RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1894:30)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1894. Andra Kammaren. N:o 30.

Lördagen den 14 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 6 och 7 dennes.

§ 2.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna
protokoll:

Protokoll vid sammanträde med de ledamöter af Andra
Kammaren, hvilka blifvit utsedde att jemte herr talmannen
tillsätta kammarens kansli och vaktbetjening,
hållet den 12 april 1894.

Sedan kanslisten i kammarens kansli e. o. hofrättsnotarien Anders
L olkesson den 9 i denna månad afiidit, sammanträdde nu herrar
deputerade för återbesättande af den sålunda ledigblifna kanslistbefattningen
; och funno deputerade godt till samma befattning antaga e. o.
hofrättsnotarien Lars Johan Petersson. Som ofvan.

Hj. Nehrman.

§ 3.

Anstäldes, jemlikt 65 § riksdagsordningen, omröstning öfver följande
af bankoutskottet i dess memorial n:o 6 föreslagna, af Riksdagens båda
kamrar godkända voteringsproposition:

Den, som, i likhet med Första Kammaren, vill, att Riksdagen
besluter, att de väckta motionerna om inrättande af nya afdelningskontor
af riksbanken icke skola till någon åtgiird föranleda, röstar

Andra Kammarem Prof. 1894. Mo SO. j

Gemensam.

omröstning.

N:0 30.

Gemensam

omröstning.

(Forts.)

Lördagen den 14 April, f. m.

Den, det ej vill, röstar

Mej;

Vinner Mej, har Riksdagen, i likhet med Andra Kammaren, med
bifall till den af herr Ii. Amnéus m. fl. väckta motion, men med afsteg
å öfriga motioner i ämnet, beslutit inrättande af ett afdelningskontor
af riksbanken i Mariestad, att öppnas under år 1895, under
de vilkor och bestämmelser med afseende å kontorets distrikt, verksamhet
och rörelse, som bankofullmägtige ega att föreskrifva.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflemnade samt en sedel aflagd och
förseglad, äfvensom underrättelse från Första Kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jemväl
derstädes afgifvits, företogs nu sedlarnes öppnande och uppräkning, och
utföll omröstningen med 80 Ja och 139 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som, enligt

nyss ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första Kammaren

samtidigt anstäld, hade utfallit med.................... 111 Ja och 18 Nej,.

hvadan, då dertill läggas Andra Kammarens

röster eller .................................................... 80 Ja och 139 Nej,

sammanräkningen visar ........................................ 191 Ja och 157 Nej;.

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

§ 4.

Efter föredragning af Andra Kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande, n:o 15, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kong!. Maj:t med begäran om vissa reformer i afseende på folkskoleinspektionen,
biföll kammaren den af utskottet i nämnda utlåtande
gjorda hemställan; och skulle, jemlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

§ 5.

Om ändring
i H 16 a''j
gällande
jagtstadga.

Till behandling företogs härefter Andra Kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 16, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med begäran om ändring i § 16 af gällande
jagtstadga.

Herr J. Nydahl hade i en inom Andra Kammaren väckt motion,
n:o 147, i hvilkens syfte 6 af kammarens ledamöter instämt, hemstält
om “den förändring i gällande jagtstadgas § 16 att begagnandet af
finare giller och snaror för fångande af vildt varder förbjudet jemväl
inom Gefieborgs och Vesternorrlands ten samt de delar af Yesteroch
Norrbottens län, som omfatta Vesterbottens landskap."

N:o 30.

Lördagen den 14 April, f. m.

Utskottet hemstälde emellertid, att motionen icke måtte föranleda
till någon kammarens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Om ändring
i 0 16 af
gällande
jaqtstadqa.
(Forts.)

Herr Nydahl: Jag ber att lå påkalla kammarens välvilliga uppmärksamhet
för deu sak, hvarom detta utskottets utlåtande handlar.
Det är icke någon stor fråga i den mening detta ord brukar tagas
här i riksdagen, som det här handlar om. Frågan torde tvärtom
betraktas som mycket liten. Jag tror dock, att om man ser frågan
ur den synpunkt, hvarur jag för min personliga del önskar att den
företrädesvis må ses, den dock icke är så utan all betydelse.

Jag har väckt förslag derom, att förbudet mot användning af
finare giller och snaror för djurfångst måtte utsträckas jemväl till de
norrländska kustlandskapen. Detta förslag har utskottet afstyrkt. I
förbigående och innan jag öfvergår till en granskning af utskottets
betänkande, ber jag att f''å erkänna, att jag genom ett — för mig
sjelf nästan oförklarligt -— förbiseende nämnt äfven Gefleborgs län
bland de län, till hvilka jag önskar att förbudet mot denna fångstmetod
skall utsträckas, ehuru, såsom utskottet upplyst, detta förbud
redan i flera år, eller allt sedan 1885, varit gällande i afseende på
nämnda län.

Sedan jag erkänt rigtigheten af denna rättelse, går jag att granska
utskottets motivering, och ber jag på förhand kammaren om öfverseende,
för den händelse jag dervid icke kan fatta mig så kort, som
jag sjelf skulle önska.

Genom kongl. kungörelsen af den 29 januari 1869 förbjöds användandet
af finare giller och snaror för djurfångst inom rikets södra
delar, men medgafs fortfarande för Kopparbergs och de norrländska
länen, hufvudsakligen på den grund, att ett sådant förbud ansågs vara
mindre åt behofvet påkalladt för villebrådstammens bevarande inom
de nordligare landskapen och att för befolkningen inom dessa landskap
villebrådsfångsten utgjorde eu vigtig och välbehöflig binäring.
Nu har jag i min motion sagt, och utskottet har icke sökt att bestrida
detta mitt påstående, att tillgången på hare och skogsfågel inom
de norrländska kustlandskapen numera icke är större än inom skogrikare
bygder i Svea och Göta land och sålunda det skydd, som lagstiftningen
med förbudet att använda finare giller och snaror afsett
att bereda detta slags villebråd, icke är mindre behöfligt inom de
förra än inom de senare landsdelarne. — Och jag har vidare sagt,
att villebrådsfångsten följaktligen icke längre kan betraktas såsom
någon nämnvärd binäring för befolkningen inom de norrländska kustlandskapen,
och att det icke heller med fog lär kunna påstås, att
denna befolkning med dess i allmänhet jemförelsevis rika tillgång på
arbetstillfällen skulle för sin utkomst vara mera hänvisad till eu sådan
förvärfskälla än befolkningen inom flertalet af rikets öfriga provinser.
— På denna min argumentation har utskottet icke gifvit något direkt
svar. Det synes med flit hafva underlåtit att så göra. I stiillet har
utskottet sökt att resonera bort saken genom att förklara, att till -

N:o 30, 4 Lördagen den 14 April. f. m.

Om <ludring gången på vildt beror icke ensamt derpå, huruvida snaror och giller

/ | 16 of begagnas eller icke. Detta är ju alldeles rigtigt. Men då framställer

''Ttstad^j den frågan: hvarför då i jagtvårdens intresse förbjuda användningen

Störts/)*'' af finare giller och snaror inom vissa delar af landet, men tillåta
deras användande inom andra delar af landet, der det afsedda skyddet
för villebrådet dock icke är mindre välbehöfligt? Det vill synas mig,
som om utskottet här stält sig på en annan princip än den, som gjort
sig gällande i jagtstadgan uti detta afseende, fastän utskottet icke
tydligt uttalat det. Och då utskottet, begagnande sig af samma kringgående
rörelse, säger, att för somliga — hvarmed utskottet menar de
mindre bemedlade — djurfångsten är en vigtig och välbehörig näringsgren,
då svarar jag: icke mera inom de norrländska kustlandskapen
än inom flere af de landskap, der ifrågavarande djurfångst redan är
förbjuden. De mindre bemedlade lefva icke under mera ogynsamma
ekonomiska omständigheter inom de förra än inom de senare landsclelarne,
snarare tvärtom. — Jag tror således fortfarande, att nödig
konseqvens i jagtvårdslagstiftningen skulle fordra ett bifall till min
framställning.

Det är dock icke detta formella skäl, att vinna konseqvens i
jagtvårdslagstiftningen, som förmått mig att väcka min motion. Jag
har icke ens föranledts dertill af omtanke om en rationel jagtvård,
ehuruväl, när det gäller en förändring i jagtstadgan, ett sådant syftemål
vore fullt befogadt. Motionen har framkallats af min djupa motvilja
mot det svåra djurplågeri, som oundgängligen och oskiljaktigt
är förenadt med detta fångstsätt. Nu menar utskottet emellertid, att
det icke är så farligt med det der djurplågeriet. Det är icke värre,
menar utkottet, än det djurplågeri, som förekommer vid jagt med
skjutvapen. Jag måste på det bestämdaste motsäga utskottets uppfattning
i detta afseende. Vid jagt med skjutvapen förekommer visserligen djurplågeri,
det skall jag visst icke förneka. Men det är der på långt när
icke så oundvikligt som vid användandet af fångstredskap. Eu påskjuten
fågel eller hare får oftast en hastig och lätt död. Men villebrådets
död i giller och snaror är i regeln långsam och qvalfull. Mångfaldiga
gånger har jag i snaror påträffat fåglar, som i timtal suttit
med snaran om halsen och dock varit vid lif. När en fågel fastnar i
en snara, så drager han icke på en gång så till snaran, att andhemtningen
omöjliggöres. Känslan af qväfning afhåller honom derifrån.
Men innan han af smärtan blir hejdad, har han dock dragit till snaran
sä mycket, att andhemtningen i högsta grad försvåras och att han
följaktligen slutligen dör i följd af brist på tillräcklig luft. Det blir
en långsam qväfningsdöd. Dödskampen — det är nu en lycka i
olyckan — påskyndas understundom något derigenom, att fågeln under
sina ängsliga rörelser fram och tillbaka, så långt snaran medgifver,
råkar att insnärja eu vinge eller ett ben i den tråd, hvaraf snaran är
förfärdigad, och derigenom ofrivilligt drager till snaran mera än han
annars skulle hafva gjort. Men i alla händelser är dödskampen lång
och svår. Jag vill nu icke tala derom, att villebrådet stundom fastnar
i snaran endast med en fot eller en vinge och således utsättes
för att svälta ihjäl. Ty sådant hör väl dock till undantagen och torde

N:o 30.

Lördagen den 14 April, f. na. 5

icke oftare inträffa än det vid jagt med skjutvapen händer, att ett Om ändring

djur skadeskjutes utan att kunna fångas och dödas af jägaren eller i {16

hans hundar. Men i sammanhang härmed ber jag att få säga, att jf^utadga.
då utskottet förmodar, att fångstmannen väl endast sällan försumma (Forts.)
att i rätt tid tillse de utstälda snarorna, så torde denna förmodan
icke vara så alldeles rigtig. Det är, så vidt jag vet, det vanliga, att
fångstdonen vittjas en gång i veckan; och oftare än två gånger i veckan
torde det sällan ske. Hvarje fångstman — jag talar nu om dem,
som på allvar idka fångst — har vanligen ett mycket stort antal

fångstredskap utstälda, och dessa äro utbredda öfver mycket vid sträckta

jagtmarker. Denna omständighet i förening med den långa
tillgången på villebråd gör, att det icke skulle löna mödan att mycket
ofta efterse fångstredskapen. Inträffar det regnväder under en
längre tid —• något, som ju hösttiden icke hör till sällsyntheterna
— så kan vittjandet uppskjutas betydligt öfver den vanliga tiden; och
ibland lemnas redskapen, sedan den första snön fallit på hösten, stående
ute utan att vidare tillses, då ju villebrådet så väl på hösten
som sedan på våren, när snön gått åt marken, kan fastna deri.

Hvad beträffar de fångstredskap, som kallas finare giller, så äro
dessa om möjligt ännu värre pinoredskap än snaran. Ett sådant, bestående
af tvenne späda trädstammar, uppgillrade den ena ofvanpå
den andra, den s. k. stocken — jag tror, att detta är det vanligast
förekommande namnet •— brukas mycket allmänt, på många ställen
ännu allmännare än snaran. Om dessa gillerstockar — jag understryker
detta “om1'' — äro anordnade med tillräcklig insigtsfullket och
omtanke, så att de båda stockarne sluta rigtigt tätt tillsammans, när
gillret fäller, och tillräcklig tyngd hvilar på den öfre af dem; och om
djuret får den fallande stocken öfver halsen eller bröstkorgen, då torde
djuret do temligen snart i följd af qväfning. Men beklagligtvis saknas
vanligen någon af dessa förutsättningar; dessa gillerstockar äro
långt ifrån alltid inrättade med önsklig sakkännedom och sorgfällighet;
och djuret fastnar ofta, kanske oftast, med en sådan del af kroppen,
att det icke lian qväfvas, utan antingen förblir vid lif eller plågas
långsamt till döds. I dessa giller händer det vida oftare än i snaran,
att djuret endast fastnar med vinge eller en fot.

Stocken är egentligen afsedd för fågel. Men äfven fyrfota djur
fastna deri. Jag påträffade eu gång i ett sådant tortyrredskap en
hare. Han hade fått nackbenet krossadt, men var ännu vid lif; och
i detta läge hade han befunnit sig minst 5 å G timmar, hvilket kunde
ses deraf, att han var betäckt af snö efter senaste snöfallet, som slutat
5 fi G timmar förut. Jag har aldrig kunnat glömma det qvidande
det arma djuret höjde, när jag närmade mig, eller de blodsprängda
ögon, hvarmed det stirrade på mig. — Eu annan gång påträffades en
ekorre i ett sådant giller. Han var visserligen död, men att dödskampen
varit lång, framgick till fyllest deraf, att han hunnit ganska
långt i sina förtviflado ansträngningar att gnaga af de stockar, mellan
hvilka han satt fastklämd.

Men jag vill ej längre uppehålla mig vid dessa ohyggligheter. Jag
vill blott, innan jag lemnar det sorgliga ämnet, påpeka, att tramp -

N;o 30.

Lördagen don 14 April, f. m.

Om ändring
i # 16 af
gällande
ag (stadga.
(Forts.)

saxen, som ofta användes för liarfångst på snön och der djuret får
sitta med benen afslagna många timmar under den kalla vinternatten,
kanske ändock är det grymmaste utaf dessa pinoredskap.

Nog af, mina herrar, här föreligger verkligen upprörande djurplågeri,
ett djurplågeri af den beskaffenhet, att detta ensamt för sig
i mina ögon borde få anses utgöra tillräcklig anledning att aflysa denna
fångstmetod inom hela riket. Att jag emellertid icke satt detta i fråga,
beror derpå, att jag icke vågat hoppas på bifall till ett så radikalt
förslag, på den grund, att inom lappmarkssocknarna och möjligen äfven
inom åtskilliga socknar af Jemtlands län de förutsättningar ännu torde
qvarstå, som vid utfärdandet af 1869 års jagtstadga ansågos motivera
en undantagslagstiftning i detta afseende för vissa delar af riket. Det
är således icke fullt korrekt, då utskottet säger, att motionären vill
medgifva dessa fångstmedels användning inom ett mycket stort område
“af det skälet att derinom ''djurfångst fortfarande utgör en vigtig
och välbehöflig näringsgren för den fattigare befolkningen’". Berodde
det på mig, skulle jag visst icke tveka ett ögonblick att bannlysa
dessa fångstmedel i hela riket, men jag har icke vågat hoppas
att få Riksdagen med om en så långt gående åtgärd, i synnerhet som
man derigenom möjligen komme i strid med den princip, som tillämpats
i jagtstadgans 16 §.

Utskottet medgifver, att ett bifall till motionen kunde göra det
lättare för egare af jagtmarker att skydda dessa från intrång af obehöriga
personer, men utskottet befarar dock, att den långa och oregelbundna
gräns, som skulle uppkomma mellan de områden, inom livilka
ifrågavarande fångstmetod fortfarande skulle vara medgifven, och de
områden, der den skulle vara förbjuden, komme att i hög grad försvåra
lagtillämpningen. Jag måste bekänna, att jag är oförmögen att
fatta hvad den långa och oregelbundna gränsen skulle kunna medföra
för olägenheter i fråga om lagtillämpningen. Att gränsen blir lång
och oregelbunden, kunde väl icke utgöra något hinder för jagtmarkernas
egare på ömse sidor om gränsen att hålla reda på, huruvida deras
jagtmarker ligga på den ena sidan eller på den andra om gränsen.
Och då, såsom utskottet också anmärker, det är lofligt att hvar som
helst försälja med snara eller giller fångadt vildt, kunde ju den långa och
oregelbundna gränsen icke heller vålla åklagaremagten och domstolarne
några olägenheter, då det ju aldrig kunde komma i fråga att rättsligt
undersöka eller utreda, på hvilken sida om gränsen villebrådet
fångats. Jag tror således, att gränsfrågan här saknar all praktisk
betydelse; och jag kan icke förstå annat än att utskottet sett frågan
från något slags estetisk synpunkt och dervid trott sig göra den upptäckten,
att den långa och oregelbundna gränsen icke motsvarar det
anspråk, som bör ställas på en — “skönhetslinie".

Utskottet säger slutligen i sista stycket af betänkandet, att, om
“befolkningen i dessa nordliga trakter skulle finna önskvärd!, att ett
sådant förbud, som i motionen afses, kommer till stånd" o. s. v.,
“vederbörande landsting icke lärer underlåta att derom göra framställning
hos Kongl. Maj:t“. Detta kan ju låta godt och väl. Men,
mina herrar, det händer väl ändå bra sällan, att en samhällsklass

Lördagen den 14 April, f. m. 7 N:o 30.

eller eu menighet, som är i åtnjutande af något slags privilegium, Om ändring
äfven om detta privilegium är af temligen tvetydig beskaffenhet, sjelf- *''hlandf
mant ber att få frånsåga sig det eller att få slippa ifrån det. Och jagtstadga.
hvad initiativet i frågan vidkommer, föreställer jag mig, att, om man (Forts.)
i likhet med mig betraktar frågan företrädesvis ur humanitetssynpunkt,
det bör erkännas att initiativet här tillkommer Riksdagen lika mycket
som vederbörande landsting. Jag antager också, att landstingen skola
sättas i tillfälle att uttala sig; ty jag förmodar, att Kongl. Maj:t,
innan han i anledning af en riksdagsskrifvelse besluter någon lagstiftningsåtgärd,
skall inhemta vederbörande landstings utlåtande.

Det är, såsom jag flere gånger yttrat, först och sist ur djurskyddsvänlighetens,
ur humanitetens synpunkt som jag väckt motionen; och
jag ber herrarne vara öfvertygade derom, att den konkurrens mellan
fångstmän och jägare, hvarom utskottet talar, icke haft någon del i
tillkomsten af min motion; ty jag är sjelf icke jägare, ej heller någon
jagtvän. Jag har visserligen i min ungdom varit jägare och en passionerad
jägare till och med; men den erfarenhet jag ej kunde undgå
att göra af det djurplågeri, som äfven vid jagt oaktadt bästa vilja
icke kan fullständigt undvikas, gjorde, att jag fattade afsmak för
detta nöje. Man kan, såsom utskottet rigtigt anmärkt, icke förbjuda
all jagt endast för det lidande, som genom jagten tillfogas djuren; men
den jagt, som kan förbjudas utan alltför stora praktiska olägenheter,
den bör enligt min uppfattning äfven förbjudas. Det finnes här på
jorden så mycket djurplågeri, som under närvarande förhållanden
synes omöjligt att undvika. Låtom oss då åtminstone söka afskaffa
det djurplågeri, som kan afskafiäs! Kunna vi i någon mån minska
summan af det lidande, som de oskyldiga djuren äro underkastade för
meuniskans skull, så låtom oss göra det! Här föreligger ett tillfälle
dertill; och jag tror, att det icke vore representationen eller denna
kammare ovärdigt att begagna tillfället.

Herr talman! På grund af hvad jag nu haft äran anföra anhåller
jag om afslag å utskottets hemställan och bifall till motionen, dock
med den ändring, att de båda orden “Gefleborgs och" utgå ur klämmen,
och skulle sålunda mitt förslag erhålla den lydelse: att Andra
Kammaren, med afslag å utskottets hemställan, för sin del besluter,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.

Maj:t täcktes vidtaga den förändring i gällande jagtstadgas § 16, att
begagnandet af finare giller och snaror för fångande af vildt varder
förbjudet jemväl inom Vesternorrlands län, samt de delar af Vesteroch
Norrbottens län, som omfatta Vesterbottens landskap. — Och anhåller
jag hos herr talmannen om proposition på detta mitt yrkande.

Häruti instämde herrar Dahlberg, Ström, Dahlstedt, Vahlin, Alsterlund,
Mdin, Sjöberg, Johansson i Strömsberg, Falk, Persson från
Arboga, Aulin, Hedin-, Ekman, Wavrinshy, Fjällbäck, Berg, John
Olsson och Eklund från Stockholm.

Vidare anförde:

N:o 30.

Om ändring
i £ IG af
gällande
jagtstadya.
(Forts.)

Lördagen den 14 April, f, in.

Herr Petersson i Runtorp: Jag har icke begärt ordet för att
upptaga kammarens tid med att ingå i resonnement om eller bevisning
af, att djurplågeri förekommer vid fångst med giller och snaror,
utan jag vill framhålla eu annan sida af saken, nemligen den moraliska
och ekonomiska.

Efter den kännedom jag har på detta område, tillgår det vanligtvis
på det sättet, att barn och ynglingar företaga sig att utställa
giller och snaror. Följden blir, att de få vana att sålunda drifva bort
sin tid och att de blifva tjufskyttar i främsta rummet och för det
andra “lathundar", som man kallar det. De vilja ej göra annat sedan
än gå och drifva i skogarne. Jag tror, att de kunde få ett näringsfång,
mycket bättre och lämpligare. Den erfarenhet jag har är, att
alla, som uppväxa och uppfostras på nämnda sätt, blifva oduglingar,
lättingar och fattighjon. Detta är följden af, att man bibehåller

sådana här lagar. Det är detta skäl jag skulle vilja lägga till hvad

den ärade motionären nämnt. Det kan icke förnekas af så många
som sett och hafva reda på, huru det tillgår, att det ifrågavarande
fångstsättet är ett ohyggligt djurplågeri. Det må vara sant, att sådant
kan förekomma äfven då jagt på vanligt sätt försiggår; men det eger
då icke rum i så oerhördt stor skala. Derför skulle jag önska, att

det för hela riket funnes en lag mot finare giller och snaror för

fångande af vildt. Men då motionären icke yrkat en dylik lag annat
än för ytterligare vissa delar af landet, vill jag förena mig i hans
yrkande om afslag på utskottets hemställan och bifall till det yrkande
han framstält.

Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Mina herrar! Jag

skall första be att få erkänna motionärens ädla sträfvan; ty utan
tvifvel framskymtar här en stark djurskyddsvänlighet, och det är utan
tvifvel rigtigt, att vi såsom menniskor böra göra allt hvad vi kunna
för att skydda djuren från att onödigtvis blifva plågade. Jag skulle
således helt säkert rösta för motionärens förslag, om man hade eu
ordnad sjukvård för våra vilda djur; men så är icke förhållandet.

Motionären har talat om det djurplågeri, som förekommer medelst
användande af giller och snaror, och jag vill icke bestrida att i åtskilliga
fall derigenom uppstår djurplågeri. Men jag vill fästa motionärens
och kammarens uppmärksamhet på, att dessa vilda djur
dödas icke uteslutande af giller, snaror och skjutgevär. Vore det så,
skulle man kunna föredraga skjutgevären, ty i de flesta fäll döda de
mer hastigt. Dock kan jag icke godkänna motionärens påstående, att
när en fågel eller eu hare får en snara om halsen, det dröjer länge
innan han dör, ty jag har sjelf varit ögonvittne till att de dött med
detsamma. Men om snaran kommer om kroppen på annat ställe än
halsen, då få de naturligtvis lefva längre. Nu hemställer jag till motionären,
huru det går för dessa vilda djur, om en hök slår ned på
dem, fattar dem med sina klor och flyger upp i luften med dem för
att föra dem till sina ungar; jag hemställer, om dessa djur icke komma
att pinas mera än de som fångas i giller och snaror. Om man skulle
kunna fråga dessa vilda djur, hvilken död de helst skulle vilja välja,

N:o 30.

Lördagen den 14 April, f. m.

att komma i hökarnes klor eller fångas i snaror, så tror jag att de
skulle svara, att de föredroge snarorna. Det är icke endast bökar
utan äfven räfvar, som taga fåglar och harar och föra dem lefvande
till sina ungar, och jag hemställer åter till motionären, om han tror
att det villebråd får en smärtfriare död, som gripes af rofdjuren.
Under sådana förhållanden undrar jag, om man icke skulle tänka på
att menniskorna lika så gerna skulle göra sig nytta af det vilda som
att rofdjuren skola göra det, rofdjuren, som angripa villebrådet på ett
mycket mer samvetslöst sätt. Det synes mig som om dessa djurskyddsvänliga
åsigter, kvilkas värde alla erkänna, till följd af nämnda
omständigheter saknade en mycket stor betydelse.

