RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1894:38)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1894. Andra Kammaren. N:o 38.

Lördagen den 28 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Upplästes för justering det i kammarens sammanträde den 21
dennes förda protokoll.

Ordet begärdes af

Herr Boethius, som yttrade: Det har stundom plägat före komma

inom kammaren, att uttalanden vid protokollsjusteringen göras,
äfven fast ingen anledning till anmärkning mot sjelfva protokollet
förefinnes, och då jag har ett — såsom jag hoppas att herrarne skola
erkänna — verkligt skäl att i dag göra ett sådant uttalande, ber jag
kammaren ej misstycka, att jag nu yttrar några ord.

Herr Waldenström påstod under debatten om seminariefrågan förliden
lördag bland annat, att professorerna vid våra universitet ffade för
stora examensfordringar, hvarpå han yttrade följande:

»Det — nemligen dessa fordringar — har alstrat af sig en hel
del fusk, som vant både i vetenskapligt och moraliskt afseende för
den studerande ungdomen ganska bedröfligt. Herr Boethius har
säkert lika väl som jag reda på, att i Upsala förekomma s. k. katekeser
för åtskilliga professorer, katekeser hopsatta af kardinalfrågor,
som dessa professorer bruka göra, hvilka katekeser af docenter ‘och
kollegiegifvare sammanfattats för att plugga i studenterna». Derefter
anförde han ett litet utdrag ur en sådan katekes, hvilket kammaren
fann ganska nöjsamt.

Härmed hade herr Waldenström fört in debatten på ett område,
djt jag ej ansåg mig höra följa honom, ty studenters historier om
sina lärare tror jag ej vara ett lämpligt föremål för Riksdagens förhandlingar
eller den rätta grundvalen för en universitetsreform. Sådana
historier skola finnas, så länge unge män hafva benägenhet att
göra sig märkvärdiga och uppmuntras häri af äldre personer, och så
länge det gifves kuggade studenter, som önska försköna sina malörer.
Det är ej heller nu min mening att här inlåta mig på någon debatt
om sådana historier, men jag nödgas dock yttra några ord om de af

Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 38. 1

Lördagen den 28 April, f. m.

herr Waldenström omtalade katekeserna, hvilka jag för korthetens
skull vill kalla fuskkatekeser. Ehuru jag i olikhet med herr Waldenström
ej varit nog lycklig att få se något sådant opus, kan det ej
falla mig in att förneka möjligheten af deras existens, ty sådana
hafva nog alltid förekommit vid våra universitet liksom vid alla utländska
och skola förmodligen alltid komma att göra det. Det ligger
nästan, så att säga, i sakens natur.

Vi examinatorer hafva nemligen stundom att göra med så svagt
begåfvade subjekt, att vi nödgas låta nåd gå för rätt så till vida, att vi
måste nöja oss med att de kunna gifva besked om åtminstone det
vigtigaste af kursen, svara på''— vi kunna ju kalla det för — kardinalfrågorna.
Med den benägenhet, som studenterna hafva att utfråga
hvarandra om examinatorernas sätt att gå till väga, kan det då allt
för väl hända, att katekeser hopsättas af sådana kardinalfrågor, och att
studenter finnas, som äro nog samvetslösa eller jag vill hellre säga
oförståndiga att blott vilja inlära dessa katekeser.

Skola emellertid examinatorerna för att omöjliggöra sådant fusk,
ty ett fusk är detta, aldrig få taga hänsyn till den svagare begåfningen,
utan alltid tillämpa summum jus, ja, då tror jag icke, att vare
sig föräldrar eller studenter få skäl att rosa marknaden på herr
Waldenströms reformifver. Vidare är att märka, att i akademiska
examina måste fordras ej blott läsning af läroböcker, utan ock af
vidlyftig vetenskaplig litteratur, och i sådan förekomma partier, som
visserligen äro i högsta grad bildande, men dock ej lämpa sig för
lexläsning och egentlig examination. Det kan då hända, att studenter
taga reda härpå och äro så oförståndiga, att de alldeles förbigå sådana
partier. Ett exempel härpå synes den af herr Waldenström omtalade
katekesen just vara, och jag skall sålunda ej alls förneka tillvaron af
dessa katekeser.

Jag har måst förutskicka dessa anmärkningar för att göra den
sak fullt begriplig, med anledning af hvilken jag begärt ordet.

När jag af dessa skäl icke brydde mig om att opponera mig mot
herr Waldenströms påståenden om fuskkatekeser, hade emellertid ett
ord i hans anförande undgått mig. Jag trodde honom mena, att det
var studenter eller andra oansvariga personer, som hopsatte de der
fuskkatekeserna. Men jag fick sedan i tidningsreferat till min häpnad
och ledsnad se, att han sagt, att det var docenter, som hopsatte
nämnda verk; och ordet docenter förekommer ock i det stenografiska
referatet. Detta är en vida allvarligare sak, än att ynglingar kunna
bära sig oförståndigt åt, eller att professorerna kunna föras bakom
ljuset. Ty märk, mine herrar, att det, hvarom herr Waldenström
väckte tal, var ej, att docenterna vid sin undervisning fäste studenternas
uppmärksamhet på, hvad som är framför allt vigtigt, och att vissa
delar af literaturen äro ämnade att begrundas och andra att inpluggas.
Detta är just deras pligt att göra; ty studenterna, som nyss kommit
från skolans lexläsning, de behöfva ofta mycket väl en sådan anvisning.
Icke heller afsåg han, förmodar jag, den omständigheten, att
studenter, i sin oro omedelbart före en tentamen, hos docenter anhålla
att få genomgå en proftentamen, hvarvid naturligtvis det vigtigaste i
ämnet kommer före. Nej, herr Waldenström har påstått, att docen -

Lördagen den 28 April, f. m. 3 N:o 38.

terna från början låta de på examen läsande förstå: professorn har
visserligen de och de fordringarne, men en del af dessa behöfva ni
icke bry eder om, de kunna ni hoppa öfver, d. v. s. att docenterna
göra sig till medbrottslingar i ett fusk. Det är alldeles, som.om man
skulle saga: i de allmänna läroverken förekommer fusk eller försök
till fusk vid studentskrifningarne, och deri äro lektorerna abiturienternas
medbrottslingar. Ty, mine herrar, docenterna äro lika väl som
professorerna och lektorerna offentliga tjenstemän vid statsinstitutioner.

Då jag är öfvertygad. om, att denna grava beskyllning mot docenterna
i Upsala är fullkomligt obefogad, både det varit min pligt, på grund
af min ställning till Upsala universitet, att genast bestrida den, och
ej genom tystnad liksom gifva ett erkännande deraf. Att jag ej
gjorde det, berodde blott af, att jag ej hörde yttrandet, och denna
omständighet, hoppas jag, skall erkännas såsom ett giltigt skäl för
mitt uppträdande i dag. Jag har ej på annat sätt kunnat skaffa upprättelse
åt en embetsmannacorps, som offentligen utan motsägelse
skymfats. . Jag är öfvertygad om, att kammaren erkänner, att, när en
förolämpning skett offentligt, upprättelsen bör ske lika offentligt.

Jag ber. sålunda att till protokollet få anföra, att enligt
min uppfattning den nuvarande docentcorpsen — och det är ju om
denna det är fråga — är fullkomligt oskyldig till den framstälda
beskyllningen. Jag kan göra detta på grund af min kännedom om
andan inom denna corps, och jag kan det äfven på grund af den nuvarande
anordningen af docenternas undervisning. En af de reformer,
som på senare tider genomförts vid Upsala universitet, är nemligen,
att docenterna i allmänhet ej gifva s. k. enskilda lektioner, utan på
de akademiska lärosalarna föreläsningsvis genomgå just sådana kurser,
som examinatorerna anse behöfliga. Jag påstår sålunda, att herr
Waldenströms, uppgift om docenterna varit i högsta grad vilseledande,
liksom jag vidhåller, att det var vilseledande, när han, utan att
nämna de inom filosofiska fakulteten införda, af kanslern stadfästa
kurserna jag erkänner, att jag i lördags begick det förbiseendet
att ej begränsa mina berigtiganden till denna fakultet — när, säger
jag, han, utan att nämna dessa kurser, påstod, att studenterna med
afseende på examensfordringarne voro lika som förut beroende af
examinatorernas godtycke, och när han dömde om de nuvarande
föreläsningarne efter erfarenheten från en äldre tid. Ty jag förmodar,
att herr Waldenströms nya studier vid universitetet ej infallit efter
den till följd af 1887 års skrifvelse genomförda reformen. På grund
af herr Waldenströms yttrande i lördags, väntar jag nu, att han vill
förete för mig den ifrågavarande katekesen. Det är dock alldeles likgiltigt.
, då jag ej förnekar möjligheten af dess existens. Men jag
skall i stället uppfordra herr Waldenström till något annat, nemligen
att han här bestämdt förklarar, att hans fuskkatekes eller något annat
dylikt opus är hopsatt af en docent, och att han sedan anmäler den
skyldige hos universitetsmyndigheterna. Ty ett dylikt ofog af en
person med tjenstemannaställning bör ej lemnas onäpst. Kan herr
Waldenström ej göra detta, då anser jag konstateradt, att hans beskyllning
hvilade på ett godtyckligt antagande, och då väntar jag också

N:o 38.

Lördagen den 28 April, f. m.

af hans ridderlighet och rättskänsla, att han sjelf efter dessa upplysningar
offentligt återtager beskyllningen.

Vidare anförde:

Herr Odhner: Herr talman! Jag skall inskränka mig till att uttala
mitt ogillande af det ifrågavarande klandrade yttrandet från herr Waldenströms^
sida. Jag anser det nemligen vara förolämpande j. den mening,
som riksdagsordningens § 52 säger — förolämpande icke blott för
hela docentcorpsen, utan äfven personligen för dem, som under den
föregående tiden varit eller nu äro docenter. Det finnes väl ingenting,
som kan vara mera sårande för en akademisk lärare än att
beskyllas för att lära ungdomen fusk och konstgrepp i syfte, att bedraga
examinatorerna. Den, som så gör, förnedrar det universitet
han°tjenar och den vetenskap han idkar. Jag väntar af herr Waldenströms
rättskänsla, att han genom att återkalla sitt yttrande skall
gifva de förfördelade den upprättelse de förtjena.

Herr Eklundh från Lund instämde häruti.

Herr Hedin: Herr talman! Jag nödgas inskränka mig till att

på grund af den uppfattning, jag har om grundlagens bud, protestera
mot hela den diskussion, som här föres. Hvad nu föreligger är att
justera protokollet; och hvad dervid kan förekomma, derom talar
grundlagen i § 76 riksdagsordningen. Men att här upprifva diskussionen
i en sak, deri debatten är afslutad, det tillåter efter mitt förmenande
icke grundlagen.

Skulle det nu förhålla sig så — hvilket jag dock icke föreställer
mig — att en hel embetsmannacorps behöfde upprättelse för det yttrande,
som blifvit fäldt af herr Waldenström, får väl denna upprättelse
skaffas på någon annan väg. Men om detta skulle vara
omöjligt, kan den i alla fall icke vinnas genom eu debatt, tillkommen
i strid mot grundlagens bud.

Med herr Hedin instämde herrar Schönbeck, Eriksson i Blgered,
Falk, Palme, Wavrinsky, Hammarström m. fl.

Herr Höjer yttrade: Hvad jag hade tänkt till protokollet anföra
är alldeles detsamma, som nu af herr Hedin blifvit sagdt, och derför
skall jag inskränka mig till att instämma i hans yttrande.

Herr Waldenström: Då herr Hedin förekommit mig genom

att säga hvad jag annars skulle hafva sagt, skall jag afstå från att
inlåta mig i saken. Men med anledning deraf att jag fått veta, att
några af kammarens ledamöter fattat mitt yttrande rörande den omnämnda
katekesen, såsom om jag åsyftat någon herr Boethii katekes,
skall jag be att få upplysa, att så icke alls varit fallet. Jag har för
öfrigt i går från en professor i Upsala mottagit ett bref, i hvilket
han med anledning af mitt klandrade yttrande säger, att den katekes,

Lördagen den 28 April f. m. 5 N:o 38.

jag omnämnt, är allmänt bekant i Upsala, men derjemte uttrycker den
förmodan, att den är den enda som existerar.

Jag har blott velat lemna denna upplysning och skall i öfrigt
icke förlänga diskussionen.

Herr Boethius: Jag skall blott be att få säga, att när andra opåtaldt
fått yttra sig vid protokollsjusteringar, utan att de haft en så direkt
anledning dertill, som jag nu har, då jag nemligen icke hört det af
mig klandrade yttrandet, när det fäldes, så att jag genast fått protestera
deremot, anser jag mig också varit berättigad att nu taga till
ordet.

Hvad särskildt angår det förhållandet, att herr Waldenström instämde
med herr Hedin, skall jag be att få påminna herrarne om,
att vid justeringen af protokollet öfver diskussionen rörande déchargebetänkandet
vid 1891 års riksdag just herr Waldenström uppträdde
med ett anförande till protokollet, oaktadt han personligen icke hade
någon som helst anledning af den förut förda diskussionen att så göra.

Således måste åtminstone herr Waldenström vara obefogad att klandra
mig för det anförande, jag nyss haft.

För öfrigt beklagar jag, att icke herr Waldenström mera direkt,
än han nu gjort, återtagit denna beskyllning. För saken gör det
ingenting, då jag anser det konstateradt, att han icke kunnat bevisa
densamma; men jag hade för herr Waldenströms egen skull önskat,
att detta återkallande skett.

Herr Waldenstr om: Jag skall blott för kammaren tillkänna gifva,

att om jag vore medveten om att hafva skymfat docentcorpsen
såsom sådan, skulle jag icke tveka att i de kraftigaste ordalag återkalla,
hvad jag sagt. Men, herr talman, jag anser mig icke hafva
gjort mig skyldig till något sådant. Jag har blott talat om, att i
Upsala förefunnes katekeser, sammansatta »af docenter eller kollegiegifvare».
Om nu dessa ord icke kunna tillämpas på någon af de
nuvarande docenterna i Upsala, hvilket jag ej känner till, så är det,
som jag yttrat, likväl ett faktum och dertill ett obestridligt faktum.

Att jag för resten icke utsagt det om docenterna i allmänhet eller
corpsen såsom sådan, det skall jag be herrarne vara goda att observera.

Den, som önskar förvissa sig derom, hänvisar jag till protokollet.

Efter af herr talmannen nu i sådant afseende framstäld proposition
blef det upplästa protokollet godkändt.

§ 2.

Föredrogs och bordlädes för andra gången:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 9, och

statsutskottets utlåtande n:o 60.

§ 3.

Härefter föredrogs statsutskottets memorial n:o 61, i anledning af

N:o 38. 6 Lördagen den 28 April, f. m.

kamrarnes skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslagen under
riksstatens åttonde hufvudtitel.

Punkten 1.

Lades till handlingarne
Punkterna 2—4.

De af utskottet i dessa punkter föreslagna voteringspropositioner
blefvo af kammaren godkända.

§ 4.

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:

bevillningsutskottets betänkande n:o 18; samt

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 24.

§ 5.

Om ny för- Till behandling företogs härefter bevillningsutskottets betänkande
ordning n:o 17, angående stämpelafgiften.

"stäm ef I proposition, n:o 43, af den 21 sistlidne februari hade Kongl.
afgiften. Maj:t, under åberopande af bifogadt protokoll öfver finansärenden
för samma dag, föreslagit Riksdagen att antaga ett propositionen närlagdt
förslag till ny förordning angående stämpelafgiften.

Under punkten 1 hemstälde utskottet:

att Riksdagen, med förklarande, att Kongl. Maj:ts förevarande
förslag till förordning angående stämpelafgiften icke kunnat oförändradt
bifallas, måtte antaga samma förslag med de ändringar och tillägg,
hvilka i ett vid utskottets betänkande fogadt författningsförslag af
utskottet förordats.

För afgifvande af förslag i fråga om sättet för föredragningen af
det af utskottet framlagda författningsförslaget hade ordet begärts af

Herr Johansson i Noraskog, som i sådant afseende anförde:
Jag skall be att till kammaren få hemställa, att föredragningen af
det nu föreliggande betänkandet angående stämpelafgiften må ske på
det sätt, att början göres med författningsförslagets § 8 afdelning A.),
hvarvid torde medgifvas, att diskussionen må omfatta samtliga bestämmelser
rörande arfsskatten, men proposition framställas på hvarje
särskild rubrik; att derefter må följa föredragning af 8:de paragrafens
afdelning B.) i bokstafsföljd, men proposition dock framställas på
hvarje särskild rubrik, samt att, sedan § 8 blifvit genomgången, återstoden
af författningsförslaget måtte föredragas från början paragrafvis
samt i fråga om § 3 rubriksvis i bokstafsföljd. Slutligen torde beslutas,
att beträffande de under särskilda rubriker förekommande
hänvisningar till olika §§ i författningen utskottet må ega, att, sedan
förslaget slutligen pröfvats, vidtaga de jemkningar och rättelser i
berörda hänvisningar, som kunna föranledas af Riksdagens beslut.

Jag anhåller, herr talman, om proposition på samtliga dessa framställningar.

N:o 38.

Lördagen den 28 April, f. m.

Den af herr Johansson sålunda gjorda hemställan bifölls.

I följd häraf anmälde herr talmannen till en början till föredragning
det under II Art. § 8 afdelningen A. intagna förslag till stämpelafgift
å Bouppteckning, Fideikommissbref om fast egendom, Gåfvobref,
Morgongåfvobref, Testamente och Äktenskapsförord.

Om ny förordning

angående
stämpelafgift
en.
(Forts).

Emot utskottets förslag i denna del hade reservation afgifvits
af, bland andre, herr Budebeck, hvilken framlagt ett särskilt förslag
i afseende å de bestämmelser i förordningen, som rörde den s. k.
arfsskatten.

Efter det första rubriken Bouppteckning blifvit uppläst, begärdes
ordet å nyo af

Herr Johansson i Noraskog, som nu anförde: Jag hemställer
till kammaren, huru vida den icke vill tillåta, att man slipper läsa
upp de långa rubrikerna, som följa på öfverskriften: Stämpelafgiften
utgör:, och som räcka ända till sid. 67 i betänkandet, der de sluta.
Ja" föreställer mig, att uppläsningen skulle taga kanske en qvarts
timme, hvarför jag anhåller, att kammaren måtte medgifva, att af
denna afdelning icke mera behöfver uppläsas än nu skett.

Denna hemställan bifölls.

Härefter lemnades ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von
Essen, som yttrade: Jag skall till en början be att för kammaren
få uppläsa något af hvad Riksdagen den 27 november 1892 skref tiff
Kongl. Maj:t rörande arfsskatten. Riksdagen säger i denna sin skrifvelse,
att arfsskatten »synnerligen väl lämpar sig för det syfte, man
genom förmögenhetsbeskattningen företrädesvis vill uppnå», »nätt
anordnad», säger Riksdagen, »träffar den med relativt största säkerhet
den verkliga förmögenheten, och den gör detta tillika under sådana
omständigheter, att det för den, som får vidkännas uppoffringen, bör
kännas jemförelsevis mindre tungt. Härtill kommer dess af departementschefen
särskildt framhållna komplementära förmåga, som åt
densamma med nödvändighet måste gifva en stor betydelse i ett

system med direkta skatter.» ,

»Om således i hvarje fall, såsom departementschefen forordat, åt
arfsskatten bör inrymmas en vigtigare plats inom vår skattelagstiftning,
än den för närvarande intager, håller Riksdagen för sin del
vidare före, att nu ifrågavarande skattetitel är den, som företrädesvis
lämpar sig för tillämpning af det progressiva beskattningssystemet;
och Riksdagen hyser ej tvifvel, att meningarna lätt kunna ena sig
om denna art af progressiv beskattning. Riksdagen anser sig således
böra uttala sig icke allenast för ett kraftigare anlitande af arfsskatten,
än hvad år 1883 föreslogs, utan äfven för att det förslag i ämnet,
som lärer vara att från Eders Kongl. Maj:t förvänta, måtte gå i den

N:o 38.

Om ny fot
ordning
angående
stämpelafgiften.

(Forts).

Lördagen den 28 April, f. m.

- sigtning motionärerna förordat. Huru vida», heter det vidare i Riks mogtionöSkh

YltSe’ fdelTld S\egei tÖr tagaS Ut fullt sä som den

motionär^ hvilken framlagt detaljeradt förslag, tänkt sig, derom torde

åter i frågans nuvarande läge något bestämdt yttrande icke böra afgifvas,
medan åandra sidan måste framhållas, att, om den föreslagna
skatteformen ytd tillämpningen icke skall råka i strid med hvad rättvisa
och billighet fordra, den måste så anordnas, att icke allenast
de smärre formogenheterna fritagas, utan äfven tillbörligt afseende
T * V1/1 aDdra • På skatteformågan inverkande förhållanden, såsom

>'' .”fe; “erbhU’et °Ch dl‘ikt «>>«

Nu har Kongl. Maj:t framkommit med ett förslag i principen
öfverensstämmande med hvad Riksdagen uttalat såsom sin önskan.

^ °ck \aja hufvudsakliga delar gillat detsamma.
Jag torde således hafva grundad anledning att hoppas, att det kongl.
förslaget i dess hufvudsakliga delar äfven skall vinna kammarens

Jag _ skall nu tillåta mig att helt kort redogöra för detta förslag
JHy ,attf \ någ°n män underlätta bedömandet för dem, hvilka tiR

samma k°rta tld°n möjhgen ej hunnit noggrant genomläsa det samma

Det ar nemligen i korthet så, att Kongl. Makt afsett att

: aXJSkatten * af sk,ulle bHfva olika såval 1 leende på olika
skyldskap som i afseende på olika belopp. Derför hafva upprättats
3.ne särskilda ekattegrupper allt efter de olika skyldskapsförhållan dena,

och tarifferna ärr, nnnc+aU„ ___:____: -A .

7önnn i-" TJ mua„lw Kronor at andel, som uppgår till

7o,000 kronor och derutöfver, eller 1 */, procent af summan;V andra

fchPPde^nt3 fkr0n°iri 100 af an^e1, SOm uppSår ti!1 50,000 kronolog
derutöfver eller 3 procent af beloppet, samt i 3:dje gruppen 6

Srifr/00 6 nr 6 proc.!?t’ uäT andeien uppgår till 40,000Sonor
och derutöfver. Dessa tariffer börja med % procents stämpelafgift,
så snart arfvet uppgår till 200 kronor och derutöfver. P S

att if61''1* utskottet fjort eu ändring, nemligen genom att föreslå,
att fölsto, gruppen arfvet skulle vara fritt från stämpel intill 400
ronor. Deremot vill jag icke göra någon anmärkning alls.

