RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1894:31)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1894. Andra Kammaren. N:o 31.

Tisdagen den 17 april.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Justerades det i kammarens sammanträde den 10 dennes förda
protokoll.

§ 2.

Till kammaren hade inkommit följande två protokoll, som
upplästes:

1:°. År 1894 den 16 april sammanträdde kamrarnes valmän
för att, jemnlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen, utse Riksdagens
lulimägtige i riksbanken jemte suppleanter för dem; och befunnos
etter valförrättningens slut hafva blifvit utsedde till

ordförande:

f. d. statsrådet Pehr Jakob von Ehrenheim .... med 48 röster;

öfrige fullmägtigre:

filosofie doktorn Johan Wolter Arnberg.....med 48 röster

ledamoten åt Riksdagens Andra Kammare Sixten

Gabriel von Friesen............med 48 röster

vice häradshöfdingen Karl Georg Herlitz.....med 48 röster’

1. d. stadsmäklaren Tom Liljewalch.......med 48 röster’

ledamoten af Riksdagens Första Kammare Henrik

Ragnar Tiirnebladh.............med 48 röster,

ledamoten åt Riksdagens Andra Kammare Gustaf

Fredrik Ostberg..............med 48 röster;

Andra Kammarens Prot. 1894. N:o 31. i

N:o 31. '' 2

Tisdagen den 17 April.

suppleanter:

majoren Oscar Waldemar Falkman.......med 48 röster.

kamreraren, vice ordföranden hos Stockholms stads fullmägtige

Carl Erik Ekgren........med 4 < röster,

grosshandlaren i Stockholm Hjalmar Horngren . . med 46 röster.

O. M. Björnstjerna. Er. von Strokirch.

Anders Persson. Magnus Höjer.

2;o. År 1894 den 16 april sammanträdde kamrarnes valmän
för att, jemlikt 71 och 73 §§ riksdagsordningen, utse Riksdagens
fullmägtige i riksgäldskontoret jemte suppleanter för dem; och befnnnos
efter valförrättningens slut hafva blifvit utsedde till

ordförande:

ledamoten af Riksdagens Första Kammare Frans

Albert Anderson ..............med 48 rösterj

öfrige fullmägtige:

ledamoten af Riksdagens Andra Kammare Otto

Magnus Höglund.............. med 48 röster,

ledamoten af Riksdagens Andra Kammare Johan

Johansson i Kor askog.........• • • med 48 röster,

godsegaren friherre Johan Nordenfalk......med 48 röster,

ledamoten af Riksdagens Första Kammare Oskar

Wilhelm Odelberg..............med 48 röster,

ledamoten af Riksdagens Första Kammare Per Sam zelius.

..................med 48 röster,

ledamoten af Riksdagens Första Kammare Edvard

Sederholm.................med 48 röster;

suppleanter:

kamreraren Erik Wilhelm Lilliesköld......med 48 röster,

kanslisekreteraren Carl Johan August Wall . . . med 47 röster,

f. d. ledamoten af Riksdagens Andra Kammare Nils

Olsson i Ättersta..............med 46 röster,

O. M. Björnstjerna. Fr. von Strokirch.

Anders Persson. Magnus Höjer.

Nso 31.

Tisdagen den 17 April.

Jemte det protokollen lades till handlingarna, beslöts, att
Riksdagens kanslideputerade skulle genom utdrag af protokollet
om ifrågavarande val underrättas för afgifvande af förslag till såväl
förordnanden för de valde som skrifvelse till Konungen med
anmälan om de försiggångna valen.

§ 3.

''■If:,;,.; i

Föredrogos och bordlädes för andra gången statsutskottets utlåtanden
n:is 44, 45, 46, 47 och 48.

§ 4.

Föredrogs och lades till handlingarna statsutskottets memorial
n:o 49, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående en i
statsutskottets memorial n:o 41 föreslagen voteringsproposition.

§ 5.

Likaledes lades till handlingarna bevillningsutskottets härefter
föredragna memorial n:o 13, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande l:a punkten i bevillningsutskottets betänkande
n:o 6, angående vissa delar af allmänna bevillningen.

§ 6.

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:
lagutskottets utlåtande n:o 49; och

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 17.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 8, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af § 26 riksdagsordningen;

bevillningsutskottets memorial n:o 14, i anledning af återremiss
af bevillningsutskottets betänkande n:o 10, i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition n:o 2, med förslag till ny förordning
angående mantalsskrifning;

sammansatta bevillnings- och lagutskottets memorial n:o 5, i
anledning af återremiss af sammansatta bevillnings- och lagutskottets
_ betänkande n:o 1, rörande vissa delar af Kongl. Maj:ts
proposition n:o 2, med förslag till ny förordning angående mantalsskrifning;
samt

N:o 81.

Tisdagen den 17 April.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
n:o 18, i anledning af väekt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om utredning i fråga om ordnande af förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare beträffande reglering af

arbetstiden; och . '' ,

n:o 19, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående tillägg till § 35 folkskolestadgan.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

y . it r 7 ! t '' ; -V. .1- I •» ■

§ 8.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 36, med anhållan om utredning angående beskaffenheten
och omfattningen af åtskilliga öfverklagade olägenheter i afseende
å Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden
m. m.; och

n:o 37, med anhållan om utredning af frågorna om inlagersinstitutionens
införande samt om frihamnsanläggningar i Sverige.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 3,16 e. m.

In fidem

Hj. Nehrman.

,■ ■■ .»i, -.i -> . b-.-:; nt-uninst:-- >1 .-•''fm/

Nso SI.

Onsdagen den 18 April.

!i o: i ^ .i;: • f < * i ■ .; i - t •* t ‘ nÅ<i\; kwi J | i v • ''<* *!>f» *-t ?;**»

Onsdagen den 18 april.

Kl. 11 f. in.

''{»•> ''1 iris :-.i fri - !• ,it^l[11.:i.■ i" *C\:„

§ 1.

Justerades protokollet för den 11 innevarande april.

:'' * '' *'' >_>i •'' I! i -1 r ■ ■ .i-, it ii f<!.),!•>•,.(•. Mfdfft.-Sj.d--! UiT

§ 2.

Anmäldes och godkändes

dels statsutskottets förslag till Riksdagens skrifvelse, n:o 38,
till Konungen, i anledning af Kong! Majrts under anslagstiteln
telegrafverket gjorda framställning;

och dels Riksdagens kanslis förslag till §§ i riksdagsbeslutet:

n:o 1, ingressen;

n:o 2, slutmeningen;

n:o 3, angående verkstäld omröstning öfver högsta domstolens
ledamöter;

n:o 4, angående val af komiterade för tryckfrihetens vård;

n:o 5, angående val af justitieombudsman och hans suppleant;

n:o 6, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksgäldskontoret;
och

u:o 7, angående ansvarsfrihet för fullmägtige i riksbanken och
i riksgäldskontor i fråga om de af dem vidtagna åtgärder i afseende
å uppförande af riksdags- och riksbankshus å Helgeandsholmen.

§ B.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:
konstitutionsutskottets utlåtande n:o 8;
bevillningsutskottets memorial n:o 14; samt
sammansatta bevillnings- och lagutskottets memorial n:o 5.

I sammanhang härmed begärdes ordet af

Herr Johansson i Noraskog, som yttrade: Jag skall tillåta
mig att hos kammaren och talmannen anhålla, att de nu tvenne
gånger bordlagda betänkandena, n:o 14 af bevillningsutskottet och
n:o 5 åt sammansatta bevillnings- och lagutskottet, i anledning af
återremiss af betänkandena n:is 10 och 1 af de nämnda utskotten

]*:o 81.

Ousdagen den 18 April.

måtte få byta plats å föredragningslistan för nästa sammanträde,
så att sammansatta bevillnings- och lagutskottets memorial n:o 5
måtte der sättas före bevillningsutskottets memorial n:o 14.

Den af herr Johansson sålunda gjorda hemställan bifölls af
kammaren.

Föredrogos vidare, men blefvo å nyo bordlagda Andra Kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtanden n:is 18 och 19.

§ 4.

Till behandling förekom till en början statsutskottets memorial
n:o 37, med förslag till åtskilliga stadganden, som böra införas
i det nya reglementet för riksgäldskontoret.

Herr talmannen yttrade: Då det vid detta memorial fogade
förslag till reglemente för riksgäldskontoret är särdeles vidlyftigt,
upptagande, som kammaren behagade finna, icke mindre än 105
paragrafer, och då det derjemte är oförändradt lika det reglemente,
som förra årets riksdag antog, endast med det undantag, att två
paragrafer blifvit uteslutna, emedan den faktiska grunden för deras
tillvaro upphört, så tillåter jag mig hemställa, _ att kammaren angående
föredragningssättet af detta memorial ville besluta, att de
särskilda paragraferna icke behöfva särskildt föredragas, utan att

Sosition får göras direkt på utskottets hemställan, innefattande
w imen t,slör slaget i dess helhet.

Till hvad herr talmannen sålunda föreslagit och hemstält lemnade
kammaren sitt bifall.

Herr talmannen: Vid sådant förhållande är det naturligt,
att, om någon eller några af kammarens ledamöter vid en eller
annan paragraf hafva någon anmärkning att göra, sådan anmärkning
bör anmälas, då utskottets hemställan blifvit föredragen.

Sedan det föreliggande memorialet härpå blifvit, i enlighet
med derför nu beslutade ordning, föredraget, biföll kammaren utskottets
deri gjorda hemställan.

§ 5.

Om ändring af Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 38, i anled£
4 i gällande ning af vackt motion om ändring af § 4 i gällande stadgar för
sip''i9?,r f°r Riksdagens bibliotek.

bibliotek* Med föranledande af berörda, inom Andra Kammaren af herr
C. A. Bokström väckta motion, n:o 68, i hvilken herrar C. Tf .

Onsdagen den 18 April.

X:o SI.

(Jollander och A. Wijkander instämt, liemstälde utskottet under Om ändring af
punkten 1: § 4 i gällande

»att Riksdagen må besluta: stadgar för

att § 4 mom. 1 af gällande stadgar för Riksdagens bibliotek bibliotek *
skall erhålla följande förändrade lydelse: (Foru.>

§ 4.

Mom. 1. Den del af biblioteket, som finnes i sjelfva bibliotekslokalen,
hålles tillgänglig:

a) under riksdag för riksdagsmän, äfvensom för de i Riksdagens
och kamrarnes kanslier samt hos utskotten anstälde tjensteman,
hvarje söcknedag från klockan tio förmiddagen till Mockan sju
eftermiddagen samt i öfrig! å tid, då plenum pågår i någondera
kammaren;

b) under den tid statsrevision pågår, för statsrevisorerna och
hos dem anstälde tjensteman, samt under kyrkomöte för dess ledamöter
och tjensteman å tider, som fullmägtige ii riksgäldskontor^
efter derom af revisorerna eller kyrkomötet gjord framställning
ega bestämma;

c) under den tid, riksdag, statsrevision eller kyrkomöte icke
pågår, tre söcknedagar i veckan å tider, som fullmägtige i riksgäldskontoret
bestämma.»

Emot denna utskottets hemställan hade reservation anmälts
af herrar Lasse Jönsson, Petersson i Runtorp, vice talmannen
Danielson och Nilsson i Skärhus.

Ordet begärdes af

Herr Lasse Jönsson, som yttrade: Som herrarne finna, har
jag reserverat mig mot detta förslag. Jag har nemligen icke
kunnat inse behöfligheten af den föreslagna förändringen, som går
derpå ut, att en ny tjensteman skulle anställas vid riksdagsbiblioteket.
Jag har under den tid, jag tillhört Riksdagen, aldrig
rönt någon olägenhet af att biblioteket varit stängdt på de tider,
som nuvarande reglemente tillåter. Det är nemligen så, att de,
som tillhöra något utskott, fått begagna den tid, då biblioteket
är Öppet före utskottssammanträdena, och man har ju dessutom
rättighet att taga ut böcker, som man kan begagna den tid, biblioteket
är stängdt. De, som icke tillhöra något utskott, äro oförhindrade
att under den tid, som utskottssammanträdena pågå, begagna
biblioteket så mycket som helst. Jag kan derför icke inse
behöfligheten af den föreslagna åtgärden att tillsätta en ny tjensteman
vid biblioteket. Visserligen har bokantalet betydligt ökats
och göromålen sålunda försvårats, men jag tror, att dessa svårigheter
kunnat med vida mindre kostnad öfvervinnas med bibehållande
af de tjensteman, som nu finnas. Jag vill nemligen äfven

NJO 31. 8 Onsdagen den 18 April.

Om ändring af räkna dervarande vaktmästare som tjensteman, ty lian är ovanligt
i? 4 i gällande duglig på sin plats och kan tjenstgöra lika bra som trots någon
Riksdagens amanuens. Om utskottet velat vara med om den ökade ersättbibliotek.
ning, som riksgäldsfullmägtige föreslagit, eller 2 kr. 50 om dagen
(Fort».) åt vaktmästaren, och ålagt honom något längre tjenstgöring hvarje
dag under riksdagen, skulle jag varit med derom, men då jag icke
kan vara med om förslaget att tillsätta en ny tjensteman vid riksdagsbiblioteket,
tagel’ jag mig friheten yrka afslag å utskottets
hemställan.

Vidare anförde

Herr Bokström: Som kammaren torde hafva sig väl bekant,
har Riksdagen frikostigt tillgodosett sitt bibliotek såväl för att
göra det så fullständigt som möjligt som äfven för att få det väl
ordnadt. Derpå har ett bevis under förra riksdagen blifvit framlagdt
på kammarens bord i det register, som blifvit upprättadt
öfver riksdagsförhandlingarna för åren 1809—1865. När Riksdagen
anvisat så pass frikostiga anslag till biblioteket, så synes det dock
vara en oegentlighet, att detta bibliotek icke kan komma till användning
under de timmar på dagen, då Riksdagens ledamöter bäst
hafva tillfälle att besöka biblioteket. Den ärade reservanten sade
sig under sin riksdagstid icke hafva funnit någon olägenhet af
de nuvarande bestämmelserna. Det må vara, att han lättare kunnat
hitta i biblioteket, hvad han der sökt, men för andra är det
sannerligen icke någon lätt sak att hastigt taga reda på, hvad de
behöfva. Det kräfver nog sin tid, och man kan icke pa den korta
stund, som biblioteket före utskottssammanträdena är öppet, hinna
komma till rätta med hvad man behöfver. Det vore kanske icke
alldeles förmätet att fordra, att biblioteket med dess bokskatter
vore för riksdagsmännen lika länge och lika lätt tillgängligt som
riksdagsklubben och riksdagskaféet med de agrementer, som der
stå riksdagsmännen till buds. Något så fordringsfullt anspråk har
dock icke blifvit framstäldt hvarken af motionären eller af utskottet,
och för min del hoppas jag, att kammaren måtte bifalla,
hvad utskottet tillstyrkt och hvad som redan är af Första Kammaren
godkändt.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr vice talmannen Danielson: Äfven jag har haft betänkligheter
mot den ökning af utgifterna, som här är i fråga. Man
har alltid hört klagas öfver, att riksdagskostnaderna oupphörligt
stiga. Det har derför ej synts mig vara fullgiltiga skäl, att nu
höja riksdagskostnaderna med ungefär 800 kr. Jag hemställer till
den värde motionären, huruvida det icke är lika möjligt nu som
förut att under de tider, biblioteket nu är öppet, kunna studera i
det samma för den, som verkligen vill studera der. För den deremot,
som icke vill det, hjelper det icke, huru många timmar biblioteket
är öppet. Jag tycker icke, att det föreligger några skäl

Onsdagen den 18 April.

>'':« 31.

att vidtaga den föreslagna förändringen. Dä man har biblioteket Om ändring af
öppet från kl. 10 till kl. 2 samt från kl. 5 till kl. 7 och derjemte 4 * gällande
under pågående plenum, så länge det räcker, tycker jag icke, att
någon kan med skäl säga, att han icke kan få sin läslust fullt bibliotek
tillfredsstäld. (Forts.)

Jag anser, att denna utgift är alldeles onödig och att Riksdagen
icke har giltiga skäl att öka sina kostnader i detta afseende,
och derför instämmer jag med herr Lasse Jönsson i hans
yrkande om afslag å utskottets hemställan.

Herr Persson i Mörarp: Jag tror icke att man behöfver hysa
så stora betänkligheter mot att bifalla det ifrågavarande förslaget,
då det ju icke här är fråga om nagra särdeles stora ytterligare
utgifter, som skulle blifva en följd af förslagets antagande. Då
nu biblioteket är stängdt under tre timmar midt på dagen eller
den tid, då en stor del af Riksdagens ledamöter, som mesta tiden
under veckans lopp arbeta inom utskott och kanske icke hafva tillfälle
att vara der på förmiddagarne, skulle kunna verkställa de
forskningar, som de vilja göra i detta bibliotek, och då här begäres
ett så ringa belopp, som det nu ifrågasatta, för att lemna dessa
ledamöter tillfälle att äfven under dessa tre timmar — tiden emellan
2—5 — der anställa efterforskningar i riksdagshandlingar och
dylikt, som de kunna finna behöfligt, så tycker jag, att det icke
är skäl, att Riksdagen säger nej till en sådan hemställan, som här
är gjord. Jag tror icke, att hela den ökade kostnaden skulle uppgå
till mera än kanske 700 ä 800 kronor per år. Det lärer väl
icke kunna förnekas, att, då framställning blifvit gjord om att utsträcka
tiden för bibliotekets öppenhållande äfven under dessa
timmar, deraf framgår, att behofvet af denna utsträckning också
gjort sig gällande.

Jag anhåller af dessa skäl att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Petersson i Runtorp: Det må väl vara sant, att den
summa, hvarom nu är fråga, kan anses vara ganska obetydlig, och
att således icke mycket skulle vara att säga om den samma ur den
synpunkten. Men jag får verkligen säga, att jag har gjort samma
erfarenhet som den förste tälai’en. Ty hvarken i min egensirap af
riksdagsman eller statsrevisor har jag förnummit någon olägenhet
af de nuvarande bestämmelserna om de tider, då biblioteket skulle
hällas tillgängligt, utan hafva vi haft tillträde till det samma så
mycket, som vi ansett erforderligt och behöft begagna det samma.

Då nu Riksdagen kostat på så mycket för utgifvandet af det stora
sakregistret, som på sista tiden blifvit utarbetadt, så tror jag, att
man derigenom i ganska väsentlig mån har underlättat arbetet för
dem, som vilja anställa forskningar, och att dessa fortfarande som
hittills borde kunna reda sig under nuvarande förhållanden.

Detta är skälet, hvarför jag anser mig icke kunna vara med
om att bifalla utskottets förslag. Hur obetydlig den föreslagna

N:o 81.

Onsdagen den 18 April.

•Om ändring af summan än må anses vara, så anser jag den samma för detta ända4
gällande ma] fullkomligt bortkastad.
sRiksdagens Jag yrkar derför afslag å utskottets hemställan.

bibliotek.

(Forts.) Herr Wijkander: Det är visserligen sant att den tid af 6

timmar, som biblioteket nu hålles öppet, icke är så kort, och denna
tid vore ju naturligtvis fullt tillräcklig, om man kunde begagna
sig af den samma. De af kammarens ledamöter, som icke sitta i
något af de ständiga utskotten, kunna möjligen afpassa tiden så,
att de erhålla tillräckligt tillfälle att begagna sig af biblioteket;
men så är icke förhållandet för dem, som arbeta i utskott, och för
kanslitjenstemännen derinom. När nemligen ritskotten i allmänhet
arbeta under tiden från kl. 11 f. in. till fram emot kl. B ä 4 e. in.,
så blir det för dess ledamöter och kanslipersonal ingen annan tid
att använda biblioteket öfrig på förmiddagen än tiden mellan kl.
10—11 f. m. Denna tid åter är ofta upptagen af förberedelser till
arbetet vid utskottssammanträdena. Äfven om eftermiddagarne är
det ganska svårt att begagna sig af biblioteket under tiden emellan
kl. 5—7, enär utskottsarbetena i allmänhet sluta så sent på
dagen, att, om man skall gå ut i staden för att äta middag, det
finnes fall, då man icke hinner tillbaka förr än vid 6-tiden, och
då återstår ju endast eu timme af den tid på eftermiddagen, da
biblioteket är tillgängligt. Derför anser jag det vara synnerligen
behjertansvärdt, om man finge biblioteket upplåtet under den tid,
som nu blifvit ifrågasatt.

Det förhåller sig icke alltid sä som den förste talaren nämnde,
att man kan taga ut ur biblioteket den bok man behöfver och
sedan läsa den hemma. Den, som känner till, hur man arbetar på
ett bibliotek, vet mycket väl, att man måste uppehålla sig der en
längre tid, ty det ena arbetet gifver hänvisning till det andra,
och man måste derför på stället fortsätta med sin forskning; det
är endast undantagsvis man kan taga hem en bok.

Antalet af dem, som samtidigt begagna riksdagsbiblioteket, är
i allmänhet icke stort, och man må icke undra deröfver. Det beror
derpå, att arbetet vid riksdagen, liksom så godt som öfverallt,
måste bedrifvas efter eu viss fördelning. Sä är det helt naturligt
att i hvarje utskott några vissa medlemmar åtaga sig eller fä
sig uppdraget att göra behöfliga efterfbrskningar i biblioteket, då
det icke är alla som passa för eller äro vana vid ett dylikt arbete.
De besökandes relativa fåtalighet bör derför icke kunna anföras
som skäl för afslag på utskottets framställning.

Jag anser derför, att någon allvarlig invändning icke bör
kunna göras mot det nu framstälda förslaget att biblioteket måtte
få hållas öppet under flere timmar på dagen än som nu är fallet.
Denna begäran synes mig verkligen synnerligen billig, och jag
tror att med så många och vigtiga uppgifter, som föreligga till
Riksdagens behandling, och i betraktande af de värdefulla upplysningar,
som kunna hemtas i detta bibliotek, om studierna der

Onsdagen den 18 April.

Nso 81.

på ett lämpligt sätt bedrifvas, den lilla summa, som nu blifvit Om ändring af
begärd, skulle vara synnerligen väl använda penningar. § 4 i gällande

Jag anhåller att fä yrka bifall till utskottets hemställan. ''Riksdagens

bibliotek.

Häruti instämde herrar Melin, Göransson, Collander och (Forts.)
Nydahl.

Herr Sjö yttrade: Jag skall för min del förena mig med
reservanterna i deras yrkande om afslag å utskottets betänkande,
emedan jag anser detta yrkande fullkomligt berättigadt.

Litet hvar måste vi väl medgifva, att, då biblioteket för närvarande
hålles öppet fem timmar om dagen, denna tid bör kunna
vara tillräcklig för bedrifvande af de forskningar, som der behöfva
göras. Skulle man. såsom den näst föregående talaren nämnde,
af utskottsgöromål eller annat arbete vara hindrad att under förmiddagen
besöka biblioteket, så kan man ju gå dit mellan kl. 5
och 7 på eftermiddagen för att anställa de forskningar, man der
behöfver göra. Och äfven om man är ledamot i något ständigt
utskott, så är man, om man, under den tid arbete i utskottet pågår,
ovilkorligen måste gå ned i biblioteket, oförhindrad att göra
det, blott suppleanten i stället under tiden inträder i utskottet.
Vill man blott, så nog kan man, antingen under för- eller eftermiddagen,
göra sina forskningar i biblioteket.

Jag förenar mig således med dem, som yrkat afslag på det
föreliggande betänkandet.

Herr Andersson i Löfhult förenade sig med herr Sjö.

Herr N. Nilsson i Skärhus: Äfven jag har låtif anteckna
mig såsom reservant mot utskottets hemställan i det föreliggande
betänkandet och ber med anledning deraf få angifva min ställning
till frågan.

Jag anser det icke nödvändigt att ytterligare öka riksdagskostnaderna
endast för att vinna den lilla valuta, som skulle
uppkomma genom att på sätt nu blifvit föreslaget utsträcka den
tid, under hvilken riksdagsbiblioteket skall hållas öppet. Det
skulle enligt mitt förmenande vara lämpligare att ändra denna
tid så, att biblioteket kunde vara öppet äfven något senare på
eftermiddagen. På detta sätt skulle man kunna vinna det mål,
som med motionen afses, utan att biblioteket behöfde hällas
öppet hela dagen. Men då något förslag härom icke föreligger,
förenar jag 1111g med dem, som yrkat afslag på utskottets hemställan.