En annan sak vill jag derjemte påpeka, och det är att jag för
min enskilda del icke är med om att lagstifta på alla områden, så
att man snart icke vet, huru man skall bära sig åt för att icke öfverträda
svensk lag. Tro verkligen herrarne, att folket i de nordliga
delarne, dessa fattiga menniskor, som begagna sig af giller och snaror,
läsa någon jagtstadga. Nej, de få icke reda på dessa förhållanden
förrän de på rättslig väg blifva åtalade för öfverträdelse af dylika
påbud och få bota eller komma i fängelse. Är icke det äfven djurplågeri? Jag

erinrar mig nu, hurusom för några år sedan ett beslut fattades
i Vermlands läns landsting. Det fins i några sjöar i Vermland
en fiskart, som kallas för slom. Dessa fiskar äro mycket små och
tagas med stora håfvar. Landstinget beslöt att maskorna i dessa
håfvar skulle göras större och bestämde, huru stora de skulle vara,
för att icke de fattiga menniskorna skulle få några af dessa små fiskar,
ty de stora fiskarne behöfde dem bättre än fattigt folk. Följden blef
att, när förordningen härom trädde i kraft, många i den socken, der
jag bor, icke visste något om saken, utan foro ut med sina vanliga
redskap för att fånga denna fisk, när tiden derför blef lämplig. De
blef vo, förstås, åtalade; jag tror det var ett dussin fattiga menniskor,
nästan fattighjon, en af dem var blind. När dessa stodo inför häradsrätten
och der dömdes tänkte jag: för min del skall det dröja länge,
innan jag skall rösta för sådana lagar, som föranleda, att fattiga och
okunniga menniskor skola drabbas af straff, derför att de icke känna
till alla dessa lagar. Ty det förhåller sig nu så, att man stiftar lagar
i både det ena och andra afseende!, men man gör ingenting för att
utbreda kunskapen om dem, man gör ingenting för att upplysa dessa
fattiga menniskor om dem, och följden blir att sådana stackars menniskor,
som jag nämnde, blifva dömda oaktadt sin okunnighet. Några
af dem hade endast fått en handfull fisk, ett par andra något mer,
men de fingo alla plikta för sin brist på kunskap om förordningen.
Nu hjelpa de sig på annat sätt, de lägga i håfven eu sten, som trycker
så tungt, att maskorna hållas tillsammans och fisken blir qvar i håfven
fastän maskorna icke äro mindre än de påbjudna, och de taga nu
lika mycket sou) förr.

Något liknande kommer att inträffa här. Det är icke möjligt
att springa i de norrländska skogarne och se efter hvilka, som hafva
giller och snaror der, och det blefve endast i något enstaka fall, en

Om ändring
i § 16 af
gällande
jagtstadga.
(Forts.)

N:o 30.

Lördagen den 14 April, f. ns.

Om ändring fattig stackare påträffades och i så fall komme att undergå stadgadt
\ ? 16 tf straff. För min del kan jag på dessa grunder icke rösta för före jagutadga

liggande motion. Jag tycker, att om någon fattig menniska skulle
(Forts.)'' råka att komma öfver något fjäderfä, hvilket sällan händer, man gerna
kan tillåta det. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Redelius: Det torde måhända tillåtas mig att i någon

mån, om icke försvara, så åtminstone förklara de delar af utskottets
betänkande, som af motionären blifvit klandrade.

Såsom vi hörde, påstod motionären bland annat, att utskottet
skulle användt en “kringgående rörelse" för att undvika de “stärka"
skäl, motionären anfört. Det skulle sålunda vara för att slippa vederlägga
dessa skäl utskottet skulle begagnat sig af denna rörelse, eljest
förstår jag icke, hvarför utskottet skulle företagit sig densamma. Men
jag ber herrarne genomläsa betänkandet, om icke detta redan skett,
och se efter om det är sant, att utskottet företagit sig en sådan kringgående
rörelse. Det skulle naturligtvis hafva skett, om utskottet icke
velat upptaga till skärskådande de af motionären anförda skäl. Motionären
har endast anfört två skäl för sitt förslag, dels jagtvårdsintresset,
dels det upprörande djurplågeri, som han påstått alltför ofta
vara förenadt med ifrågavarande jagtmetod. Dessa två skäl är det
just, hvarmed utskottet sysselsatt sig framför allt annat, men naturligtvis
kunde man icke framkomma till kammaren med ett uttalande
blott af egna åsigter, utan man behöfde ju se efter hvad mer sakkunniga
och erfarna personer haft att säga i ärendet. Jag skall be
att få omtala, det utskottet för sådant ändamål rådfört sig med en
hel del personer från de landsändar, inom Indika den ifrågavarande
jagtmetoden än i dag är loflig, för att höra huru det dervid tillgår
och för att få besvarade i detalj en mängd frågor, så att man kunde
bilda sig ett bestämdt på sakkännedom grundadt omdöme i frågan.
För samma ändamål hafva vi icke kunnat underlåta att se efter hvad
myndigheterna haft att säga. Till dessa myndigheter har man ansett
sig böra räkna landstingen inom de fyra nordligaste länen, inom hviika
denna jagt är loflig, äfvensom Konungens befallningshafvande inom
samma län. Man har äfven trott att jägeribetjeningen, skogstjenstetnännen,
skulle hafva en på sakkännedom grundad uppfattning i frågan.
Alla de, som från detta håll yttrat sig, hafva enats derom att,
såsom ju äfven utskottet erkänt, det visst kan inträffa djurplågeri vid
den ena såväl som vid den andra, jagtmetoden, men att man icke med
fog kunnat påstå, att dessa giller och snaror skulle hafva tillskyndat
villebrådet svårare lidanden än hvilken annan jagtmetod som helst.
Det har således icke varit på grund af det öfverklagade djurplågeriet
som snaror förbjudits, der de blifvit förbjudna, utan det har varit i
jagtvårdsintresse. Detta synes mig vara af vigt, eftersom motionären
såväl i sin motion som i sitt anförande nu lågt hufvudvigten på djurplågeriet,
och jag är af den uppfattningen, att de, som med honom instämde,
anse att detta skäl ensamt är afgörande vid afgifvande af sitt
votum. För den skull ber jag att få hänvisa till en Riksdagens skrifvelse
af 1868, jag vill minnas af den 13 maj. I denna begär Riks -

N:o 30.

Lördagen den 14 April. f. in.

dagen hos Kong!. Maj:t-, att den ifrågavarande jagtmetoden måtte förbjudas
inom rikets sydliga län, men såsom skäl derför anför Riksdagen
icke djurplågeri, utan åberopar, såsom utskottet också erinrat, att denna
jag t metods borttagande skulle vara behöfligt för hindrande af att vissa
fogelarter komme att i södra Sverige utrotas och för att hjelpa jordegaren
att skydda sig mot intrång från andra. Detta var skälet. Hvad
åter angår, att regeringen ansåg, att dessa fångstmedel skulle få användas
i rikets nordliga delar, mer än hälften af rikets areal i omfång,
så skedde detta af i skrifvelsen uttryckligen angifvet skäl, att der uppe
i norra Sverige voro egorymderna så stora, tillgången på vildt så rik,
befolkningen åter gles, så att villebrådet skulle räcka till ändå, äfven
om man använde dessa jagtmedel. Metoden ansågs der blifva mindre
förödande. Samma skäl har, såsom motionären i sitt anförande nyss
har erkänt, varit för honörn bestämmande, så vidt det gälde lappmarken.
Han har visserligen å andra sidan sagt, att om det komme
an på honom ensam, han nog skulle taga bort dessa fångstmedel der
också. Men i alla fall har han funnit sig af omständigheternas tvång
nödgad att låta dem begagnas inom ett område, som, äfven om motionärens
förslag ginge igenom, skulle nära nog omfatta halfva riket.
Detta är en omständighet af vigt, som bör, synes det mig, hafva inflytande
på ett Riksdagens beslut i frågan, ty om det vore sant, att
ett upprörande djurplågeri vore oskiljaktigt förenadt med denna fångstmetod
och att det sålunda vore i humanitetens intresse, förbudet borde
gifvas, huru kau man då försvara en sådan lag, som tillåter denna
metod i ena hälften af riket, men förbjuder den inom andra hälften
af riket. Det synes mig icke vara förnuftigt, icke rättfärdigt, ingen
humanitet.

Nu äro vidare förhållandena i afseende å ifrågavarande omständigheter
mycket olika i de norra och de södra delarne af landet. Jag
ber att i detta afseende få erinra kammaren derom, att de fyra nordligaste
länen, inom hvilka jagt med snaror och giller är tillåten, omfatta
en areal af, om jag ej misstager mig, 236,667 qvadratkilometer,
under det att de öfriga 21 länen, inberäknadt Stockholms stad, omfatta
endast 205,459 qvadratkilometer, således mindre än hälften. Men
folkmängdsförhållandena äro helt annorlunda, ty, såsom vi veta, uppgick
vid 1889 års slut folkmängdssiffran i de fyra nordligaste länen
blott till omkring 526,000 och således endast en niondedel af hela
rikets befolkning. Der uppe är således en gles befolkning spridd öfver
en stor areal.

Vidare veta vi, att dessa trakter, hvilka enligt motionärens förslag
skulle undantagas, hafva ett hardt klimat, hvarigenom utvägarne till
näringsfång förminskas, så att en del af befolkningen för sitt uppehälle
verkligen blir hänvisad till denna djurfångst, och ytterligare förekommer
der uppe den olikhet, att jagten med skjutgevär och hundar
der företrädesvis användes på barmark, ty blott i södra Sverige, der
snölagret är tunnt, kan denna jagt med fördel också brukas, då snö
fallit. Der uppe kan deremot sådan jagt icke väl användas vintertiden,
hvarför också snarfångsten är den vigtigaste fångstmetoden. Men snarfångsten
är af två slag. Det ena användes företrädesvis i de nedre

Om ändring
i § 16 af
gällande
jagtstadga.

(Forts.)

N:o 30.

Lördagen den 14 April, f. m.

Om ändring
i # 16 af
gällande
jaglsladga.
(Forts.)

trakterna vid jagt å skogsfogel, till dess snön kommer, medan det
andra börjar användas först, sedan snön kommit. Detta gäller visserligen
egentligen lappmarken, men efter de upplysningar jag fått, tror
jag mig veta, att förhållandet i allmänhet är sådant, att, då marken
är bar, befolkningen är fullt sysselsatt med att inberga fodret åt sina
kreatur och andra göromål och bar då hvarken tid eller håg att idka
jagt, men sedan snön fallit, då inträder den egentliga jagttiden. Då
är också den öfverklagade konkurrensen med jagtgevären slut, tv denna
jagt eger just rum, medan marken, är bar, då på sensommaren och i
början af hösten sportsmän i allt större och större antal infinna sig
och göra icke så litet intrång i ortsbefolkningens näringsfång. Denna
konkurrens är frågans kärnpunkt, men ingalunda det djurplågeri, hvarom
man här talat. Huru man än ser saken, och äfven om man från
början fäster sig vid djurplågeriet, så kommer man dock derhän, att
denna fråga har sin egentliga betydelse ur jagtvårdens intresse. Man
må påstå, att detta intresse blott är det underordnade, men faktiskt
blir det dock i verkligheten det öfverordnade.

Det är sant, att omständigheter och skäl finnas å ömse sidor,
hvilka motväga hvarandra. Utskottet har också framhållit detta såväl
då det gäller tillgången på vildt och denna jagts betydelse för fångstmannen
sjelfva, som då det är fråga om jagträttens skyddande. År
det fråga om fångstmedel af de båda slag, som nu här omnämnas,
så synes mig verkligen humanitetsskäl föreligga, som mana till sympati
för de mindre bemedlade, i synnerhet då det gäller deras eget af ålder
lofliga näringsfång. Men saken kan äfven ses ur en motsatt synpunkt,
om man tager hänsyn till jagträttsinnehafvarne, hvilka lida intrång i
sin rätt af obehöriga personer. Härvid bör dock erinras, att den, som
eger jagträtt, han har redan i gällande lag det skydd, som lagen kan
gifva, i ty att ingen eger rätt att på hans jagtmark och mot hans begifvande
begagna några snaror.

Icke heller tror jag, att man kan såsom skäl åberopa det förfarande,
som man påstår skola ega rum, nemligen att fångstmannen
låta snarorna ligga qvar öfver vintern, så att djur kunna fastna i dem
på våren, då snön gått bort, ty ett sådant tillvägagående är redan nu
olagligt, då det står i uppenbar strid mot den lagparagraf, som utskottet
citerat i början af sitt betänkande. Hjelper icke den nu befintliga
lagen i detta hänseende, så lärer icke heller någon ny lagstiftning
hjelpa.

Det sista skälet, som utskottet i sitt betänkande anfört, eller
svårigheten att öfvervaka det ifrågasatta förbudets efterlefnad, tror
jag bör ega mera vigt än motionären vill tillerkänna det, ty det torde
väl icke vara lämpligt att stifta en lag, som icke kan öfvervakas, så
att den blir efterlefd, och i det hänseendet kan det val icke bestridas,
att den gräns, som genom antagande af motionärens förslag
skulle uppkomma, blefve mycket svår att öfvervaka. Dennå gräns
blefve mera än 100 mil lång från norr till söder och skulle komma
att gå i hvarjehanda bugter, under det att den nuvarande gränsen går
nästan tvärt öfver landet. Vid sådant förhållande och då befolkningen
är gles och dertill, såsom upplyst blifvit, icke i fråga om jagttider och

N:o SO.

Lördagen den 14 April, f. in.

jagtsätt bar några synnerligen utvecklade rättsbegrepp, så lärer det
blifva svårt att vid öfverträdelser få till stånd någon laga bevisning.
1 denna min uppfattning styrkes jag deraf, att man påstått, att den
nu ifrågavarande jagtmetoden fortfarande användes inom rikets södra
provinser, ehuru den der redan är förbjuden, och om detta kan ske
der, oaktadt befolkningen är tätare och de mindre jagtmarkerna öfvervägande,
så kan det naturligtvis ske ännu lättare uppe i Norrland,
der det bästa skyddet för dessa olofliga fångstmän är, att de lefva
spridda på så stora områden, hvartill kommer att man icke kan förhindra
dem att sälja så mycket villebråd som helst, fångadt med giller
eller snaror.

Till sist vill jag påpeka, att om, oaktadt de af mig nu anförda
omständigheter, landstingen i något af dessa län skulle öfvergifva sina
förut uttalade åsigter och vilja hafva ett sådant här förbud, så kunna
de göra såsom landstingen i Gefleborgs och Kopparbergs län och inkomma
med förslag härom till regeringen, som då nog lärer taga frågan
under ompröfning och vidtaga de åtgärder, som kunna synas lämpliga.

Jag yrkar bifall till utskottets betänkande.

Herr Wikstén: Såsom varande ifrån öfre Norrland anser jag
mig pligtig att yttra några ord i denna sak.

Jag vill icke alls förneka, att motionären kan hafva rätt deri, att
fångsten med giller och snaror under vissa omständigheter kan innebära
ett ganska svårt djurplågeri, men å andra sidan har jag mig
också bekant, att i det närmaste samma djurplågeri kan förekomma
vid de så kallade finare jagterna. Huru mycken så kallad slarfskjutning
eger icke dervid rum? Huru många djur få icke eu vinge eller
ett ben bortskjutna och sedan släpa sig undan, så att jägarne icke få
tag i dem. Djuren tillskyndas derigenom myckna och långvariga lidanden.
Bäst vore ju, om man kunde förekomma allt djurplågeri, men
om man nu antager motionärens förslag, så kommer man endast att
skydda så att säga de finare jagterna. I våra nordligaste landsdelar,
Indika jag känner till, är det nemligen i regeln de fattiga och orkeslösa,
Indika icke halva råd att hålla sig med dyrbara jagtredskap och
hundar, som egna sig åt denna fångst med giller och snaror.

För några år sedan var denna fråga före i Norrbottens landsting,
men oaktadt detta landsting icke saknar män, som intressera sig för
jagtvård, kom landstinget till det resultat, att det för de fattigas skull
skulle se mycket märkvärdigt ut, om landstinget skulle ingå till Kongl.
Haj:t med anhållan om ett sådant förbud, som nu är ifrågasatt.

Jag vill icke längre upptaga kammarens tid med mitt prat i denna
sak, ty det ser ju ut, som om kammaren redan vore deciderad för att
antaga motionärens förslag, men för min del tror jag, att det vore
mest försigtigt af Riksdagen, att låta orterna uttala sig först. Jag tror
icke, att frågan är så vigtig, att man icke kan vänta, tills de landsting,
som vilja hafva dylika föreskrifter, göra framställningar derom
hos Kongl. Maj:t. Låter man frågan gå den vägen, tror jag, att man
står på en säkrare grund, och derför anser jag det vara rigtigast att
nu antaga utskottets förslag, till hvithet jag yrkar bifall.

Om ändring
i § 16 af
gällande
jaqtstadqa.
(Forts.)

N:o 30.

Om ändring
i $ 16 af
gällande
jagtstadga.
(Forts.)

Lördagen den 14 April, f. ra.

Med herr Wikstén förenade sig herrar Boström, Bromée, Norberg
och Lundström.

Herr Nydahl: Herr talman! Jag begär ogerna ordet för andra

gången, då jag med mitt första anförande upptog kammarens tid så
länge, men det har från motsidans talare fälts några yttranden, hvilka
jag icke kan underlåta att besvara.

Utskottets ärade ordförande tycktes hafva stött sig eu smula på,
hvad jag yttrade om den “kringgående rörelse", som utskottet hade
gjort. Jag hade i förra delen af motiveringen till min motion framhållit
att, då de förutsättningar, som enligt den 1869 utfärdade jagtvårdsstadga
föranledde eu undantagslagstiftning för vissa delar af riket, icke
längre existera i fråga om de norrländska kustlandskapen, det icke
vidare tinnes något skäl att bibehålla denna undantagslagstiftning för
dessa landskap. Nu hade jag väntat, att utskottet, då det ville motivera
ett afstyrkande, skulle hafva underkänt antingen premisserna eller
slutledningen, men i stället har utskottet resonnerat i allmänhet om
huru jagtvårdsintressena skola tillgodoses och om huru det för de
mindre bemedlade i allmänhet kan vara förmånligt att få utöfva denna
fångstmetod i stället för att genom vanlig jagt söka skaffa sig villebråd.
Detta gäller om riket i dess helhet, men mig synes konseqvensen
fordra, att der jagtförhåliandena äro lika, der bör ock jagtvårdslagstiftningen
vara lika. Det var detta jag menade med mitt yttrande om
den “kringgående rörelsen".

Eu ärad talare på vermlandsbänken har nu, såsom vid åtskilliga
andra tillfällen, missbrukat sin onekligen stora dialektiska förmåga för
att kasta löje Öfver en allvarlig sak. I den delen skall jag icke söka
att bemöta honom. Men då den ärade talaren i anledning af mina
ord angående djurplågeriet yttrade något, som för de ledamöter af
kammaren, hvilka icke varit i tillfälle att taga kännedom om dessa
saker, kan vara missledande, så skall jag be att få säga några ord
derom. Han sade nemligen, att han sjelf sett, huru foglar, som fastnat
i snaror, fått en hastig död. Ja, det är ju alldeles naturligt, att, om
en fogel, då han nyss fastnat i snaran och således ännu är vid full
lifskraft, blir skrämd af en framskyndande person, så gör han en våldsam
ansträngning för att slita sig lös med den påföljd, att han ganska
snart stryper sig. Men om den i snaran fastnade fogeln lemnas åt
sig sjelf och ej blir skrämd, så bär han sig icke åt på detta sätt: han
drar då ej till snaran så häråt, att han med ens stryper sig, ty den
andnöd, som han erfar vid snarans hopdragning, håller honom derifrån;
och så sitter han der och flämtar efter luft, innan hans plågor
och ångest slutas med döden. Detta är en fullkomligt rigtig framställning
af förhållandet.

Hans yttrande angående hökar och andra rofdjur, som tillskynda
skogarnes villebråd en plågsam död, hörde till den skämtsamma delen
i hans anförande, som jag ej anser lönt att besvara, men jag får dock
säga, att jag för min del icke skulle hafva något emot, om Riksdagen
kunde på.något verksamt sätt förbjuda dessa att jaga. Men för min
del vet jag icke något annat sätt att freda villebrådet för rofdjur än

N:o 30.

Lördagen den 14 April, f. ro.

genom rofdjursjagt, hvilket är den enda jagt, som jag brukar idka,
och den skall jag be att äfven få rekommendera åt herr Jansson.

Jag kunde visserligen ha åtskilligt att tillägga, men jag skall icke
längre upptaga kammarens tid, utan inskränker mig, herr talman, till
att vidhålla mitt yrkande på bifall till min framställning.

Herr Jansson i Krakerud: Jag skall bedja att få uttala min

förundran öfver, att den siste ärade talaren ansåg det vara löjligt af
mig att tala om, att rofdjur såsom hökar, räfvar med dera taga villebråd.
När man betraktar en sådan fråga, som den föreliggande, ifrån
humanitetssynpunkt, skall man väl taga med i öfvervägande, huru vida
det förslag, som man kommer fram med, är ur sådan humanitetssynpunkt
bättre, än om förhållandet får vara sådant, som det är. Ty
om man tänker på, hvilken död djuren undergå, så torde väl motionären
få lof att erkänna, att man ännu icke hört eller sett något bevis
på, att de vilda djuren i skogen, ja, icke ens våra tama djur, undergå
en smärtfri död, utan naturens lagar äro sådana, att, när såväl djur
som menniskor skola skiljas från lifvet, detta sker på ett mer eller
mindre qvalfuilt sätt. Men då så är, hemställer jag till motionären,
om det kan vara bättre, att eu hök tager en fogel i sina klor och
flygel- till sina ungar med honom, än att fogeln faller i en snara eller
ett giller. Man får besinna, att, om man icke kan rädda djuren från
eu qvalfull död och icke heller kan åstadkomma något bättre, än förhållandet
nu är, man icke kan — åtminstone enligt min tanke —
betrakta denna fråga ur humanitetssynpunkt. Ej heller anser jag, att
det är fördelaktigt att — såsom följden naturligtvis skulle blifva, om
motionärens förslag antages — utsätta menniskor för åtal och straffbestämmelser
på alla möjliga områden. Slutligen skall jag bedja att
få säga, att jag icke vet, huru vida det kan vara min dialekt, som
åstadkommer något löjligt i motionärens öron, men att jag skulle söka
att förlöjliga den föreliggande frågan, det vill jag protestera emot och
fortfar att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr O berg: Vid behandlingen af denna fråga har jag inom
utskottet deltagit, med anledning deraf; och då jag är representant
för en af de nordligare valkretsarne i vårt land, så skall jag anhålla
att i korthet få säga några ord till försvar för utskottets hemställan.
Jag kan icke gilla motionärens framställning och önskningar af flere
skäl; nemligen för det första, emedan jag anser den öfverklagade
fångstmetoden icke medföra större plågor för djuren än hvarje annan
jagtmetod; för det andra, derför att denna slags djurfångst är en icke
oväsentlig inkomstkälla för de nordliga landsdelarnes inbyggare, och
för det tredje derför, att förbud mot dess användning icke skulle
kunna bringas till efterlefnad. Det är alldeles samma skäl som de,
hvilka af skogstjenstemän, landsting och Konungens befallningshafvande
i rikets fyra nordligaste län blifvit framstälda för afstyrkande af ett
förslag liknande det nu föreliggande.

Hvad nu beträffar det första skälet eller den öfverklagade fångstmetoden,
så får jag, som sagdt, bekänna, att jag för min del icke alls

Om, ''ändring
i § 16 af
gällande
jagtstadga.

(Forts.)

N:o 30.

Lördagen den 14 April, f. in.

Om ändring kan inse, att den medför större plågor för djuren än andra jagt—
i tJ6 "/ metoder. Jag bär i min ungdom varit en flitig fogelfängare, och derjagtstadna
uteslutande användt finare giller och snaror, och således varit i

(Forts.)" tillfälle att se foglar fångade på detta sätt, men jag kan icke erinra
mig, att det visat sig, att de undergått några större plågor, innan de
dött, än om skjutvapen och hundar användts för jagten. Jag har varit
med om att fånga rätt mycket fogel, men kan icke erinra mig det.
Deremot har jag bevittnat, att mången gång stort djurplågeri eger
rum vid jagt med skjutvapen och hundar. Ty hvad är det väl annat
än djurplågeri, när eu jägare går ut en morgon bittida för att jaga
t. ex. hare, och hunden drifver haren till bort mot middagstiden, innan
han blir dödad, och haren hela denna tid måste hålla undan så att
säga den gapande hunden. Det är djurplågeri, men icke att hastigt
lida döden i en snara eller under ett finare giller. Man talar ju också
om att “skjuta bom“; skjuter man på en fogel och icke fäller honom,
så säges det, att man “skjutit horn". Men det är icke säkert i alla
fall. Hvem kan väl, när hagelbössa användes, fritaga sig ifrån, att
icke något eller några af de 50 k 60 hagel, med hvilka bössan är
laddad, kunnat träffa fogeln? lian kan enligt min åsigt mången gång
träffas af ett eller annat hagelkorn, utan att genast ljuta döden, och
får då lida en längre tid. Detta tror jag ofta kan vara ett större
djurplågeri än det, som förorsakas genom det af motionären öfverklagade
fångstsättet.

Hvad sedan beträffar det andra skälet, så vill jag, med den kännedom
jag bär om förhållandena, påstå, att denna djurfångst är en
mycket betydande inkomstkälla för de nordligare landsdelarnes inbyggare.
Hvar och en, som varit i tillfälle att se dessa stora massor
af villebråd, som komma ned från fjellbygderna i Norrland och forslas
sedan söderut, han skall icke kunna förneka, att den näringskälla,
som ligger i denna djurfångst, för befolkningen deruppe är synnerligen
vigtig.

Att, på sätt motionären föreslagit, förbjuda fogelfångst med finare
giller och snaror i Norrland, det är att af mången fattig, och för
annat förvärf oförmögen person, rycka brödet ur hans hand, och gynna
den s. k. söndagsjägaren. Det vill jag icke vara med om.

För det tredje betviflar jag, i likhet med utskottet, att, om motionärens
förslag blefve upphöjdt till lag, det blefve möjligt att kontrollera,
att ett sådant förbud efterlefdes. Ty hvad jagtmarkerna beträffar,
är det eu ofantlig skilnad på skogarne i norra och södra Sverige.

Till hvad jag nu sagt, skall jag bedja att få lägga ännu ett skäl,
det fjerde, som jag anser vara det icke minst vigtiga, och det är, att
då frågor sådaDa som denna förut varit på tal inom Riksdagen, har,
innan Riksdagen beslutat vidtaga någon sådan åtgärd, som motionären
nu föreslagit, vederbörande landsting först satts i tillfälle att yttra sig
deröfver. Men öfver nu förevarande fråga har hvarken något landsting,
ej heller något hushållningssällskap eller någon länsstyrelse blifvit
hörd. Jag anser derför, att det vore med billighet och rättvisa öfverensstämmande,
att, innan något sådant stadgande, som motionären

N:o 30.