INu torde det kunna hända, att några af herrarne här i kamma lf™

k°fmi?- att med lnire,sse omfatta, hvad embetsverken vid behandat
fraSan, om arfsskatt föreslagit. Embetsverken hafva, såsom
f““D“are.n? ledamöter torde erinra sig, framhållit det besvär och de
vårigheter, som skulle uppstå, om stämpelskatten ålades vid
bouppteckningens inregistrering och fördelningen af arfvet skedde
med detsamma samt ansett, att dessa svårigheter borde föranleda dertill,
att stämpelskatten borde läggas såsom hittills omedelbart på
bouppteckningen och att således icke denna fördelning mellan akJf
“®amaK ®kuTl? dervid, ega rum. Genom ett sådant tillvägagående,
som embetsverken föreslagit, skulle tillintetgöras just hvad Riksdagen
i sitt uttalande och sin skrifvelse äfvensom Kongl. Makt önskat.

motvigt 8 8 6 atj *?ed ntt par exempel visa, huru dessa åsigter

as genom de af embetsverken föreslagna metoder. Om ett

Lördagen den 28 April, f. m. 9 N:o 38.

arf å 10,000 kronor faller, och det är en testamentstagare, som deraf Om ny förskall
erhålla 5,000 kronor, och ett barn, som skall ärfva 5,000 kronor, afflående
så blir stämpelskatten, om man förfar enligt embetsverkens förslag, stämpel37
kronor 50 öre för hvardera af dessa 5,000 kronor. Sålunda lika afgiften.
stor för testamentstagaren och arftagaren. Skall samma belopp lika (Forts.)
delas mellan en testamentstagare och ett brorsbarn, som -ärfver, så
blir skatten 75 kronor för hvardera delen. Nu måste ju erkännas,
att en testamentstagare, som delar arf med ett arflåtarens barn, gör
större intrång i arfsrätten än den testamentstagare, som delar med
ett arflåtarens brorsbarn. Men då inträffar det bakvända förhållandet,
att testamentstagaren i det förra fallet, när han delar arf med barnet
och gör större intrång, betalar mindre, än då han delar arf med brorsbarnet
och gör mindre intrång. Om nu detta samma fall tillämpas
i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag, så blir det så, att deD testamentstagare,
som delar med ett arflåtarens barn, får betala 150 kronor,
under det att barnet betalar 35 kronor, men om testamentstagaren
delar med arflåtarens brorsbarn, får han erlägga äfven 150
kronor, men för brorsbarnet blir stämpelskatten 75 kronor. Detta
är den rätta analogien för hvardera skatten och den är också i öfverensstämmelse
med Riksdagens önskan.

Det är ett annat förhållande, som jag måste framhålla, och som
afser det vigtigaste i denna sak, arfsfördelningen.

När arf fördelas på många och i många lotter, måste arfsskatten
enligt Riksdagens åsigt utgå med ett proportionsvis mindre belopp,
än om den lades på det sammanlagda arfsbeloppet. Om embetsverkens
förslag tillämpades, skulle, om ett arf å 100,000 kronor folie
och tillkomme ett barn, stämpelskatten derför erläggas med 1,32 5
procent, men om samma arf delades mellan fem barn, så att de finge

20,000 kronor hvar, hade de ändock att betala precis detsamma, som
om fördelning på lotter icke egt rum. De, som ärfva 20,000 kronor,
få i detta fall betala lika hög procent som den, som ärfver 100,000
kronor. Detta är enligt min uppfattning mot Riksdagens uttalande
och hvad Riksdagen ansett önskvärdt. Enligt Kongl. Maj:ts förslag
skulle i detta fall, som jag nu nämnde, om ett barn ärfde 10,000
kronor, stämpelskatten utgå med 1,5 procent, således något högre än
efter embetsverkens förslag. Men om samma arf delades på fem
barn, så att hvardera fingo 20,000 kronor, skulle skatten utgå med
1,1 procent, och skalan således då sänkas. Detta är enligt min tanke
det vigtigaste, att, när mindre lotter stämpelbeläggas, skatten blir
proportionaliter mindre. Det är ett fel, som icke kan undvikas, om
embetsverkens förslag tillämpas, att lika stor procent utgår, om arfvet
blir större eller mindre vid fördelningen.

Vid utskottets betänkande är fogad en reservation af häradshöfding
Rudcbeck, som uppgjort ett annat förslag, hvilket emellertid
lider af samma fel i detta afseende. Jag har siffror här, som visa
det, men jag anser icke nödigt att anföra dem, förrän ett yrkande
om bifall till nämnda reservation framställes. Förhållandet blir emellertid
i hufvudsak detsamma vid fördelningen.

När jag nämner denna reservation, anser jag mig böra fästa
kammarens uppmärksamhet på en vigtig omständighet med afseende

N:° S8- 10 Lördagen den 28 April, f. m.

Om ny för & arfsfördelningen enligt Kongl. Maj:ts förslag. Reservanten anser,
angående £^som påminna mig, att det är mycket svårt för arftagarne

stämpel- betala skatten, innan arfvet fallit ut. Det är icke heller menin afgiften,

gen enligt Kongl. Maj:ts förslag att så skall ske. Jag vill skingra
(Ports). den uppfattningen, som skulle kunna finnas hos kammarens ledamöter,
att skatten skulle utkräfvas hos hvar och en arfvinge, innan de
uppburit arfvet. Det är ingalunda meningen att uppbära arfsskatten
af den ena eller andra arfvingen, utan afsigten är, att densamma
skall uttagas af det gemensamma boet, innan fördelningen af arfvet sker,
och just när. bouppteckningen presenteras inför vederbörlig myndighet.
De, som tagit hand om boet, utredningsmännen, få göra det, och sedan
få arfvingarna fördela skattebeloppet, allt efter närmare eller fjermare
skyldskap, allt efter som det finnes testamente eller icke. Detta är
icke någon olägenhet alls för den, som är arftagare, utan det synes
mig vara ganska enkelt. I detta afseende har jag emellertid under
behandlingen af frågan funnit, att flere misstagit sig beträffande uttagandet
af denna beskattning. Sant är visserligen, att då ett testamente,
som icke bevakas vid bouppteckningen, sedermera bevakas,
måste en reglering derefter ske vid domstolen, men bouppteckningen
visar ju, hvilka delegarne i boet äro, och domaren har intet annat
att göra än att beräkna skatten efter deras antal. Hvad som icke
kommer att i detta fall fullt utgöras, får man söka att ersättningsvis
uttaga .sedermera, och om fel gjorts, så att man tagit för mycket, får
restitution ske.

Nu har det man och man emellan sagts, att arfsskatten i många
fall synes väl hög, men i främmande länder är, såsom af utskottets
betänkande synes, den mycket högre. I Danmark är högsta skattesatsen
7 procent, i Preussen 8 procent och i Frankrike 11,2 5 procent
utan afdrag för skulder, som gör det kolossalt. I England
kunna de sammanlagda arfsskatterna uppgå för fast egendom till 12%
procent och för lös egendom till 14 procent.

Det kan ju något lätta bekymren, att man ger, att andra länder
hafva det värre, och det kan vara en tröst, att vi i det hänseendet
icke blifva sämre, utan bättre lottade. Jag vill icke tala om de olika
slag af stämpelskatter, som i öfrigt trycka olika länders befolkning i
oerhördt mycket högre grad, än hvad här är ifrågasatt.

Nu vill jag blott tillägga, att det är högst angeläget, att denna
stämpelskatt blir antagen, så att det finansiella behof, för hvilket
denna skatt, såsom hvar och en torde veta, är afsedd, verkligen blir
fyldt. Jag vet väl, att man genast skall svara, att Riksdagen i år
redan afslagit så många af de kongl. förslagen, att man icke har
något behof af denna skatt, utan att det nog räcker ändå. Ja, det
är visserligen sant, att åtskilligt af hvad Kongl. Maj:t äskat blifvit
afslaget, så att ur den synpunkten något behof ej förefinnes. Men
det är deremot ett numera uppdagadt förhållande, att hvitbetssockertillverkningen
på senare tiden ökats i en så oerhörd grad, att sockertullen
torde komma att försvinna redan år 1895 och hvilken rol
denna tull spelar i statsbudgeten, derpå ber jag att få fästa kammarens
uppmärksamhet.

Sockertullen jemte hvitbetssockeraccisen och sirapstullen uppgingo

Lördagen den 28 April, f. m. 11 N:o 38.

för år 1893 till öfver 11 millioner kronor, men när nu sockertullen Om ny förmed
all säkerhet kommer att försvinna, återstår det endast hvitbets- ordning
sockeraccisen, och vi veta, att uti hvitbetssockeraccis betalas endast stämvelhälften
af sockertullen likasom att beräkningen af rendementet af afgiften.
hvitbetssockerfabrikationen ännu är så fördelaktig för fabrikanterna, (Forts),
att man förlorar mer än halfva tullen genom denna fabrikation.

Ingen i denna kammare torde hafva kunnat föreställa sig, att
hvitbetssockerfabrikationen skulle tilltaga i så hög grad, som skett,
och Kongl. Maj:t hade vid uppgörande af förslag till budgeten för
år 1895 ingen aning om, huru många kontrakt om leveranser af hvitbetssocker,
som uppgjorts, och huru många fabriker, som voro under
anläggning.

Detta måste Riksdagen beakta, ty det är en ytterst allvarlig sak
för den inkomstberäkning, som kommer att uppgöras för 1895.

År 1893 voro tio hvitbetssockerfabriker i gång, och det är otvifvelaktigt,
att deras antal under åren 1894 och 1895 komma att ökas
med sju.

Jag kan efter en lös beräkning säga, att såväl hvitbetssoekeraccisen
som sockertullen antagligen komma att för 1895 sjunka till

7,800,000 kronor, i stället för att, om tullen på importeradt socker
utgått för nästa år likasom förut och vi således icke haft att göra
med hvitbetssockret, denna sockertull i år skulle uppgått till 16
millioner kronor i stället för att den nu för år 1893 utgör icke mera
än 8,834,000 kronor. Detta är således en sak, hvilken vi måste beakta,
och som jag ansett mig böra omnämna för kammaren. Att råda
bot för sjelfva saken blir en fråga, som tillhör framtiden. Men jag
ber att i detta sammanhang få erinra derom, att hvitbetssockerfabrikanterna
hafva fått denna beskattning sig till fördel och att rendementberäkningen
för i år tillämpas med 8 */4 procent och den 1 september
1895 med 9 procent. Förr än vi komma till den 1 september
1895, föreställer jag mig, att ingen ändring kan göras uti skatten,
men då måste den vidtagas, och jag skulle tro, att äfven de gamla
hvitbetssockerfabrikanterna skola understödja en sådan förändring för
att hejda en tilltagande konkurrens. Med afseende å rendementsberäkningen
vill jag nämna, att rendementet nu utgör 10 procent,
ehuru det är lägre på vissa ställen.

Denna obetydliga afvikelse kan synas icke höra till ämnet, men
då sjelfva saken är af så betydande vigt för det finansiella resultatet,
har jag ansett mig skyldig att för kammaren framhålla nödvändigheten
af att, då man skall besluta om dessa skatter, som nu föreligga,
beakta, huru vigtigt det är, att statsverket kommer i tillfälle att på
andra vägar erhålla ersättning för hvad som kommer att brista i sockertullen.

Vidare anförde:

Herr Eestadius: Då jag på grund af ett mig utaf statsrådet
och chefen för kongl. finansdepartementet lcmnadt uppdrag tog kännedom
om förslaget till stämpelskatt, syntes mig betydande svårigheter
uppstå för förslagets utarbetande i fråga om arfsskatten i den rigt -

N:o 38.

Om ny föi
ordning
angående
stämpelaf
giften.
(Forts.)

Lördagen den 28 April, f. m.

ning, Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhållit, i det att afseende
borde fästas såväl dervid, att de mindre arftagarne blefve
från beskattningen undantagna som äfven vid antalet delegare i sterbbuset
samt deras närmare eller fjermare skyldskapsförhållande till
arflåtaren. Under arbetets fortgång fann jag snart det vara uppenbart,
att det af .Riksdagen åsyftade målet att få arfsskatten jemnare
fördelad och i sammanhang dermed bereda statsverket en ökad inkomst
icke läte sig genomföras med mindre än att skatten lades
icke såsom hittills på qvarlåtenskapen i sin helhet, utan på hvarje
särskild delegare i boet.

Det syntes mig vidare vara uppenbart, att för genomförande af
en sådan arfsbeskattning äfvensom af stämpelbeskattning utaf åtskilliga
andra i förslaget upptagna värdehandlingar det skulle blifva nödvändigt
att i detta land liksom i andra länder, der stämpelskatten
i afsevärd mån spelar någon rol i statens hushållning, införa en sådan
skatteinstitution, som hade till uppgift att upptaga skatten och tillse,
att den behörigen erlades. Då det emellertid icke är att antaga, att
Riksdagen skall finnas villig att införa eu sådan institution, och de
kostnader, som med densamma äro förenade, skulle i afsevärd grad
minska den påräknade ökade skatteinkomsten, har jag icke funnit
någon annan utväg vara att anlita än att vidare utsträcka den skatteuppbörd,
som redan i vissa afseenden åligger domarne.

Gifvet är, att genom den ifrågasatta åtgärden domarnes åligganden
blifva i viss mån försvårade, och att deras arbeten skulle väsentligen
förminskas och underlättas, äfvensom skattens upptagande
komma att hvila på en säkrare grund, om liqviden af skatten finge
ske i samband med arfskiftet efter arflåtaren. Rör genomförande af
en sådan åtgärd är det likväl nödvändigt att omarbeta vissa delar af
ärfdabalken, och det kan icke med visshet förutsägas, om en sådan
omarbetning skulle till erforderligt omfång låta sig verkställa, enär
det säkerligen kan antagas, att allmänheten icke befinnes villig att
afstå från den rätt, som från urgamla tider varit sterbhusdelegare
medgifven, nemligen att sitta i bo oskifto, så länge de detta önska.
År detta mitt antagande rigtigt, så följer deraf, att den ifrågavarande
arfsskatten icke kan uttagas annorlunda än i samband med inregistrerandet
af bouppteckningen, och att vidare, derest man antager förslaget
om skattens uttagande från bodelegarne, domaren skall hafva
till sin uppgift att utreda, huru stor hvarje lott i boet kan blifva.

Det är jemväl enligt min tanke gifvet, att en sådan utredning
för domaren måste åstadkomma stort besvär och stora vanskligheter.
Och — om än det må erkännas, att, på sätt herr statsrådet och chefen
för kongl. finansdepartementet i sitt anförande till statsrådsprotokollet
yttrat, domstolarna kunna hafva många flera och mycket svårare frågor
att lösa, bör härvid ingalunda förbises, att frågor af förevarande
beskaffenhet skola af domarne ensamma lösas inom mycket knappt
afmätt tid. Det vanliga förhållandet är, att stämpeluppbörden företages
någon timme före hvarje rättegångsdags början. Då samlas
60 å 70 menniskor för att få sina handlingar karterade, och huru
länge de få vänta, innan en sådan uträkning hinner verkställas, kan
man lätt föreställa sig. Men då ett vigtigt samhällsintresse är för -

Lördagen den 28 April, f. m. 18 N:o 38.

knippadt med reformens genomförande, anser jag det vara domarens Om ny föroafvisliga
pligt att utan afseende å det förökade arbete, lian derigen
tillskyndas, efter sin förmåga medverka till förslagets genom- stämpelförande.
af giften.

Jag tröstar mig dermed, att de synnerligen svåra fallen icke (Forts.)
skola så ofta förekomma, och att den erfarenhet, som vinnes under
arbetets fortgång, skall, derest förslaget blifver till lag upphöjdt, om
än icke fullständigt undanrödja, så dock förminska de svårigheter,
som tvifvel utan vid författningens första tillämpning komma att
uppstå.

Vid utvecklingen af hittills gällande stämpelförordningar har
icke så sällan så tillgått, att i tvifvelaktiga fall — och de hafva icke
varit så få — åtal anstälts mot vederbörande domare, hvarvid det beslut,
som öfverrätten derom meddelat, sedermera antagits såsom vägledande
vid senare inträffande dylika fall. Gent emot ett sådant förfarande
har ofta blifvit framhållet, att det icke kan vara lämpligt
att på domarens bekostnad tillskapa vägledande prejudikat, hvilkas
tillkomst hufvudsakligen berott derpå, att lagstiftningen varit bristfällig,
och befogenheten af dessa anmärkningar kan näppeligen ifrågasättas.
Det är också gifvet, att genom antagande af detta förslag svårigheter
vid tillämpningen skola oftare förekomma, när de första stegen
skola tagas på en hittills förut icke beträdd väg och dylika för domaren
menliga åtal oftare än hittills komma i fråga. Härvid torde
dock böra bemärkas, att detta missförhållande blifvit i förslaget undanröjdt
genom stadgandet i 26:te paragrafen, som innehåller, att,
om en person finner sig hafva betalt för mycket pengar i stämpel,
han kan utan samband med åtal mot domaren söka återvinna hvad
han mer än vederbort erlagt i stämpelafgift. Mot detta stadgande
skulle jag visserligen kunna rigta den anmärkningen, att tiden, inom
hvilken återvinningstalan skall ske, eller endast 3 månader, är väl
inskränkt och att det synes mig för parter och domare fördelaktigare,
om denna tid kunde utsträckas derutöfver, men jag skall dock icke,
innan jag får se, om denna min mening delas af andra, härom framställa
något särskildt yrkande.

Af de anmärkningar, som blifvit framstälda mot detta förslag,
särskildt i fråga om arfskatten, äro två af den beskaffenhet, att jag
anser mig böra upptaga dem till särskildt bemötande. Dessa anmärkningar
afse först och främst, att det icke skulle vara lämpligt och
för domarens ställning ändamålsenligt, att han verkstälde en sådan
uträkning, som förslaget förutsätter. Det skulle nemligen ofta kunna
inträffa, att denna hans uträkning komme att i vissa afseenden stå i
strid med det resultat, som genom arfskiftet slutligen vunnes, äfvensom
att fäll kunna inträffa, då i fråga särskildt om testamenten
nästan olösliga svårigheter för verkställandet af denna uträkning
skulle uppstå.

Hvad den första anmärkningen angår, vill jag erinra derom, att
den ifrågavarande uträkningen endast har till syftemål att bestämma
förhållandena mellan hvad hvarje bodelegare skall betala och ingalunda
har till uppgift att utröna, hvad som är mitt eller ditt i tvist
parter emellan. En sådan approximativ beräkning föreskrifves redan

Nio 38. 14 Lördagen den 28 April, f. m.

°ZZilT 1 gående förordning, der det stadgas, att efterlefvande makes
angående Sjörätt alltid bör beräknas till hälften af behållningen, ehvad den
stämpel- utgör . större eller mindre belopp. Om nu någon skulle finna det
afgiften. märkligt och möjligen äfven misstro domaren, om han finner, att
(Ports.) den uträkning, som domaren verkstält, står i strid med arfskiftets
resultat, så tror jag dock, att man icke får fästa sig vid denna känslostämning,
efter som den hvilar på en mindre rigtig uppfattning af
de båda olika förrättningarnas uppgifter.

Man har påpekat, huru som betydande svårigheter möta för domaren
att verkställa uträkningen, särskildt då det är fråga om testamenten.
Det är kändt, att testamenten ofta kunna vara mindre lyckligt
affattade och att svårigheter kunna möta för den rätta tolkningen
af deras innebörd. Jag ber i detta hänseende att få fästa uppmärksamheten
på en i testamenten ofta förekommande fras, som lyder
sålunda, att man bortgifver med full och oinskränkt dispositionsrätt
någonting till en annan person. Efter vanligt språkbruk skulle ordet
dispositionsrätt betyda nyttjanderätt. Men den uppfattning synes
hafva blifvit allmän, att dermed skall menas eganderätt; och de vägledande
domslut, som på senare tiden meddelats, hafva också gifvit
stöd åt en sådan tolkning. Men om nu ett sådant testamente föreligger
och domaren tolkar det på ena eller andra sättet samt derefter
lämpar stämpelbeläggningen, så lärer han icke i någotdera fallet böra
löpa någon synnerlig risk. Men äfven svårare fall kunna uppställas,
om t. ex. äkta makar, hvilka icke hafva bröstarfvingar, genom
testamente förordna, att den efterlefvande skall sitta i orubbadt bo
och att efter båda makarnas död qvarlåtenskapen skall efter lag mellan
deras arfvingar fördelas. Då uppstår den frågan: skall, om mannen
dör före hustrun, mannens arfvingar taga del i boet efter den ställning,
boet hade vid mannens död, eller efter den, som det har efter
båda makarnes död, och skall i det förutsatta fallet mannens arfvingar
upptagas sådana de voro vid mannens frånfälle eller vid båda makarnes
död? Något bestämdt svar på dessa frågor lemnas icke i
gällande lag, och jag tror icke, att de kunna lösas, förrän det blifvit
genom prejudikat utredt, huru förfaras skall.

Många flera dylika svåra fall skulle kunna uppletas och ytterligare
sådana komma nog i verkligheten att uppstå. Men iag fasthåller
dervid, att ifrågavarande förslag är det första försöket med
en ny princip och att erfarenheten tvifvel utan skall visa, hvilka
missförhållanden deraf uppkomma, så att man med ledning deraf
skall kunna afhjelpa dessa svårigheter.

Utskottet har gjort åtskilliga ändringar i Kongl. Maj:ts förslag.

I de flesta fall anser jag dessa ändringar vara tydliga förbättringar;
i andra fall synas de mig vara tvifvelaktiga. Men en ändrig skall
jag be att få särskildt betona, och det är omredigeringen af 34 § i
förslaget. Sådan denna enligt utskottets redaktion lyder, afses dermed,
att den, som skall hafva besväret med att å tjenstens vägnar
mottaga och behandla en handling, jemväl skall vara berättigad att
sälja stämpeln dertill. Detta är en obestridlig fördel framför Kongl.
Maj:ts förslag, i ty att den, som har besväret, också bör hafva fördelen.
Nu har i följd af gällande bestämmelse derom, att en stämpelpligtig

N:o 38

Lördagen den 28 April, f. m.

handling vid dess företeende inför offentlig myndighet skall vara
med karta försedd, det ofta inträffat, att handlingen likmätigt lagens
föreskrift varit vid handlingens ingifvande redan med karta försedd,
i följd hvaraf den domare, till hvilkens åtgärd handlingen ingifvits,
gått miste om provision. Om ett sådant förfarande kunnat finna sitt
försvar i lagens bokstaf och i det förhållande, att domarens bestyr
med stämpelbeläggningen hittills icke varit af en sådan grannlaga
natur och medfört något mera betydande arbete, ställer sig dock
saken numera annorlunda, särdeles då fråga uppstår om uppdelning
af boet.

