, emedan frågan
verkligen icke erhållit tillräcklig utredning, hvilket också utskottsledamöterna
sjelfva anse. Men då här framstälts yrkande om återremiss
och detta yrkande troligen vinner kammarens bifall, så skall
jag be att få lägga utskottet på hjertat att taga hänsyn till den
princip, som i allmänhet gjort sig gällande, att man bör uttaga skatt,
der tillgång finnes, men icke beskatta sådana handlingar, som icke
motsvara någon tillgång.
I afseende på de af Kongl. Maj:t föreslagna stämpelskatterna,
så kan jag icke finna mer än två slags handlingar, som skulle motsvara
nämnda fordringar, och dessa äro depositionsbevis och obligationer.
De motsvara ju verkligen ett kapital, så att dem kan man
ju hafva skäl att belägga med skatt; men man bör taga hänsyn till,
i synnerhet hvad depositionsbevisen beträffar, att de mindre beloppen
böra mindre skattläggas än de större för att komma in i den progressiva
rigtningen.
Hvad beträffar andra papper, postremissvexlar, kreditiv, vexlar
och andra skuldsedlar, så motsvara de ingen tillgång, utan snarare
skuld. Och jag anser derför, att det vore orätt att belägga dem med
skatt. Det blir ju endast en ytterligare tunga för dem, som blifva
tvungna att låna penningar. Det är icke kapitalister, som låna penningar,
utan de, som sakna penningar. Det skulle endast bidraga till
att banden på den ganska strängt åtsnörda affärsrörelsen skulle blifva
ändå stramare.
Jag har, med tanke på återremiss, blott velat säga dessa ord och
har intet yrkande att göra.
Herr Friherre Lagerbring: Herr talman, mine herrar! Innan
jag erhållit de sorgliga upplysningar, som herr statsrådet och chefen
för kongl. finansdepartementet antydde, och som jag sedan fått bekräftade
från flera håll, hyste jag den uppfattningen, att man här i
landet icke kunde undgå en ganska utsträckt tillämpning af den skatteform,
som kallas stämpelskatt. Jag vet visserligen, att en mängd
framstående representanter för det svenska affärslifvet hafva afgifvit
en protest mot denna skatt; men dylika protester hafva afgifvits och
komma att i alla tider afgifvas, så snart det är fråga om en ny
skatteform, och för min del är jag öfvertygad om, att om de, som
Lördagen den 28 April, e. m. 11
drabbats af den nyss beslutade arfskatten, haft tillfälle att sammansluta
sig, så skulle de också afgifvit en protest mot denna skatt.
Bland sådana affärspapper, som i första rummet kunna komma
i fråga att belägga med stämpelskatt, anser jag depositionsbevis vara.
Ty de, ''om något, äro bevis på en verklig kapitaltillgång, och jag
skulle derför redan nu kunnat vara med om att besluta en stämpelskatt
på dessa depositioner. Åtminstone kan jag på inga vilkor i
likhet med en talare på förmiddagen här i min närhet finna något
skäl till afslag å Kongl. Maj:ts framställning om skatt på depositionsbevis
deri, att i Jemtlands goodtemplarbank — eller hvad det var för
bank — vexlarne i allmänhet voro på så små belopp. Då emellertid
bevillningsutskottets ledamöter den ene efter den andre här förklarat,
att denna stämpelskatt knappt varit föremål för behandling i utskottet,
och de sjelfve yrkat återremiss, samt det ju icke kan nekas, att
en jemförande och gemensam behandling af alla dessa olika sorters
papper vore fördelaktig, så skall jag instämma med dem, som yrka
återremiss.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:
Herr talman, mine herrar! Enligt underrättelse från Första Kammaren
har denna kammare antagit reservanternas förslag med afseende på
depositionsbevis med 80 röster mot 26. Jag har ansett mig böra
meddela detta och hemställer till dem, som i princip anse, att detta
bör antagas, om det kan vara till gagn för saken att återremittera
frågan; men kammaren får sjelf pröfva den saken.
Jag skall be att få upptaga ett par yttranden af en talare på
göteborgsbänken. Han förebrådde regeringen att icke förr hafva
upplyst Riksdagen och kamrarne om de förhållanden, som här i dag
meddelats kammaren rörande hvitbetssockret och sockertullen. Derpå
ber jag att få svara, att först den 15 dennes inkom i Börstidningen
en artikel rörande denna fråga. Några dagar derefter fick jag del af
ett enskildt bref, som yppade samma förhållande, sota i den tidningen
stått omtaladt, nemligen att en mängd kontrakt blifvit uppgjorda
rörande hvitbetor och att antalet fabriker nästan med säkerhet kommer
att ökas från 10 till 17 under detta och nästa år, kanske redan under
detta. Först sedan jag erhållit dessa underrättelser, så upprättades
materialet till den promemoria, som kammaren erhållit från bevillningsutskottet;
och detta material kom utskottet till hända den 25 dennes.
Man har icke kunnat lemna Riksdagen sådana uppgifter, förrän man
fått visshet, så att man kunde lita på dem. .Tåg vill erkänna, att
dessa siffror icke äro annat än approximativa, ty man kan icke med
säkerhet veta, huru stor ökad inkomst kan uppkomma af den afkastning,
som beräknats. Jag kan således tillbakavisa dessa beskyllningar
och anser, att ingenting är förbrutet i det fallet, att jag icke snarast
möjligt underrättat Riksdagen om detta förhållande, hvilket ju är
ganska bekymmersamt.
Ehuru det är bekymmersamt, anser jag det dock icke så bekym -
N:o 39.
Orw- ny
förordning
angående
stamp elafgiften.
(Forts.)
N:0 39.
12
Lördagen den 28 April, e. m.
Om''ny
förordning
angående,
stämpelafgiften.
(Forts.)
mersamt att icke, om Riksdagen antager den nu föreliggande stämpelskatten,
budgeten för 1895 skulle kunna gå i köp. Det blir visserligen
en brist, men icke mer än 1 eller 1 Vä million, beroende på.
hvad man beräknar tullen till. Detta senare är en mycket svår fråga
att besvara. Såsom kammarens ledamöter ganska väl känna; blef det
under första half- och helåret, efter sedan tullarna blifvit höjda 1892
på alla industriartiklar, på vin och allt sådant, ingen ökad inkomst,
och detta egentligen derför, att när en importör kände, att en sådan
tullförhöjning var att vänta på någon vara, så importerade han högst
betydliga lager af den varan. Dessa lager synas nu vara upprymda,
så att det visat sig, att tullinkomsten under närmaste tre månaders
period stigit högst betydligt. Jernvägsinkomsten och bränvinsinkomsten
ha också stigit, så att om man jemför de tre månadernas
inkomster med föregående års, äro de 2 Va millioner högre än under
föregående år. Af detta skäl tror jag icke, att man får misströsta om
inkomsterna, såsom man annars skulle göra med anledning af sockertullens
högst betydliga nedgående.
Med afseende på den föreliggande punkten, nemligen om depositionsbevisen,
så har densamme talaren, mot hvilken jag tillåtit mig
att vända mig, sagt, att det är möjligt, att man kan undandraga sig
den beskattningen genom att begagna sparbanker. Ja väl, det finnes
väl knappast någon beskattning, som man icke kan undandraga sig:
de allra flesta kan man undandraga sig med något besvär. Det är så,
att i en sparbank kan ingen insätta efter det nuvarande reglementet
mer än 2,000 kr. Nu är det meningen, att depositionsbevis å 100 kr.
skola vara fria från stämpel, och sedan skulle det vara graderad skala
efter reservanternas förslag. Skola nu affärsmän i allmänhet eller
kapitalister begagna sparbanker, då skatten på depositionsbevis är liten
just för små belopp? Dessutom tror jag, att affärsmän skola finna
det icke vara ett beqvämt sätt att begagna sig af sparbanksböcker,
då de måste i rätt tid uppsäga beloppen för att få ut hvad de behöfva,
då deremot depositionsbevis ju gå som pengar i hvar mans hand, och
detta för att undvika en stämpel af 20, 30 eller 50 öre.
Likaså anmärkte en talare der högst uppe på bänkarne, att det
då skulle vara antagligt, att personer sätta in 100 kr. på hvartdera
af en mängd depositionsbevis.
Ja, är det någon, som vill syssla med det der, så är det då
åtminstone ingen affärsman, det är säkert. Jag tror visserligen, att
den metoden undantagsvis någon gång kan komma att följas, men icke
kan det synnerligen inverka på skattens belopp.
Då nu Första Kammaren antagit förslaget, då kammarens ledamöter
måste erkänna, att denna skatt är behöflig, och de flesta erkänt,
att den är rättvis som stämpelskatt betraktad, så synes det mig icke
vara skäl att återremittera frågan, hvarigenom möjligen dröjsmål skulle
uppstå med riksdagens afslutande.
Jag skall, medan jag har ordet, be att få göra ett litet tillägg.
Den talare, mot hvilken jag först vände mig, nämnde, att det skulle
Lördagen den 28 April, e. m.
13 N:o 39.
finnas andra utvägar att täcka bristen, och han föreslog, att man
skulle lägga tull på kaffe. Ja, det är visst icke mig emot. Ju mera
penningar det inflyter i statskassan, dess tacksammare är jag. Men
jag vill anmärka, att om en sådan tull icke är behöflig, så vore det
val icke något skäl att tillgripa den utvägen just nu, allra helst som,
om det vid början af år 1895 visar sig, att hvitbetssockerafgiften och
sockertullen icke komma att lemna så högt belopp, som-man beräknat,
det är den lättaste sak i verlden för Riksdagen att då besluta en
sådan tull, som kom me att högst väsentligt inverka på det årets
statsinkomster och fylla den brist, som då möjligen kunde förefinnas.
Herr J. H. G. Fredholm: Jag begärde ordet med anledning af
att en talare såsom motiv för antagandet af stämpelskatten anförde,
att man derigenom skulle kunna förekomma, att tilläggsbevillningen
blefve permanent. Detta är i mina ögon ett förstakammarargument,
och derför skall jag anhålla att få bemöta detsamma.
Han sade, att stämpelskatten kommer att trycka mindre än tillläggsbevillningen.
Ja, derpå kan man svara både ja och nej. Nog
kommer stämpelskatten att trycka dem, som hafva någonting, mindre
än dem, som icke hafva någonting, och detta till följd deraf, att stämpelskatten
icke är, hvad en talare här sade, en direkt skatt, utan en
indirekt skatt. Det ligger just i stämpelskattens natur, att den, som
utgör skatten, den, som åsätter stämpel, kan taga ersättning för den
kostnad, som detta för honom medför genom att öfverflytta denna
kostnad på någon annan. Det är detta, som gör stämpelskatten till
en indirekt skatt, och det förhåller sig derför med densamma på alldeles
samma sätt som med alla andra indirekta skatter, nemligen att
det blir den, som har minsta motståndskraften, som får betala den.
Men detta är icke i mina ögon något skäl, hvarför man bör ersätta
den direkta bevillningen med stämpelskatt.
Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet sade, att med
afseende å skatten på skuldsedlar det icke är så alldeles gifvet, att
den låntagande får betala stämpeln, emedan priset på lånet, stämpeln
inbegripen, kommer att bero på tillgång och efterfrågan. Men priset
för ett lån är icke beroende endast på tillgång och efterfrågan å penningmarknaden,
utan det är också beroende på den lånesökandes kredit,
och det blir nog den, som står med mössan i hand för att få
låna penningar, som får sätta stämpeln på skuldsedeln, om och när
han får penningarne.
Jag vill vidare säga, att om antagandet af stämpelskatten skulle
hafva till påföljd, att vi då icke skulle vara i behof af någon tillläggsbevillning,
så skulle detta för mig vara ett ytterligare skäl för
afslag. Ty oaktadt jag för min personliga del anser denna tillläggsbevillning,
sådan den af Riksdagen förra året antogs, vara hvarken
rättvis eller billig, så vill jag dock i alla fall vara med om den,
och detta derför, att den i mina ögon framstår såsom den enda möjliga
utvägen att här i landet kunna få till stånd en rättvis direkt
Om ny''
förordning
angående
stämpelaf
giften.
(Forts.)
N:o 39.
14
Lördagen den 28 April e. m.
Om ny
förordning
angående
stamp slaf
giften.
(Forts.)
inkomstskatt. Och det är detta vi behöfva. Ty om staten behöfver
penningar, så måste vi ju skaffa sådana, men det gäller då att se till,
att vi taga dem på det rätta sättet och på det rätta stället, och det
är genom direkt skatt på inkomster i förhållande till de olika inkomsttagarnes
skatteförmåga.
Herr statsrådet sade, att om vi skulle här i landet införa sådana
stämplar, som finnas i England, Tyskland och Frankrike, så vore han
öfvertygad om, att de skulle blifva mottagna med mycket stor ovilja.
Ja, hvad är det annat jag har sagt? Jag har sagt alldeles detsamma,
utom det att jag antagit, att samma förhållande skulle inträffa, fastän
man icke tager alla de slag af stämplar, som förekomma i de tre
nämnda länderna. Man har emellertid föreslagit dem nära nog allesammans
utom stämpel å räkningar och fraktsedlar och möjligen
äfven några andra slag. Denna skilnad tror jag icke är tillräckligt
stor för att motivera, att det ena skulle mottagas med någon slags
villighet och det andra med motvilja.
Herr statsrådet afgaf vidare en förklaring, hvarför Riksdagen
hittills varit i okunnighet om finansernas dåliga skick, en förklaring,
som bestod deri, att Börstidningen icke förr än den 15:de i denna
månad haft en artikel, som utvisade, att något sådant skulle inträffa.
Jag kan derpå icke svara något annat, än att vårt land är att lyckönska,
att det är i besittning af en börstidning. Det skulle onekligen
hafva varit ännu mera glädjande, om denna tidning något tidigare
hade underrättat regeringen och Riksdagen om den finansnöd, som
skulle komma att inträffa och som nu inträffat.
I afseende på den brist, som kommer att uppstå, sade herr statsrådet,
att dess storlek är beroende på, huru man beräknat tullen.
Vi i utskottet hafva räknat på det mycket enkla sättet, att då tullinkomsterna
1893 nppgingo till ett sammanlagdt belopp af 37,111,000
kronor, och råsockertullen deraf utgjorde 7,854,000 kronor samt sirapstullen
omkring 1 million, eller båda tillsammans 8,834,000 kronor,
så hafva vi, när det förhåller sig så, som det blifvit uppgifvet, att
inkomsterna af sockertullen år 1895 kommer att försvinna, helt enkelt
dragit ifrån den 1893 influtna sockertullen från hela tullinkomsten
under detta år, och då återstår omkring 29 XU million. Från den
sålunda uppkomna bristen, nära 8 millioner, har man att afdraga den
ökning, som hvitbetssockerafgiften för 1895 kan medföra i statsinkomsterna
och som är beräknad till 3,6 millioner, hvarigenom bristen
blir något öfver 4 millioner. Detta är en mycket enkel räkning, och
jag tror icke, att vi gjort oss skyldiga till något fel i sjelfva det
aritmetiska. Hvad rigtigheten af våra beräkningar för öfrigt angår,
hade vi ingenting annat att grunda desamma på än de officiella uppgifterna.
Herr Dieden: Det är väl obestridligt, att det lediga kapital,
som uppsamlas genom depositionsräkning i bankerna, kommer den
allmänna rörelsen till godo, och numera blifvit ett behof för denna.
Lördagen den 28 April e. m.
15 N:0 39.
Om man nu genom att pålägga denna stämpel skulle förorsaka, att
en del af insättarne plötsligt skrinläde sina lediga belopp i stället för
att placera dem i bank, så skulle, äfven om detta^blefve fallet med
blott en ringa del af de många millioner, som stå på depositionsräkning,
detta kunna åstadkomma eu ganska betydlig rubbning i affärslifvet,
och det har derför verkligen sin fara.
Då man talar om att beskatta kapitalet, så är det väl det fruktbärande
kapitalet eller dess afkastning, som man afser att beskatta,
men de penningar, som insättas på deposition i bank mot ringa ränta,
de äro ju att betrakta som ett ledigt kapital, ett kapital, som för
tillfället saknar employ, och det borde väl icke särskildt beskattas.
Den skatt, som här är i fråga, synes mig vara högst betydlig.
Man har på förmiddagen talat om, att 50 öres stämpel på en revers
å 1000 kronor anses vara dyrt, men eu dylik revers kan dock hafva
10 års löpetid, under hvilken stämpeln ej behöfver förnyas. Dessa
på depositionsräkning insatta belopp deremot omsättas på 3, 4 ä 6
månader, och det blir derför en ganska dryg beskattning.
På grund af hvad jag nu anfört, skall jag, herr talman, tillåta
mig yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Collander: Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
yttrade nyss, att man kunde nöja sig med den af regeringen
föreslagna nya stämpelskatten, oaktadt, sedan regeringen afgaf detta
förslag, det befunnits, att en betydande brist i tulluppbörden vore
att förvänta icke allenast för nästa år, utan äfven för innevarande
år, och han förmenade, att om det uppstode någon brist, finge man
vid nästa riksdag fylla den genom särskildt beslut. Men icke vore
väl det ett klokt sätt att beräkna en budget. Under förutsättning,
att kontroll- och justeringsbyråns uppgifter äro rigtiga och grundade
på tillförlitliga iakttagelser, så är det alldeles klart, att, som en talare
nyss anförde, den på sockertullen och accisen tillsammans uppkomna
bristen 1895 skall utgöra omkring 4 millioner. För 1893 utgjorde
nemligen inkomsten af tull å socker och sirap 8,834,000 kronor och
hvitbetsafgiften 2,719,000 kronor. Detta gör tillsammans 11,553,000
kronor i inkomst för socker, dels tull och dels accis. För 1894 beräknar
nu kontroll- och justeringsbyrån, att det skall inflyta ungefär
4,300,000 kronor i tull för socker och sirap och att hvitbetssockerafgiften
skall stiga till 5,295,000 kronor, eller tillsammans i rundt
tal 9 Va million kronor. Detta visar då en skilnad, mot hvad som
för året, på grund af förhållandena under 1893, beräknats af omkring
2 millioner. På detta sätt komma vi i underbalans såväl 1894 som
1895 med tillhopa cirka 6 millioner, under förutsättning, att vi icke
få ökning i tullen å andra artiklar, och det är icke antagligt, ty efter
införandet af skyddstullarne 1892 hafva tullinkomsterna helt naturligt
snarare haft tendens att minskas än att ökas. Hvad man möjligen
skulle kunna vänta någon höjning på, vore lyxartiklarne, men
i stort sedt har det visat sig, att tullinkomsterna varit i sjunkande.
Om ny
förordning
angående
stämpelaf
giften.
(Forts.)
N:o 39.
16
Om ny
förordning
angående
ståmpelafgiften.
(Förta.)
Lördagen den 28 April e. m.
Yi kunna derför icke gerna räkna dem högre, utan vi få antagligen
en brist. Det vore då icke klokt att antaga, att denna stämpelskatt
på 1 V2 million utöfver arfsskatten skulle kunna täcka den bestämdt
motsedda bristen'' Bevillningsutskottet, som skall föreslå Riksdagen
medel att täcka utgifterna, kan icke med godt samvete säga, att detta
får öfverlemnas åt framtiden, utan kan man icke gorå annat, så får
man tillgripa tullförhöjning å någon kassaartikel. Man har flera sådana
artiklar att välja på. Utskottet förenade sig om att föreslå
kaffe. En talare på göteborgsbänken beräknade nyss, att kaffetullen
skulle inbringa omkring 2,400,000 kronor. Det är ett misstag. Om
man jemför importsiffrorna för kaffe för de sista fem åren, så visa
de ett medeltal af 16,000,000 kilogram. Med den ökning i tullen,
som utskottet föreslår, från 12 till 25 öre, uppstår en ökad tullinkomst
af 2,080,000 kronor. Men det är att märka, att med ett fördyrande
af varan alltid följer en minskad konsumtion. Det visar
just tullen på kaffe. När Riksdagen sänkte den, ökades konsumtionen.
Om Riksdagen skulle antaga kaffetullen, tror jag, att 2,000,000
kronors ökning i tdllinkomst är det högsta, man kan beräkna under
de närmaste två åren, och således icke 2,400,000 kronor. Nu är det
ju fördelen med detta förslag, att det är verksamt icke blott för den
statsreglering, som vi skola uppgöra för år 1895, utan äfven under
innevarande år, hvarunder vi ju hafva att motse en brist i statsregleringen.