Lördagen den 14 April, f. m. 17

iär föreslagit, af Riksdagen beslutes, vederbörande länsstyrelser och
landsting först lemnades tillfälle att deröfver yttra sig.

På grund af hvad jag nu anfört, anhåller jag att få påkalla kammarens
bifall till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf herr talmannen,
enligt de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan och dels på utslag derå och bifall i stället till det
af herr Nydahl under öfverläggningen framstälda förslag; och fann
herr talmannen den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad. Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och
anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som, beträffande Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts
nu föredragna utlåtande n:o 16, bifaller herr Nydahls under öfverläggningen
framstälda förslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets i utlåtandet gjorda
hemställan.

Omröstningen utföll med 106 ja mot 103 nej; och hade kammaren
alltså beslutat i enlighet med ja-propositionens innehåll.

Detta beslut skulle, jemlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen, genom
utdrag af protokollet delgifvas Första Kammaren.

§ 6.

Till kammarens afgörande förelåg vidare konstitutionsutskottets
utlåtande, n:o 5, i anledning af väckt motion om ändring af riksdagsordningens
stadganden i afseende å ledamöternas af Första Kammaren
valbarhet m. m.

Till utskottets behandling hade öfverlemnats en af herr D. Persson
i Tallberg inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 154, innefattande
förslag dels om förkortande af funktionstiden för Första Kammarens
ledamöter, dels om nedsättning af census för valbarhet till
ledamot af samma kammare, dels ock om rätt för riksdagsman i Första
Kammaren att åtnjuta resekostnadsersättning och arfvode.

Enligt detta förslag skulle nedanstående paragrafer i riksdagsordningen
erhålla följande lydelse:

§ 6.

Första Kammarens ledamöter skola, för en tid af sex år, utses af

Andra Kammarens Prot. 1894. N:o SO. 2

Om ändring
af riksdagsordningens

stadganden i
afseende å
ledamöternas
af Första
Kammaren
valbarhet.

N:o 30.

Om ändring
af riksdagsordningens

sladganden i
afseende (i
ledamöternas
af Första
Kammaren
valbarhet.

- (Forts.)

18 Lördagen den 14 April, f. m.

landstiDgen och stadsfullmägtigo i de städer, som ej i landsting deltaga.
Hvarje landsting och sådan stad, som nu nämnd är, väljer, efter folkmängden
inom sitt område, en riksdagsman för hvarje fullt tal af
trettiotusen. Går ej folkmängden upp till trettiotusen, väljes dock en
riksdagsman.

§ 8.

Riksdagsman i Första Kammaren, som vid riksdags början sin befattning
icke sex år innehaft, må dermed till riksdagens slut fortfara,
ändå att under tiden sex år från valet förflyta.

§ 9.

Till ledamöter i Första Kammaren kunna endast väljas män, som
uppnått trettiofem års ålder, samt ega och minst tre år före valet egt
fastighet till taxeringsvärde, ej understigande fyrtiotusen riksdaler, eller
ock till staten skatta samt under tid, som nyss är sagd, skattat för
minst två tusen riksdaler årlig inkomst af kapital eller arbete. Kommer
riksdagsman, efter det han vald blifvit, i den ställning, att han ej
längre skulle varit valbar till ledamot i kammaren, frånträder han sin
befattning.

§ 12.

Vill riksdagsman i Första Kammaren befattningen sig afsåga, eger
han det göra vid valtillfället eller sedermera, mellan riksdagar, hos
Konungens befallningshafvande.

c) Gemensamma bestämmelser.

§ 23.

Hvarje riksdagsman åtnjuter af statsmedel ersättning för resekostnad
till och från riksdagen, samt arfvode af ett tusen tvåhundra
riksdaler för hvarje lagtima riksdag; dock att, när antingen Konungen
upplöser Riksdag, innan den varit fyra månader tillsammans, eller
riksdagsman eljest afgår från sin befattning under riksdagen, innan
så lång tid af dess sammanträde förflutit, eller Riksdagen sammanträder
i följd deraf att Konungen, med upplösande af Riksdag, förordnat
om nya val, så ock under urtima riksdag, riksdagsman undfår,
jemte resekostnadsersättning, i dagtraktamente tio riksdaler, hvilket
dock ej må öfverstiga sammanlagdt ett tusen tvåhundra riksdaler.

Pen riksdagsman, som icke i rätt tid vid Riksdagen sig inställer,
skall för hvarje dag han uteblifver vara förlustig tio riksdaler af arfvodet.

§ 24.

Rösträtt må — — — — — — — —-----S*S inställer.

N:o 30.

Lördagen den 14 April, f. m.

Utskottet liemstälde emellertid, att motionen ej måtte föranleda
någon Riksdagens åtgärd.

Häremot hade reservationer afgifvits:

af herrar Ljungman, Bengtsson, Boström, Gyllensvärd, Dahn
och Wallmark, som ansett, att utskottet bort med anledning af motionen
hemställa,

det Riksdagen måtte antaga nedanstående förslag till ändrad
lydelse af §§ 9 och 12 riksdagsordningen att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling.

Riksdagsordningen.

§ 9.

Till ledamöter i Första Kammaren kunna endast väljas män, som
uppnått trettiofem års ålder samt ega fastighet till taxeringsvärde, ej
understigande åttatiotusen riksdaler, eller ock till staten skatta för en
så stor årlig inkomst af kapital eller arbete att densamma, ensam för
sig eller sammanlagd med en efter fem för hundra beräknad ränta å
egd fastighets taxeringsvärde, uppgår till minst fyratusen riksdaler.
Kommer riksdagsman, efter det han vald blifvit, i den ställning, att
han ej längre skulle varit valbar till ledamot i kammaren, frånträder
han sin befattning.

§ 12.

Riksdagsman i Första Kammaren eger ej att för denna befattning
något arfvode uppbära, men åtnjuter af statsmedel ersättning för resekostnad
till och från Rilcsclagen så väl vid dennas början och slut
som då ledighet från riksdagsgöromålen af kammaren beviljats.

Vill riksdagsman i Första Kammaren befattningen sig afsäga,
eger han det göra vid valtillfället eller sedermera, mellan riksdagar,
hos Konungens befallningshafvande;

af herr Johnsson i Bollnäs, som ansett att utskottet bort tillstyrka
Riksdagen att till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga följande förslag till ändrad lydelse af §§ 6, 8, 9 och 12 riksdagsordningen: §

1. Första Kammarens ledamöter skola, till ett antal af etthundrafemtio
och för en tid af sex år, utses af landstingen och stadsfullmägtigo
i de städer, som ej i landsting deltaga.

§ 8.

Riksdagsman i Första Kammaren, som vid riksdagens början sin
befattning icke sex år innehaft, må dermed till riksdagens slut fortfara,
ändå att under tiden sex år från valet förflyta. •

Om ändring
af riksdagsordningens

stadganden i
afseende å
ledamöternas
af Första
Kammaren
valbarhet.

(Forts.)

N:o 30.

Lördagen den 14 April, f. m.

Om ändring
af riksdagsordningens

stadganden i
afseende å
ledamöternas
af Första
Kammaren
valbarhet.
(Forts.)

§ 9.

Till ledamöter i Första Kammaren kunna endast väljas män, som
uppnått trettiofem års ålder samt ega och minst tre år näst före valet
egt fastighet till taxeringsvärde, ej understigande sextiotusen riksdaler
eller ock till staten erlägga samt under tid, som nyss är sagdt, erlagt
bevillning föi'' fastighet eller inkomst, sammanlagdt ej understigande
den för sextiotusen riksdaler af fastighet utgående bevillning. Kommer
riksdagsman, efter det han vald blifvit, i den ställning, att han ej
längre skulle varit valbar till ledamot i kammaren, frånträder han sin
befattning.

Riksdagsman i Första Kammaren åtnjuter af statsmedel ersättning
för resekostnad till och från Rilcsdagen. Vill han befattningen sig
afsåga, eger han det göra vid valtillfället eller sedermera, mellan riksdagar,
hos Konungens befallningshafvande;

af herr Elowsson; samt

af herr Hedin med tillkännagifvande, att han yrkat bifall till
motionärens förslag.

Härjemte hade herr Vahlin låtit anteckna, att han ej deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.

Efter föredragning af ärendet anförde:

Herr Persson i Tallberg: Herr talman, mina herrar! Man har
sagt mig, att denna kammare den 28 sistlidne februari gaf Första
Kammaren ett förtroendevotum, och att kammaren följaktligen vore
belåten med Första Kammaren sådan den nu är. Det är ju egentligen
icke heller min afsigt att klandra Första Kammaren, men jag tror mig
dock vara berättigad att hafva en annan uppfattning rörande denna
sak, den uppfattningen nemligen, att denna kammare kommit till insigt
om, att det egentligen icke är genom en större numerär, som vi
skola söka att råda gent emot vår medkammare, utan att ‘det är på
andra vägar, som vi böra söka utjemna det så många gånger omtalade
motsatsförhållande, som nu råder kamrarne emellan. Jag finner visserligen
af detta utskottsbetänkande, att tankar och åsigter om sättet
och de vägar, på hvilka man bör söka att genomföra denna reform,
varit mycket delade inom konstitutionsutskottet. Men utaf allt att
döma ser jag dock, att alla ledamöterna i utskottet från denna kammare
varit eniga derom, att något måste göras i denna sak. Konstitutionsutskottets
utlåtande består, såsom herrarne finna, endast af
ett återupprepande af hvad utskottet förlidet år yttrade öfver en motion
i samma syfte och rigtning som min nu förevarande. Det ser
ut, som om utskottet då trott sig funnit en så lycklig formulering, att
den fullständigt vederläde alla de många, enligt min tanke, giltiga och
vigtiga skäl, som jag i min motion sökt framdraga, att utskottet nu

N:o 30.

Lördagen den 14 April, f. m.

ansett tillräckligt att endast anföra samma skäl och hänvisa längre
tillbaka i tiden på de utskottsutlåtanden, som då afgifvits öfver föreslagna
ändringar, som gått i samma rigtning som de af mig nu framstälda.
Man skulle således deraf kunna draga den slutsatsen, att
dessa föregående års betänkande^ på hvilka utskottet förlidet år
syftade, och till hvilka det nu hänvisar, skulle innehålla några sakliga
utredningar och fullständiga redogörelser rörande denna fråga eller
vederläggningar af de skäl, jag tagit mig friheten i motionen framhålla.
Men förhållandet är ej så. Utskottet bär dock äfven i år
inskränkt sig till samma korthet som förut. Ett skäl framhålles, som
jag skall tillåta mig att med några få ord bemöta. Utskottet säger
nemligen: “att genom förslagens antagande skulle den olika karakter,
grundlagsstiftarne velat gifva åt de båda kamrarne, till stor del försvinna,
och sålunda de grundvalar, på hvilka representationen hvilar,
i väsentlig mån rubbas

Nej, mina herrar, detta utskottets påstående är icke full sanning,
Titan snarare tvärt om. Det har ju redan inträffat, och jag har i min
motion sökt visa, att just den karakter, grundlagsstiftaren velat förläna
Första Kammaren, har genom den valbarhetscensus, som genom 1866
års riksdagsordning bestämdes, försvunnit och att denna census visat
sig ej haft den verkan, att Första Kammaren fått den karakter, grundl^gsstiftaren
åsyftat att gifva den. Det är för att återvinna denna
jemnvigt mitt förslag framkommit, och det är på dessa skäl, som jag
ber att få yrka bifall till min motion.

Herr Ljungman: Beträffande det föreliggande förslaget skall

jag be att få anmärka, att åstadkommandet af en sådan grundlagstiftning,
hvarigenom man finge en fullt tillfredsställande och möjligast
god Första Kammare, är bland de allra svåraste uppgifter man kan
taga sig för.

Motionären har sökt lösa detta problem helt lätt genom att minska
censussiffran till hälften och genom att införa arfvode och resekostnadsersättning,
liknande de, som tilldelas Andra Kammarens ledamöter.
Om man närmare tänker sig in i förhållandena, framträder nog såsom
gifvet, att genom en dylik åtgärd visserligen skulle vinnas en förändring
i Första Kammarens sammansättning; men det är alls icke gifvet, att,
genom denna förändring, Första Kammaren skulle få den karakter
man önskar, att den borde hafva, för att på bästa sätt motsvara sin
bestämmelse. Dertill kommer vidare, att det icke finnes någon den
minsta utsigt för, att ett sådant förslag, som motionären nu framlagt,
skall blifva Riksdagens beslut. Icke heller kan man anse, att motionärens
förslag är sådant, att det lämpligen skulle kunna användas
såsom opinionsyttring för att framdrifva ett tillfredsställande förslag,
som verkligen hade utsigt att blifva Riksdagens beslut, Jag och åtskilliga
reservanter med mig i konstitutionsutskottet hafva derför ansett,
att man nu blott borde söka afhjelpa de svåraste olägenheterna i den
befintliga grundlagstiftningen och öfverlåta åt framtiden att förete ett
förslag, som vore af mera både tillfredsställande och politiskt fruktbringande
art, än det af motionären nu framlagda.

Om ändring
af riksdagsordningens

stadganden i
afseende å
ledamöternas
af Första
Kammaren
valbarhet
(Forts.)

N:o 30.

Om ändring
af riksdagsordningens

stadganden i
afseende å
ledamöternas
af Första
Kammaren
valbarhet.

(Forts.)

Lördagen den 14 April, f. m.

Om man ser på 9 § riksdagsordningen, märker man genast den
oegentlighet deri, att man för valbarhet icke får sammanräkna olika
slag af förmögenhet. Vidare tillkommer den oegentligheten, att, om
en person fullständigt omsätter rörligt kapital, på grund af hvilket han
varit valbar, i fast egendom eller fast egendom i rörligt kapital, beröfvar
han sig en tid bortåt sin valbarhet. Denna senare olägenhet
kan lättast afhjelpas derigenom, att man utesluter de föga behöftiga
orden “och minst tre år näst före valet egt" “samt under tid, som
nyss är sagd, skattat" ur den befintliga paragrafen. Och genom ett
tillägg, som gillats åtminstone af utskottet redan 1878, skulle man
kunna afhjelpa den andra olägenheten. Genom att åter i 12 § införa
bestämmelsen om resekostnadsersättning, så kunde man vinna den fördelen,
att skilnaden mellan landsorten och Stockholm med dess omgifningar
icke blefve så stor, som den nu är. Såsom förhållandet nu
är, ter sig census i sjelfva verket större för landsbygden än lör Stockholm
med dess omgifningar. Ty det är gifvet, att den, som är bosatt
långt från hufvudstaden, får vidkännas högre kostnader, om han är
riksdagsman i Första Kammaren, än den, som är bosatt i Stockholm
eller dess omgifningar.

Jag vill emellertid på grund af formella skäl icke göra något
yrkande, utan skall, då frågan för öfrigt icke föreligger i tillräckligt
utredt skick, hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr Odhner: Jag bär eu gång förut under riksdagens^lopp
yrkat afslag å ett grundlagsändriugsförslag nemligen det angående
fixering af representantantalet. Jag måste göra detsamma i den fråga,
som nu föreligger, nemligen om Första Kammarens sammansättning.
Dessa båda frågor hafva visserligen icke mycket med hvarandra gemensamt;
men en likhet finnes dock dem emellan, nemligen med afseende
på deras upphof eller kanske rättare deras aktualitet för Andra
Kammaren. Det torde nemligen icke kunna bestridas, att agitationen
för fixeringen och mot den Första Kammarens nuvarande organisation
har tagit fart allt mera efter den vändning i vårt politiska lif, som
inträffade åren 1887 och 1888. Före den liden förekcfmmo visserligen
åtskilliga enstaka yttringar af missnöje och konflikter mellan denna
kammare och Första Kammaren med anledning af den senares politiska
hållning, men någon mera djupgående differens dem emellan förefans
icke. Efter denna tid har samarbetet mellan de ^ båda kamrarne
onekligen varit mindre tillfredsställande. Stämningen i denna kammare
gent emot medkammaren har varit misslynt, stundom till och med
bitter. Man har talat om Första Kammarens brist på tillmötesgående,
dess stela konservatism och dess obenägenhet för alla reformer o. s. v.
Jag tvifiar visserligen icke på, eller rättare: jag vet, att denna stämning
icke saknat grund, ehuru jag å andra sidan äfven vet, att det
sällan är ens fel, att två tvista. Men jag tror icke, att man derför
behöfver misströsta om framtiden. Fem eller tio år är en kort tid i
ett folks historia. Hvarför skall man icke kunna hoppas, att Första
Kammaren efter hand skall återvända till sina äldre traditioner och
derigenom större harmoni inträda mellan kamrarne? Att nu på grund

N:o 30.

Lördagen den 14 April, f. m.

af förhållanden, som kunna och böra vara öfvergående, påyrka en så
genomgripande förändring af Första Kammarens organisation, som här
ifrågasatts, synes mig icke vara rådligt; och det så mycket mindre
som det ju icke saknas andra utvägar att — om än långsamt —
inverka på Första Kammarens sammansättning och politiska hållning,
jag menar naturligtvis genom en begränsning af den kommunala rösträtten.
Då motionären på andra sidan i sin motion säger, att motsatsen
mellan de båda kamrarne kommer att ytterligare förvärras
“genom den oundvikligen snart förestående nedsättningen af rösträttscensus
vid val till Andra Kammaren11, så skulle man lika väl kunna
säga, att motsatsen mellan de båda kamrarna kommer att mildras
genom den oundvikligen snart förestående begränsningen af den kommunala
rösträtten. Detta är nemligen en fråga, hvars lösning omöjligen
kan låta länge vänta på sig; och om också den lösning, som frågan
får, icke blir sådan, som motionären och andra önska, så vore derigenom
i hvarje fall ett verkligt steg taget framåt i den riktning de
önska, under det att åter ett förslag, sådant som detta, icke har någon
utsigt att varda , af Första Kammaren antaget.

Jag tror nemligen, att Första Kammaren näppeligen lian annat
än afstå, åtminstone ett af de moment, som ingå i det föreliggande
förslaget, jag menar stadgandet om arfvoden åt kammarens ledamöter.
Jag tror icke, att kammaren kan acceptera detta förslag utan att
förneka sig sjelf och den idé, som ligger till grund för densamma.
Hvad skulle man i landet säga om eu Första Kammare, som tilldelade
sig sjelf arfvode och derigenom öppet dementerade det förtroende,
som lagstiftaren i motiven till riksdagsordningen har uttalat till dess
uppoffringsanda och i sann mening aristokratiska tänkesätt?

Jag tror för min del, att ett dylikt beslut skulle mottagas i landet
med hån och missaktning; och sådant vore för Första Kammaren
mera ödesdigert än det missnöje, som nu råder i vidsträckta kretsar.
Detta inser naturligtvis Första Kammaren mer än väl, och derför
kommer, enligt min öfvertygelse, kammaren aldrig att gifva sitt bifall
till ifrågavarande förslag.

Jag tror derför, att detta förslag icke kan få någon betydelse
ens såsom opinionsyttring. För min del anser jag det icke heller i
sig sjelft gagneligt. Jag kan icke annat än instämma i hvad utskottet
säger om karaktersskilnaden mellan kamrarne, såsom en af grundvalarne
för vår författning. Det har visserligen sagts af en föregående
talare, att den karaktersskilnad, som lagstiftarne åsyftat, redan upphört
att finnas till. Men jag hemställer, om det icke i alla händelser
finnes tillräcklig skilnad mellan de båda kamrarne, för att ett af de
ändamål, som dagstiftaren afsett, skall kunna fortfarande vinnas, och
det är den ömsesidiga kontroll och kritik, den inbördes motvigt och
jemvigt som är af så stor betydelse i det politiska lifvet. Den existerar
och kan fortfarande vinnas.

Men hur ginge dot, om motionärens förslag blefve lag? Om man
rätt känner och bedömer våra egendomliga förhållanden, kan man
icke tvifla derpå, att det då inom kort skulle blifva samma elementer
i båda kamrarne. Och deraf skulle åter följa, att samma synpunkter

Om ändring
af riksdagsordningens

stadganden i
afseende ä
ledamöternas
af Första
Kammaren
valbarhet,
(Forts.)

N:o 30.

Om ändring
af riksdagsordningens

stadganden i
afseende å
ledamöternas
af Första
Kammaren
valbarhet.

(Forts.)

Lördagen den 11 April, f. m.

och vyer, samma åsigter, och intressen skulle göra sig gällande i båda
kamrarne, och derigenom skulle ju den åsyftade karaktersskilnaden
och dermed följande kontroll kamrarne emellan försvinna. Jag tror,
att det politiska system, som derigenom uppkomme, skulle komma att
verka såsom ett enkammarsystem, och troligen skulle det inom kort
äfven till formen blifva ett enkammarsysten. Man har talat om den
sociala fara, som .skulle ligga i vår nuvarande Första Kammare genom
dess politiska hållning. Men för min del tror jag, att det enkammarsystem,
som på det antydda sättet komme att beredas oss, skulle
innebära en vida större social och äfven politisk fara. Jag ber att
få erinra om de varnande ord, som vår riksdagsordnings upphofsman
i detta hänseende uttalat i motiven till riksdagsordningen, då han
varnade för en sådan lagstiftande församling, som stode utan någon
jemiike eller medtäflare vid sin sida: den skulle med tiden snart nog
urarta till despotism och envälde. Sådant kan lätt hända, om all
magt samlas inom en sal.

Ehuru jag således måste yrka afslag på motionärens förslag, erkänner
jag gerna, att åtminstone en punkt deri förtjenat större uppmärksamhet,
än som kommit den till del i utskottet. Jag kan icke
annat än gifva honom rätt, då han på sidan 3 i sin motion yttrar sig
klandrande om det oproportionerligt stora antal embetsman, som finnes
i Första Kammaren, ett antal, som för år 1891 uppgifves hafva utgjort
69 eller icke mindre än 47 procent af kammarens medlemsantal. Jag
tror i likhet med motionären, att detta är ett missförhållande. Det
är visserligen sant, att embetsmännen äro ett gagneligt och oumbärligt
element i Första Kammaren; och det är också sant, att embetsmännen
hafva visat prof på mycken sjelfständighet, ja t. o. m. oppositionsanda
har icke saknats. Men i alla fall måste det, af lätt insedda skäl, anses
olämpligt, att en representativ församling till en så stor del består af
embetsmän. Söker man efter medel att motverka en dylik missrigtning,
så är ett sådant anvisadt af reservanterna, då de ifrågasatt den ändring
af 9 § riksdagsordningen, att för valbarhet till Första Kammaren man
skulle få sammanlägga sin årliga inkomst af kapital eller arbete med
en efter fem för hundra beräknad ränta å egd fastighets taxeringsvärde.
Det är en förändring, som jag icke kan annat än gilla. Derigenom
skulle, utan att grundvalarne för Första Kammarens sammansättning i
någon mån rubbades, de valbares antal betydligt ökas. Men denna
ändring skulle må häuda icke göra tillfylles; det behöfves må hända
äfven andra åtgärder, och det blir framtidens uppgift att lösa detta
problem. Skulle något antagligt förslag i det syftet framkomma, så
skall jag gerna understödja detsamma.

Det är af denna anledning och på sådana motiv, som jag, herr
talman, ber att få yrka afslag på motionen och bifall till utskottets
förslag.

Herr Höjer: Herr talman, mine herrar! Ehuru det antagligen

icke mycket tjenar till, skall jag dock i motsats mot den siste ärade
talaren be att få instämma i syftet af den motion, som af den ärade
representanten på dalabänken framlagts för Riksdagen. Äfven med

N:o 30.

Lördagen den 14 April, f. m.

risk att af herr Waldenström, den högst talangfulle försvararen af den
Första Kammaren i den Andra, anklagas för hädelse, skall jag be att
i dag få förnya och ytterligare understryka det påstående, som för
några dagar sedan här i denna kammare fäldes af mig, eller att Första
Kammaren icke fylt den uppgift, som genom 1866 års riksdagsordning
stälts på densamma.

I motsats mot hvad herr Waldenström under förra riksdagen
ansåg, är jag för min del af den mening, att de sista nära trettio årens
erfarenhet vittnar derom, och om detsamma har äfven burits vittnesbörd
af ingen mindre än riksdagsordningens egen upphofsman. Första
Kammaren har tills dato i det stora hela icke varit en sådan sund
konservativ kraft, som den var meningen att blifva; den har icke varit
den regulator på den allmänna politiska utvecklingen i vårt land i
ändamål att förekomma förhastade beslut, som lagstiftaren från början
med densamma afsett. Den har småningom blifvit och utvecklat sig
allt mera till det nästan oöfverstigliga hindret för hvarje sundt reformarbete
i den svenska Riksdagen.

Nu hafva visserligen röster höjts under den sista tiden, och en
och annan händelse — icke så många, men ändock en och annan —
under denna riksdags förlopp inträffat i Första Kammaren, som liäntyder
på, att majoriteten inom denna kammare står i begrepp att ändra
signaler. Man har till och med under de senaste dagarne talat om
den säkra uppkomsten af ett mellanparti i Första Kammaren, som
skulle komma att räcka handen åt den Andra Kammaren till ett sundt
reformarbete i vårt land.

Jag tror dock, mine herrar, icke så lätt på foglalåt och jag
vill se ett kraftigt bevis på ett dylikt omslag uti Första Kammarens
tänkesätt, för att jag för min personliga del skall kasta vapen och
uPPcifva tanke på en önskvärd reform af den Första Kammaren.
Denna reform kan, såsom bekant, åvägabringas på flera sätt; den
kan åvägabringas på sätt i herr Mankells motion antydes genom en
inskränkning af Första Kammarens behörighet, så att den icke blefve
något annat än just den sunda konservativa magten inom vårt politiska
lif; således eu minskning af Första Kammarens behörighet till
ungefär samma magt, som i regel tillkommer öfverhusen inom öfriga
Europeiska konstitutionella stater. Man kan vidare tänka sig reformen
genom eu förändring i kammarens sammansättning, dels genom en
reduktion och begränsning af den kommunala rösträtten och dels på det
sätt, som af herr Daniel Persson i Tällberg blifvit föreslaget i hans
nu föreliggande motion. Man kan vidare enligt min uppfattning tänka
sig reformen verkstäld på det sätt, att man reformerar i alla dessa
rigtningar på eu gång eller succesivt och jag menar för min del, att
det ena goda icke förskjuter det andra.