Af hvad jag nu sagt framgår, herr talman, att jag kommer att
med min röst bidraga till förslagets framgång i nu omhandlade del.

Häruti instämde herr Zetterstrand.

Herr Ljungman: Beträffande det föreliggande förslaget skall
jag be att få uttala mitt beklagande öfver att, då det helt visst varit
Kongl. Maj:t länge bekant, att en sådan skatt som denna måste anlitas,
utredning icke vidtagits så tidigt, att det förslag, som framkommit,
blifvit förr färdigt, så att Riksdagen kunnat mottaga förslaget
vid Riksdagens början och icke, såsom skett, i slutet af februari
månad. Det är gifvet, att, då ett sådant förslag framkommer, hvilket
afser en ny sak, som icke förut hos oss vunnit tillämpning, Riksdagen
kan behöfva längre tid på sig att granska förslaget, så att man har
tillfälle att, såsom vid mantalsskrifningsfrågan skett, återremittera förslaget
till utskottet för att vinna förbättringar. Nu synes den utvägen,
som helt visst varit den rätta, vara i väsentlig mån afskuren,
derigenom att förslaget efter behandlingen i utskottet till kamrarne
inkommit först vid en tid, då Riksdagen är öfverlupen af arbete för
att kunna vid den i grundlagen föreskrifna tiden hinna afsluta riksdagsarbetet.
Mig synes visserligen åtskilliga af de betänkligheter,
man kan hafva mot det kongl. förslagets detaljer, vara af utskottet
afhjelpta, men icke desto mindre återstå flera. Och jag tror, att det
bästa vore, om man i trots af anförda hinder kunde vinna båda kamrarnes
samtycke till att förslaget återremitterades till utskottet, för
att, då utskottet har full motionsrätt, få ett omarbetadt förslag framlagdt
i ungefärligen det syfte, som antydes i herr Rudebecks reservation.
Jag skall derför ock göra hemställan om en återremiss i
sådant syfte, för att åtminstone uttrycka ep opinionsyttring, enär jag
befarar, att många af kammarens ledamöter icke nu äro lika benägna
för en återremiss, som de skulle hafva varit, om ärendet inkommit
i kammaren en månad tidigare. x

Slutligen vill jag beklaga, att utskottets betänkande röjer så
ringa bekantskap med grundlagen, att i detsamma såväl utskottet
som flera af reservanterna kommit med hemställanden, hvilka ligga
helt och hållet utom utskottets grundlagsenliga befogenhet.

Herr talman, jag anhåller om återremiss i det syfte, som antydes
af herr Rudebecks reservation.

Om ny förordning

angående
stämpelafgiften.

(Forts.)

Herr Eriksson i Elgered: De två hufvudsakliga principer, som

N:o 88.

Om ny för
ordning
angående
i stämpelafgiften.

(Forts.)

Lördagen den 28 April, f. m.

- här förekomma och som vi hafva att skilja från hvarandra, måste
vara: om skatten skall utgå af bo oskifto eller å andra sidan af hvars
''och ens arfslott. I förra fallet är uppenbart, att en stor orättvisa
skulle ske, såsom ock herr statsrådet och chefen för kongl. finansdepartementet
visat. Då skulle uppstå det fall, att, om en en person
efterjemnat 100,000 kronor och han hade 10 arfvingar och en annan
hade samma förmögenhet, men endast en arfvinge, skatten, om den
skall utgå ur bo oskifto, skulle utfalla många gånger högre för dem,
som. äro 10, än för den, som står ensam. Jag tror derför, att hvad
komiterade föreslagit och regeringen tillstyrkt i en kongl. proposition
samt hvad utskottet hemstält är obestridligen att föredraga.

Men då återstår en annan fråga, den nemligen, huru vida, när
skatten verkligen skall utgå af hvars och ens arfslott, bouppteckningen
skall ligga till grund för skattens uttagande och beräkning eller om
arfskifte först bör komma till stånd. Det senare alternativet eller
att. få arfskifte till stånd har ju herr Rudebeck förordat i en reservation
i den rigtningen. Han har visserligen i denna reservation
uttalat andra åsigter än dem — han ursprungligen inom utskottet
förfäktade och så till vida närmat sig utskottets uppfattning. Men
i alla händelser har han icke kunnat helt och hållet förena sig med
utskottet. Att få obligatoriskt arfskifte till stånd, möter dock ett allmänt
motstånd i vårt land, och så till vida torde det icke vara möjligt
att genomföra ett sådant förslag. Och hvad det angår att få ett
provisoriskt arfskifte, så att det skulle blifva arftagaren, som finge
bekosta upprättandet af detsamma, hvilket herr Rudebeck anser vara
rätt, så vidt jag rigtigt förstått hans reservation, så blefve det en
allt för dyr apparat, något som allmänheten icke skulle blifva nöjd
med. Således återstår ingenting annat än hvad utskottet föreslagit,
eller att skatten skall utgå af hvars och ens arfslott, men att man
såsom beräkningsgrund skall följa bouppteckningen, hvilken stämpelbelägges
med det belopp, som i skatt för hvars och ens arfslott
skall utgå.

Mot detta förslag åter är det i synnerhet två hufvudpunkter,
som kunna anmärkas och som man åberopat. Den ena är —jag vet
icke, om jag vågar nämna det, sedan herr Restadius uttalat sig i
motsatt rigtning, men emellertid har detta sakförhållande annars synts
tillmätas en icke ringa vigt — den är, säger jag, domarecorpsens
mera allmänna missnöje med att på kalkylväg, om jag så får säga,
upprätta förslag till arfskifte. Det är detta domarecorpsens missnöje,
som skulle vara det väsentliga hindret för genomförandet af ett dylikt
förslag. Och detta missnöje skulle åter grunda sig på det arbete,
som dervid extra- komme domaren till del. Men gent emot detta
bör man ju rättvisligen taga i betraktande den inkomst, som enligt
förslaget borde komma hvarje domare till del; ty genom det större
antalet stämplar har han dock en motsvarande inkomst, hvilket jemväl
torde böra väga något i detta hänseende.

En annan anmärkning, som torde vara af vigt, är frågan om det
fall, att en skuld upptäckes först efter sedan bouppteckning blifvit
upprättad, och man sålunda har betalt för högre belopp än man bort
erlägga. Men nu har utskottet afhjelpt den svårigheten, derigenom

Lördagen den 28 April, £ ni. it

att 25 §, senare eller 2 mom., innehåller tydliga bestämmelser derom,
att man eger att erhålla restitution. ''

Jag tror alltså, att svårigheterna icke äro af den beskaffenhet,
att de höra föranleda förslagets fall. Att den princip, hvarpå detta
förslag hvilar med afseende på beskattningen, är rigtig — ja, jag
skulle våga . säga, den enligt min uppfattning mest rigtiga, vi sett
framkomma i vårt land, skall väl knappast af någon kunna bestridas.
Ty det jr icke nog med, att skattebeloppet sättes i progression till
arfvets storlek, utan derjemte har en indelning i tre olika grupper
verkstälts med hänsyn till skyldskapen, så att i den första gruppen
förekomma bröstarfvingar eller efterlefvande make eller maka på
grund af testamente, i den andra åter bröder och systrar och deras
afkomlingar samt fader och moder, och i den tredje gruppen slutligen
fjermare slägtingar och de, som erhålla sin andel på grund af
testamente. Att skattebeloppet skall på detta sätt ställa sig olika i
förhållande, till de olika graderna af slägtskap, är ju en bestämmelse,
hvars rättvisa ingen kan bestrida. Att det i den första gruppen, som
innesluter de närmaste slägtingarne, ställes så, att skatten uppgår till
1V* procent för. ett arf af 75,000 kronor, i den andra gruppen vid
50,000 kronor till 3 procent och i den tredje gruppen vid 40,000
kronor till 6 procent, det är någonting — jag säger det ännu en
gång — som synes mig vara fullkomligt rättvist.

Hvad stegringen i öfrigt beträffar, framgår det tydligt, att den
är i proportion med förmögenheten. Jag behöfver icke för herrarne
söka bevisa, att så bör vara. Vi äro alla ense om, att den, som får
ärfva en större förmögenhet, obestridligen eger många gånger större
förmåga att bära bördan af en arfsskatt, än den, som ärfver mindre.

År det nu så, att billighet och rättvisa bör ligga till grund för
skattelagstiftningen, och att vi, folkets representanter, i första rummet
böra taga hänsyn dertill, så tror jag visserligen, att man icke
vid närmare eftertanke kan vara med om att afslå ett så rättvist och
i sina principer så rigtigt förslag, utan tvärtom bör godkänna detsamma.

Herr doktor Ljungman har anmärkt, att förslaget skulle lida af
formella brister, men han har icke inlåtit sig på att i detalj bevisa
rigtigheten af detta påstående, och så länge han icke det gjort, kan
man icke fästa så mycket afseende dervid. Jag medgifver, att förslaget
kommit hastigt till, men deraf följer väl icke med nödvändighet,
att det är ofullständigt.

Herr doktor Ljungman anmärkte vidare, att utskottets medlemmar
syntes ega ringa bekantskap med grundlagen. Det är väl med
hänsyn till andra momentet af utskottets hemställan eller kläm — om
skrifvelse till regeringen, att den måtte framkomma med förslag till
förändring af 9 kap. 2 § ärfdabalken —- som herr Ljungman gjorde
denna anmärkning. Ja, om der insmugit sig ett fel, som det för öfrigt
går väl för sig att rätta, så bör väl det icke vara någon anledning
att förkasta förslaget. Jag behöfver för öfrigt icke försvara utskottet
för dess tillvägagående i nämnda afseende. Jag tror nog, att
det finnes flere än dess medlemmar, som kunna taga miste ibland.

Andra Kammarens Prof. 1d<)4. N:o dd. 2

N:o Så

Om ny förordning

angående
stämpelafgiften.

(Forts.)

fc:o 38

Lördagen den 28 April, f. m.

Om ny för- Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan i den före ordn.

ng dragna punkten A af 8 §.

angående er j

stämpel af

giften. Herr Wester: Efter min uppfattning är arfsskatten den lämpli (Forts.

) gaste och rättvisaste skatt, och jag vill derför med min röst bidraga
till, att denna skatt blir hos oss så fort som möjligt införd.

Men skall man tala om arfsskatt, bör det också verkligen vara
en sådan, d. v. s. en skatt, som erlägges för de arfs- eller testaraentsbelopp,
som man erhåller, icke för mer och icke för mindre.
Med nu föreslagna beräkningssätt blir detta icke förhållandet, tv
genom att beräkna skatten efter uppgifterna vid bouppteckningen
kommer man icke att skatta för hvad man får i arf. Det är ju redan
nu icke så ovanligt, att bouppteckningar icke uppgöras fullt exakt
för att slippa någon del af bouppteckningsstämpeln, oaktadt denna
nu är jemförelsevis låg. Och då skatten så väsentligen ökas, torde
ligga för öppen dag, att frestelsen att minska utgiften blir större och
föranleder än flera oegentligheter i detta hänseende.

Men det är lika möjligt, att bouppteckningen i vissa fall kan
visa högre belopp, än hvad arfvet i verkligheten kommer att blifva.
Detta, kan ske derigenom, att efteråt tillkomma skulder. För detta
fall har utskottet rådt bot genom det tillägg, som af föregående
talare omnämndes. Men det kan äfven ske derigenom, att vid realiserande^
af tillgångarne, vare sig dessa bestå i fastigheter eller lösören,
dessa icke uppgå till det i bouppteckningen upptagna belopp, och på
fullt lojalt sätt komma då arfvingarne att få mindre belopp, än som
var beräknadt.

Jag tillåter mig bemärka, att nu ifrågasatta skatt icke är arfsskatt
i egentlig mening, utan en skatt på dödsboet, fastän den utgår
efter en mycket invecklad tariff, som ger den sken af att vara arfsskatt.
,,

År det meningen — och jag tycker, att den är rigtig — att införa
en verklig arfsskatt, så måste skatten beräknas och utgå i förhållande
till hvad som i verkligheten ärfves eller genom testamente
erhålles, och måste detta bestämdt och klart utredas genom arfskifte
eller slutlig arfsliqvid eller hvad man vill kalla det.

Nu har här invändts, att man icke kunde tänka på en sådan förändring
i lagen, emedan man skulle stöta för hufvudet den allmänna
uppfattningen om fullkomlig frihet för arfvingar att ordna utredningen
af ett dödsbo eller att lefva i oskiftadt bo. Det är fullkomligt
rigtigt, att man icke bör genom lagstiftning beröfva arfvingar, som
det önska, rättigheten att lefva i oskiftadt bo, men detta behöfves
icke för att nå det mål, som man eftersträfvar i skatteväg. Dessutom
må bemärkas, att detta lefvande i oskiftadt bo förekommer
jemförelsevis sällan och utgör en ganska ringa procent af de bon,
som skola utredas vid dödsfall.

Vidare har sagts, att det icke går an att införa påbud om arfskifte
utan att på samma gång anordna embetsman, som skola verkställa
det, eller myndigheter, som skola granska det, och dessa skulle
hafva ersättning för sitt besvär, hvadan åtgärden skulle medföra kostnader.
Så vidt jag kan se, behöfves ej någonting af allt det der.

N:o 38.

Lördagen den 28 April, f. m.

Det kan gå till alldeles som nu att arfvingarne utse eu utredningsman.
I de allra flesta fall äro dessa arfskiftesförrättare äfven på
landet verkligen så dugliga och hemmastadda med lagen, att vid
tvister inför domstol, som icke så sällan förekomma, deras åtgärder
merendels blifva godkända. Och om också någon gång skulle ske
misstag vid sådana arfskiften, så ber jag att få anmärka, att det icke
kan nämnvärdt inverka på skatten till staten. Det kan inverka på
storleken af den ena eller andra arfvingens lott, men endast i sällsynta
fall kan en dylik origtig fördelning verka förminskning af
sammanlagda arfsskattens belopp.

Men en lagförändring erfordras, nemligen den, att arfskiften skola
viss tid efter deras upprättande, på samma sätt som nu sker med bouppteckningar,
vid domstol inregistreras. Jag vet, att en sådan ändring
till en början skall förekomma motbjudande. Men jag försäkrar
herrarne, att svenska folket skulle hafva befunnit sig ganska väl af
att den föreskriften för länge sedan införts. Ty det uppstår ofta
ganska svårlösta förvecklingar deraf, att arfskifte på ett eller annat
sätt förkommit och ej kan offentligt också erhållas. Arfskiftct är
nemligen för de enskilda arfvingarna af mycket större vigt än bouppteckningen,
och icke sällan förekommer, att arfskifte, som för bedömande
af en.rättstvist eller för bestyrkande af åtkomst till fastighet
erfordras, icke kan tillrättaskaffa. Säkert är, att, om vi slå in
på den nya väg, hvarom här är fråga, och införa den s. k. arfsskatten,
dröjer det icke länge, förrän det blir nödvändigt att på ett eller
annat sätt anordna så, att säker utredning medelst arfsliqvid skall visas.

Då det emellertid för närvarande är omöjligt att komma derhän,
kan man efter min mening väl taga ut skatten i den af regeringen
föreslagna och af utskottet tillstyrkta form, men endast under viss
förutsättning, som här ej finnes. Om man nemligen skall införa en
så betydligt förhöjd skatt, som dertill på sätt och vis är ny, och om
man skall kunna göra det utan att väcka allt för mycket missnöje, så
måste den lag, som påbjuder skatten, vara så tydlig och klar som
möjligt är. Den bör vara så klar, att vederbörande sjelfva skola kunna
med lagen i hand åtminstone något så när beräkna, hvad deras arfsskatt
kommer att utgöra. Den bör vara sådan, att jag icke allenast
träffar det verkliga arfsbeloppet, utan ock icke träffar det, förrän det
är, så att säga, lyftbart.

Det lagförslag, som föreligger, lemnar mycket öfrigt att önska i
alla dessa afseenden. Det brister deruti, att efter förslaget kan hända,
att en arfvinge får betala skatt för ett arf, som han möjligen icke
kommer att under sin lifstid tillträda. Ett sådant förhållande kan
t; ex. inträda, om en person i arf erhåller en fastighet, hvartill enligt
bestämmelse en annan fått nyttjanderätt under sin lifstid. Då
skall denna nyttjanderätt efter särskilda grunder uppskattas, och för
det kapitalbelopp, som man sålunda erhåller, skall testamentstagaren
betala skatt. För det belopp, som derefter återstår, skall deremot
arfvingen erlägga skatt, men om testamentstagaren öfverlefver honom,
kommer han aldrig att tillträda den fastighet, hvarför han måst betala
skatt. Å andra sidan kan det hända, att arfvinge till följd af
lagen slipper betala skatt för en del af sitt arf, nemligen om det

Om ny förordning

angående
stämpelafqiften

(Forts.)

N:o 38.

Om ny föt
ordning
angående
stämpel
af giften.
(Forts.)

Lördagen den 28 April, f. m.

■ linnés testamente. Detta testamente belägges med skatt i förhållande
till värdet af den egendom, som är testamenterad. Om testamentet
till följd af klander ändras så, att en del af egendomen, t. ex. barns
laglott, frånvinnes testamentstagare^ stadgar författningen, att testamentstagaren
bar rätt att återfå den del af skatten, som belöper sig
på den del af egendomen, som han icke har fått behålla. Men arfvingen
slipper emellertid betala för den del af egendomen, som han
frånvunnit testamentstagaren. Detta är en brist, som icke borde vidlåda
en författning sådan som denna.

Men en, åtminstone från min ståndpunkt, ännu vigtigare omständighet
är den, att författningen icke nog tydligt bestämmer, huru
stämpeln bör beräknas och huru man skall förfara i åtskilliga invecklade
fall.

Här har blifvit sagdt, att vi domare skulle vara emot denna författning,
derför att vi icke ville underkasta oss det myckna arbete,
som komme att läggas på oss genom stämpelberäkningen m. in.
Detta är icke öfverensstämmande med verkliga förhållandet. Jag är
öfvertygad, att det icke finnes någon domare i landet, som, då han
tvekar om lagens lämplighet, dervid ledes af tanken på det arbete
eller det besvär, som skall komma att tillskyndas honom genom lagens
antagande, ehuru detta arbete och detta besvär varder betydligt
vidlyftigare, än både herrar komiterade och utskottet antagit.

Det har också blifvit sagdt, att domarne skulle vara emot förslaget
derför, att de skulle komma i en skef ställning, derigenom
att, när de t. ex. nödgades göra upp ett provisoriskt arfskifte på ett
sätt, de kunde befara, att, derest tvist om arfskiftet uppstode, de
möjligen skulle blifva tvungna att döma på ett annat sätt, hvilket ju
skulle komma att hos mängden verka nedsättande för domarens anseende,
enär den uppfattningen läge nära för hand, att de i det förra
fallet begått ett misstag. Denna känsla torde nog förefinnas bland
domarne, men jag kan försäkra, att det dock icke varit denna känsla,
som för dem varit den bestämmande. Det lärer emellertid icke kunna
förnekas, att domaren får en mycket obehaglig ställning — men är
det nyttigt för staten, så äro vi nog pligttrogna att underkasta oss
äfven detta.

Hvad som gör, att domarne hysa betänklighet mot förslaget, är
deremot den omständigheten, att lagen icke nog tydligt säger, huru
man skall förfära i ena och andra fallet, utan att man härvidlag är
hänvisad till sin subjektiva uppfattning. Följden häraf blir naturligtvis
den, att samma rättsfall komma att af olika domare olika tillämpas.
Häraf åter följer, att allmänheten får den uppfattningen, att
den ene eller andre domaren icke följer lagen, utan handlar godtyckligt.
En likformig tillämpning af lagen kan icke vinnas på
annat sätt, än att, såsom herr Restadius antydt, klagomål anföras
öfves domares beslut i afseende å arfskattens beräkning, och sålunda
öfverlåtes åt öfverdomstol att tolka lagen i hvarje tvistigt fäll. Men
under den tid, som måste förflyta, innan prejudikat i saken erhållas,
har emellertid föreställningen om godtycke hos domaren fått rotfäste
hos folket; och har detta en gång skett, är det sedan icke någon
lätt sak att få bort en sådan föreställning. Jag hemställer till herrarne,

N:o 38.

Lördagen den 28 April, f. m.

om det är nyttigt, att en sådan uppfattning och eu sådan föreställning
om lagens tillämpning få göra sig gällande bland folket.

Då emellertid synes vara gifvet, att förevarande förslag skall upphöjas
till lag, ber jag herrarna, att, när missnöjet med skatten blir
stort och till följd deraf skriket mot lagen och dess tillämpning
blifver högljudt, herrarne då icke måtte låta missnöjet utgå öfver
domarne eller skylla på deras oförstånd eller godtycke, utan komma
i håg, att felet åtminstone till största delen ligger hos lagen, hvilken
I sjelfva hafven antagit.

Under förevarande förhållanden synes mig det enda rätta sättet
att undvika de olägenheter, som blifva en följd af lagens antagande,
vara det, att man väl erkänner principen af en verklig arfsskätt, men
tills vidare antager det förslag till bouppteekningsskatt, som embetsverken
afgifvit, samt på samma gång ingår till regeringen med begäran
om framläggande af förslag till lag om arfsskatt, antingen i
den rigtning, att skattens utgörande grundas på arfskifteshandling —
denna må nu kallas arfskifte eller arfsliqvid — som visar det verkliga
arfsbeloppet, eller också, om I viljen fortsätta på den bana, som
hittills följts, nemligen att lägga bouppteckningen till grund, då måtto
i författningen införas sådana stadganden, att i dem finnes åtminstone
någon ledning för huru lagen rätteligen må förstås.