Om denna tull blir genast antagen och beslutet genom regeringens
försorg hastigt expedieradt, så att icke någon väsentlig import
kan ske under tiden emellan beslutets fattande och dess expedierande
— och det är ju att hoppas, att så sker, om Riksdagen
stannar i ett sådant beslut — då är det min öfvertygelse, och denna
uppfattning har gjort sig gällande äfven inom bevillningsutskottet, att
denna ökade inkomst genom höjd kaffetull icke är nog, utan att vi
dessutom behöfva någon del af de föreslagna stämpelskatterna å affärsrörelsen.
Man kan ju invända, att man, beträffande motsedd inkomst
af tullarne, kan beräkna rundt, men detta synes mig icke vara klokt,
helst då man har att räkna med ännu en sak, nemligen att vi år
1896 åter få en ny utgift på mer än en million kronor att täcka,
uppkommen genom ökade afskrifningar och ökade militärbördor, hvartill
kommer, att vid hvarje riksdag alltid förekommer någon ökning
i ett eller annat afseende. Det är derför icke klokt att nu uppskjuta
att åtaga sig skatter, då man har att vänta nya utgifter och
väntad brist. Af denna orsak har jag stält mig på en ny ståndpunkt
beträffande dessa stämpelskatter, med undantag af arfsskatten,
emot den, som jag intog inom utskottet. Der ansåg man sig kunna
undvika dem, derför att motsvarande besparingar i statsutgifterna
blifvit vidtagna af Riksdagen. Men sedan den statsbrist, som är att
vänta till följd af sockerhistorien, blifvit känd, bör man intaga en
annan ståndpunkt. Och skatten på affärshandlingar är visst icke
obillig. Det har förut anförts, att protesterna deremot äro helt naturliga,
men dem får man icke fästa sig vid. Ingen person säger
Lördagen den 28 April, e. va. 17
gerna ja till en ny skatt, som föreslås att han skall utgöra, men det
får man finna sig uti.
Jag anser derför, att då, såsom herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet nyss omnämnde, Första Kammaren fattat sitt beslut
i denna fråga, det icke tjenar till någonting att återremittera
densamma. Och dessutom — en återremiss nu af betänkandet om
dessa skattesatser kommer bestämdt att medföra minst två dagars förlängning
af riksdagen. Vi måste säkerligen vara beredda på att
under alla förhållanden få återremittera en del af förordningen. Tv
en del af dess paragrafer äro grundade på utskottets förslag att icke
antaga stämpelskatt utom på obligationer. Men antaga nu båda kamrarne
eu del af det, som utskottet afstyrkt, så måste flera paragrafer
omredigeras. Det kunna vi icke stå och besluta i kammaren på fri
hand, utan måste i dessa fall återremittera dem. Den tidsförlust,
som man således måste vara beredd på, synes man icke böra öka
genom en återremiss af äfven nu ifrågavarande skattesatser.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservanternas
inom Första Kammaren förslag i denna punkt. Jag skulle mycket
hellre hafva tagit Kongl. Maj:ts förslag, men man bör icke splittra
sig genom olika beslut, utan det är klokast att biträda reservationen.
Herr Palme: Jag vill gifva den talare på bänken framför mig,
som nyss hade ordet rätt deruti att det i kammaren säkerligen icke
finnes någon, som vill undandraga sig de ekonomiska följderna af
urtima beslutet -—■ och äfven om man ville det, skulle man helt visst
icke kunna det —, men deremot vill jag opponera mig mot honom,
då han ansåg att här skulle finnas många principiella motståndare mot
hvarje utsträckning af stämpelskatten. Jag tror det icke, åtminstone
har icke under debatten om denna fråga i kammaren någon principiel
motståndare uttalat sina betänkligheter. Hvad mig sjelf beträffar,
så, ehuru jag på det bestämdaste förklarar mig emot det nu föreliggande
förslaget, är jag visst öfvertygad, att vi förr eller senare
skola blifva nödgade att antaga en utsträckt stämpelbeskattning. Deremot
så har jag i förmiddags endast påpekat, att det föreliggande
förslaget med afseende särskilt å minimisatserna icke vajit framlagdt
med tillräcklig varsamhet och att det icke varit i öfverensstämmelse
med löftet att skatterna skulle träffa i främsta rummet de mera
bemedlade klasserna, hvarföre ock, då dessutom utskottet medgifvit,
att det icke haft tillfälle att till den utsträckning, som varit önsklig,
egna granskning åt denna del af den kongl. propositionen, jag yrkat
afslag å densamma och bifall till utskottets hemställan rörande den
föreliggande punkten; och vid detta yrkande ber jag att få qvarstå.
Herr Nordin i Hammerdal: Herr talman, mina herrar! Det
var herr Fjällbäcks framställning, att läggandet af stämpelskatt på
vexlar och skuldförbindelser skulle vara ett synnerligen lämpligt sätt
att nå de rika affärsmännen i de stora städerna, som föranledde mig
Andra Kammarena Prof. 1894. N:o 39. 2
N:o 39.
Om ny
förordning
angående
stämpelafgiften.
(Forts.)
N:o 39. 18
Lördagen den 28 April, e. m.
Om ny
förordning
angående
rtämpelafgiften.
(Forts.)
att begära ordet och mot hvilken framställning jag på det lifiigaste
protesterar. Det är alldeles säkert att dessa skatter alls icke verka
så, utan det blir de små konsumenterna å landsbygden och i städerna
som drabbas af dem. Jag vill nemligen gorå herrarne uppmärksamma
på det förhållandet, att, om en handlande, såsom det förhåller
sig i synnerhet i Norrland, under missväxtår köper upp stora massor
af förnödenheter, på det att menniskorna må få sitt lifsuppehälle, t. ex.
för 100,000 kronor här i Stockholm eller i andra stora städer, så är
det ju alldeles tydligt, att han får utbetala en stämpelskatt af 50
öre pr 1,000 kronor. Det är också tydligt, att när han får hem dessa
varor, måste han lägga deraf uppkomna 500 kronor på varorna, ty
ingen handlande kan gå i land med att vid kalkylering till utsäljning
gå förbi denna så vigtiga omständighet. Derigenom få då de stackars
fattige sina varor fördyrade på ett kolossalt sätt. Men det är
ännu en sak, som fördyrar dem, och det är att en hel del af konsumenterna
icke hafva penningar utan måste köpa på kredit. Men
handlanden kan icke lemna sådan utan mot vexel, så att han i banken
kan få penningar, och en hel hop af dem, som lemna vexlar i handelsboden,
måste omsätta dem 4 å 5, ja, ända till 10 å 15 gånger,
någon gång ända till 20 gånger; tänk då, huru kolossalt tryckande
för de fattiga konsumenterna det blir, om en sådan lag antages, som
lägger stämpel på vexlar och skuldförbindelser. Det vore ett af de
mest förkrossande sätt att beskatta den fattiga allmogen.
Hvad åter beträffar skatten på depositionsbevisen, så har jag ingenting
deremot, ty den skall ovilkorligen träffa dem, som hafva penningar.
Men emot de först nämnda skatterna är jag en afgjord motståndare
och anser att det varit en fullständig vrångbild som herr Fjällhäck
uppstält; derför har jag velat opponera mig deremot.
Herr Johansson i Noraskog: Ehuru kammaren nu har sig
bekant, att Första Kammaren fattat sitt beslut i afseende å den föredragna
punkten om depositionsbevisen, så anhåller jag dock, att.
kammaren ville återremittera ifrågavarande punkt, derför att, såsom
jag förpt påpekat, Andra Kammarens ledamöter inom utskottet icke
ingått i den detaljerade pröfning af dessa stämpelförslag, som varit
nödig och önsklig. Om nu dessa frågor återremitteras — det blir i
alla händelser åtskilligt, som måste återremitteras — så blir visserligen
följden den, att Andra Kammaren framdeles måste fatta beslut,
men man har haft den fördelen, att det blir möjligt åtminstone för
Andra Kammarens utskottshalfva att hafva bestämdt formulerat sina
yrkanden i detta afseende; och jag tror att det är skäl i att kammaren
låter oss få ett sådant rådrum. Om då dessa yrkanden komma att i
någon mån afvika från de beslut, som Första Kammaren fattat, så
kommer tvisten att slitas genom gemensam omröstning.
Jag skulle derför anhålla, att kammaren, så vidt den vill hålla
Lördagen den 28 April, e. m.
19
N:o 39.
ose om ryggen, ville bifalla yrkandet om återremiss. Jag ber att få
göra detta yrkande fortfarande.
I detta yttrande instämde herr Höglund.
Herr Ekenman: Jag tillåter mig anhålla, att kammaren måtte
fatta sitt beslut i enlighet med ett yrkande, som framstälts rörande
den föredragna punkten, nemligen att biträda det förslag, som reservanterna
framlagt. Jag vill fästa herrarnes uppmärksamhet derpå,
att ett beslut om återremiss icke kan, sedan det nu är kändt att
Första Kammaren bifallit reservanternas förslag, föranleda till något
annat än en uppmaning till Andra Kammaren att fatta beslut; och
då är det ju lika godt att först som sist göra detta.
Här har yttrats, att frågan icke blifvit utredd: det vore ju rätt
illa, om så icke skett, men jag tycker dock, att af betänkandet framgår
att utredning egt rum, och jag finner den föredragna punkten
så tydlig i och för sig, att någon vidare utredning icke kan behöfva
ifrågakomma, för att kammaren må kunna fatta beslut i densamma.
Här yttrades af en talare, att stämpelskatten icke är en skatt på
kapitalet: man lägger på en stämpel, och den, som lagt på stämpeln,
återtager den sålunda erlagda afgiften af en annan. Det ligger väl i
öppen dag för hvar och en — det synes mig åtminstone klart —
att när det är fråga om stämpel på depositionsbevis, så är det en
skatt, som egaren måste sjelf betala och icke kan lägga på någon
annan. Det går väl derför icke rätt val att med de, som mig synes,
mycket svaga skäl, hvilka blifvit häremot anförda, borttolka att här
föreligger en verklig skatt på kapitalet. Vill man icke hafva den,
må man då säga rent ut att man ej vill hafva denna skatt, derför
att den är en skatt å förmögenheten.
Jag yrkar fortfarande bifall till den föredragna punkten, sådan
den föreligger.
Herr Bcxell förklarade sig instämma med herr JEkenman.
Herr Andersson i Nöbbelöf: Det är tydligt,att vi på ett eller
annat sätt måste sörja för att det icke blir någon brist i statskassan.
Bland de skatter, som för sådant ändamål nu blifvit ifrågasatta att
införas, kan jag icke finna något lämpligare objekt för beskattning
än just det nu föreslagna, eller depositionsräkning, ty hur helst man
än resonerar, träffar eu sådan skatt just dem, som hafva något att
betala skatt för. Helt annat är förhållandet med skatt å skuldebref,
och jag kommer också att på det bestämdaste motsätta mig en sådan
skatt, ty den träffar under alla förhållanden dem, som behöfva låna
och således ingenting ega.
Då det nu är kändt, att Första Kammaren med stor majoritet
fattat beslut i denna fråga, kan jag icke förstå, att Andra Kammaren
har någon anledning att återremittera ärendet. Här har visserligen
Om ny
förordning
angående
stämpelafgift
en.
(Forts.)
N:o 39.
20
Om ny
förordning
angående
stämpelafoiften,
(Forts.)
Lördagen den 28 April, e. m.
blifvit antydt, att man genom eu höjning af kaffetullen skulle kunna
slippa ifrån den nu ifrågasatta skatten, men jag får säga, att tiden nu
väl borde vara inne att börja inlösa de löften, som vid 1892 års
riksdag afgåfvos, eller att skatter företrädesvis böra läggas på dem,
som hafva krafter att bära dem. Kaffetullen är emellertid enligt
mitt förmenande icke eu sådan skatt, som endast träffar dem, hvilka
ha lättast att bära den, ty den drabbar alla samhällsklasser lika hårdt.
Då jag sålunda anser, att den nu föreslagna skatten träffar på
rätta stället, vill jag yrka bifall tiil Herr Cavallis reservation.
Häruti instämde herrar Anderson i Hasselbol, Persson i Rimkaby,
Persson i Killebäckstorp, Anderson i Himmelsbv, Olsson i Kyrkebol,
Svensson från Karlskrona, Lilliehöök, Ola Bosson Olsson, Larsson i
Berga, Jansson i Djursätra, Norman, Ohlsson från Wexiö, Hammarström
och Svensson v Alseröd.
Herr Fjällbäck: Jag är visst icke, såsom man här sagt, någon
vän af stämpelskatt eller ens af några skatter alls öfver hufvud taget.
Det är sålunda icke af kärlek till skatter som jag rekommenderat
stämpelskatt, utan det är derför, att det har blifvit en naturnödvändighet
för oss att, antingen vi vilja eller icke vilja, skaffa penningar,
och då kunna vi åtminstone lika gerna antaga stämpelskatt, som vi
antagit konsumtionsskatter på t. ex. lifsmedel.
Hot min ärade vän, herr Nordin i Hammerdal vill jag säga, att,
om det förhåller sig så der uppe i Jernband, som han sade, nemligen
att man der omsätter vexlar ända till tjugu gånger, då börjar det att
gå upp ett ljus för mig, hvarför goodtemplarbanken i Östersund förtjena!’
så mycket penningar och har så mycket vexlar diskonterade.
Det kan väl icke vara lämpligt att understödja ett dylikt vexelrytteri.
Det är nätt upp det sämsta i all affärsrörelse, denna oupphörliga
omsättning af vexlar. Då man köpt matvaror på kredit, bör
man åtminstone betala dem tre månader efter sedan de äro uppätna
samt icke hålla på ända till fem år för att betala dem. Jag vill icke
vara med om att uppmuntra ett dylikt förfaringssätt, utan kan man,
genom att lägga stämpel på vexlar, minska omsättningen af desamma
till 10, 5 eller 3 gånger för dessa personer der uppe i Jemtland, tror
jag, att man åstadkommit en god sak, som ingen bär rätt att beklaga
sig öfver.
Vidare har man sagt, att dessa skatter äro konsumtionsskatter.
Ja, detta är, såvidt jag förstår, alla skatter. Det är med skattekällan
som med vattnet från vattenreservoaren uppe i södra bergen; det är
alldeles likgiltigt, om man tappar ur vattnet der uppe eller genom
tusentals kranar i staden: vattnet kommer i alla fall från samma
källa. Arbetet är källan till allt kapital och till all rikedom, och
huru man än skummar eller tager en del skatter här eller der, blir
det ändå till slut denna skattekälla, det produktiva arbetet, som får
betala dem.
21 N:o 39.
Lördagen den 28 April, e. m.
Herr Johansson i Noraskog: Jag vill fästa kammarens upp
märksamhet
derpå, att det i hvad fall som helst blir nödvändigt att
återremittera vissa pnnkter i detta betänkande, nemligen de som äro
beroende på kammarens blifvande beslut i afseende på de ärenden,
som tillhöra lagutskottets behandling. Äfven om en eller flera af de
punkter, som här blifvit ifrågasatta att återremitteras, icke, såsom jag
hemstält, skulle blifva återremitterade, så blir det i alla fall en del
punkter, som under alla förhållanden måste återremitteras derför,
som nyss sades, att kammaren icke kan fatta beslut rörande dessa,
förrän åtskilliga lagutskottsbetänkanden, som ännu icke föredragits,
blifvit behandlade.
Jag bar velat tillägga detta till hvad jag nyss yttrade.
Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: l:o) godkännande
af utskottets åtgärd att ur författningsförslaget utesluta ifrågavarande
rubrik; 2:o) bifall till den af herr Cavalli m. fl. beträffande
samma rubrik afgifna reservation; och 3:o) ärendets återförvisande
till utskottet. Herr talmannen gaf propositioner å hvart och ett af dessa
yrkanden och fann svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för återremiss.
Votering begärdes. Med anledning häraf upptog herr talmannen,
för bestämmande af kontrapropositionen, å nyo de återstående
yrkandena, af bvilka det som afsåg bifall till förenämnda reservation,
nu förklarades hafva flertalets mening för sig. Men äfven i fråga om
kontrapropositionen begärdes votering; hvarföre nu först uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition:
Den som till kontraproposition i hufvudvoteringen antager bifall
till den af herr Cavalli m. fl. i fråga om rubriken Depositionsräkning
vid bevillningsutskottets föreliggande betänkande afgifna reservation,
röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, bar kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit godkännande af utskottets åtgärd att ur ifrågavarande
författningsförslag utesluta nämnda rubrik.
Omröstningen enligt denna voteringsproposition utföll med 129
ja mot 79 nej; i följd hvaraf propositionen för hufvudvoteringen erhöll
följande lydelse:
Om ny
förordning
angående
stämjgelafgiften.
(Forts.)
N:o 39. 22
Lördagen den 28 April, e. m.
Om ny
förordning
angående
stämpelaf
giften.
(Forts.)
Den, som, beträffande den under 8 § afd. B) i föreliggande författa
ingsförslag ifrågasatta rubriken Depositionsräkning, vill, att ärendet
till bevillningsutskottet återförvisas, röstar
Ja,
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, bar kammaren bifallit den af herrar Cavalli m. fl.
i fråga om nämnda rubrik vid bevillningsutskottets förevarande betänkande
afgifna reservation.
I hufvudvoteringen röstade 84 ledamöter ja, men 123 nej; och
hade kammaren alltså fattat sitt beslut i enlighet med nej-propositionens
innehåll.
Rubrikerna Fraktslut till och med Jordafsöndring.
Godkändes.
I Kongl. Maj:ts förslag förekom härefter följande rubrik:
»Kapitalräkning: bevis om insättning derå; lika med bevis om
insättning på Depositionsräkning.»
Ifrågavarande rubrik var emellertid ur utskottets förslag utesluten.
Herrar Cavalli. Philipson, Weinberg, Berg, Almqvist, grefve
Waehtmeister och Böhss hade deremot i afgifven reservation yrkat,
att rubriken måtte, med den lydelse som af Kongl. Maj:t föreslagits,
i förordningen införas.
Ordet begärdes af
Herr Johansson i Noraskog, som yttrade: Herr talman!
Närmast i ordningen kommer nu i Kongl. Maj:ts förslag rubriken:
Kapitalräkning. Med anledning af det beslut, som kammaren nyss
fattat i fråga om depositionsbevis, tillåter jag mig hemställa, att kammaren
ville, med afseende å kapitalräkning, fatta beslut i enlighet
med hvad reservanterna från Första Kammaren i detta hänseende
föreslagit, nemligen att efter rubriken Jor daf söndring i förordningen
angående stämpelafgiften intages en så lydande rubrik: »Kapitalräkning:
bevis om insättning derå; lika med bevis om insättning på
Depositionsräkning»; och hemställer jag om proposition å detta
yrkande.
23 '' N:o 39.
Lördagen den 28 April, e. m.
Med bifall till den af herr Johansson sålunda gjorda hemställan
biföll kammaren förenämnda af herr Oavalli m. fl. i ämnet afgifna
reservation.
Rubrikerna Köp af fast egendom till och med Obligation.
Godkändes.
Den i Kongl. Maj:ts förslag närmast i ordningen förekommande
rubriken Postremissvexel hade af utskottet uteslutits.
Deremot hade i afgifven reservation herrar (Jävalli, grefve
Klingspor, Nisser, Stephens, Almström, Philipson, Weinberg, Berg,
Söderberg och grefve Wachtmeister yrkat:
att Riksdagen måtte besluta, att efter rubriken Obligation i förordningen
angående stämpelafgiften skulle intagas en så lydande hänvisning:
»Postremissvexel; se Vexel».
I fråga härom anförde:
Herr Johansson i Noraskog: Herr talman! Jag skall be att med
anledning af det beslut, som denna kammare förut fattat, och i öfverensstämmelse
med hvad Första Kammaren i detta hänseende redan beslutit,
få hemställa, att kammaren måtte besluta, att efter rubriken
Obligation i förordningen angående stämpelafgiften intages en så lydande
hänvisning: »Postremissvexel; se Vexel».
Vidare yttrades ej, reservanternas yrkande bifölls.
Återstående under afdelningen B upptagna rubriker Premieqvittens
till och med Öfverlåtelse af kronohemman eller skattelagdt
krononybygge.
Godkändes.
Likaledes godkändes öfver skriften till afdelningen B äfvensom
ingressen till § 8.
Enligt den af kammaren antagna föredragningsordning förekom
härnäst till behandling I art., § 1.
Herr Johansson i Noraskog begärde ordet och yttrade: Herr
talman! Då föreliggande Art. I är synnerligen lång, skall jag tillåta
mig hémställa, att den icke måtte uppläsas. För den händelse kammaren
tillåter detta förfarande, skall jag be att sedan få återkomma.
Om ny
förordning
angående
»tämpelafgiften.
(Forts.)
Denna hemställan hifölls.