Herr Johansson i Noraskog: Jag skall be att med anledning
af det föreliggande lietänkandet fä erinra derom, att
de flesta af de föregående talarne och särskildt den, som först
hade ordet, icke haft någon anmärkning att göra mot det sätt,
hvarpå de blifvit betjenade i riksdagsbiblioteket. Någon sådan

N:o 31.

Onsdagen-den 18 April.

Om ändring «/anmärkning torde ej heller med fog kunna göras, då man vet att
§ 4 i gällande biblioteket snart sagdt hvilken tid som helst på dagen varit till—
*Riksdagens gängligt för Riksdagens ledamöter. Men hvarpå har detta berott?
bibliotek. Jo, på den nuvarande bibliotekariens tillmötesgående att hålla
(forts.) biblioteket öppet mellan kl. 2 och 5 e. in. äfven de dagar, då
kamrarne icke hafva några sammanträden. Han har nära nog i
regeln suttit der hela tiden och aldrig nekat att betjena vare sig
riksdagsmän eller andra. Men om han hölle på sin rätt i detta
fall och inskränkte expeditionstiden till den nu stadgade, så att
biblioteket skulle vara stängdt just under dessa tre timmar, tror
jag, att det icke skulle dröja synnerligen länge, förr än många
af Riksdagens ledamöter komme under fund med den nu föreslagna
åtgärdens behöflighet. Jag ber för öfrig!, få fästa uppmärksamheten
derpå, att det icke kan vara Riksdagen värdigt att, såsom
nu tyckes vara förhållandet, missbruka eu för Riksdagen anstäld
tjenstemans godhet.

Nu vill man af sparsamhetsskäl — som det heter — icke vara
med om den utgift, som blir nödvändig för bibliotekets oafbrutna
öppethållande. Ja, men då böra vi också pruta på åtskilliga andra
saker, i fråga om Indika det vore bättre att spara än här, Indika
utgifter jemväl tillhöra riksdagskostnaderna. Hvilken nödvändighet
är det till exempel att i det betänkande rörande 8:de hufvudtiteln,
som nyss inkommit på kammarens bord, trycka af hälften af
hvad som förekommer i den kongl. propositionen och hvarom vi
således redan ega kännedom? Hvad tro herrarne att detta kostar?
1 jemförelse med denna alldeles onödiga utgift är den lilla summa,
som erfordras för anställandet af en amanuens i biblioteket, en
ren bagatell. Och för öfrigt finnes det sä många andra tillfällen,
då det är vida lämpligare att åstadkomma besparingar i riksdagskostnadema,
än nu, då det är fråga om ett så obetydligt belopp.

Vidare har det sagts, att bibliotekets nuvarande vaktmästare
äi'' synnerligen lämplig och skicklig och att på grund deraf någon
amanuens icke torae behöfvas. Ja, det är fullkomligt sant att
denne vaktmästare sköter sin tjenst på ett utmärkt sätt, och jag
kan derför icke annat än beklaga att utskottet nedpruta! flen
förhöjda ersättning, som fullmägtige i riksgäldskontoret åt honom
föreslagit, och icke unnat honom samma ersättning, som i allmänhet
får betalas till en extra vaktmästare. Det går icke för sig
att till denna befattning taga hvilken som helst, då ju bibliotekarien
står i ansvar för att några böcker ej vid uttagningen
eller på annat sätt må komma bort. I detta afseende är den nuvarande
vaktmästaren fullkomligt pålitlig; han kan äfven med
största lätthet taga fram de böcker, som önskas o. s. v. Men han
kan dock icke jemföras med en amanuens i fråga om att tillhandagå
med upplysningar åt dem, som besöka biblioteket. Härtill
fordras det en person, som också kan gifva besökaren anvisning
hvad det står i böckerna och som i öfrigt kan gå den forskande
till hända, när bibliotekarien icke är närvarande, och man kan ju
icke begära, att denne skall kunna tjenstgöra nio timmar i sträck.

Onsdagen den 18 April

N:o »1.

Man kadi sålunda icke säga att en vaktmästare, om än aldrig så Om ändring af
lämplig och skicklig, kan utföra det arbete, som man har rätt § 4''gällande
att begära af en amanuens, ty dertill fordras både studier och “gn^agms
erfarenhet, “ bibliotek

Jag anser således, att, då den föreslagna åtgärden är så pass (Fort*.)
enkel och billig och dessutom ländande till Riksdagens egen beqvämlighet,
ingen i denna kammare bör kunna motsätta sig ett
bifall till hvad utskottet här föreslagit.

Herr Fridtjuv Berg instämde häruti.

Herr Truedsson: Oaktadt äfven jag är en ifrig sparsamhetsvän,
vill jag icke vara med om att spara på det sätt, som här
af reservanterna föreslagits, utan jag yrkar på det varmaste bifall
till utskottets förslag.

För min del tror jag, att en riksdagsman icke kan på bättre
sätt använda sin från riksdagsgöromålen lediga tid än med att
studera handlingarne och böckerna i Riksdagens bibliotek, och den
tid, hvarunder biblioteket enligt nu gällande stadgar är stängdt,
är den mest passande tiden för dessa forskningar.

Jag yrkar, såsom sagdt, bifall till utskottets hemställan.

Herr Zotterman: Jag har visserligen icke tillhört Riksdagen
sä länge, men under den tid, jag gjort det, har jag mer än en
gång kommit under fund med olägenheterna deraf, att Riksdagens
bibliotek är öppet så kort tid, som för närvarande är fallet. Om
man icke har allt för mycket att vid tillfället der taga reda på,
sä går det nog äfven nu för sig inom den anslagna tiden, men
skall man göra några vidlyftigare efterforskningar, tager detta
mången gång så lång tid, att man icke hinner utföra arbetet tills
klockan blir 2 på dagen, och då känner man sig af grannlagenhetsskäl
skyldig att sluta upp med sina forskningar för att fortsätta
dermed på eftermiddagen eller en annan dag. Det arbete,
som eljest skulle kunnat afslutas på V, eller högst en timme, har
under sådana förhållanden fordrat en mycket längre tid efteråt
Jag har visserligen icke rönt annat än välvilja och tillmötesgående
både från bibliotekariens och vaktmästarens sida, men jag har i
alla fall ansett min grannlagenhet böra vara större än deras tillmötesgående,
och derför har jag gått min väg vid den tid, då
biblioteket enligt stadgarne skall stängas, och jag tror att det
finnes flere än jag som gjort det samma.

Jag yrkar derför bifall till utskottets förslag, på det att denna
olägenhet mätte blifva afhjelpt.

Herr Lasse Jönsson: Det synes mig märkvärdigt, att så
mänga af kammarens ledamöter alltid, säga, att de vilja vara med
om att spara, men när vissa saker komma före, säga de: nej, här
vid lag skall man icke spara. Detta har jag hört många gånger.

Nu kommer en af riksgäldsfullmägtige och gifver statsutskottet

N:o 81. 14 Onsdagen den 18 April. •

Om ändring af eu klatsch, derför att det gått öfverflödigt till väga vid tryck£
4 i gällande ningen af utskottets utlåtande beträffande åttonde hufvudtiteln.

^Riksdagens ^en granskar man de 81 punkter, som förekomma i detta utlåtande,
bibliotek, skall man finna, att icke något slöseri egt rum, ty det är endast
(Forts.) vid de punkter, deri utskottet föreslår en förändring af eller afslag
på Kong]. Maj:ts hemställan, som utskottet redogör för densamma.
Deremot har utskottet t. ex. på sidorna 91—95 endast sagt: på
grund af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning, eller med anledning
af Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning hemställer utskottet,
eller utskottet hemställer o. s. v.; och detta kan väl icke vara något
slöseri. Motiveringen kan väl icke gerna vara kortare än denna
nämnda. Deremot torde det väl få anses nödvändigt att, beträffande
de punkter, der en förändring af Kongl. Mapts förslag
skett, för Riksdagens ledamöter påpeka, i hvithet afseende förändringen
blifvit gjord.

Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen.

Herr Anderson i Tenhult: På de skäl, som redan blifvit
anförda för bifall till reservanternas förslag, skall äfven jag anhålla
om afslag å utskottets hemställan.

Herr Petersson i Dänningelanda: Äfven jag ber att få yrka
bifall till det af reservanterna framstälda förslaget.

Oaktadt det här icke är fråga om någon stor summa, är
den dock ganska afsevärd, då den utan minsta olägenhet kan besparas.

Herr Jonsson i Hof: Eftersom så många talare uppträdt i
denna fråga, måtte den väl få anses såsom varande en mycket
vigtig fråga, och jag skall derför äfven be att få yrka bifall till
statsutskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen i detta ämne slutad. Enligt de
gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan och dels på afslag derå; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad. Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad
och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller statsutskottets hemställan i lista punkten
af utlåtandet n:o 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar

Vinner Nej, är nämnda hemställan af kammaren afslagen.

Onsdagen den 18 April.

N:o 81.

Omröstningen försiggick i vanlig ordning och visade 122
ja mot 83 nej; varande alltså utskottets hemställan af kammaren
bifallen.

Funkten 2.

Bifölls.

§ 6.

Efter föredragning härnäst af statsutskottets utlåtande n:o 39,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående
ordnandet af pension sförhållandena vid intendentur corpsen, biföll
kammaren hvad utskottet i nämnda utlåtande hemstält.

§ 7.

Föredrogs vidare statsutskottets utlåtande n:o 40, i anledning
af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag för krigshofrätten.

Mom. a.

Bifölls.

I mom. b) hemstälde utskottet:

»att Kongl. Majrts förevarande framställning, så vidt den- Angående arfsamma
afser anvisande af extra anslag till arfvoden* åt krigs- ’:oden åt hri3‘-hofrättens ordförande och militäre ledamöter, icke må af Bil.■''£?•*
dagen bifalla*.. äCS.

möter.

Häremot hade reservation anmälts af herrar grefve G. Sparre,

C. Lundeberg, K. Bohnstedt, friherre F. W. von Otter, A. G. L.

Billing, F. Boström, E. Fränekel, O. M. Björnstjerna, B. G. von
Hedenberg, friherre C. G. A. Klingspor, friherre J. F. Gripenstedt
och S. E. W. Brehmer, hvilka beträffande mom. 6 hemstält:

»att, till arfvoden åt krigshofrättens ordförande och militäre
ledamöter, må på extra stat för år 1895 anvisas ett belopp af
3,250 kronor.»

Ordet lemnades till

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet friherre
Rappe, hvilken yttrade: i motiveringen till utskottets utlåtande
heter det bland annat följande: »Utskottet, som sålunda icke haft
något att erinra mot Kong], Maj:ts förevarande framställning, så
vidt den samma angår uppförande i riksstaten för år 1895 af det
ordinarie anslaget till krigshofrätten till oförändradt belopp, har
deremot ansett anvisande af extra anslag till arfvoden åt krigshofrättens
ordförande och militäre ledamöter icke vara af oundgängligt

N:o 81.

Onsdagen den 18 April.

Angående arfvoden
åt krigshofr
ättens ordförande
och
militäre ledamöter.

(Forts.)

behof påkalladt, enär hinder icke torde möta för Kongl. Maj:t att såsom
ordförande och militäre ledamöter i nämnda hofrätt kommendera i
tjenst varande militärer utan tillerkännande af särskild! arfvode.)

Med anledning deraf synes det mig nödigt att klargöra för
kammaren den militära befogenheten i allmänhet och krigsmannens
ställning i jemförelse med en annan statstjensteman, d. v. s. huruvida
en öfverordnad, en förman, enligt krigslagarne kan befalla
och eu underordnad måste lyda utan inskränkning i något afseende.
Denna fråga är ju numera af stort intresse för oss alla,
kan man säga, sedan genom den allmänna värnpligtens utsträckning
hela vår manliga ungdom blifvit maler en viss tid stöld
under krigslagarne. Man må icke föreställa sig att, då det gäller
militärer, de kunna kommenderas till hvad som helst, då deremot
den civile tjenstemannens åligganden äro noggrant utstakade, och
denne sålunda icke utan eget medgifvande eller utan särskild ersättning
kan anbefallas att göra något derutöfver. Att förhållandena
i stort sedt i sjelfva verket äro desamma för militärer som
för statens öfriga tjenare, torde icke vara svårt att ådagalägga.
Jag anser det emellertid vara lämpligt att först anföra ett exempel
från praktiken, som torde göra saken temligen klar. Jag vill
nemligen erinra om, hvad säkerligen många af kammarens ledamöter
komma ihåg, att för några år sedan en beväringsbefälhafvare
tog sig friheten att vid sidan af beväringsynglingarnes öfningar
kommendera dem till ett särskild! för öfningarne främmande, ehuru
ingalunda betungande arbete. Mot detta förfaringssätt uppväcktes
genast en allmän opinion inom orten; och att det icke var öfverensstämmande
med hvad som knnde låta sig göra ur synpunkten
af militärisk rätt, det bevisas bäst deraf, att den ifrågavarande
beväringsbefälhafvaren fäldes till ganska allvarsamt ansvar för
sitt tilltag. Det är och kan ju heller icke vara på annat sätt, än
att den militära befogenheten att befalla måste vara begränsad till
sjelfva ändamålet med den militära tjensten. Men det är också
klart att, då det gäller uppträdande mot fienden, varder nära nog
all myndighet samlad pa eu hand, och lydnadspligten måste då
vara obegränsad. Det är då alldeles nödvändigt, att den truppstyrka,
som skall uppträda mot fienden, håller val tillsammans,
och detta kan icke ske utan iakttagande af den strängaste disciplin.
Men tänker man på den militära tjensten i öfrigt, blir förhållandet
i afseende på militären i det hela detsamma som för de
civila. Man söker den största rättvisa i det ena fallet som i det
andra. Om det är fråga om att utföra ett särskildt militärt uppdrag,
som icke tillhör en viss person utan flere af samma grad,
ställes det på det noggrannaste sä till, att det blir, om jag så får
säga, en viss cirkulation. Man går i ordning, så att den, som en
gång blifvit kommenderad, sedermera icke får det uppdraget igen
utan andra kommenderas i stället, så att alla vederfaras likarätt;
och skulle det icke vara möjligt att gä så tillväga i fråga om någon
särskild tjensteförrättning, så tillkommer särskild ersättning såsom
för resor och dylikt. Jag tror mig således hafva genom hvad

N:o 31.

Onsdagen den 18 April.

Jaq !1U yttrat visat, att man icke kan utan vidare kommendera Angående arfh
vilken militär som helst till hvad som helst. voden åt krins''

För öfrigt är militärens lydnadspligt noggrant bestämd i dismhofrätte™ordciplinstadgan,
der det heter i 3 §, att hans lydnadspligt är in - militäreiedaskränkt
till »under tjenstens utöfning och i hvad som angår tjensten». meter.

Skulle han nu blifva anbefald till någonting annat, skulle således (Forts.)
den, som befalde, dels kunna ådraga sig ansvar, dels riskera att
den, som undfinge befallningen, icke stälde sig densamma till efterrättelse.
— Nu kan man fråga: »hvad menas med under tjenstens
utöfning och hvad är det, som angår tjensten»? — I det fallet äro
de militära reglementena ganska noggranna, i det de uppräkna
hvad som är tjenst för hvarje särskild officer o. s. v.

Om jag nu öfvergår till förevarande fråga, kan möjligen någon
finna en viss anledning till hvad utskottet yrkar i det förhållandet,
att i. högsta domstolen sitter en generalsperson, och att det
står särskildt i grundlagen uttryckt, att han skall göra det utan
ersättning. Men jag får härvid påpeka, att just den omständigheten,
att detta är bestämdt i grundlagen, är tillräckligt för att
hvar och en, som kommer i generalsgrad, skall veta, att detta
åliggande tillhör hans tjenst. Man har också åberopat förhållandet
med de vanliga regementskrigsrätterna. Att ingå såsom ledamot
i en sådan rätt är ett åliggande för regementets egna officerare,
är för dem ett tillfälligt uppdrag. Detta tillfälliga uppdrag förekommer
ganska sällan, ty sedan en officer en gång suttit i en krigsrätt,
så blir det icke han, som erhåller det uppdraget, om det blir
en ny krigsrätt, utan då tagas andra personer. Detta för att vidmagthålla
grundsatsen, att den ene icke skall åläggas större skyldigheter
än den andre, utan att det skall vara fullkomligt lika
rätt för den ene som för den andre.

Hvad deremot krigshofrätten angår, stadgas det i § 11 i lagen
om krigsöfverdomstolar, att till militäre ledamöter förordnar konungen
för tre år i sänder en generalsperson som ordförande samt
tre regementsofficerare, deraf en minst af öfverstegrad etc. Det
står således, att de förordnas för tre år i sänder såsom ordförande
och ledamöter uti en domstol, som är permanent, och jag hemställer
till herrarne — särskildt de af herrarne, som tillhöra konstitutionsutskottet
— om ett sådant förordnande verkligen kan anses vara
ett kommandomål, eller om icke den, som skulle i kommandoväg
befalla en officer till sådan tjenstgöring, skulle göra sig skyldig
till ansvar, och om den, som finge befallningen, icke skulle kunna
saga, att »för emottagande af ett förordnande på tre år fordras
mitt eget medgifvande». Jag vill vidare erinra derom, att detta
lagstadgande, icke kan förändras genom kamrarnes beslut. Det
förefinnes uti en lag, som endast genom Konungens och Riksdagens
samstämmiga beslut kan blifva ändrad.

Det synes mig, som om krigslagskipningen är en fråga af så
stor vigt, att man icke borde riskera att genom • ett beslut, hvars
följder man måhända icke öfverser, ställa så till, att den i någon
mån blir lidande. Ty äfven om denna lag kunde förändras och

Andra Kammarens Prat. 1894. N:o 31. 2

N:o 31.

Onsdagen den 18 April.

Ang. arfvoden genom ett särskildt förslag vid denna riksdag blefve ändrad, så
"t krigshof- med utskottets motivering, följden icke blifva annan, än

firande0Mh att man då till krigshofrätten skulle i tur och ordning kommenmiiitäre
lida- derå än den ene och än den andre. Kan man säga, att man på
möter. det sättet tillgodoser de stora intressen, som här äro i fråga om
(Forts.) rätt och rättvisa inom vår krigsmagt? Då för öfrigt det beslut,
som nu fattas, och den anordning, som är ifrågasatt, väl icke afser
någon längre tid, synes mig allt tala för att kammaren i stället
borde godkänna reservanternas förslag.

Vidare anförde:

Herr vice talmannen Danielson: Herr talman, mine herrar!
Jag har den uppfattningen, att, om man litet närmare granskar
förhållandena, jag tror, att de skäl, som herr statsrådet anförde,
icke äro så hållbara. Om herrarne behagade se igenom betänkandet,
skola herrarne finna, att utskottet icke gjort någon förändring
i den Konungen tillkommande rätten att förordna hvilken som han
anser lämplig i denna hofrätt. Det kommer att ske på precis
samma sätt och efter samma lagbestämmelser, som hittills varit
gällande, så att i det fallet får Konungen förordna, hvilka han anser
vara lämpliga. Men sedan Konungen förordnat dem, så är det
frågan: skola dessa personer lyda eller skola de icke lyda? Derpå
hänger saken. Ty icke beror det på, huruvida de få något arfvode
eller icke, eftersom det kan falla dem in att icke lyda i ena som
i andra fallet. Men då tillkommer det Konungen att säga: Ni
skolen lyda och åtaga eder det förordnande, som gifves eder. Dermed
tror jag icke, att vi på något sätt gått lagens bokstaf för
nära. Tv den krigshofrätt, som skall upprätthållas, är dermed
respekterad. Konungen förordnar dessa personer i statsrådet på
föredragning af chefen för justitiedepartementet, och om de icke
vilja lyda, tillkommer det Konungen att i kommandoväg säga: Ni
måste lyda och fullgöra det uppdraget.

Derför har har jag ansett, att arfvodet är en underordnad
sak. Vill man gifva arfvode, så är det en ersättning i och för
sig. Men icke tror jag, att det är nödigt för fullgörandet af det
uppdraget. Med den uppfattning jag nu uttalat, är det^klart, att
jag anser, att, om de blifva kommenderade att fullgöra den tjenstgöring,
som åligger dem genom en utnämning, de skola hafva
sin dagaflöning lika väl, som om de fullgöra ett annat uppdrag.
I samma stund som de fått detta uppdrag, är det för dem
ett åliggande, och då det är en skyldighet för dem att fullgöra
detta, hafva de rättighet att få den dagaflöning, som tillkommer
deras grad. Om de nu skola fullgöra sina åligganden
vare sig vid krigshofrätten eller vid andra beställningar vid
regementena, det måtte vara precis detsamma. Derför har jag
trott, att dagaflöningen skulle vara ett särskildt arfvode — fastän
i annan form än den vid krigshofrätten hittills vanliga — åt de
militärer, som blifva ålagda att vid krigshofrätten tjenstgöra,

Onsdagen den 18 April.

N:o 81.

och att de dervid få erhålla den dagaflöning, som följer deras grad. Ang. arfvode»
Jag tror, att de skäl, som utskottet anfört, äro fullt hållbara, och åt kri9ehofatt
de arfvoden, som nu flera år varit anvisade, godt kunna und- r?Uens ord~
varas. Jag anhåller derför om bifall till utskottets förslag. militäre* leda möter.

Herr Hedin: Herr talman! Uti utskottets hemställan i denna (Forts.)
punkt ser jag för min del ett starkt uttryck af missnöje öfver det
motstånd, som. från åtskilliga håll yppat sig mot ombildningen af
ifrågavarande instans inom krigslagskipningen, ett missnöje, som i
min tanke är mycket berättigadt särskildt med hänsyn till det sätt,
hvarpå det från militärt håll har motiverats. Men detta är en
sak, och med det motståndet kan väl Andra Kammaren, om den
vet att kraftigt iakttaga Riksdagens rättigheter, slutligen få bugt.

Detta är nu en sak, att man önskar få krigshofrätten ombildad.

Men det medel, som anvisats i statsutskottets motivering, synes
mig mycket betänkligare att använda, än det är betänkligt att
bibehålla en organisation, med hvilken man är missnöjd. Här, om
någonsin, vore det väl anledning att använda de en gång för länge
sedan inom Riksdagen använda orden, att man bör tillse, att den
militära styrelsen icke ingriper i den civila. Och i hvad mån
skulle väl Riksdagen sedermera hafva giltiga skäl och tillbörlig
kraft att motsätta sig öfvergrepp från kommandomålens kategori
in på statsrådsärendenas, om den sjelf en gång gifvit anvisning
på, att Kongl. Maj:t kunde till ledamöter i krigshofrätten i kommandoväg
förordna hvilka han ville, i kommandoväg förordna
domare i krigshofrätten, och således, enligt ordalagen i utskottets
motivering,, förvandla ett rent statsrådsärende, som detta är och
måste förblifva, till ett kommandoärende? Det betänkliga häri afhjelpes
naturligtvis icke genom ett sådant förfarande, som den
siste talaren antydde, nemligen att förordnandet skulle ske i
statsrådet, och att Kongl. Maj:t sedermera skulle använda sin magt
i kommandoväg och göra den till en upprorsmakare mot krigslagarne,
som icke lydde kommandot, att åtaga sig ett uppdrag,
som i sjelfva verket icke är militärt, utan civilt. Hellre än att
vara med om något sådant, skall jag för min del rösta för reservationen.

Herrar Alsterlund och WavrinsJcy förenade sig med herr
Hedin.

Herr John Olsson: I likhet med herr vice talmannen anhåller
jag om bifall till utskottets hemställan.

Jag skall icke tillåta mig att yttra mig angående utskottets
motivering. Det kan ju vara möjligtf,att den formella anmärkning,
som herr Hedin mot denna motivering framstält, är rigtig. Men
sjelfva sakens realitet synes mig vara sådan, att Andra Kammaren
icke gerna kan komma till annat resultat än ett bifall
till utskottets förslag. Jag ber att få erinra om frågans förlopp.

Kongl. Maj:t har för Riksdagen framlagt förslag till omorganisa -

N:o 31.

Onsdagen den 18 April.

Ang. arfvoden tion af krigshofrätten. Andra Kammaren bär, efter att förut flera
åt krigskof- gånger hafva uttalat sig för en dylik omorganisation, bifallit detta
räitens °rd- Kong[ Maj:ts förslag. Första Kammaren återigen har afslagit
militäre& leda- detsamma och velat bibehålla den nuvarande olämpliga organisarnäter.
tionen. Under sådana förhållanden synes _ det mig underligt, om

(Forts.) Andra Kammaren utan vidare skulle böja sig för Första Kammaren
och till på köpet kyssa på hand, när kammaren dock har
en utväg att häfda sin uppfattning genom att afstå detta anslag.
Det kan väl icke vara lämpligt, att kammaren utan vidare protest
ställer sig i underdånighetsförhållande till medkammaren, utan
hänsynen till kammarens värdighet lika väl som konsekvensen
kräfver väl, att Andra Kammaren vidhåller sin en gång intagna
ståndpunkt.