Jag inser och erkänner nödvändigheten, att redan vid denna
riksdag skatt efter bouppteckning må göras progressiv på sätt, som
är föreslaget både af Kongl. Maj:t och af utskottet, och jag vill med
min röst bidraga dertill, men jag hyser mycken tvekan, huruvida
det kan vara nyttigt, att Riksdagen nu tager föreliggande förslag.
Gerna medges, att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
har rätt i sin anmärkning, att embetsverkens förslag kan
medföra behjertansvärda origtigheter i afseende på tillämpningen, i
ty att den, som ärfver ett belopp, får betala väsentligt olika skatt
mot hvad en annan får göra för ett lika stort belopp. Derför bör
enligt mitt förmenande denna anordning icke qvarstå för någon längre
tid, utan endast betraktas såsom en provisorisk åtgärd. Det märkliga
inträffar emellertid, att när man ser på statens inkomst af denna
skatt, förefinnes föga skilnad mellan embetsverkens och Kongl. Maj:ts
förslag. Om man nemligen jemför de olika kategorierna af arf med
8, 5, 3 och 1 arftagare, så sammanfalla Kongl. Maj:ts och embetsverkens
förslag på siffran, då det finnes 5 arftagare. Aro dessa flera,
blir det efter embetsverkens förslag högre inkomst för staten än
enligt Kongl. Maj:ts förslag. Om de äro 3, medför Kongl. Maj:ts
förslag någon, men obetydligt högre inkomst för staten. Om det
åter är endast en arftagare, så erkänner jag, att det är en betydlig
skilnad, ty der går Kongl. Maj:ts förslag i vissa fall upp till två
gånger så mycket, som hvad embetsverken föreslagit — detta så
snart boet är mindre eller medelstort. År det åter ett större bo
med eu förmögenhet, som verkligen, enligt mitt förmenande, borde
tyngre beskattas, så blir det ett annat förhållande. Om boet t. ex.
uppgår till 250,000 kronor, så inträffar det märkliga förhållandet, att
embetsverkens förslag i åtskilliga fall upptar högre, men icke i något
fall lägre belopp, än Kongl. Maj:t föreslagit.

Om ny f örordning

angående
sfrimpelafgiften.

(Forts.)

N:o 38.

Lördagen den 28 April, f. m.

Om ny för- På grund af hvad jag nu anfört, torde kammaren hafva funnit,

angående a“ jaS anser d®t Tara kIokast och bäst att för närvarande endast
stämpel- vidtaga en. provisorisk anordning, samt att Riksdagen derjemte till
af giften. Kongh Maj:t aflåter skrifvelse i det syfte, som jag nyss nämnde.
(Ports.) Jag. får derför förena mig med herr Ljungman i yrkande om återremiss.

Herr Jansson i Krakerud: Det har redan pågått en så lång
diskussion om denna paragraf, att jag anser mig icke behöfva yttra
mig vidlyftigt, utan skall söka att fatta mig så kort som möjligt.

Först och främst skall jag be att få fästa kammarens uppmärksamhet
på den siste ärade talarens yttrande, att förslaget enligt hans
uppfattning vore så otydligt, att det vore mycket svårt att veta, huru
detsamma skulle hinna tillämpas. Det vill emellertid synas mio-,
som om det skulle vara alldeles omöjligt att få fram något lagförslag,
om hvilket samtlige jurister skulle kunna i fråga om dess tillämpning
enas. Ty så. snart det är fråga om en lagparagraf, hafva ju
herrar jurister alltid hvar och en sin särskilda åsigt om huru densamma
borde vara beskaffad. Skulle man således dröja med antagande
af en lag. om arfsskatt, tills alla herrar jurister skulle bli fullt
eniga, så fruktar jag, att man finge dröja både länge och väl.

Sjelfva. tvisten tyckes gälla, huru vida stämpeln skall läggas på
bouppteckningen eller på arfskifte!. För min del lutade jag inom
utskottet, till en början åt den åsigten, att man borde lägga stämpeln
på arfskiftet, och ansåg den åtgärden vara mera rättvis. Men om
man tänker närmare på saken och dervid tar i betraktande icke allenast
arftagares intressen, utan äfven statsverkets kraf, att denna beskattning
tillämpas så, att staten icke kommer att i vissa fall förlora
allt för mycket, blir tvistefrågan, den, huru man skall kunna nå detta
mål utan att begå någon orättvisa vare sig mot staten eller arftagaren.
Dervid kan jag för min del gerna erkänna, att, i fall man lägger
stämpel på bouppteckningar, jag anser det vara alldeles omöjlig? att
förekomma, att fall skola inträffa, då arftagaren får betala något mera,
än lagen egentligen fordrar. Detta kan, så vidt jag förstår, icke fullt
undvikas. Men jag får å andra sidan hemställa till herrarne, om
sådant skulle kunna helt och hållet undvikas, i fall arfskiftet lades
till grund för beräknandet af stämpelbeläggningen. Om t. ex. en
person vid sitt frånfälle efterlemnar 10 st. aktier, hvardera aktien
värd 1,000 kronor, samt dessa aktier enligt deras dåvarande värde
upptoges i bouppteckningen, så skulle arftagaren naturligtvis få betala
stämpel efter aktiernas värde vid dödstillfället. Skulle emellertid
nu, ett eller ett och ett hälft ar efter dödsfallet eller mera, arfskiftet
komma att läggas till grund för stämpelbeläggningen — och någon
viss tidsbegränsning från dödsfallet är icke i lagen "införd i detta fall
så skulle det ju kunna hända, att arftagaren icke användt sina
aktier rätt, . såsom t., ex. att han icke i rätt tid försålt desamma
och att aktierna fallit i värde till halfva det nominella beloppet. I
sådan hänsyn skulle staten derigenom komma att vidkännas en förlust
af hälften af det stämpelbelopp, som skolat beläggas aktierna
efter deras värde vid dödsfallet. Dessutom kan ett motsatt för -

N:o 38

Lördagen den 28 April, f. m.

hållande inträffa. Om, såsom jag nyss nämnde, dessa aktier vid
dödsfallet äro värda 1,000 kronor, men vid tiden för arfskiftet stigit
med ett eller ett par hundra kronor, så skulle följden blifva, att arftagaren
finge betala stämpelafgift å ett större belopp än det, hvartill
ifrågavarande arf vid dödsfallet var upptaget, eller å en inkomst, som
tillkommit honom efter det han blef arftagare. Således finner man,
att, äfven om arfskiftet lägges till grund för stämpelskattens uttagande,
det skall blifva mycket svårt att träffa den rätta siffran. Om
t. ex. ett sterbhus bland tillgångarne upptager en fordran å
cn 10- eller 20,000 kronor och arftagaren mycket väl skulle kunna
taga ut densamma, innan arfskiftet inlemnas, men icke bryr sig om
det, utan låter den stå qvar och det sedan inträffar, att den person,
hos hvilken sterbhuset eger denna fordran, vid arfskiftet befinner sig
i den ställning, att han icke kan betala sin skuld, skall staten äfven
i sådant fall ikläda sig ansvaret? Jag tror, att det är af mycken
vigt, att vi få en lag, som icke för mycket kan kringgås, och detta
skulle enligt mitt förmenande blifva fallet, om man lägger stämpeln
på arfskiftet. Det kunde nemligen då hända, att man lättare funne
utvägar att reducera arfskiftena till allt för små belopp, och att kunna
åstadkomma ett tillfyllestgörande kontroll i detta hänseende, vore
nästan omöjligt. Det skulle i så fall behöfvas en ny tjenstemannacorps
för att se till, att icke svek blefve begånget, innan arfskiftet inlemnades
till rätten.

På grund af dessa skäl har jag inom utskottet kommit till den
öfvertygelsen, att det vore lämpligare att lägga stämpel på bouppteckningen
än på arfskiftet.

Den siste ärade talaren nämnde, att man på åtskilliga håll tycktes
hysa den föreställningen, att domarecorpsen motsatte sig detta lagförslag
med anledning deraf, att detsamma, om det blefve upphöjdt
till lag, skulle tillskynda domarne mera besvär och arbete, än de
förut hafva. Jag kan för min del icke dela denna uppfattning, utan
är öfvertygad, att våra domare icke betrakta frågan från den synpunkten,
synnerligast som de skulle tillerkännas en förhöjd aflöning
för det ökade besvär, som den nya lagen för dem skulle medföra,
cn aflöning, som de utan tvifvel mycket väl finge göra rätt för.

Jag anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bruzelius: Innehållet af Riksdagens skrifvelse till Konungen
den 27 november 1892 har redan af herr finansministern refererats.
Det gäller nu att tillse, huruvida detta lagförslag öfverensstämmer
med de af Riksdagen uttalade önskningar rörande införandet
af en progressiv arfsskatt.

Jag har hittills icke hört någon påstå, att innehållet i lagförslaget
ej är öfverensstämmande med innehållet i Riksdagens nämnda
skrifvelse. Det gäller vidare att välja den lämpligaste formen för
uttagande af denna skatt. Man har då att välja mellan två saker,
nemligen att använda antingen bouppteckningen eller arfskiftet. Vid
valet mellan dessa båda vill jag för min del obetingadt föredraga
bouppteckningen, hufvudsakligen af det skäl, att den redan nu användes
såsom den form, under hvilken beskattningen af ett dödsbo

Om ny för
ordniny
angående
stämpelafgiften.

(Ports.)

N:o 38.

Lördagen den 28 April, f. m.

angående
stämpelafgift
en.
(Forts.)

ordn£ gf . Det har, urgarnla lider ingått i det allmänna med vetandet

såsom en skyldighet att, när ett dödsfall inträffar, låta upprätta
. bouppteckning och till domstolen inlemna densamma. Bouppteckningen
är således för närvarande den enda handling, som kommer
under offentlig kontroll med afseende på ett dödsbos ställning
Alla veta vi, och det har redan af flere talare framhållits, hurusom
i vårt land ar tillåtet för delegare i ett dödsbo att lefva i oskiftadt
bo, och jag vill för min del tillägga, att, om arfvingar så önska, de
aro i sin fulla ratt att skifta arfvet efter eget behag, äfven utan hänsyn
till närmare eller fjermare skyldskap. Vilja de närmare arfvingarne
afstå något till de fjermare, så är det deras rättighet.

Oin deremot arfskiftet skulle användas såsom form för skattens
uttagande, så måste, om lagen skall göras effektiv, den förändring i
civiJlagen ske, att arfskifte göres obligatoriskt. Men det är icke ifoomed
detta utan för att få arfskiftet mera tillförlitligt än bouppteck*
mngar med afseende på behållningen i ett dödsbo, tror jag, att man
maste inrätta en särskild myndighet för uppgörandet af arfskiften.

ag förmenar emellertid, att svenska folket icke är benäget att gå in
på en sådan, för oss främmande lagstiftning.

A{ Ljungman har yrkats återremiss i syfte att få förslaget
andmat i den rigtning, som i herr Rudebecks reservation innehålles,
och i detta yrkande hafva sedermera åtskilliga andra talare instämt.

- ag vill med anledning deraf taga mig friheten för kammaren påpeka,
hurusom äfven herr Rudebeck, hvilken visserligen obetingadt
ställer sig på den . ståndpunkten, att han vill hafva arfskiftet såsom
den form, under hvilka skatten skall uttagas, dock slutligen återkommer
till bouppteckningen. Herr Rudebeck föreslår nemligen, »att
Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Makt
tacktes, efter skedd utredning, för nästa Riksdag framlägga förslag,
afseende stämpelafgift å arfslott och testamente, att utgå, så vidt
möjligt ar, å det belopp, som arfvinge eller testamentstagare verkligen
erhåller, för hvilket ändamål sterbhusdelegare må åligga att inom
viss tid efter dödsfallet uppvisa, arfskifte vid påföljd, att, derest så
icke sker, utan att domstolen beviljat anstånd dermed, arfvet då förslagsvis
beräknas enligt bouppteckningen.» För min del kan jag ej
instämma i herr Ljungmans nämnda yrkande.

Jag skall nu taga mig friheten yttra några ord med anledning
af herr Westers anförande.

Han erkände, att arfsskatten är rättvis, men herr Wester ansåg,
att bouppteckningen, såsom ofta varande mindre exakt, icke är någon
lämplig form för skattens .uttagande, utan att arfskiftet i stället borde
vara måttstocken. Jag vill med anledning deraf ännu en gång påpeka,
att man icke har några garantier för att arfskiftet blir tillförlitligare
an bouppteckningen i fråga om ett dödsbos ställning.

. Herr Wester antydde vidare, att sterbhusdelegare sällan begagna
sig åt den. rätt, de nu hafva, att lefva i oskiftadt bo. Ja, det må så vara,
men jag vill framhålla, att sterbhusdelegares rätt att, såsom de sjelfva
önska, skifta boet, dock står qvar.

Vidare ansåg han, att domarnes anseende skulle lida, om vid
stämpelbeläggningen

N:o 38.

Lördagen den 28 April, f. m.

sedermera i tvist kunde komma att bestämmas annorlunda. Jag kan Om ny föricke
föreställa mig, att domarnes anseende skulle lida det ringaste i ordning
detta fall, ty domarnes åtgärd vid stämpelbeläggningen har blott till
syftemål att, med anledning af de förhållanden, hvarom bouppteck- hfgiften.
ningen upplyser, räkna ut stämpelbeloppet. Har domaren enligt (Forts.)
dessa upplysningar uträknat beloppet rigtigt, icke kan hans anseende
lida deraf, att, i en sedermera uppkommen tvist, sterbhusdelegarne
komma fram med andra upplysningar, som förändra förhållandena?
Sterbhusdelegarne hufva ju sig sjelfva att skylla i sådant fåll och
kunna icke med fog göra domaren några förebråelser.

Herr Westcr anmärkte slutligen, att lagförslaget är otydligt och
derför blir svårt att tillämpa. Ja, äfven jag, som haft den äran att
deltaga i komiterades arbeten, vill gerna medgifva, att detta lagförslag,
såsom allt annat menniskoverk, är behäftadt med ofullkomligheter,
och att det således vid tillämpningen till äfventyra kan tolkas
olika; men så blir alltid förhållandet, då en ny lag antages.

Hvad beträffar embetsverkens förslag, som herr Wester satte
framför Kongl. Maj:ts, vill jag erinra derom, att, såsom herr finansministern
tydligt visat genom antagande af embetsverkens förslag att
icke lägga skatt på de särskilda arfven, utan på boet, man icke införer
arfsskatt i princip. Eu skatt af den art, embetsverkens förslag
anvisar, blir endast — om jag så får uttrycka mig — ett efterkraf
af en utaf den döde i lifstiden eftersatt skattebetalning; att det belopp,
som skulle inflyta till staten, i regeln blir lika stort enligt
embetsverkens förslag som efter Kongl. Maj:ts, vågar jag för min del
betvifla. I det fallet torde måhända någon af utskottets ledamöter,
som närmare irträknat siffrorna, komma att meddela vidare upplysningar.

För närvarande inskränker jag mig till att yrka bifall till den
föredragna punkten.

Herr Anderson i Hasselbol instämde häruti.

Herr Berglöf: Jag vill i likhet med herr Wester förutskicka
det meddelandet, att jag anser, det arfsskatten är en mycket lämplig
och rättvis skatt och att det är nödvändigt att besluta densamma för
att fylla de luckor, som uppstått i statens behof. Vidare vill jag
förutskicka den upplysningen, att jag på intet sätt är rädd för det
ökade arbete och besvär, som ostridigt blir en följd af denna lags
tillkomst, och att jag är förvissad derom, att landets domare icke
skola komma att klaga öfver det ökade arbetet. Men säkert är, att
de flesta domare skola efter lagens tillkomst frambära många klagomål
deröfver, att lagen är mycket svår, för att icke säga omöjlig att
tillämpa.

I likhet med herr Ljungman beklagar jag, att det blifvit en så
brådstörtad behandling af denna stora fråga. Man ser af komitébetänkandet,
att komiterade haft brådt i sitt arbete, och finner, att äfven
hos regeringen rådt stor brådska, eftersom detta vigtiga lagförslag
icke lemnats ut till respektive hofrätter och underdomstolar för att
sätta dessa myndigheter i tillfälle att afgifva sina utlåtanden angående

N:o 38. 26 Lördagen den 28 April, f. m.

Om ny för- förslaget. De myndigheter, som skola tillämpa lagen, torde väl få
angående. an.ses kora eSa förutsättningar att kunna framhålla möjligen varande
stämpel- bristfälligheter och göra förslag till deras afhjelpande. En god utafgiften,
redning i ämnet torde derför hafva vunnits, om hofrätterna och un(Forts.
) derdomstolarne tillåtits yttra sig öfver komiterades lagförslag. Men
då detta icke skett, får man icke förvåna sig öfver, att de flesta
underdomare inom Riksdagen frambära sina farhågor i afseende å lagens
beskaffenhet och sättet för dess tillämpning.

Här har nu sagts, att det är synnerligen lämpligt att taga bouppteckningen
såsom grund för stämpelbeläggning, emedan detta är
ett gammalt bruk. Ja, det är nog sant, att bouppteckningen nu är
grunden, men stämpelbeläggningen blir något helt annat efter antagande
af föreliggande förslag än förut. Domaren får nemligen icke
beräkna stämpel på den i bouppteckningen upptagna summan af
behållningen, utan han måste vidtaga åtskilliga åtgärder, innan han
kan uträkna stämpeln. Det har sagts, att stämpelbeläggningsåtgärden
endast vore en räknefråga. Så är dock icke förhållandet, utan det
är en lagfråga jemte en räkneoperation. Komiterade, regeringen och
utskottet må säga hvad de vilja, men jag vågar påstå, att man, för
att få fram stämpelsiffran, måste först och främst göra klart för sig,
hvithet skola taga del i det dödsbo, som skall beskattas. Bouppteckningen
innehåller visst en uppgift om de arftagare, som finnas uti
dödsboet, men domaren måste ingå i pröfning, om dessa alla äro
rätte arftagare och till hvilken del de skola taga lott i boet. Bouppteckningarne
på landet äro allt emellanåt temligen oklara beträffande
arftagarne i så måtto, som de upptaga flera eller andra arftagare
än dem, som i sjelfva verket äro arfsberättigade. Om nu den
beräkning af stämpelafgiften, som domaren måste göra, skall blifva
rigtig, så att icke någon anmärkning deremot skall kunna med fog
framställas, måste domaren sålunda granska bouppteckningens uppgift
om arftagarne och söka ut de rätta samt mellan dem fördela arfvet.
Denna åtgärd kan väl icke sägas vara en räkneoperation, utan den
är en klar och tydlig lagåtgärd.

Vidare framställer sig den frågan: hvilket belopp är det, som
skall besk; ttas? Detta är mycket lätt att säga, om i bouppteckningen
finnes upptagen en summa för hela arfvet, som skall fördelas. Men
såväl komiterade som utskottet hafva tänkt sig, att bouppteckningen
kan upptaga, tillgångar, som icke angåfvos i penningvärde. Då skall
domaren enligt förslaget hjelpa detta genom att antingen skaffa intyg
af två trovärdiga män om dessa tillgångars värde eller också sjelf
verkställa värdering. För dem om våra tingsförhållanden erfarne vill
jag härvid erinra, att domaren skall på tingstället eller på sin expeditionslokal
vidtaga bouppteckningsåtgärder genom att upphjelpa
ofullständiga bouppteckningar, allt medan den stora tingsmenigheten
väntar på tingsförhandlingarnes början. Herrarne torde finna, att
detta är en. högst, vansklig åtgärd för att komma till den slutsumma,
som skall ligga till grund för en vigtig beskattning. Men denna invändning
afspisar man dermed, att domarne i vårt land äro så utmärkta
samt lösa sådana svåra saker, att man icke behöfver hysa

N:o 38.

Lördagen den 28 April, f. m.

någon tvekan att öfverlemna till dem att lösa äfven denna. Ja, det
är sant, att våra domstolar hafva stora och vigtiga saker att afgöra
samt svåra spörsmål att lösa! Men först och främst är det att märka,
att det är domstolarne, som afgöra dessa saker, och så har man i
detta fall ett bestämdt material att hålla sig till, nemligen rättegångshandlingarne,
parternas egna utredningar, samt andra handlingar af
olika slag och valör, hvilket allt ligger till grund för domslutet.
Men vid bestämmandet af arfsskatten får man mycket ofta intet annat
grundmaterial än godtycket. Kan det under sådant förhållande vara
lämpligt att på detta sätt uttaga en skatt, som i många fall kan
uppgå till betydliga summor?

Mot den tanke, som föresväfvat en hel del jurister, att arfskiftet
skulle läggas till grund för ifrågavarande beskattning, har erinrats,
att för åstadkommande af nrfskiften, måste man hafva ett särskild!
rättsinstitut med en samling af embetsman, som skulle verkställa
ifrågasatta skiftes- och beskattningsåtgärden, och sedan man konstruerat
upp detta rättsinstitut, söker man skrämma allmänheten med att
detta blir så dyrbart och att man är öfvertygad om, att vårt folk
icke vill vara med om något sådant. Detta är att måla ett spöke
på väggen för att skrämma sig sjelf och andra. Men den, som känner
till, med hvilken lätthet folket på landsbygden kan reda upp
sina arfsangelägenheter, den låter icke skrämma sig af slika spöken.
Jag är säker på, att de fleste landtmän i denna kammare varit utredningsmän
i större eller mindre sterbhus och veta, att arfskiften i
allmänhet uppgöras strax efter dödsfallet. Dessa arfskiften äro vanligtvis
fullständiga och rigtiga, äfven om det gäller att i bråkdelar
skifta boets fasta egendom. Då så är, bör man icke skrämma folk
med att det behöfs ett nytt rättsinstitut för att få rigtiga arfskiften.
Någon särskild kostnad i detta afseende erfordras sålunda icke.
För den ifrågavarande beskattningsåtgärden behöfver dessutom icke
heller ett fullständigt arfskifte komma till stånd. Det torde endast
erfordras, att bouppteckningen göres fullständig med hänsyn till arftagare
och testamentstagare, så att man får tydlig uppgift på de
poster, som skola beskattas, och att boets behållning behörigen upptages.
Men för att få en förbättring härutinnan, är det nödvändigt,
att lagens bestämmelser angående bouppteckning ändras. Detta torde
kunna ske i sammanhang med behandlingen af frågan om utsträckning
af tiden för arfskiftets ingifvande till domstolen. Vidare skulle
i sammanhang med bouppteckningens upprättande uppgöras ett stämpelskifte
eller en utredning mellan arf- och testamentstagare, huru
mycket cn hvar af dem skulle få sig tilldeladt af befintliga behållningen
i boet. Denna åtgärd torde vara lätt att åstadkomma för
sterbhusdelegarne, hvilka måste ena sig om huru de skola skifta
boet med hänsyn till samma behållning. Denna skiftesberäkning
hindrar dem icke att under behaglig tid lefva i oskiftadt bo. Om
detta skedde, hade domaren icke att ingå i någon pröfning, utan endast
att verkställa uträkning af stämpelafgiften.

Jag vill icke säga, att detta af mig framkastade förslag kan vara
lämpligaste grunden för en lagändring, men det vill synas mig vara
ett sätt, på hvilket man möjligen skulle kunna komma ifrån de an -

Om ny förordning

angående
stämpelafgiften.

(Forts.)

N:o 38. 28 Lördagen den 28 April, f. m.

Om ny för- märkningar, som blifvit framstälda mot det föreliggande förslaget.
angående Hufvudsaken vore att hos Kongl. Magt begära en utredning för
stämpel- vikande af närmare föreskrifter om bouppteckningens beskaffenhet
afgift en. på samma gång fråga väcktes om förlängning af den tid, inom hvil(Forts.
) ken bouppteckning skall ingifvas till domstolen.