N:o 39. 24
Lördagen den 28 April, e. m.
Om ny
förordning
angående
stämpelaf
giften.
(Forts.)
§§ 1 och 2 blefvo härefter af kammaren godkända,
§ 3.
Herr Johansson i Xoraskog anförde: Herr talman! Jagskall
anhålla, att 3 § måtte godkännas, endast med det undantaget, att
hvad som står under rubriken Protokoll på sid. 40 i betänkandet måtte
återremitteras till utskottet, detta af den anledningen, att der finnes
taladt om »protokoll angående förordnande eller entledigande af nämndeman,
stämningsman, ledamot af egodelningsrätt, värderingsman vid
bouppteckning» o. s. v. Kammaren har nemligen ännu icke fattat
beslut i afseende å värderingsman vid bouppteckning, utan är detta
beroende på lagutskottets hemställan. Jag ber således att få yrka,
att kammaren ville godkänna 3 §, med undantag af hvad som finnes
stadgadt om Protokoll på sid. 40, och att denna del af paragrafen
återremitteras till utskottet.
Herr Zetterstrand: I samma § 3 förekommer också under
rubriken Protokoll längst ned på sidan 42: »Protokoll angående bevakning
vid domstol utaf testamente». Som herrarne torde bemärka,
innehåller detta moment bestämmelser, som äro alldeles stridande mot
de stadganden, som återfinnas i de hittills gällande stämpelförordningarna,
i ty att hitintills protokoll endast blifvit belagda med s. k.
enkel stämpel, då deremot den dubbla stämpeln alltid påförts de till
protokollen hörande handlingarna, d. v. s. en stor del af de under
II Art. omförmälda enskilda handlingarna.
Af detta jemte åtskilliga andra skäl skulle jag för min del anse
rigtigast, om nu ifrågavarande moment utginge, och ett motsvarande
moment, innehållande föreskrift om stämpelbeläggning af sjelfva det
för bevakning företedda testamentet, i stället infördes på sid. 65
under den der förekommande rubriken »testamente, som bevakas.»
Jag vet, att denna min uppfattning delats af åtskilliga kammarens
ledamöter, och hade derför tänkt att framkomma med ett yrkande i
. detta syfte, men då jag från motsidan hört, att verkliga skäl förefinnas
för momentets formulering, ehuru dessa skäl ej varit för mig
fullt öfvertygande, vill jag nu icke framkomma med något motförslag,
utan har jag med detta mitt uppträdande endast afsett att bereda
vederbörande tillfälle att till protokollet få framlägga motivering för
momentet, på det att kammaren må komma i tillfälle att pröfva halten
af denna motivering, samt på det att, om det något egendomliga momentet
antages, man ej vid en framtida tillämpning af detsamma må
komma till den uppfattning, att momentet tillkommit genom ett förbiseende
från kammarens sida. I sammanhang härmed vill jag påpeka,
att momentets antagande i oförändradt skick synes påkalla en sådan
ändring i 40 §, att, efter orden »med hvilka de till protokollen
hörande handlingar» måste inskjutas orden »eller sjelfva protokollet».—
Jag gör, herr talman, icke något yrkande.
25 N:o 39.
Lördagen den 28 April, e. m.
Herr Bruzelius: Herr talman! Anledningen till den bestäm- Om ny
melsen, att tilläggsstämpel skall läggas å protokoll angående testaments- ingående
bevakning i visst fall, nemligen i det fall, att bevakning af testa- stämpelmente
sker senare än bouppteckning efter testamentsgifvaren för in- a/giften.
registrering till domstolen ingifvits, är den, att man kan tänka sig, (Forts.)
att en person, t. ex. en omyndig, hvilken fått sig till fördel ett testamente,
afseende ett högt belopp, icke är i tillfälle att anskaffa penningar
till stämpeln, åtminstone icke inom den i lag bestämda tiden
för testamentets bevakning. Om nu vid testamentsbevakning af ifrågavarande
slag den allmänna regeln skall tillämpas, att hvarje ingifven
handling, således äfven testamente, skall vid ingifningen förses med
stämpel, skulle det kunna inträffa, att testamentstagaren till följd af
sin oförmåga att anskaffa penningar till stämpeln förlorade sin testamentsrätt.
Så kan icke ske, om utskottets förslag antages. År det
då så, att, sedan domaren belagt protokoll angående bevakning af
testamente med tilläggsstämpel, testamentstagaren icke förmår utlösa
expeditionen, så återgår den till domaren, men bevakningen är likväl
gällande. Det är af dessa skäl, som momentet blifvit formuleradt
sorfL nu är fallet, hvartill jag ock yrkar bifall.
Herr Johansson i Noraskag: Herr talman! Jag skulle dock
vilja hemställa, om det icke vore skäl, att kammaren återremitterade
hela afdelningen rörande protokoll, för den händelse någon jemkning
är af nöden äfven i andra hänseenden. Ett par punkter deri äro
beroende på lagutskottets hemställan. Jag tror då, att det är skäl
att återremittera hela denna afdelning af paragrafen.
Herr Bruzelius: Då det yrkande, som bevillningsutskottets ''
vice ordförande framstält, går ut på återremiss af hela afdelningen
rörande protokoll, skall jag be att få återtaga mitt förra yrkande och
instämma med honom.
Herr Zetterstrand förenade sig med herr Bruzelius.
Härmed förklarades öfverläggniugen i detta ämne slutad. Efter
af herr talmannen i sådant afseende gifven proposition beslöt kammaren
till utskottet återförvisa paragrafen i hvad den rörde deri förekommande
stämpelrubriken Protokoll, upptagande sid. 40—46 i betänkandet.
I öfriga delar blef den ifrågarande paragrafen godkänd.
§§ 4—öfverskriften till I Art. samt §§ .9—14.
Clodkiindes.
N:o 39.
26
Lördagen den 28 April, e. ni.
Om ny
förordning
angående
*tämpelafgiften.
(Forte.)
Beträffande § 15 anförde:
Herr Johansson i Koraskog: Med anledning af hvad som
förekommer i denna paragraf, hvarom beslut ännu icke i kamrarne
fattats, i anledning af lagutskottets hemställan, tillåter jag mig anhålla,
det denna paragraf måtte återremitteras.
Då jag nu har ordet, hegagnar jag tillfället att jemväl anhålla,
att de öfriga paragraferna i författningsförslaget icke blifva i sin
helhet upplästa, utan att endast deras nummer angifvas. — Yi skola
nog ändå passa på vid de tillfällen, då sådant erfordras, att framställa
våra yrkanden.
Vidare yttrades ej. Paragrafen återförvisades; och blef den af
herr Johansson gjorda hemställan jemväl i öfrigt af kammaren bifallen.
§§ 16—24, öfverskriften till II Art. samt § 25.
Godkändes.
För § 26 hade utskottet föreslagit följande lydelse:
Till någon i annat fall än i 25 § sägs föra talan om återfående
af stämpelafgift, som af emhets- eller tjensteman debiterats eller i
enlighet med dennes tillsägelse blifvit erlagd för sådan handling, hvars
stämpelbeläggning enligt 40 § skall i hofrätt granskas, må dylik talan
inom tre månader från det klandrade stämpelbeläggningen egt rum
anhänggiggöras i den hofrätt, hvarunder embets- eller tjenstemannen
lyder, samt, i fall af befogenhet, genom besvär öfver hofrättens beslut
hos Konungen fullföljas inom hälften af den tid, som i 30 kap. 9 §
rättegångsbalken stadgas, dervid bör fullgöras hvad uti 18 § af samma
kap. finnes föreskrifvet.
I fråga härom anförde:
Herr Bestadius: Jag ber, på de skäl som anfördes på förmid
dagen,
att få yrka, det yttrycket »inom tre månader» måtte förändras
till: »inom sex månader».
Jag har anledning att förmoda, att enahanda yrkande kommer
att framställas jemväl i Första Kammaren. Vinsten skulle vara den,
att part hade längre tid att bereda sig på, huruvida han skall anställa
i talan för återvinning, och domaren skulle vinna, i ty att så ofta åtal
icke skulle behöfvas i fråga om att återfå erlagd stämpelafgift.
Vidare yttrades ej. Med bifall till den af herr Bestadius gjorda
hemställan godkändes paragrafen med den ändring, att orden »tre
månader» utbyttes mot orden sex månader.
Lördagen den 28 April, e. m.
27 N:o 39.
ÖfversJcriften till III Art. äfvensom §§ 27—33.
förordning
Om ny
Godkändes.
angående
stämpel
afgiften.
(Forts.)
§ 34 var enligt utskottets förslag så lydande:
Försäljningsman vare skyldig att för sin uppbörd ställa behörigen
godkänd borgen eller ock nedsätta obligationer i enlighet med derom
gällande föreskrifter; egande försäljningsman att efter reqvisition hos
den myndighet, som honom förordnat, få stämplar sig tillstälda inom
det belopp, för hvilket säkerhet sålunda blifvit stäld.
För stad förordnad försäljningsman åligger att hafva den till
försäljningen afsedda lägenhet för allmänheten tillgänglig hvarje
söckendag å tid, Sony bestämmes af den myndighet, som försäljningsmannen
förordnat. A landet skall försäljningsman vid hvarje lagtima
ting tillhandahålla allmänheten stämplar, der sådant icke af vederbörande
domare besörjes.
Då embets- eller tjensteman, hvilken har att å tjenstens vägnar
emottaga handling, som enligt II Art. skall vid företeendet inför
offentlig myndighet förses med stämpel, tillika är försäljningsman,
skola de till handlingen erforderliga stämplar hos honom köpas; börande
i sådant fall embets- eller tjenstemannen verkställa stämpelbeläggningen.
Å medel, som blifvit för inköp af stämplar till embets- eller
tjensteman aflemnade, vare denne pligtig meddela qvitto, derest köparen
aflemnar två lika lydande af honom underskrifva reversal, angifvande
medlens belopp och den handling, för hvilken stämplarne
afses, af hvilka reversal det ena qvarstannar hos embets- eller tjenstemannen
och det andra återställes qvitteradt.
Herr Johansson i Nora.skog anförde: Jag ber att få framställa
yrkande derpå, att i sista momentet af 34 § — sid. 93 i utskottets
betänkande — måtte inflyta ett litet tillägg, så att det der komme
att heta: »A medel, som blifvit för inköp af stämplar till embetseller
tjensteman aflemnade, vare denne pligtig att utan ersättning
meddela qvitto, derest köparen aflemnar två lika lydande af honom
underskrifna reversal». Tillägget är således, att orden »att utan ersättning»
måtte inflyta. Det är ett förtydligande, som varit nämndt
i utskottet, men som af förbiseende icke kommit att inflyta.
Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes med den af herr
Johansson föreslagna ändring, eller att i fjerde stycket efter ordet
»pligtig» infördes orden att utan ersättning.
§§ 35—37 äfvensom öfvcrslcriffen till IV Art. samt $ 38.
Godkändes.
N o 39.
28
Lördagen den 28 April, e. m.
Om ny
förordning
angående
stämpelaf
giften.
(Forts.)
§ 39 var enligt utskottets förslag af följande lydelse:
Embets- eller tjensteman, notarius publicus eller mäklare, till
hvilken stämpel underkastad handling ingifves, bör tillse, att handlingen
är behörigen försedd med stämpel och att stämpeln är makulerad
på sätt i 31 § föreskrifves.
År handlingen icke behörigen försedd med stämpel och erlägges
ej genast efter erhållen tillsägelse penningar till det felande stämpelbeloppet
eller, der embets- eller tjenstemannen ej är stämpelförsäljningsman,
nämnda stämpelbelopp, må handlingen ej mottagas.
Då embets- eller tjensteman jemlikt 34 § 3 mom. verkställer
stämpelbeläggning af handling, som ingifves till offentlig myndighet,
åligger honom ock att utan ersättning makulera stämpeln. År i annat
fall stämpel till ingifven handling ej vederbörligen makulerad, bör
embets- eller tjenstemannen, notarius publicus eller mäklaren besörja
fullgörandet deraf mot ersättning för besväret dermed af 5 öre för
hvarje stämpel; dock må denna ersättning ej beräknas för derå stämplar
än det minsta antal, som för handlingen erfordras.
Herr J. H. G. Eredholm, hvilken inom utskottet varit af skiljaktig
mening, begärde ordet och yttrade: Vid denna paragraf har jag
tillåtit mig att afgifva en reservation. Den föreslagna makuleringsafgiften
af 5 öre har synts mig kunna utgå. Beträffande de handlingar,
som skola inlemnas till domstol, nemligen sådana som afse
lagfart, inteckning, bouppteckning, äktenskapsförord, morgongåfvobref
och afhandlingar om lösöreköp, skola de alla beläggas med dubbla
beläggningsstämplar, och enligt 31 § skola å alla dessa handlingar den
ena stämpeln af embetsmannen makuleras. Den afgift för makulering
af den andra stämpeln, som det bär gäller, kan i mina ögon icke
betraktas såsom någon afsevärd inkomst för domarena, — dock torde
den icke vara så alldeles obetydlig, som man i allmänhet föreställer
sig. För en uppstående förlust hafva de dock fått ersättning deri,
att allmänheten är skyldig att hos dem köpa intecknings- och lagfartsstämplar,
hvithet den förut icke behöfde.
Föreskriften om makuleringsafgift kan i andra fall, än då handlingarna
inlemnas till domstol, förorsaka obehag betydligt större, än
hvartill kostnaden för makuleringen kan uppgå. Vi hafva nu lagt
stämpelafgift på obligationer och depositionsbevis, och dessa handlingar
kunna derför komma att företes hos notarius publicus eller mäklare.
Äro stämplarne då icke makulerade, skall han åtnjuta en ersättning
af 5 öre för hvarje stämpel, som han makulerar. Händer det då, att
man skickar ett bud med handlingarna och har man glömt att makulera
stämplarna, samt budet icke medför någon makuleringsafgift, så får
budet återgå med handlingarna. Sedan träffar han kanske icke den
som sändt honom förr än följande dag, och den försummade tiden
för inlemnande! kan medföra betydliga förluster. Sådana små fördelar,
som man vill bereda tjenstemännen, förorsaka trassel och besvär utan
29 N:o 39.
Lördagen den 28 April, e. m.
att bereda dem verkliga inkomster, och derföre tycker jag man icke
bör behålla makuleringsafgiften i författningen.
Jag tager mig derför friheten yrka, att det sista momentet i
paragrafen måtte utgå. I första momentet står nemligen: »Embetseller
tjensteman, notarius pnblicus eller mäklare, till hvilken stämpel
underkastad handling ingifves, bär tillse, att handlingen är behörigen
försedd med stämpel och att stämpeln är makulerad.»
För underlåten makulering kan man ju stadga eu annan ansvarspåföljd
än makuleringsafgift. Man kan ju med lika god verkan föreskrifva
att den, som underlåter att efter tillsägelse makulera stämpeln,
vägras att inlemna handlingen. Således, om jag tager bort det sista
momentet, vill jag i stället att det andra skulle lyda så: »År handlingen
icke behörigen försedd med stämpel, och erlägges ej genast
efter erhållen tillsägelse det felande stämpelbeloppet, eller är stämpeln
icke makulerad, må handlingen icke emottagas.»
Om det står så, så blir den naturliga följden af ett sådant stadgande,
att, om jag inlemnar en handling, som är försedd med stämpel,
men som jag glömt att makulera, så säger embets-eller tjenstemannen
åt mig, att han icke tager emot handlingen. Alltid torde då bläck
och penna finnas till hands, så att jag eller den jag skickat å stämpeln
kan skrifva mina initialer eller eljest makulera den utan att derför
behöfva betala 5 öre för hvarje stämpel.
•
Herr Collander anförde: Gent emot den siste talarens anförande
ber jag få nämna, att då den enskilde har att stämpelbelägga sådana
handlingar, som icke embets- eller tjenstemannen skall belägga och
utan ersättning stämpelmakulera, och eger rättighet att sjelf verkställa
denna makulering, så är det icke mer än billigt, att, om han sjelf
icke vill hafva detta besvär, han lemnar en ersättning för verkställandet
af makuleringen; och denna afgift af 5 öre är icke obillig.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
till proposition upptagit de olika yrkandena,'' blef paragrafen
af kammaren godkänd med den lydelse som af utskottet föreslagits.
§ 40.
Herr Johansson i Noraskog anförde: Som herrarne kunna se
af innehållet i denna paragraf, beror den af det lagförslag, som ännu
hvilar hos lagutskottet och icke blifvit hos kamrarne föredraget. Jag
skall derför tillåta mig att hemställa, att denna paragraf måtte återremitteras
till utskottet.
Om ny
förordning
angående
ttimpelaf
giften.
(Forts.)
Vidare yttrades ej. Paragrafen återförvisades.
N:o 39. 30
Lördagen den 28 April, e. m.
Om ny
förordning
angående
etämpelafgiften.
(forts.)
§ 41.
Godkändes.
§ 42.
Herr Johansson i Noraskog begärde ordet och yttrade: Uti
denna paragraf åberopas just 40 §, och då denna nyss blifvit återremitterad,
torde det äfven vara skäl, att nu föredragna paragrafen
gör den andra sällskap tillbaka till utskottet. \
t
Vidare anfördes icke. Paragrafen återförvisades.
§ 43, öfver slöriften till V Art., §§ 44—52 samt öfver skr i flen
till VI Art.
Godkändes.
§ ö3.
Herr Johansson i Noraskog begärde ordet och yttrade: Jag
skall hemställa, att hela Artikeln VII, börjande med 53 § och
slutande med 60 §, måtte återremitteras till utskottet utaf den anledning,
att kamrarne fattat olika beslut i vissa punkter, samt att det
derför kanhända blir nödvändigt att vidtaga förändringar i flere af
dessa paragrafer. Det torde derför kanske vara säkrast, om hela
denna del af betänkandet återremitteras till utskottet.
Med bifall till den af herr Johansson sålunda gjorda hemställan
beslöt kammaren till utskottet återförvisa hela VII Art. omfattande
§§ 53—60.
Bestämmelsen i afseende å stämpelafgift för spelkort, öfvergångsstadgandet,
samt författningsförslagets rubrik.
Godkändes.
Utskottets under punkten 1 gjorda hemställan förklarades vara
besvarad genom kammarens vid författningsförslagets särskilda delar
fattade beslut.
Punkten 2. ''
Mom. a).
Bifölls.
31
N:o 39.
Lördagen den 28 April, e. m,
Under mom. b) hemstälde utskottet, att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla; att Kongl. Maj:t ville taga under
öfvervägande, huruvida icke den i 9 kap. 2 § ärfdabalken stadgade
tid för uppteckning af död mans bo skulle utan olägenhet kunna utsträckas,
samt till Riksdagen inkomma med det förslag, som i sådant
afseende kunde finnas lämpligt.
Efter uppläsande häraf anförde herr Johansson i Noraskog:
Jag skall tillåta mig med anledning deraf, att behörigheten af denna
utskottets hemställan hlifvit ifrågasatt, att föreslå, det denna hemställan
måtte få ur betänkandet utgå, men att kammaren ville i stället
tillåta, att motiveringen på sid. 16 i betänkandet, fjerde raden uppifrån,
måtte få följande förändrade lydelse: »Det har derför synts
utskottet önskvärdt, om berörda tid utan olägenhet kunde något utsträckas;
och har utskottet för ty ansett sig icke böra underlåta att
betona angelägenheten af att Kongl. May.t måtte taga under öfvervägande,
huruvida icke en sådan ändring skulle utan olägenhet kunna
vidtagas».
Jag skall derför anhålla, att kammaren måtte tillåta, att, i
stället för utskottets hemställan i mom. b), dessa rader må inflyta i
motiveringen.
/
Vidare yttrades icke. Kammaren afslog utskottets hemställan i
mom. b) och antog, i fråga om utskottets i betänkandet använda
motivering, det af herr Johansson framstälda förslag.
§ 2''
Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 5 a, angående
uppförande i 1895 års riksstat af anslag till disciplinkompaniet.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 75) hade herr
J. liengtsson, under åberopande af en annan af honom väckt motion
(n:o 74) angående skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om upphäfvande
af föreskriften i 27 § disciplinstadgan för krigsmagten, föreslagit,
att Riksdagen ville besluta, att de i riksstaten till värfvade
arméns disciplinkompani uppförda och äfven för år 1895 begärda
anslag icke måtte beviljas; och att Riksdagen ville ställa till Kongl.
Maj:ts förfogande ett lämpligt förslagsanslag för att dermed bestrida
de kostnader, som möjligen kunde vara förenade med disciplinkompaniets
upplösning.