Äfven om jag ser på nyttan af och ändamålet med anslaget,
finnas ju alla skäl för kammaren att vidhålla sin sparsamhetsståndpunkt.
Enligt uppgift af sammansatta stats- och lagutskottet
handlades utaf krigshoträtten under de 10 åren 1883—1892 i medeltal
omkring 15, eller noga uttryckt 15,4, mål om året; detta utgör
med den förutvarande kostnaden för krigshofrätten i medeltal
något öfver 1,000 kronor för hvarje af densamma afgjordt mål.
Arfvodet till krigshofrättens militäre ledamöter har förut utgått
med 5,000 kronor, hvilket vill säga, att i medeltal utbetalats ett
arfvode af 300 kronor åt krigshofrättens militäre ledamöter för
hvarje i densamma afgjordt mål. Det synes mig verkligen icke
vara öfverensstämmande med Andra Kammarens sparsamhetstendenser
att fortfarande bibehålla ett så abnormt förhållande som
att dylika orimliga arfvoden och kostnader skola utbetalas för afgörande
af mål, som föredragande departementschefen sjelf betecknat
såsom hvarken invecklade eller svåra. Departementschefen yttrar
nemligen till statsrådsprotokollet, att ehuruväl dessa mål visserligen
kunde vara och oftast väl äfven vore af beskaffenhet att af
domaren kräfva ett moget omdöme, varsamhet, och förtrogenhet
med militära förhållanden, de dock för visso icke kunde anses
såsom några invecklade och svåra mal. Skall man då fortfarande
efter Första Kammarens kommando anslå så oskäligt höga
arfvoden för afgörandet af dessa enkla mål? För min del kan jag
icke vara med derom, utan nödgas yrka afslag på Kongl. Maj:ts
framställning och bifall till utskottets förslag i andra punkten.
Jag skulle visst icke haft något emot att stryka hela anslaget
till krigshofrätten, så vidt detta gått för sig. Men då kammaren
nu redan bifallit utskottets hemställan i första punkten, får man
nöja sig med att afslå det begärda anslaget till krigshofrättens
militäre ledamöter.

Herr Hedin: Jag ber att till min ärade vän här i granskapet
få säga, att jag visserligen ej hör till dem, som i underdånighet
böja sig för Första Kammaren. Men jag ser icke, att man tillrättavisar
eller straffar Första Kammaren för dess åtgörande, derigenom
att man hugger till åt ett håll, der man icke träffar Första

Onsdagen den 18 April.

Ji:o 31.

Kammaren, utan träffar någonting annat, som är mycket vigtigare Ang. arfvoden
än detta anslag, nemligen den stora rättsprincipen, att Kong! Maj:t åt krigshoficke
må få utsträcka sin kommandorätt på det sätt, som utskottet Yrande0 och
kär har anvisat. Vidare, om nu Andra Kammaren skulle besluta militärt * hdai
enlighet med utskottets förslag, och detta blefve segrande i den meter.
gemensamma voteringen, så måste jag erkänna, att jag för min (Forts.)
del, ehuru jag bråkat ganska mycket angående Kongl.'' Maj:ts rätt
att disponera besparingar, icke ser något hinder för Kongl. Maj:t
att tillfälligtvis —• naturligtvis icke permanent, år för år — använda
besparingar eller möjligen andra till Kongl. Maj:ts förfogande
stående medel för att derutaf lemna aflöning åt krigshofrättens
ordförande och militäre ledamöter. Hellre än att gifva
Kongl. Maj:t en sådan indirekt uppmaning att disponera besparingar
till arfvoden och löner, synes det mig vara rigtigare, att
Riksdagen beviljar sådana arfvoden och löner för tjenster, som
finnas till och icke upphöra att finnas till, derigenom att Riksdagen
afslår framställningen om de för ändamålet nödvändiga penningarna.
Emellertid, för den händelse kammaren nu skulle komma
att besluta något sådant, anser jag det ytterligare nödvändigt för
min egen del att uttryckligen protestera mot den anvisning, som
förekommer i de tre sista raderna af utskottets motivering. Och
för att icke lemna något tvifvel öfrigt om min mening, skall jag,
herr talman, be att få yrka bifall till reservanternas förslag..

Herr Lasse Jönsson: Då vi inom afdelningen och utskottet
fattade det beslut, som synes af betänkandet, gjorde vi det icke i
någon ond afsigt, vare sig gent emot Kongl. Makt eller Första
Kammaren, utan af rena sparsamhetsskäl. Vi trodde nemligen, att
detta anslag skulle kunna indragas. Och oaktadt en auktoritet
inom konstitutionsutskottet nu uttalat allvarsamma varningar emot
att biträda utskottets förslag, och fastän chefen för landtförsvarsdepartementet
förklarat, att det ej går an att kommendera officerare
för detta ändamål, så har jag ännu mycket svårt att blifva
öfvertygad om det farliga, som skulle ligga deri. Tvärt om synes
det mig farligt . att godkänna herr statsrådets uttalade åsigt, att
om officerare blifva kommenderade till något, som de ej vilja göra,
skulle de helt enkelt kunna säga nej. Vice talmannen liar dock påpekat,
att, om officerare kommenderas att vara ledamöter af krigshofrätten,
de hafva rätt att beräkna dagaflöning för de dagar, de
tjenstgöra, här. lika väl som i fråjga om andra uppdrag. Förhållandet
med krigshofrätt är ungefär som med krigsrätt. Hvart
skulle det leda, om en officer, som kommenderades att vara ledamot
af krigsrätt, skulle kunna säga: »nej, dertill har jag ej tid»,
eller .helt enkelt utan något skäl säga nej ? Att erkänna en sådan
princip, vore enligt mitt förmenande lika farligt som det anses
vara farligt att erkänna den princip, vi uttalat. Men det kan
ju hända, att inom kammaren en rädsla kan uppstå genom dessa
varningar, så att vi ej kunna vinna vårt mål att få rent afslag.

Jag skall derför taga mig friheten att framställa ett yrkande, som

N:o 81.

Onsdagen den 18 April.

Ang. ar/voden något afviker från vice talmannens och den ene talarens på stockäe
krigshof- holmsbänken, nemligen:

rättens ord- fou arfvoden åt krig skofr ättens ordförande och militäre leda militäre

leda-möter må på extra stat för år 1895 anvisas ett belopp af 1,000
möter. kronor.

(Forts.) På detta sätt skulle vi kunna komma ifrån den befarade kon stitutionella

konflikten. Jag tager mig således friheten göra det
yrkande, att det af reservanterna i enlighet med Kong!. Maj:ts
proposition föreslagna anslag till arfvoden, 3,250 kronor, nedsättes
till 1,000 kronor; och anhåller jag hos herr talmannen om proposition
på detta yrkande.

Herr Themptander: Då jag på de skäl, som från statsradsbänken
anförts, ansluter mig till det yrkande, som nyss af herr
Hedin blindt framstäldt, vill jag dock erkänna, att jag fullkomligt
förstår, att denna kammare, med dess många gånger uttalade
uppfattning om önskvärdheten af krigshofrättens indragning eller
åtminstone dess upphörande såsom fristående embetsverk, denna
gång, när en kong!, proposition förelåg, som tillmötesgick denna
kammares uppfattning, skulle känna sig ganska missnöjd, när detta
förslag till frågans lösning strandade på medkammarens beslut.
Men, mine herrar, att så skett, är emellertid ett faktum. Yi måste
tills vidare vidblifva den gamla ordningen. Krigshofrätten måste
fortfarande vidmagthållas. Dess sammansättning är bestämd genom
lag, stiftad af Konung och Riksdag; dertill hör, såsom redan blifvit
framhållet, att militäre ledamöter måste uti densamma finnas.

Nu säger man, att ersättningen till dessa ledamöter skulle
kunna indragas. Jag her då att få fästa kammarens uppmärksamhet
derpå, att kammaren för sin del förut under riksdagens lopp
lemnat bifall till en kong! proposition, som innehöll, att äfvenledes
militäre ledamöter skulle ingå uti den nya krigshofrätten;
och kammaren har jemväl för sin del beviljat arfvoden till dessa
militäre ledamöter. Nu ber jag få framhålla, att vare sig desse
militäre ledamöter infinna sig i krigshofrätten eller de infinna sig
i den afdelning af svea hofrätt, som skulle enligt den kongl. propositionen
fungera såsom krigsöfverdomstol, deras arbete är fullkomligt
enahanda. Då kammaren således förut under denna riksdag
fattat ett beslut, hvarigenom kammaren erkänt, att desse militäre
ledamöter, när de infinna sig i svea hofrätt för att utföra
samma arbete, som här är i fråga, skola hafva arfvode — kan det
då, mine herrar, vara den minsta konseqvens uti att nu neka dem
detta arfvode eller nedsätta det till det obetydliga belopp, som af
den senaste talaren blifvit föreslaget? Det kan efter min tanke
icke vara öfverensstämmande med den konseqvens, som man alltid
är skyldig att iakttaga.

Jag upprepar, att jag mycket väl förstår, att kammaren kan
vara missnöjd med utgången. Men missnöje hos den ena kammaren
med den andra, ja, till och med konflikter mellan båda kamrarne
få efter min uppfattning icke med något fog föranleda dertill, att

Onsdagen den 18 April.

Jf:o 81.

man i ett slags misshumör fattar beslut, hvarigenom man äfventyr
tillvaron af institutioner, som måste fortfarande upprätthållas
enligt våra lagar eller hvarigenom man på ett störande sätt
betänkligt ingriper i verksamheten hos en institution, som har en så
vigtig uppgift som att utöfva rättskipning — visserligen inom ett
begränsad^, men dock inom ett mycket vidsträckt sådant, inom
hvilket vi dock alla äro ytterst angelägna, att lag och rätt skola
göra sig gällande lika väl som på andra områden.

Jag anser det derför vara alldeles bestämdt påkalladt af kammarens
föregående beslut och tillika vara det enda beslut, som är
kammaren värdigt, att nu icke motsätta sig hvad Kongl. Maj:t här
begärt, och anhåller jag således om bifall till den kongl. propositionen
i enlighet med det af reservanterna inom utskottet framstälda
yrkande.

Häruti instämde herrar von Krusenstjerna, Swartling, Zetterstrand
och Boethius.

Herr John Olsson: Jag ber den siste högt ärade talaren om
ursäkt, att jag verkligen icke kan instämma i hvad han nyss anfört.
Enligt den ärade talarens resonnement skulle ju Andra
Kammaren icke hafva i sin hand något medel att få sin vilja fram,
när det gäller en sak, som verkligen ligger kammaren om hjertat.

Den siste ärade talaren yttrade, att det här gäller en institution,
som måste upprätthållas, och att kammaren derför skulle
vara förhindrad att vägra ett anslag till denna institution. Efter
min uppfattning ställer sig saken så, att kammaren visserligen
kan blifva besegrad af medkammaren, när det gäller ett beslut om
sjelfva institutionen, men att kammaren i hvarje fall har sin rätt
oförkränkt att pröfva — afstå eller bevilja — de anslag, som skola
utgå till institutionen i fråga. Detta är ju den enda utvägen för
kammaren att få fram hvad den önskar i fråga om organisationen.
Det kan väl svårligen hafva varit den siste talarens mening, att
denna kammare skulle vara skyldig att bevilja nu ifrågavarande
anslag, att kammaren således icke skulle hafva någon rättslig befogenhet
att vägra ett begärdt extra anslag till krigshofrätten, då
kammaren anser detta anslag vara onödigt och egnadt att fastläsa
en organisation, som kammaren vill hafva bort.

Samme ärade talare yttrade vidare, att det icke skulle vara
konseqvent af kammaren att nu neka detta anslag, då kammaren
redan förut beviljat motsvarande anslag till de militäre ledamöterna
i den omorganiserade krigshof rätten. Jag kan icke dela denna
uppfattning. Tv anslaget beviljades ju under den uttryckliga
förutsättning, att eu annan organisation af krigshofrätten skulle
komma till stånd. När nu förslaget derom blifvit af Första Kammaren
förkastadt och någon omorganisation således ej kommer till
stånd, kan här omöjligen föreligga vare sig någon konseqvens eller
någon skyldighet för kammaren att det oaktadt bevilja anslaget
till den nuvarande krigshofrättsorganisationen.

Ang. arfvoden
åt kr ig skof -rättens ordförande
och
militäre ledamöter.

(Forts.)

N:o 31.

Onsdagen den 18 April.

Ang. ar/voden
åt krigshofrättens
ordförande
och
militäre ledamöter.

(Forts.)

Den ärade talaren yttrade, att man icke borde fatta beslut
under intrycket af ett slags misshumör öfver Första Kammarens
afslag pa organisationsfrågan. Jag tror icke, att det varit meningen
— åtminstone har det icke varit min — att man på grund endast
af en tillfällig, ehuru visserligen berättigad misstämning mot
Första Kammaren skulle vägra detta anslag; utan skälet för ett
afslag har varit det, att man ansett det icke vara lämpligt att i
fråga om detta anslag blifva rätt och slätt ja-herrar åt Första
Kammaren samt att man funnit anslaget onödigt. Detta är ju
något helt annat än ett förment misshumör, ty man har ju både
taktiska och sakliga skäl att stödja sig på. Om den ärade talarens
uppfattning vore rigtig, skulle ju Första Kammaren huru länge
som helst kunna afslå en ur alla synpunkter önsklig omorganisation
af krigshofrätten, utan att Andra Kammaren deremot skulle
ega något som helst vapen. Jag tror, att en dylik uppfattning
skulle medföra ett betänkligt ingrepp i de särskilda kamrarnes rätt
att bevilja eller vägra anslag, allt efter som de anse dem lämpliga
eller olämpliga. Och denna kamrarnes rätt har jag velat gent
emot den siste talaren bestämdt häfda.

Jag skall deremot ingenting hafva emot att gå med på herr
Lasse Jönssons yrkande.

Herr Elowson: Då den kongl. propositionen angående ombildning
af krigshofrätten förelåg till kammarens pröfning, uttalade
jag mig för en dylik omorganisation. Denna fråga har emellertid
förfallit. Med anledning häraf vill jag vid detta tillfälle uttala
den förhoppning, att Kongl. Maj:t måtte med snaraste återkomma
med en ny proposition angående ombildning af krigsdomstolarne.

Den fråga, som nu föreligger till kammarens afgörande, är af
ganska stor betydelse. Det synes vara fråga om, derest kammaren
nu bifölle utskottets hemställan, att utvidga det afgörande af vissa
regeringsärenden, som kan ske på kommandoväg. Herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet har uttalat, att en sådan
utvidgning skulle utan tvifvel hafva betänkliga följder, och jag
instämmer härutinnan med honom helt och hållet. För min del
anser jag, att det icke kan vara fullt öfverensstämmande med författningarnas
och konstitutionens rätta mening, att militärpersoner
kommenderas till göromål utom den egentliga militärtjensten. Den
motivering, som utskottet lagt till grund för sin hemställan, synes
mig heller icke vara af den beskaffenhet, att jag för min del kan
biträda densamma.

En talare på stockholmsbänken har menat, att kammaren
skulle vara i sin goda rätt att afslå det extra anslag, hvarom nu
är fråga. Ja, jag vill icke bestrida, att kammaren formelt har
denna rätt. Men jag tror, att skäl finnas af högre valör, hvilka
böra förhindra kammaren att fatta ett sådant beslut. För min
del vill jag, jemte beklagande af att Första Kammaren motsatt
sig förslag till omorganisation af krigshofrätten, anhålla, att Andra

Onsdagen den 18 April.

N:o 81.

Kammaren ville bifalla reservanternas förslag och anvisa hela det
belopp, som här är i fråga, nemligen 3,250 kronor.

Herr vice talmannen Danielson: Då en talare på stockholmsbänken
ordat om, att det icke vore kammaren värdigt att afslå
detta anslag och att man sökte störande inverka på tillämpningen
åt gällande lag, så får jag säga, att för min del syftet ej i ringaste
mån varit att vare sig störande inverka på tillämpningen
af lag eller gå kammarens värdighet för nära. Ty icke kan man
väl saga, att denna värdighet är trädd för nära, derför att vi anse
att tillämpningen af gällande lag kan ske lika väl, om man bifaller
utskottets hemställan, som om man anslår ifrågavarande
medel. Det är derom frågan gäller. Men nu ha herrarne sökt
framhålla den konstitutionella sidan af saken. Na väl, jag skall
ej motsätta mig en ändring med hänsyn dertill, ja, jag skall taga
mig friheten att yrka, att de ord, som här klandrats, må utgå ur
motiveringen. Sedan må väl ej återstå något, som kan hindra
kammaren att hysa den uppfattningen, att tillämpning af gällande
lag här kan ske utan särskildt anvisande af arfvode. Jag hemställer
således, herr talman, att slutorden i utskottets motivering
måtte uteslutas, nemligen de tre eller fyra rader, som följa efter
orden: »icke vara af oundgängligt behof påkalladt». De derefter
följande orden: »enär hinder icke torde möta för Kongl. Maj:t att
såsom ordförande och militäre ledamöter i nämnda hofrätt kommendera
i tjenst varande militärer utan tillerkännande af särskildt
arfvode» kunna saklöst tagas bort, och sedan måtte det väl ej stå
något qvar, som kan kränka kammarens värdighet. Ty icke kan
man väl säga, att dessa personer skola lyda, om de få arfvode,
men icke, om de blifva utan sådant och blott på grund af innehafvande
tjenst få detta uppdrag. Det kan jag ej förstå. För
''ifrigt. har jag hört uppgifvas, att vid många tillfällen det icke
varit i tjenst varande militärer, som förordnats till ledamöter; man
skulle då kunna säga, att det ej varit militäre ledamöter, utan i
stället f. d. militärer. Jag tror icke, att kammaren nu bör låta
förleda sig till att anse, att vi skulle gå gällande lag eller kammarens
värdighet för nära genom att anse, att ifrågavarande arfvoden
ej för närvarande borde utbetalas. Min fulla öfvertygelse
är, att krigshofrätten kommer att lagligt och rigtigt fullgöra sin
skyldighet, vare sig vi anvisa eller icke anvisa detta anslag.

Jag yrkar således, herr talman, bifall till utskottets hemställan,
men med uteslutande af slutorden af motiveringen, såsom jag nyss
angifvit.

Herr Eriksson i Elgered instämde häruti:

Herr Pehrson i Törneryd: Herr statsrådet och chefen för

landtförsvarsdepartementet har nyss låtit oss veta, att aflöningen
till ledamöterna i krigsrätterna icke består af något annat än dagaflöning.
Med hänsyn dertill kunde man väl på goda skäl fråga,
hvarför man icke skulle kunna gå til! väga på samma sätt med

Ang. arfcoden
åt lerig skofrättens
ordförande
och
militäre ledamöter.

(Fort9.)

N:o 81.

Onsdagen den 18 April.

Ang. arfvoden aflöningen till ledamöterna i krigshofrätten. .J ag tror, att samma
åf krigshof- nTnn(ler, som man har att tillämpa i det ena fallet, skulle vara
/frände"och fullt tillämpliga i det andra. Men då meningarna härom synas
militäre leda- vara mycket delade, och enär fråga har uppstått, att man genom
möter. direkt bifall till utskottets förslag skulle kunna åstadkomma en
(Forts.) konflikt af obehaglig beskaffenhet, samt jag för min del icke kan
förneka, att det i en hastig vändning kan synas såsom man här
skulle kunna utsätta sig för något dylikt, så, för att komma ifrån
detta helt och hållet, synes det mig vara en mycket lämplig utväg
för denna gång, att denna kammare i öfverensstämmelse med
herr Lasse Jönssons förslag bestämmer arf voden till ledamöterna i
krigshofrätten till 1,000 kronor. Första Kammaren har beviljat
ett högre belopp enligt reservanternas förslag. Tvisten torde då
få slitas genom en gemensam votering. Det är en utväg, som
synes vara tillrådlig.

Jag skall derför be att få yrka bifall till herr Lasse Jönssons
förslag.

Herr Nilsson i Skärhus: Jag kan i hufvudsak instämma med
herr Pehr Pehrson i Törneryd i det slut, hvartill han kommit, ty
det var inom utskottet vår tanke och mening, att de krigsmän,
som blifva beordrade att deltaga i krigshofrättens göromål, skulle
kunna åtnöja sig med den ersättning, som tillkommer dem i form
af dagaflöning. Då tänkte vi icke, att det skulle behöfva anslås
så stora summor för så litet arbete, som här förekommer. Ty
huru man än vill resonera, skall man ändå komma till det resultat,
att det nu är allt för hög ersättning åt de militäre ledamöterna
för de göromål, som komma på deras lott. Men då nu
herr Lasse Jönsson har framstält ett förslag om ersättning, som
kunde skilja mellan de två alternativ, hvilka blifvit framstälda
inom kammaren, nemligen rent bifall till reservanternas- förslag
och rent afslag å Kongl. Maj:ts proposition, så kan jag för min
del förena mig med herr Lasse Jönsson om en ersättning å 1,000
kronor. Sista orden i andra momentet, »3,250 kronor», skulle således
utbytas mot »1,000 kronor».

Herr talman! Jag ber att få förena mig i detta yrkande.

Herr Themptander: Det kan icke vara annat än i viss mån
tillfredsställande att erfara, att den ärade vice talmannen likasom
åtskillige andre talare så till vida tagit intryck af de skäl, som
från motsatta sidan anförts, att de antingen föreslagit utstrykandet
af vissa äfven i mina ögon ganska betänkliga slutord i ritskottets
motivering eller också yrkat beviljande af ett om än
mindre anslag.

Hvad herr vice talmannens yrkande angår, ber jag få fästa
uppmärksamheten derpå, att, om dessa ord strykas, det val är möjligt,
att Kongl. Maj:t icke blir försatt i någon så synnerligen svår
förlägenhet, ty då har kammaren uteslutit uttalandet derom, att
desse militäre ledamöter skulle utan ersättning fullgöra sitt upp -

Onsdagen den 18 April.

N:o 31.

drag. Då står det Kongl. Maj:t naturligtvis öppet att med be- Ang. arfvoden
gagnande af den utväg, hvarom herr Hedin erinrat, anvisa af för åt. kr‘9*h°fKongl.
Makt tillgängliga medel arfvoden åt de ifrågavarande leda- ffrande°och
möterna. Men jag vet egentligen icke, att kammaren kan hafva militäre ledanågot
synnerligt intresse af ett sådant förfarande. Det är väl i möter.

detta som i andra fall önskvärdare, att kammaren sjelf har i sin (Forts.)

hand pröfningen af utgående anslag.

Då man återigen föreslagit ett så lågt belopp, som här af
några talare satts i fråga, eller endast 1,000 kronor, kan jag icke
neka, att deremot qvarstår samma anmärkning, som jag framstält
emot vägran af hvarje anslag. Man upprätthåller icke en institution,
som måste upprätthållas, derigenom att man lemnar ett alldeles
otillräckligt anslag till densamma. Herrarne synas föreställa
sig, att det här är fråga om ett uppdrag, jemförligt med det att
vara ledamot i en krigsrätt, der personalen ständigt kan vexla.

Här är det icke så, utan förordnande skall meddelas på tjenstgöring
under tre år. Under dessa tre år kan det visserligen hända,
att antalet sessioner i krigshofrätten icke blir så synnerligen stort,
men dessa personer skola dock hålla sig i beredskap att på kallelse
infinna sig i krigshofrätten, så ofta handläggning af mai der förekommer.
Vidare är det i eu öfverdomstol icke en sådan tjenstgöring,
att den är inskränkt till de timmar, då ledamöterna sitta
omkring dombordet, utan det förekommer med afseende på svårare
mål, att cirkulation af handlingarna eger rum, och det deraf föranledda
arbetet verkställes af ledamöterna icke på embetsrummet,
utan i hemmen. Det är derför icke en så beskaffad tjenstgöring,
att man kan tala om den på samma sätt som om andra kommenderingar,
hvilka utföras inom bestämd tid. Det är den omständigheten,
att personerna skola vara disponibla under tre år för att
när som helst på kallelse infinna sig till arbetet, som betingar
särskild ersättning; och jag kan icke finna, att dagaflöning är den
lämpliga formen för ersättning för ett så beskaffadt uppdrag, så
vida det icke blir en dagaflöning för de tre åren i sin helhet, och
då lär utgiften komma att blifva minst lika stor som den, som här
är i fråga.