I afseende på rubriken testamente och dess beskattning förekommer
en hel del svårigheter. En af komiterade, herr Restadius, har
sjelf framstält en mängd anmärkningar i detta hänseende, hvaraf
framgår, att det är omöjligt att säga, huru ett testamente skall stämpelbeläggas.
Man skulle kunna fullständiga dessa med flera spörsmål
för att visa svårigheten att kunna säga, om ett testamente skall
afse eganderätt eller nyttjanderätt, innan domstolarne härom utlåtit
sig, och huru oegentligt det är, att domaren härutinnan skall uttala
en bestämd åsigt genom stämpelbeskattningsåtgärden. Svårighet blir
ock att utfå skatten af testamentstagare, som icke ega några tillgångar
att kunna betala med, förr än de kommit i besittning af det
testamenterade beloppet. Staten kommer derför säkerligen i många
fall att gå i mistning af stämpelmedel, derför att testamentstagarne
först i en framtid få tillgång att betala skatten.

På grund af dessa anmärkningar och mycket annat, som skulle
kunna anföras mot lagen, är det som domarecorpsen hyser betänklighet
mot att antaga lagen i dess nuvarande skick, och önskligt vore
derför, om den lemnades en ytterligare granskning och en bättre utredning,
innan Riksdagen slutligen fastsloge densamma. Det torde
icke vara lämpligt att antaga en lag, som man anser vara svag och
för hvilken domarecorpsen skall vara experimentalfältet, för att få fram,
huru den rätteligen skall tolkas. Man säger, att en återremiss i denna
Riksdagens sena timme är olämplig, derför att Riksdagen har ännu
så mycket annat att göra. Ja, det är beklagligt, att man skall få in
de vigtigaste ärendena vid slutet af riksdagen samt då mötas af det
svaret: nu hafva vi icke tid, utan vi måste fara hem vid den och
den tiden. Detta oaktadt skall jag dock i likhet med herrar Wester
och Ljungman yrka återremiss, på det att utskottet måtte få taga
lagen under förnyadt öfvervägande, i öfverensstämmelse med herr
Rudebecks förslag, som jag icke till alla delar kan gilla, men som
dock bör kunna läggas till grund för den nya behandling af lagförslaget,
som utskottet kommer att vidtaga, i händelse af bifall till
detta mitt yrkande om återremiss.

Herr Ekenman: I en fråga af så stor vigt som den föreliggande
torde det äfven tillåtas mig att säga några ord.

Man kan väl hysa ganska stor tvekan om den rätta lösningen af
denna fråga. Och om jag slutligen kommit till ett resultat, som är
väsentligen olika det, hvartill flertalet jurister kommit, ber jag på
förhand få säga, att detta icke beror derpå, att jag på något sätt
underkänner de betänkligheter, som mot förslaget blifvit framstälda.
Jag vill till och med påstå, att det är en fördel, att dessa betänkligheter
och svårigheter blifvit framhållna, hvilket på ett synnerligen
sakrikt och skickligt sätt skett från tvenne talare på hallandsbänken.
Men jag vågar skilja mig från dem derutinnan, att jag icke kan

N:o 38.

Lördagen den 28 April, f. m.

tillägga dessa betänkligheter lika stor valör, som dessa talare gjort.
Jag finner väl, att svårigheter här uppstå, hvilka komma att gifva
anledning till ganska stora besvärligheter i fråga om författningens
tillämpning i både ett och annat fall, men jag kan icke gå så långt,
att jag anser det vara omöjligt att tillämpa denna författning. Jag
kan vidare — och i detta afseende skiljer sig min uppfattning ytterligare
från de nyss nämnda talarnes — ej finna annat, än att här föreligger
icke ett lagförslag, utan en skatteförordning, och en skatteförordning
kan ju mycket väl — utan att man derför kan sägas rubba
den soliditet och den fasthet, som man vill tillägga våra lagar —
ändras efter sig företeende omständigheter. Jag föreställer mig, att
just i ett sådant fall som detta, der man står, så att säga, på opröfvad
mark, erfarenheten blir den allra bästa läromästaren, och om
man vid tillämpningen af författningen finner, att i ett eller annat
fall sådana omständigheter springa fram i ögonen, som gorå en ändring
behöflig, finnas inga stora svårigheter eller hinder för att åstadkomma
denna ändring i enlighet med erfarenhetens kraf.

Efter dessa uttalanden rörande den formella sidan af saken, tillkommer
ju att pröfva densamma uti, om jag så får säga, sakligt hänseende.
Den pröfningen är för mig ganska lätt. Jag anser nemligen
arfsskatten vara en rättvis och billig skatteform och lämpligen böra
genomföras. Derjemte ber jag för min del få säga, att efter hvad
som passerade vid senaste urtima riksdag, är det ju med skäl, som
mången anser, att dervid lemnades ett slags löfte om arfsskattens införande.
Detta löfte anser jag böra nu infrias.

Det är dessa skäl, herr talman, som förmå mig att för min del
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr J. H. G. Fredholin: Herr talman! Ehuru så mycket

ordats i denna sak, kan jag icke underlåta att för några ögonblick
taga kammarens uppmärksamhet i anspråk.

Om man vill införa en progressiv arfsskatt, lär det väl vara nödvändigt
att lägga denna skatt på arfslotten och ej på boet i dess
helhet. Derom vinner man upplysning på sid. 8 i utskottets betänkande,
der det framhålles, till hvilka orimligheter man i annat fall
skulle komma. Endast genom att lägga skatten på arfslotten blir
det derjemte möjligt att gradera skatten i förhållande till arftagarnes
skyldskap till den aflidne och i förhållande till antalet arftagare, så
att skatten blir mindre, då arftagarnes antal är större, än då de äro
färre till antalet, något som betingas derutaf, att i senare fallet en
större arfslott kommer hvar och en till godo. De exempel, som af
en talare på liallandsbänken anfördes såsom stöd för påståendet, att
de tabeller, som i detta hänseende äro uppgjorda, icke skulle vara
lämpliga, synes mig icke vara lyckligt valet, ty de bevisa just lämpligheten
af att lägga skatten på arfslotten, eftersom deraf framgick,
att en arftagare får skatta högre, än om arftagarnes antal hade varit
2, 3, 4 och 5. Hvar och en af ett flertal arftagare får härigenom
skatta mindre i samma mån som arftagarnes antal är större. Detta
blifver deremot icke förhållandet, om man lägger skatten på arfvet
i dess helhet.

Om ny förordning

angående
stamp elafgiften.

(Korts.)

N:o 38. 30 Lördagen den 28 April, f. m.

Om ny för- För öfrigt ville samma talare uppställa den fordran på författcmqående
ninSen> att den skulle vara klar- Det ar en fordran, som man kan
stämpel s.tälla Pä alla lagar ock. författningar. Jag tror dock icke, att det nu
afgiften. föreliggande förslaget lider af större brist i detta hänseende än hvad
(Forts.) förhållandet är i allmänhet, särskildt då det gäller att stifta en ny
lag, som icke kan grundas på förut vunnen erfarenhet. Det förhåller
sig ju med detta som med allt annat, att man vid tillämpningen
måste komma till allt tydligare och klarare insigt om de fel och
brister, som förefinnas, och dessa får man då söka afhjelpa under
hand. Hufvudsaken är väl, då man skrider till införande af en ny
beskattningsform, att grunda denna på en rigtig princip, så att man
icke blifver nödsakad att i principielt hänseende göra omkastningar.
Har man blott grundat den nya beskattningsformen på en rigtig princip,
torde, man sedermera kunna så småningom öfvervinna de svårigheter,
som man icke i första hand kunnat undanrödja. Samma talare
anförde också såsom ett bevis för, att principen vore mindre rigtig,
det exemplet, att en enka hade genom testamente erhållit nyttjanderätt
till en egendom, som efter hennes död skulle öfvergå till annan
person. Hon skulle då betala en del af stämpelskatten och den andra
personen återstoden. Denne andra person kunde då do, medan enkan
ännu innehade nyttjanderätten till egendomen, och han hade då betalt
sin stämpelafgift förgäfves. Det resonnementet förstår jag icke.
Den . stämpelafgift, han erlade, grundade sig väl på elände rätten till
den ifrågavarande fastigheten, och denna eganderätt kunde han naturligtvis
disponera icke blott under sin egen lifstid, utan äfven för
tiden efter sin död. Nog var det väl rigtigt, att han i detta fall fick
betala stämpelskatt för den dispositionsrätt öfver egendomen, som han
innehade äfven för tiden efter sin död.

Vidare har här blifvit anfördt, att tillämpningen af denna författning
skulle vara förenad med stora svårigheter för domarena,
emedan stundom bouppteckningar kunde inkomma, hvilka icke vore
på vederbörligt sätt uppstälda. De blifva väl hädanefter icke sämre
i det hänseendet, än hvad de äro nu, och det står väl i domarenas
skön för framtiden såväl som hittills att icke mottaga sådana bouppteckningar,
som icke äro i vederbörlig ordning upprättade. Skulle
undantagsvis några bestämmelser om nyttjanderätt förekomma, som
icke åsätta något värde, kan det väl icke möta några störa svårigheter
att anlita trovärdige män i och för värdering af dylik nyttjanderätt.
De skäl, som mot författningsförslaget blifvit anförda, kan
jag sålunda icke finna vara af den betydenhet, att de böra afhålla
kammaren från att antaga förslaget.

Till utskottets betänkande i nu föredragna punkt har jag fogat
en reservation. Det har nemligen synts mig vara en oegentlighet
att under vissa förhållanden icke lägga någon skatt på gåfvobref af
fast egendom, under det att man i fråga om lös egendom åsatt dylik
skatt för alla förhållanden. Enligt mitt förmenande torde händelsen
blifva den, att några gåfvobref väl aldrig komma att upprättas i
andra fall än då man i gåfvobrefvet vill göra någon disposition med
afseende å gåfvans framtida användande. I 16 kap. 1 § ärfdabalken
finnes i detta hänseende stadgadt: »Bortgifver någon fast egendom,

N:o 38.

Lördagen den 28 April, f. m.

ege ej magt om vilkoren för dess förvaltning sträcka förordnandet Om ny förlängre
än till förste emottagarens och dess makas lifstid eller om ordning
eganderätten vidare än till utnämnande af testaments- eller gåfvotagarens
nästa efterträdare» o. s. v. Herrarne finna, att detta är afgiften.
ganska^ vigtiga^ vilkor, som man kan förknippa med gåfvan, och om (Forts.)

man då tager i anspråk samhällets skydd för att vilkoren blifva uppfylla,
synes det mig vara en rimlig fordran, att man betalar särskild
afgift till staten för att komma i åtnjutande af denna fördel. Sådant
blifver icke förhållandet efter utskottets förslag till stämpelskatt å
gåfva af fast egendom till skyldeman i rätt nedstigande led, ty den
skatt, som enligt detsamma skall i detta fall erläggas, är icke något
annat än lagfartsstämpel för egendomen. Det är ju en skattestämpel,
som i alla händelser skall utgå, vare sig jag har åtkommit egendomen
genom laga köp, genom gåfva eller genom testamente.

Oaktadt jag nu anser detta vara en ganska väsentlig anmärkning
— den torde dock i praktiskt hänseende icke hafva så stor betydelse,
ty det lärer väl icke ofta inträffa, att dylika gåfvobref utfärda
oaktadt, säger jag, jag nu anser detta förhållande vara förtjent
af någon uppmärksamhet, vill jag icke för den skull göra något
yrkande; ty den anmärkning, jag här i reservationen har framstält,
är icke af annan beskaffenhet än många af de anmärkningar, som
eljest gjorts mot förslaget, och utgör icke i och för sig något hinder
för dess antagande. Man kan vidtaga rättelse i denna lika väl som
i andra afseenden, när tid dertill gifves.

Här har yttrats af en talare, som har anspråk på att blifva betraktad
som en auktoritet i grundlagsfrågor, nemligen konstitutionsutskottets
vice ordförande, att bevillningsutskottet icke skulle hafva
handlat fullt grundlagsenlig!, då det föreslagit en skrifvelse till Kongl.

Maj:t med anhållan om ändring uti åtskilliga civillagens bestämmelser.
Jag vill icke bestrida detta hans påstående. Jag vill endast
säga, att, då bevillningsutskottet enligt grundlagen har till uppgift
att bereda ärenden, »som angå förändring uti föreskrifterna om bevillnings
utgörande», och då uti den kongl. propositionen, som af
kamrarne remitterats till bevillningsutskottet, första föreskriften för
arfsskattens utgörande eller sjelfva utgångspunkten för den ifrågasatta
stämpelskatten grundar sig på den bestämmelsen, »att bouppteckning
skall, då den för inregistrering vid domstol företes, vara
försedd med stämpel», kan jag för min del icke finna annat än att
just den omständigheten, att ''bouppteckning skall vid domstol företes
för inregistrering, utgör den grund, hvarpå hela stämpelbeskattningen
hvilar, och således är den första bland föreskrifterna för denna bevillnings.
utgörande. Om man nu icke anser stadgandet om tiden,
inom hvilken bouppteckning skall vid domstol företes, vara lämpligt,
vill det af nämnda anledning synas mig, som om utskottet icke hade
öfverträdt sin befogenhet genom att i form af skrifvelse tillstyrka
en ändring i detta hänseende. Derom kunna emellertid meningarne
vara delade. Det är ju en fråga, som, så att säga, sväfvar på gränsen
mellan det tillåtna och det otillåtna, och jag för min del vill icke
afgöra, hvilkendera åsigten är den rätta. I alla händelser synes mig
uppfattningen i detta hänseende vara utan afgörande betydelse för

N:o 38.

Lördagen den 28 April, f. m.

Orre ny för- författningsförslagets antagande, ty är det så, att kammaren har den
angående uppfattning, som uttalats af konstitutionsutskottets vice ordförande,
stämpel- linnés ju intet hinder för kammaren att vid behandlingen af den
afgiften. punkt, som handlar om skrifvelsen, afslå densamma, och dermed har
(Forts.) ingen skada skett i afseende å antagandet af förordningen i sin
helhet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Restadius: Herr talman! Hvad herr Wester anförde har
redan af andra talare bemötts. Jag ber dock att få yttra ännu några
ord med anledning af hans anförande.

Jag vill gifva herr Wester hufvudsakligen rätt deruti, att det
vore lämpligt och ändamålsenligt, derest man kunde sammanknippa
arfsskattens utgående med arfskiftet, men jag vill framhålla, att alla
svårigheter derigenom icke, med hänsyn till lagens nuvarande innehåll,
vore fullständigt undanröjda. I 12 kap. 4 § ärfdabalken stadgas
nemligen, att när skifte skall verkställas, skall qvarlåtenskapen i fast
och löst läggas i jemngoda lotter. På landet tillgår ock i regel sålunda,
och man har dervid intet annat värde å de särskilda lotterna
att åberopa sig på än hvad som förekommer i bouppteckningen. I
städerna åter går det vanligen så till, att lösegendomen varder försåld
och penningarne derefter fördelade. I detta fall medgifver jag
gerna, att arfskiftet vore den bästa och lämpligaste grunden för åsättande
af stämpelskatt.

Herr Wester har vidare anmärkt, att det fallet skulle kunna inträffa,
_ att en person finge betala en dylik skatt, men aldrig komme
i besittning åt den ifrågavarande egendomen, enär nyttjanderätten
dertill vore upplåten till annan person. Sådant kan ock inträffa
under den nuvarande lagstiftningen. Jag tänker mig nemligen det
fall, att en make testamenterar en honom enskildt tillhörig fastighet
till sin efterlefvande enka. Nu lefver enkan längre än rätte arfvingen.
Denne är skyldig att lagfara med egendomen, men kommer
aldrig i bruk af densamma. Derför synes mig denna anmärkning
icke böra tillmätas någon synnerligen stor betydelse.

Herr Wester anmärkte vidare, att i författningsförslaget ej vore
tydligt stadgadt, huru i hvarje särskildt fall skall förfaras. Jag ber
att få fråga: hvilken lag finnes det väl, der hvarje fall är på förhand
uttänkt och vägledning gifven, huru man skall förfara? Sådan lag
är ännu icke uppfunnen och torde ej heller kunna uppfinnas.

Herr Wester ville vidare framställa alternativt ett yrkande om
skrifvelse till Kongl. Maj:t, att arfskifte skulle ligga till grund för
beräkning af skatten. Derom har jag redan yttrat mig. Men hvad
angår hans andra alternativa yrkande, att lagen borde så förtydligas,
att någon tvekan ej uppstode vid tillämpningen, så får jag säga, att
jag anser det vara omöjligt att så förtydliga en lag. Jag ber i det
afseendet att få hänvisa till den nuvarande stämpelförordningen. Den
har varit ganska otydlig, och det enda sättet att få kännedom om,
huru der skulle förfaras, har varit, att man under tidernas lopp fått
en stadgad praxis.

Lördagen den 28 April, f. m. 33 N:o 38.

Skulle nu frågan återremitteras till utskottet, blefve följden den, Om ny föratt
vid denna riksdag åt ärendet icke kunde något vidtagas, då så ordning
kort tid för Riksdagen nu återstår.

Hvad åter igen herr Berglöfs anförande beträffar, så synes mig af gisten.
hans deruti gjorda anmärkningar nogsamt utvisa, huruledes mycket (Forts.)
stora svårigheter skulle uppstå vid lagens tillämpning, men han har
ingalunda ådagalagt, att dessa svårigheter äro oöfvervinneliga.

Jag anhåller, herr talman, ännu en gång om bifall till utskottets
hemställan i nu föredragna punkt.

Herr Johansson i Noraskog: Herr Berglöf talade i början af

sitt anförande om svårigheten att grunda denna stämpelskatt på bouppteckning,
då det ofta vore förhållandet, att bouppteckningar inkomma
till rätten i ganska bristfälligt och dåligt skick, så att man
svårligen hade någon ledning af dessa handlingar dervidlag; men
under forsättningen af sitt anförande kunde han kort derefter icke
nog berömma det sätt, hvarpå vår allmoge kan upprätta sina arfskifte^
och han framhöll, huru dessa arfskiften kunde läggas till grund
för stämpelberäkningen. — Har man verkligen förtroende till allmogen
i afseende på arfskifte, tycker jag, att man äfven bör hafva det
i afseende på bouppteckning; och jag tror alltså icke att vid den
svårigheten förtjenar att fästas så synnerligen stort afseende.

Det framgick för öfrigt af hans yttrande, att han åsyftade precis
samma saker som komitén, regeringen och utskottet, nemligen att
fullständigt arfskifte alldeles icke skulle erfordras, men han har dervid
tänkt sig, att sterbhusdelegarne sjelfva skulle göra en ungefärlig
beräkning öfver, huru arfsskatten komme att ställa sig, och derefter
räkna ut med hvilka belopp stämpelafgiften skulle utgå. Det är
egentligen i detta afseende, som hans förslag skiljer sig från det,
som här föreligger. Enligt mitt förmenande är det dock bättre att
lägga denna kontroll i domarens hand än i sterbhusdelegarnes händer.

Ty det kunde annars komma att inträffa fall, der sterbhusdelegarne
kunde styra så till, att, äfven om det blefve förenadt med obehag
för domaren, det, ur synpunkten af den kontroll, hvarunder skatteberäkningen
må verkställas, vore bättre och säkrare för staten, att
inkomsten beräknades af domarena än af sterbhuset. Det synes mig
således, att de anmärkningar, han framstälde, snarare tala till lagförslagets
förmån än motsatsen.

Jag skall derjemte bo att få erinra om en annan sak, som de
herrar, som yttrat sig till förmån för herr Rudebecks reservation, må
hända icke hafva rigtigt reda på, nemligen det förhållandet, att icke
allenast embetsverkens förslag, utan äfven herr Rudebecks reservation
gå i den rigtningen, att de icke komma att inbringa de belopp,
som efter komiterades och utskottets beräkning skulle komma att
utgå enligt utskottets förslag. Inom utskottet har man låtit verkställa
beräkningar för särskildt sådana fall, att en person aflidit och
efterlemnat en arfvinge och t. ex. testamenterat bort den andra hälften
af boet, det vill säga arfvingen får blott sin laglott och den andre
får sin del på grund af testamente. Om man tänker sig ett sådant
Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 38. 3

N:o 38. 34 Lördagen den 28 April, f. m.

Om ny för- fall — och det är icke så sällsynt, att sådana förekomma — så ställer
ordning det sig på det sättet, med afseende på hvad stämpelskatten skulle
"^stämpel- inbringa — det behöfver icke sägas hvilket arfsbelopp det är, ty jag
gfgiften, har uträkningen efter 6 olika belopp, och resultaten äro temligen
(Forts.) konstanta — att enligt embetsverkens förslag endast 2/5 å ‘/s ocb

enligt herr Rudebecks förslag blott l/s å 1ji af den skatt, som utskottet
föreslagit, komme att inflyta. Det kan således vara fara för
handen, att, hvilketdera förslaget man vill bygga på, embetsverkens
eller herr Rudebecks, tariffen kommer att undergå en högst väsentlig
förändring, i fall man nu till statsverkets förmån vill hafva det
belopp, som ligger till grund för utskottets beräkningar och förslag.
— Jag har velat fästa kammarens uppmärksamhet på dessa förhållanden,
på det att det må inses, att, äfven om kammaren vill besluta
en återremiss, det är fara värdt, att man får tänka på äfven andra
förändringar.

Andra talare ha redan yttrat sig om de svårigheter, som komina
att uppstå, om man nu så nära slutet af Riksdagen skulle företaga
frågan till förnyad pröfning. Äfven om utskottet hade bättre tid,
än som varit det förunnad, tror jag icke, att en återremiss skall kunna
expedieras på mindre tid än bortåt 14 dagar, och hvad det betyder
under nuvarande förhållanden, kunna herrarne tänka sig sjelfva. Vi
hafva haft tillräckligt mycket arbete med att få ihop förslaget i den
form, hvari det nu föreligger, och jag tror således, att man bör tänka
på den saken. Då må jag rent ut tillstå, att det vore bättre att afstå
förslaget, om man icke vill hafva det, sådant som det nu är. Jag
har varit med om saken från början och till slut, och visserligen
inser jag, att åtskilliga svårigheter komma att göra sig gällande vid
tillämpningen. Men att det icke torde blifva svårare nu än vid åtskilliga
andra tillfällen, när man skrifvit otydliga lagar, derutinnan
instämmer jag fullkomligt i herr Restadii yttrande. Äfven jag tror,
att den erfarenhet, man vinner i det hänseendet, skall bättre än
någonting annat gifva anvisningar å sättet att afhjelpa alla svårigheter.