Utskottet hemstälde emellertid att, med utslag å herr J. Bengtssons
omförmälda motion (n:o 75), anslagen till disciplinkompaniet
måtte i riksstaten för år 1895 med oförändrade belopp uppföras.
Om ny
förordning
angående
stämpelafgiften.
(Forts.)
Angående
anslag till
disciplinkompaniet.
N:o 39. 32
Angående
anslag till
disciplinkompaniet.
(Forts.)
Lördagen den 28 April, e. m.
Herr Bengtsson begärde ordet och yttrade: Ehuru kamrarne
vid behandling af min motion angående upphäfvande af 27 § disciplinstadgan
icke tillstyrkt motionen i dess helhet, utan blott bestämt sig
för en skrifvelse, så förefaller det mig dock, som om så stora sympatier
uttalats för min motion, att man kan hoppas, att Kongl. Maj:t skall
ställa sig dessa uttalanden till efterrättelse och så fort som möjligt
afskaffa den straffbestämmelse, hvarom nyssnämnda § handlar. Det
kan således icke vara min mening, att man skulle helt och hållet
slopa ifrågavarande anslag. Men jag tror, att man kunde taga bort
en del af detsamma och ställa ett förslagsanslag till Kongl. Maj:ts
förfogande under den tid, hvarunder man skulle afveckla denna straffinrättning.
Jag skall derför be att få göra det yrkande,
att kammaren för sin del ville på det sätt bifalla min motion, att
kammaren till värfvare arméns disciplinkompani på extra stat för år
1895 beviljar ett anslag af 12,600 kronor, men att det nu såsom förslagsanslag
till disciplinkompaniet utgående belopp af 32,000 kronor
icke vidare i riksstaten uppföres.
Jag anhåller, herr talman, om proposition på detta mitt yrkande.
Vidare anförde:
Herr John Olsson: Jag skall be att få instämma i det yrkande,
som framstälts af den ärade motionären. Jag anser nemligen, att
Riksdagen här har ett förträffligt tillfälle att vidtaga en ganska afsevärd
besparing på den eljest ständigt växande fjerde hufvudtiteln.
Utskottet har såsom skäl för sitt tillstyrkande af anslaget endast
kunnat anföra, att någon förändring i afseende på anslaget till
disciplinkompaniet icke synes böra vidtagas, innan den begärda utredningen
om upphörande af bortskänkningsstraffet kommit till stånd.
För min del kan jag icke dela denna utskottets uppfattning. Jag
tror tvärtom, att Riksdagen genom att nu besluta en nedsättning i
anslaget skulle gifva tillbörlig kläm och eftertryck åt den anhållan,
som Riksdagen uti sin förut beslutade skrifvelse till Kongl. Maj:t
har uttalat.
Det anslag, som här är i fråga, sönderfaller, såsom synes af
utskottets betänkande i två delar: ett bestämdt anslag och ett förslagsanslag.
Det bestämda anslaget utgår hufvudsakligen till aflöningar
för kompanichefen, subalternofficerarne och underbefälet. I detta anslag
har motionären icke föreslagit någon annan förändring, än den
att kammaren, för att markera sin önskan att detta anslag endast
bör vara provisoriskt, må bevilja detsamma på extra stat i stället
för ordinarie.
Hvad beträffar förslagsanslaget, utgår detsamma deremot hufvudsakligen
till underhåll åt truppen, till beklädnad, till renhållning,
sjukvård och dylikt. Dessa utgifter äro uppenbarligen sådana, att
de när som helst kunna indragas, utan att man på något sätt går
berättigade intressen för nära.
Lördagen den 28 April, e. ra.
33
N:o 39.
Jag väntar mig nu visserligen, att man skall komma att göra
den anmärkningen, att bär är fråga om ett ordinarie anslag, och att
«tt dylikt anslag icke skulle kunna utan vidare indragas. För min
del kan jag alldeles icke dela denna uppfattning eller medgifva, att
denna invändning är befogad. Jag känner nemligen icke någon
paragraf i grundlagen, som frånkänner Riksdagen rätt att indraga ett
ordinarie anslag. Äfven de ordinarie anslagen framläggas ju för
Riksdagen till granskning och pröfning; och jag bemtar deruti ett
stöd för den uppfattningen, att Riksdagen sålunda kan bevilja eller
icke bevilja äfven ett ordinarie anslag. Hvarför skulle eljest de
ordinarie anslagen underställas kamrarnes pröfning? Jag tviflar således
icke på, att kammaren bar sin rätt fullkomligt fri och oförkränkt
att bevilja eller icke bevilja nu ifrågavarande ordinarie anslag.
Motionärens yrkande om indragning af anslaget träffas ej heller
utaf den anmärkning, som för några dagar sedan af en högt ärad
ledamot på stockholmsbänken rigtades mot ett af mig då framstäldt
yrkande om indragning af anslaget till krigsbofrättens militära ledamöter.
Nämnde ledamot anmärkte då, att man icke skulle kunna
indraga anslaget till krigsbofrätten, derför att densamma vore en i
lag grundad institution, till hvilken Riksdagen fördenskull icke skulle
kunna neka anslag. Om också denna anmärkning vore befogad —
Itvilket jag emellertid visserligen icke kan medgifva — så eger densamma
likväl icke någon tillämpning i nu föreliggande fall; ty här
är det icke, såsom då, fråga om någon i lag grundad institution, utan
om en institution, som grundar sig på disciplinstadgan, hvilken i sin
tur tillkommit på administrativ väg. Jag antager då, att Kongl.
Maj:t äfven kan på administrativ väg besluta afskaffandet af disciplinkompaniet,
derest Riksdagen icke vidare beviljar anslag för detta
ändamål.
Under sådana förhållanden, och då jag tror det vara synnerligen
önskligt^ att en sådan indragning kommer till stånd ju förr dess hellre,
samt då dertill kommer, att besparingar just på fjerde hufvudtiteln
äro oundgängligen nödvändiga, derest icke denna hufvudtitel skall
växa Riksdagen öfver kufvudet, anhåller jag för min del att få instämma
i det yrkande, som framstälts af motionären.
Herr vice talmannen Danielson: Den motivering utskottet
har begagnat är icke lång, men jag tror verkligen, att den är fullt
hållbar. Så länge som detta disciplinkompani förefinnes och vederbörande
ega rätt att dit sända manskap, som brutit mot disciplinstadgan,
så länge är det väl ej möjligt för Riksdagen att indraga
anslaget. Utskottet för sin del hyste den uppfattningen, att detta ej
kunde låta sig göra, så länge gällande bestämmelser förefunnes. Yi
trodde, att först då, när den skrifvelse Riksdagen till Kongl. Maj:t
aflåtit återkommit till Riksdagens pröfning, vore rätta tillfället inne
att äfven pröfva och dervid antingen bevilja eller indraga detta anAndra
Kammarent Prof. 1894. N:o 39. 3
Angående
andag till
disciplinkompaniet.
(Forts.)
N:o 39. 34 Lördagen den 28 April, e. m.
Angående slag. Men huruvida det är möjligt att göra det nu, då detta kompani,
anslag till såsom jag nämnde, förefinnes, grundande sig på gällande bestämmelkompaniet.
ser, kalikå Riksdagen icke gerna kan på detta sätt bryta — det syne»
(forts.) mig mycket tvifvelaktigt. Det är dessa skäl, som för. utskottet varit
bestämmande. Jag vet verkligen icke, hvilka fullgiltiga skäl skulle
föreligga, som gåfve Riksdagen möjlighet att nu indraga detta anslag,
utan betviflar, om Riksdagen har rätt att göra det. Hvad åter beträffar
anslagets upptagande på extra stat, så förelåg intet yrkande
derom i motionen; och äfven det synes mig svårligen kunna låta
sig göra.
Det är dessa skäl, som legat till grund för utskottets motivering,
och jag kan nu ej heller göra annat än yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr von Krusenstjerna: Det synes, som om man här ville
gå nästan hastigt till väga i riksdagens sista timmar. Talaren på
stockholmsbänken har sjelf erinrat om den anmärkning, som vid ett,
föregående tillfälle framstäldes mot ett af honom då framkastadt förslag.
Den anmärkning, som vid det tillfälle framstäldes mot hans
då gjorda yrkande, synes mig kunna ännu kraftigare träffa det af
honom nu gjorda, tv då var — jag vill erinra om det — fråga om
indragning af ett extra ordinarie anslag; nu är det åter fråga om
indragning af ett ordinarie. Man vill indraga det för att tilltvinga
sig verkställigheten, icke af ett utaf Riksdagen fattadt beslut, utan
af en uttalad önskan. Riksdagen har beslutit en skrifvelse till Kongl.
Maj:t, hvari den begär en utredning om disciplinkompaniets fortvaro
eller icke, och utan att afvakta utgången af denna utredning, vill
man indraga ett anslag, som är nödvändigt för den vid detta kompani
anstälda personal. Det synes mig, att man här slagit in på en ganska
betänklig väg, och derför ber jag få förena mig med herr vice talmannens
yrkande.
Herr John Olsson: Jag ber att få med ett par ord besvara
den siste ärade talarens anförande. Jag erinrade visserligen om den
anmärkning som framstäldes mot yrkandet om indragning af anslaget
till krigshofrättens militära ledamöter, men jag gjorde det alldeles icke
för att medgifva rigtigheten af den då mot mig rigtade anmärkningen.
Jag vidhåller tvärtom den uppfattning, som jag då förfäktade och
som jag äfven nu vill framhäfva, att Riksdagen har sin rätt oförkränkt
och oinskränkt att bevilja eller icke bevilja hvarje begärdt
anslag, vare sig det är ett ordinarie eller ett extra anslag. När Riksdagen
således anser, att ett anslag icke vidare är behöflig!, har Riksdagen
efter mitt förmenande full rätt att indraga ett sådant anslag.
Ått det är ett ordinarie anslag finner jag alldeles icke innebära något
skäl, hvarför det ej skulle kunna afslås, ty jag känner, såsom jag nyss
nämnde, icke någon paragraf i grundlagen, som beröfvar Riksdagen
dess rätt att pröfva och afslå ett ordinarie anslag. I annat fall skulle
35 N:o 39.
Lördagen den 28 April, e. m.
kamrarne ju icke kafva sin pröfningsrätt qvar i afseende på de ordinarie
anslagen.
Den ärade talaren yttrade vidare, att man icke bör på sådant
sätt söka framtvinga bifall till ett önskningsmål som Riksdagen uttalat.
Jag tror tvärtom, att det är en mycket lämplig utväg, som
står Riksdagen till buds, att genom att vägra eller nedsätta ett anslag
så att säga understryka de önskningar Riksdagen uttalat i afseende
på t. ex. en organisationsfråga. Det kan ju icke gerna af någon bestridas,
att icke Riksdagen har rätt att nedsätta ett sådant anslag som
detta. Jag förmodar sålunda också, att den siste ärade talaren skall
medgifva, att Riksdagen kan nedsätta detsamma till ett minimum,
det vill säga afslå det helt och bållet. Jag vidhåller för den skull
mitt yrkande.
Angående
andag till
disciplin -kompaniet.
(Forts.)
Herr Jonsson i Hof: Icke tror jag det kan råda tvifvel om
att Riksdagen eger att nedsätta eller helt och bållet indraga ett anslag,
derför att det blifvit uppfördt på ordinarie stat, men bär är
frågan, om man kan göra det, under det att den institution, till hvilken
anslaget är afsedt, finnes qvar. Det är väl sjelfva kärnpunkten
i detta fall. Man skulle ju kunna säga, att eftersom detta disciplinkompani
egentligen icke tillkommit på grund af beslut, fattadt af
Kongl. Maj:t och Riksdagen gemensamt, utan såsom en ekonomisk
lagstiftningsaffär eller i kommandoväg, Riksdagen kunde vara i sin
goda rätt att indraga anslaget. Men i alla fall är det väl knappast
synnerligen lämpligt att gå till väga på det sättet, utan man får väl
lugna sig och se tiden an, huruvida icke den utredning Riksdagen
begärt kan leda derhän att anslaget ett annat år blir mindre behöflig!
eller kanske kan helt och hållet indragas. Det torde derför vara
klokast, att kammaren bifaller utskottets förslag, och jag har ingen
anledning att yrka annat än bifall.
Herr Hedin: Jag skall icke inlåta mig på frågan om lämpligheten
att nu minska eller indraga anslagen till disciplinkompaniet,
men jag vill säga, att den omständigheten, att dessa anslag äro uppförda
på ordinarie stat icke i någon den ringaste mån inverkar på
Riksdagens fullt formella rätt att minska eller helt och hållet indraga
desamma. Det kan finnas anslag uppförda på extra stat, som
det i betraktande af omständigheterna skulle vara lika betänkligt att
indraga som trots något ordinarie anslag. Huruvida ett anslag är af
sådan beskaffenhet, att det må af Riksdagen, utan att Riksdagen derigenom
skall anses hafva öfverträdt sin befogenhet, indragas eller
icke, beror icke på dess namn af ordinarie anslag eller dess plats på
ordinarie budgeten, utan det beror af dess beskaffenhet, det vill säga
af ändamålet, för hvilket det blifvit beviljadt, och sättet, på hvilket
det tillkommit. Om t. ex. indragningen skulle hafva till följd, att
derigenom tredje mans rätt kränktes eller regeringen sattes ur stånd
att uppfylla lagligen åtagna förpligtelse!’, då blefve visserligen anslå
-
N:o 39. 36
Angående
anslag till
disciplinikompaniet.
(Forts.)
Lördagen den 28 April, e. m.
get indraget, när Riksdagen förklarade, att detsamma icke vidare skulle
hafva plats på riksstaten, men då lär det väl ej kunna bestridas, att
medlen för fullgörande af ovilkorligen åliggande lagliga skyldigheter
finge af regeringen på annat sätt anskaffas. Något sådant förhållande
inträffar icke här. Här kränkes icke någon tredje mans rätt. Och
vidare inträffar icke här det förhållandet, att Riksdagen undandrager
Kongl. Maj:t anslag för en institution, som är stadgad i lag, tillkommen
med Riksdagens samtycke; utan här blir fråga om inskränkning
af anslag till en institution, som tillkommit i följd af Kongl.
Maj:ts administrativa lagstiftningsrätt, och der är Riksdagen alldeles
icke bunden derigenom, att den visserligen under en lång följd af
år gifvit anslag till den institutionen. — Vidare är det alldeles gifvet,
att, om Riksdagen skulle bifalla det af den ärade motionären framstälda
förslaget, Kongl. Maj:t icke, på sätt en ärad talare antydde,
derigenom blefve beröfvad de för personalen nödiga anslag. Personalen
— dermed menas väl icke de bortskänkta gardisterna. utan dermed
menas befäl och underbefäl. Visserligen är det ifrågasatt, att
summan skulle sättas på extra stat, och detta motiveras väl deraf,
att det icke kan vara rimligt, att, om disciplinkompaniet upphäfves,
dess nuvarande befäl och underbefäl, sedan de blifvit qvitt sin tjenst,
skulle få uppbära samma lön som under tjenstens utöfning, utan innebär
väl anslaget det, att befäl och underbefäl icke ställas på bar backe.
Kongl. Maj:t skulle emellertid under nästa år hafva lika mycket
penningar att aflöna dem med som nu; och Kongl. Maj:t skulle då
också hafva tid att förbereda och för nästkommande Riksdag framlägga
förslag till lämplig anordning — så att formaliter, vill jag säga,
finnes det enligt min tanke icke några betänkligheter emot motionärens
förslag.
Härmed förklarades öfverläggningen i detta ämne slutad. Enligt
de gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan och dels på afslag derå och bifall till
det af herr Bengtsson under öfverläggningen framstälda förslag; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara besvarad med öfvervägande
ja. Herr John Olsson begärde likväl votering, hvilken ock
företogs enligt följande nu uppsatta och af kammaren godkända voteringsproposition
:
Den, som bifalle1 statsutskottets hemställan i utlåtandet n:o
5 a, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
37 N:o 39.
Lördagen den 28 April, e. m.
Vinner Nej, har kammaren bifallit det af herr Jöns Bengtsson
under öfverläggningen framstälda yrkande.
Omröstningen visade 149 ja mot 40 nej; varande alltså utskottets
hemställan af kammaren bifallen.
§ 3.
I ordningen förekom härnäst statsutskottets utlåtande n:o 53, i
anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande af ökadt
utrymme för tekniska skolan i Stockholm m. m.
Med åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden för den 9 nästlidne mars hade Kongl. Maj:t i en
samma dag till Riksdagen aflåten, till statsutskottets förberedande behandling
remitterad proposition (n:o 61) föreslagit Riksdagen att bevilja
ett årligt anslag af 5,000 kronor till landthruksakademien för
beredande af annan lämplig lokal för uppställning och förevisning af
akademiens samlingar, under förutsättning att för tekniska skolans i
Stockholm behof finge användas den lokal i nämnda skolas bus, som
akademien för närvarande innehade.
Utskottet bemstälde: '' ''
»att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det sätt bifallas,
att Riksdagen å extra stat för år 1895 beviljar ett anslag af
4,000 kronor till landthruksakademien för beredande af annan lämplig
lokal för uppställning och förevisning af akademiens samlingar,
under förutsättning att för tekniska skolans i Stockholm behof, får
användas den lokal i nämnda skolas bus, som akademien för närvarande
innebar.»
Efter uppläsande häraf anförde:
Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! Som berrarne
torde finna af detta utlåtande, har statsutskottet satt ned det belopp,
som af Kongl. Maj:t begärts i ersättning för de lokaler, landtbruksakademien
skulle afstå, från 5,000 till 4,000 kronor; och med anledning
deraf, att det var osäkert, huruvida akademien ville godkänna
en sådan nedsättning, bar föreslagits, att detta belopp skulle uppföras
på extra stat i stället för på begärd ordinarie stat. Nu bar emellertid
sedan dess den upplysning meddelats från landthruksakademien,
att den på inga vilkor anser sig kunna gå in på att anslaget föres
på extra stat, emedan, om akademien skulle antaga anbudet af 4,000
kronor, flytta bort sina saker och hyra sig en ny lokal, Riksdagen
kunde ett kommande år vägra denna ersättning af 4,000 kronor. För
Angående
beredande af
ökadt utrymme
för tekniska
skolan
i Stockholm
m. m
N:o 39. 38
Angående
beredande af
ökadt utrymme
för tekniska
skolan
i Stockholm
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 28 April, e. m.
att således möjliggöra, att aftal må komma till stånd, emedan det är
af högsta behof påkalladt för tekniska skolan, har öfverenskommelse
träffats mellan några ledamöter i utskottet att här göra ett förslag
till ändring i detta fall, så att anslaget måtte komma på ordinarie
stat. Detta har naturligtvis i sak ingen betydelse; ty om akademien
icke vill antaga dessa 4,000 kronor, är Riksdagen lika oförhindrad
att ett kommande år draga in anslaget, om det står på ordinarie stat,
som om det satts på extra stat. Men när å andra sidan anslagets
uppförande på ordinarie stat kan möjliggöra, att aftalet kommer till
stånd, är det nog rigtigt och praktiskt, att man sätter anslaget på
ordinarie stat.
Jag skall derför taga mig friheten föreslå, att kammaren måtte
besluta, att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må på det sätt
bifallas, att Riksdagen beviljar ett årligt anslag af 4,000 kronor till
landthruksakademien för beredande af annan lämplig lokal för uppställning
och förevisning af akademiens samlingar, under förutsättning
att för tekniska skolans i Stockholm behof får användas den
lokal i nämnda skolas hus, som akademien för närvarande innehar.
Och om nu kammaren kommer att bifalla ett sådant ändringsyrkande
beträffande klämmen, följer derutaf, att äfven en liten ändring
i motiveringen hehöfver göras, på det att beslut och motiv
måtte hänga i hop. Derför föreslår jag på samma gång, att ifrån
tredje raden, uppifrån räknadt, på 9:de sidan, det skulle komma att
heta: Då vidare akademiens inkomststat ej skäligen hör ökas med
anslag utöfver det belopp, som anses motsvara hvad akademien kommer
att årligen utgifva för en utställningslokal, anser utskottet den
föreslagna årliga ersättningen utan skada kunna nedsättas till 4,000
kronor.
Jag anhåller, herr talman, om proposition på detta mitt yrkande.
Häruti instämde herr Nilsson i Skärhus.
Herr Petersson i Runtorp: Jag tror, att några ord till i motiveringen
skulle bort, nemligen: »hvilket belopp, innan den slutliga
uppgörelsen med akademien kommit till stånd, torde böra uppföras
å extra stat». De få väl lof att tagas bort, när man beslutar, att
beloppet skall sättas på ordinarie stat. Det är slutet på samma
stycke i motiveringen. — Eller strökos dessa ord? Jag uppmärksammade
icke detta.