Gfent emot en talare på stockholmsbänken, som tycktes anse,
att, när man icke får sin vilja fram i organisationsfrågan, man vore
berättigad att vägra detta anslag, ber jag endast få säga, att jag
är fullkomligt öfvertygad om, att denna kammares majoritet helst
ser, att gällande lag ändras i den ordning, som våra lagar bjuda,
och icke genom an slags vägran.

Ofverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats: l:o) bifall
till utskottets hemställan; 2:o) bifall till samma hemställan, men
med den af herr vice talmannen föreslagna ändring i motiveringen;

3:o) afslag på utskottets hemställan och bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen i förevarande del; och 4:o) bifall till
det af herr Lasse Jönsson under öfverläggningen framstälda förslag.

Herr talmannen gaf propositioner i enlighet med dessa yrkanden

N:o 81.

Onsdagen den 18 April.

Ang. arfvodm och förklarade sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja
åt krigshof- fjjr till reservationen. Votering blef emellertid begärd och

''förande''och företogs, sedan till kontraproposition antagits bifall till borr vice
militäre leda- talmannens förslag, enligt följande nu uppsatta och af kammaren
möter. godkända voteringsproposition:

(Forts.)

Den, som, med afslag å statsutskottets hemställan i mom. b
af utlåtandet n:o 40, bifaller den vid utlåtandet fogade reservationen
i motsvarande moment, röstar

Ja;

4Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets nämnda hemställan
med den af herr vice talmannen föreslagna ändring i motiveringen.

Efter röstsedlarnes uppräknande befans, att 80 ledamöter
röstat ja, men 127 nej; och hade kammaren alltså beslutat i enlighet
med nej-propositionens innehåll.

§ 8.

Föredrogos, hvart för sig, och biföllos statsutskottets utlåtanden
:

n:o 42, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till staden Köping af vissa delar utaf kronolägenheten
Köpingsön n:o 1; och

n:o 43, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Jemtlands fältjägareregementes mötesplats af mark tillhörig
f. d. militiebostället Kungsgården n:o 1 i Jemtlands län.

§ 9.

Härefter föredrogs och lades till handlingarna sammansatta
bevillnings- och lagutskottets memorial n:o 4, med anledning af
återremiss af utskottets betänkande n:o 2 i anledning af väckt
motion om tillägg till § 25 i kongl. förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871.

§ io.

Till kammarens afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande
n:o 45, i anledning af väckta motioner om ändring dels i

Onsdagen den 18 April.

N:o 31.

22 kap. 4 § ärfdabalken och dels i lagen angående tillsyn å förmyndares
förvaltning af omyndigs egendom den 18 april 1884.

Punkten 1. Om ändring i

22 kap. 4 §

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 28, hade herr arLiabalkenE.
A. Zotterman, med hvilken herr O. Larsson i Mörtlösa instämt,
föreslagit:

att Riksdagen för sin del behagade bestämma, att § 4 kap. 22
ärfdabalken måtte få följande förändrade lydelse:

De lösören, som omyndig ej sjelf behöfver, böra till hans nytta
föryttras, och hans redbara penningar skall förmyndaren i den
omyndiges namn antingen genom utlåning mot första inteckning i
fastighet eller genom deposition i säker hankinrättning så förränta
och förkofra, som bäst och säkrast ske kan. Men ej må förmyndaren
sjelf handla till sig något af den omyndiges gods, löst
eller fast.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af punkten begärdes ordet af

Herr Zotterman, som yttrade: Då de två motioner, som i föreliggande
ärende väckts, den ena af herr Waldenström och den andra
af mig, blifvit af utskottet behandlade i samma betänkande, så
hemställer jag, att diskussionen måtte få röra sig öfver båda
punkterna.

Denna hemställan bifölls.

Ordet lemnades härefter å nyo till

Herr Zotterman, som nu anförde: Den 24 § i 22 kap. ärfdabalken
har följande lydelse: »De lösören, som omyndig ej sjelf behöfver,
böra till hans nytta föryttras, och hans redbara penningar
skall förmyndaren så förränta och förkofra som häst och säkrast

Sröfvas. Men ej må förmyndaren sjelf handla till sig något af
en omyndiges gods, löst eller fast.» Den frihet, som denna paragraf
lemnar åt förmyndaren med afseende på handhafvandet af
den omyndiges kontanta penningar, bär föranledt icke så få oegentligheter
till betydlig skada för myndlingen. Detta förhållande
har gifvit mig anledning att på anmodan från liera håll framlägga
ett förslag om en sådan ändring af denna paragraf, som jag
i mm motion framstält, nemligen att paragrafen skulle erhålla följande
lydelse: »De lösören, som omyndig ej sjelf behöfver, böra till
hans nytta föryttras, och hans redbara penningar skall förmyndaren
i den omyndiges namn antingen genom ''inlåning mot första
inteckning i fastighet eller genom deposition i säker hankinrättning
så förränta och förkofra, som bäst och säkrast ske kan. Men ej
må förmyndaren sjelf handla till sig något af den omyndiges gods,

5f:o 31.

Onsdagen den 18 April.

Om ändring i löst eller fast.» Detta mitt förslag har af utskottet afstyrkts,
22 kap. 4 § enär utskottet ansett, att en sådan ändring icke vore välbetänkt.
ärfdabaiken. p)e s]jäl för afslag, utskottet anfört, äro till antalet tre. Det första
(Forts.) skälet är det, att om min motion bifölles, skulle genom penningarnas
utlåning mot inteckning eller deras insättning på deposition
i bankinrättning den omyndige tillförsäkras allt för låg ränta.
Mot detta utskottets skäl får jag endast i korthet anföra, att jag
för min del anser det vara vida förmånligare för den omyndige att
få lägre, ränta än att riskera att helt och hållet förlora sitt; kapital.
Det andra skälet, som utskottet anfört, är, att om man. bestämde,
att omyndigs medel skulle utlånas mot första inteckning,
den oegentligheten kunde inträffa, dels att inteckningen kunde vida
öfverstiga fastighetens verkliga värde och dels att den omfattade
så litet belopp, att det vore orimligt, om icke egendomen skulle
utgöra säkerhet för större belopp än lånet mot denna första inteckning.
Jag får för min del erkänna, att utskottet der haft
rätt, men jag har i slutet af min motion förbehållit utskottet frihet
att, derest skäl dertill förefunnes, föreslå någon ändring i mitt
förslag, och jag har talat med en ledamot af utskottet derom att
förslaget skulle kunna ändras derhän, att utlåning mot inteckning
kunde få ske till halfva taxeringsvärdet eller kanske något .derutöfver.
Utskottet har emellertid icke begagnat sig af den frihet,
jag som motionär lemnat detsamma, utan har helt enkelt tillbakavisat
förslaget, sådant det till sin ordalydelse förelåg. Det tredje
skälet, utskottet anfört mot bifall till motionen, är. att, om omyndigs
penningar endast skulle få utlånas mot första inteckning eller
insättas på deposition i bank, den ort, i hvilken förmyndaren bodde,
skulle blifva lidande derigenom, att välkända och fullt vederhäftiga
personer icke kunde få låna något af den. omyndiges medel.
Ja, det är just häri sjelfva kärnpunkten af motionen ligger. Om
det vore så, att det här gälde endast fullt solida personer, vore
derom intet att säga. Men just det förhållande, att. den lagparagraf,
som här är i fråga, gifver förmyndaren full frihet att handhafva
sin myndlings medel huru han vill, och att hans subjektiva
tycke får afgöra, huruvida den eller den är solid, gör, att man
gång efter annan får höra talas om det sorgliga förhållandet, att,
såsom det heter i utskottets utlåtande, förmyndare lättsinnigt förvaltar
myndlings medel. Derigenom att medlen få utan några inskränkningar
utlånas på sätt förmyndaren pröfvar bäst och säkrast,
just derigenom hafva förluster i så många fall inträffat.

Jag kan således för min del icke gilla de skäl, utskottet föredrag!
Helst skulle jag hafva önskat återremiss för att få frågan
under förnyad ompröfning; men då Riksdagen är så långt framskriden,
ser jag mig för närvarande nödgad att endast uttala den förhoppning,
att, då denna fråga ett annat ar återkommer, hvilket
den efter mitt förmenande måste göra, lagutskottet då måtte visa
sig mera välvilligt stämdt mot densamma än hvad nu varit fallet.
Jag har intet yrkande att göra.

Onsdagen den 18 April.

N:o 81.

Herr Petersson i Brystorp yttrade: Sedan år 1884, då kong! för- Om ändring
ordningen angående tillsyn å förvaltningen af omyndigs egendom kom 22 köp. 4 §
till stånd, vet jag, att åtminstone i min ort icke tillskyndats omyn- <‘rfdabalken.
dig någon förlust eller skada, och skulle hvad motionären uppgif- (-Forts.)
ver verkligen händt, eller att omyndig tillskyndats förlust, får jag
saga, att det omöjligen kan hafva varit lagens fel, utan måste hafva
varit dens, som icke velat handhafva lagen efter dess föreskrifter.

Gode män skola hafva tillsyn öfver hur förmyndaren förvaltar
myndlingens rätt, och denna tillsyn skall utöfvas icke blott en
gång om året, utan när som helst hafva de rätt att fordra, att
förmyndaren skall visa den säkerhet, mot hvilken den omyndiges
penningar äro utlånta. Skulle gode män försumma detta sitt åliggande,
har domstolen full rätt att göra det, och skulle äfven domstolen
försumma något dervidlag, tillkommer det den omyndiges
närmaste slägtingar att väcka talan derom. Jag kan icke förstå,
att det är lagens fel, utan är det fel, ligger det hos den, som icke
handhar lagen efter dess föreskrifter. Här har talats om att medlen
skulle insättas på bankinrättning eller utlånas mot inteckning,
men motionären har dervid visst förglömt den stora mängd af förmynderskap,
som afse en behållning af 50—100—150 kr. Skola
dessa medel insättas på banken, går hela afkastningen åt till reseoch
traktamentsersättning, när förmyndaren skall insätta medlen
och taga ut räntan, men lian bör väl hafva något qvar att bekosta
den omyndiges uppfostran. Jag skall framdraga ett exempel på
hur illa det skulle ställa sig för många, om motionärens förslag
blefve lag. I den trakt jag tillhör finnas många små arrendatorer.
En sådan blir enkeman och har några barn. Han får behålla
lösegendomen, och den går åt till barnens uppfostran, men
han får emellertid behålla den och kan derför sitta qvar vid egendomen.
Skulle nu medlen ovilkorligen! insättas på banken, hvad
hände då? Jo, då finge han ovilkorligen sälja bort sina lösören
och skiljas_ från egendomen och blefve då kanske urståndsatt att
uppfostra sina barn, och socknen finge kanhända taga hand om dem.

På alla dessa skäl får jag yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, och efter af
herr talmannen i sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkten 2.

I ordningen förekom härefter lagutskottets utlåtande n:o 46, ^ndehbaiken.
i anledning af väckt motion om ändring af 17 kap. 10 § handelsbalken.

Bifölls.

§ G -

Om ändring aJ

t7 kap. JO

N:o 81.

Onsdagen den 18 April.

Om ändring af Herr A. P. Gustafsson hade i en inom Andra Kammaren väckt

Sedan tages omyndigas fordran hos föräldrar eller förmyndare
ut. Äro förmynderskap flera, hafva de omyndiga sig emellan lika
rätt. Har den, som myndig blifvit, utan visadt laga förfall låtit
sin fordran outsökt innestå längre tid än tre år, sedan förmynderskapet
vipphört, vare han den förmånsrätt förlustig, som ofvan
sagd är.

Lag samma vare, der icke tillträdande förmyndare inom lika
tid utsökt omyndigas fordran hos den, som förut förmyndare
varit.

Utskottet liemstälde, att motionen icke måtte af Riksdagen
hifallas.

Efter uppläsande af denna utskottets hemställan anförde

Herr Gustafsson: Då jag väckte denna motion, tänkte jag,
att med den utredning af frågan, som den innehöll, det icke skulle
möta några svårigheter att få Riksdagen att gå in på förslaget.
Men då utskottet afstyrkt motionen, och det kommit till min kännedom,
att Första Kammaren redan afslagit densamma, skall jag
endast be att få säga några ord i afseende å mitt förslag. Om
man ser på 17 kap. handelsbalken, så säges der, sedan förut uppräknats
åtskilliga klasser af förmånsrätter, uti § 10: »Sedan tages
omyndigs fordran hos föräldra ” n" 1 '' Jag tänker,

denna paragraf skrefs, att me-___v____0 ____ >n sådan per son,

som för åtskilliga år sedan uppnått myndig ålder. Men huru
som helst, så är det nu gällande praxis, att den i omnämnda pagraf
omtalade förmånsrätt kan bibehållas, snart sagdt, huru länge
som helst, och om förmyndaren kommer på obestånd, eger han rätt
att bestämma, huruvida den eller den skall hafva förmånsrätt framför
en annan. Han är icke skyldig att tillkännagifva för någon
myndighet, att den eller den fordran skall utgå med förmånsrätt
framför en annan. Intecknad fordran och åtskilliga andra fordringar
hafva ju sina lagbestämda tider och förutsättningar för
att förmånsrätt för dem skall bibehållas. Men beträffande förmyndaremedel
finnes ingen sådan föreskrift; de kunna ju behållas,
snart sagdt, huru länge som helst, utan att förmånsrätten
förloras.

Jag torde kunna försvara mitt motiv för motionen bäst genom
att relatera, hvad utskottet sjelft i sitt utlåtande anfört. Der
nämnes först, att 23 kap. 4 § ärfdabalken innehåller bestämmelse
om den tid, inom hvilken afgående förmyndares redovisningsräkning
får klandras af myndling. Sedan säger utskottet med
1891 års riksdag: »Praxis hade emellertid utvecklat sig derhän, att
förmånsrätten åtföljde myndlingens fordran, så länge denna hölles

*o«aei*oa(Ken. att 17 kap, iu § handelsbalken skall erhålla följande lörändraae
(Forts.) lydelse:

att det kan väl icke gerna

halva varit lagstil tårens

J__________ — 1

mening, då

Jf:o 31.

Onsdagen den 18 April.

vid lif.» »Eu dylik praxis», heter det vidare, »vore emellertid betänklig
för den allmänna krediten och egnad att föranleda missbruk
af hvarjehanda slag. Särskild! hade fall förekommit, då förmyndare
begagnat myndlings medel i egen rörelse samt affärsvänner
till den förre, okunnige om detta förhållande, föranlåtits
att bevilja honom kredit i allt för stor utsträckning». Jag
har så mycket större skäl att instämma i detta uttalande, som jag
har i färskt minne Kong], Maj:ts dom den 31 augusti 1880. Det
var, som många af herrarne torde erinra sig, då fråga om en grosshandlare
i Örebro, hvilken till stor del bedrifvit sin rörelse och
uppehållit sin kredit med medel, dem han innehaft till följd af ett
förmynderskap, som åtskilliga år förut upphört. F. d. myndlingen
bevakade å inställelsedagen i konkursen sin fordran med förmånsrätt.
Förmånsrätten klandrades, saken drogs under domstol, och
högsta domstolen tillerkände den forne myndlingen förmånsrätt
för hans fordran. Detta är ett prejudikat, som vanligen tillämpas
vid afdömandet af dylika mål. Ett annat liknande exempel torde
det tillåtas mig att anföra från en nu pågående konkurs, i hvilken
jag sjelf är god man. Den, som i detta fall gjort konkurs,
har, i likhet med hvad förhållandet var med den förstnämnde
grosshandlaren,, för åtskilliga år tillbaka innehaft förmynderskap
för tre omyndige, som, då konkursen inträffade, för länge sedan
uppnått myndig ålder. Hvad var naturligare, än att de, med det
prejudikat vi hafva, begagnade sig af att bevaka sin fordran med
förmånsrätt? De öfriga tordringsegarne protesterade mot förmånsrätten.
Frågan drogs inför häradsrätt, Häradsrättens dom blef
naturligtvis i öfverensstämmelse med högsta domstolens af den 31
augusti 1880. Jag bär ej något exempel derpå att framdraga, men
det kunde ju hända,, att en enda fordringsägare skulle kunna på
detta sätt tillskansa, sig alla tillgångar^ i en konkurs. Utskottet
säger på sid. .2, citerande hvad lagutskottet vid nästlidet års
riksdag anfört i denna fråga — och äfven i denna punkt sammanfaller
utskottets åsigt med min —: »Den företrädesrätt vid konkurs,
som enligt nu gällande lag tillkommer myndling under förmynderskapet,
bör enligt utskottets åsigt följa honom i hans fordringsrätt
endast så lång tid, efter det förmynderskapet upphört,
som skäligen kan vara erforderlig för medlens uttagande hos den
förre förmyndaren.» Och sa heter det i fortsättningen: »Enligt
hvad här ofvan blifvit antydt, måste det nemligen anses såsom ej
väl öfverensstämmande med de öfrige borgenärernas rätt, att den
myndigblifne eller den omyndiges nye målsman, ehuru han är fullkomligt
berättigad att af förre förmyndaren utkräfva de hos denne
innestående medlen och sjelf är i besittning af alla de egenskaper,
som göra det för honom möjligt att iakttaga sin rätt, skall, sedan
han en längre tid låtit dem stå inne och derigenom tydligen byggt
sin rätt på blott personlig tillit till förre förmyndaren, fa emot
andra personer begagna sig af det företräde, som tillerkänts den
omyndige just på grund af lians omyndighetstillstånd.» Detta kan
jag godt tillämpa på det senare exemplet, som jag anförde i afseende
Andra Kammaren»! Prof. 1H94. N:o SL 3

Om ändring af
17 kap. 10 §
handels}) alken.
(Forts.)

Jf;o 31. 34 Onsdagen den 18 April.

Om ändring af k den senare konkursen och hvari jag omnämnde, att jag är god man:
it kap. io § de personer, som der bevakade sina fordringar med förmånsrätt,
JiandeUbaiken. stodo i sadant förhållande till gäldenären, att de ovilkorligen un(Forts.
) (]er en lång följd af år måste hafva varit medvetna om hans ekonomiska
ställning; men likväl behagade dessa icke förut göra sina
fordringsanspråk gällande, i förlitande på att de hade sin förmånsrätt
bevarad.

Jag torde icke behöfva uppehålla kammaren längre med detta.
Då Första Kammaren redan afslagit min motion, tjenar det ju icke
mera något till att tala derom nu. Jag förstår, att frågan för i
år förfallit. Men jag kan icke underlåta att uttrycka mm förundran
öfver att lagutskottet, ehuru det upptagit min motion så
välvilligt, som det i sitt utlåtande säger, dock kan »hemställa, att
motionen icke må af Riksdagen bifallas», och detta af det skäl, att
denna fråga så nyligen varit föremål för pröfning af Kongl. Maj:t.
Ja, det kan så vara. Men för min del kan jag näppeligen godkänna
detta såsom något skäl. Yi hafva exempel på att ett förslag
framlagts i en kongl. proposition ena aret och da afslagits, men
följande år framkommit på enskild motionärs initiativ och då i
något litet förändrad form antagits af Riksdagen. Jag förstår
icke, om jag gått ogrannlaga till väga, då jag återigen väckt fragan
på tal. Ehuruväl jag skulle hafva ganska god lust att gorå ett
yrkande, skall jag emellertid för denna gång afstå derifrån. Saken
får väl växa till sig, tills den hinner, så att säga, mogna.

Jag har intet yrkande att göra, herr talman!

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Föredrogos, hvart för sig, och biföllos lagutskottets utlåtanden:
n:o 47, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 10 kap. 5 § strafflagen; och

n:o 48, i anledning af väckt motion om ändring af 11 kap.
13 § strafflagen.

§ 13-

Om beviljande Till handläggning företogs härefter statsutskottets utlåtande,

af ytterligare n:0 44, i anledning af väckt motion om beviljande af ytterligare
anslag för answ för låneunderstöd åt enskilda jernvägsanläggningar.

låneunderstöd °

åjernvägsda I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 120) hade herr
anläggningar. F. Berguf jemte tretton andra af kammarens ledamöter hemstält,
att Riksdagen måtte till låneunderstöd åt enskilda jernvägar intill
högst halfva anläggningskostnaden och under bestämmelser i
öfrigt, som af 1891 års Riksdag blifvit faststälda, till Kongl. Maj:ts

Onsdagen den 18 April.

N:o 81.

förfogande ställa ytterligare ett extra anslag af fem millioner Om beviljande
kronor, att utgå under åren 1895 och 1896. <*/ ytterligare

. , Pä anförda skäl hemstälde emellertid utskottet, att motionen för

icke måtte af Riksdagen bifallas. låneunderstöd

0 åt enskilda

IT T) jtrnvägs JleiT

Herglöf begärde ordet och yttrade: Herr talman! Här anläggningar.
föreligger en lifdömd, för hvilken jag ämnar att hos kammaren (forts.)
begära nåd.

Vi. äro 14 ledamöter af denna kammare, som hafva framburit
till Riksdagen en anhållan derom, att Riksdagen måtte till låneunderstöd
åt enskilda jernvägar intill högst halfva anläggningskostnaden
och under bestämmelser i öfrigt, som af 1891 års Riksdag
blifvit faststälda, till Kongl. Maj:ts förfogande ställa ytterligare
ett extra anslag af fem millioner kronor att utgå under
^r®n 1895 och 1896. .De föregående anslagen till jernvägslån hafva
behandlats först år 1871 pa sådant sätt, att till regeringens förfogande
stälts ett belopp af 10,000,000 kronor att utgå med 2,000,000
kronor om året. År 1876 beviljades på enahanda sätt ett belopp
af 10,000,000 kronor till låneunderstöd åt enskilda jernvägar. Men
år 1881 _ förändrades dessa låneförhållanden så, att beloppet nedsattes
till endast 5,000,000 kronor. Under perioden 1882—1886
beviljades _ dock ett extra anslag af 2,345,500 kronor, så att för
femårsperioden 1882—1886 lånebeloppet för de enskilda jernvägarne
uppgick till 7,345,500 kronor. År 1886 beviljades återigen 5,000,000
kronoroch för perioden 1887—1891 beviljades extra 2,068,000 kronor,
,sa att under denna period det utgjpk för ifrågavarande
ändamål sammanlagdt 7,068,000 kronor. År 1891 eller för den
period, som nu föreligger, åren 1892—1896, begärdes af åtskilliga
motionärer ett anslag af 10,000,000 kronor såsom låneunderstöd åt
enskilda jernvägar. Denna hemställan vann icke Riksdagens bifall.

Såsom skäl derför anfördes, dels att flere af de dä till byggande
ifrågasatta jernvägarne antagligen ej komme till utförande, dels
ock att för några andra understöd medelst statslån icke lämpligen
borde beviljas. _ Det visade sig dock snart, att det belopp af 5,000,000
kronor, som_ Riksdagen anslagit, var otillräckligt, hvarför ock vid
1892 års riksdag ytterligare motioner framkommo om att höja
detta anslag med 5,000,000 kronor. Icke heller denna hemställan
blef af Riksdagen bifallen. Utskottet anförde såsom skäl för sitt
afstyrkande följande: »Inom Riksdagen hafva ofta framhållits olägenheterna
deraf, att jernvägsarbetena i landet under vissa tidsperioder
forceras och dervid draga till sig en betydlig arbetsstyrka
till skada för jordbruk och öfriga näringar, medan åter under andra
tider jernvägsarbetena drifvas i väsentligt mindre omfång, hvarigenom
arbetsbrist uppstår. Detta förhållande torde väl ej kunna
genom statens försorg förekommas, men den fordran torde dock
höra ställas å staten, att den icke genom sina åtgärder bidrager
till framkallande åt omförmälda olägenheter. Enligt utskottets
uppfattning skulle detta senare i viss män blifva händelsen, om
en rubbning vidtoges i den ordning, som under en längre tid varit

N:o 81.

Om beviljande
af ytterligare
anslag för
låneunderstöd
åt enskilda
jernvägsanlåggningar.

(Forts.)

Onsdagen den 18 April.

gällande med afseende ä beviljandet af fond för låneunderstöd till
enskilda jernvägsan lägga ingår.» Dessa voro de skäl, som utskottet
år 1892 anförde för sitt afslag.