Jag kan derför med bibehållande af konseqvens ena dagen instämma
i syftet med herr Mankells motion, för att andra dagen instämma med
herr Daniel Persson i Tällberg.

Man har mot dennes motion dels inom utskottet och dels från
annat håll — och icke minst af den siste ärade talaren — framkastat
åtskilliga mer eller mindre plausibla invändningar; man har talat om,

Om ändring
af riksdagsordningens

stadganden i
afseende ä
ledamöternas
af Första
Kammaren
valbarhet.
(Forts.)

N:o 30.

Om ändring
af riksdagsordningens

stadganden i
afseende å
ledamöternas
af Första
Kammaren
valbarhet.

(Forts.)

Lördagen den 14 April, f''. m.

att ett antagande af herr Perssons motion skulle medföra en högst
väsentlig rubbning uti förhållandet mellan Första och Andra Kammaren
och uti betänklig grad förändra Första Kammarens sammansättning,
då vår nuvarande riksdagsordning deremot hvilar på den förutsättningen,
att båda kamrarne skola hafva olika karakter.

Först och främst kan jag icke erkänna, att just detta skall vara
idealet för en Första Kammare; det är åtminstone en sak, som tills
vidare återstår att bevisa. För det andra kan jag icke gå in på att
denna karaktersolikhet mellan de båda kamrarne faktiskt förefinnes.
När man talar om en ensidig sammansättning af representationen, så
är det min mening att denna olycka — om det verkligen är en olycka
— redan förefinnes inom den svenska riksdagen. Majoriteten inom
Första Kammaren representerar, såvidt jag kan finna, agrariauntressen
alldeles precist på samma sätt som fallet är med majoriteten inom den
Andra. Hvad som skulle tillkomma genom ett antagande af herr
Perssons förslag skulle möjligen blifva en skärpning af det agrarireintresse,
som för närvarande förefinnes inom Första och Andra Kammaren.
Men härvid vill jag fästa uppmärksamheten på att, huru än Första
Kammaren skulle blifva sammansatt genom antagandet af ett förslag
liknande herr Perssons, så är det alldeles visst, att äfven andra intressen
fortfarande skulle blifva representerade såväl i Första som i synnerhet
i Andra Kammaren, och jag ber tillika att få framhålla att för hvarje
dag, som går, det är säkert, att landsbygden i sig upptager flera och
flera intressen, som förut nästan uteslutande förefunnits inom städerna.
Vidare har man anfört att ett antagande af herr Perssons förslag skulle
bringa i betänklig fara de konservativa intressena. Ja, meningen med
motionen vore just den att, om icke bringa de konsertiva intressena i
fara, så åtminstone bryta udden af den oresonliga konservatism, under
hvilken Sveriges hela politiska utveckling på det stora hela för närvarande
suckar. Jag kan för öfrigt icke finna annat än att en person,
som eger fastighet till ett taxeringsvärde af 40,000 kronor eller en
inkomst af 2,000 kronor, kan vara lika god konservativ som den person,
hvilken eger fastighet till ett värde af 80,000 kronor eller 4,000 kronors
årlig inkomst. Men framför allt vill jag först och sist fästa
uppmärksamheten derpå, att meningen just vore att förmildra den
stela konservatism, som för närvarande råder i Första Kammaren,
hvarför jag således icke kan finna någon fara uti ett antagande af ett
förslag liknande herr Daniel Perssons.

Slutligen har det anförts och särskilt starkt betonats af den
siste talaren, att det skulle vara den betänkligaste sak i verlden att
tillerkänna Första Kammarens ledamöter ett arfvode. Vinsten af att
gifva ett dylikt åt Första Kammarens ledamöter synes mig deremot
alldeles påtaglig, emedan man genom en nedsättning af valcensus och
ett tillerkännande af arfvode skulle högst betydligt utvidga kretsen af
de män, som kunde komma i fråga att af landstingen tillerkännas ett
mandat i Första Kammaren. Jag kan icke se annat än att, just derigenom
att de valbares antal ökas, Första Kammaren utan tvifvel
skulle tillföras ett mycket större kapital af insigter och duglighet än
hvad som nu kan stå denna kammare till buds, med all aktning för

N o 30.

Lördagen den 14 April, f. m.

den eminenta duglighet, som redan inom densamma lärer förefinnas.
Hvad för öfrigt beträffar den betänkliga fara, som skulle uppstå genom
tillerkännande af ett arfvode åt Första Kammarens ledamöter, så synes
denna fara icke vara så stor att döma deraf, att detta steg redan är
taget uti flera andra konstitutionella stater. Jag vill i det afseendet
endast påminna om Amerikas förenta stater, Frankrike, Schweiz och
Holland.

Slutligen har herr Odhner anfört såsom ett skäl mot tillerkännandet
af fett arfvode åt Första Kammarens ledamöter, atf_ det skulle framkalla
hån och missaktning inom vårt land, om Första Kammaren skulle
gå in på eu förändring af riksdagsordningen uti omförmälda rigtning.
Jag tror likväl att herr Odhner kan vara ganska lugn i detta fall.
Denna Första Kammare skulle ju icke döma i egen sak, utan från
synpunkten af det allmänna intresset, och det skulle så mycket mindre
kunna anses vara förestafvadt af egennytta, som kammaren i detta fall
såsom jag redan antydt, endast följde andra folks föredömen.

På grund af hvad jag nu anfört, skall jag, om också blott såsom
en opinionsyttring från min sida, yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till motionen.

Herr Gustaf Ericsson från Stockholm förenade sig med herr Höjer.

Herr Johnsson i Bollnäs: Herr talman, mine herrar! Då jag
icke kunnat biträda utskottets hemställan och då jag icke heller kunnat
biträda den af herr Ljungman m. fl. angifna reservationen som icke torde
afhjelpa de olägenheter, som i allmänhet erkännas råda i afseende å
valen till Första Kammaren, så har jag i en särskild reservation låtit
anteckna min mening.

Jag ber då att få med anledning åt de båda näst föregående
talarnes yttranden få förutskicka den erinran att, då jag biträder
motionärens förslag i vissa delar af hans motion, så gör jag det icke
derför, att man derigenom skulle omskapa Första Kammaren. Vare
sig Riksdagen antager den föreslagna ändringen uti bestämmelserna
rörande val till Första Kammaren, som är af motionären föreslagen,
eller afslår den, så blifva väl hädanefter såsom hittills de valkorporationer,
som utse ledamöterna af Första Kammaren, de som komma
att bestämma hvilka som skola taga säte i kammaren och öfva inflytande
å dess sammansättning.

Jag ber derför att få erinra derom att, då jag biträder motionärens
förslag i vissa delar, så är det derför, att jag anser det vara önskvärdt
att få öka antalet af de valberättigade och således vidga den krets
inom hvilken valkorporationerna hafva att utse ledamöter af nämnda
kammare.

Jag ber tillika få erinra, att den föreslagna ändring af 10:de momentet
af 6:e §:n riksdagsordningen skett under förutsättning, att
Kongl. Maj:t skulle godkänna det af Riksdagen antagna innehållet af
samma §. Den föreslagna ändringen inskränker sig, hvad nämnda §
angår, att tiden för val till Första Kammaren skulle bestämmas till
sex i stället för nio år. Antagandet af denna ändring skulle förvisso

Om ändring
af riksdagsordningens

stadganden i
afseende å
ledamöternas
af Första
Kammaren
valbarhet.

(Forts.)

N:o 30.

Om ändring
af riksdagsår
daning ens
stadgan den i
afseende ä
ledamöternas
af Första
Kammaren
valbarhet.
(Forts.)

Lördagen den 14 April, f. m.

icke komma att medföra en större omsättning af ledamöter i Första
Kammaren. Af katalogen öfver Andra Kammaren framgår, att ett
stort antal af ledamöterna, ehuru de väljas för hvart tredje år, under
en lång följd af år varit medlemmar af kammaren. Det visar sig
således att, ehuru deras mandat underkastas valmännens bepröfvande
så ofta som hvart tredje år, medeltiden för dess befattning som ledamöter
af kammaren varit ganska lång. Samma är förhållandet i Första
Kammaren, ty, ehuru ledamot af sistnämnda kammare väljas för nio
år, visar det sig, att det är ett ganska stort antal, som fått sina
mandat förnyade, hvilket just är bevis på att man utan risk att omsättningen
skall blifva allt för stor kan sätta tiden för valen till Första
Kammaren till sex år.

Men om det också i allmänhet är så, att ett större antal få förnyadt
uppdrag, så är det dock i alla fall icke sällan som de valkorporationer,
som utse ledamöter uti Första Kammaren, misstaga sig på
de förutsättningar och qvalifikationer, som den valde ansåges skola
besitta. Vid sådant förhållande kan det icke vara annat än till Första
Kammarens egen fördel att valkorporationen får tillfälle taga i förnyad
ompröfning huruvida ett mandat bör förnyas eller icke.

Det är således, enligt min åsigt fullgiltiga skäl, som tala för
motionärens förslag i afseende derå, att tiden för hvilken Första
Kammarens ledamöter utses, bestämmes till sex år. Det är så mycket
mindre skäl att motsätta sig den ändring, att valen skola anställas
hvart sjette, i stället för hvart nionde år, som dessa val kunna ske
utan några väsentliga besvär och kostnader för de korporationer, som
hafva till åliggande att verkställa dem.

Hvad angår bestämmelsen i 9 §, att för valbarhet till ledamot i
Första Kammaren fordras att antingen “ega och minst tre år före
valet egt fastighet till taxingsvärde, ej understigande 80,000 kronor,
eller ock till staten skatta, samt under den tid, som nyss är sagd,
skattat för minst fyratusen kronor årlig inkomst af kapital eller arbete",
så medför den afsevärda och erkända olägenheter. Om en person
har 80,000 kronors kapital och således på grund deraf skattar för

4,000 kronors årlig inkomst, så är han valbar till Första Kammaren. Men
om han köper eu fastighet för en större eller mindre del af detta
kapital, så är han disqualificerad. Det är orimligt att man skall förlora
sin valbarhet eller sitt mandat just derför att man lägger ner en
del af sin tillgång å en fastighet, som väl torde kunna lemna motsvarande
inkomst. Men genom en ändring i sistnämnda hänseende äro
olägenheterna icke afhjelpta. Det är, såsom vi veta, vid tillsättande
af ledamot till Första Kammaren, ganska svårt att finna lämpliga personer,
som äro villige att åtaga sig ett uppdrag, förenadt med så stora
uppoffringar. Detta kommer sig åter deraf att, genom den valcensus
som för närvarande är bestämd för valbarhet till Första Kammaren,
ett så litet antal personer åtminstone i landsorten äro i detta afseende
qvalificerade. Man har visserligen invändt att för det fall att Första
Kammarens ledamöter icke skola hafva något arfvode, så erfordras
minst den inkomst, som är föreskrifven i nu gällande grundlag, för
att de skola kunna åtaga sig riksdagsmannauppdraget. Detta kan dock

N:o 30.

Lördagen den 14 April, f. m.

bero på hviska lefnadsvanor och behof man har, och jag tror icke att
det icke skulle skada om till ledamöter i Första Kammaren insattes
personer med moderata anspråk. Men oafsedt detta så lärer den omständigheten,
att en person under ett eller annat år icke har 4,000
kronors inkomst, bevisa att han ej i medeltal haft en årsinkomst till
detta belopp. Detta gäller företrädesvis personer såväl å det industriella
området som dem hvilka egna sig åt näringarna i allmänhet och handeln
i synnerhet. Om t. ex. en person under det ena året har 5,000 kronors
inkomst och det andra året 3,000 kronor, så blir inkomsten i medeltal

4.000 kronor, men denna person blir dock disqualificerad för ifrågavarande
uppdrag.

En affär kan det ena året vara god, men ett annat år mindre
gynsam; och då för att kunna väljas till ledamot af Första Kammaren
fordras att man under tre år egt och fortfarande eger fastighet af

80.000 kronors taxeringsvärde eller 4,000 kronor inkomst af kapital
eller arbete, så kan en person, som det ena året haft 10,000 kronor,
men ett annat år endast 3,000 kronors inkomst, icke längre innehafva
detta uppdrag till följd deraf att hans inkomster minskats, ehuru dessa
i medeltal öfverstiga 4,000 kronor om året.

Samma är förhållandet beträffande jordbrukarne. En jordbruksegendom
kan ju det ena året ha ett taxeringsvärde af 80,000 kronor,
men ett annat år kan detta sättas ner till 70,000 ä 60,000 kronor
och då måste äfven egaren frånträda sin befattning såsom ledamot af
Första Kammaren äfven om han i öfrigt är lämplig att utöfva detta
vigtiga kall. Då jag således tror att bestämmelserna i riksdagsordningen
om valbarhet till Första Kammaren bör ändras i den rigtning
att antalet qvalificerade personer ökas, så torde för vinnande af detta
mål i § 9 den ändring införas, att personer, som hafva en inkomst af

3.000 kronor eller under en tid, som nyss är sagd, ega en fastighet
med taxeringsvärde af 60,000 kronor, må kunna till ledamöter af Riksdagens
Första Kammare väljas.

Hvad angår den af motionären föreslagna ersättningen, så torde
det icke vara skäl att gå sä långt som han föreslagit eller att tillägga
Första Kammarens ledamöter i likhet med Andra Kammarens arfvode; men
för att i någon mån, för aflägset boende, mildra och utjemna den särskilda
kostnad resorna till och från Riksdagen medföra böra väl åtminstone
dessa bekostas af staten. Det är uppenbart, att personer, som bo t. ex.
här i Stockholm, få ändock vidkännas långt mindre uppoffringar för
fullgörandet af detta uppdrag än de som hafva lång väg att resa, och
den föreslagna reseersättningen är således fullt berättigad.

På grund af dessa skäl ber jag att få yrka afslag å utskottets
förslag och bifall till den af mig vid utskottets betänkande fogade
reservation.

Herr Bengtsson: Som herrarne torde finna skiljer sig den af
herr Ljungman och mig med flere afgifna reservation, å ena sidan,
och den siste talarens, å den andra, derutinnan, att, då i den förra
reservationen icke ifrågasättes någon ändring i § G af gällande riksdagsordning
i afseende å tiden, för hvilken ledamöter af Första Kammaren

Om ändring
af riksdagsordningens

stadganden i
afseende ä
ledamöternas
af Första
Kammaren
valbarhet.
(Forts.)

N:o 30.

Om ändring
af riksdagsordningens

stadganden i
afseende å
ledamöternas
af Första
Kammaren
valbarhet.
(Forts.)

Lördagen den 14 April, f. m.

skola väljas, så kar deremot herr Johnsson velat nedsätta densamma
från nio till sex år; att i fråga om kompetensvilkoren vi, med bibehållande
af fastighetens taxeringsvärde vid oförändradt belopp af 80,000
kronor föreslagit, att den årliga inkomsten af kapital eller arbete skulle
bestämmas så, att densamma, ensam för sig eller sammanlagd med en
efter fem för hundrade beräknad ränta å egd fastighets taxeringsvärde
uppginge till minst fyra tusen kronor; hvaremot herr Johnsson velat
få detta taxeringsvärde bestämdt så, att det ej behöfde öfverstiga

60,000 kronor, eller ock att man till staten erlade, samt under en tid
af minst tre år före valet “erlagt bevillning för fastighet eller inkomst,
sammanlagdt ej understigande den för sextiotusen riksdaler af fastighet
utgående bevillning"; att, enligt vårt förslag till ändring af § 12, riksdagsman
i Första Kammaren skall ega att af statsmedel åtnjuta ersättning
för resekostnad till och från Riksdagen, såväl vid dennas
början och slut som då ledighet från riksdagsgöromålen af kammaren
beviljats, under det att herr Johnsson endast ifrågasätter ersättning
för resekostnad till och från Riksdagen.

Oaktadt jag sjelf varit med om att underteckna herr Ljungmans
reservation, skulle jag långt ifrån hafva någonting emot att ingå på
herr Johnssons sistnämnda förslag, om detta hade någon utsigt för sig.
Men, hvad tjenar det till, mina herrar, att drifva sina anspråk så
långt, då man på förhand vet att det är komplett omöjligt att genomdrifva
dem? Är det då icke förståndigare att hålla sig till förslag,
som hafva någon utsigt till att gå igenom i Första Kammaren? Och
man bör väl icke heller här i kammaren väcka sådana motioner, om
hvilkas genomdrifvande i medkammaren man sjelf misströstar? Man
bör väl icke dervid handla endast på lek, utan man bör i stället visa
mera allvar och moderation med sina anspråk, så att de kunna genomdrifvas.
Om jag således för min del hade den ringaste förhoppning
om, att ett sådant förslag, som motionärens eller ock det af herr Johnsson
framstälda, skulle vinna något understöd i Första Kammaren, —
ja, å la bonne heure, då skulle jag icke motsätta mig desamma; men då
så icke är förhållandet, synes det vara mycket bättre, om Andra
Kammaren antager det af herr Ljungman in. fl. afgifna förslag, om
hvilket man kan hafva någon förhoppning, att detsamma i den närmaste
framtiden skall vinna tillslutning i Första Kammaren.

Af dessa skäl, herr grefve och talman, tar jag mig friheten hemställa
om afslag å utskottets betänkande och bifall till den af herr
Ljungman m. fl. afgifna reservation.

Häruti instämde herr Gyllensvärd.

Herr Bergström: Herr talman! Det föreliggande betänkandet
erbjuder, tyvärr, Riksdagens kamrar ringa basis för en grundlig pröfning
af förevarande fråga.

Vid årets riksdag föreligger ju endast ett fåtal grundlagsmotioner.
Man borde derför kunnat vänta att konstitutionsutskottet skulle hafva
lemnat en bättre utredning af de tre olika, ganska vigtiga punkter, i
hvilka motionären har påyrkat ändring, och man borde kunnat vänta

N o 30.

Lördagen den 14 April f. m.

detta så mycket mera som denna riksdag är den första uti en treårsperiod
och de nykomna ledamöterna väl kunna göra anspråk på att
utskottet åtminstone skall gifva en framställning af hvad som förut
sagts för och emot enahanda yrkanden. Det är väl att vänta, att
motioner i ämnet komma att framläggas vid de följande riksdagarna,
och jag tillåter mig derföre uttala den förhoppningen, att utskottet
då måtte lemna en fullständigare utredning, så att man blir i tillfälle
att bättre pröfva frågans detaljer, och det beslut, som då kommer att
fattas, ej blott må få karakteren af en opinionsyttring.

Då emellertid motionärens förslag i mina ögon klarast och tydligast
markerar den opinionsyttring, hvarom för närvarande kan bli
fråga, skall jag, herr talman, yrka bifall till motionen.

Herr Ola Bosson Olsson: Då jag med kammarens medgifvande
åtnjöt tjenstledighet, då denna fråga behandlades i konstitutionsutskottet,
kunde jag naturligtvis till följd deraf icke deltaga i ärendets
behandling inom utskottet och ännu mindre afgifva någon reservation.

Jag vill nu endast tillkännagifva, att jag för min del biträder
den reservation, som herr Ljungman m. fl. afgifvit, samt dessutom till
fullo instämmer i herr Jöns Bengtssons anförande.

Herr Elotvson: Mycket allmänt erkännes, att i ett konstitutionel
samhälle plats må gifvas åt en sansad konservatism. I de länder,
der tvåkammarsystemet är rådande, anser man, att det åskådningssätt,
som gynnar det bestående, företrädesvis bör hafva sitt hemvist i öfverhuset,
senaten eller Första Kammaren. Hos oss har man vid antagandet
af 1866 års riksdagsordning sökt garantier för befintligheten af
en konservativ åskådning hos medlemmarne af Första Kammaren bland
annat deruti, att man skarpt begränsat det område, inom hvilket
kammarens ledamöter kunde väljas. För valbarhet skulle nemligen
fordras ett icke ringa mått af ekonomiskt oberoende. Skälet till uppställandet
åt denna fordran synes kunna vara att söka i den gifna erfarenheten,
att pei’soner, som äro i besittning af någon större förmögenhet,
merendels äro att räkna som stödjepelare för de konservativa
intressena.

Bestämmelserna om de valbarhetsvilkor, som äro beroende af förmögenheten,
innehållas som bekant i 9 § riksdagsordningen. Dessa bestämmelser
äro till sin affattning mycket strama. De valbare äro
nemligen uppdelade i två skarpt åtskilda kategorier, mellan hvilka i
grundlagen ingen förmedling finnes. För att nemligen en manlig medborgare
enligt dessa bestämmelser skall hafva sig tillerkänd valrätt
till Första Kammaren, fordras, att denna man antingen skall ega
fastighet, som icke understiger ett visst taxeringsvärde, eller ock skatta
för en till uppgifvet minimibelopp faststäld inkomst. Såsom mått för
det ekonomiska oberoendet i detta fall bestämmer grundlagen alternativt
fastighet af minst 80,000 kronors taxeringsvärde eller inkomst af
minst 4,000 kronor. Dessa båda alternativ äro de enda i grudlagen
gifna valbarhetsvilkor, som äro beroende af förmögenhet.

Skulle emellertid grundlagsstiftarnes mening hafva varit den, att

Om ändring
af riksdagsordningens

stadganden i
afseende å
ledamöternas
af Första
Kammaren
valbarhet.

(Forts.)

N:0 30.

Om ändring
af riksdagsordningens

stadganden i
afseende å
ledamöternas
af Första
Kammaren
valbarhet.

(Forts.)

Lördagen den 14 April, f. m.

en god ekonomisk ställning skulle erfordras såsom förutsättning för
valbarhet till Första Kammaren, så synes det icke hafva varit nödigt
eller ens rigtigt att uppställa blott två valbarhetskategorier såsom
disjunktiva. Håller man nemligen fast vid ett visst mått af förmögenhet,
så kan detta mått ernås icke endast genom ettdera af de i grundlagen
angifna tvenne alternativen, utan ock på ett tredje sätt, i det
man tager hänsyn till fastighet och inkomst i förening. En förmögenhet,
som leder sitt ursprung från de båda kategorierna: fastighet och
inkomst i förening med hvarandra, lemnar helt visst åt sin innehafvare
samma trygghet i ekonomiskt hänseende, som om förmögenheten
leder sitt ursprung endast frän fastighet eller endast från inkomst.
För den skull vill det synas, som skulle det af grundlagsstiftarne
åsyftade målet kunna vinnas, om bestämmelserna i 9 § riksdagsordningen
underginge någon förändring i sådant syfte, att föreningen af
fastighet och inkomst finge utgöra en tredje valbarhetskategori. Eu
förändring i detta syfte är tvifvelsutan behöflig och nödig, enär erfarenheten
gifver vid handen, att en utvidgning af den krets, inom
hvilken Första Kammarens ledamöter kunna väljas, är synnerligen
önskvärd.

En talare på stockholmsbänken erkände — och det är ju allom
bekant — att samarbetet mellan de båda kamrarne icke är så synnerligen
godt. Tvifvelsutan skulle detta samarbete vara bättre, om man
uti Första Kammaren hade att söka och finna en konservatism, som
vore till sin art och till sin natur sansad. Särskildt tror jag, att det
vore fördelaktigt, om den krets kunde vidgas, inom hvilken ledamöterna
af Första Kammaren skola väljas. Tvifvelsutan skulle derigenom många
intelligenta, insigtsfulla och fosterlandsälskande män kunna påträffas,
som vore lämpliga att sända till Riksdagens Första Kammare; och
om man fasthåller vid den tanke, som här varit framhållen, att man
skulle fästa afseende icke endast vid antingen fastighet eller inkomst,
utan äfven vid dessa båda i förening, så skulle ju grundlagens fordran
på ekonomiskt oberoende alltså kunna tillgodoses.

En annan oegentlighet förefinnes tvifvelsutan i 9 § riksdagsordningen,
i det sjelfva den form, hvari förmögenheten föreligger, spelar
en allt för stor rol. Om nemligen en person under ett visst antal
år skattat för en sådan inkomst af kapital, att denna berättigar honom
att blifva vald till ledamot af Första Kammaren, och han sedan finner
med sin ekonomiska fördel bäst öfverensstämmande att placera sitt
kapital i en fastighet, då skulle han, om han vore riksdagsman i
Första Kammaren, nödgas nedlägga sitt mandat, ty han har icke längre
den inkomst af kapital, som erfordras för valbarhet och den köpta
fastigheten har han icke egt under den i grundlagen bestämda tid af
tre år. Detta är också en oegentlighet, hvarpå man vid frågans bedömande
bör fästa afseende.

I det betänkande, som nu föreligger, bär man icke mindre än
fyra olika förslag framlagda, nemligen utskottets hemställan, tvenne
reservationer och motionärens förslag. Såsom ledamot af utskottet och
då jag icke kunnat biträda utskottets afstyrkande hemställan, hade
jag kunnat framlägga ännu ett yrkande, men då jag tror, att det för

N:o 30.

Lördagen den 14 April, f. m.

närvarande icke är lämpligt att i denna kammare söka få igenom ett
förslag, som ej kunde godkännas af Första Kammaren, så kar jag af
opportunitetsskäl icke framlagt något eget förslag. Jag vill emellertid
instämma med talaren på skånebänken i hans yttrande, att det vore
lämpligt, om man kunde inskränka sig till en sådan fordran, att den
kunde hafva utsigt att vinna framgång äfven i Första Kammaren.
Fn sådan fordran skulle man kunna få förverkligad, om man för närvarande
begränsade sig dertill, att man finge så att säga sammanslå
de båda valbarhetskategorier, som nu finnas i afseende på förmögenhet,
så att en person kunde få vara valbar, om han hade fastighet
och inkomst, sammanräknadt uppgående till det mått, som enligt grundlagen
fordras. Jag tror, att det är af vigt, om frågan angående en
reformering af Första Kammarens sammansättning hålles öppen, till
dess den kan vinna eu god lösning.