Vidare yttrades ej. I enlighet med det af herr Jonsson i Hof
framstälda yrkande biföll kammaren utskottets hemställan med den
ändring, att orden »å extra stat för år 1895 beviljar ett anslag» utbyttes
emot orden »beviljar ett årligt anslag»; och antogs jemväl den
af herr Jonsson föreslagna ändring i motiveringen.
Lördagen den 28 April, e. m.
t
39
§ 4.
Till kammarens afgörande förelåg vidare statsutskottets utlåtande
n:o 54, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om anslag till förvärfvande
för statens samlingar af vissa föremål ur konstsamlingen å
Finspong.
I detta utlåtande hemstälde utskottet:
- »att Riksdagen må, med bifall till Kongl. Maj:ts derom gjorda
framställning, å extra stat för år 1895 anvisa ett anslag af högst
15,000 kronor till inköp ur konstsamlingen å Finspong af sådana
föremål, hvilkas förvärfvande för statens samlingar kan anses önskvärdt.
»
Häremot hade reservation afgifvits af herrar A. Persson i Mörarp,
H. Andersson i Nöbbelöf, O. Jonsson i Hof, Lasse Jönsson, P.
Pehrson i Törneryd, C. Persson i Ställhult, N. Petersson i Ituntorp,
J. E. Wikstén, A. P. Danielson, N. Nilsson i Skärhus, S. B. Bruhn
och Ollas A. Ericsson, livilka hemstält, att Kongl. Maj:ts förevarande
framställning icke måtte af Riksdagen bifallas.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:
''Herr Jonsson i Hof: Herr talman, mine herrar! Jag skall
taga mig friheten att yrka afslag på utskottets framställning och bifall
till den reservation, som af ledamöterna från denna kammare vid
betänkandet afgifvits. I denna reservation äro i korthet skälen för
reservanternas åsigt framstälda, att nemligen den skola, som det här
skulle gälla att vidare tillgodose, i det hela taget är ganska väl representerad
i nationalmuseum. Men dessutom kan man ju lägga till, att
under sådana ekonomiska förhållanden, då man får med ljus och lykta
söka upp nya skatter för att få budgeten att gå i hop, man icke bör,
utan att det förefinnes ett verkligt behof, som icke kan afvisas eller
bestridas, gerna bevilja medel för ett ändamål af den beskaffenhet,
hvarom det här är fråga. Det torde nog kunna bestämdt sägas, att
denna gamla konstrigtning, om det också kan hafva ett visst intresse,
att, den är fullständigt representerad vid en statens konstsamling, dock
icke har någon egentligt stor betydelse, knappast kanske ens mindre
betydelse, för utbildningen af konstnärer i vår tid, då de ju icke längre
på det hela taget hafva tendens att följa den skola, som en gång
stod högt i flor, och det väl icke är så värst mycket att hemta ur
den heller.
Jag tror derför, att kammaren på goda skäl bör bifalla denna
reservation.
N:o 39.
Om anslag
till förvärfvande
för
statens samlingar
af
vissa föremål
ur konstsamlingen
å
Finspong.
N:o 39. 40*
Om anslag
till förvärfvande
för
statens samlingar
af
vissa föremål
ur konstsa
mlingen å
Finspång.
(Forts.)
Lördagen den 28 April, e. m.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gill järn:
Herr grefve och talman, mine herrar! Ehuru jag väl ser, att alla
ledamöterna i statsutskottet från denna kammare reserverat sig mot
utskottets hemställan om bifall till Kongl. Maj:ts framställning i denna
del, anser jag mig dock både böra och kunna göra en hemställan till
kammaren om bifall till utskottets tillstyrkande.
Den siste ärade talaren har erinrat, att reservanterna först anfört
det skälet, att de föremål,'' för hvilkas förvärfvande anslag nu blifvit
begärdt, »till sin förnämsta del äro alster af konstskolor, hvilka redan
förut äro i nationalmuseum jemförelsevis väl representerade.» Ja,
mine herrar, det är alldeles samma skäl, som nationalmusei nämnd och
i likhet med den fria konsternas akademi anfört såsom skäl för behofvet
af detta anslag. Vårt nationalmuseum får väl anses vara en
jemförelsevis anspråkslös anstalt, om det sammanställes med de
många stora dylika, som finnas i utlandet, men äfven ett mindre museum
kan hafva stort värde, och detta värde blir i väsentlig mån förökadt,
om detta museum är i något särskildt afseende relativt fullständigt
och väl representeradt. Nu är förhållandet det, att vårt
nationalmuseum är ganska väl försedt med representativa taflor af de
nederländska konstskolorna. Just derför anser musei nämnd det vara
så mycket angelägnare och derjemte lättare att fylla de luckor, som
nu förefinnas, och derigenom göra samlingen uti ifrågavarande hänseende
ännu fullständigare. Nationalmusei nämnd har derjemte antyda
att dess tillgångar för närvarande äro särskildt knappa. Såsom
förklaring häraf, har bland annat anförts, att nationalmuseum i fjol
för statens samlingar räddade värdefulla saker genom inköp ur Hammerska
samlingarna, som då utbjödos till salu i utlandet, och att
nationalmuseum för detta ändamål användt icke mindre än 6,000
kronor, som nu skola gäldas. Vidare har nationalmusei nämnd erinrat,
att den Gieseckeska fonden, som annars är för nationalmuseum
en mycket god tillgång, för närvarande gifver blott liten afkastning,
derför att en af donationens hus nu håller på att ombyggas, i följd
hvaraf å ena sidan hyrorna derifrån gå bort, och å andra sidan stora
omkostnader måste göras. Vidare har i detta hänseende anförts, att
afkastningen af den Gieseckeska fonden, likasom af den Scharpska
fonden, enligt Kongl. Maj:ts bestämmelse till en del skall användas
för nationalmusei prydande med väggmålningar i öfre och nedre vestibul,
hvarigenom sålunda staten utan omedelbar kostnad får en sin
praktbyggnad dekorerad på ett byggnaden värdigt sätt.
Den föregående talaren menade också, att dessa ifrågavarande
taflor icke kunde hafva något särskildt värde för undervisningen.
Fria konsternas akademi har uttalat en motsatt åsigt i det afseende!
och förklarat att detta inköp ur den akademiska undervisningens
synpunkt har stor betydelse. Om också vår tids måleri icke är öfverensstämmande
med dessa gamla skolors, så hindrar det icke, att det
kan vara ytterst lärorikt för den blifvande målaren att få studera
dessa taflor.
41 N:o 39.
Lördagen den 28 April, e. m.
För det andra argument, som den föregående talaren, liksom
reservanterna inom utskottet, anförde, eller att statens tillgångar icke
medgifva att man anslår för ifrågavarande ändamål den begärda summan,
måste jag naturligtvis till eu del böja mig, men jag vågar dock
göra den invändningen, att om man har tillräckligt intresse för sjelfva
saken, tror jag icke att tillgångar skola saknas. Jag vågar i detta
afseende hänvisa på ■— hvad också synes af statsrådsprotokollet —
att norska staten anvisade 14,000 kronor på extra stat för inköp för
Norges räkning ur Hammerska samlingarna, för hvilket ändamål
svenska staten icke anvisade något belopp. Man får vid dylika saker
noga tänka på att det tillfälle, som bjudes i dag, icke kommer igen
i morgon, utan man måste begagna det rätta ögonblicket. f
Nationalmusei nämnd har ansett anslaget för ifrågavarande inköp
vara af en bjudande nödvändighet, och med det stödet hemställer
jag ännu en gång till kammaren att benäget lemna sitt bifall till
utskottets förslag.
Herr Odhner: Herr talman! Jag ber att för min del få yrka
bifall till utskottets förslag. Jag tror, att det icke vore rätt, om staten
försummade det tillfälle, som nu erbjuder sig, att förvärfva sig
åtminstone en del af Finspongs-samlingen. Det är ett tillfälle, som
icke återkommer. De konstverk, som här ifrågasättas till inköp,
kunna antagligen nu fås till ett vida billigare pris än det, som betingas
på utlandets konstmarknad, och dessa konstverk hafva utom
sitt konstvärde äfven ett visst nationell och historiskt intresse och
värde, hvilket då skulle så att säga följa med på köpet. Jag nämnde,
att samlingarna hafva historiskt och nationelt intresse, oaktadt de äro
af utländskt ursprung. Det beror naturligtvis derpå, att samlingarna
äro hopbragta på ett svenskt herresäte och af en svensk historisk
familj, och de hafva dessutom utöfvat ett visst inflytande på vår egen
konstutveckling. Hvad som samlats här i Sverige i konstväg omkring
medlet af 1600-talet var hufvudsakligen alster af nederländska
skolor, och dessa skolor äro derför också bäst representerade i vårt nationalmuseum.
Den föregående talaren har redan fäst uppmärksamheten
på den omständigheten, att då reservanterna i nämnda förhållande
funnit ett skäl för afstyrkande, så förhåller det sig i sjelfva verket
tvärtom, ty det är med afseende å sådana samlingar en fullt rigtig
princip att försöka åstadkomma något rigtigt godt i en afdelning,
hellre än att skaffa sig ett stort antal medelmåttiga, kanske dåliga
taflor i flera afdelningar. Det är också förenadt med mycket stor
svårighet att komplettera samlingarna på vissa af de öfriga afdelningarna.
Vill man förvärfva en bättre tafla af den italienska skolan,
kostar den nu för tiden ofantligt mycket, trettio, fyrtio å femtio tusen
kronor och ändå mer.
Den betydelse, som denna samling skulle kunna få för undervisningen
vid konstakademien, är redan påvisad. Dertill bör läggas ett
annat moment, nemligen att den äfven kan få betydelse för den störa all
-
Om avslag
till förvärfvande
för
statens samlingar
af
vissa föremål
ur konstsamlingen
å
Finspång.
(Forts.)
N:o 39. 42 Lördagen den 28 April, e. m.
Om anslag mänhetens bildning och smak genom att införlifvas med national^vandT/ör
musei samlingar. Nationalmuseum är ju i sjelfva verket en sant
statens sam- demokratisk bildningsanstalt, tillgänglig för hög och låg. Det är
lingar af ^ också en mycket populär institution, hvarom bäst vittna de stora
**«?• {tonst-"1 s^aror menniskor, som i synnerhet om söndagarne fylla dess salar
samlingen å och derifrån medföra intryck af värde. Jag tror att nationalmuseum
Finspong. förtjenar, äfven ur denna synpunkt, att omhuldas af Andra Kammaren.
(Forts.) dessa skäl, herr ■ talman, tar jag mig friheten yrka bifall till ut
skottets
förslag att i en väsentlig del komplettera nationalmusei
samlingar.
Herr Boethius förenade sig med herr Odhner.
Herr von Frie sen: Det torde icke vara kammaren obekant, att, när
anslag begäras, skäl ofta anföras af alldeles motsatt art. Nu anföres
här såsom skäl för inköpet af de holländska taflorna, på Pinspong,
att nationalmusei samling af sådana talför förut är ganska rik. Jag
är säker på att om nationalmusei samling på sådana taflor varit fattig,
så hade detta anförts såsom ett ännu mera talande skäl för inköp af
dessa taflor.
Det har sagts, att detta inköp skulle vara ur nationel synpunkt
att förorda. Ja, om dessa taflor varit af svenska mästare, då hade
jag kunnat fatta det påståendet. Men nu är förhållandet det, att det
är till Sverige inflyttade holländare och deras efterkommande, som
införskaffat dessa holländska taflor. Att då säga, att det är ett nationel
intresse att inköpa dem, torde knappast vara rigtigt.
Man har sagt, att det tillfälle, som i dag bjudes, icke kommer
att hädanefter erbjuda sig. Man tror således, att denna auktion på
taflor skall vara främmande för kontinentens tafvelsamlare och konsthandlare.
Jag tror icke detta. Nog känna de till denna auktion,
och nog komma prisen här att ställa sig alldeles motsvarande de
pris, som dylika taflor på kontinenten skulle betinga.
Vi skulle söka lägga an på att få en fullständig samling, eller
något så när fullständig samling — jag minnes icke hvilketdera uttrycket,
som användes —• af holländska taflor. Samlingar af holländska
taflor äro särskilt i många af tysklands muséer ganska omfattande,
och att försöka täfla med dem, tror jag icke för oss lönar mödan.
Vi behöfva icke egentligen få flera holländska taflor representerade
på vårt museum, vi hafva sådana der redan i en ganska tillräcklig
mängd. För öfrig! är det ju icke fråga om, att det icke kan vara
lämpligt och ändamålsenligt att fortfarande holländska taflor inköpas
för nationalmuseum, men att forcera detta inköpande genom att bevilja
ett särskild! extra anslag för den ifrågavarande tafvelauktionen, kan
jag icke gilla. Jag yrkar bifall till reservationen.
Häruti insämde herrar Sjö och Norman.
43 N:o 29.
Lördagen den 28 April, e. m.
Herr Themptander: Jag vill inlägga en liten gensaga mot den
siste ärade talarens uppfattning derom, att konsten icke skulle hafva en
mer universel karakter, utan att det skulle för oss företrädesvis vara af
intresse att inköpa taflor af inhemska mästare. För miu del finner jag
'' denna begäran, som utskottet tillstyrkt, alldeles naturlig, när vårt museum
har en så rikhaltig samling taflor af dessa här omtalade nederländska
skolorna, hvilken samling intager en så framstående plats, att den
ar kanske den fjerde eller femte i hela Europa af så beskaffade
samlingar från dessa skolor. Denna samling i vårt nationalmuseum,
är så bemärkt, att det alls icke är ovanligt, att främlingar komma
hit för att studera densamma, och då kan jag icke finna annat, än
att det är ett rent patriotiskt intresse, att man, när ett så exceptionelt
tillfälle erbjuder sig att komplettera dessa samlingar med värderika
alster från dessa skolor, icke skjuter ifrån sig ett sådant tillfälle.
Jag tror, att en motsatt uppfattning skulle förefalla allmänheten temligen
besynnerlig. Här hafva dessa taflor i. öfver 200 år funnits i
Sverige. Jag vill icke bestrida, att icke denna auktion kommer att
uppmärksammas i utlandet, och derför tror jag icke heller, att vi
kunna inköpa de taflor, som nu företrädesvis lära vara af intresse
att förvärfva, för något synnerligen godt pris, men det är gifvet, att
vi få dem för betydligt billigare pris än vi skulle få, om dessa utländska
spekulanter först förvärfvade dem, och vi sedan skulle återköpa
dem.
Det är klart, att utgiften är af en viss betydelse, men, mine
herrar, vi få val erkänna, att det gifves äfven beaktansvärda ideella
intressen, och när beloppet icke är större än här, så kan jag icke
medgifva, att det ur budgetssynpunkt kan vålla oss några synnerligt
stora bekymmer. Det är derför som jag mot den siste talaren verkligen
vågar påstå, att det är ett fosterländskt intresse, som här skulle
tillgodoses, och detta fastän taflorna icke äro af inhemska mästare.
Herr von Friesen: Jag ber att få fästa den ärade talarens
uppmärksamhet på att jag icke sagt, att det icke för oss skulle vara
af intresse att köpa andra taflor än inhemska, men då en talare före
mig sagt, att här förefunnes ett nationell intresse, så var det emot
detta uttryck, som jag opponerade mig, emedan jag här icke kunde
finna något intresse, som man kunde kalla särskild! nationel!, och
det vidhåller jag fortfarande. Ett nationelt intresse bör väl omfatta
sådant, som inom vår nation har sitt ursprung, men så är icke förhållandet
med dessa taflor.
Det är nog sant, att om man först låter taflorna gå öfver i
utländska händer och sedan återköper dem, så faller det sig dyrare,
men det bär, tror jag, ingen tänkt på.
Vidare anförde den föregående talaren, att äfven ideella intressen
äro synnerligen beaktansvärda. Jag är den förste att erkänna detta,
men frågan är nu, om, när man en gång bestämt, för hvilket belopp
man årligen skall inköpa taflor, det nu finnes några särskilda skäl
Om andag
till förvärfvande
för
statens samlingar
af
vissa föremål
ur konstsamlingen
å
Finspong.
(Forts.)
N:o 39. 44
Om anslag
till förvärfvande
för
statens samlingar
af
vissa föremål
ur konstsamlingen
å
Finspong.
(Forts.)
Angående
ändrade bestämmelser
rörande
lönetursb
er åkning för
vissa lärare.
Lördagen den 28 April, e. m.
att öfverskrida detta anslag. Det är det, som jag ånger icke förefinnas,
och jag vidhåller derför mitt yrkande.
Herr Petersson i Runtorp: Utom de skäl för afslag, som finnas
i reservationen anförda, skall jag he att få tillägga ett par.
Det har mig veterligen icke visats, att man har plats för dessa
taflor i nationalmuseum. Jag fruktar, att så kanske ej är förhållandet.
Jag var med på den tiden, då vi beviljade anslag till byggande af
nationalmuseum, och vet, att det blef ganska dyrbart. Vi hafva redan
så fullt med taflor, att man icke får plats med flera, och om vi
nu för dessa taflors skull måste hygga ett nytt museum, så blifva
dessa taflor ganska dyrbara.
Jag tror derför, att vi dröja med den här saken ännu så länge,
och blott skaffa oss inhemska taflor, som äro värda att taga vara på
och sätta upp i museum.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Herr Odhner: Då en föregående talare hade svårt att fatta det
uttryck, jag begagnade om den ifrågavarande tafvelsamlingen, nemligen
att den hade ett nationelt historiskt intresse, så ber jag, att få visa
honom, hvari detta består. Jag menade naturligtvis att denna samling,
som hopbragts af en historiskt berömd slägt, är att betrakta såsom en
frukt af den höga nationella uppblomstring, som egde rum i vårt land
under dess storhetstid, en frukt af det konstsinne och den rikedom,
som under detta tidehvarf funnos förenade hos vissa bland våra stora
slägter. I denna mening måste det med full rätt kunna sägas, att
denna samling äfven har ett nationelt intresse.
Det är blott denna förklaring, jag velat gifva.
Ofverläggningen var härmed slutad; och efter det propositioner
af herr talmannen gifvits enligt de olika yrkandena, afslog kammaren
utskottets hemställan och Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.
§ 5.
Föredrogs härefter statsutskottets utlåtande n:o 56, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående dels ändrade bestämmelser
rörande lönetursberäkning för vissa lärare, dels inrättandet af en
kommission för bedömande af undervisningsprof för lärarebefattningar.
Med tillstyrkande af hvad Kongl. Maj:t i sådant afseende föreslagit,
hemstälde utskottet under mom. a):
»att Riksdagen må medgifva, att bestämmelsen beträffande godkändt
undervisningsprof såsom vilkor för lönetursberäkning såsom
Lördagen den 28 April, e. m.
45 N:o 39.
adjunkt vid allmänt läroverk må upphöra att gälla, samt att denna
ändring må vinna tillämpning från och med början af nästa kalenderår.»
I fråga härom anförde:
Herr Boethius: Som herrarna finna, är det här föreslaget, att
denna rättighet skall tillkomma adjunkter, men deremot icke lektorer.
Utskottet liksom Kongl. Maj:t och komitén stöder detta förnämligast
på två omständigheter. Den ena är att åtskilliga, som skola blifva
lektorer, hafva genomgått profår, innan de hafva full lektorskompetens,
och den andra omständigheten är den, att ehuru de kunna hafva
formel lektorskompetens, så kan det hända, att de icke i sin examen
hafva sådana ämnen, att de hafva så att säga reel lektorskompetens,
och i sådant fall är det icke lämpligt, att de skola få åtnjuta denna
förmån. Jag erkänner, att om dessa förutsättningar förefinnas, så är
det icke heller lämpligt att de skola utan vidare få räkna tjenstår.
Men det han också hända att sådana personer, som göra sig kompetenta
till lektorat, genomgå profår först sedan de vunnit denna kompetens
och att de i sin examen, genom hvilken de få den formella lektorskompetensen,
anordnat ämnena så, att de verkligen hafva äfven den
reella kompetensen, och då är det en obillighet mot dessa att de
icke skola hafva samma rätt som de, hvilka vunnit kompetens för
adjunktur.
Dessutom är det från alla håll erkändt, att det vore önskligt, om
dessa prof för vinnande af lönetursberäkning kunde så mycket som
möjligt inskränkas, och således vore det äfven önskligt, om detsamma
kunde gälla för blifvande lektorer.