Således blef det och förblef det endast 5,000,000 kronor, som
stodo till vederbörandes förfogande som lån för aren 1892—1896
tillämnade jernvägar. Bland de sökande, som anmälde sig för att
få del af denna lånefond på 5,000,000 kronor, befann sig Varberg
—Månsarps jernväg. Denna jernväg utgår från staden Varberg,
går genom åtta socknar i Halland, åtta socknar i Kinds härad i
Vestergötland och fem socknar i Mo härad af Jönköpings län. Dessutom
hafva åtta socknar i Halland samt 24 socknar inom Elfsborgs och
Jönköpings län, som ligga inom trafikområdet, nytta och fördel åt
samma jernväg. Den ingår vid Månsarp på Jönköping—Vaggerydjernvägen
samt kommer der in i Tabergs bergslag och i förbindelse
med Jönköpings stad. Jernvägen, derå koncession erhölls år 1892,
skall hålla i längd 147,30 kilometer, kostnaderna hafva beräknats
till 4,440,000 kronor, och anläggningen har af sakkunnige ansetts
vara af mycket stor betydelse och vigt såväl för de orter, jernvägen
kommer att genomgå, som med afseende å tillstötande jernbanor.
Särskildt bör jag fästa uppmärksamheten på att jernvägen berör eu
mängd stora och betydande skogstrakter. Staten har inom jernvägen.
s rayon en areal af 667 hektar, som åt jernvägsanläggningen
skulle skörda betydlig vinst och fördel.

Emellertid fick denna jernväg icke något med af nämnda tern
millioner. Att sakliga skäl dervid icke gjort sig gällande, utan
att det varit åtskilliga personliga och politiska hänsyn, som blifvit
bestämmande vid medlens utdelande, kan man noga se, när man
beaktar, att Norra Södermanlands jernväg erhöll 1,800,000 kronor,
Malmö—Tomelilla jernväg 1,300,000 kronor, Uddevalla—Lelången
1,247,000 kronor samt Norrköping—Söderköpings jernväg 650,300
kronor. Ställer man dessa fyra jernvägar i jemförelse med den
ifrågavarande jernvägen, Varberg—Månsarp, skall man nogsamt
finna, att dessa fyra jernvägar i sakligt hänseende stå långt efter
den af mig omförmälda. Vid vår ansökning om lan hade vi fogat
nödiga handlingar, såsom kartor, ritningar, kostnadsberäkning,
trafikberäkning och teckningslistor, utvisande, att teckningen var
tillfredsställande för erhållande af lån. Men, som jag nyss säde,
vi blefvo utan. Skälet dertill var, efter hvad som kunnat meddelas,
att penningarna ej räckte till. Ja, vi hafva hugnats med
deltagande och beklagande, att det vore ledsamt o. s. v., tröstats
med att det kunde framläggas sjelfständig proposition om ifrågavarande
bana o. s. v. En ledamot af regeringen har till och med
rest efter linien, besett trakten och funnit den mycket lämplig för
och i behof af en jernväg. En proposition lärer äfven varit under
utarbetande i vederbörande departement, men så kom frågan om
vestkustbanans inköpande och drog ett streck öfver alla andra
jern vägsförslag Man befarade, att de små förslagen kunde vålla
hinder för inköp af denna stora jernväg. Men då man nu vågar
hoppas, att staten icke skall blifva invärfd uti ett sa stort och

Onsdagen den 18 April.

N:o 81.

obehöflig! affärsföretag, bör man i stället hjelpa andra jemvägar
till utförande.

Af hvad jag nu yttrat vill det synas, som om mitt uttalande
vore temligen ensidigt, då jag blott yttrat mig om en jernväg och
den, för h vilkens tillkomst mm ort kan ega största intresse. Men saken
är den, att i utskottsbetänkande! förekommer, sedan utskottet omnämnt
de. förut för jernvägsanläggningar lemnade anslag, bland
annat följande uttryck: »Att nu öfverskrida detta belopp genom
att för periodens återstående två år anslå ytterligare medel för
lån till jernvägar, synes utskottet icke vara att tillråda, allra
minst i den omfattning motionärerna föreslagit.» Detta uttryck,
»allra minst i den omfattning motionärerna föreslagit» har kommit
motionärerna att tro, att utskottet vore böjd! för ett mindre belopp.
Detta har ock gjort, att motionärerna enat sig om att nedsätta
sina anspråk på anslag till lån för innevarande period och
samla sig om en lägre siffra. Motionärerna hafva äfven ansett den
af mig omtalade jernvägen Varberg—Månsarp stå främst i ordningen
för att få statslån till sitt utförande. I öfrigt är att
märka, att om denna jernväg skulle få vänta till nästa femårsperiod
och då taga sitt lånebehof, 2,220,000 kronor, af de fem millioner,
som då sannolikt anvisas, skulle så stor del af dem åtgå,
att de andra motionärernas tillämnade jernvägar fingo till större
eller mindre del afvakta ytterligare en period. Af denna anledning
hafva motionärerna ansett önskligt, att åtminstone det belopp,
som erfordras för Varberg—Smålands-banan, nu måtte af Riksdagen
beviljas. Härvid är äfven att beakta, hurusom för hvar och en
af de två första låneperioderna, åren 1871 och 1876, tio millioner
stäldes till Kongl. Maj:ts förfogande, och att om man till det belopp,
som under sista perioden utgått, eller 7,350,000 kronor, lägger
2,650,000. kronor, skulle beloppet för sista perioden ändå ej blifva
mer än tio millioner, och detta kan väl icke anses vara för högt i
en tid, då så många jern vägsförslag föreligga och då dessa med
fullt fog kunna gorå anspråk på lån. Det är af denna anledning,
jag hållit mig till omförmälda jernväg och ansett mig böra för
densamma påkalla herrarnes uppmärksamhet. Det invändes naturligtvis,
att denna jernväg ju kan vänta i två år till eller till låneperioden
1895—1896, och då bör den hafva godt hopp om att få
lån. Ja, det vore ju bra, om man kunde vänta. Men vi hafva en
koncession, som redan en gång måst förnyas och som vi måste bevara
— de kommuner, som tecknat bidrag till företaget, afvakta med
otålighet dess raska fortskridande — enskilda personer, som jemväl
tecknat sig för delaktighet, vänta med oro, att jern vägsar betet
skall påbörjas — landstingen, som jemväl gjort anslag för företaget,
vilja snart se något resultat — och de många jordegare,
som genom köpebref upplåtit mark, som erfordras för jernvägens
framdragande, böra snarast möjligt vinna visshet om fullbordandet
af deras köpeaftal. Allt detta gör, att man icke kan vänta, allra
helst som en del af de gjorda teckningarna under innevarande år

Om beviljande
af ytterligare
anslag för
låneunderstöd
åt enskilda
jernvägsanläggningar.

(Forts.)

N:o 31.

Onsdagen den 18 April.

Om beviljande förfalla, och med detsamma torde hela detta företag, som går löst
“•f Tt"** 147,3 0 kilometer, anses vara förfallet.

låneunderstöd Om man ställer i jemförelse lånefrågorna nu och förr, kan
åt enskilda man icke undgå att känna ett visst medlidande med de trakter,
jemvägs- som förr icke kunnat vara med och som nu söka bereda sig bättre
anläggningar, kommunikationer. Under första perioderna lemnade staten icke
(Forts.) endast lån, utan äfven anslag för jern vägsföretag, och till en början
utgingo lånen med belopp, motsvarande icke blott halfva anläggningskostnaden
för jernvägen, utan i regel */« deraf. När man
nu knappar af allt mer och mer och utfinner allt flera svårigheter
för lånens erhållande, så uppstå de största svårigheter för de orter,
som ännu finnas qvar utan jernvägar, att få sådana. Beklagligt
nog är det de fattigaste och sämst lottade orterna, som äro qvar,
och der börjar man nu inse, att om man fortfarande skall sakna
den kraftiga häfstång, som jernvägen är, skola dessa orter alltid
blifva efter och lidande.

Se vi vidare på huru olika trakter blifvit gynnade, så visa de
statistiska uppgifterna, att Hallands län icke fått en enda kilometer
statsjernväg samt att det finnes inom Elfsborgs län 82 kilometer
och inom Jönköpings län 175 kilometer. När nu dessa län
fått delvis ingenting och delvis endast små anslag för jernvägar
samt dessa erhållits endast eller hufvudsakligen genom enskildes
uppoffringar, så torde det icke vara för mycket, att någon uppmärksamhet
egnas de anspråk, som nu ställas på Riksdagen. Se
vi på de norrländska länen, finna vi, att Gefleborgs län har 356
kilometer samt Jemtlands och Vesternorrlands län hvardera 359
kilometer statsjernväg. Detta framvisar ju tydligt, att de län,
som skulle hafva nytta af den af mig nu ifrågasatta nya jernvägen,
icke hafva uti ifrågavarande hänseende dragit mycken nytta
af staten. Hallands län har försökt att få en statsbana efter
kusten, men begäran derom afslogs af Riksdagen. Provinsen har
sedan sjelf med mycket arbete skaffat sig en egen jernväg, men
denna jernväg blef för utmärkt och så utmärkt, att provinsen nu
anses icke höra ega den, utan skall den köpas in för statens räkning.
Allt detta bör väl komma en hvar att beakta det spörsmål,
som nu ställes på Riksdagen af folket i de aflägsna orterna, som
vänta och vänta att få kommunikationer. Deras tålamod måste
någon gång taga slut. De inre delarne af Hallands län och åt
Kinds härad samt Mo härad äro så i saknad af kommunikationer,
att de icke kunna uppdrifva sitt jordbruk, livilket förhållande bäst
visas deraf, att de hafva 5 å 6 mil att på axel föra de förnödenheter,
som de behöfva, och de landtmannaprodukter, de kunna försälja.
De kunna på grund häraf icke följa med andra orter i utveckling,
men de hafva samma skatter som andra läns invånare,
de hafva fått sina bevillningsbördor fördubblade, men man är ändock
icke böjd att göra minsta uppoffring för att bereda dem
bättre kommunikationer. De sjelfva offra hälften af det belopp,
som erfordras, och begära blott att få låna återstoden. Nej, svarar
man, vi måste numera till och med akta oss för att låna ut af

Onsdagen den 18 April

N:o 31.

statsmedel. Det skulle man sagt förut men icke nu, då de sämst Om beviljande
lottade orterna söka skalfa sig kommunikationer. Vi hafva förut V y^rltgare
byggt enskilda jernvägar och lemnat medel till dem. Vi hafva r°nomrfrrr7i''.f
byggt 5,651 kilometer enskilda jernvägar, till hvilka lemnats åt enskilda
53,918,795 kronor i statslån. Det är på dessa lån, som, enligt jemvägshvad
utskottet säger, vi förlora så mycket penningar. Men sä anläggningar.
länge man icke förlorar mer än utskottet uppgifvit, är det san- (Forts.)
nerligen ej mycket att tala om. Eller skulle det månne vara så
farligt, om staten, då vi hafva 5,651 kilometer enskilda jernvägar,
för några af dessa jernvägar skulle några år få vänta med ränta
och amortering. De komma nog så småningom in, när jernvägarne
ha kommit i gång och trafiken blifvit ordnad. Skulle man vilja
vara alldeles af med dessa 5,651 kilometer jernväg mot att å andra
sidan icke löpa den risken att förlora litet ränta? Jag tror, att
om detta spörsmål stäldes till kammaren, skulle svaret blifva: vi
behålla hellre jernvägarne och förlora något ränta. Staten har
2,819 kilometer statsbanor. Dessa gåfvo 1892 en nettoinkomst af
2,29 procent. Skulle vi derför vilja beklaga oss öfver statsbanorna,
emedan de icke bära sig? Det är val icke en affär, som staten
drifver, att bygga jernvägar på spekulation eller att låna ut penningar
och taga hög ränta, utan ändamålet är väl att staten skall
sätta sitt eget folk i tillfälle att följa med sin tid och deltaga i
konkurrensen på den stora verldsmarknaden.

På grund af hvad jag anfört tror jag mig hafva visat, att
den föreliggande frågan är mycket vigtig och beaktansvärd, och
jag skulle icke hafva höjt min röst för denna sak, om jag icke
visste, att den ifrågasatta jernvägen vore af stort behof. Jag har
rest genom hela den bygd, som af jernvägen skall beröras, och i
de olika socknarna besökt kommunalstämmor, der jag hört folket
klaga öfver att de icke ega några kommunikationer. Nu begär
man endast, att dessa trakter skola blifva likstälda med andra
delar af landet, och jag är öfvertygad om att staten på begärda
lånet icke skall förlora räntor och amortering, ty den ifrågasätta
jernvägen skulle kosta blott omkring 30,000 kronor per kilometer,
och de ifrågavarande trakterna äro, om de få kommunikationer,
tillräckligt lifskraftiga för att gifva honom full trafik.

Mine herrar, det utslag, som utskottet nu meddelat, det är
mycket dåligt. Domstolarne meddela också många gånger utslag,
som äro dåliga, men det fins en utväg att få sådana utslag ändrade,
och jag vädjar nu i denna sak till kammaren med begäran om nåd
för den lifdömda motionen.

Då det är ädagalagdt, att den jernväg, som jag här omnämnt,
är af ett stort behof påkallad, dä myndigheterna, och deribland
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillstyrkt beviljande af lån och
att en kongl. proposition måtte afiåtas derom, då regeringen liar
förklarat, att (Ten nog skulle vilja lemna erforderliga penningar,
men att den icke bär några, och då regeringen icke har mod att
begära ytterligare låneanslag till jernvägarne, her jag, herr talman,
att på det sätt få yrka bifall till den i ämnet väckta niotio -

N:o 31.

Onsdagen den 18 April.

Om beviljande nei^
«/

att Riksdagen till låneunderstöd åt enskilda jernvägar intill
'' y<terh9n>’e högst halfva anläggningskostnaden och under bestämmelser i öfrig!,
neunlerttöd som 1891 års Riksdag hlifvit faststälda, till Kongl. Majrts förfogande
ställer ett extra anslag af 2,650,000 kronor att utgå under

låneunderstöd
åt enskilda
jernvägsanläggningar

(Forts.)

åren 1895 och 1896.

Häruti instämde herrar Anderson i Tenhult och Carlsson.

Herr Persson i Mörarp: Herr talman, mine herrar! Jag kan
ju icke neka till att motionären kan hafva rätt, i hvad han yttrat
om denna banas stora vigt och betydelse för de orter, som af den
skulle beröras, men jag tror dock för min del icke, att Riksdagen
är villig att nu bifalla vare sig motionen eller det förslag, som
motionären här framstält. Det är ju så, att Riksdagen beviljat
ett visst belopp, som under de senare åren beräknats till en million
kronor om året, till låneunderstöd åt enskilda jern vägsföretag,
och jag tror för min del icke, att det under närvarande förhållanden
är rådligt för Riksdagen att öfverskrida detta belopp, emedan
statens fordringar för räntor å utlemnade lån, som icke vederbörligen
influtit, under de senare åren vuxit ganska betydligt.
Dertill kommer, att under den sista tiden på ett och annat ställe
förhållanden kommit i dagen, som visa, att man försökt att på,
snart sagdt, alla möjliga sätt få till stånd aktieteckningar, som i
sjelfva verket endast äro mera eller mindre fingerade och afsedda
att få upp aktiekapitalet för jern vägsbyggnaden så högt, att man
på grund deraf kan erhålla onaturligt höga statslån. Jag tror
derför, att Riksdagen, innan den rubbar sitt eu gång fattade beslut
att under innevarande femårsperiod anvisa endast fem millioner,
hvilka ju redan äro utdelade, bör meddela nya bestämmelser i afseende
å lånevilkoren, så att lånen måtte blifva mera afpassade
efter de verkliga aktieteckningarna och de inbetalningar å aktiekapitalet,
som verkligen egt rum.

Jag vill gerna erkänna, att motionären icke saknat anledning
att framkomma med sitt förslag, emedan, då dessa låneansökningar
sist pröfvades, regeringen måhända bort taga mera hänsyn till de
anspråk, som framstäldes just från denna bana, emedan den kanske
varit lika berättigad till understöd från denna lånefond som någon
af de andra banorna, som fingo dylika lån; men detta är en sak,
som Riksdagen icke gerna kan inlåta sig på, då Riksdagen en gång
till Kongl. Maj:ts förfogande stält ett visst belopp för sådana
ändamål.

Då jag sålunda tror, att Riksdagen icke för närvarande bör
lemna vidare låneunderstöd åt enskilda jernvägar, så skall jag be
att få yrka bifall till utskottets betänkande.

Herr Nyländer: Att den nuvarande lånefonden för understöd
åt enskilda jernvägsföretag är alldeles för liten, har redan framhållits
af den ärade talaren på hallandsbänken. Det är icke möjligt
att nr denna fond, som för närvarande är och under ytterligare

Onsdagen den 18 April.

N:o 81.

några år synes komma att blifva alldeles blottad på tillgängliga
medel, i en icke allt för aflägsen framtid tillgodose de önskningar
om lån, som från landets skilda delar framställas, och derför framkomma
också tid efter annan framställningar till Riksdagen såväl
derom att denna fond måtte ökas som äfven om särskilda låneunderstöd
åt vissa speciella jernvägsföretag. Nu bar det visserligen
sagts, att staten ej,bör öka denna fond för att icke uppmuntra
dessa enskilda jern vägsanläggningar; men jag vågar dock hysa en
annan uppfattning. Det är efter min mening fullt berättigadt
och rigtigt, att staten, i fråga om beredande af tidsenliga kommunikationer,
räcker den enskilda företagsamheten eu hjelpsam hand
och underlättar de enskilda sträfvanden, som i särskilda trakter
göras för att kunna konkurrera med andra orter, som redan äro
tillgodosedda med tidsenliga samfärdsmedel.

Hvad nu särskildt beträftår den af den förste talaren omnämnda
jernvägen, så äro de orter, som af denna skulle beröras,
i synnerligen stort behof af denna kommunikationsled; och jag
vågar tro, att om herrarne närmare kände till dessa trakter med
deras sträfsamma och idoga befolkning, så skulle denna begäran
om låneunderstöd icke röna så starkt motstånd.

Jag kan derför, herr talman, icke annat än instämma med
herr Berglöf och yrkar bifall till hans förslag.

Herr Svensson från Karlskrona: Att gent emot stats utskottets

kompakta majoritets afstyrkande af denna motion söka
vindicera ett bifall till densamma, det är naturligtvis omöjligt,
men för bifall synes mig tala, förutom de goda skäl, som talaren
på hallandsbänken framhöll, ytterligare det skälet, att, då nu genom
jernvägsarbetenas upphörande i Norrland en mängd arbetare
blifva utan arbete, man bör så mycket som möjligt understödja de
enskilda jernvägsbyggnaderna för att skaffa arbete åt dessa personer.

På grund häraf ber jag att få instämma i det yrkande, som
gjordes af talaren på hallandsbänken.

Herr Pehr son i Törneryd: Med anledning af den siste talarens
yttrande ber jag få erinra, att icke torde man behöfva hysa
någon farhåga för att det icke i den närmaste framtiden skall
ifrågasättas, att staten skall fortsätta för egen räkning med jernvägsbyggandet
i Norrland. Förslag föreligger ju redan vid denna
riksdag att bevilja ytterligare statsanslag för detta ändamål, och
förslag i den rigtningen komma säkerligen icke heller att saknas
under de kommande riksdagarne. Jag tror derför, att ur denna
synpunkt icke något skäl föreligger för att höja den lånefond,
hvarom nu är fråga. Dessutom anser jag, att man bör se till, att
man icke i onödan rubbar, hvad Riksdagen en gång beslutat. Om
vi tänka efter, hvarför Riksdagen på en gång för en hel femårsperiod
beviljar ett visst belopp såsom understöd från statens sida
i form af lån till enskilda jern vägsbyggnader, sä finna vi, att an -

Om beviljande
af ytterligare
anslag för
låneunderstöd
åt enskilda
jernvägsanläggningar.

(Forts.)

N:o 31. 43 Onsdagen den 18 April.

Om beviljande ledningen dertill är den, att Riksdagen vill blifva befriad från de
af ytterligaree}jest årligen återkommande frågorna om dylika understöd. Riksansiag
för (]a par (]erfiir sagt, att den vill för en viss tid lemna ett beåt
enskilda stämdt belopp 1 låneunderstöd, men har pa samma gång oiveriemjernvägs-
nät till Kong! Maj:t att bland de enskilda jernvägarne fördela
anläggningar, detta, belopp på bästa sätt. Jag tror, att detta tillvägagående
(Forts.) varif, praktiskt och att Riksdagen skall uppfatta det så äfven för
framtiden. Nu kan man häremot invända: Ja val, men det är för
ringa belopp, som Riksdagen hittills anslagit. Fem millioner för
fem år, det är blott en million om året, och det kan hända, att en
enda jernväg kan erhålla hela årsanslaget och ändå mera. Det
kan nog vara berättigadt att erinra härom, men jag vill påpeka,
att Riksdagen ju redan pröfvat denna fråga för innevarande femårsperiod,
och dertill kommer, att Riksdagen i några enstaka fall,
der särskild^ talande skäl hafva kunnat framhållas, har utöfver
denna fond å fem millioner beviljat särskilda anslag till enskilda
jernvägar. Derför har det sannerligen icke stannat vid dessa fem
millioner, titan, såsom herrarne se af betänkandet, hafva statsbidragen
uppgått för en femårsperiod till 7,345,500 kronor, för en
annan till 7,068,000 och för innevarande period till 7,350,000 kronor.

Det är således icke rigtigt att säga, att endast 5 millioner
kronor beviljats för hvarje femårsperiod, ty för hvarje sådan period
hafva vi kommit 2 ä 2'' /., millioner öfver de bestämda 5 millionerna.

I likhet med eu föregående talare tror jag, att den iernvägsanläggning,
som jag föreställer mig närmast varit, anledningen
till motionärernas förslag, bort vara förtjent af särskild uppmärksamhet
från vederbörandes sida vid fördelningen åt den senast beviljade
5-millionersfonden. Men i alla fall lär väl icke Riksdagen
i denna omständighet kunna finna något skäl för att ändra det
beslut, Riksdagen förut fattat i afseende på beloppet af det låneunderstöd,
som under innevarande femårsperiod bör af staten lemnas
enskilda jernvägsanläggningar; och då jag tror, att det är
särskildt vigtigt, att Riksdagen håller på sina beslut, så finner
jag deri ett så starkt skäl för bifall till utskottets hemställan,
att jag föreställer mig, att kammaren ej kan göra annat än bifalla
densamma. Med stöd af hvad jag nu korteligen anfört, får jag
yrka bifall till utskottets förslag

Herr Bexell: Jag skall be att få instämma i hvad herrar
Berglöf och Nyländer anfört i afseende pa den föreliggande frågan.
Men dessutom vill jag tilllägga, att det förefaller mig beklagligt.
om våra jernvägsarbetare vid den norra stambanan, när arbetet
tager slut der uppe, skulle nödgas fara till Norge eller Ryssland
för att få arbete. I Norge hafva anslagits störa summor till jernvägsbyggnader,
och från Ryssland har värfning af jernvägsarbetare
redan påbörjats. Det är verkligen något, som jag tror, att herrarne
böra beakta; ty det är icke så lätt att få en skicklig och uppöfvad
arbetscorps igen, sedan man en gång släppt den ifrån sig. Jag skall
derför, herr talman, yrka bifall till motionärernas förslag.

Onsdagen den 18 April.

N:o 81.

Herr Berglöf: Jag liör, att herran!e ropa på proposition; —
men jag har så många gånger hört på herrarne i saker, långt
mindre vigtiga än den nu föreliggande frågan, så att herrarne
derför få ge sig till tåls ocli höra på mig ännu en gång i denna
enligt min tanke ytterst vigtiga fråga.

Jag är den ärade representanten på blekingebänken mycket
tacksam för hans vänliga ord rörande den jern vägsanläggning,
som han förestälde sig hafva gifvit anledning till motionens framkomst.
Jag har också hört åtskilliga af statsutskottets ledamöter
säga, att om det hade särskildt motionerats om anslag till låneunderstöd
åt denna jernvägsanläggning, skulle det icke varit osannolikt,
att Riksdagen dertill särskildt beviljat anslag. Ja, mine
herrar, man säger ena gången så och andra gången så. Ena
gången säger man, att man skall motionera om anslag för en enskild
jernväg och andra gången för flera. Jag har likväl trott,
att man skulle kunna åstadkomma större intresse för frågan, då
man tager den mera vidtomfattande. Huru man än motionerar åt
folk, som ingenting vill ge, så går det inte.