I frågans nuvarande läge hemställer jag om bifall till utskottets
förslag i oförändradt skick.

Herr Petersson i Brystorp: Herr talman! Det framkastades
under diskussionen, att bouppteckningar lemnades till rätten många
gånger ganska ofullständiga. Men då lagen föreskrifver, att det tillkommer
domaren att tillse att ingen oskicklig person får sig med
bouppteckning befatta, så är detta mycket lätt afhjelpt. Domaren
kan då förkasta en sådan bouppteckning. Jag kan icke fatta, hvarför
det skulle vara så svårt att nu belägga bouppteckning med stämpel,
då det hittills gått lätt för sig. Ty den stämpel, som hittills utgått,
hvad är den annat än arfsskatt, fastän den utgår på annat sätt, än
hvad nu skulle blifva förhållandet, emedan den nu föreslagna är mera
progressiv?

Här framkastades äfven, att stämpelbeläggningen skulle ske först
vid arfskiftet. Det kan väl icke vara allvarligen menadt med den
saken. Vi skola tänka, att vid bouppteckningen måste den, som

N:o 38.

Lördagen den 28 April, f. m.

uppgifver boet, göra det under edlig förpligtelse, och om han då
drager något undan, skall han enligt författningarne pliktfällas.

Sedan har nu sagts under diskussionen, att allmogen är så hemmastadd
i arfskiften och gör dem så bra. — Ja, det är godt och
väl att höra, att allmogen kommit till den insigten. Men om arfskiftet
skulle ligga till grund för stämpeln, så beror denna uteslutande
på, hvad arftagarne vilja upptaga egendomen till. Ty arfskiftet

fora de precis som de behaga. Det sker icke under kontroll. Men
erigenom skulle staten kunna komma att lida stora förluster.

En annan sak bör icke heller förglömmas. Vi veta, att vid arfskiften
och testamenten kunna förekomma rätt långrandiga processer.
Efter hvad som här blifvit taladt, tänker jag mig, att stämpeln icke
skulle tillkomma staten, förr än skiftet vunnit laga kraft. När skulle
då skatten inflyta? Jag tror, att det är saker att tänka på. Ty jag
är fullständigt förvissad, att, om icke stämpeln uttages, förr än skiftet
vunnit laga kraft, vi inom kort skulle få ett nytt embetsverk, som
skulle förrätta arfskiftena på landet, och jag tror, att det äro vi icke
i behof af.

Jag kan således icke finna skäl att frångå betänkandet i denna
del, utan anhåller om bifall till detsamma.

Herr Themptander: Jemte det jag ber att få tillkännagifva,

att jag kommer att rösta för bifall till den föreslagna arfsskatten,
emedan jag dels anser denna vara principielt rigtig och dels håller
före, att det ur budgetssynpunkt är synnerligen angeläget att så snart
som möjligt införlifva den i vårt skattesystem, anhåller jag att till
detta mitt uttalande få foga två önskningar. Till den ena föranledes
jag deraf, att de nya bestämmelser, med stöd af hvilka den nya beskattningen
skall införas, onekligen äro ganska otillfredsställande och
bristfälliga, och att det derför är angeläget, att, när uti en snar framtid
förslag måste väckas om jemkningar, kompletteringar och rättelser
af dessa stadganden, man då icke måtte mötas af den från våra
utskotts betänkanden väl bekanta, men i min tanke i likhet med så
många slagord inom vårt offentliga lif alldeles falska satsen, hvarmed
man söker tillbakavisa ändringsförslag uti nytillkomna författningar,
i det man säger, att det väl icke kan vara lämpligt att efter så kort
tid vidtaga några förändringar uti en alldeles ny lag. För min del
har jag alltid haft och har en alldeles motsatt uppfattning. Just när
en ny lag tillkommit, byggd på nya principer och medförande genomgripande
förändringar i lagstiftningen, anser jag det nemligen vara
företrädesvis angeläget, icke minst för att icke kompromettera den
nya lagens principer, att man verkställer sådana rättelser, kompletteringar
och förbättringar, hvartill en vunnen erfarenhet under lagens
första tillämpning kan gifva anledning. Deremot kan jag förstå, att
man med en dröjande tvekan besluter sig för partiella reformer uti
gamla lagar, hvilka ingått i allmänna föreställningssättet, med hvilkas
tillämpning man hunnit göra sig förtrogen, och der man mången gång
kan med skäl ifrågasätta, huru vida det är lämpligt att sätta en ny
klut på ett gammalt kläde. Men något sådant hinder bör man icke
hafva med afseende på nya lagar, och allra minst kan detta vara

Om ny förordning

angående
stämpelafqiften.

(Forts.)

N:o 38

Om ny för
ordning
angående
stämpelaf
gift en.
(Forts.)

36 Lördagen den 28 April, f. m.

- lämpligt uti en tid som vår, hvilken lefver under det ty värr mycket
ogynsamma förhållandet, att med konsten att skrifva lagar är det
mycket klent bestäldt.

Om denna min uttalade önskan gäller den lagstiftande magtens
framtida befattning med denna lag, så gäller min andra önskan all■
mänheten. Denna lag kommer att ställa hela vår domarecorps inför
uppgiften att tillämpa kanske en af de mest svårtillämpliga lagar,
som sedan långa tider tillbaka skådat dagen. Denna lag är dessutom
sådan, att den i många fall efter min tanke lemnar domaren Utan all
ledning, huru han skall förfara. Detta måste hos olika domare framkalla
olika meningar om lagens innehåll och i följd deraf en olika
lagtillämpning. Detta kommer åter i sin ordning att föranleda klander
och missnöje hos allmänheten. Om nu vår högt aktade domarecorps
hittills med rätta gjort sig förtjent af ett sådant epitet för den
duglighet och samvetsgrannhet, hvarmed den i allmänhet fullgör sina
värf, och om allmänheten derför är van att döma temligen strängt,
när den ser våra domare göra sig skyldiga till fel, hvilka blifva föremål
för åtal och fällande dom, så vågar jag dock hoppas, att allmänheten
må uti en mildare rigtning justera sin opinion om de åtal, som
kunna föranledas af domarens befattning med nu ifrågavarande nya
lagbestämmelser. Ty det är min öfvertygelse, att i många fall är
det mera lagen, än domaren, som bör bära skulden för de begångna
felaktigheterna. Och om jag med denna uppfattning af lagförslagets
formella brister i allt fall anser mig kunna votera bifall till detsamma,
så beror detta derpå, att, om det redan ligger en sanning uti
den gamla domareregeln, att »en god domare är bättre, än en god
lag, ty han kan laga efter lägligheterna», man bör af denna regel
framför allt kunna hemta en viss trygghet vid tanken på betydelsen
af en god domare, der det gäller tillämpning af en mindre god lag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen,
i enlighet med derunder framstälda yrkanden, för hvar och
en af de under ifrågavarande afdelning Å. upptagna rubriker gifvit
propositioner å dels bifall till utskottets förslag och dels återremiss,
blefvo utskottets förslag i afseende å samtliga nämnda rubriker af
kammaren gödkända.

Öfverskriflen till afdelningen A. godkändes jemväl.

Härefter förekom till behandling utskottets under afdelning en B.
i § 8 framstälda förslag till stämpelafgift å ö Öfrig a stämpelpligtiga
enskilda handlingar», bönhörande under särskilda, i bokstafsföljd uppstäda
rubriker, börjande med »afkomst eller annan förmån af fast
egendom» och slutande med »öfverlåtelse af kronohemman eller
skattlagdt krononybygge».

Rubrikerna afkomst eller annan förmån af fast egendom till och
med Certeparti.

Godkändes.

Lördagen den 28 April, f. m. 37 N:o 38.

I fråga härefter om rubriken Depositionsråkning hos bank eller Om ny förbankir
hade Kongl. Maj:t föreslagit följande afgifter: »bevis om in- ordning
sättning derå skall vid utgifvandet förses med stämpel af 50 öre för Stämpeldeponeradt
belopp, som ej öfverstiger 1,000 kronor, och derutöfver afgiften.
50 öre för hvarje påbörjadt tusental kronor. (Forts.)

Sökes på grund af depositionsbeviset hos offentlig myndighet
betalning, skall detsamma vara försedt med särskild stämpel af 25
öre för hvarje fulla 100 kronor af det kapitalbelopp, för hvilket betalning
sökes;

dock är depositionsbevis fritt från sistnämnda stämpelafgift, då
på grund deraf fordran bevakas i konkurs».

Enligt utskottets förslag skulle deremot ifrågavarande rubrik ur
författningsförslaget uteslutas.

I afgifven reservation hade åter herrar Cavalli, Philipson, Wtimber
g, Berg, Almqvist, grefve Waclitmeister och Böhss hemstält:

»att Riksdagen måtte besluta, att efter rubriken Certeparti i förordningen
angående stämpelafgiften intages en så lydande rubrik:

n>Depositionsråkning hos bank eller bankir: bevis om insättning
derå skall vid utgifvandet förses med stämpel af 50 öre för deponeradt
belopp, som ej öfverstiger 1,000 kronor, och derutöfver 50 öre
för hvarje påbörjadt tusental kronor;

dock att bevis om insättning å depositionsräkning af belopp, ej
öfverstigande 100 kronor, är fritt från stämpel, samt att dylikt bevis
å belopp, som öfverstiger 100 kronor men icke 300 kronor, skall förses
med stämpel af 20 öre och bevis å belopp, som öfverstiger 300
kronor men icke 500 kronor, med stämpel af 30 öre.

Sökes på grund af depositionsbeviset hos offentlig myndighet betalning,
skall detsamma förses med särskild stämpel af 25 öre för
hvarje fulla 100 kronor af det kapitalbelopp, för hvilket betalning
sökes;

dock är depositionsbevis fritt från sistnämnda stämpelafgift, då
på grund deraf fordran bevakas i konkurs.»

I fråga härom anförde:

Herr Johansson i Noraskog: Den rubrik, som kommer när mast

efter, är »Depositionsräkning». Den är, som herrarne se, i utskottets
förslag utesluten med anledning deraf, att utskottets majoritet
icke ansett det lämpligt att nu stämpelbelägga depositionsbevis.

Vi äro således nu inne på den del af stämpelskatten, som afser de
nya affärsstämplarne. Jag har för min del — såsom af en anteckning
i slutet af betänkandet synes — på grund af annat Riksdagens
uppdrag varit hindrad att närvara i utskottet vid behandlingen af
denna del af stämpelförordningen. Men såsom sakerna nu stå, skall
jag be att få hemställa om bifall till det kongl. förslaget, men med
den jemkning, som vidtagits af reservanterna herrar Cavalli m. fl. i
deras betänkandet vidfogade reservation sid. 128. Jag tror nemligen,
att, om man skall försöka med denna art af stämpelafgift, depositions -

N:o 38.

Om ny förordning

angående
stämpelafgiften.

(Forts.)

Lördagen den 28 April, f. m.

bevis är en af de arter, som kanske mer än andra förtjena att komma
i åtanke. Man träffar der en del af det rörliga kapitalet, som
går ur hand i hand. Beträffande de öfriga af Kongl. Maj:t föreslagna
affarsstämplarne kan man hysa tvifvelsmål, huru vida de äro af beskaffenhet
att träffa personer, som ega förmåga att utgöra denna
skatt. Skuldebref och vexlar torde till största delen indrifvas af fattiga
personer, såsom smärre handtverkare och dylika, eller sådana,
som eljest kunna hafva betydliga skuldbelopp. Med afseende på
dessa kan man sätta i fråga, om det är fullt lämpligt att uttaga
stämpelskatt på sätt här föreslagits. Men med afseende på depositionsbevis
synes hvarje tvifvelsmål i det hänseendet böra bortfalla, och
med hänsyn till statens behof af ökade inkomster tror jag för min
del, att det är nödvändigt att gå in på den här föreslagna vägen.
Äfven om man ej tycker om det, måste man nog här bita i det sura
äpple, som framräckes. Jag skall derför med afseende på nu ifrågavarande
art af stämpelafgift be att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts
förslag med de jemkningar, som reservanterna från Första Kammaren
föreslagit.

Herr Ramstedt instämde häruti.

Herr Wijkander: Beträffande arfskatten var stämningen inom

utskottet ganska enig. Endast en ledamot hade en afvikande mening.
Och derför kunde utskottet med full öfvertygelse och ganska stor
enhällighet tillstyrka arfsskattens antagande. Deremot torde kammarens
ledamöter hafva märkt, att med afseende på nu ifrågavarande
stämpelskatter meningarne varit ganska delade. Der har stått kammare
mot kammare. Andra Kammarens ledamöter hafva i allmänhet
ej ansett tidpunkten nu vara lämplig att ingå i någon närmare granskning
af dessa skatter; då behofvet nu icke kräfde att antaga dem,
ansågo de, att man kunde dermed uppskjuta till ett kommande år,
då det kunde blifva nödvändigt att antaga dem. Utskottet har derför
i öfverensstämmelse med Ändra Kammarens ledamöters åsigt afstyra
flertalet af dessa stämpelskatter. Det är endast med afseende
på obligationer och slutsedlar, som utskottet genom den förseglade
sedelns tillhjelp tillstyrkt den föreslagna stämpelbeläggningen.

Nu erkänner jag, att förhållandena i denna stund äro väsentligen
förändrade, sedan utskottet afgaf detta betänkande. Utskottet hade
nemligen att efter detta företaga en uträkning af, till hvilket belopp
bevillningarna för nästa skatteregleringsperiod skulle komma att gå,
och infordrade derför utlåtande från kontroll- och justeringsbyrån,
huru hvitbetssockerfabrikationen stält sig, då utskottet hade sig bekant,
att man der kunde vänta ganska ledsamma resultat. Den skrifvelse,
utskottet erhöll i onsdags — således efter sedan det här föreliggande
betänkandet var affattadt — visade ock en mycket ledsam
upptäckt. I korthet sagdt var resultatet det, att för nästa år någon
import af kolonialsocker näppeligen vore att vänta — åtminstone icke
någon större import — då landet antagligen kommer att producera
minst så mycket socker, som konsumtionen uppgår till. Genom detta
visade det sig, att man hade att motse en brist på inemot 4 millio -

Lördagen den 28 April, f. m. 39

ner kronor i de i statsverkspropositionen beräknade inkomsterna å
artikeln socker och sirap. Nu är det sant, att arfsskatten antagligen
kommer att beslutas af Riksdagen — i denna kammare är den det
i sjelfva verket redan —; sant äf ock, att ganska stora nedsättningar
blifvit gjorda på utgifterna under de olika hufvudtitlarne. Men det
återstår dock, så vidt man kan vid en hastig öfversigt af det hela se,
en brist på 2 å 3 millioner eller i rundt tal 2 x/? millioner kronor.
Frågan är då: huru skall denna brist täckas? I fall man kunde antaga
alla de stämpelskatter på affärshandlingar, som af regeringen
föreslagits, skulle dessa uppgå — enligt regeringens beräkning till
1 x/2 million kronor. Men som kammaren vet, äro väsentliga nedsättningar
i dessa förordade äfven af Första Kammarens reservanter.
Således kan man icke på långt när beräkna nyssnämnda belopp.. Vid
ett ungefärligt öfverslag kan det uppskattas till 1/2, lägst s/4 million
kronor, och som herrarne torde märka, är detta ej tillräckligt för att
täcka bristen. Riksdagen har derför att under de närmaste dagarne
förvänta från bevillningsutskottet något förslag att täcka den uppkommande
bristen; och något annat kan då ej gerna komma i fråga
än höjning af bränvinsförsäljningsafgiften, någon finanstull eller dermed
jemförligt. Och denna post måste då vara sådan, att den ej
behöfver rubbas under den närmaste framtiden. Den måste således
ordnas något så när definitivt. Då saken förhåller sig på detta sätt,
''att man måste fylla denna brist af bortåt 2 million kronor, synes
det ej vara skäl att genom att antaga en stämpelskatt på affärshandlingar,
som skulle inbringa x/2 å s/4 million, kronor, oroa allmänheten
på ett område, der man förmodligen i ganska snar framtid
måste utkräfva ännu större skatt, än .Första Kammarens utskottsledamöter
föreslagit, och att samtidigt antaga ej blott arfsskatten, utan
ock den höjning af bränvinsförsäljningsafgiften eller någon finanstull,
som jag nyss nämnde. Mig förekommer det, som om det klokaste
vore att i denna stund afslå stämpelskatten pa affärshandlingar och
att till nästa riksdag, då den torde komma att behöfvas, invänta nytt
förslag derom från regeringen.

Jag ber få upprepa, att Andra Kammarens ledamöter hela tiden
arbetat i den fulla öfvertygelsen, att det nu ej skulle behöfvas sådana
skatter; och äfven om de liksom de öfriga utskottsledamöterna användt
många dagar och mycket arbete på granskningen af denna
fråga, har man hvarken sofrat materialet så mycket som önskligt
varit, om dessa skatter nu skulle tillgripas, ej heller i en motiverad
framställning till Riksdagen visat, hvilka af dem i första hand borde
antagas och hvilka icke. Mig förefaller det såsom det utan all fråga
klokaste att nöja sig med den arfsskatt, som här redan är antagen,
och täcka den återstående bristen på sätt jag antydt..

Herr talman, i öfverensstämmelse med denna min åsigt ber jag
att med afseende på nu föredragna punkt få uttala mig mot stämpelskatt
på depositionsbevis. Jag gör detta utan att vilja ingå i detalj
på frågan, huru vida öfvervägande skäl i allmänhet kunna tala för
eller elnot en sådan stämpelskatt, öfvertygad som jag är, att frågan
snart kommer tillbaka till Riksdagens pröfning.

N:o 38.

Om ny f örordning

angående
stämpelafqiften.

(Forts.)

N:o 38.

Om ny förordning

angående
stämpelafgiften.

(Forts.)

Lördagen den 28 April, f. m.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von
Essen: Jag kan mycket väl förstå, att den siste ärade talaren delat

utskottsmajoritetens åsigt derom, att det för närvarande icke skulle
vara behöfligt att bevilja denna af Kongl. Maj:t föreslagna stämpelskatt,
under den förutsättning, som han och flera andra hyste, att
statsverket icke hade behof deraf. Men lian medgaf nu sjelf, att förliden
onsdag, efter sedan det nu föreliggande betänkandet blef färdigt
och tryckt, den upplysning erhållits, som vi alla känna, nemligen
att statsverket verkligen nödvändigt behöfver en ökad tillgång af 1 x/2
a 2 millioner kronor, utöfver hvad arfsskatten, om den blir af Riksdagen
antagen, kan lemna. Då säger den ärade talaren: det är icke
skäl att oroa svenska folket med en sådan skatt, utan man bör uppskjuta
frågan till en annan gång! Den är väl dock icke oväntad för
svenska, folket, denna skatt, ty allt sedan urtima riksdagen 1892 har
det varit klart, att man måste i första hand tillgripa denna skatteSedan
komitén utarbetat sitt förslag, har dess innehåll genom
tidningarna varit kändt för hvar och en intresserad. Då nu utskottet
vid afgifvandet af detta betänkande arbetat under andra förutsättningar
än de, som nu förefinnas, så synes det mig vara fullt rigtigt, att
utskottets vice ordförande förklarat sig nu böra tillstyrka bifall till
den föreslagna skatten på depositionsbevis, helst som han ju medgaf,
att knappt något beskattningsföremål, när det är fråga om att
träffa kapitalet, kan vara lämpligare, säkrare och lättare än detta. Då
någon insatt penningar på deposition, då eger han verkligen detta
kapital, och man kan då säga, att om man vill träffa de kapital, som
finnas^ i förmögna händer, så är detta sätt rättvist och lämpligt.

Nu hafva, såsom kammaren torde observera, reservanterna gjort
en modifikation af utskottets förslag, som af utskottets vice ordförande
icke vidrördes, men hvars antagande jag gerna vill tillstyrka,
nemligen följande: »dock att bevis om insättning å depositionsräkning
af belopp, ej öfverstigande 100 kronor, är fritt från stämpel, samt att
dylikt bevis å belopp, som öfverstiger 100 kronor, men icke 300 kronor,
skall förses med stämpel af 20 öre, och bevis å belopp, som
öfverstiger 300 kronor, men icke 500 kronor, med stämpel af 30 öre».

Det är en skala, som kan vara lämplig, synes mig, för de mindre
bemedlade.

Jag behöfver icke tillägga mycket, ty jag föreställer mig, att
många af kammarens ledamöter icke kunna undgå att dela vice ordförandens
mening, som jag icke kan annat än på det kraftigaste
understödja

Herr Collander: Kärnpunkten af hvad som sagts om utskot tets

ställning vid behandlingen af denna fråga är, såsom redan erinrats,
att vi icke inom utskottet visste, att det förestod en så betydande
underbalans med afseende på tullinkomsterna af socker, när
utskottet afgaf sitt betänkande rörande stämpelskatten, och jag beklagar,
att vi icke fått från regeringen mottaga någon avis om, att
man borde vara beredd på sådant. Ingen borde vara närmare än
regeringen att noga öfvervaka och taga reda på dessa förhållanden;
detta är naturligtvis lättare för regeringen än för utskottet. Då vi

Lördagen den 28 April, f. m. 41

emellertid nu så sent fingo kännedom om detta förhållande beträffande
hvitbetssockerfabrikationen och sockertullen, har vår ställning inom
utskottet blifvit en annan, än den var, då vi behandlade den föreliggande
frågan. Jag har ej på något sätt varit någon principiell
motståndare till utsträckt stämpelskatt för affärshandlingar, men jag
har ansett, att, då man ej behöfver penningar för täckande af utgiftsposterna,
man ej heller bör pålägga skatter derutöfver. Som sagdt,
ställningen är nu en annan. Herr Wijkander nämnde, att man har
att för år 1895 söka täcka en brist på 2 k 2 J/2 millioner kronor,
äfven om man beräknar, att arfsskatten beslutes, och tager hänsyn
till redan gjorda besparingar, hvilka beräkningar äro fullt rigtiga.
Men jag ber härvid att få fästa uppmärksamheten på, att detta ogynsamma
förhållande med hvitbetssockeraccisen å ena sidan och sockertullen
å den andra inverkar äfven på 1894 års budget, i det man har
att motse en minskad inkomst deraf med omkring 2 millioner för
innevarande år. Vi få således större brist att täcka än den för år
1895 motsedda. Men — säger man — 1894 års reglering får sjelf
bära sin omsorg. Ja, det är sant, men det blir dock en balans, om
man icke har något att täcka med. Derför måste man åtaga sig något
af dessa föreslagna nya stämpelskatter i affärsrörelsen. ^ Då synes
det vara gifvet att i första hand böra förekomma: depositionsbevis
och obligationer. Vid depositionsbevis gäller det ju ett kapital, som
är samladt; det är ej obenörigt, att det beskattas. Obligationer äro
visserligen skuldsedlar, men det är den olikheten mellan dem och en
stor de! andra skuldsedlar, att utgifvarne eller låntagarne här till
regeln icke äro i någon dålig ekonomisk ställning. Det är i allmänhet
bolag, städer, landsting och dylikt, som här äro låntagare. Man
kan då mycket väl, på sätt utskottet föreslagit, här besluta en stämpelskatt.
Beträffande öfriga slag af affärsstämplar, bör man, synes det
mig, stämpelbelägga äfven vexlar. Ty det är en stor förmån, man
bereder genom att få använda vexeln vid affärstransaktioner, hvarför
en stämpelskatt här ej vore obillig. Men vi komma till den frågan
längre fram.