På grund häraf skulle jag vara höjd för att önska återremiss,
men då jag knappast tror, att detta i riksdagens sista tid kan leda
till något resultat, och då det i allt fall är en så stor fördel att dessa
prof bortfalla för dem, som skola blifva adjunkter, så skall jag icke
framställa något yrkande, så vidt jag icke skulle vinna understöd i
min åsigt. Jag har emellertid ansett mig böra påpeka för framtiden,
att här icke föreligger en fullständig likhet i rättigheter.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gilljam:
Med anledning af den siste talarens anförande vill jag framhålla, att
ingen kan vinna lektorskompetens, förr än han genomgått profår, men
detta har, vare sig med eller utan särskilda åtgöranden och bestämmelser,
faktiskt kommit att, hvad så väl den teoretiska som praktiska
kompetensen angår, företrädesvis afse blifvande adjunkter. Derför anser
jag icke, att man under profåret kan om blifvande lektorer skaffa sig
sådana garantier, som skulle erfordras för att de skulle få rätt att
utan särskildt lektorsprof beräkna lönetur.
Jag hemställer derför om bifall till utskottets förslag.
Angående
ändrade bestämmelser
rörande
lönetursberäkning
för
vissa lärare.
(Forts.)
Herr von Frie sen: Ja, något annat än bifall till utskottets
N:o 39. 46
Lördagen den 28 April, e. m.
Angående förslag lärer väl icke kunna komma i fråga, ty äfven om det skulle
bestämmelser blifva återremiss, så har utskottet icke, tror jag, någon formel beforörande
genhet att inlåta sig på frågan om lönetursberäkning för lektorer.
loneturs- Men i sjelfva saken måste jag gifva berr Boéthius rätt, ty profåret
^Tiim Tärare ar va^ lika mycket afsedt för blifvande lektorer som för blifvande
(Forts.) adjunkter, och ett faktum är att de, som genomgått profår, anses
kompetenta att undervisa på lektorsstadiet och ofta erhålla förordnanden
att tjenstgöra såsom lektorer. Hvarför då icke blifvande
lektorer skulle få räkna sig denna undervisning, som anses vara
fullgod, till godo för beräkning af lönetur, kan jag för min del
icke fatta.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, och efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren
utskottets hemställan.
Om Under mom. b) hemstälde vidare utskottet:
inrättande
<mitsion°för att Kongl Maj:ts förslag om beviljande af ett årligt reservationsbedömande
anslag af 12,000 kronor för inrättande af en kommission i hufvudaf
undenns- sta(feil) inför hvilken samtliga undervisningsprof för lärarebefattningar
för lärare- vid de allmänna läroverken skulle afläggas, icke måtte af Riksdagen
befattningar, bifallas.
Ordet lemnades till
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Gill järn:
Om det vid statsutskottets föregående utlåtande fans många reservanter
från denna kammare, så finner jag till min ledsnad, att det
. icke finnes några alls vid det nu föreliggande. Jag hade dock kunnat
hafva en grundad förhoppning att vänta, att någon af denna kammares
ledamöter i statsutskottet skulle hafva uttalat en något skiljaktig
mening. Jag hade väntat mig detta med anledning af hvad som förekom
här i fjol om samma fråga. En enskild motionär hade då framstält
förslag om en skrifvelse till Kongl. Maj:t just beträffande detta
ärende. Hans motion behandlades af ett tillfälligt utskott, och utskottet
slutade sitt anförande med ungefär följande ord: »I öfrigt
anser utskottet, att den af 1891 års skolkomité föreslagna anordning
är i alla afseenden tillfredsställande, och att den beräknade kostnaden
derför, något öfver 10,000 kronor, icke bör lägga hinder i vägen för
dess genomförande.»
Det är icke något annat, som nu föreligger, än en närmare utveckling
och ett fullständigande af hvad 1891 års skolkomité har
föreslagit.
Det tillfälliga utskottet slutade då med följande ord: »då emel
lertid departementschefen bestämdt uttalat sin anslutning till det berörda
förslaget, anser utskottet anledning icke förefinnas för Riksdagen
47
N.o 39
Lördagen den 28 April, e. m.
att hos Kortgl. Maj:t göra någon framställning angående sättet för
lärareprofs afläggande». Man kan häraf icke få någon annan föreställning,
än att Andra Kammaren, af diskussionen att döma, då hade
samma uppfattning, som detta dess tillfälliga utskott, och jag skulle
hafva haft mycken anledning till glädje, om jag återfunnit någonting
af dessa åsigter vid behandlingen af Kongl. Maj:ts nu föreliggande
fullständiga förslag.
Jag skall nu gå öfver till en pröfning af de skäl, som utskottet
anfört för sitt afstyrkande. Utskottet förnekar icke, att olägenheterna
vid den nuvarande anordningen för lärareprofs afläggande äro sådana,
att man allvarligen bör taga i öfvervägande, huru de skola kunna
undanrödjas eller åtminstone förminskas. Ja, det är verkligen förhållandet,
att olägenheterna äro mycket stora. Dessa olägenheter
märktes föga under den tid, då den s. k. indigenatsrätten fans, d. v. s.
då till lärarebefattningar inom ett stift icke kunde anmäla sig såsom
sökande någon annan än den, som genom födsel eller genom Kongl.
Maj:ts särskilda medgifvande tillhörde det ifrågavarande stiftet.
Olägenheterna framträdde icke heller så synnerligen mycket under
den närmast derpå följande tiden, emedan, om jag så får säga, förhållandet
mellan tillgång och efterfrågan på lärare då var fördelaktigt
för lärarne. För 30 år sedan, d. v. s. under 1860-talet, var det för
lärarne särdeles gynsamma befordringsförhållanden, och dessa räckte
ett godt stycke in på 1870-talet. Kom den tiden en lärare, som inför
domkapitlet aflade ett utmärkt prof, tog han visserligen platsen från
en annan, som icke kunde aflägga ett så godt prof. Men äfven denne
senare fick oförtöfvadt sig en ordinarie plats. Det var då under flera
år mycket vanligt, att, när en lärareplats i Norrland blef ledig, ingen
sökande anmälde sig, förrän man flere gånger anslagit platsen ledig.
Under sådana omständigheter var det icke så farligt, om betygen vid
de särskilda stiften ej sattes så jemnt och lika.
Men helt annorlunda är det för närvarande. Nu kan man med
allt skäl säga, att konkurrensen om lärareplatserna är orimlig. Det
är nu icke vidare fråga om att blott få användbara eller goda lärare,
utan för närvarande har ingen lärare utsigt till befordran, som icke
vid ett undervisningsprof kan skatta sig höga vitsord. Det är särskilt
nit och skicklighet i undervisningen, såsom det heter i skollagen,
som skall ligga till grund för befordringen, och beträffande vid
lärareprof ådagalagd undervisningsskicklighet har det mer än en gång
händt, att det varit ett hälft betyg, som skilt dem åt, som närmast
täflat om en plats. Då gäller det, att det skall finnas likformighet
vid dessa betygs afgifvande, ty annars kan lätt stor orättvisa uppstå.
Det vore mycket lätt för mig, i synnerhet om jag ville dermed gorå
mig särskild möda, att draga fram exempel, som visa, huru ytterst
ojemnt betygen från de särskilda domkapitlen utdelas. Det kan hända,
att en och samma person, i ett och samma ämne, vid ett domkapitel
får mycket högre betyg, än han några veckor efteråt får vid ett annat
domkapitel. Det kan hända, att om trenne personer täfla, n:o 2 står
Om.
inrättande
af en kommission
för
bedömande
af undervisning
sprof
för lärarebefattningar.
(Forts.)
N:o 39. 48
Lördagen den 28 April, e. m.
Om
inrätt an de
af en kommission
för
bedömande
af undervisningsprof
för lärarebefattningar.
(b orts.)
n:o 1 mycket nära vid ett domkapitel, under det att man icke talar
om n:o 3, men några veckor derefter kan det inträffa, att vid ett
annat domkapitel n:o 3 går före n:o 2.
Utskottet kritiserar derefter den af Kongl. Maj:t ifrågasatta profkommissionens
organisation och säger, att dennas arbetssätt skulle
blifva synnerligen tungt. Ja, mine herrar, det är ingen lätt sak, som
skall lösas, och derför blifver det verkligen besvärligt både att uppställa
och att fullgöra de erforderliga bestämmelserna; men ingen har
dock gjort något försök att visa — och jag tror icke heller att det
skulle lyckas —- att förslaget är outförbar!;.
Utskottet kommer sedan med några ord, på hvilkas innebörd jag
visserligen icke är fullt säker, men jag tror mig dock med en hög
grad af sannolikhet kunna förstå, hvartåt de syfta. Utskottet säger
nemligen, att profkommissionen »skulle komma att omedelbart eller
medelbart medföra olägenheter, hvilka, ehuru af någon annan natur,
dock skulle vara jemförliga med de brister i den nu gällande ordningen,
som man genom kommissionens inrättande velat afhjelpa.»
Jag antager, att utskottet här först och främst syftar på den så mycket
omtalade centralisationen. Jag är icke någon gifven vän af centralisation,
men der omständigheterna bjuda centralisation, der rädes jag
icke heller ett ögonblick för densamma. För öfrigt vill jag nämna
för kammaren, att bland dem, som uttalat sitt ogillande af förevarande
förslag, har det förekommit många, som påstått, att det i förslaget
icke finnes tillräckliga garantier för likformighet. Så olika omdömen
får man höra om en och samma sak. I sammanhang med talet om
öfverdrifven centralisation har det sagts, att alla lärare skulle, om
detta förslag blefve lag och vunne tillämpning, blifva liksom stöpta i
en och samma form. Detta är en mycket ogrundad farhåga. Det
vore meningen, att Kongl. Maj:t till ledamöter i den ifrågasatta kommissionen
skulle utse personer, som hade både den insigt och den
erfarenhet, som fordras för att undervisningsprofven icke skulle ledas
på ett mekaniskt sätt, utan ledas med omdöme. Det vore för öfrigt
icke så farligt, om lärarne skulle till en del blifva stöpta i en och
samma form, endast denna form vore eu god form. Men om man
menar, att individualiteten hos lärarne genom den ifrågasatta anordningen
skulle undertryckas, upprepar jag, att detta är en ogrundad
farhåga. Ty Kongl. Maj:t skulle naturligtvis se till, att till ledamöter
i kommissionen valdes personer, som både kunde bedöma lärarenas
individualitet och veta att skänka denna individualitet sitt erkännande.
Den andra af utskottet här åsyftade olägenheten är väl, att domkapitlen
icke skulle komma i tillfälle att få se de profvande. Detta
skäl underskattar jag icke, ty vore jag föreståndare för ett enskild!
läroverk, skulle det icke kunna falla mig in att antaga en lärare,
som jag icke sett. Men saken ter sig något annorlunda, när det ärfråga
om att anställa lärare vid de allmänna läroverken. Då vill
staten ovilkorligen ha garanti för att hvarje lärare, som tillsättes, är
god, åtminstone fullt användbar; men om de bästa tjenstgöra i Sunds
-
Lördagen den 28 April, e. m.
49
N:o 39.
vall eller i Karlstad, i Linköping eller i Göteborg betyder mindre.
Ty staten ser frågan ur det belas synpunkt och icke ur hvarje enskilt
läroverks synpunkt.
Så kommer utskottet och säger, att det är en så dyr sak, det är
en afsevärd utgift, som det heter, dag vill då först erinra derom,
att detta påstående står i fullständig motsägelse med hvad tillfälliga
utskottet i denna kammare i fjol yttrade. Jag hörde då, efter livad
jag kan erinra mig, ingen af kammarens ledamöter bestrida hvad
utskottet härom sade, och jag kan tillägga, att åtskilliga af de hörda
myndigheterna framhållit, att skollagskomitén bort föreslå ett högre
belopp än de nu begärda 12,000 kronorna för bestridande af hithörande
kostnader. Olika åsigter igen!
För att ådagalägga, att icke ens det nu begärda afsevärda beloppet
skulle enligt utskottets förmenande blifva tillräckligt, säger utskottet,
»att troligen långt flera s. k. omprof, än som beräknats, skulle
komma att afläggas». Ja, icke är det något angenämt nu att fara
från det ena domkapitlet till det andra för att aflägga nya prof, men
hvad jag lugnt kan försäkra kammaren, det är, att omprof i onödan
inför en och samma myndighet — och det en sådan som denna —
icke äro att befara. Här faller det icke gerna någon in att aflägga
nytt prof, förrän han känner med sig, att han vunnit verklig förkofran,
sedan han sist var åstad och profvade. För öfrigt har Kongl.
Maj:t nu verkligen höjt beloppet från ursprungligen antagna 10,000
kronor till 12,000 kronor. Jag fann det tryggast att begära denna
sistnämnda summa, som af komiterade nu senast för ändamålet beräknats,
ty den syntes behöflig men ock tillräcklig, när allt kommer
i sitt normala skick. Denna summa går kanske ut för undervisningsprof
redan under för handen varande förhållanden, men den får nu
betalas af de obefordrade lärarne, som nödgas åka landet kring, innan
de kunna få sig en ordinarie plats.
Den, som möjligen anser den af Kongl. Maj: t begärda summan
Jry§>i bör ock taga i betraktande, hvilka fördelar vinnas genom den
ifrågavarande förändringens införande. De äro uppräknade, i Kongl.
Maj:ts proposition och ganska fullständigt återgifna i utskottets föreliggande
utlåtande på sista delen af sid. 16 och första delen af sid. 17.
Innehållet är i korthet det, att både lärare och lärjungar skulle få
vara i ro, både vid de läroverk, der undervisningsprofven afläggas, och
vid de läroverk, från hvilka de profvande komma. De profvande
måste naturligtvis vara borta åtskilliga dagar och derunder på egen
bekostnad låta någon annan uppehålla undervisningen. Således skulle
stora fördelar till dem vill jag dock såsom den största lägga aflägsnande!
af den nuvarande ojemnheten i betygsättningen — vinnas
genom ett antagande af Kongl. Maj:ts förevarande proposition.
Jag kommer derefter till det'' vigtigaste argumentet, som af utskottet
anförts mot antagandet af propositionen, och det är, att utskottet
satt i fråga, om icke profven borde helt och hållet kunna afskaffas.
Andra Kammaren» Prat. 1894. N:o 39. 4
Om
inrättande
af en kom -mission för
bedömande
af undervisning
»prof
för lärarebefattningar.
(Forts.)
N:o 39.
50
Om
inrättande
af en kommission
för
bedömande
af undervisning
»pr of
för lärarebefattningar.
(Forts.)
Lördagen den 28 April, e. m.
För min del vill jag icke föreslå Kongl. Maj:t något dylikt. Jag
kar sagt, att jag anser den nuvarande konkurrensen om lärareplatserna
vara orimlig, men det kar den med sig, att, i följd af densamma,
den enskilde läraren måste dåde teoretiskt ock praktiskt söka sätta sig
in i det som till kaus kall kör. Detta utgör å ena sidan ett oundgängligt
vilkor för att kunna aflägga ett godt prof ock framkallar å andra sidan
en utveckling, som sätter sin pregel på lärarens kela kommande verksamket.
Vi kafva dessa prof i icke ringa mån att tacka för att vi
kafva en sådan lärarecorps som vi ka. Det kevisar icke så mycket,
att inga andra emkets- ock tjensteman än lärarne aflägga några särskilda
prof, innan de få sina platser. Hvart ock ett emkete kar sin
uppgift ock sin särskilda art ock beskaffenhet. Man kan aldrig genom
klott ock kart rutin ock teknisk färdigket klifva en god lärare; dertill
fordras något vida mer. Undervisningen är en konst, ock denna
konst kräfver mycket arkete ock mycken öfning af sina adepter.
Blott ett af de anförda argumenten för lärareprofvens afskaffande anser
jag kafva verklig vigt, ock det är, att profven icke förekomma i något
annat land än Sverige, ock jag tillägger Finland. Men ställningar
ock förkållanden i afseende på lärarekefordringar öro olika kos oss
mot livad de äro i utlandet. För det första får der en kel del af
lärarne sina anställningar vid en mängd kommunala ock privata skolor,
som der förefinnas, ock att kefordran der icke kräfver något undervisningsprof,
det är lätt att förstå. Ty styrelsen eller föreståndaren
för en kommunskola eller privatskola tager den, som synes för skolan
kast passande ock som man tycker kast om. Men äfven vid de allmänna
läroverken i andra länder sker tillsättningen af lärare på ett
sätt, som jag icke tror skulle vara för oss eller våra lärare särdeles
tilltalande. Hos oss sker tillsättningen af lärare efter vissa lagbestämmelser,
ock den, som anser sig vara förkigången, kan kan gå med
sina kesvär till Kongl. Maj:t. Något dylikt torde deremot sällan
förekomma i utlandet; der är det icke någon, som kan anse sig kafva
rätt till en lärarekeställning, utan platserna tillsättas antingen af regeringen
eller af vederbörande minister eller af en öfverskolstyrelse, men
i regeln på det sätt, att blott ock bart anmälningar af lärarne göras,
hvarefter vederbörande myndighet utnämner hvilken den behagar, om
också den underordnade myndigheten stundom beköfver ett godkännande
från en högre myndighet. Tro kerrarne, att våra lärare eller
vi sjelfva kär i Sverige skulle vara belåtna med ett sådant befordringssystem?
Så länge vi kafva vårt kefordringsväsende såsom nn baseradt
derpå, att befordringar skola ske på grund af skicklighet ock
förtjenst, är förkållandet kos oss annorlunda än i andra länder, ock
derför kunna vi med fullt skäl också kafva våra undervisningsprof,
äfven om de icke finnas i andra länder. Vi skulle ock kunna stryka
kort undervisningsprofven, om vi klott vilja godkänna den grundsatsen,
att alla hithörande befordringar skola gå t. ex. efter ålder eller efter
lärdomsbetyg, eller, såsom det verkligen satts i fråga i ett och annat
utlåtande, om vi vilja öfverlåta åt domkapitlen att tillsätta den, de
Lördagen den 28 April, e. m. 51
för en ledig plats ansåge vara lämpligast. Jag lemnar dock derhän,
om det vore någon vinning med dylika förändringar.
Det har påståtts, att man genom profårskursernas utvidgning
eller förändrade anordning skulle kunna göra de ifrågavarande undervisningsprofven
umbärliga. Jag har också någon kännedom om profårsinstitutionen,
men anser mig ej kunna gå in på en dylik uppfattning
af det skälet, att när en blifvande lärare genomgår profår, är han en
nybörjare, som tager sina första steg på undervisningens område.
Den lärarekandidat, som känner sig mägtig af en fortgående utveckling,
skulle vara mycket litet belåten med att aflägga prof under profåret,
i fall detta prof skulle vara bestämmande för hans befordran.
Det bar vidare talats om att undervisningsprofven skulle vara obehöfliga,
om man uppstälde lämpliga föreskrifter och bestämda formulär
för tjenstgöringsbetygen. Ja, nog kan man uppställa formulär och
bestämma betygsgrader så fullständigt som möjligt, men jag tror att
man dermed vunne mycket litet. Jag antager, att en rektor, som
med allvar och omdöme afgifver sina betyg, en rektor vid ett stort
läroverk, som bar och haft en mängd lärare tjenstgörande vid läroverket,
gifvit ett godt betyg åt en af sina lärare, som anmält sig
såsom sökande till en lärarebefattning, och att denne sökande kommer
tillsammans med en annan sökande, som också tjenstgjort vid den
nämnda rektorns läroverk förut — fast ban sedan öfvergått till ett
annat läroverk — och äfven af honom fått ett betyg, ehuru ej så
godt som den förstnämndes. Om nu den senare ändå komme att gå
före den förre, så kan ju ej rektorn annat än undra öfver huru detta
kan komma sig, då ban alltid ansett den förstnämnde sökanden öfverlägsen.
Det visar sig då kanske bero på att den andre af sin nye
rektor vid det andra läroverket fått ett ännu högre tjenstgöringsbetyg.
Den förstnämnde rektorn drifves genom upprepade erfarenheter af
detta slag att — för att icke begå orättvisa mot lärarne i den skola
han förestår — efter band böja sin betygsskala och göra den liberalare.
Vi hafva bär i Sverige omkring 100 rektorer, och de hafva
allt för olika undervisningsområden och allt för olika måttstock vid sitt
bedömande, för att man skulle kunna påräkna någon slags likformighet
i deras tjenstgöringsbetyg.
Jag förstår, att berrarnes tålamod börjar sättas på prof, och jag
skall också sluta mitt anförande så fort som möjligt. Men jag kan
dock icke underlåta att äfven mot utskottets sista argument göra
några erinringar. Utskottet säger nemligen, att man bör kunna göra
väsentliga inskränkningar i nu gällande skyldighet att aflägga lärareprof,
hvaremot rättigheten att genom förnyadt prof ådagalägga framsteg
i lärareskicklighet icke synes böra förvägras dem, som vilja deraf
sig begagna. Efter mitt förmenande skulle denna sålunda förordade
anordning i verkligheten komma att viss sig alldeles resultatlös. Vi
skulle förblifva på precis samma ståndpunkt, der vi nu stå. Ty
de sökande tvinga hvarandra att profva. De skulle snart komma
under fund med att de, för att hafva utsigter till befordran, måste visa
N:o 39.