Här har af den ärade talaren på blekingelänsbänken sagts, att
det icke vore någon fara för att våra jern vägsarbetare vid den
norra stambanan skulle blifva utan arbete; men jag för min del
kan icke finna annat, än att det är stor fara derför. Då statsutskottet
vid 1892 års riksdag afstyrkte en motion lika den nu
föreliggande, sade utskottet, att i afseende på jern vägsbyggandet
tvenne fall kunde inträffa; antingen att jernvägsarbetena forcerades
så, att det blefve brist på arbetare för jordbruk och öfriga
näringar, eller också att det byggdes så litet, att arbetsbrist
uppstode. Derefter fortsatte utskottet — det återfinnes på sid.
12 i motionen: — »Detta förhållande torde väl ej kunna genom
statens försorg förekommas, men den fordran torde dock böra ställas
å staten, att den icke genom sina åtgärder bidrager till framkallande
af omförmälda olägenheter». Dessa olägenheter äro, som
jag sagt, antingen brist på arbetare eller arbetsbrist. När nu staten
under innevarande år slutar med sin jern vägsbyggnad i Norrland,
och när fonden för låneunderstöd åt enskilda jernvägsanläggningar
tager slut, då hotas vi af det senare alternativet eller
brist på arbete. Jag bär mig bekant, att det fins omkring 1,000
man vid norra stambanan, som i år blifva lediga. De hafva haft
ett gifvet arbete; de hafva gått banan efter under många år, och
de kunna nu icke återgå till arbete vid jordbruk och andra näringar,
ty vi veta, huru svårt det är för en arbetare att kasta
sig in på ett nytt arbete. Derför hafva också motionärerna tänkt
sig nödvändigheten af att åstadkomma eu möjlighet för dessa lediga
arbetare att få sysselsättning; och på denna ifrågasatta 14
mil långa jernväg skulle de ju kunna få sådan. Det blir verkligen
icke Oredigt att få alla dessa afskedade arbetare såsom kringstrykare
eller kanske brottslingar här i landet.

Talaren på blekingebänken sade vidare, att ehuru man fasthållit
vid att endast bevilja 5 millioner för hvarje å-årsperiod, hade

Om beviljande
af ytterligare
anslag för
låneunderstöd
åt enskilda
jernvägsanläggningar.

(Forts.)

N:o 31.

Onsdagen den 18 April.

Om beviljande likväl undantag från denna regel gjorts, då ömmande förhållanden
af ytterligare förelegat. Men, mine herrar, nu hafva vi just här ett sådant fall.
låneunderstöd -^t annat hafva vi förut haft under nuvarande femårsperiod, då
åt enskilda särskildt lån beviljades för jernvägen mellan Sollefteå och Hernöjernvägs-
sand; och nu föreligga lika ömmande omständigheter i afseende på
anläggningar. (]en ifrågasätta jernvägen genom Halland, Småland och Vester(Forts).
götland. Det är ju icke fråga om att nu anslå penningar åt detta
jern vägsföretag, utan endast att ställa sådana till regeringens förfogande,
så att, om handlingar och ritningar befinnas klara, regeringen
må ega medel att lemna låneunderstöd. Åro sakerna icke
klara, så får naturligtvis företaget icke något understöd. Det begäres
ju icke något annat, än att medel ställas till vederbörandes
förfogande, så att denna jernväg må vederfaras samma rättvisa
som andra. På grund af dessa ytterligare skäl skall jag fortfarande
anhålla om bifall till det af mig nyss framstälda yrkande.

Sedan öfver! äggningen härmed förklarats slutad samt herr
talmannen till proposition upptagit de olika yrkandena, biföll
kammaren vitskottets hemställan.

§ 14.

Föredrogs statsutskottets utlåtande n:o 45, angående föreslagna
jernvägsbyggnader för statens räkning.

Punkten I.

Bifölls.

Ang. anslag Punkten II.

till påbörjande

af banbyggnad I en af herr O. H. Ström, med hvilken herr C. J. Mustaparta
från Boden till instämt, inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 98) hade hemstälts:
Haf"r^ida att Riksdagen måtte dels till Kongl. Maj:ts disposition ställa
ett förslagsanslag af 25,000 kronor, att redan innevarande år användas
till undersökning och utstakning af en jernvägslinie från
Boden till Haparanda, dels för år 1895 anvisa ett belopp af en
million kronor för påbörjande af banbyggnad från Boden till Haparanda
eller eventuel! åtminstone till lämplig punkt vid Kalix eif.

Utskottet hemstälde, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

I fråga härom anförde nu:

Herr Ström: Statsutskottet har hemstält, att min motion
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, då »en utsträckning
af norra stambanan utöfver den punkt, der såväl Kongl.
Maj:t som Riksdagen enligt förut gjorda uttalanden ansett denna
bana åtminstone Ulls vidare böra stanna, synes utskottet vara en
åtgärd, om hvilken i hög grad gäller, att den icke lämpligen bör

Onsdagen den 18 April.

N:o 31.

beslutas i annan ordning än efter framställning från Kongl. Maj:t, Ang. anslag
som bäst torde vara i tillfälle att undersöka, om statens intresse till påbörjande
fordrar utdragandet af norra stambanan vare sig till Kalix eif ®/jåbyggnad
eller till Haparanda och i sådant fall, när och under hvilka vilkor
ifrågavarande jern vägsanläggning bör komma till stånd». m. m.

Då utskottets motivering, som jag antager att Riksdagen (Forts.)
kommer att gilla, emellertid torde böra så uppfattas, att utskottet
menar, att, om Regeringen finner statens intresse fordra, att norra
stambanan utsträcka från Boden till Kalix eif eller till Haparanda
samt afgifver proposition härom till Riksdagen, erforderliga
medel för banans byggande m. m. nog komma att beviljas,
hoppas jag, att Regeringen, som otvifvelaktigt måste anse, att
statens intresse fordrar, att norra stambanan fortsattes till Haparanda
för att der sammanknytas med finska stambanan, nu snart
måtte anbefalla jernvägsstyrelsen att låta verkställa undersökning
och utstakning af banan samt att Kongl. Maj:t till nästa Riksdag
mätte afgifva proposition om anslag till banans byggande in. in.,
så att det öfre Norrbotten måtte blifva likstäldt med det öfriga
riket samt inom seklets slut en jernvägsinvigning af ännu större
vigt, än någon förut försiggången, må kunna firas.

Häruti instämde herrar Mustapcirta och Wallmark.

Herr Alsterlund yttrade: Herr talman, mine herrar. Jag vet
mycket väl, att, gent emot utskottets enhälliga afstyrkande af herr
Ströms motion, det icke lönar sig att yrka bifall till densamma. Det
är icke heller för att göra detta, som jag begärt ordet, utan jag har
gjort det derför, att jag ansett mig skyldig att framhålla den stora
betydelsen för icke endast Norrbottens län, utan för hela landet af
det förslag, som motionären i sin motion framstält.

Då beslutet om norra stambanans fortsättning norr om Angermanelfven
genom Vesterbottens och Norrbottens län nådde dessa
tvenne läns befolkning, helsades detta beslut med oförstäld glädje
och tacksamhet mot Konung och Riksdag. Man visste mycket väl,
hvilken mägtig häfstång jernvägen skulle blifva för dessa läns utveckling
och framåtgående; man visste, att genom densamma landtbruket
och öfriga näringar skulle upphjelpas och att nya näringar
skulle framkallas. Emellertid kan icke Norrbottens län komma i
fullt åtnjutande af alla de fördelar, jernvägen för med sig, förrän
den framdrages till riksgränsen. Det är mig väl bekant, att man
häremot invänder, att det skulle blifva farligt för försvaret, om
jernvägen byggdes upp till riksgränsen. Jag bär studerat alla de
förhållanden, som kunna ha inflytande på öfre Norrlands försvar,
och bland dessa förhållanden intaga kommunikationerna ett mycket
framstående rum. Men jag har dervid kommit till den uppfattningen,
att det är af stor vigt och betydelse för försvaret i öfre Norrland,
att jernvägen framdrages till åtminstone Kalix ådal och äfven till
riksgränsen. dag ber att med ett enda exempel få belysa detta. Ett
gammalt ordspråk säger: »den, som vinner tid, vinner allt.» Om
detta ordspråk är tillämpligt på lifvets allmänna förhållanden, då

N:o 31.

Onsdagen den 18 April.

Ang. anslag är det ännu mera tillämpligt på det undantagsförhållande, som
till påbörjande heter krig. Om vid ett eventuel krigsutbrott fienden skulle inaf
banbyggnad pry^a öfver den norra landgränsen, så lär det väl icke blifva fråga
A"'''' fafan da''''0111 lemna landet oförsvaradt vare sig till Kalix eller ännu
° mindre till Luleå ådalar, utan det måste väl blifva nödvändigt att
(Forts.) med en lämplig styrka rycka fram om möjligt ända till riksgränsen
för att om icke hindra så åtminstone fördröja fiendens framträngande
och derigenom bereda skydd åt och tid för samlingen å
lämplig punkt eller ort af den härafdelning, som kan afdelas för
Norrlands försvar. De trupper, som kunna komma att framskjutas
emot gränsen, äro gifvetvis Norrbottens regemente och 6. arméfördelningens
kavalleri eller Norrlands dragonregemente, hvilket bör
— för detta ändamål och för att vara nära till hands — förläggas
så långt uppåt norden som möjligt. Det är derför af största vigt
icke endast att skyndsamt kunna sätta dessa regementen på krigsfot,
utan äfven att kunna framföra dem till riksgränsen så hastigt,
att de, om möjligt, stå de''r före fienden. Huru lång tid som behöfves
för att mobilisera Norrlands dragonregemente, känner jag
icke, men väl vet jag, huru lång tid som fordras för att sätta
Norrbottens regemente på krigsfot. Af lätt insedda skäl kan jag
emellertid icke här meddela upplysning derom. Men hvad jag både
bör och kajj meddela, för att styrka sanningen af mitt påstående,
det är, att, om norra stambanan framdrages till riksgränsen, denna
omständighet påskyndar Norrbottens regementes framryckande till
nämnda gräns med fyra å fem dagar. Hvilken stor betydelse denna
tidsvinst har för försvaret, torde vara klart för hvar och en af oss,
synnerligast om vi betänka, att denna tidsvinst kommer oss till
del i krigets allra första skede.

Det bär talats om, att denna bana skulle blifva en inmarschväg
för fienden. Jag kan icke i allt dela en sådan åsigt, ty de
finska statsbanorna hafva en större spårvidd än de svenska statsbanorna,
och i följd deraf kan icke samma rullande materiel, som
användes på de förra banorna, användas på de senare. Och det
måtte väl hvad vår egen rullande materiel beträlfar blifva en ganska
lätt sak att skaffa undan den i säkerhet åt söder. Jag instämmer
dessutom, i hvad motionären uti sin mening andragit, att
ingeniörsvetenskapen nog icke saknar medel att i hast gorå en
jernväg obrukbar och följaktligen för fienden onyttig. Se vi på
andra länder, huru te sig då förhållandena i detta afseende? Jo,
der bygger man jernvägar till gränserna. Det lilla Danmark har
icke af fruktan för strategiska olägenheter låtit afskräcka sig ifrån
att bygga jernväg till gränsen mot sin mycket mägtige granne i
söder. Jag tror icke heller, att vi böra, af fruktan för att'' vår
ställning i strategiskt hänseende skall försämras, afhålla oss ifrån
att framdraga norra stambanan till riksgränsen.

Det är emellertid icke endast militära skäl, som bjuda norra
stambanans vidare utsträckning till riksgränsen, härför tala äfven
kraftigt såväl ekonomiska som politiska skäl. Uti Kalix ådalar
och ännu mera i den bördiga Torneådalen samt i det betydligt

Onsdagen den 18 April.

N:o 31.

störa landområde, som ligger mellan dessa ådalar, finnas många Ang. anslag
tusental tunnland mark, duglig till odling, hvilken mark ännu till påbörjande
ligger ouppodlad och ohefolkad. En jernvägs framdragande öfver “/''benbyggnad
dessa ådalar skulle i väsentlig mån underlätta uppodlingen af denna
mark, och dermed skulle såväl det allmänna välståndet ökas soin “H" "
befolkningens tillväxt främjas. (Forts.)

Beträffande de politiska skälen ber jag få erinra derom, att år
1891 beviljade finska landtdagen medel för undersöknings verkställande
i och för Uleåborgsbanans framdragande till riksgränsen.

I år har i finska landtdagen motionerats om beviljande af ett anslag
till belopp af 10,600,000 mark för nämnda banas byggande.

Vinner denna motion landtdagens bifall, torde Uleåborgsbanan
komma att vara framme i Torneädalen om cirka 8 år. Afståndet
dit från Uleåborg är icke mera än 128 kilometer. Om då icke
norra stambanan blifvit framdragen till riksgränsen, så är det alldeles
klart och gifvet, att hela Torneådalens ganska stora och omfattande
affärsverksamhet kommer att dragas icke åt Haparanda
och Luleå, utan åt Torneå och Uleåborg. Detta, så vidt jag kan
förstå, till mycken skada för den svenska affärsverksamheten och
äfven för staten.

Men den ekonomiska förlusten är dock icke på långt när den
betänkligaste sidan af denna sak. Hvar och en af herrarne vet
nog mycket väl, att, när en orts affärsverksamhet går åt ett håll,
äfven ortens intressen och sympatier gå åt samma håll. Jag tror
derför, att, om vi underlåta att framdraga norra stambanan till
riksgränsen, följden blir, att vi liksom skjuta från oss till den
finska befolkningen Torneådalens befolkning; och deraf kan i framtiden
uppstå de betänkligaste faror för fäderneslandet. Tv herrarne
böra komma i håg, att befolkningen i de åtta nordligaste
socknarna af vårt land är finnar och finsktalande. Jag vill med
detta icke hafva uttalat något ofördelaktigt omdöme om Torneås
befolkning, vare detta långt ifrån mig. Jag vet mycket väl, att
befolkningen der är med kärlekens band förenad med sitt svenska
fädernesland och att den ingenting högre önskar än att få lära
sig dess språk och tillegna sig dess odling, seder och bruk. Då
så är förhållandet, måste det väl tillkomma den svenska staten att
på allt sätt kraftigt befordra dessa deras önskningar.

Hvad språkfrågan vidkommer, har Riksdagen visat sig behjerta
densamma, då den för ett par år sedan anslog en jemförelsevis
ganska stor summa till inrättande af svenska skolor uti de finsktalande
socknarna. Jag hoppas visserligen ganska mycket af dessa
skolor, men jag tror dock icke, att de kunna uträtta allt. En jernväg
deremot, den skulle, om jag så må säga, befria den finsktalande
befolkningen från det isoleringsläge, i hvilket den hittills befunnit
sig gent emot den öfriga svenska befolkningen, och den skulle befordra
en liflig samfärdsel dem emellan. Och uti denna samfärdsel
ser jag ett det mägtigaste medel för svenska språkets och svenska
odlingens införande i Torneådalen.

Jf:o 31.

Onsdagen den 18 April.

Ang. anslag Af hvad jag nu tagit mig friheten anföra, torde herrarne finna,
till påbörjande att norra stambanans framdragande till riksgränsen har en för hela
af benbyggnad fäderneslandet mycket stor betydelse i militäriskt, politiskt och
^Haparanda1 ekonomiskt hänseende.

m, m. En talare, som för en stund sedan hade ordet, nämnde, om jag

(Forts.) fattade honom rätt, att en arbetarestam på omkring tusen man i år

skulle blifva ledig vid den norra stambanan. Kongl. Maj:t har ju
också till innevarande Riksdag aflåtit proposition om pensioner och
gratifikationer åt eu del af jernvägsbefälet der uppe. Jag frågar:
Kan det verkligen vara klokt och är det med god hushållning förenligt
att pensionera kraftigt och dugligt befäl, då vi ännu kunna
ha fullt arbete åt detta befäl? År det vidare klokt att afskeda
hela den stora arbetspersonalen, då staten genom fortsatt jernvägsbyggande
kan bereda denna personal arbete? Hvartill skola vi för
öfrigt kunna använda all den betydliga byggnadsmaterial, som nu
finnes? Antagligen kommer väl den att för en spottstyfver slumpas
bort. När så en dag kommer, då stambanan maste byggas
vidare åt norr — och den dagen kommer, om det också dröjer —
då måste man skaffa sig nya arbetare, nytt befäl och ny materiel.
Jag undrar, om icke byggandet af jernvägen då skall blifva väsentligt
dyrare, än hvad den nu skulle blifva, derest detta byggande
finge fortgå.

Herr talman! Jag har icke något yrkande att göra.

Herr Eken man: Herr talman, mine herrar! När man känner
till förhållandena i Norrland, de ofantligt stora resurser, som
denna provins eger både i ett och annat hänseende, samt den mycket
energiska befolkningen der uppe, så kan man lätt förstå, att
denna befolknings representanter här i kammaren också vilja, att
det skall gå temligen fort framåt, då det gäller att tillgodose det
nordligaste Norrland, som ännu icke fått någon jernväg. Men å
andra sidan vill jag hemställa till de ärade representanterna för
Norrland, huruvida det icke också är skäl att beakta, hvad representationen
i detta afseende möjligen och sannolikt tänker, eller
att man vid utsträckning af jernvägskommunikationer i Norrland
icke bör gå allt för fort till väga.

Riksdagen har hittills — jag vågar påstå det — tillgodosett
Norrlands intressen på sådant sätt, att denna provins icke har
någon anledning att klaga. Den har, snart sagut, öst med fulla
händer och den har påskyndat jern vägsarbetet mer, än hvad som i
allmänhet för statens räkning egt rum i de södra delarne af landet.
Det torde också derför nu vara skäl att se tiden an och låta förhållandena
växa in i hvad man redan i detta afseende gjort. För
mig har således det ekonomiska spörsmål framstält sig, huruvida
det icke, innan man går vidare, är rigtigare att låta förhållandena,
så att säga, sätta sig, än att, såsom den siste talaren framhöll, just
derför att man för närvarande hade manskap, som kunde utföra
det erforderliga arbetet, i främsta rummet afse användandet af
dessa arbetskrafter.

Onsdagen den 18 April.

>’:o 31.

För min del vågar jag vara af den mening, att det förra skälet
är öfvervägande och starkare, hvarför jag redan af den omständigheten
skulle finna, att de ekonomiska förhållandena äro så beaktansvärda,
att man, äfven om man vill Norrland aldrig så väl, för
närvarande icke bör gå vidare norrut. Men det är derjemte en
annan sida af saken, som har ännu större vigt, nemligen denna
jernvägs strategiska och politiska betydelse. Den ärade talaren,
som nyss yttrade sig, framhöll, att just dessa skäl talade för en
utsträckning af jernvägen. Detta är visserligen möjligt; jag vill
icke . på något sätt bestrida det, men min tanke är, att när det
föreligger en fråga af så utomordentligt stor vigt som denna, så
att man icke kan tala om att den är en lokalfråga, utan en fråga,
der det möjligen gäller hela landets väl och ve, regeringen och
icke en enskild motionär uti en sådan fråga bör taga initiativet.

På grund af dessa skäl kan jag icke finna annat, än att man
bör antaga utskottets väl motiverade framställning, till hvilken
jag, herr talman, anhåller att få yrka bifall.

Herr Pehr son i Törneryd: Jag hade kunnat inskränka mig
till att instämma uti den siste talarens yttrande, då jag helt och
hållet delar hans nu uttalade uppfattning i frågan; men jag skall
anhålla att med anledning af hvad den talare sade, som yttrade
sig näst före honom, få med några ord bemöta honom.

Han åberopade vigten och betydelsen af den ifrågasatta jernvägen
mellan Boden och riksgränsen såväl i politiskt och strate fiskt

som ekonomiskt hänseende. Jag kan något förstå honom i
e två första fallen, men deremot kan jag icke alls komma underfund
med hvad han menade i sistnämnda hänseende, då han nemligen
talade om, att det ur ekonomisk synpunkt vore för staten
fördelaktigt att snarast möjligt bygga jernväg mellan Boden och
riksgränsen.

Af de siffror, som jag nu skall be att få nämna och hvilka äro
hemtade från 1892 års jernvägsbyggnadsstatistik, torde herrarne
finna, huru den ekonomiska sidan af saken hittills har utfallit, och
att det är. ganska klent med de inkomster, som statens jern vägsbyggnader
i Norrland lemnat. Yi se nemligen, att bandelen Bräcke
—Sollefteå sagda år lemnade en nettobehällningoaf 0,8 4 % på byggnadskapitalet;
vidare Langsele—Vännäs 1,31 %, Ange—Bollnäs 0,3 6
%, den mycket omtalade linien Kilafors—Stugsund 0,94 %, Ljusdal
—Hudiksvall 2,92%, Torpshammar—Sundsvall 0,56 %. Vidare upplyses
i nämnda statistik, att statens jernvägslinier norr om Storvik,
med undantag af linierna Vännäs—Hällnäs och Mellansel—
Örnsköldsvik, lemnade en nettobehållning på byggnadskapitalet af
0,08 %.

Jag kan, då jag ser på dessa siffror, om hvilka jag vägar tro
att de äro fullt tillförlitliga, icke förstå, hvad den ärade representanten
för Norrland menade, när han nämnde, att det äfven ur
ekonomisk synpunkt skulle för staten vara fördelaktigt att fortast
möjligt bygga jernväg mellan Boden och riksgränsen.

Andra Kammarens Prot. 1894. N:o 31.

Ang. anslag
till påbörjande
af banbyggnad
från Boden till
Haparanda
m. m.

(Forts.)

N:o 81.

Onsdagen den 18 April.

Ang. rätt för
Kongl. Maj:t
att för inköp
af skogsmark
disponera
köpeskilling arne
för vissa
kronoegendomar.

På grund häraf och på de i öfrigt, såväl under diskussionen
som i utskottets betänkande, anförda skäl anhåller jag, herr talman,
om bifall till statsutskottets afstyrkande förslag.

Härmed var öfverläggningen
biföll utskottets hemställan.

i detta ämne slutad. Kammaren

§ 15-

Vid fördragning härefter af statsutskottets utlåtande iko 46,
i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående rätt för Kongl.
Maj:t att för inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig mark
disponera köpeskillingarna för vissa kronoegendomar, innefattande
utskottets hemställan om bifall till hvad Kongl. Maj:t i berörda
afseende föreslagit, begärdes ordet af

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von
Essen, som yttrade: Herr talman, mine herrar! Statsutskottet
har enhälligt tillstyrkt bifall till Kongl. Maj:ts proposition, och
jag har på den grunden anledning antaga, att äfven kammaren
skall komma att bifalla densamma. Det är således icke angående
sjelfva klämmen uti betänkandet, som jag skall tillåta mig nämna
några ord, utan det är endast ett uttryck uti motiveringen, hvarpå
jag skall anhålla att få fästa kammarens uppmärksamhet.

Uti sista stycket af utskottets betänkande före klämmen
står det *

»Vid sådant förhållande anser utskottet oegentligt, att äfven
dessa marker, såsom nu eger rum, äro stälda under skogsstatens
förvaltning; utan synas desamma, der de ej äro af allt för ringa
areal och betydelse eller för annat skogsstatens behof användbara,
lämpligen böra förvaltas på enahanda sätt som statsverkets öfriga
jordbruksfastigheter, så att de, under uppsigt af domänintendenterna,
varda i afseende å utarrendering m. m. likstälda med öfriga
j ordbruksdomäner.»

Om nu denna motivering skulle af Riksdagen antagas, blefve
följden den, att Kongl. Maj:ts förordning angående utarrendering
af kronans egendomar af år 1882 skulle komma att tillämpas,
d. v. s. arrendeuppskattning skulle ske, auktioner på 20 år förrättas,
och borgen eller annan säkerhet ställas af arrendator. Hittills
har beträffande de egendomar, som inköpts för att erhålla
skogskomplexer, tillämpats 1866 års skogsordning, hvilken bestämmer,
att kronopark erna skola stå under skogsstatens förvaltning,
och således har utarrendering fått ske utan iakttagande af de
formaliteter, som jag nyss nämnde. Men jag ber dock att få tilllägga,
att redan nu i de flesta fall vederbörande domänintendent
fått i uppdrag att uppgöra förslag till utarrenderingen och bidraga
vid kontraktets uppgörande.

Onsdagen den 18 April. 51 Xso 31.

Nu är det visserligen sant, att utskottet säger, att de mindre Ang. rätt för
områdena icke skulle förvaltas, såsom jag nyss nämnde, efter 1882 Konsl- Maja
års förordning angående utarrendering af kronans egendomar, utan attf inUp.