Då jag hyser denna åsigt, att man måste åtaga sig några af de
här föreslagna affärsstämplarne för att ej allt för mycket nödgas anlita
andra skattekällor för fyllandet af den brist, som är att emotse,
skall jag, herr talman, be att få yrka bifall till den af reservanterna
från Första Kammaren yrkade beskattningen å depositionsbevis.

Herr J. H. G. Fredholm: Här har af tvenne talare yrkats

bifall till åtskilliga delar af den föreslagna stämpelskatten. Att de
hafva framkommit med sådana yrkanden, tillskrifver jag helt och
hållet det förändrade ekonomiska läge, hvaruti statsverket kommit,
sedan den upptäckt gjorts, att tullinkomsterna komma att så betydligt
nedgå som nu är anledning att förmoda. Denna befarade minskning
i statsinkomster kan ju vara en anledning och en mycket vigtig sådan
för de gjorda yrkandena, och för min del skulle den anledningen vara
tillräcklig att förmå äfven mig att förena mig i deras yrkande, så
framt ett bifall i detta hänseende kunde afhjelpa den förlägenhet,
uti hvilken vi nu kommit. Men man ser af den beräkning, som

N:o 38.

Om ny förordning

angående
atämpelafgiften.

(Forts.)

N:o 38. 42 Lördagen den 28 April, f. m.

Om ny för- gjorts beträffande inkomsten af stämpelskatten på depositionsräkning,
ordning att denna icke skulle lemna större behållning än 335,000 kronor.
Stämpel- Detta är ju i förhållande till bristen ingenting att tala om och i alla
afgiften. händelser icke på långt när det belopp, som här är fråga om att
(Forts.) täcka. När så är förhållandet, har jag gjort mig den frågan: kunna

vi icke vänta med införandet af denna nya skatteform ännu någon
tid åtminstone till dess vi få de nya föreslagna stämpelskatterna
något bättre utredda, än hvad förhållandet för närvarande är?

Hela denna skatteform år för vårt folk något alldeles nytt och främmande.
I den kong!, propositionen står, att den föreslagna skatten
skall träffa det rörliga kapitalet, då det öfvergår från en hand till en
annan. Den, som läser detta, tror naturligtvis, att skatten skall drabba
förmögenheten. Men det är icke så; nej, den kommer att drabba
rörelsekapitalet, d. v. s. en af faktorerna i hela vår produktion, och
tillvaron af rörelsekapital är icke alltid detsamma som egandet af
förmögenhet eller något bevis derpå. Det är ännu icke utredt, och
svårligen skall det på ett tillfredsställande sätt kunna utredas, om icke
samhället genom denna skatteform i nationalekonomiskt hänseende
förlorar mera derigenom, att man för produktionen försvårar och fördyrar
användandet af kreditmedlen, än hvad staten får in i skatten
derpå. Yi få komma i håg, att i fråga om beskattning, bör man
taga hänsyn icke blott till skattebeloppets storlek, utan ock till det sätt,
hvarpå skatten verkar.

Det är här icke blott fråga om att få in penningar i statskassan,
utan man måste tillse, att man icke tager dem på ett sätt, som skadar
näringslifvet — men i många fall torde detta blifva förhållandet med
dessa nya skatter.

Hur kommer t. ex. skatten att verka på användningen af vexlar,
ett kreditmedel, som på de sista årtiondena till stor fromma för
näringslifvet fått en mycket stor användning som betalningsbevis
för erhållna varor. Vexeln sätter fabrikanter och producenter i allmänhet
i stånd att förskaffa sig det för tillverkningen nödiga rörelsekapitalet
utan att för det ändamålet behöfva beträda den vanliga
lånevägen. Genom att belägga detta kreditmedel med skatt kan man
komma att motverka detta högst nyttiga kreditbruk och derigenom
fördyra det för producenterna nödiga rörelsekapitalet.

Det förhåller sig på samma sätt med anvisningar eller invisningar
på giroräkning. Det bör naturligtvis ur samhällets och ur nationalekonomisk
synpunkt vara angeläget, att alla befintliga tillgångar, som
för tillfället äro utan användning, icke ligga skrinlagda, utan komma
affärsrörelsen till godo. Det är detta, som sker, då de medel, som
för tillfället sakna användning, insättas på upp- och afskrifuingsräkning
i bankanstalterna. På så sätt uppsuga dessa det i samhället
befintliga oanvända kapitalet och låter detta komma rörelsen till godo.
Det är deri upp- och afskrifningens nationalekonomiska betydelse
ligger, förutom det att denna bankverksamhet skapar goda affärsvanor
hos allmänheten. Men det är gifvet, att om hvarje uttagning skall
beläggas med en tioöresstämpel, kommer naturligtvis användningen af
dessa bankräkningar att minskas. Tio öre tycka herrarne icke är
mycket, men det är drickspenningsystemet tillämpadt på statens in -

Lördagen den 28 April, f. m.

N:o 38.

angående

stämpel afqiften.

(Forts.)

komster, och vi veta alla, huru detta system, genom att gång på gång Om ny förplocka
tioöringar ur fickan, i längden verkar. Det finnes icke heller ordning
något annat land, som har en så hög minimistämpel. I England är
det pennystämpel, det vill säga 71/a öre; i Frankrike 10-centimers
stämpel eller 7 öre, men här i vårt, jemförelsvis med dessa, fattiga
land skall det åsättas 10 öre. Den skatt, som på detta sätt pålägges
samhällets medlemmar, blir i sjelfva verket af en ganska afsevärd
betydelse för dessa.

För öfrigt hafva stämpelskatterna många olägenheter, och en af de
största är, att de lätt kunna kringgås; detta derför, att skattens utgörande
icke kan underkastas någon verklig kontroll. Att skatten utgöres
på föreskrifvet sätt, beror dels på moraliteten hos den person, som har till
skyldighet att åsätta stämpeln, dels på den allmänna uppfattningen
inom landet. Med hänsyn till den senare vädjar jag till herrarne, om
I kunnen tro, att man skall efterlefva en förordning utfärdad i enlighet
med Kongl. Maj:ts förslag, hvari det bestämmes, att den, som får
en från utlandet inköpt obligation, skall inom åtta dagar stämpelbelägga
densamma vid äfventyr att få bota femtio gånger stämpelns
belopp eller minst 25 kr., om han icke gör det. För min del kan
jag icke tro att någon svensk medborgare, som icke är särskildt angelägen
om att ställa sig kongl. förordningar till efterrättelse, hurudana
de än månde vara, skall anse sig begå något brott mot staten, om
han icke inom åtta dagar stämpelbelade en sådan i hans bordslåda
liggande obligation. Nej, den skulle nog komma att ligga der utan
stämpel, tills han vill öfverlåta den på någon annan, försälja eller
belåna den. Då sätter han stämpel på den, men icke när den ligger
i lådan. Ingen menniska kan kontrollera, om han gjort det eller icke,
men icke för ty skulle han i senare fallet vara underkastad sådana
dryga straffbestämmelser. Det är dessa och många flera omständigheter,
som göra stämpelskatten mycket oangenäm för allmänheten,
och då man nu står i begrepp att införa denna för oss främmande
skatteform, så är detta en sida af saken, som är förtjent att tagas i allvarligt
beaktande.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet sade, att den
nu föreslagna stämpelskatten icke kommer oväntad för svenska folket,
derför att här i Riksdagen talats om att man skulle tillgripa en sådan
skatt för att dermed fylla statens behof. Men det är min innerliga
öfvertygelse, att det skall vara ett ytterst litet antal af svensk^ folket,
som har ett rätt begrepp om stämpelskattens natur. Icke hafva de
derom kunnat förvärfva någon erfarenhet derför, att skatten varit på
tal i Riksdagen, men när de få se, huru don kommer att verka i det
dagliga lifvet, när de icke kunna utgifva skuldsedlar eller köpa
vexlar eller skicka af penningar, utan att handlingarna i fråga stämpelbeläggas,
då torde de blifva något öfverraskade af den nyförvärfvade
erfarenheten.

För att nu återgå till skatten på depositionsbevis — de aflärspapper,
som onekligen äro mest lämpliga att med stämpel beskattas —
skall jag bo att få visa, huruledes det i sjelfva verket blir en betydande
skatt, som här kommer att utgå, ehuru den icke kommer att
lemna större behållning, än hvad jag nyss påpekat. Enligt Kongl.

N:o 38.

Lördagen den 28 April, f. m.

Om ny förordning

angående
stämpelafgiften.

(Ports.)

Maj:ts förslag skulle depositionsbevis beläggas med en stämpel af 50
öre för belopp intill 1,000 kr. och ytterligare 50 öre för hvarje 1,000
derutöfver. Om man nu tänker sig, att en person sätter in på deposition
100 kr. med fyra månaders uppsägning och 3 1/2 procent ränta, och
om han omsätter depositionen 2 gånger under året, så får han i
stämpel erlägga 1 kr. 50 öre. Men då han får 3 kr. 50 öre i ränta
af banken, så blir i sjelfva verket behållna afkomsten endast 2 procent.
Tager jag åter ett belopp på 10,000 kr. och sätter in det endast en
gång på året, så blir stämpeln på dessa 10,000 kr. 5 kr., under det
räntan är 350 kr. Bevillningen för inkomst af kapital, efter 1 procent,
gör på 350 kr. 3 kr. 50 öre, och jag får sålunda för denna min
inkomst af kapital skatta tillsammans 8 kr. 50 öre, under det att
skatten för en lika stor inkomst af arbete ej uppgår till mer än 3.50 kr.
Nu kunna henarne väl, på grund af den reservation jag förra året
fogade till bevillningsbetänkandet, förstå, att jag ingenting har emot,
att inkomst af kapital skattlägges i högre grad än inkomst af arbete,
men nog bör det vara någon rimlighet i proportionen, så att man
icke skattlägger inkomst af kapital dubbelt eller mer än dubbelt så
mycket som inkomst af arbete. Något bättre gestaltar sig den här
angifna proportionen, om man tager hänsyn äfven till tilläggsbevillningen.
Då är skilnaden i skatt på lika stor inkomst af kapital som
af arbete icke så stor.

På sätt jag redan framhållit, äro dessa stämpelskatter för mig
mycket litet tilltalande, hvarför jag också inom utskottet motsatt
mig deras införande, och jag föreställer mig, att många af kammarens
ledamöter dela min uppfattning i detta hänseende. Men skulle det i
betraktande af statens behof nu befinnas nödvändigt att bifalla den
af reservanterna föreslagna skatten på depositioner, så lärer väl deraf
följa, att man äfven får taga skatten på obligationer. Jag kan dock
icke föreställa mig, att kammaren i detta ögonblick är beredd att
äfvenledes åtaga sig skatt på skuldsedlar och vexlar.

Den stämpelskatt, som sålunda skulle kunna komma att beviljas,
uppgår emellertid ej till mef än ett beräknadt belopp af 400,000 kr.
Huru vida man med tillhjelp deraf skall kunna få budgeten att gå
ihop, det vill jag för närvarande lemna osagdt. Men om man det icke
kan, vill det synas mig, som skulle man kunna anlita någon annan
utväg för att skaffa statsverket de behöfliga inkomsterna än att antaga
en ny skatteform, som man känner mycket litet till och som i detaljerna
icke synes vara tillfredsställande genomtänkt, hvilket kan ådagaläggas
på många sätt och bäst framgår deraf, att de reservanter, som
önska få införd skatt på depositionsbevis, måst gå ifrån Kongl. Maj:ts
förslag och framställa ett eget. För min del vill jag icke påstå, att vi
skola komma ifrån denna slags beskattning. Jag tror nog, att vi
framdeles skola komma att få taga den, och att vi då få taga konseqvenserna
med, såsom man redan fått göra i andra länder. Men jag
tror icke, att ögonblicket är väl valdt att göra det nu, då frågan icke
fått en fullständig utredning och tiden icke medgifvit utskottet att
behandla frågan om stämpelskatten så omsorgsfullt, som det gjort
med arfsskatten.

Utskottet har ansett sig kunna underlåta detta af två skäl, dels

Lördagen den 28 April, f. m. 45 N:o 38.

derför att det hastade med utskottets arbete och dels derför att man Om ny för -i princip var ense om att för denna riksdag afslå stämpelskatten. ordning
Man hade då ingen anledning att närmare ingå på dess detaljer. Men Stämpel
förhållandena kunna gestalta sig på sådant sätt, att man får taga hvad af giften.
som helst. Jag gör derför intet yrkande, oaktadt här äro framstälda (Forts),
yrkanden både på bifall och afslag. Jag vill för min del endast tillkännagifva,
att jag kommer att rösta för det senare.

Häruti instämde herr Aulin.

Herr Elowson: Jag utgår från den förutsättningen, att vi nu

äro inne på en principdebatt angående den föreslagna stämpelbeskattningen
på affärshandlingar. Det gäller således icke endast den föredragna
punkten angående depositionsbevis.

Ursprunget till den beskattning af affärshandlingar, hvilken nu
är föreslagen, är egentligen att räkna från 1892 års riksdag i sammanhang
med de organisationsförslag för armén, som då framlades. Uti
den finansplan, som åtföljde dessa förslag, uttalades önskvärdheten
och behöfligheten af en stämpelbevillning på åtskilliga affärshandlinlingar,
såsom depositionsbevis, obligationer, skuldebref, slutsedlar, vexlar
m. m. Denna beskattning är utan tvifvel för svenska folkets
vanor och föreställningar något främmande. Förr eller senare torde
den komma, men ännu är må hända icke tiden inne att påbjuda densamma.
Andra Kammaren har för en stund sedan beslutit att för
sin del antaga den af Kongl. Maj:t föreslagna arfsskatten, och det
synes mig, att vi för närvarande kunde stanna vid den. Det har anmärkts
här, och detta med skäl, att utredningen rörande arfsbeskattningen
icke är fullt tillfredsställande och att den således skulle
komma att hos allmänheten föranleda svårigheter vid tillämpningen.

En ärad talare på göteborgsbänken, sjelf medlem af bevillningsutskottet,
har också framhållit, att den stämpelbeskattning, som nu
föreslås, skulle vara egnad att uppväcka oro i sinnena, och jag tror,
att så är händelsen. Jag skall be att till bestyrkande häraf få meddela
kammaren en adress, som kommit mig till hända; den är icke
lång, och jag anser mig böra uppläsa den för att tillmötesgå deras
önskningar, som sändt den till mig. Den har följande lydelse:

»Undertecknade, köpmän, industriidkare och handtverkare i Karlstad,
vilja härmed på det kraftigaste protestera mot den af Kongl.

Maj:t till innevarande års Riksdag afiemnade proposition till ny förordning
angående stämpelafgift i hvad densamma berör till handelsoch
näringslifvet hörande förhållanden.

En beskattning af affärsvexlar, postremissvexlar, anvisningar på
i banker eller hos bankirer innestående medel, handlingar, som inne- »

fatta uppdrag om inkassering, och godkända räkningar, som hos
offentlig myndighet för vinnande af betalning företes, blifver i
hög grad för handels- och näringslifvet ödesdiger, betungande och
orättvis.

Den blifver ödesdiger och betungande, derför att den kommer att
lägga hämsko på handeln och näringarne sä till vida, att dessa belastas
med stämpelskatt, oafsedt om de gå med vinst eller förlust; samt

N:o 38. 46 Lördagen den 28 April, f. m.

Om ny för- orättvis, derför att skatten skulle komma att drabba så godt som
rmåentle utes^utaride atfärsverlden.

‘stämpel- Den är äfven oklok, derför att den skulle komma att i sin mån

af giften, uppträda hindrande för uppblomstringen af landets handel och indu(Forts).
stri, af hvilken uppblomstring dock landets ekonomi är mycket beroende.

Den större affärsmannen och industriidkaren säljer i regel mot
vexelaccept, den mindre på räkning eller mot revers. Vexelns, räkningens
eller reversens beläggande med skatt blifver tydligen för
affärsverlden ytterst tryckande.

Hvad postremissvexeln beträffar, torde det ännu vara i friskt
minne, hvilken lättnad inom affärsverlden, som uppstod, då den utan
kostnad stod att erhålla i alla banker; nu synes man vilja omöjliggöra
postremissvexelns användande i stort.

Flertalet affärer i vårt land röra sig, som bekant, åtminstone delvis
med lånta penningar; det kan då icke annat än väcka betänklighet
att vilja belägga med skatt t. ex. hvarje uttag å kreditiv. Nej,
beskatta gerna det färdigbildade kapitalet, men lägg ej hinder i vägen
för kapitalbildning, hvilket vi anse blifva en följd af det ifrågavarande
förslaget.

På grund af hvad vi ofvan anfört, anse vi sålunda, att det skulle
vara ytterst beklagligt, om det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget, i
hvad detsamma rörer till handels- och näringslifvet hörande förhållanden,
blefve af Riksdagen antaget.»

En medlem af bevillningsutskottet har meddelat kammaren den
upplysning, att inkomsterna af sockertullen äro i betänkligt nedåtgående,
så att det erfordras andra inkomster för att betäcka bristen.
Upplysningen torde måhända icke hafva varit alldeles oväntad för
de mera framsynte inom denna kammare.

Utskottets vice ordförande tog sig anledning af nyssnämnda brist
i statskassan att hemställa om afslag å utskottets framställning och
bifall till Kongl. Maj:ts proposition. Men det synes mig vara ett
vigtigt skäl, som talaren på göteborgsbänken nämnde, att icke oroa
allmänheten med en beskattningsform, som i och för sig sjelf är
mindre tilltalande och hvilken till sin innebörd är i närvarande stund
otillräcklig. De belopp, som skulle inflyta genom denna stämpelskatt,
äro icke tillräckliga att betäcka den brist, som vi hafva att motse.

På grund af dessa skäl, herr talman, anhåller jag om bifall till
hvad utskottet i allmänhet föreslagit i den nu föredragna 8 §, afdelningen
B).

Herr Jonsson i Hof: Om det också skulle vara rigtigt, att den
statsbrist, som nu befaras, i alla fall icke skulle kunna täckas genom
den föreslagna stämpelskatten på affärspapper i skilda former, utan
man likväl måste skaffa sig åtskilliga andra nya inkomstkällor, tror
jag dock, att, när Riksdagen förut och det temligen bestämdt uttalat
sig för, att man i främsta rummet skulle använda nya direkta skatter
för att täcka de luckor i statskassan, hvilka blefve en följd af grundskatteafskrifningen
m. m., som Riksdagen år 1892 beslutit, vi nu, då
det visat sig vara ett behof af dessa skatter, som utskottet på sin

Lördagen den 28 April, f. m. 47 N:o 38.

tid, när det behandlade frågan, ansåg icke förefinnas, böra noga se Om ny förtill,
huru vida icke ändå flere eller färre af de stämplar, som utskottet ordning

, .. 7 r , , .. . f ann fiende

har afstyrka hora mtoras.

Hvad nu beträffar den detalj, som föreligger, nemligen depositionsbevis
m. m., så skulle man ju kunna säga, att reservanternas i Första
Kammaren formulering af denna detalj kan vara tillfredsställande,
och att man således skulle kunna utan vidare antaga denna reservation;
men jag undrar ändå, om icke, när utskottet på det hela taget
förut ej ingått i pröfning af dessa belopp, utan helt enkelt afslagit
dem på den grund, att det icke förefans något behof deraf, det är
rigtigare att låta utskottet taga i förnyadt öfvervägande både hvad
som rör dessa depositionsbevis och åtskilliga andra nya stämplar, som
förekomma under samma litt. B) i detta betänkande. Ty det är väl
ändå säkert, att man mycket lätt kan begå inkonseqvenser eller antaga
felaktig formulering, om man nu, då situationen blifvit en annan,
skall börja att på rak arm antaga det ena beloppet på den och den
arten och ett annat på en annan art af stämplar. För att sådant icke
må ske, tror jag, att det är ingen annan utväg än att återremittera
hvad som förekommer om dessa stämplar under Litt. B) till utskottet,
på det att utskottet må få taga under ompröfning, huru många af
dessa stämplar Riksdagen bör bifalla och till hvilka belopp de böra
bestämmas.

Jag skall således nu taga mig friheten att yrka återremiss på
hvad som förekommer under Litt B), rörande stämplar på depositionsbevis.

Herr Bergendahl: Då en högt värderad talare på stockholmsbänken
nyss yttrat, att han ansåg, bland annat, arfsskatten vara lämplig
att snarast införas äfven af det skäl, att statskassan så väl behöfver
det belopp, man derigenom skulle kunna tillföra densamma, så har
jag äfven af denna orsak all anledning att för min del tillstyrka bifall
till den af Kongl. Maj:ts regering föreslagna stämpelskatten, icke
endast i afseende å den nu föredragna punkten, frågan om stämpel
å depositionsbevis, utan äfven i afseende å alla de öfriga punkterna,
med de förändringar likvisst, som af reservanterna från Första Kam
maren herrar Cavalli, Berg och grefve Wachtmeister beträffande lägre
belopp föreslagits.

Nu har ju här framhållits af flere talare, som förut ej velat vara
med om denna utsträckta stämpelskatt, att förhållandena förändrat
sig, och att statskassan behöfver densamma, efter hvad som visat sig
af de meddelanden, som nyligen blifvit gjorda. Jag har, redan innan
denna minskning i sockertullen kommit till min kännedom, hyst den
åsigt, att statsverket behöfde denna stämpelskatt till belopp, efter
den beräkning, som regeringen gjort, af 1,500,000 kronor. Jag har
nemligen icke kunnat för min del godkänna hvad utskottet säger i
sitt betänkande, då det framhåller, att på grund af de nedsättningar,
som gjorts i de af Kongl. Maj:t till innevarande Riksdag begärda anslag,
man icke skulle behöfva denna stämpelskatt, derför att — den
icke behöfs. Jag tager mig friheten inlägga en protest mot detta
uttalande med fästadt afseende på den tilläggsbevillning, som före -

stämpelafgiften.

(Forts).

N:o 38. 48 Lördagen den 28 April, f. m.