Om
inrättande
af en kornmit
ston för
bedömande
af undervisningtprof
för lärarebefattningar.
(Forts.)
N:o 39. 52
Om
inrättande
af en kommission
för
bedömande
af under vi snir,
finprof
för lärarebefattningar.
(Forts.)
Lördagen den 28 April, e. m.
sig vid vederbörande konsistorier och aflägga prof, emedan annars
förhoppningarna att få plats lätt skulle kunna gå om intet.
Herrarne kunna tycka, att jag varit val lång så sent på aftonen,
men den föreliggande frågan är en sådan, som jag betraktar såsom
varande af högsta vigt. Hade den fått sin lösning på det sätt jag
önskat, är jag öfvertygad om att det blifvit till stor båtnad så väl
för våra obefordrade lärare som för våra läroverk. Jag måste derför
beklaga, att denna fråga kommit fram under så ogynsamma förhållanden
och blifvit inblandad bland en sådan mängd stora och påträngande
frågor, som naturligtvis intressera herrarne mer än en
dylik specialfråga kan göra. Jag beklagar också, att den fått en så
knapphändig behandling af utskottet, hvarigenom utsigterna för densammas
lyckliga lösning äro så väsentligen förminskade.
Vidare anförde:
Herr Dar in: För min del kan jag icke annat än hysa stora
betänkligheter mot det förslag om inrättande af eu kommission för
bedömande af undervisningsprof för lärarebefattningar, som nu föreligger
-— denna högsta domstol på pedagogikens område, om jag så får
uttrycka mig. Det har derför för mig varit tillfredsställande att se,
att mina betänkligheter i detta afseende delats af ett enhälligt utskott.
Jag fruktar, att denna institution, fristående som den skulle blifva,
utan något ständigt, organiskt sammanhang med läroverken, skulle i
sitt sträfvande efter enhet i afseende på profvens bedömande lätt
stelna i vissa manér, så väl med afseende på profvens anordnande
som också med afseende på synpunkterna för deras bedömande. Ett
sådant förhållande skulle icke kunna annat än lända våra läroverk
till skada genom den återverkan, som det skulle utöfva på lärarebildningen.
Jag tror, att ett sådant förhållande äfven skulle innebära
en stor fara för de på befordran väntande lärame, då det ligger
mycket nära till hands att tänka sig, att de utnämnande myndigheterna,
vid den svårighet, som komme att förefinnas att i öfriga
befordringsgrunder, såsom profårskursbetyg samt tjenstgöringsbetyg,
finna eu hållpunkt vid jemförelsen mellan de sökande till läraretjenster,
skulle nödgas fästa synnerligt afseende vid de vitsord, som
afgifvits åt en sökande af denna prof kommission. Jag tror för min
del, att denna hänsyn skulle blifva af så stor betydelse, att man i
vissa fall skulle vara berättigad att säga, att utnämningsrätten till
läraretjenster vore Överflyttad från konsistorierna till denna profkommission.
Härigenom skulle tydligtvis för de obefordrade lärame,
hvilka man afsett att bereda åtskilliga lättnader, uppstå en sämre
belägenhet än nu i det hänseendet, att en sökande till en lärarebefattning,
som vid ett tillfälle, kanske på grund af tillfälliga omständigheter,
vunnit ett mindre fördelaktigt vitsord för det prof han
aflagt inför ett konsistorium, nu alltid har den utvägen att, när han
vill, inför ett annat konsistorium med mera framgång aflägga nytt
prof, en utväg som skulle alldeles af skäras för honom, i händelse
53 N:o 39.
Lördagen den 28 April, e. m.
lian i hvarje fall skulle för profs afläggande nödgas inställa sig fölen
central myndighet. Dessa omständigheter i och för sig hafva för
mig haft så stor betydelse, att jag icke kan önska hemgång åt det
föreliggande förslaget.
Hvad sedan kostnaderna beträffar, så hyser jag äfven betänkligheter
i afseende på dem, ehuru dessa betänkligheter äro af mindre
betydelse. Jag tror icke att den kostnadsberäkning, som af komitén
hlifvit uppgjord och af KoDgl. Maj:t godkänd, kan anses vara fullt
betryggande. Jag hyser denna förmodan derför, att jag icke kunnat
blifva öfvertygad om att profvens antal, såsom man antagit, skulle i
så väsendtlig mån förminskas efter det denna kommission kommit
till stånd. Jag har också bemärkt det förhållandet, att i kostnadsberäkningen
icke resekostnadsersättningar blifvit upptagna. Jag vet
icke hur detta, kommer till, då det likväl flerflaldiga gånger framhållits,
att denna profkommission icke uteslutande skulle sammansättas
af personer, som vore bosatta i hufvudstaden. Det tyckes ju
derför vara alldeles tydligt, att resekostnadsersättningar till rätt afsevärda
belopp skulle blifva erforderliga.
Men om jag sålunda icke kan önska framgång åt det föreliggande
förslaget om en profkommissions inrättande, måste jag lika fullt
framhålla det högst önskvärda uti att vi komma ut ur det oefterrättlighetstillstånd,
som för närvarande råder i afseende på lärareprofs
afläggande och bedömande. Huru det skall tillgå, är icke så lätt att
säga, och i hvarje fall dristar jag för min del icke i det afseendet
nu göra något förslag.'' Men jag tror, att utskottet gifvit oss några
vinkar, som äro ganska betydelsefulla, åtminstone har jag af utskottets
utlåtande fått det intrycket. Jag tror nemligen, att den enda utvägen
är att, om ej alldeles afskaffa de ifrågavarande profven, åtminstone
inskränka deras antal till det allra minsta. Vidare att söka så utveckla
profårskursinstitutionen, att vid den gifna betyg vid tillsättningen
af läraretjenster måtte kunna ega, om jag så får säga, en större
auktoritet, än man nu kan tillmäta dem; och att dessa profårsinstitutioner
möjligen äfven utvecklas i den rigtningen, atc en lärare, som
en gång genomgått sitt profår och sedan efter någon tjenstgöring vid
läroverket tror sig kunna förbättra det vitsord han vid genomgången
prof årskurs erhållit, skulle kunna till prof årskursen återvända och
erhålla nytt vitsord. Jag tror slutligen att, för att erhålla säkrare
hållpunkter vid jemförelse mellan sökande till läraretjenster, det väl
skulle kunna låta sig göra att på något sätt normera de tjenstebetyg,
som af eforalstyrelserna och rektorerna utfärdas.
Herr talman, på grund af hvad jag anfört tillåter jag mig att
anhålla om afslag på den kongl. propositionen och bifall till statsutskottets
hemställan.
Herr Eklund från Norrköping instämde häruti.
Herr Högstedt: Herr talman, mine herrar! Jag får bekänna,
att jag med glädje läst utskottets utlåtande och afstyrkande af Kongl.
Om
inrättande
af en kommission
för
bedömande
af undervisningsprof
för lärarebefattning
åt-.
(Forts.)
N:0 39. 54
Om
inrättande
af en hornmission
för
bedömande
af undervisning
spr of
för lärarebefattningar.
(Forts.)
Lördagen den 28 April, e. m.
Maj :ts förslag. Vi veta, att dessa prof hafva länge varit betungande
för de tjenstsökande lärarne, och att de länge önskat att derifrån
varda befriade. Man har lagt allt för stor vigt vid dessa prof, större
vigt än dem tillkommer. Tv det i skolstadgan af 1878 förekommande
uttrycket skicklighet har ofta tolkats som färdighet att aflägga prof.
Enligt komiterades förslag skulle ännu mera vigt läggas vid dessa
prof, i det att detta förslag, på samma gång som det betonar profvens
nödvändighet, sätter såsom den första befordringsgrunden skicklighet
och nit. Men jag vågar påstå, herr talman, att det icke kan rigtigt
utrönas genom dessa prof, huru skicklig eu lärarekandidat är att
undervisa, och de som hafva att döma öfver en sådan profkandidat
få en helt flyktig kunskap om honom, en kunskap, som ingalunda
kan uppväga de betyg, som rektor eller rektorer kunna efter mångårig
bekantskap med dessa proflärare afgifva. Om deras nit kunna
de alls icke få någon upplysning.
Och sedan: huru skall formen blifva på dessa prof? Jo, enligt
detta förslag heter det, att de profvande skulle hafva endast en timme
att bereda sig för hvarje ämne, samt att de skulle bereda sig under
bevakning. Således skulle man med dem förfara på samma sätt som
med skolynglingar, hvilka skola aflägga studentexamen, när de skola
aflägga de skriftliga profven — de skola bevakas. Jag vill fråga,
om detta förfarande med de profvande lärarne kan hos de lärjungar,
som få kunskap derom, framkalla någon vördnad eller aktning, när
det visas dem ett sådant misstroende.
Om så är, att profven skola afläggas inför en och samma kommission,
så måste ovilkorligen profårsinstitutionen vara densamma för
alla lärare. Ty det är ett faktum, att undervisningen vid de olika
läroverk, der profår genomgås, har så att säga sin egen karakter;
och de lärarekandidater, som äro hänvisade att genomgå sitt profår
vid läroverk i den stad, der kommissionen är förlagd, hafva ett företräde
framför andra, i det att dessa lärare få kännedom om den
undervisningsprincip, som af kommissionen erkännes.
På grund häraf får jag yrka afslag på det kongl. förslaget och
bifall till utskottets hemställan.
Herr Boethius: Herr talman, mine herrar! Om jag hyste
vissa betänkligheter mot det föregående momentet, så får jag tillkännagifva,
att jag deremot skulle önska framgång åt det kongl. förslaget
i denna punkt. Jag har sökt sätta mig in i den väg, som
utskottet anser önsklig, nemligen att profven skulle försvinna, och
jag medgifver, att det verkligen finnes mycket, som talar för denna
åsigt, ty det är hårdt, att dessa tjensteman mer än andra tjensteman
skola behöfva aflägga sådana här särskilda prof. Men såsom herr
statsrådet och chefen för kongl. eklesiastikdepartementet påvisat, kan
man icke utan vidare döma från det ena tjensteområdet till det
andra.
Undervisningen är en konst och en personlig konst, och på
Lördagen den 28 April, e. in.
55 N:o 39.
lärarebanan kunna derför sådana här prof verkligen vara befogade,
fastän de icke beböfvas på andra områden.
Jag vill ock påpeka, att äfven för akademiska lärare t jenster erfordras
sådana prof, nemligen i form af profföreläsningar.
Skulle man nu afskaffa de hittills varande profven och icke
heller i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag besluta inrättande af en
profkommission, då fruktar jag, att följden hlefve, att pappersmeriterna
finge ett obestridt välde, eller oek att godtyckliga och sins emellan
stridande betyg af rektorerna komme att medföra godtycke. Detta
tror jag icke skulle vara en fördel för vår lärarebildning. Man har
sagt, att profåret skulle vara eu garanti, men jag tror icke, att profårsinstitutionen
ännu är tillräckligt utbildad för ändamålet, och dessutom
måste man ihågkomma, att de, som genomgå profår, äro så
unga och outvecklade, att man icke kan af sådana personers profårskurser
draga någon slutsats om, hurudana lärare de blifva. Det finnes
exempel på att personer, som ganska klent redt sig i profåret, sedermera
blifvit ytterst dugliga lärare. Derför, om icke en sådan här ny
anordning af profven, som nu är föreslagen, antages, så fruktar jag,
att vi blifva qvarstående vid det gamla förhållandet och på den gamla
ståndpunkten, och detta är ett oefterrättlighetstillstånd.
Den nuvarande organisationen af våra lärareprof härleder sig,
såsom också herr ecklesiastikministern påvisat, från den tid, då lärare
liksom prester endast fingo anställning inom sina stift. Då var det
någon billighet och rättvisa med dessa prof inför konsistorierna, men
nu, då de få söka öfver hela landet, då blir det orimligt att jemföra
betyg, gifvet vid det ena konsistoriet, med betyg gifvet vid ett annat,
och, mine herrar, det öppnar dörren för godtycklighet, det kan icke
hjelpas. Jag säger detta icke såsom en förebråelse mot våra domkapitel,
men det är helt naturligt, att ett domkapitel, som känner
till en ung man, hvilken på ett förtjenstfull sätt tjenstgjort vid
stiftets läroverk, försöker att gifva denna person platsen, då ledighet
inträffar, men då kan det också hända, att en verkligt meriterad och
dugande man får stå tillbaka, som i annat fall icke skulle gjort det.
Hvad som egentligen gjort, att jag med glädje helsot detta
Kongl. Maj:ts förslag, det är dock omtanken för lärarekandidaterna.
Hafva herrarne observerat uppgifterna i tidningarna när lärareplatser,
särskildt adjunkturer, sökas? Det är ofta 20 å 30 sökande till dessa
platser, och hvilka är det som söka? Jo, det är dessa extra lärare
med sina små löner. De kunna då hafva aflagt utmärkta prof vid
ett domkapitel, men de gälla icke vid ett annat, utan de få fara till
detta, och på sådant sätt blifva dessa svagt aflönade extra lärare
tvungna att fara land och rike omkring för att kunna få befordran,
tv hålla de sig icke framme, så få de ingenting. Och icke nog med
de dyra resekostnaderna, utan dessa prof ega rum under terminerna,
och då måste de äfven aflöna vikarie under den tid, de äro borta på
profven, och detta med så ringa utsigt att vinna något härpå, ty det
är ett fullständigt lotteri, då det är så många sökande till platserna.
Om
inrättande
af en kommission
för
bedömande
af undervisning
spr of
för lärarebefattningar.
(Forts.)
N:o 39. 56
Om
inrättande
af en kommission
för
bedömande
af undervisningsprof
för lärarebefattningar.
(Forts.)
Lördagen den 28 April, e. m.
Jag är, i likhet med herr statsrådet, öfvertygad om att den
ifrågasatta reformen skulle hafva vant till verklig fromma just för
aspiranterna till lärareplatserna, dels derför, att om de aflagt ett prof
och lyckats i detsamma, så gäller det för framtiden, dels derför att
dessa prof skulle afläggas inför en kommission, som är likartad, och
slutligen derför att dessa prof kunna afläggas under mellanterminerna,
hvilket blir billigare för aspiranterna, helst det ju också blir kortare
resor till Stockholm, än om de skola fara t. ex. mellan Hernösand
och Lund.
Ehuru jag icke hoppas mycket på att förslaget skall gå igenom,
anser jag mig, herr talman, då jag är lifligt öfvertygad om dess fördelar
både för våra läroverk och för aspiranterna till lediga lärareplatser,
skyldig att yrka af slag å utskottets hemställan och bifall till
Kong!. Maj:ts förslag.
Herr Höjer: Herr talman, mine herrar! Jag skall icke tillåta
mig att hålla något längre loftal öfver det nuvarande sättet att aflägga
lärareprof. Det har sina fördelar, om man så vill, och det har
äfven sina olägenheter. Det har fördelar för den profvande delinqventen
på det sätt, att om han har otur inför ett konsistorium, så
kan han bjuda lyckans gudinna spetsen och söka bättre tur hos ett
annat. Det har äfven den fördelen, att den profvande genom sina
resor mellan landets 12 konsistorier är i tillfälle att förvärfva en
noggrann kännedom om sitt fädernesland, hvilket kan vara honom
till gagn, i synnerhet om han är lärare i geografi. Han har desslikes
fördelen att stifta bekantskap med konsistoriimedlemmar, hvilket var
en ännu större fördel förr, då inom konsistorierna funnos flera original
än nu.
Hvad beträffar den bedömande myndigheten, har den förmånen
väl icke att göra den profvandes närmare bekantskap, men åtminstone
att få se honom, uppsträckt i svart frack och hvit halsduk, under
2 å 3 timmar hålla en proflektion, sådan som han noggrant skall
undvika att hålla, när han i hvardagslag undervisar i sin klass. Ty
det är väl att märka, mine herrar, att en proflektion, vare sig den
hålles inför ett konsistorium eller inför den profkommission, som nn
föreslagits, är och måste blifva någonting helt annat än de lektioner, som
läraren vanligen håller. Det är med de konsistoriella myndigheterna
nu som det skulle blifva med den ifrågasatta profkommissionen, de få
vid profvet tillfälle att bedöma, om den profvande kan den konsten
att göra ett prof, icke om han kan undervisa.
Om vi gå till den ifrågasatta profkommissionen, finna vi af Kongl.''
Maj:ts förslag, att den skulle bestå af två slags medlemmar, 3 ständiga
och 2 tillfälliga. Nu kan man tänka sig två möjligheter: antingen
få vid betygens afgifvande de ständiga ledamöterna eller också de
tillfälliga det bestämmande inflytandet. Skulle det blifva så, att de
ständiga ledamöterna få ett öfvervägande inflytande vid profvens be
-
57 N:o 39.
Lördagen den 28 April, e. m.
dömande, då tänker jag, att följden deraf skulle blifva den, som angifvits
af åtskilliga af de myndigheter, som blifvit hörda i denna
fråga, enkannerligen af direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk.
Dessa ständiga ledamöter, som ju skola bedöma de
pedagogiska, didaktiska och metodiska reglernas tillämpning vid undervisningen,
skulle utan tvifvel efter hand komma att följa en viss
schablon, de skulle allt mer och mer stelna i eu stereotyp uppfattning
af profven och allt mindre lemna frihet åt lärarnes olika individualitet
och erkänna dess fulla berättigande. Följden deraf blefve också den,
att hos lärarecorpsen komme att utbilda sig hvad direktionen för Stockholms
stads undervisningsverk kallat en slentrianmessig formalism.
Herr ecklesiastikministern är nu visserligen öfvertygad derom, att
detta icke skulle blifva fallet, men lemnar dervid allt för mycket ur
sigte arten af lärarens yrke. Jag vill visserligen icke säga något
ondt om mina kolleger och icke heller om mig sjelf, men jag kan
icke förbise, att vi skolmästare just på grund af vårt yrkes beskaffenhet,
antingen vi vilja det eller icke, få en mer eller mindre doktrinär
uppfattning af sättet att undervisa. Och när vi bedöma andras prof,
— jag har varit med derom många gånger — så få vi rent. af akta
oss för att icke vid vårt bedömande tillämpa exklusivt den uppfattning
af ämnets metodik, som vi sjelfva så småningom tillegnat oss
under vår lärareverksamhet. Huru det än är, och huru samvetsgrann
man vill vara, kommer man så lätt, när man sätter sitt betyg, att
bedöma andras undervisning endast efter måttstocken af sin egen.
Den som följer ens egen metod, den får relativt högre betyg än den
mer eller mindre själfständige individ, som följer en metodik, som
man sjelf icke i alla stycken vill godkänna.
Om åter — hvilket jag tror oftast skulle blifva fallet — de
tillfälliga ledamöterna i profkommissionen, såsom representerande den
speciella sakkunskapen, skulle få det öfvervägande inflytandet vid
betygens afgifvande — då, mine herrar, får jag upprigtigt bekänna, att
jag icke finner vinsten af reformen vara så synnerligen stor. Då
desse tillfällige bedömare skulle bytas om undan för undan, skulle
följden oundvikligen blifva den, att en alldeles olika måttstock lades
på profven i de olika ämnena. Då synes mig den nuvarande anordningen
vara mycket bättre. Här i Stockholm går åtminstone så till,
att om en lärareplats blir ledig och denna plats sökes af t. ex. 10
sökande, så bedömas alla profven till denna plats af samma sakkunnige
och läggas sålunda under samma norm. Om detta förslag åter
går igenom, så komma flere eller färre af de sökande till samma
plats att hafva fått sina respektive undervisningsprof bedömda af alldeles
olika personer. Men huru går det då med enheten och likformigheten
vid bedömandet, som herr statsrådet framhållit såsom den
väsentliga fördelen af hela denna profkommission?
I sitt anförande till statsrådsprotokollet har herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet antydt, på hvilket sätt skulle
Om
inrättande
af en "kommission
för
bedömande
af undervisning
syr of
för lärarebefattningar.
(Forts.)
N:o 39. 58
Lördagen den 28 April, e. m.
Om
inrättande
af en kommission
för
bedömande
af undervisning
»prof
för lärarebefattningar.
(Forts.)
anskaffas det lärjungematerial, som vid undervisningsprofven skulle
användas.