( e„ fortfarande skulle stå under skogsstatens vård, men der- " disponera
emot får jag anmärka, att, när det förekommit inköp af större köpeskiiimgarskogsareal,
det följt med en mängd torpare, livilka måste fullgöra ne för vU,a
sina arbetsskyldigheter för att kunna betala sina arrenden. Finge krono''9ende
direkt efter köpet skyldighet att i kontant erlägga arrenden,
så skulle de säkerligen icke kunna utgöra dem. Nu är det vanligt,
att de få fullgöra sina skyldigheter in natura, hvilket ju går
lätt . för sig, då det förekommer en mängd arbeten, såsom t. ex.
kolning, vedhuggning och dylikt, som dessa torpare kunna användas
till. När man lyckas få köpa skogskomplexer, så är det oundvikligt
att i de flesta fall äfven taga jordegendomar med. Detta
kan möjligen klandras, men det är oundvikligt. — Sådana köp
hafva emellertid klandrats, och specielt vill jag framhålla ett köp,
som jag anser vara så vigtigt och så fördelaktigt, att jag ber att
särskildt få uppehålla mig vid detsamma.

Det är Stjernarps hdeikommiss i Hallands län. Der har icke
funnits någon skog på många hundrade år, ty den är till största
delen afröjd, men efter hvad jag erfarit genom Konungens befallningshafvande,
. så har man utsigt att få denna kronopark förstorad
med åtskilliga tusen tunnland sådan jord, som just bör vara
lämplig för staten att derpå drifva kultur. Men med köpet
följde också en. hel by, som heter Tönnersjö, hvilken innehåller
330 hektar åkerjord. Denna jord är visserligen dålig — jag medgifver
det gerna — och gifver låga arrenden, men den kan måhända
användas till skogsbörd.

Om nu utskottets motivering ginge igenom, så skulle denna
by ställas under den kontroll, som bestämmes uti 1882 års arrendelag,
och hela köpet skulle, om dessa bestämmelser varit gällande
vid köpets afsilande, kunnat rent af blifva omintetgjordt, ty säljaren,
. som var fideikommissarie, kunde icke sälja med vilkor att
alla innehafvare af hemmanen skulle få uppsägas genast och nya
sättas i stället mot erläggande af kontanta arrenden. Det är
nemligen vanligt, att samma vilkor, som galt förut, fortfarande få
gälla, sedan hemmanen kommit under statens vård, d. v. s. att
innehafvarne hafva skyldighet att fullgöra vissa naturaprestation^

.Tåg har tagit mig friheten omnämna detta exempel, och jag skulle
kunna uppräkna fem eller sex till, om än icke så i ögonen fallande.

Det är detta skal, som talar för att jag för min del icke kan
finna, att denna motivering skulle vara lämplig och underlätta
köp af större komplexer, utan snarare tror jag, att den skulle
komma att motverka köpen. I öfrigt har jag icke något emot
sjelfva saken.

Med anledning af det af mig nu omnämnda förhållande har
också inom Första Kammaren framstälts ett förslag till ändring af
denna motivering. Min ställning till Andra Kammaren giiver
mig icke rätt att göra något yrkande om ett sådant förslags an -

Njo 31.

Onsdagen den 18 April.

Ang. rätt för
Kongl. Moj.t
att för inköp
af skogsmark
disponera
köpeskilling arne
för vissa
kronoegendomar.

(Forts.)

tagande, men kammaren torde likväl tillåta mig att uppläsa detsamma,
sådant det blifvit formuleradt i Första Kammaren.

I stället för den af mig nyss upplästa, af utskottet formulerade
motivering, som börjar med orden: »vid sådant förhållande»,
har uti Första Kammaren en så lydande motivering.antagits: »vid
förvaltningen af dessa marker synes emellertid ej höra lemnas
obegagnad den sakkunskap, som står domän styrelsen till buds hos
de i orterna anstälde domänintendenterna, hvarför domänstyrelsen,
der större jordbruk linnes vid egendom, som för skogsväsendets
räkning inköpts, torde såväl vid uppskattning för utarrendering
som vid handhafvande! af uppsigten å jordbrukets förvaltning böra
anlita, vederbörande domänintendent».

Det är gifvet, att, då Första Kammaren antagit detta och
Andra Kammaren måhända kommer att antaga utskottets motivering,
en sammanjemkning af de båda meningarna kan komma till
stånd, och det kunde in hända, att den af mig upplästa motiveringen
kan tillfredsställa båda parterna. Jag har endast velat
nämna detta och de skäl, som tala för antagande af den utaf
Första Kammaren formulerade motivering.

Vidare anförde:

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman, mine herrar!

Den rätt, som Kongl. Maj:t begär i denna proposition, att få
använda köpeskillingarna för försålda kronoegendomar, inskränker
sig endast till sådana egendomar, hvilka i arrende lemna mellan
200 och 500 kronor och äro belägna i de södra delarne
af riket, d. v. s. icke i Norrland. Gäller det kronoegendomar,
som betinga under 200 kr. i arrende, samt de, som betinga
mellan 200 och 500 kr. och äro belägna i Norrland, så har Kongl.
Maj:t rätt att använda köpeskillingarna för det ändamål, som i
propositionen innehålles. Då Riksdagen år 1888 beslöt medgifva
försäljning af sådana söder om Norrland belägna kronoegendomar,
hvilka i arrende lemna 200 t. o. m. 500 kr., så anförde Riksdagen
i den skrifvelse, som afläts den 16 maj 1889, i fråga om dispositionen
af köpeskillingarna, att »Riksdagen ansett sig böra sättas
i tillfälle att bilda sig ett omdöme om sättet för inköpen af skogbärande
eller till skogsbörd tjenlig mark, samt att, på det en sådan
pröfning periodvis måtte kunna ega rum, Riksdagen funnit
sig böra lemna Kongl. Maj:t dispositionsrätt öfver de ifrågavarande
medlen för tre år i sänder». Men då Riksdagen endast för 3 år
tillstyrkt den begärda dispositionsrätten, så är det naturligt, att
statsutskottet och inkomstafdelningen i första hand har på sin
lott att, då eu sådan period utlöper, pröfva dessa förhallanden.
Statsutskottet och inkomstafdelningen hafva nu pröfvat dessa förhållanden
och funnit, att man köpt icke blott skogskomplexer, utan
äfven stora, så att säga, jordbruksdomäner; och då så skett, kunde
väl icke avdelningen underlåta att göra en sådan motivering vid
beviljandet af den kongl. propositionen, som här är anförd. Ty

Onsdagen den 18 April. 53

det förefaller mig mycket underligt, att egendomar, sådana som
t. ex. Granvik i Skaraborgs län — afdelningen har icke kunnat
få reda på, huru stort arrendebelopp betalats för dess åkerjord —
och Stjernarp, som har 660 tunnland åker, skulle förvaltas af
skogsstyrelsen och icke lyda under den lokala domänförvaltningen.
Att en jägmästare skall hafva öfverinseende! öfver dessa stora
egendomar, och den lokala domänförvaltningen icke hafva något dermed
att göra, det är en oegentlighet, som icke borde lemnas oanmärkt.

Nu säges det, att om denna motivering skulle inflyta i-Riksdagens
skrifvelse, så skulle det blifva omöjligt för skogsstyrelsen
att förvalta dessa egendomar så, som det är för skogsstyrelsen
behöflig!. Men jag kan icke finna, att motiveringen kan lägga
något hinder i vägen derför. Ty det heter: »Vid sådant förhållande
anser utskottet oegentligt, att äfven dessa marker, såsom nu
eger rum, äro stälda under skogsstatens förvaltning; utan synas
desamma, der de ej äro af allt för ringa areal och betydelse eller för
annat skogsstatens behof användbara, lämpligen böra förvaltas» etc.

I händelse således skogsstyrelsen finner, att de äro användbara
eller icke af någon större beskaffenhet eller innehåll, så må de
användas för skogsstyrelsens behof. Men beträffande så stora
egendomar, som jag nu nämnde, har statsutskottet menat, att den
lokala domänförvaltningen skulle få den i sin hand såväl som
öfriga domäner.

I den kongl. propositionen upplyses om, att det icke är någon
liten fråga, som här afses. Ty de egendomar, som afses, hafva ett
försäljningsvärde af icke mindre än 19 millioner kr. Häraf har
redan i köpeskilling erhållits 4,828,000 kr. eller närmare 5 millioner;
och så återstå egendomar för omkring 14,000,000 kr., som
skola försäljas. När nu utskottet har funnit, att icke endast skogbärande
mark inköpes, utan äfven jordbruksegendomar, så har
utskottet icke velat klandra domänstyrelsen för dessa inköp; ty
det lär icke vara möjligt att inköpa enbart skogsmark, utan att
en och annan jordbruksdomän åtföljer skogsarealen. Men på samma
gång statsutskottet icke velat klandra detta, så har utskottet
velat uttala såsom sin mening, att dessa egendomar borde förvaltas
på enahanda sätt, som i lagen är föreskrifvet beträffande öfriga
kronodomäner. Skall det få tillgå hädanefter som hittills, så är
det ju naturligt, att de 1,042 hemman, som hädanefter försäljas,
kunna anses endast blifva öfverflyttade på skogsstyrelsens förvaltning,
d. v. s. den lokala förvaltningen får icke med dem att göra,
utan endast jägmästarne, hvar och en i sitt revir; och det är icke
att rekommendera.

Jag tror, att skogsstyrelsen skall reda sig mycket godt med
en sådan motivering som denna. Tv något annat bär statsutskottet
icke velat inlägga i sin motivering, än att, när egendomarne
icke äro af allt för ringa areal och betydelse eller för skogsstatens
behof användbara, de då skola ställas under den lokala förvaltningen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

N:o 31.

Ang. rätt för
Kongl. Maj:t
n tf för inköp
nf skogsmark
disponera
kop eski ll ing äril
e för vissa
kr onoeg endomar.

(Forts.)

N:o 31.

Onsdagen den 18 April.

Ang. rätt för Herr Andersson i Nöbbelöf: Herr talman! Den föregående
Kongi. Maja talaren bar ganska tydligt redogjort för utskottets åsigt i f örear
*fco smärt vararl(^e fråga. Såsom berrarne Unna af betänkandet, inköpas
Jdisponera ganska betydliga egendomar till kronoparker med stor åkerareal;
köpeskillingar- och det bär icke kunnat undgå utskottet, att det är olämpligt, att
ne för vissa (jessa ställas under skogsstyrelsens förvaltning, emedan utskottet
krdomar"'' anser! att de borde ställas under den lokala jordbruksförvaltningen
(Forts) liksom öfriga jordbruksdomäner. Det är nemligen så, att det icke
endast är fråga om det oegentliga i att en skogsstyrelse skall förvalta
dessa stora jordbruksegendomar, utan det synes äfven vara
oegentligt, att dessa medel, som nu komma att inflyta af dessa
stora egendomar, i stället för att öfvergå till statsverket, såsom
vid öfriga domäner, gå till skogsstyrelsen och användas för skogsförvaltnmgens
räkning. Det synes oegentligt, att, när staten försäljer
jordbruksegendomar och sedan köper in andra igen, de medel,
som inflyta härifrån, gå till annat ändamål än medlen från de
förra egendomarne. Detta är anledningen till att utskottet motiverat
sitt utlåtande som skett.

Nu bar Första Kammaren fattat ett annat beslut, hvilket jag
för min del icke vill biträda. Ty jag kan väl förstå, att det är
lättare för domänstyrelsen att reda sig med ett dylikt förslag;
men den oegentligheten står dock qvar, att inkomsterna gå till
sadant, dit de icke borde gå. Jag tror nog, att domänstyrelsen
skulle kunna reda sig med utskottets förslag. Det bar aldrig
varit utskottets mening, att de mindre egendomarne skulle på
något sätt ryckas från skogsförvaltningen. Ty det är tydligen
bäst, att de skötas af skogsstyrelsen, som bar jägmästare samt
folk o. s. v., lämpliga för deras skötsel, och det är på samma gång
nyttigt, att torparne få arbete o. d. på kronoparkerna; så att
utskottet fann det naturligt, att dessa egendomar borde skötas och
förvaltas af skogsstyrelsen. Men med afseende på de stora jordkomplexerna
ville utskottet icke vara med om, att de skulle förvaltas
på det sättet.

Jag tror, att, om kammaren bifaller utskottets förslag, en
sammanjemkning skall komma till stånd, som nog skall kunna
tillgodose både Första och Andra Kammarens intressen i detta
fall; och jag tror också, att domänstyrelsen skall blifva nöjd med
ett sådant beslut. Jag skall för min del be att få yrka bifall till
utskottets förslag, sådant det förefinnes.

Herr Petersson i Runtorp: Herr grefve och talman, mine
herrar! Jag har icke varit i tillfälle att inom afdelningen sätta
mig närmare in i denna fråga. Men efter hvad jag hört under
diskussionen, vill det förefalla mig lämpligt, om staten åter försålde
inegor på sådana egendomar, som den kommit i tillfälle att
köpa. Jag finner det helt naturligt, att vid inköp af en egendom
man får lof att köpa hela egendomen; men jag tycker att det icke
vore omöjligt, att man gjorde eu särskild afdelning och, om jag så
får säga, särskilda hemman af inegorna och försålde dem på samma

Onsdagen den 18 April.

N:o 31.

sätt som andra statens egendomar. Skulle det nu icke ligga i
regeringens magt att kunna göra detta med de bestämmelser som
finnas, så vore det väl icke svårt att utverka en sådan rätt af
Riksdagen. Derigenom skulle man kunna tillgodose två ändamål,
dels att staten finge skogsareal, som den vill hafva, dels att den
finge jordegendom att försälja.

Det bar blott fallit mig in, att man skulle kunna lösa frågan
på det sättet. Men jag kan icke göra något yrkande i det afseendet,
emedan jag icke är inne i frågan. För närvarande tror jag,
att det går an att bifalla utskottets förslag.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre von
Essen: Jag har icke satt i fråga, att Andra Kammaren skulle
göra någon ändring i utskottets förslag. Jag har endast ansett
mig böra omtala, huru frågan behandlats i Första Kammaren, samt
de skäl, som tala derför. Jag tror nog, i likhet med en föregående
talare, att eu samman jemkning kan göras, som kan tillfredsställa
båda kamrarne.

Hvad det beträffar, som han framkastade ooh som kanske i
hög grad lärer vara anledningen till motiveringen i utskottets
betänkande, nemligen att arrendemedel borde vara arrendemedel
och skogsmedel borde vara skogsmedel, så har han ju alldeles rätt
deri. I bokföringsväg är den anmärkningen rigtig. Dock ber jag
att få erinra derom, att genom jordbruksarealers försäljning öfvergå
dessa arrendemedel till att blifva skogsmedel så småningom allt
mer och mer, men ingalunda så, att de medlen användas blott till
skogsväsendets ändamål fritt; utan det finnes noggrant bestämda
'' anslag till skogsväsendets ändamål, och domänstyrelsen har icke
större rätt att använda dessa medel än andra medel, och den får
redovisa för dem.

Anledningen till att jag tillåtit mig att å nyo besvära kammaren
var den siste talarens yttrande, hvilken framstälde ett förslag,
som fallit honom i sinnet, om jag fattade honom rätt, just
nu. Det förslaget har jag länge haft i tankarne. Det fordras
dertill en särskild proposition till Riksdagen; och den vägen skall
jag nog eu gång beträda. Ty det har jag ansett för det enda
rigtiga, att när man fått en större jordbruksareal vid inköp af
skog, så är det önskvärdt att få sälja sådan jord, när den nan
säljas utan förlust eller t. o. m. med vinst. Det gläder mig derför,
att ett sådant förslag framkastats här. Det stöder mig endast i
den förhoppningen, att Riksdagen framdeles kommer att gå in på
ett sådant förslag.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 16.

Föredrogos, hvart för sig, och biföllos statsutskottets utlåtanden
:

Ang. rätt för
Kongl. Maj:t
att för inköp
af skogsmark
disponera
köpeskilling arne
för vissa
kronoegendomar.

(Forts.)

N:o 31.

Onsdagen den 18 April.

n:o 47, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af rätt till bearbetande af apatitförekomster; och

n:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af jord från Alnarps kungsgård underlydande gatehusen
n:is 12, 13 och 14 Lomma i Lomma församling af Malmöhus län.

§ 17-

Om skyldighet Skedde föredragning af lagutskottets utlåtande n:o 49, i anledfor
svensk ning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skyldigupptaga
sjö- hef för svensk domstol att upptaga sjöförklaring och verkställa
förklaring undersökning angående sjöolycka, som drabbat fartyg från annat
m. m. angående land än Sverige eller Norge.

annat3iand%n Kongl. Maj:t både till Riksdagen aflåtit följande proposition,

Sverige eller Ö2:

Norge. Med Öfverlemnande af statsrådets och högsta domstolens i

ärendet förda protokoll, vill Kongl. Maj:t härigenom, jemlikt 87 §
regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om skyldighet för svensk domstol att upptaga sjöförklaring och
verkställa undersökning angående sjöolycka, som drabbat fartyg
från annat land än Sverige eller Norge.

Härigenom förordnas som följer:

§ 1.

Anmäler sig vid svensk domstol, som är behörig att upptaga
sjöförklaring, befälhafvare å fartyg, som ej är svenskt eller norskt,
till afläggande af sådan förklaring, vare rätten pligtig att, i den
ordning sjölagen stadgar, upptaga förklaringen.

§ 2.

Konungen eger efter aftal med främmande stat och under förutsättning
af ömsesidighet förordna, att jemväl sådan undersökning,
som i 317 § sjölagen omförmäles, skall af rätten verkställas med
afseende å olycka, som drabbat fartyg, hvarom i § 1 är stadgadt,
samt att protokoll öfver undersökningen varder, sedan densamma
afslutats, till utrikesdepartementet insändt.

Utskottet hemstälde, att denna proposition måtte af Riksdagen
antagas.

Onsdagen den 18 April.

>:o 31.

Herr Björck begärde ordet och yttrade: Sjölagen omnämner Om skyldighet

i § 40 de fall, i hvilka sjöförklaring skall afgifvas. Sjöförklaringen för svensk
inskränker sig numera icke till blott en vanlig inprotokollering, domHo1 att
utan proceduren är ganska vidlyftig. Sedan det blifvit- bestämdt, “förklaring''
att rätten skall upptaga sjöförklaring, skall offentlig kungörelse m.m. angående
utfärdas om rättens sammanträde. Till detta skola kallas samt- .fartsa från
liga vederbörande, icke allenast fartygs 1 iefälhafvaren och besätt- l“ndll
ningen, utan alla, som kunna hafva i saken del, och alla, som 16Norge. "
anses kunna lemna upplysningar af värde. Inför domstolen skall (Forts)
hvarje person särskild! höras, och rätten skall särskilt tillspörja
hvar och eu, så att man kan få reda på hvad han erfarit. Äfven
få berättelserna med ed bekräftas.

Dä svårare olycka inträffat, skall det dessutom ske en ännu
noggrannare undersökning. Sjöförklaringen, som eljest är af mera
civil natur, antager då mera formen af ett inqvisitoriskt polisförhör,
och allmänne åklagaren skall då också kallas att vid sammanträdet
vara tillstädes.

Nu förutsätter vår sjölag icke i allmänhet,'' att sjöförklaring
må inför svensk domstol afgifvas af annan än befälhafvare på
svenska _ fartyg. Befälhafvare å utländska fartyg äro hänvisade
att afgifva sjöförklaring inför vederbörande konsul. Jag antager,
att den omständigheten, att det icke är i sjölagen medgifvet eller
åtminstone icke bestämdt stadgadt, att sjöförklaring af befälhafvare
pa utländskt fartyg får upptagas vid svensk domstol, härleder
_ sig deraf, att den utländska sjölagstiftningen i allmänhet
medgifver, att befälhafvare får å utrikes ort afgifva sjöförklaring
inför vederbörande konsul.

Det har emellertid visat sig, att den danska sjölagen icke
medgifver något sådant, och följden liar blifvit den, att befälhafvare
på danska fartyg hafva med sjölagen i hand enträget anhållit att
få afgifva sjöförklaring inför svensk domstol. Med hänsyn till
den svenska sjölagens anda och mening har denna begäran icke
kunnat af domstolarne villfaras, hvadan rederierna vändt sig till
den danska regeringen, som å sin sida vändt sig till den svenska
regeringen med begäran om ändring härutinnan, hvilket åter föranledt
den nu föreliggande kongl. propositionen.

Nu skulle man hafva trött, att det för närvarande kunde hafva
varit nog, om enhet blifvit åvägabragt mellan de tre nordiska
ländernas lagstiftning i detta afseende. Men Kongl. Maj:t har
ansett lämpligt att nu på eu gång söka åstadkomma skyldighet
för svensk domstol att upptaga sjöförklaring af befälhafvare på
hvilket utländskt fartyg som helst.

Jag haller emellertid före, att det i allmänhet är i utländsk
sjölagstiftning medgifvet att på utländsk ort få afgifva sjöförklaring
inför konsul. Huru skulle det då blifva, om denna 1 § antoges
oförändrad/ Jo. följden blefve den, att, oaktadt medgifvande af
sjöförklaring inför konsul, konsulerna komme att hänskjuta sjöförklaringarna
till den svenska domstolen, hvarigenom åter komme att
alldeles opåkallad! uppstå icke oväsentligt ökade göromål för dom -

N:o 31.

Onsdagen den 18 April.

Om skyldighet stolarne och icke obetydligt ökade kostnader för statsverket, ty de
för svensk sakkunniga, som biträda rätten, och de personer, som inkallas för
upptåg!, “jö- meddelande af upplysningar, äro berättigade till ersättning af
förklaring allmänna medel.

m. m. angående Men det värsta af allt är, att man icke har någon garanti

fartyg från för att befälhafvare pa svenska fartyg få på utrikes ort afgifva
°Sveri‘e ”eller sjöförklaringar inför domstol. Herr statsrådet och chefen för

ieTNorge. justitiedepartementet har visserligen i sitt anförande till statsråds (Forte,

i protokollet sagt, att främmande länders lagstiftning i allmänhet

icke lägger hinder i vägen för att vid dervarande domstolar aflägga
sjöförklaring. Ja. det kan ju hända, att lagstiftningen icke lägger
bestämdt hinder i vägen derför, men det finnes icke heller någon

garanti för att så skall ske, med mindre sådan skyldighet blir i
lag stadgad. Jag föreställer mig derför, att om paragrafen komme
att antagas, såsom den nu är föreslagen, så skulle följden deraf
blifva den, att när eu svensk fartygsbefälhafvare i utlandet ville
inför domstol afgifva sjöförklaring, så skulle domstolen neka att
upptaga den, alldeles som vi nu göra beträffande utländska fartyg.
Och de utländska domstolarne skulle så mycket hellre kunna göra
det, som i vår svenska sjölag finnes medgifvande för svensk fartygsbefälhafvare
att på utrikes ort afgifva sjöförklaring inför konsul.

Det är för att åstadkomma sådan ömsesidighet med utlandet,
som jag för min del tycker, att i 1 § borde göras ett nödigt tilllägg
i detta afseende. Jag föreställer mig, att detta skulle kunna
ske genom att tillägga orden: »för så vidt som ömsesidighet härutinnan
är gällande i vederbörande utländsk lag eller författning.»

I sådant fall skulle man erhålla full reciprocitet. Skall deremot
den utländska domstolen icke pa grund af laglig skyldighet,
utan af grace upptaga sjöförklaringen, så fruktar jag, att det
kommer att blifva i 1 '' itt den svenske fartygsbefälhafvaren

Mot § 2 har jag ingenting att anmärka. Skulle lagförslaget
antagas med det tillägg, som jag beträffande § 1 föreslagit, och
§ 2 godkännas oförändrad, så blefve antagligen följden den, att
utländske fartygsbefälhafvare i vanliga fall komme att fortfarande
afgifva sina sjöförklaringar inför konsul, men att deremot vid
svarare olycka, och då efter aftal med främmande magter ömsesidighet
ernåtts, sjöförklaringen komme att ske inför domstol.

När nu enligt vår sjölag sjöförklaringen utgör en rättshandling,
hvarpå man såvidt möjligt bör kunna lita, ocli fördenskull medför
ganska betydliga göromål för domstolen och icke oväsentliga kostnader
för statsverket, så är det väl en billig begäran, att det skall
finnas en bestämd garanti för oss, att vi på utländsk ort komma
i åtnjutande af samma fördelar.