Nu har här visserligen det egendomliga inträffat, att den reservation,
som är afgifven af herr Ljungman, icke vunnit hans eget understöd
under debatten, utan att han i stället yrkat bifall till utskottets
hemställan. Men då jag, som jag nyss sade, anser det lämpligare, att
frågan icke får helt och hållet förfalla, utan att Andra Kammaren
för sin del afgifver åtminstone en opinionsyttring, så skall jag för
min del anhålla att närmast få ansluta mig till den af herr Ljungman
m. fl. afgifna reservationen.

Jag gör detta, oaktadt jag icke biträdt denna reservation, och
oaktadt flere befogade anmärkningar mot den samma äro att göra.
Men jag tror, att det skulle vara lämpligt, att Andra Kammaren fattade
ett beslut, hvarigenom medkammaren finge veta, att Andra Kammaren
önskar en förändring i de nuvarande förhållandena.

Herr John Olsson: Jag begärde ordet med anledning af ett
par yttranden af talaren på skånebänken.

Han ansåg bland annat, att det icke vore lämpligt att väcka en
motion här i kammaren, om hvilken man på förhand visste, att den
icke skulle komma att bifallas af Första Kammaren. Ja, skulle man
inskränka sina motioner här i kammaren till sådana, om hvilka man
på förhand kunde åtminstone antaga, att Första Kammaren skulle gå
med pa dem, då tror jag, att motionsrätten här vore skäligen inskränkt
och att icke många motioner skulle komma att väckas. Ty det är
val ingen, som är nog sangvinisk att tro, att Första Kammaren i allmänhet
skulle gå med på de motioner i reformvänligt syfte, som framläggas
i denna kammare. Hen erfarenhet, som man i Andra Kammaren
haft om b örsta Kammarens tillmötesgående gent emot de reformkraf,
som här framställas är väl sådan, att ingen af oss lärer kunna
hysa synnerliga förhoppningar om framgång för sina motioner i sådan
sigtning.

Hen ärade talaren ansåg vidare, att det vore bäst att bifalla den
åt herr Ljungman in. fl. afgifna reservationen, derför att man då snarare
skulle kunna hoppas på ett bifall från Första Kammaren. För
min del är jag icke så sangvinisk; jag tror till och med, att Första
Kammaren redan afslagit både herr Ljungmans reservation och allt Andra

Kammarens Prut. 1394. A;o SO. o

Om ändring
af riksdagsordningens

stadganden i
afseende ä
ledamöternas
af Första
Kammaren
valbarhet.

(Forts.)

N:o 30.

Om ändring
af riksdagsordningens

stadganden i
afseende ä
ledamöterna t
af Första
Kammaren
valbarhet.

(Forts.)

Lördagen den 14 April, f. m.

sammans. Men kan den ärade talaren garantera oss, att om Andra
Kammaren fattar beslut i den rigtning, som herr Ljungman m. fl.
föreslagit, Första Kammaren skall biträda detta beslut, då skulle jag
möjligtvis vara benägen att gå med om herr Ljungmans reservation.
Kan deremot den ärade talaren icke lemna en sådan garanti, så ser
jag för min del alls intet skäl, hvarför man skulle bifalla reservationen,
ty den är enligt min uppfattning ungefär detsamma som ingenting alls.

Jag yrkar för min del bifall till herr Daniel Perssons motion,
som är ett vigtigt steg i den rätta rigtningen. Jag gör detta yrkande
så mycket hellre som ett bifall till motionen skulle innebära en lämp-.
lig opinionsyttring från denna kammare mot medkammaren. Skulle
jag ställas i valet mellan att rösta för utskottets afstyrkande hemställan
och herr Ljungmans reservation, så har jag ingenting annat
att göra än att rösta för afslag.

Herr Waldenström: Jag skall tillåta mig att upptaga kammarens
tid en liten stund i denna fråga.

Jag vill då först såga, att, när herr Höjer gjorde mig den äran
att i början af sitt anförande omnämna de ord, som jag sistlidne
riksdag yttrade vid samma frågas behandling, och då han dervid
tillät sig referera innehållet af mitt anförande på ett allt annat än
tillfredsställande sätt, så är det för mig tillräckligt att hemställa till
herr Höjer, att han en annan gång må läsa bättre innantill och mera
nöjaktigt redogöra för innehållet af det lästa.

Jag vill vidare beträffande den föreliggande frågan be att få påpeka
en omständighet, som jag tror är förtjent af icke liten uppmärksamhet,
ehuru den icke hittills under diskussionen framhållits. Jag
vidrörde densamma vid förra riksdagen med några ord, men jag tillåter
mig att nu något omständligare upprepa hvad jag då sade, derför att
genom ett för icke länge sedan fattadt riksdagsbeslut, nemligen det
om fixering af riksdagsmännens antal såväl i Första som Andra
Kammaren, denna omständighet fått en alldeles särskild betydelse.

Under det gamla representationsskickets dagar utgjorde bondeståndet
1 4 af den svenska riksdagen. Då det nya representationsskicket
infördes, kom bondeståndet eller det bondeståndet motsvarande
landtmannapartiet att intaga vid pass -/3 af den ena hälften af Riksdagen,
på samma gång som nämnde landtmannaparti fick afgörande
inflytande på tillsättningen af Första Kammaren, derigenom att denna
kammare väljes af landstingen, Indika till långt öfvervägande del består
af hemmansegare.

Under den föregående tiden har det visat sig, att städernas inflytande
inom Andra Kammaren varit i ständig tillväxt i jemförelse
med landsbygdens. Det var då helt naturligt, att landsbygdens representanter,
i känslan af hvad detta i längden kunde medföra, skulle
visa sig angelägna att afklippa denna utveckling. Och vi känna allesammans
historien — den ligger icke lång tid bakom oss.

Herrarne torde erinra sig, att under sistlidne sommar höll den
mycket ärade representanten från Gefleborgs län, herr Olof Jonsson
i Hof, ett stort programtal, som återgafs i Sveriges flesta tidningar

Lördagen den 14 April, f. m.

1 detta tal förespeglade han städernas representanter eu viss förhoppning,
att de skulle finna nåd på den grund, att de under de senaste åren
visat sig vilja gå tillsammans med det sparsamhetsvänliga gamla landtmannapartiet.
Med anledning deraf sattes också af många i landet
ett ofantligt stort förtroende till herr Olof Jonsson, att han skulle,
då frågan om vingklippniugen af städerna förekomme i Riksdagen''
hjelpa städernas och det liberala partiets representanter. Huru dessa
förhoppningar gingo i fullbordan, det känna herrarne allesammans!

Hvad är det nu egentligen fråga om i den föreliggande motionen?
Jo, frågan är i grund och botten ingen annan än den, att landtmannapartiet
skall kunna vinna i Första Kammaren samma absoluta
magt, som det har i den andra, sedan vingklippningen skett. Landstingen,
sade jag nyss, välja det allra största antalet representanter af
Första Kammaren, ty det är endast några få städer i vårt land, som välja
egna representanter till nämnde kammare. Landstingen åter bestå till allra
största delen af landtbrukare eller hemmansegare, åtminstone är så förhållandet
med det landsting, som jag under några år tillhört. Dessa
hemmansegare hafva en naturlig benägenhet att välja hemmansegare, och
det kan man ju icke klandra dem för. Men hvad som hittills hindrat
dem Lån att till Första Kammaren välja hemmansegare, har varit det,
att Första Kammarens ledamöter icke åtnjuta något arfvode. Det
är nemligen svårt att finna en hemmansegare, som vill ikläda sig de
ekonomiska uppoffringar, som ett mandat i Första Kammaren alltid
medför. Men om detta hinder eu dag folie bort, skulle herrarne
snart finna, hvad följden blefve: det skulle icke dröja mer än några
tå år, innan vi hade en riksdag, som visserligen formaliter bestode af
två kamrar, men realiter endast af en kammare i två salar. Att
detta icke är några fria fantasier af mig, det tror jag mig kunna
bevisa genom att påpeka, huruledes det under diskussionen i fjol om
denna fråga framhölls, att landsbygden har så få representanter i
Första Kammaren, och att en öfvervägande mängd af samma kammares
ledamöter är stadsbor.

Jag vill lika litet nu som i fjol säga något ondt om den svenske
bonden; jag skall tvärtom nu berömma honom lika högt, som jag
gjorde dä. Men äfven med fara att blifva bemött i dag på samma
sätt, som jag i fjol blef af en representant här i min närhet, skall
jag våga upprepa, att jag icke tror, att den svenska bonden är en
sådan engel, så alldeles fri från all egoism, så fri från all hänsyn
till enskilda intressen, så liögsinnadt patriotisk och begåfvad med en
så öppen blick för allt, hvad fäderneslandets väl kriifver, att han icke
kan inom Riksdagen behöfva någon motvigt alls af andra klassers eller
intressens målsmän.

Här har nu framhållits, att Första Kammaren alltid satt sig emot
reiormer, och att man derför borde söka att stäcka dess inflytande
o. s. v. Jag kan säga, att jag också ofta har tyckt, att Första
Kammaren varit allt för konservativ. Men öfverhufvud taget torde
Andra Kammaren efter det beslut, som blifvit med så stor majoritet
fatta dt i vingklippningsfrågan, nödgas erkänna, att Första Kammaren
åtminstone i år gått med på en mycket stor reform. I mina ögon är

N:0 3U.

Om ändring
af riksdagsordningens

stadganden i
afseende å
ledamöternas
af Första
Kammare n
valbarhet

(Forts.)

N:o 30. 36 Lördagen den 14 April, f. m.

Om ändring visserligen donna reform eu reform bakåt, men då jag t. ex. i fjol hade
af riksdags- Jjerr oia Bosson Olsson tala om, att Första Kammaren “allt sedan sin

stadganden i tillkomst motarbetat reformer“ och sedan i år hörde honom vara med
afseende ä på vingklippningsförslaget, så tänkte jag, att då måste väl herr Ola
ledamöternas Bosson Olsson och många med honom erkänna, att Första Kammaren
Kammaren ta§er rätt störa reformsteg ibland.

valbarhet/ Bet vare för öfrigt med den saken huru som helst. Första

(Forts.) Kammaren må för tillfället vara den Andra Kammaren mer eller
mindre till nöjes. Min tro är, att en sund politisk utveckling i vårt
land fordrar, att Första Kammaren får behålla den ställning, som den
har. Hvad man har att göra, det är att söka inverka på valkorporationerna,
ty på dem kommer det alltid an, hurudana Första Kammarens
ledamöter komma att blifva.

Sedan jag sagt detta, skall jag be att få tillägga, att det är en
del af motionen, som har mina lifiiga sympatier, och det är förslaget,
att Första Kammarens ledamöter må få fria resor både vid sin färd
till Riksdagen och sin hemfärd derifrån; och icke allenast det; jag
önskar ock att de äfven under hela riksdagen må få resa fritt på
statens jernvägar mellan Stockholm och den station, som är närmast
deras respektive hem. Det skulle göra det möjligt för dem att kunna
mera mangrannt närvara vid kamrarnes sammanträden. Då de understundom
hafva sina hem ganska långt från Stockholm, så blir det nu
för dem ganska känbara uppoffringar att resa fram och tillbaka, och
derför blifva de kanske allt för länge borta, när de resa från
Stockholm.

Detta är emellertid en bisak, och jag skall på de skäl, som jag
anfört, yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Månsson: Jag begärde ordet med anledning af ett yttrande
af den siste talaren på stockholmsbänken. Han hyste den uppfattningen,
att reservanternas förslag ej skulle kunna lättare genomföras
än motionärens förslag, och han ville, att den talare på skånebänken,
som påstått, att så vore förhållandet, skulle ställa garantier
för denna sin åsigt. Jag undrar, om man rimligtvis kan begära, att
eu förslagsställare i vare sig den ena eller andra rigtningen skall
ställa garantier för sina åsigter. Jag vill emellertid som min mening
uttala, att jag är alldeles öfvertygad om, att reservanternas förslag
skall gå lättare att få igenom, än det af motionären framstälda
förslaget.

Ser man efter, hvad reservationen innehåller-, så skall man finna,
att reservanterne föreslå, att det skall blifva en sammanslagning af
inkomst af kapital och arbete å ena sidan samt inkomst af fastighet
å den andra sidan, och detta synes mig vara en sak, som man rättvisligen
icke bör motsätta sig, så mycket mer som jag tror, att det
är många, som vilja tolka den nuvarande bestämmelsen på det sätt,
att en sådan sammanslagning skulle kunna ega rum. Hvad reservanterna
föreslagit, är sålunda, enligt min uppfattning, någonting, som redan
inträngt i det allmänna medvetandet, så att man från många håll
gerna skulle vara med derom.

N o 30.

Lördagen den 14 April, f. in.

Hvad beträffar förslaget om reseersättning för ledamöter af Första
Kammaren, så tycker jag, att detta förslag ingalunda kan anses
obilligt, och jag skall be att få instämma med den siste talaren deruti,
att det i vårt land, med dess stora utsträckning, är en ofantlig skilnad
på, om en riksdagsman har sitt hemvist i Stockhom eller i någon af
de mera aflägsna delarne af landet, t. ex. Skåne eller Norrland. Det
är ett icke obetydligt tillägg till de uppoffringar, som kräfvas af en
riksdagsman i Första Kammaren, om han skall, utom det att han
måste hålla sig sjelf i hufvudstaden under riksdagtiden, derjemte bekosta
de ofantligt dyra resorna till och från densamma. Ser man på
katalogen öfver Första Kammarens ledamöter, så skall man också
finna, att för omkring en fjerdedel af dem postadressen är Stockholm.
Kan det vara rimligt, och är det rätt att så är förhållandet? Och
hvarför är det så? Jo, derför, att de, som bo i hufvudstaden, lättare
kunna åtaga sig uppdraget, än de personer, som måste göra långa
resor för att infinna sig på Riksdagen.

Om jag ser på de framstälda förslagen, synes det mig alltså, som
om -reservanterna funnit den rätta lösningen. Att taga ett så vidtgående
steg, som motionären föreslagit, tror jag ej går för sig, ty
jag kan icke neka till, att jag tror, att det skall i betydlig mån rubba
sjelfva grundvalen af Första Kammarens sammansättning.

Jag vågar påstå, i likhet med talaren på skånebänken, att om
man i detta afseende vill genomföra någon reform, hvilket det synes
mig, att man bör göra, så bör man förena sig om det förslag, som
afgifvits af herrar Ljungman, Bengtsson m. fl., och jag skall derför
be att få jrrka bifall till detta förslag.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. I enlighet med de
yrkanden, som derunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner:
l:o på bifall till utskottets hemställan; 2:o på afslag derå och bifall
till den i ämnet väckta motionen; 3:o bifall till herr Johnssons i Bollnäs
reservation; och 4:o bifall till den af herr Ljungman m. fl.
afgifna reservationen; och fann herr talmannen svaren hafva utfallit
med öfvervägande ja för bifall till den sistnämnda propositionen. Votering
begärdes. I följd häraf upptog herr talmannen, för bestämmande
af kontrapropositionen, å nyo hvart och ett af de återstående yrkandena,
af hvilka det, som afsåg bifall till utskottets hemställan, nu förklarades
hafva flertalets mening för sig. Då votering likväl begärdes jemväl i
fråga om kontrapropositionen, blef, sedan till kontraproposition i denna
votering antagits bifall till motionen, nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande voteringsproposition:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen antager bifall
till konstitutionsutskottets i utlåtandet n:o 5 gjorda hemställan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Om ändring
af riksdagsordningens

stadganden i
afseende å
ledamöternas
af Första
Kammaren
valbarhet.

(Forts.)

N:o 30.

Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.

Lördagen den 14 April, f. m.

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit bifall till herr Daniel Perssons i ämnpt väckta motion.

t denna votering röstade 136 ledamöter ja och 77 nej; och erhöll
sålunda propositionen för hufvudvoteringen följande, af kammaren godkända
lydelse:

Den, som bifaller den af herr Ljungman m. fl. vid konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 5 fogade reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets i utlåtandet gjorda
hemställan.

Hufvudvoteringen visade 119 ja mot 93 nei; och hade kammaren
alltså beslutat enligt ja-propositionen.

§ 7.

Härefter föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande n:o 6, i anledning
af väckta motioner, åsyftande förändrade bestämmelser i fråga
om vilkoren för rätt att välja riksdagsmän i Andra Kammaren.

Till konstitutionsutskottets behandling hade öfverlemnats följande
inom Andra Kammaren väckta motioner, åsyftande förändrade bestämmelser
i fråga om vilkoren för rätt att välja riksdagsmän i Andra
Kammaren, nemligen n:o 31 af herr P. G. Petersson i Brystorp, i
hvilken motions syfte elfva andra af kammarens ledamöter instämt,
n:o 125 af herr P. Trucdsson, n:o 145 af herr L. Eriksson i Bäck
samt n:o 162 af herr J. Mankill, i hvilken motions syfte tjugufyra
andra af kammarens ledamöter instämt.

I dessa motioner hemstäldes:

af herr Petersson:

att Riksdagen måtte besluta om följande förändringar af 14 §
riksdagsordningen:

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en hvar
i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken antingen
eget- eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom på
landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst femhundra kronor,
eller eger på annans mark belägen byggnad till nämnda taxeringsvärde,
eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar eller under minst
fem år näst före valet arrenderat och fortfarande arrenderar jordbruksfastighet
till taxeringsvärde ej understigande tre tusen kronor,
eller ock erlägger till staten bevillning för en till minst femhundra
kronor uppskattad årlig inkomst;

Lördagen den 14 April, f. m.,

N:o 30.

af herr Truedsson:

att 14 § i riksdagsordningen må erhålla följande lydelse:

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en hvar
i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvilken antingen
egen eller med stadgad åborätt innehar fast egendom på landet
eller i stad till ett taxeringsvärde af minst femhundra riksdaler, eller
eger på annans mark belägen husbyggnad till nämnda taxeringsvärde,
eller under minst fem år näst före valet arrenderat och fortfarande
arrenderar jordbruksfastighet till taxeringsvärde, ej understigande tretusen
riksdaler, eller ock erlägger till staten bevillning för eu till minst
femhundra riksdaler uppskattad årlig inkomst;

af herr Eriksson: .

att Riksdagen ville till grundlagsenlig behandling antaga följande
förslag till ändrad lydelse af nedanstående delar af riksdagsordningen:

§ 14. Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är,
hvarje svensk medborgare, som uppfyller de i § 26 stadgade vilkor
för valbarhet, från och med början af kalenderåret efter det han fylt

tjuguett år. , , . ,,

§ 17. Mom. 1. Vid såväl elektors- som riksdagsmannaval tillkommer
''hvarje röstande en röst. Två röster tillkommer en hvar i
kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man. Tre röster
tillkommer en hvar, som antingen eger eller med stadgad åborätt innehafver
fast egendom på landet eller i stad till ett taxeringsvärde af
minst ett tusen riksdaler, eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar
jordbruksfastighet till taxeringsvärde, ej understigande sex tusen
riksdaler, eller ock erlägger bevillning för en till minst åtta hundra
riksdaler uppskattad årlig inkomst. Fyra röster tillkommer en hvar,
som eger fastighet till taxeringsvärde, ej understigande åttio tusen
riksdaler, eller ock erlägger bevillning för minst fyra tusen riksdalers
årlig inkomst.

Mom. 2. Den, som dervid erhållit de flesta rösterna, vare lagligen
vald, och skilje lotten emellan dem, som erhållit lika röstetal.

Mom. 3. Vid dessa val skola till efterrättelse tjena de röstlängder
öfver valberättigade vid riksdagsmannaval till Andra Kammaren, som
af kommunalnämnder eller magistrater böra upprättas;

samt af herr Mankett:

att Riksdagen för sin del måtte antaga till hvilande för grundlagsenlig
behandling följande förslag till ändrad lydelse af §§ 14 och
17 riksdagsordningen:

Om ändrade
bestämmelser
i Jr dg a om
vilkor en för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts)

Nuvarande lydelse:

Föreslagen lydelse:

§ 14-

Valrätt tillkommer inom den Valrätt tillkommer inom den
kommun, der han bosatt är, en kommun, der han bosatt är, en
hvar i kommunens allmänna ange- hvar svensk medborgare från och
lägenheter röstberättigad man, hvil- med början af kalenderåret efter

N:o 30.

Lördagen den 14 April, f. m.

Om ändrade ken antingen eger eller med stadgad

VSSTtT j"nehafver fast egendom på

vilkor en för *andet eller i stad till ett taxeringsräit
att välja värde af minst ett tusen riksdaler
riksdagsman eller för lifstid eller för minst fem
kammaren. fr arrenderar jordbruksfastighet till
(Forts.) taxeringsvärde, ej understigande
sex tusen riksdaler, eller ock erlägger
till staten bevillning för en
till minst åtta hundra riksdaler
uppskattad årlig inkomst.

§17 mom. 2.

\id dessa val skola till efter- Vid dessa val skola till efterrattelse
tjena de för kommunerna rättelse tjena de röstlängder öfver
gällande röstlängder, som böra inne- valberättigade vid riksdagsmannahälla
anteckning om dem, liviika val till Andra Kammaren, som af
enligt § 14 valrätt tillkommer. kommunalnämnder eller magistrater

böra upprättas.

Emellertid hemstälde utskottet:

att a) herr Peterssons motion,

b) herr Truedssons motion,

c) herr Erikssons motion och

d) herr Mankells motion

icke måtte någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer emot denna utskottets hemställan hade afgifvits;

af herr Ljungman;

„ a.f h^ar Bengtsson, Boström, Oyllensvärd, Dahn, Johnsson i
bolmas, Elowson, Ola Bosson Olsson och Hedin, hvilka ansett, att
utskottet med anledning af motionerna bort tillstyrka Riksdagen att
tiU hvi ande för vidare grundlagsenlig behandling antaga följande förslag
till ändrad lydelse af § 14 riksdagsordningen:

§ 14.

"Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, eu hvar
i kommunens angelägenheter röstberättigad man, hvilken antingen eger
eller med stadgad åborätt innehafver fast egendom på landet eller i
stad till ett taxeringsvärde af minst femhundra riksdaler, eller eger å
annans mark belägen byggnad till nämnda taxeringsvärde, eller för
lifstid eller för minst fem år arrenderar eller under minst fem år näst
före valet arrenderat och fortfarande arrenderar jordbruksfastighet till
taxeringsvärde, ej understigande tre tusen riksdaler, eller ock erlägger
till staten bevillning för en till minst femhundra riksdaler uppskattad
årlig inkomst;

samt af herr Vahlin, som anfört: I öfrigt instämmande i det

det han fylt tjuguett år, så länge
han uppfyller de i § 26 stadgade
vilkor för valbarhet.

Lördagen den 14 April, f. m. 41

förslag till ändring af § 14 riksdagsordningen, som af herrar Bengtsson
m. tf. i deras reservation framlagts, har jag inom utskottet yrkat, att
? detta förslag orden "röstberättigad man" skulle utbytas mot “röstberättigad
person".

Ordet begärdes af

Herr Ljungman, som anförde: Med anledning af det nu före liggande

utskottsbetänkandet skall jag be att få yttra några ord. _

Sedaa många år tillbaka har det funnits en önskan inom kammaren
att få den politiska rösträtten utvidgad så, att den komme flere till
del, an for närvarande är fallet. Man bestämde sig derför — i afsigt
att åstadkomma en opinionsyttring i frågan — slutligen dervid, att
man borde söka något nedsätta siffrorna för census i § 14; och i
enlighet härmed har kammaren under de tre närmast föregående riksflagarne
antagit ett förslag, som öfverensstämmer med den reservation
som nu afgifvits af de flesta af kammarens ledamöter i konstitutionsutskottet.
Jag har emellertid i år ansett mig icke såsorh åren 1892
och 1893 längre böra ansluta mig till denna reservation af det skäl,
att kammaren genom den opinionsyttring, den åstadkommit under de
tre föregående åren, redan bragt frågan derhän, att Kongl Maj:t vidtagit
en utredning, som utan tvifvel kommer att leda till frågans utveckling
på det sättet, att man kan få vida fullständigare och bättre
förslag an dem, som hittills förelegat. Jag har derför i utskottet
yrkat, att utskottet i sitt afstyrkande utlåtande borde antyda åtskilliga
frågor, som borde blifva föremål för denna utredning. Så t. ex. är
det ju i åtskilliga länder stadgadt en viss ålder utöfver myndighetsåldern
för valrätts åtnjutande. I Danmark är denna ålder satt till
30 år och i flera andra till 25 år; och jag för min del anser, att det
ar en fråga, som bör komma under allvarlig ompröfning, huruvida
man icke vid rösträttens utvidgning bör sätta åldersgränsen högre än
den nu är, eller 21 år. Det må kunna vara, att den siffra, jag tänkt
T eder den som Svarande gäller i Danmark — 30 år, är
för hög. Men så mycket är säkert, synes det mig, att saken förtjenar
att allvarligen tagas i öfvervägande. — Ea annan fråga kan vara,
huruvida nian icke, likasom i Belgien har föreslagits, och äfven en
motionär här upptagit, borde hafva en graderad röstskala; och det
kan dervid sättas i fråga, huruvida man icke jemte en graderad skala
efter förmögenhet äfven borde taga i betraktande högre bildning eller
åtnjutet större medborgerligt förtroende i form af offentliga kommunala
uppdrag och dylikt. — Slutligen har jag under åtskilliga år här inom
iuksdagen — först år 1886 och sedan vid upprepade tillfällen — framhållit,
att, enär den vida större representationsrätt, hvilken städerna
nu faktiskt ega i förhållande till landsbygden, i verkligheten hvilade
på det bestående politiska strecket, som ju medför att jordegarne utöfva
större inflytande på Andra Kammarens sammansättning, än fallet
komme att blifva, i händelse strecket sänktes och den politiska rösträtten
utvidgades, jag äfven ansåge dessa båda frågor eller den om
den politiska rösträtten och den om den olika representationsrätten

N:o 30.

Om ändrade
beslcimmeller
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i A ndra
Kammaren.
(Forts.)

N:o 30.

Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkor en för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)

Lördagen den 14 April,, f. in.

för stad och land i Andra Kammaren så oupplösligt förenade med
hvarandra, att man enligt mitt förmenande måste taga i öfvervägande,
huruvida icke städeruas större representationsrätt bör minskas, i samma
mån som det politiska strecket sänkes.

Det är med detta syfte, som jag afgifvit min reservation, i hvilken
jag för öfrigt äfven framhållit, att jag anser att sådana tillägg höra
gö°as i grundlagen, att icke den i grundlagen bestämda census för
den politiska valrätten kan höjas eller sänkas genom ändringar i
kommunalförfattningarne eller bevillningsförordningen, såsom nu är
fallet, och som det i verkligheten skett eller blifvit ifrågasatt. Vid
affattandet af min reservation har emellertid på sid. 12, § 19, af
misstag orden: “uppnått tjugufem års ålder sarnt“ fått stå qvar, ehuru
de bort uteslutas; och har rättelse derom blifvit utdelad i dag i trycket,
så att jag hoppas, att ingen deraf blifvit vilseledd.

Då, som jag nyss antydt, frågan är långt mera invecklad, än man
kanske förut förestält sig, och då den utredning, som man har att
vänta från Kongl. Maj:t, säkerligen kommer att gifva uppslag till störa
förbättringar i förslagen, skall jag inskränka mig till att yika bifall
till utskottets hemställan.

Herr Mankell yttrade: Herr talman, mine herrar! Jag har så
många gånger uttalat mig angående rösträttsfrågan, uttalat den åsigten,
att densamma icke utan införande af allmän rösträtt kan lösas på ett
sätt, som öfverensstämmer med politisk rättvisa och billighet, att jag
nu kan fatta mig ganska kort.

Det kan synas besynnerligt, att en så gammal riksdagsman, som
jag, ständigt återkommer med förslag, om hvilka jag ganska väl vet,
att’ de för närvarande icke hafva utsigt till framgång. Derpå må
svaras, att, oafsedt att aldrig en reform af någon betydelse kunnat
genomföras utan att hafva ständigt påfordrats, det dock icke kan vara
öfverflödigt, utan tvärtom ganska lämpligt, att ett sådant föislag, som
mitt, ständigt hvilar på Riksdagens bord — om icke för annat, så
för att erinra valmanskorporatiouerna till Första och Andra Kammaren,
jemte deras förtroendemän, att det bredvid dem fiunes ett stort folklager
af nära på eu million svenskar, som saknar politisk rösträtt,
att dessas intressen äfven af oss, enligt nu gällande valrätt utsedde
riksdagsmän, måste representeras, att dessa aldrig skola upphöra att
kräfva den allmänna rösträtten, förrän de nått sitt mål, samt att de
icke skola nöja sig med uågot af de streck, som för närvarande blifvit
ifrågasatta. Att härom påminna kan vara så mycket behöfligare, som
sådant eljest skulle kunna glömmas bort, och som den föreställningen
skulle kunna vinna insteg, att sträfvandet efter den allmänna rösträtten
förslappats och aftynat.

Mine herrar! I de flesta länder, som för närvarande sakna allmän
rösträtt, pågå nu förberedelser till dess införande. Äfven vårt
broderland på andra sidan fjellen står färdigt att taga det vigtiga
steget. Jag har aldrig kunnat förstå, att det svenska folket icke
skulle vara så moget, att det ej utan öfvergång skulle kunna taga
samma steg — ett folk som med skäl kan anses ega lika stor politisk

Lördagen den 14 April, f. m. 43

bildning, som trots något annat, och som gerna talar om sin urgamla
frihet. Att under sådana förhållanden syssla med ett 500-kronorsstreck,
synes mig icke antyda att man följer med sin tid. Men kan
hända att svenska Riksdagen ej gör anspråk på att följa med sin tid?

Man antager, att denna kammare för närvarande är böjd för att
införa ett 500-kronors-streck, och jag ville gerna tro derpå. Bekant
torde emellertid vara, att icke någon betydande reform för närvarande
inom svenska Riksdagen kan genomföras utan kompromiss, vanligtvis
mellan Första och Andra Kammaren, en kompromiss, i hvilken hvardera
parten merendels måste uppgifva något af sin mening. Vid
sådant förhållande synes det mig hafva varit rimligt och klokt, om
de, som upprigtigt vilja ett 500-kronors streck, hade anslutit sig till
dem, som arbeta för den allmänna rösträtten. Om detta skett, kunde
man hafva hoppats, att såsom resultat af kompromissen skolat framgå
ett rent 500-kronors-streck. Hvad blir nu deremot följden, om ändtligen
en gång den utredning blir fulländad, som väl egentligen är
tillstäld för att fördröja frågans lösning och gifva anledning till uppskof?
Jo, att vi få ett 500-kronors-streck, som är så kringskuret af
garantier af flerahanda slag, att nästan ingenting af värde återstår
af reformen. Vid sådant förhållande kan man verkligen icke undra
på, att de finnas, som misstänka, att det ej ens är allvarligt menadt
med 500-kronors-strecket, åtminstone icke med detsamma rent och
oblandadt.

Det är med anledning af hvad jag sålunda anfört, herr talman,
som jag finner mig föranlåten att fortfarande, liksom flera gånger
förut, påyrka bifall till min motion.

Häruti instämde herrar John Olsson, Berg, Johansson, Jakob
Erikson, Svensson och Gustaf Ericsson, alla från Stockholm, samt
Aulin och Beoccll.

Vidare anförde:

Herr Fjällbäck: Herr talman, mine herrar! Den ärade reser vant,

som först här hade ordet och som är vice ordförande i konstitutionsutskottet,
afstod från att yrka bifall till sin reservation. Det
börjar blifva vanligt, att han så gör; men då det verkligen vore skada,
om hvarje af honom framstäld reservation på detta sätt af honom
sjelf skulle slås i hjel, utan att vi först finge se på den någof, skall
jag taga mig friheten att se öfver den litet grand. Konstitutionsutskottets
utlåtande för öfrigt är ju gammalt och kändt. Motiveringen
för dess hemställan kan man ungefär utantill. Man kan redan 5 å
.10 år på förhand räkna ut, huru den kommer att lyda. Antingen
fordras en utredning, eller väntar man på en pågående utredning, eller
ock visar en sådan utredning, när den en gång blifvit verkstäld, att
det icke går an att genomföra någon reform. Så der kan man omvexla
hvarje år, och så har man saken klar.

Om konstitutionsutskottets motivering för afslag skall jag således
icke yttra mig, men jag må bekänna, att uti doktor Ljungmans reser -

N:o 30.

Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
välboren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)

N:o 30.

Om ändrade
bestäm melser
i fråga om
v ilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)

Lördagen den 14 April, f. ra.

vation äro framstälda så storslagna och originella tankar, att jag icke
kan underlåta att fästa kammarens uppmärksamhet på desamma. Der
förekommer t. ex. en paragraf — § 17 — hvars innehåll jag ber
herrarne noga beakta. I mom. 1 af denna paragraf föreslås, att
politiskt röstberättigad skulle hvar och eu vara, som är medlem åt
kommunen och röstberättigad inom densamma. Detta är det s. k.
kommuualstrecket, som skulle gifva oss ett ökadt antal valmän af
omkring 150,000 och således innebure en högst väsentlig reform. Det
är den reform, som är längst gående af alla dem, som äro föreslagna
i betänkandet, naturligtvis med undantag af motionerna. Men för att
icke dessa 150,000 valmän skulle alldeles taga öfverväldet öfver de
förutvarande 282,000, har den högt ärade reservanten i mom. 2 och
3 föreslagit åtskilliga vilkor och garantier. — De nu röstberättigade
äro, som jag nyss nämnde, ungefär 282,000 till antalet, och om jag
indelar dem i olika yrkesgrupper, äro omkring 225,000 jordägare och
de återstående 57,000, eller ungefär £ af hela antalet, icke jordegare.
Detta i hela riket. Bland dessa 57,000 icke-jordegare finnes dock ett
stort antal jordbruksarrendatorer, således jordbrukare. Jag förmodar,
att den ärade reservanten icke kan anse, att dessa skola blifva alltför
farliga motståndare till jordegareintresset. I den nuvarande valmanscorpsen
hafva således jordegarne och jordbrukarne en högst väsentlig
öfvervigt. Skulle nu den ärade reservantens förslag i mom. 1 antagas
utan garantier, skulle naturligtvis jordegarnes öfvervigt i någon ringa
mån minskas. Men för att hindra detta föreslår den ärade reservanten
i § 14 en garanti, nemligen höjning af åldersgränsen från 21 till 30
år, hvilket komme att medföra en högst väsentlig inverkan på valmännens
antal. Denna 14:de paragraf har blifvit mycket kort afiattad,
men den är synnerligen innehållsrik, och det torde derför vara skäl
att se på dess innebörd litet grand.

De 9 årsklasser, som nu äro politiskt röstberättigade, men enligt
den ärade reservantens förslag icke skulle blifva det, torde i hela
riket uppgå till ett antal af omkring 70,000. Det föreligger så vidt
jag vet ingen exakt statistik öfver de röstberättigades ålder, men man
kan af befolkningsstatistiken söka sig till det ungefärliga antalet.
Genom den föreslagna höjningen af åldersgränsen skulle således de nu
röstberättigades antal minskas till 212,000. Bruttoökningen på grund
af bestämmelserna i § 17 mom. 1 skulle, som jag nämnt, uppgå till
150,000, men af dessa 150,000 skulle naturligtvis på grund af § 14
bortgå 37,000, hvadan återstående nettoökning utgör 113,000. Läggas
dessa 113,000 till de lyckliga medlemmar af den nuvarande valmanscorpsen,
som skulle behålla sin valrätt, få vi naturligtvis en högst
väsentlig ökning. Vi komma upp till en bruttosiffra af 325,000,
således till en absolut ökning af 43,000 valmän uti hela riket. Det
är mot denna kolossala absoluta ökning, som den ärade reservanten
ansett sig böra i mom. 2 och 3 söka särskilda garantier, och dessa
äro af den beskaffenhet, att de förtjena uppmärksammas. — Ja, dessa

43,000 valmän skulle åstadkomma en ökning af valmanscorpsen i förhållande
till rikets folkmängd med ungefär 0,9 procent eller från
6,5 procent till 7,4 procent.

Lördagen den 14 April, f. m.

Om vi tänka oss, att slutmålet för våra reformsträfvanden är
allmän rösträtt, ock den allmänna rösträtten "ifver enligt erfarenheten
från främmande länder en siffra af omkring 20 procent — ock då det,
enligt hvad erfarenheten under den senaste 25-årsperioden visat, torde
vara föga utsigt att man skall kunna taga ett dylikt steg oftare än
en gång hvart 50:de år, skulle vi redan år 2594 hinna till en siffra
af 20 procent. Det är endast 700 år dit, jag hoppas derför, att ingen
skall anse detta vara alltför “samhällsupplösandeOm ändock någon
trots de garaDtier, som ligga i dessa små steg, skulle finna, att det
kan vara farligt att taga den ärade reservantens förslag i närmare
öfvervägande, kan lian i 17 §, mom. 2 och 3 finna uppslaget till
garantier, som äro högst väsentliga. Om man först betraktar mom. 2,
visar det sig, att om man fördubblar antalet af de valmäns röster,
som återstå af den gamla valmanscorpsen, som nämndt 212,000, röstetalet
i afsevärd mån ökas. Nu torde emellertid mom. 2 icke komma
att passa in på mer än omkring 200,000 valmän. De återstående

12,000 “tecknade" torde vara att hänföra under mom. 3, till hvilket
jag sedan återkommer. De som komma under mom. 2, skulle naturligtvis
disponera 400,000 röster.

Så komma de 12,000 studenterna, f. d. riksdagsmän, landstingsmän,
stads- eller kommuualfullmägtige, ordförande och vice ordförande
i kommunalstämma, ledamöter i kommunalnämnd, kyrko- eller skolråd,
nämndemän och rådmän —- alla dessa kategorier, som dock skulle
hafva handhaft sina respektive förtroendeuppdrag i åtta år. Det är
uppenbart, att dessa åtta år tillkommit, för att den som varit medlem
af Första Kammaren under en period, måtte få höra med till denna
klass. Jag kan icke förstå, hvarför den der bestämmelsen om åtta
ar i annat fall skulle tillkomma. Ty om man varit medlem af denna
kammare i två perioder, så torde det bevisa ett visst medborgerligt
förtroende, men man får ändock icke komma med bland de utvalde.
Ja, om det skulle blifva två urtima riksdagar kort efter hvarandra,
då skulle man verkligen hafva utsigt dertill. Men löga antagligt är
väl, att något så sällsynt skulle inträffa, ehuru urtima riksdagar kunna
vara mycket nyttiga för landet och dessutom visat sig verka synnerligen
uppfostrande för politiska karakter. Slutresultatet blir i alla
tall, att om dessa 12,000 studenter in. fl. få 3 röster hvar, disponera
de tillsammans 30,000 röster; den gamla valmanscorpsen skulle således
lå 430,000 röster, de nytillkomna 113,000. Häraf synes det, som om
det skulle kunna finnas ganska god garanti för att de gamla, som
hunnit den mognare åldern af 30 år och lyckats bibehålla sin rösträtt,
skulle kunna någorlunda freda sig emot det “skadliga" inflytande
de 113,000 antagas komma att utöfva. Men skulle detta icke ändock
lyckas, om man företager sådana här reformer med -,90 procent ökning
emellanåt, så kan det bli fara å färde till sist. Jag skulle då till den
ärade reservanten be att få hemställa, om det icke vore lämpligt att
fortsätta på den vägen med dessa garantier utaf fördubblad rösträtt
för hvarje gång en reform skedde. Vid den fjortonde reformen komme
dessa person er, som höra under mom. 2, att få omkring 16,000 röster
hvar; och de lycklige, som kunna förevisa intyg derom, att de ega

N:O 30.

Om ändrad a
bestämmelser
i fråga om
vilkor en för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts )

N o 30.

Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkor en för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)

Lördagen den 14 April, f. m.

tillträde till universitet, med liera skulle komma i eu ännu tryggare
ställning: de skulle få nära 5,000,000 röster hvar. Nog skulle man
efter detta nya system, som icke är det belgiska, utan en ren svensk
uppfinning kunna finna “garantier" emot den allmänna rösträtten,
som vore högst beaktansvärda och borde kunna betrygga samhällets
— “lugna framåtskridande."

Jag skall anhålla att få öfvergå till några detaljer i förslaget.
En ärad talare på Gefle stads bänk hemstälde till en annan ärad
talare, att man skall läsa rätt innantill och nöjaktigt redogöra rätt
för innehållet. Jag vågar icke lofva det, men jag vill i någon mån
göra ett försök. Jag finner då det egendomliga ega rum, att doktor
Ljungman, som försökt skapa garantier för att “jordegarne11 icke
skulle af de nya bestämmelserna alldeles förtryckas, mot dessa jordegare
och hemmansegare varit ganska obarmhertig. I egenskap af
hemmansegare under mer än 25 år finner jag det vara hårdt af doktor
Ljungman att så behandla särskildt oss. Om man nemligen undersöker
den eventuella verkan af hans förslag på ett visst län, kommer
man till högst'' märkvärdiga resultat. Uti Göteborgs och Bohus län
t. ex. tunnos enligt 1885 års redogörelse 10,338 röstberättigade jordegare;
af dessa skulle enligt 14 § omkring 2,584 mista sin rösträtt.
Men hvad hafva då dessa jordegare och hemmansegare gjort för illa?
Icke är det något så illa att icke ännu hafva fylt 30 år, att de derför
skulle få extra straff? Och hvad skulle vidare ske i detta län till
följd af reformen? De öfriga icke jordegande valmännen voro 9(32,
så att den nuvarande valmanscorpsen af 10,338 jordegare bör kunna
stå sig emot dessa 962, som icke ega någon jord — de utgöra ju
blott 9 procent, Men huru blefve det enligt doktor Ljungmans 17 §
1 mom? Brutto skulle ökningen i detta län blifva 6,547, deraf omkring
hälften eller 3,225 jordegare. Följden blefve emellertid, att
allmän rösträtt komme att införas för jordegarne — jag ber att få
betona det, “Allmän rösträtt" är ju ett farligt ord nu för tiden. Men
det skulle dock blifva så, att 100 procent af jordegarne blefve röstberättigade.
Ty ytterst få ha väl en jordbit, som är taxerad mindre
än till 100 kronor, ja, jag tror visst, att det icke är tillåtet att taxera,
till mindre. Således är all vidare ökning af denna samhällsklass i
detta fall omöjlig. Men deremot skulle ökningen komma på andra
samhällsklasser, som icke äro jordegare. Det tyckes vara en regel för
reservanten att gifva med ena handen och taga med den andra. Jag
har förut nämnt, att han tagit bort rösträtten för 2,584 och gifvit
den till åtskilliga andra. Slutresultatet skulle blifva, att 8,716 jordegare
skulle vara qvar af den jordegande valmanscorpsen. Efter en
valreform enligt den ärade reservantens förslag skulle det blifva 14,626
röstberättigade, deraf jordegare 10,979. Jordegarne skulle ökas högst
obetydligt; andra samhällsklasser skulle ökas jemförelsevis mer efter
reservantens förslag. Deremot skulle utan de af doktor Ljungman
föreslagna garantierna jordegarne ökas högst väsentligt; men med sin
åldersparagraf tager han bort en ofantlig mängd af dessa jordegare.

Med hans tillåtelse skall jag, medan jag talar om det länet,
öfvergå till hans egen valkrets Orust och Tjörn, lian känner nog

Lördagen den 14 April, f. m.

förhållandena der. Der funnos 1885 1,829 röstberättigade jordegare;
åt dessa skulle enligt 14 § omkring 450 mista sin rösträtt. Hvad
hafva då dessa gjort herr doktor Ljungman för illa? Hvarför skulle
just de köras bort från valurnan? Jag föreställer mig, att jordegarne,
om de hafva något “klassmedvetande", skulle blifva mycket missbelåtna
med en sådan reform; och en trovärdig person från samma trakt
har berättat för mig, att det hufvudsakligast var jordegare, som röstade
på doktor Ljungman vid senaste val, då han fick 5 å 600 röster.
Hvem vet, om icke dessa 450 just hörde med till dem? Det är alldeles
gifvet, att de unga, som äro under 30 år, äro radikalare än de
som äro öfver denna ålder. Som vi veta, var doktor Ljungman den
“radikalaste“ kandidaten i den valkretsen. Det är således med visshet
man kan antaga, att han fick deras röster. Om nu doktor Ljungman
får tillämpa sitt eget förslag, fruktar jag, att “Göteborgs Aftonblad"
kommer att hålla eu farlig efterräkning med honom. Men det
vore en oersättlig förlust för svenska Riksdagen, om doktor Ljungman
ej blefve omvald, tv hvem skulle kunna skrifva sådana grundlagsförslag
som detta och mänga andra från hans produktiva penna?
Icke skulle väl någon af oss här kunna taga upp den mantel, som då
folie till jorden?

Jag kunde hafva litet mer att säga om denna valkrets, men jag
skall med doktor Ljungmans och kammarens tillåtelse öfvergå till den
valkrets, i hvilken vi befinna oss. Der skulle enligt hans förslag åtskilliga
personer få rösträtt. Vid en undersökning af 1893 års röstlängd
— således den, hvarefter sista valet skedde — visar det sig,
att i Nikolai församling med 1,089 valmän bruttoökningen skulle
blifva 93; deraf 26 poliskonstaplar, i Klara med 1,948 valmän skulle
ökningen blifva 51; i Jakob med 1,359 valmän summa summarum 9;
i Johannes med 696 valmän skulle ökningen blifva 64, deraf 50 arbetare
i Stockholms stads tjenst, i Östermalm med 4,267 valmän
skulle ökningen blifva 34. Summa ökning i dessa stadsdelar: 251.
Men den största delen af dessa vore nog sådana, som skulle mista sin
valrätt vid tillämpningen af 14 §, emedan de flesta äro nog unga personer.
Blott några få torde vara öfver 30 år. Men hvad skulle nu
vidare resultatet blifva enligt doktor Ljungmans förslag? I Nikolai
Lomme valmännens antal att ökas med 93 men minskas med 272; i
Klara: ökning 51, minskning 487; i Jakob; ökning 9, minskning 339;
i Johannes: ökning 64, minskning 177; i Östermalm, detta konservatismens,
förlåt, jag menar “moderatismens" bålverk, skulle ökningen
blifva 34 och minskningen 1,066; om man drager bort från dessa 34
de nio, som antagligen voro under 30 år, blir resultatet högst 5 och
20 nettoökning. Dessa skulle dock vid en eventuel valagitation, bedrifven
på rätt sätt, möjligen åstadkomma en så kraftig verkan, att
det “radikala" partiet, som vid föregående tillfällen invalt en Hamilton,
en Beckman med flera, skulle segra öfver de “moderata1*. Detta vore
en ytterst farlig sak, som jag ej här vågar rekommendera, endast påpeka.
För statens bestånd och lugna utveckling vore det säkerligen
mycket riskabelt. Innebörden således af detta förslag, om man ser
något närmare derpå, är, att inom de nämnda stadsdelarne en antag -

N:o 30.

Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkor en för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)

N:0 30.

Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkor en för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts )

Lördagen den 14 April. f. m.

lig minskning skulle uppstå af 2,339 personer, i hela Stockholm 4 a

5,000 men ökningen antagligen endast 4 å 500. Om vi vilja gå tillväga
på detta sätt, få vi förträffliga reformer. Men då den ärade
reservanten icke sjelf yrkat bifall till sin reservation, kan jag svårligen
göra det, i synnerhet som det lär vara det hindret, att ingen motion
blifvit väckt om hans förslag i sin helhet.

Det förekommer äfven något annat i denna reservation af den
beskaffenhet, att jag särskilt vill fästa den ärade talarens på malmöbänken
uppmärksamhet derpå, hvilken sade att han toge “vingklippningsförslaget"
för att icke få något värre. Jag ber herrarne se på
§ 13 i herr doktor-Ljungmans förslag. Der finna herrarne, att innan
ännu Kongl. Maj:t hunnit sanktionera “vingklippningsförslaget“, är
herr doktor Ljungman färdig med ett nytt för att ytterligare klippa
bort återstoden af städernas större representationsrätt. Jag antager,
att den ärade malmörepresentanten, som då yttrade sig med den nämnda
motiveringen, också vid detta förslag af herr doktor Ljungman skall
stiga upp och säga: “Jag skall taga äfven detta för att icke få något

värre". Det kan nemligen från doktor Ljungman eller någon annan
komma förslag, som gå ut på att minska representanternas antal för
de större städerna progressivt; då kunde det bli ändå värre.

Med tanke på hvad innebörd detta förslag egentligen har och
sedan jag tänkt derpå, att det kommit från ett förhandlande parti med
doktor Ljungman och professor Boethius som ledare, hvilket torde
komma att uttala sig för detta “nya system", har jag försökt något
litet läsa igenom och redogöra för dess innebörd. Det finnes rikt material
till ytterligare utveckling i den rigtning jag påpekat; men jag
skall icke denna gång tillåta mig vidare taga kammarens middagstimma
i anspråk.

Herr Dahn: Jag har, såsom synes af reservationen, varit med om
det förslag, som denna kammare tre år å rad accepterat såsom sitt
eget, och jag försäkrar, att jag också kommer att stå dervid. Men
jag ber på samma gång att få framhålla, att jag, redan då det var
fråga om fixering af riksdagsmännens antal, påpekade billigheten och
rättvisan af likställighet mellan land och stad. Jag har derför nu
begärt ordet för att uttala den förhoppning, att, om regeringen efter
pågående utredning kommer fram med, såsom jag hoppas, ett fullständigt
och kanske mera genomgripande förslag, regeringen ville på
samma gång framställa förslag till dylik likställighet mellan stad och
land.

Under uttalande af denna förhoppning yrkar jag bifall till den
af herrar Bengtsson och mig m. fl. afgifna reservation.

Herr Boethius: Jag föreställer mig, att de ärade reservanterna
från denna kammare, herrar Bengtsson m. fl. framstält sin reservation
derför, att de ansågo, att konseqvensen fordrade detsamma.

För min del tror jag dock, att man i detta fall icke bort känna
sig bunden af konseqvensen. Frågan har efter min uppfattning kommit
i ett nytt läge. Den har kommit dit icke blott till följd åt rege -

N:0 30.

Lördagen den 14 April, f. m.

ringens tillkännagifna afsigt att göra en utredning af förhållandena
och Kongl. Majtts uppdrag, som den 11 oktober 1893 lemnades åt
statistiska centralbyrån, utan äfven på grund deraf, att man som jag
tror på många håll börjat lå klart för sig, att denna rösträttsfråga
icke är en så enkel fråga, som man först trodde, att den icke är så
enkel, att den på ett tillfredsställande sätt kan lösas blott genom en
ändring af några siffror.