Redan anskaffandet af ett behöflig! antal bedömande lärare synes
mig icke böra blifva så lätt, då man bör vara antingen ruinerad eller
också betrakta bedömandet af lärareprof såsom en slags sport, af
hvilken man sjelf finner mycket nöje, för att man efter terminens
arbete skall vara villig att mot ett pris af 10 kronor per dag afbryta
sin sommarsejour och lägga sig bär inne i Stockholm under flera
veckor. Ännu svårare torde det blifva att få ett Renligt lärjungematerial
i och för profven. Det kunna herrarne lätt förstå, att dessa gossar
icke kunna anskaffas inom de högre, mera burgna klasserna, då de
föräldrar, som hafva tillfälle att vistas på sommarnöje, knappast vilja
skicka in till staden sina gossar för att här förnöta den ena dagen
efter den andra genom att tjenstgöra vid lärareprof. Sannolikt
komma att vid profven användas endast barnen till fattiga föräldrar,
som vilja hafva den inkomst 1 krona 50 öre till 2 kronor, hvilken
de gossar, som vid profven närvara, skulle erhålla i ersättning. Icke
heller kan jag anse, att dessa gossar kunna hafva någon nämnvärd
nytta för sin egen intellektuella utveckling genom att sitta och låta
sig examineras af profvande lärare.
Med afseende på tillsättandet af kommissionens tillfälliga medlemmar
hyser jag allvarsamma konstitutionella betänkligheter. Herr
statsrådet vill, att då kommissionens ständiga medlemmar skola utnämnas
af Kong! Maj:t, skola de tillfälliga medlemmarne utnämnas
af statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet. Men detta är
ett stycke ministerstyrelse, som endast låter sig förena med ett fullt
parlamentariskt styrelsesätt, hvilket, ännu dess värre, är för vårt land
och dess grundlagar alldeles främmande. Jag kan derför till en dylik
bestämmelse ej skänka min medverkan.
Om man slutligen frågar mig hvad jag vill hafva i stället för
de nuvarande undervisningsprofven, då jag icke vill acceptera den af
Kong! Maj:t föreslagna profkommissionen, så vill jag derpå svara,
att jag är- så radikal, att jag anser afskaffandet af alla undervisningsprof
vara den enda rigtiga reformen. Herr statsrådet anser tydligen
en dylik reform vara eu omöjlighet. Herr statsrådet anmärker nemligen,
att, om man vill hafva bort alla undervisningsprof, endast två
utvägar synas vara möjliga, antingen att låta ancienniteten blifva bestämmande
med afseende å adjunktsbefattningar och lärdomsförtjenster
beträffande lektorsbeställningar, i hvilket fall besvärsrätten skulle
bibehållas, eller ock att utan alla närmare bestämmelser öfverlåta åt
den tillsättande myndigheten att utse den, som densamma funne
lämpligast för en ifrågavarande befattning, samt upphäfva rätten till
besvär öfver vederbörande myndighets beslut.
Herr statsrådet menar således, att i det senare fallet, om man
icke tänker sig ancienniteten eller lärdomsmenterna såsom befordringsgrund,
så skulle endast återstå det subjektiva tycket, och öfver
detta kan man svårligen anföra besvär.
59 N:o 39.
Lördagen den 28 April, e. ro.
Ed dylik uppfattning synes mig i allra högsta grad betecknande. Om
Det synes mig af herr statsrådets resonnement vara klart, att vederbörande a^en^omäro
af den uppfattning att, om man antager en profkommission, och mission för
det gäller tillsättande af en lärareplats, man skall taga i betraktande bedömande
i främsta rummet de aflagda undervisningsprofven och i det andra a{Xagtprof
ancienniteten, men att den tredje faktorn, den genom profårs- och för läraretjenstgöringsbetyg
ådagalagda skickligheten, skall lemnas alldeles ur befattningar.
räkningen. or S-''
Jag hade deremot trott, att vid dessa tjensters tillsättande just
denna vitsordade skicklighet vore hvad som i främsta rummet borde
tagas i betraktande, åtminstone vid sidan af ancienniteten. Denna
skicklighet kan mycket bättre än genom ett undervisningsprof ådagaläggas
genom profårsbetyget och ännu mera genom tjenstgöringsbetyget
af rektor, ty detta senare skulle så specificeras, att deraf
framginge, i hvilka ämnen och i hvilka klasser läraren undervisat,
hvarjemte det särskildt skulle upptaga dennes skicklighet och nit med
olika gradationer.
Det är visserligen sant, att dessa betyg äro afgifna af olika
personer, men jag kan icke finna annat än att sådana betyg, afgifna
på sätt jag nämnt och grundade på lång erfarenhet om personen i''
fråga, måste i allt fall vara för bedömandet af eu lärares skicklighet
ofantligt mycket tillförlitligare än ett betyg, afgifvet af en profkommission
på grund af prof, som äro arrangerade och som på sin höjd
säga, hurudan läraren lian vara, alls icke hurudan han i verkligheten
är.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, anhåller jag, herr
talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.
Herr Elowson: Såsom herrarne behagade finna af utskottets
utlåtande, hafva domkapitlen blifvit hörda angående det förslag, som
nu föreligger till behandling. I min egenskap af ledamot af domkapitlet
i Karlstad har jag deltagit i behandlingen af detta ärende
och har med min röst bidragit till det afstyrkande utlåtande, hvartill
domkapitlet kommit. Till en början tillåter jag mig att anföra ett
mera underordnadt skäl, som domkapitlet anfört för sitt afstyrkande.
Enligt förslaget skulle vissa lärjungar genom aftal anskaffas för
att, såsom en talare sade, användas såsom profmaterial. De skulle
för ett fullständigt prof få en betalning af 1 krona 50 öre i femte
klassen samt 2 kronor å 2 kronor 50 öre hvardera i de högre klasserna.
Skolgossar skulle således blifva statens löntagare. Domkapitlet
ansåg, att detta sätt att skapa en ny korporation af löntagare
icke skulle vara att rekommendera. Men detta var naturligtvis icke
det hufvudsakliga skälet för afstyrkande; det var af pedagogisk art.
Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har framhållit,
att det för närvarande är en mycket stor konkurrens på lärarebanan.
Detta är visserligen sant, men är tillika något, som icke
omedelbarligen sammanhänger med undervisningsprofven, huru man
N:o 39. 60
Om
inrättande
af en kommission
för
bedömande
af undervisning
sj)r of
för lärarebefattningar.
(Forts.)
Lördagen den 28 April, e. m.
än anordnar dem, utan detta beror derpå, att många platser som nu
äro obesatta, uppehållas af vikarier; om det då står eu plats ledig
och den skall sökas, så är det klart, att af dessa extra ordinarier
många anmäla sig såsom sökande; det blir för hvarje plats en hel rad.
Emellertid torde profven i fråga icke vara för domkapitlen så synnerligen
betungande, hvarjemte profven val ock komma att till antalet
minskas, när mera ordnade förhållanden angående lediga lärareplatser
hunnit inträda.
Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet omnämnde,
att såsom en kritik af detta förslag framhållits den farhågan,
att lärarne skulle bli likasom stöpta i samma form. För min del
fruktar jag verkligen, att så skulle blifva förhållandet. Denna profkommission,
sammansatt till öfvervägande antal af ständiga ledamöter
här i Stockholm, skulle naturligtvis trycka sin pregel på profven;
den skulle, såsom en talare anmärkte, tillämpa vissa regler, som enligt
dess medlemmars uppfattning uppstälts såsom de lämpligaste i
pedagogiskt, didaktiskt och metodiskt afseende. Det skulle bli en
allt för stor uniformitet. Eu är det'' emellertid så, att den menskliga
förmågan är mångskiftande, och detta gör sig gällande icke blott i
allmänhet, utan särskildt hos lärare. Det kan sålunda hända, att eu
lärare icke har den bästa metod, som står att tänka, men om han
följer sin metod, hvilken är den bästa för honom, så är hans undervisning
i det hela god.
En annan invändning har redan gjorts emot sättet för utseendet
af denna kommissions medlemmar: Kommissionen skulle bestå dels
af ständiga ledamöter och dels af vexlande. De ständiga skulle tillsättas
af Kongl. Maj:t och de rörliga af chefen för ecklesiastikdepartementet.
Genom en sådan anordning skulle man komma in på en
ministerstyrelse, som är främmande för våra grundlagar.
Jag tror således, att, om denna profkommission skulle verka någon
tid, det -vore fara värdi, att våra elementarlärare skulle komma
att till sina pedagogiska vyer och sina pedagogiska insigter blifva så
att säga stöpta i samma form. Jag anser detta icke lämpligt, och jag
anhåller derför, herr talman, om bifall till utskottets förslag.
Herr von Friesen: Jag har icke deltagit i utskottets behandling
af denna fråga. Om jag det gjort, så skulle jag med afseende
å det slut, hvartill utskottet kommit, stält mig på utskottets sida.
Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har nästan
ord för ord kritiserat utskottets betänkande. Jag vill icke, så
sent som det nu är, upptaga kammarens tid med att på samma sätt
ord för ord kritisera den kongl. propositionen, ehuru det finnes mycket
der, som man skulle kunna framhålla på ett sådant sätt, att kammaren
skulle finna, att det vore mer eller mindre orimligt.
Det förekommer t. ex. på sid. 9 i den kongl. propositionen:
Vidare vore att märka, att det alls icke vore ovanligt, att en kandidat,
som erhållit svagare vitsord för sin profårskurs, genom några
61 N:0 39.
Lördagen den 28 April, e. m.
års verksamhet i skolans tjenst så utvecklat sig, att han för sina
undervisningsprof blifvit bedömd med höga vitsord, under det att å
andra sidan det icke vore utan exempel, att en kandidat, som fått
höga vitsord i profårshetyget, icke infriat de löften, han sålunda gifvit
om sig, utan blifvit en medelmåttig lärare. Således, det framhålles
der, att det kan hända, att den, som fått dåliga vitsord i prof årskursen,
sedan blir en god lärare, och att den, som fått goda profårsbetyg, icke
kan infria de löften han sålunda gifvit. Sedan tillägges det: »Dessa
olägenheter kunde icke heller afhjelpas af tjenstgöringsbetygen». Då
frågar jag, om det verkligen är en olägenhet, att en person, som i
profårskursen visat sig dålig, sedermera blir en god lärare. Att dylika
olägenheter icke kunna afhjelpas genom tjenstgöringsbetyg förefaller
mig också ganska naturligt. Det, som man vill säga, är måhända,
att man af de betyg, en lärarekandidat erhållit i profårskursen, icke
kan sluta till, hurudan han sedan blifvit såsom lärare, men att man
deremot af de betyg en lärare erhållit i undervisningsprof skulle få
en rigtig uppfattning af hurudan han är som lärare. Detta vågar
jag för min del bestrida. Jag vill dock icke längre upptaga kammarens
tid härmed.
Hela denna fråga beror egentligen på, hvilken uppfattning man
har angående befordringsstadgan. Hvilken befordringstadga Kongl.
Maj:t tänker utfärda, det vet man icke: följaktligen saknar man eu
fast grund att stå på, när man skall besluta om det förslag till undervisningsprofvens
anordnande, som här föreligger. Det tyckes emellertid,
att Kongl. Maj:t står på den ståndpunkt att han önskar, att man
skall få liksom en mekanisk slagruta för att afgöra, hvilken lärare
som är för en ledig plats den bästa. Man tror, att man genom dessa
betyg, som afgifvas i undervisningsprofvet, skall erhålla ett fullkomligt
och ofelbart märke att gå efter, när man skall skilja mellan olika
sökande. Detta tviflar jag på att man får. Det är nog sant, att
man får de der betygen på papperet, men derför äro de icke objektiva;
de hafva varit subjektiva, innan de kommo på papperet. Men
framför allt, de bära endast ett ofullständigt vittnesbörd om läraredugligheten
— hvad de, om de vore objektiva, skulle ensamt vittna
om, vore om skicklighet i konsten att »profva». — Det är, som sagdt,
uppfattningen om befordringsstadgan, som i väsentlig mån måste
bestämma ens uppfattning i nu föreliggande fråga. Jag kan icke dela
den uppfattning af befordringsstadgan, som tyckes framgå af Kongl.
Maj:ts förslag och äfven af herr statsrådet och chefens för ecklesiastikdepartementet
yttrande; och derför kan jag icke vara med om
det förslag att ordna undervisningsprofven, som här föreligger.
Medan jag har ordet, herr talman, ber jag att få bemöta ett beklagande,
som herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
hade. Han beklagade, att denna fråga hade kommit i hop med eu
massa stora frågor, som mera intresserade kammaren, och att denna
vigtiga fråga sålunda framkommit i ett ogynsamt ögonblick. Detta
beklagar jag ock; men hvems är felet? Jag undrar, om det icke
Om
inrättande
af en kommission
för
bedömande
af undervisningsprof
för lärarebefattningar.
(Forts.)
N:o 39. 62
Om
inrättande
af eu kommission
för
bedömande
af undervisning
fpr of
för lärarebefattningar.
(Forts.)
Angående
sättet för beräkningen
af
bevillning saf
giften d
enskilda batikernas
sedelag
i f ning.
Lördagen den 28 April, e. m.
är herr ecklesiastikministerns, som först så sent kommit fram med
denna kongl. proposition — jag tror icke att den kom förrän efter
påsk. — Jag begagnar delta tillfälle att uttala mitt beklagande öfver
att man får mottaga så vigtiga kongl. propositioner under en så sen
tid af riksdagen. Paragraf 34 i riksdagsordningen innehåller dock,
att vid det tillfälle, då Riksdagen öppnas, »låter Konungen meddela
Riksdagen propositionen angående statsverkets tillstånd och behof».
Man skulle således vänta att redan då få kännedom om statsverkets
behof. Det lian ju visserligen hända, att under riksdagen uppstå
nya behof för statsverket, och jag vill icke förneka, att icke Kongl.
Maj:t då skulle kunna komma fram med proposition angående dessa.
Men i en sådan fråga som denna har det icke varit någon nödvändighet
att framlägga förslag för denna Riksdag. Det synes mig, som
om detta saklöst kunnat uppskjutas till nästkommande riksdag.
Jag ber att får yrka bifall till utskottets hemställan.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet G ill järn:
Jag skall blott be att få för kammaren påpeka, att till Riksdagens
ledamöter blifvit utdeladt komiterades utlåtande i detta ärende, och
vid det är fogadt äfven deras förslag till befordringsstadga. Denna
är visserligen ännu icke pröfvad af Kongl. Maj:t, men bör dock kunna
tjena till ganska god ledning för omdömet.
Hvad vidare beträffar den anmärkningen, att denna proposition
så sent kommit in till Riksdagen, så vill jag svara, att den är daterad
den 9 mars. Kär den utdelades i kamrarne, törs jag icke säga,
men jag tror, att det var vid påsktiden. Men jag ber att få fästa
herrarnes uppmärksamhet på att man å ena sidan försöker att få ett
ärende så snabbt och skyndsamt som möjligt in till Riksdagen, men
att å andra sidan krafterna uti departementet icke kunna räcka till
för hvilken hastig expedition som helst, ty der är sannerligen så
mycket att göra, att det kan hända, att ett ärende kommer senare in
till Riksdagen än man skulle önska.
Härmed var öfverläggningen slutad. Sedan herr talmannen till
proposition upptagit de olika yrkandena, biföll kammaren utskottets
hemställan.
§ ö.
Slutligen föredrogs bevillningsutskottets betänkande n:o 16, angående
bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 32, hade herr
W. Skatte, hemstält, »att Riksdagen, för den händelse den beslutar
att den särskilda bevillningsafgiften å enskilda bankernas sedelutgifning
fortfarande skall utgå med 10 pro mille, måtte stadga, att skatten
skall för hvarje bank beräknas efter det sedelbelopp, banken i
medeltal under nästföregående år haft på en gång utelöpande».
63 N:o 39.
Lördagen den 28 April, e. m.
Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Herr Skytte begärde ordet och yttrade: Då jag ser, att motionen
icke vunnit understöd genom reservation af någon ledamot af
utskottet, förstår jag väl, att det skulle vara lönlöst att framställa
ett yrkande om bifall till densamma. Jag tänker icke heller göra det.
Men jag kan icke underlåta att göra en erinran till utskottets
betänkande. Utskottet säger i sin motivering, att utskottet visserligen
inser, »att den nu bestämda, sedan lång tid tillbaka gällande grund
för ifrågavarande bevillningsafgifts beräknande i vissa fall kan, på
sätt af motionären framhållits, medföra afsevärda olägenheter», men
utskottet afstyrker emellertid det framlagda förslaget, som afser att
söka undanrödja de afsevärda olägenheterna; och man kan finna af
motiveringen, att utskottet föranledts härtill af omtanke att skaffa
för statsverket nödiga medel under dess nuvarande betryckta tillstånd.
Det är nu godt och väl att, då för statsverkets behof kräfvas medel,
sådana måste anskaffas; men det synes mig, som skulle man kunnat
taga något mera hänsyn till det sätt, hvarpå de nödiga medlen anskaffas,
så att man icke kommer in på vägar, som leda till erkändt »afsevärda
olägenheter». — Som jag redan har nämndt, framställer jag
intet yrkande.
Herr Stvartling förklarade sig instämma med herr Skytte.
Angående
sättet för beräkningen
af
bevillning tafgiften
d
enskilda bankernas
sedelutgifning.
(Forts.)
Herr Jansson i Krakerud: Jag skall be att med stöd af den
motivering, som finnes på betänkandets sista sida, få yrka bifall till
utskottets förslag.
Jag skall derjemte be att få hemställa till motionären, att, om
han nästa år kommer fram med en motion i samma syfte, han då på
samma gång ville föreslå höjning i den ifrågavarande bevillningsafgiften
från 10 till 12,so å 13 kronor pr mille. Då tror jag, att
man kunde afhjelpa dessa olägenheter, ty då skulle man icke komma
att föranleda någon minskning i de skattebelopp, som inflyta från de
enskilda bankerna, och motionen skulle då hafva större utsigter att
blifva bifallen. Men att nu, då man skall söka med ljus och lykta
efter skatter, man skulle kunna gå in på motionärens framställning i
detta afseende, är väl alldeles omöjligt. Det är derför jag yrkar bifall
till utskottets förslag.
Vidare anfördes icke. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 7.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr L. Eriksson i
Bäck från och med denna dag till riksdagens slut.
N:o 39. 64
Lördagen den 28 April, e. m.
§ 8.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial och utlåtanden:
n:o 62, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor
rörande anslagen under riksstatens nionde hufvudtitel;
n:o 63, med anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga
om pensioner och gratifikationer till tjensteman, underbefäl och arbetare
vid statens jern vägsbyggnader;
n:o 64, angående ändringar i gällande aflöningsstat vid riksgäldskontoret
samt förhöjning af anslaget för extra arbeten m. m. inom
samma kontor;
n:o 65, i anledning af gjorda framställningar i fråga om uppförande
af nya kasernetablissement m. m.;
n:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående öfverflyttning
till allmänna indragningsstaten af åtskilliga lärares aflöning
samt rörande understöd åt extra ordinarie lärare vid allmänna läroverken
under förfall på grund af sjukdom;
n:o.67, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
utgiftsstater för telegrafverket för år 1895;
n:o 68, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder i syfte att åt mindre bemedlade och obemedlade bereda tillfälle
att bilda egna jordbruk;
n:o 69, angående beräkningen af statsverkets ordinarie inkomster;
och
n:o 70, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtande
till krigsskolan å Karlberg af dervarande värdshus- och marketenteribyggnad.
bevillningsutskottets betänkanden:
n:o 19, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
bestämmelser i fråga om beloppet af den afgift, som bör för denaturering
af bränvin erläggas;
n:o 20, angående vissa ännu oafgjorda frågor rörande tullbevillningen;
n:o
21, angående hvitbetssockertillverkningsafgiften; och
n:o 22, angående vilkoren för tillverkning af bränvin.
bankoutskottets memorial:
n:o 8, i fråga om ändringar i gällande reglemente för riksbanken
äfvensom i aflöningsstaten för samma bank; och
n:o 9, angående instruktion för nästa Riksdags bankoutskott; samt
65 N:o 39.
Lördagen den 28 April, e. m.
lagutskottets utlåtanden:
n:o 58, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ecklesiastik boställsordning;'' och
n:o 59, i anledning af väckta motioner dels om ändring af 1 kap.
2 § rättegångsbalken, dels ock om ändrad lydelse af vissa §§ i kommun
allagarne.
Kammaren beslöt, att dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan
för nästa sammanträde.
§ 9.
Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 12,24 på natten.
In fidem
Hj. Nehrman.
Andra Kammaren* Prof. 1894. N:o 39.
5