Om ny för- ligger oss äfven för nästa år. Jag kan icke underlåta att uttrycka
angående m*na betänkligheter vid, att denna tilläggsbevillning återkommer år
stämpel- år, blir så godt som permanent. Derför tror jag, att, om man

af giften, kan på ett eller annat sätt skaffa staten inkomster, som möjliggjorde
(Forts.) borttagandet af denna tilläggsbevillning, detta vore i hög grad önskvärd!.
Jag tror, att denna stämpelskatt kommer att trycka mycket
mindre i sin helhet, än hvad tilläggsbevillningen gjort och kommer
att göra.

För närvarande skall jag inskränka mig till att yrka bifall till
den punkt, som nu är före, eller om depositionsbevis, med den förändring,
som är gjord af Första Kammarens ledamöter; men på samma
gång får jag tillkännagifva, att jag kommer att rösta för alla öfriga
nu föreslagna stämplar.

Herr Palme: Herr talman, mine herrar! I sitt anförande till
statsrådsprotokollet den 14 oktober 1892 framhöll herr finansministern
två omständigheter, hvilka vore af vigt, då det gälde en något mera
utsträckt stämpelbeskattning i vårt land; och dervid ber jag att få
erinra kammaren, att det icke, såsom herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet nyss yttrade, var i främsta rummet tal om stämpelbeskattning,
utan af de då uppräknade skattekällorna kom stämpelbeskattningen
i sista rummet.

De båda omständigheter, som statsrådet påpekade såsom de der
borde tagas i beaktande vid den vidare utsträckningen af detta skattesystem,
voro, att den först och främst måste företagas med synnerlig
varsamhet och för det andra göras så, att skatterna i främsta rummet
komme att träffa de mera välmående Masserna i samhället. För att
nu gå rigtigt varsamt till väga, vände sig Kongl. Maj:t först till utlandet
och granskade, hurudana motsvarande förhållanden voro der,
för att sedermera tillämpa de stora kulturländernas erfarenheter på
vårt fattiga land. Med herr talmannens benägna tillstånd skall jag
här hufvudsakligen sysselsätta mig med den föreslagna beskattningen
af vexlar och skuldebref samt endast helt kort beröra stämpeln å
depositionsbevis.

Vi kunna se, hvart den föreslagna stämpelbeskattningen pekar,
i fäll vi granska och dermed jemföra de minimisatser, som i utlandet
bestämts för t. ex. vexlar och skuldebref. I Frankrike är en minimistämpelskatt
åsatt af 31/2 öre; i England motsvarar densamma 7l/2
och i Tyskland 9 öre. Och dessa länder äro stora, rika länder med
liflig rörelse med högt uppdrifven affärsverksamhet, som väl kan tåla
denna skattebeläggning. Den af herr finansministern omtalade »synnerliga
varsamheten» synes nu hafva bort bjuda Kongl. Maj:t att åtminstone
icke pålägga högre stämpelbeskattning än i dessa länder. Men
nej, Kongl. Maj:t har, som vi alla veta, föreslagit en minimisats för
vexlar och skuldebref af 50 öre, hvilket är mer än 14 gånger så
mycket som den franska skatten på motsvarande papper. Ett annat
exempel. Det anses i allmänhet som ett bevis på en hög utveckling
af ett lands affärsväsende, att flera affärsoperationer kunna göras
med samma penningbelopp, utan att detta penningbelopp byter
plats. Penningbeloppet är öfverlemnadt till en bank, och operatio -

N:o 38.

Lördagen den 28 April, f. m.

nerna göras medelst vexlar och anvisningar. I detta afseende står
vårt land ganska lågt i jemförelse med de stora kulturländerna. Men
om vi granska den allt större lifligheten på våra bankers upp- och
afskrifningsräkningar och de allt mera nedgående beloppen på vexlar,
som der diskonteras, se vi häri glädjande tecken i detta afseende.
Detta vill nu Kongl. Maj:t genom de föreslagna minimisatserna hämma,
ehuruväl det torde vara ganska väl bekant, att stundom, icke sällan,
stämplar skulle helt och hållet uppsluka den ränta, som kan åtnjutas
på ett å upp- och afskrifningsräkning insatt belopp. För öfrigt skulle
de stämpelminimisatser, Kongl. Maj:t föreslagit, verka hämmande på
en mycket stor del af vår öfriga affärsverksamhet. Forna tider
karakteriserades af tunga, långa affärer med hög profit. Nutidens
affärssätt yttrar sig i lätta, snabba affärer med jemförelsevis låg profit.
Jag behöfver icke säga mera, för att en hvar skall inse, hurusom
just detta sätt att pålägga affärerna de af Kongl. Maj:t föreslagna
stämpelminimisatserna verkar i synnerligen hög grad hämmande. Detta
som bevis på den »synnerliga varsamhet», Kongl. Maj:t iakttagit vid
försöket att utsträcka stämpelbeskattningen.

Om detta skall kallas varsamhet, tvekar jag icke att säga, att
det i sanning fordras andra händer än nu för att inom regeringen
handhafva högsta vården öfver den svenska ekonomiska verksamhetens
spirande, men ännu så späda planta.

50-öres stämpel på ett skuldebref — hvad betyder detta i vårt
land? Med någon kännedom om det utsträckta användandet af små
reverslån på vår landsbygd, dels man och man emellan, dels vid
våra bankers många små afdelningskontor på landsbygden, torde det
vara tydligt, hvilket stort besvär den skulle föranleda, denna föreslagna
stämpelsättning.

I ett land med så gles befolkning, med ofta så svåra kommunikationer
som vårt, blir detta besvär ännu mera känbart. Och hvem
får betala denna skatt? För mig står det alldeles klart, att särskildt
vid dessa smålån längd varen icke kommer att blifva den, som betalar,
utan det blir nog den fattige låntagaren, som, i form af ökad
ränta utöfver den, han eljest skulle erlägga, får betala stämpelskatten.
Kongl. Maj:t ville träffa kapitalet, der det, såsom det heter, »öppet
framträder för att öfverflyttas till annan hand». Jag tror, att detta
blir förhållandet vid depositionsbevis och att således depositionsbevis
torde, om stämpelskatt å affärspapper skall införas, vara bland
de mest lämpliga skatteobjekten. Men rörande skuldebref och reverser,
särskildt små sådana, tror jag, att det blir den kreditsökande
allmänheten, som beskattas, och den består i regel icke af kapitalister,
och hvad mer är, det är väl den fattigaste delen af den kreditsökande
allmänheten, som drabbas mest och hårdast. Bland komitébetänkandets
bilagor fans en stor tabell, upptagande rörelsen vid våra banker
under år 1892. Denna tabell, rätt studerad, hvilket hvarken komitén
eller Kongl. Maj:t synes hafva gjort, innebär i sig sjelf en mycket
kraftig kritik öfver det kongl. förslaget. Se vi t. ex. på de lån,
som under år 1892 utgifvits af Göteborgs folkbank, så finna vi, att
deras antal var icke mindre än 4,500. Medellånesumman utgör för
dessa lån icke fullt 400 kronor, och då skulle, i enlighet med det
Andra Kammarens Prof. 1894. N:o 38. 4

Om ny förordning

angående
stämpelåfgift
en.
(Forts.)

N:o 38.

Om ny förordning

angående
stämpelafgiften.

(Forts.)

Lördagen den 28 April, f. m.

kongl. förslaget, skatten på dessa lånebelopp uppgå till omkring
2,250 kronor Om nu dessa många låntagare varit färre, hvardera
med större lånesummor, och icke bestått af så många utan tvifvel i
ganska fattiga omständigheter varande låntagare, då hade skatten
uppgått till endast omkring 850 kronor. Ett annat exempel. I Jemtlands
goodtemplarbank, allt enligt donna tabell, funnos 1892 belånade
15,000 vexlar på ett medeltalsbelopp, som föga öfverstiger för hvarje
vexel 160 kronor. Skatten för dessa 15,000 vexlar skulle uppgå till
7,500 kronor enligt förslaget, medan det säkerligen under andra förhållanden
uppgått till mindre än 1,200 kronor. För att öfvergå till
ett mig nära stående förhållande, skall jag be att få påpeka de många
små lån mot säkerhet af försäkringsbrel'', som finnas i lifförsäkringsbolagens
portföljer. På det viset har bolaget Thule icke mindre än
l1/2 million kronor utlånade och af dessa lån, af hvilka ett stort
antal tagits af personer, som icke varit i tillfälle eller i stånd att
betala sina lifförsäkringspremier, utan lånat på sina försäkringsbref
för att få betala dessa premier. Af dessa lån är flertalet under 500
kronor och mer än 1Ö procent under 100 kronor. Om nu stämpel
infördes på skuldebref, så skulle, då helt naturligt långifvarne-bolagen
icke betalade stämpeln, dessa fattiga låntagare få göra det och derigenom
få sin ränta väsentligen höjd.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid med dessa siffror.
Det torde knappast behöfva sägas mera för att ådagalägga, att det
urtima löftet om att den blifvande stämpelskatten skulle träffa i första
rummet de mera välmående klasserna i vårt samhälle blitvit i lika
liten grad uppfyldt som löftet om den »synnerliga varsamheten» vid
stämpelskattens framläggande.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag rörande den föreliggande
punkten om skatt å depositionsbevis, likasom jag sedermera
skall instämma med dem, som yrka bifall till utskottets förslag rörande
hela litt. B.

Herr Olsson i Sörnäs: Jag har begärt ordet endast för att konstatera
de förhållanden, som såväl utskottets vice ordförande som
äfven sedermera herrar Collander och Wijkander framhållit. Då vi i
utskottet behandlade denna fråga om stämpelskatter, får jag bekänna,
att för mig var den principen mest tilltalande att belägga depositionsbevis
med stämpel. Men då med hänsyn till statsverksregleringens
utgång det för oss syntes, som om sådan stämpelskatt icke skulle
behöfvas, emedan Riksdagen nedsatt de äskade anslagen med nära
2‘/2 millioner kronor, så stälde jag mig på den sidan, som genomdrifvit
utskottets beslut. Det är nu en annan sak, som kommit till, nemligen
hvitbets- och sockeraffären, som kanske i någon mån omkastar
vår beräkning, och derför begärde jag ordet för att för kammaren
tillkännagifva, att jag för min del icke skulle blifva synnerligen bekymrad,
om det skulle blifva Riksdagens beslut att åsätta depositionsbevis
stämpel. Dock skulle jag dervid vilja uttala den önskan, att
detsamma måtte gå i enlighet med den af ordföranden med flera inom
utskottet afgifna reservationen, som återfinnes på sid. 128 och 129 i
betänkandet.

N:o 38.

Lördagen den 28 April, f. m.

Det bär derjemte yrkats på åtterremiss. Jag förutsätter, att en
sådan icke skulle tjena något till, ty antagligt är väl ändå, att Första
Kammaren bifaller reservanternas förslag i denna fråga, och då hafva
vi ej annat att göra än att fatta beslut. Jag kan således för närvarande
icke vara med om återremiss, utan om votering blir i fråga
om stämpel på depositioner, skall jag rösta för bifall till herr Cavallis
reservation i denna punkt.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von Essen:
Det är alldeles naturligt, att hvarje skatt, som ifrågasattes, är obehaglig
för dem, som den berör, och att dessa stämplar på affärspapper
skola af bankens representanter betraktas såsom hinderliga för rörelsen,
det är alldeles klart. Ingen skatt finnes, som icke trycker, der
den träffar, det är en gifven sak. Men den talare, som både ordet
näst före den siste, yrkade afslag på stämpelskatt å depositionsbevis,
hufvudsakligen af allmänna skäl, det är sant, men framför allt på
den grund, att enligt hans mening skatt på skuldebref, anvisningar
och vexlar icke vore lämplig, och deraf blef resultatet afslag på
skatt •— å depositionsbevis. Jag tyckte mig icke höra, att han särskildt
framhöll, att stämpel på depositionsbevis skulle vara förkastlig,
och det lär han väl heller icke kunna bevisa, ty jag kan icke förstå
annat, än att, om någon stämpelskatt på kapital skall antagas, depositioner
just äro lämpliga för sådan beskattning.

En talare sade för en stund sedan, att stämpelafgiften för dylika
depositioner skulle blifva en så obetydlig inkomst, att det icke vore
värdt att bråka derom. Ja, 335,000 kronor inverka ju icke mycket.
Så sade man här om dagen angående bankovinsten 480,000 kronor,
att den inverkade litet. Men tager man 300,000 här och 400,000
der, så får man till slut, hvad behofven kräfva, och derför kan jag
icke finna det vara en obetydlighet.

Den nämnde talaren klagade öfver, att den nuvarande regeringen
icke iakttagit synnerlig varsamhet vid framläggandet af sitt förslag
om stämpelskatt. Jag finner naturligt, att han anser det vara ovarsamt
att gå till väga på sätt regeringen föreslagit med afseende å
bankrörelsen, men det är icke sagdt, att det skall komma att utöfva
sådan hämsko på den allmänna rörelsen, som han utmålat. Han
gjorde en jemförelse med främmande länder. Der träffa vi 7 ä 9
öre motsvarande 10 öre här på anvisningen. Men skulle man här
ifrågasätta att stämpelbelägga alla de olika föremål, som i främmande
länder finnas belagda med skatt, så är jag öfvertygad om, att ett
stort missnöje skulle uppstå i landet. Det fins ingen jemförelse
mellan stämpelskatterna i Sverige och utlandet, och det är icke någon
möjlighet att föreslå antagandet af sådan stämpelskatt, som finnes
t. ex. i England och Frankrike. Med afseende å arfsskatten har jag
förut erinrat derom.

I det stora hela måste väl erkännas, att varsamhet här egt rum,
fastän det icke erkännes från alla håll. — Hvem som får betala
skatten, derom kan man tvista, och ingen kan säga med bestämdhet,
om det är den, som tager emot depositionen eller den som insätter
depositionen, som betalar stämpeln, ty det beror på penningmark -

Om ny förordning

angående
stämpelafgiften.

(Forts.)

N:o 38.

Om ny föi
ordning
angående
stämpelafgiften.

(Forts.)

Lördagen den 28 April, f. m.

nådens läge och förhållandet mellan köpare och säljare. Emellertid
kan det väl i allmänhet sägas, att säljaren bestämmer sitt pris, d. v. s.
om han är ensam säljare utan konkurrenter, men om han har många
sådana, så är det klart, att det icke är han, som bestämmer priset,
utan detta blir beroende på marknadens läge och konkurrensen. Så
är förhållandet också med penningmarknaden, och ingen kan bestämma,
antingen låntagaren skall betala stämpeln eller icke, utan
det beror på, huru ränteförhållandena ställa sig. Äfven i fråga om
skuldebref kunna förhållandena ställa sig mycket olika. Om t. ex.
en låntagare erbjuder fullgod säkerhet, så får han naturligtvis billigare
ränta, och banken får göra en uppoffring för att erhålla ett säkert
papper, då deremot den, som har osäkrare papper, får betala högre
ränta, hvarigenom banken gör en större förtjenst, ehuru med risk att
förlora. Således kan man icke bestämma på förhand, hvilken det
under alla förhållanden blir, som får betala stämpeln.

Hvad åter beträffar talarens anmärkning angående vexlarna, så
klagade hau öfver, att vi hafva så liten vexelrörelse här i landet.
Afser han dermed affärsvexlar, så kunde man ju önska en lifligare
rörelse med sådana, men på affärsvexlar lärer denna ringa siffra icke
utöfva något inflytande, ty de lyda vanligen på större belopp. År
det deremot hans önskan, att ackommodationsvexlar skola förekomma
oftare än för närvarande, så har han en märkvärdig uppfattning af
bankväsendet. Jag har tvärtom funnit, att i synnerhet landsortsbankernas
rörelse med ackommodationsvexlar haft allt för stor utsträckning,
och kunde den på något sätt förminskas, så tror jag, att det
vore till gagn både för bankerna sjelfva och affärsrörelsen.

Hvad slutligen beträffar hans anmärkning angående kreduivanvisningar,
så är den ifrågasatta stämpeln härå 10 öre för hvarje anvisning.
Jag vill erinra mig, om jag ej minnes orätt, att det i kreditivrörelsens
början var vanligt, att bankerna sjelfva sålde blankettböcker
för ett lägre pris. Nu skulle det tillgå på samma sätt, så
att när någon ville begagna sig af kreditiv, så skulle han förse sig
med en sådan blankettbok. Denna bok skulle innehålla 25 blad och
hvarje blad vara belagdt med en stämpel af 10 öre. Det blefve då
2 kronor 50 öre för tillhopa 25 uttagningar å kreditivet. Och det
kunde ju hända, att en försigtig man icke uttog penningar så ofta
för att slippa betala denna tioöring.

Jag tror således icke, att denna ringa afgift gör så mycket, men
den gifver mycket penningar i statskassan, kanske mer än vi beräkna,
och det är ett sätt att få inkomster, hvilka icke medföra någon
kontrollkostnad, utan med full säkerhet kontrollera sig sjelfva. Sådana
skatteformer, som kontrollera sig sjelfva och icke kunoa missbrukas,
äro alltid en fördel att hafva. Statsverket måste för andra
skattetitlar tillsätta betydliga kontrollkostnader, medan några särskilda
kostnader i detta fall hvarken komma att drabba statsverket eller
de personer, som skatten gäller. Detta är sålunda en synnerligen
enkel skatteform, som borde kunna accepteras.

Herr friherre von Schwerin: Jag skall biträda yrkandet på

återremiss och detta af följande skäl. Jag är i princip anhängare af

53 N:o 38.

Lördagen den 28 April, f. m.

dessa stämpelskatter, derför att jag anser, att, då man, såsom förhållandet
,nu är i vårt land, nödgas söka upp den ena skattetitelu efter den
andra, man icke bör hoppa öfver dessa, som redan vunnit burskap i
de flesta främmande länder. Jag förfäktade också denna åsigt inom
utskottet, men utskottet var deladt i två hälfter, och då först frågan
om obligationer förekom, så stälde sig saken så, att de, som ville
hafva stämpel på obligationer, erhöllo en rösts majoritet. Vid nästa
punkt följande dag förlorade de, också med en eller annan röst, och
om man hade fortsatt på det sättet, så var det stor utsigt till att
utskottets betänkande skulle få ett mycket brokigt utseende, och då
afstod jag, som stod ensam bland Andra Kammarens representanter,
från att yrka på dessa skatter, utan yrkade på afslag. Emellertid
blefvo stämpelskatterna hastigt och ofullständ:gt behandlade af utskottet,
och detta af två skäl. Först och främst lefde man i utskottet i den
lyckliga öfvertygelsen, att man skulle få budgeten att gå ihop ändå
genom de besparingar, som af Riksdagen vidtogos, och för det andra
hade man icke tid dertill. Utskottet har nemligen haft mycket att
göra, och detta icke minst på grund af den beklagliga omständigheten,
att en så stor, vigtig och omfattande proposition som denna inkom
till Riksdagen så sent. Den är dagtecknad den 21 februari och har
egentligen icke kunnat behandlas förr än efter påsk. Allt detta har
gjort, att dessa förslag om stämpelskatter blifvjt mycket lätt och
ofullständigt behandlade. När nu så är, att man till äfventyra måste
tillgripa, om icke alla, så dock åtminstone en del af dessa stämpelskatter,
så anser jag det vara bäst att återremittera ärendet till
utskottet.

Det är en hel del af dessa stämpelskatter, som jag är öfvertygad
om skola antagas utan vidare svårighet, men det finnes andra, som
utan tvifvel skola väcka stort motstånd. Särskildt ber jag att i det
fallet få nämna stämpeln på anvisningar, ty det kunna alla menniskor
vara ense om, att den nu är olämplig. I Sverige, der det är ondt
om rörligt kapital, och vi på de senare åren börjat att allt mera ocli
mera använda check-systemet, bör man icke motverka denna nyttiga
institution. Om jag använder vexlar, kreditiv eller giroanvisningar,
så undviker jag olägenheten af att behöfva ligga hemma med kontanter
i onödan, undviker slitage af penningarna. Dessutom har jag
den förmånen, att om jag bor på landet och skall betala en räkning,
så kan jag med en anvisning betala räkningen, den må lyda på
hvilken ojemn summa som helst, och detta utan att behöfva anlita
postverket eller betunga kassan med någon rekommendationsafgift.
Vidare har jag den fördelen, att om jag icke fått något qvitto eller
slarfvat bort det, så har jag qvitto hos banken, om nemligen emottagaren
inlemnat anvisningen der. Detta blott i förbigående. Denna
stämpelskatt af tio öre för hvarje anvisning tror jag kommer att röna
ett kompakt motstånd.

Jag skall icke vidare upptaga kammarens tid, utan endast på
grund af dessa skäl och särskildt det skälet, att frågan om dessa
stämpelskatter icke undergått någon grundlig behandling i utskottet,
ansluta mig till dem, som yrkat återremiss.

Andra Kammarens Prat. 1894. N:o 38. 5

Om ny förordning

angående
stämpelafgiften.

(Forts.)

N:o 38.

Om ny förordning

angående
stämpelofgiften.

(Forts'')

Lördagen den 28 April, f. in.

Herr Dahlberg: Herr talman, mine herrar! Jag skall genast

från början tillkännagifva, att jag kommer att ansluta mig till utskottets
förslag, och jag gör detta derför att jag tror, att den föreslagna
skatten mer än de flesta andra kommer att drabba omtanken och
sparsamheten. Den, som varit i tillfälle att något närmare granska
bankernas månadsuppgifter, har icke kunnat undgå att fästa uppmärksamheten
vid, att om man jemför antalet utelöpande depositionsbevis
med den innestående depositionssumman, så blir medelsumman
för hvarje depositionsbevis jemförelsevis ganska liten, jemförelsevis,
säger jag, och den å hvarje depositionsbevis innestående summan
minskas ännu mera, om man tager hänsyn till, att i bankernas depositionsräkningar,
sådana de offentliggöras, finnas äfven upptagna alla
bankernas hos hvarandra innestående medel, hvilka ofta gå till ganska
stora belopp. Följaktligen är det för mig klart, att den föreslagna
stämpelskatten på depositionsbevis skulle i väsentlig mån drabba det
mindre kapitalet eller, med andra ord, blifva en beskattning på sparsamheten
och omtanken, och af detta skäl ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

•*

Herr Hammarskjöld instämde häruti.

Då ännu åtskilliga talare anmält, sig för yttrandes afgifvande i
förevarande ämne, uppsköts den vidare öfverläggningen till kl. 7
e. m., till hvilken tid kammarens ledamöter, genom utfärdadt anslag,
kallats att åter sammanträda.

§ 6.

Justerades ett protokollsutdrag, hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 3,2 4 e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE 1894.