I sjelfva verket äro såväl den föreslagna reformen af ett 500-kronorsstreck som den, hvilken jag för korthetens skull vill kalla det
kommunala rösträttsstreckets reform samt naturligtvis ännu mer den
reform, som går ut på allmän rösträtt, af så stor vigt, att de båda
förstnämnda kunna godt jemföras med deD förändring, som skedde här
åren 1865—1866, och att j jemförelse med införandet af allmän rösträtt
den stora förändring, som skedde i statsskicket 1865—1866 förbleknar
till ett intet. Ty hvad skedde väl 1865—1866? Jo, att en
klass, hvilken sedan urminnes tider varit en af de fyra. som i vårt
land varit bärare af det politiska lifvet, fick en politisk öfvervigt, nemligen
den, som det innebär att kunna disponera öfver magten inom
denna kammare. Hvad skulle nu 500-kronorsstrecket och det kommunala
rösträttsstrecket innebära? Jo, det skulle innebära, att denna
klass frivilligt inom eu stor del af vårt land afstode sin magt åt en
klass, som aldrig hittills i vårt land varit bärare af det politiska lifvet.
Det kommunala rösträttsstrecket skulle enligt 1885 års siffror och enligt
en utredning, som finnes i en på tryck utgifven brochyr, innebära,
att utaf de 147 valkretsarne på landet, hvilka nu, så när som på åtta,
tillhöra hemmansegareklassen, 63 skulle gå förlorade för denna klass;
och 500-kronorsstrecket skulle innebära, att denna klass i åtminstone
50 al dessa valkretsar finge afstå den magt, den nu innehar, till en
ny samhällsklass. I städerna skulle antalet valmän, som nu uppgår
till inemot 62,000 enligt 1885 års siffror, ökas till inemot 100,000.
Och i vissa åt dessa städer, t. ex. Upsala, skulle den nuvarande valmanscorpsen
rent af komma i minoritet. Det är, redan detta, en
väsentlig öfverflyttning af magten. Tänker man då på hvad den allmänna
rösträtten innebär, så är det intet mindre än att de klasser,
som hittills från urminnes tider varit bärare af det politiska lifvet,
skulle helt och hållet öfverlemna magten åt en annan klass, som icke
förut haft några politiska rättigheter — de skulle helt enkelt fullständigt
abdikera. Den klass, som då i stället skulle öfvertaga magten i
vårt land, skulle åter vara en sådan, som är ekonomiskt dåligt stöld,
och, hvilken man nu söker intala, att det genom lagstiftning går an
att afskaffa fattigdomen i verlden. Jag förstår mycket vid, att de,
som verkligen tro, att det genom lagstiftning är möjligt att göra sådant,
skola sätta in hela sin kraft för att få en dylik reform genomförd.
Men jag kan icke förstå, att personer, hvilka, liksom jag, anse att ett
sådant försök att genom lagstiftning afskaffa fattigdomen endast skulle
gorå denna allmän och blifva ett medel för de fattiga att förderfva
sig sjellva och andra, jag kan icke förstå, säger jag, huru dessa
personer med öppna ögon kunna vilja företaga en sådan öfverflyttning
af magten. Och, mine herrar, detta kommunalrösträttsstrecket och

Andra Kammarens rent. 189/,. N:o SO.

Om ändrade
bestämmelser
i Jräga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)

N o 30.

Om ändrade
bestämmelser
■i fråga om
v ilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)

Lördagen den 14 April, f. m.

detta 500-kronorsstrecket de äro och blifva ingenting annat, än en
inkörsport till den allmänna rösträtten. De blifva så derför, att de
nya klasserna, som deraf skulle få ökadt inflytande, måste finna det
enligt med sitt intresse att draga till sig de ännu fortfarande rösträttslösa
för att öka sin magt. Men de måste blifva eu sådan inkörsport
äfven af ett annat skäl: till följd af sjelfva principens magt. ^

Hvarför är det nemligen nu så, att man kan fordra större rösträtt?
Det är derför, att vår riksdagsordning uppställer principen att
blott ''personligheten skall gälla. Derför, säger man med full konseqvens,
är det orättvist att hafva det nuvarande strecket. Men sätta vi ett
nytt streck i dess ställe, kommer samma yrkande att göras, och med
samma magt, som yrkandet nu går fram i afseende å streckets sänkande,
med samma magt skall det då äfven gå fram med afseende på
dess afskaffande.

De, som hålla på 500-kronorsstrecket, bruka klandra dem, som
yrka på garautier. Men hvad är väl 500-kronorsstrecket sjelft om
icke eu garanti mot den allmänna rösträtten, ehuru en fullliomligt
värdelös garanti? Hvad skall man då göra? Enligt min mening skall
man söka finna verkligt förnuftiga och på rättvisa grundade garantier.

Jag vill här öppet bekänna, att jag för min del önskar eu utsträckning
af rösträtten. Jag önskar det icke derför, att jag tror, att
denna rösträtt är någon “mensklig rättighet'''', utan derför, att jag
anser det ligga i samhällets eget intresse. Vår arbetarebefolkning
bar nemligen nu eu gång fått den uppfattningen, att den liksom är
utesluten från samhället genom bristen på rösträtt, och fattar detta
så att säga som ett “slafmärke''''. — Denna känsla bos arbetarebefolkningen
kan jag också skänka min högaktning, kan sympatisera dermed.
Under sådana förhållanden anser jag det oklokt att låta denna klass
allt framgent stå i en sådan ställning, ty den kan derigenom kastas i
armarne på eu ofosterländsk agitation. Men det finnes äfven ett annat
skäl, hvarför jag önskar rösträttens utsträckning, det nemligen, att
arbetareklassens intressen verkligen kunna kräfva, att den får hafva
ett ord med i det politiska lifvet. Ty enligt min uppfattning är hvarje
klass, som bar magten, frestad till missbruk, och det beböfves derför
i hvarje fall en motvigt. På grund häraf anser jag det kunna vara
nyttigt, att den arbetande klassen finge ett större inflytande på det
politiska lifvet, än hvad som nu är fallet. Men huru skall detta utan
fara kunna ske? Ja, det tror jag är ett af de största och yigtigaste
problem, statsmannavisheten i vår tid har att lösa, det nemligen huru
det skall vara möjligt att gifva denna klass ökade politiska rättigheter, utan
att härigenom på samma gång sätta den ett vapen i händerna, med
hvilket den kan förstöra både sig sjelf och andra. Trots den utan
tvifvel mycket qvicka kritik, som herr Fjällbäck gifvit oss af herr
Ljungmans förslag, vågar jag anse, att vägen till problemets lösning
bör gå i den rigtning, som anvisats genom det belgiska systemet, icke
så, att jag önskar det belgiska systemet oförändradt, icke heller herr
Erikssons i Bäck förslag och icke heller det Ljungmanska förslaget,
utan hvad jag anser vara det önskliga och rigtiga är blott sjelfva
principen i det belgiska systemet, det vill säga också i de båda herrarnes

Öl

Lördagen den 14 April, f. m.

förslag. Ty på detta sätt, mina herrar, skulle vi bryta med den falska
personlighetsprincipen och tillika kunna vi gå mycket djupare ned,
när vi dela ut rösträtten, än som skulle ske genom införandet af 500-kronorsstrecket. Min förhoppning och tro är till och med, att vid erigenom
skulle kunna få så till vida en allmän rösträtt, att hvar man
erhölle en röst, fastän vissa kunde ha flera. Derigenom hade man
afskurit denna agitationsbasis, att några äro helt och hållet uteslutna
från rösträtt. Nu kan man säga, att man härigenom tager tillbaka
med ena handen, hvad man gifvit med den andra. Ja, det är sant,
såvidt man vill lägga all magt i händerna på den hittills rösträttslöse
arbetareklassen, men ej om man vill gifva den någon magt, och det
är det enda som bär ske. Ty om denna klass icke betyder allt, då
komma valen fortfarande att ske så att säga på det bestående samhällets
grundval. Då hafva inga andra kandidater någon utsigt än
sådana, som vilja bevara det nuvarande samhället och då måste arbetande
rösta mellan sadana. Men då betyder det ganska mycket, hvart
de kasta sina röster, och sålunda få de ett verkligt inflytande. Och
dermed skulle — det är min tro — vår sansade, aktningsvärda arbetarbefolkning
kunna känna sig till freds, ty då vore hvad man anser
som ett “slafmärke“ borttaget, och det är endast till den aktningsvärda
delen af denna befolkning som man behöfver taga hänsyn vid frågans
lösning.

Ett sådant system vore icke heller något nytt och främmande,
det är precis samma grundsats, som gäller i afseende på våra kommunala
förhållanden. Der tillkommer ju ett större röstetal den större
förmögenheten. Nu vet jag, att det sker i ep så vidsträckt grad, att
man deröfver med skäl är missnöjd, men jag tror, att det knappast
finnes någon i denna kammare, som vill iörneka principen, att den
större förmögenheten skall hafva mer att säga i beskaltningsfrågor,
och äfven vid den politiska rösträtten är det i yttersta hand fråga om
en beskattning.

Man kan nu fråga, hvarför jag icke framstält något förslag i den
rigtning jag förordat. Jo, derför att jag anser att, innan sådant med
framgång kan ske, måste en utredning, en mycket noggrann utredning
föregå, och den kan knappast göras af någo"n enskild. Jag har tiilkännagilvit
mina åsigter i denna sak inför mina valmän, och de vunno
bland dem åtskilliga sympatier. Jag är också beredd att verka för
ett sådant förslag, men anser icke rätta tiden derför inne, förrän en
statistisk utredning föreligger. Då emellertid en af motionärerna, herr
Eriksson i Däck, och reservanten herr Ljungman framkommit med förslag
i den rigtningen har jag under sådana förhållanden dock ansett
mig äfven här böra uttala min åsigt i frågan, uttala, att jag i mycket
instämmer med dem. Det är derför jag varit nödsakad att på detta
sätt taga kammarens tid i anspråk. Det har icke kunnat hjelpas;
jag har ansett mig skyldig att visa mina valmän, att jag står qvar på
samma ståndpunkt i denna fråga. Här är dock icke tillfälle att ingå
i några detaljer. Det finnes mycket i herr Erikssons motion, som jag
icke kan vara med om och likaså är det med herr Ljungmans reservation,
fastän der är mera, som jag kan instämma uti. Det finnes dock

N:o 30.

Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)

N:o 30.

Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkor en för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)

Lördagen den 14 April, f. m.

en sak i herr Ljungmans reservation, mot hvilken jag måste på det
allra allvarligaste protestera och det är, när han vill upphäfva skilnaden
mellan land och stad. Nog är det olämpligt att framkasta en sådan tanke,
till och med innan det nyss antagna beslutet om fixeringen blifvit sanktioneradt!
Och för min del måste jag så mycket mer beklaga att så
skett som orsaken, hvarför jag gått med på fixeringen från första
stund, varit min uppfattning, att den innebar ett ömsesidigt tillmötesgående
och mitt hopp om att vi härigenom skulle få, åtminstone en
tids fred i den saken. Det tror jag nu att vi få ändå, tack vare
denna kammares hofsamma uppfattning och tack vare Första Kammaren
men jag finner det i alla fall olämpligt att nu framställa ett
sådant förslag. Jag tillägger, att jag icke heller förstår sammanhanget
deremellan och herr Ljungmans principer, ly ställer man sig på den
allmänna rösträttens grund, då finnes verkligen ingen möjlighet att
komma ifrån likställigheten mellan land och stad. Men bör och kaD, såsom
herr Ljungman erkänner, vid rösträttens fördelning hänsyn tagas till andra
faktorer, till intressen, så att till exempel den högre förmögenheten,
den högre bildningen få derå röster, då är man också beiättigad att
hålla på en större representationsrätt för städerna, just på grund af
de vigtiga intressen, som der äro representerade.. Och detta får jag
be herrarne betänka, att slår man in på den allmänna rösträttens väg,
så finnes ingen möjlighet att rädda denna städernas förmånsrätt.

Af hvad. jag nu sagt skulle man kunna tycka, att jag borde föreslå
en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan att Kongl. Maj.t ville
taga i öfvervägande äfven den lösning, som här är föreslagen, men
det skall jag ändå icke göra, ty jag tror att saken är ännu alldeles
för ny för att hafva så ingått i det allmänna medvetandet, att denna
kammare skulle vilja uttala sig för en lösning i den rigtningen. . M.en
hvad jag måste motsätta mig är, att kammaren nu bestämmer sig för
50O-kronorsstrecket. Icke för att jag tror att det betyder mycket i
saft ty kommer ett bättre och förnuftigare förslag, blir det ändå taget,
fastän kammaren år från år bestämt sig för 500-kronorsstrecket. Nej,
jag gör det af omtanke för den kammares värdighet, som jag tillhor,
tv ja°'' tycker det skulle vara förargligt, om slutet skulle blifva det,
att Andra Kammaren, efter att år från år hafva uttalat sig för en viss
princip, sedan icke kunde upprätthålla den. Jag hemställer derför
till herrarna, huruvida nu, när frågan är föremål för utredning och
när nya synpunkter onekligen uppkommit i afseende på densamma,
det verkligen är skäl att, såsom man här vill göra, utan vidare binda
oss vid denna godtköpslösning, ty 500-kronorsstrecket är och förblir
en godtköpslösning af frågan. Jag tycker, att vi borde gorå i detta
fall så, som vi gjorde härom dagen med anledning af herr Daniel i erssons

motion om den kommunala rösträtten.

Jag skulle nu kunna utan vidare yrka bifall till utskottets hemställan,
då utskottet afstyrker de väckta motionerna på grund af utredningen,
men det vore kanske icke lämpligt, ty jag tror att i denna
kammare finnes en önskan att säga ifrån: vi vilja hafva en utsträckning
af rösträtten. Jag tror, att det egentligen ar derför man har
tagit 500-kronorsstrecket. Men ett sådant beslut är ej den lampliga

N:o 30.

Lördagen den 14 April, f. m.

formen för en sådan opinionsyttring. Jag hemställer derför, om ej
kammaren skulle vilja gifva den en annan form, och har derför äran
att föreslå följande resolution:

Att ehuru en utsträckning af valrätten till Andra Kammaren
synes önsklig, de ifrågavarande motionerna, på af utskottet anförda
grunder, nu ej må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Petri förklarade sig instämma med herr Boethius.

Herr Schönbeck: Ehuru jag i likhet med så många andra väl
insett att icke ens denna kammare skulle för närvarande vilja vara
med om en större ändring af rösträtten än möjligen en sänkning af
strecket till 500 kronor, har jag likväl varit med om att underskrifva
den af herr Mankell aflemnade motionen. Nu ser jag i detta utskottets
utlåtande, att rösträttsfrågan egentligen hamnat hos statistiska centralbyrån
för åstadkommande af en utredning, och den är således i godt
förvar så länge. Men jag anser likväl, att man bör hålla frågan öppen
och äfven behandla den här vid Riksdagen. Som sagdt, jag har underskrifvit
den af herr Mankell framburna motionen och jag har gjort
det af följande skäl. För det första hyser jag den åsigten, att intet
penningstreck eller annat förmögenhetsstreck bör finnas för valrätt
till den så kallade folkvalda kammaren, ty förmögenheten är enligt
mitt förmenande en dålig måttstock för en persons mogenhet, redbarhet
och intresse för allmänna angelägenheter. Bättre tror jag förmögenheten
lämpar sig som gradmätare, åtminstone många gånger,
för den personliga sjelfviskheten, som ofta just står i motsats till allmänandan.
Vill man åter söka efter en bättre garanti för mognaden,
så tror jag, att den är snarare att vinna genom höjning af åldersgränsen.

Men för det andra har jag under de tio sista åren erfarit eller
åtminstone trott mig erfara, att flertalet af svenska nationen gifvit
ganska starka uttryck åt krafvet på allmän rösträtt. Det har genom
sina ombud här under förra året derom gjort framställning både hos
Riksdag och regering. Jag anser, att detta är ett uttryck af folkviljan,
som måste respekteras och som jag tror äfven respekteras,
åtminstone af de flesta af dem, som önska en lugn utveckling af
tingens ordning i vårt land; ty det, mina herrar, tror jag, att en så
kompakt mening, ett sådant allmänt anspråk å politiska rättigheter,
icke gör sig gällande inom landet förrän tiden är inne och således ett
berättigande dertill förefinnes. Det är åtminstone min öfvertygelse.

Jag har inhemtat, att redan 1809 års konstitutionsutskott uttalat
den åsigt, att alla oförvitlig© svenska medborgare borde utan hänsyn
till stånd, vilkor eller hemvist ega rätt att deltaga i val till riksdagsmän.
Hvad kallas nu den eller de, som uti våra dagar uttala den
åsigten? Jo, de, som uttala eu sådan åsigt eller verka i den rigtningen,
stämplas som radikaler i detta ords sämsta mening, såsom omstörtningsmän
och det i synnerhet af den rigtningens män, som vilja genom
direkta skatter och tullar fördyra lifsvilkoren för ‘arbetarne och genom
strejklagar hindra dem att göra gällande berättigade anspråk på höj -

Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)

N:o 30. 54 Lördagen den 14 April, f. m.

Om ändrade ning af sina låga inkomster och löner. Det behöfdes en lång tid,
^fräT^om ^09 till åren 1865—66, det vill säga en tid af 56, 57 år,

vilkor''en för för att åstadkomma en så obetydlig förändring i demokratisk retning,
rätt att välja om man så skall kalla det, som ifrån ståndsrepresentationen till tvåriksdagsmän
kammarsystem, hvarigenom åtminstone hemmansegarno erhållit majoritet
Kammaren '' denna kammare. Men grundläggaren eller skaparen af det nuvarande
(Forts")™'' skicket, exellensen de Geer, har uti sitt förslag och motivering till
ny riksdagsordning antydt, att icke andra oförvitliga medborgare uteslötes
från rätt att deltaga i val till Andra Kammaren än de, hos
hvilka man icke kunde förutsätta något politiskt intresse. Jag har
af ett senare hans arbete inhemtat, att han dessutom tillkännagifvit,
att man icke alldeles borde stanna vid det system, som han koimnit
fram med, utan att äfven detta tarfvade ändringar i öfverenstämmelse
med tidsförhållandenas kraf. Sedan dess, sedan år 1865 — snart har
ju 30 år förflutit — har mycket ändrats här i landet. Arbetsklassen
har betydligt höjt sig i bildning, kunskaper och äfven i politiskt intresse,
vill jag påstå; och jag kan gerna påstå, att arbetsklassen åtminstone
i städerna har proportionsvis höjt sig mera i nämnda hänseenden
än någon annan samhällsklass under denna tid. Man har
också sett af statistiska uppgifter, att Sverige är ett af de land, som
hafva den största procenten af läs- och skrifkunniga. Jag tycker, att
detta väl skulle betyda något; men från vissa håll hör man likväl
alltjemt, och det är i synnerhet från de håll, der man fruktar för
demokratiska framsteg, att det svenska folket ännu icke är moget för
någon utsträckning af rösträtten. Det kommer nog att så låta länge
än. Men jag skulle vilja fråga: månne icke svenska folket är lika
moget derför som så många andra folk, som, ehuru de stå efter svenska
folket i kultur, likväl erhållit allmän rösträtt? Jo, säger jag, det är
svenska folket verkligen.

Nej, det är icke detta man tager hänsyn till, utan man vill blott
icke hafva arbetarne med vid riksdagsmannavalen. Men om det är fråga
om att värna det kära fosterlandet med de kära egodelarna, då tager
man nog arbetarne med i beräkning såsom svenske medborgare; och
man talar så vackert och bevekande om fosterlandskärleken. Man
framhåller den såsom en allmän pligt, ja, man går så långt, att man
påstår, att det är hvars och ens skyldighet att älska fosterlandet, äfven
om man är sjelf så mogen och har sjelf så stora kunskaper, att man
vet det, att kärleken är till sin natur fri, så att den hvarken genom
prat, tvångslagar eller något som helst magtspråk kan aftvingas eller
påtvingas någon. Nej, mine herrar, må man gifva arbetarne politiska
rättigheter, så kommer nog fosterlandskärleken af sig sjelf, vår bön
förutan och, jag vill påstå, förutan både fosterlandssånger och fältandaktsböcker! Herr

talman! Jag slutar här och instämmer uti herr Mankells
yrkande på bifall till motionen om allmän rösträtt.

Med herr Schönbeck förenade sig herr Thor.

Herr Bergström: Herr talman! I den politiska rösträttsfrågans

N:o 30.

Lördagen den 14 April, f. m.

närvarande läge inom Riksdagen är det föga lönt att bär ingå på
fiågans många och skiftande detaljer. Men då det beräknas, att vi
inom denna 3-års-periods utgång skola stå inför ett afgörande, så
synes det mig, att den förberedelsetid, som återstår, till dess vi få se
statistiska centralbyråns utredning och regeringens förslag i ämnet,
bör begagnas af Riksdagen och särskilt af denna kammare för att
skärskåda den stora frågan ur vissa allmänna synpunkter. Jag skall
bär tillåta mig att beröra en sådan synpunkt, de rösträttslöses, en
synpunkt, med hvilken jag kommit att blifva temligen förtrogen, ehvad
det gäller land eller stad.

Om man, mine herrar, föreställer sig, att de, som begära rösträtt
i vårt land, göra detta hufvudsakligen derför, att det nuvarande tillståndet
innebär ett underkännande till en viss grad af deras värde
såsom menniskor och medborgare, så misstager man sig icke så litet.
Det är ur andra, långt mera praktiska synpunkter, som våra dagars
rösträttslöse företrädesvis se rösträttsfrågan, och dessa synpunkter framträda
för hvarje år, som går, allt skarpare och skarpare. De, som befinna
sig under strecket, följa ganska väl med den svenska Riksdagens
göranden och låtanden; och när de se tillbaka på hvad Riksdagen
uträttat sedan representationsförändringen under snart 30 riksdagar,
så säga de: ja väl, I hafven löst vissa stora frågor, I hafven löst
grundskattefrågan, I hafven löst försvarsfrågan, I hafven också på
Edert sätt löst tullfrågan; men I hafven icke löst någon af de stora
frågor, som framför allt ligga oss rösträttslöse om hjertat. Ur denna
och liknande iakttagelser draga de rösträttslöse den slutsatsen, att en
stor del af Riksdagens ledamöter anse sig sitta här endast och allenast
såsom ombud för sina valmän, men icke för att i lika grad tillvarataga
de orepresenterades som de representerades intressen.

Sådan är de rösträttslöses syn på rösträttsfrågan, och denna deras
uppfattning förmildras icke, då de ibland dem, som äro till åren komna,
som redan under representationsförändringens dagar voro vuxne män,
erinra sig, att under de nära 30 år, som sedan dess gått förbi, det
ena landet efter det andra i Europa flyttat stora skaror af rösträttslöse
ofvan strecket, medan hos oss trots alla reformförslag, trots alla
rösträttspetitioner, rösträttsparagrafer, den fjortonde paragrafen i riksdagsordningen,
qvarstår absolut oförändrad. Ty märken väl, mina
herrar, då vår nuvarande riksdagsordning år 1866 utfärdades, befann
sig icke Sverige såsom nu, nederst på den politiska rösträttsskalan
tillika med ett annat land i Europa, Ungern. Norge, Britiska riket,
Holland, Belgien och Italien stodo då under Sverige, och Portugal och
Spanien vid sidan af Sverige med afseende å den politiska rösträttens
utsträckning, för att icke tala om, att Österrike och det i själatåget
liggande Tyska förbundet vid denna tid icke hade någon representation
i modern mening. Sedan dess hafva alla de nu nämnda länderna
genomfört betydande rösträttsreformer, somliga ända till allmän rösträtt
eller nära nog allmän rösträtt; och i två af dessa länder stå nya
betydande rösträttsreformer just nu på dagordningen.

Hvart våra rösträttslöse än rigta blicken, på eget land eller på

Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)

N:o 30.

Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)

Lördagen den 14 April, f. m.

utlandet, hemta de sålunda stöd för sin fordran, att äfven vårt land
snart må företaga en genomgripande rösträttsreform.

Då vid den första riksdagen i senaste 3-ärs-perioden en ledande
stämma inom denna kammare, hvilken numera tystnat, förklarade under
debatten om de 90 dagarne, att det vore “omöjligt att för närvarande
kunna genomföra någon ökning i den allmänna värnpligteu, förr än
man på samma gång gifver rättigheter åt dera, som i synnerhet få
utgöra denna börda"; och när ett betydande antal af kammarens med
honom liktänkande ledamöter instämde i hans yttrande, så sågo de
rösträttslöse i vårt land deruti ett löfte, att lösningen af rösträttsfrågan
skulle gå före eller jemsides med lösningen af de två andra
stora frågorna, jag nyss nämnde. Detta löfte, mina herrar, det har
icke blifvit infriadt. Ett och ett hälft år hade endast gått förbi, så
var urtima Riksdagen färdig att lösa de två stora frågorna försvarsfrågan
och grundskattefrågan, men lemna rösträttsfrågan å sido. Under
urtima riksdagen afgafs emellertid ett nytt löfte i rösträttsfrågan, i hela
Andra Kammarens namn, genom den dåvarande talmannens välbekanta
yttrande i rikssalen vid Riksdagens öppnande. Det är detta löfte, som
de rösträttslöse nu vänta att se infriadt — och enligt deras mening
infrias det icke genom en streckreform, som förlänar y1^, endast y1^,
af de visserligen civilrättsligt myndige, men politiskt omyndige männen
i vårt land politiska rättigheter.

Herr talman! Då jag för min del ur den synpunkt, som jag här
har berört, och tillika ur de synpunkter, som blifvit framstälda i
motiveringen till herr Mankells motion, anser det vara rätt och klokt
af Andra Kammaren att här uttala sig för en verkligt genomgripande
rösträttsreform, så yrkar jag bifall till nämnda motion.

Herrar Berg, Eklund från Stockholm Wavrinsky och Ericsson i
Väsby instämde i detta yttrande.

Herr Andersson från Malmö: Herr talman, mine herrar! Sedan
jag blef invald till representant i denna kammare har frågan om den
politiska rösträttens utsträckning många gånger varit föremål för
kammarens öfverläggningar; och jag har vid hvarje tillfälle röstat för
bifall till en sådan utsträckning. Jag har äfven vid ett par tillfällen
uppträdt och uttalat de skäl, hvarför jag röstat för bifall till förslag
derom. På denna långt framskridna timme skall jag icke ytterligare
upprepa dessa skäl, ej heller uttala några nya. Jag skall endast anhålla
att få till dagens protokoll antecknadt, att jag kommer att rösta
för bifall till den af herr Bengtsson m. fi. vid utskottsbetänkande!
fogade reservationen.