På dessa skäl får jag yrka, att förslaget måtte på det sätt
bifallas, att till § 1 göres det tillägg, jag förut nämnt, så att
paragrafen erhåller följande lydelse:

»Anmäler sig vid svensk (lomstol, som är behörig att upptaga
sjöförklaring, befälhafvare å fartyg, som ej är svenskt eller norskt,

icke kunde begagna

Onsdagen den 18 Apri!. 59

till afläggande af sådan förklaring, vare rätten pligtig att, i den ordning
sjölagen stadgar, upptaga förklaringen, för så vidt som ömsesidighet
härutinnan är gällande i vederbörande utländsk lag eller
författning.»

Herrar Zetterstrand oeli Wellander förklarade sig instämma
med herr Björck.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren
anförde: Det föreliggande lagförslaget har blifvit föranledt deraf,
att några rådstufvurätter inom Sverige, efter det den nya sjölagen
utkom, vägrat upptaga sjöförklaringar, som begärts af skeppare
på utländska fartyg.

Den nya sjölagen innehåller lika litet som den gamla något
stadgande i detta ämne, men det har i alla tider hos oss följts den
praxis, att sjöförklaringar upptagits äfven för främmande fartyg.
Och dertill finnes så mycket mera skäl, som det icke är allenast
utländingars rätt, som i "dylika fall är beroende af sjöförklaringen,
utan vanligen äfven inländska personers. Ofta är nemligen lastegaren
en svensk, fastän lasten kommer på ett utländskt fartyg,
som föres af utländsk kapten. Detta är i allmänhet fallet, då
sjöolyckan inträffat i våra farvatten, och det är väl vanligen i
sådana fall som sjöförklaring här begäres.

Samma praxis, som tillämpats här i Sverige, har, enligt hvad
jag vet, tillämpats i alla andra länder. Det har icke fallit utländska
domstolar in att vägra svenska skeppare att inför dem afgifva
sjöförklaringar. Först sedan vår nya sjölag utkommit och det deri
stadgats om vidlyftigare undersökning i händelse af större olyckor,
har det fallit svenska domstolar in att vägra upptagande af sjöförklaringar
och på grund af klagomål, som framstälts, har det nu
ansetts nödigt att utfärda en särskild lag, som anbefaller sjöförklaringars
upptagande för fartyg af främmande nationalitet.

Att till 1 § göra det tillägg, som föreslogs af den förre talaren,
tror jag icke vore lämpligt. Ett sådant tillägg förutsätter
underhandlingar med alla främmande länder för att få ömsesidighet
i det ifrågavarande afseendet i lag stadgad, och sådana underhandlingar
synas mig vid det af mig omnämnda förhållandet, att
man ännu aldrig försport, att det i utlandet vägrats svensk skeppare
att vid domstol afgifva den vanliga sjöförklaringen, icke vara
nödiga.

Jag tillåter mig till slut fästa kammarens uppmärksamhet på,
att hvarken högsta domstolen eller lagutskottet haft något att
erinra mot föreliggande lagförslag.

Herr Mel in: Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
har redan uttalat samma mening, som den jag har i denna
fråga, nemligen _att det skulle vara obilligt att i detta fall neka
sitt bifall till Köngl. Maj:ts föreliggande proposition. Det är icke
blott utländingars intressen, som här är fråga om att bevaka, utan

Ji:o 31.

Om skyldighet
för svensk
domstol att
upptaga sjöförklaring

in. in. angående
fartyg från
annat land än
Sverige eller
Norge.
(Forts.)

N:o 31.

Onsdagen den 18 April.

Om skyldighet äfven svenska lastegares och assuradörers; och den omständigheten,
för svensk att förslagets antagande skulle komma att medföra extra göromål
u°mta°a Tu- en eller annan rådstufvurätt, synes mig icke innebära giltig
*‘förklaring" anledning för att icke antaga ett förslag, som tydligen kommer
m.m. angående att lända oss till nytta.

fartyg från jag skall emellertid icke längre upptaga kammarens tid, utan
annat land än en(jast saga, att jag tror att det skulle vara klokt, om kamVtrNorge.
" maren ville biträda det förslag, som här föreligger.

(Forts.)

Herr Björck: Det är visserligen sant, att hvarken den gamla
eller den nya sjölagen förbjuder främmande fartygshefälhafvares
sjöförklaringars upptagande vid domstol; men det är att märka dels
att då detta efter den gamla sjölagen egde rum, så inskränkte
man sig till att endast inprotokollera sjelfva handlingen och dels
att, sedan den nya sjölagen började tillämpas, utländska befälhafvare,
utom danska, icke i allmänhet påyrkat att sjöförklaring
skulle upptagas inför domstol. Sedan de nemligen fått upplysning
om att domstolarne för sin del ansett att den nya sjölagen
icke medgåfve ett dylikt upptagande, så hafva de afstått från att
yrka derpå, så mycket hellre, som de under sådana förhallanden
kunde få afgifva sina sjöförklaringar inför vederbörande konsul.
I utländska sjölagstiftningen är det i allmänhet medgifvet att man
får aflägga sin sjöförklaring inför konsuln. Meningen med det
förslag, som jag afgifvit, är icke att det skulle inledas underhandlingar
med främmande magter angående denna fråga, utan meningen
är den, att svenska domstolar skulle vara skyldiga att upptaga
sjöförklaring af utländska fartygsbefälhafvare, sävidt det i
utländsk lagstiftning funnes motsvarande stadgande, att svenska
fartygsbefälhafvare ä utländsk ort der finge afgifva sin sjöförklaring
inför domstol.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Östergren:
Med anledning af den siste talarens yttrande anser jag mig böra
upplysa, att det icke, såsom han sade, endast varit danska fartygsbefälhafvare,
som fordrat att få afgifva sjöförklaring inför domstol
här i Sverige. Under sistlidet års sommar ha nemligen flere
skeppare från andra länder begärt sjöförklaring; och jag erinrar
mig särskild!, att Stockholms rådstufvurätt vägrat upptaga sjöförklaring
beträffande ett fartyg, kommande från Amerika, fördt
af norskt befäl, och detta fastän sjöförklaringens afgifvande var
begärdt af en svensk egare till lasten.

Herr von Krus enst j erna: Att på rak arm antaga en förändrad
redaktion af ett lagstadgande, kan väl icke gerna komma
i fråga, utan den enda utvägen för att få den ifrågasatta förändringen
genomförd vore väl då att återremittera ärendet till
utskottet. Då emellertid förslaget i oförändradt skick antagits af
medkammaren och med afseende å de skäl, som herr statsrådet och

Onsdagen den 18 April.

N:o 31.

chefen för justitiedepartementet nu anfört, hemställer jag till
kammaren, om det kan vara skäl att för den ifrågasatta ändringen
äfventyra, att hela förslaget, som blifvit föranledt af framställningar
i ärendet från Danmark, skulle falla. Jag tillåter mig
derför hemställa om bifall till lagutskottets förslag oförändradt.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, samt propositioner
af herr talmannen gifvits å de båda olika yrkandena, biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 18-

Slutligen föredrogs Andra Kammarens tredje tillfälliga ut-o« utredning
skotts utlåtande n:o 17, i anledning af väckt motion om skrifvelse rörande bolags
till Kongl. Maj:t med begäran om utredning rörande bolags för-. förvärf af
värf af jordegendom i vissa delar af landet m. m. ''''vissa,9dela™af

Med tillstyrkande af berörda, af herr V. Vahlin inom Andra landet m. m
Kammaren afgifna motion, n:o 155, i hvilken tolf af kammarens
öfriga ledamöter instämt, hemstälde utskottet i detta utlåtande:

att Andra Kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen
må hos Konungen anhålla, det ville Kongl. Makt låta infordra och
för Riksdagen framlägga uppgift på den jordbruksfastighet, som
af bolag eges i de delar af vårt land, der skogsafverkning i mer
betydande utsträckning förekommer, äfvensom statistiska uppgifter,
utvisande tillväxten af denna bolagsegendom och den sjelfegande
jordbrukareklassens deraf orsakade förminskning; samt att Kongl.

Maj:t ville, för så vidt de inhemtade upplysningarna sådant föranleda,
för Riksdagen föreslå de åtgärder, som för bibehållande af
en sjelfegande jordbrukarebefolkning i samma trakter kunna anses
af förhållandena påkallade.

Efter uppläsande häraf anförde:

Herr Dahlberg: Jag skall genast frän början tillkännagifva,
att det alldeles icke är min mening att yrka afslag å utskottets
hemställan. Min afsigt är deremot att uttala mina betänkligheter,
huruvida utskottets hemställan, i den form densamma föreligger,
verkligen kan föranleda till någon åtgärd. Utskottet har nemligen
hemstält, »att Riksdagen må hos Konungen anhålla, det ville Kongl.

Makt låta infordra och för Riksdagen framlägga uppgift på den
jordbruksfastighet, som af bolag eges i de delar af vart land, der
skogsafverkning i mer betydande utsträckning förekommer».

Här möter då först den frågan: hvad menar utskottet med bolag?

Jag föreställer mig, att utskottet närmast har tänkt på de inom
Norrland befintliga stora trävarubolagen. Men då hade detta bort
tydligare och bestämdare uttryckas. Som det är herrarne bekant,
hafva flertalet af trävarubolagen af Kongl. Maj:t faststälda bolagsordningar.
Men det finnes äfven andra bolag, som i stor utsträck -

X:o 31.

Onadagen den 18 April.

Om utredning
rörande bolags
förvärf af
jordegendom i
vissa delar aj
landet m. m.

(Forts.)

ning drifva sågverksrörelse, men med solidarisk ansvarighet. Så
t. ex. är detta fallet med ett af de största sågverken i närheten
af Sundsvall. Frågan är, om utskottet afsett ett sådant bolag
■eller icke.

Vidare finnes det en stor del enskilda handelsfirmor, som ofta
drifva sågverksrörelse i lika stor utsträckning som många »bolag».
Är det meningen, att Kong!. Makt skall låta verkställa utredning
jemväl beträffande dessa handelsfirmor? Om så icke är förhållandet,
så förmodar jag, att det af utskottet åsyftade ändamålet
knappast kan ernås.

Utskottet har utan tvifvel velat från Kongl. Maj:t få en utförlig
utredning, i hvad mån skogsegendomarne kommit i spekulanters
händer. Detta har emellertid utskottet alldeles icke antydt
i sin hemställan. Då föreställer jag mig, att, om kammaren
bifaller utskottets framställning och denna framställning sedermera
blir af medkammaren bifallen — något, som för öfrig! kan
vara ganska ovisst — Kongl. Makt skall komma i en ganska stor
förlägenhet, då Kongl. Mar.t skall taga reda på hvilka bolag utskottet
menar, äfvensom i fråga om att bedöma i hvilken utsträckning
undersökningen bör göras.

Utskottet säger, att utskottet önskar erhålla uppgift på den
jordbruksfastighet, som af bolag eges i de de delar af vårt land,
der skogsafverkning i mer betydande utsträckning förekommer. Hvad
vill nu detta uttryck »Skogsafverkning till mer betydande utsträckning»
säga? Allting är relativt. Om jag icke alltför mycket
misstager mig, så förekommer en, relativt taget, högst betydlig
skogsafverkning flerestädes i södra och mellersta Sverige, och
jag vågar bestämdt påstå, att denna afverkning, relativt taget,
är vida större än på de flesta platser i Norrland. Är det nu utskottets
mening, att Kongl. Vant skall utsträcka sina forskningar
äfven till dessa trakter i sydliga och mellersta Sverige? Detta
framgår icke med bestämdhet ur utskottets utlåtande.

Jag anser, att om det åsyftade ändamålet skall kunna vinnas,
så borde framställningen göras i en uti väsentlig grad modifierad
form; men jag skall för min del naturligtvis icke framställa något
yrkande.

Herr Norberg: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag

har instämt i föreliggande motion, som utan gensägelse berör den
för vårt fosterland i allmänhet och hela Norrland i synnerhet vigtigaste
frågan för dagen, emedan jag anser ett skrifvelseförslag af
sådan art, som det i motionen framstälda, vara det enda, som under
nuvarande förhållanden har någon utsigt till framgång. För norrländingar,
hvilkas omdöme ej omtöcknats af personliga intressen,
och hvilka haft tillfälle att iakttaga den missrigtade utvecklingen
af trävarurörelsen och dermed sammanhängande förhållanden, torde
ej någon speciel utredning vara af nöden, åtminstone för att bilda
sig en uppfattning om verkningarna af trävarubolagens och de enskilda
firmornas framfart. För dem, som, snart sagdt, dagligen

Onsdagen den 18 April.

X:o SI.

haft tillfälle iakttaga skogarnes sköflande — icke blott afverkning Om utredning
af allt afverkningsbart virke till de lägst möjliga dimensioner, utan rörande bolag»
äfven ungskogens ödeläggande i samband med afverkningen och f6rvårf af .
det oförsvarliga nedfällandet af de vigtiga skyddsskogarne ända3vi$m7eia™a''f
upp till de kala fjellen —; för den, som sett sjelfegande bönder landet m. m.
inom hela byar, för att icke säga hela socknar och, snart sagdt, (Forts )
halfva län förvandlas till osjelfständiga bolagsarrendatorer, inhysingar
eller proletärer; sett, huru modernäringen vanvårdats på
bolagshemmanen till den grad, att de ej sällan öfvergått till ödesmål;
för den, som bevittnat de ännu bedröfligare härjningarna inom
det moraliska området, hvilka, så väl direkt som indirekt äro eu
följd af trävarubolagens framfart: — å ena sidan lismande kryperi
och falhet för neslig vinnings skull och å andra sidan växande
missnöje och deraf alstrade försök att medelst processer och andra
mer eller mindre förkastliga medel återbörda något af den egendom,
som frånlurats befolkningen genom ej sällan mycket förkastliga
medel samt den modlöshet, som bemägtigat sig den bättre
delen af befolkningen; för den, säger jag, som varit ett lefvande
vittne till allt detta och som ser, huru denna olyckliga omhvälfning
drager fram med ökad hastighet och styrka, hotande att förvandla
hela Norrland till ett Irland, kan näppeligen någon utredning
vara af nöden för att öfvertyga honom om nödvändigheten
af de lagstiftande myndigheternas snara och kraftiga ingripande
för att åtminstone rädda något undan förödelsen och, om möjligt,
leda utvecklingens gång inom Norrland i ett annat hjulspår, i en
annan rigtning, som ma leda till återställandet och betryggandet
af en burgen och sjelfständig jordbrukarebefolkning, den enda säkra
grundvalen för fosterlandets sanna lycka och välgång.

Men jag kan, som sagdt, vara med om en skrifvelse till regeringen
i sådant syfte som motionen afser, bland annat för att
representanterna j Riksdagen från andra delar än Norrland må
erhålla en allsidig uppfattning af ställningen och deraf kunna
sluta till hvad deras pligt och fosterlandets väl bjuder — förutsatt
nemligen, att denna brännande fråga ej — i likhet med frågan
om trävarubolagens skyldighet att inom de respektive kommunerna
erlägga skatt för virke, som de med afverkningsrätt derstädes afverka
— begrafves i någon overksam komité eller förryckes genom
en ytlig undersökning, om jag också å andra sidan befarar, att
genom den tidsutdrägt, som härigenom kommer att framkallas,
trävarubolagen skola genom stegrade ansträngningar hinna slå
under sig hvad som ännu återstår af skogshemman och skogsmark
inom Norrland.

Det hör ingalunda till undantagen att i Norrland finna hela
byar, som ofta nog mot blott en spottstyfver frånlurats bönderna.

För att för herrarne visa, till hvilken grad jordbruket, landets
modernäring, vanvårdas å dessa trävarupatronernas hemman, skall
jag endast nämna, att inom en sådan by, der t. ex. förut föddes
minst sextio nötkreatur, etthundra småfäkreatur och 10 hästar,
födas nu endast 4 å 5 nötkreatur, ett högst ringa antal småfä -

X:o 31.

Onsdagen den 18 April.

Om utredning kreatur och en eller möjligen två hästar. Då förödelsen redan nu
rörande bolag* }iunnit så långt i sin förstörelse, kan man mycket lätt föreställa
''orOTendom , sig, huru i en ej aflägsen framtid tillståndet skall blifva i Norr ''''vZsa^delar

af land, då, såsom motionären jemväl upplyst, af hemmantalet i

landet in. in. till och med större socknar redan nu öfvergått ända till två tredje(Forts.
) delar och kanske mera i trävarubolagens händer, och sålunda hemfallit
åt förödelsen.

Man borde dock kunna hoppas, att regering och Riksdag skola
inse vådan af att försumma eller på ett lättvindigt sätt behandla
en fråga, som har eu sä djupt ingripande betydelse i fosterlandets
väl eller ve. Man behöfver ej vara någon profet för att förutse

den kris, som måste uppstå för hela Norrland, för hela riket, då

skogstillgången blifvit uttömd, jordbruket vanvårdadt, och endast
några storkapitalister å ena sidan och osjelfständiga arrendatorer
eller proletärer å den andra återstå ....

Alla försäkringar, vare sig af träpatroner eller deras representanter.
att det ej är någon fara med skogstillgången, betyda
intet inför sakförhållanden, som äro oemotsägliga. Det är t. ex.
ett faktum, att skogstillgången på många orter blifvit så medtagen,
att .det under ett hälft sekel eller kanske för all framtid kommer
att saknas skog till och med till husbehof; det är ett faktum, att
dimensionerna å virket i oroande grad aftaga, så att till och med
stora bolag måste från kronoskogarne förvärfva gröfre virke för
att uppehålla sina noteringar; det är ett faktum, att träpatronerna
arbeta med händer och fötter för att komma åt lappmarksskogarne,
livilka ännu äro mera sparade.

Man bör derför, jag upprepar det, hoppas, att snabba och kraftiga
åtgärder må vidtagas för denna frågas grundliga och tillfredsställande
lösning. Jag tillåter mig uttala några tankar rörande
en möjligen blifvande undersökning. En dylik undersökningsnämnd
borde, enligt mitt förmenande, bestå af redbare, energiske och sakkunnige
män, representerande både agronomisk, furstlig och juridisk
sakkunskap, såväl teoretisk som praktisk — (t. ex. en agronom,
en forstman, en jurist, en praktisk bonde) — och Indika egde
att anlita både enskilda och offentliga personer inom de olika orterna
att biträda i undersökningsarbetet. Denna undersökning
borde icke inskränka sig blott till det rent ekonomiska området,
utan äfven beröra det moraliska. En högre rättvisa och frågans
utomordentliga betydelse för fosterlandets väl såväl för det närvarande
som för framtiden skulle äfven kräfva en grundlig undersökning
af det sätt och de medel, hvarigenom de stora bolagsdomänerna
i Norrland förvärfvats, och de belopp, som af dessa
skördats. Vid en dylik undersökning skulle det må hända visa
sig, att de genomgripande åtgärder, som ensamt i någon nämnvärd
grad kunna på samma gång skydda skogen och möjliggöra utvecklingen
af jordbruket i Norrland under en sjelfegande jordbrukarebefolkning
samt eu varaktig trävaruindusti, vore fullt berättigade.
Man må icke föreställa sig, att det kan botas endast genom sådana
Åtgärder som underlättandet af skogsmarkens afsöndring från

Onsdagen den 18 April. 65

hemman och dylikt. Endast genom såväl enskilda som bolagsskogarnas
ställande under utsyningstvång kan skogstillgången
skyddas. för framtiden, och endast genom dessa skogars successiva
förvandling till socken- eller häradsallmänningar kan Norrlands
framtid betryggas. Jag vet, att dessa mina uttalade tankar skola
stämplas som orimliga, såsom attentat på eganderätten o. s. v.
Mine herrar! Då utomordentliga faror hota fosterlandet, fordras
utomordentliga åtgärder. Det talades äfven om våld på eganderätten
och näringsfriheten, då husbehofsbränningen afskaffades, så
ock, då de stora feodaldomänerna i Frankrike afskaffades och då
slafveriet i Amerika upphifdes. Hvad här gäller, är ej af mindre
vigt; och den tid skall komma, då man skall bittert ångra, att
man försummat de åtgärder, som fosterlandets högsta väl kräfde.
Man söker trösta sig och andra med att förhållandena skola så
småningom _ reglera sig sjelfva, att nöden skall lära folket bättre
hushållsaktighet och arbetsamhet m. m. Men, mine herrar, den
trösten är temligen klen. Det är skilnad på nöd och nöd; t. ex.
den nöd, som framkallas af eu oförvållad olycka och alstrar ömsesidigt
medlidande, personligt hjeltemod och försakelse, och den nöd,
som framkallas genom den ena samhällsklassens ockrande på den
andra, och som endast framkallar och utvecklar de sämsta lidelserna.
Det är icke sant, att välstånd i och för sig alstrar slöseri och
dåliga seder. Här är det andra orsaker som verka, och i dessa
orsaker har den s. k. bättre klassen sin dryga andel. Det vet
och det känner folket både väl och djupt. Man talar om hvad
folket bör lära af erfarenheten; men, mine herrar, äfven vi hafva
väl något att lära af erfarenheten, både historiens och samtidens,
och vi hafva ett mycket tungt ansvar hvilande på våra skuldror
både inför samtid och efterverld.

Vilja vi ej, att vår mest energiska och kraftiga ungdom skall
nödgas lemna fosterlandet, vilja vi, att den modlöshet och förstämdhet,
som bemägtigat sig den bästa delen af befolkningen i Norrland,
skola ersättas af hoppfullhet — hufvudvilkoret för idoghet
och företagsamhet — då måste vi äfven på fullt allvar — jag betonar
det — ådagalägga, att vi vilja bota de svåra missförhållanden,
hvilka likt tunga moln hänga öfver det närvarande och förmörka
framtiden.

Herr Amnéus: Blott ett par ord till svar på de tvifvelsmål,
som, i afseende på jutskottets hemställan, uttalades af den ärade
representanten frän Ångermanland.

Han satte i fråga, hvad utskottet egentligen menade med bolag
och hvilka orter den föreslagna undersökningen enligt utskottets
åsigt borde afse. Jag ber då att få hänvisa till utskottets
kläm, der det talas om bolag i allmänhet titan några undantag.
Utskottet har naturligtvis med bolag menat alla de olika slag ocL
arter af bolag, som ega jordbruksfastigheter i de delar af vårt
land, der skogsafverkning i mer betydande utsträckning förekommer.
Kongl. Maj:t lärer icke sakna utväg att med tillhjelp af

Andra Kammarens Prot. 1894. N:o 31. fj

N:o 31.

Om utredning
rörande bolags
förvärf af
jordegendom i
vissa delar af
landet m. m.
(Forts.)

N:o 31.

Onsdagen den 18 April.

Om utredning länsstyrelse!'' ocli kronobetjening taga reda på de bolag, som härrörande
bolags widlag kunna och höra kunna ifrågakomma.

■orTeLt ■ 1 afseende på de orter, som skulle blifva föremål för den be idssa^deiarfgärda

undersökningen, säger utskottet, att denna undersökning
landet m. m. skulle omfatta »de delar af vårt land, der skogsafverkning i mer
(Forts.) betydande utsträckning förekommer». Utskottet har således icke
heller i detta hänseende velat göra några undantag. Främst torde
väl utskottet hafva tänkt på Dalarne och Norrland,. men utskottet
har icke velat inskränka de föreslagna åtgärderna till endast dessa
delar af vårt land, för händelse Kongl. Maj:t skulle finna lämpligt
att låta undersökningen gå ännu något,vidare.

Någon ytterligare förklaring af utskottets hemställan torde
icke behöfvas, och jag slutar derför med att yrka bifall till densamma.

Herr Bromée: Jag skall endast be att på grund af de skal,
som af utskottet blifvit anförda, få yrka bifall till det föreliggande
betänkandet.

Herr Nordin i Hammerdal: Äfven jag skall be att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Walter: Äfven jag anhåller att få förena mig med dem,
som yrkat bifall till utskottets hemställan.

Härmed var öfverläggningen slutad. Efter af herr talmannen i
sådant afseende gifven proposition, biföll kammaren utskottets
hemställan; och skulle, jemlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

§ 19.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande och memorial:

n:o 9, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdeparte -

mentet; och 0

n:o 50, angående anslag för utarbetandet af det vid 1892 ars
lagtima riksdag beslutade register till kamrarnes protokoll med
bihang för tiden från och med år 1867;

bankoutskottets memorial n:o 7, angående användande af riksbankens
vinst för 1893; samt

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 20,
med anledning af väckt motion om utsträckt rätt för stel bilus -

N:o 31.

Onsdagen den 18 April. 67

delegare och testamentstagare att erhålla gemensam expedition i
lagfartsärende.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 20.

Justerade protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter
åtskildes kl. 3,4 7 e. m.

In fidem «

Hj. Nehrman.