Herr Ekenman: Herr talman, mine herrar! I den reservation,
som finnes afgifven vid detta utskotts betänkande, uttalas den mening,
att denna föreliggande fråga har en ofantligt stor vigt och betydelse,
och detta utvecklar sedermera reservanten närmare. Jag ber att få
för min del till en början nämna, att jag i allo delar denna reservantens
uppfattning, att frågan är stor och vigtig, och jag skulle för

Lördagen den 14 April, f. m.

min del vilja tillägga, att jag anser den vara en af de allra största,
som kunna framläggas för en representation, samt att det är hvarje
representants pligt att allvarligt begrunda frågan och söka sätta sig
in i den, så att när den dagen kommer, då den kräfver sin lösning,
man icke står oberedd inför de eventualiteter, som erbjuda sig. —
Men ur dessa allmänna förutsättningar kan jag icke komma till den
konklusionen att frågan nu i dag ligger färdig att lösas. Man bör
väl från många båll, att man icke är belåten med det man för närvarande
bar, utan vill hafva något annat, men när det kommer till
frågan hvad som skall sättas i stället, då finner man de mest divergerande
åsigter, de mest skiljaktiga meningar. Jag skulle kunna gå
igenom detta något närmare, men efter den debatt, som i dag hållits,
behöfver jag det knappt. Jag vill blott återföra i kammarens minne,
huru den närmast förste talaren utvecklade på ett sätt, som säkerligen
vann mångas bifall, i huru hög grad olämpligt 500-kronors strecket i
många hänseenden skulle vara. Sedermera hafva vi fått böra både
från höger och venster sida och på ett sätt, hvaraf nog mången tilltalades,
att herr Ljungmans förslag icke vore synnerligen lämpligt, och
man får väl medgifva att det mottagande, detta förslag rönt under
debatten, icke var välvilligt. Hvad angår det tredje förslaget, som
kommit från ett båll och som visar, om jag så får säga, den rena
flaggan, eller förslaget om allmän rösträtt, så veta vi ju lite hvar, att
den frågan icke för närvarande bar den minsta utsigt till framgång.
Det finnes ju icke heller antagligt att ett så genomgripande förslag
ett tu tre skulle bifallas. Då bar jag ju rätt i den uppfattningen, att
man är ense om att få en ändring, men när frågan blir hvad man
skall sätta i stället, då råder en fullständig förbistring. Jag behöfver
knappt säga mer för att motivera min åsigt, att innan man beslutar
någon åtgärd, bör man afvakta eu utredning.

Innan jag emellertid slutar vill jag till bemötande upptaga något
af det som yttrats under debatten. En talare på stockholmsbänken
bar uppdragit en jemförelse mellan förhållandena i vårt land och i
utlandet. När man gör denna jemförelse, såsom han gjorde, på ett
ensidigt sätt, då utfaller resultatet alltid på ett mycket ofördelaktigt
sätt för Sverige. Men man får icke taga denna fråga på ett så ensidigt
sätt, att man, då det gäller ett jemförande bedömande af frågan,
endast säger: det landet bar allmän rösträtt eller bar antagit rösträtt
efter friare grunder, än som i Sverige gälla för val af Andra Kammaren,
utan man måste se på landets konstitution i dess helhet, om icke
i landets Första Kammare, dess öfverhus eller herrehus äro nedlagda
sådana garantier, för att använda ett nu vanligt uttryck, mot den
allmänna rösträtten, så att det fullt balanserar den stora frihet, som råder
vid val till Andra Kammaren. Jag skall icke gå igenom allt för många,
men jag vill erinra herrarne om att i England öfverbuset består af
sjelfskrifna ledamöter. Man får säga om Första Kammaren hvad man
vill, och vi höra ju ofta här i Andra Kammaren åtskilliga röster, som
säga att Första Kammaren är konservativ och reaktionär, men det
kan ju ändock icke nekas, att den är grundad på val och är sådan
som valkorporationerna vilja hafva den. Helt annat är förhållandet

N:o230.

Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andm
Kammaren.
Forts.)

N:o 30.

Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)

Lördagen den 14 April, f. m.

med öfverhuset i England. Gå vi öfver till kontinenten och se huru
det är t. ex. i Preussen, finna vi, att man der har allmän rösträtt till
Andra Kammai’en, men herrehuset är ju i väsentlig grad baseradt på
sjelfskrifvenhet. I vårt närmaste grannland Danmark är det delvis
samma förhållande. Landstinget är i icke oväsentlig grad grundadt
derpå, att Konungen eger sjelf utse en stor del af dess ledamöter. Man
får icke säga, att dessa öfverhus betyda icke mycket. Erfarenheten
har visat motsatsen. Ufverhuset i England har visserligen icke något
afgörande beträffande finansiella frågor, men deremot i andra, och vi
hafva nyligen sett hvad dess uppträdande verkat i den irländska frågan.
I -Danmark har under många år landstinget haft den öfvervägande
magten inom representationen.

Jag skall be att få påpeka en annan omständighet, som synes
mig vara af vigt, när man tager jemförelser från utlandet. Låt oss
se efter, huru det ser ut i deras representanthus. Vi gå t. ex. till
den franska republiken. Se vi der några män af folket sitta och
representera folket? Visst icke! Representationen grundar sig på
allmän rösträtt, men hur förhåller det sig med representanterna? När
för några år sedan dit invaldes eu blusman, en arbetare, väckte det
i hela landet en allmän förvåning, och det spreds såsom ett mirakel
öfver Europa, att en arbetare kommit in i franska deputerade kammaren.
Här i Sverige består Andra Kammaren till ■§ af folkets egna

män. Gör man eu jemförelse med andra länder, skall man finna, att

det gifves knapt något land, der representantpersonalen har en så
genomgående demokratisk sammansättning som i Sveriges Andra
Kammare.

När förhållandena äro sådana, kan det väl icke väcka förundran,
om man med en viss betänksamhet sätter sig emot förändringar i
detta afseende, man må afse allmän rösträtt, streckets sänkning eller
hvad det må vara. Man får väl gå till beslutet med en viss betänksamhet,
och man må väl hafva full rätt att, innan man beslutar, få
frågan utredd och se huru ett beslut kommer att verka. Ja, säges
det, någon utredning behöfs icke, den är fix och färdig. Jag tror

också att saken är fix och färdig, om nemligen det vore fråga om

allmän rösträtt, ty då är det slut med det nuvarande, och man får
något alldeles nytt att bygga upp igen. Men så är antagligen ej förhållandet
med de andra förslagen. Jag kan tänka mig att genom den
utredning, som kommer att ske, visas, att man kan genomföra modifikationer
i strecket vare sig genom sänkning af strecket eller i den
väg, herr Ljungman föreslagit, utan att i väsentlig mån rubba det
närvarande. Om det skulle visa sig något sådant efter utredningen,
hvad är -då enklare, än att representationen gör något sådant, som,
om det också icke tillfredsställer alla, likväl kan tillfredsställa de många.

Det är på grund af dessa mina åsigter, hvilka jag nu tagit mig
friheten att uttala, som jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Ericson i Ransta instämde häruti.

Herr Bengtsson: Ehuru min ställning till föreliggande fråga

Lördagen den 14 April, f. m.

N:o 30.

bör vara temligen klar genom min vid betänkandet fogade reservation,
skall jag likväl anhålla att få yttra några ord.

Jag kan för min del icke annat än beklaga, att Kongl. Maj-.ts
regering icke ansett tiden vara inne att redan nu till denna Riksdag
inkomma med förslag till utvidgning af den politiska rösträtten.

Enligt min tanke är det politiskt oklokt att dröja allt för länge
och att envist motsätta sig hvarje reform på detta område, ty det
kan mycket lätt hända, att i framtiden, när frågan ovilkorligen måste
lösas, man nödgas gå längre än man skulle behöft göra, om man i
tid aktat på de kraf, som framstälts. Det är af denna anledning,
och derför att jag ansett en utvidgning af den politiska rösträtten
hafva i viss mån sitt berättigande, som jag undertecknat den reservation,
som är bifogad utskottsbetänkandet. Jag har deri uttalat den
tanken, att vi böra stå fasta vid det beslut Andra Kammaren förut
fattat med afseende å utvidgningen af den politiska rösträtten, och
det synes mig vara uppenbart, att Andra Kammaren icke i år bör
fatta något annat beslut än det kammaren förra året fattade.

Men det är äfven en annan sak jag vill vidröra. Man får så
ofta höra både af personer, som äro direkta motståndare till hvarje
rösträttsreform, som ock af dem, hvilka i detta afseende vilja gå
långt, längre än jag vill gå, uttalas den bestämda förutsättningen, att
man icke skulle mena ärligt med de förslag, man framställer, att
man icke skulle mena ärligt med de medgifvanden och de reservationer,
man här i kammaren gör. Jag vill för min del rent ut förklara,
att jag finner det vara en allt för orättvis beskyllning, som sålunda
framställes. Man fick till och med i denna kammare under
debatten om fixeringsförslaget höra från en aktad ledamot på örebrolänsbänken
framkastas en sådan beskyllning. Han sade nemligen i
sitt yttrande då, att han icke ville vara med om det då föreliggande
förslaget, derför att han icke kunde “värja sig från den föreställningen,
att många anhängare till det hvilande förslaget, synnerligast inom
denna kammare, i sjelfva verket äro mer eller mindre hemliga motståndare
till en begränsning af den kommunala rösträtten och en utvidgning
af den politiska". Och han tillägger: “det är ingen nöd att
här i kammaren hyckla politisk liberalism i dessa frågor, då man vet
att Första Kammaren antingen slagit i hjel förut framlagda förslag
derom eller, om det icke vid föregående behandling redan skett, man
kan vara viss om att så kommer att ske. Men det skulle lysta mig
att se, huru denna kammare skulle komma att ställa sig gent emot
en faktisk verklighet i det ena eller andra hänseendet, i händelse vi
i en framtid skulle komma så långt. “Eller, med andra ord: det skulle
icke varit ärlig vilja och rent spel från de personers sida, som uppträdde
för tillmötesgående i rösträttsfrågor, och det skulle ej heller
hafva varit ärligt menadt med det beslut, Andra Kammaren fattade
förra året. För min del ber jag att mot ett sådant > uttalande få
inlägga den kraftigaste protest. Om jag för öfrigt skulle yttra mig
något mer härom, är det för att säga, att jag förstår icke med hvad
rätt i synnerhet den talaren utkastade en sådan beskyllning, ty icke
lärer det kunna gifva honom rätt dertill, att han den dagen och i den

Om ändrade
bestämmetser
i fråga om
vilkorcn för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.

(Forts.)

N:o 30.

Lördagen den 14 April, f. m.

Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkor en för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)

frågan sjelf hade ett uttalande, som gick alldeles stick i stäf mot de
uttalanden, han vid föregående tillfällen haft i samma sak. Han sade
äfven då, att han var den ende landtman, som vågade uppträda mot
samma förslag, men han talade då tvärt emot hvad han sagt föregående
gång. Nu skulle någon kunna säga: men detta är ju lika skarp beskyllning
mot honom som den han gjort mot mig och andra ledamöter
här i kammaren. Men för att fritaga mig från en sådan beskyllning,
skall jag då be att få rekommendera till genomläsande af såväl honom
sjelf som en hvar intresserad af kammarens ledamöter det anförande
han haft i samma fråga den 8 mars 1890 och 28 februari 1894, och
herrarne torde häraf finna, att hau åtminstone borde vara den siste
att utkasta sådana beskyllningar.

Herr talman, då jag är öfvertygad om att en utvidgning af den
politiska rösträtten är af behofvet påkallad, så har jag varit med om
den vid betänkandet fogade reservationen för att derigenom gifva uttryck
åt denna min åsigt. Huruvida man, då frågan en gång förekommer
till slutligt afgörande, skall taga hänsyn till åtskilliga andra
saker, såsom höjning af åldersgränsen m. m., derom vill jag icke nu
yttra mig, utan skall blott anhålla om afslag å utskottets hemställan
och bifall till den af mig in. fl. afgifna reservationen.

Häruti instämde herr Lasse Jönsson.

Herr Ljung man: Beträffande förslaget i fråga skulle jag helst
hafva önskat en skrifvelse till Kongl. Maj:t i samma syfte som den,
hvilken kammaren härom dagen beslöt i fråga om den kommunala
rösträtten. Då emellertid icke inom utskottet förefans majoritet för
ett sådant tillvägagående, så återstod för mig ingenting annat att
göra än att yrka på ett motiveradt afslag; och då man vidare ej
kunde ena sig om den motivering, som jag vill hafva, så måste jag
reservera mig mot ofullständigheten af den motivering, som blef antagen.
Jag har i min reservation icke gjort något yrkande, utan endast
bifogat ett utkast till ändring af de ifrågavarande grundlagsbestämmelserna,
hvilkets detaljer jag anser böra tagas i öfvervägande vid
sakens utredning.

Hvad beträffar sambandet mellan den politiska och den kommunala
rösträtten, så tror jag, att hvar och en, som satt sig in i saken,
skall finna, att ett sådant samband verkligen existerar. Den ståndsskilnad.
, som bibehölls i 1866 års riksdagsordning och som fortfarande
kommer att stå qvar efter det s. k. fixeringsförslagets godkännande,
är af den beskaffenhet, att den inverkar synnerligen menligt på det
politiska lifvet i kammaren, i det att den bidrager till bildandet af
onaturliga partigrupperingar och derigenom gör kammaren vida svagare
i förhållande till Första Kammaren, än den eljest skulle vara. Derför
har jag från och med 1886 flera gånger yrkat på undanrödjande af
denna ståndsskilnad, genom att de smärre städerna skulle få välja
tillsammans med landsbygden.

Hvad frågan om åldersgränsens höjande angår, så är denna fråga
utan tvifvel värd beaktande, och äfven om derigenom en del valmän

N:o 30.

Lördagen den 14 April, f. m.

skulle för några år förlora sin valrätt, så torde dock denna olägenhet
alls icke (eller åtminstone icke för jordegarne) vara så stor, att man
derför bör undanskjuta en dylik garanti, hvilken skulle underlätta ett
förslags antagande; ty vi måste också tänka på att Riksdagen består
af två kamrar, och att vi behöfva Första Kammarens bifall till de
reformer, som vi önska.

Hvad slutligen 500-kronorsstrecket vidkommer, så vill jag fästa
uppmärksamhet på att det lider af samma svaghet som det nuvarande
800-kronorsstrecket, nemligen att det är fotadt på den kommunala
lagstiftningen; och så länge som man icke rycker in grunderna för
den kommunala lagstiftningen i grundlagarne, så länge sväfva censusbestämmelserna
i luften, ty de kunna ändras blott genom en ändring
i kommunallagarne. Denna olägenhet ökas till och med genom en
sänkning af strecket från 800 kronor till 500 kronor, ty man kommer
derigenom närmare den gräns, der man börjar att icke uttaga någon
direkt skatt eller s. k. ‘‘allmän bevillning" alls.

Det är vidare att märka, att mitt ifrågavarande “utkast", liksom
herr Yahlins reservation, medgifver valrätt äfven åt qvinnor, samt att
antagandet af bestämmelserna i såväl mitt “utkast1'' som herr Bengtssons
m. fi. reservation, skulle framkalla nödvändiga ändringar uti
bevillningsförordningen, genom hvilka det s. k. existensminimum begränsades,
och man hela riket öfver komme att upptaxera en och hvar
för äfven så låg inkomst af kapital eller arbete som 500 kronor, då
han den inkomst egde, ett förhållande som tydligen, hvad särskilt
hufvudstaden anginge, komme att betydligt öka antalet kommunalt
röstberättigade, fast den officiella statistiken nu derom icke kan lemna
någon som helst upplysning.

Hvad herr Fjällbäcks siffror angår, så kan det naturligen icke
falla någon allvarlig man in att vederlägga dem. Med ett sådant
sätt att handskas med siffror kan man bevisa snart sagdt allt hvad
man vill utom det som är sant och rätt. Jag har naturligtvis icke
något annat yrkande att göra än det af mig först framstälda.

Herr Waldenström: Jag ber om öfverseende, att jag tager
herrarnes uppmärksamhet i anspråk så sent på dagen, men frågans
beskaffenhet torde göra det ursäktligt.

Att en ändring af de nuvarande bestämmelserna om den politiska
rösträtten är behöflig, derom äro alla ense. Jag har ock vid åtskilliga
riksdagar väckt motion om utvidgning af denna rösträtt, och jag
har dervid anhållit, att Riksdagen ville skrifva till Kongl. Maj:t för
att frän honom få ett förslag i frågan. Jag har nemligen utgått från
den förutsättningen, att det måtte vara omöjligt för en enskild ledamot
af vare sig Första eller Andra Kammaren att framlägga ett positivt
förslag med den auktoritet, att det kunde hafva utsigt att vinna
bifall af båda kamrarne. Mina motioner hafva visserligen blifvit afslagna;
men förra året anlitade dock Andra Kammaren just den utväg,
som jag föreslagit, fäst det då skedde i form af en interpellation
och icke en skrifvelse till regeringen. Hvad alltså den saken beträffar,
att eu utvidgning är behöflig, så torde vi alla vara ense derom. Men

Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkor en för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts)

N:o 30.

Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.

(Forts.)

Lördagen den 14 April, f. m.

då man kommer in på frågan, huru den skall ske, då visa de många
och skiftande förslagen, huru svår saken är, och i hvilken villervalla
man befinner sig.

Hvad nu herr Bengtssons m. fi. reservation beträffar, så vill
jag fästa herrarnes uppmärksamhet på en omständighet, som under
diskussionen hittills icke varit vidrörd, men som jag tror vara af stor
betydelse.

Det heter i deras förslag, att valrätt skall tillkomma bland andra
den, som erlägger till staten bevillning för en till minst 500 riksdaler
uppskattad årlig inkomst. Såsom herrarne veta, har här i kammaren
vid åtskilliga tillfällen väckts en motion om ungkarlsskatt. Den har
framkallat mycket löje. Men det är dock en motion, som jag tror
har framtiden för sig, visserligen icke i den form, som motionären
tänkt sig, men i den form, att det skattefria existensminimum kan
komma att göras större för en person, som är familjefader, och kanske
större för den, som har större familj, än för den, som har mindre.
Då kunde det lätt hända, att det skattefria existensminimum för en
familjefader med fyra eller fem familjemedlemmar att försörja komme
att höjas till 500 kronor eller mera. Frågan om en dylik höjning
kunde i hvarje fall afgöras genom gemensam omröstning mellan kamrarne,
och på det sättet skulle kanske de allra bästa valmännen inom
den valmanscorps, som vore taxerad till 500 kronors inkomst eller något
deröfver, blifva uteslutna från rösträtt vid de politiska valen.

Jag har icke något yrkande, herr talman, att göra, utan har blott
velat fästa uppmärksamheten på denna omständighet, som jag anser
vara mycket betänklig, vid det af reservanterna framstälda förslaget.

Herr Petersson i Brystorp: Jag har icke något nytt att säga i
denna sak, utan hänvisar blott till min motion, och hoppas jag, att då
den vunnit kammarens bifall vid flera föregående tillfällen, den äfven
skall göra det nu.

Jag yrkar derför bifall till denna motion.

Herr Alsterlund instämde häruti.

Herr Friherre Bonde: Den långt framskridna tiden skall afhålla
mig från att ingå djupare i den föreliggande frågan, och detta
är också öfverflödigt, då denna fråga så många gånger varit föremål
för behandling i denna kammare. Jag skall derför blott angifva min
ställning till frågan, och då vill jag först nämna, att jag icke kan
godkänna den motivering, som utskottet framstält. Jag kan ännu
mindre godkänna herr Ljungmans motivering för afslag, då jag icke
finner det förslag, som han så detaljeradt framlagt, vara antagligt,
enär det innebär så många för oss främmande nyheter, att ingen af
oss kan veta, hvart det skall leda. För öfrigt skulle hans förslag
verkligen förtjena ett grundligare och sakligare bemötande än det, som
redan kommit det till del.

En talare på upsalabänken sade, att det icke skulle vara med
kammarens värdighet öfverensstämmande att nu uttala sig för ett

N:o 30.

Lördagen den 14 April, f. m.

bestämdt förslag, emedan det kan bända, att regeringen framkommer
med ett helt annat förslag, och att Riksdagen då skall finna sig föranledd
att antaga det förslaget. Jag kan icke finna, att detta skulle
på något sätt strida mot kammarens värdighet. Hvad jag deremot
skulle finna stridande mot kammarens värdighet vore, om kammaren
nu frånginge det beslut, kammaren vid så många föregående'' tillfällen
har fattat, då den uttalat sig för 500-kronorsstrecket. Det är derför,
herr talman, som jag anser, att kammaren nu bör uttala sig på
samma sätt som vid föregående riksdagar. Det är väl sant, att, såsom
utskottet säger, man hoppas och har anledning förvänta, att regeringen
skall framkomma med ett förslag till utsträckning af den politiska
rösträtten, och vi hafva det förtroende till regeringen, att den icke
skall dröja allt för länge härmed, men för regeringen sjelf blir det ett
godt stöd, om Andra Kammaren icke visar sig tveksam, utan fasthåller
den åsigt, som den förut uttalat.

Derför yrkar jag bifall till den af herr Bengtsson med flere afgifna,
vid betänkandet fogade reservationen.

Häruti instämde herrar Truedsson, Ola Bosson Olsson, Olsson i
Ornakärr, Svensson i Olseröd, Wittsell, Nilsson i Skärhus, Barm,
Svensson från Karlskrona, Lilliehöök, Larsson i Berga, Gethe, Zotterman,
Hedgren, Melin, Liljeholm, Nilson från Lidköping, Broström,
Persson frän Arboga, Hammarström, Wallbom, Anderson i Hasselbol,
Olsson i Kyrkebol, Hansson i Solberga, Olsson i Sörnäs, Nyström,
Nydahl, Eriksson i Qväcklingen och Nordin i Hammerdal.

Herr Eriksson i Bäck anförde: Gillande den allmänna röst rättens

princip, inser jag dock att det skall dröja mycket länge, innan
den kan genomföras i vårt land, och jag har derför tagit mig friheten
att väcka motion om utsträckning af den politiska rösträtten
efter en graderad skala. Derigenom skulle både de nu rösträttslöse
få vara med, och de, som redan hafva rösträtt, med hänsyn till förmögenhetsprincipen
få mera att säga. Denna motion har dock icke
vunnit någon sympati här i kammaren, men det kan ju hända, att
den kommer att vinna mera framgång vid en framtida riksdag.

Emellertid skall jag icke, då debatten pågått så länge, vara mångordig,
utan blott be kammaren öfverväga, om icke det kas vara skäl
att nu antaga en sådan rösträttsreform, att de rösträttslösa, hvilka
klaga så mycket deröfver, också få något att säga. Vi höra'' se till,
att det icke må gå här såsom i Belgien, så att de rösträttslösa sjelfva
taga sig rösträtt, ty i sådant fall blir det icke Riksdagen, som får
besluta om någon rösträttsreform, utan Riksdagen får helt enkelt
endast godkänna hvad den stora majoriteten i landet uppställer såsom
en oafvislig fordran.

Jag yrkar bifall till min motion.

Öfverläggningen var härmed slutad. Derunder hade yrkats: Do)
bifall till utskottets hemställan oförändrad; 2:o) bifall till det af herr
Boethius under öfverläggningen framstälda ändringsförslag; 3:o) bifall

Om ändrade
bestämmelser
i fråga om
vilkoren för
rätt att välja
riksdagsmän
i Andra
Kammaren.
(Forts.)

N:o 30.

Lördagen den 14 Mars, f. m.

till herr Mankells motion; 4:o) bifall till herr Erikssons i Bäck motion;
och 5:o) bifall till herr Bengtssons m. fl. reservation. Herr talmannen
gaf proposition å hvart och ett af dessa yrkanden i nu nämnd ordning;
och fann den sistnämnda propositionen vara besvarad med öfvervägande
ja. Som votering likväl begärdes, upptog herr talmannen, för
bestämmande af kontrapropositionen, å nyo hvart och ett af de öfriga
yrkandena, af hvilka det, som innefattade bifall till herr Mankells
motion, nu af herr talmannen ansågs hafva de flesta rösterna för sig.
Men jemväl i fråga om kontrapropositionen äskades votering; och blef,
med anledning deraf, och sedan till kontraproposition i denna votering
antagits bifall till utskottets hemställan, nu först uppsatt, justerad
och anslagen följande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen antager bifall
till herr Mankells i ämnet väckta motion, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit bifall till konstitutionsutskottets i utlåtandet n:o 6 gjorda
hemställan.

I denna första votering röstade 69 ledamöter ja, men 128 ledamöter
nej. Propositionen för hufvudvoteringen erhöll sålunda följande,
af kammaren nu äfven godkända lydelse:

Den, som bifaller den af herr Bengtsson m. fi. vid konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 6 afgifna reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets i utlåtandet gjorda
hemställan.

Röstsedlarne uppräknades, hvar efter annan, och visade 109 ja mot
90 nej; hvadan kammaren beslutat enligt ja-propositionens innehåll.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr A. Magnusson under 5 dagar fr. o. m. den 16 dennes,

Lördagen den 14 April, f. m.

N:o 30.

Herr G. Såning under 4 dagar fr. o. in. den 16 dennes,

„ G. W. Svensson i Rydaholm „ 6 „ „ 19

. » S » hallbom „ 5 „ „ „ 15 „

och „ C. Rydberg » 2 „ „ „ 18 „ .

§ 9.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 44, i anledning af väckt motion om beviljande af ytterligare
anslag för låneunderstöd åt enskilda jernvägsanläggningar;

n:o 45, angående föreslagna jernvägsbyggnader för statens räkning;
n:o 46, i anledning af Kong). Maj:ts proposition angående rätt
för Kongl. Maj:t att för inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig
mark disponera köpeskillingarna för vissa kronoegendomar;

n:o 47, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af rätt till bearbetande af apatitförekomster;

n:o 48, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af jord från Alnarps kungsgård underlydande gatehusen n:is
12, 13 och 14 Lomma i Lomma församling af Malmöhus län; och
n:o 49, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut angående en
i statsutskottets memorial n:o 41 föreslagen voteringsproposition;

bevillningsutskottets memorial n:o 13, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande lista punkten i bevillningsutskottets betänkande
n:o 6 angående vissa delar af allmänna bevillningen;

lagutskottets utlåtande n:o 49, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om skyldighet för svensk domstol att
upptaga sjöförklaring och verkställa undersökning angående sjöolycka,
som drabbat fartyg från annat land än Sverige eller Norge; samt
Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 17, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utredning rörande bolags förvärf af jordegendom i vissa delar af
landet m. m.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 4,57 e. m.

In fidem
Hj. Nehrman.

Andra Kammarens Prot. 189N:o SO.